1891. Andra Kammaren. N:o 15

ProtokollRiksdagens protokoll 1891:15

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1891. Andra Kammaren. N:o 15.

Onsdagen den II mars.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Upplästes för justering det i kammarens sammanträde den 4 dennes
förda protokoll.

Ordet begärdes af

Herr Hedin, som yttrade: Af samma anledning som vid ett föregående
tillfälle nödgas jag, ehuru ogerna, göra en anmärkning emot
det upplästa protokollet. Anledningen är den, att ingen kan känna
sig förpligtad att godkänna ett protokoll, af hvilket sedermera skulle
framgå, att han här hade framfört origtiga uppgifter, när så icke är
förhållandet. Jag erinrar derför och förklarar härmed, att jag alltid
kommer att vidhålla och att jag är beredd att när som helst med ed
bekräfta mitt påstående — ett påstående, som för resten af många
kammarens ledamöter kan vitsordas — att efter en stunds diskussion
angående herr Ljungmans förslag om uppskof med afgörandet af det
hyllande representationsförslaget till sista riksdagen af innevarande
valperiod, den frågan, som af herr talmannen muntligen framstäldes
till kammarens ledamöter, icke gälde föredragningssättet.

Jag skall inskränka mig till denna erinran, då jag icke utan nödtvång
vill vidare tala om den snö, som föll i fjol. Jag skall derför
icke heller göra något yrkande.

Vidare anförde:

Herr Wawrinsky: Då herr Hedin vädjade till kammarens medlemmar,
anhåller jag att — för så vidt icke mitt minne missleder
mig — få tillkännagifva, att jag för min del med strängaste uppmärksamhet
följde förhandlingarna förliden onsdag, och att jag då hörde
herr talmannen redan i den muntliga propositionen uttryckligen betona
föredragningssättet såsom det, hvarom han ville höra kammarens mening.
Jag anser mig i sanningens intresse förbunden att här förklara
detta, liksom att jag fann den skriftliga proposition, som sedermera

Andra Kammarens Prof. 1891. N:o 15. 1

N:o 15.

2

Onsdagen den 11 Mars, f. m.

vid justeringen upplästes, innehålla detsamma, som herr talmannen
yttrat, ehuru något omständligare och fullständigare formuleradt.

Herr Waldenström: Äfven jag var vid det tillfälle, då herr

talmannen framstälde ifrågavarande proposition, fullt uppmärksam.
Och jag kan derför intyga, att herr talmannen eftertryckligt betonade,
att propositionen gälde föredragningssättet. Detta kan jag göra så
mycket mera, som det fäste min uppmärksamhet särskild^ derför, att
jag ansåg, att herr Ljungman icke både talat om föredragningssättet,
och att jag derför icke kunde förstå, hvarför herr talmannen i sin
muntliga proposition så särskilt betonade, att diskussionen hade galt
detta.

Herr Ljungman: Gent emot hvad den siste talaren yttrade ber
jag att få fästa uppmärksamheten derpå, att mitt yrkande vid ifrågavarande
tillfälle äfven innebar, att frågan om föredragningssättet skulle
afgöras först. Och i detta mitt yrkande instämde bland andra äfven
herr E. G. Boström och herr Hedin.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. Efter af herr
talmannen i sådant afseende gifven proposition, blef det upplästa protokollet
af kammaren godkändt.

§ 2.

Herr talmannen tillkännagaf, att, enligt vid talmanssammanträde
fattadt beslut, gemensamma omröstningar komme att ega rum dels
nästa lördag den 14 dennes i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut
i åtskilliga frågor rörande vissa delar af tullbevillningen, och dels
fredagen den 3 instundande april rörande de derförinnan behandlade
frågor beträffande statsregleringen under de särskilda hufvudtitlarne, i
fråga om hvilka kamrarne stannat i olika beslut och hvarom de af
vederbörande utskott föreslagna voteringspropositioner före nämnda
dagar blifvit af båda kamrarne godkända.

§ 3.

Vidare och uppå derom af herr talmannen gjord hemställan beslöt
kammare# att nästkommande lördag den 14 dennes, efter afstötande
af de till nämnde dag utsatta gemensamma omröstningar, företaga
val dels af tjugufyra valmän för utseende af Riksdagens fullmägtige
i riksbanken och riksgäldskontoret jemte deras suppleanter
och dels af sex suppleanter för nämnde valmän.

§ 4.

Efter föredragning af herr A. Hedins i senaste sammanträdet
aflemnade motion, n:o 176, hänvisades densamma till behandling af
särskilda utskottet n:o 2.

Onsdagen den 11 Mars, f. m.

3

N:o 15.

§ 5.

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial n:o 2, i anledning af Angående
kamrarnes skiljaktiga beslut vid behandlingen af det från 1890 års ändring af
riksdag hvilande förslag om ändring af §§ 6 och 13 riksdagsordningen. ^ 13

Sedan Andra Kammaren vid föredragning af det från 1890 års ordningen.
riksdag hvilande förslag om ändring af §§ 6 och 13 riksdagsordningen
bifallit ett framstäldt yrkande, att beslutet öfver detta förslag skulle
uppskjutas till 1893 års riksdag, men Första Kammaren för sin del
antagit förslaget, hemstälde utskottet i föreliggande memorial, att Andra
Kammaren måtte i ärendet fatta hufvudsakligt beslut.

Det ifrågavarande grundlagsändringsförslaget var af följande lydelse:

§ 6.

1. Första Kammaren skall bestå af etthundrafemtio ledamöter,
hvilka för en tid af nio år utses af landstingen och stadsfullmägtige
i de städer, som ej i landsting deltaga.

2. Hvarje landstingsområde och sådan stad, som nu är nämnd,
utgör eu valkrets, för hvilken, efter folkmängden inom dess område,
väljes en riksdagsman för hvarje fullt tal, motsvarande en etthundrafemtiondedel
af rikets folkmängd.

3. För valkrets, som har mindre folkmängd än i mom. 2 sägs,
väljes dock en riksdagsman.

4. Derest det antal riksdagsmän, som med tillämpning af stadgandena
i mom. 2 och 3 böra utses, icke uppgår till etthundrafemtio,
skola, för ernående af detta antal, de valkretsar, hvilkas folkmängd *
mest öfverskjuter de tal, som enligt mom. 2 äro bestämmande för
riksdagsmännens antal inom valkretsarne, vara berättigade att hvardera
välja ytterligare en riksdagsman.

5. Det antal riksdagsmän, hvarje valkrets, enligt ofvan angifna
grunder, eger utse, bestämmes hvart tionde år af Konungen; och
skall vid tillämpning af den sålunda faststälda ordningen iakttagas,
att inskränkning icke sker i vald riksdagsmans rätt att under föreskrifven
tid utöfva riksdagsmannakallet.

6. Upphör stad att i landsting deltaga, må, så länge då gällande
ordning för valen länder till efterrättelse, stadens rätt att utse riksdagsman
inträda allenast i det fall, att ledighet uppstår i den valkrets,
staden förut tillhört.

§ 13-

1. Andra Kammaren skall bestå af tvåhundratjugufem ledamöter,
deraf etthundrafemtio för landet och sjuttiofem för städerna. Dessa
ledamöter väljas för eu tid af tre år, räknade från och med januari
månads början året näst efter det, under hvilket valet skett.

2. Å landet, hvartill i fråga om riksdagsmannaval äfven räknas
köpingar, utses för hvarje domsaga en riksdagsman. Understiger domsagornas
antal etthundrafemtio, skola, för ernående af det bestämda

N;o 15. 4 Onsdagen den 11 Mars, f. m.

Angående antalet riksdagsmän, de folkrikaste domsagorna, så vidt ske kan häradsändring
af indelas i två valkretsar, som hvardera välja eu riksdagsman.
^rik da1 10 Öfverstiger domsagornas antal etthundrafemtio, skola, i den män såordningen.
dant erfordras, angränsande domsagor, som hafva minsta sammanförts.
) lagda folkmängden, förenas, två och två, till en valkrets.

3. I stad, hvars folkmängd uppgår till eller öfverstiger eu sjuttiofemtedel
af folkmängden i rikets alla städer, väljes efter stadens folkmängd
eu riksdagsman för hvarje fullt tal, motsvarande en sjuttiofemtedel
af städernas folkmängd. Städer, med mindre folkmängd än
nu är sagdt, ordnas, så vidt lämpligen ske kan länsvis, i så många
valkretsar, som, med iakttagande af att hvardera utser en riksdagsman,
erfordras för uppnående af det i mom. 1 föreskrifna antal riksdagsmän
för städerna.

4. Indelningen af omförmälda valkretsar så ock riksdagsmännens
antal för hvar och en af de städer, hvilkas folkmängd i och för sig
berättigar dem att utan förening med annan stad välja riksdagsman,
bestämmes, efter ofvan angifna grunder, hvart tionde år af Konungen.
Den ordning, som sålunda fastställes, vinner tillämpning vid de val,
hvilka näst derefter, enligt § 15 mom. 1, skola ega rum. Köping,
som erhåller stadsprivilegier, räknas i fråga om riksdagsmannaval
fortfarande till landet, till dess ny valkretsordning varder faststäld.

Efter uppläsandet häraf lemnades ordet till

Herr Elowson som anförde: Herr talman! Det hvilande grundlagsförslaget
utgår från förutsättningar, hvilka icke äro öfverensstämmande
med verkligheten. Konstitutionsutskottet från åren 1888, 1889
* och 1890, som framlagt förslaget, har vid formuleringen af § 13 antagit,
att en antagonism eger rum emellan stad och land samt att
stadsrepresentanterna och landsbygdens representanter befinna sig i
motsatta politiska läger. Om en dylik motsats egde rum, skulle det
hvilande grundlagsförslaget vara synnerligen egnadt att för framtiden
befästa ett svalg emellan de båda nämnda representantgrupperna.
Men en undersökning af de verkliga förhållandena leder till det resultatet,
att någon politisk ovilja mellan städernas invånare och landsbygdens
invånare alldeles icke eger rum.

Uti denna kammare liksom i alla parlamentariska församlingar
finnas partier, som äro hvarandra motsatta. Motsatsen emellan partierna
betingas naturligtvis af meningsskiljaktigheter, af olika åsigter.
Men denna skiljaktighet i uppfattning är för visso icke beroende af,
huruvida vederbörande riksdagsman är från en stadsvalkrets eller från
en landtvalkrets.

Någon torde dock invända och säga: detta må vara riktigt; partibildningen
sker visserligen efter åsigter, men icke desto mindre lär en
motsats kunna uppvisas emellan stad och land. En ansenlig del af
jordbruksfastigheterna äro nemligen betungade med grundskatter och
indelningsverk. Något sådant finnes icke i städerna. Nå väl, xnine
herrar, månne det är städerna, som bära skulden för grundskatternas
tillkomst? Nej. Grundskatterna äro sekelgamla. I vår tid har fråga
uppstått om deras afskrifning.

Bilaga till herr Elowsons anförande, sid. 4.

Beräkning af antalet riksdagsmän i Första Kammaren för hvarje valkrets enligt folkmängderna af 1889 och 1899 (jemlikt hvilande

förslag till ändring i riksdagsordningen).

V al kretsar.	Folkmängd vid slutet af	Antal riksdagsmän i Första Kammaren enligt folkmängden år 1889.	D:o enligt folkmängden år	1899.	V alkretsar.
År 1869.	År 1889.	År 1899. (Beräknad enl. tillväxten 1870-1889.)	Antal hela qvoter [31,829].	Folkmängds-summa af de hela qvoterna.	Öfver- skott.	Antal riksdags- män.	Antal hela qvoter [34,568].	Folk-mängds-sumina af de hela qvoterna.	Öfver- skott.	Antal riksdags- män.
Städer.1)												Städer.'')
Stockholm ...................	134,650	243,500	327,450	7	222,803	20,697	* 8	9	311,112	16,338	* 10	Stockholm.
Upsala .....................	11,339	21,846	30,323	—	—	—	—	—	—	—	* 1	Upsala.
Norrköping ..................	22,997	31,788	37,373	—	—	—	* 1	1	34,568	2,805	1	Norrköping.
Jönköping .....................	10,810	19,610	26,412	—	—	—	—	—	—	—	* 1	Jönköping.
Malmö ........................	24,627	47,539	66,049	1	31,829	15,710	1	1	34,568	31,481	* 2	Malmö,
Helsingborg .................	7,675	17,590	26,629	—	—	—	—	—	—	—	* 1	Helsingborg.
Göteborg ...................	55,046	102,782	140,447	3	95,487	7,295	3	4	138,272	2,175	4	Göteborg.
Gefle .........................	13,194	22,643	29,662	—	—	—	~	—	—		* 1	Gefle.
Landstingsområden.1)												Landstingsområden.'') i
Stockholms läns ............	131,405	152,743	164,678	4	127,316	25,427	* 5	4	138,272	26,406	* 5	Stockholms läns.
i Upsala läns ..................	88,259	99,457	105,578	-) 3	2) 95,487	2) 25,816	* 4	3	103,704	1,874	3	Upsala läns.
Södermanlands läns.........	135,286	154,299	164,785	4	127,316	26,983	* 5	4	138,272	26,513	* 5	Södermanlands läns.
Östergötlands läns .......	231,017	235,012	237,035	7	222,803	12,209	7	6	207,408	29,627	* 7	Östergötlands läns.
Jönköpings läns ............	170,957	175,389	177,647	3) 6	3) 190,974	3) 4,025	6	5	172,840	4,807	5	Jönköpings läns.
Kronobergs läns ............	159,619	161,960	163,143	5	159,145	2,815	5	4	138,272	24,871	* 5	Kronobergs läns.
Kalmar läns norra .........	92,014	91,530	91,289	2	63,658	27,872	* 3	2	69,136	22,153	* 3	Kalmar läns norra.
Kalmar läns södra ........	141,199	143,372	144,471	4	127,316	16,056	* 5	4	138,272	6,199	4	Kalmar läns södra.
Gotlands läns .............	54,080	51,672	50,508	1	31,829	19,843	* 2	1	34,568	15,940	1	Gotlands läns.
Blekinge läns ..............	126,661	143,096	152,096	4	127,316	15,780	* 5	4	138,272	13,824	4	Blekinge läns.
Kristianstads läns...........	220,846	223,422	224,721	7	222,803	619	7	G	207,408	17,313	* 7	Kristianstads läns.
Malmöhus läns.......... ..	281,128	301,745	312,613	*) 10	'') 318,290	■*) 1,045	10	9	311,112	1,501	9	Malmöhus läns.
Hallands läns ............ ..	127,531	136,273	140,866	4	127,316	8,957	4	4	13fl,272	2,594	4	Hallands läns.
Göteborgs och Bohus läns	176,756	194,348	203,790	6	190,974	3,374	{)	5	ITC,840	30,950	* 6	Göteborgs och Bohus läns.
Elfsborgs läns ..............	279,537	277,125	275,927	8	254,632	22,493	* 9	7	241,976	33,951	* 8	Elfsborgs läns.
Skaraborgs läns ............	242,892	248,183	250,871	(	222,803	25,380i * 8	7	241,976	8,895	7	Skaraborgs läns.
Vermlands läns ............	261,522	253,517	249,607	7	222,803	30,714	* 8	7	241,976	7,631	7	Vermlands läns.
Örebro läns .................	166,424	182,436	191,010	5	159,145	23,290	* 6	5	172,840	18,170	* 6	Örebro läns.
iVestmanlands läns .........	113,155	136,977	150,707	4	127,316	9,661	4	4	138,272	12,435	4	Vestmanlands läns.
Kopparbergs läns ...........	175,927	196,038	206,939	6	190,974	5,064	6	5	172,840	34,099	* 6	Kopparbergs läns.
Gefieborgs läns..............	132,640	182,043	213,267	0	190,974	r>) 13,712	6	6	207,408	5,859	6	Gefieborgs läns.
Vesternorrlands läns........	132,658	203,823	252,646	6	s) 190,974	12,849; 6	i	241,976	10,670	7	Vesternorrlands läns.
Jemtlands läns..............	70,372	99,410	118,153	O O	95,487	3,923	O	3	103,704	14,449	3	Jemtlands läns.
Vesterbottens läns ...........	90,938	120,363	138,474	O	95,487	24,876	* 4	4	138,272	202	4	Vesterbottens läns.
Norrbottens läns ............	75,596	102,878	120,014	it	95,487	7,391	O	3	103,704	16,310	3	Norrbottens läns.
Hela riket	| 4,158,757	4,774,409	i 5,185,180	136	4,328,744	6)413,877	150	j 134	4,632,112	|;)442,042 150	i Hela riket.

1) Här ofvan särskild! upptagna städer äro sådana, som vid 1899 års slut, enligt beräkning, komma att ega mer än 25,000 innebyggare, och är deras folkmängd för alla
tre åren (1869, 1889 och 1899) fråndragen vederbörande läns.

2) Beräkningen gjord med inräknande af Upsala stad, således för eu folkmängd af 121,303 för hela länet.

•'''') ,, ,, ,, „ „ Jönköpings stad, således för en folkmängd af 194,999 för hela länet.

■i) „ „ „ ,, „ Helsingborgs stad, således för en folkmängd af 319,335 för hela länet (oberäknad! Malmö stad).

6) „ „ ,, „ „ Gefle stad, således för en folkmängd af 204,686 för hela länet.

") Summorna i denna och föregående kolumn + Norrköpings folkmängd göra hela rikets (4,328,744 + 413,877 + 31,788 = 4,774,409).

■ ) „ „ „ „ „ + Upsala, Jönköpings, Helsingborgs och Gefle folkmängd göra hela rikets (4,632,112 + 442,042 + 113,026 = 5,185,180).

4= Utmärker att antalet riksdagsman är högre än antalet hela qvoter, antingen till följd af stora öfverskott, eller till följd af att hvarje valkrets skall ega åtminstone 1
representant äfven om folkmängden ej uppgår till hel qvot.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktr.-Aktiebolag, 1891

5

N:o 15,

Onsdagen den 11 Mars, f. m.

Hafva städernas representanter hindrat denna afskrifning ? Vis- Angående
serligen icke. För grundskatteafskrifning tinnes nemligen inom Andra
Kammaren en öfvervägande majoritet, oberoende af stadsrepresentan- SSrijcsgagS.
terna. ordningen.

Må hända hafva dessa representanter förut stält sig mindre väl- (Forts.)
villigt med hänsyn till grundskatteafskrifningen; men under senaste
tiden har en väsentlig förändring i detta hänseende inträdt. Helt visst
står detta i sammanhang dermed, att en partibildning på naturlig
grundval håller på att utveckla sig inom vår kammare. Ur protokollen
från de senaste riksdagarne skall man dessutom finna, hurusom
allt fler och fler stadsrepresentanter slutit sig till dem, hvilka
förordat en grundskatteafskrifning. Till yttermera visso kan det vara
lärorikt att erinra sig, att det just varit under en frisinnad regering,
som en afskrifning, utgörande 30 procent af grundskatterna och motsvarande
kostnader för indelningsverket, hittills blifvit genomförd.

Vidare säger någon: Landsbygdens kommunala utveckling hämmas
af en författning, som är i hög grad otillfredsställande i afseende på
röstberäkningen å kommunalstämma; städerna äro i detta hänseende
bättre lottade. Jag tillåter mig fråga: Kan man väl tillräkna stadsrepresentanterna
skulden för ojemnheten af den kommunala rösträtten
på landet? Alldeles icke. Stadsrepresentanterna ha mycket allmänt
uttalat sig till förmån för eu begränsning af den kommunala rösträtten;
och det lider intet tvifvel, att de fortfarande skola så göra,
till dess att frågan vinner en nöjaktig lösning.

Än brännvinsförsäljningsmedlen då? utbrister någon, som hyser den
föreställningen, att en motsats eger rum mellan stad och land, och för
hvilken det må hända är kärkommet, om denna föreställning underhålles
och utbredes. Fördelningen af dessa medel är ju ett trätofrö.

Härpå svarar jag: Fördelningen af representationsrätten mellan stad
och land är en stor fråga, fördelningen af brännvinsförsäljningsmedlen
är en liten fråga. Dessa frågor kunna derför näppeligen med hvarandra
jemföras. Dessutom är förbrukningen af brännvin i aftagande,
och må hända kommer den dag, då brännvin icke förtäres såsom
njutningsmedel hvarken i stad eller på landsbygd, då användandet af
brännvin är inskränkt till tekniska och medicinska behof.

Någon antagonism finnes således icke enligt min uppfattning
mellan denna kammares centerparti och de landsbygdsrepresentanter,
hvilkas politik går liksom centerns i frisinnad rigtning. Tvärtom: en
likstämmig uppfattning af de stora politiska spörsmål, som föreligga
Riksdagen till lösning, förefinnes i sjelfva verket mellan dessa båda
grupper. Det hvilande grundlagsförslaget är för den skull rigtadt mot
dem båda, omedelbart mot stadsrepresentanterna, medelbart mot det
gamla landtmannapartiet.

Det hvilande grundlagsförslaget aktar icke på de historiska förutsättningarna
för nu gällande riksdagsordnings tillkomst. En af dessa
historiska förutsättningar var det politiska fostbrödralag, som under en
följd af år egde rum mellan borgare- och bondestånden. De båda folkvalda
stånden gingo sida vid sida framåt i samma politiska rigtning. Visserligen
uppkommo stundom hotande anledningar till missämja, men det

N:o 15, 6 Onsdagen den 11 Mars, f. m.

Angående lyckades vanligen de ledande männen att undanrödja alla misshällig m

6 och 13 h„eter- bland desse ledande män var en tid bondeståndets talman,
riksdags- ° Nils Strindlund. Denne, som var en man med framtidsblick, afrådde
ordningen, för den skull gemenligen sina ståndsbröder från att företaga något,
(Forts.) som kunde verka menligt på det goda förhållandet till borgareståndet.

Enigheten mellan de båda folkvalda stånden insågs och ansågs af
denne man såsom ett stort politiskt intresse. Jag hyser den förhoppning,
att hans ande må besjäla de män, som hafva lösningen af nu
föreliggande fråga i sina händer. Jag hyser ock den tillförsigten, att
desse män må vara lifligt öfvertygade derom, att enighet mellan städernas
representanter och landsbygdens frisinnade representanter är
under nuvarande förhållanden ett nödvändigt vilkor för, att den politiska
utvecklingen skall gå i en sund rigtning och i en god rigtning.

Förslaget till ändring af §§ 6 och 13 i vår riksdagsordning befinner
sig i afgjord strid med de grundsatser, hvarifrån bestämmelserna
i dessa paragrafer äro härledda. Ty riksdagsordningen är i afseende
på kamrarnes sammansättning byggd på den grundsatsen, att riksdagsmännens
numerär skall vara beroende af folkmängden, dels medelbart,
dels omedelbart. Någon förändring härutinnan är hvarken rådlig
eller önsklig. För länge sedan har den regeln blifvit faststäld, att
grundvalarne för en nations konstitutionella lagar icke böra ändras,
utan att högst nödig anledning dertill finnes. Och ingen lär val med
fog kunna påstå, att någon ändring af sjelfva grunden för vår representations
sammansättning är behöflig. Man säger: Riksdagsmännens antal
växer med för stor hastighet, och särskildt gäller detta med afseende
å en viss grupp af riksdagsmän. Nå väl miue herrar! Låten tillväxten
ske med mindre snabbhet, låten den ifrågavarande gruppen en tid stå
stilla, men borttagen icke möjligheten till utveckling! Oss höfves icke
att bryta sönder det verk, som åstadkommits af 1863 och 1865 års
grundlagsstiftare, men det höfves oss att utveckla och förbättra detta
verk i öfverensstämmelse med dess inneboende principer.

Det hvilande grundlagsförslaget aktar icke på framtiden. Enligt
förslaget skulle en oföränderlig proportion af 2 till 1 mellan landsbygdens
och städernas representanter inom Riksdagens Andra Kammare
fastslås. Men är väl inom hela riket proportionen mellan landsbefolkningen
och stadsbefolkningen oföränderlig? Förslagets upphofsman
hafva gjort den iakttagelsen, att städernas folkmängd växer och tillika
att den växer betydligt snabbare än landsbygdens folkmängd. Upplysande
siffror hafva i detta afseende blifvit bekantgjorda i de betänkande!),
som konstitutionsutskottet under de senare åren framlagt. Särskildt
har utskottet sistlidet år i sitt utlåtande n:o 1 på sidan 33
meddelat såsom bil. litt. B en tabell, angifvande proportionen emellan
lands- och stadsbefolkningen. Denna tabell, som börjar med år 1850
och slutar med år 1887, är synnerligen lärorik. Tabellen visar på etthögst
åskådligt sätt, att proportionen mellan lands- och stadsbefolkningen
är rörlig. Densamma visar för det första, att stadsbefolkningens
tillväxt sker i det stora hela mycket hastigare än landsbefolkningens
tillväxt, och för det andra att städernas snabbare tillväxt
är för hvarje period, ja för hvarje år oafbruten. Det är således ett

7

N:o 15.

Onsdagen den 11 Mars, f. m.

fullt konstateradt erfarenhetsrön, att städernas folkmängdssiffror för- ingående
ändras i den rigtningen, att de blifva ett allt större och större pro- ss^Pochis
centtal af hela rikets folkmängdssiffror. rtksdags Fasthåller

man detta, så framställa sig sjelfmant följande frågor: ordningen.
Månne icke den tiden snart skall komma, då städernas folkmängd blir (.Forts.)
till numerären mer än hälften af landsbygdens folkmängd? Samt vidare:
Skall icke den tid ock komma, då städernas folkmängd närmar
sig till samma siffra som landsbygdens befolkning? Visserligen
har utskottet icke förbisett de sannolika svaren på dessa frågor. Utskottet
yttrar sig nemligen på sidan 17 i fråga om proportionen 2 till
1 mellan landsbygdens och städernas representanter på följande sätt:

“Emot fastställande af denna proportion har anmärkts, att det väl kan
tänkas, att städernas sammanlagda folkmängd kan komma att öfverstiga-
\ af hela rikets, och att i detta fäll ifrågavarande proportion
mellan landets och städernas representationsrätt vore uppenbart origtig.
u Sålunda medgifver utskottet, att dess förslag skall kunna leda
till uppenbara origtigheter. Ja, mine herrar, det är verkligen så.
Bestämmelsen om en oföränderlig proportion af 2 till 1 mellan landsbygdens
och städernas representanter i denna kammare skulle helt
visst, om den blefve godkänd, leda till oegentligheter i framtiden.

Detta synes emellertid icke mycket bekymra förslagets upphofsman.
Hänvisande till sin egen tabell, säga de, “att stadsbefolkningen,
som år 1850 utgjorde 10,09 procent, år 1860 11,26 procent och 1870
12,95 procent af hela landets befolkning, trots städernas synnerligen
starka tillväxt under senare tider, år 1880 ej uppgått till mer än
15,12 procent och för år 1887 utgjorde 17,75 procent af rikets folkmängd
“. Denna passus är verkligen högst egendomlig. Tabellen visar
på ett otvetydigt sätt, att ökningen af städernas befolkning relativt
till hela rikets folkmängd varit högst betydlig. Tager man derjemte
i betraktande, att äfven landsbygdens folkmängd under tiden tillväxt,
så utvisa tabellens procenttalssiffror — märken, mine herrar, procenttalssiffror
— en ansenlig tillväxt af stadsbefolkningen. - Detta oaktadt
har utskottet sammanstält sina ord sålunda: trots städernas starka
tillväxt under senare tider, har städernas invånarantal ej uppgått till
mer än så och så många procent af hela rikets befolkning. Efter
detta uttalande kommer utskottet till sitt hufvudargument: “Den tidpunkt,
då det förutsatta fallet kan antagas komma att inträffa, synes
för den skull i alla händelser så aflägsen, att det ej är nödigt eller
lämpligt att nu för detsamma stifta lag." Men detta uttalande torde
få anses innebära ett vittnesbörd derom, att det hvilande fördaget icke
är tjenligt såsom grundlag.

Hufvudinnehåliet i det hvilande förslaget utgöres af en sträfvan
att begränsa städernas representationsrätt. Åt denna sträfvan gifver
jag visserligen mitt erkännande. Vid 1889 års riksdag uttalade jag
mig för en sådan begränsning af städernas representationsrätt och vid
sista riksdagen väckte jag en motion i samma syfte. Åsigten om behöfligheten
af en rimlig begränsning har nu mognat. Men deraf följer
väl ingalunda, att man bör antaga ett förslag, behäftadt med så många
vanskligheter som det hvilande.

N:o 15. 8 Onsdagen den 11 Mars, f. m.

Angående Det finnes nemligen i detta förslag bestämmelser, som icke kunna
t$6in<>9chl3 tillämPas- Andra bestämmelser åter äro sådana, att de för tillämp8riksdags-
nin8en påkalla ett vidtgående ingripande af Konungens administrativa
ordningen, myndighet. Till den förra klassen höra bestämmelserna i mom. 5 af
(Forts.) paragraf 6. Till den senare höra, jemte andra, bestämmelserna i
mom. 3 af paragraf 13.

Angående Första Kammarens sammansättning upptager förslaget
tre hufvudbestämmelser: Do) ett fixeradt antal ledamöter, 2:o) rätt
för hvarje riksdagsman att under en bestämd tid qvarstå, 3:o) riksdagsmännens
fördelning på de särskilda valkretsarne efter en föränderlig
norm. Dessa bestämmelser äro emellertid med hvarandra oförenliga.

Folkmängdens förändring inom de respektive valkretsarne är
mycket ojemn. Uti en del valkretsar växer folkmängden mycket raskt,
i andra långsamt, och uti några går den tillbaka. Fördelningen af
riksdagsmännens antal skall emellertid hvart tionde år regleras efter
ett rörligt mått, nemligen 7,5u af hela rikets folkmängd. 1 följd
af ojemuheten i folkmängdens förändring måste det alltså kunna inträffa,
att riksdagsmännens antal ökas i vissa kretsar och minskas i
andra.

Vid valen af riksdagsmän till Första Kammaren innevarande års
höst skulle riksdagsmännens antal ökas från 147 till 150. Med tilllämpning
af befolkningssiffrorna den 31 december 1889 skulle denna
förökning tillfalla de tre landstingsområdena Kalmar läns Södra, Gotlands
län och Blekinge län med en riksdagsman på hvartdera. Inom
de öfriga valkretsarne skulle antalet riksdagsmän blifva oförändradt.
Med 1890 års folkmängdssiffror lagda till grund förvalen, kunde möjligen
fördelningen i viss mån blifva en annan.

Efter 10 år, således år 1901, skulle en ny reglering företagas.
För att erhålla en föreställning om fördelningen af ledamöternas antal
i Första Kammaren år 1901 har jag förskaffat mig en beräkning
angående de sannolika folkmängdssiffrorna den 31 december 1899. Beräkningen
är verkstäld af en fullt kompetent person, en tjensteman i
statistiska centralbyrån, och jag anhåller att få beräkningen, som jag
har här, fogad till Riksdagens protokoll. *)

Vid regleringen år 1901 skulle en förändring af riksdagsmännens
antal inträda inom icke mindre än 17 valkretsar. Uti 9 valkretsar
skulle nemligen en minskning inträffa och i 8 en ökning. I hvar och
en af de 9 kretsarne skulle minskning ega rum med en riksdagsman;
i en valkrets skulle en ökning med två riksdagsmän ega rum och i
hvarje af de öfriga sju med en riksdagsman. Denna stora förändring
beror delvis derpå, att under tio-årsperioden 1891—1901 fyra städer
skulle utträda ur landsting och bilda egna valkretsar, nemligen Upsala,
Gefie, Helsingborg och Jönköping. De landsting, hvarur dessa städer
utträda skulle hvartdera välja en riksdagsman mindre med undantag
af Geffeborgs läns landsting, som på grund af landsbefolkningens ökning
skulle, oaktadt Gefle stad utgått ur tinget, fortfarande hafva rätt
till samma antal riksdagsmän som nu, det vill säga 6.

‘) Se bil. vid slutet af detta häfte.

9

N:o 15.

Onsdagen den 11 Mars, f. m.

Antager man det fall, som för tillämpningen af förslagets bestämmelser
är mest gynsamt, nemligen att de fyra nämnda städerna
och således äfven Gefie kommit i tillfälle att under tioårsperioden, det
vill säga före år 1901, utse hvar sin riksdagsman, så skulle en minskning
i riksdagsmännens antal inträda inom blott sex valkretsar. Dessa
valkretsar, som hvardera finge en riksdagsman mindre, skulle blifva
Kalmar läns södra landstingsområde, Gotlands, Blekinge, Elfsborgs,
Skaraborgs och Yermlands län. I stället skulle riksdagsmännens antal
ökas i Stockholm med två och med en i hvardera af valkretsarne
Malmö, Göteborg, Gefleborgs län och Vesternorrlands län.

Beträffande riksdagsmannaledigheter inom de först nämnda sex
länen år 1901 kunna följande möjligheter inträffa. Vid sagda tid kan
nemligen uti dessa valkretsar finnas ingen ledighet, en ledighet, en
ledighet i hvardera af två eller eu ledighet i hvar och en af tre, fyra,
fem eller slutligen af alla sex valkretsarne. Det fins sålunda sju tänkbara
fall. Om det sjunde fallet inträffar, d. v. s. om eu ledighet fins
i hvarje af de sex nämnda kretsarne, så kunna förslagets bestämmelser
tillämpas. Om det första fallet inträffar, måste tillämpningen af
valbestämmelserna uppskjutas, men om något af de öfriga fem fallen inträffar,
så kunna förslagets bestämmelser helt enkelt icke tillämpas, ty
det fins valkretsar, som hafva rätt till sex nya riksdagsmannaplatser,
men antalet ledigheter är endast en eller två eller tre eller fyra eller
fem. Tillämpningen är således möjlig i ett fäll af sju, omöjlig i fem
fall af sju och måste i ett fall uppskjutas, och när uppskofsfaliet upphör,
inträder i dess ställe ett omöjlighetsfall.

Antager man åter, att de fyra städer, som utträdt ur landstingen,
icke kommit i tillfälle att under tioårsperioden välja sina riksdagsmän,
så gestalta sig möjligheterna sålunda. I ett fall af tio är tillämpningen
möjlig, i åtta fall af tio är den omöjlig, i det återstående tionde
fallet måste tillämpningen uppskjutas, och efter uppskofsfallets upphörande
inträder, såsom nyss, ett omöjlighetsfall. Under de mest
gynsamma förhållanden skulle således under år 1901 tillämpningen
vara möjlig i ett fäll af sju; under mindre gynsamma förhållanden
blefve tillämpningen möjlig i ett fall af åtta eller ett af nio eller ett
af tio. I de flesta fall skulle alltså tillämpningen vara omöjlig.

För indelningen af de mindre städerna i valkretsar enligt § 13
mom. 3 skulle Konungens administrativa magt inblandas i riksdagsordningens
bestämmelser. Enligt förslaget skulle den folkmängdssifira,
som betecknar af alla städernas sammanlagda invånaretal, bestämma
gränsen emellan större och mindre städer. Låtom oss kalla
denna siffra “normaltal“. Hvarje stad, som hade en folkmängd lika
med eller högre än detta normaltal, skulle ega att ensam välja en
eller flere riksdagsmän. De städer åter, hvilka hvar för sig hade en
folkmängdssifira lägre än normaltalet, skulle ordnas i valkretsar. Detta
de mindre städernas ordnande i valkretsar skulle hvart tionde år
verkställas af Konungen. Nu månde man spörja, efter hvilken grund
dessa mindre städer skola ordnas i valkretsar. Jo, mine herrar, “så
vidt lämpligen ske kan, länsvisa. Denna mycket elastiska bestämmelse,
som i sjelfva verket icke bestämmer något alls, är den enda, jag säger

Angående
ändring af
§§ 6 och 13
riksdagsordningen.

(Forts.)

N:o 15.

10

Angående
ändring af
§§ 6 och 13
riksdagsordningen.

• (Forts.)

Onsdagen den 11 Mars, f. m.

icke grand, men ledning för indelningen. För öfrigt lins det icke spår
till någon konstitutionel garanti, utan hela denna grannlaga fråga om
valkretsindelningen af de mindre städerna är öfverlemnad åt Kongl.
Maj:ts nådiga vilja.

I motiveringen säger utskottet på sidan 21, “att förslagets bestämmelser
ej medgifva ett fastställande af gränser för befolkningens
storlek inom valkretsarna". Bär öfverensstämma icke orden med tanken.
Tanken är: ingen konstitutionel garanti mot administrativt godtycke
i fråga om valkretsindelningen; orden äro: förslagets bestämmelser
medgifva icke den konstitutionella garanti, som skulle ligga i en fastställelse
af befolkningsgränser för de rörliga valkretsarne. Men nu
förhåller det sig i sjelfva verket så, mine herrar, att ifrågavarande
bestämmelser innebära just motsatsen mot hvad utskottet uppgifvit.
Dessa bestämmelser icke endast medgifva ett fastställande af befolkningsgränser,
utan de rent af fordra vissa gränser för följdrigtighetens
skull. När man uppställer talet Tb- af hela stadsbefolkningen såsom
den medelfolkmängd, som skulle representeras af en riksdagsman, kan
man icke gerna undgå att finna de båda talen: och 7)T, det förra

såsom en nedre gräns och det senare såsom en öfre gräns för de rörliga
valkretsarne. Men enligt det hvilande förslaget, sådant, det utgått
ur sina mästares händer, skulle icke i grundlagen finnas något hinder
för att folkmängdssiffrorna inom de särskilda valkretsarne blefve mycket
olika, så att en valkrets komme att omfatta t. ex. blott 1,000 invånare,
och en annan 25,000, 50,000 eller ännu mera. Regleringen af
de mindre stadsvalskretsarne skulle nemligen blifva något helt annat
och vida mera än en tillämpning af gifna föreskrifter, ty i sjelfva
verket saknar det hvilande förslaget alla bindande'' föreskrifter angående
den ifrågavarande regleringen. Följden häraf måste naturligtvis
blifva den, att Konungen finge en mycket vidsträckt befogenhet
att på administrativ väg supplera grundlagen. Men en dylik sammanblandning
af grundlagsbud och administrativa åtgärder kan icke vara
i samklang med sunda konstitutionella grundsatser.

Af hvad jag sålunda haft äran anföra torde framgå, herr talman,
att förutsättningarna för det hvilande grundlagsförslaget strida mot
verkligheten, och att detta förslag allt för mycket rubbar den nuvarande
grunden för kamrarnes sammansättning.

Jag har sökt ådagalägga, att förslaget icke tager hänsyn hvarken
till historiska förutsättningar eller till framtidens rättmätiga kraf. Jag
har sökt bevisa, att förslaget dels innehåller bestämmelser, hvilka icke
kunna tillämpas, dels saknar bestämmelser, hvilka af konstitutionella
skäl äro högst behöfliga. Jag har framhållit, hurusom politisk klokhet
manar städernas representanter och landsbygdens frisinnade representanter
till enig samverkan; och af alla dessa skäl hemställer jag, herr
talman, om utslag å det hvilande förslaget.

Herr Falk yttrade: Herr talman, mine herrar! För representa tionsförändringens

genomförande måste tre af de gamla stånden underkasta
sig i större eller mindre mån betydande uppoffringar, och endast
ett af dem, bondeståndet, skördade af densamma väsentlig fördel i form

Onsdagen den 11 Mars, f. m. 11 N:o 15.

af ökad politisk magt. Då emellertid med förändringen afsåga, att i Angående
riksdagen skulle representeras icke såsom förut stånd och klasser, ändring af
utan alla samhällets vigtiga intressen, och man måste medgifva, att * riksdags-13
dessa funnes mångsidigare utvecklade i städerna än på landsbygden, ordningen.
så stadgade riksdagsordningen för städerna en i förhållande till folk- (Forts.)
mängden större representationsrätt. Trots detta hafva dock efter år
1880 flera förslag om inskränkning af stadsrepresentanternas antal
framstälts, och man har såsom skäl härför i allmänhet anfört den
tydliga orättvisan i förhållandet mellan städernas och landets representationsrätt
och dessutom städernas alltjemt växande inflytande inom
denna kammare.

Några bevis för den omordade orättvisan har jag vid studiet af
motionerna och Riksdagens protokoll icke lyckats upptäcka, antagligen
derför att några bevis härför icke kunna gifvas; i afseende på städernas
inflytande i båda kamrarne har man hittills sett föga eller intet.

Jag nämnde båda kamrarne. Ty vid bedömandet af denna fråga,
förhållandet mellan landsbygden och städerna, får man icke förbise,
att af Första Kammarens 147 representanter endast 13 utses af städerna,
alla de öfriga af landsbygden, hvars representanter i Första
Kammaren väljas af landstingen; och den, som i likhet med mig någon
längre tid tillhört ett landsting, vet alltför väl, huru liten betydelse
de få stadsledamöterna ega gent emot det mägtiga jordegareintresset,
hvarför ock valen till Första Kammaren uteslutande ske med hänsyn
till detta. Något annat bevis för mitt påstående torde icke erfordras
än en hänvisning till det beslut Första Kammaren redan fattat i nu
förevarande fråga.

Till belysande af den påstådda orättvisan skall jag, om det tilllåtes
mig, anföra det förhållande, som eger rum inom det län jag
tillhör, nemligen Jönköpings. Folkmängden derstädes uppgår, enligt
1888 års folkmängdsuppgifter, till 195,045 personer, hvaraf 171,000
tillhöra landtbefolkningen och 24,000 de tre städerna. Landsbygden
representeras i riksdagen af 6 ledamöter i Första och 6 ledamöter i
Andra Kammaren — således en representant för 14,250 invånare. De
tre städerna hafva, som vi alla veta, i Första Kammaren ingen representant;
de två småstäderna hafva för val till denna kammare blifvit
instuckna bland två andra läns småstäder, och Jönköpings stad —
med 19,500 invånare, enligt 1888 års folkmängdsuppgifter — skickar
en representant. Vore det nu meningen att landsbygden och städerna
såsom sådana skulle särskild! representeras, kunde man ens då vid
uppgifna förhållande tala om en orättvisa till städernas förmån? Nej,
men väl tvärtom. Nu är det emellertid icke städerna och landsbygden,
som skola särsJcildt representeras, utan det är, som nämndt, samhällets
alla intressen. Jag tillåter mig att med afseende härå citera eu framstående
ledamots af Första Kammaren ord vid behandlingen af denna
fråga sistlidne riksdag. “Det tillhör ett sundt statsskick", yttrade han,

“att de olika intressena äro inom riksdagen så jemnt representerade,
att icke ett af dem kan göra sig gällande på de öfrigas bekostnad/1

Hvad nu det föreliggande förslaget beträffar, så är detsamma i
formelt hänseende af den beskaffenhet, att det ej kan väcka annat än

N:o 15.

12

Angående
ändring af
§§ 6 och 13
riksdagsordningen.

(Forts.)

Onsdagen den 11 Mars, f. m.

förvåning, att konstitutionsutskottet och Första Kammaren ansett lämpligt
att detsamma upphöjes till lag. Dessa formella brister äro af en
föregående talare så tydligt påvisade, att jag ej vill upptaga kammarens
tid med ett återupprepande eller genom anförande af ytterligare
några sådana. Hvad jag emellertid vill upprepa, det är, att
en fixering utaf representanternas antal helt och hållet strider emot
de grunder gällande riksdagsordning i denna del faststält — ett rörligt
förhållande mellan befolkningens och representanternas antal. —
Denna fixering blir så mycket olämpligare, då dertill kommer, att af
Andra Kammarens ledamöter skulle enligt förslaget en tredjedel väljas
af städerna och två tredjedelar af landsbygden, hvarigenom för framtiden
skulle komma att fastslås en bestämd åtskilnad mellan stad och
land — en uppfattning som, enligt mitt förmenande, borde i hela
landets intresse på det allvarligaste bekämpas. Anses det nuvarande
antalet riksdagsmän vara för stort, och en inskränkning för framtiden
således behöflig, kan detta mål vinnas utan all rubbning af gällande
riksdagsordning genom höjande af den folkmängdssiffra, som berättigar
till val af representant.

Då såsom skäl för den föreslagna grundlagsändringen framhållits
en orättvisa, som icke är befintlig, så skall jag, herr talman, taga mig
friheten att fästa uppmärksamheten på den verkliga orättvisa, som, i
händelse förslaget skulle antagas, kommer att drabba rikets samtliga
småstäder, hvilka i tv fall få sin representationsrätt allt mer inskränkt
till fördel för de större städerna. Antalet invånare i rikets
samtliga 92 städer utgjorde år 1888 860,221 — deraf i 15 större
städer 588,288 och i 77 små städer 271,983. Statistiken visar —
ehuru utskottet icke ansett lämpligt att taga hänsyn till detta förhållande
— att folkökningen i de större städerna är relativt så betydligt
högre än i småstäderna, att, om förslaget skulle upphöjas till lag,
valkretsarnes antal för dessa senare skulle inom jemförelsevis kort tid
högst väsentligt minskas.

Konstitutionsutskottets ärade ordförande behagade, då detta ärende
förevar i Första Kammaren, på det bestämdaste påstå, att talet om
att de smärre städerna skulle få representationsrätten inskränkt vore
helt och hållet gripet ur luften. Jag skall taga mig friheten med
siffror visa, att konstitutionsutskottet icke gjort sig besvär med denna
lilla uträkning, ehuru för öfrigt hela dess förslag synes vara ett skäligen
enkelt räkneproblem. Folkmängden i de 15 större städerna har
nemligen på 28 år — från 1865 till 1888 — vuxit med icke mindre
än 81 procent, under det deremot folkökningen i de 77 småstäderna
under samma tid vuxit blott 15 procent. Om, såsom antagligt är,
samma proportion i tillväxt fortfarande blir gällande, så komma de
15 större städerna att redan år 1911 ega ett invånarantal af 1,064,801,
de 77 småstäderna 312,723, och stadsbefolkningen i hela riket uppgå
till 1,377,524. Den qvot, som bildar den bestämmande enheten för
antalet stadsrepresentanter och som, enligt 1888 års folkmängdsuppgifter,
uppgår till 11,470, har då, år 1911, stigit till 18,367. I följd
häraf har ock antalet representanter för de 15 större städerna vid
denna tid ökats från 45 till 58 och för de 77 småstäderna minskats

13

N:o 15.

Onsdagen den 11 Mars, f. m.

från 30 till 17. På grund af Överskjutande folkmängd kan denna ök- Angående
ning och minskning i verkligheten blifva något mindre, men under ändring af
alla förhållanden blir den betydande. * riksdags*3

Med anledning af det hastigt tillväxande antalet representanter ordningen.
för de större städerna, särskildt hufvudstaden, kan man fatta, att an- (Forts.)
språk på en inskränkning i denna tillväxt gjort sig gällande, men i
likhet med en talare vid sistlidne riksdag nödgas jag fråga: “Hvad
för ondt hafva då småstäderna egentligen gjort?-1 År det antagligt, att
från dem skulle komma den nu så mycket omtalade och såsom skäl
för denna förändring åberopade radikalismen? Jag för min del tror
det icke. Deremot tror jag, att flertalet med mig måste erkänna, att
farhågan för radikalism icke är något bevis för det föreliggande förslagets
förträfflighet.

Riksdagsordningens 38 § stadgar, att konstitutionsutskottet eger
att hos Riksdagen föreslå sådana ändringar i grundlagarne, som äro
högst nödiga eller nyttiga. Då nu föreliggande förslag hvarken är
“nödigt" eller “nyttigt", långt mindre “högst nödigt eller nyttigt", anhåller
jag, herr talman, att få yrka afslag på det föreliggande grundlagsänd
rings förslaget.

§ 6.

Herr talmannen anmälde, att enligt till kammaren nu inkommen
dödsattest ledamoten af Andra Kammaren för Ångermanlands vestra
domsaga, hemmansegaren Erik Petter Jonsson i Myre denna dag aflidit.

Den åberopade dödsattesten, som derefter upplästes, befans så
lydande:

Att riksdagsmannen Erik Petter Jonsson, boende i Myre af Resele
församling, Vesternorrlands län, afled i n:o 3 Brunnsgränd den 11 mars
1891 kl. 9,50 f. m. i en ålder af omkr. 57 år. Dödsorsak, primär:
Pneumonia acuta; sekundär: Pneumonia chron.; intygar härmed

Stockholm den 11 mars 1891.

M. Sondén,

med. doktor.

Efter sålunda erhållen underrättelse om detta dödsfall beslöt kammaren,
uppå hemställan af herr talmannen, att, jemlikt 28 § riksdagsordningen,
till Konungen ingå med anmälan om den inom kammaren
sålunda uppkomna ledighet; och blef ett i sådant afseende uppsatt
skrifvelseförslag, som nu upplästes, af kammaren godkändt.

§ 7.

Härefter fortsattes öfverläggningen angående det här ofvan i § 5
intagna, från 1890 års riksdag hvilande förslag till ändring af §§ 6
och 13 riksdagsordningen; och lemnades dervid, enligt förut gjord anteckning,
ordet till

N:o 15.

14

Angående
ändring af
§§ 6 och 13
riksdagsordningen.

(Forts.)

Onsdagen den 11 Mars, f. m.

Herr Ljungman, som yttrade: Med anledning deraf, att, rö rande

det hvilande förslaget, olika meningar gjort sig gällande i frågaom
dess tillämpning, äfvensom med hänsyn dertill, att inom Första
Kammaren uttalats den uppfattningen, att regeringen till följd af formella
betänkligheter icke skulle komma att sanktionera samma förslag,
hvarför dess antagande i sjelfva verket blott skulle innebära en uppmaning
till regeringen att å de grunder, på hvilka förslaget hvilar,
utarbeta ett nytt förbättradt sådant och framlägga detsamma för Riksdagen;
så anhåller jag att få yttra några ord för att påpeka några
önskningsmål, som i ty fäll äro värda att behjertas, dervid jag dock
icke skall upptaga tiden med sådant, som redan förut blifvit nöjaktigt
framhållet.

Bland det angelägnaste, man har att taga i betraktande vid omarbetandet
af en grundlagsparagraf, är att tillse, att man äfven samtidigt
vidtager de af omarbetningen påkallade ändringarna i alla sådana
grundlagsparagrafer, som med den omarbetade stå i oupplösligt samband.
Såsom herrarne torde hafva sig bekant, bar förlidet års konstitutionsutskott
icke i detta hänseende gått till våga med önsklig noggrannhet,
Så vidt jag känner, är det icke mindre än fyra grundlagsparagrafer,
som samtidigt med §§ 6 och 13 i det föreliggande förslaget
hade bort underkastas ändring, nemligen den 12, den 15, den 1(3 och
den 28 § i riksdagsordningen.

Hvad nu dessa grundlagsändringar beträffar, så har nödvändigheten
af en ändring utaf 15 och 16 §§ redan förut blifvit påpekad, och
motioner förelågo vid förliden riksdag i enahanda syfte. Vid förra
sammanträdet framhöll jag några svårigheter, som skulle uppstå vid
tillämpningen af det nu hvilande grundlagsändringsförslaget med hänsyn
till Andra Kammaren. Det har, såsom svar derpå, hänvisats till
15 § 2 mom., hvaraf skulle framgå, att min invändning icke vore befogad.
Men de, som gjort gensagan, hafva förgätit, att så väl Kong).
Maj:t som Riksdagen förut gifvit 15 § 2 mom. riksdagsordningen en
helt annan tolkning, än dessa herrar nu vilja göra gällande. Till
1887 års majriksdag, efter den skedda upplösningen, förordnade Kong).
Maj:t ny valkretsindelning för eu domsaga i Dalarne; och Stockholms
stad valde, som man minnes, efter en högre lolkmängdssiffra än deri,
som låg till grund för valet till den upplösta riksdagen. Med anledning
deraf väcktes af mig eu motion om ett sådant tillägg till 15 §
2 mom. riksdagsordningen, att vid de i momentet omnämnda val “samma
uppgift rörande folkmängden och samma valkretsindelning skulle följas,
som legat till grund för näst föregående allmänna val". Denna motion
bifölls af Första Kammaren, som derigenom erkände, att 15 §
2 mom. vore i behof af ett sådant tillägg för att detta moment skulle
få den betydelse, som man önskade inlägga deri. Andra Kammaren
åter afslog motionen på den grund, att kammaren ansåg, att i nämnda
moment redan läge en helt annan mening, som vore rättare och rigtigare
än den som jag i min motion ville framhålla. Man kan således
icke med hänsyn till afhjelpandet af de svårigheter, som under
åren 1891 —1893 te sig i fråga om tillämpningen af den nya § 13,
på sätt som skett åberopa sig på 15 § 2 mom. Utskottet hade derför

15

No 15.

Onsdagen den 11 Mars, f. m.

i fjor bort efter nödig omarbetning till antagande af Riksdagen äfven
framlägga det af herr Söderberg i hans då uti särskild motion efter
min nyss åberopade motion framstälda förslaget om ett tillägg till
15 § 2 mom., så att de ifrågavarande svårigheterna för nämnda tid
blifvit undanröjda.

Hvad åter beträffar tillämpningen af 6 § i riksdagsordningen, så
är det alldeles gifvet, att enligt det nu hvilande förslaget sådana förhållanden
kunna uppstå, att, när ledighet uppkommer i en valkrets,
valet kommer att ega rum i en annan. Den befogenhet och den
befattning, som konungens befallningshafvande nu hafva vid valen,
måste för den skull öfverflyttas till en för hela riket gemensam myndighet,
d. v. s. till Kongl. Maj:t. Och den befogenhet och skyldighet,
som Kongl. Maj:t nu har med hänsyn till riksdagsmannaval i båda
kamrarne, när ledighet uppstår under riksdag, måste sålunda med
hänsyn till Första Kammaren äfven utsträckas till tiden mellan riksdagarne,
och för den skull måste i 12 § och 28 § 2 mom. i riksdagsordningen
nödig ändring vidtagas, enär eljest svårigheter kunna
komma att uppstå med afseende å tillämpningen af den nya 6 §
riksdagsordningen, så att man får antingen för många eller för fä
riksdagsmän i Första Kammare''!). Detta är en visserligen i sjelfva
verket helt obetydlig, men icke dess mindre nödig ändring, som äfven
påkallas deraf, att vid tillämpningen af 7 § riksdagsordningen ovisshet
eljes kan uppstå,’ om hvilken som i hvarje särskildt fäll är att hålla
för “vederbörande".

Hvad åter beträhar den ändring, som blifver nödig i 16 §, så
kan det vara tillräckligt att hänvisa till herr Anderssons i Nöbbelöf
motion vid förra årets riksdag.

Hvad åter angår en eventuel omredigering af förslaget, derest
det icke kan vinna Kongl. Maj:ts sanktion, vill jag framhålla önskvärdheten
af att i sådant fall valkretsindelningarna måtte öfverlåtas
åt kamrarne, indika, principielt rigtigare än Kongl. Maj:t, böra handhafva
den saken.

Då man vid förslagets utarbetande åberopat sig på behofvet af
en mer rättvis fördelning af representationsrätten mellan land och
stad, bör man vidare konseqvent medgifva, att för den händelse det
förhållande skulle inträda, att städernas folkmängd växte derhän att
den blefve så stor, att rättvisan fordrade, det städerna erhölle ett
större antal representanter bland Andra Kammarens medlemmar, än
detta förslag tilldelar städerna, så borde en omreglering ega rum, så
att man kunde tillgodose rättvisans kraf äfven i detta fall. En sådan
omredigering af 13 §, hvarigenom detta syfte skulle vinnas, är naturligtvis
ganska lätt att verkställa; och äfven om förslaget skulle vinna
stadsfästelse i år, bör en sådan ändring kunna genomföras under en
kommande riksdagsperiod. Jag fager nemligen alldeles för gifvet, att
de, som i rättvisans namn yrka på nuvarande förslags antagande, icke
komma att motsätta sig en sådan ändring.

En annan sak, som i händelse af en eventuel omredigering af
förslaget vore att taga i betraktande, är magtfördelningen mellan de
olika kamrarne. Förhållandet är nemligen det, att Andra Kammaren

Angående
ändring af
j§ 6 och 13
riksdagsordningen.

(Forts.)

N:o 15.

16

Angående
ändring af
§§ 6 och 13
riksdagsordningen.

(Forts.)

Onsdagen den 11 Mars, f. m.

växer mycket fortare än den första och vinner derigenom så småningom
allt större inflytande på utgången af de gemensamma voteringarna.
Skulle derför en omredigering af förslaget komma att ega rum, är
det åtminstone ur Andra Kammarens synpunkt sedt helt visst önskligt,
att Kongl. Maj:t i sådant fall ville taga hänsyn både härtill och till
det nu faktiskt bestående förhållandet mellan stad och land samt
gifva Andra Kammaren en litet högre medlemssiffra, än hvad nu föreliggande
förslag gör.

Jag skall icke vidare yttra mig om förslaget, då jag anser för
en alldeles gifven sak, att denna kammare fortfarande vidhåller de
hufvudgrunder, på hvilka förslaget är fotadt, och då nära nog alla
kammarens ledamöter hafva uttalat sig för att en ändring nödvändigtvis
måtte komma till stånd i nu bestående förhållanden derhän, att
städernas representantantal icke må ökas så starkt som enligt nuvarande
bestämmelser i § 13 riksdagsordningen är fallet.

Vidare anförde:

Herr Sc hön in g: Då jag förmodar, att diskussionen i dag mera
kommer att gestalta sig såsom en öppen votering, har jag begärt
ordet för att ge min åsigt till känna i afseende på föreliggande grundlagsändringsförslag.
Jag skall på samma gång be att med några ord
få bemöta den värde representanten på kalmarbänken för Södra Tjusts
härad, som, då denna fråga för 8 dagar sedan var före, hann på den
korta tid, som diskussionen om förslagets antagande eller förkastande
pågick, yttra icke blott att han till alla delar gillade, att medlemsantalet
i Andra Kammaren fastslogs till 225 — och det är ju något,
hvarom tankarne kunna vara delade •— utan äfven att han fann rättvisan
och billigheten kräfva, att man för att få detta antal skulle
fastslå antalet representanter för städerna till 75 och för landsbygden till
150. Jag hade fast mera tänkt mig, att då, såsom vi veta, det finnes
228 medlemmar i Andra Kammaren, och denna siffra skall nedsättas
till 225, nedsättningen skulle ske pro rata parte för land och stad,
så att städerna skulle få afstå en representant och landet två. Detta
ligger ju mycket nära till hands, ty man kan icke dela en representant
i flere bråkdelar. På så sätt skulle städerna i stället för 81
hafva fått SO representanter, och landsbygden, som nu har 147, skulle
hafva fått 145. Jag förstår verkligen icke, hvad den nyssnämnde
värde ledamoten tänkte, då han sade att han tyckte det föreliggande
förslaget vara så rättvist. Mig förefaller, som vore det allra rättvisast,
att städerna behålla sina 81 och landsbygden sina 147, eftersom de
erhållit dem genom den nya representationsordningens bestämmelser
om folkökningens inflytande på representantantalet.

Men, mine herrar! detta famösa ändringsförslag vill icke låta staderna
bibehålla sina representanter. Det vill först och främst, att de tre, som
måste bortgå, för att det nuvarande antalet 228 skall kunna reduceras
till det fastlåsta 225, skola tagas från städerna, hvilkas representanter
sålunda skola minskas från 81 till 78. Men ej nöjdt härmed föreslår
förslaget, att ytterligare tre platser skola tagas från städernas represen -

Onsdagen den 11 Mars, f. m.

17

N;o 15.

tanter och läggas till landsbygdens, hvarigenom man ändtligen får de Angående
föreslagna 75 platserna för städerna. Är det någon konseqvens och ändring af
rättvisa i detta, då är det också rättvisa i mycket orätt! Det är •£ ?ch 13
orätt i dubbel måtto, ty vid detta fastläsande skola städerna få sina ordningen.
representanter först minskade och sedan ej hafva förhoppning kunna (Forts.)
öka dem, oaktadt städernas befolkning troligen kommer att betydligt
ökas de närmast kommande åren, hvilket ej torde blifva fallet på
landet.

I denna sak vore det mycket att yttra, men som föregående
talare hafva sakrikt framhållit de formella bristerna i detta förslag,
skall jag för min del icke upprepa detta. Det vore beklagligt, om
tullvännerna inom den här kammaren, som för tre år sedan gåfvo
oss den omtvistade tullvälsignelsen, skulle enige såsom en man i dag
rösta för detta förslag och det sedan genom regeringens sanktion vunne
laga kraft. Det vore att slå denna kammares stadsrepresentanter och
städerna i allmänhet i ansigtet med en handske, så tung, att jag
tror att den möjligen skulle komma att inverka på de kommande
vigtiga och vidlyftiga frågor, som vi här hafva att afgöra vid denna
riksdag.

Jag vet mycket väl, att man möjligen skall invända mot detta
mitt yttrande, dels att man icke skall lofva ut något ondt, dels att
man skall skilja mellan sak och person. Jag lofvar icke ut något
ondt, mine herrar, och jag kan också skilja mellan sak och person,
men jag vet, att vi alla äro dödliga menniskor och att lidelser, hårdt
och kanske rättvist uppväckta, icke så lätt lägga sig. Jag tror derför,
att hade herr Ljungmans förslag om att låta detta förslags afgörande
hvila ännu i 2 år gått igenom, så skulle en hel mängd frågor, högst
nyttiga för vårt land, och sådana, att deras lösning så fort som möjligt
är högst nödig, bättre ha kunnat afgöras, än hvad förhållandet
blir, om detta förslag i dag vinner bifall i kammaren.

Herr talman! Jag skall be att för min enskilda del på det kraftigaste
få motsätta mig detta förslags antagande. Skulle det i dag
genom voteringen vinna laga kraft, så skall jag anhålla att sedan få
återkomma och anmäla reservation.

Herr Andrén: Jag bevistade sammanträdet i Första Kammaren
förliden onsdag, då samma fråga der blef debatterad. Det framlades
då af en ledamot tunga och vägande skäl, hvilka bevisade till full
evidens, att det föreliggande förslaget i formelt hänseende var behäftad!
med sådana brister, att det icke gerna borde upphöjas till
lag. Man försökte att vederlägga honom, men jag är fullt öfvertygad
om, att hvarje opartisk åhörare liksom ock hvarje opartisk person,
som läst om denna diskussion, kommit till det resultatet, att dessa
försök misslyckades. Men hvad skedde? Jo, en mycket intelligent och
framstående medlem af kammaren uppträdde och sade: herrarne behöfva
icke vara oroliga, om förslaget skulle vara illa affattadt i formelt
hänseende, ty när vi fingo den nya riksdagsordningen, så förefuuno3
äfven der formella bristfälligheter. Hvad blef följden deraf?

Jo, om vi slå upp 1867 och 1868 års årgångar af Naumanns tidskrift,

Andra Kammarens Prof. 1891. K:o 15. 2

N:o 15.

18

Angående
ändring af
§§ 6 och 13
riksdagsordningen.

(Forts.)

Onsdagen den 11 Mars, f. m.

så finna vi, att alla tvetydiga frågor småningom blifvit lösta af högsta.
domstolen. Men icke är det på det sättet våra grundlagar skola
skrifvas. Alla de tvister, som förekommit vid olika val tillfällen, hafva
nog på ett eller annat sätt blifvit afgärda; men dessa otydliga bestämmelser
hafva medfört trassel och valkrångel, och vårt land har
säkert derpå vunnit en mindre afundsvärd ryktbarhet. Och icke
kan man väl då önska att nu få en grundlagsförändring, som mer
eller mindre skulle leda till samma resultat. Härmed anser jag mig
hafva yttrat tillräckligt om frågan ur formel synpunkt.

För att nu öfvergå till den materiella sidan af saken, frågar jag:
hvar har utskottet fått modellen till detta förslag? Jo, det är en
kopia af Norges grundlag. Ingen är mera villig än jag att erkänna
den stora betydelse, som Norges grundlag haft för det norska folket,
och utvecklingen af dess konstitutionella förhållanden. Men att Norges
grundlag skulle vara sådan, att dess bestämmelser af oss borde efterbildas,
deremot ber jag att få nedlägga min protest. Jag tror ej
heller, att Riksdagen förut haft denna uppfattning; möjligen har den
fått den under det nya systemet. Den uppgifne författaren till detta.,
konstitutionsutskottets förslag yttrade förra året, när det talades om
det rättvisa eller orättvisa i de grunder, efter hvilka stad och land
skulle blifva representerade, och särskilt angående den befolkningsqvot,
som betingade riksdagsmännens antal uti städerna: “det kan
talas om rättvisa och orättvisa, men det fins äfven något, “som Geijer
kallar legalt godtycke och som ofta förekommer". Herr talman, jag.
ber om ursäkt, om jag uttrycker den förmodan, att det dåvarande
konstitutionsutskottet mindre fäste sig vid den berömde historieskrifvaren
Geijers nyss nämnda ord, utan antagligen gjort mera afseende
vid en annan författares, eller rättare författarinnas, ehuru på det
kulinariska området, Kajsa Vargs uttalande: “Man tager efter behag",
ty på det sättet har det gått till.

För min del vill jag icke bestrida, att, på det sätt som förhållandena
nu utvecklat sig i vårt land, städernas representation nu stigit
till den grad, att rättelse är behöflig, men derför är det icke sagd),
att jag kan gå så långt, som konsitutionsutskottet föreslagit. Jag vill
påpeka, att föregående år förelåg ett af herr Cfilljam väckt förslag,
hvilket nu icke föreligger, och som herrarne torde minnas, rönte det
ganska stort bifall icke blott i Första, utan äfven i Andra Kammaren
till följd af det tillmötesgående det visade. För närvarande är ett
förslag väckt, undertecknadt af 70 stadsrepresentanter, hvari man så
mycket som möjligt söker gå rättvisa och billighet till mötes. Vi hafva,
velat minska denna ökning af städernas representanter, men i två fall
särskilt hafva vi afvikit från bestämmelserna i det hvilande grundlagsändringsförslaget,
i det vi dels icke kunde vara med om att fråntaga
städerna deras nuvarande representation, dels ansett, att om städerna
ökas sä, att stadsbefolkningen uppgår till hälften eller mer än hälften
af landsbygdens, städernas representantantal bör ytterligare ökas.

Men, frågar man nu kanske, hvarför går ni icke in på det nu
föreliggande förslaget. I andra länder hafva ju städerna flerstädes
mycket mindre representantantal i förhållande till landet, när deras

19

N:o 15.

Onsdagen den 11 Mars, f. m.

folkmängd tages i betraktande. I allmänhet äro städerna sammanslagna
med landet till valkretsar eller ock sjelfva indelade i sådana.
Hvarför kunde då icke de svenska stadsrepresentanterna vara
belåtna med det föreliggande förslaget. Jag har många gånger hört
dylika frågor uppkastas särskildt af eu framstående representant på
kalmarbänken, herr Nils Petersson i Runtorp. Härpå vill jag endast
svara, att min privata mening är, att stadsrepresentanternas uppgift
för närvarande är och under en lång tid kommer att blifva att företräda
de mångskiftande materiella och ideella intressen, som finnas i
vårt land och som på grund af faktiska och historiska skäl icke komma
att tillräckligt företrädas af landsbygdens representanter. I utlandets
konstitutioner förekomma i allmänhet tvenne bestämmelser, som
helt och hållet förändra saken: dels finnes der vanligen en mycket
mera utsträckt rösträtt, vidare är valbarheten med undantag af vid
lagtinget i Danmark och — i stort sedt — äfven i Norge, icke bunden
vid valkretsar, och följden blir, att hvarje politisk talang, stor
eller liten, alltid är i tillfälle att inkomma i representationen, och det
brukar aldrig vara svårt för honom att finna en valkrets. Mine herrar,
när det nya representationssättet infördes hos oss, tror jag att meningen
var, att Första Kammaren skulle i detta fall spela den rol,
som Andra Kammaren, deputeradekammaren, eller hvad den nu kallas,
i utlandet har spelat. I ^hvilken mån den fylt denna uppgift,
derom vill jag icke yttra mig. Åsigterna om den saken torde för öfrigt
nog vara delade.

Slutligen, herr talman, ber jag om ursäkt, att jag något litet
fäster mig vid en fråga, som många gånger framstälts, en fråga, som
gjort, att många betänksamma och konservativa män, som eljest skulle
hafva förkastat förslaget, nu skänka det både sitt materiella och moraliska
understöd, och det är frågan om det röda spöket, radikalismen
i de större städerna. Ja, för den saken behöfva vi icke vara rädda.
Radikalismen i de större städerna innebär icke alls den fara, som man
tror. Gå vi till främmande land, sä finna vi som en allmän regel,
att i de större städerna väljas vanligen personer med mer eller mindre
avancerade åsigter, pien dylika åsigter böra väl vara representerade
i riksdagen lika väl som de konservativa. För öfrigt beror
radikalismens framgång eller icke framgång hufvudsakligen derpå, huru
de konservativa medlemmarne i samhället och här i vårt land, huru
den konservativa majoriteten fyller sin rol. Har den konservativa majoriteten
kommit derhän, att den hufvudsakligen arbetar för partikulära
intressen, att den motsätter sig alla förändringar, de må vara lämpliga
eller olämpliga, och vill den i beskattningsväg pålägga de drygaste
bördorna på de små och ekonomiskt svagaste i samhället, ja,
då kunna vi vara fullt öfvertygade om, att en sådan konservatism,
“som ingenting lärt och ingenting glömt", ingalunda bidrager till “samhällsfridens
bevarande1'', för att begagna ett bcvingadt ord, och de
konservativa få då nöja sig med om en massa mycket avancerade åsigter
komma att få ett mägtigt inflytande, åsigter, som hvarken de eller
jag kunna gilla.

Herr talman, jag vill icke längre uppehålla kammaren. J denna

Angående
ändring af
§§ 6 och 13
riksdagsordningen
.

(Forts.)

Wto 15.

20

Angående
ändring af
§§ 6 och 13
riksdagsordningen.

(Forts.)

Onsdagen den 11 Mars, f. m.

fråga kommer det under debattens fortsättning att yttras så mycket.
Jag har blott velat förklara, att jag för min del kommer att rösta
för afslag, under förhoppning att snart ett bättre förslag må komma före.

Herr Wikstén: Då jag icke deltog i Riksdagens arbeten förlidet
år och således icke heller vid behandlingen af det ärende, som nu
föreligger, har jag ansett mig böra angifva min ståndpunkt i denna så
vigtiga fråga. Att den ifrågasatta reformen är af behofvet påkallad
torde hvar och en finna. Det fins nemligen icke något annat land,
som i förhållande till folkmängden består sig ett så stort antal representanter
som Sverige. Vidare torde det vara en erkänd sak, att
proportionen inom representationen mellan stad och land icke är väl
afpassad. Ju längre man derför spår med genomförande af eu nödig
reform i berörda hänseende, desto oegentligare komma förhållandena
att gestalta sig till följd af den väsentligt större ökningen i städernas
folkmängd. Många anmärkningar hafva blifvit mot förslaget framstälda
såväl i pressen som vid riksdagen. Hade förslaget nu varit
nytt, så skulle jag för min del gerna varit med om någon förbättring
deri, ty jag vill icke förneka, att en och annan åt anmärkningarna är
befogad. Men då förslaget nu är hvilande och man följaktligen står
inför nödvändigheten att beträffande denna fråga svara ja eller nej,
således antingen antaga eller förkasta förslaget, så ser jag för min
del ingen annan utväg än att välja det förra. Jag anser det nemligen
vara vågadt att förkasta förslaget, enär sådant skulle kunna medföra
uppskof med reformen till en oviss framtid. Man ser ju att Riksdagen
har arbetat på den nu ifrågasatta reformen i 11 år utan att
något annat förslag af de många som förelegat tillvunnit sig så pass
sympatier som detta. — Förslaget var sistlidet år antaget af båda kamrarne
och nu för andra gången af Första Kammaren — och under
sådana förhållanden kan man ju få befara, derest förslaget nu förkastas,
att det kommer att åtgå ytterligare 11 år, innan kamrarne
kunna enas om ett annat fullständigare förslag. Derest det hvilande
grundlagsförslaget antages och af regeringen accepteras, men det vid
dess tillämpning visar en eller annan brist, torde afhjelpandet af sådan
brist lättare låta sig göra än att åstadkomma genomförandet af ett
nytt förslag.

Det bär blifvit sagdt att förslaget lider af så ofantliga brister,
att det icke skulle kunna tillämpas. För min del tror jag icke mycket
på dylika uppgifter och påståenden, och jag tycker mig finna
stöd för sådan uppfattning i den omständigheten, att den försigtiga
Första Kammaren redan definitivt antagit förslaget. Skulle emellertid,
mot förmodan, sådana betydande fel verkligen förefinnas, ja då vägrar
regeringen helt säkert att sanktionera detsamma. Men äfven under
sådan eventualitet vinnes åtminstone den fördel med förslagets antagande,
att principen blefve af båda kamrarne antagen och i sådant
fall kunde lättare genomföras.

Man har vidare sagt att förslaget är obilligt mot städerna. För
min del är jag af en alldeles motsatt öfvertygelse. Jag har beräknat,
att enligt det nya förslaget skulle hvarje stads representant i medel -

21

N:o 15.

Onsdagen den 11 Mars, f. m.

Angående
ändring af
§§ 6 och 13
riksdagsordningen.

(Forts.)

Herrar Wallmarh i Smedsbyn och Andersson i Ölsund instämde
häruti.

Herr Bengtsson i Gullåkra yttrade: Då jag begärt ordet i denna
fråga, har jag icke gjort detta för att ingå i någon vidare tolkning
af ordalydelsen i det föreliggande förslaget, utan fast mera för att anställa
en jemförelse mellan det föreliggande hvilande grundlagsförslaget
och det af stadsrepresentanterna framlagda. Då jag, herr talman,
nödgats göra denna jemförelse för att sålunda kunna bilda mig ett
eget omdöme om, huruvida det vore bättre att afslå det förra, för
att sedermera kunna antaga det senare, skall jag anhålla om kammarens
tillåtelse att yttra några ord för att visa huru denna jemförelse
utfallit.

Enligt det af stadsrepresentanterne väckta förslaget skulle representantantalets
ökning göras beroende af följande ökning i invånareantalet,
nemligen *

tal representera omkring 11,400 personel’, under det att en landsortsrepresentant
efter enahanda beräkningsgrund representerar omkring

26,000 personer, och deri kan jag för min del icke finna någon orättvisa
mot städerna.

Man har vidare invändt, att folkmängden i städerna skulle kunna
ökas till en tredjedel af rikets hela folkmängd och derutöfver. Ja,
det är ju möjligt, men detta kommer emellertid icke att inträffa förrän
i en långt aflägsen framtid, och man kan väl antaga att landets
representanter då icke komma att motsätta sig en med hänsyn härtill
rättvis och billig förändring. Hur jag således ser saken, kan jag icke
finna någon risk vid att antaga förslaget, och jag anser mig icke förnärma
städernas eller deras representanters tillbörliga rätt, då jag,
herr talman, tager mig friheten att yrka bifall till utskottets förslag.

Se nästföljande sida.

S ^ ^ ^

Q t1 ^ os ~4

§ s''åo g-go

hus-si

~s“KS^

för Stockholm	från	nuvarande antal 243,500
„ Göteborg	d:o	d:o	d:o	102,782
„ Malmö	d:o	d:o	d:o	47,539
„ Norrköping	d:o	d:o	d:o	31,788
för Geile	med 22,643	inv.
„ Upsala	n	21,846	77
och Karlskrona	77	20,668	77
	eller tillsammans	65,157
för Jönköping	med	19,610	inv.
„ Helsingborg	77	17,519	77
„ Lund		14,802
„ Örebro		14,342
„ Linköping	77	12,441	77
Sundsvall		12,415
Kalmar		11,972
„ Landskrona		11,941
„ Halmstad		11,172
och Söderhamn	7?	10,374	77

eller tillsammans 136,578

490,000, således efter en ökning af 246,500 inv.

210,000, „	„ „ „ „ 107,218
90,000,	„ „ „ „ 42,461
70,000, „	n n » 38,212
150,000, „	„ „ „ „ 84,843

300,000, „ „ „ „ „ 163,422

Summa 627,344 till 1,310,000, således efter en ökning af 682,656 inv.

B

23

N:ol5.

Onsdagen den 11 Mars, f. m.

Städernas folkmängd skulle således, enligt de af stadsrepresenianterna
i deras egen motion angifna siffror, behöfva ökas innan
någon ny representant finge utses med sistnämnda antal eller 682,656
personer.

Enligt den vid 1890 års konstitutionsutskott fogade tabell, bil.
lätt. F, har städernas folkmängd under 23 år ökats med 361,239
personer eller med 15,706 personer om året. Om man nu antager
att folkökningen inom städerna under närmast följande år skulle fortgå
i samma proportion, så skulle det åtgå en tid af något öfver 43 år —
— antag 43 ^ år — innan någon ny ökning af antalet representanter
i Andra Kammaren för städerna finge ske.

Enligt Sveriges officiella statistik för år 1888 har befolkningen
på landsbygden, som år 1883 utgjorde 3,846,119 personer och år
1888 3,888,049 personer, under dessa fem år ökats med 41,930 personer.
Antager man nu äfven här att folkmängden under närmaste
tiden på landsbygden skulle ökas i lika proportion, så skulle landsbygdens
befolkning under den tid af 43 år, under hvilken städerna
ej finge öka sitt representantantal, erhålla en ökning af 360,598 personer.
Detta skulle hafva till följd, att under det Andra Kammarens
representantantal i det närmaste förblefve vid status quo, så skulle
Första Kammarens representantantal, till följd af folkökningen ensamt
på landsbygden, ökas med omkring 12. Dertill kommer att Stockholm,
som nu har 8 representanter i Första Kammaren, skulle under
dessa 43 år ökas med ytterligare 8, Göteborg, som nu har 3 representanter,
med 4, Malmö med 2 och Norrköping med 1 representant.
Tillökningen i antalet representanter i Första Kammaren skulle alltså
utgöras af dels 15 från städerna och dels 12 från landsbygden eller
tillsammans 27 ledamöter; då deremot representantantalet för landtvalkretsarne
i Andra Kammaren i lyckligaste fall skulle ökas med
omkring 9, allt under det att städerna icke skulle vara berättigade att
■välja nya ledamöter till Andra Kammaren. Jag frågar: kan detta
■verkligen vara i Andra Kammarens eller ens i städernas intresse?
Jag tror det ej. Att här framhålla hur Riksdagens kamrar skulle
blifva sammansatta, om det hvilande förslaget antages, behöfs ju ej —
ty det veta herrarne lika väl som jag.

Man har under diskussionen i den föreliggande frågan påvisat en
mångfald af brister, som skulle vidlåda det nu föredragna och hvilande
grundlagsförslaget. För min del anser jag dock, att en del af dessa
brister äro mera skenbara än verkliga. En brist i förslaget är jag
dock villig att erkänna, nemligen i det afseende!, att förslaget icke
innehåller något stadgande, som medger åt städerna rätt att, för den
händelse deras folkmängd skulle uppgå till mer än en tredjedel af
landsbygdens befolkning, utse ett ökadt antal representanter. Förslaget
hade utan tvifvel varit bättre och mer antagligt, om det innehållit en
sådan föreskrift. Men jag kan å andra sidan icke se något hinder
för att denna brist må kunna under den närmaste tiden afhjelpas.

Jemför man för öfrigt det nu hvilande grundlagsförslaget med det
af stadsrepresentanterna framlagda, så kan jag för min del icke finna
annat, än att det förra förslaget har betydligt större företräde och

Angående
ändring af
$§ 6 och 13
riksdagsordningen.

(Forts.)

N:o 15.

Angående
ändring af
§§ 6 och 13
riksdagsordningen.

(Forts.)

24 Onsdagen den 11 Mars, f. m.

innebär större fördelar såväl för städerna som för Andra Kammaren
i sin helhet.

Ja, jag vågar till och med föreställa mig att, om stadsrepresentanterna
skulle stå inför den kasus, att de skulle vara nödsakade att rösta
antingen för sitt eget förslag eller för det nu hvilande, så skulle
mången af dem rösta för det senare.

Man har under diskussionen i dag vidare sagt att — till följd
af den bristande föreskriften i det hvilande grundlagsförslaget derom,
att städerna, då en gång den stunden komme att deras folkmängd
öfverstiger en tredjedel af landsbygdens, icke skulle vara berättigade
att utse ett ökadt antal representanter — städernas intresse i riksdagen
icke skulle blifva så tillgodosedt som sig borde. Men för min
del tror jag att man vid närmare eftertanke skall finna, att det icke
är så farligt med den saken; jag ber att få erinra herrarne om det
förhållandet, att af Första Kammarens 147 ledamöter icke mindre än
78 äro boende och mantalsskrifna i städerna, äfvensom att uti Andra
Kammaren finnas — utom städernas 81 representanter — omkring
ett tjugutal ledamöter, som icke äro jordbrukare. Städernas representanter
behöfva således alldeles icke befara att få något bondregemente.

Herr talman! Då jag för min del är fullt öfvertygad om att
detta förhållande alltjemt skall komma att fortfara, att städernas
intresse i alla fall blir tillgodosedt, äfven om det hvilande grundlagsförslaget
går igenom, så skall jag anhålla att få yrka bifall till detsamma.

I detta yttrande instämde herrar Göransson, Gunnar Eriksson,
Ersson i Vestlandaholm, Boström i Bodbyn, Olsson i Frösvi, Oddl.
Janson i Carlshed, Persson i Heljebol, Nilsson i Vrängebol, Anderson
i Hasselbol, Åkerlund och Holm.

Herr Wester yttrade: Då jag har underskrifvit den motion om
inskränkning i städernas representationsrätt, som framlagts vid denna
riksdag, så bör tvifvel ej förefinnas derom att jag inser och erkänner
nödvändigheten af en sådan inskränkning. Här hafva förut af andra
talare framlagts en mängd sakliga skäl, som tala mot antagandet af
det nu föreliggande förslaget. Jag vill icke uppehålla kammaren
genom att vidare gå in på denna del af saken, utan vill tillåta mig
att framhålla de brister i formelt afseende, som vidlåda förslaget,
och söka visa, huru detta förslag i verkligheten kommer att taga
sig ut.

En gifven följd af stadgandena i 6 § angående sammansättningen
af Första Kammaren är, att vid hvarje regleringsperiod flere eller
färre valkretsar komma att vexla antal representanter; och i följd af
stadgandet, att vald representants rätt icke får rubbas, inträffar ovilkorligen,
att de valkretsar, som fått rätt att erhålla ytterligare en
representant, icke komma i åtnjutande af denna rätt, förrän en representant
i någon af de kretsar, hvilkas representantantal genom regleringen
minskats, afgått. Följaktligen måste det på något sätt bestämmas,
huru och när valkretsarnes rätt att välja skall inträda. Af motiveringen

Onsdagen den 11 Mars, f. m. 25 N:o 15.

till konstitutionsutskottets betänkande finner man, att utskottet tänkt Angående
sig, att Konungen, som hvart tionde år skall reglera valkretsarne, ändring af
äfven skall utöfva beslutanderätten i detta afseende. Men om man ^ | 13

läser § 6 mom. 5, finner man att utskottet formulerat detta så, att ordningen.
denna rätt efter ordalydelsen icke kan tillkomma Konungen. Det står (Forts.)
nemligen i 5 mom. “Det antal riksdagsmän, hvarje valkrets, enligt
ofvan angifna grunder, eger utse, bestämmes hvart tionde år af
Konungen; och skall vid tillämpning af den sålunda faststälda ordningen
iakttagas, att inskränkning icke sker i vald riksdagsmans rätt
att under föreskrifven tid utöfva riksdagsmannakallet."

Detta kan icke tolkas annorlunda, än att Konungen skall bestämma
antalet riksdagsmän i valkretsarne och att vid tillämpningen
af detta beslut skall tillses, att det icke får ske rubbning i vald
riksdagsmans rätt. Men det tillkommer icke Konungen att, åtminstone
i första hand, tillämpa de beslut, som från honom utgå, utan tillämpningen
tillkommer andra myndigheter, hvilka, det säges icke. Att konstitutionsutskottet
sjelft så förstått paragrafen, framgår af dess motiv, deri
det säges, att indelningen bör göras “af Konungen och icke af
kammaren, då det endast gäller tillämpning af noga bestämda grunder,
och hela åtgärden således i intet afseende skiljer sig från eu vanlig
förvaltningsåtgärd.“ I lagförslaget finnes icke ens en antydning om
grunden för bestämmande af rätt för en valkrets att framför andra
verkställa val af ny riksdagsman, och följaktligen hade utskottet ej
kunnat begagna ofvan intagna motiv, om det afsett att åt Konungen
inrymma beslutanderätt i detta hänseende. Men om förslaget blir
lag, måste, för att maskinen skall kunna hållas i gång, Konungen åtaga
sig bestyret att bestämma ordningen för valen och sålunda utan
grundlagsenlig rätt samt efter godtfinnande besluta öfver flere valkretsars
representationsrätt.

I 6 mom. 6 § stadgas, att om stad upphört att deltaga i
landsting, “må, så länge då gällande ordning för valen länder till
efterrättelse, stadens rätt att utse riksdagsman inträda allenast i det
fall, att ledighet uppstår i den valkrets staden förut tillhöra I och
med detsamma en stads folkmängd öfverskrider 25,000 invånare, och
staden utgår ur landsting, upphör dess rätt att med landstinget deltaga
i utseende af riksdagsman i Första Kammaren. Den får icke
välja sjelfständigt förr än det blir ledighet i kammaren, och detta kan
dröja ända till 8, 9 år. Man kan med skäl fråga, om det är rättvist
eller ens rimligt att stifta en lag, som verkar derhän, att ett samhälle
på 25,000 menniskor eller flere skall kunna under en tid af 8, 9 år
vara orepreseuteradt i riksdagen. Detta stadgande — jag medgifver

— £ir eu nödvändig följd af den konstruktion, som konstitutionsutskottet
gifvit åt sin byggnad, men häraf följer otvetydigt, att denna
konstruktion är felaktig, ja rent ut oduglig.

Jag vill vördsamt fråga, hvad det skulle sägas, om man här framstälde
ett förslag till ändring i grundlagen af den beskaffenhet, att
en landtvalkrets icke skulle få deltaga i representationen under flera
år. Jag tror icke att ett sådant förslag skulle af de herrar, som

N:o 15.

26

Onsdagen den 11 Mars, f. m.

Angående förorda det föreliggande, blifva väl upptaget, utan man skulle saga,
TOre nara n0^ vanve*-^8l;-

* riksdags- '' Bär är också eu annan sak att uppmärksamma. I 6 mom. talas
ordningen, väl om att eu stad utgår ur landsting, men deri förutsättes icke att
(Forts.) två eller flere städer i ett län samtidigt erhålla 25,000 invånare.

Att detta kan ske är ganska visst. Helsingborg med omkring 17,000,
Lund med omkring 15,000 och Landskrona med något öfver 12,000
invånare kunna möjligen, om folkmängden der jemnt tilltager, nära
nog samtidigt komma, att utgå ur landsting. Men så uppstår blott
en ledighet i Första Kammaren inom landstinget, och hvilken stad
skall då välja riksdagsman? Härom säges icke ett ord. Naturligtvis
går det så, att regeringen bestämmer, men regeringen kommer då att
godtyckligt bestämma om en valkrets’ representation utan att ens
grundlagsenligt ega rätt att i detta fall inskrida.

I 13 § 3 mom. stadgas, att regeringen skall bestämma indelningen
af de mindre städerna i valkretsar, men det finnes icke någon
annan bestämmelse om sättet att här vid lag gå till väga, än att “såvidt
lämpligen ske kan“ kretsarne skola bildas länsvis. Af denna enda i
grundlagen gifna anvisning kan blifva följden, att t. ex. Visby med
6,992, Vexiö med 6,562 och Östersund med 5,267 invånare, såsom
de enda städerna hvar i sitt län, blifva särskilda valkretsar, hvaremot,
för att ej det bestämda antalet stadsrepresentanter skall öfverskridas,
alla de mindre städerna i annat län med flere gånger så stort invånareantal
kunna sammanslås till en valkrets. Om man än har fullt
förtroende till en regerings goda vilja och förmåga att indela valkretsarne
på det för landet bästa sättet, bör klokheten och omtanken
om folkrepresentationens sjelfständighet förbjuda att lemna regeringen
magt att godtyckligt besluta om iudelningen af några och tjugu valkretsar,
helst man bör veta, att valens utgång icke så sällan beror
på sammanställningen af valkretsarne. I 4 mom. af 13 § stadgas:
“Köping, som erhåller stadsprivilegier, räknas i fråga om riksdagsmannaval
fortfarande till landet, till dess ny valkretsordning varder
faststäld.“ Sålunda skall köping, som får stadsprivilegier, i fråga om
riksdagsmannaval höra till landet till dess ny valkretsindelning blir
gjord. Men om ett annat samhälle blir stad? Derom är ingenting
stadgadt, och deraf måste följa, att ett sådant samhälle upphör att
tillhöra landsbygd och får icke deltaga i riksdagsmannaval förrän ny
valkretsordning blir faststäld. Det blir sålunda under längre eller
kortare tid orepresenteradt. Att utskottet icke sökt förekomma sådan
rättskräukning är desto mera besynnerligt, som utskottet fått uppmärksamheten
fäst på det bristfälliga i stadgandena, men härpå svarat: “Att
i sammanhang härmed, såsom blifvit föreslaget, upptaga motsvarande
bestämmelser äfven för annat samhälle, har utskottet ansett så mycket
mindre nödigt, som det väl ej torde inträffa, att samhälle, som ej är
köping, någonsin erhåller stadsprivilegier." Härvid är dock att märka,
att ett samhälle icke behöfver blifva köping för att erhålla stadsprivilegier.
Endast i Göteborgs och Bohus län finnas tre sådana
platser, som icke äro köpingar, nemligen Trollhättan med 5,000,
Mölndal med 4,000 å 5,000 och Gärda med 3,000 invånare. Det är

Onsdagen den 11 Mars, f. m. 27

ingalunda omöjligt, att något af dessa samhällen blifver stad utan att
förut hafva varit köping.

Ännu många andra brister i förslaget finnas, ehuru af mindre
betydenhet — meD jag vill ej upptaga tiden med anförande af dessa.
Herr Ljungman har redan påpekat, att detta förslag står i så uppenbar
strid med åtskilliga nu gällande grundlagsstadganden, att de icke
kunna jemte hvarandra bestå. Man har erkänt att i förslaget finnas
väsentliga brister, men velat bemöta betänkligheterna med påståendet,
att man framdeles kunde ändra och förtydliga lagen. Enligt mitt
förmenande kan endast nödvändighet att genom grundlagens förändrande
förekomma en öfverhängande, för samhället hotande fara berättiga eller
snarare ursäkta eu folkrepresentation, om den antager en grundlag,
så bristfällig som denna. Någon sådan omständighet föreligger icke
här, ty man kan väl icke säga, att stadsrepresentanternas antal i denna
kammare innebär en fara för samhällets bestånd. Men dessutom skall
man icke tro, att det alltid är så lätt att genomdrifva sådana tillägg
eller förändringar. Det finnes nemligen intressen och mägtiga sådana,
som hafva sin fördel af att lagen är otydlig, och att en så stor magt
lägges i den administrativa myndighetens hand. Yi hafva härutinnan
flera varnande exempel. Vi veta att det gjorts försök att få grundlagen
ändrad för att förekomma sådana absurditeter, som att en riksdagsman
blir vald med en röst eller att 22 riksdagsmän blifva kasserade
derför att en af dem för 8, 10 år sedan försummat att betala
några kronor i kommunalutskylder. Men huru det gått med dessa
förslag, veta vi äfven. Slutligen finnes en högst väsentlig brist hos
förslaget deri, att det saknar öfvergångsstadganden. Det har påståtts,
att de nuvarande representanterna skulle sitta qvar under den riksdagsperiod,
för hvilken de äro valde, och såsom stöd härför har åberopats
4 mom. i 13 §, som säger: “Den ordning, som sålunda fäställes,
vinner tillämpning vid de val, hviika näst derefter, enligt § 15 mom. 1,
skola ega ruin". Jag vill medgifva, att ordställningen i detta moment
är sådan, att den kan gifva något skäl för denna uppfattning, men
det kan svårligen å andra sidan bestridas, att ordalagen äro så otydliga,
att man ej med full visshet kan säga det, särdeles som detta
moment står i uppenbar strid mot andra delar af förslaget.

Det hade varit ömkligt, om utskottet i denna del framlagt ett
positivt stadgande, hvilket enligt mitt förmenande varit lätt. Men så
bar emellertid icke skett. Detta kan härröra deraf, att utskottet
dunkelt sagt, hvad det dunkelt tänkt; men utskottet kan ock hafva
haft en bestämd, icke angifven anledning till momentets orakelmessiga formulering.
Emellertid är det icke mycket värdt att tvista om rätta
förståndet af 4 momentet. Saken sjelf kommer att strax efter förslagets
antagande till lag framkalla nödvändigheten af nya val, åtminstone
till Ändra Kammaren. Det går icke på annat sätt.

Jag vill för några ögonblick antaga, att 4 momentet skall tydas
så, att de nuvarande representanterna skola sitta qvar till 1893 års
utgång. Häraf bör väl förnuftigtvis följa, att den af Konungen gjorda
valkretsindelningen icke fästställes förrän år 1893, på det att man
må komma ifrån den oegentligheten, att under detta år och 1892

N:o 15.

Angående
ändring af
§§ 6 och 13
riksdagsordningen.

(Forts.)

N:o 15.

28

Onsdagen den 11 Mars, f. m.

Angående hafva två olika valkretsindelningar, den ena gjord af Riksdagen och
ändring af c}en an(jra af Konungen. Mig synes som om konstitutionsutskottet
^riksdans-3 *30r^ uPP^fa saken på detta sätt, men läser man motiveringen, finner
ordningen, man, att utskottet tydligt och klart sagt, att Kong!. Maj:t skall redan
(Forts.) i år fastställa ny valordning. Det säges nemligen: “Dessutom synes

det utskottet vara en fördel, att, i händelse föreliggande förslag nu
skulle förklaras hvilande och under loppet af nästkommande år blifva
gällande lag, enligt ifrågavarande bestämmelse, till grund för den då
skeende och följande valkretsindelningar kunde läggas de noggrannare
siffror angående befolkningens storlek, som eidiållas vid de allmänna
folkräkningarna, hvilka numera förrättas hvart 10 år.“ Härvid må
erinras, att allmän folkräkning skett 1890. Antag nu att, sedan
Kongl. Maj:t i enlighet med utskottets anvisning faststält ny valordning,
det blir ledighet i en eller flere valkretsar. Enligt grundlagen
skall då konungens befallningshafvande förordna om nytt val,
och ehuru två lagligen faststälda valordningar finnas, antager jag, att
myndigheterna tillämpa den gamla valordningen och att valet derefter
förrättas samt öfverklagas på grund deraf, att valet skett enligt en
grundlagsparagraf, som Konungen och Riksdagen upphäft. Jag tviflar
på, att högsta domstolen skall fastställa ett sådant val, men hvad inträffar,
om valet upphäfves? Jo, antingen blir valkretsen orepresenterad,
eller också måste Konungen vidtaga åtgärd för att sätta valkretsen i
tillfälle att välja riksdagsman, och denna åtgärd kan, enligt mitt förmenande,
icke bestå i annat, än att Konungen emot det förment tydliga
stadgandet i 4 mom. förordnar att deu nya valkretsordningen skall
genast tillämpas. Men detta kan åter ej ske, utan att Konungen vid
denna riksdags slut dekreterar nya val för Andra Kammaren.

I 13 § 1 mom. säges tydligt och klart, att Andra Kammaren skall
bestå af 225 ledamöter, deraf 150 för landet och 75 för städerna.
Så snart detta förslag antagits af Riksdagen och sanktionerats af
Konungen, är det grundlag och skall såsom sådan efterlefvas. Jag
undrar, huru det skulle gestalta sig, om Riksdagen år 1892 komrne
tillsammans med 228 ledamöter i denna kammare, 81 från städerna och
147 från landet. Antingen skulle regeringen icke fästa afseende vid
ofvannämnda grundlagsbud, eller också måste regeringen vidtaga åtgärd
för att låta det komma till tillämpning, och härtill gifves ej annat
medel än nya val. Mig tyckes det skulle varit mycket lätt för konstitutionsutskottet
att uti en § stadga, att lagförslaget icke skulle tilllämpas
förr än vid 1893 års val. Då hade ingen tvekan eller förveckling
behöft uppkomma. Detta har konstitutionsutskottet emellertid
icke gjort, men deremot har det ansett angeläget att ställa så till, att
en ny valkretsindelning fästställes detta år.

Om detta förslag, af kammaren antaget, upphöjes till lag, skall
det alls icke förundra mig, om försvarare af det nya systemet vid närmare
eftertanke komma till den uppfattning, att lagen innebär så
många svårigheter och förvecklingar, att de icke kunna redas på annat
sätt än derigenom, att Konungen upplöser Andra Kammaren, och om
de derför förorda detta. Jag skall icke heller förtänka dem det, ty
i och med detsamma förslaget blir lag, hänger frukten mogen och glän -

Onsdagen den 11 Mars, f. m.

29

N:o 15.

sande framför dem, och det vore mer än mensklig återhållsamhet om Angående
de ej försökte att plocka den, utan läte den sitta qvar för att öfvermogna ^ginfc^13
och kanske taga skada till sin kärna; de vilja naturligtvis få den genast riMa^soch
oskadad, särdeles som de dervid mista sex stycken oförbätterliga ordningen.
frihandlare eller, om lyckan är god, äfven några radikaler. (Forts.)

En annan omständighet torde ännu mera drifva dem fram. I §

1(3 riksdagsordningen stadgas, att kommuner, som gemensamt välja
riksdagsman, skola utse denne genom elektorer, till dess invånarnes
flertal hinner besluta om öfvergång till det omedelbara valsättet, och
detta faststälts af myndigheterna. Om nu Konungen förordnar om nya
val, kan detta icke ske förr än i juni eller juli, men valet skall ega
rum i september. Under denna tid hinna icke de nya valkretsarne
få det omedelbara valsättet infördt, och deraf blifver följden, att 6
valkretsar på landet och man kan antaga temligen många af städernas
— huru många är beroende af indelningen — komme att välja medelbart.
Hvad följden deraf komme att blifva, tilltror jag mig icke att
säga, men det torde herrarne sjelfve hvar i sin ort bäst bedöma.

Omöjligt är dock icke, att detta kan hafva till följd en förändring af
majoriteten i denna kammare.

Jag yrkar afslag å utskottets förslag.

Herrar Lundberg och Biilow instämde i detta yttrande.

Herr Waldenström: Det kan naturligtvis icke falla mig in att tro,
att jag genom mitt anförande skulle förmå att i ringaste mån inverka
på denna frågas utgång i kammaren. Jag tror icke, att man genom
någon diskussion här kan vinna en enda röst, vare sig för eller emot
det hvilande lagförslaget, om hvars antagande eller förkastande säkerligen
hvar och en af kammarens ledamöter bestämt sig, innan han
i dag satte sin fot inom dessa dörrar. Ett uttalande i frågan kan
sålunda icke få någon annan betydelse än att vara ett slags politisk
trosbekännelse från dens sida, som uttalar det, och endast ur denna
synpunkt är det som jag begärt ordet. Jag har ansett mig böra göra
det, emedan frågan är af den allvarliga beskaffenhet, att hvar och en
böra gifva sin åsigt till känna på ena eller andra sättet.

Hvad då först alla kammarens ledamöter måste medgifva är, att
det föreliggande grundlagsförslaget innebär en rubbning af de grundvalar,
hvarpå den nuvarande representationen hvilar. Om denna sak
sade 1889 års konstitutionsutskott följande: “Icke blott olikheten i de
kommunala, administrativa och judiciella förhållandena å landet och
i städerna, utan äfven den mångfald af vigtiga samhällsintressen, som
koncentrerat sig i städerna, föranledde lagstiftaren vid den gamla
ståndsrepresentationens ombildning att inom Andra Kammaren bestämma
antalsförhållandet emellan städernas och landets representanter efter
en fördelaktigare grund för de förra, på det att icke landtbefolkningens
inflytande inom representationen måtte blifva allt för öfvervägande.

Att nu, såsom motionären föreslagit, ändra riksdagsordningens bestämmelser
om Andra Kammarens sammansättning i den rigtningen, att
städernas representationsrätt skulle högst väsentligt inskränkas, under

N:o 15.

30

Onsdagen den 11 Mars, f. m.

Angående det att landtrepresentanternas antal skulle kunna vinna en, visserligen
ändring af f5r närvarande obetydlig, ökning, finner utskottet vara en åtgärd, som
^riksdags-13 a*'' ai5S^''na skål icke bör tillrådas." Utskottet erkände sålunda då,.
ordningen, att den nuvarande representationen icke är endast en representation
(Forts.) af folkmängden, utan äfven delvis en representation af de olika intressen,
som denna folkmängd har och som göra sig olika gällande
på landsbygden och i städerna. Att den person, som skref och framlade
den nuvarande riksdagsordningen, äfven hade samma tanke, kan
man se af ett hans anförande vid 1884 års riksdag, der han säger r
‘‘Emellertid är det gifvet, att med en stigande folkmängd någon begränsning
förr eller senare måste göras, för att antalet icke måtte
växa ut allt för stort, men då detta skall ske, är det efter min uppfattning
både enklare och rättvisare, att detta sker utan att förändra
den grund, som är lagd i riksdagsordningen, utan endast genom att
sätta en högre folkmängdssiffra såsom betingande rätt att välja representant.
" Detta talade han med anledning af ett äfven då väckt
förslag att fixera såväl antalet ledamöter i kamrarne som äfven proportionen
mellan städernas och landsbygdens representanter. Han förklarade,
att detta fixerande vore en rubbning af den grundval, på
hvilken den nuvarande riksdagsordningen hvilar.

Vidare måste man utan gensägelse medgifva, att under den gamla
ståndsrepresentationen borgareståndet och bondeståndet betydde jemnt
lika mycket, och att det således var en uppoffring från borgareståndets
sida, när det nu gällande representationsförslaget antogs. Den alltid
öppenhjertige representanten på kalmarbänken, Herr Nils Petersson
i Runtorp, yttrade den 6 mars 1889 här i kammaren: “Nu kan man
visserligen säga, att det skulle innebära en stor uppoffring för städerna
att lemna ifrån sig sin företrädesrätt. Jag kan icke inse, att det
vore någon så stor uppoffring. Jemför man de uppoffringar, som deprivilegierade
stånden verkligen fingo göra, då 1865 den stora representationsreformen
genomdrefs, hvarom man då talade så mycket, så
visar sig städernas uppoffring nu såsom jemförelsevis liten."

Ja, mycket rigtigt, de privilegierade stånden fingo vid 1865 års
representationsförändring göra en uppoffring, och en icke ringa uppoffring.
Men de voro blott två, nemligen borgareståndet och ridderskapet.
De två andra, nemligen bondeståndet och presteståndet, sluppo
göra några uppoffringar alls. Presteståndet upphörde visserligen att
vara ett särskildt stånd i riksdagen. Men i stället erhöllo presterna
i kyrkomötet en institution med mycket större myndighet än presteståndet
någonsin hade egt: Presteståndet förfogade endast öfver en
fjerdedel af representationen. Men kyrkomötet eg er nu lika mycket
magt som Kongl. Maj:t och hela Riksdagen tillsammans i alla kyrkliga
frågor.

Bondeståndet gjorde ej heller någon uppoffring; ty i den nya
representationen var det redan på förhand gifvet, att allmogen skulle
blifva betydligt mer representerad än städerna. Och nu tycker herr
Nils Petersson i Runtorp, att när bondeståndet år 1865 vann så mycket
och borgareståndet förlorade så mycket, så är det icke värdt att
göra så mycket väsen af, om bondeståndet nu skulle vinna ytterligare -

Onsdagen den 11 Mars, f. m. 31 N;o 15.

litet till, och städerna förlora ännu litet mera; ty det är ändå en Angående
småsak emot hvad som å ena sidan vans och å den andra förlora- ändring af
des 1865. Jag nekar icke till, att ju åtskilliga skäl kunna finnas för ^r.^Jaas ^
ett sådant resonnement; men om rättmätigheten af dessa skäl — derom ordningen.
är jag icke lika viss! (Forts.)

Man säger att det närvarande tillståndet är en orättvisa, i det
att städerna hafva så mycket större representationsrätt än landsbygden.
Jag har många gånger hört, huru landsbygdsrepresentanter framhållit
det orimliga i, att städerna skulle ha “fyra gånger så stor1
representationsrätt som landsbygden; och herrarne torde erinra sig,
att det var med ungefär sådana ord, som en representant i Första
Kammaren från en af Sveriges större städer i höstas afsade sig sitt
riksdagsmannaskap. Nu är det ju klart, att om man tager den minsta
siffran för en stad, 10,000, och den högsta för landsbygden, 39,999,
som ger den ena eller den andra valkretsen rätt att tillsätta en riksdagsman,
så blir visserligen förhållandet mellan landsbygdens och
städernas representation som 1 : 4. Men tager man de minsta eller
de högsta siffrorna för begge, så hafva städerna i förhållande till folkmängden
nu ungefär dubbelt så stor representation som landsbygden.

“Men“, säger man, “det är ju eu orättvisa detta också, På hvad
grund har denna olika proportion tillkommit?" Jo, såsom jag redan
påpekat, yttrade konstitutionsutskottet vid 1889 års riksdag, att den
berott på olikheten i de kommunala, administrativa och judiciella förhållandena
å landet och i städerna samt på den mångfald af vigtiga
samhällsintressen, som koncentrerat sig i städerna. Om man tager
detta i betraktande, blir orättvisan icke så särdeles stor. Men den
minskas dessutom väsentligen, om man besinnar, att på landsbygden
ligga valen till Andra Kammaren helt och hållet i händerna på en
enda samhällsklass: nemligen hemmans- och godsägare. Af 25 röstberättigade
pa landet äro nemligen 20 godsegare eller hemmansegare.

Låt vara, att derstädes äfven många andra intressen finnas; men
dessa kunna icke på något sätt göra sig gällande. Derför måste
deras målsmän komma från städerna.

Vidare är att märka, att Första Kammaren väljes hufvudsakligen
af landsbygden. Första Kammarens ledamöter tillsättas till allra största
delen af landstingen, och i landstingen betyda städerna ofantligt litet,
såsom redan är visadt af representanten från Jönköping, herr Falk. Landstingen
äro till antalet 24 och af Sveriges städer är det endast 4, som icke
deltaga i landsting, utan sjelfva välja riksdagsmän i Första Kammaren.

Härtill kommer slutligen eu annan faktor, som ock torde förtjena
att tagas i betraktande: nemligen den från landsbygden å
ena och städerna å andra sidan utgående bevillningen. Det framgår
af de statistiska siffrorna, att den allmänna bevillning, som erlägges
åt städerna, är i det allra närmaste eu million kronor större än den,
som utgår (rån landsbygden. Summan af bevillningen för fast egendom
och för inkomst från städerna uppgår nemligen till 2,612,000
kronor, under det att samma bevillning på landet endast stiger till

1,761,000 kronor — detta enligt det nyss här på våra pulpeter framlagda
generalsammandraget öfver bevillningen för år 1890. Dertill

N:o 15.

32

Angående
ändring af
§§ 6 och 13
riksdagsordningen.

(Forts.)

Onsdagen den 11 Mars f. m.

bör ytterligare läggas, att för “särskilda förmåner och rättigheter11
och annat sådant från städerna under samma år utgått en bevillning
af 441,000 kronor, medan motsvarande bevillning på landsbygden uppgått
till endast 69,000. I allt utgör alltså bevillningen från städerna
nära en och en half million mer än från landet, hvilket är icke
långt ifrån dubbla summan. Det vore märkvärdigt, om icke detta
förhållande skulle hafva någon betydelse för den här föreliggande
frågans rättsliga bedömande.

Tager jag nu allt detta i betraktande, torde den orättvisa, som
man talar så mycket om, reducera sig till temligen små dimensioner,
om hon alls finnes till.

Deremot kan man med skäl säga, att det nu är fråga om att
åstadkomma en verklig orättvisa genom antagande af det hvilande
förslaget. Orsaken till detta förslag är, som vi veta, den, att folkmängden
visar sig i städerna växa så hastigt i förhållande till landsbygden,
att städerna snart skulle kunna öfverflygla landet. Vid 1887
års majriksdag hade herr Olof Jonsson i Hof ett anförande, deri han
visade, att stadsbefolkningens tillväxt fortgår med omkring 8 å 10
procent för hvarje treårsperiod, under det att landsbygdens befolkning
under motsvarande tid endast ökas med en procent. Det säger sig
då sjelft, att den dagen icke är särdeles långt borta, då genom eu
dylik tillväxt — hvartill säkert kommer bildandet af nya städer genom
att större köpingar erhålla stadsrättigheter — städernas befolkning
skall uppgå till samma siffra som, ja till och med öfverstiga landsbygdens
befolkning.

“Nå“, säger man, “när så blir, så få vi rätta grundlagen derefter.
“ Ja, det der låter nog bra, om man bara kunde få någon,
som ginge i borgen för, att missförhållandet verkligen blefve rättadt
då. Men det skall allt komma att sitta hårdt åt, om landsbygden,
när den eger grundlagsenlig rätt att hafva dubbelt så många representanter
i kammaren som städerna, om den, säger jag, då skall släppa
ifrån sig denna rätt. Jag tviflar nästan derpå; åtminstone finnes ingen,
som borgar för, att hon skall göra det.

Hvad som vidare gör, att jag för min del icke kan gå in på det
hvilande förslaget, är den omständigheten, att det lider af åtskilliga
formella brister. Dem vill jag dock lemna åt andra att tala om. Men
det är en sak, som jag icke kan underlåta att vidröra, nemligen förslagets
bestämmelse, att valkretsarne skola hvart tionde år regleras
af Konungen. Herr Ola Bosson Olsson har vid denna riksdag väckt
förslag om, att karararne sjelfva skola utse sina talmän. Efter hvad
jag sett i tidningarna, skulle detta förslag hafva rönt ett välvilligt
mottagande af konstitutionsutskottet, och det är icke osannolikt, att
Andra Kammaren antager förslaget. Men jag frågar då: huru vill
man få det ena att stämma öfverens med det andra: att kammaren
skulle fordra rättighet att sjelf välja sin talman, men på samma
gång lemna ifrån sig den oändligt vigtigare rättigheten att sjelf ordna
valkretsarne? Jag är konungsk och visst icke republikan, men Konungen
är en menniska; regeringens medlemmar äro också menniskor. Och
jag tror icke, att man bör lägga en sådan magt i Konungens hand.

Onsdagen den 11 Mars, f. m. 33 N:o 15.

Det finnes ett par ord i förslaget, som särskildt väckt min upp- Angående
märksamhet. Der förutsattes möjligheten af, att Konungen skulle ändring af^
kunna sammanslå två domsagor till en valkrets, och det heter i för- riksdags-13
slaget, att, i den mån sådant erfordras, “angränsande domsagor, som ordningen.
halva minsta sammanlagda folkmängden, skola förenas två och två till (Forts.)
en valkrets". Men då det är fråga om städer, som skola sammanslås,
heter det, att dessa skola ordnas, “så vidt lämpligen ske kan“, länsvis
i valkretsar. Hvad betyder det att orden, "så vidt lämpligen ske kan“,
kommit dit, när det är fråga om städerna, men icke användas i fråga
om domsagorna? Jag undrar, om det icke ligger någon liten hund
begrafven under det der, allra helst som det i nuvarande riksdagsordning
står endast: så vidt ske kan. Jag är rädd för det tillagda ordet
lämpligen. Man kan ju tänka sig politiska situationer, som göra, att
det kan för Konungen vara “lämpligt" att icke ordna städerna länsvis,
äfven der sådant mycket väl kunde ske.

Ytterligare tillkommer en annan omständighet. I det nuvarande
representationsförslaget måste våra stadsvalkretsar ha ett visst antal
invånare — minst sex tusen — och en enskild stad har icke rätt att
bilda egen valkrets, utan att han uppnått ett antal af tio tusen. Men
i det nya förslaget är icke alls någon sådan inskränkning bestämd,
utan Kongl. Maj:t gör dermed såsom han finner “lämpligt". Finner
han det lämpligt att ordna valkretsarne länsvis och med ungefär lika
stort invånareantal, så gör han det. Annars icke.

Man har här icke — och det må lända till denna kammares heder
— hört någon inom kammaren uttala, och säkerligen skall ingen heller
komma att under diskussionen uttala ordet “stadsradikalism", som uti
borsta Kammarens diskussion spelade en så stor rol. Än mindre tror
jag, att någon inom denna kammare skall låta gå öfver sina läppar
det vackra ordet “valboskap", som man också fick höra i Första
Kammaren i ett anförande, efter hvilket följde åtskilliga bravorop.

Emellertid lider det nog intet tvifvel, att den der fruktan för stadsradikalismen
spelat eu högst väsentlig rol, när det nu hyllande förslaget
fabricerades. För min del tror jag, att herrarne från landet
icke skola af hittills vunnen erfarenhet kunna hemta någon rättmätig
anledning att klaga öfver denna radikalism. Städernas representanter
här i Andra Kammaren, tror jag, skulle till och med kunna ställa
upp sig i rad och låta mönstra sig allesammans, utan att behöfva
skämmas för sig. Hvad beträftar insigt och begåfning, erfarenhet och
karakter, tror jag att man bland dem icke skall kunna uppleta någon
så svag, att han icke lätt skall finna sin like bland landsbygdens
representanter. Till och med den så fasligt mycket omskrikna stockholmsbänken,
tycker jag, är mycket presentabel. Från den synpunkten
behöfver man alltså verkligen icke hysa några synnerligen stora farhågor
för städerna. Sundt förnuft gör sig gällande i städerna också,
fastän det kanske der finnes flere skrikhalsar än på landet. Det kan
ju för resten hända, att det finnes lika många på landet, ehuru de
icke hafva så många tillfällen att låta höra af sig der som i städerna.

Af detta skall framgå, herr talman, att jag för min del icke kan
vara med om det nu hyflande förslaget, ehuru jag på samma gång
Andra Kammarens Prof. 1891. N:o 18. ;>

N:o 15.

34

Onsdagen den 11 Mars, f. ra.

Angående
ändring af
§§ 6 och 13
riksdagsordningen.

(Eörts.)

vill tillkännagifva, att jag mycket väl inser nödvändigheten af, att det
sättes en gräns för det alltjemt växande antalet riksdagsmän.

Häruti instämde herr Brodin.

Herr Forsell: Äfven jag anhåller att såsom stadsrepresentant få
uttala mitt ogillande af det nu framlagda grundlagsförslaget, dels med
fästadt afseende på alla de formella felaktigheter, som firmas i detta
förslag, dels ock med fästadt afseende derpå, att detta förslag vill för
all framtid fastläsa det politiska inflytandet för såväl städernas som
landets befolkning, oberoende af folkökningen. Mig synes att rättvisa
och billighet borde vara de grunder, hvarpå hvarje grundlagsförändring,
bör hvila, och detta icke blott med afseende på förhållandena, sådana
de äro, när grundlagen stiftas, utan äfven med afseende på förhållandena
sådana de kunna blifva i en icke allt för aflägsen framtid. Hyllande
grundlagsförslaget beaktar icke tillräckligt dessa grunder, då det
vill fastställa en fäst gräns mellan städernas och landtbefolkningens
politiska rättigheter. Ty äfven om de siffror, hvilka i dag beteckna
denna gräns, äro aldrig så rättvist afvägda, kunna förhållandena i eu
icke allt för långt aflägsen framtid ställa sig så, att de te sig i eu
orättvis dager inför den ena eller andra parten. Yi stå då inför eu
tvistefråga, som kan blifva af ganska ödesdiger beskaffenhet, en tvistefråga,
som vi i dag kunna undanrödja med välvilja och litet tillmötesgående.
I öfrigt kan man ifrågasätta, huruvida det är politiskt klokt
att påtvinga en så stor del af landets befolkning en lag, som dess
representanter stämpla såsom en olag. En sålunda tillkommen lag;
skall alltid släpa med sig olägenheten af att vara denna befolkning
påtrugad. Man kan vidare fråga: föreligga några omständigheter eller
förhållanden, som nödvändiggöra tillkomsten af en sådan lag och som
berättiga densamma? För min del är jag öfvertygad om, att sådana
förhållanden icke föreligga. De olägenheter, som vidlåda den nu befintliga
grundlagen i afseende på representationsrätten, och hvilka
olägenheter möjligen framkallat det nu hyllande förslaget, är städernas
befolkning villig att undanrödja och förebygga; och såsom bevis härpå
torde få gälla det af städernas representanter framlagda grundlagsförslaget.
Det har blifvit anstäld en jemförelse mellan det hyllande förslaget
och det af städernas representanter framlagda. Äfven jag vill
framhålla några synpunkter till förmån för sistnämnda förslag. Jag
vill då säga, att det af stadsrepresentanterna framlagda förslaget hvilar
på grunder, som af dessa representanter sjelfva anses för rättvisa.
Det är framlagdt af dem sjelfva och följaktligen tillkommet på frivillighetens
väg, hvarför det ej för med sig de olägenheter, som en påtvingad
lag alltid medför. Det eger följaktligen äfven den förmånen
att befrämja godt samarbete mellan landets och städernas befolkning,
och till sist kommer detta förslag att i sina verkningar blifva hufvudsakligen
lika med det nu hvilande förslaget. Städernas befolkning;
vill i allt tillmötesgå landtbefolkningen i godt samarbete till fosterlandets
bästa, och städernas befolkning räknar i denna stund på tillmötesgående
tillbaka,

Jag yrkar afslag å det hvilande förslaget.

Onsdagen den 11 Mars, f. m.

No 15.

35

Herr Månsson: Jag har begärt ordet för att i den mån det är
för mig möjligt bemöta de anmärkningar och invändningar, som blifvit
gjorda mot det nu föredragna och bvilande grundlagsförslaget. Alla
hafva, så vidt jag kunnat finna af de talares yttranden, som uppträdt,
erkänt behofvet af att något måste göras i den fråga, som nu föreligger.
Jag tror icke heller, att meningarna derom kunna vara delade,
då vi besinna, att, sedan det nya representationsskicket genomfördes,
antalet ledamöter i båda kamrarne vuxit med icke mindre än 60, i
det nemligen under dessa 25 år antalet i denna kammare ökats med
icke mindre än 38 ledamöter och i Första Kammaren med 22.
Exempelvis bar blott sedan början af den sista valperioden en ökning
skett af icke mindre än 8 ledamöter, nemligen 6 i denna kammare
och 2 i den första. Man kan således finna, att, om denna ökning får
fortgå, antalet slutligen skulle bli så stort, att det på längden ej går
au att fortsätta på den vägen. Behofvet af begränsning har också nu
blifvit erkänat från alla håll, ja, vi hafva till och med i år fått se
ett förslag framlagdt i den rigtningen af städernas egna representanter.
Jag får säga, att om ett sådant förslag som det af dem bär nu väckta
förut förelegat, både jag för min del gerna biträdt detsamma. Naturligtvis
både man der vid lag likasom vid alla andra förslag fått göra åtskilliga
rättelser, ty jag tror, att om icke sådana skett, olägenheter,
åtminstone hvad lagtexten beträffar, skulle vidlåda detta förslag i lika
stor om icke i större grad än det föredragna förslaget.

Jag skall förbigå det talet, som den förste talaren både derom,
huru denna förändring i representationsrätten skulle inverka på grundskatteafskrifningen,
bränvinsmedlens fördelning m. m. Jag skall förbigå
detta, ty jag tror att det icke bar med denna sak att skaffa.
Grundskatteafskrifningen tror jag mera beror på Första Kammarens
vilja än på stadsrepresentanterna i denna kammare. Men jag skall,
som sagdt, icke vidare ingå på denna fråga.

Man bar ock sagt, att vi icke böra gå denna väg och så häråt
inkräkta på städernas representationsrätt, emedan vi derigenom skulle
från Riksdagen utesluta element, som vi landtman skola hafva nytta
af: vi böra icke utesluta de s. k. frisinnade elementen. Jag sätter
mycket värde på dessa element och jag är, från min synpunkt sedt,
icke så konservativ, att jag icke anser nyttigt att sådana finnas i
riksdagen. Men jag undrar, om man icke skulle kunna vara ense om,
att bland dessa 75 stadsrepresentanter kunna inrymmas frisinnade
element till så stor del och i den mån som städerna sjelfva vilja hafva
sådana. Yi böra ock komma öfverens om, att detta förslag icke i
väsentligare mån rubbar förhållandet mellan stad och land, sådant det
var under den förra perioden, då förslaget framlades. Det rubbar
detta förhållande icke vidare, än att enligt förslaget skulle väljas 75
stadsrepresentanter i stället för att det då var 76. Således utgör hela
rubbningen en representant, räknadt från den tiden. Att representantantalet
nu vuxit så starkt sedan dess, det rör icke förslaget. Det
visar blott, huru det kommer att gå, i fall förslaget icke antages.

Vidare bar bär mycket skarpt framhållits — jag tror äfven den
förste talaren berörde denna sak — att om förslaget antoges, eu

Angående
ändring af
§§ 6 och 13
riksdagsordningen.

(Forts.)

N.o 15.

Angående
ändring af
§§ 6 och 13
riksdagsordningen.

(Forts.)

36 Onsdagen den 11 Mars, f. m.

allt för stor magt skulle läggas i Konungens administrativa hand. Men
såvidt jag kan se, blir förhållandet der vid lag detsamma som för närvarande
med undantag, att i det hvilande förslaget siffrorna 6,000
och 12,000 icke äro intagna. Det heter nu, att valkretsarne skola
bestå af mellan 6,000 och 12,000 invånare. Men jag kan icke tänka
mig möjligheten af, att Kongl. Maj:ts regering skulle företaga sig att
göra en så orimlig indelning, att man skulle få t. ex. en valkrets
med 1,000 invånare, en med 15,000 invånare o. s. v. Det kan jag
icke tänka mig, och det förvånar mig att hafva lått höra en sådan
tanke om Kongl. Maj:ts regering uttalas från det håll, hvarifrån den
uttalats. Hela saken inskränker sig, såsom utskottet säger, till en
administrationsåtgärd, och en sådan som icke är af större betydelse, än
att den helt säkert kommer att utfalla till allas belåtenhet.

Vidare har det yttrats — jag tror af talaren på jönköpingsbänken
— att de mindre städerna skulle komma att bli lidande och
draga det kortaste, strået, om detta förslag giuge igenom. Han sade,
att de hade mycket litet inflytande redan nu i synnerhet på valen
till Första Kammaren. Men en föregående talare här har redan visat,
huru det förhåller sig med den saken. Jag tycker att man bör vara
nöjd, då man vet att i Första Kammaren redan finnas 78 i städerna
bosatta eller mantalsskrifna personer. Hvad åter beträffar de mindre
städerna i förhållande till de större enligt det nya förslaget, har jag
gjort upp en kalkyl, som stämmer med hvad som utskottet uttalat
och betonat i sin motivering, nemligen att detta förslag skulle vara
till fördel för de mindre städerna. Det befinner sig då att för de
städer, som nu välja mer än en riksdagsman, såsom Stockholm, Göteborg,
Norrköping m. fl., skulle en inskränkning ske med undantag
för Malmö. Dessa städer välja nu 45 och skulle enligt det hvilande
förslaget komma att välja 37 representanter. Här blir således en
minskning af 8. För de städer, som nu välja en riksdagsman, skulle
förhållandet bli alldeles oförändradt. Dessa städer äro 9 och de skulle
fortfarande komma att välja 9 riksdagsmän. Hvad åter beträffar de
småstäder, som skola sammanslås till valkretsar, kommer att inträffa
att de, i stället för att nu sända 25 representanter till Andra Kammaren,
enligt det nya förslaget skulle få skicka dit 29. Här blir således
en ökning af 4, och då kan jag icke inse att förslaget skulle
bli till nackdel för de mindre städerna. Det har sagts att det i framtiden
skulle blifva ett annat resultat; men jag har icke kunnat inse
detta. Ty vi veta att folkmängden i de stora städerna under den
senare tiden så oerhördt ökats att, om man skulle bibehålla samma
folkmängdsproportion i framtiden som nu, de större städerna ovilkorligen
skulle få mycket mera magt gent emot de små än de enligt
detta förslag skulle få. Men om det nu visar sig att, äfven efter
denna stora ökning af folkmängden i de stora städerna, förhållandet
blir det, att de mindre städerna erhålla 4 representanter mer och de
stora städerna 8 representanter mindre än förut, tror jag icke att det
kan vara skäl att säga, att de mindre städerna förlora på det. _ Vidare
har herr Ljungman sagt, att det funnes oegentligheter i åtskilliga
paragrafer. Jag tror han nämnde paragraferna 12, 15, 16, 18, som

Onsdagen den 11 Mars, f. m.

37

N:o 15.

också skulle förändras. Jag bär aldrig hört talas om att man skulle
behöfva förändra mer än paragraf 16, men om detta kan vara behöfligt,
bör ju sådant kunna ske, och jag förmodar att det icke bör
vara omöjligt att antaga förslaget, äfven om sedermera man skulle behöfva
göra föimndringar i en eller annan af de nämnda paragraferna.
Hvad särskild! sextonde paragrafen beträffar, talade vi om den förra
året och ett par föregående år, men vi voro ense derom, att då det
skulle åtgå femtio år innan det anmärkta förhållandet skulle inträda,
man skulle kunna hafva god tid på sig att göra de ändringar som
kunde beböfvas. Vidare nämnde herr Ljungman att det Juinde inträffa,
att vi behöfde få en valkretsindelning förrän riksdagsperioden
slutat och att det hade visat sig 1887 att vi behöfde få eu sådan.
Vi veta alla hvad som var orsaken dertill. Regeringen ansåg att det
var en ny riksdag och ingen fortsättningsriksdag, och den omständigheten
gjorde att Konungen ansåg sig hafva rätt att utfärda ny kretsindelning.
Representanten från Norrland, herr Schöning, sade det
vara hårdt att vi fordrade att städernas representantantal nu skulle
minskas med sex, och då man hade gjort ett erbjudande af tre, borde
man vara nöjd. Jag ber att få gent emot detta betona, att förslaget
uppgjordes förra perioden, och då belöpte sig skilnaden endast till en
ledamot, således hvarken till sex eller tre. Vidare vidrörde talaren en
omständighet, som synes mig borde vara långt aflägsen och icke nämnas
i detta samband, nemligen tullfrågan. Jag vill dock påpeka, att
man icke får räkna så med den saken. Vid förra riksdagen utföllo,
så vidt jag har rätt, siffrorna i denna votering med 146 mot 60, och
då man vet att tullsiffran stälde sig som 115 mot 104 och åtskilliga
stockholmsrepresentanter röstade emot oss i denna grundlagsfråga, kan
man väl icke påstå att dessa siffror öfverensstämma med hvarandra,
utan förhållandena ställa sig på helt andra grundvalar. Sedan har
det mycket starkt framhållits, och så vidt jag kan finna har det varit
kardinalpunkten i alla anmärkningar, det förhållande som skulle kunna
inträffa, om stadsinvånarnes antal växte till mer än en tredjedel af
hela landets. Jag medgifver, att denna anmärkning kan vara berättigad
och att det kunde vara nyttigt och rigtigt om ett tilläggsstadgande
hade funnits, men jag får säga att då det nog kommer att
dröja åtminstone en 40, 50 år, innan vi komma dit att städernas befolkning
blir så hög, tror jag icke att vi derför behöfva draga i betänkande
att nu antaga förslaget. Min öfvertygelse är, att om det
visar sig gå i den rigtningen att städerna växa till en tredjedel och
derutöfver och om sådana förslag komma fram till rättelse, så att det
blir större likstäldhet mellan stad och land, så skola, om nemligen de
rätta proportionerna iakttagas, hinder icke möta från Riksdagens sida.

Jag tycker, att vi kunnat förutsätta att så skall ske, och då denna
tid är så långt aflägsen — ty om. en grundlagsförändring kan stå sig
en så lång tid som 50 år, borde man väl vara nöjd — så synes det
mig, som om deri icke borde ligga något skäl mot förslaget. Då man
nu i så många år arbetat på denna sak och då man på alla håll
synes vara ense om att något bör åtgöras, och då detta förslag, åtminstone
enligt min tanke, på ett lyckligt satt bestämmer synpunkten om

Angående
ändring af
f§ 6 och 13
riksdagsordningen.

(Forts).

H:o (5.

38

Onsdagen den 11 Mars, f. m.

ingående riksdagsmännens antal, synes det mig, som om man borde vara ense
ändring af^ orQ förslaget, och jag hoppas, att denna kammare måtte i likhet med
11 föregående år antaga detsamma, hvarför jag ber, herr talman, att få
ordningen, yrka bifall.

(Forts.)

Herrar Pehrsson i Norrsund, Andersson i Hamra och Sjöberg
instämde häruti.

Herr Hedin: Det finnes icke värre döf än den som icke vill

höra. Eu kritik af det hvilande grundlagsförslagets formella beskaffenhet
har genomförts med den mest uttömmande fullständighet i pressen,
Första Kammaren och i dag här i Andra Kammaren. Om det nu
emellertid ar möjligt, att här sitta kunnige och förståndige män, som
icke vilja lyssna till denna kritik, hvartill skulle det då tjena att vidare
upprepa hvad som redan är sagdt i dag, då det är tydligt att
man har kommit derhän, att föreställningen om en stor fördel och en
önskad vinst har till den grad antagit karakteren af lidelse, så att
alla skäl studsa tillbaka. Nu kunde man fråga mig, hvarför jag då
begärt ordet, och jag har också gjort mig den frågan: skall jag tala
eller tiga? Man kunde säga till mig: det skall blifva lika vanmägtigt
hvad ni än för öfrigt må hafva att säga om detta förslag, som den
formella kritiken hittills har visat sig vara. Jag är dock icke alldeles
säker på att det skulle vara rätt att så fullständigt sträcka
vapen, att det icke bevarades i protokollen ett vittnesbörd om att före
afgörandets stund några synpunkter, som hittills blifvit förbigångna,
dock innan debatten i denna kammare afslutades blifvit nämnda.

Den ledamot i nuvarande konstitutionsutskottet, som för eu stund
sedan yttrade sig från talarestolen, sade, att man erkänt och nu från
alla håll erkänner, ar,t olägenheterna skulle blifva värre ju längre man
uppsköte reformen. Men hvad befarar han i sjelfva verket af ett uppskof'',
som icke behöfver gå längre än till år 1893, om detta förslag
förkastades och ett förslag likartadt med det af stadsrepresentanterna
väckta nu förklarades hvilande och kunde träda i kraft efter en riksdagsupplösning
redan 1893. Icke kan han väl tro, att olägenheterna
till dess skola växa och blifva mer outhärdliga än nu. Han sade
väl derjemte, att det är erkändt att förslaget är behäftadt med vissa
felaktigheter, men han fann ej nödigt att närmare angifva hvilka d^
äro, enär han tyckes ringakta dem såsom obetydliga. Men det är
dock en felaktighet af den mest upprörande beskaffenhet som påpekas,
när från vår sida anmärkes att —- hvilket nu för första gången inträffat
— svenska Riksdagen inbjudes af sina egna förtroendemän,
konstitutionsutskottet, att utleverera en af Sveriges grundlagar åt Kongl.
Maj:ts administrativa lagstiftniDgsmagts godtycke, ty sådana äro bristfälligheterna,
att detta blifver den oundvikliga följden. Samme talare
sade vidare att bristerna sedermera kunde afhjelpas. Jag förutsätter
den bästa vilja hos Andra Kammarens majoritet att göra det sedan
dessa bestämmelser, om de blifva grundlag, hunnit pröfvasi tillämpningen,
så att Andra Kammaren af erfarenheten fått lära sig hvad förslaget
innebär. Jag förutsätter, att denna kammares majoritet då vill bota

Onsdagen den 11 Mars, f. in.

39

N:0 15.

■dessa brister. Men då beror det icke af denna kammares votum, utan Angående
äfven af Första Kammaren och af Kong!. Maj:t, som ej torde vilja “näring af ^
■släppa ifrån sig den magt, som de på detta sätt hafva vunnit. Flan ^^sdags-13
trodde icke, sade han, att bristerna inneburo en så stor fara, efter- ordningen.
som den försigtiga Första Kammaren har godkänt förslaget. Den för- (Forts),
sigtiga Första Kammaren! Var det med tanken på det sammanträde,
som egde rum i Första Kammaren för behandlingen af just denna
fråga, som han så betecknade den kammaren? Jag tror, att jag
skulle säga något förolämpande om våra kommunalstämmor, om jag
jemförde deras förhandlingar med denna diskussion i Första Kammaren,
en diskussion påminnande om forna tiders våldsamma sockenstämmor,
en diskussion under ledning af eu man — jag ber om ursäkt,
må man icke missförstå mig — en diskussion, der grundtonen
angafs af en man, som under decemberdagarne 1865 på riddarhuset
hörde till det parti, hvars ledare förliknade den De Geerska ministéren
med mordbrännare, en man som då for så fram, att en person ropade
tillräckligt högt för att höras öfver halfva riddarhussalen: “karlen är
galen, hvar i herrans namn är Cederschiöld?''1 Är det med tanken på
denna Första Kammarens försigtighet, som min ärade vän i konstitutionsutskottet
fylde bristen i sin egen argumentation, då han sade:

“när den försigtiga Första Kammaren antagit förslaget, lära väl felaktigheterna
icke vara så störa." Än värre var emellertid hvad han
säde strax derefter, då han lät förstå, att i värsta fall vägrade Kongl.

Maj:t sanktion.

Jag skulle önskat, herr talman, att min ärade vän icke anlitat
•detta nödhjelpsargument i sitt anföx-ande. Kan det vara värdigt en
representantförsamling, hvilken som helst, att gå med öppna ögon,
ledd utaf eu allt annat beherskande önskan, att votera ett förslag till
ändring af rikets grundlagar, med ett mer eller mindre fullständigt
erkännande att detta förslag är galet? — Men Kongl. Maj:t skall rädda
oss! — — På hvad sätt vårdar den representationsförsamling, som detta
gör, på hvad sätt vårdar den sitt eget anseende, på hvad sätt vårdar
den hela representationsskickets anseende, huru upprätthåller den aktningen
för Andra Kammarens auktoritet, när den säger: “Kongl.

Maj:t är vår öfverförmyndare; vi hafva emellertid gjort hvad vår
lidelse vill diktera; är saken omöjlig, såskall Kongl. Maj:t rädda oss“?

Av det verkligen rätta sättet att för framtiden och i andra frågor
än denna upprätthålla hos folket och hos Kongl. Maj:t respekt för
hvad som uttalats af representationen eller endera af dess kamrar?

När folkmängdsproportionen ändras, yttrade han som invändning mot
en af de svåraste anmärkningarna mot förslaget, kommer man naturligtvis
att ändra representantproportionen i Andra Kammaren. Har
då verkligen den historiska erfarenheten lärt honom — nej, den har
icke lärt någon detta — att det skulle vara så lätt att släppa magten
ur händerna, att det skulle vara så lätt att öfvertyga den samhällsklass,
som sitter inne med envälde, att det är rättvist att afträda
från detsamma? Man kämpade under många årtionden för att förmå
den gamla ståndsrepresentationens mägtigaste del, ridderskapet och
adeln — jag talar icke om presterskapet, detta osjelfständiga bihang

N:o 15.

40

Onsdagen den 11 Mars, f. ra.

Angående
ändring af
§§ 6 och\13
riksdagsordningen.

(Forts.)

till första ståndet — att släppa magten ur händerna, man kämpade
i årtionden för att bringa det derhän, och i det ögonblick, då det
skedde, var stämningen sådan bland svenska folket, att det må hända
var sista ögonblicket då reformen kunde genomföras på fredlig väg.

Min ärade vän, representanten för Bara härad, anmärkte mot det
af en stor del stadsrepresentanter i denna kammare väckta och äfven
af mig medundertecknade förslaget, att det skulle medgifva en stor
tillväxt af Första Kammaren, medan i Andra Kammaren under en
följd af decennier städernas representation blefve oförändrad, och
landsbygdens representation icke kunde annat än i mycket ringa grad
tillväxa. -— Den sist nämnda anmärkningen, som, om jag hörde rätt,
han ville fixera derhän, att om ett visst antal år landsbygdsrepresentanternas
i Andra Kammaren tillväxt skulle blifva blott 9, lär väl bero
på felräkning. — Men här vill jag erinra om att vårt förslag till grundlagsreform
icke på något sätt lägger hinder för att samtidigt företaga
en reform utaf Första Kammaren. Och jag frågar: hvarför tänkte
icke den ärade talaren ut denna tanke, som tydligen sväfvade för
honom ? Deremot, med detta här hvilande förslaget till grundlag upphöjdt
till grundlag, hvad finnes det för utsigt sedermera qvar att få
den Första Kammaren reformerad? Eller är kanske den reformen
numera icke önskvärd? Hvarför fullföljde icke min ärade vän den
tankegång, han öppnade vägen till, då han talade om den farliga följden
af stadsrepresentanternas förslag, att Första Kammaren skulle
under decennier högst betydligt tillväxa? Jag skall fortsätta litet
från den punkt, der han blott började, och jag tager då till utgångspunkt
den satsen: hvarje reform af Andra Kammaren, åtminstone om
den tager en sådan omfattning som den, hvilken här föreligger, är
dubbelt farlig, när den isoleras från en reform af Första Kammaren.

Utan någon afsigt att förklena de mäns stora förtjenster, som för
ett fjerdedels sekel sedan voro den då genomförda representationsreformens
främste målsmän, kan man dock påpeka och bär man lof
att beklaga, att förslaget till den nya riksdagsordningen var lösligen
förberedt och i allt för stor hast utarbetadt. Man hade först nyss
förut lagt grundvalarne till ett nytt riksdagsskick, så nyss förut, att
om dessa grundvalars beskaffenhet ännu ingen erfarenhet var vunnen
i det ögonblick, då Kongl. Maj:t framlade förslag till ny riksdagsordning.
Den af 1859—1800 års Riksdag antagna, på nya principer
byggda bevillningsförordningen utfärdades först 1861 för att träda i
kraft 1862. De nya kommunalförfattningarna, hvilkas beskattningsoch
rösträttssystem hvilar på bevillningsförordningen, utfärdades i mars
1862, innan ännu den nya bevillningsförordningen ens en enda gång
hade blifvit i tillämpningen pröfvad. Och huru hade dessa nya kommunalförfattningar
tillkommit? Förslag hade utarbetats af en komité,
hvilken icke hade gjort sig det besväret att i någon den minsta mån
söka statistiskt beräkna verkningarna utaf förslagets beskattnings- och
rösträttsbestämmelser, utan inskränkt sin utredning — i fäll jag skall
begagna ett sådant ord — inskränkt, säger jag, sin utredning till en
visserligen ganska nätt men icke så litet ytlig historik öfver kommunalorganisationen
i vårt land. Denna högst väsentliga och svåra brist

Onsdagen den 11 Mars, f. m. 41 N.o 15.

i kommunalkomiténs betänkande och förslag var icke i någon den Angående
ringaste mån afhjelpt af Kongl. Maj:t -— icke ens genom vederböra!!-des hörande, hvilket man uttryckligen förklarade sig icke hafva tid csdagstill
— när Kongl. Maj:t genom skrifvelse af den 30 december 1859 ordningen.
framlade, ja, herr talman, man kunde vara frestad säga, handlöst (Forts.)
kastade fram kommunalkomiténs betänkande på rikets ständers bord.

Det är förklarligt, att rikets ständer, som för öfrigt nog gjorde sitt
bästa, icke kunde utföra det förarbete, som Kongl. Maj:t och kommunalkommitén
hade lemnat ogjordt; Riksdagen måste till god del fatta
sina beslut i blinde. Den nya kommunallagstiftningen i mars 1862 var
ett språng i mörkret. När så nästföljande år genom propositionen af
den 5 januari 1863 Kongl. Maj:t framlade förslag till ny riksdagsordning,
hade landstingen, valkorporationerna för danandet af Första
Kammaren, ännu icke trädt i verket. Det var först tre fjerdedels år
efteråt, om hösten 1863, som landstingen första gången sammanträdde.

Vid den tidpunkt, då det livilande förslaget till ny riksdagsordning förelåg
till afgörande, hade man vunnit någon erfarenhet om de nya kommunalförfattningarnas
beskaffenhet och verkningar. Man hade nu
börjat se, att den förespeglade kommunala sjelfstyrelsen mångenstädes
i verkligheten hade blifvit ett kommunalt fåvälde, och att de valkorporationer
som hade att bilda Första Kammaren, i en på förhand
ej anad grad kunde blifva ett privilegieradt fåtals och ett
förmögenhetsväldes lydiga instrument. När omsider år 1874 en officiel
statistik öfver den kommunala rösträtten utgafs — resultatet benöfver
jag säkert icke påminna om här — då blef Första Kammaren om möjligt
än mera fast besluten än den förut varit att oaflåtligt sätta sitt
veto emot hvarje kommunal rösträttsreform för att kunna betrygga den
kommunala rösträtten, i hvilken Första Kammaren såg garantien för
upprätthållandet af ett privilegieradt penningvälde i representationens
ena kammare och det stora flertalet af rikets kommuner. Emellertid
hafva vi upplefvat att Första Kammaren, arftagaren till adelns och
presterskapets reformfiendtlighet, lyckats i från sig vända oviljan, vända
den mot den visserligen icke mägtiga minoritet i xYndra Kammaren,
som utgöres af städernas representanter. Hur har detta gått till?

Den förste talaren i dag framstälde den frågan: “hafva stadsrepresentanterna
hindrat grundskatteafskrifningen", och han kunde med fullt
skäl svara nej. Jag skall upprepa frågan: “ha de hindrat afskrifning
af grundskatter och indelningsverk, eller hafva de för städernas räkning
begärt ett orimligt vederlag?" —• Nej, de ha i likhet med gamla
landtmannapartiet fordrat en ombildning af försvaret, ingenting annat,
en ombildning af försvaret, hvilket i sig innebär ökad värnpligt för
alla, och den ekonomiska bördans om möjligt lika fördelning på alla.

Han frågade, och jag ber att få upprepa hans fråga: “är det stadsrepresentanterna
i Andra Kammaren, som hårdnackadt motsatt sig hvarje
reform af den kommunala rösträtten?1'' Äfven här kunna han och jag
svara nej. — Jag skall fullfölja frågorna något längre. År det stadsrepresentanterna
i Andra Kammaren, som bära ansvaret för slöseri i
statshushållningen, om sådan förekommit? Är det stadsrepresentanterna
i Ändra Kammaren, som röstat ja till allt hvad Kongl. Maj:t äskat

N:o 15.

42

Onsdagen den 11 Mars, f. in.

Angående och, icke nöjda dermed, ökat, ja fördubblat hvad Kongl. Maj:t begärt?
ändring af^ År de(; (]e) gom hafva föröfvat massmord på önskvärda lagreformer?
^riksdags- '' det stadsrepresentanterna i Andra Kammaren, som hafva velat ut ordningen.

vidga i stället för inskränka Kongl. Maj:ts administrativa lagstiftnings(Forts.
) välde? År det stadsrepresentanterna inom Andra Kammaren, som hafva
gått man ur huse för att värna detta andra “dyrbara arf, från våra
fäder11, som kallas den latinska grundskatten? År det de, som satt sig
mot hvarje steg till förbättring af vårt högre, vårt dåliga och dyra
högre undervisningsväsende, men i stället visat sig beredvillige att rösta
för våra ecklesiastikministrars förslag att reformera så baklänges, att
vi med ens skulle befinna oss på andra sidan af år 1849, om vi antagit
dem? Och är det derför och på detta sätt det har blifvit ådagalagdt,
att det är Andra Kammaren, som behöfver reformeras, medan
den Första lemnas orubbad, nej belönas med en tillökning i dess och
en minskning i Andra Kammarens medlemsantal, belönas såsom vore
den det fulläudade idealet af en politisk representantförsamling?

Det kunde må hända tyckas i det nya riksdagsskickets tidigare
dagar, ätt i vissa frågor, särskildt anslagsfrågor, en minoritet i Andra
Kammaren, icke hela minoriteten, tedde sig som ett bihang till Första
Kammaren, men detta förhållande ändrades snart allt mer och mer,
och man kan för visso säga som den ärade talare, hvilken öppnade
debatten i denna fråga, att förhållandena derutinnnan hafva så ändrats,
att man nu icke har rätt att tala om någon antagonism mellan städernas
och landsbygdens representanter, jag tillägger dock förklarande för
min del — mitt ord binder icke någon annan — mellan stadsrepresentanterna
och landsbygdens representanter utaf den gamla stammen
och den gamla läran. Det är icke någon antagonism mellan dem,
utan snarare visa sig dem emellan blott skiftningar af ett i grund och
botten gemensamt liberalt åskådningssätt, skiftningar, som mest gälla
ett mer eller mindre, gälla metod och förfaringssätt eller tidpunkt
. och hastighetsgrad — skiftningar, som hafva sin grund i sjelfva men niskonaturen,

och hvilkas vexelverkan af betänksamhet och ifver, af
mera återhållande eller mera framåtilande tendenser i sjelfva verket
är de väl mognade reformernas oumbärliga vilkor. Men reform är
emellertid inskriften på den fana, som gemensamt uppbäres af städernas
och landsbygdens frisinnade representanter för medelklassen och
småfolket. Derför var det angeläget att söndra oss, såsom i sin tid
de privilegierade klasserna hade all möda ospard att spränga förbundet
mellan bonde- och borgarestånden. När detta visade sig så angeläget,
då kom slumpen, herr talman, i form af ett högsta domstolens
utslag, den i sina intressen hotade högerradikalismen till hjelp. I ett
moln af mjöldam steg reaktionen ned — förlåt, jag tror det vore
rigtigare att säga, det den steg upp. På den sålunda tillkomna situationen
kan med full rätt tillämpas ett yttrande af A. W. Björck uti en
reservation vid konstitutionsutskottets dechargebetänkande vid 1853—
1854 års riksdag, att de då förekommande försöken — han syftade
särskildt på de Strindlundska motionerna vid 1851 års riksdag —
vore eu spekulation uti den afund och hämndkänsla, man ville väcka
till lif mellan bonde- och borgarestånden. Lyckligtvis misstog sig bonde -

Onsdagen den 11 Mars, f. m.

43

N:0 15.

ståndet vid 1851 års riksdag icke på upphofvet till dessa motioner
eller på deras syfte. En talare i bondeståndet yttrade, att han betviflade,
det förslaget hade sin fader i detta stånd, men, skulle så
vara, vore det åtminstone säkert, att barnet hade blifvit adladt strax
efter födelsen, ehuru det af bönder hade blifvit buret till dopet. Män
som Anders Eriksson, P. Sahlström m. fl. togo ej heller miste om det
från riddarhuset utgångna splittringsförsökets ändamål. Visserligen
uppgaf riksdagsfullmägtigen för Stora Kopparbergs län Liss Lars Olsson,
att städerna hade efter hand förtjena! 2 å 3 tusen millioner riksdaler
på landsbygdens bekostnad; att städerna voro ‘•demoralisationens samlingsorter"
; att, om undantagsvis sedeslöshet och brott förekomme på
landsbygden, de hade trängt fram dit från städernas pesthålor. —
Men man lät sig icke beveka af detta tal, som väl nu har sin allra
största märkvärdighet derutinnan, att det för några dagar sedan återljöd
i den svenska representationens Första Kammare. Man erinrade
i 1851 års Riksdags bondestånd — och de som det gjorde hörde till
ståndets främste män — derom, att, när det någon gång varit fråga
om eu skattelindring för allmogen, man alltid haft borgareståndets
hjelp att påräkna och att, när något litet vunnits i den vägen, man
hade haft samma hjelp att tacka för framgången.

Jag vågar hoppas, att, huru det än nu må gå, det dock i det
stora hela skall befinnas att de, som nu hafva upptagit riksdagsfullmägtigen
Strindlunds fallna mantel och gå i riksdagsfullmägtigen
Liss Lars Olssons spår, hafva bränt sina kol förgäfves.

Jag kan också, herr talman, icke annat än antaga att de, som
på detta rum hålla afgörande t i sin hand, skola hafva i minnet det
skådespel, som ett af våra grannland, nemligen Danmark, sedan nära
ett fjerdedels sekel har erbjudit. När efter det andra Sleswigska kriget
“den tappre landssoldat“ låg slagen till jorden, och man trodde den
danska folkandan vara tillräckligt kufvad och krossad af olyckan, då
fann reaktionen ögonblicket vara inne att söka återtaga, hvad folkfriheten
vunnit år 1848. Då slöts det namnkunniga förbundet mellan
“de store bönderne" och de små bönderna. Då underhandlade länsgrefven
Frijs-Frij senborg och J. A. Hansen såsom två politiska stormagter,
af hvilka den sistnämnde utan tvifvel antog sig vara den stormägtigaste.
Men då blef den för sin slughet berömde bonderepresentanten
lurad af den dumme grefven. Då stympades junigrundlagen —
och resultatet ligger för oss sedan flera år: en godsegareministär regerar
enväldigt, lagstiftar för och beskattar dem, som några år förut hade
gladt sig åt en af de friaste författningar, ett folk någonsin egt.

Jag har, herr talman, i likhet med de fleste stadsrepresentanterna
i denna kammare, undertecknat ett förslag om begränsning af städernas
representationsrätt. Denna min underskrift betyder, att, derest
detta förslag skulle komma att blifva hvilande, och derest jag skulle
hafva den äran att deltaga i Riksdagens förhandlingar, när eventuelt
ett sådant förslag kunde komma till slutligt afgörande, jag då vore
lika villig som ock af min heder förbunden att göra allt hvad på mig
ankomme för att detta förslag måtte blifva upphöjdt till grundlag.

Nu frågar jag: är detta förslag, som stadsrepresentanterna fram -

Angående
ändring af
§§ 6 och 13
riksdagsordningen.

(Forts.)

N:o 15.

44

Angående
ändring af
§§ 6 och 13
riksdagsordningen.

(Forts.)

Onsdagen den 11 Mars, f. m.

lagt, obilligt? röjer det för stora anspråk? Dem, som nu snart gå att
med sin voteringssedel besvara denna fråga, ville jag vördsamt bedja,
att de måtte öfverväga den ganska enkla sanningen, att ett gammalt
kultursamhälle, som det svenska, i sig innefattar en mycket stor mångfald
af berättigade politiska och sociala tankerigtningar, sträfvanden,
verksamhetsgrenar och intressen, och att — det är icke loford, jag
uttalar, utan blott ett faktum, jag påpekar — uti verldens nuvarande
skick denna mångfald af verksamhetsgrenar och samhällsintressen äro
fullständigare representerade inom städernas befolkning än bland landsbygdens.
För det nämnda förslaget, som jag undertecknat, kan jag
rösta oberoende af hvarje annan representationsreform, men detta
innebär icke någon afsägelse af min rätt att söka verka för eu reform
af Första Kammaren, hvilken i mina ögon trängt sig allt mer och
mer fram såsom en befallande nödvändighet, emedan Första Kammaren
är på väg att klyfva denna lilla och fattiga nation i två hälfter.

Det nu hvilande förslaget visar sitt verkliga skaplynne icke blott
derigenom, att det innebär eu våldsam, retroaktiv inskränkning i städernas
representationsrätt; icke blott derigenom, att det fastställer en
proportion mellan städernas och landsbygdens representantantal i Andra
Kammaren, som enligt förslaget icke skall rubbas, äfven när befolkningsproportionen
inom hela vårt land har undergått en betydlig förändring.
Det visar sitt verkliga skaplynne om möjligt ännu mer dels
derigenom, att det lemnar ultrakonservatismens — nu mera rent af
reaktionens — fasta borg oantastad, och dels derigenom att förslaget
— skälen må nu vara hvilka som helst, beräkning eller oförstånd och
enfald hos dess upphofsman — utleverera!’ en af våra grundlagar åt
Kongl. Maj:ts administrativa godtycke, emedan dess bestämmelser äro
dels oklara, dels omöjliga att tillämpa.

Jag skall, herr talman, hos er anhålla om proposition på afslag
å det hvilande förslaget. Och jag skall sluta med att uttala den önskan,
att det beslut, som kammaren går att fatta, icke måtte söndra den
politiska frihetens och den sociala rättfärdighetens målsmän i denna
kammare, icke söndra de frisinnade representanterna från stad och
land för medelklassen och småfolket, utan fäst hellre närmare förena
dem till oaflåtliga ansträngningar för landets ära och folkets väl.

Med herr Hedin instämde herrar Ekman, Höjer, Gumcelius,
grefve Hamilton, Manhem, friherre Nordenskiöld, Beckman, Wallis,
friherre Fock, Jakob Erikson och Gustaf Eriksson, båda från Stockholm,
von Friesen, J. 11. G. Fredholm, Hammarlund, Johansson från
Stockholm, Fjällbäck, Olsson från Stockholm, Wawrinsky, Halm, Axdin,
Falk, Zotterman, Sjöholm, Liljeholm, Hedlund, Westerberg, Forsell,
Broström, Ilahn, Persson från Arboga, Hornberg, Arhxxsiander, Kardell
och Alsterlund.

Vidare anförde

Herr Åkesson: Herr talman, mine herrar! Jag vill säga, att jag
kommer att rösta för det hvilande gruudlagsändringsförslaget. Jag

Onsdagen den 11 Mars, f. m.

45

N:o 15.

anser nemligen det vara rätt att städernas representationsrätt något Angående
inskränkes, och detta hafva äfven stadsrepresentanterna medgifvit, fast- ändring af
än på ett annat sätt än detta förslag innehåller. Inskränkningen är ^fiksdags-13
ju ringa och bör icke misstyckas. Hufvudsaken är, att representations- ordningen.
rätten blir begränsad, och det blir den såväl för landet som för stä- (Forts.)
derna, hvarför jag yrkar bifall till förslaget.

Herr Petersson i Hamra: Herr talman, mine herrar! Jag skall
anhålla att få yttra några ord i denna fråga, i hvilken jag förut icke
haft tillfälle att yttra mig. Jag får då säga, att jag är böjd för att
rösta för det föreliggande hvilande grundlagsförslaget. Jag gör detta
så mycket hellre som jag är viss om, att det förslag som nu är framlagdt,
äfven om det nu skulle vinna afseende inom riksdagen och särskild!
inom denna kammare, dock icke vid det slutliga afgörandet,
vid en annan period, skulle blifva af Riksdagen antaget. Ty hvem
garanterar väl för, att de män, som nu sitta här — trots det att de
äro så utmärkta som herr Waldenström påstått — komma att sitta
qvar här vid en kommande period? De ha åtminstone icke sjelfva i
sm magt att bestämma detta. Det kan då komma helt andra representanter
från städerna, hvilka med samma skäl som de nuvarande
skola kunna säga: vi kunna icke antaga detta förslag. För visso
skulle antalet stadsrepresentanter tillväxa till nästa period, och då
skulle särskild! på stockholmsbänken icke mindre än tre, kanske ända
till fyra, öka deras antal. De skulle naturligtvis tycka det vara lika
orättvist att man gör någon inskränkning i deras antal, som man nu
tycker, då det gäller en inskränkning från 81 till 75. Det synes mig
ligga i sakens natur att det förslag, som nu är framlagdt, icke är något
annat än ett sprängningsförslag, och genom den förste talarens
anförande har jag kunnat förstå, att föreningsbandet mellan städernas
liberaler och de liberala landtmannarepresentanterna — hvarmed naturligtvis
icke kan menas annat än gamla landtmannapartiet — skulle
vara frågan om grundskatternas afskrifning. Men detta lifsviikor för
denna förening är dock, efter mitt förmenande, för landtm ann amajoriteten
af så ringa betydelse, att jag vill hoppas och tro, att landsbygdens
representanter icke skola låta det nu hvilande förslaget
falla för ett sådant vilkor. Jag tror nemligen, att vi, de begge landtmannapartierna,
det nya och det gamla, i denna kammare äro af
samma öfvertygelse i den frågan, så att vi nemligen båda önska denna
grundskatteafskrifning. För min del gör jag det företrädesvis af den
anledning, att vi derigenom skola en gång få bort och komma ifrån
detta agitationsmedel vid våra öfverläggningar. Jag är nemligen icke
fullt så öfvertygad som mången annan om det rättvisa uti att borttaga
grundskatterna, men just af den anledning, jag nyss nämnt, önskar
jag att de måtte försvinna. Om nu denna afskrifning skall vara ett
vilkor för föreningen mellan de båda vännerna, så synes det mig ändock,
att, när hänsyn tages till hur svårt det är att få igenom ett
grundlagsförslag, särskildt när det kommit så långt som detta — vi
minnas ju förhållandet med den representationsförändring som skedde
1866, hvilket särskildt en af de siste talarne på ett så lysande sätt

N.o 15.

46

Onsdagen den 11 Mars, f. m.

Angående skildrade — det synes mig då, säger jag, som om det vore af stor
ändring af vjgj. vj landtman, som nu ha afgörandet i vår hand, nu rösta för
riksdags-13 detta förslag. Jag kan ej heller se, att någon orättvisa derigenom
ordningen, kommer att drabba städernas invånare. Antalet är nu så afvägdt,
(Forts.) att de få behålla ungefär sin tredjedel af representantantalet såsom
hittills. De hade ju icke mera enligt den gamla representationsordningen,
utan snarare mindre. De hade då blott en fjerdedel. Herr
Jöns Bengtsson i Gullåkra har med siffror tydligen framhållit, att, om
man räknar med stadsrepresentanterna i Första Kammaren, städerna i
afseende å representationsrätten skulle bli långt ifrån så illa lottade som
man velat göra troligt. Derjemte hafva städerna alltid qvar en ofantlig
magt, som jag anser ligga i 1 § 5 mom. tryckfrihetsförordningen, som ger
städerna ensamma rätt att anlägga tryckerier. Denna rätt anser jag
vara alldeles på sin plats, ty det skulle sannerligen icke vara godt att
öfvervaka det fria ordets handhafvande, om tryckerier finge förläggas
äfven på landsbygden. Men nu måste de, som sagdt, vara i stad eller
inom högst en half mils afstånd derifrån. Men detta tryckta ord,
mine herrar, månne icke det äfven på landsbygden utöfvar ett ofantligt
stort inflytande? Jag tror att ingen skall våga bestrida ett sådant
påstående. Det är säkert, att ganska många bland oss representanter
just till följd af pressens bearbetningar sitta här på våra bänkar. Kär
man vet, huruledes i närvarande tid det tryckta ordet trängt ned
till hvarje koja och hvarje valman, kan det icke synas för djerft att
säga, att mången väljes icke derför att han är känd af valmännen,
utan derför att de i tidningarna sett honom omtalas vara sådan eller
sådan. Med den magt, som jag nämnde att städerna ha, och som jag
alldeles icke vill ha bort emedan jag skattar den högt, om blott sanningen
får spridas i dess klara ljus och icke lögn och förtal få vara
ledtråden i dessa tryckalster, med hänsyn till denna magt, säger jag,
tror jag att städerna kunna vara ganska trygga för bondväldet.

Såsom landtrepresentant vill jag på det lifligaste önska och hoppas,
att ingen af oss landtman skall dra i betänkande att rösta för det
föreliggande förslaget, till hvilket jag, herr talman, yrkar bifall.

Herr Gustafsson: Herr talman, mine herrar! Då jag är en åt
de få stadsrepresentanter, som icke undertecknat den stora motionen
om ändring i städernas representationsrätt, så kunde jag icke instämma
i herr Hedins anförande, hvilket jag annars gerna skulle gjort. Och
då bland dessa få representanter finnas personer af vidt skilda läger,
anser jag mig något närmare böra precisera den ställning, jag intar
till den föreliggande frågan.

Jag är ense med dem, som önska en inskränkning af riksdagsmännens
antal; men detta bör ske genom att öka antalet valmän i
valkretsarne, icke genom en inskränkning i städernas representationsrätt.
Jag anser det föreliggande förslaget, såväl som den af stadsrepresentanterna
afgifna motionen, i flera hänseenden orättvist, framför
allt från deras synpunkt, som här icke äro representerade. De utfallna
valen hafva i städerna nu senast varit till förmån för just dessa orepresenterade.
De hafva genom småfolkets hjelp fått in en och annan

Onsdagen den 11 Mars, f. m.

47

N;0 15.

representant, som gerna beaktat deras intressen och gjort sig till tal- Angående
man derför. Skulle man nu vilja helt och hållet hejda denna utveck- .

ling i folkvänlig riktning, så är detta eu reaktionär åtgärd, då gör ^ riksdagsman
en reform baklänges och begår eu handling, lika oklok och farlig ordningen.
som om det skulle falla en maskinist in att täppa till säkerhetsventi- (Forts.)
len på sin ångpanna.

Mine herrar, det var icke meningen hos dem, som genomförde
det nya representationsskicket, att folkmagten skulle öfverfiyttas från
fyra stånd till ett. Redan då höjdes varnande stämmor häremot. Det
finnes mycket lärorikt för oss att hemta, om vi se till hvad de gamla
erfarna männen då talade i borgareståndet och äfven i andra stånd. Jag
skall be att här få anföra några ord af en utaf dem. Det var en talare
i borgareståndet, som varnade så här: “Bland dessa faror — nemligen
representationsförslagets faror — ställer jag främst den, att om förslaget,
antaget till lag, icke lyckas att så, som dess syfte är, snart tillintetgöra
den hos bönderna i vissa trakter ännu skarpt framstående
ståndsandan, utan denna fortfarande kommer att i större delar af
landet regera Sveriges besutna allmoge, denna jordbrukande allmoge
otvifvelaktigt kan missbruka den öfvervägande magt, som genom förslagets
antagande tilldelas allmogen.“ Detta var varningen. Men vi
känna alla den entusiasm, som då fans för förslaget. Man ville icke
höra varningen, utan man svarade entusiastiskt så här: “Icke kan

det väl vara meningen att uttrycka den tanken, att Sverges allmoge
skulle kunna blifva ett för fosterlandets lycka och välstånd fiendtligt
element i samhället? Genom klokhet och sann fosterlandskärlek

har svenska bonden med heder bevarat sin rätt att deltaga i besluten
om fäderneslandets angelägenheter, och hvad har man för giltig
anledning att antaga, att denna allmoge i en framtid skall för lora

sitt ursprungliga skaplynne?''* Mine herrar, det skall i dag
visa sig hvem som hade rätt — de, som varnade, eller de, som tänkte
högt om Sveriges allmoge. För min del har jag alltid i likhet med
de senare tänkt högt om Sveriges allmoge, och jag skall göra det äfven i
dag ända in i sista stunden. Jag hoppas ännu, att det ibland landtrnännen
skall finnas representanter, med nog skarpsinne, nog politisk
blick och framsynthet, att de icke skola vilja ådraga sitt stånd den
smälek, att man om det kan säga: “nu hafva allmogemännen för första
gången missbrukat sin magt; nu hafva de, som äro valde att föra
folkfriheten fram, låtit narra sig att gå reaktionens ärenden. “

Om representationen hvilade på allmän rösträtt, då skulle jag
vara den förste att vara med om att man skulle välja lika öfverallt.

Men, mine herrar, den hviiar ju icke på. allmän rösträtt, utan på
penningen, på bevillingen, öfver hufvud på skattegrund; och redan
år 1866 anmärkte eu talare i borgareståndet derom följande: “Efter
nuvarande skattegrunder borde, då landet får 130 representanter, städerna
få hundra“; och om rättvisa skall vederfaras städerna, så bör

10,000 ändras, om icke lägre, så åtminstone till 3,000“ Så såg man
saken då. Men när det sedan blef bestämdt genom representationsreformen,
att det i städerna skulle vara eu på 10,000 invånare, så
var det helt visst derför, att städerna hade sådan betydelse i ekono -

N:o 15.

48

Angående
ändring af
§§ 6 och 13
riksdagsordningen.

(Forts.)

Onsdagen den 11 Mars, f. in.

miskt afseende, att de skulle hafva större representationsrätt; och ingenting
har förändrats sedan dess. Om vi fortfarande vilja se saken
ur skattesynpunkt, skola vi finna att taxeringsvärdet, enligt senaste
uppgifter, å landsbygden uppgår till 2,387 millioner kronor och i städerna
till 1,084 millioner, eller alltså för landsbygden till 67 procent
och i städerna till 33 procent. Inkomsten af arbete och kapital uppgår
deremot å landsbygden till 75£ millioner eller omkring 30 procent
men i städerna till 181 millioner eller 70 procent. Hela bevillingen
efter andra artikeln uppgår för landsbygden till 1,526,000 kronor
eller 40 procent, men för städerna till 2,342,000 kronor eller 60 procent.

Nu vet jag mer än väl, att landsbygden har andra skatter, grundskatter
och indelningsverk, som städerna sakna; men det kunna vi
väl alla vara ense om, att, om den hvilande grundlagsändringen
genomföres, dessa skatter snart skola försvinna. Och när det sker,
står det abnorma qvar, att städerna hafva en representationsrätt af
endast 33 procent, under det att de betala 60 procent af bevillingen.

Hvad nu de formella bristerna beträffar, så har så mycket talats
derom, och så starka och goda skäl emot förslaget framdragits, framför
allt i Första Kammaren, att jag icke vidare skall tala om dem;
ty den, som vill taga skäl, har sannerligen fått så många och så goda,
att de väl böra kunna anses tillräckliga. Representationsförändringens
fader — han kallas ju så — sade eu gång, då man förebrådde honom
att det funnes så många brister i det representationsskick, som han
framlade: “Folkets förtroende och kärlek till en institution uppväger
många institutionens brister." Ja, mine herrar, men om man till
dessa brister lägger de stora och många brister, som finnas i det nu
föreliggande förslaget, så blifva dessa brister så stora och så många,
att folkets kärlek och förtroende icke räcker till att uppbära dem,
helst som man måste erkänna, att denna kärlek nog svalnat på senaste
tiden.

Jag skall till sist från debatten i Första Kammaren anföra några
skäl, som der anfördes för förslaget. Jag skall visa herrarne, att
här borde de gälla emot samma förslag. Det var en talare i Första
Kammaren, en af dess förnämsta. Han sade att han länge vacklat
huru han skulle rösta; men så kom något, som bestämde honom: det
var det öde, som fjerde hufvudtiteln rönte i Andra Kammaren. Han
yttrade, att när han såg den stora siffran af 157 röster emot anslaget
till artillerimateriel, så förstod han, att stadsrepresentanterna icke
längre äro att lita på. Deriör röstade han för inskränkning i stadsrepresentanternas
antal. Jag vill anföra, detta skäl här såsom ett
skäl emot förslaget. Det har aldrig ansetts klokt ibland stridande
män att söka minska antalet af sina bundsförvandter; men just detta
skulle inträffa om förslaget antages. Och detta blefve icke blott en
förminskning af sex; nej en mycket, mycket större minskning.

Om detta förslag antages, skola de landtman, som komma tillbaka
nästa riksdagsperiod, kanske med sorg och ånger finna, att många af
de platser, som nu innehafvas af deras moderata bundsförvandter, blifvit
besatta med hänsynslösa motståndare och bittra fiender.

Man har sökt skrämma de stilla i landet med stadsradikalismen,

Onsdagen den 11 Mars, f. m. 49 N:o 15.

och har den i synnerhet varit ett skrämskott i Första Kammaren. Angående
Jag tror, att jag med sakkännedom kan yttra mig om denna radika- /olfrinf. c'',t
lism, ty jag har noga studerat dess väsen och natur. Redan första riksdagsåret,
jag inträdde i riksdagen, hörde jag mycket talas om de radikale, ordningen.
som skulle finnas här, och jag beslöt naturligtvis genast att söka upp (Forts.)
dem, för att med dem förena mig. Jag har också under de fem
riksdagar jag vistats här gjort de noggrannaste efterforskningar. Jag
har sökt efter radikalismen, så som man söker efter en knappnål,
men jag har icke kunnat finna den. Vid valmöten har jag visserligen
förmärkt eu eller annan radikal ansats hos personer, som då gått in
på mer eller mindre utpreglade vensterprogram, men märkvärdigt nog,
när de sedan hafva kommit in i denna kammare, hafva de snart förlorat
sin radikala pregel. Jag har sökt förklara detta märkliga förhållande
och funnit, att det måtte ha sin orsak i den fridfulla landtlikt,
som herskar i denna kammare och som har en märkvärdigt modererande
kraft.

Jag kan försäkra herrarne, att om man tager eu sådan radikal, sedan
han blott ett par månader vistats här, och visar fram honom för
hans valmän, så skola dessa med en mun ropa: nej, den der är inte
samma karl, som vi skickat dit! Ja, jag tror knappast, att han skulle
kunna känna igen sig sjelf.

Mine herrar, märken mina ord, den radikalism, med hvilken man
försöker skrämma eder, är af en helt annan natur. Funnes sådana
radikaler i denna kammare, så varen förvissade om, att de skulle med
nöje rösta för detta förslag, emedan intet kan vara mer egnadt att
gifva dem vapen i händerna, än just detta missbruk af magt. Den
klyfta mellan stad och land, hvarom så mycket talats, men som på
senare tider icke funnits till, den skall, om föreliggande grundlagsändring
blir lag, åter brytas upp. Men den skall då icke blifva blott en
klyfta mellan stad och land, utan sträcka sig ut öfver hela landet,
skiljande detta i två hälfter, med egendomsegarne å ena sidan och de
egendomslöse å den andra. Och denna klyfta skall icke kunna jemnas
förr än man som fyllnadsämne kan begagna spillrorna af ett ramladt
klassvälde.

Då jag röstar emot detta förslag, är det icke af fruktan, att folkfriheten
derigenom skulle kunna hindras i sin utveckling, utan derför,
att jag föredrager en utveckling i lugn framför en utveckling, framtvingad
under strider, fulla af bitterhet och hat. Det är derför att
jag vill söka hindra en sådd af splitets draktänder, ur hvilken skall
växa upp en skörd af tvedrägt mellan dem som kunde och borde stå
här som bröder och bundsförvandter under samma fana, under frihetens
banér.

Jag yrkar afslag.

Herr Romberg: Herr talman, mine herrar! Vi äro i dag försatta
i det egendomliga predikament, att vi hafva att rösta om upphäfvande
af våra egna riksdagsmannamandat, om, huruvida vi fortfarande
skola innehafva det förtroendeuppdrag, våra valmän gifvit oss.

Antages det nu föreliggande hvilande förslaget, och blir det af Kongl.

Andra Kammarens Prof. 1891. N:o 15. 4

N:o 15.

50

Angående
ändring af
§§ 6 och 13
riksdagsordningen.

(Forts.)

Onsdagen den 11 Mars, f. m.

Maj:t sanktionerad!, så finnes det nemligen från och med den stunden,
i kraft af regeringsformens åttioandra paragraf, här i landet icke mera
någon i grundlag sordning sammansatt riksdag; och regeringen måste
ofördröjligen utskrifva nya val.

Under sådana förhållanden kan det vara obehagligt att tala mot
förslaget, ty det skulle lätt kunna tolkas, som om man talade i eget
intresse. Jag skall emellertid icke låta vare sig fruktan för en sådan
misstanke eller hänsyn till det förmenta egna intresset hindra mig
att i en så vigtig angelägenhet som denna öppet och ärligt uttala min
åsigt. Och den är i första rummet, att det nu föreliggande förslaget,
såsom af flere talare redan utförligt framhållits, lider af så väsentliga
brister i formelt hänseende, att det redan på denna grund måste anses
vara omöjligt att antagas såsom grundlag af en betänksam lagstiftande
församling. Det bör vara det desto mer för närvarande, som det
redan föreligger ett annat förslag, undertecknadt af sjuttio bland denna
kammares ledamöter från städerna, ett förslag, gående i samma rigtning
som det nu hyflande, men i hvilket man sökt undvika dettas fel
och brister. Hvad är det då, som är ce färde och som gör att man
brådskar till den grad med att få till stånd en ändring af grundlagen
i detta hänseende, att man icke ens drager i betänkande att förderfva
vår gamla hederliga svenska grundlag, genom att deri intaga bestämmelser,
om hvilka man nödgas medgifva och erkänna, att de i praktiken
blifva omöjliga att tillämpa, utan att regeringen ständigt måste
träda emellan och tumma och reglementera, för att få det att gå i hop?
Jo, mine herrar, man säger, att magten i Riksdagen håller på att gå
landtbefolkningen ur händerna och öfvergå till städerna. Finnes det
då verkligen någon den ringaste anledning till eu sådan klagan för
närvarande? Nej. Är icke det så kallade landtmannaintresset i riksdagen
redan nu ensamt för sig så mägtigt, att, då det håller tillsamman,
det beherskar och dominerar alla de öfriga intressena? Jag
säger “alla de öfriga intressena11, ty, ehuru man ofta är benägen att
glömma detta, så finnes det verkligen äfven andra fosterländska intressen,
som kunna göra anspråk på att blifva tillgodosedda inom
riksdagen, t. ex, skogshandteringen, bergsbruket, fiskerinäringen, industrien,
handeln, sjöfarten och den andliga odlingen. Jag skulle tro,
att äfven dessa få ega rätt att finnas till, i fall den svenska nationen
skall ega bestånd och gå framåt. Såsom idealet för en folkrepresentation,
borde man väl, det är åtminstone min mening, tänka sig en
sådan representation, i hvilken alla fosterländska intressen vore så
pass jemnstarkt företrädda, att de hvart för sig kunde med fullt förtroende
öfverlemna sin sak i representationens händer, förvissade om
att den der skulle röna en fullt opartisk behandling. Mig undras,
huru den svenska Riksdagen för närvarande fyller detta kraf, och
hvilka intressen det är, som kunna hafva anledning att klaga öfver,
att de äro behandlade som styfbarn i det gemensamma fädernebuset.

Man bär anmärkt och påpekat, att det skulle kunna uppvisas fel
äfven i det^ förslag, som af de sjuttio stadsrepresentanterna blifvit
framlagt. A la bonne heure! Det kan nog så vara, att några felaktigheter
äfven der kunna förefinnas. Dessa hunna dock rättas, men de

Onsdagen den 11 Mars, f. m

51

N:o 15.

svåra fe), som förekomma i det förslag, som vi nu snart skola rösta
om, de hunna icke rättas, ty det förbjuder grundlagen, och detta är
den stora skilnaden.

Herr talman, jag är eu bland undertecknarne till de sjuttios motion,
och jag står för hvad jag undertecknat. Jag yrkar afslag på
det hvilande grundlagsförslaget och vill särskildt hafva sagdt, att jag
gör detta derför, att jag icke kan taga på mig ansvaret att hafva
tillstyrkt ett grundlagsförslag, som är i formelt hänseende så bristfälligt
som det föreliggande.

Som ännu åtskillige talare anmält sig för afgifvande af yttrande
i förevarande ämne, men tiden var långt framskriden, uppsköts den
vidare öfverläggningen till i afton kl. 7.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. 3,is e. m.

Angående
ändring af
§§ 6 och 13
riksdagsordningen.

(Forts.)

In fidem

A. E. J. Johansson.