1891. Andra Kammaren. N:o 14 (Riksdagens protokoll 1891:14)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1891. Andra Kammaren. N:o 14.

Måndagen den 9 mars.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Till kammaren hade inkommit följande två sjukbetyg, som upplåstes
!

Att ledamoten i Riksdagens Andra Kammare herr fabrikör O. Olsson
ännu är af sjukdom hindrad att deltaga i Riksdagens förhandlingar intygar
på heder och samvete.

Stockholm den 9 mars 1891.

K. Kjerner.

Med. D:r.

Att^ jag tillföljd af illamående är förhindrad att i dag bevista
Andra Kammarens förhandlingar får jag härmed vördsammast anmäla.

Stockholm den 9 mars 1891.

J. A. Johansson,

från Bohuslän.

Att herr riksdagsledamoten J. A. Johansson från Bastholmen i
går vant sängliggande sjuk och ännu i dag ej är så frisk att han kan
bevista kammarens sammanträde, få vi härmed intyga.

Stockholm som ofvan.

Axel Edv. Petersson C. T. Lind

från Hamra. i Gemm.

§ 2.

Efter föredragning af herr J. Nydals i senaste sammanträdet
afiemnade motioner n:is 174 och 175 hänvisades desamma till kammarens
tillfälliga utskott n:o 3.

Andra Kammarens Prot. 1891. N:o 14.

N:o 14.

Måndagen den 9 Mars.

§ B.

Föredrogs och bordlädes för andra gången konstitutionsutskottets
memorial n:o 2, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut vid behandlingen
af det från 1890 års riksdag bvilande förslag om ändring
af §§ 6 och 13 riksdagsordningen.

Herr Ljungman erhöll ordet och yttrade: Jag skall anhålla,

att detta ärende måtte uppföras främst bland två gånger bordlagda
ärenden å föredragningslistan för nästa onsdag.

Vidare anförde:

Herr Bexell:

Herr Sven Nilsson: Som kammaren nog torde finna, är det

förslag, som herr Ljungman väckt, då han föreslagit, att detta ärende
skulle uppföras främst bland två gånger bordlagda ärenden å föredragningslistan
för nästa onsdag, alldeles öfverensstämmande med herr
Bexells yrkande, att frågan så fort som möjligt måtte företagas till
afgörande, och det förvånar mig derför, att herr Bexell framkommit
med sitt yrkande.

Herr Bexell:

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, beslöt kammaren,
med bifall till den af herr Ljungman gjorda hemställan, att konstitutionsutskottets
ifrågavarande memorial skulle å föredragningslistan för
kammarens sammanträde nästa onsdag den 11 dennes uppföras främst
bland de ärenden, som blifvit två gånger bordlagda.

§ 4.

Härefter föredrogos men blefvo å nyo bordlagda:
statsutskottets utlåtande n:o 10; och
lagutskottets utlåtanden nås 16 och 17.

§ 5.

Till fortsatt behandling företogs bevillningsutskottets betänkande
n:o 1, angående vissa delar af tullbevillningen.

I ordningen förekom först

Punkten 10,

som lades till handlingarne.

Måndagen den 9 Mars.

N:o 14.

Punkterna 11—13.

Biföllos.

Punkten 14. Angående

tullen å mjöl

I fråga om nu gällande tull å malen spanmål, mjöl och gryn, och !,r-ln

alla slag förelågo flera skilda yrkanden. Herr Walidén m. fl. både
föreslagit, att ifrågavarande tull måtte borttagas, berr Biesért att den
måtte nedsättas till 2 kronor, berr Walldén m. fl., alternativt och för
så vidt deras förstberörda yrkande ej bifölles, äfvensom berr N. Nilsson,
att den måtte bestämmas till 2 kronor 50 öre och herr A. W.

Nilson, att den måtte sättas till 3 kronor 10 öre, allt för 100 kilogram.
Derjemte både berr J. Johansson uti en särskilt afgifven motion,
under förutsättning att någon ändring i nu gällande spanmålstullar
icke af Riksdagen vidtoges, föreslagit, att tullen å sammanmalet rågmjöl
måtte bestämmas till 3 kronor 40 öre för 100 kilogram.

1 anledning häraf bemstälde nu utskottet under förevarande punkt:

att tullen å spanmål, malen, mjöl och gryn, alla slag, måtte nedsättas
till 2 kronor 50 öre för 100 kilogram.

Häremot hade i en vid betänkandet fogad reservation af berr friherre
BarneJcow samt herrar Fock, Tham, Lithander, Beutcrsivärd,

Stcphens, Wallberg, Cavalli, af Buren och grefve Douglas yrkat,

att tullen å spanmål, malen, mjöl och gryn, alla slag, måtte bibehållas
med 4 kronor 30 öre för 100 kilogram.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Persson i Vadensjö: Denna tull är af den beskaffenhet,

att den icke endast är en jordbrukstull, utan äfven en industritull.

Och om Riksdagen skall slå in på deu banan att lemna industrien
något skydd, så torde det vara nödvändigt att äfven lemna denna
industri något skydd. Men den skilnad, som förefinnes mellan industritullarne
i allmänhet och qvarntullen, synes mig allt för stor, och jag
skulle derför vilja hemställa, då man nu ser att rågtullen icke kommer
att af Riksdagen denna gång sänkas, att mjöltullen måtte sänkas till
3 kronor 50 öre för 100 kilogram. En del tycker väl, att skilnaden
mellan denna tullsats och tullen å råg är allt för liten, andra åter
att den är för stor. Men om man tager kännedom om qvarnegarnes
uttalanden på ett sammanträde i Stockholm, då det var fråga om
åsättandet af denna tull, sa framgår deraf, att de voro belåtna med
om prisskilnaden sattes till 90 öre per tunna. Jag anser då, att man
ej på något sätt går qvarnegarnes intressen för nära, om de få 1 kronas
skilnad mellan tullsatserna, eller samma skilnad, som bevillningsutskottet
föreslagit, för den händelse sänkningen af rågtullen hade
accepterats.

Det är bär ett mycket stort fält för den ärade professorn från
Upsala, som i lördags på ett så utmärkt och präktigt sätt försvarade
de svenske arbetarne. Han talade då äfven om de mindre jordbru -

N:o 14.

Måndagen den 9 Mars.

Angående kamé, torpare, statare och dylika. Eu statkarl eller mindre jordbrutullen
å mjöl kare skördar emellertid endast 8 å 9 tunnor spanmål, och dessa beoch
gryn höfver han oviikorligen till sitt hushåll. Då nu den ärade professorn
(Fort*) talade om, huru stort gagn de hade af tullen, så vdl jag säga, att om
man predikar för dem från morgon till qväll om tullarnes nytta, så
svara de, att någon nytta af tullarne hafva de icke märkt, men väl
hafva de funnit, att de fått betala 1 krona mer för hvarje tunna
spanmål, som de malt, än förut. Huru mycket man än försöker, kan
man icke öfvertyga dessa personer om den nytta de skulle hafva af
tullarne, ty de veta tydligt och klart, att de blifvit af med sina penningar.

Det är af dessa och många andra skäl, som jag tillåter mig att
föreslå denna sänkning. Jag yrkar alltså, herr talman, att kammaren
med afsiag å så vät utskottets hemställan som reservationen måtte
besluta, att denna tull måtte bestämmas till 3 kronor 50 öre för 100
kilogram.

Herr Ilerslow: Det möter naturligtvis mycket störa svårigheter
att bestämma mjöltullen, då vi ännu icke hafva klart för oss, huru
spanmålstullen kommer att ställa sig. Jag kan fatta, att den siste
ärade talaren, efter tagen kännedom om de siffror, som lördagsvoteringarne
gifvit, anser, att någon nedsättning i spanmålstullarne icke är
att förvänta, och derför utgående från bibehållandet af de spanmålstullar,
som nu finnas, yrkat att åtminstone få eu nedsättning i mjöltullen.
Hans önskan i det afseendet delas af ganska många både
inom kammaren och i landet. Men jag tror, att man för sina önskningar
nödvändigtvis måste sätta den gräns, som billighet och rättvisa
bjuda, och oaktadt jag väl icke kan misstänkas för protektionistiska
tendenser, anser jag dock, att med eu tull af 2 kronor 50 öre på
spanmål den föreslagna tullsatsen af 3 kronor 50 öre är för låg.
Beräkningarne kunna herrarne göra mycket lätt. Enligt i fackskrifter
förekommande uppgifter lemnade hvete vid förmalning ett mjölutbyte
af 73—78 procent vid välinrättade moderna qvarnar; i utomordentliga
fall kau det uppgå ända till 82 procent. 1 Tyskland har man antagit
medelsiffran till 75 procent. Råg lemnar ungefär 10 procent
lägre utbyte, i finsiktadt mjöl. Fasthålla vi nu dessa, äfven af 1888
års bevillningsutskott antagna afkastningsberäkningar, ger alltså den iormalda
rågen 65 procent siktmjöl och det förmalda hvetet 75 procent.
För hvetet tror jag, att, om man tar hänsyn till qvarnar med fullt
moderna verk, afkastningsprocenten kanske är något för låg — den
torde vid våra allra finaste qvarnar kunna räknas 3 procent högre ;
för rågen har jag deremot anledning anse den nämnda utbytesprocenten
rigtig. Jag har för den uppfattningen, som sagdt, stöd i uppgifter,
som jag fått icke blott här i landet, der qvarnegarne ju kunna antagas
vara partiska, utan äfven från andra länder. År det nu förhållandet,
att rågen vid förmalning blott ger 65 procent mjöl, så skall
tullen sättas så, att när man tar in 100 kilogram råg och af dem får
65 kilogram förädlad vara, man på dessa 65 kilogram tår tillbaka den
tull, som man gifvit ut för de 100 kilogrammen råvara. Mjöltullen

Måndagen den 9 Mars. 5

bör derför sättas så bög, att tullsatsen för 65 kilogram mjöl motsvarar
den tullsats af 2 kronor 50 öre, som utgifvits för 100 kilogram spannmål.
Verkställer man uträkningarne, så finner man att för att få 100
kilogram mjöl bar man förmält en qvantitet råg, för hvilken i tull
erlagts 3 kronor 85 öre. Om herrarne nu sätta tullen å mjöl till
3 kronor 50 öre, så hafva herrarne pålagt våra svenska qvarnar en
skatt af 35 öre för hvarje tunna råg, som der förmales, och åsatt
35 öres premie per tunna för de utländska qvarnarne, alltså gjort det
35 öre bättre att taga in råg i malen än i omalen form. Detta är
icke rigtigt. Jag är motståndare till skyddspremier, men jag är heller
alldeles icke för importpremier.

Hvad hvetet beträffar, skulle förhållandena gestalta sig bättre.
Om detta vid målningen ger 75 procent i utbyte, så skall jag hafva
en mjöltull af 3 kronor 33 öre för att få tillbaka den tull, som blifvit
erlagd för råvaran, när den infördes. Der innebär en mjöltullsats af
3 kronor 50 öre en liten premie af 17 öre pr 100 kilogram. Men om
man räknar, att det förmales lika mycket råg som hvete, så förlora
qvarnegarne i medeltal 18 öre på hvarje tunna spanmål, som de importera
för förmalning. Följden af en sådan tullsats blefve naturligtvis
den, att qvarnegarne uteslutande komme att mala hvete, och att
rågen intoges i malen form. All den råg, som importeras, komme att
tagas in under form af mjöl. Herrarne finna, att spanmålsimporten
för närvarande försiggår på motsatt sätt. Tullen är nemligen väl hög
och deraf har följden blifvit, att det är den omalna rågen, som går
in nu. Satte vi denna tull lägre, skulle förhållandet genast kastas
om. Den omalna spanmålen skulle stanna ute, och motsvarande qvantiteter
malen spanmål föras in. Deri ser jag ingen ekonomisk fördel
för landet.

Jag antager, att någon nedsättning i mjöltullen kan ega rum med
bibehållande af den spanmålstull, som nu finnes, ty för närvarande
torde qvarnegarnes premie nu gå till 97 öre för hvete och 45 öre för
råg, eller i medeltal till 71 öre pr 100 kilogram. Deruti lian nedsättning
göras. Men att gå så långt som herr Nils Persson i Vadensjö
vill, tror jag icke är billigt.

För egen del får jag ännu icke och vill jag ännu icke uppgifva hvarje
utsigt att i en gemensam votering om spanmålstullen möjligtvis något
kan förändras. Jag hoppas — kanske mot rimligheten — något sådant,
och då måste jag fasthålla vid eu mjöltull, som står i rigtigt
afvägdt procentförhållande till den spanmålstull, som denna kammare
antagit.

Jag får derför i öfverensstämmelse med det beslut, kammaren
fattade i fråga om spanmålstullen, hemställa, att kammaren måtte
antaga den af utskottet föreslagna mjöltullen.

Herr Olsson i Sörnäs instämde häruti.

Herr Jonsson i Hof: Då jag under den långa öfverläggning, som
egt rum rörande detta betänkande ansett lämpligast att förut med
tystnad åhöra de skäl och motskäl, som i saken anförts, är det natur -

rätt 14.

Angående

tullen å mjöl

och gryn

ro. m.

(Forts.)

N:o 14. 6 Måndagen den 9 Mars.

Angående ligt, att detta berott derpå, att min ståndpunkt beträffande denna
tullen å mjöl tullagstiftning är tillräckligt känd förut och att jag således icke här

° w r/m''n behöfver förlänga debatten om denna fråga, hvars utgång jag för öf(Forts.
) rigt tror att hvar och eu kan på förhand temligen bedöma. Då
jag likväl nu vid denna punkt har begärt ordet, är det derför, att jag
delvis ställer mig på samma ståndpunkt som den förste talaren; i andra
delar åter kan jag icke följa honom. Jag delar hans åsigt i det fall,
att äfven jag tror, att ingen nedsättning i spanmålstullarne nu kommer
att ega rum, och denna uppfattning stödjer jag icke allenast på
de röstsiffror, som vid kamrarnes öfverläggningar framgått, utan äfven
på åtskilliga andra antaganden, som jag icke tror sakna grund för
sig. Bevillningsutskottet sjelft bar motiverat sin ståndpunkt dermed,
att betydande rubbningar i tullsystemet äro skadliga för våra finanser
och för vår ekonomi, så att äfven den del af utskottet, som i detta
fall dikterat beslutet, ansett sig böra gå till väga med eu viss moderation
och försigtighet. Men jag tror, att man kan utsträcka dessa
åsigter ännu något längre, trots det att man ställer sig på precis
samma uppfattning, som den del af kammarens ledamöter, hvilken anser
att det varit en välgerning, om dessa tullar aldrig blifvit pålagda.
Jag ställer mig på den uppfattningen, derför att det nya tullsystem,
som 1888 infördes, kom att tillämpas under ett skede, då handel och
näringar likasom sjöfarten, efter att förut hafva befunnit sig i en ganska
tryckt och ogynsam ställning, med ens tog ett betydligt uppsving i
hela verlden, hvarigenom man naturligtvis sökte påstå, att det var just
dessa nya tullar, som mer eller mindre förorsakade denna förbättring
i den allmänna ställningen, hvilken inträffade äfven hos oss, Om
man nu derför skulle söka bryta sönder detta system i en olämplig
tidpunkt, är min öfvertygelse den, att samma starka agitation skulle
börja som förut, och motståndarne mot dessa tullar kunde icke med
resultatet af eu tillräcklig tids erfarenhet bevisa, att systemet icke
varit välgörande för landet. Låter man åter dessa tullar stå qvar,
till dess sådana konjunkturer inträffa, som tillräckligt kunna uppvisa,
att detta system är rigtigt magtlöst beträffande det ekonomiska framåtskridandet
i vårt land, och sänker man eller upphäfver dem först
derefter, så tror jag och är viss om, att det beslut, som i en sådan
position fattas, skall bli stabelt och varaktigt. Man skall icke då
riskera att få börja en ny vals med dessa svåra och tidsödande tullstrider.
Derför antager jag, såsom jag förut sagt, att många af kammarens
ledamöter hafva den uppfattning, att de icke skola finna
lämpligt att nu åstadkomma någon nedsättning i spanmålstullarne.
Derför vill jag äfven följa den förste talaren deri, att jag anser det
vara lämpligt att söka fixera rajöltulleu, så att den står i harmoni
med tullen på råvaran, d. v. s. spanmål. Men då han föreslog siffran
till 8 kronor 50 öre, tror jag att han gick för långt, och jag grundar
denna min uppfattning derpå, att han antog att, om mau^ satte en
tull af 1 krona 50 öre på råvaran och en tull af 2 kronor 50 öre på
mjölet, den rätta proportionen vid en tull af 2 kronor 50 öre på råvaran
skulle vara en tull af 3 kronor 50 öre på mjölet, medan skilnaden
i båda fallen vore 1 krona. Men detta går icke i hop, emedan

N:0 14

Måndagen, den 9 Mars.

man måste taga hänsyn till tullens lämpliga belopp vid reducering af
spanmål i mjöl, och då är det säkert att vid en tull af 2 kronor 50
öre på råvaran 3 kronor 50 öres tull på mjölet är så låg, att införsel
af rågsikt skulle med fördel kunna bedrifvas af utländske exportörer
till skada för den inhemska qvarnindustrien. Och det är väl icke lämpligt
att med öppna ögon göra en näring illa. Men lika säkert är det,
att den nuvarande mjöltullen, 4 kronor 30 öre, är högre än hvad
som fordras för att hålla qvarnindustrien skadeslös och derjemte bereda
qvarnegarne något skydd för deras näring. Jag ber att få fästa kammarens
uppmärksamhet derpå, att 1888 års bevillningsutskott, som var
sammansatt i en helt och hållet ensidig rigtning, dock här framlade
de beräkningar, som återfinnas i detta betänkande, och hvilka stödja
sig på ett visst gifvet utbyte i mjöl af hvete och råg. Jag kommer
då till det resultat, att det bereder olika skydd för qvarnegarne utaf
45 öre för råg och 97 öre för hvetemjöl, oberäknadt den affär qvarnegarne
göra på kli och eftermjöl.

Jag minnes från föregående år, vid den tid jag hade nöjet att
deltaga inom bevillningsutskottet i behandningen af dessa mjöltullar
och allt hvad som dermed hörer samman, att en qvarnegare, som
kanske var tillkallad — hvarpå jag dock icke är rätt säker — men
i alla fall att en qvarnegare, som infann sig, meddelade åtskilliga upplysningar
för utskottet, hvars pluralitet kommit till ungefär samma
resultat som jag beträffande förhållandet mellan tullsatsen å mjölet
och å råvaran. Han framhöll strängt, att det icke var nog med det
skydd, som här vid hastigt påseende visade sig tillfredsställande för
qvarnegarne, utan att man äfven fick räkna med, att de tyska qvarnegarne
hade exportpremier, som i någon mån skulle försämra de svenska
qvarnegarnes ställning. Jag tror att ban i viss mån hade rätt, att
den tullpolitik, som tyskarne följt under sista åren, får tagas med i
räkningen beträffande denna fråga. Men jag vill fästa uppmärksamheten
på, att det skydd, som qvarnegarne hafva mot den utländska
konkurrensen, i sjelfva verket icke blott ligger i den skilnad i tullsiffrorna
för omalen spanmål och mjöl, som föreligger här, utan att
det äfven ligger i åtskilligt annat, nemligen i den skilnad beträffande
lastnings-, lossnings- och transportkostnader, som förefinnes emellan
artiklarne spanmål och mjöl. Om en qvarnegare inför en fartygslast
säd, så lägger sig fartyget alldeles invid qvarnen. Den uppfordrar
sjelf spanmålen från lastrummet och för den direkt in i qvarnen.
Lika lätt och enkelt går man till väga vid inlastningen. Skall jag deremot
importera en last mjöl, så fordras det först och främst säckar,
hvilka mer och mindre skadas, och sedan blifva lastnings- och lossningskostnaderna
helt andra än när det är fråga om att lasta och
lossa spanmål vid en qvarn, som ligger vid en hamn eller ute i skärgården.
Och den skilnad, som förefinnes beträffande transportkostnaderna
för den ena och den andra af ifrågavarande artiklar, är enligt
min tanke mycket mer än tillräcklig för skyddandet mot tyska
exportpremier. Om man således sätter tullsatsen så, att den ger
qvarnegarne något skydd öfver hvad de behöfva hafva gent emot spanmålstullen,
så kan man vara fullt öfvertygad, att det icke skadar deras

Angående

tullen å mjöl

och, gryn

m. m.

(Forts)

N:0 14. 8 Måndagen den 9 Mars.

Angående verkliga intresse — möjligen deras förmenta. Men deras verkliga intullen
ål mjöl tresse är, att icke för höga skyddstullar skola framkalla en stor och
skadlig konkurrens, hvilken, jag får säga det, man undgår, om icke
(Forts.) skyddet är allt för stort. Jag tror således, att om man fixerar siffran
för artiklarne mjöl och gryn till 4 kronor, från nuvarande 4 kronor
30 öre, skall man hafva vidtagit en rättvis åtgärd. Och enär spanmålstullen
ju kom till för att upphjelpa jordbrukets betryckta ställning,
och enär en högre mjöltull än som vederbör icke kan hafva något
att skaffa med denna jordbrukets betryckta ställning, eftersom
mjöltullen har den återverkan för jordbrukarne att den kan fördyra
äfven deras dagliga bröd, så bör man icke på denna punkt onödigtvis
fördyra brödet för den stora allmänheten och för den fattige,
och derför anhåller jag om bifall till bevillningsutskottets förslag med
den ändring, att tullsatsen bestämmes till 4 kronor per 100 kilogram.

Häruti instämde herrar Anderson i Hasselbol, Bruse, Boström i
Bodbyn, Göransson, liansson i Solberga och Ersson i Vestlandaholm.

Herr William son yttrade: Då jag vågat begära ordet, är det icke
för att säga något nytt, emedan både i år och förut blifvit taladt så
mycket i denna sak, och icke heller kan jag anföra några nya skäl
för spanmålstullarnes bibehållande, utan jag har endast såsom nykommen
riksdagsman velat gifva till känna min åsigt, hvilket jag‘icke hade
tillfälle att göra i lördags. Jag ber då få säga, att jag nu, liksom
innan jag blef riksdagsman, är fullt öfvertygad om att jordbruket behöfver
detta lilla skydd, som det haft i tre år. Det behöfver detta,
så mycket hellre som jordbruket under flera år måst kämpa under
hårda förhållanden. Förra årets gröda troddes visserligen blifva bra,
men vid aftröskningen var den icke så rik, som man beräknat. Den
var kanske på sina ställen god, men i allmänhet var den rätt underlägsen.
Det yttras och har yttrats, att denna tull egentligen drabbar
arbetaren, derför att han icke fått någon ersättning vid tullens införande.
Häremot vågar jag protestera, åtminstone för min egen och
kringliggande ort. Det härad jag representerar är ett jordbruksidkande
härad, och der hafva arbetslönerna under de sista åren ökats med åtminstone
10 procent, Går jag till grannhäradet, som drifver stor industri,
nemligen Marks härad, så vet jag att här hafva väfvarnes och
väfverskornas förhållanden blifvit högst betydligt förbättrade under de
sista åren. Jag vågar derför säga, att arbetarne fått full ersättning
för sina fördyrade lefnadsvilkor. En ytterligare ersättning hafva de
fått i den icke obetydliga nedsättning, som skedde i tullen på kaffe
och socker. Detta kafle och socker ingår nemligen i betydlig grad
i de fattiga arbetarnes lefnadsvanor, åtminstone hvad deras qvinnor
och barn beträffar. Jag tror derför, att arbetarnes ställning icke är
sämre, utan tvärt om vida bättre än den var 1882, då spanmålsprisen
stodo ojemförligen mycket högre. Jag anser, att vi äro så mycket
mer berättigade att behålla denna tull, som jordbrukaren icke på något
sätt nekar sitt bidrag till de industrier, som under dessa år haft
ett ökadt skydd, hvilket dock i många fall ökar inköpspriset på de

Måndagen den 9 Mars. 9

saker jordbrukaren behöfver. Jag vill derför endast tillägga, att jag
nu som i lördags kommer att rösta för tullens bibehållande vid oförändradt
belopp.

Herr Johansson från Stockholm: Jag trodde icke liksom den

siste talaren att det nu vore fråga om att skydda jordbrukarne, utan
att det bär gälde vare sig 80 eller 30 öres nedsättning på mjöltullen.
Men jag får på samma gång säga, att ehuru jag är frihandelsvän,
kan jag icke förena mig med herr Nils Persson i Vadensjö om en
nedsättning af tullen till 3,50, utan vill dess hellre förena mig med
herr Olof Jonsson i Hot.

Jag har i en af mig afgifven motion föreslagit sänkning af tullen
å sammanmalet rågmjöl från 4 kronor 30 öre till 3 kronor 40 öre,
under förutsättning att nuvarande tullsatser å omalen spanmål och
siktmäld fortfarande skulle komma att ega bestånd. Jag har i mina
motiv till denna motion, hvilken blef dödad, då förutsättningen förföll,
sagt att tullen på siktmäld, hvetemäld och rågsikt är väl afvägd,
men jag har på samma gång sagt, att tullen på sammanmalet rågmjöl
är orimligt mycket för hög, och då man icke vill försöka att
skilja dessa båda sorter åt och sätta en olika tull på sammanmala
och en olika på det till sikt förmalda, då man icke vill medgifva
möjligheten af att för tullverket skilja emellan sikt och sammäld, ehuru
jag bevisat och är färdig att ännu en gång bevisa möjligheten deraf,
så anser jag, ehuru jag förut yttrat att tullen på sikt är väl afvägd,
att, för den händelse det skall blifva samma tull för alla sorters mjöl,
en nedsättning af 30 öre eller en mjöltull af 4 kronor är alldeles tillräcklig
för qvarnegarne, det vill säga för den händelse att den nuvarande
spanmålstullen kommer att ega bestånd. Så väl utskottets
ärade ordförande som herr Olof Jonsson i Hof har påvisat, huru orätt
det vore att, i händelse spanmålstullen fortfarande blefve 2,50 kronor
per 100 kilogram, göra en nedsättning i tullen enligt Nils Perssons
mening. Dessa båda herrar hafva tydligt påvisat, att i detta fall vore
en mjöltull af 3,50 kronor alldeles för liten. De hafva likvisst dervid
hållit sig till procenten för prima mjöl, hvete- eller rågsikt. De hafva
icke framhållit, att utöfver denna procent finnes åtminstone 11 procent,
i prisvärde lika med vanligt groft rågmjöl; detta må nu gälla hvad
det kan. Dessa mellanprocent användas af bagare till s. k. uppslagsmjöl.
Det är icke kli denna rest från 75 till 95 procent af hvetemjölet.
Det är icke heller kli hvad som blir öfver efter 65 procent
rågsikt. Det är visserligen kli något mer än hälften, men att det öfriga,
eller eftermjölet, har fullt rågmjölspris, det vet hvar och en som idkar
qvarnrörelse. Men då man är så ömsint mot våra qvarnar — och
det är äfven jag, ty de böra väl skyddas de så väl som alla andra
industriella företag — kan jag icke neka mig nöjet att begagna den
tabell, som reservanterna från Första Kammaren lemnat i sin bilaga
n:o 3. Om denna tabell skall vara afsedd att försvara qvarnegarnes
intressen, så är den sannolikt illa vald. Man brukar i allmänhet vid
jemförelser taga lika stora myckenheter på båda sidor, men här har
man tagit 20 år på ena och 3 år på den andra. Detta finner jag

N:o 14.

Angående

tullen å mjöl

och gryn

m. m.

(Forts.)

N:o 14. 10 Måndagen den 9 Mars.

Angående icke vara rätt, men jag skall dock följa reservanternas eget beräkningstullen
å mjöl sätt och deras egna siffror. Jag skall l:o beräkna hvad 17-årsocm
perioden 1S68 —1884 renderade och 2:o livad d-årsperioden 1885—
(Forts'') 1887 — då tullvinden blåste — gaf i utbyte emellan råg och rågmjöl.

Under denna treårsperiod klagade qvarnegarne som värst, ehuru siffrorna
vittna om mindre skäl till klagomål då, än under de 17 förutgångna
åren. Medelpriset för råg under dessa 17 år var 117 \ öre
per lispund och för rågmjölet 131 öre, alltså en mellangift af 13 i öre
per lispund eller 189 öre per tunna — jag talar om tunnor, ty så talar
tabellen — eller på rågens kapitalvärde 11 procent bruttoförtjenst.
Ingen är villigare än jag att instämma i, att det var olyckliga spanmålspris
för svenska jordbrukaren under 1885—87. Men då qvarnegarne
icke funno skäl att klaga under perioden 1868—84, kan man
med fog fråga, hvarför de klagade under treårsperioden 1885—87, ty
då var mellangiften 18 j öre per lispund eller 2,59 kronor per tunna
eller en bruttoförtjenst på kapitalvärdet af 23 \ procent, eller under
dessa tre klagoår per år räknadt dubbelt så stor som under de föregående
17 åren. Eu beräkning öfver hvad sammäldsförmalningen kan
rendera må tillåtas mig, då jag skall begagna reservanternas egna
siffror för samma tid, eller 1885—1887. Mellangiften eller utbytet
per tunna råg förmålen till rågmjöl var, såsom jag nyss nämnde, 18 |
öre per lispund eller 2 kronor 59 öre per tunna; dragés derifrån malarlön
75 öre och 20 öre för 5 skålpunds åtgång, så återstår eu handelsvinst
af 1 krona 64 öre per tunna.

Våra medelstora åugqvarnar förmala med ledighet 500 tunnor
råg per dygn, hvadan den årliga förtjensten, sedan malarlön och damvigt,
förut äro afdragna, utgör 246,000 kronor, hvarå eu högst betydlig
nettovinst bör uppstå, äfven om kontorspersonalen afiönas väl och
stallets konto m. m. upptages högt.

Förhållandet med hveteförmalningen ställer sig något annorlunda;
ty då hvetets medelpris under de 17 åren 1868—1884 var 22 kronor
78 öre per tunna, var hvetemjölets per lispund 2 kronor 40 öre. Jag
skall nu icke kalkylera högt eller till qvarnarnes nackdel, utan jag
skall beräkna malarlönen till 2 kronor och afgången till 15 skålpund.
Det är högt i båda fallen. Ty förr i verlden, innan de stora ångqvarnarne
farinös, och då Stockholms bagare måste förmala sin säd
vid Uddby, Loo eller Vellinge qvarnar, räknades vid målningen af
hvete till sikt malarlönen till 1 krona och afgången till 10 skålpund
per tunna. Vidare skall jag antaga, att hvetet ger blott 70 procent
finsikt, livilket efter 15 lispund per tunna ger efter en tunna hvete
10| lispund hvetemjöl.

10 \ LM mjöl å 2,40 kronor LM gör............................ kronor 25: 20;

men härtill kommer 1 J LM eftermjöl (= 11 %) å

1,31 kronor, eller samma pris som då gälde för

rågmjölet, hvilket gör ............................................ „ 2: 29,

och vidare 2 LM kli (= 13 \ %) å 0,70 .................... „ 1: 40.

Afgången 15 M (= 5 %).

En tunna hvete renderar sålunda summa kronor 28: 89.

N:o 14.

Måndagen den 9 Mars.

Då nu priset för en tunna hvete var ............................ kronor 22: 78, Angåendei

och dertill lägges malarlön ...............................................„__________2: — tul‘e™

säger kronor 24: 78. »»• *»■

så erhåller qvarnen en mellangift af ................. ,, 4: 11, (torta.)

hvilket tillsammans gör summa kronor 28: 89.

Klagoperioden eller treårsperioden 1885—1887 var medelpriset å
hvete 15: 41 kronor per tunna och å hvetemjöl 1: 76 kronor per L®.
Beräkningen, motsvarande den förra, ställer sig då på följande sätt:

10 ■§• L® hvetemjöl ä 1: 76 ............................ kronor 18: 48.

11 ,, eftermjöl å 0: 98 ........................................... ,, 1: 72.

2 ,, kli å 0: 70........................................................ „ 1: 40.

15 L® summa kronor 21: 60,

hvilket var det belopp som en tunna hvete då renderade.

Priset för en tunna hvete om 15 L® var såsom

nämndes ............................................................................ kronor 15: 41,

malarlön .................................................................... „_2: —

säger kronor i 7: 41;

hvadan mellangiften utgör................................................ ,, 4: 19.

summa kronor 21: 60.

Perioden 1885—1887, då mellangiften var 4: 19 kronor, hade sålunda
qvarnegarne icke skäl att klaga. Men när de nu faktiskt gjorde
det, hvarför klagade de då icke under den föregående perioden, då
de endast hade 4: 11 kronor i mellangift, och då kapitalvärdet för en
tunna hvete var mycket större?

Jag har förut sagt, att en medelstor qvarn med lätthet kan förihala
500 tunnor råg per dygn. Jag tillägger nu, att den bör kunna
förmala 200 tunnor hvete och 300 tunnor råg per dygn. Det går
nemligen något saktare att mala hvete än råg, ehuru man för målningen
af hvete icke behöfver så stor kraft som för målningen af råg.
Om man nu säger, att det icke är möjligt att hafva en så jemn omsättning,
att den lemnar jemt arbete hvarje dag för en så stor qvarn,
så skall jag afdraga af årets arbetsdagar och endast taga med i beräkningen
200 dagar om året, under hvilka qvarnen är i verksamhet.
Om jag sålunda tänker att det då är full sysselsättning för en medelstor
qvarn, dock icke så stor som någon af de tvenne största qvarnarne
i Stockholm, utan för en sådan, hvilken som jag nämnde förmaler
500 tunnor per dygn, så blir kapitalvärdet, efter 1885—1887
års medelpris för spanmålen == kronor 6,418 per dygn. Detta gör,
för en förmalningstid af 200 dygn, per år en summa af 1,283,600
kronor, för hvilka spanmål måste inköpas. Denna säd ger, sedan
malarlön och afgång förut är afdragen, en bruttoför tjenst

af .................................................................... kronor 266,000: —

Afgår ränta för halfva rörelsekapitalet, ty man
kan väl antaga att omsättning eger rum 2 gånger
om året ja i regeln 4 gånger. Alltså 5 % ränta
på hälften af 1,283,600 gör kronor 32,090: —-

Transport kronor 32,090: — kronor 266,000: —

N:o 14. 12 Måndagen den 9 Mars.

Angående Transport kronor 32,090: — kronor 266,000: —.

tullen å mjöl Härtill kommer kontorsbiträ°Cm
g?nn ^en, bandelsomkostnader, pro (Forts.

) visioner och stallkonto m. in. ,, 100,000: — 132,090: _

Alltså återstår till egarens disposition.................... kronor 133,910: —

Jag anser denna vinst fullt möjlig, och har många skäl dertill.
Ett af de starkaste skälen är det, att jag under loppet af många år
torr varit ledamot i Stockholms taxerings- och pröfningsnämnder och
der erfarit att en af dessa qvarnar var upptaxerad till 80,000 och en
annan till 120,000 kronors ärlig inkomst. För öfrigt är det, som man
vet, icke så lätt att vid en taxering träffa så stora förtjenster så
precis, att icke den verkliga inkomsten kan hafva varit något större
eller mindre.

Ett annat skäl är det, att jag varit verkställande direktör under
åren 1874—1882 vid en qvarn utom Stockholm. Jag hade i denna

1 egenskap en fix aflöning af 4,500 kronor, inklusive representantpengar.
Men dertill kom den rättigheten för mig att åtnjuta 5 procent af nettoförtjensten,
den nettoförtjenst nemligen som uppstod, sedan man afdraga
alla möjliga kostnader, gjort afsättning till reparationsfonden
o. s. v. Det tantiéme, som kom på min del under 6 af dessa år,
uppgick till circa 30,000 kronor, och detta vittnade om att denna
qvarn förtjenade mera än 100,000 kronor om året.

Jag har velat nämna detta för att visa att qvaregarne icke haft
skäl att klaga, åtminstone icke under åren 1885—1887, då sådana
klagomål med skäl kommo från jordbrukaren. Det är naturligt, att
jag med vetskap om detta sluter mig till dem, som yrka eu rimlig
nedsättning i mjöltullen, en nedsättning som icke borttager det rimligå
skydd qvaregarne böra tillerkännas — ty den ena industrien skall väl
hafva detta skydd så väl som den andra —. Jag har sagt att nuvarande
siktmäldstull är väl afvägd. Men om det deremot icke låter
tänka sig att få tullen å sammanmalet rågmjöl mindre än den å siktmäld,
så förenar jag mig fullkomligt med dem, som yrkat att tullen å
spanmål, malen, mjöl och gryn, alla slag, måtte nedsättas från 4
kronor 30 öre till 4 kronor för 100 kilogram.

Herr E. G. Boström: Efter det beslut kammaren fattat i
spanmålstullen, då den sattes till 1 krona 50 öre, kan det icke falla
mig in att yrka bifall till reservanternas förslag om en tull på mjöl
af 4 kronor 30 öre. Den mjöltull, som utskottet föreslagit, eller

2 kronor 50 öre, synes mig vara något lågt beräknad i förhållande
till spanmålstullen, men jag tror det vara temligen öfverflödigt att
söka bevisa det, i synnerhet efter den vändning som diskussionen i
frågan tagit. Jag tillåter mig dock att erinra derom, att då danska
regeringen inför folkrepresentationen för några år sedan framlade förslag
om spanmålstullar, var det en tull af 1 krona 50 öre, som af
regeringen föreslogs, och i samband dermed en mjöltull af 4 kronor.
Detta bevisar, huru man i ett land, der qvarnindustrien står högre än
här, uppfattat förhållandet mellan spanmäls- och mjöltull.

Måndagen den 9 Mars. 13

Om jag nu har anhållit att få yttra några ord, så är det derför
att diskussionen har inskränkt sig till att vara en kritik af 1888 års
bevillningsutskott, som föreslog en mjöltull af 4 kronor 30 öre. Jag
kan till fullo instämma i de beräkningar, som herr Herslovv gjorde
nyss. Jag skulle endast vilja tillägga, att till de af honom nämnda
utgifter måste man räkna ränta på förlagskostnaden. Och det är en
faktor som icke oväsentligt nedsätter den vinst, som han ville lemna
qvarnindustrien.

Om förhållandet vore så, att samma proportion, som af oss bestämmes,
i afseende å tullen på malen och omalen spanmål äfven iakttoges
i de länder, med hvilka vi hafva att konkurrera, så vore ingenting
att säga om saken. Men så förhåller det sig alldeles icke. I
Tyskland — jag anhåller, att herrarne må tillåta mig att nämna, huru
det var från början — utgjorde spanmålstullen år 1879, då den infördes,
1 mark; omräknad i mjöl tull enligt den i Tyskland faststälda
utbytesprocenten, skulle den hafva utgjort 1,54 mark. Mjöltullen var
emellertid bestämd till 3 mark. Då spanmålstullen år 1885 höjdes
till 3 mark, hvaremot svarar eu mjöltull af 4,62 mark, höjdes samtidigt
mjöltullen till 7,50 mark. Följaktligen finna herrarne, att tyskarne
ansågo sig böra fördubbla detta qvarindustriens skydd. Och
år 1887, då spanmålstullen bestämdes till 5 mark, motsvarande en
mjöltull af 7,69 mark, satte man mjöltullen till 10,50 mark. Vid sådant
förhållande är det gifvet, att när man föreslår en tullsats af 4
kronor, hvilket innebär ett tullskydd af 15 öre för rågsikt och 67 öre
för hvetesikt, denna industri i Sverige befinner sig i en väsentligt
ogynsammare ställning än i de länder, från hvilka den har att uthärda
den största konkurrensen. Nu har den talare, som nyss hade ordet,
ansett — herrarne finna det af hans motion — att tullen för siktadt
mjöl är väl afvägd. Deremot synes honom tulien på sammanmalet
rågmjöl vara för hög. För att nu åstadkomma en kompensation, är
han med om eu sänkning af mjöltullen till 4 kronor för 100 kilogram.
Jag ber emellertid att få fästa uppmärksamheten på en annan uppgitt
i hans motion, eu uppgift som jag tror är fullkomligt korrekt.
Han säger, att under denna sista tid har ingen import af groft mjöl
egt rum. Vid sådant förhållande lär det väl icke vara skäl att kompensera
en sak med en annan, hvaraf ingen import förekommit, i
synnerhet som äfven med den föreslagna mjöltullen af 4 kronor någon
import af sammanmalet rågmjöl torde komma att ega rum. Denna
synpunkt synes således icke gerna kunna med fog göras gällande, då
det gäller bestämmandet af ifrågavarande tullsats.

För öfrigt ber jag att få fästa uppmärksamheten på några siffror,
som framgå af den betänkandet bifogade bilagan III och som visa,
att faktiskt icke den höga skyddstull, som förmenats ligga i tullen å
sammanmalet rågmjöl, kommit qvarnindustrien till godo, af det enkla
skäl, att denna sammanmalning kan ske på hvilken qvarn som helst,
huru illa konstruerad den än må vara. Om jag börjar med år 1887,
finner jag, att en tunna råg om 14 lispund kostat 9 kronor 91 öre,
således per lispund 71 öre. Nu säger herr Johansson i sin motion, att
malarlönen för en tunna råg utgör 1 krona 40 öre — således per lis -

N:o 14.

Angående

tullen å mjöl

och gryn

m. m.

(Forts.)

N;o 14.

Måndagen den 9 Mars.

och gryn
m. m.
(Forts.)

Angående pund 10 öre. Handelsvinsten torde böra beräknas till 3 å 4 öre listU^!Sh
Pundet. Lägger jag nu dessa 14 öre till de 71, erhåller jag 85 öre;

det pris, hvarför ett lispund råg sålts, är enligt tabellen 87 öre. Går
jag sedan till det följande året 1888, så finner jag att rågen kostat
81 öre per tunna, med tilläggskostnad för förmalning och vinst 95 öre.
Priset har varit 96 öre. År 1889 utgjorde medelpriset för ett lispund
råg 97 i öre; lägger jag dertill 14 öre, erhåller jag 1 krona liköre.
Priset på ett lispund rågmjöl utgjorde 1 krona 14 öre, År 1890 slutligen
kostade ett lispund råg 1 krona 11 öre, med tillägg af 14 öre
kommer jag till ett pris af 1 krona 25 öre per lispund mjöl, hvarå
dock priset ej uppgick till mer än 1 krona 27 öre. Dessa siffror
bestyrka ju till fullo mitt nyss gjorda påstående.

Herr Johansson hade åtskilliga uppgifter angående den vinst, en
qvarnegare skulle få af sin rörelse. Det är ju icke möjligt, när man
hör en sådan mängd siffror, att genast afgöra, huru vida de icke i
någon mån kunna behöfva korrigeras. Men jag vill erinra om, att år
1887 eller 1886 — jag mins ej säkert hvilketdera — då denna fråga
var före, hade vi officiella uppgifter angående resultatet af Malmö
valsqvarns verksamhet — en af landets största ångqvarnar ■— och af
dessa uppgifter framgick, att nämnda qvarn under flera år ej kunnat
lemna någon utdelning.

Hvad för öfrigt frågan om taxeringen beträffar, så är det herrarne
val bekant, att många hellre låta bero vid den gjorda taxeringen
— äfven om den skulle vara för hög — än de låta hvem som
helst få taga kännedom om deras böcker. Dessutom hade tydligen en
post, nemligen förlustkontot, blifvit uteglömd. Hvar och en, som
handlar med mjöl, vet ju att förluster ej sällan förekomma vid försäljningar.

För min del skall jag icke göra något yrkande. Jag kommer
naturligtvis helst att rösta för utskottets förslag såsom närmast af de
hittills gjorda yrkandena lämpande sig till den af kammai’en beslutade
spanmålstullen.

Herr Lyttkens: Under hela denna diskussion hafva de hufvud skål

och principer, som varit ledande för dem, hvilka talat för tullarne,
varit, efter hvad jag fattat, tvenne, dels först och främst detta: det
är utländingen, den utländske producenten, och icke den inhemska
konsumenten, som får betala tullen; dels detta: det måste vara skydd
för svenska landtbruket.

Hvad beträffar den nu ifrågavarande oproportionerligt höga tullen
på malen spanmål, så tror jag, ja, är fullt och fast öfvertygad derom,
att den ej bidrager att lemna den svenske landtbrukaren något skydd,
utan tvärt om att den öfverdrifna skilnaden mellan tullen å malen och
omalen spanmål är för landtbruket till skada. Ty genom den stora
premiering, som de stora qvarnegarne hafva, äro de alldeles oberoende
af den svenska spanmålen och kunna köpa hvar som helst. Vinsten
på förmalningen är så stor, att den lilla skilnaden i pris mellan den
förtullade utländska och den svenska spanmålen icke inverkar synnerligen
mycket. Erfarenheten har visat, att i trakter, der stora ång -

Måndagen den 9 Mars. 15

qvarnar finnas, landtmannen icke fått bättre och lättare afsättning för
sin spanmål nu än förut, emedan de stora ångqvarnarne hafva importerat
ofantliga qvantiteter utländsk spanmål och förmalt den och sedan
sändt omkring sina agenter för att sälja mjölet, hvarigenom de små
vatten q varnar ne, huru de än må vara konstruerade — det är dock
nu sällsynt att finna dem vara illa konstruerade — icke kunnat konkurrera
med de stora qvarnarne; de hafva icke kunnat hålla sig kringresande
expediter — och så har deras afsättning minskats och deras
förmåga att inköpa ortens spanmål har derigenom inskränkts. I den
trakt der jag bor finnas flera vatten qvarnar, men der har man kommit
till den erfarenheten, att den förhoppning om större afsättning som
den höga tullen på mjöl skulle för dem medföra, icke gått i fullbordan,
hvarför ock den förtjusning, med hvilken mjöltullen af många bland
de små af qvarnegarne mottogs, nu nästan öfvergått till förtviflan;
deras förutvarande industri — att uppköpa spanmål af landtbrukarne
i trakten och sedan sälja den i form af mjöl till skogsborna — har
om ej helt och hållet dock till stor del upphört, och de få nu nöja
sig med att hufvudsakligen mala blott för de kringboende landtbrukarnes
eget behof. Det är blott de stora qvarnegarne, hvilka hafva
råd att hålla kringresande expediter, som hafva direkt vinst af denna
höga tull. Åtminstone är fallet så i min hembygd.

Det gjordes här nyss en blomstermålning af, huru förträffligt allt
nu vore och hur bra så väl de stora som de små landtbrukarne nu
till följd af tullarne hafva det. En ärad talare från samma län som
jag talade äfven nyss om de höga tullarnes nytta och den välsignelse
de medfört. Han erkände dock, att i år rågen icke hade räntat så
mycket vid tröskningen som man hade beräknat, och i detta senare
har han rätt. Jag vill till bestyrkande deraf, och för att visa, huru
det i verkligheten står till, meddela ett litet utdrag ur en tidning från
begges vår hembygd. Der skildras den svåra och hårda tid, som förestår
för skogsbon. Och de flesta landtbrukare i Sverige bo ju icke i
trakter, som äro bördiga, och hafva jord som på något sätt kan
jemföras med den bördiga jorden på slätterna, utan i det magra inlandet.
Sedan nu dessa skogsbors svåra och betryckta ställning skildrats,
heter det: £iLägger man härtill, att folket i allmänhet får köpa
hvad som erfordras till lifvets uppehälle, ser det sannerligen mörkt ut
för mången. Spanmålsförråden äro i allmänhet ringa, åtminstone hvad
rågen beträffar, hvilken lemnade en öfver förväntan dålig afkastning,
hvarför de flesta behöfva köpa hvad de af denna vara konsumera.“ —
Kan man då säga, att dessa tullar äro de flesta landtbrukare till
nytta? Nej, de bestå få köpa största delen af sin brödföda. Jag
protesterar emot, att tullarne varit dem till någon nytta. De större
landtbrukarne, de som bo på slätten och kunna producera mycket, de
hafva gagn deraf, men icke de fattiga skogsborna och de mindre jordbrukarne,
som utgöra största delen af Sveriges jordbrukare. De få
betala säden så mycket dyrare som beloppet af den pålagda tullen.

Här har sagts, att det är utländingen, som får betala tullen.
Detta har ständigt upprepats, i synnerhet under diskussionen om spanmåls-
och potatestullen. Jag skall dock be att få anföra ett och

N:o 14.

Angående

tullen å mjöl

och gryn

m. m.

(Forts.)

N:o 14.

Angående

tullen å mjöl

och gryn

in. m.

(Forts.)

16 Måndagen den 9 Mars.

annat exempel från min hembygd, som jag tror skall bevisa att så icke
är förhållandet. Vi hafva på vestkusten en mycket stor skärgårdsbefolkning,
bestående af fiskeriidkare. Denna befolkning böra vi taga
vara på och icke betunga öfver höfvan. De hafva icke haft något enda
tullskydd för sina varor, utan fått nöja sig med den inkomst de kunna
få af sitt fiske. Det är dock dessa, som lemna en betydlig kontingent
af matroser till vår handelsflotta. Der är från dessa de utmärkta
matroser utgå, hvilka göra svenska sjömän omtyckta i andra länder,
och det är från dessa fiskare, som vår flotta skall taga sin bemanning.
Det är en befolkning, hvars intressen vi böra söka värna. De lefva
hufvudsakligen af den fisk de erhålla genom sitt arbete; sitt behof af
potates och bröd måste de köpa, ty ute på skären kunna de ej odla
något. Förut var det vanligt, att när de seglade ned till Danmark
eller till Tyskland och sålde sin fisk, de der köpte sin potates, sin
råg och sitt mjöl. Detta förde de hem dels för eget, dels för grannarnes
behof, hvarvid de ofta i stället för barlast skaffade sig ett
större förråd mjöl och potates för att sälja i hemorten; och de kunde
då, när dessa varor voro tullfria, segla direkte till närmaste tullplats
och sedan utan vidare olägenheter eller tidspillan till sina hem. Nu
deremot, när de komma till utländsk plats för att sälja fisk och sedan
köpa några tunnor potates och litet mjöl, huru ställer sig saken väl
nu för dem? I stället för att få segla till närmast hemmet belägna
tullplats och sedan hem, äro de nu tvungne att segla till tullkammarestationen,
som ofta ligger långt från deras hem, och der förtulla varorna,
ty för dem lyckas det ej såsom för en del stora qvarnegare,
som fått Kongl. Maj:ts medgifvande till att när de införskrifva stora
partier rysk råg, icke behöfva sända dessa till tullkammarestationen
för att uppmätas och förtullas, utan de få lossa och uppmäta varan
och få förtullningen verkstäld direkte vid sina qvarnar, då
deremot dessa fattiga fiskare måste begifva sig till tullkammarestationen,
och måste försumma mycken tid på att segla dit och ligga
der och vänta, till dess deras tur kommer att få varan uppmätt och
förtullad, hvarigenom mycket af deras dyrbara arbetstid går förlorad,
och så få de till på köpet betala tull. Jag frågar de herrar, som
bestämdt påstå, att utländingen får betala tullen, om verkligen utländingen
betalar ett enda öre af den tull, som denna fattiga fiskeribefolkning
får erlägga för sitt mjöl och sin potates. Nej, och åter
nej; det är icke utländingen, som betalar denna tull. Den fattige
fiskaren köper sin potates, sin rågsiick i utlandet efter det derstädes
gångbara priset -— och när han så kommer hem, får han betala tullen.
Det ställer sig nu så, att dessa varor äro dyrare på svenska sidan af
sundet än på den andra. Många af dessa fiskare har jag hört yttra,
att sjelfva potates- och mjöltullen är ej det allra värsta, utan det, att
de skola försumma sin tid genom att föra den tullpligtiga varan till
tullkammarestationen, det är ännu drygare och värre för dem. Och
jag vill vädja till de herrar, som påstå att utländingen får betala
tullen, huru vida det verkligen är möjligt att öfvertyga denna befolkning
att så är; lika omöjligt är det att inbilla oss landtbrukare, som
under förliden vinter till följd af föregående årets missväxt voro tvungna

Måndagen den 9 Mars.

att från Danmark köpa stora partier hvetekli till våra ladugårdar,
emedan vi ej kunde få köpa tillräckligt deraf af de store qvarnegarne
i Sverige, som ej kunde tillgodose den stora efterfrågan och fylla behofven
af denna vara, att, säger jag, inbilla oss att danskarne betala
tullen. Nej, vi köpte varan efter allmänt gångbart pris, och när den
kom till svensk hamn fingo vi betala tullen. Danskarne gåfvo oss ej
ett öre härtill, ej ens genom att lemna oss ett enda öre billigare pris
än till egna länsmän. Jag skulle kunna ur verkligheten anföra mångfaldiga
exempel på att det är konsumenten som måste betala tullen
och ej utländingen.

Hvad nu specielt beträffar den fråga, som här är före, så skulle
jag vilja skilja mellan olika slag af mjöl och att tullen, om det skall
vara någon, sattes olika på olika sorter, så att det sammalda drog
billigare tull än det siktade,.mjölet, somutgör den mera välbergade befolkningens
föda, och minsta tullen låg å det sammalda rågmjölet, hvaraf
— om Jag undantager helgdagar och högtidligare tillfällen — den
stora allmänhetens och de fattiges dagliga bröd tillverkas. Och jag
måste säga, att tullsatsen å sammalet mjöl är så öfverdrifvet stor i
jemförelse med tullen å den omalda spanmålen, att det ej här är
fråga blott om en skyddstull, utan om ett premium till de stora qvarnegarne
på allmänhetens och den fattiges nödvändigaste behof. Till
skydd för det svenska jordbruket verkar icke denna öfverdrifna tull
på sammalet mjöl.

Ehuru jag vet, att det är förgäfves, måste jag dock yrka bifall
till herr Olof Jonssons i Hof förslag. Visserligen är ännu dagens
lösen denna, som vi hörde härom dagen uttalas i denna kammare:
“Det gör ingenting, hvarifrån vi taga penningarna.“ Lösensordet är,
säsong en hög militär i Riksdagen sade, efter det att tullarne hade
gått igenom och det var fråga om ett stort anslag för militärbehof:
“Vi behöfva icke nu spara. Vi hafva skapat millioner.“ Men, mine
herrar, detta “skapande af millioner" är i verkligheten till stor del
skapadt genom att ur den fattiges ficka taga dessa tullar å hans dagliga
bröd. Det är orättvist, det är orättfärdigt att på denna väg
“skapa millioner". Och talet om, att “utländingen får betala tullen"
hvad är det annat än må hända ett försök att döfva något ömtåligt
samvete? Ty då man säger: “Det är orättvist att fördyra den fattiges
bröd", så går det så lätt att öfverskyla med detta: “Det är utländingen,
som får betala tullen." Men, mine herrar, huru mycket man
än säger deremot, så upprepar jag dock: “Det är icke utländingen,
som betalar den."

Jag skulle vilja yrka bifall till utskottets förslag, men då de föregående
voteringarne om spanmålstullarnes nedsättning visa, att det
icke vid denna riksdag är möjligt, så får jag yrka bifall till herr Olof
Jonssons förslag så att det dock kan blifva någon nedsättning å tullen
på mjöl, och hoppas att äfven tullvännerna skola kunna medgifva detta,
då alla erkänt, att denna är i förhållande till spanmålstulleu för höor
och blott till nytta för de stora qvarnegarne.

Med herr Lyttkens förenade sig herrar Svensson från Karlskrona,
Andra Kammarens Prot. 1891. N:o 14. o

N:o 14.

Angående

tullen å mjöl

och gryn

m. m.

(Forts.)

N:o 14. 18 Måndagen den 9 Mars.

Angående Hornberg, Ekman, Gr. Ericsson från Stockholm, Linder, Hammarlund,
tullen & mjöl Aulin, Zotterman, Falck, Petersson i Brystorp, Henricson, Berg från

0Cm^n Eksjö, Buloto, Gyllensvärd, Andersson i Intagan, Liljeholm, Broström,
(Forts) Folke Andersson, Halm, Persson från Arboga, Jansson i Saxhyttan,
Forssell, Ollas A. Ericsson, Norman, Olsson i Mårdäng, Bromée,
Nordin, Norberg och Kardull.

Herr Jansson i Krakerud yttrade: Jag skall endast be att få
säga några ord i den föreliggande frågan och vill då först besvara
en del yttranden, som här nyligen blifvit i frågan fälda af herr Olof
Jonsson i Hot''. Han utgick från den synpunkten, att man för närvarande
icke borde byta om gällande system i afseende å tullarna
derför, att det förefinnes en olämplig synpunkt för deras betraktande.
Man skulle i annat fall ena året måhända hafva ett system, hvilket
man andra året toge bort för att under det tredje ånyo återupprätta
detsamma. För min del får jag erkänna, att jag har samma åsigt
nu som förut rörande sjelfva systemet och tror fortfarande att man
härvidlag hade bort och bör gå mycket varligt till väga. Jag hade
med anledning häraf, då jag kom in i bevillningsutskottet, tänkt, att
man skulle försöka taga allting såsom det är och äfven på samma
sätt med denna fråga. Jag trodde derför att det nu vore klokast att
söka betrakta det ifrågavarande systemet från protektionistisk synpunkt
och följaktligen i år endast rätta de misshälligheter, som förefinnas
i systemet, från nämnda synpunkt sedt. Jag hade från första
början af denna frågas behandling icke tänkt, att man skulle taga så
stora steg, som man slutligen måste göra. Men under diskussionen
af de föreliggande frågorna inom bevillningsutskottet, då man resonnerade
från protektionistisk synpunkt, erkändes af desse herrar, att åtskilliga
oegentligheter förefunnos beträffande tullarne, hvilka borde
och kunde utjemnas. På denna grund hemstälde man äfven till nämnde
herrar, att de nu skulle försöka afgöra, hvari dessa oegentligheter
bestodo jjsamt utjemna och rätta de befintliga misshälligheterna, men
dervid möttes man af ett kompakt motstånd. Då nu frågan föreligger
på detta sätt, och man fått veta, att ställningen är sådan, att man
icke ens vill rätta de oegentligheter, som erkänts vara origtiga och
olämpliga, så hemställer jag till herr Olof Jonsson i Hof, huruvida
icke äfven han, om han varit ledamot af bevillningsutskottet, skulle
känt sig skyldig att för sin del lemna fram ett sådant betänkande,
att Riksdagen kunde bestämdt få afgifva sitt votum, huruvida den
ville hafva qvar de nu gällande tullarne eller nedsätta dem. Jag tror
således, att man med rätta icke bör uttala något klander mot Andra
Kammarens ledamöters i bevillningsutskottet åtgörande i dessa frågor.
Hvad specielt rörer den föreliggande frågan, så hörde jag ingen enda
röst inom utskottet höja sig för den nu föreslagna tullsatsen, utan
samtlige ledamöterna, till och med de från Första Kammaren, erkände,
att skilnaden mellan tullen å malen och omalen spanmål var för stor.
Men då man kom till frågan om hvilka siffror, man i detta fall skulle
bestämma sig för, var man rädd att genom små ändringar rubba och
förderfva systemet. Det synes mig derför som om man ansåg, att

Måndagen den 9 Mars.

N:o 14

detta system vore så heligt tillkommet, att man icke borde på några Angående
vilkor röra vid detsamma, antingen det vore origtigt eller icke. För min ttMen & mjöl
del hörde jag till dem inom utskottet, som önskade utbyta herr Johans- och gryn
sons motion och behandla den, sedan kamrarna fått afgöra frågan (Forts.)
rörande omalen spanmål, och derefter komma fram med ett förslag i
syfte att sänka mjöltullen, i händelse Riksdagen skulle besluta att
icke sänka spanmålstullarna. Nu kan man finna af hvad, som redan
skett här, att Riksdagen utan tvifvel kommer att behålla spanmålstullarna.
J öljaktligen kan man redan nu, med anledning af de yrkanden
som gjorts, besluta sig för att bifalla dem, så att man ändå
skall kunna tå mjöltullen i något så när proportionerligt förhållande
till spanmålstullen. Rörande sjelfva siffran 3,so eller 4 får jag för min
del erkänna, att jag icke kan säga. hvilkendera siffran vore den mest
rätta. Men då jag är öfvertygad derom, att det nu är klokast att
icke gå alltför bröstgänges till väga och heller icke önskar ruinera
qvarnegarne, synes det mig, att man borde stanna vid siffran 4, då
man kunde vara förvissad om, att qvarnegarne fått ut sitt gent emot
spanmålstullarne. På dessa skäl tager jag mig friheten sluta mig till
dem, som yrkat tullens nedsättande till 4 kronor pr kilogram.

Herr Thermsenius: Jag har icke begärt ordet i afsigt att lemna
någon slags principiel utredning med afseende på denna fråga utan
endast för att framställa några anmärkningar med afseende på den

förda diskussionen — synnerligen den som fördes i lördags__så

mycket hellre, som tullfrågan icke ännu är afgjord utan en gemensam
votering förestår och de punkter, vid hvilka jag särskildt tänkte fästa
mig, blifvit framförda af personer, som i allmänhet hafva gehör här
i kammaren. Jag hoppas med anledning deraf, att möjligen någon
ändring skulle vara möjlig, och vill derför, som sagdt, framställa några
små anmärkningar.

Tullfrågan — såsom i allmänhet hvilken fråga som helst — betrakta!
jag för min del från hufvudsakligen tvenne synpunkter: den
ena rättfärdighetssynpunlden, den andra auktoritetssynpunkten.

Om jag till en början tänker närmast på den förra synpunkten,
ber jag att få fästa mig vid ett yttrande, Som blifvit fäldt, att man
“också skulle unna den mindre jordbrukaren att finnas till." Det är
ju alls icke obilligt begärdt. Den grundsatsen bör man också billigtvis
tillämpa på arbetarne; de böra hafva rättighet att finnas till.
När jag nu tänker på jordbrukarens yrke såsom sådant och de öfrige
arbetarnes yrke såsom sådant, så ligger det ju i öppen dag, att jordbrukaren
arbetar på ett fält, som är i hufvudsak afsedt att frambringa
existensmedel. Deraf följer, att jordbruksarbetaren måste kunna “finnas
till" på sitt arbete, emedan han direkte frambringar sådant, som tjenar
till hans lifsuppehälle. Detta är deremot ej fallet med arbetaren
i allmänhet. Det har här talats åtskilligt om de der kronorna, som
vore så betydelsefulla med afseende på den prisförhöjning, som tullarne
lemnade. Ja, är den prisförhöjningen afsevärd för jordbrukaren, så
äi den det naturligtvis ännu mera för en annan arbetare, hvilken
kan lefva af sina händers arbete först sedan han omsatt det i lifs -

N:o 14. 20 Måndagen den 9 Mars.

Angående förnödenheter. Det har från båda sidorna här framstälts, att de der
tullen å mjöl tilläggskronorna skulle vara så betydelsefulla. Då väga de enligt mitt
°Cm 9mn förmenande ofantligt mycket mera, när den fattige arbetaren skall
(Forts.'') betala dem, än när jordbrukaren får dem. Hvad för öfrigt beträffar

dessa tullars inverkan på den enskildes ekonomi, så kan hvar och en
som icke idkar jordbruk göra sina iakttagelser deröfver på sitt hushållskonto;
jag har också gjort det med afseende på mitt eget.

Man har här också talat om, att man måste fästa något afseende
vid den valkrets man representerar och tänka på hvad den önskar.
Men då bör man ju rimligtvis tänka, att man representerar ej allenast
dem, som med sina röster insatt en i Riksdagen, utan jemväl dem
som röstat emot dessa — och slutligen äfven dem som ingen rösträtt
hafva. Det är deras talan, som särskilt af en föregående talare blifva
förd. Jag skall nu icke så mycket tala om dem, kanske helt och
hållet lemna dem å sido. Hvad för öfrigt effekten angår af tullarna,
sådan vederbörande här i landet i allmänhet känt den, dessa, som icke
arbeta i jordbrukets tjenst, så vill jag erinra om något som kanske
för de fleste är kändt, att det nemligen varit en petition å bane från
jernvägstjenstemännen, som velat hafva högre löner just till följd af
de införda tullarne. Så tror jag mig ej heller vara illa underrättad,
om jag säger, att äfven posttjenstemännen och elementarlärarne hålla
på med något liknande. Det är äfven visst att fattigvårdsbudgeten
växer betydligt, och den träffar både dem, som stå öfver och dem
som stå under det politiska strecket.

Man har vidare talat om, att tullen behöfves äfven för industrien,
der denna ännu icke har något skydd. Emellertid har det nu gått några
år, utan att en del industrinäringar fått något sådant. De hafva under
denna tid fått arbeta “på en förhoppning" och endast känna det nya
systemets tyngd. Beträffande den industri, hvari jag arbetar, maskintillverkningen,
vet jag för öfrigt icke, om jag skulle vara tacksam för
ett -sådant skydd. Den bär hittills kunnat gå derförutan och vi hafva
tillräckligt lärt oss förstå och värdera sanningen af ordspråket: “nöden
är uppfiuningens moder “, för att icke önska några konstlade stödmurar,
då vi arbeta på utvecklingen af vår industri. Att sådana
industritullar icke kunna vara till gagn för jordbruket, ligger också i
öppen dag.

Det har talats om, att arbetarne hafva det bättre i de protektionistiska
landen t. ex. Amerika, som ju är ett mycket protektionistiskt
land. Men jag läste i dag i en tidning, att i Chicago 50,000 arbetare
gå utan sysselsättning. Skyddet kan således ej gagna arbetarne under
hvilka förhållanden som helst. Tillgången på lönande arbete beror
nog på många andra faktorer än på skyddstullar.

Det ligger nära till hands tänka, att jag i mitt yrke skulle kunna
se tullens inflytande på ökandet af jordbrukarens köpförmåga, men
jag kan icke säga, att jag har sett någon förändring i detta hänseende.
Jordbrukarens köplust för sådana artiklar, som jag för i marknaden,
gör sig nemligen gällande, då han behöfver dem, ty det är ingå lyxartiklar
utan nödvändighetsartiklar; och sådana köpas blott, när de
behöfvas. Detta behof bestämmes förnämligast af skördeförhåilandena

N:o 14.

Måndagen den 9 Mars.

och endast delvis af konjunkturerna i allmänhet. Jag kan icke heller
tänka mig, att någon på allvar tror, att den svenska spanmålstullen
kunnat inverka på verldskonjunkturen och den deraf härrörande köpförmågan.

Eu talare yttrade i lördags, att det vore bäst att lemna tullen
i ro och låta arbetet på den frågan i tysthet gå sin gång. Det är
ett yttrande, som jag väl förstår. Den talare, som framkom dermed,
tror jag hade varit bäst belåten med att öfverläggningen rörande lifsmedelstullarne,
då desamma första gången åsattes, hade skett i all
tysthet, så att ingen fått veta något derom och saken således icke
kunnat blifva föremål för någon kritik. Det hade nog varit bättre i
enlighet med hans sätt att se saken. Jag tror det så mycket hellre,
som jag af egen erfarenhet vet, att när man i något afseende hlifvit
orättvist behandlad, så läker dock tiden så småningom alla sår och
man glömmer till sist — jag tänker nu på tullarne •— att det finnes
en hemlig hand, som ständigt är tillstädes för att uttaga den pålagda
skatten. Derför, så tänker han måhända, är det bäst, att man nu
icke vidare rör något i frågan om spanmålstullarne.

Här har under öfverläggningen också talats om den lifliga agitationen
från frihandelssidan, som varit egnad att uppröra sinnena; men
jag vet, att från den protektionistiska sidan utvecklats fullt ut lika
mycken agitation, åminstone i den valkrets jag tillhör, om icke till
och med en större, fastän den skett mera i det fördolda. Detta
öfverensstämmer ju för öfrigt med det vanliga ordstäfvet: “hvad stort
sker, sker tyst."

Det nya systemet har blifvit liknadt vid en byggnad. Denna
byggnad har blifvit konstruerad af Riksdagen, och Kongl. Maj:t har
godkänt densamma. Byggnaden lider dock af det felet, att den är
uppförd på en grund, som svenska folket icke godkänt och det kan
med skäl sättas i fråga huruvida denna byggnad skall lända till svenska
folkets väl. Det får framtiden utvisa.

Jag har redan nämnt, att mina åsigter i tullfrågan jemväl äro
bygda på auktoritetsprincipen. De äro det derför, att jag, såsom icke
fackman, måste i denna fråga låta mitt omdöme bildas efter de sakkunniges,
så långt det icke strider mot rättfärdighetsprincipen. Jag har
hört framstående s. k. intensiva jordbrukare säga, att det system, som
de förorda, nemligen frihandelssystemet, är det som bäst främjar deras
intressen och att den intensive jordbrukaren är i stånd att reda sig,
äfven om inga spån målstullar finnas. Min erfarenhet går äfven i den
rigtningen. Dessa intensiva jordbrukare äro också bland dem, som
verka för borttagande af tullen på lifsförnödenheter.

Jag har vidare gjort den iakttagelsen, att många af dem, som
yrka på tull, göra det derför, att de tröttnat i sitt arbete. När man
blir gammal, så blir man beqväm och orkar icke “ligga i“ på samma
sätt som i ungdomen, utan sträfvar att få det lugnt på gamla dagar,
ja man blir delvis äfven konservativ gent emot framåtskridandet på
det arbetsområde, man har sig anvisadt. Men icke bör denna synpunkt
vara den bestämmande i en sådan fråga. Följer man endast

Angående

tullen å mjöl

och gryn

m. m.

(Forts,)

N:o 14.

Måndagen den 9 Mars.

Angående med sin tid och gör sig tillgodo de framträdande nya hjelpmedlen, så
tullen ä mjöl jjehöfver jordbruket ingen skyddstull.

m m Man *iar slutligen klagat öfver den rörelse, som blifvit en följd

(Forts.) af frihandelsagitationen, men när denna rörelse nu en gång existerar,
och gör det lika mycket genom deras agitation, som begynt tullstriden,
så borde det vara Riksdagens pligt att se till, det rörelsen får en
sådan form, att den icke blir så farlig; att man går den tillmötes och
reglerar den, men icke genom att bibehålla onödigt tryck och derigenom
elda upp lidelserna ställa så till, att det slutligen brister. För
såvidt detta icke är meningen, så bör man i tid, såsom det heter i
ett bekant ord, skaffa sådana flaskor, som kunna förvara det nya
vinet.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Nordin: Man har i denna kammare med skärpa sökt framhålla,
att lifsmedel tullar ne skulle blifva till nationel och allmän lycka,
men jag kan icke fatta detta. Att dessa skulle leda till nationel rikedom,
kan man väl icke tänka sig, då man ser, huru tusenden och åter
tusenden dagligen betala utan att få någon ersättning och huru det,
som de betala, flyter tillsamman i några fås fickor; detta är mig omöjligt
att förstå. Lika omöjligt är det mig att fatta, att detta skall
kunna leda till allmänt gagn. Det torde vara något betecknande för
min ställning, att i den trakt, der jag är bosatt, finnes en församling
med namnet Frostviken. Den har utan tvifvel fått detta namn, derför
att der fryser bort nästan allt hvad Vår Herre förlänat den.
Denna församling ligger 72 mil aflägsen härifrån Stockholm, och härifrån
måste de flesta födoämnen tagas. Denna aflägsenhet gör transporten
så oskäligt dyr, att mjölet deruppe kostar 28 till 30 kronor
säcken.

Här har talats om, att man borde låta den svenska allmogen
komma i åtnjutande af tullens fördelar och att detta beaktats af Riksdagen.
Då vill jag fråga: “månne dessa Frostviksbor äro inbegripna
i detta?" Skall någon kunna bevisa, att dessa haft någon nytta af
lifsmedelstullarne? Nej! Det blir för dem endast att betala. Den
enda nytta, de hafva deraf, är att få öfva sig i tålamod genom att
lemna ut allt och icke få något tillbaka.

Men, torde någon invända, icke består hela denna valkrets af så
oländiga trakter som Frostviken. Ja, det finnes verkligen äfven bättre
trakter i valkretsen, men då jag ser på ställningen i sin helhet och
i synnerhet den ställning, som det nya systemets män hafva intagit
till frågan, kan jag icke annat än bäfva tillbaka för hvad som komma
skall.

Jag erinrar mig tiden mellan åren 1860 och 1870, då i Jemtland
en nödhjelpskomité måste inrättas. I spetsen för denna stod landshöfdingen
och filialer funnos i alla socknar inom Jemtland. Jag var
sjelf medlem i en sådan filialkomité. Nöden var så stor, att man för
att uppehålla lifvet måste mala halm och ärtris i mjölet och jag var
sjelf med om att mala ett hästlass ärtris för att fördryga brödfödan
åt dessa menniskor. Jag minnes äfven, att jag på hösten inköpte 3

Måndagen den 9 Mars. 23 N;o 14.

tunnor korn, och att jag då på 100 kronor fick 1 krona tillbaka -— Angående
en tunna kostade således då 33 kronor. tullen å mjöl

Men. frågar någon, hvarför tala om försvunna tider? Tala i stället oc* 9rDn
om den tid, som är! Detta inkast är till en del rätt, men till en del (Forts)
orätt. Ty den axel, som leder tidens hjul, den regleras hvarken af
oss frihandlare eller af protektionisterna, utan af en högre hand, och
det kan hända, att än en gång samma dystra tafla rullas upp, som
under tiden mellan 1860 och 1870. Och jag frågar: Hvad skall det
blifva af dessa stackars skogsmenniskor, ifall då samma hårda obarmhertighet
rådde i fråga om tullsystem, som nu är rådande? Jag antager,
att det endast genom denna lilla skildring borde vara möjligt
för litet hvar att se, att det allmänna gagn, som man vill tillägga
lifsmedelstullarne, omöjligen kan vara verkligt, utan att dessa, på
samma gång de blifva till de fås fördel, ovilkorligen måste blifva till
nackdel för den stora mängden. De äro ovedersägligen till nackdel
för landets nordligare provinser och för städernas invånare.

Man har jemfört vår ställning med Tysklands, Italiens, Frankrikes
och Spaniens, och sagt, att då lifsmedelstullarne passat för dessa
länder, så böra de kunna passa äfven för oss. Men det förundrar
mig, huru man kan glömma, att vi hafva polcirkeln inom våra landamäre^
men att de nämnda länderna äro lyckligt lottade länder och
ligga på långt afstånd från oss.

Jag vågar icke hoppas att kunna åstadkomma någon förändring
i det bestående systemet. Men Riksdagen är, såsom en talare i lördags
yttrade, icke till blott för att vår röst skall göra sig gällande i
kammaren. Nej, den skall göra sig hörd i hela landet. Och den
mängd af fattiga bönder, torpare och arbetare, som bo i min valkrets,
fordra bestämdt, att deras representant skall låta Riksdagens medlemmar
veta, hurudan deras ställning är.

Jag håller så mycket mera fast vid den uppfattningen, att allmänt
gagn icke kan komma af dessa lifsmedeistullar, som jag i lördags
hörde en min intime vän från Skåne yttra, att han representerade
en mängd småbönder, som alldeles ingen nytta hade af dessa
tullar. Och då detta är förhållandet i Skåne, så torde man väl få
antaga, att det gäller hela riket.

Vidare hörde jag då vice talmannen yttra, att fastän vi nu i 3
års tid haft dessa tullar, ställningen på Öland dock är sådan, att
man der kan få jord nära nog för ingenting. Således hafva då tullarne
icke medfört någon hjelp der heller, då ställningen är lika dålig, som
före deras införande. Jag kan icke heller finna, att förhållandena
blifvit förbättrade i min hemtrakt, utan vi stå och stampa på samma
ställe, kanske med mera suckar och tårar, ty tiderna hafva försvårats
icke blott derigenom att spanmålsprisen stigit, utan äfven derigenom
att arbetsprisen sjunkit, så att man på mänga ställen ej ens till något
pris får arbete.

Herr talman, jag skall be att få sälla mig till dem, som yrkat
bifall till utskottets förslag om tullnedsättning å mjöl.

Herr Bexell: En talare på hallandsbänken påstod, att de stora

N:0 14. 24 Måndagen den 9 Mars.

Angående ångqvarnarne endast inköpa utländsk spannmål. Jag vill protestera mot

tWloch arm°l detta Påstående- 1 den der jag bor, säljes råg ock hvete till

m handelsqvarnarne.

(Forts.) Herr Lyttkens hade äfven mycket att beställa med potatistullen.

Jag har emellertid aldrig funnit, att den spelar någon synnerlig rol.
För herr Lyttkens är det väl möjligt, att den gör det, då herr Lyttkens
är bränvinsbrännare.

Jag yrkar, att tullen å mjöl måtte blifva som den är.

Herr Hellgrén: Jag hade icke tänkt begära ordet, då det väl
knappast kan tjena någonting till att här yttra sig. Jag är dessutom
i väsentlig mån förekommen af herr Nordin, som för en stund sedan
hade ordet. Han talade om en socken, som hette Frostviken, inom
hans valkrets. Nu gränsar mitt kommittentskap till hans och innehåller
cirka 2 å 300 qvadratmil. Inom detta stora område finnes enligt
statistiken för 1888 cirka 24,000 menniskor. Hela mitt kommittentskap
kan jemföras med Frostviken. Det gränsar till de norska fjellen, och vi
hafva hvart tredje eller fjerde år att påräkna missväxt. Det torde vara
klart, att inbyggarne under sådana förhållanden äro nödsakade att
från andra håll köpa hela sin brödföda. Om man beräknar, att det
inom valkretsen finnes 24,000 personer, och att de behöfva minst en
säck mjöl för hvar person för att kunna lifnära sig och man multiplicerar
antalet säckar med 4,30, så får man veta, huru mycket af tullens
välsignelser detta folk får åtnjuta. Det har sagts, att äfven de
mindre jordbrukarne skulle hafva nytta af det nuvarande tullsystemet.
Inom mitt kommittentskap finnes det uteslutande små jordbrukare —
och de räknas icke i hundratal, utan i tusental — af hvilka många
ega endast mantal, och blott en innehar \ mantal och denne bor
i närheten af de norska fjellen, och han lider icke så litet men af
denna tull, ty växtligheten der är mycket dålig, och han måste derför
hemta sin brödföda från kusten. Afståndet till denna är 40 mil
och om man beräknar, hvad skjutsen kostar, så blir för honom priset
per säck cirka 40 kronor. Och utom honom finnes eu stor del af
dem jag representerar, som äro nödsakade att taga hem sin brödföda
från kusten, och den socken, som ligger närmast denna, är 13 mil aflägsen
från kusten, och de, som bo längst upp, befinna sig, som jag
nyss nämnde, på 40 mils afstånd derifrån.

Under lördagens debatter framhölls af herr vice talmannen, att
norrländingarne hafve skogstillgång och kunna lefva på skogarne.
Men, mine herrar, det är icke så mycket i behåll af dessa, som man
kan tänka sig, ty för att kunna lifnära sig, hafva de flesta invånarne
varit tvungna att afyttra sin skog på 50 års afverkningsrätt, och det
finnes nu en stor mängd af dessa jordbrukare, som icke ega dispositionsrätt
öfver sin skog, och jag vågar äfven påstå, att de till större
delen förtärt den inkomst, som skogen lemnat. Man må sålunda säga
hvad man vill om dessa tullar, så torde dock ej kunna förnekas, att
det är dessa menniskor. som hårdast drabbas af dem.

Detta gäller nu Vesterbottens lappmarks befolkning. Men det
finnes äfven en sådan inom Norrbotten. Det är öfver 15,000 personer,

N:0 14.

Måndagen den 9 Mars.

som bo i Norrbottens lappmark, och jag tror ingalunda, att der bättre
förhållanden äro rådande. Sammanlägges hela denna folkmängd, som
hårdast drabbas af lifsmedeltullarnes börda, så uppgår den alltså till
omkring 40,000 personer.

Det var äfven ledsamt att höra, att herr vice talmannen, när han
var uppe i Norrland, såg så litet skog. Men så underligt har det
icke varit, då han rest öfver Luleå—Ofotenbanan, och nog har väl
herr vice talmannen reda på, att då skogarne på visst afstånd från
banan upplätos till det bolag, som byggde banan, det icke var troligt,
att det skulle komma att spara något af de pinnar, som funnos i närheten
och som de hade rättighet att taga. Men det lins dock ej så
litet skog i Norrbottens och Vesterbottens län, ty om man går till de
uppgifter, som vi fått af domänstyrelsen, så se vi, att statsverkets inkomst
af skogsmedel 1889 inom Norrbottens län uppgick till 784,411
kronor och inom Vesterbottens län till 546,263 kronor, således tillsammans
nära 1 million, och äfven i Jemtland har staten stora inkomster
på skogarne. Och äfven befolkningen har genom afvittringen
fått sin beskärda del. Sedan afvittringen kommit till stånd i dessa
trakter, så nedlägges, för att få odlingen att fortgå i naturlig ordning,
största delen af de skogsmedel, som ännu finnas qvar, på laga skiften.
Ty förr än laga skifte blifvit verkstäldt, så tror jag icke, att det blir
rigtig ordning. Det finnes visserligen öfverflöd på jord, men det saknas
arbetskrafter. Att de små jordbrukare skulle kunna konkurrera
med sågverksintressena är alldeles omöjligt, och dessa små jordbrukare
måste derigenom blifva ännu mera lidande.

Vi fiugo höra af herr vice talmannen, att jordbruksarbetarne på
Öland hade det mycket ansträngande, men de norrländska hafva det
fullt ut lika ansträngande, och få sannerligen icke, som herr vice talmannen
tycktes antaga, ligga på latbänken. Men hvad som trycker
och kränker dem är att brödfödan blifvit fördyrad, och jag tror, att
alla som satt sig in i förhållandena i dessa trakter skola nödgas gifva
mig rätt deri, att tullarne för denna del af vårt land äro onaturliga.

Herr talman, jag vill icke uppehålla tiden längre, utan yrkar bifall
till utskottets förslag.

Herr Persson i Vadeusjö: Jag skall instämma med herr Johansson
på stockholmsbänken, som nyss yttrade, att det kunde vara alldeles
tillräckligt att sätta ner ifrågavarande tull till fyra kronor. Han
är en gammal fackman i detta fall och bör derför hafva klart för sig
dessa förhållanden. Så att när han säger det vara nog, tror jag att
det är tillräckligt. Men i sin motion säger han emellertid sig anse
en tullsats af 4 kronor vara alldeles för mycket och föreslår 3 kronor
40 öre. Alltså 10 öre mindre än jag föreslagit.

Ser jag på priserna under 1890 och prisskilnaden mellan omalen
råg och malet mjöl, finner jag att den varit omkring 2 kronor eller
varierat mellan 1 krona 90 öre och 1 krona 80 öre. Om man nu
också icke kan förneka detta, utan det står såsom en sanning att för det
året samma höga tull på sammanmalet mjöl och fint mjöl beredt qvarnegarne
större förtjenst, får man väl också taga i betraktande, hvad

Angående

tullen å mjöl

och gryn

m. m.

(Forts.)

N:o 14. 26 Måndagen den 9 Mars.

Angående. man har i behåll och hvem som skall betala mjölet och brödet i hvart tullen

å mjöl c}era Då man ser på allt detta, så kan man icke annat än

tycka, att dessa qvarnegare må kunna vara nöjda med en kronas tör(Forts.
) tjenst å 100 kilogram af den omalda rågen och att det beloppet kan

vara nog skydd för deras industri. Jag kan icke heller förstå att

herr Johansson uppträder så i dag, då hans motion är klart och tydligt
skrifven och visar på en annan siffra än den han nu påyrkar.
Såsom jag redan yttrat, kan jag emellertid icke annat än sluta mig
till dem, som yrka 4 kronor, då det vill synas som skulle mitt särskilda
yrkande ej hafva någon utsigt till framgång.

Herr Gunnar Eriksson: Herr talman! Af de anföranden, som
förekommit både i lördags och i dag vid behandlingen af detta bevillningsutskottets
betänkande, framgår ovedersägligen att den ena
fraktionen icke kan öfvertyga den andra.

Jag har också nu begärt ordet endast för att tillkännagifva och
få till protokollet anteckxradt, att jag i lördags röstade för nedsatta
tullar eller, der utskottet sådant föreslog, för tullarnes totala afskrifvande.
Jag ber att få tillägga, att jag tänker rösta på samma sätt
i dag, så mycket hellre som jag icke kunnat uppskatta välsignelsen
af tullbeskattningen. Jag kommer alltså att rösta för bifall till utskottets
förslag äfven i den nu föredragna punkten.

Häruti instämde herrar Lindgren och Lundström.

Herr Arhusiander: Mina åsigter angående tullarne å lifsmedel
torde vara kända af kammarens flertal, då jag vid föregående riksdagar
haft tillfälle att uttala mig emot deras lämplighet. Jag har
fortfarande anledning anse dem båda orättvisa och betungande och hårdast
drabbande den delen af befolkningen, som har minsta förmågan
att bära dylika skatter. Jag har under de 8 år, som tullarne tilllämpats,
icke heller kunnat få någon annan åsigt om dem. Tvärt om
har min öfvertygelse om tullarnes olämplighet blifvit stärkt af det
stora missnöje, man med hvarje dag allt mera fått höra uttalas öfver
en sådan beskattning.

Man har sagt att arbetsprisen stigit genom tullarne. Derom
råda dock olika meningar. Inom industrien är det så att arbetslönerna
stiga och falla efter vexlande konjunkturer. Men äfven vid
låga konjunkturer med låga arbetspris qvarstår dock denna höga beskattning
på lifsmedel, som gör arbetarnes ställning än hårdare och
svårare än den eljest skulle hafva varit. Äfven inom jordbruksindustrien,
torde icke belåtenheten vara så stor med den så mycket omtalade
förbättringen i arbetslönerna. Ty man känner till från sista sommaren,
att mycken oro då rådde bland jordbruksarbetarne. De slöto
sig tillsammans, instälde sitt arbete och fordrade högre aflöning. Men
jag har sett att på åtskilliga ställen kunde de icke erhålla någon förbättring.

Jag deltog icke i diskussionen i lördags i frågan om lifsmedelstullar,
emedan jag alltför väl insett att jag icke kunde komma fram

N:o 14.

Måndagen den 9 Mars.

med några skäl, som vore i stånd att förändra mina motståndares
åsigter. Men jag har åtminstone bibehållit mina egna förra åsigter.
Och då de i denna punkt äro öfverensstämmande med utskottets förslag,
hvilket jag biträdt, röstar jag nu för bifall till detsamma.

Herrar Thestrup, Skytte, Wijkander och Nilsson i Vrängebol förklarade
sig instämma häruti.

Herr Andrén: Jag hade icke tänkt uppträda i denna fråga,
men då vi sakna öppen votering i kammaren, anser jag mig tvungen
att såsom representant för ett stort stadssamhälle gifva min åsigt till
känna. Jag har sålunda begärt ordet för att tillkännagifva, att jag
icke kunnat vara med om de skyddstullar, som vi hafva, och att jag
derför konseqvent röstat för antingen deras minskning eller, der sådant
af utskottet varit föreslaget, deras totala borttagande. Härtill borde
kanske mitt yttrande inskränkas. Men under lördagens debatt förekommo
ett par anföranden, som jag anser böra bemötas. Det ena
afgafs af representanten från Upsala universitet, professor Boethius.
Han talade då bland annat om att frihandelssystemet kunde jemföras
med “ett opiat, som kan lindra för tillfället, men icke botar den
kroniska sjukdom, hvaraf samhällskroppen lider, eller arbetslösheten.“
Jag skulle också vilja använda något slags läkareterm angående skyddssystemet,
sådant vi här hafva det. — Vi fingo detta system på halsen,
derför att ekonomiska ställningen i Sverige var dålig och det en
lång tid såg ut som detta tillstånd skulle komma att räcka länge, och
folket var missnöjdt. Hvad skulle man då göra? — Kloka menniskor
låta tiden verka, ty de veta att i ekonomiska angelägenheter tiden
utjemna!'' allt. Och det visade sig äfven sedermera att konjunkturerna
blefvo bättre, hvilket icke var protektionismens förtjenst, såsom blifvit
sagdt. Men så förståndiga ville de icke vara att se tiden an. De
vände sig i stället till qvacksalvare och sådana hafva ju alltid botemedel,
färdiga för alla sjukdomar. Jag skulle icke vågat ett så djerft påstående,
om det icke förut blifvit bekräftadt af den man, som för
närvarande är Sveriges statsminister. Han yttrade vid 1886 års riksdag,
då bevillningsutskottets betänkande angående föreslagna tullar å
omaien spanmål med 2 kronor, å malen spannmål med 3 kronor 50 öre,
å malt med 2 kronor 50 öre och å kli med 38 öre behandlades, följande:

“Under anhållan om ursäkt för det jag så länge upptager kammarens
tid, ber jag till sist att, då jag funnit mig ännu ega kammarens
öra, få forma om de ord, den store buske skalden låter segraren
vid Jutas före drabbningen uttala till den unge läkaren: “Tänk ut eu
sats, min herre, som gör mig för i morgon sjufaldt värre, men hjelper
mig i dag på mina beu.“

“Jag vill att vi skola komma på benen, den dag i dag är, och
röstar i sådant hopp bifall till bevillningsutskottets utlåtande.14

Det var på sådana skäl, som vi fingo det s. k. nya systemet.
Det bör också falla. Och jag vet att, äfven om det icke faller så
snart, det endast är en tidsfråga, när det faller.

Det är ännu ett yttrande, som anfördes under samma öfverlagg -

Angående
tullen å mjöl
och gryn
m. m.
(Forts.)

N:o 14.

Måndagen den 9 Mars.

Angående

tullen å mjöl

och gryn

m• m.

(Forts.)

ning och hvilket icke heller torde böra blifva alldeles obesvaradt,
nemligen det som bevillningsutskottets förre ordförande hade, då han
som vanligt ville gå trävaruhandteringen på lifvet. Han upprepade
då såsom stöd för sin åsigt att behålla tullarne, sin sats från föregående
året, då frågan gälde franska och spanska traktaterna, nemligen
“att det minsta uppsving i trävarumarknaden betyder der ovanligt
stora belopp.“ Men på denna grund bör man väl icke fördyra
industriens produktionskostnader. Det är nu ett ledsamt faktum, att
trävaruindustrien är utsatt för stora prisförändringar, och om densamma
vid goda konjunkturer lemnar god afkastning, så är väl icke
skäl att låta den derför lida.

Härmed torde jag hafva tillräckligt yttrat min åsigt. Jag skulle
helst hafva velat rösta för bifall till utskottets förslag, men då jag
på grund af den votering, som i lördags försiggick, tror att vi få mer
eller mindre behålla dessa tullar och det är klokare att vinna något
än intet, så instämmer jag i Olof Jonssons förslag om en tullsats af
fyra kronor.

Herr Petersson i Dänningelanda: Under den långa debatt, som
i denna fråga egt rum både i dag och i lördags, hafva många uttalanden
skett från båda partierna, utan att dock något egentligt nytt i
sak tillkommit. Å ena partiets sida säges, att köparne få betala prisskilnaden
genom tullarne, å andra sidan säges att säljarne få betala
den. Det är kanske icke fullt rigtigt någotdera. Ty ett faktum är

— hvilket både protektionister och frihandlare kunde vara ense om

— att priset å en vara stiger och faller i förhållande till tillgång och
efterfrågan. Har ett land eller en enskild större produktion än hvad
i landet eller af honom kan konsumeras, så säljes öfverflödet och man
tager endast hvad som behöfves på den utländska verldsmarknaden.
Samma regel gäller äfven för utländingen i dess handel med Sverige.
Hafva vi tillräckligt med förnödenheter inom landet, så köpa vi nog
icke något från utlandet. Och blir något då importeradt från utlandet
betalas det icke mer derför än hvad det skulle kosta, om det köptes
inom landet. Skyddet utgör väl sålunda en säkerhet för att den inhemske
producenten skall kunna sälja framför den utländske. Detta
är också hufvudskälet, hvarför dessa tullar åsattes.

En motsägelse finner jag i herrar frihandlares bevisföring, då de
säga att köparne få betala tullen. När i denna kammare förlidet år
var fråga om att någon eller några af handelstraktaterna med utländska
magter skulle uppsägas, hörde man frihandlarne uttala den farhågan
att, om ett sådant beslut fattades, skulle det försvåra den
svenska exporten till Frankrike och andra länder af våra jern- och
trävaror och hvad vi nu kunna hafva att sälja. Deraf framgår att
de just befarade att exportörerna af dessa våra öfverflödsvaror sjelfva
skulle få bekosta den tull, som kunde åsättas i dessa länder, sedan
man icke längre vore bunden af handelstraktater. Alltså, motivet för
deras afstyrkande var att de trodde att säljarne skulle få betala tullen.
Men, som sagdt, för min del har jag den ståndpunkten, att jag tror

Måndagen den 9 Mars. 29

det tullarne drabba både säljare och köpare och att priset är beroende
på tillgång och efterfrågan.

Medan jag har ordet, skall jag be att få bemöta hvad en talare
på norrlandsbänken, herr Nordin, yttrade. Han sade att en säck mjöl
eller en tunna råg hvilketdera han menade, fattade jag icke rigtigt
— kostade i Norrland och i hans trakt 27 kronor. Jag betviflar icke
att hans uppgift är rigtig. Men det är väl icke tullen, som vållar
det höga priset, utan de långa utstånden bära väl skulden. Och äfven
i detta fall böra norrländingarne vara det nya systemet tacksamma,
ty vi hafva till jernvägar i Norrland både vid denna och föregående
riksdagar beviljat åtskilliga millioner; och detta måste ju bidraga att
sänka priset på spanmål i dessa landsdelar, ty ju mer kommunikationsväsendet
utvecklas, ju närmare komma orterna hvarandra och ju mer
komma prisen att sjunka.

Han talade äfven om det nödår, som långt tillbaka i tiden redan
på 1860-talet inträffade i Norrland i följd af frost. Sådant måtte''väl
dock icke få läggas det nya systemet till last, då det afser händelser
som tilldragit sig 18 å 20 år innan tullarna åsattes, och som intet
system i verlden kan ändra.

Hvad angår hans uppgift att en socken i Frostviken blifvit lidande
under det nya systemet, så är väl detta icke alldeles omöjligt, men i
sådant fall få de enskilda intressena underordna sig det stora hela.
Tullarna hafva ju tillkommit för att skydda vår industri på alla områden
gent emot utländingen och derigenom äfven utjemna de missförhållanden,
som i ett eller annat afseende föreånnas inom vårt eget
land, men skulle det oaktadt en eller annan socken blifva mer eller
mindre lidande deraf, så utjemnas nog detta småningom genom jernvägsnätets
utsträckning i alla rigtningar.

När man nu hört att äfven herrar frihandlare vilja gå så långt
som till att påyrka en mjöltull af ända till 4 kronor, så finner man
deraf, att äfven de icke längre tro på tullarnas skadlighet eller att de
skulle kunna upphäfvas, utan de anse, att blott eu nedsättning af 30
öre bör ske. Hetta gör 2-J- öre på ett gammalt pund. Tro herrarne
då, att dessa 2\ öre kunna hjelpa de fattiga? Jag tror det icke, ty
dessa pengar stanna nog i andras fickor.

För öfrigt voro vid spanmåls- och mjöltullarnas införande meningarna
delade äfven bland tullvännerna om tullsatsernas storlek. På
spanmålen ville man hafva en så låg tull som möjligt för att icke allt
för mycket fördyra varan, men deremot en proportionsvis något högre
mjöltull, icke för att fördyra denna vara för köparne, utan för att
skydda och bevara vår svenska qvarnindustri. Ty att vi fortfarande
skulle behöfva köpa en del hvete och råg från utlandet, derom voro
meningarna icke delade, men vi ville att svensharne skulle få förmala
så mycket af denna utländska spanmål som möjligt och derigenom
vårt folk få arbete, och detta var anledningen, hvarför mjöltullen sattes
något högre i förhållande till spanmålstullen. Då nu våra meningsmotståndare
icke vilja göra större nedsättning än 30 öre, inse herrarne
att detta obetydliga belopp icke har någon inverkan för dem som
skola köpa, utan att det blir de stora importörerne, som taga hela

N:o 14.

ingående

tullen å mjöl

och gryn

in. m.

(Forts.)

Nio 14.

Angående

tullen å mjöl

och gryn

m. m.

(Forts.)

Måndagen den 9 Mars.

förtjensten, och då vill jag hellre gifva våra inhemska qvarnar dessa
30 öre.

På dessa skäl yrkar jag, att den nuvarande tullsatsen måtte bibehållas,
likasom jag anser, att vi ännu icke böra nedsätta några åt
de tullar, som för tre år sedan infördes, ty tre år är en allt för kort
tid för att kunna rigtigt bedöma deras verkningar.

I detta yttrande instämde herr Andersson i Löfhult.

Herr Lasse Jönsson: Herr talman, mina herrar! Då nu diskussionen
kommit derhän, att man icke endast inför Riksdagen utan äfven
inför hela landets befolkning drager fram alla möjliga beskyllningar
mot det nya systemet, och då man äfven börjat tala om dåligt samvete,
såsom eu talare på hallandsbänken behagat yttra, då finner äfven
jag mig föranlåten att något litet taga herrarnes uppmärksamhet i
anspråk.

Det är märkvärdigt med dessa tullfrågor att, så snart man kommit
i gång med dem, vet man aldrig, hvar man skall stanna. Halkar
nu oupphörligt framhållits, att de och de födoämnena blifvit så
och så mycket fördyrade, och alltid är det tullarna, som gjort allt
detta, men herrarne tala aldrig om en annan slags tull, som dock är
så allmän, att hvarje menniska borde tänka på den, jag menar den
städskål, som nu fins. Det är nu många år sedan den gamla stadsportstullen
upphörde. Då uppstod eu allmän belåtenhet hos svenska
folket öfver den sålunda utvidgade näringsfriheten. Landtmännen
gladde sig öfver att slippa blifva hindrade vid tullportarna och stadsboarne
å sin sida gladde sig åt den lättare förbindelsen med iandtboarne
och åt hoppet om billigare födoämnen. Sedermera fortgick
det sålunda i många år under allmän belåtenhet, men år 1883 fattades
ett beslut, om hvilket ingen då kunde ana, att det skulle komma
att medföra sådana följder, som sedan visade sig. Det både nemligen
i fiera år väckts motioner om att, emedan det ofta visat sig, att personer,
bosatta i städerna, drefvo en stor rörelse på landsbygden utan
att der erlägga någon skatt, Riksdagen måtte besluta, att rörelse
borde beskattas, der den drifves. Ett sådant beslut, som hufvudsakligen
hade afseende å den norrländska trävarurörelsen, blef också antaget,
utan att någon menniska då kunde drömma om, att det skulle
komma att tillämpas på torghandeln i städerna. Emellertid har det
under de senare åren blifvit allmän kutym, att städernas taxeringsnämnder
upptaxera de personer från landsbygden, som på torgen
drifva handel, och derigenom måste obestridligen varorna fördyras.
Det första prejudikat i denna väg, som jag sett, är från år 1886, då
en skomakare i Örebro län af Kongl. Maj:t i högsta domstolen dömdes
att till Örebro stad skatta för inkomst af 2,000 kronor, derför att han
å dervarande torg på torgdagar och marknader försålt sina vanor.
Sedermera blef också eu slagtare från Grödinge socken 1887 ålagd
att i Stockholm betala skatt för 600 kronors inkomst, derför att han
på den åt landtslagtarne anvisade plats å Hötorget under vintertiden
handlade med kött. På grund af dessa prejudikat har man sedermera

Måndagen den 9 Mars. 31

i alla städer, som jag kunnat komma underfund med, tvingat alla
landtslagtare samt brödbakare och handtverkare från landet, hvilka.
vilja handla å torgen, att till städerna betala skatt. Det är märkvärdigt,
att icke tidningarna talat om detta och sökt utreda, hvem
som betalar denna skatt. Jag antar, att städernas invånare resonnera
som så: det är klart, att vi måste skydda våra egna slagtare, bagare
och andra handtverkare, och de landtbor, som skola betala denna
skatt, få se till att skaffa sig billigare pris, då de köpa upp sina
varor på landsbygden, så att de hafva råd att betala skatten.

Härmed må vara huru som helst, men nog är det märkvärdigt
att en person, som bor på landet, skall bidraga till städernas beqvämligheter,
till deras gatu- och lyshållning och dylikt. Detta är oegentligt,
men städernas representanter hålla före, att landtboarne få söka
skaffa sig sjelfva så mycket billigare pris vid sina uppköp som beloppet
af den skatt, hvilken de skola betala till städerna. Men samma förhållande
är det nu i fråga om tullen. Kan icke den, som köper upp
kreatur från Finland, eller något annat land, resonnera på samma
sätt, så att han får betinga sig sjelf lägre pris och derigenom få pengar
att betala tullen .med. Det är väl icke alltid så säkert, att det är
konsumenterna, som få betala prisskilnaden. Jag kan åtminstone ‘icke
tro det, men genom dessa trakasserier mot landtslagtare in. fl. uppkomma
så märkvärdiga förhållanden, som omnämndes här i lördags.
En stadsrepresentant från Blekinge omtalade då, att de på torget inne
i staden Karlskrona fingo betala 10 kronor per hektoliter för potatisen,
under det att en landtrepresentant från samma län berättade, att man
ute på landet aldrig fick mera betaldt än högst 5 kronor för hektolitern
och för potatis af sämre beskaffenhet endast 3 kronor. Det är således
klart, att denna prisskilnad måtte bero på de trakassarier, som från
städernas sida beredas landtmännen och framtvinga mellanhänder.

I min hemort vågar sig nästan ingen jordbrukare in på torget,
ty han blir blott förfördelad. Slagtarne äro de enda, som äro nog
modiga att trotsa detta, men så snart de komma in, få de betala skatt,
huru fattiga de än äro. Det fans en person, med hvilken jag är bekant,
och som varit mindre bemedlad i trettio år, och denne person
fick hjelp af några personer till att inköpa ett par svin. Han var
emellertid nog oförsigtig att stycka dessa i sin vagn å torget, innan
han sålde dem, och tvärt fick han en stämning på halsen och, enligt
ett utslag, som jag bär bär, dömdes han till 10 kronors böter. Utmätningsmannen
gaf intyg om, att han saknade tillgångar, och så fick
han fyra dagars fängelse. Så går det till, men då talar man icke om
fördyrandet af brödet och köttet för de fattige. Jag tror dock, att
detta är ett fördyrande af brödet och köttet i lika hög grad som
genom den utländska tullen.

Jag skall icke göra något yrkande. Jag har blott velat lemna
några upplysningar, för att man skall taga saken litet lugnare, och
jag tror att vi då skola inse, att det fins flera omständigheter än dessa
utländska tullar, som verka fördyrande på brödet och köttet.

Herr Johansson från Stockholm: Herr talman, mina herrar!

N:o 14.

Angående

tullen å mjöl

och gryn

m. m.

(Forts.)

N:o 14.

Angående

tullen å mjöl

och gryn

m. m.

(Forts.)

Måndagen den 9 Mars.

Jag skall be att få upplysa herr Persson i Vadensjö, att jag icke motionerat
om sänkning af tullen öfver hufvud taget för allt mjöl till 3
kronor 40 öre. Jag har endast i fråga om det grafva rågmjölet önskat
att, så länge den nuvarande rågtullen, finnes qvar, skilnaden mellan
denna tull och rågmjölstullen måtte minskas från 1 krona 80 öre till
90 öre pr 100 kilo, och derför har jag föreslagit en motsvarande sänkning
af tulleD å sammanmalet rågmjöl.

Medan jag har ordet, skall jag be att få tacka herr Petersson
från Dänningelanda, derför att han ändå medgaf, att tullen å'' mjöl
var satt något för högt. Det var nog icke mycket, han ville medgifva,
kan jag tro; men han sade sig anse, att dessa 30 öre icke vore något
att pruta på. Han tyckes alltså hylla den gamla satsen, att “tål du
vid det, så tål du vid det också". 30 öre här och 30 öre der kan
dock bli pengar af.

Hvad angår den värde talaren på skånebänken, som anförde, att
de slagtare från landsbygden, som torgföra kött på Stockholms torg,
få betala någon skatt, så får jag nämna, att för det första det är
högst få, som behöfva göra det, och att för det andra de få betala
den efter en beräknad inkomst af 800 kronor. Vanligtvis är det sådane
slagtare, som äro i staden på torget hvarje dag och der hafva
vissa platser sig anvisade. Alla de hundrade — för att icke säga tusentals
landtbor, som komina in hit med sina landtmannaprodukter både
landvägen och på ångbåtar eller roddbåtar, och som belamra våra
broar och hamnar, de betala ingenting. Det var endast detta, jag
ville säga.

Herr Dieden: Jag begärde icke ordet under debatten på lör dagen,

emedan jag anser, att min åsigt i tullfrågan är tillräckligt känd
i kammaren. Jag ansåg mig icke heller då böra instämma med någon
talare, orsaken dertill var den, att tre års erfarenhet eller obehag af
förtullningen har så befäst min åsigt, att jag endast kan önska spanmålstullarnes
fullständiga afskaffande, och då intet yrkande derom
förelåg, återstod mig endast att rösta för nedsättning.

Varorna fördyras icke allenast genom tullen, utan äfven genom
förtullningens direkta och indirekta kostnader. Exempel på sådana
obehag och kostnader har herr Lyttkens nyligen framdragit för herrarne.

Men det var debatten om mjöltullen, som uppkallade mig. Jag
skall då först i sanningens intresse tillåta mig att i förbigående rätta
en beräkning af herr Olof Jonsson i Hof. Han sade nemligen, att
det är billigare att frakta spanmål från utlandet till inlandet än att
frakta mjöl. Det går dock väl icke an att beräkna saken på det
sättet. Ty tar man in spanmål till qvarnarne, så skall den ju der
förmalas och sedan skall mjölet läggas i säckar och dessa så fraktas
till konsumenterna, och detta måste bli dyrare, än om man inför mjöl
direkt från utlandet till konsumtionsplatserna.

Hvarför jag dock egentligen begärde ordet, det var för att yttra
mig med anledning af den debatt, som uppstått om en mjöltull af 4
kronor pr 100 kilo. Vi hafva ju i denna kammare bestämt tullen för
omalen spanmål till 1 krona 50 öre, och då kunna vi ju icke riskera

Måndagen den 9 Mars.

att få mjöltullen fastslagen till 4 kronor. Ty för min del anser jag
icke omöjligt, att sådana förhållanden i prisväg kunna inträffa, innan
det blir gemensam votering, att många af de tullvänner, som i lördags
röstade för tullarnes bibehållande, torde vid en gemensam votering
rösta för deras nedsättning till 1 krona 50 öre. Skulle detta inträffa,
a vore det farligt att i dag hafva fastslagit en mjöltull af 4 kronor.

Jag kan derför för min del endast yrka bifall till utskottets förslag,

Herr Lundberg instämde med Iierr Dieden.

Herr Habn: Jag anhåller blott att få yttra några ord med anledning,
af herr Lasse Jönssons anförande. Han nämnde ett exempel
från Örebro med afseende på torghandeln derstädes. Jag får med
anledning deraf nämna, att eu stor del af skohandeln i Örebro icke
afser att fylla sjelfva stadens behof, utan det är en s. k. genomgående
handel; skodonen skickas sedan till Stockholm och Norrland. Emellertid
medgifver naturligtvis det knappa utrymmet i Örebro icke, att
en sådan handel får alldeles skattefritt bedrifvas. Af herr Lasse
Jönssons anförande kunde man möjligen draga den slutsatsen, att
samtliga landtbor i städerna skulle blifva beskattade. Så är dock på
långt när icke fallet. Det är blott en och annan industrigren man
beskattar. För öfrigt förekommer ingen skatt af ifrågavarande art i
städerna.

Hvad den nu föreliggande frågan beträffar, skall jag be att fä
instämma i det af utskottet framställa förslaget om mjöltullens nedsättande
till 2 kronor 50 öre pr 100 kilogram.

Herr Olson i Stensdalen: Då jag icke har instämt med någon

af dem, som yrkat bifall till utskottets hemställan, anhåller jag härmed
att få till kammarens protokoll antecknadt, att jag ämnar rösta
föi bifall till densamma. Jag har i fråga om de punkter, som redan
afgjorts, stält mig i ledet af dem, som önska en nedsättning i tullarue,
och jag kommer äfven i fortsättningen att sluta mig till den meningen,
som anser en nedsättning vara af nöden. Ty i år, såsom i
fjor, är det min liffiga öfvertygelse, att det här är fråga om en orättfärdig
beskattning, som har fallit synnerligen tungt på sådana personer,
hvilka hafva minsta förmåga att bära densamma. Hvad för
öfrigt beträffar den välsignelse, som skulle hafva kommit de små jordegarne
tdl del genom tullarne, så ber jag att få nedlägga min bestämdaste
_ protest mot påståendet, att så varit händelsen. Vi hafva
verkligen icke haft någon erfarenhet deraf. Vi hafva tvärt om fått
göra den erfarenheten, att åtskilliga varor blifvit för oss fördyrade

Herr talman, jag anhåller derför att på det liHigaste få yrka
bifall till utskottets hemställan vid den nu föredragna punkten.

Herr Stjernspetz: Ehuru här blifvit fäldt mer än ett yttrande,
som kunde gifva anledning till ett ytterligare förlängande af diskussionen,
vill jag dock ej upptaga kammarens tid med en vederläggning
deraf. Blott i förbigående anhåller jag att få påpeka det alldeles
Andra Kammarens Prof. 1891. N:o 14.

N:o 14.

Angående

tullen å mjöl

och gryn

in. m.

(Forts.)

N''0 14. 34 Måndagen den 9 Mars.

Angående förunderliga resultat, hvartill herr Boethius kom i lördags. Han framtullen
å mjöl höll vårt lands hårda klimat, det strängare arbete, som i följd deraf
och gryn kräfyes hehofvet af rikligare föda, varmare kläder qph boningsrum
(Forts'') hos oss i jemförelse med sydligare länder o. s. v. Dessa förhållanden
äro nu verkligen oemotsägliga, och jag har också i en broschyr, som
jag utgaf för 8 år sedan, sökt framhålla dem. Men från dessa ovedersägliga
fakta kom jag för min del till en alldeles motsatt slutsats
den nemligen, att vi måste söka, så vidt möjligt är, att underlätta
våra existensvilkor, således icke pålägga några nya bördor, allra minst
med hänsyn till de nödvändigaste lifsförnödenheterna och dymedelst
på konstladt sätt ytterligare försvåra tillvaron. Deraf kan ingen
“blomstring11 uppstå utan raka motsatsen. Icke heller hafva vi här i
landet så godt om penningar att vi derför skola fördyra allting.

Hvad den nu föreliggande frågan beträffar, så vill jag, som sagdt
är, ej upptaga kammarens tid vidare utan anhåller blott att, med
åberopande af de skäl, som redan blifvit anförda, få fästa kammaiens
uppmärksemhet derpå, att det ej gerna kan vara konseqvent handladt
att, efter det beslut kammaren fattat i afseende på spanmålstullarua,
nu gå in på det af herr Olof Jonsson i Hot framstapla förslaget om
mjöltullens nedsättande från 4 kronor 30 öre till 4 kronor. Jag tror
för min del, att, då utgången af förslaget om spanmålstullens nedsättande
ännu ej är afgjord och då majoriteten för dess bibehållande
icke är så stor, det vore i hög grad oklokt af kammaren att redan
nu taga för gifvet, att spanmålstullen skulle komma att bibehållas till
sitt fulla belopp, och derför endast minska mjöltullen med 30 öre.
Då jag anser, att detta vore origtigt och komme att stå i skarp strid
med kammarens beslut i lördags, anhåller jag, att kammaren måtte,
med afslag å andra yrkanden, bifalla utskottets förslag oförändradt.

Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats: Do bifall till
utskottets hemställan; 2:o af herr Persson i Vadensjö: att tullen å
spanmål, malen, mjöl och gryn, alla slag, måtte nedsättas till 3 kronor
50 öre för 100 kilogram; 3:o af herr Jonsson i Hof: att ifrågavarande
tullsats måtte bestämmas till 4 kronor för 100 kilogram, och 4:o bifall
till reservanternas hemställan om tullens bibehållande vid dess
nuvarande belopp 4 kronor 30 öre för 100 kilogram. Herr talmannen
gaf propositioner i enlighet med dessa yrkanden och fann svaren hafva
utfallit med öfvervägande ja för bifall till herr Jonssons i Hof yrkande.
Votering begärdes. I anledning häraf upptog herr talmannen, för
bestämmande af kontrapropositionen, ånyo de öfriga yrkandena, af
hvilka det som afsåg bifall till utskottets hemställan nu förklarades
hafva flertalets mening för sig. Men jemväl i fråga om kontrapropositionen
äskades votering, i följd hvaraf och sedan till kontraproposition
i denna votering antagits bifall till reservanternas hemställan
nu först uppsattes, justerades och anslogs en så lydande voteringsproposition
:

Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen om 14:de punkten

Måndagen den 9 Mars. 35 N:o 14.

i bevillningsutskottets betänkande n:o 1 antager yrkandet om bifall Angående
till utskottets hemställan, röstar tullen å mjöl

och gryn

, m. m.

Ja (Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering
antagit yrkandet om bifall den af friherre Barnekow m. fl. vid denna
punkt afgifna reservation.

I denna votering röstade 115 ledamöter ja och 97 nej; hvadan
propositionen för hufvudvoteringen erhöll följande lydelse:

Den, som bifaller bevillningsutskottets hemställan i 14:de punkten
af betänkandet n:o 1 med den ändring, att tullsatsen 2 kronor 50 öre
utbytes mot 4 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren bifallit utskottets hemställan oförändrad.

Hufvudvoteringen utföll med 122 ja mot 90 nej; och hade kammaren
alltså i enlighet med japropositionens innehåll beslutat, att
tullen å spanmål, malen, mjöl och gryn- skulle nedsättas till 4 kronor
för 100 kilogram.

Efter föredragning vidare af punkten 15. deri utskottet hemstält,
att herr Johanssons från Stockholm ofvanomförmälda motion icke
måtte af Riksdagen bifallas, begärdes ordet af

Herr Herslow, som yttrade: Efter det beslut, som kammaren

fattat vid den föregående punkten, antager jag, att utskottets hemställan
nu egentligen borde hafva följande lydelse: “att herr Johanssons
motion ej må till någon Riksdagens vidare åtgärd föranleda", eftersom
vare sig rent bifall eller rent afslag till motionen, sådan den föreligger
nu, väl icke gerna kan komma i fråga. Jag hemställer derför, att
herr talmannen ville framställa proposition till beslut i punkten enligt
den af mig nu gjorda formulering.

Vidare anfördes ej. Med bifall till den af herr Herslow sålunda
gjorda hemställan, beslöt kammaren, att den ifrågavarande motionen
icke skulle till någon Riksdagens vidare åtgärd föranleda.

N:o 14.

Måndagen den 9 Mars,

Angående
tullen ä mjöl
och gryn
m. m.
(Forts.)

Punkten 16.

Bifölls.

I fråga om punkten 17, innefattande utskottets hemställan, att
tullen å gryn, ris-, och rismjöl måtte nedsättas till 2 kronor 50 öre
för 100 kilogram, anförde

Herr E. G. Boström: Jag hemställer, om icke, i öfverensstäm melse

med kammarens beslut om mjöltullens nedsättning till jemt 4
kronor, kammaren ville för vinnande af nödig konseqvens besluta att
jemväl ifrågavarande tullsats måtte bestämmas till 4 kronor för 100
kilogram.

Vidare yttrades ej. Sedan herr talmannen till proposition upptagit
såväl utskottets hemställan som herr Boströms yrkande, biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 18.

Lades till handlingarne.

I punkten 19 hemstälde utskottet, att tullen å bröd, andra slag,
måtte nedsättas till 2,5 öre för ett kilogram.

Efter föredragning häraf anförde

Herr Herslow: När nu Första Kammaren beslutat, att råg mjölstullen

skulle bibehållas vid eu tullsats af 4,30 kronor för
100 kilogram och Andra Kammaren beslutat nedsätta denna tullsats
till 4 kronor, så ligger den uppfattningen nära till hands att brödtullsatsen
bör vara afvägd i öfverensstämmelse med sistnämnda beslut.
Jag hemställer derför, att kammaren måtte finna lämpligt att tullsatsen
å artikeln bröd, andra slag, måtte bestämmas till 4 öre för ett kilogram
i stället för föreslagna 2,5 öre.

Man kan visserligen tycka att den af utskottet föreslagna nedsättningen
till 2,6 öre för ett kilogram bröd, äfven med spanmålsoch
mjöltullen utan egentlig ändring, icke skulle medföra synnerlig
verkan och att äfven en så pass betydlig nedsättning derför icke
borde möta hinder. Men det förekommer en mycket stor import af
bröd, som man vanligen icke känner till, nemligen import af skeppsbröd.
Denna vara införes nemligen i högst betydliga qvantiteter till
våra hamnar. Förlidet år infördes till en enda norrländsk hamn skeppsbröd
till ett sammanlagdt belopp af öfver 32,000 kilo; och man bör
väl icke, när man har tull å spanmål och mjöl, tillåta att det färdiga
brödet levereras alldeles tullfritt. Huru ledsamt det än må vara, så
anser jag dock att vi — i konseqvensens namn — äro tvungna att i
öfverensstämmelse med kammarens förenämnda, nyss fattade beslut be -

Måndagen den 9 Mars. 37 N:o 14.

stämma ifrågavarande tullsats till 4 öre för ett kilogram; hvarom jag
anhåller att herr talmannen ville framställa proposition.

Med bifall till hvad herr Herslow sålunda hemstält, beslöt kammaren
att bestämma ifrågavarande tullsats till 4 öre för ett kilogram.

§ 6.

Till kammarens afgörande förelåg vidare statsutskottets utlåtande
n:o 23 i anledning af Kong). Maj:ts proposition angående disposition
af en del af indragna fanjunkarebostället 1 mantal Refvinge n:is 3
och 10 i Malmöhus län.

I aflåten proposition hade Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen att
medgifva, att de till ifrågavarande boställe hörande, exercisplatsen i
norr och söder angränsande egotrakter om till hopa 115 har 17,3 ar
måtte från den 14 mars 1892 ställas under skogsstatens vård och förvaltning;
men hemstälde utskottet, att förevarande proposition icke
måtte af Riksdagen bifallas.

Efter föredragning af ärendet anförde:

Herr Biilow: Jag skall be att i denna fråga få yttra några ord

för bifall till Kongl. Maj:ts proposition och emot utskottets afstyrkande
hemställan.

Från ifrågavarande fanjunkareboställe äro åtskilliga jordområden
upplåtna och bilda ett större exercisfält för södra skånska infanteriregementet.
I närheten af detta exercisfält finnes ett fiygsandsfält.
Regeringen föreslår nu, att detta fiygsandsfält måtte få ställas under
skogsstyrelsens uppsigt och vård, till förekommande af det men för
exercisplatsen, som förefinnes af detta granskap.

Utskottet har emellertid afstyrkt bifall ''till den kongl. propositionen
endast af det skälet, att bland de egotrakter, som sålunda skulle
ställas under nämnda styrelses vård, funnes åtskilliga ådalar med riklig
och ymnig gräsväxt, hvilka nu betingade en arrendeafgift af 1,600
kronor och hvilkas fortsatta upplåtande till jordbruk, enligt utskottets
förmenande, skulle för kronan medföra större fördel än om desamma,
på sätt Kongl. Maj:t föreslagit, blefve stälda under skogsstatens vård
och förvaltning för att till hufvudsakliga delar användas för skogsodling.
Emellertid torde det vara ganska obetänksamt att lemna obegagnadt
det tillfälle, som nu erbjuder sig att få detta fiygsandsfält
besådt med skog.

Utskottet har äfven anmärkt, att ett bifall till den kongl. propositionen
skulle sannolikt hafva till påföljd, att de flesta af de nuvavarande
lägenhetsinnehafvarne förr eller senare skulle blifva från lägenheterna
aftysta. Deremot torde kunna göras den invändning, att erfarenheten
visat att det icke är så synnerligen fördelaktigt att torplägenheter
finnas i närheten af exercisplatser, enär på sådana lägenheter
så lätt uppstå lönkrögerier till skada för befolkningen på exercisplatsen.

N:o 14. 38 Måndagen den 9 Mars.

I en fråga, sådan som denna, torde man alltså böra ställa sig på
regeringens sida, i synnerhet som så många myndigheter efter verkstäld
pröfning ansett sig böra förorda regeringens förslag, hvarigenom hälften
af ifrågavarande område kunde afses för skogsplantering.

Jag hemställer derföre om bifall till regeringens förslag och om
afslag å utskottets hemställan.

Herr Nilsson i Skärhus: Jag skall endast be att få yrka bifall

till utskottets afstyrkande hemställan på grund af de utaf utskottet
anförda skäl.

Herr Bengtsson i Gullåkra: I motsats till den förste talaren,

herr Biilow, anser jag utskottet hafva anfört goda grunder för sin afstyrkande
hemställan. Det kan nog vara sant, att, om den dåliga delen
af ifrågavarande egoområden blefve skogbesådd, denna åtgärd skulle
blifva till gagn för exercisfältet. Men då det jordområde, som enligt
föreliggande förslag skulle planteras, ligger mellan exercisfältet och
den allmänna landsvägen, så blir det enligt min tanke nödvändigt att,
om detsamma skall planteras med skog, der anställa en ganska stor
betjening för att skydda denna plantering; ja, jag vågar påstå att,
äfven om denna betjening blefve hur talrik som helst, så skulle den
icke förmå att lemna detta skydd. Jag vill be att få anföra ett
exempel i detta afseende. Jag har en anhörig, som, innan exercisplatsen
flyttades dit der den nu är förlagd, i närheten af den förra exercisplatsen
hade en ganska stor skogsplantering. Han var tvungen att
under beväringstiden anställa ganska många personer för att skydda
denna plantering, för såvidt han icke skulle få densamma alldeles förstörd.
Samma förhållande skulle äfven inträffa med den ifrågasatta
planteringen å ett emellan exercisfältet och den allmänna landsvägen
beläget område. De skaror, som besöka exercisplatsen, skulle naturligtvis
söka sin väg öfver och nedtrampa planteringen, och jag kan
icke tänka mig huru det skulle vara möjligt att anställa eu tillräckligt
stor betjening för att kunna något uträtta till planteringens skydd.
Dertill kommer, att den föreslagna skogsplanteringen sannolikt skulle
föranleda till att de flesta af dessa små lägenhetsinnehafvare, som nu
finnas å platsen, blefve förr eller senare från lägenheterna afhysta, äfven
om denna afhysning icke sker omedelbart. För min del anser jag
att detta vore orätt. Det vore enligt mitt förmenande mycket bättre
och mera välbetänkt att fortfarande bibehålla dessa lägenhetsinnehafvare
och torpare samt fördela den öfriga ängs bärande marken på de
särskilda lägenheterna och derigenom bereda dessa innehafvare tillfälle
att inom kort tid förskaffa sig en god bergning.

Herr redaktör Biilow yttrade att det icke vore fördelaktigt, att
dylika torplägenheter funnos i närheten af exercisplatsen och att de till
förekommande af lönkrögeri borde indragas. Men lönkrögeriet är svårt
att förekomma, ty sådant kan ju inrättas vid hvilket landsvägsdike
som helst.

För min del anser jag, att statsutskottets förslag bör bifallas och
att regeringen i så fall framdeles borde tänka på att, såsom jag nyss

N:o 14.

Mandagen den 9 Mars.

nämnde, fördela egendomen i fråga på de särskilda lägenheterna, h vil kas
innehafvare derigenom skulle sättas i tillfälle att på mer än vanligt
fördelaktiga vilkor vid exercisplatsen afyttra sina produkter såsom mjölk
och dylikt.

Jag anhåller derför att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Gunnar Eriksson: Till hvad den siste talaren anfört

ber jag att få lägga, att Första Kammaren redan bifallit utskottets
hemställan i denna fråga, hvarför ingenting annat torde återstå för
denna kammare än att fatta samma beslut, så att Kong], Maj:t må
erhålla svar och frågan ej förfalla. Jag anhåller om bifall till utskottets
hemställan.

Herr Gummlius: Då härtill ytterligare kommer den omständig heten,

att äfven Kongl. Maj:t tyckes vara nöjd med utskottets afstyrkande
hemställan, hvilket jag tror mig kunna sluta till deraf, att propositionen
försvaras på Kongl. Maj:ts vägnar endast af herr Biilow,
så skall äfven jag yrka bifall till hvad utskottet hemstält.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 7.

Likaledes bifölls statsutskottets härefter, hvart för sig, föredragna
utlåtanden:

N:o 24, i anledning af väckt motion i fråga om afskrifning af den
i Göteborgs och Bohus län utgående landskylden och beviljande åt
anslag för sådant ändamål; och

N:o 25, i anledning af väckt motion om inlösen till statsverket
af skattefrälseräntor och kronotionde, som innehafvas under enskild
Äganderätt.

§ 8.

I ordningen förekom härnäst bevillningsutskottets betänkande n:o 2,
angående stämpelafgiften.

Punkten 1.

Bifölls.

Punkten 2.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 146, hade herr
A. G. Anderson i Himmelsby föreslagit:

att Riksdagen för sin del måtte besluta sådan ändring i kongl.
förordningen af den 24 september 1886 samt kongl. kungörelsen af

Om ändring
i gällande
bestämmelser
rörande
stämpelafgift
ä lagfartsprotökoll.

K:o 14. 40 Måndagen den 9 Mars.

Om ändring den 17 oktober 1887 angånde lagfart å fång till fast egendom genom
* fföiUmde giftorätt eller arf, att der förekommande orden “der taxeringsvärdet
€irörande * * ^ess ^elbet icke uppgår till 1,000 kronor11 måtte utbytas mot orden:
stämpelafgift der taxeringsvärdet å hvarje fastighetslott icke uppgår till 1,000 kronor.
« lagfarts- Under förevarande punkt hemstälde emellertid utskottet, att moprotokoll.
tionen icke måtte vinna Riksdagens bifall.

<ors'''' Efter uppläsande häraf lemnades ordet till motionären

Herr Anderson i Himmelsby som yttrade: Då jag kan förstå,
att den motion, som utskottet i denna punkt afstyrka är den af mig
väckta, ehuru det förnamn, som utskottet anfört, icke är öfverensstämmande
med det jag egentligen har, så skall jag be att få yttra
några ord med anledning af utskottets hemställan.

Bevillningsutskottet har icke ansett sig kunna bifalla det yrkande
jag i min motion framstält. Det första skäl, som utskottet för sin
afstyrkande hemställan anfört, är ett principskäl. Men jag hemställer,
huru vida man bör så synnerligen strängt hålla på ett principskäl af
den art utskottet här anfört? Jag föreställer mig, att de principer,
som skola tillämpas i lagarne, böra vara hvilande på fullkomlig rättvisa.
Men jag tror icke att så här är förhållandet. Ty vid tillämpningen
af den princip, hvarom här är fråga, kan inträffa, att om en
fastighet, taxerad till 1,000 kronor, ärfves af 1 person, staten i stämpelafgift
erhåller 2 kronor, men om det är 10 arfvingar, 20 kronor; detta
belopp kan dock betydligt ökas, om lagfartshandlingarne äro skrifna
på flera ark. Jag tycker derför icke, att denna princip är af den
beskaffenhet, att man så strängt bör hålla på den, ty icke kan det
väl vara rättvist, att staten tager 10 gånger mer för en fastighet i
det ena fallet än i det andra.

Vidare åberopar utskottet den omständigheten, att vid bouppteckning
samma grund tillämpas, i det befrielse från stämpelafgift
medgifves, då behållningen i boet icke uppgår till 1,000 kronor. Ja,
detta är sant. Men det finnes en väsentlig skilnad, nemligen den,
att vid bouppteckning arfvingarne hafva rätt att dela de 1,000 kronorna
utan några vidare afgifter. Men i det fall, som min motion afser,
måste de för att få fästa på sin lott betala denna stämpelafgift, som
kan uppgå till en ganska stor procent af den ärfda fastighetslottens
värde, och hvilket jag med handlingar, som jag har, kan styrka. Således
är det mellan dessa båda saker eu betydlig skilnad.

Slutligen säger utskottet, att staten skulle komma att beröfvas
sin inkomst af stämpelafgifter för temligen högt taxerade fastigheter.
Ja, det är nog en sanning, att statens inkomster derigenom skulle
minskas. Men jag hemställer ändå, huruvida man bör lägga den största
vigten vid den omständigheten. Jag tror för min del, att det är rigtigare,
att arftagaren får betala efter det arf han får.

Jag ber äfven att få fästa uppmärksamheten på eu annan omständighet.
Det förhåller sig ju så, att en stor del af denna kammares
ledamöter anser, att alla fastigheter böra skatta lika efter taxeringsvärdet.
Denna princip har erkänts af eu stor del af kammarens ledamöter,
och det har så väl förr som äfven vid denna riksdag fram -

Måndagen den 9 Mars. 41 N:o 14.

lagts motioner, som gå i den rigtningen. Jag vill ingalunda tadla Om ändring
dem, som framkommit med dessa yrkanden. Jag anser dem tvärt om * gällande
fullt rättvisa, och jag har sjelf mitt namn under en motion i detta
syfte. Men jag har velat betona att, när man ansett sig kunna min- stämpelafgift
ska statens inkomster med det större belopp, som der är ifrågasatt, å lagfartsså
bör det icke möta några hinder att minska dem äfven med det protokoll.
mindre belopp, som här kunde komma i fråga, då så väl i det senare (b orts.)

som i det förra fallet rättvisa derigenom skipas.

Jag har i slutet af min motion yttrat, att det kan hända, att
dessa små fastigheter äro intecknade. Utskottet har härpå svarat, att
detta kan hända äfven med större fastigheter. Men skilnaden är den,
att i det senare fallet dessa afgifter ej betyda så mycket som i det
förra. Ty om en arfslott är taxerad till 50,000 kronor och intecknad
till hälften, så är det ändå 25,000 qvar att skatta för, men om den
blott är taxerad till 1,000 kronor och intecknad för hälften, så är
det blott 500 kronor qvar att skatta för. Jag har här tillgängliga
handlingar, som visa, hvart det kan bära med den princip, som nu
tillämpas. Egaren af eu mindre fastighet har dött och efterlemnat
enka samt 10 barn. De hafva betalt 128 kronor i stämpelpapper och
protokollslösen för en egendom, taxerad till 4,000 kronor. Det måste
väl medges, att sådant är något oegentligt. Utgiften för stämpelpapper
uppgick till 74 kronor, och resten 54 kronor utgjorde protokollslösen.
I detta fall inträffade, att hvarje barn fick på sin arfslott, värd
200 kronor, betala 12 kronor för stämpelpapper och protokollslösen.

Men om denna fastighet icke hade varit taxerad till mera än 1,000
kronor, så hade hvarje barn ändock fått betala dessa 12 kronor i
stämpelafgift och protokollslösen, oaktadt hvartderas arfslott icke uppgått
till högre värde än 50 kronor, d. v. s. de skulle fått betala i
stämpelpappersafgift och protokollslösen 25 procent af hela arfslotten.

Jag skall nu icke tillåta mig att yrka bifall till min motion, utan
jag yrkar återremiss. Jag tror mig känna, att samma yrkande kommer
att framställas i Första Kammaren, när frågan der förekommer.

Jag yrkar alltså återremiss af frågan till utskottet, på det utskottet
må ännu en gång kunna taga densamma i närmare öfvervägande.

Vidare anförde:

Herr West er: Jag instämmer till fullo med utskottet deri, att
denna motion, sådan den föreligger, icke bör bifallas. Det finnes emellertid
åtskilliga förhållanden i vårt land, som i min tanke göra, att man
bör söka få till stånd en förändring i motionens syfte, och vill jag
med några ord utveckla skälen härtill.

Anledningen till den år 1887 vidtagna förändringen i bevillningsförordningen
eller borttagande af stämpelafgift för lagfartsprotokoll
angående åt Kallna fastigheter under 1,000 kronors taxeringsvärde var
dels att befria dessa fastigheter från de kostnader, som ligga i stämpeln
å lagfartsprolokollet, och dels att genom kostnadernas minskning förmå
dessa arftagare att lagfara sina lotter, på det att eganderättens
öfverflyttande skulle bli antecknad i de för våra rättsförhållanden så
vigtiga fastighetsböckerna. Utskottet har nu såsom skäl för sitt af -

N:o 14.

Måndagen den 9 Mars.

Om ändring styrkande af motionen yttrat bland annat: “De små fastigheter, om
bestämmelser ^et ^är är fråga, lära väl nemligen i de flesta landsdelar oftast

rörande * eme^an arfvingarna fördelas, utan öfvergår en sådan fastighet
stämpelafgift der vanligen odelad till vare sig en af arfvingarne eller en annan perå
lagfarts- son, som af sterbhuset inköper densamma“ och att i sådant fall icke
protokoll- mer än en expedition behöfver för samt.lige arfvingarne utskrifvas.

^ or s'' Detta är fullkomligt sant i vissa delar af landet och äfven i den

trakt, der jag bor. Men på andra orter och enkannerligen i Dalarne
är förhållandet ett annat. Der har af ålder funnits benägenhet hos
folket att vara fastighetsegare. Det lär vara rent undantagsfall i
denna ort att en arftagare i eu fastighet släpper ifrån sig sin fastighetslott.
Och en stor del af det dalfolk, som rundt omkring i landet
söker sig arbete, lärer vara fastighetsegare — stundom till lotter, hvilkas
värde ej uppgår ens till femtio kronor. I sådana fall spelar kostnaden
för lagfart en ganska stor rol, i synnerhet som, till följd af
seden att ej afhända sig sina fastigheter, det ofta inträffar, att vid
ansökningar om lagfart presenteras flere äldre arfskiften. Nu veta
vi också, att fastighetsböcker nyligen införts i Dalarne. För att vinna
full nytta af dessa fastighetsböcker, är det af vigt, att arffångna fastigheter
lagfaras så mycket som möjligt och att förty kostnaden för lagfart
å små arfslotter minskas. Detta synes bättre kunna ske, om befrielse
från stämpel göres beroende icke på värdet å sterbhusets odelade
fastighet, utan på taxeringsvärdet å den fastighetslott, hvarpå lagfart
sökes, och om frihet från stämpelpapper å lagfartsprotokoll medgifves
för arffallen fastighetslott af 200 eller 300 kronors taxeringsvärde.
Häraf skulle väl följa att under vissa förhållanden vid lagfart å arffallen
fastighet, som odelad hade taxeringsvärde under 1,000 kronor, måste
betalas stämpel å lagfartsprotokollet. Detta torde dock sällan förekomma
och icke hafva mycket att betyda, men jag föreställer mig,
att det kunde finnas någon form att lösa äfven denna motsägelse och
ställa så till, att de, som nu äro frie från stämpelafgift, fortfarande
finge bibehålla denna frihet, oafsedt om arfslottens värde ginge öfver
300 kronor. Denna stämpelfrihet spelar för staten ingen rol. Enligt
1885 års statistiska uppgifter, som anlitades af 1887 års riksdags bevillningsutskott,
när det föreslog den förändring, som samma år skedde
i kongl. förordningen om stämpelafgifter, uppgingo år 1885 antalet af
lagfarter å arffallna fastigheter i riket till 14,000 och stämpelafgifter
derför till 28,000 kronor. Således finna herrarne, att denna stämpelafgifts
minskning eller borttagande för dessa små fastigheter icke skulle
hafva någon finansiel betydelse. Men man skulle å andra sidan dermed
bidraga till att bringa ordning och reda i förhållandena i de orter, der
det är vanligt att arfvingarne behålla sina ärfda fastigheter.

För att vinna detta mål hemställer jag, att kammaren måtte
återremittera ärendet till bevillningsutskottet, med anmodan till utskottet
att tillse, huruvida icke en förändring kan göras i det syfte
jag tillåtit mig omnämna.

Herr Edelstam: Äfven jag vill hemställa, att detta ärende må
blifva till utskottet återremitteradt. Mig förefaller det mycket obilligt,

N:o 14.

Måndagen den 9 mars.

att arfvingarne till små hemmansdelar, skola vidkännas så dryga utgifter
för lagfart, som nu är fallet. I afseende ä utskottets motivering
ber jag också att få göra ett par anmärkningar.

Utskottet säger: Likasom nemligen i fråga om lagfart hela den
ärfda fastighetens taxeringsvärde är bestämmande för frågan, huruvida
stämpelfrihet medgifves eller icke, så är ock i fråga om bouppteckningar
stadgadt, att befrielse från stämpelafgift egen rum, der behållningen
i boet icke uppgår till 1,000 kronor. I båda fallen är det
således storleken af det samfälda arfvet som är bestämmande. Detta
är enligt mitt förmenande icke förhållandet. Den stämpelafgift, som
lägges på bouppteckningar, är en arfsskatt, som staten tager upp, men
denna stämpel å lagfartshandlingar är icke någon arfsskatt, utan stämpel
på en expedition likasom andra stämplar ä dylika. Dessa båda
afgifter kunna således ej jemföras med hvarandra.

Vidare förmenar utskottet att de af motionären omförmälda fallen
“torde mycket sällan förekomma''''. I afseende å dylika små fastigheter
kan jag dock meddela, att inom den domsaga, der jag är domare,
likasom, enligt hvad jag tror mig kunna påstå, jemväl inom
öfriga tre domsagor i Södermanlands län, det nästan aldrig händer,
att den ene arfvingen öfvertager eller löser till sig den andres arfslott
vid arfsskiftet, utan vanligen delas den arffallna fastigheten på alla
arfvingarne. Detta har gjort, att jag för att hindra kostnaderna vid
lagfart uppmanat arfvingarne att söka gemensam lagfart. Men det
har då inträffat, att kort derefter eu arfslott har blifvit utlöst, och
för att lagfart skall af den nye egaren kunna vinnas på denna lott,
blir det nödvändigt, att lagfart sökes särskildt af arfvingen till denna
lott, hvarigenom ytterligare kostnader tillkomma, och i stället för lindring
i kostnaderna blifva de då i stället stöiue. Jag har också börjat
på senare tid upphöra med att gifva dessa omnämnda råd. Vidare
har det också inträffat, att, då lagfart på arfskiften sökts för alla
arfvingar samfäldt, kronoombudet ansett, att gemensam lagfart på arfskiften
icke borde meddelas, utan att lagfart för hvar och en af arfvingarne
borde tagas särskildt. Jag har väl hittills sökt afstyra yrkanden
i sådant syfte, men det kunde ju inträffa, att ett sådant yrkande
godkändes, och då blir lagfartskostnaden ofta ganska dryg.

På dessa samt de af herrar Wester och Andersson i Himmelsby
anförda skäl ber jag att få hemställa om ärendets återremitterande
till utskottet.

Herr Herslovv: De föregående talarne hafva med skäl anmärkt,
att det förslag, som motionären väckt, ur statsinkomst-synpunkt icke
spelar någon rol. En åtgärd af vida större omfattning föreslogs 1887
och afsåg, att alla stämpelafgifter på arftagna fastigheter skulle försvinna.
Och hela summan af sådana afgifter befans då uppgå till icke mer än
28,000 kronor. Och här är ju fråga om blott en ringa bråkdel af denna siffra.

Men det föreslagna borttagandet af stämpelafgiften har synts
utskottet vara betänkligt ur andra grunder. Och såvidt jag kunnat
följa förhandlingarne, hafva dessa grunders betydelse icke försvagats.
Den siste talaren bestred, att ifrågavarande stämpelafgift kunde jemfö -

Om ändring
■i gällande
bestämmelser
rörande
stämpelafgift
ii lagfartsprotoiköll.

(Forts.)

No 14.

Om ändring
i gällande
bestämmelser
rörande
stämpelafgift
& lagfartsprotokoll

(Forts.)

44 Måndagen den 9 mars.

ras med stämpelafgiften å bouppteckningar. Dessa utgifter äro väl
icke alldeles lika, men de äro dock så till vida lika, att båda beteckna
en skatt, som snarare är skatt å egendom än personlig utgift. Denna
afgift är derför också bestämd med hänsyn till den egendom, som öfvergår
till ny egare; det är sjelfva denna egendom som skall erlägga
skatt till staten, utan att man tager reda på, huru mycket den ärfvande
får i behållning. Man beräknar sålunda icke, i fråga om denna
afgift, skatteförmågan hos den, som skall erlägga skatten. Om man i
stället skulle bedöma saken efter, huru mycket hvar och en får, hvarför
icke då stadga, att, om 1,000 kronor finnas i boet till fördelning,
man ej bör hafva samma stämpelafgift å bouppteckningen, om arfvingen
är blott en eller om de äro tio, ty skatteförmågan är högst olika
om hvarje arfvinge får 100 kronor eller om han får 1,000 kronor.

Vid all stämpelafgift är det enligt mitt förmenande icke fråga
om, huru denna afgift drabbar den enskilde; det är en afgift, som utgår
af den i omsättning stadda egendomen. Häri ligger ingen orättvisa,
ty man bör komma ihåg, att hurudan den persons skatteförmåga
än är, som ärfver, blir det dock alltid förmånligare för honom
att taga arfvet och betala stämpelafgiften, än att icke taga det. Hans
skatteförmåga ökas i alla fall.

För att slippa ifrån hvad motionären förmenar i vissa fall vara
mindre billigt, bör man väl icke gå så långt, att man bryter med principen
i detta afseende; hellre då taga bort detta slags skatt å arf
och, på sätt herr H''asselrot ifrågasatte vid 1887 års riksdag, låta protokoll
vid underdomstol om lagfart å arf vara fritt från stämpel; för
staten gäller det, som sagdt, icke mera än 28,000 kronor. Men stämpelskatten
är en skatteform, som finnes i alla land och öfverallt tagits
mycket mera i anspråk än hos oss. Vi skola väl hoppas, att man i
detta afseende icke måtte komma alldeles så långt hos oss som i andra
länder, der man är pligtig att med stämpel belägga nästan allting; men
glömma få vi ej, att det icke finnes något land i Europa, der denna
skatt är så lindrig som i Sverige. Att nu borttaga denna skatt från
ett område, der den hos oss finnes stadgad och der den har så goda
grunder för sig som vid egendomsförflyttning, har utskottet icke ansett
lämpligt; och då det icke velat kasta om principen för skattens applicerande,
har utskottet icke kunnat hemställa om annat än afslag på
motionen. I de flesta fäll och på de flesta orter är också den lindring,
som gifvits genom kong!, kungörelsen af den 17 oktober 1887, ganska
tillfredsställande, då lagfärtshandiingarne kunna lösas i eu klump för
hela den ärfda fastigheten. Men jag vet nog, att i Dalarne. har det
stält sig kinkigare, ty om man der ärft en liten egendom, delar man
den i regeln faktiskt mellan alla arfvingarne, ja, om den lilla kemmansdelen
har 6, S eller 10 olika från hvarandra skilda åkerbitar, så
plägar man icke blott dela hemmanet, utan dela upp hvarje jordlapp
i lika många lotter, som det finnes arfvingar, ty kärleken till
torfvan är der så stark, att man icke vill släppa ifrån sig den minsta
lapp. Det kan då, såsom herr Wester äfven påpekade, naturligtvis
kännas ganska hårdt för dem att betala stämpelafgift för lagfart af den
jord, som ärfves. Jag anser dock för min del bevillningsstadgandet

Måndagen den 9 mars. 45 N:0 14.

principielt vara af större betydelse än att det af hittills framhållna Om ändring
skäl bör upphäfvas. Att af undseende för några få individer på nå- * <7«Han<fe
gra få orter ändra en skatteprincip har synts utskottet betänkligt;
men skulle olägenheterna nu verkligen vara så många, som här antydts, stämpelafgift
är utskottet naturligtvis både villigt och skyldigt att taga saken under å lagfartsförnyad
ompröfning. protokoll.

Jag tror emellertid icke, att det är skäl aflyfta en skatt, som (.<ors-)
dock icke utgår på hvad man förtjenat, utan på hvad man ärft, och
fatta ett beslut, som enligt min tanke antingen skulle leda till en
origtig uppfattning af hvad stämpelafgiften egentligen är eller också
till stämpelafgiftens upphäfvande på områden, der den ingalunda kan
sägas vara mot billighet och rättvisa pålagd.

Jag anhåller sålunda tills vidare om bifall till utskottets förslag.

Herr Wester: Om jag rätt uppfattade herr Herslow ansåg han,
att genom lagstiftning i det af mig angifna syfte skulle hittills gällande
princip i dylika fall öfvergifvas, ty likasom vid bouppteckning
behållningen vore bestämmande för befrielse från stämpel, så borde vid
lagfart hela den ärfda fastighetens värde läggas till grund för befrielse
från stämpel å lagfartsprotokoll. Jag tror ej det är rigtigt att hålla
dessa saker i paritet med hvarandra. Stämpeln å bouppteckning är en
arfskatt och erlägges lika, vare sig arfvet består i fast eller lös egendom.
Men stämpeln å lagfartsprotokoll är icke arfskatt utan en afgift,
som erlägges för att få så att säga offentlig bekräftelse å erhållet arf
af fastighet. Man kan sålunda icke jemföra dessa stämpelafgifter med
hvarandra.

Det sades vidare, att det nu vore olämpligt att frångå den princip,
som i detta afseende är gällande, eller att alla, som ingifva handlingar
till domstol, skola betala stämpel för protokoll derå. Men denna princip
är ju redan frånträdd genom 1887 års förordning, som säger, att
man är fri från stämpelafgift, så snart hela den arffångna fastigheten
icke är taxeringsvärderad till 1,000 kronor. Här är nu fråga om att
ändra detta så, att stämpelafgift icke skulle behöfva erläggas, der icke
taxeringsvärdet å hvarje fastighetslott uppginge till exempelvis 300
kronor. Principen för stämpelafgiftens erläggande är således densamma;
endast grunden är olika. Jag anser för min del, att man lämpligen
kunde bestämma, att stämpel ej behöfdes, om hvarje fastighetslott icke
uppginge till 300 kronors värde. Om man då antager, att arftagarne
utgöras af enka och fem barn, hvithet torde vara medeltalet, så skulle
hela fastighetens värde utgöra 3,000 kronor, ocli om det lins enka
och 10 barn, skulle fastighetens hela värde vara 6,000 kronor för att
stämpelafgift skulle behöfva erläggas. Större fastigheter borde icke behöfva
komma under denna kategori.

Jag anhåller fortfarande om återremiss i förut angifvet syfte.

Herr Anderson i Himmelsby: Om jag rätt uppfattade bevillingsutkottets
ordförande, tycktes han hysa den åsigten att, derför att man
fått ett arf, bör man betala skatt, ty man får derigenom alltid något
mera än man hade förut. Detta kan nog vara sant, men jag anser

N:o 14

Måndagen den 9 mars.

Om ändring
i gällande
bestämmelser
rörande
stämpelafgift
S lagfartsprotökoll.

(Forts.)

dock rättast, att man skattar i proportion efter hvad som ärfts och icke
endast derför att man fått ärfva.

Han tycktes äfven hysa den uppfattning, att det icke ärannanstädes
än i Dalarne, som arftagarne bruka behålla sina arfslotter. Jo,
äfven i min hemort är så förhållandet ganska ofta. Jag känner till
flera sådana fall, der arftagarne gemensamt behållit egendomen en längre
tid, och då äro de skyldiga att lösa fasta derpå hvar och en för sig,
hvilket då föranleder till ganska stora utgifter. Ty det kan ju hända,
att den efterlefvande maken icke vill flytta från den torfva, der makarne
lefvat tillsammans, men icke lösa ut barnen, eller också kunna
omyndiga finnas, och då eger icke förmyndaren att utan domstols hörande
sälja deras lotter, och det skulle icke heller alltid vara rätt af
förmyndare att sälja de omyndiges arfslotter.

Jag vidhåller alltså mitt förra yrkande om återremiss. Herr Wester
uttalade, att det belopp, som skulle befrias från stämpel, skalle sättas
till 300 kronor. Jag anser, att detta vore alldeles för lågt, men jag
förmodar att, om ärendet återremitteras, kommer utskottet att taga
denna sak i öfvervägande. För min del önskar jag, att beloppet sättes
till 1,000 kronor, såsom jag i motionen föreslagit.

Herr Her slo w: Jag måtte nyss hafva uttryckt mig mycket illa
eftersom jag icke lyckades göra mig förstådd af herr Wester, att döma
efter hans svar.

Denna stämpelafgift är icke någon “arfskatt11 i vanlig form, ty då
skulle den mycket rigtigt beräknas efter hvad som ärfdes. Stämpelafgift
är den ersättning, som staten tager, då den legaliserar egendomsförflyttning
och gifver sin garanti för eganderätten, när den öfvergår
från den ena till den andra, med andra ord då förflyttningen lagfares. Man
får på detta sätt ett statsinsegel på sitt förvärf af ena eller andra slaget.
Vid denna skatt har man hittills icke tagit hänsyn till den ärfda fastighetsdelens
storlek, icke till den större eller mindre skatteförmåga
arfvet ansetts kunna medföra, utan har utgått uteslutande till den i flyttning
stadda egendomen. Så tillämpas stämpelskatten också öfverallt annorstädes.
Hos oss vill man införa ett undantag derifrån. Men finnes något skäl
att frångå denna princip och slå in på den af motionären föreslagna
vägen? Jag tror det icke. Herr Wester sade, att denna princip redan
blifvit öfvergifven genom kong! förordningen af den 17 oktober 1887,
som stadgar att lagfartshandlingen skall vara fri från stämpel, då taxeringsvärdet
å fastigheten i dess helhet icke uppgår till 1,000 kronor.
Hej, dermed är principen icke frånträdd, ty detta stadgande innehåller
endast, att stämpelafgiften icke skall utgå, när den ärfda fastighetens
taxeringsvärde i dess helhet icke uppgår till 1,000 kronor. Men nu
skulle vi kasta om och säga: vid öfverflyttning af fast egendom skall
man icke taga i betraktande hela den arffallna fastighetens storlek, utan
se till, huru mycket som belöper sig på hvarje arftagare och derefter
bestämma, om stämpelafgift skall eller icke skall utgå. 1 konseqvens
härmed skulle man då, menar jag, också i fråga om bouppteckningar
säga, att befrielse från stämpelafgift skal! ega rum, icke när
boets behållning ej uppgår till 1,000 kronor, utan när hvarje sterb -

N:o 14.

Måndagen den 9 Mars.

husdelegares arfslott icke uppgår till 1,000 kronor — eller såsom herr
Wester vill till 300 kronor. Men på detta sätt skulle man förändra
den skatt, som är lagd på egendomen, till en personlig skatt på arftagare^
och dermed i föreliggande fall tillämpa skatten mot skattens
princip. Det var endast detta jag i mitt förra anförande sökte framhålla.

Härmed var öfverläggningen slutad. Efter det herr talmannen
gifvit propositioner i enlighet med de yrkanden, som förekommit, beslöt
kammaren återförvisa ärendet till utskottet för förnyad behandling.

§ 9.

Föredrogos, hvart efter annat, och biföllos hankoutskottets nedannämnda
memorial, nemligen:

N:o 3, angående beviljande af ränta å en uppsagd, ej i behörig tid
uttagen deposition;

Nio 4, i fråga om afskrifning ur afdelningskontorets i Göteborg
räkenskaper af åtskilliga fordringar; och

N:o 5, angående afskrifning af fem stycken lån, utlemnade vid
Riksbankens afdelningskontor i Malmö.

§ io.

Efter föredragning vidare af lagutskottets utlåtande n:o 14, i anledning
af väckt motion om ändring af 1 kap. 6 § giftermålshalken, biföll
kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtande hemstält.

§ 11-

Slutligen föredrogs lagutskottets utlåtande n:o 15, i anledning af
väckta motioner om ändring af gällande bestämmelser i fråga om rätt
att utträda ur svenska statskyrkan.

I detta utlåtande hemstälde utskottet, att Riksdagen i anledning
af förevarande motioner, väckta inom Andra Kammaren, den ena af
herr E. J. Ekman (n:o 3) och den andra af herr P. J. M. Erikson
(n:o 72), ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kong!. Maj:t
ville till Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring af förordningen
den 31 oktober 1873, angående främmande trosbekännare och deras
religionsöfning, att det må lemnas fritt för hvarje svensk undersåte,
som fylt aderton år, att utträda ur den svenska statskyrkan utan att
behöfva uppgifva något trossamfund, hvartill han ämnar öfvergå.

Reservation emot denna utskottets hemställan hade anmälts, bland
andra, af herrar Sjöböna och Näslund, hvilka ansett, att motionerna icke
bort tillstyrkas, i hvad de afse rätt äfven för den, som omfattat icke
kristen lära, att utträda ur statskyrkan.

Ordet begärdes af

Herr Redelius, som yttrade: I nu föredragna betänkande har
lagutskottet, såsom vi nyss hörde, hemstält, “att Riksdagen i anled -

Om ändring
i gällande
bestämmelser
i fråga om
rätt att
utträda ur
svenska
statskyrkan.

N:0 14.

Om ändring
i gällande
bestämmelser
i fråga om
rätt att
utträda ur
svenska
statskyrkan.
(Forts.)

Måndagen den 9 Mars.

ning af förevarande motioner ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
att Kongl. Maj:t ville för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring
af förordningen den 31 oktober 1873, angående främmande trosbekännare
och deras religionsöfning, att det må lemnas fritt för hvarje
svensk undersåte, som fylt aderton år, att utträda ur den svenska
statskyrkan utan att behöfva uppgifva något trossamfund, hvartill han
ämnar öfvergåDet lärer väl ligga i öppen dag, att, om detta förslag
blifver lag, med konseqvensens magt ganska vidgående följder
skola visa sig. Det må derför icke väcka någons förundran, om de
skäl, som kunna tala för eller emot ifrågavarande förslag, något mer må
framhållas än hvad i utskottets betänkande blifvit gjordt. Detta må
desto hellre tillåtas, som det visat sig, att utskottet varit långt ifrån
enigt i detta sitt betänkande. Ehuru, detta ärende uteslutande faller
inom den civila lagstiftningens område — att så är framgår ju tydligen
deraf, att 1868 års kyrkomöte afvisade motioner rörande lagstiftning
för dissenters, en åtgärd, som godkändes äfven af derpå följande
kyrkomöten, samt 1873 års Riksdags beslut med kyrkomötets och
Konungens stadfästelse derå — så berör det ju likväl uppenbarligen
äfven kyrkan. Detta framgår också klarligen af högsta domstolens
yttrande i frågan 1873, innan förslaget framlades för samma års Riksdag
och kyrkomöte. Eftersom nu denna fråga sålunda uppenbarligen
berör både det kyrkliga och det borgerliga samfundet, så ligger det i
sakens natur, att det bör vara skäl att taga densamma i betraktande
från bådas synpunkt.

Hvad då först beträffar frågan ur kyrkans egen synpunkt, så
torde man böra ställa sig på basis af sjelfva kyrkans begrepp, och
för att framhålla detta behöfver jag icke vara mångordig. Jag behöfver
för sådant ändamål blott åberopa en auktoritet, som står högre
än någon af oss. Han har beskrifvit denna sin kyrka under bilden
af en åker, besådd ursprungligen med endast god säd, men sedermera
befunnen innehålla också ogräs. Sjelf har denna höga auktoritet förklarat,
att han med den goda säden ville beteckna dem, som egentligen
skulle utgöra kyrkan i sann och högsta mening. Om så är, veta vi
också allesammans, utan att jag behöfver upprepa det, att det från
intet håll kan anses vara till en kyrkas fördel, att det finnes ogräs
inom densamma, utan tvärtom. Det måste ju vara för den goda säden
menligt att så är, och kunde man befria densamma från ogräset, så
vore det ju högst önskligt. I öfverensstämmelse med detta kyrkans
begrepp har också den svenska statskyrkan i sin lära framhållit, att
endast de äro att anse såsom rätta medlemmar af kyrkan, hvilka föra
ett rättskaffens lefverne. Den åter, som visar ett lastbart och brottsligt
lefverne, skall icke räknas till kyrkans medlemmar. I denna lära,
som äfven är lagstadgad, har icke någon ändring skett derigenom, att
de senare årens borgerliga lagstiftning i någon mån lagt hinder i vägen
för kyrkotukten i vissa särskilda fall. Ty den, som fortfar att föra
ett lastbart och brottsligt lefverne, räknas icke till kyrkan. Men nu
kan man säga: hvad betyder detta då i föreliggande fråga? Betyder
det icke en inskränkning i samvets- eller trosfriheten? Nej. Jag vet
icke hvad utskottets ledamöter tänka i den delen, men det kan vara

N:o 14.

Måndagen den 9 Mars.

•löjligt, att de så föreställa sig saken. Det kan jag icke tydligt finna
åt det föreliggande betänkandet, fastän der talas om samvets- och
trosfrihetens stora grundsats, en vigtig grundsats, på hvilken man nödvändigt
måste hålla. Om jag ser frågan ur kyrkans synpunkt, så
säger jag, att det finnes både samvetsfrihet och religionsfrihet, ty ingens
samvete tvingas hvarken af den ene eller andre, så vidt jag förnummit.
Man får hafva sitt samvete i fred och det både enligt grundlagen
och kyrkolagen. Man får också hafva sin trosfrihet oantastad, man
får tro hvad man vill, och längre kan man naturligtvis icke gå från
kyrkans ståndpunkt. Men man har också sagt, att kyrkan borde från
sin ståndpunkt hafva rätt att från sig skilja alla dem, som icke lyda
kyrkans ordning eller uppträda såsom dess uppenbara fiender. Ja,
det har länge ansetts så, att denna rätt borde tillerkännas kyrkan
enligt dess egen grundlag, och. för närmare ett par tusen år sedan
uppträdde personer och frågade, om det icke borde ske så. Men då
någon kom och sade till den höge auktoritet, om hvilken jag nyss
talade: “Vill du icke att vi gå och taga bort ogräset", svarade denne:
“Nej, låten båda växa intill skördetiden." Detta svar gafs icke för
ogräsets skull, men för den goda sädens skull, att denna icke skulle
skadas. Men icke blef ogräset derigenom räknadt för god säd.

Förslaget att hemta bort ogräset vann ingen framgång. Då häfdades
frihetens grundsats alldeles rigtigt. Man må således hafva fördragsamhet,
tålamod med olika tänkande, men hvad man icke bör
fördraga, det är att de, med hvilka man har fördragsamhet, sjelfva
vilja stifta lag och ordning inom det samfund, der de vistas. Ty det
vore likasom om inom ett hus en främmande skulle tillåtas bestämma
husets ordning och lefnadsvanor.

Detta må för ögonblicket vara tillräckligt yttradt i afseende på
frågans bedömande från kyrklig synpunkt. Ser jag frågan från borgerlig
synpunkt, kan förhållandet ju vara ett annat. Ja, det är så
också. Då hafva vi ju att taga i betraktande icke blott ett utan
många kyrkosamfund; utom det evangeliskt-lutherska hafva vi baptisternas,
metodisternas, katolikernas, äfvensom judarnes samfund.
Dessa må man ju, utan att dermed säga något förklenande eller förringande,
kalla främmande trosbekännare, naturligtvis då man ställer
sig på luthersk ståndpunkt. Huru har staten gjort i afseende på
dem? Jo, den har tillerkänt dem religionsfrihet, och detta icke blott
så, att de få finnas till. Det är längesedan staten medgaf detta. Det
kan ju nu icke komma i fråga, att staten skulle utstöta någon för
hans bekännelses, hans tros eller läras skull. Nej, långt derifrån. Staten
tillerkänner _ sina medlemmar trosfrihet, samvetsfrihet, yttrandefrihet,
bekännelsefrihet och fri religionsöfning också. Men då siiger man, att
dervidlag finnes ändå någon gräns. Ja, det är sant, men det är ganska
rymligt inom den gränsen. Men är det då icke nog dermed? Nej,
säger man, det är icke fullständig, icke absolut frihet. Nej, det är
det icke. Frågas: bör det icke blifva det då? Frågas tillbaka: kan
absolut frihet finnas i något menskligt samfund ? I det första samfund
jag nämnde fans den icke en gång. Ty om också icke mennisTcorna
göra något att hämma sjelfsvåldet, kommer det ändå eu efterräkning
Andra Kammarens Prof. 1891. N:o 14.

Om ändring
i gällande
bestämmelser
■i fråga om
rätt att
utträda ur
svenska
statskyrkan.

Forts.)

N:o 14. 50 Måndagen den 0 Mars.

Om ändring för dem, som icke följa frihetens fullkomliga lag i sanning, i renlefnad,
1 gällande j rättfärdighet i alla rigtningar. Den som icke följer frihetens gudomTfrågaom
lae> han träffas förr eller senare af nemesis. Det är icke full

rätt att likställighet mellan godt och ondt, kärlek och hat, och jag tror icke
utträda ur att det är nyttigt för det borgerliga samfundet att likställa dessa besvenska
grepp. Det duger icke. Om jag finge tillämpa liknelsen om kyrkan
Sja(FortsT sJe^ 1^ det borgerliga samfundet, ville jag säga, att det borgerliga
samhället lagstiftar för kyrkan d. v. s. den goda säden genom kyrkolagen
och dissenterlagen, och dessa lagar kunna förändras på många
sätt. Men för ogräset lagstiftar det borgerliga samhället genom strafflagen.
Om nu, detta oaktadt, det icke vore fråga om annat eller mera
än att anhålla, att Kougl. Maj:t ville utreda, huruvida icke andra bestämmelser
än de nuvarande kunde vara bättre lämpade att motsvara
tidens kraf eller verkligen behöfdes i antydde rigtningar, vore derom
ingenting att säga. Jag skulle vara med derom. Men att Kiksdagen
på förhand skulle uttala, att den ville hafva ett sådant stadgande, att
det skulle lemnas fritt för hvar och en att utträda ur statskyrkan utan
att säga, hvart han går, det kan jag icke vara med om. Jag må få

så mycket hugg som helst derför; det får jag stå för. Jag anar nog

hvad som kommer att följa, men jag kan icke hjelpa det. Detta föreliggande
förslag erinrar mig om ett gammalt stadgande, som numera
lyckligtvis är upphäfdt, enligt hvilket presterna voro skyldiga att skrifva
attester till personer, som ämnade begifva sig till främmande, obestämd
ort. Staten fann sig emellertid icke kunna vara nöjd med sådant —
och jag undrar icke derpå — utan gaf befallning, att man icke finge

skrifva attester till obestämd ort; och icke nog med detta, utan det

anbefaldes äfven att ändamålet för attestens utfärdande skulle uppgifvas,
emedan vederbörande myndigheter funnit att rättigheten att få attest
till obestämd ort medförde mycken oreda och osäkerhet: man fick en
viss grupp af folk, som man icke visste hvar man skulle söka och som
man icke kunde hålla reda på. Det är ett uttryck som blifvit begagnadt
i detta hänseende och som jag icke utan tvekan vill använda.
Men jag skall dock göra det, efter som jag icke kunnat finna något
bättre. Det är ordet lösdrifvare. Uttrycket är icke mitt, såsom en
annan talare härom dagen sade i eu annan fråga, utan det yttrades
af ett justitieråd vid behandlingen af dissenterlagen år 1878. Och fast
jag var beredd på detta ärendes behandling i dag och derför icke har
anteckningarne med mig, så att jag kan nämna dagen och hänvisa
till sidan i protokollet, utan står här liksom en, som förlorat koncepterna,
vet jag ändå med visshet och vägar försäkra att så är förhållandet.
Justitierådet yttrade nemligen, att man icke bör skapa “kyrklige
lösdrifvare^ Men huru skapar man dem? Jo, om staten icke alls
bryr sig om, hvart de ur kyrkan utgående taga vägen. Det kan icke
vara, jag vill icke säga möjligt, men det kan ej vara rimligt, att staten
skulle säga så: jag bryr mig icke om, beträffande religionen, hvar mina
medborgare finnas; och om staten likväl skulle så göra, frågar jag:
skall det likväl åligga svenska kyrkans presterskap att i afseende på
de fleste embetsåtgärder, utom i afseende på själavården, hafva med
dem lika fullt och till samma omfång som förut att göra! Förslaget

N:o 14.

Måndagen den 9 Mars.

nämner ingenting derom. Jag vet icke, hvad man skall tänka derom,
men besynnerligt ser det ut att utelemna allt tal derom, då man vet,
att personer finnas, som med lätthet fördraga allehanda utom statskyrkan
och dess presterskap. Jag har hört något ditåt många gånger här i
kammaren och det sticker fram litet emellan, men det är icke alltid
lämpligt att tala om det. Att icke föreslå någonting i antydda rigtning
är en brist i det föreliggande förslaget.

Medan jag är inne på den borgerliga synpunkten, vill jag fästa
uppmärksamheten äfven på en annan sak, presterskapets ställning till
staten nu och framdeles. Det borgerliga samfundet behöfver åtskilliga
attester och eu hel mängd andra skrifvaregöromål, som åligga presterna
och som (''kas hvarje år, så att ställningen tenderar att blifva den, att
vår kyrkas tjensteman till största delen äfven skola vara statens. Kyrkolagen
har ock ett stadgande, deri bestämdt uttalas, att presterna skola
lyda allt hvad dissenterlagen kan komma att bestämma. Således är
ställningen sådan, att vi åro i väsentlig grad statens tjensteman. Jag
vet icke, huru det kommer att ställa sig framdeles, men kanske blifva
vi dä statens tjensteman rätt och slätt och komma att kallas sockenskrifvare
eller något sådant. Det är ju möjligt, tv staten bör i alla
fall taga reda på sitt folk och kan icke lemna det ritan tillsyn.

Men, invänder man, de äldre må sköta sig sjelfve; om barnen är
redan stadgadt; här står icke huru; det står blott taladt, om dem, som
fyllt 18 år, och öfriga stadganden skola qvarstå. Ja, väl. Men det
blir ändå icke detsamma som förut. Ty vid utträde ur statskyrkan
skola väl föräldrarne få bestämma öfver sina barns uppfostran, i synnerhet
i ett så grannlaga ämne som religionen, och det kan väl icke
tänkas, att, om någon utträder ur statskyrkan, utan att öfvergå till
något visst religionssamfund, en statskyrkans prest skulle komma och
säga: edra barn skola likväl uppfostras i vår kyrkas lära. Skulle icke
då den faderliga myndigheten gälla mer än prestens eller kyrkans?
Skulle det icke i motsatt fall kännas som olidligt tvång? Jag tror
det. Då blefve tillståndet värre.

Derför, huru oväntadt det än kan låta och huru obehagligt det
än må vara, måste jag yrka utslag å utskottets hemställan. Jag säde
obehagligt, ty det är icke roligt att räkna till statskyrkans medlemmar
dem, som äro dess fiender och på allt sätt smutskasta och håna kyrkan.
Det pröfvar fördragsamhetens ande, varen säkra på det. Men det är
eu att fördraga, ett annat att kasta bort. Jag vill icke kasta bort, jag
vill tåla, att de skola stå qvar i samfundet, men icke kan jag vara med
om att de skola stifta lag för samfundet.

Jag yrkar afslag.

Herr H öj er anförde: Den, som närmare studerat lagutskottets utlåtanden
under innevarande riksdag, och med dem jemfört lagutskottets utlåtanden
under 1890 års riksdag, kan komma till den åsigt, att lagutskottet
i sin anda och sammansättning undergått åtskilliga förändringar. Det
är alldeles, synes det mig, som om lagutskottet eller dess majoritet
funnit den gamla luften något qvaf, som om den gläntat något på fönstren
— försigtigt naturligtvis och låtit den nya tidens vindar spela

Om ändring
i gällande
bestämmelser
i fråga om
rätt att
utträda ur
svenska
statskyrkan.
(Forts.)

N:o 14,

0 m ändring
i gällande
bestämmelser
i fråga om
rätt att
utträda ur
svenska
statskyrkan.
(Forts.)

Måndagen den 9 Mars.

in. Jag antager, att det är under en sådan vädringsprocess, som lagutskottets
utlåtande n:o 15 sett dagen.

Jag tror, att lagutskottets majoritet kan lefva ganska lugnt i den
vissheten, att den genom sin hemställan i utlåtandet n:o 15 icke
heträdt revolutionens vägar. Lagutskottets majoritet har blott erkänt
religionsfrihetens princip, hvilken är en af de röda trådar, som går
genom vår tids hela utveckling, och lagutskottets majoritet har blott
hemstält, att vi skola tillse, att bestämmelserna i den allmänna lagen
mera än förut och såvidt möjligt är må öfverensstämma med det ännu
ouppfylda grundlagsbud, som står att läsa i 16 § regeringsformen.
Att vi ännu icke kommit så långt som denna grundlagsparagraf gifver
vid handen, det visar, att det svenska folket har oändligt svårt att med
sig assimilera denna religionsfrihetens princip i hela dess utsträckning.
Det synes åtminstone för mig vara alldeles klart, att, om man kan
tala om menniskans allra naturligaste och heligaste rättighet, det
visserligen är den rättigheten, att i de allra vigtigaste frågor, nemligen
de religiösa, få helt och hållet följa sin öfvertygelse samt ärligt säga
och vara hvad man är, utan att genom officiel tryck tvingas att vara
hvad man i sjelfva verket icke är.

Denna rättighet är i mina ögon oafytterlig, den tillhör icke endast
kristna dissenters, utan oafkortad äfven de svenska medborgare, som
stå utanför råmärkena för kristendomen. Detta vill jag uttryckligen
hafva sagt gent emot reservanterna, herrar Näslund och Sjöcrona, som
i detta fall synas vara af en annan uppfattning. Att emellertid i vårt
fädernesland den nya tidens anda i detta stycke börjar tränga igenom,
visar sig deraf, att, såsom vi se i lagutskottets betänkande, under sista
■åren flera motioner i samma syfte som de nu föreliggande sett dagen.
En motion har blifvit väckt i Första Kammaren och tre i Andra Kammaren,
och två gånger har frågan varit före vid kyrkomötet, nemligen
år 1883 och 1888, så vidt jag vet. Intressant och upplysande är att
se, hvilket öde motionerna hafva fått röna på skilda håll. Andra Kammaren
har två gånger förut bifallit dylika motioner, medan de deremot
blifvit afslagna af Första Kammaren ''och kyrkomötet, hvilka båda institutioner,
såsom herrarna veta, i någon mån lefva utanför inflytelserna
af den moderna tidens kulturströmningar. Om något synes klart, är
det förvisso det, att statskyrkan sjelf näppeligen kan hafva någon nytta
af det prohibitivsystem, som hon ännu i sin lagstiftning tillämpar.
Eller är det möjligt att tro, att det kan gagna statskyrkan, att hon
med tvång håller qvar inom sina råmärken de medborgare, som icke
erkänna hennes lära och ordning, som deraf känna sig revolterade i
sitt inre, och som känna sina samveten kränkta af hennes prohibitiva
lagar. Skola icke dessa personer ovilkorligen blifva öppna eller förstuckna
fiender till statskyrkan, och kan man icke vänta, att de skola
dag för dag med oaflåtlig id arbeta på hennes undergång. Det är mycket
lätt att förstå de kyrkans män, som vilja, att kyrkan må ega magt
att skilja ifrån sig de medlemmar, hvilka icke vilja ackommodera sig med
hennes ordning.'' Endast på det sättet kan hon i någon mån blifva
hvad hon säger sig vilja vara, nemligen Kristi sanna kyrka. Jag talade för
någon tid sedan med eu af kyrkans högt stående män just om lag -

N:o 14.

Måndagen den 9 Mars.

stifta!ngen i förevarande fall. Denne prelat förklarade, att, om också
icke något annat skål funnes för bibehållande af den prohibitiva lagstiftningen,
vore hänsynen till barnen ett alldeles tillräckligt skäl att
hindra utträde ur statskyrkan. Dertill svarar jag för det första, att
icke någon som helst hänsyn kan inskränka min oafytterliga rättighet
att i religiösa ting följa min egen öfvertygelse. För det andra är jag
fullkomligt skeptisk med afseende på resultatet af den barnanppfostran,
som ställer barnen mellan de mägtiga inflytelserna af heretiska eller
rent af icke kristna föräldrar å ena sidan och inflytelserna från kyrkan
och skolan å den andra med en kristendomsundervisning på basis af
långkatekesen och Norbecks teologi. Jag tror, att om barnen komma
•under sådana dubbla inflytelser, de näppeligen kunna uppfostras till
.medlemmar af Kristi sanna kyrka, hvad de nu för öfrigt kunna bli.

Hvad slutligen beträffar herrar Sjöcronas och Näslunds reservation,
i hvilken de, såsom man ser, gå in på utskottets hemställan, utom i
hvad den gäller de personer, som stå på utomkristlig ståndpunkt, har
jag svårt att förstå deras resonnement. Jag tänker mig två sätt att
resonnera. Man kan resonnera på det sätt, som blifvit antydt i en af
de föreliggande motionerna, eller att svenska staten skulle förlora sin
karakter af kristlig, om den medgåfve icke-kristna att efter behag utträda
ur statskyrkan. Derpå svaras, att statens kristlighet icke beror
af eu religiös tvångslagstiftning, utan af kristligheten i de principer,
hvarpå dess institutioner äro byggda. Jag är deruti fullkomligt öfverens
med den ene af de ärade motionärerna. Herrar reservanter kunna för
det andra möjligen resonnera så — och detta har utskottet påpekat —
att de personer, som befinna sig på utomkristlig ståndpunkt, höra till
sin egen nytta tvingas att stå qvar i kyrkan, på det att hon må på
dem kunna utöfva sitt uppfostrande och förädlande inflytande. Jag är
skeptisk äfven gent emot rigtigheten af en sådan uppfattning. Jag tror
icke, att personer, som känna sig revolterade i sitt inre af det tryck,
statskyrkan utöfvar, skola kunna vinnas för kyrkan eller någonsin komma
att erfara en uppfostrande inverkan från hennes sida, så länge de tvingas
att dröja inom hennes gränser. Det är deremot möjligt, att, då kyrkan
lemnar dem full frihet, de kunna erfara en sådan förädlande inverkan.

Slutet af mitt anförande är ett obetingadt instämmande i motionärens
herr Ekmans yrkande, äfven derutinnan att jag anser, att ett
utträde ur statskyrkan icke bör medföra någon som helst förlust af medborgerliga
rättigheter. Men dä denna fråga tål en ytterligare utredning, och
hon icke kan lösas endast genom en förändring af dissenterlagen, tror jag
det vara klokast att stanna vid det slut, till hvilket lagutskottet kommit.

Jag får derför yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Ekman: Eu kyrkans man talade i denna fråga, och det är
honom, jag först vill benröta och möta honom på den mark, der han
stälde sig från början. Han sade, att man bör betrakta denna fråga
dels från kyrkans ståndpunkt och dels från statens. Jag skall också
be att få betrakta frågan just från samma synpunkter. Men då han
sade, att han ville betrakta frågan från kyrklig ståndpunkt, förvånade
det mig att höra den stora obekantskap med den kristna kyrkans ur -

Om ändring
i gällande
bestämmelser
i fråga om
rätt att
■utträda ur
svenska
statskyrkan.
(Forts.)

N:o 14.

Måndagen den 9 Mars.

Om ändring kunder, han ådagalade i sitt anförande. Först och främst påstod han,
s gällande Kristus i liknelsen om ogräset och livetet skulle hafva sagt, att
^ffråTi^om kyrkan skulle vara åkern, der allt ogräset skulle frodas; men jag hoppas,
rätt att att lian har aktning för den auktoritet jag anför, och hem sade, att
■utträda ur åkern vore verlden och icke kyrkan. Jag skulle gent emot detta hans
svenska anförande vilja påpeka Herren Jesu Kristi eget beteende, huru han var
“ST*'' fullkomligt främmande för all tanke på förföljelser och för att på yttre
°r S'''' sätt utöfva något tryck. Het var på öfvertygelsens väg han arbetade,
det var på öfvertygelsens väg han kämpade, det var på öfvertygelsens
väg han försökte nå menniskornas hjertan, och det var på öfvertygelsens
väg, som han samlade en lärjungaskara omkring sig. Och när
man försökte att på något annat sätt och med andra vapen värja hans
sak, sade han: “stick ditt svärd i skidan, ty den, som tager till svärd,
han skall med svärd förgås.“ Han försökte icke på något sätt att med
köttsliga vapen befordra sin sak. Men det är visserligen köttsliga vapen
att lagstifta emot religionsfriheten, och ett sådant vapen bör derför
afvisas. — Jag säger detta derför, att den första ärade talaren förde
oss in på detta område, hvadan jag anser äfven mig hafva rätt att
begagna hans utgångspunkt. — Apostelen Paulus säger ock: “våra
vapen äro icke köttsliga utan andliga." Het är med andens vapen, vi
skola kämpa. Bet var med dessa vapen, med andens vapen, med det
fria ordets vapen, den första kristna kyrkan vann sina skönaste segrar.
Det var med dessa vapen, Paulus förde kristendomens sanningar öfver
till Mindre Asien, öfver till Grekland, öfver till det gamla Rom och
gjorde sina eröfringar. Het var först, sedan en romersk kejsare hade
fått omfamna den späda kyrkan och fått börja sköta om den, som denna
kyrka började tillgripa andra vapen. Men detta var denna kyrkas Svaghet,
och sedan dess är kyrkans historia en historia om hennes svaghetstillstånd,
som röjer sig i hennes åtgöranden, just derför, att hon velat
förlita sig på jordisk magt och myndighet och icke på andliga vapen. Jag
skall be att få föra herrarne till minnes, hvad historien talar. Hen omtalar,
att i Spanien lefde en konung Filip II, som af nit för religionen och för en
enig kyrka lät tända icke mindre än åttiotusen bål, der hundratusentals
menniskor förbrändes. Men med hvilken verkan? Jo, ur askan växte
icke lif utan död och sömn, ur hvilken Spanien icke kunnat väckas den
dag, som i dag är. Men i Spanien uppväxte någonting annat. Het
var revolutionen. När man söker att förqväfva menniskoandens rätt
att tänka och tala ut, hvad den tänker, så har det sådana följder.

När man vidare i f rankrike under Ludvig den fjortondes tid på
allt sätt sökte värna om den katolska enheten, sä att konungen till och
med Ilek namn af “kyrkans son“, så följde derpå under Ludvig den
femtonde eu tid af sedligt förfall, som slutade under Ludvig den sextonde
med revolutionen.

På samma sätt förhåller det sig, om jag vänder blicken till sjelfva
Rom. Hvar är det någonstädes, der man sä arbetar för kyrkans enhet
med köttsliga vapen? Men hvar är den plats, som haft att uppvisa så
mycken sedlig ruttenhet?

Nej, mina herrar, man kan icke tvinga fram andligt lif och andlig
enhet på den vägen.

N:o 14.

Måndagen den 9 Mars.

När Upsalabiskopen, erkebiskop Nicolaus Bottniensis, på Upsala möte
utropade: “nu äro vi alla en man och ha alla en herre och en Gud“, så lät
det visserligen storarladt. Men det var icke mycket sanning deri, ty
det gnisslade redan då i foguingarne, huru mycket han än talade om
enheten. Det är så, att vi förstå endels och profetera endels, och
derför få vi Unna oss i, att i landet finnas olika tänkande. Och en
stat, som vill åberopa sig på att vara en kristen stat, måste gå till
väga på kristligt sätt.

Men nu säger den värde talaren: “det finnes samvetsfrihet och
trosfrihet; det hafva vi alla. Det är icke någon, som kränker vårt
samvete, och ingen som kränker vår tro.“ — Ja, det är icke någon,
som kan förfoga öfver vårt samvete; det är icke heller någon, som kan
förfoga öfver vår .tro. Men när denna tro och detta samvete vilja ge sig
uttryck i bekännelse, då möter motstånd, och när det blir fråga om att
få yttrandefrihet, så följer den icke alltid med samvetsfriheten och trosfriheten.
— Det är, Gud ske lof, så beskaffad^ att man får tro, hvad
man vill. Det är ju sä, att ingen kan komma in i mitt inre och kommendera
deröfver. Ty huru man än lagstiftar, så tror jag, hvad jag
vill, och det gör jag, äfven när lagen öppnar fängelsets portar. Ty
öfver min tro kan ingen svensk lag, ingen borgerlig lag kommendera.
I detta fall är det full frihet. Men nu är det fråga om den frihet, som
som får framträda i handling, i bekännelse och organisation, och det
är till denna frihet, som vi måste komma förr eller senare.

Jag skall be att få citera ett märkligt yttrande, som lagutskottets
förre ordförande hade år 1873, han var då statsråd, när dissenterlagen
diskuterades. — Han säger: “då det är fråga om att gifva religionsfrihet,
bör man gifva den i fullt och rågadt mått och icke i små portioner.
“ Han uttalade en sanning, som jag tror, att vi i detta fall
behöfva behjerta. Ty en af de dyrbaraste rättigheter, som vi hafva, som vi
måste hafva, är religionsfrihet, icke blott trosfrihet utan verklig religionsfrihet,
så att vi få öfva vår religion på ett sätt, som öfverensstämmer
med vårt samvete.

Hvad nu beträffar ställningen till det borgerliga samhället, så veta
vi väl att den nuvarande dissenterlagen tillstäder menniskan att få utgå
ur den svenska statskyrkan. Men man skall uppgifva det samfund, till
hvilket man vill öfvergå. Det samfundet behöfver icke existera här i
Sverige. Det behöfver blott vara ett historiskt samfund som möjligen
existerar i Asien, Australien eller i Amerika. Jag behöfver icke heller
att öfvergå till det samfundet, utan jag har blott att uppgifva dess
namn. och sedan kan jag ändra tankar, när jag går ifrån pastorsembetet.

Icke är det rätt, och icke är det godt att sätta menniskor i en
sådan ställning, att när de vilja utträda ur den svenska kyrkan, de
måste uppgifva ett samfund, hvartill de i sjelfva verket icke öfvergå.
Hvad har man i praktiskt afseende vunnit på pastorsexpeditionen med
att man fatt uppteckna, att N. N. blifvit qväkare — och så blir han
icke qväkare, utan han blir något annat. Det kan väl icke vara kärt
för pastorsembetet att hafva sådana anteckningar, hvari ingen sanning
ligger, vore det icke bättre att jag finge träda in för pastorsembetet
och säga: “Jag vill gå ut ur svenska kyrkan, men jag kan icke sluta

Om ändring
i gällande
bestämmelser
i fråga om
rätt att
utträda ur
svenska
statskyrkan.
(Forts.)

N:o 14.

Om ändring
i gällande
bestämmelser
i fråga om
rätt att
utträda ur
svenska
statskyrkan.
(Forts.)

Måndagen den 9 Mars.

mig till något bestämdt samfund, derför att jag icke funnit något samfund,
med hvilket jag helt öfverensstämmer.11 Vore det icke godt och
ömkligt, att hvarje medborgare kunde för sin del intaga en sådan
ståndpunkt?

Man har särskilt undrat, om äfven gudsförnekande rationalister
och sådane, som kasta all religion öfver bord, skulle hafva en sådan rätt
att utgå. Ja, hvad nytta är det, att de stå qvar och förargas och förbittras
öfver, att svenska kyrkan håller dem qvar med tänder och klor,,
och att de omöjligen kunna komma derur? Hvarför kan man icke öppna
dörren för dem? Och ligger det icke sanning i hvad lagutskottet säger:
Med fog torde äfven kunna sättas i fråga, om kyrkan kan på något
mera verksamt sätt öfva inflytande på dem af dess medlemmar, som i
sin religiösa uppfattning stält sig utom kristendomens råmärken eller
till och med afsvurit all religion, men hvilka mot sin vilja hållas qvar
inom kyrkans murar och sålunda påtvingas ett visst sken af religiositet,
som de i sjelfva verket måste förakta.

Jag förmodar att Andra Kammaren icke hyllar den åsigten, som uttalades
vid 1883 års kyrkomöte, att om en person, uppfostrad i kristendomens
välsignelser, visar sig så helt bortkommen från kristendomens
grundsanningar, att han är färdig att afsvärja allt hvad kristendom
heter, han dä bör behandlas såsom icke varande normal.

Jag bör upplysa, att det var en biskop som yttrade detta.

Herr talman! Det är icke utaf liknöjdhet för kristendomens sanningar,
det är utaf den allra lifligaste öfvertygelse om det välsignelsebringande
i kristendomen och såsom varm vän till kristendomen, som
jag yrkar på full religionsfrihet i den meningen, att religionsfrihet må
tillkomma icke allenast andra olika tänkande kristne utan äfven sådana,
som icke vilja hafva något med kristendom att skaffa. Det är genom
att ställa oss på en sådan fri basis, att med ordets och öfvertygelsens
vapen söka vinna hjertan, det är på det sättet, säger jag, som kristendomen
skall segra i det 19:de århundradet lika väl som i det första,

Herr talman, jag anhåller om bifall till lagutskottets förslag.

Herr Boethius: Jag skall icke inlåta mig på den stora principfrågan.
Jag har tvärtom fäst mig vid en liten synpunkt, i det jag
uppträder för barnen och för att föra deras talan.

Jag vill till en början förklara att jag är med på motionärernas
syfte. Mot deras vilja vill jag icke qvarhålla fullvuxna, som vilja utträda
ur statskyrkan, och jag anser i likhet med motionärerna att det
är olämpligt att, såsom nu, förleda personer att falskeligen uppgifva
samfund, i hvilka de hetas skola ingå. Men hvad skall det bli af barnen
till sådana personer? Mina herrar, jag tror icke blott på kristendomens
magt som en hjerteangelägenhet, utan ock som ett allmänt civilisationsmedel,
en magt att hålla folken inom den kristna civilisationens
råmärken, och jag vill icke att vårt folk skall flyttas utanför dess gränser.
Jag vill hafva en kristlig grund för samhället, men den grunden
rubbas, om föräldrar, som utträda ur statskyrkan, derför att de
hafva en rent hednisk uppfattning, skola kunna hindra sina barn från
att erhålla någon slags undervisning om kristendomens grundsanningar,

Måndagen den 9 Mars.

N:o 14.

så att sålunda medborgare här växa upp alldeles utanför de kristna
idéernas krets. Jag vill alltså gå med på utskottets förslag, men blott
på det vilkoret, att barn till sådana föräldrar på något sätt bibringas
undervisning i den kristna religionens grundsanningar. Det behöfver
icke ske i statskyrkan. Det kan ske i en dissenterkyrka eller dissenterskola,
blott det sker på något sätt; och jag anser att utskottet bort
påpeka nödvändigheten af garantier härför.

I detta syfte ber jag, herr talman, att få yrka återremiss.

Om ändring
i gällande
bestämmelser
i fråga om
rätt att
utträda ur
svenska
statskyrkan.
(Forts.)

Herr Petersson i Boestad: Herr talman, mina herrar! Jag ber
att få yrka afslag på föreliggande motion, som enligt min åsigt leder
till upplösning i både andligt och verdsligt afseende, om den bifalles.
Å ena sidan utsänder man missionärer till liednalanden, under det man
sedan å den andra vill befordra öfvergång till ny hedendom och religionslöshet
i hemlandet.

Jag yrkar afslag på såväl motionerna som utskottets hemställan
om skrifvelseförslag.

Herr Janson i Carlshed: Den ifrågavarande motionen hoppas jag
icke skall komma att bifallas utaf denna kammare. Ty jag tror att
under densamma ligger en fara för den rena evangeliskt-lutherska
kyrkan. Lyckas man att söndertaga den ena stenen efter den andra från
kyrkobyggnaden, tror jag att densamma så småningom kommer att
falla. För min del kan jag icke vara med derom, ty jag vill icke lösgöra
mig från den tro och det löfte, jag en gång afgifvit, och hoppas, som
sagdt, att denna kammare icke skall vara med om en sä omstörtande
reform, som nu här är ifrågasatt.

Herr Re de Hus: Hvad beträffar en talares på stockholmsbänken
yttrande derom, att jag ej skulle hafva citerat skriftens ord: “åkern är
verlden“, så anförde jag visserligen icke detta bibelspråk men använde
denna bild, det medgifves, och trodde, såsom han väl också tror, menar
jag, att hvad som gäller verlden gäller också Sveriges rike, ty vårt land
är väl också en del af verlden. Men liknelsen handlar om det, som
växer på åkern, men icke sjelfva åkern. Jag antager derför att den
åsyftade liknelsen kan användas såväl på kyrkan som det borgerliga
samhället.

Hvad åter angår de öfriga yttrandena mot mig, anser jag dem icke
behöfva besvaras med annat än apostelns ord: “varer all mensklig ordning
underdånige!“

Herr Jansson i Krakerud: Jag tror, att man söker göra denna
fråga mycket större än den i sjelfva verket är.

En af de föregående talarne trodde, att den af utskottet föreslagna
reformen skulle vara så förskräckligt omstörtande, och en annan började
redan tänka på dess inflytande på barnens uppfostran och ansåg, att det
derför skulle vara ett misstag att bifalla förslaget. Jag ber med anledning
häraf få fästa uppmärksamheten på hvad här egentligen är fråga om.
Här är endast fråga om att få tala sanning, då någon begär utträde ur

Andra Kammarens Prof. 1891. N:o It. 5

N.o 14.

Om ändring
i gällande
bestämmelser
i fråga om
rätt att
utträda ur
svenska
statskyrkan.
(Forts.)

Måndagen den 9 Mars.

statskyrkan. Om en person begär sådant utträde, måste han enligt 1873
års kong!, förordning rörande främmande trosbekännare uppgifva, till
liviiket trossamfund han ämnar gå, men han behöfver icke nu såsom förr,
då vi ännu hade 1860 års kongl. förordning rörande denna fråga gällande,
bevisa att han också verkligen skall öfvergå till det uppgillra samfundet.
Numera behöfver han endast säga, att han ämnar eller tänker öfvergå
till det eller det främmande trossamfundet och pimsten, till hvilken han
vändt sig, utskrifver utan vidare attesten åt honom. Under sådana omständigheter
hemställer jag till herrarne och särskild! till dem, som
yttrat sig i så hjerta färger mot det föreliggande förslaget: hvad har
väl under sådana förhållanden svenska statskyrkan för nytta deraf, att
en person för att vinna utträde ur statskyrkan måste uppgifva ett bestämdt
annat kristligt samfund, dit lian vill ingå? Han kan väl lika
gerna helt enkelt få anhålla om utträde ur statskyrkan utan att göra
vidare tillägg. Vore väl ett sådant medgifvande till skada för våra
barns uppfostran? När han nu icke behöfver styrka att han vunnit
inträde i något visst främmande samfund, innan lian kan få utträde ur
statskyrkan, så kan han ju, då han begär detta, säga att han vill ingå
i det eller det samfundet, utan att han sedermera ingår deri. Han kan
till och med i vissa fall för att få utträda blifva tvungen att ljuga.
Nan han under dylika omständigheter icke lika gerna tå tala sanning?
Och hvilket förädlande och gagnerikt inflytande på barnen och deras
uppfostran kan väl anses härflyta från ett så beskaffadt tillstånd, som i
detta hänseende nu är vållande, då en fader eller moder, som vill träda
ut ur den svenska kyrkans gemenskap, kan rent af tvingas att tala
osanning för att vinna sitt syftemål? Hade man en författning, som
lade hinder i vägen för utträde derigenom, att den, som sökte detta,
icke kunnat styrka, att han ingått i det af honom uppgifna främmande
trossamfundet, då vore det eu annan sak. Men här föreligger endast
en begäran om rättvisa och billighet, hvilken utan tvifvel skall tillfredsställa
rättskänslan hos dem, som äro såväl inom som utom svenska
statskyrkan. Jag kan således icke finna ringaste skäl att yrka afslag å
förslaget, utan tvärtom, hvarför jag också yrkar bifall till detsamma.

Herr Wester: Såsom mig synes, har denna fråga fått alltför stora

dimensioner. Den är i sjelfva verket mycket enkel. 1 3 § af förordningen
angående främmande trosbekännare stadgas, att den, som vill
utträda ur svenska kyrkan, skall gifva sin afsigt till känna för kyrkoherden
i den församling han tillhör, och dervid uppgifva det trossamfund,
hvartill han vill öfvergå. Här har nu väckts motioner att denna senare
bestämmelse skulle tagas bort. Det är sålunda endast fråga om, huruvida
den, som vill gå ut ur statskyrkan, skall behöfva uppge det samfund,
hvartill han vill öfvergå, eller icke. Han behöfver, såsom förut här
blifvit nämndt, redan nu icke styrka sin uppgift; han kan uppge hvilket
samfund som helst, och pastor kan icke vägra nonom utträde. Det är
sålunda icke fråga om, huruvida kyrkan skall tvingas att behålla en
person eller om han skall ha rättighet att träda ut. Lagutskottet har
föreslagit borttagande af ifrågavarande bestämmelse, emedan utskottet
ansett det icke vara rätt och lämpligt att hafva en lag, som kan

N:o 14.

Måndagen den 9 Mars.

förleda menniskor att uppge någonting som till äfventyrs icke är sant.
Det är förut sagdt, att de icke äro skyldiga att öfvergå till det samfund,
som de uppgifvit, och äfven om eu person verkligen har för afsigt att
öfvergå till det uppgiga samfundet, så kan han ju ändra tanke.

Denna lagförändring har föreslagits redan 1877 af en utaf kyrkans
förnämste män, numera aflidne ordensbiskopen Grafström. Den föll då.
Den återkom vid 1883 års kyrkomöte och tillstyrktes då af dess särskilda
utskott, hvari suto två biskopar, om jag minnes rätt. Den föll emellertid
Tid kyrkomötet. Sedermera har motionen upptagits vid riksdagarne
1885 och 1886. Den har båda gångerna godkänts af Andra Kammaren,
men fallit i den första. Sådan är frågan i dess helhet.

En representant på upsalabänken talade om den fara för barnens
uppfostran, som skulle uppstå genom denna lagförändring. Han förde
barnens talan äfven i flaga om tullarne, så att det måtte vara hans
specialitet Jag får emellertid erinra om, att denna sak icke det ringaste
inverkar på frågan om barnuppfostran, ty angående den stadgas tydligt
-och klart i dissenterlagens 7 §, och uti detta lagrum är någon ändring
icke ifrågasatt. Ett bifall till det nu föreliggande förslaget kan således
icke verka rubbning i hvad som gäller i afseende å främmande trosbekännares
barn och deras uppfostran.

Herr Ekman: Herr talman! Jag skall blott be att få bemöta
en anmärkning, som jag tror är temligen allmän, och som har sin
grund i den föreställningen, att, om man skulle fä igenom detta lagförslag,
så skulle man just derigenom söndra statskyrkan. Nej, rnine
herrar, statskyrkan år faktiskt söndrad redan förut och kommer att bli
det mer och mer. Det torde väl icke vara herrarne obekant, huru
många fria religionssamfund som redan faktiskt hafva lösslitit sig från
statskyrkan och med densamma ingenting hafva att skaffa, annat än
möjligen då man infinner sig hos pastor för att taga ut ett åldersbetyg
för pass till utlandet eller i något dylikt ärende. Jag tillhör sjelf en
organisation, som sluter inom sig 100,000 af Sveriges fullmyndige män
och qvinnor. Baptisterna räkna 30—40,000 medlemmar, af hvilka,
mig veterligen, blott en enda liten församling, Wåmlius församling, lagligen
utträdt ur statskyrkan. Metodisterna hafva mer än 20,000 medlemmar,
af hvilka visserligen största delen utträdt, men en del ännu qvarstår.
Att det nuvarande tillståndet emellertid icke hindrar till och med
icke kristna, såsom rationalister, utilister och dylikt, att samlas och predika
sina läror, torde vara alldeles uppenbart. Här annonseras hvar vecka
föredrag på eu viss plats, der man har sådant för sig, och opinionen
är så stark emot alla polisingrepp, att man numera icke vågar upplösa
sådana sammankomster. Det är nog af, att vi kommit derhän, att vi,
tum för tum, tillkämpat oss denna frihet. Nu hafva vi blott en ödmjuk
och vördsam anhållan, att Sveriges Riksdag och Konungen måtte
erkänna hvad som faktiskt redan förefinnes. Någon återgång är, det
kan jag säga, mina herrar, alldeles otänkbar, ty förr skall Sverige få
mura upp lika många fängelser till som det redan har, än vi skola
förmås att taga ett enda steg tillbaka. Derför kan staten icke göra

Om ändring
i gällande
bestämmelser
i fråga om
rätt att
utträda ur
svenska
statskyrkan.
(Förtal

N-.o 14.

Om ändring
i gällande
ibestämmelser
i fråga om
rätt att
utträda ur
svenska
statskyrkan.

(Forts.)

Måndagen den 9 Mars.

någonting bättre än att med en lag sanktionera och reglera hvad som
redan faktiskt tinnes.

Jag yrkar fortfarande bifall till utskottets förslag.

Herr Folke Andersson: Herr talman, mina herrar! Då jag
begärde ordet, visste jag icke, att någon af lagutskottets medlemmar
förekommit mig, och då nu herr Wester har försvarat lagutskottets
betänkande, kunde jag gerna afstå från ordet, men jag skall ändå bedja
att få tillägga något. Det var en föregående talare, som påstod sig
hafva en mycket stor aktning och vördnad för en hög auktoritet, hvilken
sagt, att ogräset och hvetet måste växa tillsammans. Ja, jag vill också
vörda denna auktoritet, men jag vill fråga talaren: kan denna vördnad
taga sig uttryck deri, att man i församlingen med tvång qvarhåller en
medlem, som smädar och föraktar allt hvad heligt är och icke tror på
Kristi lära, då ju bibeln sjelf påbjuder att utesluta en person, som ej
genom förmaningar låter rätta sig ? Eller kan det väl vara någon nytta
för kyrkan sjelf att hafva sådana medlemmar inom sin krets, eller för
en person att nödgas stå der mot sin vilja? Jag tror det ej. Det finnes
enligt nu gällande författning ett sätt att komma ut ur statskyrkan,
nemligen att begära utträde till något kristet trossamfund. Men såsom
erfarenheten visat, har detta stadgande gifvit anledning till stort skrymteri
och är redan derigenom förkastligt. På de skäl, jag här tillåtit mig
anföra, och då jag för öfrigt ej kan finna, att det ifrågavarande förslaget
innebär någon fara vare sig för stat eller kyrka, tror jag att
lagutskottet haft goda skäl för det slut, hvartill det kommit, och jag
skall derför bedja att få yrka bifall till detsamma.

Herr Näslund: Jag vet mer än väl, att ett försvar för min och
herr Sjöcronas reservation icke skulle hafva det ringaste inflytande på
kammarens beslut i denna fråga. Men jag ber ändock att få tillkännagifva,
att kammarens föregående beslut i enahanda fråga icke på mig
haft det ringaste inflytande på min religiösa uppfattning i denna sak.
Och på grund af denna min uppfattning har jag icke ansett mig kunna
biträda det slut, hvartill utskottet i sin hemställan nu kommit.

Herr Thermajnius: Jag skall inskränka mig till att instämma
i herr Folke Anderssons yttrande.

Öfverläggningen förklarades härmed slutad. Enligt de yrkanden,
som derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels på afslag å såväl nämnda hemställan
som de i ämnet väckta motionerna och dels slutligen på återremiss; och
förklarade herr talmannen sig anse den förstnämnda propositionen vara
med öfvervägande ja besvarad. Votering blef likväl begärd och företogs,
sedan till kontraproposition antagits yrkandet på afslag, enligt följande
nu uppsatta och af kammaren godkända voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i dess utlåtande
n:o 15, röstar

Ja;

N:o 14.

Måndagen den 9 Mars.

Den, det ej vill, röstar,

Nej;

Vinner nej, liar kammaren afslagit såväl utskottets nämnda hemställan
som de i ämnet väckta motionerna.

Omröstningen visade 105 ja mot 13 nej; varande alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallen.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag angående kammarens i dagens sammanträde
fattade beslut.

§ 13.

För motions afgifvande hade sig anmält herr A. Hedin, hvilken
nu aflemnade en motion, med förslag till lag om försäkring för olycksfall
i arbetet.

Denna motion som erhöll ordningsnummern 176, begärdes på
bordet och bordlädes.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 4,30 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.

Andra Kammarens Prof. 1891. N:o 14.