1891. Andra Kammaren. N:o 10 (Riksdagens protokoll 1891:10)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1891. Andra Kammaren. N:o 10.

Fredagen den 27 februari.

Kl. 2,3 0 e. m.

§ 1.

Justerades det i kammarens sammanträde den 20 dennes förda
protokoll.

§ 2.

Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes:
Att ledamoten i Riksdagens Ändra Kammare herr fabrikör
O. Olsson, som lider af Erysipelas faciei, tills vidare är hindrad att
lemna sängen, intygas på heder och samvete.

Stockholm den 25 februari 1891.

K. Kjerner,

Med. D:r.

§ B.

hör remiss föredrogs Kongl. Maj:ts i senaste sammanträdet bordlagda
proposition till Riksdagen med förslag till lag om försäkring
för olycksfall i arbete; och begärdes dervid ordet af

Herr Wester, som yttrade: Riksdagen tillsatte i fjol ett särskildt
utskott för att behandla Kongl. Maj:ts då framlagda propositioner
med förslag till lag om olycksfallsförsäkring samt angående en riksförsäkringsanstalt.
Da konsekvensen torde fordra, att man äfven nu
förfar på samma sätt, och då lagutskottet med sin nuvarande sammansättning
saknar den fackkunskap, som behöfves för att behandla
sådana frågor som dessa, får jag efter samråd med åtskilliga ledamöter
i lagutskottet hemställa, att Riksdagen äfven i år mätte tillsätta
ett särsMldt utskott, för att behandla Kongl. Maj:ts propositioner
med förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete, med förslag
till lag om sjukkassor samt angående anvisande af medel till en
riksförsäkringsanstalt och till sjukkasseväsendets befrämjande; och
tillåter jag mig hemställa, att, i fall kammaren lemnar sitt bifall härtill,
kammaren måtte utse sju ledamöter och sju suppleanter i utskottet.

Jng vill tillika nämna, att i dag göres en liknande hemställan
inom Första Kammaren.

Andra Kammarens Prof. 1891. N:o 10.

N:o 10.

Fredagen den 27 Februari.

Med bifall till hvad herr Wester sålunda föreslagit och efter af
herr talmannen i sådant afseende gifven proposition, beslöt kammaren
för sin del att för behandling af Kongl. Maj:ts propositioner med förslag
till lag om försäkring för olycksfall i arbete, med förslag till
lag om sjukkassor och angående anvisande af medel till en riksförsäkringsanstalt
och till sjukkasseväsendets befrämjande skulle tillsättas
ett särskildt utskott, bestående af sju ledamöter från hvardera kammaren;
och skulle, jemlikt § 37 mom. 1 riksdagsordningen, Borsta
Kammaren inbjudas att i detta beslut förena sig med Andra Kammaren.

Tillika beslöt kammaren att, i händelse berörda förslag blefve
af båda kamrarne antaget, för sin del utse sju suppleanter i det blifvande
särskilda utskottet.

Härefter hänvisades till lagutskottet Kongl Maj:ts propositioner:
med förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete; och
med förslag till lag om sjukkassor; dock: under förbehåll att,
derest det inom kammaren framstälda förslaget om tillsättande af
ett särskildt utskott för behandling af, bland annat, nämnda propositioner
blefve af Riksdagens båda kamrar antaget, samma propositioner
då skulle till detta särskilda utskott öfverlemnas.

Under enahanda förbehåll hänvisades till statsutskottet Kongl.
Maj:ts proposition angående anvisande af medel till en riksförsäkringsanstalt
och till sjukkasseväsendets befrämjande.

Vidare hänvisades till statsutskottet följande kongl. propositioner,
nemligen:

angående pension å allmänna indragningsstaten åt aflidne f. d.
landshöfdingen H. G. W. Gyllenrams dotter Beata Lovisa Gustafva
Gyllenram;

angående pension åt föreståndaren för landtbruksinstitutet vid
Ultuna F. G. Norström och föreståndaren för institutets agrikulturkemiska
försöksanstalt m. m. H. A. von Post; samt

angående låneunderstöd för anläggning af jernväg mellan Hernösand
och Sollefteå.

§ 4.

Efter föredragning af herr S. J. Boethius’ på kammarens bord
hvilande motion, n:o 172, hänvisades densamma till behandling af
konstitutionsutskottet.

§ 5.

Föredrogs och bordlädes för andra gången konstitutionsutskottets
memorial n:o 1, med uppgift å hvilande förslag till ändringar i grundlagarne.

Enligt vid talmanssammanträde träffad öfverenskommelse hemstälde
herr talmannen, det kammaren ville besluta att företaga förenämnda
ärende till behandling nästa onsdag den 4 instundande mars,
och att ärendet då skulle å föredragningslistan uppföras främst bland
de ärenden, som blifvit tvenne gånger bordlagda.

Nso 10.

Fredagen den 27 Februari.

Denna herr talmannens hemställan bifölls af kammaren.

Härefter föredrogos men blefvo å nyo bordlagda statsutskottets
utlåtanden 17, 18, 19, 20, 21 och 22.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes:

bevillningsutskottets betänkande n:o 1, angående vissa delar af
tullbevillningen;

lagutskottets utlåtande n:o 13, i anledning af väckt motion om
ändrad lydelse af 25 S i förordningen om landsting den 21 mars
1862;

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtanden:

n:o 1, i anledning af väckt förslag om ändrad lydelse af § 1 i
förordning en angående förbud mot lotterier m. m. den 6 augusti
1881; och

n:o 2, i anledning af väckt förslag om ändring i förordningen
angående expeditionslösen den 7 december 1883; samt

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 3,
i anledning af väckt förslag om skrifvelse till Kongl. Maj:t rörande
sättet för byggande af statens elektriska ledningar.

Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan för
morgondagens sammanträde.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 2.50 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson■

Njo 10.

Lördagen den 28 Februari.

Lördagen den 28 februari.

Kl. 1/2 2 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 21 innevarande februari.

§ 2.

Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes:

Att ledamoten . af Riksdagens Andra Kammare häradshöfdingen
h. herr A. Lilienberg är till följd af exeem oförmögen att bevista plena
i dag intygar.

Stockholm den 28 februari 1891.

Fritz E. C. Wahlquist.

§ 3.

Efter föredragning af ett från Första Kammaren ankommet protokollsutdrag,
n:r 89, med inbjudning till Andra Kammaren att förena
sig med Första Kammaren i dennas beslut att ett särskildt utskott,
bestående af sju ledamöter från hvardera kammaren, skulle tillsättas
for behandling af Kongl. Maj:ts nedannämnda propositioner till Riksdagen: l:o

med förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete;

2:o med förslag till lag om sjukkassor; samt

3:o angående anvisande af medel till en riksförsäkringsanstalt
och till sjukkasseväsendets befrämjande;

lades protokollsutdraget till handlingarna, med förklarande att,
som Andra Kammaren redan för sin del fattat enahanda beslut,
hvilket blifvit Första Kammaren genom protokollsutdrag delgifvet,
berörda inbjudning finge anses dermed besvarad.

§ 4.

På derom af herr talmannen gjord hemställan beslöt kammaren
att i sammanträdet nästa onsdag den 4 instundande mars företaga
val af sju ledamöter och sju suppleanter i det särskilda utskott,
Riksdagen beslutat tillsätta för behandling af de i nästförestående §
omförmälda kongl. propositioner.

§ 5-

Föredrogs och bordlädes för andra gången bevillningsutskottets
betänkande n:r 1, angående vissa delar af tullbevillningen.

N:o 10.

Lördagen den 28 Februari.

Herr talmannen hemstälde, det kammaren ville besluta, att beTörda
betänkande skulle företagas till behandling nästkommande
lördag den 7 instundande mars och då å föredragningslistan uppföras
främst bland de ärenden, som blifvit två gånger bordlagda.

Denna hemställan bifölls.

Vidare föredrogos men blefvo å nyo bordlagda nedannämnda utlåtanden: lagutskottetets

utlåtande n:o 13;

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtanden n:is 1
och 2; samt

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 3.

§ 6.

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Palmstierna erhöll, på begäran, ordet och anförde: Herr talman,

mine herrar! Med anledning af den till mig utaf herr Beckman den
24 dennes stälda interpellation med hänseende till olyckstillbudet
vid Marieberg ber jag få anföra följande.

Vid Marieberg fans redan för 65 år sedan ett laboratorium för
tillverkning af raketer m. m., och organiserades derstädes år 1832
raketcorpsen, som år 1845 utbyttes emot fyrverkericorpsen, hvilken
tillverkade raketer, tändhattar och dylikt, till dess att år 1867 den
nuvarande ammunitionsfabriken anlades i sammanhang med antagandet
af 1867 års för metallpatroner afsedda bakladdningsgevär. Der
tillverkas, förutom metallpatroner för gevär, brandrör och de antändningsmedel
för artilleriet, som kunna behöfvas. Arealen till fabriken
har en omkrets af ungefär 20 tunnland.

Sjelfva laboratoriet ligger på toppen af ett ungefär 100 fot högt
berg, d. v. s. lika högt som vattenledningscisternen å söder. Staden
har under de 60 åren nog närmat sig Marieberg icke så ringa. Nu
ligger fabriken ungefär 2,000 fot från staden. Men åt denna sidan
ligger en hel del skog. De närmast belägna privathusen ligga på
något längre afstånd än 1,000 fot från laboratoriet med skog emellan
sig och detta samt betydligt lägre. Några andra byggnader ligga ungefär
1,300 fot derifrån, äfven de skyddade af skog och betydligt
lägre.

Trängbataljonens närmaste hus befinna sig på 400 å 500 fots
afstånd, men likaledes mycket lägre, så att, äfven om laboratoriet
skulle springa i luften, någon fara icke finnes för dessa byggnader.
Närmare finnas inga verk eller byggnader.

Om det emellertid i en aflägsen framtid skulle inträffa, att tomtspekulationen
ville förvandla den angränsande marken till tomtplatser,
då blilver det väl jordegarnes sak att bedöma, om de vilja nöja sig
med detta granskap eller de vilja köpa bort fabriken, men icke kan
väl en, låt vara farlig fabrik, statens eller privat, vara skyldig flytta
från den plats, der den legat öfver ett hälft sekel, derför att grannarne
skulle vilja förtjena mera penningar på sin jord, utan de få

Interpellation
angående
ammunitionstillverkninqen
vid
Marieberg.

Sto 10.

Lördagen den 28 Februari.

Interpella- val, som sagdt, köpa bort den. Detta hör kanske dock icke så
angåen- -mycket hit.

tionstillverk- I laboratoriet, får sedan gammalt ej finnas mer än 15 kilogram
ningen vid (35 tt) krut, och detta i sjelfva byggnaden, utan på ena långsidan är
Marieberg. utbygdt ett mindre rum, och der förvaras krutet. Denna utbyggnad
(Forts.) är skild från laboratoriet genom en 3—4 fot tjock stenvägg. I denna
utbyggnad fyllas patronhylsorna med krut, hvarefter de inskjutas
genom en med jernlucka försedd öppning i det rum, der de genast
förses med kulor eller de lösa patronerna med talgproppar, och derefter
finnes ingen fara för explosion. Utom i denna utbyggnad
finnas i laboratoriet icke några sprängämnen annat än inlagda i hylsor
eller brandrör, d. v. s. ej mera farliga än i soldatens patronväska.

Knallqvicksilfver beredes i ett annat hus nära 500 fot från
trängbataljonens närmaste byggnad samt skyddadt af berg och skog
mot staden. När knallqvicksilfret är torrt, är det ytterst explosivt.
Vid Marieberg är det härutinnan icke någon fara, ty det får här
aldrig användas torrt och kan derför icke i farlighet jemföras med
nitroglycerin eller dynamit. Tillverkningen af knallqvicksilfver går
som bekant sålunda till, att qvicksilfver löses i salpetersyra i ett vanligt
varmt sandbad, hvarefter sprit tillsattes, då knallqvicksilfret utfaller
i "botten af kärlet. Knallqvicksilfret förvaras sedan såsom fuktig deg
under vatten i särskilda flaskor, som äro insatta i en i berget
delvis sprängd, delvis murad källare; och denna fuktiga deg kan icke
bringas till explosion vare sig genom slag eller eld. På detta sätt
har tillverkningen bedrifvits under 24 år och icke i större satser än
1/s kilogram i sänder och icke mer än 3 kilogram om dagen. När
det skall användas, tages den fuktiga degen ut och blandas med
klorsyradt kali samt med glaspulver, detta när det skall användas
till patroner för 1867 års gevär, men med svafvelantimon, när det
skall användas till de nya messingspatronerna eller till brandrör, och
apteras i ett särskildt hus i patronernas hylsor eller tändhattar.

Faran vid knallqvicksiifrets handterande i nämnda form ligger
egentligen i dess giftiga egenskap, hvarigenom arbetarne kunna
skadas. Vid arbetet hafva derför arbetarne också näsa och mun ombundna,
och satsen står vid behandlingen under nedhängande hufvar
med ventilering, så att alla ångor skola gå sin väg. På samma sätt
går det till vid Karlsborg, der man har en dylik fabrik.

Det kan ju icke förnekas, att det alltid finnes en fara, der man
handtera!'' krut och andra explosiva ämnen. Denna fara har vid
Marieberg på senare åren minskats derigenom att man anlagt en
ammunitionsfabrik vid Karlsborg, dit en del af fabrikationen flyttats,
så att då vid Marieberg år 1885 tillverkades 6 1/s millioner patroner
med tillhörande tändsats, tillverkades der år 1889 ungefär en half
million och år 1890 720,000; således hade tillverkningen gått ned till
omkring 1/10 mot förut. Resten tillverkades vid Karlsborg.

Hvad beträffar sjelfva platsen för olyckstillbudet, eller det på
höjden liggande laboratoriet, är detta ett mindre envåningshus af sten,
i midten deladt af en korridor med rum å ömse sidor och alla kakelugnarne
mynnande ut i korridoren. En assuransspruta står i korridoren.
Sotluckorna voro belägna inne i rummen — ett konstruktionsfel,

Lördagen den 28 Februari.

Nso 10.

som nu är afbjelpt. Huset upplyses genom elektricitet från ammunitionsfabriken,
der maskinen bär sin plats, och ledningen går öfver
stolpar derifrån till laboratoriet. Att dit föra värmeledning har varit
ifrågasatt, men förslaget strandade på de stora kostnader, detta skulle
medföra. Laboratoriet ligger nemligen så högt, att stadens vattenledning
ej kan trycka upp vatten dit, utan särslcildt pumpverk hade
erfordrats med i berget nedspr%ngda rör, hvilket skulle blifvit mycket
dyrt. 1 utbyggnaden på ena långsidan af huset var vid tillfället
endast 8 kilogram löst krut, och i rummet, der branden utbröt, stod
veckans tillverkning i fjerdingar, ungefär 100,000 lösa patroner med
isatta talgproppar, och på grund af förut såväl inom som utom landet
anstälda försök anser man, att dessa icke gerna kunna bringas till
explosion utan i ganska små qvantitetcr, och då utan fara för granskapet.

Sjelfva elden blef icke mycket omfattande, såsom man kan se
deraf att reparationsarbetet gått till tio kronor, men kunde naturligtvis
blifvit mycket svårare. Efter gjorda undersökningar kan man med
säkerhet antaga, att elden härledde sig från den inåt rummet vettande
sotluckan, hvilket konstruktionsfel jag förut anmärkt. Den upptäcktes
kl. 8/4 på 4 på morgonen af den som vanligt patrullerande nattvakten.
För att kontrollera honom har man på olika ställen anbragt
kontrollur. Då han skulle uppvrida kontolluret å utbyggnaden med
den å ytterdörren hängande nyckeln, märkte han brandlukt och såg
rök utströmma ur nyckelhålet till dörren. Vid närmare efterseende
genom fönstret fann han en liten låga och skyndade då enligt instruktionen
att genast väcka den uti fabriksbyggnaden boende sergeant
Munter, som hade nyckeln till laboratoriet. Denne utlemnade
nyckeln, kastade kläderna på sig och sprang upp, skickade sedan
nattvakten att väcka flere af personalen och att allarmera brandcorpsen.
Då han genom fönstret såg eld och rök, sönderslog han fönstret
och gick in i rummet försedd med en skofvel med snö för att söka
släcka elden. Sedan tillkommo en sergeant Rundberg och en mekanikus
Ohman, hvilka hjelptc till att inbära snö till en hög om 3 fot,
som täckte brandstället, hvarefter dessa tre personer och nattvakten
uttogo genom fönstret de 15 tunga, med patroner fylda fjerdingarne,
så att när brandcorpsen anlände, var elden släckt, hvadan dess åtgöranden
inskränktes till att upplugga golfvet kring brandstället för
att efterse att ej eld kunde der vara fördold.

Efter att sålunda hafva sökt för kammaren klargöra förloppet
och vitsordande dessa fyra personers raskhet och oförskräckthet samt
meddelande att den, som först ingrep, nemligen sergeant Munter, blifvit
af sitt befäl anmäld att erhålla någon utmärkelse, får jag öfvergå
till ett direkt besvarande af de framstälda frågorna:

l:o Aro med anledning af den nyssnämnda vid Marieberg timade
tilldragelsen åtgärder vidtagna i syfte att bereda större trygghet för
de vid kronans ammunitionsfabriker sysselsatta arbetare och i närheten
boende personer?

Härå svaras nej, enär det icke ansetts behöfligt, med undantag
af de nu,nämnda sotluckornas flyttande;

2:o År den uppgift med verkliga förhållandet öfverensstämmande

Interpellation
angående
ammunitionstillverkninaen
vid
Marieberg.

(F orts.)

N:o 10.

Interpellation
angåen■
de ammuuitionstillverTcningen
vid
Marieberg.
(Forts.)

8 Lördagen den 28 Februari.

att knallqvicksilfver beredes i en på icke synnerligen stort afstånd
från såväl trängbataljonens etablissement som hufvudstaden belägen
fabriksbyggnad? — hvarå svaras ja;

3:o och om så är fallet, anser herr statsrådet, att sådant allt
framgent bör ega rum, då detta sprängmedel, ehuru icke hänförligt
till de i kungl. förordningen af den 21 oktober 1869 afsedda sprängämnen,
dock torde i farlighet böra likställas med nitroglycerin, hvars tillverkning
ej må drifvas i stad eller köping eller på mindre afstånd derifrån
än adertontusen fot i rät linie räknadt? —hvarå svaras ja, enär denna
tillverkning, såsom den der bedrifves, icke anses synnerligen farlig.

Herr Beckman yttrade: Herr talman, mine herrar! Jag får härmed
till herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet framföra
min tacksägelse för den fullständiga utredning, som han i anledning
af mitt spörsmål lemna!. Jag skyndar att nämna, att den synes
väsentligt egnad att befrämja det mål som af mig med interpellationen
åsyftades, nemligen tillfälle att bedöma i hvad mån de farhågor, som
framkallats genom skildringarne i pressen, varit grundade på fullgiltiga
skäl eller må hända hvilat på en öfverdrifven uppfattning af
farans beskaffenhet. Men om den onekligen var lugnande denna utredning,
får jag dock tillägga, att den, om jag så må uttrycka det,
skulle hafva varit det ännu mera, om den varit det något mindre.
Särskilt vill det synas, som om herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
må hända icke tillräckligt framlagt förhållandet i
ett vigtigt afseende och beaktat den härmed förbundna faran för
arbetarne, nemligen i fråga om den vid laboratoriet nu använda
metod för uppvärmningen. Herr statsrådet har upplyst derom, att
dessa beryktade sotluckor numera blifvit ändrade, men han har samtidigt
uttalat att värmeledning alltjemt icke anses behöflig, utan att
laboratoriet fortfarande skall uppvärmas genom kakelugnar. För en
icke-fackman är det svårt att hysa någon bestämd åsigt rörande
möjligheten af fullständig trygghet med nu rådande anordning. Men
det bör jag nämna, att det icke enligt de uppgifter jag erhållit lärer
finnas någon enda liknande enskild tillverkning i vårt land, der icke
uppvärmningen sker genom ledningar och der det icke ansetts nödvändigt,
att tillträdet till eldstaden är förlagdt utom byggnaden. Det
yttrades att faran icke vore så synnerligen stor. Men kan då icke
tänkas att genom bristfällighet i dessa inne i huset belägna kakelugnar
en olycka kan inträffa på dagen, under det arbetet pågår ? Då
torde olyckan blifva af fruktansvärd beskaffenhet. Det må ju vara
möjligt att icke granskapet hotas af någon fara vid en explosion af
100,000 patroner, emedan, påstår man, de skola explodera så småningom
den ena efter den andra. Men för arbetarne inom hus är i
alla händelser vid en explosion faran obestridlig. Och ännu en sak.
Af herr statsrådets anförande tyckes framgå att om en olycka inträffar,
de åtgärder för släckning, som nu äro vidtagna, skola befinnas alldeles
otillräckliga. Såsom skäl härför uppgafs den stora kostnad,
som inrättandet af en vattenledning skulle medföra. Nu var det en
lycka att snö fans tillgänglig. Annars hade högst sannolikt de män
som sökte släcka elden fått sätta lifvet till.

N;o 10.

Lördagen deri 28 Februari.

Hvad beträffar tillverkningen af knallqvicksilfver, anserjagdenu
lemnade upplysningarna egnade att i hufvudsak aflägsna de yppade
farhågorna. På samma gång synes det dock icke alldeles otänkbart
att äfven här en olycka skulle kunna inträffa. Redan i följd af denna
möjlighet synes det mig märkligt, att tillverkningen förlagts så nära
trängbataljonens exercishus och dess exercisplats.

Några vidare anmärkningar har jag icke att göra rörande herr
statsrådets anförande. ''

Emellertid har jag, herr talman, ännu ett annat syfte med denna
min interpellation. Som bekant har man länge önskat att få till
stånd en lagstiftning rörande sprängämnen, hvilken bättre än den nu
gällande motsvarar berättigade fordringar på skydd både för arbetare
och för kringboende personer. År 1882 förordnades sakkunnig
person att förrätta en tillfällig inspektion af de fabriker, som tillverka
farliga sprängämnen. Han utsträckte, i förbigående sagdt,
denna inspektion äfven till Hälleberg, och i en promemoria, som
ingafs både till civildepartementet och till generalfälttygmästaren,
påpekade han åtskilliga betänkliga missförhållanden der ute. Dessa
lära ju dock, jag skyndar att tillägga det, numera till det väsentligaste
vara afhjelpta. I sammanhang med denna inspektion utarbetades
ett förslago till ny författning i frågan. År 1883 var detta
förslag färdigt. År 1884 utsändes det till myndigheters och sakkunniges
hörande. Ända sedan denna tid har emellertid" frågan icke
vunnit sin lösning. Ännu står man på samma punkt. Ännu har det
ej lyckats att för vårt land få en mera omfattande sprängämneslagstiftning,
berörande icke blott krut och nitroglycerinhaltiga sprängämnen,
utan alla slags häftiga så väl sprängämnen som sprängmcdel.
Jag har förestält mig att en erinran, på detta mera offentliga
sätt, derom att inom sjelfva kronans hank och stör kunna inträffa
olyckor sådana som den i Vaxholm och olyckstillbud. sådana som
det vid Marieberg skulle vara egnad att påskynda regeringens arbete
för en lagstiftning i detta vigtiga ämne.

Men när en sådan lagstiftning en gång kommer till stånd, då anser
jag att ovilkorligen Kongl. Maj:ts och kronans inrättningar af ifrågavarande
slag böra i afseende å försigtighetsåtgärder till skydd för
-arbetares och kringboende personers trygghet till lif och egendom
vara underkastade åtminstone lika stränga föreskrifter som enskildes
fabriker. Ty om en sak tänker jag vi kunna alla vara ense: faran
må å ena sidan ha blifvit något öfverskattad, å den andra må hända
underskattad, så är den dock uppenbarligen alldeles densamma vid
statens som vid enskildes verk. Det utgör icke något skyddspatent
mot olycksfall att man råkar vara anstäld i Kongl. Maj:ts och kronans
tjenst.

Till slut vill jag påpeka ännu något, hvarom jag vågar hoppas
att man så väl på statsrådsbänken som inom denna kammare i öfrigt
hyser en fullt enig uppfattning, och det är, att staten såsom arbetsgifvare
har en ovilkorlig pligt att i alla afseenden gifva ett godt
exempel. Den bör ovilkorligen i fråga om tryggandet af arbetarnes
lif gå i spetsen för den rörelse för åstadkommande af skyddsåtgärder

Interpellation
angående
ammunitionstillverkningen
vid
Marieberg.

(Forts.)

N:o 10.

Angående
décharge för
banko fullmägtige.

Lördagen den 28 Februari.

vid arbetet, som nu pågår äfven i Sverige liksom i andra länder.
Det är statens oeftergifliga skyldighet att i detta afseende vara för
andra arbetsgivare ett upphöjd! föredöme.

Härmed förklarades öfverläggningen i detta ämne slutad.

§ 7.

Till kammarens afgörande förelåg till eu början bankoutskottets
memorial n:o 2, angående verkstäld granskning af riksbankens styrelse
och förvaltning.

I detta memorial hemstälde utskottet, att ansvarsfrihet måtte beviljas
fullmägtige i riksbanken för förvaltningen af denna banks
hufvudkontor samt dess afdelningskontor i Göteborg, Malmö, Jönköping,
Kalmar, Luleå, Vexiö, Visby och Östersund under år 1889,
äfvensom för de beslut och åtgärder, som finnas antecknade i fullmägtiges
protokoll för tiden från och med den 15 januari 1890 till
samma dag innevarande år.

Efter uppläsande häraf anförde:

Herr • Lyttkens: Ehuru jag icke har något yrkande att göra,

utan instämmer i utskottets hemställan om beviljande af full ansvarsfrihet
för fullmägtige, kan jag dock icke underlåta att fästa uppmärksamheten
på ett förhållande, som verkligen förtjenar att ett ögonblick
tagas i skärskådande.

Vi se af de ständigt återkommande motionerna vid riksdagen,
att man öfver allt i landsorten önskar, så vidt möjligt, erhålla afdelningskontor
af riksbanken uti de respektive residensstäderna; och jag
för min del anser, att det är af största vigt, att detta så snart som
möjligt och så vidt det är möjligt blir en verklighet. När man nu,
i likhet med mig, hyser den öfvertygelsen, att dessa afdelningskontor
skulle blifva för så väl banken som landet till nytta, likasom för
den allmänna affärsrörelsen, i det att dels räntorna kunde blifva billigare,
dels en sund och ordentlig bankrörelse kunde uppstå; när man
är af den åsigten, att det förr eller senare blir nödvändigt att indraga
de privata bankernas sedelutgifningsrätt, och derigenom blifver i första
ögonblicket eu inskränkning i deras lånerörelse, så måste något annat
sättas i stället, så att icke affärsrörelsen alldeles stockas och rubbas,
och det ej kan vara eller blifva annat än att utvidga riksbankens
rörelse så till storlek som till rum, så att bankrörelsen på de skilda
orterna tillgodoses genom inrättande af riksbankens afdelningskontor
öfver allt der de behöfvas, men när man nu ser det förhållande,
som eger rum vid de redan befintliga afdelningskontoren, att
nemligen räntan å de använda medlen i allmänhet är så låg, ja, så
att på ett ställe — vid kontoret i Kalmar —- nettovinsten uppgår till
endast 0,9 5 procent —r då kan man hysa betänkligheter för inrättande
af sådana afdelningskontor och då frågar man sig: Huru är det möjligt
att ett kontor kan lemna så dåligt resultat?

Förlidet år erhölls en s. k. förklaring till följd af herr Hörn -

Lördagen den 28 Februari.

N:o 10.

feldts reservation. Och af det svar, som dervid afgafs, framgick, att Angående
man hade att laborera med en hel del gamla skulder till kontoret decharge för
ifrån den tid, då kontoret lydde under hufvudkontoret i Stockholm; fuiimägtige
att dessa papper dels skulle vara alldeles underhaltiga, dels förfal-J /-ports ^
skade; och att ställningen vore sådan, att en af de värde styrelseledamöterna
hade ansett sig befogad att — för att rädda så mycket
som möjligt — vidtaga åtgärder, om hvilkas rättmätighet tankarne
måste vara ganska delade. Nu äro dock så många år förflutna, sedan
kontoret anlades, att de fordringar, som grunda sig på då omnämnda
underhaltiga papper, borde vara afskrifna, hvarigenom kontoret ändtligen
kunde komma i en sund och naturlig ställning. Men huru gestaltar
sig saken i verkligheten? Jo, man finner, att under det de
andra kontorens ställning är ganska betydligt förbättrad nu emot
förlidet år, har deremot nettovinsten vid detta kontor endast ökats
från 0,82 till 0,95 procent. Det är verkligen en så osund ställning
för ett afdelningskontor, att åtminstone jag för min del måste anse,
att bankoutskottet bort lemna en förklaring deröfver, så att dessa
siffror icke stått der så nakna — utan någon som helst antydan om
orsaken till att kontoret icke kunnat höja sig öfver denna låga ståndpunkt
—- och så att motståndarne till afdelningskontoren icke kunnat
till sitt stöd åberopa dessa dåliga siffror. Det är väl kändt, att
affärsrörelsen varit ganska rubbad i Kalmar län. Man vet, att der
varit mångfaldiga cessioner o. d. Men den krisen är ju nu öfverstånden.
De andra bankerna börja repa sig och gifva en visserligen
icke stor, men dock med hänsyn till den genomgångna krisen försvarlig
utdelning på sina aktier; riksbankens afdelningskontor deremot
står qvar på denna låga ståndpunkt.

Herr talman! Jag har intet yrkande att göra annat än om bifall
till utskottets hemställan; men jag tycker dock, som nämndt, att
utskottet bort lemna en förklaring öfver nu berörda förhållanden,
så att man finge veta, om verkligen det icke ännu är slut med de
gamla förfalskade och från forna tider qvarvarande papperen, eftersom
kontorets ställning ännu är densamma, eller hvaruti orsaken består
till kalmarkontorets ringa vinst på de till detsamma förskjutna
penningar.

Herr Månsson: Såsom svar på den nästföregående talarens

yttrande ber jag att få säga några ord.

Inom bankoutskottet meddelades den upplysningen, att det dåliga
resultatet vid kalmarkontoret fortfarande härledde sig ifrån den omständigheten,
att kontoret hade qvar en del gamla papper utaf sådan
natur, att de vållade kontoret förlust — nemligen ifrån den tiden,
då ifrågavarande distrikt lydde under hufvudkontoret. Det vore företrädesvis
detta, som vållade, att vinsten icke blefve större.

En annan omständighet kan också läggas härtill, den nemligen,
att det finnes åtskilliga af statens verk och inrättningar, bland annat
tullen, som icke använda bankkontoret för sin verksamhet. Utskottet
har i en särskild punkt påpekat, att så är förhållandet litet hvarstädes;
men man har tyckt sig finna, att en dylik praxis gjort sig
gällande i vidsträcktare mån än annorstädes just i Kalmar. Och det

Sko 10.

Lördagen den 28 Februari.

Angående är ju uppenbart, att ett sådant förhållande måste medföra, att kon^^banko
*''orets verksamhet icke blir hvad den annars kunde blifva.
fullmägtige. Ehuru utskottet icke ansett sig särskildt behöfva påpeka detta,
(Forts.) kar jag dock nu, med anledning af den förste talarens yttrande, ansett
mig såsom svar derpå böra framhålla dessa tvenne i korthet antydda
omständigheter såsom de vigtigaste orsakerna till det öfverklagade
missförhållandet vid afdelningskontoret i Kalmar.

Herr Lyttkens: Den förklaring, som nu blifvii afgifven —

att nemligen det ifrågavarande missförhållandet skulle bero på de
gamla papperen från den tid, då Kalmar län hörde till de distrikt,
som hade lånerörelse i Stockholm — vill jag visst icke betvifla, då
ju den ärade utskottsledamoten måste hafva fullkomligt reda derpå.
Men hur k an det vara möjligt att dessa fordringar ej äro redan afskrifna,
och då ej mer än cirka 11,000 kronor af kontorets fordringar
under året förts utom linien, sft kan det knappast vara möjligt att
dessa gamla fordringar skola vara det som åstadkommit det dåliga
resultatet. Men på det att det en gång måtte blifva någon ordning
med dessa förhållanden, vore det väl så godt, om man nu förde alla
de ifrågavarande fordringarna »utom linien», så att kontoret sedan
finge röra sig sundt och ordentligt utan att hafva detta gamla, som
tynger och missvisar. Men för öfrigt måste jag säga, att det kan
icke gerna vara möjligt, att det skulle vara endast dessa gamla papper,
som vållade det nämnda missförhållandet. Det måtte nog ändå
vara något annat derjemte. Jag skulle för min del anse det rådligt,
att man gjorde en utredning för att få veta orsaken till att kalmarkontoret
lemnar så liten ränta. Det är visserligen sant, att det icke
är mycket bättre i Karlstad. Men kontoret derstädes är så nytt, att
man icke ännu kan bedöma förhållandena med afseende på detsamma.

Som sagdt, jag har intet yrkande att göra; men jag har ej kunnat
underlåta att fästa uppmärksamheten på, att det dock varit allt
för länge som ställningen vid detta kontor varit otillfredsställande.

Herr friherre Pock: Jag skall be att några ögonblick få upptaga
kammarens tid med anledning af den näst föregående talarens
yttranden.

Den omständigheten, att afdelningskontoret i Kalmar lemnar så
liten ränta, har af en föregående talare till en del blifvit förklarad.
Men det finnes äfven andra faktorer än de af honom påpekade, som
härvid medverkat. Det är, såsom herrarne veta, vid de nyinrättade
afdelningskontoren föreskrifvet, att kontorets styrelse icke får utlemna
några lån eller kreditiv mot blott namnsäkerhet, med undantag af
afbetalningslån, utan framställningar i denna rigtning skola göras hos
fullmägtige. Upprepade gånger har från afdelningskontoret i Kalmar
anhållits om någon utsträckning i nämnda afseende, med framhållande
deraf, att affärsvanorna i denna trakt äro sådana, att för en ökad
rörelse vid kontoret en dylik åtgärd vore af behofvet påkallad. Bankofullmägtige
hafva dock icke — åtminstone icke ännu — ansett sig
böra tillmötesgå en så beskaffad framställning.

En annan omständighet, som bör tagas med i räkningen, är kon -

Lördagen den 28 Februari. 13 Sto 10.

kurrensen med andra bankinrättningar. När riksbanken öppnar ett Angående
afdelningskontor, så nedsättes räntefoten. De andra bankerna tvingas
att följa med. Detta är — såsom jag tror den förste talaren fuiimägtige.
nämnde — en bland de stora fördelarne af ett afdelningskontor. Men (Forts)
de andra konkurrerande bankerna kunna i många fall — kanske icke
minst på ifrågavarande plats — tillmötesgå de lånesökande genom
att lemna dem fördelar, som riksbanken icke kan medgifva. Dit hör
t. ex. just afbetalningslånen. Dessa lån lemnas nu på två och ett
hälft, år med en afbetalningsskyldighet af en femtedel för hvarje halfår.
Det är mig bekant, att sparbanker och andra bankinrättningar,
för att draga de lånesökande till sig, lemna dylika län på billigare
betalningsvilkor, d. v. s. med långsammare amortering — en åtgärd,
som för mängden af lånesökande icke kan annat än i många fall vara
tilltalande. Det har derför varit väckt motion — bland annat vid
förliden riksdag — derom, att riksbanken äfven skulle lemna afbetalningslån
med längre amorteringstid; och jag för min ringa del har
hyst den åsigten, att riksbanken så borde göra, ehuru fullmägtiges
pluralitet varit af en annan mening. På detta sätt hafva emellertid
afbetalningslånen till stor del dragits från det ifrågavarande kontoret.

Hvad vidare beträffar lånen mot inteckningar, så hafva äfven
dessa minskats derigenom, att den idka tillgången på penningar i de
andra bankerna gjort, att man med verklig hunger kastat sig öfver
dessa slags säkerheter. Äfven denna omständighet har ej obetydligt
inverkat på rörelsen vid det ifrågavarande kontoret. Det kan ju i
allmänhet vara flera olika omständigheter, som medverka dertill, att
rörelsen vid ett kontor tillfälligtvis går ned, för att kanske sedermera
åter tillfälligtvis gå upp. För närvarande känner jag inga andra
orsaker till förhållandena vid kontoren i Kalmar och Karlstad, än
dem jag nu nämnt.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt efter af
herr talmannen i sådant afseende gifven proposition biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 8.

Härefter föredrogs lagutskottets utlåtande n:o 12, i anledning af
väckt motion om ändring i gällande lagbestämmelser rörande äktenskaps
afslutande inför borgerlig myndighet.

Utskottet hemstälde, att berörda inom Andra Kammaren af herr
A. Olsson i Ornakärr afgifna motion, n:o 69, icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Motionären, herr Olsson i Ornakärr, erhöll ordet och yttrade:
Som lagutskottet i sin motivering gifvit utredning i den sak, hvarom
min motion handlar, så att vederbörande icke behöfva vara i ovisshet
om den rätta uppfattningen och tillämpningen af der berörda lag -

N:o 10.

Lördagen den 28 Februari.

Angående
décharge för
banko fulimägtige.

(Forts.)

rum, skall jag icke tillåta mig att göra något yrkande om bifall till
min motion.

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.

§ 9.

I ordningen förekom härnäst statsutskottets utlåtande n:o 17, angående
riksgäldskontorets förvaltning under den tid, som förflutit,
sedan ansvarsfrihet senast tillerkändes fullmägtige i nämnda kontor.

Punkterna 1 och 2.

Lades till handlingarna.

I punkten 3 hemstälde utskottet, att Riksdagen må besluta att
åt fullmägtige i riksgäldskontoret uppdraga att, på sätt fullmägtige
må pröfva lämpligt, tillse, att styrelsen för bergslagernas jernvägsaktiebolag
i främsta rummet erlägger förfallen och hädanefter förfallande
ränta å bolagets obligationsskuld till riksgäldskontoret och
först, sedan räntan blifvit vederbörligen gulden, verkställer amortering
derå.

Efter uppläsande häraf anförde :

Herr Thermasnius: Redan 1887, då eu med denna likartad
fråga var före i riksdagen, hade jag tänkt yttra mig i densamma;
men när den nu kommit igen en gång till i ungefär samma skick,
anser jag mig icke stå till svars inför mig sjelf, om jag skulle låta
det få gå utan vidare, såsom här är föreslaget.

Fullmägtige säga, att »Riksdagen synes hafva ansett, att staten
icke borde i förhållandet ingripa, så länge öfrige innehafvare af bolagets
obligationer läte vid förfarandet bero».

Ja, det kan ju vara ett slags'' skäl att låta saken vara, det, att
andra obligationsinnehafvare icke hafva befattat sig dermed. Af
jernvägsstyrelsens egen förklaring synes dock, att det icke varit alldeles
tyst med den saken, utan att det verkligen funnits andra
obligationsinnehafvare, som hafva haft någonting att säga just i det
syfte, i hvilket statsrevisorerna nu gjort anmärkning. Dessutom förstår
jag icke heller, hvartill det skall tjena, att den ene väntar på
den andre, under det man ser, att skulden oupphörligen ökas; och
då det är tydligt ådagalagdt, att dröjsmål med att röra i saken
orsakar staten ständigt ökade fordringar hos jernväo-sbolao-et. Snarare
synes det mig hafva varit riksgäldsfullmägtiges pligt att under
dylika förhållanden se till, att man måtte stämma i bäcken, och att
det icke får gå så långt, att statens fordringar blifva ju längre, desto
större, och förlusten till sist må hända icke kan täckas på något annat
sätt än så, att staten får köpa in jernvägen.

N:o 10.

Lördagen den 28 Februari.

Det kan ju också hända, att det är meningen. Här talas ju
nemligen i fullmägtiges utlåtande om att »denna mycket grannlaga
fråga torde behöfva skärskådas äfven från andra synpunkter än de af
revisorerna framstälda». Det synes mig, som om det skulle hafva
varit godt, om man fått reda på, hvad det kan vara för synpunkter,
som man icke af grannlagenhetsskäl får vidröra. Må hända dessa
synpunkter skulle gifvit Riksdagen anledning att uttala sig något
närmare om hvad som kunde varit att göra, än hvad som föreslås i
den nu föredragna pnnkten. Der står nemligen, så vidt jag kan förstå,
icke annat än en påminnelse om hvad fullmägtige ha att göra,
något som de borde känna till utan en dylik påminnelse.

På ett annat ställe i utskottets motivering heter det, att fullmägtige
»med nit och omsorg uppfylt sitt vigtiga och ansvarsfulla
kall». Jag föreställer mig, att äfven om, som det står i betänkandet,
Riksdagen försummat att göra några framställningar i frågan,
det tillhör fullmägtige att, om de äio nitiske och omsorgsfulle tjenare,
se statens rätt till godo, äfven om husbonden, som här är Riksdagen,
försummat sig. Jag kan sålunda alls icke finna, att fullmägtige
gjort sig förtjenta af det vitsord, som utskottet här gifvit dem,
eller att de med nit och omsorg uppfylt sitt vigtiga och ansvarsfulla
kall. Jag tycker också på den grund, att det är öfverflödigt
och otillbörligt att i detta fall ge dem en särskild påstöt om att göra
sin pligt; det borde fullmägtige, såsom förut är sagdt, veta ändå.

Ehuru jag icke vill göra något yrkande, har jag dock velat säga
detta och får på samma gång tillägga, att grannlagenheten eller hänsynsfullheten
emot det bolag, hvarom här är fråga, har varit alldeles
för stor. Jag tror mig hafva litet reda på, huru man i liknande fall
går till väga mot statens enskilda låntagare och att man derför med
afseende på denna sak kan tillämpa det kända ordspråket: de små
tjufvarne hänger man, men de stora låter man gå!

När här vidare talas om, att fullmägtige skola, på det sätt de
pröfva lämpligt, tillse att bolaget uppfyller sina förbindelser, så vill
jag också hafva tillagt det, att när uppgörelsen en gång kommer till
stånd — och af hvad man ser i tidningarna, synes nu något i den
vägen vara i görningen — bolaget då måtte såsom ett hederligt bolag
betala ränta på den förfallna kupongskulden. Om detta också
icke kan vara dess lagliga skyldighet, så är det åtminstone dess
moraliska; och det borde rätteligen hafva varit intaget i den här
föredragna punkten, att riksgäldsfullmägtige må se till att det verkligen
så sker. Detta vore väl ej för mycket begärdt af bolaget, då
det tagit sig så här lång kredit.

Jag har, som sagdt, intet yrkande att göra, men har ansett mig
böra nämna detta.

Plerr E. G. Boström: Jag anhåller, att kammaren måtte tilllåta
mig att med anledning af den siste talarens yttrande säga
några ord.

Såsom herrarne behagade inhemta af de handlingar, som föreligga
för Riksdagen, har den sak, hvarom nu är fråga, redan två
gånger förut varit före i riksdagen, nemligen åren 1885 och 1887.

Angående
decharge för
banhofullmägtige.

(Forts.)

N:o 10.

Lördagen den 28 Februari.

Angående Statsrevisorerna för åren 1884 och 1886 hafva nemligen båda åren
dé^bcmko ^ fÖ01* anmärkning i frågan, och Riksdagen förklarade då båda gånfullmägtiye.
gema> att statsrevisorernas anmärkning visserligen icke vore ogrun(Forts)
dad, men att förhållandena vore sådana, att icke någon särskild åtgärd
vore påkallad. Det är ju alldeles gifvet, att fullmägtige i riksgäldskontoret,
som hafva att utföra Riksdagens uppdrag, icke kunde
mot dessa af Riksdagen gjorda uttalanden verkställa någon åtgärd
i frågan; och de kunde det så mycket mindre, som riksgäldsfullmägtige
i detta fall icke kunnat ingripa mot banbolaget på annat
sätt, än att de fordrat lagsökning på förfallna, icke inlösta kuponger.
Resultatet af en sådan åtgärd hade icke blifvit något annat, än att
bolaget blifvit försatt i konkurs, och således antingen staten eller
någon enskild fått inköpa banan; och om dervid icke kunnat arrangeras
så, att fulla obligationsbeloppet blifvit betaldt, så hade följaktligen
staten kommit att göra en stor förlust.

Såsom herrarne ha sig bekant, finnes icke något stadgande i
riksgäldsfullmägtiges reglemente, som berättigar fullmägtige att inköpa
en bana. De skulle sålunda varit tvungne att nöja sig med den
köpare, som kommit, och med hvad han velat betala. Vid sådant
förhållande, då Riksdagen sammanträder årligen och årligen har att
taga detta ärende under pröfning, synes det mig icke kunna läggas
fullmägtige till last, att de afvaktat Riksdagens eget uttalande och
icke genom sina åtgärder på förhand bundit Riksdagens händer.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad; och efter af herr
talmannen i sådant afseende gifven proposition biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 4 och 5.

Lades till handlingarna.

Punkten 6.

Bifölls.

§ 10.

Föredrogs och bifölls statsutskottets utlåtande n:o 18, i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition angående eftergift af viss del af kronans
rätt till danaarf efter arbetaren Karsten Ekberg från Hessleberga.

11.

Om inlösen Till behandling förekom vidare statsutskottets utlåtande n:o 19,

till statsver- i anledning af väckt motion om inlösen till statsverket af vissa frälseket
aj visso, ■■

frälseskatte- skatterantor.

räntor.

I en inom Andra Kammaren väckt, till statsutskottet remitterad
motion (n:o 89) hade herr Nils Olsson i Återstå, med hvilken herr

Lördagen den 28 Februari. 17

J. A. Sjö ra. fl. instämt, föreslagit, att Riksdagen måtte i skrifvelse
till Kongl. Alaj:t anhålla, det Kongl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder
för inlösande till statsverket af dels sådana skattefrälseräntor,
som för närvarande äro från jordeganderätten skilda, utan hinder
deraf att samma räntor tillförene varit med jordeganderätten förenade,
och dels sådana räntor, hvilka nu utgå af hemman, som tillika med
hemmanets ränta ursprungligen tillhört kronan och af denna blifvit
försålda till enskilde, i hvilkas hand jord och ränta vid köpet från
kronan varit förenade.

Utskottet hemstälde emellertid, att ifrågavarande motion icke
måtte af Riksdagen bifallas.

Efter det denna utskottets hemställan blifvit uppläst, begärdes
ordet af

Herr Olsson i Återstå, som yttrade: Det är gifvet att jag, i

likhet med motionärer i allmänhet, icke med nöje funnit min motion
afstyrkt; men jag må säga, att jag blifvit än mer förvånad öfver den
minst sagdt lättvindiga behandling, som statsutskottet har egnat den.
Detta kan må hända endast deraf förklaras, att statsutskottet, som vid
två föregående tillfällen har afstyrkt motioner i enahanda syfte och
sedan också funnit Riksdagen bifalla utskottets hemställan, nu blott
ansett sig handla i full konseqvens med sina föregående beslut. Jag
hade dock trott och hoppats, att utskottet skulle ingått i en något
allvarligare pröfning af frågan, ty den är dock icke af så ringa vigt
och betydelse.

Jag skulle nästan vara frestad att här begagna ett uttryck, som
för några dagar sedan fäldes i kammaren, eller att »slå utskottet på
fingrarna», men det är ett fult uttryck, och jag vill derför icke begagna
det. Men jag skall ändock tillåta mig att med några ord
dels meddela några upplysningar, dels kritisera en smula hvad
utskottet sagt.

Utskottet säger, att det icke kan tillstyrka inlösen af räntor,
»hvilka så väl med afseende å deras tillkomst som deras storlek och
beskaffenhet varit beroende på enskildt aftal mellan räntegifvare och
räntetagare». Det förvånar mig mycket, att utskottet kan tala på
sådant sätt, då jag i min motion hemstält, att Kongl. Maj:t ville
vidtaga åtgärder för inlösen af sådana räntor, som ursprungligen
varit kronans. Jag har aldrig talat om sådana der räntor, som tillkommit
genom aftal mellan enskilda personer. Jag vet visserligen,
att sådana räntor finnas, ehuru de äro få, som tillkommit genom aftal
mellan enskilda personer, men de allra flesta räntor, som ännu
äro oinlösta och som af kammarkollegium benämnas frälseskatteräntor,
hafva ursprungligen tillhört kronan och äro från henne försålda
i slutet af 1640-talet, d. v. s., i slutet af det trettioåriga kriget
under drottning Kristinas regering. Blott den omständigheten, att
räntan och jorden någon gång under tidernas lopp varit förenade,
gör, att kammarkollegium benämner dem frälseskatteräntor; men
såsom jag nyss nämnde och nu ytterligare ber att få betona, hafva
Andra Kammarens Prof.. 1891. N:o 10. 2

N:o 10.

Om inlösen
till statsverket
af vissa
frälseskatteräntor.

(Forts.)

Ji:o 10.

Lördagen den 28 Februari.

Om inlösen de ursprungligen tillhört kronan, som sedan sålt dem och för dem
• till statsyer- erhållit liqvid. Då kan jag omöjligen finna, att icke staten är skylft
älseskatte- att f''01'' att göra innchafvarne af dylika hemman likstälda med
räntor. innchafvarne af annan skattejord inlösa dessa räntor.

(Forts.) Det är nu föga utsigt att något kan vinnas, ty antagligt är, att

'' Första Kammaren med vanlig raskhet med bifall till utskottets förslag
affärdar frågan. Det är således ingenting annat att vinna, derigenom
att denna kammare — såsom jag hoppas kommer att ske —
bifaller motionen, än att man derigenom får en opinionsyttring, så
att frågan möjligen en annan gång kunde återupptagas och blifva
något bättre utredd än nu. I synnerhet hyser jag den förhoppning,
att denna kammare skall bifalla förslaget. Faller det här, så kan
det antagligen icke på många år återupptagas, och denna kammare,
som alltid visat sig sträfva för åstadkommande af en mera jemn och
rättvis fördelning af skattebördorna, hoppas jag under sådana förhållanden
icke skall neka sitt bifall till min framställning. Det är ju
också icke fråga om något positivt beslut, utan endast om en skrifvelse
till regeringen med begäran, att den ville låta verkställa utredning,
huru vida icke dessa återstående räntor jemväl kunde inlösas.

Såsom det allra vigtigaste skälet för att utskottet bort egna
frågan en litet mera omsorgsfull behandling vill jag påpeka, att
kammarkollegium icke med säkerhet kan skilja mellan räntor af
frälseskatte- och skattefrälse-natur. Jag var senast i går nere i
kammarkollegium och hade ett längre samtal med tjenstemännen,
och de förklarade sjelfva, att de icke med säkerhet kunde skilja
mellan olika räntenaturer. Och under sådana förhållanden kan man
ju ej med säkerhet veta, huruvida Riksdagens och regeringens samstämmande
beslut af år 1885, att skattefrälseräntorna skulle inlösas,
verkligen blifvit genomfördt i full utsträckning. Att kammarkollegium
icke kan med full säkerhet skilja på olika räntenatur är åter
beroende dels på bristen på anteckningar från äldre tider, dds på
sväfvande och svårfattliga uttryck i donationsbrefven. Jag vill endast
anföra ett exempel från min hemtrakt. I ett donationsbref till
vår kyrka af 1701 heter det: »Jag gifver jord och ränta af kronoskattehemmanet».
Församlingen ingick till Kongl. Maj:t med anhållan
att få denna ränta inlöst. Men kammarkollegium svarade:
af ordalydelsen i donationsbrefvet framgår, att donator skänkt både
jord och ränta, och att jord och ränta varit förenade i en hand, och
följaktligen skulle det vara frälseskatteränta. Nu är förhållandet
lyckligtvis det, att kyrkans räkenskaper och sockenstämmoprotokollen
från 1701 och den följande tiden finnas qvar. Af räkenskaperna
framgår, att frälseräntan årligen är upptagen som inkomst, i kyrkans
räkenskaper, men ingen inkomst af egendomen. Följaktligen hafva
jord och ränta icke varit förenade, utan det är ren skattefrälseränta.
Jag fäste kammarkollegii uppmärksamhet derpå. Det svarades då:
Ja, det är möjligt, men af ordalydelsen i donationsbrefvet kan man
draga en annan slutsats. Med detta exempel har jag velat visa, att
det är alldeles nödvändigt, att frågan hålles öppen, så att regeringen
finge taga den om hand och verkställa utredning. Den gäller icke
stora summor. Om jag icke missminner mig, uppgick kapitalet af

K:o 10.

Lördagen den 28 Februari.

frälseskatteräntor till omkring 4,000,000 kronor. Deraf är nu inlöst
för nära 3,000,000, så att det återstår må hända för omkring 1,000,000
kronor. Men för dem, som tryckas af dessa räntor, af hvilka en del
äro orimligt höga, vore en inlösning icke ovigtig. Missnöjet hos dem
är så mycket större, som andra, till och med i samma mantal, fått
sina räntor inlösta.

Jag kan således icke annat än på det lifligaste hemställa, att
kammaren genom bifall till min motion måtte uttala sig så, att
frågan kan å nyo komma fram, ty genom enkelt afslag åstadkommes,
att frågan icke kan åtminstone under den närmaste tiden återupptagas.
Jag vidhåller mitt yrkande, äfven om jag skulle nödgas
besvära kammaren med en votering:.

Herr Persson i Stallerhult anförde: Samma skäl, som motionären
vid 1886 års riksdag anförde för sin motion i denna fråga, har
han äfven nu anfört, och statsutskottet har äfven på samma grunder
som då nu afstyrkt motionen. När icke några nya skäl af motionären
blifvit anförda, har utskottet icke heller ansett sig behöfva
andraga några vidare skäl för afslag å motionen, utan nöjt sig med
att åberopa de af 1886 och 1887 års statsutskott anförda, af Riksdagen
enhälligt gillade skälen. Dessa anser jag äfven tillfyllestgörande
och yrkar bifall till statsutskottets förslag.

Herr Petersson i Brystorp: Jag anser dem, som äro egare af

frälseskattehemman, synnerligen beklagansvärda. Deras grannar hafva
kanske kommit i åtnjutande af lindring i sina skattebördor, men de
hafva ej fått någon sådan. Då det deremot gäller utskylder, stå de
i samma ställning.. Jag tror, att statsutskottet i denna fråga gått allt
för lättvindigt till väga och tagit allt för litet notis om huru det i
verkligheten förhåller sig. Frågan hvad som är frälseskatt och hvad
som är skattefrälse tarfvar en vida bättre utredning än den erhållit.
Om man ser efter i jordeböckerna, så finner man, att samma hemman
i den ena står upptaget som frälseskatte- och i den andra som skattefrälse.
Denna fråga är af den invecklade beskaffenhet, att äfven
kammarkollegium förklarat, att det i vissa fall är alldeles omöjligt att
skilja mellan dessa slag af räntor; och jag har sjelf vid ett tillfälle,
då jag besökte nämnda embetsverk för att vinna upplysning, erhållit
samma besked. ,

Här säger nu utskottet, att den uppfattning om rättvisa och billighet,
som af angifna skäl föranledt Riksdagens beslut om skattefrälseräntornas
inlösen, deremot icke med skäl kunde åberopas i fråga
om de från hemman af frälseskatte natur till ränteegaren utgående
räntorna, hvilka så väl med afseende å deras tillkomst som deras
storlek och beskaffenhet varit beroende på en sk tidt aftal mellan
räntegifvare och räntetagare; och slutligen säger utskottet, att staten
icke bör bry sig om eller kännas skyldig att inlösa räntor eller afgäld,
som, utan någon statens mellankomst, tillkommit eller kunde
tillkomma genom aftal emellan enskilda säljare och köpare. Om man
emellertid går tillbaka till sådana räntor, för hvilka kronan tagit lösen
och hvilka jemte egendomen kommit i samma persons hand, men

Om inlösen
till statsverket
af vissa
frälseskatteräntor.

(Forts.)

N:o 10.

Lördagen den 28 Februari.

Om inlösen sedermera kommit att tillhöra annan person än hemmansegaren, så
hel a^vissä ^a^as de s^rax frälseskatteräntor och få i så fall ej för statsverkets räkfrälseskatte-ning
inlösas, hvarigenom staten alltså inblandar sig i de enskildes
räntor. affärer.

(Forts.) Det tyckes vara på sin plats att med afseende å alla slags rän tor,

hvilka staten afhändt sig genom försäljning, byte eller gåfva,
samma lindring och afskrifningsförmåner, hvaraf öfrige till kronan
skattskyldige räntegifvare kommit i åtnjutande, borde beredas, vare
sig att dessa räntor må vara af frälseskatte- eller af skattefrälsenatur;
och det säkra är, att det finnes många egare af frälseskattehemman,
som med full rätt kunna göra anspråk på att komma i åtnjutande af
den afskrifning å 30 procent å grundskatter m. fl. förmåner, som på
senaste åren beviljats egare till skattefrälsehemman.

Af nu anförda skäl instämmer jag i herr Nils Olssons i ämnet
väckta motion, till hvilken jag ber att få yrka bifall.

Herr Andersson i Högkil: Den ärade motionären yttrade, att

statsutskottet allt för lättvindigt behandlat hans motion. Jag vill
med anledning häraf erinra, att statsutskottet vid 1886 års riksdag
vid behandlingen af en utaf samma motionär då väckt liknande motion
enhälligt afstyrkte densamma med begagnande af ungefär samma
motivering som den, hvilken här förekommer för utskottets afstyrkande
hemställan. Utskottet yttrade i sitt vid förstnämnda riksdag
afgifna utlåtande, bland annat, följande: »Den skattefrälseränta, som
ålegat det af motionären såsom exempel omnämnda 1/1(! mantal, upphörde
att finnas till, då ränteegaren inköpte hemmansdelen, hvilken
genom ränte- och jordeganderättens förening i en hand erhöll naturen
af rent frälse. Då sedermera efter någon tid jord och ränta å nyo
åtskildes, var den nya räntans tillkomst samt dess storlek och beskaffenhet
beroende uteslutande af det aftal, som vid jordens försäljning
träffades mellan säljare och köpare. Denna sistnämnda ränta är
tydligen af frälseskattenatur; och då det icke synes tillrådligt att
ikläda staten någon skyldighet att inlösa räntor eller afgäld, som utan
någon statens mellankomst tillkommit eller kunna tillkomma genom
aftal mellan enskilde, hemställer utskottet, att herr Olssons förevarande
motion icke må af Eiksdagens bifallas.»

Denna statsutskottets hemställan godkändes af Riksdagen, utan
att en enda röst, icke ens motionärens, höjdes till förmån för motionen.
Nu säger motionären uti sin motion i fråga om sådana frälseränta!’,
som, ehuru af skattefrälsenatur, tillförene varit med jordeganderätten
förenade, att wänteegaren» ofta för att utbekomma sin fordran,
till hvars gäldande annan tillgång hos räntegifvaren saknats, »måst
dels Jrivilligt och dels efter exekutiva åtgärder inköpa sjelfva hemmaneti''.
Det är ju alldeles gifvet, att genom denna åtgärd dessa hemman
fått frälseskattenatur. Men motionären deremot påstår, att vid sådant
förhållande »föreningen af eganderätten till jord och räntan endast
afsett en liqvidationsåtgärd, som ej gerna borde kunna inverka på det
föregående förhållandet mellan rätten till räntan och rätten till jorden».
Möjligen kan denna förening benämnas med ordet liqvidations -

N:o 10.

Lördagen den 28 Februari.

åtgärd, men derigenom bör icke den egentliga innebörden af denna Om inlösen

åtgärd förringas. afhissa

Motionären anför vidare, att kammarkollegii tolkning af kongl•frälseskatteförordningen
den 11 september 1885 framkallat mycket missnöje, räntor.
äfvensom att till följd dels af ofullständiga anteckningar från äldre (Forts.)
tider, dels af otydliga och svårfattliga. uttryck i gamla urkunder,
kammarkollegium icke alltid kunde med säkerhet afgöra, huru vida en
frälseränta skulle hänföras till den ena eller andra kategorien. För
min del anser jag deremot, att kollegium vid denna tolkning gått
fullkomligt rigtigt till väga och just i det syfte Riksdag och regering
afsett. ''

Slutligen yttrar motionären, att ur statsregleringssynpunkt denna
fråga vore af ringa betydenhet. Nej, herr talman, den kan tvärt om
blifva af ganska stor betydelse för statsregleringen, i fall Riksdagen
mot förmodan skulle slå in på den väg, motionären anvisar.

Jag anhåller slutligen att få erinra om utskottets motivering, deri
det heter att den uppfattning om rättvisa och billighet, som föranledt-
Riksdagens beslut om skattefrälseräntornas inlösen, deremot icke
med skäl kan åberopas i fråga om de från hemman af frälseskattenatur
till ränteegaren utgående räntorna, hvilka så väl med afseende å
deras tillkomst som deras storlek och beskaffenhet varit beroende på
enskildt aftal mellan räntegifvare och räntetagare, samt att det icke
synts utskottet tillrådligt att ikläda staten skyldighet att inlösa räntor
eller afgäld, som, utan någon statens mellankomst, tillkommit eller
kunde tillkomma genom aftal mellan enskilde.

Af nu anförda skäl ber jag att få yrka bifall till utskottets afstyrkande
hemställan.

Herr Olsson i Attersta: Gent emot den siste talaren får jag

anmärka, att utskottets kläm afser de från hemman af frälseskattenatur
till ränteegaren utgående räntor, hvilka med afseende å så väl
deras tillkomst som deras storlek och beskaffenhet varit beroende på
enskild öfverenskommelse mellan räntegifvare och räntetagare. Jag
har ju i min motion sagt, att jag åsyftar blott sådana räntor, hvilka
nu utgå af hemman, som tillika med hemmanets ränta ursprungligen
tillhört kronan och af denna blifvit försålda till enskilde, i hvilkas
hand jord och ränta vid köpet från kronan varit förenade. Nu antyder
emellertid utskottet på det förhållande, att denne enskilde egare
af både jord och ränta vid försäljning af jorden förbehållit sig väntan.
Detta antagande är emellertid icke sant; ty räntan och jorden äro att
betrakta såsom två särskilda fastigheter. Säljaren af jorden kan således,
om icke räntan jemväl uttryckligen ingår i köpeaftalet, behålla
räntan utan någon särskild öfverenskommelse derom, alldenstund räntan
är att anse såsom en särskild fastighet.

Beträffande den siste talarens anmärkning, att jag vid 1886 års
riksdag, ehuru motionär i ämnet, icke reserverat mig emot utskottets
då afgifna afstyrkande utlåtande i anledning af min motion, så ber
jag att få nämna, att min motion då afsåg ett positivt förslag om den
ändring i kongl. förordningen den 11 september 1885 angående inlösen
af skattefrälseräntor, att de deri använda uttryck »icke blifvit med

N:o 10.

Lördagen den 28 Februari.

Om inlösen jordeganderätten förenade» måtte utbytas mot »icke äro med jordig
afhissa egim(^erätten förenade». I den nu föreliggande motionen har jag
frälseskatte- deremot endast föreslagit, det Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl.
räntor. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t ville vidtaga åtgärder för inlösande

(Forts.) till statsverket af i motionen omförinälda räntor. Jag förklarade då

också inom utskottet, att jag icke komme att reservera mig emot
utskottets beslut, enär jag ville afvakta tilländagåendet af den tid,
hvarunder skattefrälseräntorna skulle få inlösas.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr talmannen,
enligt de gjorda yrkandena, propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan och dels på afslag å densamma och bifall till
den i ämnet väckta motionen.

Herr talmannen förklarade sig anse den förra propositionen hafva
blifvit med öfvervägande ja besvarad, men som votering begärdes,
blef nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller hvad statsutskottet hemstält i dess utlåtande
n:o 19, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren, med afslag å utskottets nämnda
hemställan, bifallit herr Nils Olssons i Attersta uti ämnet väckta
motion.

Omröstningen, i vanlig ordning företagen, visade 150 ja mot 42
nej; varande alltså utskottets hemställan af kammaren bifallen.

§ 12.

Föredrogs statsutskottets utlåtande n:o 20, i anledning af väckt
motion om ändrade bestämmelser i fråga om tiden för kronoarrendenas
och grundskatternas erläggande.

I detta utlåtande hemstälde utskottet, att ifrågavarande inom
Andra Kammaren af herr A. G. Olsson i Frösvi afgifna motion,
n:o 51, icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

I fråga härom anförde:

Herr Olsson i Frösvi: Herr talman, mine herrar! Emot ett enigt
utlåtande från statsutskottet är det väl icke min mening att söka att
åstadkomma något annat resultat inom kammaren. Men det vill synas

23 lV:o 10.

Lördagen den 28 Februari.

mig, att de skäl utskottet anfört för afstyrkande af motionen med
större skäl kunnat användas för bifall till densamma, åtminstone i
hvad den rörer kronoarrendenas fördelning i tvenne betalningsterminer.
Det borde väl nemligen få anses bevisadt, att något större kassaförlag
varit behöfligt särskilt af den omständigheten, att Kongl. Maj:t under
de senaste två åren medgifvit just hvad jag i min motion begärt, och
man har icke heller försport att för dessa båda år något kassaförlag
varit behöfligt, icke heller att några förluster för statsverket uppstått,
ehuru kassaförlagen troligtvis yarit till stor lättnad för arrendenas
ordentliga fullgörande under de senaste svåra åren.

Herr talman! Jag har icke något yrkande att göra, men vill endast
uttala ett beklagande öfver det beslut, hvartill statsutskottet kommit.

Herr Eriksson i Mörviken: Då motionären icke framstälde något
yrkande, skall jag inskränka mig till att anhålla om bifall till statsutskottets
hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 13.

Likaledes biföllos statsutskottets härefter, hvart för sig, föredragna
utlåtanden:

n:o 21, i anledning af väckta motioner om helgonskyldens afskaffande;
och

n:o 22, i anledning af väckt motion om utredning rörande kronans
eganderätt till ett jordområde inom Motala socken i Aska härad
af Östergötlands län.

§ 14.

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden:

n:o 23, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående disposition
af en del af indragna fanjunkarebostället 1 mantal Refvinge
n:is 3 och 10 i Malmöhus län;

n:o 24, i anledning af väckt motion i fråga om afskrifning af den
i Göteborgs och Bohus län utgående landskylden och beviljande af
anslag för sådant ändamål; och

n:o 25, i anledning af väckt motion om inlösen till statsverket
af skattefrälseräntor och kronotionde, som innehafvas under enskild
eganderätt.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle å föredragningslistan
för nästa sammanträde uppföras framför de ärenden, som blifvit två
gånger bordlagda.

§ 15.

För motions afgifvande hade sig anmält herr P. G. Petersson i
Brystorp, hvilken nu aflemnade en af Kongl. Maj:ts till Riksdagen

N:o 10.

24 Lördagen den 28 Februari.

aflåtna proposition i samma ämne föranledd motion om tillägg till 17
kap. 4 § handelsbalken.

Denna motion, som erhöll ordningsnummer 173, begärdes på bordet
och bordlädes.

§ 16.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 3.05 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARE, 1891.