1891. Andra Kammaren. N.o 22 (Riksdagens protokoll 1891:22)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1891. Andra Kammaren. N.o 22.

Onsdagen den 18 mars.

Kl. 7 e. m.

§ 1.

Fortsattes föredragningen af statsutskottets utlåtande n:o 7, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens sjette hufvudtitel,
innefattande anslagen till civildepartementet; och gjordes dervid
början med

Punkten 7.

I enlighet med hvad Kongl. Maj:t i
hemstälde utskottet under förevarande punkt

»att Riksdagen, under förutsättning att behållna afkastningen af
den staten tillhöriga, till landtbruksinstitutet vid Ultuna anslagna
fasta egendom äfvensom elevernas afgifter och hyresbidrag varda till
statsverket redovisade, må

dels, med godkännande af ej mindre följande

»Stat för landtbruksinstitutet vid Ultuna.

Angående

sådant afseende föreslagit

Ultuna landtbruksinstitut.

Aflöning.

rektor, arfvode
lektor...............

1
1

3 lektorer............

1 adjunkt............

3 adjunkter.........

Extra lärare, arf

voden...............

1 bibliotekarie ...

Aflöning, summa
kronor

Till institutets Övriga
utgifter ...

Lön.

2,000

6,000

1,400

4,200

Tjenst görings penningar.

1,000 —
3,000 —
600,—
1,800

Summa.

2,000

3.000

9.000

2.000
6,000

2,250

300

24,550

24,450

Efter fem år kan lönen

} höj as med 500 kr., efter tio
år med ytterligare 500 kr.,
och efter femton år med
ytterligare 500 kr.

Summa kronor--1 -1—| 49,000|-

Anm. Rektor och öfriga lektorer samt adjunkterna åtnjuta jemväl fri hostad.
Andra Kammarms Prof. 1891. N:o 22. 1

N:o 22.

Onsdagen den 18 Mars, e. m.

Angående än äfven de vilkor och förbehåll, som i statsrådsprotokollet öfver
omorganisa-civi]ärenden den 12 januari 1891 blindt föreslagna för åtnjutande af
Ultima blidt-i statcn upptagna löneförmåner, höja det å sjette hufvudtiteln under
bruksimtiiutftn-ev&mnåe anslagstitel uppförda anslag till Ultuna landtbruks(Forts.
) institut från 20,000 kronor till 49,000 kronor, eller med 29,000 kronor;

dels ock medgifva:

att besparingar, som å det i nämnda stat »till institutets öfriga
utgifter» uppförda belopp under ett år uppkomma, må användas till
bestridande af utgifter under ett kommande år; samt

att Kongl. Maj:t må under en tid af fem år ega att vidtaga de
ändringar i aflöningsstaten, som för genomförande af institutets förändrade
organisation kunna erfordras, med vilkor att hvarken faststälda
aflöningsbelopp eller aflöningsstatens slutsumma öfverskrides.»

Emot denna utskottets hemställan hade reservationer anmälts
dels af herrar O. Jonsson i Hot'' och P. Andersson i Högkil, kvilka
hemstält:

satt Riksdagen må, med afslag å Kongl. Maj:ts förslag, i hvad
detsamma afser genomförandet af de ifrågasatta, förändrade anordningarna
med undervisningen vid Ultuna landtbruksinstitut samt godkännande
af stat för institutet jemte hvad i sammanhang med denna
stat för institutet jemte hvad i sammanhang med denna stat föreslagits,
fastställa det under anslagstiteln »undervisningsanstalter för
jordbruk och landtmannanäringar» uppförda anslag till Ultuna landtbruksinstitut
att utgå med oförändradt belopp, 20,000 kronor»;

och dels af herr I. Lyttkens.

Ordet begärdes af

Herr Jonsson i Hof som anförde: Herr talman, mine herrar!
Då jag icke kunnat följa pluralitetens mening inom utskottet beträffande
denna fråga, har jag, såsom herrarne torde hafva funnit,
afgifvit en reservation i punkten, deri min ståndpunkt är tillräckligt
tillkännagifven och äfven någorlunda tillräckligt motiverad. Jag be
höfvel1 derför icke länge upptaga kammarens tid i frågan, ty den är
dyrbarare, än att man onödigtvis skall upprepa hvad förut är kändt för
kammaren. Jag vill endast i några fall komplettera hvad reservationen
innehåller, på det att min ståndpunkt må blifva ännu något
klarare.

Jag förutsätter til! en början, att hvad jag i min reservation
anfört gent emot de af styrelsen för Ultuna landtbruksinstitut och af
landtbruksstyrelsen äfvensom af departementschefen åberopade skäl
för organisationen bör åtminstone beträffande de delar deraf, som
syfta på olika jordmån och klimatiska förhållanden i södra och
mellersta Sverige, vara någorlunda tillräckligt vederläggande, så att
jag icke på den delen behöfver offra några vidare ord. Deremot
återstår ett annat skäl att fästa sig vid, som icke är så starkt betonadt
hvarken i statsrådsprotokollet eller i styrelsernas yttranden,

N:o 22.

Onsdagen den 18 Mara, e. m.

nemligen den mindre tillfredsställande ekonomi, som nu likasom Angående
förut förefinnes vid Ultima. Det är nemligen så, att detta läroverk »morganisai
icke obetydlig grad för aflöning af sina lärare och för underhåll
af undervisningsmateriel och dylikt har varit och är hänvisadt tiUbruksinstitut.
den afkastning, jordegendomen lemnar; och om denna afkastning (Forts.)
blir mindre tillfredsställande, lider naturligtvis läroverket deraf och
får sin ekonomi derangerad. Det skälet kan icke jäfvas och det har
sin betydelse. Men jag föreställer mig, att det dock icke bör vara
så svårt att öfvervinna, ty om ekonomien blir för otillfredsställande,
går det ju an att begära anslag af Riksdagen till förbättring deraf,
utan att derför föreslå eu ny organisation, som jag tror i framtiden
skall visa sig hinderlig för ett klokt och sundt ordnande af landtbruksundervisningen.
Det är på grund af denna uppfattning som
också utskottet enhälligt tillstyrkt allt hvad som begärts till förbättring
af jordbruket vid Ultima både till byggnader och inköp af
kreatur. Ekonomien kommer således redan" genom bifall till den
följande punkten i betänkandet att något förbättras. Men skulle den
behöfva ytterligare upphjelpas, så fins ju intet hinder för Kong],

Maj:t att begära ytterligare extra anslag till förbättring af denna
ekonomi, utan att ställa den i samband med ny organisation.

Det skäl, som för mig varit det hufvudsakligen bestämmande
för att icke bifalla hvad Kong!. Maj:t här har begärt, är just det,
att hvarje utexaminerad elev, att döma efter det antal, som hittills
funnits vid detta institut, kommer att kosta statsverket i undervisningskostnad
två å tre tusen kronor. Då härtill kommer, att det
icke är fullt säkert, att den undervisning, som här meddelas, blir i
alla afseenden tillfredsställande och tillräcklig, så framställer sig sjelfmant
den frågan: om icke undervisningen, derest man anser, att det
kunskapsmått, som inhemtas vid institutet efter nuvarande eller den
föreslagna undervisningsplanen, är tillfredsställande, kan ordnas på ett
billigare sätt, så att staten icke onödigtvis offrar tusentals kronor
för detta ändamål. Enligt min tanke vore det en temligen enkel
sak _ att, om man ställer sig på den ståndpunkten, att den undervisning,
som vid institutet skall meddelas enligt Kongl. Maj:ts förslag
och enligt hvad statsutskottet nu föreslår, är tillräcklig, ordna på
sådant sätt, att undervisningen blir mycket billigare. Det är från
denna ståndpunkt sedt, jag framstält alternativa förslag. Ett annat
skål, hvarför jag framlagt alternativa förslag i den form de hafva
till ordnande af förevarande fråga, är äfven det, att våra landtbruksskolor
hittills varit internat, och att med all antaglighet samma system
hädanefter kommer att råda. Vid sådant förhållande bör man
hålla sig till de institut vi för närvarande hafva, der det finnes byggnader
för så väl undervisning som för lärare och elever. Vill man
åter kasta öfver bord internatet och låta skolorna blifva externat, så
kan det starkt sättas i fråga, om dessa platser äro lämpliga för
meddelande af högre undervisning. I sådant fall tror jag, att den
tanken, som jag sett framkastad i pressen, särskildt på senare tider,
att till exempel Stockholm vore den rätta platsen, är fullt berättigad.

Men håller man på den tanken, att skolan bör fortfarande vara ett

H:o 22. 4

Angående
omorganisation
af
Ultima landtbruksinstitu''

(Forts.)

Onsdagen den 18 Mars, e. tn.

internat, då hav man intet att välja på, utan måste hålla sig till de
nuvarande instituten, det ena eller det andra.

Det var just den höga kostnaden, jag nämnde, som var hufvud.
sakliga skälet, hvarför jag icke förenade mig med utskottet. Men
jag betvifkr dessutom, att den undervisning, som här är afsedd att
meddelas, skall i allmänhet eller i hvarje fall blifva tillräcklig för
de behof man derigenom söker tillfredsställa. Om vi gå till den så
kallade landtbruksläroverkskomiténs betänkande, så har denna komité
till grund för omorganiserandet af våra läroverk för sig sjelf uppstält
de olika undervisningsbehofven i fyra grupper, deraf de högsta i
tredje och fjerde. Enligt komiterades förslag skulle man vid båda
instituten följa en och samma läroplan, men deraf synes mig följa,
att om också den undervisning, som efter denna plan skulle meddelas,
kan vara fullt tillräcklig för yrkesmännen i den tredje gruppen,
inspektor eller förvaltare, kan deremot undervisningen icke blifva
tillräcklig för den speciella delen utaf mer utbildade lärjungar, som
vilja blifva lärare vid de högre skolorna eller landtbruksingeniörer
och agronomer. För dessas utbildning saknar man hvarje tillstymmelse
till fortsättning af studierna i den nu föreslagna planen. Man
har visserligen låtit framskymta, att genom anslående af stipendier
man skulle få den fyllnad i kunskaper, som för dessa fordras. Men
huru detta skall låta sig göra, kan jag icke fatta, ty de kunna ju
icke vid dessa institut få högre undervisning än den för undervisningen
faststälda läroplanen medgifver, då de lärare, som hafva till
uppgift att undervisa eleverna vid instituten, icke kunna samtidigt
undervisa i eu högre kurs, derest icke det stora flertalet af elever
skall blifva lidande derpå. Således kan jag icke finna annat än att
här måste framstå såsom ett faktum, att antingen, för den händelse
det mått af kunskaper, som vid instituten är afsedt att meddelas,
är tillräckligt, kan denna undervisning göras billigare genom att
flytta undervisningen till ettdera af instituten, eller ock, om det bör
finnas en utväg till högre undervisning än den plan, komitén framstält,
medgifver, denna utväg bör finnas inom ramen af samma kostnader,
som här blifva en följd af den likformiga organisationen af
de båda instituten. Huru än herrarne vilja se saken, vågar jag så-^
ledes påstå, att ett afslag på denna proposition och ett ordnande af
förhållandena i den ena eller andra af de rigtningar jag här angifvit
bör blifva till fromma för en god landtbruksundervisning, utan att
kostnaderna behöfva blifva större än enligt föreliggande förslag.
Kostnaderna kunna till och med blifva mindre, i fall man icke vill
utsträcka krafven på en god undervisning längre än här är ifrågasatt.
Jag vet mycket väl, att de åsigter, jag här förfäktar, sannolikt
icke komma att af kammaren omfattas; och jag tror, att denna fråga
liksom frågan om det gamla kommerskollegium nu till den grad uttröttat
kamrarne, att följden blir den vanliga, eller att man till sist
antager hvilket förslag som helst, som kastas fram, äfven om det
förtjena!- en ganska grundlig kritik, och fastän man inser, att något
bättre skulle kunna åstadkommas. Jag har likväl, trots det jag hyser
den föreställning att mina åsigter icke skola vinna framgång, icke
kunnat underlåta att få dem förvarade dels i min reservation och dels

Onsdagen den 18 Mars, e. m.

5 N:o 22.

i protokollet, på det att åtminstone icke något fel må kunna tillvitas Angående
mig, om det i en framtid skulle visa sig, att den organisation, man omorganisanu
står i begrepp att antaga, först och främst icke är tillfredsstäl- jjitunalandtlande
och sedermera kommer att fordra större anslag för att i någonbruksinstitut.
mån kunna motsvara landets kraf på en god undervisning i denna (Forts.)
bransch.

Jag vill till sist erinra kammaren om, att år 1889, då ett förslag,
någorlunda liknande det nu framlagda, här behandlades, så
afslogs det, dels derför att föreståndareplatserna för skolan och för
egendomen icke voro åtskilda, utan lagda i samma hand, och dels
äfven derför att den organisationsplanen icke omfattade båda våra
landtbruksläroverk. Enligt föreliggande förslag har det första af de
skal, som då föranledde frågans fall, blifvit undanröjdt, ty här äro
chefskapet för skolan och chefskapet för egendomen åtskilda, och
man har sålunda med detta uppskof vunnit det målet, att dessa båda
befattningar icke blifvit lagda i en och samma hand. Det andra
målet deremot sväfvar fortfarande i vida fältet. Nu vill jag hemställa
till de herrar, som år 1889 af just dessa skäl funno sig icke kunna
bifalla det då framlagda förslaget, om den vinst, man erhållit genom
denna förändring i fråga om föreståndareskapet, är så säker, och
om, i fall detta verkligen är en säker vinst, den är så betydelsefull,
att man af den anledningen bör antaga det föreliggande förslaget.

Att icke vinsten af denna fördelning är så absolut säker, tror jag
hvar och en bör kunna medgifva, äfven om han anser, att det är
mycket svårt att finna en person, som i sig kan förena egenskapen
af skicklig egendomsförvaltare med den af skicklig läroverkslöreståndare.
Säkert är nemligen, att, äfven om man genom denna fördelning
kan göra någon vinst med hänsyn till egendomens afkastning,
man dock icke kan värja sig mot den tanken, att i många fall
mellan de båda cheferna kunna uppstå slitningar, som icke skola
sakna en menlig betydelse, om ock denna kan uppvägas af de fördelar
i öfrig!, som kunna af fördelningen uppstå. Jag vill ock erinra
om att, i fall äfven det är säkert, att man genom en dylik fördelning
af chefskapen vunnit en fördel, denna fördel likväl kostar pengar; ty man
lär icke gratis få någon förvaltare vid denna egondom; och skall man
hafva en skicklig förvaltare, så har en sådan anspråk på en temligen
god lön. Skall man åter hafva en mindre skicklig förvaltare, torde
egendomens skötsel icke blifva bättre, än om chefen för skolan skulle
fortfarande förena båda befattningarna.

Således tror jag, att den fördel man vunnit genom denna tvååriga
hvila icke är så betydande, att icke den, jemförd med de
idéer jag framkastat i min reservation, bör komma till korta, och
att derför kammaren, om den fortfarande anser ett uppskof kunna
förbättra frågans läge, i dag bör kunna afslå det föreliggande för- *

slaget med större skäl, än som skedde vid frågans behandling år 1889.

Jag hemställer nu till kammaren att öfverväga, huru vida denna
min åsigt förtjenar beaktande. Och på det att det icke sedan må
läggas mig till last, att jag genom tystnad bidragit till eu utgång
af frågan, som jag icke kan gilla, tager jag mig nu friheten yrka
bifall till min vid betänkandet fogade reservation.

N:o 22.

Onsdagen den 18 Mars, e. m.

Angående Herr Kihlberg yttrade: Herr talman, mine herrar! Ultima instituts
0WSTrtf°" otnorSan’sati°n är ju en fråga, som stått på dagordningen länge, och
Ultima landt-c*et vore ’c*ie för tidigt om den nu finge sin lösning, i synnerhet
bruksinstitut.som jag anser den nu föreslagna lösningen af frågan vara ganska
(Forts.) lyckligt funnen. Deremot får jag säga, att om de grunder, reservanterna
sökt gorå gällande för omorganisationen af våra landtbruksläroverk,
skulle få göra sig gällande, så skulle jag anse det synnerligen
olyckligt för vårt jordbruk.

Jag skall med några ord söka klargöra min uppfattning i denna
fråga. Landtbruksvetenskapen är en jemförelsevis ganska ny vetenskap
i vårt land. Den är eu importvara, liemtad från Tyskland
och England, och de jordbruksläror, som meddelats och ännu meddelas
vid våra landtbruksläroverk, äro grundade på Tysklands och
Englands landtbruksliteratur. Från dessa länder hemtas fortfarande
nya impulser, och vår landtbruksvetenskap är ännu icke fullt nationel.
Den har icke fullt beaktat de säregna förhållanden, som vi hafva i
vårt land, och här finnas många olika förhållanden i de särskilda orterna,
hvilka derför kräfva olika uppfattningar och säregna lärdomar i jordbrukslära.
Af denna anledning har hos oss uppstått ganska betänkligt
misstroende mellan praktikens och landtbruksteoriens förkämpar,
ett misstroende som jag anser vara synnerligen skadligt. Man får
ofta höra i det praktiska jordbruket oförfarna, men teoretiskt bildade
män, som äro ledare för vår landtbruksvetenskap, med förnämt förakt
yttra sig om våra olärda landtmäns sätt att sköta sitt jordbruk,
under det att man å andra sidan får höra praktiska landtman, som
lärt sig odla jorden efter egen erfarenhet och fädernas lärdomar, uttala
sig med öfvermodigt sjelfförtroende om landtbruksvetenskapen
och förmena att den icke kan göra det praktiska jordbruket någon
synnerlig nytta. Rättvisligen måste vi dock erkänna, att landtbruksvetenskapen
har gjort vårt land ganska stora och nyttiga tjenster.
Den har steg för steg fört vårt landtbruk framåt. Väl är det sant,
att landtbruksteorien har behöft genom många misslyckade experiment,
många kostsamma försök och många modifikationer tränga sig
fram till det praktiska landtbruket, men det har slutligen visat sig,
att den inom sig dock burit mänga sanningar, som hafva varit väl värda
att beakta för landtbrukaren.

Med de åsigter jag nu uttalat anser jag, att nu föreliggande förslag
slagit in på den rigtiga stråten, då det åtminstone vill bibehålla
de landtbruksinstitutioner, vi nu hafva, och icke, såsom reservanterna
förmenat vara rigtigare, centraliserat denna landtbruksvetenskap på
en enda plats, en enda punkt. Genom att vi enligt det föreliggande
förslaget få behålla de nuvarande landtbruksinstituten Ultima och
Alnarp, få vi behålla det enligt mitt förmenande lyckliga förhållandet
att hafva landtbruksinstitut för de olika delarne af vårt land, hvilka
hafva så olika, så säregna jordbruksförhållanden hvar för sig, att de
kräfva i viss mån hvar sin egen och särskilda jordbrukslära. Skånes
och de sydligare delarnes jordbruksförhållanden äro nemligen i mycket
olikartade med mellersta Sveriges. Reservanterna hafva sagt, att det
icke råder så stor olikhet mellan jordbruksförhållandena i Upland
och Skåne som mellan dem ä Upland och Norrbotten, och säga, att

Onsdagen den 18 Mars, e. m.

\’:o 22.

det alltså icke är behöflig! att ha två olika institut på olika platser. Angående
Jag vill dä säga det, att jag icke är främmande för den tanken — omn™ajag
anser för min del det vara endast en tidsfråga — att äfven Norr- unnna iändtland
kan komma att framställa rättvisa kraf på ett landt.bruksläroverk,6j-M/csM!s£i£w£.
som förstår att uppfatta de säregna förhållanden, som Norrlands (Forts.)
landtbruk verkligen representerar. Men det är icke frågan om det
nu. För närvarande anser jag, att de institutioner, vi hafva för vår
landtbruksvetenskap, Ultuna och Alnarp, äro synnerligen väl placerade.

Derigenom komma nemligen lärarne i jordbrusklära och för (ifrigt i
de Övriga ämnen, som röra den rena landtbruksvetenskapen, i tillfälle
att komma i beröring med framstående jordbrukare inom orten, och
sålunda i tillfälle att korrigera de teoretiska uttalanden, de göra på
lärosalen. Och meningen är ju, att i dessa olika institutioner skola
uppfostras de unge landtman, som skola ut i de omgifvande trakterna
och sköta deras jordbruk.

Skulle deremot nu landtbruksläroverken omorganiseras efter de
åsigter reservanterna framstält, och undervisningen förläggas till
antingen Ultima eller Alnarp eller också, såsom äfven från flera håll
föreslagits, till någon af våra städer, hurudan skulle då ställningen
blifva? Blefve den förlagd till Alnarp, skulle den säkert allt framgent
utöfva samma goda inflytande på södra Sveriges jordbruk, som
den nu gör, och äfven förstå att taga intryck af det praktiska jordbruket
i denna ort och der bidraga att föra jordbruket framåt. Men
hvad betydelse skulle den få för mellersta Sverige? Jag tror den
skulle blifva temligen ringa för det praktiska jordbruket i alla de
öfriga delarne af Sverige. Skulle deremot denna institution förläggas
till Ultuna, skulle kanske förhållandet ställa sig något bättre för
Sverige i dess helhet, derför att den teoretiska undervisning, som nu
meddelas i institutet, mera är byggd på de resultat, som vunnits i
sydligare länder, resultat, som sålunda icke så mycket skilja sig från
förhållandena i det sydligare Sverige. Allt efter som lärarne mera
komme att taga intryck från de säregna förhållanden, som äro rådande
i mellersta Sverige, kommer emellertid också det praktiska jordbruket
att så småningom allt mera få nytta af denna institution; men nog
tänker jag, att det då icke kommer att dröja länge, förrän sydsvenskarne
skola komma att sakna sitt nu så kära Alnarp.

Skulle återigen all vetenskaplig undervisning på landtbrnkets
område förläggas till någon af våra städer, hvad blefve då följden?

Jag föreställer mig, att de män, som der komma att föreläsa jordbrukslära
för eleverna, skulle komma att hafva sin bildning grundad
hufvudsakligen på kammarstudier, och skulle komma att följa jordbrukslärans
utveckling icke efter de praktika resultaten af jordbruket
inom vårt eget land, utan snarare i den utländska literaturen, der
det är lättare för dem att söka den. Jag tror, att detta skulle leda
derhän, att landtbruksvetenskapen i vårt land gånge sin väg, och det
praktiska jordbruket sin; ehuru närliggande, skulle de gå såsom 2
parabel;1, linier sida vid sida, men aldrig räka hvaradra. Det tror
jag icke skulle vara till nytta för vårt lands jordbruk. Och huru
skulle undervisningen ställa sig för eleverna, om den skulle utöfvas i
eu stad? Huru skulle eleverna, som kanske sakna praktiska insigter

N:o 22.

Onsdagen den 18 Mars, e. m,

Angående i jordbruket, redigt fatta de beskrifningar de höra på lärosalarne
0m<1Aonrafa'' *'') vei a^a de företeelser, som förekomma i landtbruket, såsom jordens
Ultima landt-hrukning, växternas utveckling o. s. v. Hvilka föreställningar skulle
bruksinstitut.de
(.Forts.) få höra på lärosalarne? Min uppfattning är, att en undervisning på
detta sätt skulle blifva lika tung och hårdsmält, som om man toge
sig för att studera kemi utan att vara i tillfälle att göra laborationer,
eller geografi utan att hafva någon vägledning af kartan.

Efter uttalande af denna min uppfattning och i tro att jag dermed
gynnar landtbrukets framåtskridande i vårt land, ber jag Andra
Kammaren om bifall till nu föreliggande af statsutskottet tillstyrkta
förslag.

Med herr Kihlberg förenade sig herrar Mallmin, Åkerlund, Wahlgren
och Arnoldsson.

Vidare anförde:

Herr Sven Nilsson: Jag skall genast från början för min del
bekänna, att jag icke är alldeles nöjd med det förslag, som föreligger,
men jag har funnit, att det ej finnes någon annan utväg för närvarande
för frågans lösning än den att beqväma sig att taga föreliggande
förslag. Jag tror nemligen, att det icke är möjligt, att det
förslag, som herr Olof Jonsson framstält, skall kunna tillvinna sig
Kiksdagens bifall. Men jag är på samma gång villig erkänna, att
jag i hufvudsak gillar de uttalanden, som ban gjort i frågan; jag
anser nemligen, i olikhet med den föregående talaren, att det icke
finnes behof af mer än ett landtbruksinstitut för hela riket. Om detta
sedan blir förlagdt till landsbygden eller städerna, det torde vara
likgiltigt, ty jag tror, att undervisningen i jordbrukslära kan lemnas
lika väl, vare sig institutet ligger på landsbygden eller i en stad.
Jag har nemligen den uppfattningen, att den praktiska undervisningen
i jordbruksskötsel icke bör meddelas vid landtbruksinstitutet, utan
den skall hafva meddelats redan innan eleven kommer till institutet,
och kan vidare inhemtas efter det han der erhållit sin undervisning.
Det kan således efter min uppfattning alldeles göra detsamma, om
det linnes något väsentligare jordbruk på den plats, der institutet är
beläget, eller icke; ty den praktiska kunskap eleven bör ega deri,
skall han hafva skaffat sig vid något väl skött jordbruk, innan han
kommer till institutet, och är han icke nöjd med den praktiska utbildning
han på detta sätt fått, bör han inhemta det som fattas, sedan
han gått ut från institutet. En sådan elev behöfver då icke, såsom
man befarat, hemta sina kunskaper från literaturen om den utländska
jordbruksskötseln, utan han kan inhemta dem lika bra i vårt
eget land.

Det är enligt mitt förmenande för dyrt för vårt land att på det
sättet ordna landtbruksundervisningen, att man vid instituten icke
blott skall erhålla den teoretiska undervisningen i jordbruksskötsel,
utan äfven komma i åtnjutande af den praktiska utbildningen. Så
har det, mine herrar, dock gått till hittills; de elever, som vunnit

Onsdagen dén I? Mars, e. m.

inträde vid instituten, ha varit sådana, att en stor del af dem knappt Angående
sett, huru ett jordbruk skötes. Det är just derför, som undervisnin- omorganisagen
vid landtbruksinstituten icke alltid hittills bär varit sä synner- mtZm landtligen
fruktbringande. De farhågor, som den siste ärade talaren
detta afseende uttalade gent emot det förslag, som reservanterna för- (Forts.)
fäktat, kan jag för min del sålunda icke gilla.

Då jag för två år sedan stod i denna kammare och kämpade
emot den kongl. proposition, som då förelåg i denna fråga, uttalade
jag redan då denna öfvertygelse, att den teoretiska undervisningen
och den praktiska utbildningen borde skiljas åt. Men dertill kom då,
att det förslaget innehöll, att afkastningen af jordbruket vid Ultuna
skulle användas för skolans existens, och att skötseln af både jordbruket
och skolan skulle ligga i en persons hand. Jag beskyldes då
för att hafva farit vilse, men den votering, som sedan gaf utslaget i

frågan och som visade det resultatet, att för det kongl. förslaget

afgåfvos endast 135 röster men mot detsamma 212, har visat att jag
då hade rätt, och att regeringen icke vågat sig på att fortfarande
framlägga ett förslag i samma rigtning, och jag är för min del regeringen
tacksam för att den nu slagit in på den rätta vägen. Det har

nemligen visat sig under en lång följd af år, att inkomsterna af jordbruket
hafva varit af den beskaffenhet, att sjelfva skolan aldrig har
kunnat uppehållas riktigt. Den som bar besökt Ultuna skall nog
kunna bevittna, att skolan der just af brist på kapital icke har
kunnat ändamålsenligt hållas uppe. Ser man dessutom på byggnaderna
der eller på kreatursbesättningen och dylikt, skall det med synnerlig
tydlighet framgå, att den väg, som hittills varit anvisad, varit olämplig.
Enligt det förslag deremot, som nu föreligger, skulle skolans
skötsel icke blifva beroende af missväxt eller mindre skördar m. m.
af jordegendomen, utan skolan får nu ett bestämdt årligt anslag af
statsverket och skall sålunda kunna upprätthållas på ett tillfredsställande
sätt. Jordbruket komme att skötas helt och hållet för sig. I
följd af de anordningar rörande uppförande af nya byggnader för
jordbruket, som Kongl. Magt. föreslagit, skall, för så vidt detta, såsom
man väl får hoppas, blir väl skött, den tiden icke vara långt aflägsen,
då statsverket skall kunna utarrendera egendomen och deraf vinna
ett mycket godt resultat. Skulle för närvarande egendomen utarrenderas,
är det alldeles tydligt att sådant knappast skulle kunna låta
sig göra, men om så skulle kunna ske, är det visst att inkomsterna af denna
stora och illa vårdade jordegendom skulle blifva synnerligen ringa.

Men den utväg, som det kongl. förslaget utvisar, skall göra det
möjligt, att man inom en icke så långt aflägsen framtid kan komma
i det lyckliga läget, att helt och hållet eller ock till det väsentligaste
kunna skilja egendomen från skolan gocn detta skulle för staten medföra
icke obetydligt större inkomster från jordegendomen, än hvad den lemnat
under de senaste åren och hvad man under den närmasteframtiden kan
hafva att påräkna, så länge den kommer att skötas för statens räkning.

Det är sant, såsom den ärade reservanten nämnde, att undervisningen
för hvarje elev blir synnerligen dyr, om man fördelar hela
undervisningskostnaden på elevantalet. Vid Ultuna finnas för närvarande
enligt den katalog, som lemnades mig, då jag för en tid sedan

N:0 22.

Onsdagen den 18 Mars, e. m.

Angående var der, 31 elever, deri icke inräknade två elever uti mejerilära. Underomorganisa-
visningen i mejerilära skall ju nu flyttas till Alnarp, och sålunda bör hela
muna /^-''ärjungeantalet vid Ultuna beräknas till blott Hl. Enligt det föi eliggande
bruksinstitutförslaget skulle lärarnes antal bliiva 10 ä 12. Det skulle således
(Forts.) blifva 3 elever på hvarje lärare, och jag kan icke finna att det vittnar
om synnerlig god hushållning att på det viset ordna ett läroverk.
Jag föreställer mig- också, att, om man kunde verkställa eu sammanslagning
af våra båda landtbruksinstitut, samma lärareantal, som nu
finnes på det ena, skulle kunna undervisa det antal elever, som finnes
på båda ställena. Men bär föreligger nu det faktum, att vi redan
hafva två landtbruksinstitut, det ena i södra och det andra i mellersta
Sverige; och jag kan icke föreställa mig, att vare sig södra eller
nordligare delen af landet vill ge efter, utan båda vilja nog hafva hvar
sitt institut qvar. Derför tror jag att, huru frågan än kommer att
gestalta sig, det icke för den närmaste framtiden skall komma att
inträffa, att man kan draga in det ena eller det andra institutet. För
min del skulle jag kunna vara nöjd vare sig man ville flytta det ena
eller det andra eller båda tillett gemensamt. Med de jernvägskommunikationer,
som nu existera, skulle kostnaderna för en resa frän den ena orten
till den andra icke behöfva bli synnerligen dyra, i all synnerhet om staten
rimligtvis ville sätta ned biljettpriset för eleverna. Men då jag, som
jag redan uttalat, har den uppfattningen, att det icke är möjligt att
nu vinna majoritet för det förslag, som herr Olof Jonsson i Hot tramstält,
har jag för min del ansett bäst att arbeta på förbättring
af det nuvarande och således antaga det förslag, som föreligger,
helst då ju regeringen gått Riksdagen så långt till mötes, som den
gjort.

I statsutskottet var det derför min uppgift att först och främst
söka förena mig med dem, som ville inskränka lärarepersonalen så
mycket som möjligt utan att dermed skada läroverket. Dernäst
strätvade jag för att få i utskottets betänkande intaget och så skarpt
som möjligt markeradt ett uttalande, att de, som skola önska inträde
i institutet, dessförinnan skola grundligt hafva praktiskt utbildat sig i
jordbruksskötsel och sjelfve lagt hand vid landtbruk under en längre
tid, innan de erhålla inträde i institutet. Helst skulle jag hafva sett,
att man alldeles bestämdt hade uttalat den meningen, att undervisning
i praktisk jordbruksskötsel helt och hållet skulle försvinna från
institutet, men jag är öfvertygad, att i följd af det vilkor, som statsutskottet
i afseende härpå bifogat Kongl. Maj:ts förslag, det i praktiken
skall gå derhän, att eleverna icke skola komma att erhålla eller ens
behöfva någon praktisk undervisning vid sjelfva institutet. Jag hade
också för min del förestält mig, då jag uttalade mig i denna fråga
vid 1889 års riksdag, att den lägre landtbruksskola, som finnes vid
Ultuna, borde skiljas från institutet, ty jag tror, att om jordegendomen
skall skötas så, som ett rationelt jordbruk bör skötas, och i
all synnerhet om den skall bortarrenderas, det icke är förenligt med
ett klokt ordnande af egendomens skötsel eller afkastning, att denna
skola behalles qvar vid egendomen. Men vid den tidpunkt då egendomen
kommer att utarrenderas, kan det ju blifva fråga om att skilja
skolan derifrån, eller ordna den på annat sätt än nu.

Onsdagen den 18 Mars, e. m.

N:o 22.

Ett annat skal, som också förelåg, då jag förra gången uttalade Angående
mig i denna fråga, var det, att man icke på en gång omorganiserade omwgarmdbåda
landtbruksinstituten samtidigt. Men jag kan icke föreställa mig Ultuna landtannat
än att, om nu Ultima blir ordnadt så som utskottet föreslagit,bruksinstitut.
det icke skall dröja så synnerligen länge, förrän man äfven tillmötes- (Forts.)
går den önskan, som jag tror är temligen allmän, ocb omorganiserar
äfven Alnarp efter samma plan, som kommer att tillämpas vid
Ultuna.

Efter de upplysningar jag nu lemnat om min ståndpunkt i frågan
är det uppenbart att jag, i olikhet med den siste talaren, anser öfverflödigt,
att eleverna äfven få praktisk utbildning i jordbruksskötsel
vid landtbruksinstituten. Den åsigt han uttalade om att man snart
skulle behöfva ännu ett landtbruksinstitut, nemligen för Norrland,
kan jag sålunda alls icke dela, och jag föreställer mig att, när de
tvenne som redan finnas blifva tidsenligt omorganiserade, något
sådant icke heller skall komma i fråga. Skulle den åsigten utbreda
sig och vinna gehör, skulle man kanske snart nog anse af behofvet
påkalladt att få ett landtbruksinstitut i hvart län. Ty det råder i
alla händelser icke så obetydlig olikhet i sättet att sköta jorden i de
olika länen. Jordens beskaffenhet är ju sådan, att man på grund af
jordmånen t. ex. icke sköter sitt jordbruk lika i ett län som
i det nästgränsande. Men enligt mitt förmenande kunna de ynglingar,
som från något län vilja gä in såsom elever vid institutet,
innan de vinna inträde, praktiskt hafva utbildat sig i jordbruksskötsel
i samma län,..och på samma sätt skulle det tillgå för ynglingar från
andra län. Äfven om man finge blott ett landtbruksinstitut, skulle
det kunna tillgå på samma sätt; ynglingar från Upland eller från
Norrland skulle således kunna praktiskt genomgå landtbruksskötsel i
sin hembygd, innan de toge inträde vid institutet, och deras utbildning
till jordbrukare skulle på detta sätt icke lida någon skada deraf, att
institutet komme att ligga på annan ort.

Ett faktiskt förhållande, som jag icke heller kan låta bli att
omnämna, är det, att byggnaderna vid Ultuna, i synnerhet de som
tillhöra skolan, äro af ytterligt skral beskaffenhet. Jag tror dock, att
de skola kunna sättas i stånd, om det anslag blir beviljadt, som
Kongl. Maj:t dertill äskat. Och så skall, tror jag, om saken får
utveckla sig såsom man nu tänkt sig den, den kunna realiseras sä,
att man både för den närmaste tiden och kanske äfven för en ganska
läng framtid skall hafva skäl att vara belåten med den organisation,
som nu är föreslagen.

På dessa skäl, och då jag anser omöjligt att i närvarande stund
realisera den plan herr Olof Jonsson framstält, hvilken man får lemna
åt framtiden, anser jag att kammaren nu bör antaga det föreliggande
förslaget.

Herr Petersson i Kuntorp: Jag kan icke neka, att äfven jag
hyser de åsigter i denna fråga, som herr Olof Jonsson i Hot’ här
uttalade, eller att man skulle kunna vara fullt belåten med en högre
landtbrusskola i vårt land. Men det är med denna fråga som med
våra andra högskolefrågor. Då de förelegat här till behandling, har

N:o 22.

OBsdagen den 18 Mars, e. m.

Angående jag uttalat, att jag anser att vi hafva för mycket universitet inom
landet, ty det är alldeles för mycket att hafva tre i ett så litet land
Ultimalemdt-^0m vält; men då vi nu en gång hafva dem, måste vi dragas med
bruksinstitut.dem. Det är hela affären. Jag har derför också i denna fråga
(Forts.) kommit till det resultatet, att när vi hafva tre högskolor för undervisning
af läkare, så tror jag att vi äfven kunna behöfva dragas med
två för utbildning af doktorer för vårt jordbruk, ty det kan behöfva
repareras äfven det. Det är således min fulla öfvertygelse, att, om
frågan här hade gält att bilda 2 nya sådana der universitet eller
högre landtbruksskolor, så skulle jag alldeles icke hafva kunnat gå
in derpå. Men då vi nu hafva dem, så få vi behålla dem. Vi hafva
äfven resonerat åtskilligt om förslaget att förlägga dem till en stad.
Det skulle onekligen hafva sina fördelar med sig, ty derigenom skulle
man möjligen få billigare lärarekrafter; men å andra sidan skulle det
blifva mycket dyrbart att anskaffa både byggnadsplats och lämpliga
byggnader, och vidare skulle det, då byggnaderna väl icke borde
ligga inne i staden, utan på något afstånd, uppstå svårighet för lärarne
att inställa sig vid läroverket på erforderliga tider. Med ett ord,
det skulle uppstå så många svårigheter, att jag vid öfvervägande af
frågan icke kunde komma till annat resultat, än att vi få dragas med
dessa båda högskolor liksom med de andra och söka att bättra på
dem och göra undervisningen så nyttig och ändamålsenlig som möjligt.
Detta är skälet, hvarför jag tillstyrkt bifall till utskottets förslag.

Man har äfven uttalat klander öfver, att byggnaderna vid Ultuna
äro så dåliga och ej alls i det skick, de borde ega. För min del
vill jag i afseende derå taga Ultuna-styrelsen och de personer, som
handhaft denna sak, i försvar. De hafva gjort så godt de kunnat; att
jordbruket är dåligt och byggnaderna dåliga beror derpå, att de
måst göra såsom fattiga jordbrukare få gorå, hvilka måste söka lefva
först, det må sedan gå med grannlåter och beqvämligheter som det
kan. Det beklagliga tillståndet är derför mera Riksdagens skuld än
Ultuna-styrelsens.

Jag hoppas att, om detta förslag bifalles, Ultuna landtbruksinstitut
skall kunna visa sig kraftigt nog att framgå i den rgitning,
det bör göra. Jag yrkar bilall till utskottets förslag.

Herr J. H. G. Fredholm: Då frågan om ett definitivt ordnande
af undervisningen vid Ultuna landtbruksinstitut förelåg vid 1889 års
riksdag, sä ville Riksdagen icke gå in på det då föreliggande förslaget,
emedan den ville, att omorganisationen skulle omfatta icke
blott det ena utan båda våra landtbruksinstitut. Och det är ju helt
naturligt, att en sådan tanke skulle blifva uttalad, ty det vore orimligt
att tänka sig undervisningen annorlunda anordnad på det ena stället
än på det andra, då ändamålet med undervisningen är afsedt att
vara lika på begge ställena.

I fråga om den högre landtbruksundervisningen är det dock icke
tillräckligt, att man är på det klara med, huru man vill ha undervisningen
vid de högre landtbruksinstituten ordnad, ty dermed har
man icke lyckats lösa frågan om den högre landtbruksundervisningen
i sin helhet. Det är nemligen att märka, att landtbruksinstituten

13 S’:o 2‘2.

Onsdagen den 18 Mars, e. ni.

visserligen kallas för högre läroverk, men de äro högre läroverk blott i Angående
samma betydelse, som man kallar våra sekundära läroverk vid den all- omorganisamänna
undervisningen för »högre». De äro i sjelfva verket icke någotmtunalandtannat
än ett slags mellanskolor. Det är också den omständigheten, sombruksinstitut.
har föranledt den komité, hvilken gjort upp förslag till ordnande aflandt- (Forts.)
bruksundervisningen i dess helhet, att för tillgodoseendet af den högre
undervisningen vid instituten införa den nya stipendiat-institutionen.

En föregående talare kunde icke förstå, huru det skulle vara möjligt
för stipendiaterna att förvärfva sig en högre kunskap än den, som
meddelades åt institutselever i allmänhet. I förbigående ber jag att
få nämna, att detta icke skulle kunna ske annat än genom sjelfstudium.
men med någon hjelp af lärarne torde stipendiaterna, med
den utbildning de förut ega, på detta sätt ganska lätt kunna förvärfva
sig ett högre kunskapsmått, än det institutet i allmänhet
meddelar.

Men det är gifvet, att i samma mån landtbruksvetenskapen vidgar
sitt område och tilltar i betydenhet, skall också behofvet af en högre
vetenskaplig landtbruksundervisning göra sig gällande. Deraf torde
helt naturligt följa, att, i det ögonblick man går att fastslå organisationen
vid ett af laudtbruksinstituten för en längre framtid, man vill
hafva klart för sig om icke den nya organisationen i samband med
de kostnader, som dermed oundgängligen äro förenade, kan komma
att i framtiden lägga hinder i vägen för ett tillfredsställande ordnande
af den högre landtbruksundervisningen i dess helhet? Det
är just denna synpunkt, som gifvit anledning till så väl reservanternas
från utskottets afvikande mening som ock till åtskilliga andra
förslag, som framkommit. Dessa hafva gatt ut på dels att slopa
båda landtbruksinstituten och upprätta ett högre landtbruksläroverk
i Stockholm, dels att, såsom reservanterna i sitt ena alternativ yrkat,
slopa det ena landtbruksinstitutet och utvidga det andra till ett så
mycket fullständigare läroverk, eller ock att ordna undervisningen
i båda på sätt reservanterna i sitt andra alternativ föreslagit, eller
så, att första årets undervisning meddelas vid det ena institutet och
andra årets vid det andra. Jag vill då med afseende å den uppfattning,
som uttalats, att man skulle slopa begge instituten och i stället
upprätta ett högre landtbruksläroverk i hufvudstaden, säga, att
anledningen till att detta förslag framkommit väl är att söka deri
att man upprättat landtbrukshögskolor i de större kulturländerna!

Der har på den senare tiden upprättats dylika läroverk i Berlin,

Wien och Paris. Men detta, att upprätta en landtbrukshögskola i
hufvudstaden, är dock en ganska allvarsam affär. Högskolan i Berlin
kostade 2''/2 millioner i anläggning, och anslaget till hvart och ett af
dessa läroverk uppgår till nära 200,000 kronor årligen. Denna kostnad
är eu naturlig följd af den stora omfattning, som undervisningen
vid dessa högskolor erhållit — den meddelas i Paris af 25 och i
Wien af 38 lärare, men antalet lärjungar uppgår också på det senare
stället till 500. Det är gifvet, att man icke gerna kan tänka sig att
åstadkomma något likartadt i Sverige; men skilnaden i kostnad torde
dock icke blifva så stor. Tillika är det att märka, att man i nämnda
länder icke afskaffat landtbrukets mellanskolor, motsvarande våra.

Onsdagen den 18 Mars, e. ni.

Angående institut. Dessa hafva bibehållits, och har man jemte dem upprättat
omorganisa- högskolor. Det är blott ett land, som derifrån gjort undantag, ncmUItimalandt-^’£e
11 Danmark. Der har man en dylik centralhögskola för hela
bruhsimtitutMuået, men icke några läroverk, som motsvara våra landtbruksinstitut.

(Forts.) Men icke heller denna »landbohöiskole» i Danmark är någon billig
affär. De årliga omkostnaderna för densamma uppgå till 156,000
kronor, och den har en lärarepersonal om 25 personer och ett lärjungeantal
af omkring 300. Jag tror nu icke för min del, att Riksdagen
skall befinnas vara benägen att efter de stora kulturländernas
föredöme bibehålla de två nuvarande instituten och tillika inrätta
ett högre landtbruksläroverk i Stockholm, emedan denna organisation
naturligtvis blefve mycket dyr.

Söker man att bisa frågan i denua rigta ing, återstår således icke
något annat sätt au att i Stockholm upprätta ett högre landtbruksläroverk
af samma beskaffenhet som landbohöiskolen i Köpenhamn,
och att vid detta läroverk koncentrera den högre landtbruks- och
mejeriundervisningen, som nu meddelas vid Liltuna och Aluarp, äfvensom
den undervisning, som nu meddelas vid veterinärinstitutet och
skogsinstitutet. Landbohöiskolen i Köpenhamn omfattar fem fackafdelningar,
af Indika, utom förenämnda tre, eu afser trädgårdsskötsel
och en utbildande af landtbruksinspekiörer. Tänker man sig nu eu
sådan organisation genomförd i vårt land, så skulle man naturligtvis
derför disponera de årliga anslagen till de båda landtbruksinstituteu,
veterinärinstitutet och skogsinstitutet, hvilka sammanlagdt uppgå till
175,000 kronor, och med ett sådant årsanslag skulle man ju kunna
fä till stånd ett mycket förträffligt läroverk. Jag tager dä icke i
betraktande, att anläggningskostnaderna för den nya högskolan skulle
blifva ganska betydliga, ty eu sådan låter icke uppföra sig på samma
sätt som ett vanligt elementarläroverk. Man måste med densamma
förena en ej obetydlig areal till försöksfält. Köpenhamns landbohöiskole
har en areal af omkring 40 tunnland, hvaraf omkring 33 äro
använda till försöksfält och botanisk-ekonomisk trädgård. Det blefve
sålunda, äfven det, en dyr affär att åstadkomma något likartad! här
i hufvudstaden, på samma gång man naturligtvis i mer eller mindre
mån gick förlustig de kostnader, som man redan nedlagt på Ultuna
och Alnarp samt de öfriga instituten, som den nya högskolan skulle
ersätta. Dessa kostnader uppgå för Ultuna till 400,000 kronor, för
Aluarp till omkring \U million och för veterinärinstitutet likaledes
till omkring ''/•> million. Storleken af den förlust, eu realisation
af dessa institut skulle komma att för statsverket medföra, är en
fråga, hvarom jag icke vill uttala mig. Att organisera den högre
landtbruksundervisningen så som nu blifvit antydt vore visserligen
ett sätt att lösa frågan. Men jag betviflar, att Riksdagen vill vara
med om en så genomgripande reform.

Det återstår då att granska först det sätt, som af reservanterna
föreslagits, att flytta det "ena landtbruksinstitutet till det andra. Jag
vill dervid för det första göra den anmärkningen, att man icke kan
genom en sådan åtgärd, såsom reservanterna förmena, minska lärareantalet
till hällten, ty en fördubbling af lärjungeantalet på ena stället
krafvel- redan den en ökning i nu befintliga lärarekrafter på detta

Onsdagen den 18 Mars, e. m.

15 N:o 582.

ställe. Dertill kommer, att undervisningen i sådant fall måste göras Angående,
mera tillfredsställande än den nu är, om sammanslagningen skall ur omorganisaundervisningssynpunkt
medföra någon fördel. Men eu sådan utvidgad jjituna^andtundervisning
gör en ytterligare ökning af lärarekrafterna b e h ö fl i g. & ruksinstitut
Eu sammanslagning skulle vidare framkalla behof af nya byggnader (Forts.)
icke blott för elevernas behof, utan sannolikt äfven på grund af
undervisningens kraf. En sådan anordning blir derför förenad med
icke obetydliga kostnader, och besparingen i årsanslag torde må
hända icke uppgå till så betydliga belopp, som man föreställer sig.

Hvad åter reservanternas andra alternativ beträffar, kan jag för
min del icke se, att det innebär någon möjlighet att medföra nytta
och gagn. Ty man kan icke fördela den undervisning, som nu omfattar
två år, så, att första årskursen genomgås vid Ultima och den
andra vid Alnarp, utan skada för sjelfva undervisningen, och för
öfrigt skulle man genom en sådan anordning icke vinna någon
synnerlig minskning i kostnaderna. Man kan icke fördela lärarue
på de tvä läroverken så, att det sammanräknade antalet icke blir
mer än hvad som nu finnes vid det ena. Vidare måste man öka
antalet lektorer i förhållande till antalet adjunkter, ty om det nu är
möjligt för eu lektor att med biträde af en adjunkt på 2 år föredraga
en kurs, der lektorn öfvertager hufvudundervisningen i begge årskurserna,
så måste, om dessa fördelas lärarne emellan, hvardera
föredragas af eu lektor. Detta blir eu nödvändighet åtminstone hvad
kemi och fysik beträffar. Likaledes krafvel- den elementära botaniken
och växtfysiologien för undervisningens meddelande eu lektor lika
väl som den ekonomiska botaniken, läran om växtsjukdomar och
frökännedom, hvilka ämnen på grund af det samband, i hvilket de
stå till öfriga tillämpningsämnen, måste föredragas andra året. Slutligen
torde det blifva nödvändigt att åt de adjunkter, hvilka efter
denna organisationsplan skola sjelfständigt föredraga sina ämnen,
bereda bättre löneförmåner än de nu föreslagna.

Man nödgas sålunda att betydligt lika kostnaderna för lärarepersonalen,
och dermed upphör äfven den besparing, som man genom
den ifrågasatta organisationen ville åstadkomma, För öfrigt skulle
man genom en sådan anordning af undervisningen bryta sönder densamma,
hvarigenom den så nödiga vexelverkan mellan lärarne i de
grundläggande och i de tillämpade läroämnena och mellan eleverna
i första och andra årskursen omintetgjordes.

Hur man emellertid än må betrakta frågan, huru undervisningen
i landtbruk bäst skall ordnas i sin helhet, så tror jag, att Andra
Kammaren i närvarande ögonblick på grund af så beskaffade förslag
icke kan fatta något beslut, emedan hvarje sådant förslag måste
göras till föremål för noggrann undersökning, innan det kan komma
i fråga att antagas. Det återstår dä icke någon annan utväg än att
bygga på den grund som lagd är och att taga det förslag till omorganisation,
som föreligger i utskottets betänkande, under ompröfning,
hvilket man med så mycket mindre risk kan göra; som den föreslagna
organisationen icke utgör något hinder för att framdeles gifva åt den
högre undervisningen en större utsträckning.

Innan jag går att granska den föreslagna organisationen för

tf:o 22. 16

Onsdagen den 18 Mars, e. a.

Angående Ultima, ber jag dock först få göra den anmärkningen, att jag beomorganisa-klagar,
att icke det förslag, som blifvit framstäldt, varit åtföljdt af
Ultunalandt-någ°n antydan om, att undervisningen vid Alnarp skall, så snart
&rM/£si«s<it«t.omorganisationen vid Ultuna blifvit genomförd, ordnas i öfverensstäm(Forts)
ruelse med det sätt, hvarpå undervisningen vid Ultuna blifvit ordnad.

Det är visserligen sant, att organisationen af läroverket, för så vidt
man dermed menar läroverket och egendomen i samband med hvarandra,
eller den organisation, som är beroende på lokala förhållanden,
kan göras olika vid båda instituten. Men deremot är det absolut
nödvändigt, att undervisningen är lika på båda ställena, så att det
kunskapsmått, som bibringas vid det ena, icke är mindre än det
som meddelas vid det andra, och att de fordringar, som fordras för
inträde vid det ena, äfven göras gällande vid det andra, så att icke,
som det hittills varit förhållandet, man vid Alnarp kan komma in
utan inträdesexamen och gå igenom kursen på ett år, under det att
andra årets kurs icke är något annat än en repetition af hvad man
läst under första året. Det är icke på det sättet, som förhållandena
blifva ordnade på tillfredsställande sätt. Dylika skiljaktigheter
mellan de båda läroverken kunna icke medgifvas, om det skall
medföra lika stor kompetens att hafva genomgått det ena läroverket
som att hafva genomgått det andra. Men naturligtvis utgör detta
vilkor icke något hinder för att man nu antager den föreslagna
organisationen för Ultuna, endast man sedermera genomför samma
reform vid Alnarp, ehuru det visserligen varit önskvärdt, att man
på förhand hatt visshet om att så kommer att ske.

Hvad nu angår den föreslagna organisationen af Ultuna, så ber
jag först att få fästa mig vid skiljandet mellan egendomens och
läroverkets ekonomi. Att detta är en god sak, derom äro alla ense.
Men huru det sedan skall förfaras med egendomen, är icke alldeles
lika tydligt och klart. Man kan dervid gå till väga på olika sätt.
Man kan låta utarrendera egendomen eller låta förvalta deu af
styrelsen för statens räkning. Derom får jag för min del säga, att,
om man skall utarrendera egendomen, så vet jag icke hvad det skall
vara för idé med att behålla läroverket vid Ultuna; man kan då
efter min åsigt lika gerna flytta det till Stockholm. Tv får en
arrendator hand om egendomen och sålunda sättes i tillfälle att
disponera deröfver med deu rättighet en arrendator eger, torde läroverket
bra litet kunna komma att begagna egendomen såsom demonstrationsfält,
hvilket ju dock vore meningen. Huru vida utarrendering
kommer att ega rum eller icke, derom lemnar oss statsverkspropositionen
i okunnighet. Man kan dock befara, att egendomen skall
blifva utarrenderad, emedan herr statsrådet och chefen för civildepartementet
i statsverkspropositionen säger, att han »icke obetingadt delar
landtbruksstyrelsens åsigt, att Ultuna-jorden ovilkorligen bör bibehållas
vid institutet och icke på arrende utlemnas». Det är således
herr statsrådets uppfattning, att det låter sig göra att med bibehållandet
af läroverket vid Ultuna utarrendera Ultuna-jorden; och om
denna hans uppfattning skulle blifva genomförd, sedan Riksdagen
antagit detta definitiva organisationsförslag, då måste jag säga, att jaganser
nu föreslagna organisation vara i eu väsentlig punkt förfelad,

Onadagen den 18 Mars, e, m.

N:o 28.

Men om man nu, hvilket jag för min del anser vara det enda Angående
rigtiga, bibehåller egendomen vid läroverket, så måste man tillse omorganisaatt
utsigt förefinnes för, att den skall blifva skött på ett ekonomisktTm°n fm
tillfredsställande sätt; och detta kan icke vinnas på annat sätt, än institut.
att man skapar något intresse derför hos dem, som ha ledningen (Förtal
af egendomen i sina händer, d. v. s. hos styrelsen. Det finnes ett
medel, som kan väcka ett sådant intresse hos "styrelsen, det nemligen:
att man föreskrifver, att styrelsen skall hvarje år leverera ett visst,
laststäldt belopp till statsverket. Mot en sådan anordning kan
styrelsen icke hysa några betänkligheter, alldenstund den sjelf
föreslagit, att den skulle årligen till statsverket betala 10,000 kronor,
med rättighet att disponera det belopp, som kan blifva öfver. Att
dessa 10,000 kronor icke äro mer än hvad styrelsen kan komma ut
med att betala, följer deraf, att medelinkomsten under åren 1863—

1873 utgjorde 14,200 kronor och på 1880-talet 11,300 kronor. Domänintendenten
har för landtbruksläroverkskomiténs räkning uppskattat
värdet utaf afkastningen till 12,000 kronor årligen. Ett sådant vilkor,
förknippadt med rätten för institutet att förvalta egendomen, både
enligt min mening bort af utskottet föreskrifvas, hvadan utskottet
således ej bort utan vidare godkänna herr statsrådets framställning,
patt behållna afkastningar af den staten tillhöriga, till landtbruksinstitutet
vid Ultima anslagna fästa egendom, äfvensom elevernas
utgifter och hyresbidrag varda till statsverket redovisade». Uppställer
man för förvaltningen af egendomen intet annat vilkor än
detta, vill det synas mig, som man skulle hafva föga garanti för,
att egendomen skall komma att förvaltas på ett ekonomiskt fördelaktigt
sätt.

Den ekonomiska frågan är emellertid icke hufvudsaken, utan
detta är sjelfva undervisningens anordnande. Med afseende derå
skall jag icke uppehålla mig vid den mycket omordade frågan, om
undervisning skall meddelas i praktik eller ej, emedan jag anser
denna fråga vara jemförelsevis underordnad. Hvad deremot sjelfva
sättet för undervisningens ordnande beträffar, så bär den saken blifvit
med den största omsorg och grundlighet behandlad af landtbruksläroverkskomitén.
Denna komité har med synnerlig noggranhet fäststält
de olika lärames undervisningsområden och omfånget af hvar
och eu lärares verksamhet. Då detta naturligtvis är just sjelfva
kärnpunkten i fråga om undervisningens ordnande, anser jag för
min de], att om man nu uppsätter de här föreslagna lärarelönerna
på ordinarie stat, så bör man också hafva trygghet för att
undervisningen blir ordnad på ett ändamålsenligt sätt; ty man
beviljar ju icke anslaget i annat syfte än såsom ett medel för att
uppnå det afsedda ändamålet. Men att döma af statsverkspropositionen
tror jag dock, att man saknar en sådan trygghet. Herr
statsrådet säger nemligen der, att »det torde kunna ifrågasättas, om
icke ämnenas fördelning å de särskilda lärarne lämpligast bör underkastas
pröfning vid uppkommande ledigheter eller eljest då förhållandena
dertill föranleda. Det blefve i så fall möjligt att rätta
ämnesfördelningen efter lärarnes speciella egenskaper». För min
Andra Kammarens Prof, 1891. N:o 22. 2

N:o 22.

Onsdagen den 18 Mars, e. in.

Angående del kan jag ej underlåta att uttala min förvåning öfver eu sådan
omorganisa-uppfattning, ty jag tror, att man redan har förvärfvat eu ledsam
rr^Z,iligt erfarenhet om, att ett sådant sätt att organisera undervisningen
brSrntitutM i högsta måtto otillfredsställande. Vid Ultuna har en och samma
(Forts) person föreläst i så vidt skilda ämnen som: jordbrukslära och byggnadskonst;
husdjursskötsel och växtodlingslära; skogshushållning,
trädgårdsskötsel, ritning, fältmätning och afvägning; och vid Alnarp
har samme lärare behandlat så olika och hvar för sig magtpåliggande
ämnen som landthushållningslära och husdjursskötsel. Det är just
detta sätt, hvarpå undervisningen förut varit ordnad, som i väsentlig
män utgjort orsaken till, att den ej varit tillfredsställande och att
en komité blef tillsatt för att ordna den på ett bättre sätt. När
man derför ser, att det förefinnes en viss benägenhet att för framtiden
bibehålla en redan utdömd organisation, så saknar man naturligtvis
nödig trygghet för, att den organisation, man eftersträfva!-,
och för hvilkens genomförande man nu skall bevilja medel, verkligen
blir genomförd.

Men icke mindre vigtigt, än att undervisningen bill- väl ordnad,
är för en ändamålsenlig organisation det vilkor, att lärarne blifva
dugliga. För att erhålla behöflig trygghet härutinnan bär landtbruksläroverkskomitén
med största omsorg faststält de fordringar, som
skola ställas på dem, hvilka vid landtbruksinstituten skola anställas
såsom lärare. Med afseende härpå föreskrifver komitén såsom vilkor:
inlemnande! af ansökan, åtföljd af meritförteckning och utgifna
skrifter, två profföreläsningars hållande, sakkunniges hörande, rätt
för sökande att anföra besvär hos Kong! Maj:t. Men huru vida nu
anförda vilkor för erhållandet af dugliga lärare — något som ju
är af synnerlig vigt att veta just nu, då det här gäller att förflytta
lärarne "på ordinarie stat, hvarest de skola blifva stående ända till
dess de afgå med pension — komma att tillämpas i den nya organisationen,
derom vet man heller ingenting; åtminstone vinner man
derom ingen upplysning i statsverkspropositionen. Man kan dock
vara berättigad att hysa tvifvel om att så kommer att ske, då mani
landtbruksakademiens förvaltningskomités utlåtande af den 20 februari
1886 angående undervisningens ordnande vid landtbruksinstituten
finner en passus af följande lydelse: »att Kongl. Maj:t ville medo-ifva
att styrelsen i de fall, der det befinnes lämpligt, måtte få
utfärda fullmagter åt institutets nuvarande lärare, utan att dessa
åläggas de prof, som i komiténs förslag innehållas, eller dylika
andra prof, som kunna blifva föreskrifna». Skulle mot förmodan
Kong!. Maj:t komma att fästa något som helst afseende på denna
hemställan, då måste jag säga, att när man allt jemt har framhållit,
att den dåliga undervisningen på Ultuna är föranledd deraf, att
inan icke kan skaffa sig tillräckligt göda lärare, så länge Riksdagen
icke beviljar derför erforderliga medel, då är det åt yttersta vigt, att
också Riksdagen, när den nu går att anslå nödiga medel, derför
fastställer det vilkor, att något sådant som det landtbruksademien
förvaltningskomité föreslagit icke må ske.

Hvad vidare beträffar sj elfva den af utskottet föreslagna staten,
kan jag icke underlåta att rigta några anmärkningar mot det sätt,

Onsdagen den 18 Mars, e. nl. 19 p(:o 22.

hvarpå utskottet vid uppgörandet af denna sökt utöfva sparsamhet. Angående
I stället för de af Kongl. Maj:t föreslagna fem lektorerna och treomo.r9anisa''
adjunkterna har utskottet i den nya staten uppfört endast fyra lek-Tml0n ^

törel-, men deremot fyra adjunkter. Naturligtvis har derigenom enbmksinsS.
besparing uppstått. Men det förvånar mig, att icke utskottet, som (Forts)
så noga granskar alla anslagsfrågor, för detta ändamåls vinnande
tagit i betraktande den första posten: en rektor med ett arfvode af
2,000 kronor. Meningen med detta arfvode är, att en af lektorerna
tillika skall vara rektor och derför erhålla särskild! arfvode. Vid
bestämmandet af dettas storlek måste man då först fråga sig: hvad
har rektorn att gorå? Enligt landtbruksläroverkskomiténs utlåtande
har han skyldighet att vaka öfver undervisningen och stadgarnes
efterlefnad, att råtta eller hos styrelsen anmäla öfverträdelser, att
införa kungörelser för inträde och föra matrikel öfver lärjungarne,
att vara ordförande i lärarerådet, att mottaga, diarisera och besvara
skrivelser, att vårda arkivet, att afgifva kassarapport och
kassaförslag, att förvara säkerhetshandlingar, att attestera räkningar
och verkställa inventering samt afgifva årsberättelser. Förteckningen
öfver allt detta upptager i komitébetänkandet 2 sidor, men
fullgörandet deraf tager dock i sjelfva verket icke synnerligen mycken
tid i anspråk; och detta ringa arbete har man, detta oaktadt,
nu föreslagit att aflöna med 2,000 kronor eller en hel adjunktslön.

Detta förefaller så mycket mer anmärkningsvärd!, som det är precis
samma belopp, som fans upptaget i 1889 års förslag, enligt hvilket
(fock läroverkets rektor tillika skulle vara förvaltare åt egendomen.

Således: den, som enligt 1889 års organisationsplan skulle vara
föreståndare för det hela, så väl egendom som läroverk, skulle för
detta arbete ej få större lön än den, som enligt nu föreliggande
förslag skall vara blott rektor. För ytterligare belysning af detta
arfvodes storlek må en jemförelse göras med hvad som beviljas
rektorn vid andra likstälda läroverk. Föreståndaren för veterinärinstitutet
åtnjuter i ersättning för sitt föreståndareskap fri bostad.
Föreståndaren för bergsskolan erhåller 600 kronor, föreståndaren för
gymnastiska centralinstitutet 400 kronor. Den ende, som uppbär ett
arfvode, någorlunda jemförlig! med nu föreslagna, är föreståndaren
tör tekniska högskolan, som har ett arfvode af 1,500 kronor; men
detta läroverk har icke mindre än 26 lärare och 250 lärjungar,
under det att Ultima blott bär 40 elever. Vid denna post kade sålunda
uppenbart en besparing kunnat göras. Deremot hade man
icke bort söka vinna besparing genom att förvandla en lektorsbefattning
till en adjunktsplats. Utskottet meddelar ej upplysning
om, hvilken lektor som skulle förvandlas till adjunkt, men vill man
söka göra klart för sig, hvilken lektorsbefattning afse», sä kan det
icke gerna vara annat än lektoratet i botanik. Men oafsedt allt
annat, som talar mot en sådan anordning, så visar sig olämpligheten
deraf tillräckligt endast af det, som professor Wittrock här i kammaren
år 1889 anförde, då han påvisade nödvändigheten af att
nämnde lärare vore lektor.

I fråga om staten vill jag ytterligare påpeka ännu en omständighet,
som gör att man måste betrakta den såsom mindre ända -

N:o 22.

Onsdagen den 18 Mats, e. m.

Angående målsenlig. Enligt föreliggande förslag till stat skola lektorerna kafva
omorganisa- 3 ålderstil lägg, men adjunkterna deremot icke något. Det må nu
så vara, att detta står i öfverensstämmelse med de allmänna läro6rM&8iws<i<Mf.
verkens lönevilkor; för mig är detta ändock icke något, tillfreds(iforts)
ställande skäl. Bättre hade varit, om lektorerna fått 2 ålderstillägg och
adjunkterna åtminstone ett. Derigenom hade lönevilkoren dem emellan
blifvit bättre reglerade, ty utom den egentliga lektorslönen, 8,000
kronor och 2 ålderstillägg å 500 kronor, således tillsammans 4,000
kronor, åtnjuter lektor fri bostad, som torde kunna uppskattas till
1,000 kronor. Hela hans aflöning i högsta lönegraden skulle således
uppgå till 5,000 kronor. Men denna lön lär väl icke stå i tillbörlig
öfverensstämmelse med adjunktslönen, 2,000 kronor, om adjunkten
under en längre period kommer att stanna på sin plats och saknar
utsigt att erhålla någon'' tillökning.

Då det nu är fråga om att antaga en ordinarie stat — icke en
summa »i klump», utan en i speciella poster fördelad stat — så
inses lätt, med kännedom om de svårigheter, som äro förenade med
att få till stånd en ändring i ordinarie stat, af huru betänklig art de
af mig gjorda anmärkningarne mot staten i sjelfva verket äro. Då
man skrider till afgörandet af denna fråga, må man derför väl betänka
sig, ty det är såsom att underskrifva ett kontrakt på lifstid.
De betänkligheter jag för min del haft mot det föreliggande förslaget,
hvilket jag i'' hufvudsak gillar, äro följande:

att intet finnes antydt om, huru eu rent vetenskaplig undervisning
i landtbruk skall med bibehållande af den föreslagna organisationen
kunna vinnas;

att undervisningen, till den utsträckning man nu vill gifva den,
icke blir densamma vid båda instituten, hvarigenom det kan hända,
att den endast vid det ena blir tillfredsställande;

att intet finnes i statsverkspropositionen antydt, som bestämdt
lofvar, att undervisningens organisation skall blifva utförd i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med den af landtbruksläroverkskomitén utarbetade,
och att all garanti för, att den skall blifva tillfredsställande,
sålunda saknas;

att de antydningar, som i statsverkspropositionen lemnas, deremot
gifva anledning att förmoda ett ordnande på annat sätt, något
som jag för min del skulle finna mycket beklagligt, och göra de
med anslagets beviljande förenade uppoffringar ändamålslösa;

att slutligen utskottets förslag till stat är i många delar otillfredsställande
och olämpligt.

Under vanliga förhållanden skulle dessa betänkligheter för mig
utgjordt tillräcklig anledning att motivera ett afslagsyrkande. Men
i betraktande af det bedröfliga läge, i hvilket Ultuna landtbruksinstitut
redan länge befunnit sig, kan jag omöjligen förmå mig att
göra ett sådant yrkande, ehuruväl ett utslag nu, såsom jag hoppas,
icke skulle hafva annan effekt, än att frågans afgörande uppskötes
på ett år. Då sålunda min känsla förbjuder mig att göra, hvad mitt
förstånd säger, att jag borde göra, så afstår jag för närvarande från
något yrkande, i förhoppning, att de af mig nu uttalade betänkligheterna
skola komma att under diskussionens lopp blifva häfda.

Onsdagen den 18 Mars, e. m.

Herr Persson i Mörarp: Jag hyser naturligtvis ieke någon för- Angående
hoppning att kunna hafva de betänkligheter, som den siste talaren omorganisahade
mot bifall till utskottets förslag. Jag ber emellertid att fåmtunalandtnämna,
att om det nu vore fråga om att i vårt land börja frknbruksinstitut.
början och upprätta eu plan för landtbruksundervisningens ordnande, (Forts.)
så föreställer jag mig, att det icke skulle finnas många inom denna
kammare, som skulle vara böjda för inrättande af två läroanstalter
för den högre landtbruksundervisningen. Men nu är det icke så.

Nu hafva vi redan dessa institut, Ultima och Alnarp; i det närmaste
förefinnas der tillräckliga byggnader, och herrarne känna allt för
väl de slitningar, som gjort sig gällande med afseende på de olika
orternas förmenta behof i detta hänseende, och som gjort, att frågan
om omorganisation af de högre undervisningsanstalterna för vårt
landtbruk många år varit på tal. Jag är öfvertygad om att, om
man nu skulle börja från början, det icke skulle ifrågakomma att
anordna mer än en högre undervisningsanstalt af detta slag i vårt
land. Hvarthän den skulle förläggas, derom kan ju vara öfverflödigt
att uttala sig. Jag för min del anser, att den borde förläggas invid
eller i närheten af hufvudstaden, emedan förhållandena göra, att
man då skulle kunna få undervisningen bättre. Under sådana förhållanden
borde också enligt min uppfattning läroverket organiseras
så som motsvarande institution i Danmark. Der har man till eu
undervisningsanstalt icke allenast koncentrerat den högre landtbruksundervisningen,
utan man har äfven till samma anstalt förlagt veterinärinstitutet,
skogsskolan och mejeriskolan. Det är klart, att det
genom denna koncentrering i längden skulle blifva billigare. Men
jag hemställer, huru vida någon tror, att det skulle blifva möjligt att
förmå svenska Riksdagen att ingå på en sådan omorganisation, hvarigenom
vi finge denna undervisning ordnad så som vårt naboland
Danmark har den ordnad, och hvarigenom man finge dessa olika
undervisningsanstalter, af hvilka en stor del tillkommit under de senare
åren, sammanförda till ett enda stort institut. För min del tror jag
icke, att Riksdagen komme att gå in derpå. Och under sådana
förhållanden tror jag, att man rent af är nödsakad att ingå på det
föreliggande förslaget, som enligt min uppfattning är ett betydligt
steg framåt.

Det stäldes af den förste talaren, som yttrade sig i frågan, till
dem, som 1889 voro emot det då af Kongl. Maj:t framlagda förslaget
till ordnande af landtbruksundervisningen vid Ultuna, den frågan,
huru vida den fördel, som nu hade vunnits derigenom, att man hade
fått landtbrukets skötsel skild från chefskapet vid läroverket, vore af
den betydelse, att man derför borde uppoffra de betänkligheter, som
man då hyste mot att bifalla Kongl. Maj:ts förslag. Då jag var en
af dem, som motsatte sig Kongl. Maj:ts förslag af 1889, så ber jag
att till svar å hans fråga få säga, att man genom antagande af det
föreliggande förslaget skulle vinna icke allenast det, som den talaren
omnämnde, utan äfven enligt min uppfattning en annan fördel, för
hvilken jag ensam stred inom landtbruksläroverkskomitén, nemligen
att få den högre mejeriundervisningen förlagd till endast ett ställe.

Det är emellertid så, att styrelsen för det södra institutet visat sig

N:o 22.

Onsdagen den 18 Mars, e, m.

Angående synnerligen stark i sitt motstånd mot att ingå på en organisation
omorgamsa- fgr Alnarp, sådan som landtbrukskomitén föreslagit, ock såsom nu
Ultimalandt-^ven Kongl. Maj:t föreslagit i afseende på Ultuna. Jag tror, att
bmksinstitut.om man nu antager detta förslag om organisering af Ultuna landt(Forts.
) bruksinstitut, så skall man, sedan man vunnit någon tids erfarenhet,
huru de gjorda ändringarne komma att verka, möjligen kunna
komma derhän — och jag hoppas, att man verkligen skall det —
att denna organisation äfven genomföres för Alnarp och man sålunda
får den likformighet mellan de båda instituten, som är så önskvärd.
Jag instämmer till alla delar med herr Fredholm i hans uttalade
betänkligheter med afseende på inträdesfordringarnes olikhet. Dessa
böra vid de båda anstalterna ovilkorligen vara lika, och jag hoppas,
att regeringen icke skall underlåta att draga försorg om, att likställighet
i detta afseende åstadkommes. Det är dessa skäl, som
gjort, att jag för min del, oaktadt jag var emot 1889 års förslag,
nu har kunnat vara med om att tillstyrka Kongl. Maj ds proposition.

Jag vill icke inlåta mig på frågan, huru vida det är bättre att
hafva 5 lektorer och 3 adjunkter eller 4 lektorer och 4 adjunkter.
Jag lemnar den saken derhän, ty jag tror, att om det i detta afseende
blir något misstag begånget, så är detta icke af svårare beskaffenhet,
än att en rättelse kan mycket lätt ega rum. Och hvad
angår herr Fredholms anmärkning, att det vore oriktigt, att adjunktterna
icke erhållit något ålderstillägg, då detta varit förhållandet
med lektorerna, så ber jag endast att få nämna, utan att vilja göra
något bestämdt uttalande, att dessa adjunkter äro afsedda att, så att
säga, stiga upp till högre tjenstemannagrad, och då komma de ju i
åtnjutande af större förmåner.

Jag skal! emellertid icke längre upptaga berrarnes tid, utan
hoppas, att kammaren måtte bifalla utskottets förslag, till hvilket
jag yrkar bifall.

Herr Kihlberg: Jag skall endast anhålla att få yttra några
ord till genmäle mot den ärade talaren på skånebänken. Han yttrade,
att lärjungarne borde hafva inhemta! praktisk kunskap i landtbruk,
innan de inträdde vid landtbruksinstituten, och att detta praktiska
vetande skulle kunna bibringas dem på hvilken plats som helst. Jag
tror, att detta yttrande hvilar på ett missförstånd. Antagligen menar
den ärade talaren med praktisk kunskap kännedomen om jordbruksarbetens
utförande. Om han hade tillämpat sitt påstående på de
elementära naturvetenskaperna, skulle jag hafva kunnat gifva honom
rätt, men är det fråga om de praktiska jordbruksarbetena, så kan
jag ej vara med derom, ty de hufvudsakligaste läroämnena vid
landtbruksinstituten äro just tillämpningarne af naturvetenskaperna
på landtbruket, jordbruksläran och alla öfriga ämnen, som röra
jordbruket direkt. Och dervid är det alldeles nödvändigt, att lärarne
hafva åskådningsmateriel för att för eleverna klargöra sin uppfattning,
när de beskrifva de företeelser, som man finner i landtbruket och
ladugårdsskötsel^ så att eleverna få i ladugården eller på fältet se
och iakttaga just detta. Jag tror derför också fortfarande, att det
är nödvändigt, att institutet står i förbindelse med praktiskt jordbruk.

tf so 22.

Onsdagen den 18 Mars, e. in.

Herr J. H. G. Fredholm: Då under diskussionen mina anmärk- Angående
ningar blifvit besvarade eller mina betänkligheter häfda, så finner
jag mig föranlåten att föreslå, att kammaren måtte besluta att visser- jju^nalandtligen
bifalla utskottets hemställan, men uppföra den af utskottetbruksinstitut.
begärda summan bland de extra anslagen. Jag tror, att ett sådant (Ports.)
yrkande icke kan anses olägligt-, då t. ex. anslaget till tekniska
högskolan allt från dess stiftande 1827 ända till på 1870-talet var
uppfördt på extra stat. Genom en sådan åtgärd skulle det blifva
möjligt att vid en följande riksdag företaga nödiga rättelser.

Jag yrkar alltså, att det af utskottet föreslagna anslaget måtte
uppföras på extra stat.

Herr Lyttkens: Min åsigt är den, att Sverige icke behöfver mer
än ett institut för den högre landtbruksundervisningen. Men såsom
herr Sven Nilsson påpekat, anse de olika orterna, der instituten äro
belägna, att dessa för dem äro nödvändiga, eller åtminstone, att det
för dem är af stort intresse att få behålla instituten, och derför torde
det vara omöjligt- att genomdrifva den saken.

I det nu föreliggande förslaget är det åtskilliga saker, som förefalla
mig betänkliga. Jag vill icke fästa mig vid eller till kritik upptaga
det sätt, hvarpå undervisningen förut blifvit meddelad eller egendomen
skött vid Ultima, ty derom kan man med ett ord säga, att
det varit under all kritik; när man hör, huru det blifvit skött, huru
byggnaderna hafva fått stå och ruttna ner i brist på underhåll och
uraktlåtenhet att täcka taken, när man hör, hvilka oordningar och
hvilken osnygghet der varit rådande, så kan man icke undra öfver,
att en och annan känner sig tveksam, då det är fråga om beviljande
af nya anslag. Man har skyllt på bristande anslag. Men, mine herrar,
det är icke brist på anslag, som åstadkommit oordningarne och
osnyggheten.

Jag vill emellertid icke ingå i några detaljer. Men jag vill instämma
med dem, som sagt, att i detta förslag icke ligger, hvad
Riksdagen har rätt att fordra, när omorganisation skall ega rum. Då
emellertid ett yrkande om afslag icke torde hafva att påräkna någon
framgång, skall jag i stället yrka bifall till det af herr Fredholm
framstälda yrkandet, att af detta anslag det, som är nytt, måtte uppföras
på extra stat, så att de ändringar, som äro behöfliga, framdeles
måtte kunna vidtagas, såsom t. ex. att jemkningar göras i bestämmelserna
om ålderstilläggen, att rektors lön minskas, hvilket är billigt,
då han icke hav praktiskt jordbruk att sköta, utan att den invändning
då göres, att det är ett ordinarie anslag, hvarom ej får gemensamt
voteras. Deremot kan jag icke vara med om den delen af
herr Fredholtns yttrande, att styrelsen borde hafva att lemna en viss
summa om året för landtbruket, ty dä blefve de arrendatorer och
jäfvige i att ordna undervisningen så, att den blefve tillfyllestgörande.

Styrelsen bör stå oberoende och icke hafva något annat intresse för
saken än den, att undervisningen blir väl ordnad. Helst skulle jag
se, att hela egendomen, med undantag åt 10 eller 12 tunnland, sattes
på arrende.

Jag skall icke längre upptaga kammarens tid, utan slutar med

>'':o 22.

24 Onsdagen den 1,8 Mars, e. m.

Angående att yrka bifall till herr Fredholms yrkande, att detta nya anslag
omorgamm- mätte sättas på extra stat, så att lönerna måtte kunna regleras efter
Ultima !andt-lni‘Åd behofvet påkallar.
bruksinstitut.

(Forts.) Chefen för civildepartementet herr statsrådet Groll: Åt den diskussion,
som förekommit, framgår, att den föreslagna organisationen
i hufvudsak vunnit kammarens bifall, ehuru det varit någon tvekan i
afseende på t. ex. rektors arfvode och adjunkternas löner.

Hvad angår de senares löner, så torde dessa icke böra sättas
högre, än hvad nu är föreslaget. Ifrågavarande befattningar torde
nemligen böra betraktas såsom öfvergångsplatser, hvilkas innehafvare
sedermera skola kunna erhålla mera förmånliga befattningar. Hvad
rektors aflöning beträffar, tror jag mig kunna säga, att då lektorernas
löner icke hafva satts högre, det nästan är nödvändigt att sätta rektors
aflöning så högt, som det är i Kong! Maj:ts proposition föreslaget,
ty eljes torde det blifva svårt att fä några personer anställa
vid Ultuna, som, på samma gång de kunna utöfva ordentlig lärareverksamhet,
äfven besitta nödig administrativ duglighet för att kunna
sköta rektorsbefattningen.

Det har föreslagits att sätta anslaget till institutet på extra stat.
Om så skedde, tror jag det skulle blifva till men för hela den organisation,
som nu är i fråga. Lönerna äro nemligen icke så höga,
att man, enligt hvad jag föreställer mig, skulle kunna fä några verkligt
framstående förmågor att egna sig åt institutet under sådana förhållanden.
Jag vill derjemte erinra kammaren, att för närvarande
utgör anslaget, såsom jag vill minnas, 20,000 kronor på ordinarie
stat. Det kan väl nu icke vara kammarens mening, att äfven detta
ordinarie anslag skulle öfverflyttas till extra stat, ty derigenom blefve
förhållandena vid Ultuna till den grad hösa, att det blefve nästan
omöjligt eller åtminstone förenadt med stora svårigheter att få organisationen
genomförd på det sätt, man nu tänkt sig.

Jag hemställer derför till kammaren, huru vida icke kammaren
känner sig manad att nu biträda den föreslagna organisationen, som
enligt mitt förmenande är af den beskaffenhet, att, äfven om man
framdeles skulle vilja låta den undergå någon förändring, sådan utan
svårighet bör kunna genomföras. Såsom herrarne erinra sig, har
komitén indelat landtbruksläroverkens alumner i 4 klasser. Den första
omfattar dem, som skola åtnjuta undervisning i lägre landtbruksskolor,
den andra klassen dem, som skola få sådan i iandtmannaskolor,
samt den tredje och den fjerde klassen de lärjungar,
som skulle undervisas vid landtbruksinstituten. Sedermera har den
åsigt sökt göra sig gällande i afseende på undervisningen vid instituten,
att man skulle egentligen lägga an på en synnerligt hög teoretisk
undervisning. Om detta genomfördes till sina yttersta konseqvenser,
skulle det hufvudsakligen blifva den fjerde klassens lärjungar,
som skulle komma i åtnjutande deraf. Följden deraf skulle åter blifva,
att det egentligen icke komme att finnas något läroverk för tredje
klassens alumner. Denna tredje klass är dock ytterst vigtig, såsom
jag förmodar alla erkänna. Derför har den nu föreslagna organisationen
gjorts så, att den hufvudsakligen skulle befrämja tredje klassens

26 N:o 22.

Onsdagen den 18 Mars, e. m.

intressen, men derjemte hafva vidtagits några anordningar af sådan. Angående
beskaffenhet, att man skulle kunna, i den mån några alumner a{fimorganuafjerde
klassen anmälde sig, tillgodose äfven deras intressen. Det är vitunallndt
gifvet, att fjerde klassen skulle, åtminstone under de första åren,bruksitJtitut.
icke komma att räkna något större antal lärjungar, och derför har (Forts.)
man tänkt sig, att man skulle kunna vid samma institut förena en
kurs för dem med kursen för tredje klassen. Men om man i en
framtid finner, att fjerde klassens alumner tilltaga i någon större
grad, skulle man möjligen kunna komma till den anordning, som herr
O. Jonsson i Hot ifrågasatt, nemligen att sätta undervisningskurserna
vid de begge landtbruksinstituten i förbindelse med hvarandra. Man
kunde anordna undervisning för tredje och fjerde klasserna vid begge
instituten eller också, om man så hellre vide, förlägga tredje klassen
till det ena institutet och den fjerde klassen till det andra. Detta
beror naturligtvis på, huru förhållandena i framtiden komma att utveckla
sig, men för närvarande äro de icke sådana, att man, så vidt
jag förstår, bör lägga allt för skarpt an på utveckling af fjerde klassen,
med förbiseende af tredje klassens intressen. Hela denna organisation
är derför också hållen inom måttliga gränser, men sä, att den i framtiden
skall kunna utveckla sig så, att den kan tillfredsställa möjligen
uppkommande behof.

Jag tror derför icke kammaren bör hysa någon egentlig tvekan
för att nu fastslå denna organisation. Den är, såsom sagdt, mägtig
ai utveckling och kan i eu framtid mycket väl lämpa sig efter dåvarande
förhållanden. Den nu föreslagna lärarepersonalen kommer,
enligt mitt förmenande, att behöfvas i alla tider, ehuru det möjligen
i framtiden kan böra ordnas högre undervisningskurser och undervisningen
på detta sätt vidare utveckla sig.

Jag ber derför kammaren taga i noggrant öfvervägande, huru
vida det verkligen kan vara lämpligt att sätta detta undervisningsverk
på extra stat.

Herr Lyttkens: Då herr statsrådet och chefen för civildepartementet
synes uppfattat det framstälda yrkandet om anslagets beviljande
på extra stat så, att dermed afväges, att äfven det hittills varande
ordinarie anslaget af 20,000 kronor skulle sättas på extra stat,
vill jag nämna, att det sannolikt icke var herr Fredholms och ännu
mindre min mening att förändra naturen af det anslag, som redan är
på ordinarie stat uppfördt. Man skulle till och med kunna ifrågasätta,
huru vida man har laglig rätt dertill. Men det finnes naturligtvis
icke något hinder för att bevilja det tillskott, som regeringen
nu begärt, på extra stat, tills man får se, huru institutet ordnats.

För att nu tydligare formulera detta förslag, vill jag hemställa
om proposition på följande: att utskottets.hemställan bifalles med den
ändring, att af det föreslagna anslaget, 49,000 kronor, ett belopp af
29,000 kronor beviljas allenast på extra stat. På detta sätt blifva
de förut beviljade 20,000 kronorna bibehållna på ordinarie stat och
institutets ställning sålunda, enligt herr statsrådets mening, mera tryggad,
och derigenom afviker man icke heller från den hittills gällande
åsigten, att Kiksdagen, utan att någon motion derom blifvit väckt,

N:o 22.

Onsdagen den 18 Mars, e. m.

Angående icke eger rätt att ändra ett ordinarie anslag till extra. Om dessa
omorganisa- 29,000 kronor nu beviljas på extra stat, kunna de sedermera mycket
Ultimalandt-vkl komma på ordinarie stat, då man funnit, att deras användande
bruksinstitut. 1 e mn a r bättre; resultat än alla förut lemnade anslag till Ultima.

(Forts.)

Herr J. H. G. Fredholm: Om formuleringen åt mitt förra yrkande
möjligen skulle kunna gifva anledning till den uppfattning, att
jag ville hafva hela anslaget å 49,000 kronor på extra stat, så anhåller
jag att få återtaga detsamma och precisera mitt yrkande i
fullkomlig öfverensstämmelse med det af herr Lyttkens nyss framstälda.

Jag vill endast tillägga ett par ord med anledning af de betänkligheter,
som herr civilministern hyste mot att flytta någon del åt
anslaget pa extra stat. Herr statsrådet sade, att detta kornme att
utgöra ett hinder för förvärfvande af skicklige och kunnige lärare.
Detta kan val emellertid icke gälla om de lärare, som för närvarande
tinnas vid läroverket, tv de torde nog icke hysa några betänkligheter
mot att gå in på en ny lönestat, der lönerna äro mycket högre än
de nuvarande, ehuru de äro på extra stat. Deras ställning skulle
derigenom i allt fall blifva förmånligare än den nu är, ty nu innehafva
de sina anställningar med skyldighet att lemna desse efter 6
månaders uppsägning.

Herr Jonsson i Hot: Ehuru jag naturligtvis icke anser mig kunna
afstå från mitt förut framstälda yrkande, får jag likväl såga, att herr
Lyttkens förslag synes mig befogad!, om icke mitt vinner framgång.
Jag vill fästa uppmärksamheten på, att af denna summa, 49,000
kronor, är ungefär hälften afsedd för undervisningsmateriel och en
mängd extra saker, hvartill anslag nu begäres för första gången.
Denna utgift är sålunda fixerad, utan att man bär den minsta erfarenhet
om, huru vida ett sådant årsanslag för framtiden är behöflig
eller icke, och då är det väl oegentligt att fastslå det såsom ordinarie
anslag.

Till hvad jag förut yttrat till förmån för mitt förslag vill jag nu
tillägga, att en skiljaktighet nu åter framträdt i förhållande till det
läge, som denna fråga hade år 1889, i det att man nu anser, att den
högre mejeriundervisningen borde förläggas till Alnarp, i stället för
att den för närvarande, likasom i 1889 års förslag, är afsedd att
meddelas vid begge instituten. Detta synes mig utgöra ett ökadt
skäl för att söka komma derhän, att den högre undervisningskursen
blir koncentrerad på ett ställe, och detta mål anser jag lättare
vinnas genom ett bifall till herr Lyttkens yrkande, ty om man vill
gorå Ultuna till en mellanskola för utbildande af inspektörer och
landtbrukare, och om man framdeles finner, att der äro för många
lärarekrafter, är det mycket lättare att flytta de öfverflödiga lärarne
frän Ultuna till Alnarp, om de äro på extra stat, än om de nu slås
fäst på ordinarie stat.

Herr vice talmannen Danielson: Jag begärde ordet, emedan ett
yrkande framkommit, att detta anslag skulle sättas på extra stat.

Onsdagen den 18 Mars, e. m.

27 N:o 22.

Mig förefaller ett sådant yrkande rätt svårt att efterkomma, helst som Angående
i det yrkandet icke ligger någon bestämmelse om, huru Konungen omorganisaskulle
låta lönerna utgå till dessa lärare. Om det är meningen, åttuitunalandtde
skulle få en del af sina lönebelopp på ordinarie stat och en åeAbruksinstituU
på extra stat, så ligger den meningen icke uttryckt i yrkandet, och (Forts.)
det är då icke tydligt, huru Kongl. Magt skall gå till våga. Ty om
det är fråga om att bereda dessa lärare eu löneförbättring, så skulle
det väl ske på samma sätt, som det skett i fråga om eleinentarlärarue,
nemligen att Riksdagen säger, huru stort belopp hvar och en skall
ha. Eljest kunna de, enligt mitt förmenande, icke komma i åtnjutande
af bättre lönevilkor än de nu hafva, och det är derför jag tror,
att ett sådant yrkande som det nu framstälda är svårt för kammaren
att bifalla. För öfrigt tror jag, att vi gjort mycket litet för vår landtbruksundervisning.
Om vi besinna, att denna undervisning rör eu
mycket stor näring och en näring, som är grundläggande för hela
landets tillvaro, tror jag icke, att vi böra hesitera att taga steget fullt
ut och nu lösa denna fråga. Jag tror icke, att några väsentliga förändringar
i organisationen framdeles komma att ske, och om någon
anmärkning i vissa afseenden skulle framställas, kan rättelse lätt vinnas
genom reglementariska föreskrifter för detta institut. Jag vill
icke afgöra, huru vida det förslag, som nu föreligger, är det allra
bästa, men jag tror att med någon omtanka och god vilja hos vederbörande
att göra sitt bästa, de anmärkningar, som mot detsamma
kunna förefinnas, komma att undanrödjas. Mig förefaller det således,
som om vi icke böra förhindra en bättre organisation af Ultuna landtbruksinstitut,
och då vi alla önska att göra något, tror jag, att vi
icke böra dröja dermed längre än som behöfves. Att en bättre organisation
är af behofvet påkallad och länge varit önskad, tror jag att
vi alla erkänna, äfvensom att ganska litet blifvit gjordt för landtbruksundervisningen
i jemförelse med undervisningen på andra områden,
dit sä många unge män strömma, hvilka icke med sina kunskaper
komma att gagna en så vigtig näring som jordbruket.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde herr Petersson i Boestad.

Herr von Friesen: I motsats mot herr vice talmannen har jag
den uppfattning, att om nu det nya anslaget, såsom herr Lyttkens
yrkade, sättes på extra stat, det blir bättre utsigt för att landtbruksundervisningen
i sin helhet snart skall blifva på ett godt och ändamålsenligt
sätt ordnad, än om det hela sättes på ordinarie stat. Det
torde nemligen vara allmänt bekant, att hvad som gjort, att en så
stark fordran på organisation af undervisningen vid Ultuna landtbruksinstitut
framträder, är det ekonomiska trångmål, i hvilket detta
institut befinner sig. Ett sådant ekonomiskt trångmål finnes icke vid
Alnarps institut, och man har derför knappast anledning vänta, att
från Alnarp en dylik påtryckning för en ny organisation af undervisningen
skall inställa sig. Blir nu Ultunainstitutet definitivt ordnadt,
lär man väl få vänta på den likaledes väl behöfliga organisationen
af Alnarps institut. Deremot tror jag, att om detta anslag nu

Sto 22. 28

Angående
anslag till
byggnader
m. m. vid
Ultima.

Onsdagen den 18 Mars, e. m.

sättes på extra stat, regeringen skall just deruti finna anledning att
ofördröjligen och samtidigt företaga frågan om organisation af båda
instituten. Jag tror således, att om detta anslag sättes på ordinarie
stat, organisationen af ifrågavarande undervisning i dess helhet skall
fördröjas, men deremot att, om det sättes på extra stat, ordnandet af
undervisningen i dess helhet skall påskyndas. Det är således just i
denna undervisnings intresse, som jag ber att fä instämma med herr
Lyttkens.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Derunder hade yrkats:
l:o bifall till utskottets hemställan oförändrad; 2:o bifall till densamma
med den af herr Lyttkens föreslagna förändring, och 3:o afslag
å nämnda hemställan och bifall i stället till det yrkande, som
innefattades i herrar Jonssons i Hot'' och Anderssons i Högkil vid
punkten fogade reservation. Herr talmannen upptog hvart och ett af
dessa yrkanden till proposition i nu nämnd ordning och förklarade
sig anse svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för bifall till utskottets
hemställan oförändrad. Votering blef likväl begärd och företogs,
sedan till kontraproposition antagits bifall till herr Lyttkens’
ändringsförslag, enligt följande nu uppsatta och af kammaren godkända
voteringsproposition:

Den, som bifaller i oförändradt skick statsutskottets hemställan i
7:de punkten af utlåtandet n:o 7, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets nämnda hemställan
med den ändring, att af det föreslagna anslaget 49,000 kronor ett
belopp af 29,000 kronor beviljas allenast på extra stat.

Omröstningen visade 80 ja men 110 nej; och hade alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallits med den ändring att af det
föreslagna anslaget 49,000 kronor ett belopp af 29,000 kronor beviljats
allenast på extra stat.

Punkten 8.

Kongl. Maj:t hade föreslagit, att Riksdagen måtte till bestridande
af kostnader för nya byggnader vid Ultima landtbruksinstitut och
jordegendom, inköp af en äldre byggnad, reparation och förändring
af så väl denna som andra äldre byggnader, äfvensom kreatursstammens
tillökning och förbättrande, allt i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med de i statsrådsprotokollet öfver civilärenden den 12 januari
1891 angifna grunder, bevilja ett sammanlagdt belopp af 81,000 kro -

Onsdagen den 18 Mars, e. in.

N:o 22.

nor samt deraf på extra stat för
förfogande 30,000 kronor.

år 1892 anvisa till Kong! Maj:ts Angående

anslag till
byggnader
m. m.

Med anledning’ häraf hemstälde nu utskottet: att Kongl. MajitSvul Ultima.
förevarande framställning måtte på det sätt åt Riksdagen bilallas, (Forts.)
att Riksdagen, till bestridande af kostnader för nya byggnader vid
Ultima landtbruksinstitut och jordegendom, inköp af eu äldre byggnad,
reparation och förändring af såväl denna som andra äldre byggnader,
äfvensom kreatursstammens tillökning och förbättrande, allt i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med de i statsrådsprotokollet öfver
civilärenden den 12 januari 1891 angifna grunder med deri hälsot van
ifrågasatta förändringar, bevilja ett sammanlagdt belopp åt 76,000
kronor samt deraf på extra stat för år 1892 anvisa till Kong!. Maj:ts
förfogande 30,000 kronor.

1 en vid punkten fogad reservation hade deremot af herrar Sven
Nilsson, Lasse Jönsson, A. Versson i Mörarp, N. Petersson i liuntorp
och A. G. Anderson i llimmelsby hemstälts: »att Kongl. Maj:ts
förevarande framställning må på det sätt af Riksdagen bifallas, att
Riksdagen, till bestridande af kostnader för nya byggnader vid Ultuna
landtbruksinstitut och jordegendom, inköp af en äldre byggnad,
reparation och förändring af såväl denna som andra äldre byggnader
äfvensom kreatursstammens tillökning och förbättrande, allt i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med de i statsrådsprotokollet öfver civilärenden
den 12 januari 1891 angifna grunder med deri här ofvan
ifrågasatta förändringar, bevilja ett sammanlagdt belopp af 68,000
kronor samt deraf på extra stat för år 1892 anvisa till Kong!. Maj:ts
förfogande 30,000 kronor».

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Sven Nilsson: Vid denna punkt har jag reserverat mig
mot utskottets förslag. Skilnaden mellan detta förslag och min reservation
består deri, att jag i likhet med hvad Kongl. Maj:t föreslagit,
ansett, att ett äldre hus vid Ultuna kunde repareras för omkring
5,000 kronor, under det utskottet föreslagit uppförande af en
ny byggnad. Genom det beslut Riksdagen fattat att förändra tjenstemännens
antal framgår, att eu af de byggnader, som Kongl. Magt
föreslagit, kunde blifva obehöflig. Emellertid har utskottet föreslagit,
att de återstående erforderliga byggnaderna skulle byggas nya. Jag
har deremot ansett, att en af dessa byggnader icke skulle behöfva
uppföras, utan att man borde bevilja omkring 5,000 kronor till reparation
af laboratoriebyggnaden i stället för 12,600 till en ny byggnad.
Skilnaden på det hela skulle då utgöra omkring 8,000 kronor. Då
landtbruksstyrelsen föranstaltat om undersökning af byggnaderna genom
en sakkunnig person och denna ansett, att det nyssnämnda
gamla huset kan repareras, föreställer jag mig, att ett sådant förslag
bör kunna godkännas. Jag föreställer mig äfven, att chefen för civildepartementet,
som framlagt samma förslag, skall godkänna hvad jag

N:o 22. 30

Angående
anslag till
byggnader
m. m.
vid Ultima.
(Forts.)

Onsdagen den 18 Mars, e. ttl.

i min reservation föreslagit. Det är derför jag hemställer om afsteg
å utskottets förslag och om bifall till min reservation.

Chefen för civildepartementet herr statsrådet Groll: Jag för min
del skulle visserligen icke hafva någonting emot, om kammaren Infälle
reservationen i denna punkt, derest icke en omständighet, hvarom
jag först i dag fått kännedom, förekomme, som gör mig något
betänksam i det fallet. Det är nemligen förhållandet, att det erfordras
bostad både för lektorerna och adjunkterna. Den af Kongl. Maj:t
föreslagna staten upptog 5 lektorer och 3 adjunkter. För dessa senare
kunde det beredas bostäder i de gamla byggnaderna. Enligt
den af kammaren nu antagna staten blir det 4 lektorer och 4 adjunkter.
Utskottet har då tänkt sig, att en lektors bostad skulle indragas,
och det ligger ju nära till hands att antaga detta. Men nu
är, enligt hvad chefen för landtbruksstyrelsen i dag för mig uppgifva,
förhållandet, att det i sådant fäll svårligen lärer kunna beredas
bostad vid institutet åt den fjerde adjunkten. Då så är, måste ju
ytterligare en byggnad uppföras, ty eljest synes, som sagdt, den fjerde
adjunkten blifva utan bostad vid institutet. Det är visserligen sant,
att gamla laboratoriebyggnaden har tvenne våningar, och det vore
meningen, att i den öfre skulle inrymmas bostad för en lektor. Man
skulle då möjligen kunna tänka sig, att den nedre våningen skulle
kunna användas till bostad åt en adjunkt. \Men denna nedre våning
är af så dålig beskaffenhet, att det är ytterst tvifvelaktigt, huru vida
det går för sig att bebo densamma.

Af nu angifna skäl har jag trott, att det skulle vara till fördel,
om utskottets betänkande i denna del bifölles, hvaraf blefve en följd
att bostad åt fjerde adjunkten kunde beredas i öfre våningen af
gamla laboratoriebyggnaden.

Herr Sven Nilsson: Jag förstår verkligen icke de af herr
statsrådet och chefen för civildepartementet nyss anförda skälen, ty
vare sig att utskottets förslag eller reservationen bifalles, blir ju
antalet byggnader detsamma. Utskottet har föreslagit, att en ny
byggnad uppföres i stället för den gamla, hvilken då skulle tagas
bort, eftersom något anslag till reparation af densamma icke lemnas.
Reservanterna åter hafva föreslagit, att den gamla byggnaden repareras
och inredes till bostadslägenhet. Hvilketdera af dessa försteg, som
än godkännes, blir utrymmet till bostäder åt tjenstemännen alldeles
detsamma. Detta synes åtminstone mig fullkomligt klart.

Jag hade för öfrig! icke väntat att från regeringsbänken få höra
uttalas något tvifvel om, huru vida den gamla laboratoriebygnaden
skulle kunna sättas i fullkomligt godt skick eller icke, då man i
den kongl. propositionen icke funnit några betänkligheter uttalade
härutinnan. Der säges nemligen alldeles tydligt, att af sakkunnige
personer verkstad utredning visar, att denna byggnad kan genom
reparation försättas i användbart skick. Då sålunda landtbruksstyrelsen,
som nyligen kommit till sin funktion och som ju måste
anses vara fullt hemmastadd på detta område, sökt så mycket som
möjligt nedbringa ifrågavarande kostnader, vore det ganska besynner -

81 N:o 22.

Onsdagen den 18 Mars, e. tn.

ligt, om Riksdagen skulle fatta ett beslut i motsatt rigtning. Jag
tror derför, att det vore rigtigast, om kammaren bifölle reservationen,
hvilken är i fullkomlig öfverensstämmelse så väl med landtbruksstyrelsens
utlåtande som med Regeringens framställning till Riksdagen.

Jag fortfar derför att yrka bifall till min reservation.

Härmed var öfverläggningen slutad. Med afslag å utskottets
hemställan biföll kammaren det yrkande som innefattades i herr
Sven Nilssons m. fl:s vid punkten fogade reservation.

Punkterna 9—29.

Biföllos.

Punkten 30.

Lades till handlingarne.

Punkten 31.

Bifölls.

Efter föredragning vidare af punkten 32, deri utskottet hemstält
att Riksdagen måtte, till betäckande af åtskilliga af utskottet omförmälda,
af statskontoret förskottsvis bestridda utgifter, anvisa ett extra
anslag af 82,034 kronor, begärdes ordet af

Herr Sven Nilsson, som yttrade: Jag skall icke göra något
annat yrkande än på bifall till statsutskottets förslag, men jag vill
i afseende å ett par utgifter, som här förekomma, yttra några ord.
Det har nemligen utbetalts bidrag till Umeå och Sundsvall vid brandtillfällen.
I det ena fallet har statsverket sedermera återfått sitt
bidrag, men i det andra fallet icke. Jag anser, att, om staten skulle
lemna bidrag på det sättet, bör man vara förvissad om, att stadsfullmägtige
i en sådan stad, som får bidrag, lemna förbindelse att
bidraget skall återbetalas. Ty vid det förhållande att städerna i
allmänhet hafva stora inkomster, som man rätt gerna kan säga äro
statsmedel, och då stadsfullmägtige hafva tillräckliga tillgångar att
betäcka dessa kostnader, anser jag för min del, att staten icke bör
träda emellan utan säkerhet för återbetalning. Det är en stadens
angelägenhet, icke statens, och det bidrag, som vid ett sådant tillfälle
lemnas, bör följaktligen vara från staden och icke från staten.
Jag har, som sagdt, intet yrkande att göra, men jag har velat påpeka,
hvad jag sagt, på det att, om vid ett annat tillfälle en stad
får understöd af statsmedel, Kongl. Maj:t må tillse att det ställes
garanti för, att dessa medel blifva återbetalade.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

N:o 22. 32

Onsdagen den 18 Mars, e. m.

Punkten 33.

Mom. a) och b).

Biföllos.

I mom. c) bemstälde utskottet, att en inom Andra Kammaren af
herr G. E. Thermcenius väckt motion, n:o 150, angående anslag för
uppförande af eu ny restaurationslokal i Gnesta ock till utvidgande
åt en äldre sådan byggnad i Hallsberg, måtte af Riksdagen lemnas
utan afseende.

I fråga härom anförde:

Herr Thermaenius: Jag skall be att kammaren ett ögonblick
ville tillåta mig att säga några ord till försvar för min motion.

Herr civilministern har''icke förordat det anslag, som det nu bifråga
om, och som järnvägsstyrelsen begärt till uppförande af nytt
restaurationshus vid Gnesta och till tillbyggnad af matsalarne i
restaurationslokalen vid Hallsberg. Med den personliga kännedom
jag har om behöfligketen af detta anslag, kan jag våga påstå, att
jernvägsstyrelsen haft lika goda skäl för detta anslag, som de skäl
äro, Indika ligga till grund för öfriga anslag. Jag kan derför icke
förstå, hvarpå det kan bero, att detta anslag icke erhållit civilministerns
förord, då jernvägsstyrelsen så tydligt framhållit lokalernas
trånga utrymme.

Till de skål jag anfört i motionen vill jag äfven lägga ett annat,
det nemligen, att så vida jernvägsstyrelsen tillmötesgår det intresse,
som allt mera gör sig gällande, icke blott i utlandet, utan äfven i
Sverige, att få ett zontariffsystem till stånd, så skulle, på grund af
den erfarenhet man har, detta utan tvifvel medföra för stambanan
en vida större trafik än hittills. Under sådana förhållanden vore det
godt, om dessa lokaler voro redo att mottaga den ökning i trafik,
som stambanan då utan tvifvel kommer att få, på det att obehaget
icke måtte blifva mycket större än det redan nu är.

Jag föreställer mig, att jernvägsstyrelsen icke har något emot,
att Riksdagen beviljar detta anslag, ehuru det icke blifvit tillstyrkt
af herr statsrådet och regeringen. Jag är likaledes för min del
alldeles öfvertygad om att, derest tillstyrkande skett vid den kong!,
propositionens afgifvande, så skulle detta anslag gått igenom lika
väl som de nyss beviljade.

Jag tillåter mig derför föreslå, att kammaren, med afslag å
utskottets hemställan, ville bifalla den af mig väckta motionen.

Herr Sven Nilsson: Jag tror att Kongl. Maj:t haft synnerligen
goda skäl för det förslag, som framlagts för Riksdagen, icke minst för
uppskjutandet af byggnadsföretaget. Den fråga, som herr Thermaenius
väckt motion om, tror jag således bäst bör anstå, för att andra behof,
som äro mera nödvändiga och beköfliga, må blifva först tillgodo -

Onsdagen den 18 Mars, e. m.

X:o 22.

sedda. På skäl som utskottet anfört, får jag derför anhålla om bifall
till statsutskottets förslag.

Herr Thermaenius: Med anledning af den siste talarens yttrande
ber jag få fästa uppmärksamheten derpå, att hvarken herr civilministern
eller statsutskottet gifvit ett enda skäl för sitt utslag. Det
står endast i den kongl. propositionen, att med denna fråga »torde
kunna anstå». Om något annat skäl bär herr statsrådet icke talat;
för mig är detta icke något skäl alls, och jag förmodar, att ingen
af kammarens ledamöter heller kan finna detta vara ett tillräckligt
skäl för utslag, helst jernvägsstyrelsen sjelf upprepade gånger framhållit
behofvet af utvidgadt utrymme både vid Gnesta och Hallsberg.
Jag fortfar att yrka bifall till min motion.

Herr Petersson i Runtorp: Förutom de skäl utskottet anfört
och som jag tycker vara tillräckliga, ber jag få fästa uppmärksamheten
äfven på det förhållande, att statens inkomster af dessa restaurationslokaler
äro så små, att det kan vara nog med de utgifter staten
redan har för sådana ändamål. Jag har varit i dessa lokaler och
vet att det är godt rum då man vill rätta sig litet efter hvarandra.
Jag tror, som sagdt, att staten har så dåliga inkomster af restaurationerna
vid jernvägen, att den icke har ränta på redan nedlagda
utgifter. Jag yrkar bifall till statsutskottets förslag och afslag på
motionen.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
gifvit propositioner enligt de gjorda yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 34 och 35.

Biföllos.

§ 2.

Till afgörande förekom vidare konstitutionsutskottets utlåtande
n:o 3, i anledning af väckta motioner om ändring af § 52 regeringsformen
och §§ 33 och 51 riksdagsordningen.

Berörda motioner voro väckta, den ena inom Första Kammaren
af herr M. Hallenborg (n:o 46), och den andra inom Andra Kammaren
af herr O. B. Olsson (n:o 171).

Angående
ändring i
§ 52 regeringsformen

och §§ 33
och 51
riksdagsordningen.

Utskottet hemstälde i föreliggande utlåtande, att Riksdagen, med
afslag af herr Hallenborgs motion, ville, med bifall till herr Olssons
motion, antaga att hvila till vidare grundlagsenlig behandling följande
förändrade lydelse af nedannämnda grundlagsstadganden:

Andra Kammarens Prat. 1891. N:o 22.

N:o 22.

Onsdagen den 18 Mars, e. ffl.

Angående
ändring i
£ 52 regeringsformen

och §§ 33
och 51
riksdagsordningen.

(Forts.)

Regeringsformen.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

§ 52.

Kamrarnes talmän och vice Riksdagens kamrar utse hvar
talmän utnämne Konungen. för sig Hand sins ledamöter tal man

och två vice talmän.

Riksdagsordningen.

Så snart fullmagterna undergått
den i inom. 1 af nästföregående
paragraf föreskri fn a granskning
samt berättelse om förloppet
dervid blifvit af chefen för justitiedepartementet,
eller den i hans
ställe förordnad är, meddelad kamrarna,
hvar i hvad dess ledamöter
angår, begäre hvardera kammaren
ofördröjligen hos Konungen, medelst
deputation, talman och vice
talman, dem Konungen då för
hvardera kammaren, bland dess
ledamöter, utnämner.

Då i något af de fall, som i
91, 93 och 94 §§ regeringsformen
omförmälas, Riksdagen på de i
samma grundlags 95 § nämnde
vederbörandes kallelse sammanträder,
eger hvardera kammaren
att, inom sig, välja talman och
vice talman.

Innan talmän är o förordnade
eller valde, efter ting ofvan sägs,
föres i hvardera kammaren ordet
af den derstädes närvarande ledamot,
som de flesta riksdagar bevistat,
och, der två eller flere ledamöter
i lika många riksdagar deltagit,
den af dem, som är till
lefnadsåren äldst.

33.

Så snart fullmagterna undergått
den i mom. 1 af nästföregående
paragraf föreskrifna granskning
samt berättelse om förloppet
dervid blifvit af chefen för justitiedepartementet,
eller den i hans
ställe förordnad är, meddelad kamrarna,
hvar i hvad dess ledamöter
angår, välje hvardera kammaren
bland sine ledamöter talman och
två vice talmän.

Innan talmän blifvit välde,
föres i hvardera kammaren ordet
af den derstädes närvarande ledamot,
som de flesta riksdagar bevistat,
och, der två eller flere ledamöter
i lika många riksdagar deltagit,
den af dem, som är till
lefnadsåren äldst.

I afgifven reservation hade deremot herrar Rergius, Alin, Behm,
Gilljam, Lindahl, Carlborg, von Strokirch, von Post, Gustaf Berg

Onsdagen den 18 Mars, e. m.

N:0 22,

och Kajerdt hemstält, att Riksdagen, med afslag å herr Ola Bosson Angående
Olssons motion, måtte, i öfverensstämmelse med herr Kallenborgs ^dnng i
motion, såsom Infilande för vidare grundlagsenlig behandling antaga ringsformm
följande förslag till ändrad lydelse af §§ 33 och 51 riksdagsordningen: och §§ 33

och 51
riksdagsår
33. ordningen.

(Forts.)

Så snart fullmagterna-----begäre hvardera kammaren

ofördröjligen hos Konungen medelst deputation talman och vice talmän.
Konungen utnämner då för hvardera hammaren, bland dess
ledamöter, talman och två vice talmän.

Då i något af de fall----eget- hvardera kammaren att

inom sig välja talman och vice talmän.

Innan —--— som är till lefnadsåren äldst.

§ Öl.

Talmännen----något dess sammanträde afsluta.

I händelse af förfall för talman träder en af hammarens vice
talmän i hans ställe, efter den ordning, hvari de blifvit utnämnde.

Efter föredragning af ärendet anförde:

Herr E. G. Boström: De tvenne motioner, som här föreligga
till behandling, äro till en del lika, deri nemligen, att de hemställa
om att för kamrarne måtte utses ytterligare en vice talman, men de
skilja sig deri, att i den motion, som vunnit utskottets gillande,
föreslås, att talmännen måtte utses af kamrarne sjeifva, under det att
den andra motionen, som af reservanterna från Första Kammaren
omfattats, vill åt Konungen bibehålla den rätt han för närvarande
eger att utse talmän. Jag vill icke nu ingå på någon undersökning
om hvilkendera åsigten som må vara den principielt rigtiga, men
ett faktum är, att under hela vårt nuvarande statsskick den rättigheten
legat i Konungens hand, och jag tror, att ingen kan säga, att
den utöfvats på ett sätt, som gifvit anledning till annat än belåtenhet.
Vid sådant förhållande förefinnes, tyckes det mig, ingen anledning
att vidtaga förändring i hvad nu gäller. Det synes mig nu vara
så mycket mindre skäl dertill, som, om kammaren fattade ett beslut
i motionens syfte, ett sådant beslut dock skulle, då Första Kammaren
afslagit utskottets hemställan, icke föranleda till någon åtgärd.
Men deremot har det visat sig af hvad som vid denna riksdag
förekommit, att det behöfves två vice talmän. Jag behöfver icke
erinra herrarne, hurusom ordinarie talmannen i ena kammaren varit
förhindrad af sjukdom och att vice talmannen ansett sig vid ett särskildt
tillfälle jäfvig sitta såsom ordförande. Vid sådant förhållande, och
då det gäller att fylla ett verkligt behof, vågar jag hemställa, att
kammaren måtte afstå utskottets hemställan och bifalla reservationen,
eller med andra ord herr Hallenborgs motion.

N:o 22.

Onsdagen den 18 Mars, e. m.

Angående Herr Lj u n gm an: Med hänsyn till föregående talares yrkande skall
ändring i jag. q tv erläggningen om detta konstitutionsutskottets betänkande
rinqsformen fästa uppmärksamheten på att det kan gå an att nu bifalla begge två
och §§ 33 de mot hvarandra stridande förslagen. Här är nemligen icke fråga om
och 51 att slutgiltigt antaga eller förkasta, utan möjlighet föreligger att såsom
riksdags- hyllande till vidare grundlagsenlig behandling förklara två alteror
aning en. natjva ftrsl.ag. Skälet, hvarför utskottet bestämt sig för att blott
(Forts.) framiagga herr O. B. Olssons förslag, är det rent principiella, att
§ 52 i regeringsformen med sin nuvarande lydelse står i strid mot
de bestämmelser uti samma grundlag, hvilka ställa Riksdagen såsom
en med Kongl. Maj:t fullt jembördig myndighet i afseende på lagstiftningen,
vare sig det gäller grundlag eller allmän civil-, kriminaleller
kyrkolag. Under sådana förhållanden ansåg utskottet lämpligt,
att samtidigt med att man ändrade antalet vice talmän till två, ändra
bestämmelserna i öfrigt derhän, att Riksdagens kamrar sjelfva skulle
utse sina ordförande på samma sätt. Jag skall derför yrka bifall
till utskottets hemställan och gent emot herr Boström framhålla, att
något dröjsmål icke kan blifva en följd af hvilket beslut kammaren
nu än må fatta, ty ett förslag till grundlagsändring kan ju icke definitivt
antagas förrän vid 1894 års riksdag.

Med Herr Ljungman förenade sig Herrar Hedin, Lilienberg,
Hornberg och Svensson från Karlskrona.

Herr Dahn yttrade: Utaf utskottets utlåtande finna herrarne, att
Sverige är det enda konstitutionella land, kan man säga, der icke
den folkvalda kammaren eger att utse sin talman. I Norge, Danmark,
Frankrike, Tyskland, Belgien och Schweiz utse kamrarne sina
talmän, såväl i första som i andra kammaren. I Italien, Spanien,
Österrike-Ungern utser äfven andra kammaren sina presidenter; i
England likaledes underhuset. Holland är det enda land, der det
icke eger rum, men der uppsätter andra kammaren förslag på tre
personer, utaf hvilka konungen utser en till talman, och de båda
andra blifva vice talmän. Der är således en magtdelning mellan
regenten och representationen. Under den s. k. frihetstiden utsågo
hos oss de olika stånden sina talmän, och fastän de senare egde
att vägra proposition, erfor man ingen olägenhet deraf, men efter
1772 års statshvälfning betogos ständerna rätten att utse sina respektive
ordförande, och under denna tid till 1809 finner man ofta kungligt
tryck göra sig gällande på talmännen med ty åtföljande propositionsvägran
och trakasseri. I 1809 års regeringsform bibehölls
visserligen konungens rätt att utnämna talmän, men konstitutionsutskottet
fick 1810 rätt att slita tvister emellan kamrarne och deras
talmän, om dessa vägra proposition, hvadan sidoinflytande ej derefter
så lätt kunnat göra sig gällande. Mig synes emellertid tiden nu vara
inne att vi, som näst England längst haft en konstitutionell styrelseform
och som, såsom nämndt är, redan förut egt att utse ordförande
i riksstånden, måtte återbekomma denna rätt och blifva qvitt förmynderskapet.
En motionär i Första Kammaren (se motion n:o 44)
yttrar redan år 1873 om bestämmelsen, att hvardera kammaren skall

Onsdagen den 18 Mars, e. m.

N:o 22.

hos Konungen medelst deputation begära talman och vice talman: Angående
»Mig synes denna bestämmelse alldeles föråldrad samt tillhörande \

deras antal, som gerna kunna förändras, utan att konungamagtens nnqsformen
höga prerogativ deraf lider den allra ringaste förminskning. Be- och §§ 33
stämmelsen är i det allra närmaste jemförlig med den gamla be- och öl
stämmelsen, hvarigenom bondeståndet under ståndsrepresentationens nksdagstid
förvägrades utse sin sekreterare. Det ligger ett oberättigadt
misstroende uti den förutsättningen, att kamrarne eller någondera af ^ r 8’''
dem skulle hafva så liten aktning för sin egen värdighet, att till
talman genom val skulle kunna utses någon, som ej lyckats tillvinna
sig allmän aktning inom och utom riksdagen. Det sätt, på
hvilket kamrarne utöfvat sin rätt att insätta ledamöter i talmanskonferensen,
häntyder jemväl derpå, att kamrarne skola med urskilning
och samvetsgrannhet begagna rättigheten att välja talmän.» —

Den, som yttrade detta år 1873, var ingalunda någon rabulist. Det
var A. O. Wallenberg, och nog hade han den historiska och praktiserade
rätten för sig. Jag vet att det är af grannlagenhetsskäl, som
man möjligtvis skulle hindras att fatta beslut i den rigtning jaganser
vara den rätta, men min öfvertygelse är, att om kammaren
fattar ett sådant beslut, skulle den man, som nu sitter på talmansstolen,
äfven komma att sitta der, om kammaren sjelf skulle komma
att välja sin talman.

Jag hade i utskottet ett särskilt förslag, nemligen att kamrarne
skulle kunna visa hvarandra så pass tillmötesgående, att om kamrarne
finge rätt att sjelfva utse sina talmän och vice talmän, skulle
det dock vara hvardera kammaren obetaget att, om den så fann för
godt, vända sig till Konungen i detta ärende, likasom nu eger rum,
och således, om Första Kammaren icke tilltrodde sig sjelf att utse sin
ordförande och vice ordförande, sä skulle det lernuas den fritt att anlita
Kougl. Maj:t i detta fall: men att den Andra Kammaren deremot skulle
ega rätt att försöka och fresta vågspelet att utse sin ordförande och vice
ordförande, eu rätt, som ju för öfrigt hvarje bolagsstämma och hvarje
församling eger. Och jag tycker att det skulle vara mer än besynnerligt,
om icke denna kammare skulle hylla denna uppfattning, som
dess förtroendemän inom utskottet varit ense om. Jag anhåller sålunda
att kammaren måtte bifalla utskottets förslag.

Herr Petersson i Boestad: Herr talman! Jag yrkar atslag på
utskottets hemställan i denna fråga af det skäl, att, enligt mitt
förmenande, icke någon anledning förekommit, hvarför man skulle
förändra grundlagens föreskrift angående utnämningen af talmän,
och jag tror, att det af motionären och utskottet föreslagna sättet
icke vore lämpligare; ty det blefve val kamrarnes förtroendemän, som
uppgjorde förslag äfven härtill, och desse äro ej flere än regeringens
ledamöter. Jag anser att Kong!. Maj:t står öfver partierna, och
lämpligast, som hittills har skett, utnämner talmännen. Jag yrkan
bifall till reservanternas förslag.

Herr Höjer: Herr talman! Jag skall be att i största korthet få
yrka bifall till utskottets hemställan, på samma gång som jag ber

N:o 22.

Onsdagen den 18 Mars, e. m.

Angående
ändring i
| 52 regeringsformen

och §§ 33
och 51
riksdagsordningen.

(Forts.)

att få ansluta mig till hvad herr Ljungman från sin bänk anförde.
Åtskilliga reservanter, naturligtvis herrar från Första Kammaren,
hafva för sitt afstyrkande egentligen endast anfört § 38 i riksdagsordningen,
och med stöd af denna ansett den föreslagna förändringen
hvarken »högst nödig» eller »högst nyttig». Jag råkar dervid vara
af alldeles olika uppfattning. Jag anser nemligen den ifrågasatta
grundlagsändringen vara högst nödig och högst nyttig. Jag anser
det vara både nödigt och nyttigt, att den svenska Riksdagen så fort
som möjligt afskuddar sig det osjelfständighets eller omyndigbetsmärke,
som vidlåder densamma såsom andra statsmagten, då den
skall behöfva gå till den första att anhålla att få talmän för sina
båda kamrar. Jag gör detta så mycket hellre, som denna reform,
såsom herrarne se, icke innebär det allra ringaste steg i revolutionär
retning, emedan den bär ifrågasatta rättigheten icke är någon annan
än den, som de flesta europeiska konstitutionella staters representantförsamlingar
ega. I den konservativa pressen har visserligen gjorts
det inkast mot detta förslag, att man skulle kunna tänka sig, att i
våldsamt upprörda partitider det skulle kunna inträffa, att det
herskande partiet skulle tillsätta sina förtroendemän till dessa befattningar,
och man skulle dä kunna frukta, att en partihöfding, som
sålunda sattes till talman, skulle mer eller mindre visa veld vid utöfningen
af sitt embete. Jag får förklara, att jag för niin del icke
hyser den ringaste fruktan för någonting sådant, och jag åberopar
mig dervid på de skål, utskottet anfört, nemligen att det enligt grundlagen
tillkommer hvar och en riksdagsman rätt att till protokollet
fritt tala och utlåta sig i öfverensstämmelse med sin öfvertygelse,
hvarjemte och framför allt i händelse af propositionsvägran ä talmannens
sida möjlighet alltid finnes att vädja till konstitutionsutskottet.

Hvad slutligen angår det skäl, som anfördes af talaren på roslagsbänken,
nemligen att, då Första Kammaren redan vägrat ingå på
förslaget, Andra Kammaren derför borde göra sammaledes, sä står
jag på eu fullkomligt motsatt ståndpunkt, i det jag anser, att just
derför att Första Kammaren sagt nej, bör Andra Kammaren säga ja.
Situationen blir derigenom både mera pikant och intressant och för
den ena parten mer — genant.

Jag yrkar alltså bifall till utskottets förslag.

Herr Thestrup: Den näst föregående talaren antydde, att den
föreslagna ändringen vore »högst nödig och nyttig». — Som vi veta,
innehåller gällande grundlag den bestämmelse, att om någon ändring
i grundlagshänseende skall få ifrågakomma, den måste vara högst nödig
och nyttig — men min uppfattning står i fullkomlig strid med hans
i detta afseende. Under den tid, den nuvarande ordningen egt rum,
har det sätt, hvarpå Konungen utöfvat sin lätt att tillsätta talmän
och vice talmän för Riksdagens kamrar, så vidt jag vet, aldrig gifvit
anledning till den ringaste anmärkning, utan tvärt om tror jag, att
om kamrarne sjelfve skulle valt sina talmän och vice talmän, skulle
de gjort det i öfverensstämmelse med hvad Konungen gjort. Men
det är icke sagdt, att förhållandena alltid skola gestalta sig så lugnt

Onsdagen den 18 Mars, e. m.

K:o 22.

som hittills. Tider kunna komma, då strömningarna och förhållandena Angående
kunna ställa sig helt annorlunda; och då skulle det kunna hända, “”äring i
om kamrarne hade eu sådan rätt som här är i fråga, att eu för rings formen
tillfället rådande, icke synnerligen stor majoritet begagnade sig af och §§ 33
tillfället att på talmans- och vice talmansplatserna insätta endast sina och 31
egna koryféer. Jag tror det är bättre, att regeringen under sådana riksdagsförhållanden
får hafva den afgörande magten, och skall derför taga or mn9e™-mig friheten att i öfverensstämmelse med reservanternas förslag yrka ^ ort3''''
afslag å herr 0. B. Olssons motion i denna del.

Häruti instämde herr Elis Nilson.

Herr 0. B. Olsson: Det tyckes icke vara för snart, om denna
kammare åtminstone skulle vilja yrka någon förändring i detta hänseende.
Om vi återgå eller se tillbaka på den gångna tiden, så är
det åtskilliga ofog, enligt min åsigt åt samma beskaffenhet som det
nu ifrågavarande, hvilka blifvit afskaffade. Jag mins ifrån min första
riksdagstid, huru som det var vanligt, att talmännen vid riksdagens
öppnande skulle kyssa både konungen och drottningen på hand.

Jag mins äfven, huruledes under senare tid afskaffats det enligt min
uppfattning olämpliga bruket att talmännen skulle aflägga ed. Ett
hithörande exempel är äfven det förhållande, att det gamla bondeståndet
icke ansågs värdigt att sjelf utse sin sekreterare, utan det
skulle Kong!. Maja göra. Allt detta har nu blifvit afskaffadt genom
tidens fordringar, och i samma rigtning går min motion, om rätt för
kamrarne att sjelfva utse sina talmän och vice talmän. Jag vill icke
dermed hafva sagt att de talmän, som Kongl. Maja, under den tid
af några decennier som det nya representationsskicket varit rådande,
utnämnt, icke uppfylt kamrarnes önskningar, utan, tvärt om, jag är
alldeles viss om, att, om kamrarne fått välja talmän, samma personer
skulle blifvit utsedde. Nu ha reservanterna antydt, att denna grundlagsförändring
är hvarken högst nödig eller nyttig, och sålunda ansett
den icke vara behöflig. Jag är emellertid af fullkomligt motsatt
öfvertygelse. Vi ha just under denna riksdag gjort en erfarenhet i
detta afseende. Talmannen i Första Kammaren har varit sjuk och
vice talmannen i denna kammare likaså. Följden Idel'' i Första
Kammaren, att decharge icke kunde lemnas bankofullmägtige, just
emedan vice talmannen, som måste föra ordet, var jäfvig, kläde nu
det förhållandet vidare fortfarit, hvad skulle då blifvit följden? Om
sedermera, då talmannen begärt entledigande från sitt uppdrag, Hans
Maj:t Konungen icke kommit tillbaka från Norge, der Hans Maj:t
vistades, så skulle eu deputation måst afgå till Norge för att begära
ny talman. Men ännu svårare förhållanden kunna tänkas inträffa.

Om båda talmännen i ena kammaren samtidigt insjukna, och Konungen
på samma gång är sjuk eller vistas utrikes, hur skall man då kunna
reda sig med grundlagen sådan den nu är? Det vet jag sannerligen
icke. För att förekomma dylika olägenheter, som möjligen skulle
kunna uppstå, är det som jag tagit mig friheten väcka ifrågavarande
motion, och jag yrkar bifall till utskottets tillstyrkande förslag.

Nso 22. 40

Onsdagen den 18 Mars, e. m,

Angående Herr Jonson i Fröstorp: Jag skall icke söka ingå i någon
ändring i vederläggning af den siste talarens uppgifter, utan endast uttala min
Jnasformm*siSt '' frågan. Hvad då först angår den af herr Hallenborg väckta
och §§ 33 motionen, så kan det icke nekas, att den har ganska stora skäl för
och ''öl sig, och att den af honom föreslagna förändring kan vara af behofvet
riksdags- påkallad. Men deremot kan jag icke instämma med motionären Ola
ordningen. 1>osson Qlsson uti förslaget att kamrarne sjelfva skulle välja sina
(Forts.) talmän och vice talmän, ty med en sådan ordning skulle det kunna
hända, att ett herskande parti inom ena kammaren eller hela Riksdagen
utsåge en talman, som man i allmänhet icke önskade. Konstitutionsutskottet
åligger enligt 38 § riksdagsordningen att hos Riksdagen
framställa förslag till de grundlagsändringar, som utskottet anser
högst nödiga och nyttiga. I förevarande fall kan jag emellertid icke
förstå, hur utskottet kunnat komma till en sådan slutsats som att
den föreslagna förändringen är högst nödig och nyttig. För min
ringa del får jag förklara, att jag icke vill vara med om en sådan
grundlagsändring. Ty, som jag nämnde, det kan vara vådligt, att
ett parti, som beherskar situationen, får i sina händer magten att
tillsätta talman. Konungen deremot, som står öfver partierna, är
den, som säkrast bör kunna döma dem emellan. Vi ha ju också den
erfarenhet, att under de många ar, långt före det nuvarande repre
sentationsskickets början, som Konungen haft denna magt att utnämna
talmän, man aldrig haft skäl att klaga öfver de utnämnde,
och jag för min del får säga, att jag har det förtroende till Konungen,
att jag anser hans magt i detta afseende fortfarande skola blifva
den'' allra säkraste borgen för att få en oväldig och skicklig talman.

Jag yrkar för min del alltså utslag å utskottets hemställan och
bifall till den af herrar Bergius med flere afgifna reservationen.

Herr Swartling: Jag har förgäfves sökt att i detta utlåtande
finna några skäl, som kunna kraftigt tala för den hemställan, utskottet
i klämmen gjort. Det är visserligen sant, såsom utskottet anför och äfven
här blifvit närnndt, att flertalet af utlandets representantförsamlingar
sjelfva utse sina ordförande. Men icke kan jag finna detta vara
något kraftigt skäl för oss att handla på samma sätt. Jag ber få
nämna, att jag tvärt om hört uttalanden från ledamöter af utländska
representantförsamlingar, hvilka haft kännedom om var riksdagsordning,
och de hafva skattat oss lyckliga, som åtminstone från partistridernas
område hafva uteslutit talmännens tillsättning, utan att dessa
i stället nämnas af Konungen. För att en sådan förändring, som
den af herr Ola Bosson Olsson föreslagna, skulle kunna verkställas
och anses vara behöflig, borde man kunna påvisa, att några olägenheter
gjort sig gällande under det nu rådande förfaringssättet. Men det
har man icke gjort, och svårligen lärer man väl heller kunna göra
det. Utskottet säger, att stadgandet om, hvem det må tillkomma
att utse kamrarnes talmän, kan, enligt utskottets åsigt, »ej betraktas
annorlunda än som en blott förutbestämmelse». _ Då kan man väl
också med skäl fråga: är det väl nödigt och nyttigt att under sådana
omständigheter vidtaga denna ändring. För min del kan jag icke
finna det. Vid sådant förhållande ber jag för min del att få yrka

Onsdagen den 18 Mars, e. m.

41 N:o 22,

afsteg å utskottets hemställan och bifall till det af reservanterna från Angående
Första Kammaren framlagda, förslaget. ändring i

y O/j Y6Q6-

, ringsformen

Herr Dieden: Jag är hell och hållet förekommen af herr och §§ 33
Swartling. — Jag hade ämnat såga, att utskottet visserligen anfört, och 81
huru man har det stäldt i åtskilliga länder beträffande denna fråga, riksdagsmen
i utlåtandet saknas hvarje ord om, huru man i dessa länder är orJtm3e^>-belåten med der gällande bestämmelser i detta fall. Äfven jag har ^ or
talat med flere riksdagsmän från andra länder, och de hafva samtlig^
sagt: »hvad I ären lyckliga i edert land, som slippen dessa ofta återkommande
strider vid val af talmän»!

Jag yrkar afsteg å utskottets betänkande och bifall till reservanternas
försteg.

Herr Andersson i Högkil: Jag kan för min del icke förstå,
hvarför vår svenska Riksdag, såsom undantag från andra parlamentariska
församlingar, fortfarande skall stå under Konungens förmynderskap.

Det är länge sedan den kom till myndighetsåldern, och det är derför
nu tid på, att myndighetsförklaringen varder utfärdad. Man brukar
ofta i andra frågor anföra Tyskland såsom ett exempel för oss att
följa. Hvarför vill man icke i detta fall äfven taga Tyskland till
föredöme ?

Beträffande det af herr Hallenborg i Första Kammaren afgifna
försteget, så afser det visserligen att förekomma olägenheter, som
skulle kunna blifva en följd af nu gällande bestämmelser i frågan,
men förslaget kan endast delvis förebygga dessa olägenheter. Deremot
vinnes ett fullständigt förebyggande häraf genom konstitutionsutskottets
nu framlagda försteg.

Nu säger man, att reformen icke är högst nödig och nyttig. Ja,
då frågan om öppen Omröstning inom kamrarne var föremål för Riksdagens
pröfning, anförde man såsom skäl mot denna reforms genomförande
just, att talmännen utsågos af Konungen, och att de skulle
hafva en afgörande röst. Detta skäl mot en tidsenlig samt för ett
sundt och sant politiskt lif nödig reform skulle sålunda bortfalla, i
fall Riksdagen nu godkände konstitutionsutskottets försteg, hvartill
jag för min del. herr talman, hemställer om bifall.

I detta yttrande instämde herrar von Friesen, Hammarlund,

Berg från Stockholm, Wavrinsky, Fjällbäck, Olsson från Stockholm,

Jakob Erikson och Gustaf Ericsson från Stockholm, Nilsson från
Lidköping och Nilsson i Vrängebol.

Herr Björkman: Några nya eller andra skäl än utskottets har
jag icke att åberopa för min hemställan om bifall till dess försteg.

Jag skall endast be att få svara herr J. Jonson i Fröstorp, då
han yttrade, att partiförhållanden kunna komma att göra det svårt,
i fall detta försteg blefve godkändt, att jag icke vet af, att vi haft
några olägenheter deraf, att ordförande vid andra tillfällen inom det
politiska lifvet blifvit af församlingen utsedd. Vi kunna t. ex. tänka
Andra Kammarens Prof. 1891. N:o 22. 4

N:o 22.

Onsdagen den 18 Mars, e. in.

Angående oss ett utskott, sammansatt åt'' ledamöter från båda kamrarne. Inom
ändring i cjet,ta kunna ju meningarna vara olika i mångt och mycket mellan
ring8formen ledamöterna från Första och från Andra Kammaren, men alla bruka
och §§ 33 dock enas om att till ordförande välja den skickligaste och dugligaste
och 51 personen, och de äro derför alla väl belåtna med sitt val. Jag tror,
riksdags- äfven samma förhållande skulle inträffa här inom kammaren, i
ordningen, fajj utskottets förslag bifÖlles. Ty hvilka riksdagsmän som änkomme
(Forts.) atj. gitta kär, har jag så stort förtroende till dem i detta fall, att jag är
öfvertygad derom, att de skulle så grannlaga som möjligt utse sin
talman. För öfrig! tycker jag det är den naturligaste sak i verlden,
att, då man ser och läser alla de många statsrådsprotokoll, som föras
hos Konungen, och deraf finner hvilken mängd göromål, som der
förekomma, man deruti kan hafva ett skäl till att lindra Konungen
från hans många göromål. På grund häraf skall jag be att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr Ljung man: Med anledning af herr Swartlings yttrande derom,
att utländska föredömen icke böra vara bestämmande vid våra beslut
inom den svenska Riksdagen, så delar jag i detta fall fullständigt
hans uppfattning. Det har heller icke varit utländska föredömen,
som varit bestämmande för konstitutionsutskottet vid afgifvandet af
dess nu föreliggande förslag, utan öfvertygelsen derom, att detsamma
är bäst öfverensstämmande med våra svenska förhållanden och med
svenska folkets uppfattning af frågan.

Jag skall äfven be att få fästa uppmärksamheten derpå, att de
förhållanden, som hittills rådt under vårt nuvarande statsskick, varit
sådana, att svårare brytningar af den antydda arten icke förekommit.
Men om de framdeles skulle förekomma, så är det min oryggliga
öfvertygelse, att det vore af ofantligt stor fördel, om Riksdagens
kamrar sjelfva finge utse sina talmän, ty det skulle eljest lätt öka
brytningarna, om Konungen utsåge en talman, hvilken på ett mindre
klokt sätt blandade sig in i och sökte inverka på det ena eller andra
ärendets afgörande. En sådan möjlighet föreligger ju alltid, äfven om
den lyckligt nog hittills icke visat sig såsom verklighet.

Jag skall äfven be att få fästa uppmärksamheten derpå, att jaginom
utskottet hade ett mycket moderat yrkande, nemligen att man
skulle tillstyrka Riksdagen att förklara båda motionerna hvilande,
men Första Kammarens utskottsledamöter ville helt och hållet undertrycka
herr Ola Bosson Olssons motion. Under sådana förhållanden
fäns ju icke något annat att göra än att bestämma sig för det förslag,
som mest öfverensstämde med grundlagens bestämmelser rörande
Riksdagens ställning i öfrig!. Det kan nemligen icke vara ringaste
tvekan derom, att den magt, som 52 § regeringsformen lägger i
Konungens hand, står i strid med den befogenhet i öfrigt, som grundlagarne
lagt i Riksdagens hand. Då nu förslag väckts om ändring i
antalet vice talmän inom kamrarne, så vore ju tillfället med detsamma
gifvet att vid ändringen af denna paragraf och 33 § riksdagsordningen
äfven bringa dessa paragrafers innehåll i öfverensstämmelse med
grundlagarnes bud om Riksdagens sjelfständighet, eftersom det bör
vara en sjelfkär sak, att, när helst man ändrar en grundlag, man alltid

Onsdagen den 18 Mars, e, m.

43 N:o 22.

bor tillse, att de särskilda paragraferna stå i fullaste harmoni med Angående
hvarandra. Jag skall emellertid, på samma gång jag hemställer om ändring i
bifall till utskottets förslag, göra det yrkande, att proposition måtte rinfsfyrmen
framställas särskild! på herr Ola Bosson Olssons motion, sådan den oc/j §§33”
blifvit af utskottet formulerad, och särskildt på herr Hallenborgs och 51
motion. riksdags ordningen.

Herr Beckman: Jag har endast begärt ordet för att erinra om (Forts'')
att dock ett nytt skäl för denna grundlagsändring verkligen i närvarande
stund förefinnes. Det har här sagts upprepade gånger, att det icke
skulle finnas vare sig något praktiskt skäl eller något nytt skäl för
förändringen. Men det praktiska skälet finnes redan antydt i utskottets
utlåtande, der det heter: »att det är af stor vigt för Riksdagens
värdighet, att denna förändring blifver genomförd». Och det nya
skälet är, att om, såsom jag hoppas, den tid stundar då vi i hvardera
kammaren erhålla tre talmän — en talman och två vice talmän — det
då skulle blifva icke mindre än sex personer i riksdagen, hvilka
erhålla en sådan särskild utmärkelse från Konungens hand, då det
deremot enligt mitt förmenande är Riksdagen mera värdigt, att de
erhålla den åt Riksdagen sjelf. Ty, ehuru väl jag är lifligt öfvertygad
derom, att man i de flesta fall icke bör, icke får tänka sig möjligheten
deraf, att ett sådant nådevedermäle ofvanifrån skulle på något
sätt inverka på deras ställning till Riksdagen, böra vi dock här undvika
ända till skenet af att icke i alla afseenden med ömtålighet
gärda om Riksdagens värdighet.

Jag skall också på dessa skäl be att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herrar Eriksson i Elgered, Anderson i Hasselbol och Olsson i
Kyrkebol förenade sig med herr Beckman.

Herr Gu mm Hus: Utom det att jag instämmer med den föregående
talaren, skall jag be att få tillägga några ord.

Vi hafva här icke haft någon egentlig anledning att vara missbelåtna
med det sätt, hvarpå talmännen blifvit utsedde. Det kan ju
hända, att valet någon gång utfallit på annat sätt, än om kamrarne
sjelfva skulle hafva valt sina talmän, men i allmänhet har så icke
varit fallet. — Vi hafva sålunda icke någon synnerligen stor anledning
att klaga öfver de hittills skedda valen, och det är heller icke
min mening att klandra något af hvad som skett i den vägen. Men
då jag tänker på senaste talmansvalet i Första Kammaren, kan jag
icke annat än anse, att detta val varit oegentligt, då för närvarande
3/4 der äro protektionister och 1/4 frihandlare. De talmän,
som der utsågos vid riksdagens början, voro frihandlare båda två.
När sedermera en af dem afgick från talmausskapet på grund af
sjukdom, utsågs på nytt en frihandlare till talman, hvarigenom alltså
frihandelsminoriteten bl ef tre röster mindre. Då man nu icke kan
antaga såsom tänkbart, att icke någon af dessa 3/t fans, som
skulle hafva varit duglig för talmans- eller vice talmansplatsen derstädes,
är det all anledning att antaga, att kammaren, om den fått

N:o 22. ii

Onsdagen den 18 Mars, e. m.

Angående välja sjelf, valt annorlunda, än som nu skedde. Då dessutom för
ändring i närvarande hvarje röst i den fråga, som egentligen skiljer partierna
ringsformenfrån hvarandra, är synnerligen dyrbar, anser jag det vara mindre
och §§ 33 behagligt, att två röster från det parti, som nu ligger under med
och SI några få röster, blifva neutraliserade af eu tullvänlig regering. Det
riksdags- är visserligen mycket hugnande för oss, att båda talmansplatserna
V7T varit och fortfarande äro besatta med personer af det till röstantalet
1 or s'' underordnade partiet inom riksdagen, men detta förhållande flyttar
dock om fyra röster, och det kan blifva en sådan situation, då detta
icke är rätt lämpligt. — Det är temligen otroligt, att, om kamrarne
sjelfva finge välja sina talmän, det herskande partiet skulle minska
sitt inflytande på voteringarna genom att välja talmän ur egna led.
I sådant fall hade det åtminstone sjelf valt och finge derför sjelf bära
ansvaret. Men att en högre magt skall reglera omflyttningen af
röstsiffrorna genom att utse talmännen, det finner jag icke vara
lämpligt, icke önskvärdt, icke nyttigt och icke nödigt.

Herr talman! Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

Herr Ljungman: Då ingen instämt i mitt yrkande om särskild
proposition på hvardera motionen för sig, så tager jag för gifvet, att
ingen af kammarens ledamöter önskar till örfilande antaga båda. Jag
afstår derför från mitt förra yrkande.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. I enlighet med de
gjorda yrkandena gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan och dels på utslag å densamma och bifall i
stället till det yrkande, som innefattades i den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen hafva
blifvit besvarad med öfvervägande ja. Som votering emellertid begärdes,
biet’ nu uppsatt och justerad en så lydande omröstningsproposition: -

Den, som
n:o 3, röstar

bifaller konstitutionsutskottets hemställan i utlåtandet
Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit utskottets nämnda hemställan
och godkänt den af herr Bergius m. fl. afgifna, vid utlåtandet fogade
reservationen.

Omröstningen utföll med 94 ja och 86 nej; hvadan utskottets
hemställan af kammaren bifallits.

§ 3.

Justerades protokollsutdrag angående kammarens i dagens sammanträde
fattade beslut.

N:o 22.

Onsdagen den 18 Mars, e. m.

§ 4.

Ledighet, från riksdagsgöromålen beviljades:

herr J. Eliasson

> K A. Kaliber g
» J. H. Andrén
» M. G. Bruzelius

* E. G. Fredholm

* S. Arnoldsson

''» Halvar Eriksson
» A. G. Olsson i Frösvi
» L. A. Eklund
» (7. T. Lind
» C. Johansson i Esset
» .7. P. Schöning

» C. -EJ. Thermcenius

> J. Bromée
» A Swartling

> P. Truedsson
» J. Jonson i Fröstorp
» G- J- Jakobson

* P. A. H. Stjernspetz

> J. Eklund

» 0. Larsson i Mörtlösa

» C. TF. Collander
» TV. Jönsson i Gammalstorp
» A. G. ArafersowiHimmelsby
» I. Månsson

» JV. Olsson i Återstå
» ,7 A. Syo
» A. Liljeholm
» 6''. J. Kardell

» Frih. TF. G. «on Schwerin

> G. A. Andersson från Malinö
» C. Persson i Stallerhult

» J.A.Johansson i Bastholmen
» J Bengtsson i Gullåkra
och » P. Waldenström

under 10 dagar fr. o. m. den 20 dennes,

Tt	10			»	20	»
»	14		»	»	20	»
5»	12			»	21	V
»	14	»	»	»	20
»	12	2>	»		20
5>	14		tf		20	»
	14		»		20
»	14	S>	»	»	20
*	13	»	»	»	21	7>
	12	»			20	»
»	9				25
»	14	>		»	20
»	13		»	»	21
	14	»		»	20
	14	»	*	»	20
>	12	»	»	»	20
	10	.*	»	2>	23
»	14		2)		19
	14	»	»		19
>	14				20
2-	12		>	»	21
»	14	»	»		20
»	14	»	»	»	20
»	12	»	»		21
	12	»	»	»	20
»	10	»	»	3>	24
»	10		»	»	21	»
»	9	»		»	25
	11	»	»	»	23
>	13	»	»	»	21
»	12	»			21
	14		»	3>	19
	14			»	21	>
>	10	»		»	20	>

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 10,4 5 e. m.

In fidem

A E. J. Johansson.

Andra Kammarens Prot. 1891. N:o 22.

Tt	10			»	20	»
»	14		»	»	20	»
5»	12			»	21	V
»	14	»	»	»	20
»	12	2>	»		20
5>	14		tf		20	»
	14		»		20
»	14	S>	»	»	20
*	13	»	»	»	21	7>
	12	»			20	»
»	9				25
»	14	>		»	20
»	13		»	»	21
	14	»		»	20
	14	»	*	»	20
>	12	»	»	»	20
	10	.*	»	2>	23
»	14		2)		19
	14	»	»		19
>	14				20
2-	12		>	»	21
»	14	»	»		20
»	14	»	»	»	20
»	12	»	»		21
	12	»	»	»	20
»	10	»	»	3>	24
»	10		»	»	21	»
»	9	»		»	25
	11	»	»	»	23
>	13	»	»	»	21
»	12	»			21
	14		»	3>	19
	14			»	21	>
>	10	»		»	20	>

Tt	10			»	20	»
»	14		»	»	20	»
5»	12			»	21	V
»	14	»	»	»	20
»	12	2>	»		20
5>	14		tf		20	»
	14		»		20
»	14	S>	»	»	20
*	13	»	»	»	21	7>
	12	»			20	»
»	9				25
»	14	>		»	20
»	13		»	»	21
	14	»		»	20
	14	»	*	»	20
>	12	»	»	»	20
	10	.*	»	2>	23
»	14		2)		19
	14	»	»		19
>	14				20
2-	12		>	»	21
»	14	»	»		20
»	14	»	»	»	20
»	12	»	»		21
	12	»	»	»	20
»	10	»	»	3>	24
»	10		»	»	21	»
»	9	»		»	25
	11	»	»	»	23
>	13	»	»	»	21
»	12	»			21
	14		»	3>	19
	14			»	21	>
>	10	»		»	20	>

Tt	10			»	20	»
»	14		»	»	20	»
5»	12			»	21	V
»	14	»	»	»	20
»	12	2>	»		20
5>	14		tf		20	»
	14		»		20
»	14	S>	»	»	20
*	13	»	»	»	21	7>
	12	»			20	»
»	9				25
»	14	>		»	20
»	13		»	»	21
	14	»		»	20
	14	»	*	»	20
>	12	»	»	»	20
	10	.*	»	2>	23
»	14		2)		19
	14	»	»		19
>	14				20
2-	12		>	»	21
»	14	»	»		20
»	14	»	»	»	20
»	12	»	»		21
	12	»	»	»	20
»	10	»	»	3>	24
»	10		»	»	21	»
»	9	»		»	25
	11	»	»	»	23
>	13	»	»	»	21
»	12	»			21
	14		»	3>	19
	14			»	21	>
>	10	»		»	20	>