1890. Första Kammaren. N:o 9
ProtokollRiksdagens protokoll 1890:9
RIKSDAGENS PROTOKOLL
1890. Första Kammaren. N:o 9.
Onsdagen den 26 februari, f. m.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Herr statsrådet friherre Palmstierna aflemnade Kongl. Maj:ts
nådiga proposition till Riksdagen, angående försäljning af den s. k.
Kommendantsängen vid skansen Kronan i Göteborg m. m.
Denna kongl. proposition blef härefter föredragen och på begäran
bordlagd.
Justerades protokollet för den 19 i denna månad.
Anmäldes och bordlädes
statsutskottets memorial och utlåtanden:
n:o 24, angående öfverlemnande till särskilda utskottet af en
till statsutskottet hänvisad motion;
n:o 25, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
nedsättning i de på viss jord hvilande grundskatter m. m. äfvensom
inom Riksdagen väckta förslag i dithörande ämnen; samt
n:o 26, i anledning af'' Kongl. Maj:ts proposition angående
ändrad lydelse af 1, 6 och 9 §§ i lagen angående lindring i rustnings-
och roteringsbesvären den 5 juni 1885 äfvensom inom Riksdagen
väckta förslag i samma ämne; och
lagutskottets memorial och utlåtanden:
n:o 15, i anledning af Andra Kammarens återremiss af
1 punkten i utskottets utlåtande n:o 9, öfver väckta motioner om än
dringar
i utsökningslagen den 10 augusti 1877;
n:o 16, i anledning af väckt motion om inskränkning i gift
mans rätt att, utan hustruns samtycke, ingå borgen;
n:o 17, i anledning af väckt motion om tillägg till 20 kap.
1 § ärfdabalken; och
Första Kammarens Frot. 1890. N:o 9.
1
N:o 9.
2
Onsdagen den 2li Februari, f. m.
n:o 18, i anledning af vackt motion om ändrad lydelse af § 1
i förordningen i afseende på handel om lösören, som köparen låter
i säljarens vård qvarblifva, den 20 november 1845.
Företogs val af sju ledamöter i Riksdagens särskilda utskott
för behandling af Kongl. Maj:ts proposition angående ändrade bestämmelser
med afseende på de allmänna läroverken och pedagogierna;
och befunnos efter valförrättningens slut dertill hafva blifvit
utsedde:
herr Sjöcrona ..
» Gilljam.....
.» Billing .....
» Lundström
» JDickson.....
» Sundberg..
» TörneUadh
............ med 87 röster,
............ * 86
............. » 84 »
........... » 83 »
............ » 82 *
............. » 8L
............. » 75 » .
Företogs val af fem suppleanter i Riksdagens särskilda utskott
för behandling af Kongl. Maj:ts proposition angående ändrade bestämmelser
med afseende på de allmänna läroverken och pedagogierna;
och befunnos efter valförrättningens slut dertill hafva blifva
utsedde:
herr Ehrenborg ............................................. med 72 röster,
grefve Barnehow, A. G.............................. » 66 »
herr Kerfstedt............................................... » 63 »
» Kaj er åt.............................................. » 63 »
» Almgren ............................................... »60 » ,
sedan ordningen mellan dem, som erhållit lika antal röster, blifvit
genom lottning bestämd.
Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
lagutskottets under gårdagen bordlagda utlåtande n:o 19.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande bevillningsutskottets
den 22 och 25 i denna månad bordlagda betänkande
n:o 1, i anledning af väckta motioner om uppsägande af
Sveriges med utländska magter ingångna handels- och sjöfartsfördrag
samt om tulltaxans förändrade uppställning.
Onsdagen den 26 Februari, f. m.
3
N:o 9.
1 punkten.
Hans excellens herr statsministern friherre Åkerhielm afgaf
en skriftligen affattad förklaring af följande innehåll: Gfifvet är att det
skrifvelseförslag till Kongl. Maj:t, hvarom kammaren nu har att
öfverlägga, då det af Riksdagen beslutas och huru det än slutligen
formuleras, skall, när det, likasom hvarje annat sådant, i sin tid
inför Konungen i statsrådet föredrages, tillvinna sig det afseende
och tillerkännas den inneboende vigt, som Riksdagens grundlagsenlig!
uttalade mening påkallar. Blir det mig förunnadt att på
grund af Konungens fortfarande förtroende afgifva mitt råd i detta
ärende, måste detta råd blifva ett uttryck af den mening jag hyst
och hyser som medlem af Riksdagen, nemligen att någon förlängning
af nu gällande traktat-aftal med Frankrike oförändradt icke
är tillrådlig. Riksdagens allt tydligare framträdande önskan att,
i den mån tillbörlig hänsyn till industri och näringslif det medgifver,
obunden af aftal med främmande land åt Sverige bevara
rätten att bestämma tullar och tulltaxa finner jag under för handen
varande förhållanden fullt förklarlig. Det är detta jag velat
uttala, och om än det i utskottets skrifvelse bestämdt formulerade
datum är egnadt att väcka betänksamhet, vill jag dock icke utöfver
det nu sagda från denna plats lägga något ord till öfverläggningen
om huru Riksdagen må pröfva klokast och häst att affatta den
underdåniga skrifvelse, hvaruti Riksdagen frambär sin önskan.
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve
Lewpnhaupt uppläste ett skriftligt anförande, så lydande: Då
jag tillåtit mig begära ordet, är det icke för att här inlåta mig på
något skärskådande af frågan om och i hvad mån de traktater, om
hvilkas uppsägning bevillningsutskottet tillstyrkt en underdånig
framställning hos Kongl. Maj:t, må vara för Sveriges intressen förmånliga
eller icke. Men med afseende å det embete, jag för närvarande
bekläder, anser jag det vara en pligt att uttala min tanke,
huruvida, för den händelse uppsägning af de ifrågavarande traktaterna
anses höra ega rum, det kan vara lämpligt, att Riksdagen
i sin framställning härom på förhand angifver någon viss tidpunkt
såsom den, från hvilken en sådan uppsägning bör verkställas.
Jag bör då först meddela, att enligt alla underrättelser det
synes fullkomligt säkert, att Frankrike kommer att uppsäga icke
mindre de med de förenade rikena utan äfven öfriga med främmande
länder ingångna, i kraft varande aftal af de slag, hvarom
här är fråga, så snart man bestämt det nya tullsystem Frankrike
hör för framtiden följa. Det är äfven mycket sannolikt, att en
sådan uppsägning från fransk sida kommer att ega rum redan före
den 1 februari 1891; men det är dock icke desto mindre tänkbart,
att så icke inträffar, och i så fall vore det enligt min åsigt icke
med våra. intressen förenligt att förekomma Frankrike genom att
från vår sida uppsäga traktaten från den 1 februari 1891.
Om uppsägning
af handelstraktaterna
med
Frankrike
och Spanien.
(Forts.)
N:o 9.
4
Om uppsägning
af handelstralctaterna
med
Frankrike
och Spanien.
(Forts.)
Onsdagen den 26 Februari, f. m.
Då man icke har anledning tro, att någon annan stat inom
den 1 februari 1891 skall uppsäga sin med Frankrike afslutade
traktat, blefve, under förutsättning som nyss nämnts, följden den,
att ensamt vår traktat komme att upphöra den 1 februari 1892,
under det att alla andra traktater med Frankrike komme att fortfara
intill den dag, som infölle ett år efter det uppsägning egt rum.
Det torde vara helt naturligt, att endast utsigten till något
dylikt skulle verka hämmande på vår handel, och det är icke troligt
att vi utan traktat skulle erhålla behandling såsom den mest
gynnade nation.
Då vår traktat med Frankrike är gemensam för de förenade
rikena, skulle en uppsägning komma att gälla äfven Norge; men
det finnes ingen anledning att förmoda annat, än att norska regeringen
i så fall skulle samtidigt påkalla eu framställning till
Frankrike om traktatens förlängning för Norges del. Franska
Yficr^xingen skulle icke ega befogenhet att utan parlamentets hörande
bifalla en sådan framställning, och det är icke sannolikt att
framställningen kunde komma att af parlamentet behandlas förr,
än parlamentet fattat beslut om uppsägning af traktaterna med
andra länder, men framställningen skulle deremot kunna komma
att behandlas samtidigt med ett sådant beslut, och om man antager
att beslutet komme att fattas före vår traktats utlöpande den
1 februari 1892, vore det åtminstone icke omöjligt, att en förlängning
af traktaten för Norges del kunde komma att medgifvas till
den tid, då på grund af Frankrikes uppsägning alla nuvarande
tarifftraktater skulle komma att utlöpa. Någon säker beräkning
skulle dock aldrig kunna uppgöras i det afseendet, och samma
rubbning i handeln, som efter uppsägningen från de förenade
rikenas sida måste inträffa för Sverige, skulle således äfven uppkomma
för Norges del.
Hvad mig beträffar, anser jag uppsägning af traktaten icke
böra ega rum förr än det är möjligt att efter föregående underhandlingar
erhålla någon klarhet om de vilkor, som efter traktatens
upphörande kunna beredas vår handel och sjöfart på i rankrike,
och sådana underhandlingar kunna icke inledas förr än Frankrike
bestämt sitt blifvande tullsystem. Men derefter är jag beredd,
att _ ehuru utan tvifvel med olika utsigt till framgång — föra
underhandlingar på bas af vare sig det ena ekonomiska systemet
eller det andra, allt efter de föreskrifter, som från svensk eller
norsk sida kunde komma att meddelas_mig, och jag är till och
med beredd att, om detta ingalunda omöjliga fall inträffade, samtidigt
underhandla efter ett system för Sverige och ett annat för
Norge. . . .
Hvad angår traktaten med Spanien, är det enligt mm åsigt
tydligt, att en uppsägning af traktaten med Frankrike måste föranleda
äfven uppsägning af den förra traktaten.
Onsdagen den 26 Februari, f. m.
5
N:o 9.
Medan jag har ordet, vill jag begagna tillfället att berigtiga Om uppsugen
uppgift, som förefinnes i den af mig inlemnade, vid utskottets n™9 afhanutlåtande
aftryckta tabell F. I nämnda tabell uppgifves, att be- terna med
loppet af de förhöjda lots- och skeppsmäklareafgifterna, som på Frankrike
grund af gällande lagstiftning omedelbart skulle drabba vår sjö- och Spanien.
fart i händelse af traktatens upphörande, skulle utgöra pr år 93,000 (Forte.)
kfonor för Sverige och 240,000 kronor för Norge. Men på grund
af numera till utrikesdepartementet inkomna fullständiga uppgifter
böra dessa belopp rätteligen beräknas till 64,640 kronor för
Sverige och 182,000 kronor för Norge.
Friherre Klinckowström: De förklaringar, som från statsrådsbänken
såväl af hans excellens herr statsministern som äfven
af hans excellens herr utrikesministern nu blifvit afgifna, föranleda
mig att varmt tacka dessa Konungens rådgifvare för de upprigtiga
och frimodiga yttranden de nu haft för att i denna så vigtiga
fråga lugna sinnena. Då jag icke hade hoppats att så skulle ske,
både jag preparerat mitt yttrande i frågan på en vida större basis
än som nu kan vara behöfligt, men jag får bedja herrarne om ursäkt,
att jag likväl någon stund måste uppehålla mig vid frågan
för att i synnerhet kritisera bevillningsutskottets nu afgifna betänkande,
som jag i många afseenden finner högst otillfredsställande
och bristfälligt. Men dessförinnan kan jag icke underlåta att uttrycka
min stora tillfredsställelse deröfver, att hans excellens herr
utrikesministern nu förklarat att, derest förhållandena skulle sådant
påbjuda, han vore villig att negociera nya handel straktater
på grund af de olika intressen, som i tullpolitiskt hänseende skilja
de båda brödrarikena Sverige och Norge. Den, som något studerat
dessa frågor, finner genast vid första påseendet att dessa intressen
äro så vidt skilda, att det icke kan annat än förvåna att
man hittills sökt sammanbringa dem, om jag så får säga, under
en hatt. Det låter sig icke göra, ty norrmännen äro ett hufvudsakligen
sjöfartsidkande folk, som egentligen icke har några större,
utvecklade näringar, utan hvars största och egentligaste exportartiklar
bestå af trä- och fiskvaror, då deremot Sverige, som. vi
litet hvar veta, har helt andra exportintressen. Vidare har Norge
en tulltaxa, som ganska mycket skiljer sig från Sveriges, hvilket
äfven hvar och en lätt kan se genom att jemföra de båda tulltaxorna.
Att då förena dessa båda länders intressen i tullpolitiskt
afseende är mycket origtigt och har till stor del föranledt det
missnöje, som är rådande i Sverige från deras sida jag tillhör,
från tullskyddsvännernas, deröfver att våra intressen i handelspolitiskt
hänseende ofta måste stå tillbaka för Norges. Så har
skett vid de spanska traktaterna och så har skett äfven beträffande
sjöfarten. Vi hafva uppoffrat i den franska tariffhandelstraktaten
många våra intressen för att skydda Norges export och
i synnerhet dess sjöfart. Huruvida detta varit klokt, lemnar jag
derhän. Jag tror, att det varit mycket obetänksamt gjordt af oss.
Hvad nu beträffar det betänkande, som ligger framför oss
till afgörande på grund af de motioner, som blifvit aflemnade, så
N:o 9.
6
Onsdagen den 26 Februari, f. m.
Om uppsägning
af handelstralctaterna
med
Frankrike
och Spanien.
(Forts.)
ber jag, då jag är ensam motionär i dessa frågor i denna kammare,
att kammaren ville tillåta mig att närmare framställa mina
anmärkningar emot det sätt, på hvilket bevillningsutskottet behandlat
nämnda min motion. Som herrarne litet hvar veta, består
min motion af två grupper af förslag. Den ena rör tulltaxan
och den andra traktaterna-. Beträffande tulltaxan hade jag föreslagit
en förändrad uppställning af densamma, så att den skulle
utgöra dels en generel tulltaxa för alla de nationer, som icke i
handeln med oss hade en särskild genom traktater orsakad företrädesrätt,
dels en speciel taxa för de tarifftraktater, som hafva afslutats
eller möjligen framdeles kunde blifva af oss afslutade med
främmande magter. Derjemte framstälde jag skälen, hvarför det
nuvarande i tulltaxan gällande systemet att bestämma varans tullafgift
efter vigt vore origtigt och hvarför afgiften, om ock icke
alltid, dock, der så kunde utan olägenhet ske, borde bestämmas
efter varans värde. Jag har i min motion framstäf många exempel
derpå och visat, huru orättvist genom nu gällande system i
detta fall den fattige behandlas, jemfördt med den rike och välmående.
Det tredje syftet med mitt förslag var, att lyx- och öfverflödsartiklar
skulle, efter upphörande af synnerligast franska tarifftraktaten,
hvilken just binder förnämligast dessa artiklar och hindrar
Riksdagen att öfver dem bestämma, draga en mycket högre
tullbeskattning än hvad nu skett, dels derför att de äro öfverflödsvaror
och dels derför, att derigenom skulle utjemnas förhållanden
emellan den fattige och den rike, beträffande tullafgifter
och beskattning.
Huru har nu bevillningsutskottet behandlat min motion? Jag
har, mine herrar, med uppmärksamhet genomläst dess betänkande,
icke eu utan flere gånger. Jag tror mig icke vara främmande för
hithörande ämnen, men jag får upprigtigt bekänna, att det smärtat
mig att ifrån en Riksdagens delegation, besatt med dess förtroendemän
och hysande samma åsigter, som tullskyddsvännerna
nu göra, få ett betänkande, som, enligt mitt förmenande, så illa
motsvarat Riksdagens förtroende beträffande denna fråga. Utskottet
har i sitt förslag stympat och sönderbrutit densamma, och jag
tviflar på, att utskottet rätt gjort sig reda för den stora vigt, medelbart
eller omedelbart, som denna fråga eger för Sveriges ekonomiska
intressen.
Gräl'' jag nu till utskottets betänkande och granskar detsamma,
så har utskottet haft att yttra sig öfver trenne punkter i min
motion, nemligen delvis angående tulltaxan och, i en särskild
punkt, uppsägelse af de med främmande magter och brödrariket
afslutade handelstraktater utan tariff, och slutligen om de handelstraktater,
som Sverige-Norge afslutat med Frankrike, Spanien
och Portugal. Men huru har utskottet gått till väga vid detta sitt
ansvarsfulla värf?
Hvad de s. k. dubbla tulltaxorna beträffar, nemligen den generella
och den speciella — dessa taxor benämnas det s. k. differentialtullsystemet
— har utskottet helt och hållet, som också dess betän
-
Onsdagen den 26 Februari, f. m. 7 N:0 9.
kände på sid. 7—10 närmare angifver, följt dels 1885 års bevill- Om uppsägningsutskotts
betänkande, till följd af den motion, nära på lika
lydande med denna, som jag vid ifrågavarande riksdag både äran Urna me$
afgifva rörande dessa frågor och rörande äfven differentialtull- Frankrike
systemets ändamålsenlighet äfvensom traktaternas. Jag tviflar och Spanien.
dock på, att utskottet gjort sig klart för hvad 1885 års bevillnings- (Ports.)
utskotts majoritets betänkande innebar. Jag ber, mine herrar, att
få uppräkna namnen på de personer, som år 1885 utgjorde bevillningsutskottet.
Dervid ber jag att personligen få nämna dem,
som tillhörde Första Kammaren, och i klump dem, som tillhörde
Andra Kammaren. Från Första Kammaren sutto uti 188o års
bevillningsutskott: herrar Bennich, Kockum, Björnstjerna, Wsern,
Dahl, Hammar, Fock, frih. Barnekow. och dessutom en rigtig storman
inom frihandlarnes leder, nemligen herr Forssell, och slutligen
herr Widmark. Från Andra Kammaren sutto der 6 protektionister
och 4 frihandlare.
Se vi nu efter hvilka bland dessa, af mig nu namngifna, herrar
voro protektionister och hvilka voro frihandlare, så finna vi,
att utaf dessa 10 personer från Första Kammaren voro 3, summa
3, protektionister och 7 frihandlare. Då räknar jag ändå herr
Bennich såsom en röst, men med den kännedom jag har om honom,
skulle han i ett utskott eller en komité i tull-politiskt hänseende
vara väl värd 3 om icke 10 röster. Detta utskotts majoritet har
naturligtvis dikterat beslutet, och jag vet icke, men jag kan hålla
vad om, att herr Bennich har uppsatt detsamma, ty han är en särdeles
skrifkunnig man.
Detta beslut, dikteradt af frihandlarne, har bevillningsutskottet
för denna riksdag åberopat såsom tillfyllestgörande svar på en
så vigtig fråga som den nu föreliggande.
Jag kommer derefter till 1886 års bevillningsutskott. Der
finna vi å nyo samme ordförande som 1885, nemligen herr Bennich,
samt dessutom från Första Kammaren herrar Björnstjerna, Reuterswärd,
Dahl, Waern, Fock, Barnekow, Nisser, de la Gardie och
Forssell. Der funnos således 4 protektionister emot 6 frihandlare.
Från Andra kammaren, der den protektionistiska rörelsen fått
öfverhand, funnos i detta utskott 7 protektionister och 3 frihandlare.
Herrarne se således, att uti 1886 års bevillningsutskott lågo
frihandlarne under, men, såsom jag förut sagt, herr Bennich är
värd minst 3 röster, och huru han burit sig åt det känner jag
icke, allt nog, bevillningsutskottet äfven för den riksdagen gillade
fullständigt och instämde med hvad 1885 års bevillningsutskott i
dessa frågor utredt och föreslagit. Sedan hände, hvad som vi tullskyddsvänner
icke utan tacksamhet kunna påminna om, att nemligen
den frihandelsvänliga regeringen, som då rådde, genom två
af sina förnämste män, dåvarande hans excellens herr statsministern
och finansministern, den förre från statsrådsbänken i Andra
Kammaren och den senare från samma bänk i denna kammare,
uttalade sig rörande denna fråga och gjorde det på ett sätt, som
man icke kan annat än med stor tacksamhet erinra sig. Jag skall
be att få uppläsa det något märkvärdiga yttrande, som hans ex
-
K: o 9.
8
Onsdagen den 2G Februari, f. m.
Om uppsägning
af handelstraktaterna
med
Frankrike
och Spanien.
(Forts.)
cellens herr statsministern då hade i Andra Kammaren. Hart
sade:
»Då jag sålunda icke kunnat finna utlandets exempel bevisande
för ett inslående på tullskyddssystemets väg, ber jag er,,
mine herrar, derför icke tro att jag är alldeles oåtkomlig för lärdomar
från utlandet. Det finnes en sida i nyare tiders tullpolitik,
der vi onekligen hafva att lära af utlandet, och det sker genom
att se till, huru staterna sins emellan genom handelstraktater betinga
sig förmånligare afsättning i andra länder. Nu hafva visserligen
äfven vi traktater med nästan alla länder, men de flesta af
våra traktater äro baserade på grundvalen af behandling såsom
den mest gynnade nation. Det är endast tre stater, med hvilka.
vi afslutat tarifftraktater, hvarigenom vi betingat oss billigare tull
för varor, kommande från vårt land, emot det att vi nedsatt tullen
å varor från dessa tre länder. —• Men den omständigheten, att vi
äro bundna med öfriga magter genom klausulen att medgifva dem
den mest gynnade nations behandling, förorsakar att, när vi gjort
en tullnedsättning för ett land, så hafva vi äfven måst medgifva
samma tullnedsättning för alla öfriga länder, utan att hos dem
kunna utverka något särskildt vederlag i fråga om afsättningen till
dem af våra alster.
Detta är onekligen i vissa fall en olägenhet för oss, men denna
olägenhet kan icke afhjelpas annorlunda än genom införande af
differentialtullar. Dessa äro visserligen en form för tullbeskattningen,
som i praktiken medför ganska afsevärda svårigheter. Men
om dylika tullar ej i praktiken äro så lämpliga, ega de dock i
vissa fall ett värde deri, att de utgöra ett medel för regeringen
att vid traktaters ingående med främmande magter kunna bereda
landet eu gynsammare afsättning för dess alster. Ur den synpunkten
hafva de ock i vissa länder accepterats, och det skulle,
derför icke förundra mig, om man önskade inslå på ett sådant system
äfven i Sverige. Jag vill sålunda säga, att om Riksdagen
hos regeringen begärde utredning, huru vida ett sådant system
skulle kunna äfven hos oss med fördel tillämpas, så skulle jag
tillstyrka, att man med det största intresse egnade sig åt den frågans
närmare utredning. Men, märken väl, att systemet med differentialtullar
afser att låta den högre taxan tillämpas endast mot
vissa länder, under det att importen af samma vara från andra
länder står öppen under gynsammare vilkor. Derigenom skiljer
sig detta system från det allmänna skyddssystemet».
Hade utskottet kommit i håg detta herr statsministerns yttrande,
^ och att den dåvarande frihandelsvänliga regeringen sade
sig vilja mottaga och behandla syftenligt den skrifvelse om införande
af differentialtullsystem och i sammanhang dermed om de
handelstraktaters uppsägande, som icke hafva någon tariff, är jag
öfvertygad om, att utskottet hade kommit till ett annat resultat i
denna punkt.
Vid samma 1886 års riksdag väcktes å nyo en motion i denna
kammare angående dubbla tulltaxor och att de handelsfördrag,
äfvensom handels- och sjöfartsfördrag, som ej vore förenade med
Onsdagen den 26 Februari, f. m.
9
N:o 9.
för längre tid bindande tariffer, måtte varda uppsagda. Första Om uppsägKammaren
både då 3 tillfälliga utskott. Jag vill minnas, att i det niVti af hantillfälliga
utskottet n:o 2 satt en mängd protektionister, och till- terna1 med
sättningen af detta utskott skedde påtagligen i den mening, att Frankrike
dit skulle skickas alla de motioner, som rörde tullfrågor och och Spanien.
skulle behandlas af tillfälligt utskott. Så blef emellertid icke (Forts.)
händelsen. Den ofvan nämnda motionen i Första Kammaren remitterades,
jag vet icke på grund af hvilken bearbetning, icke till
detta utskott utan till Första Kammarens tillfälliga utskott n:o 1.
Der sutto herrar Roos, A. W., Axell, Biesért, Ekenman, T. L. A.,
och Wallenius. Bland desse fans icke någon säker protektionist
mer än herr Ekenman. Den tiden ansågs, enligt mina anteckningar,
herr Wallenius icke för en fullt renhårig protektionist.
Också gick det i detta tillfälliga utskott alldeles på samma sätt
som i 1885 och 1886 årens bevillningsutskott, och herr Ekenman
reserverade sig emot utskottets betänkande. Sedermera kom eu
komité, som äfven detta års bevillningsutskott åberopar såsom stöd
för sitt afslag på frågan om differentialtullar och uppsägande af
icke tariffegande handelstraktater. Det var den s. k. differentialtullkomitön.
Den bestod af 7 ledamöter och nu, mine herrar,
hafva vi herr Bennich här igen. Han var nemligen ordförande i
denna komité, som för öfrigt bestod af herrar Åkerman och Meyer
frihandlare, samt protektionisterna herrar Dahl, Lönegren och
Cederschiöld. Den sjunde ledamoten var hemmansegaren Carl
Ifvarsson. Från denna komité har jag en pikant anekdot, som jag
vill berätta. Jag har den från säkert håll; men skulle jag misstaga
mig i något, är ju komiténs ordförande här tillstädes och kan
råtta mig.
När frågan om differential tullsystem eller icke förekom till
behandling inom komitén, stodo tre frihandlare, som hade formulerat
ett eget beslut, emot tre protektionister, Indika också hade
formulerat ett särskild! beslut. För att slita denna tvist måste
således en sjunde person tillkallas. Denne gaf sin röst, som icke
var så litet tyngande i vågskålen, åt frihandlarne, hvadan deras
åsigt blef den segrande. Den tillkallade personen var ingen annan
än herr Carl Ifvarsson, som der utgjorde »maximus communis divisor».
Detta är betecknande för situationen. Det oaktadt har
det nuvarande bevillningsutskottet anfört både hvad majoriteten
och minoriteten i denna komité yttrade angående den nu föreliggande
frågan.
Nu, mine herrar, kommer jag till någonting, som är kanske
det märkvärdigaste vid 1886 års riksdag, när den jemföres med den
nuvarande. Vid 1886 års riksdag förenade sig ännu flere protektionister
i båda kamrarne, och jag tror att herr Reuterswärd stod i
téten för den motion, som då åstadkoms. Den är undertecknad af
28 personer, hvaribland vi återfinna 4, som äro ledamöter i det
nuvarande bevillningsutskottet, nemligen herrar Reuterswärd, Lithander
och Ekenman från Första Kammaren och herr Boström,
utskottets nuvarande ordförande, från Andra Kammaren. Jag hade
också en anspråkslös plats bland subskribenterna. I motionen
N:o 9.
10
Onsdagen den 26 Februari, f. m.
Om uppsäg- föreslogs bland annat, »att Riksdagen ville bos Kongl. Maj:t i
n™g af haw- underdånighet göra framställning, att alla de handelsfördrag, äfventerna1
med som kombinerade handels- och sjöfartsfördrag och traktater, som
Frankrike med främmande stater afslutits och ännu äro gällande, med undanoch
Spanien, tag af de med Spanien, Frankrike och Portugal senast afslutade
(Forts.) tarifftraktater, måtte, samtidigt och så snart lämpligen ske kan, å
Sveriges sida uppsägas». Denna punkt ackorderar nära nog ord
för ord med hvad jag nu, 1890, i min motion framstält rörande
denna fråga. Men nu behandlar bevillningsutskottet denna punkt
i min motion med följande yttrande, som återfinnes på sid. 10
uti utskottets betänkande n:o 1: »då utskottet sålunda icke uti införandet
af differentialtullar kunnat finna något medel att förbättra
vår tullpolitiska ställning gent emot utlandet och i motsats mot
motionärerna uti våra utan tariff ingångna handels- samt kombinerade
handels- och sjöfartsfördrag ser en synnerligen lämplig form
för ordnandet af våra internationella handels- och sjöfartsförbindelser,
öfvergår utskottet till skärskådande af de förslag friherre
Klinckowström i 4:e punkten af sin motion framstält».
Huru det är möjligt att, efter en så kort mellantid som 4 år,
från att 1886 hafva motionerat om dessa handelstraktaters uppsägande
1890 finna dem vara en synnerligen lämplig form för
ordnandet af våra internationella handels- och sjöfartsförbindelser,
är mer än jag kan förklara. Här hafva desse 4 herrar, som sitta
i 1890 års bevillningsutskott, totalt och utan spår till någon orsak,
såvidt jag kan förstå, frångått sina år 1886 så bestämdt formulerade
förslag och utbytt dem mot ett yttrande, som sakligen har
sin grund i frihandlarnes betänkande. Herr Bennich må verkligen
vara glad och klippa med ögonen, men det är sannerligen för
starkt, och dervid kan tillämpas ordspråket: emot mina fiender kan
jag reda mig-, värre är det emot mina vänner. Desse 4 herrar, som
biträdde och som föranledde och agiterade för 1886 års motion,
som jag här har i min hand, hafva 1890, i en så vigtig principfråga
som den om handelstraktater och differentialtullar, totalt
ändrat öfvertygelse, lika lätt som man byter om rock. De må
sjelfve förklara det, om de kunna, jag kan det icke.
Nu kan må hända herr Reuterswärd referera sig till sitt yttrande
vid samma riksdag, hvilket han hade i denna kammare den
9 april. För att bespara honom både tid och möda vill jag uppläsa
detsamma, då jag har det här i kammarens protokoll. Jag vill
icke besvära kammaren med att uppläsa det i sin helhet, emedan
det är temligen vidlyftigt. Han säger rörande den ifrågavarande
punkten bland annat:
»Det förslag, som innefattades i min med fleres motion, nemligen
att Riksdagen skulle hos Kongl. Maj:t anhålla, att uppsägning
skulle ega rum af alla traktater med andra länder utom för
dem, med hvilka vårt land hade tarifftraktater, var framkommet
under den förhoppning, att spanmålstullar och följaktligen äfven
industritullar skulle blifva vid denna riksdag beslutade.»
Det blef emellertid icke bifallet och derför behöll icke herr
Reuterswärd sin åsigt längre, såsom här synes. Men nu, 1890, äro
Onsdagen den 26 Februari, f. m.
11
N:o 9.
ju spanmålstullarne ett faktum ock således kan icke ens den an- Om uppsågledningen
anföras såsom orsak, hvarför han ändrat åsigt i en så
stor och principal fråga. Innan jag afslutar frågan om dessa terna
handelstraktater utan tariff, vill jag till protokollet yttra min åsigt, Frankrike
att jag långt ifrån är en fiende till dessa. Visst icke. Men hvar- och Spanien.
för jag, 1885 såväl som 1890, förordat deras uppsägning, är huf- (Forts.)
vudsakligen derför att, ser man in uti dessa traktater och ^genomläser
man dem med uppmärksamhet, skall man finna, att de äro
affattade på ett numera och efter våra nuvarande förhållanden i
många afseenden otillfredsställande sätt, och att deras antal med
skäl borde regleras och reduceras efter landets och handelns behof.
De äro till den grad oefterrättliga, att till exempel med
Tyskland, som, såsom vi alla veta, sedan många år tillbaka knutit
sig i hop till den så kallade tyska tullföreningen, och vidare förenat
en stor del af Tyskland under samma kejsarkrona, vi icke
lyckats till dato få till stånd en handelstraktat, och dock hafva vi
i detta stora land så många vigtiga handelsintressen att bevaka.
Jag vill minnas att utrikesministern för några år sedan yttrade,
att vi hafva 7 olika handelstraktater med delar af Tyskland, men
vi hafva icke någon handelstraktat med Tyskland, såsom en
hel stat.
Huru hafva då, med afseende å handelstraktater med och utan
tariffer, andra länder förhållit sig? Jag får i detta afseende be
att få för herrarne uppläsa ett sammandrag deröfver, som visar
huru snål man varit vid beviljandet af tariffhandelsfördrag, när
man har andra handelsfördrag med förbehåll att behandlas såsom
den mest gynnade nation, emedan man insett faran af desamma
genom den stora verkan de hafva på dessa senare handelsfördrag
och på de nationer, med hvilka de blifvit ingångna.
Belgien | har | 13 traktater men | endast 2 med | tariff. | |
Danmark | » | 5 | » » | inga » | » |
Tyskland | » | 12 | » » | » 4 » | » |
England | » | 15 | » » | inga » | » |
Frankrike | » | 13 | » » | » 5 » | s |
Grekland | >, | 9 | » » | » _ 2 » | 5 |
Holland | » | 14 | » » | inga » |
|
Österrike | » | 14 | » » | » 2 » | » |
Portugal | » | 10 | » » | » 3 » | » |
Rumänien | » | 9 | » » | » _ 6 » | » |
Ryssland | » | 6 | » » | inga » | » |
Sverige-Norge | 27 | » » | » 3 » | » |
(Herr Bennich häpnar icke ens!)
Schweiz har 14 traktater, deraf 3 med tariff.
Serbien » 10 » » obekant.
Jag har icke lyckats få uppgift, huru förhållandet är med
Serbien i detta fall.
Spanien har 16 traktater, deraf 3 med tariff.
Nord-Amerika »7 » » ingen » »
Så stora stater som England, Holland, Ryssland och NordAmerika
kunna mycket väl sköta sina handelsförhållanden utan
N:o 9.
12
Onsdagen den 26 Februari, f. m.
Om uppsägning
af handelstralctaterna
med
Frankrike
och Spanien.
(Forts.)
tarifftraktater, men vi kunna icke göra det. Det må förlåtas, om
man tycker att detta är underligt.
Jag har i min motion, hvartill jag sedermera skall återkomma,
särskildt grupperat de länder, som hafva två tariffer, nemligen en
generel och en speciel, de, som hafva blott en tariff, och de, som låta
den speciella tariffen, eller traktattariffen, uppgå i den allmänna
tulltaxan. Det är så långt ifrån att detta senare fall är det allmänna,
såsom frihandlarne Adel forna riksdagar läto påskina, att
det tvärtom inom de europeiska staterna är ett undantag. Nyligen
hafva t. ex. äfven SchAveiz och Grekland, hvilka förr stodo
på samma ståndpunkt som vi i detta afseende, inrangerat sig bland
de stater, som hafAra två tulltaxor, hvadan numera, åtminstone
såvidt jag vet, de enda stater, som låta traktattariffen uppgå i den
allmänna tulltaxan, äro Sverige-Norge och England. Mången
torde nu fråga, hvarför man är så ofantligt envis att hålla sig
qvar vid tarifftraktaterna. Skälet härtill kan dock utan svårighet
förstås från frihandelns sida, ty dessa tarifftraktater binda vederbörande
statsmyndigheters sjelfständighet öfver tulltaxan i fråga
om alla de artiklar, som tillhöra tariffen, och de lemna derjemte
åt alla de stater, med hvilka det egna landet öfverenskommit om
handelstraktater att behandlas lika med den mest gynnade nation,
samma fördelar, som tariffen lemnar. Ännu ett steg längre hafva
hos oss en frihandelsvänlig riksdag och regering gått i denna
fråga, nemligen derutinnan att de infört tarifftraktaten i den generella
tulltaxan och derigenom tillgodosett alla handelsstater samma
fördelar, som det egna landet med stora och dryga uppoffringar
tillköpt sig från de länder, med hvilka tarifftraktater afslutats.
Det är fiffigt påhittadt, och jag erkänner i detta, såsom i mycket
annat, att frihandelspartiet har mycket bättre både hufvud, kunskaper
och sens d’affaires än vi protektionister. Deraf förklaras
också, huru partiet lyckats i så många år hålla sig qvar vid magten,
likasom det ännu kämpar mot oss på ett sätt, som är ganska
farligt för vårt bestånd, hvarpå jag skall, innan jag slutar detta
föredrag, lemna några faktiska bevis.
Hvad utskottets behandling af fan/ftraktatsfrågan beträffar,
måste jag erkänna, att den har gjorts på ett helt annat sätt än
som kommit de två föregående frågorna till del. Här har nemligen
utskottet verkstält en i många hänseenden tillfyllestgörande
utredning och dervid lemnat Riksdagen i hand ytterst vigtiga
upplysningar rörande handels- och sjöfartsförhållandena inom de
traktatförande länderna, och jag är utskottet mycket tacksam derför.
Men innan jag inlåter mig på frågan om dessa tarifftraktater,
vill jag göra Riksdagen uppmärksam på en dess konstitutionella
sida, som är af allvarligare beskaffenhet än mången tror. Enligt
min åsigt, har man vid afslutandet af tarifftraktaterna i tre punkter
öfverskridit sin grundlagsenliga befogenhet. Såsom herrarne
veta, åtfölja tarifferna dessa handelsfördrag och utgöra de väsentligaste
beståndsdelarne af dem. Men en tariff är af bevillnings
natur, ty man kan väl icke neka, att åsättande af särskild afgift
för hvarje särskild artikel i tariffen är en bevillningsfråga. Be
-
Onsdagen den 26 Februari, f. m. 13 jNso 9*
villningen skall, enligt 61 § regeringsformen endast fastställas Om uppsägför
tiden mellan hvarje riksdag. Jag betviflar följaktligen stats- m^stra''k^''
magternas rätt att, såsom vid tarifftraktaterna vanligen skeft, be- terna med
stämma derom för en tid af tio år. Genom Kong! Maj:ts sjelf- Frankrike
tagna rätt att prolongera den franska traktaten från år 1875, då och Spanien.
den utlöpte, och till hvilken tid Riksdagen bestämt dess fortvaro, (Forts.)
fick den likväl, Riksdagen oåtspord, år efter år fortgåända till
år 1882. I den då förnyade franska traktatens 18:de artikel mom.
2 förekommer dessutom följande pactum: »De höga fördragsslutande
parterna förbehålla sig rättighet att efter gemensamt aftal i denna
traktat och i de densamma bilagda tariffer införa alla sådanamot
traktatens anda och dess grunder icke stridande ändringar, hvilkas
nytta erfarenheten kan komma att ådagalägga». Äfven denna öfverenskommelse
strider mot bestämmelsen i regeringsformens 61 §
och betager svenska folket dess urgamla rätt att, enligt samma
grundlags 57 §, sig sjelf beskatta. I den franska traktatens artikel
8 förekommer jemväl en bestämmelse, som måste förvåna den
trogne grundlagsifraren. Den handlar nemligen om sprit och
bränvin af vindrufvor på fat och lyder: »sådan vara må, då varan
är tillverkad i Frankrike och sjöledes direkt inkommer till Sverige
eller Norge, införas emot erläggande af de afgifter, som för spritvaror
af svensk eller norsk tillverkning äro eller framdeles kunna
varda bestämda». Såsom herrarne veta, är detta drufbränvin underkastadt
en vida lägre tullbeskattning än andra spirituösa, _ som
införas från främmande länder. Men detta är, enligt regeringsformens
61 §, såvidt jag förstår icke annat än ett monopol, då gegenom
nämnda paragraf i den franska handelstraktaten en viss
korporation tillförsäkras en undantagsställning i afseende på beskattningen,
som grundlagen icke vill veta af. Jag har nu vid
omnämnandet af dessa frågor icke velat bestämdt säga, att jag har
rätt, ty dem tillhör det, som bekant, konstitutionsutskottet att behandla
och beifra. Men hvad detta Riksdagens förnämsta
utskott beträffar, som enligt grundlagen har motionsrätt och, opåmindt,
bör inkomma med förslag till alla de förändringar i grundlagarne,
som anses högst nödiga, nyttiga och möjliga att verkställa,
så måste jag, på grund af min fyratiofemåriga riksdagsmannaerfarenhet,
upprigtigt bekänna, att utskottet endast undantagsvis begagnat
sig af denna rätt, och att det, att döma af dess betänkanden
vid hvarje riksdag, är bedröfligt att se, huru litet utskottet
åtlydt grundlagens bud rörande dess verksamhet. Man kan verkligen
på detta utskott tillämpa skaldens ord om det gamla göta
lejon, som sofver med öppna ögon.
I afseende på den utredning, som med mycken sakkännedom
och på ett tillfredsställande sätt gjorts af bevillningsutskottet, ber
jag dock få lemna några statistiska data, som skola visa, huru litet
denna franska handelstraktat under våra nuvarande förhållanden
gagnar oss.
Yärdet af de från Frankrike till Sverige införda varor under
år 1887 utgjorde.................................................... kr. 6,217,796: —
d:o af de till Frankrike från Sverige utförda varor » 27,226,138: —
N:o 9.
14
Onsdagen den 26 Februari, 1. m.
Om uppsägning
af handelstraktaterna
med
Frankrike
och Spanien.
(Forts.)
Af de från Frankrike till Sverige införda varor utgjordes de
vigtigaste af:
Värde i kr.
Bränvin och sprit af vindrufvor 1,804,439: —
Färger ........................................ 109,353: —
Hudar och skinn, oberedda......... 131,874: —
Kaffe ............................................ 1,168,587: —
Konserver ................................... 207,105: —
Likör ............................................ 113,444: —
Summa 3,234,802: —
Alla öfriga varors värde ............ 2,982,994: —-
Af de från Sverige till Frankrike införda varor utgjordes de
vigtigaste af:
Värde i kr.
Fläsk .................................... | 142,964 | _ |
Bränvin och sprit ................ | 90,052 | — |
Hudar och skinn, oberedda . | 236,175 | _ |
Jern och stål ......................... | .... 1,904,254 | _ |
Papp och papper .................... | 943,482 | — |
Sirup ...................................... | 385,073 | — |
Spanmål, omalen: hafre ........ | .... 4,242,429 | — |
Tj ära ..................................... | 81,687 | — |
Trämassa ................................ | 375,237 | — |
Trävaror, oarbetade................. | .... 18,651,592 | _ |
d:o arbetade ............... | 48,847 | — |
Summa 27,151,792 | _ | |
Alla öfriga varors värde ....... | 74,346 | — |
Ser man nu efter, mine herrar, huru dessa exportartiklar såväl
från Frankrike som ock från Sverige till nämnda land förhålla
sig till tariffen, så finner man med förvåning, att endast följande
artiklar, som exporterats från Sverige till Frankrike, åtnjuta tullindring
enligt traktatstariffen, nemligen:
Fläsk, värde .................. kr. 142,964: —
Sprit, d:o » 90,032: —
Jern, d:o » 1,904,254: —
Papper, d:o .................. » 943,482: —
Trä, arbetadt d:o ................. » 48,847: —
Summa kr. 3,129,599: —
medan följande,
Frankrike, icke
Hudar, värde
Sirup, d:o
Spanmål, d:o
Tjära, d:o
Trämassa, d:o
Trävaror, oarb. d:o
utan tvifvel våra vigtigaste exportartiklar på
i minsta mån beröras i tarifftraktaten, nemligen:
............. kr. | 236,175: — |
............. » | 385,073: — |
............. » | 4,242,429: — |
............. » | 81,687: — |
............. 2> | 375,237: — |
............ » | 18,651,792: - |
Summa kr. 23,982,393: —
Onsdagen den 26 Februari, f. m.
15
N:o 9.
Häraf se vi, huru litet värde denna traktat i sjelfva verket Om uppsägbar.
ega för oss och vår handel. han~
I afseende på den förlust eller vinst vi gjort på den franska terna med
handelstraktaten har bevillningsutskottet för åren 1886 — 1888 lem- Frankrike
nät några dyrbara upplysningar. Tullindringen för till Frankrike och Spanien.
exporterade svenska varor utgjorde nemligen, enligt utskottets (Forts.)
uppgift:
1886: 1887: 1888:
135,756 kr. 159,623 kr. 158,662 kr.
I fråga om den tullindring, som å andra sidan kommit Frankrike
till godo, i följd af dess varuexport till Sverige, säger sig
utskottet icke kunna meddela några säkra uppgifter utan nöjer sig
med att endast redogöra för den tullindring, som blott den franska
artikeln drufbränvin under nämnda tid åtnjutit i Sverige, och den
utgjorde:
1886: 1887: 1888:
153,248 kr. _ 121,443 kr. _ 167,187 kr.
Under forna strider i tullfrågor med frihandlarne, då jag var
yngre och kraftigare, gjorde jag mig mödan att, när den ursprungliga
franska traktaten skulle förnyas, taga reda på, hvad Sveriges
förlust genom åt Frankrike lemnade tullindringar å vissa vigtigare
varor betydde för oss, och hade vid samma tillfälle bevillningsutskottet
äfven gjort sina beräkningar rörande samma ämne. Resultaten
häraf ber jag att få till någon del åter anföra. Genom
de tullindringar, som Frankrike hos oss åtnjöt för sina till oss
införda varor, vann detta land år 1879:
å drufbränvin.......................................................... kr. 272,645
» vin på fastager .................................................. » 72,440
» vin på buteljer ......................................................... ;> 132,342
» konserver .................................................................. » 9,981
» öfriga 8 artiklar af nämnvärd betydenhet ........... » 2,118
Summa kr. 489,526
Enligt bevillningsutskottets beräkning för samma år, uppgick
summan af dessa tullindringar till 600,000 kronor. Men, mine
herrar, genom att franska traktatstariffen blifvit i allmänna tulltaxan
intagen förlorade svenska statskassan derpå, enligt min beräkning,
år 1879 950,920 kr. och, enligt hvad 1882 års bevillningsutskott
uppgifvit, 1,126,893 kronor. Detta är en icke obetydlig
förlust för den i mina ögon ganska måttliga nyttan af denna kommers.
Samma jemförelse kunde jag äfven meddela beträffande Spanien,
men jag vill icke dermed upptaga kammarens tid.
Huru hafva de länder, hvilka i många hänseenden i handelsväg
kunna jemföras med oss, skött sig beträffande sina tarifftraktater?
Jag skall meddela herrarne några uppgifter, som jag i detta
afseende samlat af tillgängliga handlingar, och jag kan icke neka
till att jag härvid kommit till ganska förunderliga resultat. Svenska
tulltaxan af den 19 augusti 1889 har 682 nummer, deraf 222
fria (åtskilliga n:r med flera underafdelningar) och 460 nummer
N:o 9.
16
Onsdagen den 26 Februari, f. m,
Om uppsägning
af handélstrdktaterna
med
Frankrike
och Spanien.
(Forts.)
tullpligtiga. Senaste franska handelstraktats tariff för import till
Sverige af franska varor bär 135 nummer, deraf 7 fria och 128
tullpligtiga, samt för import till Norge 112 nummer, deraf 6 fria
och 106 tullpligtiga. Den gemensamma tariffen för export från
Sverige-Norge till Frankrike upptager 151 nummer, hvaraf 64
äro fria och 87 tullpligtiga. Senaste spanska handelstraktats tariff
för import till Sverige af spanska varor har 14 nummer, deraf 6
fria och 8 tullpligtiga; tariff för import till Norge 6 fria, 8 tullpligtiga;
tariff för export från Sverige eller Norge till Spanien 24
nummer, alla tullpligtiga. Handels- och sjöfartstraktaten med
Portugal upptager för de förenade rikena Sverige-Norge endast
en tariff för import af portugisiska viner till de förenade rikena
under 3 nummer, likasom ock för export af svenska och norska
varor till Portugal.
Jemför man nu detta med förhållandena i Tyskland, hvars
nuvarande tulltaxa omfattar 379 artiklar, deraf endast 49 äro fria,
så finna vi, att detta förbundsland hade intill år 1886 afslutat endast
20 handelsfördrag med främmande länder, med förbehåll af
ömsesidig behandling lika med den mest gynnade nation. Bland
dessa 20 fördrag äro endast 4 tariffhandelsfördrag, nemligen med
Spanien, Grekland, Italien och Schweiz, af hvilka det spanska
tariffördraget för införsel af spanska varor till Tyskland innehåller
38 nummer, deraf 9 äro fria, det grekiska 20 nummer, deraf 17
äro fria, det italienska 22 nummer, deraf 9 äro fria, och slutligen
tariffördraget med Schweiz för införsel . af schweiziska varor till
Tyskland 59 nummer, med stundom många underafdelningar, deraf
25 äro tullpligtiga och 34 fria.
Sammanfattas de band, som genom nyssnämnda 4 tariffhandelstraktater
påläggas tyska allmänna tulltaxans 330 tullpligtiga
artiklar, så befinnes antalet af de genom tariffhandelsfördrag
bundna artiklarne uppgå till endast 70, eller 21 %, då deremot i
Sverige dess tulltaxas 460 tullpligtiga artiklar äro genom de 3 tarifftraktater,
Sverige med 3 främmande magter afslutat, bundna
beträffande 139 artiklar, eller 30 procent. Här kan man verkligen
säga, att reflexionerna göra sig sjelfva!....
En annan sak, som också har sin särskilda pikanta historia,
är det märkvärdiga vindrufsbränvinet. Jag har nyss erinrat, hvilken
undantagsställning denna vara vid importen till Sverige och
Norge åtnjuter enligt art. 8 i det franska tariffhandelsfördraget.
Men sedan vederbörande myndighet gjort sig all möda, att dylik
vara endast mot skärpta produktionsbevis och under all möjlig
kontroll i öfrigt infördes för den lägre afgiften, så erfor man år
1885, då vid riksdagen fråga förekom om afslutande af handelstraktat
med Portugal, att hans excellens herr utrikesministern,
om jag mins rätt, vid den tiden friherre C. F. L. Hochschild,
hade vid det statsrådsprotokoll af den 25 januari 1884, som var
bifogadt den kongl. propositionen, i fråga om denna traktat yttrat
rörande drufbränvin på följande sätt: »En nedsättning i sistnämnda
tull vore visserligen beviljad franskt drufbränvin vid direkt
införsel på fastager, men samma fördel tillkomme dessutom alla
Onsdagen den 26 Februari, f. m.
17
N:o 9.
magter, som tillförsäkrade sig behandling som den mest gynnade Om uppsägnation
och skulle således i följd af det svensk—norska förslagets nin9 af l‘anallmänna
stadgande om sådan behandling äfven komma portugi- deUtraktasiskt
drufbränvin till godo». Och den 9 April 1886 yttrar samme Fmnkrike
man (då.f. d.. utrikesminister): »Då herr Björnstjerna (äfven han och Spanien.
f. d. utrikesminister) för en stund sedan både ordet, talade han (Forts.)
«m sina bekymmer och besvärligheter vid underhandlingen med
Tyskland om afslutande af en generel traktat, som kunde träda i
stället för de nu gällande separattraktaterna. Han nämnde då, att
från tysk sida framstälts anspråk på, att tyskt potates- och sädesbränvin
skulle få åtnjuta samma förmåner som franskt drufbränvin,
samt att han hade för Tysklands underhandlare erkänt, att,
om Tyskland tillverkade bränvin af drufvor och förde det till
Sverige sjöledes, vore Tyskland obestridligen berättigadt att åtnjuta
samma tullfrihet som Frankrike». Jag har en gång förut, när
dessa frågor voro före, fäst uppmärksamheten på detta ganska
besynnerliga förhållande, att två utrikes ministrar taga sig för
att utan vidare tillförsäkra andra länder än Frankrike alldeles
samma rättigheter som till följd af särskilda handelstraktater med
Sverige—Horge må komma detta land till godo.
I samma plenum den 9 April 1886 yttrar samma friherre
Hochschild: »Friherre Klinkowström ville veta, huruvida icke drufbränvin,
tillverkadt i något annat land än Frankrike, sjöledes importerats
till Sverige. Jag tror mig med full visshet kunna svara
honom, att sä icke skett. Så vidt jag har mig bekant tillverkas
icke bränvin af drufvor någonstädes utom i Frankrike». Jag kunde
icke, när detta yttrades, gendrifva saken med detsamma, men
när jag nu började mina undersökningar —■ ty jag är forskare och
samlare tillika — hvad finner jag då först och främst i kommerskollegii
berättelse om utrikes handel och sjöfart år 1887? Jo,
att der finnas upptagna helt simpelt följande passus:
Bränvin och sprit af vindrufvor:
a) tillverkadt i Frankrike och derifrån sjövägen direkt infördt
809,862 liter ä 45 öre;
b) annorstädes tillverkadt eller på annat sätt infördt 11,089
liter ä 60 öre;
och om jag går till Marks Waarenlexikon, som är en ganska
vigtig bok, och slår upp artikeln -»Kognak», hvad finner jag då?
Jo, att i Rhenländerna, som tillhöra Tyskland, för närvarande
årligen tillverkas mellan 3 och 4 millioner liter drufbränvin.
Vid samma tillfälle tog jag mig friheten interpellera herr
Bennich, huruvida icke drufbränvin, som icke komme från Frankrike,
åtnjöte samma tullindring som franskt drufbränvin. Herr
Bennich behagade svara på helt andra saker, men på denna fråga,
som kanske han ensam kände till, behagade han icke svara.
Det möter stora svårigheter att kunna afsluta handelsfördrag,
som fullkomligt tillfredställa Sverige, emedan samma handelsfördrag
äfven måste tillfredsställa Horge. I det fallet har, Gud vare
lof, hans excellens herr utrikesministern nu lugnat oss med att,
hvad på honom ankommer, försöka om icke särskilda handelsfördrag
Första Kammarens Frot. 1890. N:o 9.
2
N:o 9.
18
Onsdagen den 26 Februari, f. m.
Om uppsägning
af handelstraktaterna
med
Frankrike
och Spanien.
(Forts.)
för det ena ocli särskildt för det andra landet må kunna med samma
främmande magt afslutas, ock, mine herrar, det vore väl, om
så kunde ske.
En annan anmärkning, som spelat stor rol under diskussionen
rörande franska handelstraktaten, är, att denna äfven innehåller en
sjöfartstraktat, och att dessa tvenne traktater icke skulle kunna
skiljas åt. Men äfven detta visar sig icke vara sant, ty jag har
här de senaste handels- och sjöfartstraktaterna med Frankrike,,
Spanien och Portugal, och af dessa tre länder hafva Frankrike och
Spanien slutit särskilda fördrag rörande handeln och särskilda fördrag
rörande sjöfarten, och endast Portugal sammanslagit båda i
en traktat.
Mine herrar, tullskyddsfrågan är efter mitt förmenande att
likna vid en byggnad med sina fyra hörnstenar.
Den första hörnstenen utgöres af lifsmedelstullarne, som vi
lyckades uppställa vid 1888 års riksdag.
Den andra hörnstenen skulle innehålla skydd för förädlingsindustrien
jemte många andra saker, hvarom jag i en motion vid
denna riksdag å nyo framstält förslag; men denna andra hörnsten
har af bevillningsutskottet efter mitt förmenande blifvit så illa åtgången,
att den i det skick, hvari den nu befinner sig, svårligen
kan lämpa sig för en hörnsten.
Den tredje hörnstenen i byggnaden är Riksdagens tullskyddsvänliga
majoritet, och med afseende derpå ber jag herrarne att få.
framställa en kalkyl, huru denna vigtiga fråga i den närmaste
framtiden kommer att gestalta sig:
Första Kammarens protektionister............ 97
» » frihandlare .................. 48
Andra » protektionister ............117
» » frihandlare ..................105
båda kamrarnes protektionister sålunda 214 mot 153 frihandlare;
Första Kammarens protektionister ............ 99
. » » frihandlare .................. 46
18yi { Andra » protektionister............ 86
» frihandlare..................131
1890
1891 sammanträder en riksdag, som, hvad Andra Kammaren beträffar,
grundar sig på i september förestående nya val till hela
kammaren.
1 Första Kammaren torde ingen annan förändring inträffa, än
som blifver en följd af uppstående oberäkneliga vakanser. Enligt
förestående beräkning skulle Första Kammaren komma att bestå
af 99 protektionister och 46 frihandlare, men Andra Kammaren,
mine herrar, den kommer beklagligen att räkna endast 96 protektionister
mot 131 frihandlare. Följden häraf blir:
l:o att inga beslut i skyddstullvänlig rigtning, der hvarje kammares
bifall särskildt fordras, kunna då påräknas blifva fattade;
2:o att vid gemensamma voteringar uti tullbevillningsfrågor
stanna 195 protektionister mot 178 frihandlare.
Onsdagen den 26 Februari, f. m.
19
N:o 9.
. Från att det vid gemensamma voteringar år 1890 funnits en
majoritet af 61 röster, sjunker denna majoritet år 1891 ned till 18
röster, som genom Konungens val till talmän vid nästa riksdag af
protektionister i stället för frihandlare, hvilket mycket väl kan ega
rum, genom den förseglade sedeln, tagen från protektionisterna i
stället för från frihandlarne, reduceras till endast 13 röster. Om
sedermera,, genom enskilda bearbetningar vid höstvalen, endast 7
protektionister komma att utbytas mot frihandlare, så är det slut
med hela vår majoritet i tullskyddsfrågan.
Den fjerde hörnstenen i byggnaden är en tullskyddsvänlig
regering, och jag . hade tänkt yttra några ord rörande Riksdagens
ställning till regeringen, men efter det vackra och tillfredsställande
uttalande, som vid början af denna frågas behandling gjordes från
statsrådsbänken, är det obehöfligt.
Jag borde måhända begära, att de 3 punkter i min motion,
som vidröras i bevillningsutskottets betänkande, skulle inför kammaren
underkastas votering, alldenstund de stå i strid med utskottets
betänkande, men jag vet på förhand, och synnerligen efter
de yttranden som från statsrådsbänken blifvit fälda, att det skulle
tjena till ingenting, och för att icke allt för mycket uppreta kammaren
emot mig, afstår jag.
Herr grefven och talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats
till sammanträdets fortsättande kl. 7 e. m.
Herr Reuterswärd: Jag hade förestält mig, att denna dis
kussion.
kunnat betydligt reduceras, sedan deras excellenser statsoch
utrikesministrarne yttrat sig, synnerligast som den siste talaren
tycktes vara fullkomligt belåten med deras uttalanden. Jag ber
emellertid att, med anledning af hvad som redan blifvit i den föreliggande
frågan sagdt, få yttra några ord.
Det både naturligtvis för oss skyddstullsvänner varit särdeles
kärt, om ifrågavarande skrifvelse fått framkomma till Kongl. Maj :t,
utan att regeringens ledamöter på förhand gifvit sin åsigt till känna,
helst som bevillningsutskottet uppsåtligt bemödat sig att så affatta
skrifvelseförslaget, att den mest finkänsliga regering deraf icke
skulle kunna taga anstöt. Men då nu dessa yttranden, som sagdt,
blifvit fälda och, så vidt jag uppfattat dem rätt, icke uttalades å
regeringens vägnar utan såsom deras excellensers egna åsigter, torde
det tillåtas mig att hysa den förhoppning, att, sedan Kongl. Maj:ts
regering hunnit taga del af såväl Riksdagens uttalanden i ämnet
som ock den. omfattande utredning, som från utskottets sida egt
rum och som innefattas i detta digra betänkande, det då skall visa
sig, att bevillningsutskottet haft goda skäl att föreslå Riksdagen
aflåtandet af en skrifvelse med underdånig anhållan, att Kongl.
Maj:t ville i så god tid uppsäga ifrågavarande tarifftraktater, att de
kunna tilländalöpa den 1 februari 1892. Hans excellens utrikesministern
nämnde endast i förbigående några ord om den spanska handel.
straktaten och, så vidt jag fattade hans ord rätt, att den spanska
tariffhandelstraktaten skulle upphöra att gälla samtidigt med den
Om uppsägning
af handelstraktaterna
med
Frankrike
och Spanien.
(Forts.)
NtO 9. 20 Onsdagen den 26 Februari, f. m.
Om uyppsäg- franska, men har den franska traktaten varit för Sverige mindre
ning af han- fördelaktig, så vågar jag påstå, att den spanska med dess tolkning
delstrakta- j tvifvelaktiga fall varit rent af upprörande för det svenska sinnet,
frankrike och skulle jag. finna, det mycket sorgligt, om en fosterländsk reoch
Spanien, genng skulle vilja tvinga det svenska folket att behålla en sådan
(Forts.) traktat en enda dag längre än traktatsbestämmelserna angifva. Om
jag för ett ögonblick skulle sätta mig in i den tanken, att franska
traktaten i och för sig i många afseenden varit till gagn för Sverige,
så lärer det icke kunna förnekas, att denna traktat varit till skada
i så måtto, att den dragit med sig och bundit oss vid mer än tjugu
andra handels- och sjöfartstraktater och kombinerade sådana med
länder, som blifvit tillförsäkrade behandling lika med den mest gynnade
nation, utan att dessa länder gifvit oss det ringaste vederlagför
sådana fördelar, ty de icke blott kunna
till en del redan vidtagit sådana förhöjningar i sina tulltaxors bestämmelser,
att de för eu mängd svenska varor närma sig till
införselsförbud. X)å så är, torde väl ingen kunna påstå, att vi härutinnan
tillvaratagit vårt lands sanna intressen. Hvar och en, som
litet tänkt sig in i affärsförhållanden och särskildt internationella
handelsförhållanden, måste med mig instämma deruti, att det icke
är välbetänkt af ett litet folk, sådant som det svenska, att inlåta
sig på aftal, som binda för decennier. Vi veta, hvilka ofantliga
förändringar stundligen inträda i den kommersiella verlden dels till
följd af förbättrade kommunikationer, dels och icke. minst till följd
af de ständiga nya uppfinningar, som göras på det industriella området,
och att ett kapitalfattigt land som Sverige omöjligen kan
tillegna sig dessa uppfinningar lika snabbt som konkurrerande,
kapitalstarkare och mäktigare länder.
Här har blifvit sagdt, att man kan vara öfvertygad om, att
Frankrike skulle uppsäga alla handels- och sjöfartstraktater. Det
är ju mycket möjligt och mycket troligt, men jag vågar påstå, att
ingen, äfven den mest i förhållandena invigde, kan i detta nu säga,
hvad Frankrike kommer att göra i afgörandets ögonblick, och jag
tror det vara ett missgrepp af de svenska protektionisterna, om de
icke begagnade detta tillfälle för att hos Kongl. Maj:t i underdånighet
framföra sina önskningar och de bekymmer och den oro,
som äro rådande till följd af de nämnda tariff-han delstraktaternas
tillvaro. Vi äro nu bundna att fritt bestämma öfver vår tulltaxa och
vår sjelf beskattningsrätt, och deri har friherre Klinckowström efter
mitt förmenande fullkomligt rätt, att hela 57 § regeringsformen är
illusorisk, så länge dessa traktater äro bestående, och .likväl är det
en af svenska folkets dyrbaraste rättigheter att sig sjelf beskatta.
Om man betraktar det såsom en olycka att dessa, traktater
uppsägas, så kan jag icke föreställa mig, att olyckan blir mindre
derigenom att uppsägning sker från fransk sida, och om nu Sverige
är det land, som anser sig mest hafva förlorat på traktaten, så
ligger det i sakens natur att det är mest berättigadt förklara sig
icke vilja längre fortsätta på denna väg. Vi hafva, mine herrar,
fått uppbära mycken smälek, att vi för att bereda staten nödiga
inkomster och skydd åt jordbruksindustrien med flere industri
-
Onsdagen den 26 Februari, f. m. 2L NtO 9.
grenar åsatt ganska betydliga tullar, men vi äro, så länge traktaten Om uppsägräcker,
förhindrade att göra full rättvisa åt den mindre industrien
och handtverkerierna m. in. Vi äro vidare förhindrade att på ett ferna meg
rättvisare sätt fördela dessa skatter genom att åsätta lyx- och Frankrike
öfverflödsartiklar betydligt ökade tullsatser, hvilka artiklar bättre och Spanien.
än något annat föremål lämpa sig till en sådan beskattning. (Forts.)
Här vill jag äfven vidröra vårt förhållande till Norge i frågan;
väl är det sant, att vi icke böra helt och hållet lemna detta ur
räkningen, men min fulla öfvertygelse är den, att brödrafolket i
allmänhet helst ser, att det sjelft får bestämma öfver sina förhållanden
utan all inblandning från svensk sida. Om Norge kan
förskaffa sig tarifftraktater med flera eller färre länder, ju fördelaktigare
desto bättre, så skall det för oss vara särdeles kärt.
Min ärade vän, friherre Klinckowström, har här uppträdt på
ett sätt mot bevillningsutskottet, som jag anser mig berättigad att
bemöta, då han sade att utskottet behandlat hans motioner på ett
sätt, som visar att det illa motsvarar Riksdagens förtroende. Han
har äfven dervid vändt sina anmärkningar mot mig, såsom ledamot
i utskottet, och sagt, att jag måtte ändrat åsigter från åren 1885
och 1886 till 1890. Jag försäkrar den ädle friherren derom, att
mina åsigter i hufvudfrågorna äro precis desamma nu som då.
Men förhållandena voro mycket olika vid 1885 och 1886 årens
riksdagar; då var frihandelssystemet gällande, och_ hvarje liten fördel,
det protektionistiska partiet kunde tillvinna sig, ansågs såsom
en stor seger. Nu är skyddssystemet fastslaget och är af både
Konung och riksdag gemensamt beslutadt. Utskottet har handlat
klokt, då det endast tillstyrkt en skrifvelse om tarilftraktaternas
uppsägning men för öfrigt afstyrkt friherre Klinckowströms motioner,
ty hufvudsaken är, att till Kongl. Maj:ts kunskap kommer,
hvad Riksdagen i den föreliggande frågan önskar. Om det framdeles
skulle ifrågakomma att ingå tarifftraktater, så hoppas jag, att antalet
deri upptagna artiklar blir så litet som möjligt, men då torde
det befinnas nödigt att hafva både en generel och en speciel tulltaxa,
men förr än den saken blifvit afgjord, finner jag för min del
det icke lämpligt, att 1890 års Riksdag befattar sig med så omfattande
förslag som dem, friherre Klinckowström framlagt. Jag
tror således, att, om herr friherren närmare tänker på och beaktar
den utredning, som utskottet gjort i frågan, herr friherren skall
finna, att 1890 års bevillningsutskott handlat åtminstone försvarligt.
Jag vill icke längre taga kammarens tid och öfverseende i anspråk;
jag är öfvertygad att mina politiska vänner gerna förena
sig med mig, då jag anhåller om proposition på bifall till det föreliggande
förslaget.
Herr Wsern: Den förste talaren yttrade, att det vore ett missgrepp
att icke antaga det förslag utskottet gjort, och han slutade
sitt anförande med en uppmaning till sina meningsfränder inom
tullpolitiken att sluta sig till honom. Rör min del kan jag icke
anse denna fråga vara en fråga mellan frihandlare och protektionister.
Jag anser den vara af vida större omfattning och betydelse.
N:o 9.
22
Onsdagen den 26 Februari, f. m.
Om uppsägning
af handelstrdktaterna
med
Frankrike
och Spanien.
(Forts.)
Här är icke fråga om åsättande af några högre eller lägre tullar,
utan här gäller, huruvida uppsägning skall ske af en den 1 februari
1892 utlöpande handelstraktat, som försäkrar den svenska exportindustrien
stora och reella fördelar.
Jag skall bedja att i största korthet få genomgå de skäl, som
bevillningsutskottet anfört för uppsägningen, för att tillse, om de
hafva någon som helst verkan på förhållandena.
Utskottet säger först och främst, att traktaten är förmånligare
för Frankrike än för Sverige. Det må så vara, men deraf följer
icke, att den måste vara ofördelaktig för Sverige, tvärtom det är
ingenting som hindrar, att det ena landet kan hafva stora fördelar
af en traktat, fastän det andra landet har ännu större.
Utskottet Säger vidare, att traktaten icke föranledt ett lifligare
varuutbyte med Frankrike. I det afseendet vill jag nämna, att
1864 var värdet af utförseln till Frankrike 9,405,000 kr. och 1840
samma värde 2,110,740 kr., således en ökning af 7,294,260 kr.
År 1888 utfördes varor till Frankrike till ett värde af 29,593,000
kr.; om derifrån dragés värdet af utförda varor 1864, 9,405,000 kr.,
finna vi en ökning af 20,188,000 kr.
Vidare säger utskottet, att traktaten icke varit förmånlig, emedan
den andel af totalutförseln, som skett till Frankrike, icke varit
större 1888 än 1864. Såsom bevis på haltlösheten af detta påstående
vill jag nämna, att värdet af de svenska fabrikernas hela tillverkning
var år 1885 kr. 191,000,000 och år 1880 153,000,000, således
en förhöjning på 5 år af 38,000,000 kr. Då af denna tillverkning
en stor del varit afsedd för utlandet, skulle det utan
tvifvel vara mycket lyckligt, om den endast för inhemsk förbrukning
afsedda tillverkningen under 5 kommande år stege med 45
millioner. Om då mot protektionisternas glädje öfver denna tillökning,
derest den kunde visas hafva af den nya tullpolitiken blifvit
föranledd, en ifrig frihandlare erinrade, att under samma tid ett
större belopp af svenska fabriksprodukter, t. ex. 65 millioner, blifvit
utfördt till utlandet, och på den grund visade, att den andel, som
produktionen för inhemsk förbrukning af det hela utgjort, under
tiden fallit, så skulle väl deraf ej följa, att tillverkningen varit
mindre förmånlig.
Jag kommer nu till en annan sak, och det är den fara, som en
uppsägelse af traktaten kan medföra. I det fallet har utskottet
argumenterat, att det finnes ingen fara alls för att Frankrike skall
komma att beskatta sina nödvändighetsvaror. Men, mine herrar,
det tror jag är ett stort misstag, ty frågan är huruvida de svenska
varorna verkligen äro att betrakta såsom nödvändighetsvaror för
Frankrike, och för att belysa den saken skall jag bedja att få anföra
ett exempel.
Jag har under flera år af mitt lif gjort resor i utlandet för att
bereda afsättning åt svenskt träkolsjern. Jag kom derunder äfven
till Frankrike och blef der, särskild! på ett ställe, af chefen för en
större industriel anläggning mycket vänligt och gästfritt emottagen.
Vid min hemkomst fick jag af honom den största order, som jag
väl minnes vara den största jag någon gång under hela min affärs
-
Onsdagen den 26 Februari, f. ra. 23 NlO 9.
verksamhet fick, i ett bref; beloppet har jag nu glömt, men det upp- Om uppsäggick
säkert till flera hundra kanske öfver tusen tons, och jag hop- ning af hanpades
då, att den hvarje år skulle återkomma, men så blef ej fallet, terna med
ty nästa år fick jag blott ett vänligt bref, att orsaken dertill att ej Frankrike
någon order lemnades var, att man nu hade skaffat sig egna grufvor och Spanien.
i Algeriet, som gjorde användandet af svenskt jern alldeles öfver- (Forts.)
flödigt. Äfven genom den på sista tiden allt mer uppblomstrande
stålindustrien, genom nyuppfunna metoder, som t. ex. möjliggöra
aflägsnande! af all fosfor ur stålet, har Frankrike och för öfrigt
hela verlden gjort sig oberoende af den för Sverige egendomliga
jernproduktionen, så att vi må icke tro, att våra varor äro nödvändighetsvaror,
som man ej från annat håll kan förskaffa sig.
Fn förändring i vårt traktatsförhållande till Frankrike skulle
medföra betydligt högre afgifter för den svenska sjöfarten i detta
land, och jag ber eder, mine herrar, behjerta, hvad detta innebär!
Hvad Sverige för öfrigt åsyftar med en uppsägning framgår icke
klart af beslutet derom; det är endast oförtydbart från den synpunkten,
att Sverige icke vill ingå i underhandlingar med Frankrike
om något annat traktatsförhållande oss emellan än att erbjuda
Frankrike behandling såsom den mest gynnade nation, med anspråk
på att blifva på samma sätt behandlad, men en sådan uppsägning
lemnar ingen som helst basis för nya underhandlingar. Frankrike
kommer ganska säkert aldrig att medgifva någon nation en så stor
förmån, utan att anse sig förvissadt att denna nation kommer att
följa en för Frankrike gynsam tullpolitik, men långt ifrån att ens
öppna utsigt till några underhandlingar derom, skulle Riksdagens
beslut om en uppsägning ej kunna anses hafva något som helst
annat motiv än att hafva fuli frihet vid behandlingen af tulltaxan,
det vill med andra ord säga att ej göra något song helst afseende
på Frankrikes önskningar. Yi kunna med en sådan uppsägning
sannerligen ej undra på att Frankrike, när det, efter att sjelft hafva
uppsagt sina traktater eller efter att från andra länder hafva mottagit
af förslag till förändringar åtföljda uppsägningar, kommer i
underhandlingar med alla andra nationer, sätter oss i sista rummet.
Jag får i detta afseende i minnet återkalla hvad hans excellens
utrikesministern yttrade, då han talade om det dröjsmål, som sannolikt
komrne att uppstå med ordnandet af våra handelsförhållanden,
sedan uppsägning från vår sida skett. Het kan då lätt hända, att
ensamt vår traktat upphört att gälla, under det alla andra traktater
med Frankrike komme att fortfara äfven efter den dag, som infälle
ett år efter uppsägning. Yi skulle derigenom icke blott komma in
under de sämre förhållanden, som den allmänna franska tariffen
medger, utan i hög grad riskera att Frankrike, för att böja vår
•obenägenhet att göra afseende på dess önskningar, pålade våra
varor högre tullar, och blotta risken deraf skulle vara tillräcklig att
åtminstone för 1892 alldeles förstöra vår handel. Hvilka följder
för vår exportindustri ett sådant ovisshetens tillstånd skulle medföra,
är lätt att inse. Köparne af svenska varor komma icke att veta,
huru förhållandena skola gestalta sig och måste derför innehålla
alla beställningar.
N:o 9.
Om uppsägning
af handelstraktaterna
med
Frankrike
och Spanien.
(Forts.)
24 Onsdagen den 26 Februari, f. m.
Marknadens ställning under sådana förhållanden är ej lätt att
med bestämdhet angifva, men bedömandet deraf torde få en ledning
genom ett försök till lösandet af ett sådant problem som detta: i
hvad mån inverkar omöjlighet af försäljning utaf en viss qvantitet
varor på dessa varors pris? Det exempel, som jag nu för belysande
af denna fråga tänkt mig, rör trämasseindustrien, hvilken såsom
vi veta nu har ganska tryckta konjunkturer. Der vid lag känner
man specielt orsaken. Vi veta att våra trämassefabriker under
någon tid haft att glädja sig åt en mycket gynsam afsättning af
sina produkter, så gynsam att med anledning deraf en mängd nya
fabriker blifvit anlagda. Man säger 38 stycken under det förflutna,
året. Men redan innan deras tillverkningar kunnat komma ut i
marknaden hafva utsigterna åtminstone för den mekaniskt tillverkade
eller slipade massan i stället för att vara goda plötsligt blifvit.
mycket dåliga, och vi veta äfven orsaken till detta beklagliga förhållande.
Den är, att all afsättning af denna vara till Nordamerikas
Förenta stater plötsligen upphört. Huru stor andel af hela
produktionen utgjorde då den qvantitet mekanisk trämassa, som af
denna anledning ej fann köpare? Enligt konsulsuppgifter för 1888
var Sveriges och Norges utförsel till Förenta staterna det året
8,600 tons mekanisk massa samt 6,950 tons kemisk. Sveriges utförsel
till Förenta staterna af både mekanisk och kemisk uppgick
ensamt till 5,037 tons. Om man antager att förhållandet mellan
de båda slagen trämassa, hvad Sverige angår, är lika med det för
Sverige och Norge tillsammanstaget, så blir af från Sverige till
Nordamerika utförda 5,037 tons 2,770 tons mekanisk massa. Hela
Sveriges utförsel uppgick vid samma tid till 28,571 tons, hvaraf
den qvantitet, 2,770 tons, för hvilken afsättningen blifvit stängd,
utgör 9,7 procent, och denna öfverfyllnad på marknaden har varit
i stånd att förvandla de mycket göda tiderna, som förut rådde, till
mycket dåliga. Enligt utskottets uträkning uppgick vår stångjernsutförsel
till Frankrike under år 1888 till 15,031 tons, eller 8,o procent
af hela vår stångjernsexport, 188,000 tons, således ganska nära det
förhållande, som, hvad trämassans utförsel angår, föranledt mycket
dåliga i stället för mycket goda tider. Häraf torde framgå, huru
många och ödesdigra följderna kunna blifva af en uppsägning utan
vidare. af franska traktaten jemte dermed sannolikt följande afstängning,
åtminstone för någon tid, af Frankrike såsom afsättningsort.
Jag fasar för följderna af ett sådant steg, taget redan nu..
Skulle icke Frankrike inom ett år sjelf! hafva gjort uppsägning,
så är det ännu tid för oss att, sedan nästa riksdag samlats och vi
tagit förhållandena i öfvervägande, göra det då samt låta beslutet
åtföljas af en instruktion för våra underhandlare, af hvilken framgår,
hvilka förändringar vi göra anspråk på. Då funnes icke samma
risk, som nu skulle åtfölja en uppsägning, och vi blefve under tiden
för förhandlingarna behandlade lika som förut eller när tarifftraktaten
upphörde, lika med den mest gynnade nation. Jag för min
del hyser störa farhågor för följderna af ett bifall till utskottets
förslag, och jag vet sannerligen ej, om någon annan åtgärd kan
sätta svenska industrien i större fara än denna.
Onsdagen den 26 Februari, f. m. 25
Jag underkänner ej protektionisternas nit för befrämjande af
svensk industri, om jag än är af mycket olika åsigter om bästa
sättet derför, men skulle detta nit ej förefinnas för befrämjande af
all svensk industri, utan vara inskränkt till de industrigrenar,
hvilka söka afsättning för sina produkter inom landet, och den
makt protektionisterna förvärfvat komma att användas med fullkomlig
hänsynslöshet för deras intressen, som måste söka afsättning
för sina produkter utom våra gränser, då, mine herrar, står det illa
till i landet.
Herr af Buren: Ur principiel synpunkt har man alltid mot
handelstraktater gjort de allvarsammaste inkast. Genom sådana
förlorar ett folk sin handlingsfrihet, ty sedan en gång tullsatserna
genom tarifftraktater blifvit faststälda, är all möjlighet afskuren
att få dessa tullsatser ändrade.
Man vill gerna föreställa sig, att handlingsfrihet och frihandel
äro liktydiga begrepp, men härutinnan har man ganska väsentligt
misstagit sig, ty, mine herrar, frihandel med tariffhandelstraktater
är ett tvång, ja, den är ett mycket svårt tvång. Jag vågade en
gång framställa den åsigten, att frihandlarne missbruka det vackra
ordet frihandel, då de så strängt hålla på traktaternas bibehållande,
och fick det märkliga svaret, att det vore nyttigt att genom kapson
lägga band på våra näringar. Den framstående motståndare, som
hade detta uttalande, erkände tvånget men ansåg det nyttigt. För
mig är sådant alldeles omöjligt att förstå. Jag anser deremot, att
det i synnerhet under en tid, då uppfinningar af alla slag ske och
af sådan vigt och betydelse att de i mångt och mycket omskapa
förutvarande förhållanden, de tmåste vara en bjudande nödvändighet
att ej binda oss vid fleråriga kontrakt med utlandet. Här är friheten
på sin rätta plats, och omöjligt kan denna handlingsfrihet
uppnås utan att vi äro herrar i vårt eget hus.
Om till äfventyrs ett misstag blifvit begånget i en handelstraktat,
så måste följderna deraf, huru svåra de än måtte kännas,
bäras ända till dess den tid, för hvilken traktaten ingåtts, utlöpt.
Jag vill derför icke säga, att handelsfördrag under alla omständigheter
äro förkastliga.
Grundläggaren af Frankrikes kommersiella betydelse och industriella
utveckling, Colbert, säger härom: »För att ett tariffhandelsfördrag
skall kunna försvaras måste det hvila på en fast grund,
d. v. s. på en förut med sakförstånd och skarpsinne uppgjord allmän
tariff eller tulltaxa.» Huru en sådan skall se ut säger han
också: »En tulltaxa måste vara sådan,-att den i någon mån kan
hindra det samhällsmördande gift, som heter främmande lyx, att
utbreda sig i landet, vidare tillräckligt hög för att skydda den egna
industrien och i synnerhet den svagare handtverksindustrien emot
en öfverväldigande utländsk konkurrens, men derjemte så modererad,
att den medgifver nödvändig eggande täflan utifrån och betryggar
åt förbrukaren måttliga pris och derjemte åt statskassan
genom tullinkomsterna bereder så stor inkomst som möjligt.» —
Har man eu tulltaxa på denna basis uppgjord och faststäld, så kan
>T:o 9.
Om uppsägning
af hcmdelstraktaterna
med
Frankrike
och Spanien.
(Forts.)
N:o 9.
26
Onsdagen den 26 Februari, f. m.
Om uppsägning
af handelstrdktaterna
med
Frankrike
och Spanien.
(Forts.)
man med behörigt iakttagande af landets sannskyldiga näringsintressen
för en eller annan artikel, som icke här tillverkas, medgifva
nedsättning i tullafgift mot en motsvarande nedsättning i
tull afgift för en eller annan artikel, som här kan tillverkas och
som utlandet behöfver importera, och som vi behöfva exportera.
Hafva vi nu handlat sålunda med afseende på våra handelstraktater?
Nej, ingalunda. Vi hafva gått till väga på det allra
lättsinnigaste sätt. Vår industris underlägsenhet har under frihandelns
inflytande allt synbarare framträda, och alla de oformligheter,
hvilka vår tulltaxa framvisar, hafva vi fått sjelfva bittert
vidkännas. Vår tulltaxa har stämplats såsom en nyck, såsom ett
foster af nyckfullhet. En blick på våra handelstraktaters historia
lemnar derom ojäfaktiga vittnesbörd.
När man noga pröfvar de förevändningar, som på sin tid anförts
för att ådagalägga nödvändigheten för oss att afsluta den
franska handels- och sjöfartstraktaten, så måste man komma till
det resultat, att förhållandet icke var sådant, som på den tiden
öppet och allmänt predikades, nemligen att vi måste köpa en sjöfartstraktat
med en handelstraktat. I 1854 års tulltaxa fans nemligen
bestämdt, att utländska fartyg voro förbundna att icke allenast
erlägga en förhöjning i tullafgifterna för lasten med 40 proc.
af tullbeloppet för införseln och 50 proc. för utförseln, utan äfven
tredubbla lastpenningar och dessutom en så kallad extra licentafgift
för jerneffekter. På olika tider hade emellertid vårt land lyckats
att med ganska många sjöfartsidkande nationer afsluta fördrag på
basis af reciprocitet, men med Frankrike hade det aldrig lyckats
att få någon öfverenskommelse till stånd, hvadan svenska och
norska fartyg der voro underkastade ditferentialtullar, tonnageafgifter
jemte lotspengar och hamnafgifter till höga belopp. År 1855
nedsattes en komité för att uppgöra förslag till en s. k. mellanrikslag.
I maj 1856 afgåfvo denna komités svenska ledamöter till
regeringen förslag att upphäfva de nämnda undantagsförhållandena,
hvilka främmande fartyg voro här underkastade, emedan dessa medförde
den olägenheten att vårt land besöktes af endast ett fåtal
franska fartyg, under näst föregående 5 år af i medeltal endast 37
st. årligen med omkring 2,000 läster. Komitén, som betraktade en
lifligare handelsförbindelse med Frankrike såsom högst önskvärd
för befrämjande af vår trävaru- och jernexport, föreslog sålunda
upphäfvande af de franska fartygens undantagsställning i våra
hamnar, utan att ens sätta i fråga, huruvida motsvarande lindringar
skulle komma att beredas vår skeppsfart i Frankrike. Komiterades
förslag godkändes märkvärdigt nog, trots regeringens fordran på
full likställighet, af 1857 års Biksdag, troligen i den förhoppning,
att reciprocitet i alla händelser skulle komma att beviljas. Men
derutinnan blefvo vi helt och hållet besvikna, de väntade eftergifterna
uteblefvo alldeles, och våra fartyg fingo vidkännas samma
tonnageafgifter och differentialtullar som förut. Följden häraf
blef naturligtvis den, att vår handelsflotta efter hand undanträngdes
från frakter på Frankrike, och i samma mån som vår flotta till
skada för rederierna sålunda utestängdes, höjdes allt starkare klago
-
Onsdagen den 23 Februari, f. m.
27
N:o 9.
rop från frihandlarne ock deras press öfver de bestående förbål- Om uppsåglandena,
som, mark väl, de sjelfva skapat. Underhandlingarna om af hanen
traktat med Frankrike påskyndades derför allt mer, och denna terna^med
olyckliga mångåriga traktat afslöts slutligen år 1865. Men nu är Frankrike
att märka, att Frankrike redan den 19 maj 1866 genom »la loi sur och Spanien.
la marine marchande» upphäfde de tonnageafgifter, som hvilade (Forte.)
på till Frankrike ankommande främmande fartyg, och derjemte
stadgades, att efter tre års förlopp den bestående surtaxe de pavillon
skulle upphöra.
Alltså finner man, att någon tids dröjsmål skulle varit tillräckligt
för att åt vår skeppsfart »för intet» bereda samma förmån, som
vi då köpte med de största eftergifter, ty det är omöjligt att antaga,
att våra underhandlare icke skulle haft reda på att de nämnda
nedsättningarna skulle från fransk sida ske, ty redan i september
1864 var allmänt bekant, att Conseil superieur du commerce fattat
beslut om upphäfvande inom viss tid af såväl surtaxe du pavillon
som »droit de tonnage».
Efter detta kan väl ingen påstå, att vi köpt en skeppsfartstraktat
med en handelstraktat, hvad nu än orsaken må hafva varit
att handelstraktaten kom till stånd.
Man har äfven sagt, att vi icke hade någonting att beklaga
oss öfver, emedan vi i alla fall ju fingo eftergifter, motsvarande de
lättnader vi beviljade, men låtom oss se till huru härmed i sjelfva
verket förhåller sig.
1 bevillningsutskottets betänkande finna vi (tab. n:o 7) att
tullen genom franska handelstraktaten nedsattes: å helsidenband
från 14 kronor 11 öre till 2 kr. 80 öre pr kilogram, på blommor
från 52 kronor 93 öre till 2 kronor 50 öre per kilogram, på gulddragarearbeten,
å kantilj er och paletter från 14 kronor 16 öre till
2 kronor 35 öre, å fransar, galoner, gramaner och snören från 37
kronor 64 öre till 2 kronor 35 öre per kilogram, på hår- och tagelarbeten
från 9 kronor 41 öre till 80 öre per kilogram, på kläder
från 50 å 100 procent af värdet till 20 procent, å läderarbeten från
50 procent till 20 procent af värdet, å plymer från 35 kronor 29
öre till 2 kronor 50 öre per kilogram, å spetsar från 14 kronor 12
öre till 2 kronor 80 öre per kilogram, för tråd från 28 kronor 23
öre till 2 kronor 35 öre per kilogram, för sidenvantar från 10 kronor
59 öre till 2 kronor 80 öre, å vin från 67 öre till 15 öre per liter.
Hvilka motsvarande eftergifter förunnades nu oss? Jo, för
stångjern fingo vi betala en tull af 5 francs per 100 kilogram i
stället för 6 francs. Denna tullnedsättning var alldeles betydelselös
till följd af den i Frankrike då varande egendomliga undantagslagstiftning,
som gaf importören af vårt svenska jern möjlighet
att undandraga sig all införselstull. Det var nemligen tillverkare
af plåt, maskiner m. m. tillåtet att tullfritt införa det qvantum
råämnen de behöfde, blott med det förbehåll, att de inom viss tid
exporterade samma vigt förädlad vara, som de infört. Hade fabrikanten
icke begagnat sig af denna rättighet, kunde han sälja den
till importören. Dessa så kallade acquits eller qvitten, hvilka voro
ett slags med borgen försedda vederlagsbevis, berättigade innehaf
-
S:o 9.
28
Onsdagen den 26 Februari, f. m.
Om uppsug- varen att under viss tid tullfritt disponera den införda råvaran.
ning af lian- Detta förhållande borde väl icke varit obekant för våra underternc^med
handlare. Hej, mine herrar, detta var ej heller orsaken till den
Frankrike franska handelstraktaten, utan hela denna eljest obegripliga brist
och Spanien, på vakenhet å den svenska sidan får sin förklaring endast deraf,
(Forts.) att traktaten skulle vara just den boja, hvarmed vårt land för en
lång följd af år skulle fastkedjas vid frihandelssystemet, alldenstund
de till det yttersta sänkta traktatstullarne blefvo, genom regeringens
dekret den 15 april 1865, innan representationen fått derom yttra
någon mening, tillämpade på vårt varubyte med alla andra länder.
Hvarje traktat innebär ju blott ett köpande af vissa fördelar
mot priset af åtskilliga eftergifter och måste det vara angeläget för
båda kontrahenterna att vid underhandlingar om traktat söka ernå
för sig de största .möjliga fördelar på affären. Men sådant har ej,
det vågar jag påstå, varit ändamålet med franska traktaten, utan
den har begagnats såsom den mägtiga häfstång, hvarmed protektionismen
skulle kastas öfver ända, och i synnerhet såsom ett medel,
hvarigenom kunde förhindras att ringaste rubbning gjordes i
det då proklamerade frihandelssystemet.
Med ett ord, den franska handelstraktatens afslutande och förnyande
var frihandelns bästa och säkraste stöd, dess uppsägande
och upphörande är i stället nyckeln till det nya system, hvars
öfverskrift heter »Sverige åt svenskarne» och hvilket systems innebörd
kan innefattas i ett enda ord, som heter likställighet eller
reciprocitet.
Den föregående ärade talaren ansåg, att det icke vore af vigt
att nu uppsäga traktaterna. Jo, det är af stor vigt, emedan vi
protektionister nu hafva majoritet i begge kamrarne, men icke veta,
om vi hafva det nästa år. Det borde icke vara den ärade talaren
obekant att denna fråga faller, om ej densamma får majoritet i
båda kamrarne. Enligt min åsigt är det endast härför, om icke
för annat, af synnerlig vigt att en uppsägning nu beslutes.
Herr Wsern sade äfven, att franska traktaten vore fördelaktig
för oss. Ja, ser jag uteslutande på den franska traktaten och vårt
land, uteslutande på Sveriges och Erankrikes export och import
till hvarandra enligt statistiken, så kommer äfven jag till detta
resultat, men om jag tillika tager i betraktande den omständigheten,
att alla andra nationer komma i åtnjutande af samma förmåner,
som den franska traktaten medgifver, så kommer jag deremot till
ett helt annat resultat, som jag ej finner vara det bästa.
Herr grefve och talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Herr Björnstjerna: Med friherre Klinckowströms motioner
förhåller det sig alldeles på samma sätt som med Tors bockar.
Man må slagta dem aldrig så ofta, så uppstå de dock lika matfriska.
Den enda skilnaden är den att, då Tor åtnöjde sig med
två bockar, så äro friherre Klinckowströms motioner legio. Jag
skulle vara frestad att påpeka en del af de stora misstag, han i
sin långa motion begått och äfven i sitt yttrande här i dag gjort,
Onsdagen den 26 Februari, f. m.
29
Jf:o 9.
men jag vill icke besvära kammaren dermed. En enda punkt
måste jag likväl framdraga. I friherre Klinckowströms motion
står på sidan 4: »Ett af de stora ändamål tullagstiftningen i hvarje
civiliseradt land synes mig böra uppfylla är att söka stäfja de
rikare och förmögnare samhällsklassernas onödiga och mången
gång skadliga lyx, fråsseri, öfverdådiga vällefnad och utsväfningar
i kostsamma tillställningar och klädedrägt m. m. d.» och längre
ned heter det:
»Att frågan om stäfjandet af lyx och öfverflöd hos framlidna
regeringar ansetts vara af stor vigt, derom vittna de många förordningar,
hvilka sedan 300 år blifvit utgifna. Jag har i min
ofvan omnämnda motion år 1880, pag. 83—93, upptagit de vigtigare
bland dem i utdrag, från år 1644 till år 1817, och vill derför ej
nu återupprepa desamma. Dessa publikationer utvisa ett aldrig
svalnande nit hos de styrande att söka'' förekomma all opassande
och obehörig lyx och öfverflöd, synnerligen hos de rika eller förmögna
samhällsklasserna.
Men nitet har under de senare 30 åren kallnat, och åsigterna
hafva förändrat sig rörande tullagstiftningen till fördel för de
rikes utsväfningar.» För att nu ådagalägga detta åberopar friherre
Klinckowström på samma sida åtta artiklar, hvaraf införseln högst
betydligt tilltagit sedan år 1810. Det börjar med artikeln arrak,
så »viner, lättare», hvaraf infördes 1810—1812 i medeltal 367,000
kannor och 1887 909,000 kannor i runda tal, — jag kan icke säga
att det var en så fasligt stor tillökning — vidare porslin, som
också ökats; de fyra väsentligaste artiklarna, som han uppräknar
till bevis på lyxens och öfverflödets tilltagande, äro dock kaffe,
hvaraf importen stigit från 3,317,000 skålpund till 27,644,000 skålpund,
socker, hvars import ökats från 8,983,000 till 94,190,00 skålpund,
tobak, hvaraf införseln 1810—12 utgjorde 3,931,000 och 1887
8,190,000 skålpund, samt slutligen ris-, sago- in. fl. cl. gryn, hvaraf
importen uppgått från 648,000 till 19,721,000 skålpund, allt runda
tal. Genast derefter säger han: »Dessa siffror vittna mer än annat
om lyxens och öfverflödets tilltagande i närvarande tider». Till
och med importen af gryn skulle vittna om de förmögnare klassernas
utsväfningar — det hade jag dock icke väntat mig. För
min del ser jag i dessa siffror ett tydligt bevis på svenska folkets
ofantliga tillväxt i rikedom och välstånd. Den ärade motionären
kastar en saknadens blick till 1810. Det var hungersnödens och
statsbankruttens tid. För min del glädjer jag mig att barkbrödets
tid är försvunnen och att vårt folk kan förtära socker, kaffe och
till och med — risgryn! Men detta vare nog sagdt om innehållet
i denna motion.
Jag ber att få till deras excellenser statsministern och utrikesministern
hembära min tacksamhet för deras yttranden här i dag.
Jag hoppas att dessa yttranden öfvertygat många af kammarens
ledamöter, att det är minst sagdt öfverflödigt att komma med en
sådan skrifvelse, som den utskottet i första punkten af detta sitt
betänkande föreslagit. Det är också en angenäm pligt jag fullgör
då jag tackar utskottet för det moderata betänkande, hvarmed ut
-
om uppsägning
af handelstraktaterna
med
Frankrike
och Spanien.
(Forts.)
N:o 9.
30
Onsdagen den 26 Februari, f. m.
Om uppsåg- skottet framkommit. Man hade verkligen anledning tro, sådan som
ning af han- stämningen var i början af riksdagen, att utskottet skulle hafva
terna med ve^a^ vida längre. Särskild! får jag tacka utskottet för den
Frankrike öfvertygande bevisning det, likasom föregående utskott, framlagt
och Spanien, rörande skadligheten för vårt land att uppsäga alla de traktater,
(Forts.) gom endast innehålla vilkoret om behandling såsom den mest
gynnade nation, äfvensom derför att utskottet afstyrkt upprättandet
af en differentialtulltaxa med alla de olägenheter, som deraf följa.
Jag instämmer fullkomligt uti hvad utskottet säger på sid. 10:
nemligen att utskottet »uti våra utan tariff ingångna handels- samt
kombinerade handels- och sjöfartsfördrag ser en synnerligen lämplig
form för ordnandet af våra internationella handels-och sjöfartsförbindelser».
Detta har alltid varit äfven min åsigt, och jag tror
att det varit de flestes, som allvarligt sysselsatt sig med frågan.
Till och med den man, som anses såsom skaparen af vårt frihandelssystem,
friherre Gripenstedt, yttrade detsamma vid öfverläggningen
på riddarhuset, då fråga var om afsilande af den
första franska traktaten. Han sade: »För min del har jag visserligen
ur principiel synpunkt ganska stora betänkligheter emot sjelfva
systemet af handelstraktater, eller att genom fördrag med främmande
magter inskränka sin frihet att, efter behof och sig företeende
omständigheter, ordna en vigtig, inre angelägenhet, nemligen
tull-lagstiftningen. Ty jag anser, att hvarje stat bör, enligt dessa
grunder, sjelf bestämma de vilkor, hvarunder främmande varor må
i landet införas, och derefter, utan behof af särskilda aftal, och
utan att för något visst land medgifva särskilda förmåner — hvilket
alltid måste leda till konstlade och onaturliga förhållanden — göra
handeln fri och lika för alla. Men ehuru jag således icke kan gilla
sjelfva systemet, tror jag dock, att vid detta tillfälle öfvervägande skäl
äro för handen att ifrån regeln göra ett undantag». Det var äfven hans
åsigt, att man borde hafva allmänna traktater och icke differentialtullar.
Men då nu ett sådant land som Frankrike införde tarifftraktater och
icke ville ingå några andra, så måste ju vi underkasta oss de olägenheter,
som dermed voro förenade, för att vi icke skulle blifva utestängda
med våra fartyg och våra produkter från franska marknaden.
Sedan följdes Frankrikes exempel, såsom bekant, af flera
andra länder. Det är väl obestridligt att stora olägenheter härmed
varit förenade, men också stora fördelar. Svårt är att afgöra, hvilketdera
mest varit fallet. Man har sagt att dessa allmänna traktater,
som endast innehålla förbehåll om behandling såsom den mest
gynnade nation, medföra att vi måste skänka samma fördelar, som
i tarifftraktaterna stipulerats, åt andra nationer, som mot oss uppställa
skyhöga tullar. Så länge vi äro bundna af tarifftraktater
och hålla våra tullar låga på vissa artiklar, så få äfven andra
länder fördel af dessa låga tullar. Men man får härvid icke förbise,
att äfven vi vinna mycket betydande fördelar till följd af dessa
allmänna traktater. När andra magter, med hvilka vi hafva fördrag
om behandling såsom mest gynnad nation, köpt sig fördelar
för sin handel, hvilka de fått ganska dyrt betala genom tullnedsättningar,
så hafva ju dessa kommit äfven oss till godo utan att
Onsdagen den 26 Februari, f. m.
31
N:o 9.
vi behöft derför göra några uppoffringar. Jag vill i detta afseende Om uppsägendast
nämna, att när den första franska handelstraktaten afslöts, nin9 af hmvoro
ännu tändsticksfabrikerna och hyflerierna så litet försigkomna delstralctai
Sverige, att ingen tänkte på att införa deras produkter i tariffen, Frankrike
men våra tändstickor hade likväl en mycket fördelaktig import på och Spanien.
grund af en traktat mellan Österrike och Frankrike, deri tänd- (Forts.)
stickor upptagits med en mycket låg tull. Våra hyllade trävaror
inkommo i Frankrike för nedsatt tull på grund af en traktat mellan
Frankrike och Schweiz, hvaraf också vi drogo fördel. Jag vill
icke besvära herrarne med siffror, men 1886 gjorde jag eu jemförande
beräkning öfver de fördelar, som skulle tillkomma vårt
land på grund af traktater, som Italien afslutit med Österrike
och Frankrike. De voro __ särskildt beträffande trävaror och jern
högst betydliga. Italien, Österrike och Frankrike måste köpa fördelarne
med högst betydliga eftergifter, men vi fingo dem till
skänks på grund af klausulen om behandling såsom den mest
gynnade nation.
Hvad differentialtullarne beträffar, i hvilka många och äfven
friherre Klinckowström anse sig finna botemedlet för alla olägenheter,
så äro de högst vådliga, och i synnerhet en mindre mägtig
stat bör noga akta sig för att söka tillämpa sådana. Man tror att
man, genom att sätta upp skyhöga tullar i den allmänna tariffen, skall
kunna få andra länder att ingå en fördelaktig traktat och pruta
ned sina tullar. Men detta lyckas icke. Såsom bevis härpå ber
jag att få anföra ett nytt exempel. Det var förlidet år tullkrig
emellan Frankrike och Italien. Italien hade uppsagt sin tarifftraktat
med Frankrike, och under tiden, innan den upphört att
gälla, faststäldes i Italien en ny allmän tariff. Jag hemtar härvid
siffrorna ur Nya Dagligt Allehanda för att icke blifva misstänkt.
»Handelsfördraget mellan Frankrike och Italien af den 3 november
1881 uppsades af sistnämnda magt den 16 december 1886, hvarefter
genom lagen af den 14 juli 1887 faststäldes uti Italien en ny allmän
tariff» med ofantligt höjda tullar. Då kom Italien och ville
underhandla med Frankrike om ny traktat, yrkande att till grund
för underhandlingarna få lägga sin nya allmänna tariff, precis som
friherre Klinckowström vill att vi skola göra. Men Frankrike
sade »nej, vi underhandla icke på en sådan grund, utan vi fordra
att den nuvarande traktatstariffen med dess låga tullar lägges till
grund». Detta ville åter Italien icke gå in på, utan följden blef
att Italien »genom den allmänna tariffen, jemförd med franskitalienska
traktaten af 1881» höjde tullsatserna ej blott med 100,
200, 300 proc., utan i många fall vida mer: på viner från 4 till
20 fr., på vissa parfymer från 7 fr. 30 c. till 100 fr., på halmhattar
från 3 till 25 fr. o. s. v, Denna tariff trädde i kraft den 1 mars
sistlidna år. Resultatet blef, att Frankrike genast antog en särskild
strafftariff för Italien. Nu tänkte Italien att det skulle qväsa
Frankrike och höjde sin tariff ännu mera för detta land. För vin
på buteljer höjdes tullen från 4 francs, som traktatstariffen bestämt,
till 200 francs för 100 buteljer, o. s. v. Men det lyckades icke
bättre, än att i Italien uppstod ett alldeles förfärligt missnöje öfver
N:o 9.
32
Onsdagen den 26 Februari, f. m.
Om uppsägning
af handelstraktaterna
med
Frankrike
och Spanien.
(Forts.)
att dess handel med Frankrike tillintetgjordes, och nu i början af
detta år måste den italienska regeringen kapitulera utan att hafva
kommit till någon öfverenskommelse med Frankrike. Den förklarade
att, som försöket icke lyckats, utan medfört stora olägenheter,
måste Italien nedsätta sina tullar för franska varor. Eesultatet af
detta tullkrig var, enligt den franska tullkommissionens berättelse
för år 1889 (Journal des Débats för den 2 februari 1890), följande:
»Tullkriget med Italien hade till följd, att införseln dit af franska
produkter nedgick till 119,357,000 fr., en minskning af 72,775,000
francs. Införseln af italienska produkter till Frankrike minskades
från 327,000,000 till 181,000,000 fr., en nedsättning af 140,000,000
fr., allt detta oaktadt de nya tarifferna trädde i kraft först från
den 1 mars». Den italienske finansministern Seismit-Doda yttrade
i deputeradekammaren, när han tillkännagaf uppgifvandet af dessa
strafftullar: att »för 10 kilogram importade varor, som betala differentialtullen,
50 kilogram inkomma med ursprungsbevis, som endast
hafva skenet af sanningsenlighet». Så går det, när man pålägger
strafftullar — 10 procent betala den högre tullen, men 50
procent inkomma med falska produktionsbevis! Dessa strafftullar
äro en sak, för hvilken man bör akta sig noga, ty man skadar sig
endast sjelf och måste sedan ändock falla till bönboken. Utskottet
har nu emellertid välbetänkt afstyrkt en sådan åtgärd.
Hvad nu särskild! den föreliggande första punkten om uppsägning
af traktaterna med Frankrike och Spanien beträffar, har
jag för min del icke något emot att vi blifva af med tarifftraktaterna,
utan tror att det skulle vara en vinst. Jag anser, lika med
friherre Gfripenstedt, att det endast varit af nödtvång vi underkastat
oss desamma, men jag är också öfvertygad derom, att den
franska traktaten kommer att före den 1 februari 1891 uppsägas
af Frankrike sjelft. Yi hafva sett att i den stora 56-mannakommissionen,
som deputeradekammaren tillsatt för att undersöka traktatsförhållandena,
icke en enda röst höjt sig, åtminstone vid kommissionens
första allmänna sammanträde, för bibehållandet af tarifftraktaterna.
Cheferna för alla partier och till och med ledaren
för frihandelspartiet, Léon Say, förklarade sig deremot och ansågo
det vara på tiden att uppsäga dessa traktater. Men några underhandlingar
kunna icke komma i fråga förr än man kommit öfverens
om det system, man der vill upptaga. Att Riksdagen nu skulle
besluta en uppsägning, som icke behöfver ske förr än under nästkommande
riksdag, skulle vara ihinst sagdt ett onödigt fjäsk. Någon
grannlagenhet borde väl inverka på Riksdagen, så att den icke
nu beslöte en åtgärd, som icke kan komma i fråga förr än riksdagen
nästa år är samlad, och om traktaten icke uppsäges före den 1
februari nästa år, så blir följden icke värre, än att den gamla traktaten
räcker t. ex. en månad längre. Behandlas frågan af Riksdagen
vid samma tid som i år, så kunde den uppsägas den 1 mars
i stället för den 1 februari. Hela olyckan vore då, att den räckte
en vintermånad till, under hvilken importen icke vore stor. Jag
skulle likväl med jemnmod underkasta mig det ifrågasatta beslutet,
om icke förhållandet vore, att vår traktat med Frankrike är gemen
-
33
N:o 9.
Onsdagen den 26 Februari, f. m.
såra för båda de förenade rikena. Efter hvad man hört, skulle Om uppsägman
i Norge med mycken oro se om traktaten uppsades. Den nin9 af banifrågasatta
skrifvelsen skulle endast vara en demonstration, efter- <jelstm1itasom
någon uppsägning från vår sida icke påkallas, då Frankrike Frankrike
sjelft lärer uppsäga traktaten, en åsigt som synes delad af stats- och Spanien.
och utrikesministrarne. När således fattande af ett dylikt beslut (Forts.)
■endast vore en demonstration, så hemställer jag till herrarne om
icke den enda allvarliga följden af en sådan demonstration skulle
blifva att gifva ny fart åt önskningarna i Norge att erhålla ett
eget utrikesdepartement. Vi få icke låta hänföra oss af ögonblickets
hugskott, utan moget öfverväga om beslutet är gagneligt icke blott
för Sverige utan för båda de förenade rikena. Då det icke synes
mig vara till något gagn för Sverige att Eiksdagen kommer till
Kong! Maj:t med en skrifvelse sådan som här ifrågasatts, men det
kan blifva till skada för de förenade rikena, så måste jag yrka utslag
å föreliggande punkt l:o.
Herr Lithander: Jag skall icke länge uppehålla herrarne,
då tiden är långt framskriden och jag endast har för afsigt att
•saga några få ord för att i någon mån redogöra för de skäl, hvilka
föranledt mig att biträda utskottets förslag. Jag anser mig härtill
nästan skyldig såsom ledamot af utskottet.
Ehuru i utskottets betänkande, såsom det synes mig, framhållits
många och goda skäl för att Sverige bör önska en sådan
uppsägning, som utskottet _ föreslagit, tror jag dock att det finnes
än flera synpunkter, ur hvilka det framgår såsom en önskvärdhet
att traktaterna med Frankrike och Spanien uppsägas och ej få
oförändrade fortfara. Vill man erkänna, att då det gäller individen,
arbetet är vilkoret för ernående af ekonomiskt välstånd, borde deraf
följa, att ett helt folks ekonomiska välstånd likaledes betingas af ett
inkomstbringande inhemskt arbete, och vill man erkänna rigtigheten
af denna sats, hvilken jag ej tror kan jäfvas, så måste det ju vara
af högsta vigt att här pröfva saken närmare äfven från denna synpunkt.
Jag föreställer mig, att i fall denna åsigt godkännes, det
bör för regeringen och representationen gemensamt vara en dyrbar
pligt att egna en klok omtanke åt det inhemska arbetet, att uppmuntra
och befrämja detsamma. Jag påstår ingalunda att ett sådant
uppmuntrande och befrämjande skall uteslutande bestå i
åsättande af höga tullar på andra länders industriella alster, men
jag anser att tullskydd otvifvelaktigt är ett lämpligt medel för
detta ändamål, emedan ett sådant skydd förmår hämma en import,
som eljest skulle kunna göra det inhemska arbetet lönlöst. Klok
omtanke bjuder sålunda, att man i denna fråga, der det gäller
uppsägning af traktaterna, gör sig noga reda för, huruvida dessa
traktater verkat till förmån för det inhemska arbetet eller om de
medfört något intrång till förfång för detsammas utveckling och
framgång. Den 25-åriga erfarenhet, som vi i detta afseende hafva
att Hålla oss till, synes mig vara ett tydligt svar på detta spörsmål.
Klart är att ju mer vi från utlandet förse oss med det mensklig*1
arbetets produkter, desto mindre kunna vi använda hvad som
Första Kammarens Frot. 1890. N:o 9.
3
N:o 9.
34
Onsdagen den 26 Februari, f. m.
Om uppsäg- i eget land åstadkommes. Kan detta ej bestridas, då borde ock
ning af han- yälförstådt svenskt intresse bjuda, att vi i första band söka.
delstraUa- pere(ja v^r arbetsbit tillfälle att i det egna landet afsätta sina.
tCTfld TYIC& , .
Frankrike alster. . . .
och Spanien. Jag hemställer emellertid, om vi gått i en sådan rigtnmg, se(Forts.
) dan tarilftraktaterna upprättades. Jag är icke af sådan mening,,
utan anser otvifvelaktigt, att svenskt arbete mycket hämmats, ja
i vissa fall förqväfts af den ohejdade importen. I afseende härå
skall jag be att få framlägga några silfror. Under loppet af de 16
år, 1871—1887 för hvilka finnas uppgifter om importens värde, har
införseln af utländska industriers alster uppgått till den oerhörda
summan af 1,434 millioner kronor. För att finna, huru stor denna
import varit under de 25 traktatsåren, måste man för de öfriga 9
åren för hvilka värdeuppgifter saknas, taga en medelsiffra och erhåller
man sålunda för hela tiden ett belopp af 2,242 millioner
kronor, i rundt tal angifvet. Det är möjligt, att, såsom en talare
yttrat, detta förhållande endast är ett bevis på välstånd inom landet.
Men om man tillika tager i betraktande, att under denna tid
handelsbalansen understundom stigit till mer än 100 millioner
kronor årligen, tror jag det måste erkännas att importens belopp
innebär något helt annat. Jag kan ej se att förhållandet vittnar
till förmån för vår sparsamhet. Man kan ej ostraffadt på sådant
sätt lefva öfver sina tillgångar.
Hvad jag nu skildrat är emellertid icke den enda beklagliga
följden af importen, ty denna har också medfört en enorm stegring
af lyxen i vårt land, som det otvifvelaktigt varit nyttigt att tillb
ak ahåll a. Mången af herrarne torde härvid gorå den anmärkning
att lyxen är i viss mån en mätare på kulturtillståndet i landet.
Jag går in härpå till en del. Den lyx, som framkommer af eu
högt stående skön konst, odlad smak, yrkesskicklighet och intelligens,
den lyx som icke är en efterapning utan, så att säga bär eu
nationel pregel, den erkänner jag vara en mätare på kulturen, men
ingalunda från utlandet importerad grannlåt. En sådan lånad lyx
bör man enligt min åsigt akta sig för, och dock förtjena importörerne
här millioner på vår import af deras onyttiga kram,
under det den inhemske yrkesarbetaren, huru skicklig han än må.
vara, ofta saknar bröd för dagen. Jag tror äfven, att man med
skäl kan finna ett visst sammanhang emellan vårt ringa omhuldande
af det inhemska arbetet och den omständighet, att sedan
1861 hafva 531,000 och några hundra svenskar lemnat sitt fosterland
och emigrerat till ilmerika. Man torde nemligen utan fara
att misstaga sig kunna säga att flertalet af dessa lemnat landet,
emedan de funnit utsigterna att derstädes kunna lefva på sitt arbete
ganska mörka.
En annan del af vår import har alldeles direkt uppdrifvits
till dess enorma höjd genom tarifftraktaternas inverkan, nemligen
importen af viner och utländsk spirituösa. Denna import har under
den period jag förut nämnt, de 16 åren 1871—1887, uppgått
till ett sammanlagdt värde af 124 millioner kronor. Om man från
denna siffra drager det belopp som återexporterats (jag har nem
-
Onsdagen den 26 Februari, f. m.
35
N:o 9.
ligen här ej kunnat särskilja importen för Karlshamns fabrikers
räkning, hvarföre jag afdragit hela exporten), återstår dock ett belopp
af 102 millioner. Går man vidare till väga på samma sätt
som nyss och tager en medelsiffra för att utfinna huru högt importen
af vin och spirituösa stigit under de 25 traktatsåren, finner
man, att den uppgått till ett värde af omkring 160 millioner kronor.
Det synes mig, att denna siffra för våra förhållanden är oerhördt
stor och att den varit en utgift, som för landet i dess helhet
verkat tillbakasättande i både ekonomiskt och sedligt afseende.
Klok omtanke för svenska folkets framtid tyckes då bjuda,
att man vidtager någon åtgärd för att sätta en gräns för en så förderflig
import och det minsta man i sådant afseende kunde göra
vore väl att förskaffa r ig rättighet att ålägga förbrukningen af utländska
viner och spirituösa samma skatt till stat och kommun,
som bränvinssupandet drager. En sådan åtgärd vore att rekommendera
ej blott ur statsekonomi synpunkt utan äfven ur nykterhetens.
Jag hade önskat att traktatsfrågan i utskottet blifvit något
mera utförligt, än som skett, belyst ur dessa synpunkter, som jag
nu angifvit. Jag har nemligen ansett det vara af största vigt att
kunna framlägga för regering och Riksdag samt för hela landet alla
de tungt vägande skal, som tala för att vi böra bevara vår sjelfbestämningsrätt
i afseende å våra tullförhållanden. Jag hade trött
att det varit af mera vigt att något utförligare motivera detta än
att så noga som skett fixera den tidpunkt, då traktaterna böra uppsägas.
Jag är nemligen af den uppfattning, att, sedan Riksdagen
gifvit goda skäl för sin åsigt i frågan, den förtroendefullt kan och
bör lägga saken i regeringens hand.
Jag ber emellertid att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr vice talmannen: Eu af dem i denna kammare, som i
hufvudsak äro liktänkande med mig i tullfrågor, har redan framhållit
att man från alla håll gerna önskar hafva så stor frihet rörande
tulltaxan som möjligt, och att denna frihet icke bör uppoffras
annat än mot fördelar, på hvilka man sätter värde. Det må ju
alltför gerna medgifvas, att särskildt i den franska handelstraktaten
åtskilliga föremål finnas intagna, hvilka icke hafva den betydelse
för den franska industrien att de icke möjligen skulle kunna återlemnas
till frihet. En underhandling om ändringar i den franska
traktaten skulle således alla gerna se, och det är icke heller, efter
de uttalanden, vi hört från statsrådsbänken, ringaste tvifvel om att
ju icke en sådan underhandling är att förvänta. Men detta är en
helt annan sak än att Riksdagen skulle genom en särskild skrifvelse
påkalla uppsägning af den franska handelstraktaten och särskildt
fixera en viss dag, inom hvilken Riksdagen önskade uppsägningen
vara verkstäld. Huru litet det betyder om denna uppsägning
sker eu eller annan dag tidigare, det har också nyss blifvit
af en talare påvisadt och denne har också framhållit det stora
äfventyr, för hvilket Sverige skulle utsätta sig, om Sverige skulle
undantagsvis skynda att uppsäga sin handelstraktat med Frånk
-
öra uppsägning
af lirnidelstrdktaterna
med
Frankrike
och Spanien.
(Forts.)
N:o 9.
36
Onsdagen den 26 Februari, f. m.
Om uppsägning
af handelstraktaterna
med
Frankrike
och Spanien.
(Forts.)
rike, innan ännu Frankrike bestämt sig för att uppsäga sina traktater
med andra nationer, med hvilka det slutit tarifftraktater.
Sverige skulle i sådant fall komma i ett synnerligen ofördelaktigt
förhållande gent emot Frankrike. Då jag för min del är fullt
öfvertygad att, hvilka brister än denna traktat kan hafva, vi likväl
med afseende på handelns och industriens vigtigaste intressen
måste sträfva efter att en traktat med Frankrike kommer till stånd,
om ook på förändrade grunder, så vill jag icke medverka till att
försvåra uppgörelsen och får derför yrka afslag å det föreliggande
skrifvelseförslaget.
Friherre Barnekow: Jag skall endast bedja att få i korthet
försvara några uppgifter i bevillningsutskottets betänkande, som
här särskildt af en talare blifvit angripna. Då man genomläser
utlåtandet och jemför det med reservationen, finner man en mycket
stor olikhet i en sifferuppgift. Det är denna olikhet jag ber att
få omnämna. I reservationen uppgifves vår export till Frankrike
hafva uppgått ända till 34 millioner, men i betänkandet står
en vida lägre summa. Förhållandet är emellertid att utskottet
tagit i betraktande endast de varor, som erhållit tullnedsättningar
i den franska traktaten, medan åter reservanten medtagit alla varor.
På samma sätt har nu herr Waarn också medtagit alla varor, som
utgått till Frankrike, och derigenom kommit till det resultat att
vi haft så stor fördel af traktaten, men om man icke så gör, skall
man finna att exporten af de varor, som icke äro beroende af traktaten,
utan hafva precis samma fördelar i hela verlden, stigit, medan
deremot utförseln af dem, som hafva gjorts beroende af traktaten,
icke på långt när stigit så mycket. Följaktligen visar det
sig att, om vi icke haft någon traktat, så hade exporten af de förra
stigit precis lika mycket och vi hade haft samma fördelar hvad
dessa varor beträffar. Att nu beräkna fördelarne af traktaten så som
reservanten och herr Waern gjort är enligt min uppfattning en
oegentlighet, ty enligt mitt förmenande är det rättare att räkna
så som utskottet gjort, ty de varor, som icke upptagits i traktaten,
äro ju icke beroende af denna.
Jag skall vidare be att få bemöta den siste ärade talaren
och flere föregående talare, hvilka sagt att det vore för tidigt att
redan i år uppsäga traktaten, derför att, om vi väntade, skulle
Frankrike sjelft uppsäga den. Men hvad innebär då denna skrifvelse?
Jo, den innebär, enligt mitt förmenande, ett uttalande från
bevillningsutskottets sida att den franska traktaten medfört så ringa
fördelar och varit förenad med så stora olägenheter för Sverige,
att man önskade att icke en enda dag uppskjuta dess uppsägande,^
och om detta blir Riksdagens beslut, befinnes Riksdagen vara af
samma åsigt som utskottet; vidare har Riksdagen i en sådan
skrifvelse uttalat att den lemna! saken i Konungens händer och
har fullt förtroende till regeringen i afseende å traktatsfrågan.
Efter de uttalanden, vi i dag hört från statsrådsbänken, är jag ock
fullt öfvertygad, att Riksdagen kan hafva detta förtroende till regeringen.
Om det nu emellertid skulle inträffa sådana omständig
-
Onsdagen den 26 Februari, f. m.
37
N:o 9.
heter, som skulle göra en sådan uppsägning aldeles omöjlig eller Om uppsägförsvåra
den, så innebär denna skrifvelse icke något binder för n™9 af hemregeringen
att inkomma till Riksdagen och säga att de eller de terna med
omständigheter hafva inträffat, och derför har uppsägningen icke Frankrike
kunnat ske till den af Riksdagen begärda tiden ■— förutsatt att rege- och Spanien.
ringen är beredd att inför den då församlade Riksdagen försvara (Forts.)
en sådan åtgärd. Så rymlig är denna skrifvelse, och jag tror att
bevillningsutskottet fullkomligt rigtigt uppfattat saken, då det ansett
att det icke är för tidigt att i år göra ett uttalande i fråga
om uppsägningen. Nästa Riksdag sammanträder den 15 januari
och det är derför icke möjligt att före den 1 februari medhinna
saken. Om således Riksdagen vill yttra sig i en fråga som så nära
berör svenska folkets rätt att sig sjelf beskatta, så måste det enligt
mitt förmenande ske vid innevarande riksdag och kan ej dermed
uppskjutas till nästa. Det är detta jag velat uttala och yrkar jag
derföre bifall till utskottets hemställan i första punkten.
Herr Bennich: Tyvärr är jag för närvarande så besvärad
af en bröståkomma, att jag knappast förmår tala och derför kanske
icke bort begära ordet. Jag skall också inskränka mitt yttrande
till att i allra största korthet anhålla att få instämma med herr
Björnstjerna, hvilkens uttalade åsigter, såväl beträffande tarifftraktaters
lämplighet i och för sig som angående denna fråga i
öfrigt, jag fullkomligt gillar.
Jag vet mer än väl, att tarifftraktater endast äro nödfallsutvägar,
hvilka icke höra längre eller i vidsträcktare mån anlitas,
än omständigheterna nödvändigt fordra. Jag är också lika rädd
om svenska folkets sjelfbeskattningsrätt, som någon annan.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
grefven och talmannen i enlighet med de derunder framstälda yrkandena
propositioner, först på bifall till hvad utskottet i nu förevarande
punkt hemstält och vidare på afslag derå, samt förklarade
sig anse den förra propositionen, hvilken upprepades, vara med
öfvervägande ja besvarad.
Flere ledamöter begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i 1 punkten
af sitt betänkande n:o 1, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Yinner Nej, afslås berörda hemställan.
N:o 9.
38
Onsdagen den 26 Februari, f. m.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda.
Ja — 83;
Nej — 46.
2—å punJcterna.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades grefve Posse från
den 1 till och med den 7 nästinstundande mars äfvensom herr
Fröberg under tre veckor, räknadt från den 5 i samma månad.
Justerades två protokollsutdrag för detta sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 3,19 e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.
I
Onsdagen den 26 Februari, e. m.
39
N:o 9.
Onsdagen den 26 februari, e. m.
Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.
Föredrogs å nyo bankoutskottets den 21 och 22 i denna månad Décharge för
bordlagda memorial n:o 2, angående verkstäld granskning af riks- fwTtmagtigei
1 1 ^ . 1 -1 n„ -Il • jZföSOdYlh/CVvt
bankens styrelse och iorvaitnmg.
Herr Treffenberg: Jag hade hoppats, att någon annan skulle
före mig uppträdt i denna fråga. Hetta mitt hopp har haft flera
anledningar, bland annat den, att det är första gången jag i en
riksdag yttrat mig i en bankfråga, hvilket åter har sin förklaringsgrund
deri, att jag — det är ingen skam att erkänna det — icke
förstår bankfrågor. Jag förstår dock några sidor af dessa frågor.
Jag förstår de moraliska sidorna, och det är derför jag här i denna
sak uppträdt. Jag bör då börja med att uttala min tacksamhet
till herrar reservanter, som genom sin reservation beredt Riksdagen
tillfälle att taga kännedom om det märkliga ärende, som varit
föremål för bankofullmägtiges behandling den 14 november sistlidet
år, äfvensom om den icke mindre märkliga behandling, som
detta ärende hos bankofullmägtige undergått. Men på_ samma gång
vill jag äfven uttala min förvåning, jag tillägger min pinsamma
förvåning deröfver att, då inom bankoutskottet det yrkande framstälts,
att utskottet skulle bereda Riksdagen tillfälle att taga kännedom
om bankofullmägtiges protokoll i ärendet, ett sådant yrkande
fallit och fallit med betydlig majoritet. Het är herr Hörnfeldt
och några andra reservanter i inedkammaren vi hafva att tacka
för att vi fått kännedom om detta ärende.
Uti bankoreglementets 35 § 2 mom. stadgas:
»Så väl fullmägtige i riksbanken och ledamöter af styrelserna
för afdelningskontoren som tjenstemännen vid riksbankens hufvudoch
afdelningskontor vare det uttryckligen förbjudet att såsom
kommissionärer taga någon befattning med vexeldiskontering eller
med anskaffande af lån eller kreditiv i riksbankens hufvud- och
afdelningskontor. Finnes förbudet vara öfverträdt af fullmägtig,
göres derom anmälan hos fullmägtige som_förordna angående åtal
i enlighet med gällande ansvarighetslag. Ofverträdes åter förbudet
af ledamot i afdelningskontors styrelse eller af tjensteman, anmäles
förhållandet i förra fallet hos fullmägtige, som från uppdraget
genast entlediga den felaktige ledamoten och förordna angående
J?!0 9. 40 Onsdagen den 26 Februari, e. m.
Decharge för hans åtalande inför vederbörlig domstol, och i senare fallet hos
rfwhnlZV fullmägtige eller vederbörande styrelse, hvilka ega att antingen
(Forte.) ’ för . alltid eller för viss tid af minst sex månader skilja den felaktige
från befattningen och densamma åtföljande förmåner.»
Här gäller nu naturligtvis att få utredt — såvidt sådant kan
ske af de för kammaren tillgängliga handlingarne, hvilka ju inskränka
sig till endast det omnämnda protokollet — huruvida det
finnes grundad anledning till det antagande, att en förbrytelse af
d.en beskaffenhet, som afses i det af mig upplästa momentet verkligen
egt rum. Är den frågan afgjord, så är också domen fallen
icke blott öfver hankofullmägtige, utan — jag tillägger det —
äfven öfver bankoutskottet. Bankofullmägtige hafva i det domslut,
som af dem afgifvits, förklarat att: »Efter föredragning af
handlingarne togo herrar fullmägtige detta ärende i öfvervägande
och funno dervid hvad inspekterande fullmägtigen anmärkt i fråga
om såväl. utfärdandet af vederhäftighetsbetyg som inlemnandet af
lånehandlingar vara genom de afgifna förklaringarne bekräftadt, i
följd hvaraf» etc.
Ser man nu på den förklaring, som afgifvits af ifrågavarande
ledamot af afdelningskontorets i Kalmar styrelse, och som förekommer
i afdelningskontorets protokoll, finner man, att han helt
lojalt erkänt, att han utfärdat vederhäftighetsbevis, äfvensom att
han tillhandagått lånesökande både med lånehandlingarnes inlemnande
och med lånens uttagande. Här äro således två särskilda
fakta, som vi hafva att hålla oss till. Erågan är den, om det kan
anses förbjudet för bankofullmägtig eller ledamot af afdelningskontors
styrelse att tillhandagå med utfärdande af vederhäftighetsbetyg.
Jag anser denna sak vara något omtvistlig. Att enligt
lagens anda det är absolut förkastligt och att således bankofullmägtige
med rätta ansett detta förfarande »olämpligt», derom är
jag fullt öfvertygad. Men jag är icke så säker på, huruvida, i
händelse åtal anstäldes för ett sådant förfarande, ett sådant åtal
skulle medföra straffpåföljd. Den tvekan, som jag hyser i denna
del, hyser jag deremot ingalunda i fråga om senare delen. Här
anser jag, att lagen är alldeles tydlig och klar, och att det erkända
förfarandet varit brottsligt. Herrarne veta, att tidningarne på senare
tiden mycket sysselsatt sig med denna sak. Man har fäst
synnerligt stor vigt vid den omständigheten, huruvida ersättningför
detta kommissionärskap egt rum eller icke. Erågan är således
den: hvad är det som konstituerar ett kommissionärskap? Är det
tillräckligt, att från lånesökande emottaga lånehandlingar samt
emottaga lån och tillställa dem lånesökandena, eller fordras det
äfven att detta skall ske emot kontant betalning? Eör min del
anser jag det alldeles påtagligt, att ett förfarande af förra slaget
är ett verkligt kommissionärskap och följaktligen straffbart. För
att komma till den öfvertygelsen, behöfver man ju icke mer än
erinra sig att jag redan derigenom, att jag tager emot en lånehandling
och tillställer lånesökanden lånet, kommer i en falsk ställning,
blir morali ter jäfvig att med oveld pröfva sjelfva låneansökningen.
Ersättningen kan vara af många slag. Den behöfver icke
Onsdagen den 26 Februari, e. m.
41
N:o 9.
utgå i den, om jag så får säga, brutala formen af kontant betal- Decharge för
ning. Det finnes mångfaldiga andra sätt att visa sin erkänsla, fullmägtiaei
Härtill kommer äfven den omständigheten att det i de flesta fall
är absolut omöjligt att kunna kontrollera, huruvida ersättning i
en eller annan form utgått eller icke, ty ersättningen lärer icke
gifvas för öppna dörrar eller i vittnens närvaro, då det gäller ett
dylikt privat geschäft emellan lånesökanden och kommissionären.
Således är det min bestämda öfvertygelse, att det för att anses
hafva utöfvat kommissionärskap icke erfordras att hafva tagit emot
ersättning i någon som helst form, utan det är nog att hafva tagit
emot lånehandlingen och lemnat lånet till lånesökanden samt derjemte
att i detta hänseende hafva låtit sig »allmänneligen brukas».
Detta senare är en ganska vigtig nota characteristica. Antag t. ex.
att en bankofullmägtig eller ledamot af afdelningskontors styrelse
undantagsvis någon gång, för att tjena en nära skyldeman, biträder
honom med inlemnandet af en låneansökan. Karakteren af en
sådan handling kunde aldrig missförstås.
Jag vill visst icke — ty jag har icke förmåga att ransaka
hjertan och pröfva njurar — kasta större skugga öfver den man,
som här afses, än den som kastas öfver honom af sjelfva handlingarne
i målet, men jag anser det vara af allra största vigt för
Riksdagen och särskilt för denna kammare, att, då Riksdagen
eger det ansvarsfulla monopol, som ligger i dess uteslutande styrelse
öfver banken och dess förvaltning, äfven tillse att allt skickeligen
tillgår, och att, då den ringaste tillstymmelse till missbruk,
röjer sig, kraftigt afvärja sådant och förekomma upprepandet deraf
för framtiden. Jag minnes från flera år tillbaka under min förra
riksdagsperiod—eller jag tror till och med något förut-—hurusom
det omtalades, att i en bankfråga, som varit före i Andra Kammaren,
då varande landshöfding Malmsten framstälde en liknelse,
som väckte en ogemen hänförelse hos de gode dannemännen. Han
hade nemligen liknat banken vid Ccesars hustru och erinrat derom,
att det icke var nog att Caesars hustru var oskyldig; hon fick icke
ens misstänkas. Sedermera under en lång följd af år, så fort en
fråga, der någonting var i olag och liknelsen kunde inpassas, var
under öfverläggning i denna samma kammare, genast var Caesars
hustru framme och dansade än här och än der. Nu några år har
hon fått hvila sig, och det är särdeles beklagligt nu, ty nu borde
verkligen rätta tillfället hafva varit inne att påminna om liknelsen
mellan banken och Caesars hustru.
Men, — frågas här, —■ hvad är att göra, då, efter hvad man
hört, Andra Kammaren beklagligtvis redan beviljat decharge? Jo,
mine herrar, här är mycket att göra, så vidt’ god vilja icke saknas.
I § 70 regeringsformen och § 65 riksdagsordningen stadgas uttryckligen,
att alla frågor, som röra bankens förvaltning, skola, i
händelse af stridiga beslut, afgöras genom gemensam votering.
Mitt förslag är — då jag icke vill döma någon ohörd — att kammaren
till bankoutskottet återremitterar detta betänkande med förständigande
för utskottet att öfver det i protokollet för den 14
november sistlidet år omförmälda ärende infordra bankofullmägti
-
Ji:o 0.
42
Onsdagen den 26 Februari, e. m.
Decharge för ges förklaring och sedermera till kammaren inkomma med det utfullmägtige
i låtande, hvartill fullmägtiges förklaring må anses föranleda. Jag
(Fort''!*"’ ve^ visseTlige11 om ett sådant beslut af denna kammare fattas,
01 , blifver närmaste följden den, att bankoutskottet kommer in till
kammaren med anmälan derom, att Andra Kammaren bifallit utskottets
betänkande, och hemställan, att denna kammare måtte
fatta ett definitivt beslut.
Men om denna kammare vidhåller sitt beslut om återremiss,
kan jag icke finna annat än att det grundlagsenlig! måste blifva
gemensam votering mellan ena membrum, bifall till Andra Kammarens
beslut, och det andra, återremiss. Om vi duka under i
denna batalj, det vill med andra ord säga, om i denna gemensamma
votering Första Kammarens mening undertryckes, då har
Första Kammaren gjort allt hvad den kunnat för att häfda sin
och Riksdagens ära. Skulle åter beslutet blifva återremiss, kan
jag icke finna annat än att frågan fortfarande vore öppen. Riksdagen
lomme då i tillfälle att, sedan den inhemtat fullmägtiges
förklaring och utskottets utlåtande fatta nytt beslut i ärendet. Det
kunde möjligtvis leda till omedelbar remiss till justitieombudsmannen
för åtals anställande.
Går detta an, mine herrar — ett sådant genomgående beskedlighetsmakeri,
som har utmärkt detta ärende från början till slut?
Först herr Danielson mot hans klientel, derefter afdelningskontoret
i Kalmar mot herr Danielson, så bankofullmägtige mot.afdelningskontoret
och sist bankoutskottet mot bankofullmägtige.
Skall nu äfven Första Kammaren sätta kronan på verket genom
att, äfven den,'' bifalla utskottets betänkande? Ja, då finnes en
magt likväl, som icke är beskedlig och icke bör vara beskedlig;
det är den allmänna rättänkande opinionen i landet, som eger
insigt i hvad frågan här gäller. Den skall döma samtlige vederbörande,
äfven denna kammare, strängt och detta med rätta, såsom
det stod i de gamla domarne. Jag yrkar, att betänkandet må till
bankoutskottet återremitteras i det syfte, jag nyss antydt.
Herr Samzelius: Att vid föredragningen af detta betänkande
möjligen olika meningar kunde uppstå, det kunde man gerna vara
beredd på, men att meningsskiljaktigheten skulle uppstå, från det
håll, hvarifrån den nu yppats, det bekänner jag,- att jag icke hade
väntat.
Den siste ärade talaren har uppträdt såsom en tolk för och
såsom förfäktare af den rena rättskänslan, hans uttryck hafva såsom
vanligt varit mycket varma, och med den kännedom jag eger
om hans ädla karakter, är jag äfven förvissad att dessa uttryck
varit förestafvade af en sådan grund, men det oaktadt är jag lika
öfvertygad om, att han låtit af den glödande känslan och den lekande
fantasien hänföra sig till betydliga öfverdrifter och gifvit
saken sådana dimensioner, som den i sjelfva verket icke förtjenar.
Hade saken galt en vanlig person, Pål eller Per, så skulle man
icke talat det minsta om den. Den rör nu eu inflytelserik.person
inom Andra Kammaren, men jag kan icke se, att saken derigenom
Onsdagen den 26 Februari, e. m.
43
N:o 9.
det allra minsta förändras, utan anser, att den bör få bibehålla de Decharge för
ytterst små dimensioner, som den har. fullmägtige i
Jag ber till en början få erinra, att den till Riksdagens prof- n^o“”s®w''
ning öfverlemnade frågan gäller icke en viss utom bankofullmägtige
stående persons förhållanden, hvilka redan blifvit af dem det
vederbör pröfvade, utan det gäller huru bankofullmägtige fullgjort
sina åligganden. Men man har likväl svårt att kunna bedöma
detta, utan att vidröra den ifrågavarande personens beteende, och
jag vill af denna anledning icke undandraga mig härom yttra mig,
dervid ledd af lika kärlek till sanningen som den siste ärade talaren.
Här hafva framhållits två saker såsom anmärkningsvärda.
Den ena är, att den ifrågavarande personen utfärdat vederhäftighetsbetyg.
Han har sjelf i sin förklaring medgifvit, att han utfärdat
tretton sådana betyg. Paktum är således icke omtvistadt, men
huruvida det skall hänföras till kommissionärskap, eller icke, derom
kunna meningarne möjligen vara mycket delade. Jag antager för
min del såsom gifvet, att det icke kan hänföras till kommissionärskap.
En magistratssekreterare kan väljas till bankofullmägtig;
han kan derför icke undandraga sig att såsom magistratssekreteterare
utfärda vederhäftighetsbetyg. Deremot kan anmärkas, att
herr Danielson var icke magistratssekreterare, han hade icke någon
skyldighet att utfärda vederhäftighetsbetyg. Ja, det är mycket
rigtigt, att han icke hade någon sådan skyldighet, men det är
äfven upplyst, att det fans icke på orten någon uppammad lämplig
vederhäftighetsbetygsskrifvare, utan att herr Danielsson måste
tjenstgöra såsom sådan till dess någon annan blifvit van dervid.
Att utfärda vederhäftighetsbevis kan emelltid efter alla rättslärdes
omdöme icke hänföras till kommissionärskap, ty dertill hör,
efter svensk rätt och efter utländsk rätt, att man skall uträtta
något efter uppdragsgifvarens vilja och befallning. Det står uttryckligt
i den nya schweiziska obligationsrätten som nu för tiden
anses vara den förnämsta, och det lär nog gälla äfven efter
vår lag. Herr Danielson har således genom utfärdande af vederhäftighetsbetyg
icke åtagit sig något kommissionärskap eller utöfva!
något sådant, vare sig han mottagit betalning eller icke,
hvarom handlingarne icke lemna någon upplysning. Äfven om
han uppburit den vanliga betalningen af en krona stycket för
dessa betyg, så har han, enligt mitt förmenande, derigenom icke
gjort sig skyldig till något kommissionärskap.
Den andra omständigheten, som mot honom framhållits, är
den, att han fört handlingar till och ifrån lånekontoret. Denna
sak är ju något tvifvelaktig, det medgifver jag gerna, men det har
upplysts under ärendets behandling i utskottet och upplystes äfven
under diskussionen i Andra Kammaren, att han å lånekontoret
lemna! dem till kamreraren, hvilken var både tjensteman der och
föreståndare för kommissionsanstalten. Herr Danielson har uppgift,
att han lemnat handlingarne till denne person, icke i hans
egenskap af tjensteman vid kontoret, utan såsom föreståndare för
kommissionsanstalten, och då handlingarne således icke gått förbi
utan passerat genom lånekontorets kommissionsanstalt, kan jag
N:o 9.
44
Onsdagen den 26 Februari, e. m.
Bécharge för svårligen tro, att hans förfarande kan hänföras till kommissiofullmägtige
i närskap.
n(Forts)”'' Här har mycket talats om, att det anmärkta förfarandet skulle
strida mot bankoreglementets anda, om icke mot dess bokstaf. Det
tror jag för min del icke; ty enligt bankoreglementets anda förbjudes
egentligen sådant kommissionärskap, att den, som utöfvar
det, har sina intressen förenade med lånesökandens. Om t. ex.y
såsom det hände för flere år sedan, en bankofullmägtig, som inlemnade
lånehandlingar, betingar sig en viss procent i provision
för lånets beviljande, i så fall är det stridande mot bankoreglementets
både anda och bokstaf. Men att något sådant här skulle
föreligga, derom innehålla handlingarne icke det ringaste.
Det står i protokollet och har troligen också upprört den ärade
talarens känslor, likasom det skedde hos eu talare i medkammaren,
att herr Danielson vid talrika tillfällen varit frånvarande
från styrelsens sammanträden. Man har sagt, att det är oanständigt
att vara frånvarande så mycket. Saken är emellertid den,
att enligt bankoreglementet skola hållas sammanträden vid afdelningskontoret
i Kalmar minst fyra dagar i veckan, men styrelsen
har fattat beslut, oaktadt göromålen der äro ganska ringa och vissa
dagar icke lärer förekomma ett enda ärende, som påkallar styrelsens
åtgärd, att sammanträden ändock skulle hållas alla helgfria
dagar. När den ifrågavarande styrelseledamoten bodde på Öland
samt dessutom mycket var upptagen af Riksdagen och komitéer,
var det för honom omöjligt att alltid infinna sig vid afdelningskontorets
sammanträden. Då man emellertid på flere håll varit
angelägen om att framhålla hans förmenta stora egennytta, så vill
jag nämna, att efter hvad jag fått mig meddeladt, har han af de
1,200 kronor, han såsom styrelseledamot haft att åtnjuta, icke uppburit
mer än 80 ä 90 kronor, allt det öfriga har han afstätt till
sin suppleant. Detta enkla faktum är ju icke någon yttring af
krass egennytta?
Den ifrågavarande personen har för öfrigt visat sig ytterst nitisk
i bankens intresse. Han har nemligen redt en hop saker,
som eljest skulle beredt banken stora förluster. Han har upplyst,
huru de handlingar voro beskaffade, som flyttades från hufvudkontoret
till afdelningskontoret, och det har fordrats en man med
det intresse och den energi, han onekligen i hög grad besitter, för
att kunna reda det på detta sätt, så att banken gått ifrån saken
med jemförelsevis liten förlust.
När man således ser, att hans uppsåt varit, icke att bryta mot
bankoreglementet, utan att befordra bankens intresse, på samma
gång han mot några få grannar på landet visat en kanske i några
fall långt drifven hjelpsamhet, som dock der är så vanlig och icke
i och för sig är klandervärd, då den ej sker för egen vinning, vare
sig i ett eller annat afseende, så skall man ändå fästa sig bra
nog strängt vid bokstafven och icke vara ledd endast af rättskänsla,
då man anser, att här föreligger ett fall, der ett åtal bort
ega rum. Kör min del tror jag icke att här är för handen något
Onsdagen den 26 Februari, e. m.
45
N:o 9.
sådant fall, att herr Danielson kunnat till ansvar fällas. Man hade
visserligen lätt kunnat anställa åtal mot honom, men med den påföljden,
att han, på skäl som blefve för vidlyftigt att här utveckla,
med största sannolikhet blifvit frikänd. När han ändå entledigades
från sin befattning emedan han icke hade tillräcklig tid att
egna deråt, hade man då anledning att gå till väga på detta sätt?
Jag tror, att det skulle karakteriserats såsom politisk förföljelse,
och detta med rätta, och att bankofullmägtige här hafva iakttagit
den gyllene medelvägen. Deras handlingssätt är, enligt mitt förmenande,
icke klandervärd!, utan klokt, humant och försigtigt, och
bär pregeln af omtanka, icke blott för banken, utan äfven för afdelningskontoret
och samtlige vederbörande, som haft att göra
med denna ledsamma sak.
Här har såsom en mycket graverande omständighet framhållits,
att bankoutskottets pluralitet kunnat undertrycka en så allvarlig
anmärkning, som genom tidningarne blifvit uppblåst till så
stora dimensioner. Jag hade icke trott, att den ärade talaren
skulle taga så starkt intryck af pressen. Han har vid många föregående
tillfällen, både i tid och otid förklarat, att han icke fäste
det ringaste afseende vid dess uttalanden, men vid detta tillfälle
synes han hafva varit mycket svag för pressen. Jag har också
sett frågan behandlad i pressen, af några sakrikt och lidelsefritt,
men af många på ett sätt, som jag icke kan gilla. Då de handlingar,
som föreligga i reservationen, varit fullständigt meddelade
i Stockholms Dagblad och, såsom jag vill minnas, äfven i andra
tidningar, så är det ju icke fråga om att undandraga Riksdagen
eller allmänheten den allra minsta upplysning, helst detta, enligt
mitt förmenande, är rent af ett bagatellärende, som icke behöfver
hemlighållas. Det är endast personen, som förorsakat, att det blifvit
uppblåst till en stor fråga.
Bankoutskottet har, enligt gällande instruktion, icke någon
skyldighet att specifikt redogöra för hvarje ärende, som der förekommit,
äfven om det är af underordnad vigt. När utskottet tillsättes,
anses det, att der insättas personer, för hvilka kammaren
har förtroende, och de hafva icke skyldighet att pladdra om allt,
som förekommer i fullmägtiges protokoll, hvilkas innehåll i vissa
fall till och med är dem uttryckligen förbjudet att yppa. Grundlagsstiftaren
har velat ställa bankoutskottet, likasom konstitutionsutskottet,
högt och omgifvet med en viss sekretess, hvadan utskottet
kan, utan anförande af skäl, inskränka sig till ett omdöme,
huruvida de finna att bankofullmägtige vid bankens förvaltning
handlat på sådant sätt, att ansvarsfrihet bör dem derför meddelas
eller icke. Dessutom har utskottet väl skyldighet att med synnerlig
uppmärksamhet följa de fullmägtiges åtgärder, som afse metalliska
kassans upprätthållande samt myntutvexlingens fortgång och
bestånd äfvensom att meddela vissa statistiska uppgifter rörande
banken, men det har alls icke någon skyldighet att uti sitt utlåtande
till Riksdagen befatta sig med sådana här historier, som
pressen eller andra hafva gjort till en stor sak, ehuru den isjelfva
Decharge för
fullmägtige i
riksbanken.
(Forts.)
N:o 9.
40
Onsdagen den 26 Februari, e. m.
Bécharge för verket är ytterst ringa. Den person, som kär är i fråga, kar för
ful}mägUge i öfrig-t, — det är min lifliga öfvertygelse, kvilken icke så lätt rubrl
(Forts T" ^as a^ nägra kålstora fraser, — kandlat efter bästa förstånd ock
öfvertygelse, kar kandlat af nit för afdelningskontoret ock af nit
för det allmänna, ock enligt kandlingarne föreligger ingenting,
som kunde föranleda till kans ställande under åtal.
Vid sådant förkållande tror jag, att bankoutskottets majoritet
gjorde rätt, då den icke ville intaga denna fråga i utskottets
betänkande, och derigenom gifva anledning till sådana talöfningar,
som kär ock än mer i medkammaren egt rum. Låtom oss källa
oss till det nakna faktum, ock det är verkligen af den beskaffenhet,
att frågan icke på långt när förtjenat den uppmärksamhet, som
redan dervid fästats. Jag skall derför icke uppehålla mig vidare
vid saken, ej ens till vederläggning upptaga de besynnerliga åsigter
som uttalats rörande frågans vidare behandling, derest emot
förmodan, ärendet varder till utskottet återremitteradt. Jag yrkar
emellertid, mina herrar, att déckargebetänkandet nu må erhålla
samma behandling, som vid föregående riksdagar, d. v. s. af kammaren
bifallas.
Grefve Posse: Jag instämmer fullkomligt i den senare talarens
yttrande, att frågan, så vidt som den afser den ifrågavarande
direktören, är ock kar varit från början en bagatellfråga. Men,
mine herrar, kär äro begångna åtskilliga missgrepp, falska steg
äro tagna, ock derigenom är frågan uppblåst till hvad den är;
den gäller nu vida mer, än hvad den gälde ursprungligen. Både
kammaren och landet ega rätt att veta det verkliga och sanna
sammanhanget, ock det kan man, enligt mitt förmenande, icke få
utredt annorlunda, än derigenom, att herrar bankofullmägtige kär
vilja upplysa oss om det. Jag tillåter mig derför att till herrar
bankofullmägtige kär framställa denna fråga: År det herrar bankofullmägtiges
öfvertygelse, att den ifrågavarande direktören kar utöfvat
kommissionärskap, ock, i så fall, hvarför kafva herrar full- ,
mägtige då icke tillämpat gällande lag? Eller ock: kafva herrar
fullmägtige den uppfattningen, att den ifrågavarande direktören
icke utöfvat kommissionärskap? Hvarför kafva de då vid det
nya valet icke återvalt honom, en dugande man, den förnämste
kanske i sin ort, hvarför är han utesluten? Det är derom jag
anhåller att Ni, mina herrar, som så länge åtnjutit Riksdagens
förtroende ock så väl motsvarat det, behagade upplysa Riksdagen
om.
Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr grefven ock talmannen
i enlighet med de derunder framstälda yrkandena propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i nu förevarande memorial
hemstält ock sedan derpå att memorialet skulle visas åter
till utskottet, samt förklarade sig anse den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.
Onsdagen den 26 Februari, e. m.
47
tf:o 9.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad bankoutskottet bemstält i sitt memorial
n:o 2, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, visas memorialet åter till utskottet.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja — 55;
Nej — 35.
Härefter beslöt kammaren, på framställning af herr grefven
och talmannen, att vid d''et sammanträde, som komme att hållas
onsdagen den 5 nästinstundande mars, anställa val af elektorer
och suppleanter för utseende af Riksdagens fullmägtige i riksbanken
och riksgäldskontor jemte deras suppleanter.
Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 19 och 21 innevarande
februari bordlagda utlåtande n:o 21, i anledning af väckt
förslag till lag om ålderdomsförsäkring, biföll kammaren hvad utskottet
i nämnda utlåtande hemstält.
Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 19 och 21 i
denna månad bordlagda utlåtanden:
n:o 13, i anledning af väckt motion om upphäfvande affrälseränteegares
rätt att tilläsa sig skattejord, och
n:o 14, i anledning af ej mindre Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse af 67 § konkurslagen
den 18 september 1862 och till lag angående ändrad lydelse af 3
§ i lagen angående enskild sedelutgifvande banks, bankaktiebolags
N:o 9.
48
Onsdagen den 26 Februari, e. m.
ocli sparbanks konkurs den 7 juni 1889, än äfven väckta motioner
om ändringar i konkurslagen den 18 september 1862,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden bemstält.
Justerades tre protokollsutdrag för denna dag.
På framställning af berr grefven och talmannen beslöts, att
på föredragningslistan till nästa sammanträde skulle bland utskottsbetänkande^
sättas främst de, som denna dag bordlagts första
gången.
Kammaren åtskildes kl. 7,62 e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.
Fredagen den 28 Februari.
49
N:o 9.
Fredagen den 28 Februari.
Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.
Justerades protokollet för den 21 i denna månad.
Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 13, till Konungen i anledning af Kong! Maj:ts
proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse af 67 §
konkurslagen den 18 september 1862 och till lag angående ändrad
lydelse af 3 § i lagen angående enskild sedelutgifvande banks,
bankaktiebolags och sparbanks konkurs den 7 juni 1889.
Anmäldes och bordlädes:
statsutskottets memorial n:o 27, med förslag till voterings -propositioner i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i åtskilliga
frågor rörande anslagen under riksstatens nionde hufvudtitel;
bankoutskottets memorial:
n:o 3, i fråga om afskrifning ur afdelningskontorets i Göteborg
räkenskaper af åtskilliga fordringar;
n:o 4, angående afskrifning ur afdelningskontorets i Malmö
räkenskaper af åtskilliga fordringar;
n:o _ 5, angående afskrifning af tre stycken fordringar, tillhörande
riksbankens afdelningskontor i Jönköping;
n:o 6, i fråga om afskrifning ur afdelningskontorets i Visby
räkenskaper af eu fordran; och
n:o 7, angående inköp för riksbankens räkning af H.
Bukowskis samling af svenska och utländska sedlar m. m.; samt
lagutskottets utlåtande n:o 20, i anledning af väckt motion om
tillägg till § 23 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd.
Första Kammarens Prof. 1890. N:o 9.
4
N:o 9.
60
Fredagen den 28 Februari.
Herr ''Boström afgaf en af honom med flere undertecknad
motion, n:o 48, angående skrifvelse till Konungen i fråga om samtrafik
mellan enskilda telefonnät och statens interurbana telefonledningar
m. m.
Denna motion hlef på begäran bordlagd.
Efter förnyad föredragning af Kong! Maj:ts den 26 innevarande
februari bordlagda nådiga proposition till Riksdagen, angående
försäljning af den s. k. Kommendantsängen vid skansen
Kronan i Göteborg med mera, hänvisades denna proposition till
statsutskottet.
Efter föredragning af statsutskottets den 26 i denna månad
bordlagda memorial, n:o 24, angående öfverlemnande till särskilda
utskottet af en till statsutskottet hänvisad motion, biföll kammaren
den i memorialet gjorda hemställan.
Eöredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets den 26 innevarande månad bordlagda utlåtanden
n:is 25 och 26.
Föredrogs och lades till handlingarna lagutskottets den 26 i
denna månad bordlagda memorial n:o 15, i anledning af Andra
Kammarens återremiss af 1 punkten i utskottets utlåtande n:o 9,
öfver väckta motioner om ändringar i utsökningslagen den 10
augusti 1877.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
lagutskottets den 26 innevarande februari bordlagda utlåtanden
n:is 16—18.
Herr Bergström erhöll ordet och yttrade: Herr grefve och
talman! Det må tillåtas mig att göra den framställning, att af
samtliga för andra gången bordlagda ärenden lagutskottets utlåtande
n:o 19, angående förändrad lydelse i vissa delar af värnpligtslagen
den 5 juni 1885, må uppföras främst å föredragnings
-
Fredagen den 28 Februari.
51
N:o 9.
listan för morgondagen, detta så mycket hellre, som nämnda utlåtande
inkommit först af alla nämnda ärenden och redan en föregående
dag för andra gången hordlagts.
Herr Reuterswärd: Jag undrar, om det vore så försigtigt
af Första Kammaren att behandla frågorna i den ordning, som
herr Bergström nu föreslagit. För min del, tror jag, att det vore
lyckligare, om Andra Kammaren finge afgöra lagutskottets utlåtande
n:o 19, innan det förekommer inom denna kammare, och att
således statsutskottets utlåtande n:o 25, angående nedsättning i
de på viss jord hvilande grundskatter m. m. bör komma främst
på föredragningslistan efter de i dag för första gången bordlagda
ärenden.
Jag tager mig derför friheten föreslå, att frågorna må förekomma
i den ordning jag nämnt, emedan jag anser att hufvudfrågans
lyckliga lösning till stor del skall derpå bero.
Herr Bergström: Jag kan icke finna, att den näst före
gående
talaren anfört några skäl för sitt yrkande rörande den
ordning, hvari ärendena höra uppföras å morgondagens föredragningslista.
Han talade visserligen om, hvilken ordning skulle
lända till den lyckligaste lösningen, men för min del vet jag icke
hvad han menade med den lyckligaste lösningen. Jag anser den
lyckligaste lösningen vara den, att båda kamrarne obetingadt bifalla
Kongl. Maj:ts framställning om ändringar i värnpligtslagen,
och har under den förutsättningen ingenting emot att bifalla förändringar
i lagen om grundskatternas nedsättning och lindring i
rustnings- och roteringsbesvären, ty dermed fortsätta vi endast den
väg, vi år 1885 redan beträdt och som vi blifvit tvungna att beträda.
Men nu tror jag, att, om den af den näst föregående talaren
föreslagna ordningen för uppförande af ärendena skulle följas,
detta icke skulle leda till den utgång, som jag håller för den
lyckligaste. Yisserligen har han icke sagt, hvilken utgång han
anser för den lyckligaste, och då är det svårt att disputera om
sannolikheter och möjligheter. Men redan i den omständigheten
att lagutskottets ifrågavarande betänkande inkom förliden tisdag
och de öfriga först derpå följande onsdag, ligger ett starkt skäl att
å föredragningslistan uppföra det framför de andra, hvilket jag
fortfarande yrkar.
Herr Reuterswärd: Om det är nödvändigt att på förhand
yttra sig i denna fråga, hvilket jag icke är beredd att göra, så her
jag först att få säga, att, då den siste talaren icke hade något annat
skäl än det, att lagutskottets betänkande inkommit en dag före
det andra, så tycker jag att det skälet icke är synnerligen starkt.
Jag erkänner med honom, att den lyckligaste lösningen af denna
fråga vore om Kongl. Maj:ts proposition blefve bifallen. Detta är
jag färdig att förklara, men jag fruktar på det bestämdaste, att det
icke lyckas att genomdrifva den uti medkammaren. År lagen
fallen, är all sammanjemkning omöjlig, men är den bifallen i Andra
N:o 9.
52
Fredagen den 28 Februari.
Kammaren, då kan en samman] emkning om beloppen eg a rum.
Detta är skälet, hvarför klokheten bjuder att låta Andra Kammaren
först afgöra lagfrågan och Första Kammaren anslagsfrågan. Den,
som icke vill att hela frågan skall falla, bör, enligt min tanke,
instämma med mig deruti, att vi böra göra allt för att få vårt försvar
något stärkt.
Jag anhåller, att på föredragningslistan för morgondagens plenum
lagutskottets utlåtande n:o 19 må sättas efter statsutskottets
utlåtanden n:is 25 och 26 samt närmast det sistnämnda.
Herr Bergström: Det må tillåtas mig att uttala min stora
fägnad deröfver, att den näst föregående talaren, i likhet med mig,
anser den lyckligaste händelsen vara den, att båda kamrarne godkänna
Kongl. Maj:ts proposition om förändringar i värnpligtslagen.
Han antydde dock en möjlighet, hvars förverkligande han antagligen
med sitt förslag åsyftade, den nemligen, att, om än kamrarne
stannade i olika beslut rörande värnpligtslagen, skulle dock en
sammanjemkning kunna ega rum. Detta tvingar mig att i viss
mån redan på förhand yttra mig i sjelfva saken. Hvad Kongl.
Maj:t föreslagit i fråga om ökning af tjenstetiden och äfven
öfningstiden, är så obetydligt och ringa, att någon sammanjemkning,
i händelse af olika beslut, icke kan och icke bör i frågakomma.
Till följd deraf håller jag före, att om icke båda kamrarne
i allo godkänna Kongl. Maj:ts förslag rörande värnpligtslagen
i nämnda två delar, så bör frågan om skattenedsättning och
lindring i rustnings- och roteringsverket vara förfallen. Jag var
visserligen med om sammanjemkningen år 1885, hvarigenom vännerna
af ett förstärkt försvar förlorade 8 år på tjenstetiden och 6
dagar på öfningstiden, men jag kommer aldrig att för framtiden
vara med om dylik sammanjemkning. Yi fingo då åtminstone
värnpligtslagen, hvilken kan anses i någon mån motsvara uppoffringarna;
men en tillökning af allenast 3 å 4 dagar frågar jag icke
det minsta efter. Då må det förr vara som det nu är.
Jag vidhåller mitt förslag.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
grefven och talmannen, att i afseende på uppförandet af lagutskottets
utlåtande n:o 19 å föredragningslistan till kammarens
nästa sammanträde yrkats dels, af herr Bergström, att samma utlåtande
skulle sättas näst före statsutskottets utlåtande n:o 25,
dels ock, af herr Beuterswärd, att lagutskottets berörda utlåtande
skulle sättas efter statsutskottets utlåtanden n:is 25 och 26 samt
närmast det sistnämnda.
Derefter gjorde herr grefven och talmannen propositioner i
enlighet med dessa yrkanden samt förklarade sig anse proprositionen
på bifall till herr Bergströms förslag vara med öfvervägande
ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Fredagen den 28 Februari.
53
N:o 9.
Den, som bifaller herr Bergströms förslag i afseende på uppförandet
af lagutskottets utlåtande n:o 19 å föredragningslistan till
kammarens nästa sammanträde, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Yinner Nej, bifalles herr Reuterswärds förslag i ämnet.
Omröstningen företogs, och vid dess slut hefunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja—28;
Nej—43.
På framställning af herr grefven och talmannen beslöts, att
på föredragningslistan till nästa sammanträde skulle bland utskottsbetänkandena
sättas främst de, hvilka blifvit denna dag bordlagda
första gången.
Justerades fyra protokollsutdrag för detta sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 3 e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.
Första Kammarens Prut. 1889. N:o 9.
5