1890. Första Kammaren. N:o 8

ProtokollRiksdagens protokoll 1890:8

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1890. Första Kammaren. N:o 8.

Lördagen den 22 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 15 i denna månad.

Anmäldes ock bordlädes statsutskottets memorial:

n:o 22, angående beslutad konvertering af 1875 års statslån; och

n:o 23, med förslag till voteringsproposition i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut i en fråga rörande anslagen under riksstatens
andra hufvudtitel; samt

bevillningsutskottets betänkande n:o 1, i anledning af väckta
motioner om uppsägande af Sveriges med utländska magter ingångna
handels- och sjöfartsfördrag samt om tulltaxans förändrade uppställning.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran bankoutskottets
under gårdagen bordlagda memorial n:o 2.

Upplästes^ ett från Andra Kammaren ankommet protokollsutdrag,
n:o 63, innehållande att Andra Kammaren biträdt Första Kammarens
beslut i fråga om tillsättande af ett särskildt utskott för behandling
af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen, angående ändrade bestämmelser
med afseende på de allmänna läroverken och pedagogierna.

Första Kammarens Frat. 1890. N:o 8.

1

Ji:o 8. 2

Lördagen den 22 Februari.

På framställning af herr grefven och talmannen beslöts, att vid
det sammanträde, som komme att hållas nästa onsdag, skulle företagas
val af ledamöter och suppleanter i nämnda särskilda utskott.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 18 och 19 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 7, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens sjette hufvudtitel, innefattande
anslagen till kongl. civildepartementet.

1—6 punkterna.

Hvad utskottet föreslagit och hemstält bifölls.

7 punkten.

Löneförbätt- Herr statsrådet friherre Åkerhielm: De båda fiskeriassistenterna,
ring förfisleri-om. hvilka i denna punkt är fråga, åtnjuta för närvarande en aflöning
assistenterna. af ] ^QO kronor, hvartill särskilt för förste assistenten kommer ett
arfvode af 500 kronor för den honom åliggande skyldighet att meddela
undervisning i fiskodling. Då dessa löneförmåner, hvilka utgått
. med oförändrade belopp sedan 1874, synts Kongl. Maj:t alltför ringa,
har den löneförbättring föreslagits, att, jemte det att till förste assistentens
lön äfven skulle läggas det särskilda arfvode, han nu uppbär
för undervisningen i fiskodling, båda fiskeriassistenterna skulle få åtnjuta
tre ålderstillägg å hvartdera 500 kronor att utgå efter respektive
5, 10 och 15 års väl vitsordad tjenstgöring. Derjemte har Kongl.
Maj:t föreslagit, att de nuvarande innehafvarne af dessa tjenster skulle
i fråga om dylikt tillägg få räkna sig till godo den tid efter år 1874,
de innehaft sina befattningar.

Vid framläggande af dessa förslag har man särskild! haft det förhållande
för ögonen, att åtskilliga tjensteman, med hvilka fiskeriassistenterna
kunde närmast jemföras, nemligen statens instruktörer i
boskapsskötsel, i mejerihushållning, i schäferiskötsel och ullkultur och
i husslöjd, samtliga åtnjuta en aflöning af 2000 kronor jemte rätt till
tre ålderstillägg å hvartdera 500 kronor, eller samma löneförmåner,
hvilka här blifvit ifrågasatta för förste fiskeri assistanten, då deremot
andre assistenten fortfarande skulle få åtnöja sig med något mindre.
Det torde få medgifvas, att fiskeriassistenternas befattningar i afseende
på arbetet och den dem föreliggande uppgift kunna anses med de nu
nämnda tjenstemännen nära jemförliga och att de knappast stå dem
efter i vigt och betydelse för det allmänna. Då härtill kommer att
fiskeriassistenterna måste vara vetenskapligt utbildade specialister och
med hänsyn till det vidsträckta område, hvarinom de hafva att verka,
utrustade med betydande fackinsigter, så lärer det knappt vara att
påräkna att i längden erhålla lämpliga personer till dessa befattningar,
derest lönerna bibehållas så små, som de för närvarande äro.

Statsutskottet har erkänt, att en förbättring i dessa tjenstemäns
nuvarande löneförmåner är af rättvisa och billighet påkallad, men har

Lördagen den 22 Februari. 3

dock väsentligt reducerat den af Kongl. Maj:t föreslagna lönetillökningen.
Utskottet har sålunda för båda fiskeriassistenterna strukit tredje ålders-’
tillägget, och hvad särskildt angår den andre assistenten, har utskottet
■afstyrkt till och med ett andra ålderstillägg. Då enligt Kongl. Maj:ts
förslag förste assistenten skulle med ålderstillägg få högst 3,500 kronor
och den andre högst 3,000 kronor, skulle enligt utskottets förslag
förste assistenten erhålla i lön 2,000 kronor med två ålderstilläg, således
högst 3,000 kronor, och andre assistenten få en aflöning af endast
1,500 kronor jemte ett ålderstillägg på 500 kronor.

Det hade utan tifvel varit önskligt icke endast för tjenstemännen
sjelfva, utan äfven med hänsyn till fiskerinäringens kraf, att Kongl.
Maj :ts förslag bifallits oförändradt. Men derest icke detta resultat står
att vinna, vågar jag hemställa, huru vida det verkligen kan anses billigt
att så minska deii af Kongl. Maj:t föreslagna aflöningen för andre
fiskeriassistenten.

Det hufvudsakligaste skälet man anfört är, att då andre assistenten
enligt förslaget vore, på grund af sina tjensteår, berättigad att genast
komma i åtnjutande af alla tre ålderstiliäggen, skulle han efter löneförbättringens
inträdande i och med detsamma komma till dubbla beloppet
af sin nu innehafvande lön. Denna argumentation för att
minska de föreslagna löneförmånerna förefaller mig något egendomlig.
Man skulle väl snarare kunna tycka, att när den nuvarande innehafvaren
af befattningen under en längre tid fått åtnöjas med löneförmåner,
dem man nu erkänt vara för små, detta borde vara ett
ytterligare skäl att förbättra de med befattningen förenade löneförmånerna.

Något giltigt skäl, hvarför den andre assistenten med afseende på
ålderstillägg skulle ställas sämre än den förste, har ej uppvisats. Den
egentliga skilnaden i de båda befattningarna ligger deruti, att den
förste assistenten har skyldighet att meddela undervisning i fiskodling.
Härför uppbär han också ett särskildt arfvode af 500 kronor, med hvilket
belopp hans lön, enligt Kongl. Maj:ts förslag, skulle höjas. Men att
derutöfver bestämma hans aflöningsförmåner högre än den andre assistentens
synes ej vara af omständigheterna påkalladt, och fullt skäl
torde förefinnas att, derest två ålderstillägg beviljas den förre, äfven
den senare kommer i åtnjutande af samma förmån.

Då flera af Första Kammarens ledamöter inom utskottet reserverat
sig i den af mig nu antydda rigtning, vågar jag uttala den förhoppning,
att om ej kammaren skulle komma att bifalla Kongl. Maj:ts
förslag oförändradt, detsamma åtminstone måtte bifallas så till vida, att
båda fiskeriassistenterna få komma i åtnjutande af tvenne ålderstillägg.

Herr Boström: Jag tillåter mig vördsamt yrka bifall till statsutskottets
förslag.

Att en löneförbättring för de båda fiskeriassistenterna är väl behöflig
har utskottet erkänt. Men för min del anser jag att den skilnad i
lönevilkor de båda tjenstemännen emellan, hvilken genom Kongl. Maj:ts
förslag skulle uppstå, eller 500 kronor, är väl obetydlig. Jag tror
nemligen att den förste fiskeriassistenten är i vida högre grad än den
andre förtjent af en löneförbättring. Förhållandet är nemligen det,

N:o 8.

Löneförbättring
för Jiskeriassistenterna.

(Forts.)

N:o 8. 4

Lördagen den 22 Februari.

Löneförbättring
för fiskeri
assistenterna.
(Forts).

att den förste assistenten är skyldig att uppehålla sig här i Stockholm,
''der han ständigt skall vara till fiskeriintendentens förfogande, och
hvarifrån honom åligger att företaga de tjensteresor, som honom anbefallas
från jordbruksstyrelsen, under det att deremot den andre är
bosatt på landet, der han till och med verkar som kommunalordförande
och samtidigt är arrendator. Hans tjenst tages sålunda ej på långt
när uti anspråk i samma grad, som förste assistentens. För min del
anser jag derför, lika med utskottet, att en skilnad af 1,000 kronor i
lönevilkor dessa tjensteman emellan måste anses lämplig.

Dessutom är jag öfvertygad derom, att i fall alla de kraf från
fiskerinäringens sida, hvilka nu föreligga och vid kommande riksdagar
säkerligen skola uppstå, komma att tillgodoses, lära de krafter, hvilka
för närvarande stå till Kongl. Maj:ts förfoganda för denna näring, inom
kort tid blifva otillräckliga, och då torde ock rätta tiden vara inne
att genomföra de förändringar, som af omständigheterna kunna påkallas.

Jag tillåter mig derför hemställa om bifall till statsutskottets förslag
i denna punkt.

Herr vice talmannen: Inom utskottet har jag icke tilltrott mig
böra tillstyrka Kongl. Majrts proposition hufvudsakligen på de skäl, som i
utskottets betänkande finnas angifna, eller att ett så betydligt lönetillägg,
som Kongl. Maj:t nu föreslagit, eller tre särskilda ålderstillägg, synts
mig väl stort, och derför att, till följd af de personliga förhållandena,
verkan af ett rent bifall skulle blifva den, att de båda fiskeriassistenterna
under närmaste tiden finge lika lön, hvilket ej är rigtigt eller öfverensstämmande
med deras inbördes ställning, den ene som förste och
den andre som andre assistent, hvilket redan i sjelfva benämningen
för den senare innebär någonting underordnadt. Men deremot har jag
ej heller kunnat instämma med utskottet uti att för den andre fiskeriassistenten
inskränka löneförhöjningen till blott ett ålderstillägg. För
närvarande åtnjuter denne 1,500 kronor i lön och kommer med ett
ålderstillägg upp till 2,000 kronor, hvilket för en person med den
vetenskapliga bildning och den kännedom i praktiska ting, hvilken
andre assistenten besitter, synes mig vara otillräckligt. För båda
tjenstemännen, således äfven för den andre assistenten, gäller, att åtminstone
för det närvarande deras utsigter till befordran inom karriéren
äro högst ringa, alldenstund det icke existerar någon annan högre
tjenst inom branchen än fiskeriintendentens och det alltså kan inträffa
att dessa platser under decennier komma att innehafvas af samma
personer. De utsigter till ytterligare tjenstebefattningar inom denna
gren, hvilka af den föregående talaren antyddes, synas mig vara
ganska osäkra och således icke något att för det närvarande fästa
sig vid.

Det är för öfrigt Riksdagen mycket väl bekant att ett återkommande
af en kongl. proposition om samma sak ej är för Riksdagen
behagligt, och att om Riksdagen sålunda för det närvarande afslår ett
andra ålderstillägg för den andre fiskeriassistenten, kommer det att
blifva vanskligt nog att, om hans tjenstgöring verkligen sedermera
anses ovilkorligen fordra en sådan löneförhöjning, då komma igen med
samma framställning. Deremot är säkert, att om de åtgärder till

Lördagen den 22 Februari.

5 i\T:o 8.

fiskerinäringens befrämjande, för hvilka sistlidna års Riksdag uttalade Löneförbänsig
genom att höja anslaget till denna näring, komma till stånd, och för fiskeri vidare

de åtgärder, hvilka kunna föranledas af den skrifvelse, stats- assts‘enternautskottet
enhälligt föreslagit, och hvilken alltså har goda utsigter till (Forts-)
framgång, äfvenledes blifva en verklighet, måste dessa tjenstemän i
betydligt större utsträckning, än hvad nu är förhållandet, tagas i anspråk,
och då tillåter jag mig hemställa, om det kan anses öfverdrifvet
att för tjenstemän, hvilka så länge tjenat staten, aflöningen för den
ene bestämmes till 3,000 kronor och för den andre till 2,500 kronor,
beroende derpå att de så länge varit i tjenst, att de intjenat båda
ålderstilläggen.

För min del ber jag kammaren ej fästa afseende vid den nuvarande
innehafvaren af tjensten i fråga. Ty här är icke fråga om något personligt
lönetillägg, utan en lönereglering, hvilken skall gälla för framtiden,
oafsedt att jag icke heller kan finna att i det personliga förhållandet
dessa tjenstemän emellan finnes något skäl att sätta andre assistenten så
långt under den förste, att då den ene erhåller en lön af 3,000 kronor,
den andre blott skulle få 2,000 kronor. Hvad det beträffar att den ene
är anbefald att bo i Stockholm, under det att den andre är oförhindrad
bo på landet, så ligger eu sådan strängare tjenstgöringsskyldighet för
den torre i sakens natur i följd af hans bättre aflöning. Men de för
båda gällande föreskrifter, instruktion för den förre och konstitutorial
för den senare, ålägga dem båda att stå till sina förmäns disposition,
och det finnes alltså icke något hinder att taga begges tid i anspråk
så mycket som behöfves. Då härtill lägges att andre assistenten enligt
sitt förordnande är stöld på uppsägning och följaktligen kan efter
en viss kort tid skiljas från sin tjenst, derest han t. ex. skulle göra
svårigheter att rätta sig efter de nya anspråk, som på honom kunna
ställas, så synes mig att alla skäl tala emot att göra så stor skilnad
emellan dessa båda tjenstemän, som utskottet föreslagit.

Med afseende på hvad jag nu haft äran andraga anhåller jag om
bifall till reservationen.

Herr Tamm, Hugo: Jag kan icke dela den siste talarens uppfattning
i denna fråga. Om vi gå tillbaka till föregående års kongl. proposition,
finna vi, huru ofantligt många ansökningar och berättigade ansökningar
till fiskerinäringens upphjelpande der förekomma. I de talrika
motioner, som nu föreligga, och af den diskussion, som i fjol i kamrarne
och i år inom utskottet förts om fiskerinäringen, se vi äfven, huru som i
båda kamrarne det största intresse för denna närings utveckling finnes.

Och det är icke heller så underligt, dä man ser på statistiken i frågan
och deraf finner, att denna näring till den grad utvecklat sig, att från

22,000 kilogram fisk, som år 1877 utfördes från Sverige, höjer sig
denna siffra i en stadig tillväxt till icke mindre än 55,000,000 kilogram
under år 1889. Man torde således, enligt min mening, ega tillräckligt
skäl att i denna fråga kraftigt ingripa och, ehuru det är
vanskligt att profetera, är jag dock fullkomligt öfvertygad derom, att
Kongl. Maj:t kommer att fästa afseende vid den skrifvelse, som Riksdagen
i nästa punkt på statsutskottets förslag förmodligen ämnar besluta,
och vidtager de åtgärder, som för fiskerinäringens upphjelpande

N;o 8. 6

Lördagen den 22 Februari.

Löneförbätt- äro behöfliga. Då är det ock klart, att de tjensteman, som härvid
ring för fiskeri-biträda, behöfva åläggas helt andra skyldigheter, att möjligen
aSS(Vorts.)Ba" distrikten komma att delas, att fiskeriassistenterna göras likstälde sinsemellan
o. s. v. Under sådana förhållanden måste jag betrakta den na
af utskottet föreslagna ökningen i lönen såsom ett mera personligt
tillägg än en verklig lönereglering. På denna grund har jag biträdt
majoritetens beslut att icke gå längre, än statsutskottet gjort. Så.
mycket större skäl härtill har jag haft, som det är onekligt, att förste
fiskeriassistenten har haft en vida större verksamhet än andre fiskeriassistenten,
hvilket kan synas deraf, att denne är bosatt på landet,,
der han kunnat åtaga sig en mängd kommunala bestyr, och att hans;
tid således icke varit så upptagen. Man torde således i denna fråga
icke sakna berättigande att fästa sig vid vidden af den verksamhet, dessa,
personer hittills utöfvat, hvartill jag vill fästa uppmärksamheten på
den inverkan, denna fråga har på kommande pensionering.

Emedan jag således anser detta mera såsom ett tillfälligt arrangement
än såsom eu verklig löneregleringsfråga, tror jag, att utskottets,
framställning innehåller ett berättigadt svar på den framställning,,
som är gjord, och anhåller om bifall till utskottets hemställan.

Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Jag har reserverat,
mi^f mot utskottets beslut i denna punkt och instämmer med herr vice
talmannen i hans yrkande, att båda fiskeriassistenterna måtte få två
ålderstillägg. Hvad den siste talaren nämnde om personligt iönetilllägg
— dertill kan jag icke finna något skäl. I Kongl Maj:ts proposition
finnes icke det minsta nämndt om något sådant och icke heller
på något annat håll gifves anledning dertill. Den andre fiskeriassistenten
är ju till ock med satt på den fot, att han kan uppsägas hvad
dag som helst. Således är det ingen anledning antaga, att det blir
personliga lönetillägg, utan saken bör ses helt och hållet med hänsyn
till tjénsterna och beskaffenheten af de anspråk, som fästas å deras
innehafvare. Att vänta på eu ny reglering o. d. anser jag vara detsamma
som att uppskjuta till morgondagen, och morgondagen är, såsom
vi veta, ofta »en skälm». Jag hoppas äfven, att en ny instruktion
kommer till stånd och då är det klart, att dessa tjensteman
komma att få mera att göra än nu. Men deraf följer icke, att deras
tjenstgöring med ens blir så ordnad, att Kongl. Maj:t kan komma in
till Riksdagen och begära en ökning i deras löner, hvilket dessutom
lätt kunde möta motstånd, då de redan fått tillägg. — Jag anser, att
vi måste taga steget litet längre ut än utskottet gjort, hvartill vi under
alla omständigheter äro fullt berättigade, och yrkar derför bifall till
reservanternas förslag.

Grefve Sparre: Då jag deltagit i utskottets beslut i förevarande
punkt, ber jag att få med några ord angifva de skäl, som dertill löranledt
mig. Hår nämndes nyss, med klander af utskottets motivering,
att när man jemför förhållandena nu med förr kunde man lika val
säga, att om en tjensteman under en längre tid uppburit eu allt för
låg aflöning, vore det skäl att vid en reglering af lönen i lika hög
grad höja den. Men dessa löner reglerades för icke så länge sedan

Lördagen den 22 Februari.

7 S:o 8.

— det var år 1874 —- och sedan dess är, så vidt jag vet, ingen fram- Lsneförbättställning
gjord om förhöjning. Det måtte således ej ansetts, att Yå-nn9forfishennerna
äro så oerhördt låga, som den nu ifrågasatta betydliga förhöj- ass,stente,na''
ningen bar vittne om.

Här har framhållits, att då förste assistenten nu har en lön på

1,500 kronor och ett särskildt arfvode på 500 kronor, d. v. s. hans

löneinkomster uppgå till 2,000 kronor, har andre assistenten en lön

af 1,500 kronor. Nu är af Kongl. Maj:t föreslaget tre lönetillägg för

hvardera. Således innefattar Kongl. Maj:ts förslag, att förste assistentens
löneinkomster skalle kunna uppgå från 2,000 till 3,500 kronor,
hvilket belopp de högst skulle utgöra, och att andre assistentens löneinkomster,
som nu utgöra 1,500 kronor, skulle kunna uppgå högst till

3,000 kronor eller den nuvarande lönens dubbla belopp. Inom utskottet
har detta icke vunnit anslutning. Reservanterna hafva påyrkat
två ålderstillägg äfven för andre assistenten, och att således
någon skilnad i det afseendet icke göres mellan båda assistenterna.

Utskottet deremot har ansett, att en sådan skilnad bör göras, och detta
på skäl, som talaren från uplandsbänken nyss anfört, samt derför föreslagit
för förste assistenten två och för andre assistenten ett ålderstillägg;
och mig synes, att detta kunde för tillfället vara nog. För
nuvarande innehafvarne kommer detta att verka så, att ett bifall till
utskottets förslag kommer att höja lönen för förste assistenten med
50 procent, för den andre assistenten åter från 1,500 kronor till 2,000
kronor eller med en tredjedel af nuvarande lön. Jag ber att få repetera
hvad en föregående talare sagt om det växande intresset för
fiskerinäringen, som äfven jag antager kommer att varmt omhuldas af
statsmagterna. Om på grund af den skrifvelse, som här nedan föreslås
och som jag hoppas vinner Riksdagens bifall, framställningar af
Kongl. Maj:t komma att göras och af Riksdagen godkännas, kommer
detta att antagligen medföra betydligt ökadt arbete för assistenterna.

Jag tror om så sker, att Riksdagen icke skall undandraga sig att
lemna de ökade löner, som då behöfvas. Långt ifrån således att
misstro Riksdagen i den vägen, tror jag, att man med fullt förtroende
kan lemna den frågan åt framtiden. Om kammarens medlemmar behaga
se efter i 6:te punkten af detta utlåtande, framgår deraf, huru
lönevilkoren ökats gång på gång. Så finnen I tydligt nog deraf, att
Riksdagen icke drager sig för att bevilja löneförhöjningar, der de verkligen
äro af förhållandena påkallade. Nu äro, enligt min mening, sådana
förhållanden icke för handen, och jag anhåller derför om bifall
till utskottets förslag.

Herr Casparsson: Den förevarande saken är ju ingen riksvigtig
fråga, och 500 kronor mera eller mindre spela ju ingen roll i budgeten.
Jag skulle derför hafva inskränkt mig till att instämma i de
skäl herr vice talmannen anfört för beviljande af de två ålderstilläggen,
men min granne till venster har framdragit några skäl emot dessa
tillägg, som jag anser mig böra upptaga till bemötande. Han har
nemligen sökt i fiskerinäringens utveckling ett skäl för afslag å framställningen
om beviljande af två ålderstillägg åt andre assistenten,

N:o 8. 8

Lördagen den 22 Februari.

Löneförbätt- och lian säde, att denna utveckling kan kafva till följd, att denne
ringförM^asgistent kommer att åläggas helt andra skyldigheter, än han för när''varande
har. Derpå svarar jag, att andre assistenten för närvarande
or 8'' till följd af sin instruktion är skyldig att underkasta sig den förändrade
tjenstgöring och de förändrade åligganden, som kunna läggas
på honom, och att han kan afskedas. Han är helt och hållet stäld
på uppsägningsbar fot, och med anledning af förändrade förhållanden,
som kunna inträffa till följd af fiskerinäringens framsteg, kan honom
åläggas hvilken utvidgad tjenstgöringsskyldighet som helst. Det skälet
är således icke hållbart.

Beträffande det påståendet, att det skulle vara ett personligt lönetillägg,
tror jag, att det icke finnes en tillstymmelse till skäl för en
sådan uppfattning; utan detta afser uppenbarligen en löneförbättring
för framtiden, oberoende af hvem som nu innehar befattningen.

Af dessa skäl ber jag att få instämma i herr vice talmannens
framstälda yrkande.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr grefven och talmannen
i enlighet med de derunder framstälda yrkandena propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i nu förevarande punkt hemstält
och vidare derpå att kammaren skulle godkänna det förslag, som
innefattades i den emot punkten afgifna, vid utlåtandet fogade reservation,
samt förklarade sig anse den senare propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad.

Flere ledamöter begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs eu så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i 7 punkten af
sitt utlåtande n:o 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, godkänner kammaren det förslag, som innefattas i
den emot förevarande punkt afgifna, vid utlåtandet fogade reservation.

Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 55;

Nej — 52.

Åtgärder till 8 punliten.
fiskerinärin gens

befräm- Herr Kerfstedt: Vid sistlidna års riksdag väckte jag motion om
gande, understöd för vår betryckta fiskerinäring. Denna min motion — den
enda hvilken då förekom, som hade ett dylikt syfte till mål — emot -

9 N:o 8.

Lördagen den 22 Februari.

togs med synnerlig välvilja af statsutskottet, och man hade egentligen Åtgärder till
ingenting annat att anmärka emot den, än att det belopp, jag före- fiske™n“rjn''
slagit, var temligen litet. Men utom denna anmärkning fans det en senSjaåde.am
annan, som jag naturligtvis icke kunde hjelpa, nemligen att denna (FortSi)
vigtiga riksangelägenhet ansågs böra upptagas af regeringen. Man
hade således rätt att vänta, att i innevarande års statsverksproposition
detta ärende skulle förekomma. Men man blef i sin väntan besviken.

Der förekommer endast, såsom vi sett, en framställning om löneförbättring
åt fiskeriassistenterna. Under sådana förhållanden ansåg jag det
vara skäl att å nyo framdraga min motion för Riksdagen. Nu är jag icke
ensam motionär, utan det är icke mindre än tre andra, som äfven tagit
sig an denna angelägenhet. Dels af denna omständighet, dels ock
deraf, att fiskerinäringen kom på tal vid remissdebatten i denna kammare,
finner jag, att denna närings kraf på understöd från statens
sida är väckt till lif, och detta kan för den, som är vän af fiskerinäringen,
icke vara annat än glädjande. Då nu statsutskottet i år
beslutit, att en skrifvelse skulle från Riksdagen afgå till regeringen i
ärendet, finner jag mig, för min del, tillfredstäld af detta förslag, då
man under denna riksdag icke kan vänta något mera. Men utskottet
har äfven föreslagit. — och såsom ett kardinalskäl derför angifvit, att
våra motioner icke varit åtföljda af någon sorts utredning — att denna
utredning måtte verkställas af myndigheter, dock utan att angifva, af
hvilka myndigheter en sådan utredning skulle åstadkommas. Vi hafva
således att vänta den antingen från vederbörande landshöfdingeembeten
eller från de institutioner, vi hafva här i staden: landtbruksstyrelsen,
kommerskollegium, kanske äfven kongl. generaltullstyrelsen.

För min del skulle jag helst se, att detta ärende kom till utredning
af landtbruksstyrelsen, förstärkt af för saken intresserade och erfarne
personer, ty då kunde man hysa någon förhoppning, att denna vigtiga
angelägenhet blefve så utredd, att den till nästa Riksdag kunde
framläggas för att då afgöras. Det går nemligen icke an, att denna
vigtiga, denna riksvigtiga näring år från år tillbakasättes, utan att
något blir för densamma åtgjord!.

När jag nu således i hufvudsak är ense med utskottet, tyckes det
icke vara någon anledning att vidare orda härom, • men jag ber om
kammarens tillåtelse att ändå få påpeka några omständigheter, som
äro att i saken beakta. Det är naturligt, att för en näring, som i så
många år varit helt och hållet åsidosatt, kunna icke alla rättmätiga
och billiga kraf på en gång sammanfattas i några små riksdagsmotioner;
utan utöfver de önskningar, som i dem blifvit framstälda,
finnas åtskilliga andra önskningar och kraf, som den fiskeriidkande
befolkningen närer; och det är för några af dessa, som jag nu ber att
få redogöra.

När vi då taga de framlagda motionerna i närmare betraktande,
fäster jag mig först vid herr Carlborgs motion, som föreslår, att medel
måtte beviljas för tillsättande af en komité, som skulle utreda frågan
om det bohuslänska fisket. Han synes sålunda, på samma gång han
visar sig vara en god lokalpatriot, helt och hållet förbise, hurusom vid
förliden riksdag motion väcktes och begäran från bevillningsutskottet
framstäldes, att tull måtte åläggas strömming, hvartill utskottet föran -

N:o 8. 10

Lördagen den 22 Februari.

Åtgärder till ledts af den nöd och det betryck, som den strömmingsfiskande befolkjisicermarm-
ningen led, företrädesvis i Roslagen, Gestrikland och Helsingland. Ut9enSjandtiam~
skottet höll före, att detta betryck kom från konkurrensen med Fin(Forts)
land ocb Aland. För min del är jag af den åsigt, att man bör söka
orsaken i Bohuslän, ty det är derifrån, som genom de stora sillfiskena
det stora öfverflöd.. på fisk kommer, hvilken sedan fraktas upp ända
till Sollefteå och Östersund. Det är denna fisk, som sprides ut öfver
hela landet, som af befolkningen insaltas och som gör, att strömmingen
numera icke är så begärlig.

I denna omständighet finner jag orsaken till betrycket i Roslagen,
Helsingland och öfriga delar af Norrland. Detta är en omständighet,
som jag anser skulle kunna på något sätt af den blifvande komitén,
eller den embetsmyndighet, som skall framlägga förslag för Kongl.
Maj:t, tagas i betraktande.

Vänder jag mig sedan till den motion, som herr Sven Nilsson
har väckt i frågan, så är den endast en del af min egen motion.
Han föreställer sig nemligen, att den fiskeriidkande befolkningen skulle
blifva hulpen med ett af staten lemnadt anslag till assuransbolag för
försäkring af båtar och redskap. Ehuru det är nödvändigt att en sådan
statshjelp lemnas, tviflar jag dock på, att mycket skulle vara vunnet,
om man stannade härvid.

Vidare har herr A. P. Danielson föreslagit, att Kongl. Maj."t
skulle lemna dels lån och dels anslag utan återbetalningsskyldighet,
och att denna lilla gåfva, jemnt och proportionerligt fördelad mellan
de behöfvande, skulle, jemte mindre anslag af hushållningssällskapen,
göra till fyllest. Men dels är detta förslag, enligt mitt förmenande,
synnerligen opraktiskt, såsom äfven utskottet påpekat, emedan fördelningen
skulle göras lika på alla kustlänen, och det således förutsattes,
att behofvet i dem alla skulle vara lika stort, hvilket jag högeligen
betviflar, dels är förslaget äfven outförbar! på sina ställen, ty det finnes
hushållningssällskap, SQin genom den nya fördelningen af bränvinsmedlen
fått sina andelar deri reducerade så betydligt, att de icke skulle,
om de än aldrig så gerna ville, kunna bidraga till fiskerinäringens
upphjelpande. Hos oss i Halland har visserligen hushållningssällskapet
bidragit med icke så obetydligt belopp till fiskerinäringens upphjelpande,
men numera lefva vi der i krig midt i freden. Vi hafva stora
utgifter för det krig, vi börjat med ollonborrarne, som äro en ovälkommen
present från våra grannar danskarne. Detta kräfver så stora
utgifter för hushållningssällskapet, att de gått öfver 20,000 kronor årligen,
och lika stora belopp få de enskilda kommuner vidkännas, som
äro af dessa gäster hemsökta. Det möter således stora svårigheter att
nu begära att få någon hjelp från hushållningssällskapen.

Kommer jag då sist till min egen motion, så har jag i år, för att
tillmötesgå statsutskottets uttalade önskan, att förslaget om anslag
borde sträckas vida högre, än jag i fjor gjorde, tiodubblat beloppet, så
att jag från 20,000 kronor höjt det till 200,000 kronor. Såsom grund
för detta höga belopp ber jag få antyda, att när jag närmare betraktat
saken, finner jag orsaken till emigrationen bland en stor del af de
yngre unge männen vid kusten vara föranledd af brist på resurser. Det
är det uppväxande slägtet, det är den unge sonen, som har lärt sig

11 X:0 8.

Lördagen den 22 Februari.

faderns yrke, och när lian blifvit väl förtrogen dermed samt börjar Åtgärder till
längta att få sin egen verksamhet, att kunna skaffa sig båt och redskap,
men saknar alla resurser att få denna sin önskan uppfyld, det9enSja^l“m
är han, som då gifver sig ut i främmande tjenst, hos utländska natio- (Forts.)
ner, på deras fartyg, och vårt land har förlorat i honom en härdad
och frisk och stark man, som kunde hafva tjenat sitt land på bättre
sätt. Och till detta förhållande anser jag att statsmagterna till stor
del äro skuld. Ty hade en undsättning och en hjelp i tid ifrågakomma,
sedan det stora fisket för tretton år sedan började, så hade utsigt
terna och förhållandena vid kusten varit helt annorlunda, än hvad de
i dag visa sig vara.

Jag kommer nu till sist till några af de synpunkter, som jag ville
att den blifvande komitén skulle taga i betraktande, och jag går då
att villigt erkänna, att staten verkligen har gjort något för fiskets
befrämjande genom bidrag till fiskehamnars byggande. Det gifves dock
ibland dessa åtskilliga, om livilka man hellre skulle önska att de icke
funnes, än att de kommit till stånd. Det har visat sig, att på dessa
ställen har staten icke blott gjort en halfmesyr, dä den sökt hjelpa,
utan till och med stjelpt. Jag vill endast såsom ett exempel anföra,
att i Halland finnes en hamn, som heter Träslöf, en half eller tre
fjerdedel mil från Varberg. Der byggde staten en båthamn, men enligt
den vanliga praxis måste fiskarena bestrida en tredjedel af kostnaden
för denna hamnanläggning. För att få entreprisen så billig
som möjligt, så utlemnades arbetet till en entreprenör, som verkstälde
arbetet för billigaste pris, och följden blef den, att byggnaden blef svag
och dålig, och de härjande stormarne vräkte om kull hamnarmen, och
sedan har hafvet med sina förstörelseverktyg åstadkommit en invallning
och uppgrundning, så att hela hamnen, afsedd för 30 derboende
fiskare, numera icke kan användas af eu enda, som har en däckad båt.
Förhållandet är nemligen, att en däckad båt icke kan komma in der,
äfven vid högt vattenstånd. Men den nämnda tredjedelen i anläggningskostnaden,
den är ännu icke fullt gulden, och det gifves fiskare,
som fått lemna sina båtar och redskap för att bestrida sina annuiteter
för hamnanläggningen. I detta fall borde staten lemna dem handräckning
och det helst i form af flyttningshjelp.

En annan hamn i Halland är Särdal. Den är också igengrundad,
så att den är för sitt ändamål otjenlig och onyttig. Jag tror mig
äfven veta, att på Öland kunna visas exempel på ett liknande förhållande.
Har nu staten genom att hjelpa till att åstadkomma fiskehamnar
visat sig intresserad, så förmodar jag, att den äfven kommer
att, i följd af de täta påstötningar den fatt, lemna sin hjelp i andra
afseenden, som jag anser vara oafvisliga för ett rationel fiskes bedrifvande.
Såsom vi alla veta, är vårt vestkustfiske af semisekularperiodisk
natur, så att det fortfar endast 50 år och sedan upphör för en tid af
50, 60, ända till 70 år. Det grundar sig på sillens natur att under
leken samlas i stora stim, som invandra från Nordsjön i Skagerrak
och Kattegat och på grunden der utföra sin lek. Det är ett betydligt
afstånd från kuststäderna och fiskarhamnarne till dessa grund; det är
flere mil. Skall nu fisket bedrifvas der, och sillen fångas, innan den
är utlekt och dess näringsvärde sålunda förminskadt, så måste man

N:o 8. 12

Lördagen den 22 Februari.

Åtgärder till komma ut till dessa grund, och dertill behöfvas, enligt mitt förme ^InTbefråm

nanc^e'' ångbåtar. Sådana behöfvas för att föra fiskarena ut och in.

3enSjande.am~ sker det i Norge; och der bar staten kraftigt bidragit genom att
(Forts.) understödja dylika ångbåtsföretag. Kunde någonting sådant bos oss
åstadkommas, är jag alldeles öfvertygad om, att vi skulle få en tillräcklig
och en god vara af denna fisksort, så tillräcklig, att vi icke
behöfde importera insaltad sill från Norge för fyra å tern millioner
kronor årligen, såsom ännu sker. Hade staten haft bättre omvårdnad
om vestkustens sillfiske, hade denna import varit obehöflig. I sammanhang
dermed ber jag få fästa vederbörandes uppmärksamhet på ett
missförhållande, som ännu eger rum, och det är, att i leveransannonser
för landtarmén, för flottan, för fängelser och hospital annonseras,
att sillen, som skall levereras, skall vara af det allbekanta
märket med K. K. K. K., ett norskt märke. Man ratar vår egen tillverkning
och understödjer icke bättre vår egen industri, än att man
föredrar att hålla sig till den utländska. Denna omständighet anser
jag äfven vara beaktansvärd.

Går jag då slutligen till att visa, hvad andra länder gjort för sina
fisken, så ber jag först att få hänvisa till Skotland. Det engelska parlamentet
beviljade redan år 1809, d. v. s. 2 år efter sedan vårt vestkustfiske
upphörde, en premie för hvarje insaltad tunna sill af 2 shillings.
Dessa premier fortgingo till 1815. Da höjdes premien ytterligare
och var till 1826 uppe i 4 shillings för hvarje tunna. Det är
gifvet, att med så kraftiga medel åstadkom man också ett kraftigt resultat.
Följden blef, att till sist kunde man från Skotland exportera
ända till en million tunnor saltad sill. I senare tid har det engelska
parlamentet haft sitt öga så fäst på detta fiske, att det beviljat en
fond på 20,000 pund sterl. just till det ändamål, som jag i min motion
afsett, nemligen för anskaffande af båtar och redskap, och deraf hafva
lån lemnats mot inteckning i båtar på ända till tre fjerdedelar af
hvad båtarne kostat.

Går jag till Holland, så har detta land sedan förra århundradet
inrättat offentliga kassor till fiskeriernas understödjande. Tyskland härunder
det sista årtiondet för samma ändamål lemnat anslag på 150,000
riksmark utan återbetalningsskyldighet till ett fiskeribolag i Emden,
och dessutom betalar tyska staten en premie af 2,000 riksmark för
hvarje däckad båt, som i fiskerierna användes.

Går jag sedan till Danmark, så hafva dess riksdag af 1887 och
1888 upptagit ett belopp af 600,000 kronor för fiskeriernas understödjande.

Jag har förut omnämnt, att i Norge regeringen icke blott utan
fiskeriernas betungande gifvit anslag till ångbåtar, som haft att hjelpa
med in- och utbogsering, utan äfven gifvit stora anslag till befrämjande
af fiskerierna på Island.

Med dessa förhållanden för ögonen ber jag att, sedan jag gjort
Första Kammaren uppmärksam härpå, få instämma i det utlåtande
och det förslag, som statsutskottet i denna punkt afgifvit.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i den nu föredragna punkten hemstält.

Lördagen den 22 Februari.

13 N:o 8.

9—19 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

20 punkten. Anslag till

kemiska station

Herr Lundeberg: Jag kan icke annat än högeligen beklaga det"6’- fBr j°rd~
resultat, hvartill utskottet kommit rörande dessa två motioner. närinarnas

Redan för så lång tid tillbaka, som 1876, då de kemiska statio- behof.
nerna inrättades, var det af myndigheterna starkt ifrågasatt, att i Gefle
skulle anordnas en kemisk station, som skulle betjena Gefleborgs och
Kopparbergs län. Intresset för denna angelägenhet var emellertid på
den tiden icke så lifligt, och derför kunde denna plan icke realiseras.

Sedan dess hafva emellertid på andra orter inrättats tre nya stationer
med understöd af statsanslag, hvarigenom staten sålunda visat, att
den fortfarande vill befrämja ifrågavarande angelägenhet, på samma
gång som jordbrukare allt mer och mer fått ögonen öppna för vigten
och nyttan af dessa stationer. Men då de först inrättade stationerna
medfört dessa glädjande resultat, och då med anledning deraf fråga
blifvit väckt om inrättande af flere, så komma de vederbörande, hvilka
hafva att kontrollera stationerna, att utfärda föreskrifter för dem, eller
åtminstone föreslå föreskrifters utfärdande, och förmena, att dessa stationer,
hvilkas verksamhet fortgått i omkring fjorton år, icke handhafvas
på ett rationelt sätt, att de vidlådas af brister, som böra afhjelpas,
och afstyrka derför inrättande af flere stationer. Derom kunde
nu icke hafva varit så mycket att säga, om den invändningen gjorts
för tio år sedan, ty hvarje ny institution behöfver ju pröfvas, innan
man kan säga, att den är i rätta hjulspåret eller ej. Men det kan
icke annat än väcka förvåning, att det behöfts så lång tid, som 14 år,
för att komma på det klara med, att missförhållanden förefunnits, och
att utfärda eu instruktion, och ännu mer att erfarenheten under dessa
många år är af den beskaffenhet, att den instruktion, som den 15
februari 1889 utfärdades, icke skall kunna anses vara grundläggande
utan vidare erfarenhet, och att sålunda än vidare måste anstå med
dessa vigtiga stationer, af hvilka så många och sä mångas intressen
bero. Man får väl ändå hoppas, att den nu gifna instruktionen skall
kunna i det hela anses tillfredsställande, och ingen lärer väl på fullt
allvar kunna ifrågasätta, ajjt hinder och olägenheter skola möta för eu
ändring och justering i instruktionen, om så befinnes nödigt, då dessa
stationer stå under inspektion och kontroll af staten, som ju naturligen
kan utfärda de föreskrifter, hvilka kunna finnas behöfliga. Det angifna
skälet, att det bör anstå med inrättande af nya stationer intill
dess man vunnit erfarenhet om instruktionen, vill således förefalla att
vara mera ett förebärande, än ett verkligt skäl.

Vidare heter det, att »det, med afseende på nutidens utvecklade
samfärdsmedel, vore likgiltigt, huruvida ett prof, som behöfde undersökas,
skickades till en kemisk station i granskapet eller till en mera
aflägset belägen sådan». Jag vågar påstå, att så icke är förhållandet..

Den mindre jordbrukaren, och det är väl ytterst honom, som intresse
och insigt i detta fall skola bibringas, vill icke gå långa vägar eller

N:o 8. 14

Lördagen åen 22 Februari.

Anslag till vidtaga omfattande anordningar för att få de erforderliga uudersöké
etnisk a staiio-njngama verkstälda. För honom måste det derför vara beqvämt an^brukets
‘''och''ordnadt. Stationen får icke ligga långt ifrån honom. Stationsförestånnäringamas
daren måste vara en personlighet, som är känd i bygden och för hvilken
behof. han, eller åtminstone hans bekanta, hysa förtroende.

(Forts.) Man skulle derför, enligt mitt förmenande, verka raka motsatsen

med hvad man åsyftat, om man centraliserade dessa undersökningar
till ett färre antal stationer. Det synes mig icke heller förenligt med
billighet, rättvisa och befrämjande af jordbrukets utveckling, om man
af böjer de framställningar, som göras om anslag till dessa stationer.
I följd af de sympatier Riksdagen visat denna angelägenhet hafva på
många ställen stationer blifvit upprättade i förhoppning om statens
mellankomst, och jag kan tänka mig, att det är på andra ställen på
samma sätt som i Gefleborgs län, att om icke staten snart träder
emellan, måste stationen upphöra, hvithet utan tvifvel skulle medföra,
om också icke obotliga, likväl högst menliga följder för det på senare
tider mer och mer växande intresset hos jordbrukaren att basera bedrifvandet
af sitt jordbruk och sin ladugårdsskötsel på en mera vetenskaplig
grund än förut.

Den utredning, som af utskottet blifvit ifrågasatt, synes mig icke
vara af behofvet påkallad, om samma grunder, som hittills, få tillämpas
vid beviljandet af dessa anslag, eller att landsting och hushållningssällskap
ikläda sig kostnaderna för bostad, lokal in. m. Hvad särskildt
Gefleborgs län beträffar, är en dylik utredning icke heller behöflig.
Detta län har nemligen under en tid af 5 år haft en kemisk station
och åtskilliga gånger gjort framställning om statsanslag för densamma.
Hvarje gång hafva talande skäl framlagts för behofvet af denna station,
och anser jag sålunda, att, åtminstone hvad Gefleborgs län beträffar,
behofvet är till fullo ådagalagdt.

Då jag sålunda icke kan finna det anförda skälet—• afvaktande, till
dess man vunnit erfarenhet i afseende å den gifna instruktionen — giltigt,
då jag vidare anser, att en centralisering af de kemiska stationerna
icke skulle medföra gagn, utan tvärt om komme att leda till ett motsatt
resultat, då jag derjemte anser clet vara obilligt, att de orter,
som känna behofvet af dessa stationer och som derför vilja ikläda sig
de derför nödiga, ganska betydliga uppoffringarna och äfven redan
gjort det — dertill delvis föranledda deraf att statsmagterna förut
understödt sådana stationer — att dessa orter ej likställas med de
andra bygder, som redan kommit i åtnjutande af statsunderstöd för
sina stationer, och då jag icke kan finna , någon vidare utredning vara
af behofvet påkallad, ty dessa utredningar komma af sig sj elfva genom
de framställningar, som göras från vederbörande landsbygder, sä kan
jag för min del icke godkänna det resultat, hvartill utskottet kommit,
utan vågar, herr grefve och talman, vördsamt yrka afslag på utskottets
framställning och bifall till herr Sv. Nilssons reservation.

Herr vice talmannen: Jag ber att få fästa uppmärksamheten
på, att icke någon önskan att undertrycka de kemiska stationernas
verksamhet, nu eller i framtiden, bär föranledt utskottets afstyrkande
utlåtande. Förhållandet med dessa stationer, såvidt de äro understödda

Lördagen den 22 Februari.

15 N:o 8.

med statsmedel och följaktligen varit underkastade en allmän tillsyn, Anslag till
har varit, att det visat sig vara en ganska stor svårighet att vid sta-kemiska stat™-tionerna åstadkomma den enhet i behandlingen, som är nödvändig för”^^ J™''h''
att stationen skall medföra den nytta, som man väntat af densamma, näringarnas
Innan en sådan enhet är åstadkommen, har det synts utskottet, att det behof.
icke är rådligt att staten, i vidsträcktare mån än redan skett, utsträcker (Forts.)
sitt understöd för kemiska stationer.

Man har förvånat sig öfver, att man icke under den långa tid,
som stationerna varit i verksamhet, kunnat komma till eu önsklig
enhet. I det fallet ber jag att få upplysa, att under de senare åren
inspektioner af stationerna anordnats och, att det just vid dessa inspektioner
visat sig vara ett trängande behof att åstadkomma en större
enhet och att rätta åtskilligt i sakernas behandling vid stationerna.

De kemiska stationernas föreståndare hafva äfven, tid efter annan, varit
sammankallade här i hufvudstaden för att rådgöra om stationernas angelägenheter
och för att möjligen åvägabringa en öfverenskommelse
dem emellan, men dessa sammanträden hafva burit ganska liten frukt.

Nu har landtbruksakademiens förvaltningskomité under år 1889
utfärdat en instruktion, som, byggd på vetenskaplig grund, söker afhjelpa
de olägenheter, hvilka vidlåda stationerna. Det ligger dock i
sakens natur, att någon tids erfarenhet fordras för att se i hvad mån
det kan komma att lyckas att också förmå de kemiska stationernas
föreståndare att fullständigt rätta sig efter denna instruktion och i
hvad mån skarpare åtgärder än de, som hittills varit använda, kunna
anses behöfliga för att framkalla lydnad.

Dessa skäl hafva varit de för utskottet afgörande, och för min del
tror jag, att kammaren har all anledning att äfven fästa afseende
vid dem.

Jag vill vidare fästa uppmärksamheten derpå, att frågan om understöd
åt de kemiska stationerna i Kristianstad och Gefle har varit
föremål för Kongl. Maj:ts pröfning så nyligen som under slutet af
förlidet år, men att Kongl. Maj:t, efter en sådan pröfning, icke ansett
det vara skäl att komma till Riksdagen med en framställning i ämnet.

Om det i allmänhet är skäl att vara varsam med statsanslag på
grund af enskilda motioner, är detta säkerligen i högsta grad nödvändigt
i fråga om sådana anslag, som sammanhänga med lokala intressen,
sådana som dessa.

Här har vidare yttrats, och äfven inom utskottet har man talat
derom, att de mindre jordbrukarne icke vilja gå långt för att få sina
varor undersökta. Detta låter som om man förestälde sig, att man
skulle kunna lägga en kemisk station i hvarje härad — om icke tätare.

Här är likväl fråga om att en kemisk station för Gefleborgs län skall
ligga i Gefle och eu station för Kristianstads län i Kristianstad. Hvad
den förra beträffar, måtte det väl vara ganska långa vägar till denna
station för en del jordbrukare inom länet. Hvad åter angår förläggandet
af den kemiska stationen i Kristianstad, så ligger denna stad,
såsom bekant, i nordöstra hörnet af länet, som i vester sträcker sig
till Kattegat och i söder ända ned till Östersjön. Det lärer således
blifva en stor del af länets jordbrukare, som icke få röna fördelarne
af att ligga i granskapet af den kemiska stationen och som följ -

N:o 8. 16

Lördagen den 22 Februari.

Anslag till aktligen blifva temligen oberörda af föreståndarens personliga
kemiska fyllde

örikets j°ch~ Jag tillåter mig att anhålla om bifall till utskottets förslag.

in -

näringarnas

behof.

(Forts.)

Herr Almén: Då jag tror mig hafva reda på denna fråga och
icke kan dela de åsigter, som framstälts för inrättande af nya kemiska
stationer, skall jag angifva skälen härför.

Såsom skäl, hvarför man nu skulle anlägga eu station för Kristianstads
län, har åberopats den massa analyser, som der skulle gjorts på
de senare åren, gående upp för mejeriprodukter till bortåt 12,000.
Det måste väcka åtminstone hvarje sakkunnigs förvåning, huru det
varit möjligt, att 12,000 analyser kunnat utföras på en enda station
under ett år. För kemister är det ofattligt. Jag antager dock, att
det har skett, eftersom man sagt det; men jag frågar då: »hvad månne
man betalt för dessa analyser? Till exempel en krona för hvarje
analys; mindre än 52 öre kan det åtminstone icke hafva varit. Detta
gör en årsinkomst af 12,000 eller 6,000 kronor. År anstalten så härd!
anlitad, och får den så ansenliga inkomster, då tyckes hushållningssällskapet
mycket väl kunna gifva det lilla, som ytterligare kan beliöfvas.
Aro åter de omnämnda analyserna icke några verkliga kemiska
analyser, utan något helt annat, då borde de icke omtalats i denna
sammanställning. Såsom redan har sagts, äro de icke några kemiska
analyser, utan endast fettbestämningar på mjölk, hvilka visat sig vara
ytterst förträffliga och nödvändiga för landtbruket. De utföras likväl
icke på kemisk väg, utan genom afösning å en spindel, sedan mjölken
behandlats på en centrifugalmaskin. Dertill fordras inga kemiska kunskaper,
utan goda armar, god syn och någon erfarenhet. Jag har hört
sägas, att dessa fettbestämningar betalas med endast 15 å 10 öre stycket,
och då kan hvar och en finna, att de icke äro vetenskapliga. De behöfva
icke derför vara underhaltiga, men de äro icke några kemiska
analyser. Då man på grund af de anförda siffrorna påstår, att denna
anstalt är mera anlitad än andra och således i större behof af anslag,
så synes mig, att man icke upplyst frågan, utan snarare vilseledt densamma.
Äro analyserna verkligen kemiska, så torde anslag af staten
icke behöfvas; äro de åter icke kemiska, borde man icke hafva anfört
dem på sätt egt rum.

Hufvudfrågan är den: skola vi hafva en mängd anstalter för dessa
analyser, som allmogen så väl behöfver, eller skola vi hafva ett fåtal?
Klart är, att många är bättre än få, om alla äro . lika goda. En hufvudsak,
som icke får förglömmas, är dock, att inrättande af tidsenligt
anordnade kemiska stationer, der analyser kunna göras både fort och
säkert, det är hvad allmänheten behöfver. Om vägen dit är tio mil
eller kortare, är af liten betydelse. Kommunikationerna i vårt land äro
sådana, att på en eller två dagar kan profvet vara framme vid stationen,
och svaret behöfver icke längre tid. Hufvudsaken är, att man
får undersökningen fort och väl gjord. Tror någon, att vi kunna få
detta, om vi inrätta mindre anstalter här och der? Ingalunda. Här
vid lag åberopar jag mig på erfarenheten.

Det borde icke hafva väckt den ärade talarens förvåning, att brister
finnas vid dessa anstalter. Han borde icke vara okunnig om, att Riks -

Lördagen den 22 Februari. 17 Jf;o 8.

dagen sagt detta i sin skrifvelse af den 11 maj 1888. Det heter Anslag till
nemligen der, att behof visat sig af »föreskrifter ledande till fastare*m!iia staii°-organisation, större jemnhet i fråga om afgifter och bättre kontroll”6,’'' {ör jo,''d''
samt framför allt till mera enighet i afseende på de metoder, som för näringarnas
undersökning vid olika stationer begagnas». Således se vi, att Riks- behof.

dagen redan då insåg, att brister förefunnos, som måste afhjelpas. (Forts.)

Dessa brister äro många och jag återkommer till dem något senare.
Beträffande åter frågan, om stationerna böra vara få eller många, så
säger man, att proftagningarna böra göras af föreståndaren sjelf, och
att han derför bör bo i närheten; men föreståndare anlitas dock
ganska litet för proftagningar. Att proftagningen bör göras af sakkunnig
person, vill jag erkänna, men han behöfver derför icke vara
kemist. Denna fråga är praktiskt löst i Holland, der man länge haft
behörigen utsedde men lågt aflönade proftagare, livilka väl betjenat allmänheten
med proftagning. Försegling och afsändande af profven
äfvensom meddelandet af resultatet kan ske för eu ringa kostnad och
i de flesta fall utföras af hvem som helst efter behörig instruktion;
dertill erfordras ingen öfvad kemist.

Jag går nu till eu af lmfvudfrågorna, den, huru vida våra nuvarande
anstalter äro tillfredsställande. Jag vill då nämna, att jag anser,
att så icke är, och jag ber att få anföra några af skälen derför. För
min del skulle jag anse önskvärd!, om hushållningssällskapens bidrag
till dessa anstalter blefve något närmare fixerade, än nu är förhållandet
och föreslagits af motionärerna. Eljest tror jag man med skäl kan
befara, att i samma man statens bidrag ökas, så minskas hushållningssällskapens.
Detta är icke tomma ord, jag stöder mig härvid på erfarenheten.
Det är icke längesedan statens anslag ökades från 3,000
till 4,000 kronor, och ett å två år derefter hade hushållningssällskapen
minskat sina bidrag pa flere ställen. Riksdagen beviljade nyligen anslag
till frökontrollanstalter. På de ställen, der frökontrollanstalterna
voro förenade med kemiska stationer, hvilket för öfrigt aldrig borde
tillåtas, der gick anslaget visserligen och hufvudsakligen till frökontrollanstalten,
men hushållningssällskapens bidrag till en del kemiska
stationer minskades dock samtidigt eller inom kort. Antagligen äro
hushållningssällskapens tillgångar otillräckliga, eller också har deras
intresse för saken minskats. Många hafva förbundit sig att hälla stationer,
att aflöna . föreståndare och biträden m. in. Men hvad blir
följden, om dessa icke få tillräckliga inkomster? Utom det. obehagliga
deri, att de. nödgas sammanblanda sina egna affärer med stationens,
sa blir stationen icke i det goda skick, den bör vara, dess materiella
utrustning blifver otillräcklig.

Detta är dock icke hutvudfelet. Det är bristen på enhet stationerna
emellan, dels beträffande valet af metoder och dels med hänsyn
till det resultat, hvartill man kommer. Fara är å färde, att det förtroende,
de åtnjuta, börjar att försvagas, och detta är en vida större
förlust för landet, än om vi hafva endast sju stationer i stället för nio.

Dessa och anura fel äro icke så svåra att se. Riksdagen har äfven
erkänt dem, och de hafva föranledt en ny instruktion för de kemiska
stationerna. Nu frågar man: »äro felen dermed afhulpna?» Nej, de
äro mycket svåra att taga bort. Då felen länge varit insedda, har

Första Kammarens Prot. 1890. N:o 8.

2

N:o 8.

Anslag till
kemiska stationer
för jordbrukets
och
näringarnas
behof.
(Forts.)

18 Lördagen den 22 Februari.

man sökt bota dem dermed, att föreståndarne på statens bekostnad
kallats till Stockholm för gemensamma öfverläggningar. De hafva
dervid allvarligen uppmanats att vinnlägga sig om enhet i metoder
och utarbeta dem i detaljer, för att man derigenom skulle kunna
komma till samma resultat. Frågar man då: »hvad hafva föreståndarne
gjort med anledning häraf?» Intet. Förklaringen lemnar jag
derhän, den torde dock icke vara svår att finna. Nu har man fått en
ny instruktion, och då säger man, att dermed skall allt vara afhulpet.
Den är utarbetad i detaljer, och det bör derigenom blifva mycket lättare
att ernå samma resultat på olika ställen. Om man nu vore viss
på, att felen vore afhulpna genom denna instruktion, så kunde man
säga, såsom flera hafva sagt: låt oss nu få anslag till flera nya stationer,
de behöfvas väl. Har det funnits brister, bör man nu icke vidare
tala derom, om de äro afhulpna. Verkan af instruktionen beror tyvärr
icke endast derpå, huru den är affattad, utan äfven på god vilja hos
dem, som skola tillämpa den. Då jag förutsätter förstånd och sakkunskap,
frågas hvarför jag då icke äfven förutsätter god vilja? Jo,
emedan det visat sig, att viljan stundom saknas. Man gör allt för
att kringgå instruktionen. Förtroendet hos allmänheten bibehålies icke
på det sättet. Det är icke nog att skrifva eu instruktion på papperet,
utan man måste hafva garanti för att arbetet utföres så, som man föreskrifvit.
Fn sådan garanti saknas fortfarande. Under sådana omständigheter
tror jag, att statsutskottet haft mycket rätt, då det sagt, att
man bör förfara med stor varsamhet, när man inrättar nya kemiska
stationer.

En talare sade nyss, att det behöfves icke någon vidare utredning
i denna fråga. Här fattas dock en sådan utredning i fråga om hvar
dessa stationer böra förläggas, om staten beviljar anslag dertill. Det
är förmätet begära, att de hushållningssällskap, som äro längre komna
än andra, beträffande anstalternas första anordnande, endast af detta
skäl skola fä anslag framför andra. Följden kunde blifva den, att
dessa kemiska anstalter blefve spridda- i landet utan den minsta plan.
Men en annan fråga, som icke är nöjaktigt utredd, är den, huru vida
det icke är bättre att hafva några få anstalter, fullt tidsenligt utrustade
och der föreståndaren har tillräckligt antal biträden, så att
analyserna kunna göras fort och billigt, men dock säkert, än många
och ofullständiga. Det vore ock önskvärd!, att föreståndarne oftare
ville taga initiativ till behöfliga undersökningar; de skola icke vänta,
att allt skall skickas till dem. De kunna oftare söka upp handelsvaror
och se efter, Indika som äro förfalskade. Dermed skulle de göra
allmänheten en stor tjenst. Jag vill icke påstå, att så icke har skett
emellanåt, men det har varit allt för sällan. På grund af hvad jag
nu haft äran anföra och då någon kongl. proposition här icke föreligger
samt den förebragta utredningen icke är fullt nöjaktig och jag
är förvissad, att allmänhetens intresse sammanfaller med hvad utskottet
tillstyrkt, nemligen ett uppskof i frågan, så ber jag att få förena mig
i detta yrkande. Instruktionen har ännu icke tillämpats i fem månader.
Det är derför för tidigt att döma om dess verkningar, och ett
uppskof är icke så betänkligt; man kan gerna se tiden an.

Jag får alltså yrka bifall till statsutskottets förslag.

Lördagen den 22 Februari.

19 N:o 8.

Friherre Barnekow: Då frågan om de kemiska stationerna först Anslag au
framkom, tillkännagafs att de landsting eller hushållningssällskap,
som ville göra de och de uppoffringarna, skulle erhålla kemiska sta-ne{ruhetJ°och''
tioner. Den tron gjorde sig då allmänt gällande, att hvarje landsting näringarnas
eller hushållningssällskap, som ville göra nämnda uppoffringar, också behof.
skulle erhålla en sådan station. För min del hyste jag också samma (Forte.)
uppfattning och gaf denna min uppfattning till känna här i kammaren
sistlidna år, då frågan om anslag till de kemiska stationerna förevar.

Men märkvärdigt nog uppträdde då icke en enda af statsutskottets
ledamöter och vederläde densamma. Hvad var då naturligare än att
jag, så väl som många andra, ansåg denna uppfattning vara den rigtiga,
och var detta orsaken, hvarför jag i år inkommit med denna min motion.

Jag skall nu be att få ingå i bemötande af en del af den siste
ärade talarens anförande. Han sade bland annat, att det icke vore
skäl att bevilja detta anslag, emedan samfärdsmedlen äro så utvecklade,
att några flera och nya stationer icke vore af behofvet påkallade.

Jag hemställer till den föregående talaren, om icke samfärdsmedlen
voro lika utvecklade, då de sista stationerna inrättades. Detta skäl
förelåg äfven då. Då hade väl vederbörande bort taga under ompröfning,
huru vida det vore skäl att centralisera dessa stationer. Det händer
kanske ibland, att landtbruksakademiens förvaltningskomité kommer
för sent, och det tyckes den hafva gjort i detta afseende. Sedan
man hållit på ill år med dessa stationer, har man nu kommit under
fund med att man måste sätta upp vissa bestämmelser för de kemiska
anstalterna. Jag tror, att det varit bättre, om dessa instruktioner kommit,
innan man beviljade anslag till någon enda station. Denna sak
kommer derför, enligt min tanke, något sent. Hvarför skola vi, som
nu komma med begäran om anslag, lida för att landtbruksakademien
kommit för sent med sina förslag?

Den ärade talaren sade vidare, att det är nödvändigt att dessa
undersökningar ske både noggrant och med den största skyndsamhet.

För min de! kan jag ej inse, hvarför detta mål ej lika väl kali nås
med flera små som med få stora stationer. Den siste talaren sade vidare,
att det vore mera skäl att göra stationerna stora, med en föreståndare
och flere biträden. Det händer likväl ganska ofta, att då en
person blir föreståndare för en större kemisk station, gör han icke undersökningarna
sjelf, utan öfverlemnar detta åt biträdena. Vid en
mindre station deremot, der det icke finnes så många biträden, men
der föreståndaren är en sakkunnig och driftig person, der blir tilliten
till föreståndaren större, och jag tror, att resultaten af stationens arbeten
blifva fullt lika tillfredsställande.

Den ärade talaren sade också, att det visat sig, att de små stationerna
icke hade tillräcklig materiel för sina arbeten. Detta är likväl
vederbörandes egen sak. Dem tillkommer det att vaka deröfver, att
allt som behöfves blifver anskaffadt. Icke skola väl vi, som nu komma
efteråt, straffas derför att eu eller annan äldre station icke vant sig
att lyda. Der icke den underordnade lyder, är detta i de flesta fall
den öfverordnades eget fel.

Herr Almén säde vidare, att det rådde eu stor brist på enhet uti
de olika stationernas arbeten. Jag hemställer till eder, mine herrar,

N:o 8. 20

Anslag till
kemiska statio
ner för jordbrukets
och
näringarnas
behof.
(Forts.)

Lördagen den 22 Februari.

huru vida icke äfven detta är vederbörandes fel. Vederbörande tillkommer
att åvägabringa denna enhet. Vill den ena eller den andra stationen
icke underordna sig de gifna föreskrifterna, bör den icke heller
åtnjuta statens understöd, utan, såsom varande illa skött, då det verkligen
förhåller sig så, indragas.

Beträffande de många prof, som blifvit gjorda i Kristianstad, så
vet den ärade talaren lika väl som jag, att dessa icke alla varit kemiska
prof, och derför har man kunnat göra ett så stort antal, men tag
bort alla de icke kemiska profven, och der återstår i alla fall ett stort
antal, jemfördt med andra stationer.

Jag tror för min del, att dessa stationer äro af behofvet påkallade.
Vi lefva i en tid, då man, snart sagdt, icke vågar köpa någonting,
förrän det blifvit undersökt. Staten måste derför göra dessa uppoffringar,
som nu begäras, för att få så många stationer som möjligt,
som med framgång kunna verka på detta område. Vinstbegäret är
för närvarande så stort, att man söker att fä sä mycket som möjligt
betaldt för en vara, denna må sedan vara huru dålig som helst.

Enligt hvad jag just nu erfarit, har denna fråga blifvit bifallen i
Andra Kammaren, och jag vågar derför hysa en, om ock svag, förhoppning,
att vi måtte få några röster med oss äfven i denna kammare.
Det är ingalunda angenämt att i denna kammare uppträda i en sådan
fråga som denna, som blifvit afslagen så väl af regeringen som i statsutskottet,
men jag gör det derför, att jag ånger det som eu för den
ort jag representerar mycket vigtig sak, och då jag äfven anser den
rättvis, hoppas jag väl åtminstone få några röster för densamma.

Jag skall be att få bemöta äfven en annan ärad talare, som yttrade,
att vi slutligen skulle komma derhän, att vi behöfde lägga eu
station i hvarje härad och anförde såsom exempel derpå, att Kristianstad
låg i nordöstra hörnet af Skåne och att således de, som bodde^ i
vestra delen af detta län, hade långt dit och sålunda finge söka _ sig
till en annan station. Men jag vill göra den ärade talaren uppmärksam
på, att jag aldrig begärt eu station för hvarje härad, möjligen en
för hvarje län.

Här har slutligen sagts, att något bevis icke föreligger, att de nu
ifrågasatta stationerna äro af behofvet påkallade. Al i de behöfvas,
måtte väl bäst bevisas deraf, att stationen i Kristianstad redan varit i
verksamhet i flere år och under denna, tid flitigt användts. Ett annat
bevis för. nödvändigheten af dessa stationer kan man, enligt mitt förmenande,
äfven hemta från de stora uppoffringar, som redan blifvit
gjorda för desamma.

Om det skulle gå så som den siste ärade talaren sade, att stationerna
skulle underhållas af staten, så tror jag, att 3 å 4 stationer i
hela riket skulle blifva dyrare att underhålla än de 7, som nu finnas,
derigenom, att länen då icke lemnade några bidrag, och jag befarar,
att om eu centralisering komme i fråga, så skulle, för att fördelningen
måtte blifva lika, en af stationerna Jönköping eller Skara tagas bort.
Enahanda blefve kanske förhållandet med en af stationerna i Vesterås
eller Örebro.

Jag tror således, mine herrar, att denna sak är af ganska mycken
vigt, och jag lägger derför herrarne på sinnet att beakta den omstän -

21 '' N:o 8.

Lördagen den 22 Februari.

digheten, att Kristianstads län gjort dessa stora uppoffringar för den Anslag till
kemiska stationen, i förhoppning att staten äfven skulle genom ett an-*enl!S*“ s[att°
slag bereda stationen möjlighet till en fortsatt verksamhet. brukets och

Jag anhåller, herr grefve och talman, om bifall till herr Sven nävingavnas
Nilssons reservation. behof.

(Forts.)

Herr Widmark: På det att den motionär, som väckt frågan om
anslag till en kemisk station i Gefle, icke må anses stå ensam i afseende
härå, vill äfven jag förena mig med honom i det förslag han

framstält.

Behofvet af denna kemiska station är nemligen både känd t och
erkändt vara ganska stort, hvilket visar sig deraf, att den af enskild
person kunnat uppehållas och att den dervid varit mycket anlitad.
Fullkomligt sant och synnerligen förtjent att behjertas är motionärens
yttrande, att dylika stationer, för att kunna vara till nytta, måste ligga
i närheten, emedan de mindre jordbrukarne icke gerna söka upplysningar
i detta ämne å långt aflägsen ort eller dit sända prof för undersökningar.
Jag kan icke finna, att någon vidare utredning behöf ves

för att få ådagalagdt, att den nu ifrågavarande stationen är sär deles

lämplig, ja, eger företräde framför någon annan. Gefle är nemligen
en ganska betydande och stor handels- och fabriksstad. Den
omgifves af provinser, der jordbruket är stadt i raskt och lifligt framåtskridande
och der äfven en betydande jernvägstrafik eger rum, hvadan
den kemiska stationen i denna stad med all säkerhet skulle anlitas
både af norra Upland, hela Gefleborgs län och hela Dalarne.

På grund af hvad jag nu haft äran anföra, yrkar jag bifall till
den af herr Sven Nilsson afgifna reservationen.

Herr Almén: En föregående talare sade, att landtbruksakademiens
förvaltningskomité kommit för sent med sina förslag. Detta yttrande
kunde man möjligen låta oanmärkt passera, eftersom förvaltningskomitén
för framtiden icke vidare får något med denna sak att
skaffa. Men den, som fält detta omdöme, borde icke hafva förbisett,
att akademien länge känt de vid stationerna rådande olägenheterna
och att komitén försökt att få dem undanröjda samt fått Kongl. Maj:ts
tillstånd att kalla föreståndarne till Stockholm för gemensamt arbete
i denna rigtning. Det torde väl ändå få erkännas vara den rätta vägen
att först försöka, så länge det varit möjligt, om ej bristerna kunde
afhjelpas genom föreståndarnes eniga samverkan, innan andra strängare
åtgärder vidtogos. Den, som har någon insigt i dessa frågor, bör
förstå, att saken ingalunda är hjelpt med att man skrifver instruktioner,
då det i främsta rummet kommer an på den goda viljan, om det
skall bli något utaf. Allmänheten kan icke vara betjenad med att
blott få veta, att på den ena stationen har en vara uppgifvits hafva
en viss procenthalt och på den andra eu helt annan. Få vi på det
sättet fortsätta några år, befarar jag, att allmänheten icke skall bry
sig mycket om dessa kemiska stationer, läge de än alldeles invid dörrarna.
Men för ett sådant slutligt resultat böra vi akta oss.

Man har äfven sagt, att föreståndarne sjelfva böra göra allt arbetet,
och att det derför vore bättre att hafva många stationer och

N:o 8. 22

Lördagen den 22 Februari.

Anslag till
kemiska statio
ner för jordbrukets
och
näringarnas
behof.
(Forts.)

dermed äfven många föreståndare, hvilka vore förtrogna med arbetet
''och sjelfva utförde alla detaljerna''i stället för att såsom nu anlita biträden,
och att allt derigenom skulle bli väl bestäldt. Det är dock
visst, att det är åtskilligt, ja, mycket, som föreståndarne icke sjelfva
kunna hinna med. De skrifva t. ex. icke ens under de attester de utfärda,
utan öfverlemna detta understundom åt sina biträden.

Jag erkänner villigt, att dessa stationer hafva verkat så mycket
godt för landtbruket, att de medel, som Riksdagen för dem beviljat,
gifvit rika skördar. Det är mig för den skull motbjudande att nu
nödgas yrka afslag på begäran om anslag till nya stationer, då jag
anser, att om ock för dessa anstalter ansloges 50,000 kronor, dessa
medel skulle komma mångdubblade igen, derest anstalterna vore sådana
de borde vara, ty derpå hänger alltsammans. Nyss sade en talare,
att om de gamla anstalterna varit dåliga, de nu begärda nya
rättvisligen icke borde lida för dessas synder. Detta är sant. Men,
mine herrar, om fel vidlåda de nuvarande anstalterna, hvarifrån taga
vi väl den förhoppningen, att det skall bli bättre vid de nya? För
min del vet jag icke, hvarför de skulle blifva bättre. Har man åter
funnit fel hos de nuvarande anstalterna, så är det väl icke skäl att
upprätta nya af samma beskaffenhet, utan då mera i sin ordning att
dessförinnan se tiden an och söka förbättra och fullkomna dem vi redan
ega.

Emellertid har intresset för dessa kemiska stationer växt ut derhän,
att man ifrågasatt att hvarje län, som fullgjort öfriga i detta
hänseende föreskrifna vilkor, skulle ega rätt till anslag för uppsättande
af en dylik anstalt. Jag tror icke, att Första Kammaren skall godkänna
en sådan åsigt, ty då skulle vi få 17 anstalter till, och det årliga
anslaget för detta ändamål behöfver då ökas med 68,000 kronor,
och jag anser att kammaren bör se sig väl före, innan den gifver sin
röst till inslåendet på eu sådan väg. Första steget härtill vore godkännandet
af rätten härtill genom ett bifall till det nu föreslagna anslaget
till två nya stationer, ty sedan skola nog anspråk på åtnjutande af
samma fördel väckas af det ena länet efter det andra. För min del
skulle jag visserligen icke hafva något emot än flera stationers upprättande,
om de blott blefve fullständigt utrustade. Men så skulle nu
ingalunda bli förhållandet, ty dertill fordras mycket större anslag än
de nu begärda. Ehuru jag icke haft någon tanke på centralisation af
nuvarande anstalter, anser jag dock, att en annan olägenhet af för
många stationer skulle uppstå deraf, att de icke skulle kunna vederbörligen
efterhållas och öfvervakas. Det utmärkta sätt, hvarpå dessa
stationer äro organiserade i Belgien, kan här vid lag tjena oss till föredöme.

Mitt intresse för dessa kemiska undersökningar är lika lifligt som
någon annans. Men på grund af de brister, som nu vidlåda våra härför
upprättade anstalter, kan jag, för min del, nu icke tillstyrka bifall
till det begärda anslaget till två nya sådana.

Friherre Barnekow: Den föregående talaren nämnde, att föreståndarne
icke ens gjorde så mycket, att de underskrifva de attester

23 N:o 8.

Lördagen den 22 Februari.

de utfärda. Detta är val tjenstefel, och då borde deras chef tillhålla Amhg till
dem att fullgöra hvad dem i tjensten är ålagdt. nT^förTord Ra,

rume talare antydde äfven, att Första Kammaren möjligen skulle irukets och
förskräckas för ett så stort anslagsbelopp som 68,000 kronor. Mine näringarnas
herrar, Första Kammaren förskräckes i allmänhet icke för stora anslag, behof,
i synnerhet om det begärda anslaget är till gagn, och nu erkände den (Forts.)
ärade talaren att dessa anslag vore till gagn, förutsatt att de ifrågavarande
stationerna vore väl organiserade och försedda med tillräckligt
materiel. Men de få ju icke något anslag förr, än de äro ordentligt
utrustade; och om hvarje län i Sverige ville göra den uppoffringen att
uppsätta en kemisk station så fullständigt, som vederbörande anse nödvändigt
för att den skall kunna uppfylla sitt ändamål, då kan jag icke
se annat, än att Riksdagen bör bevilja anslag härtill.

Jag anhåller fortfarande om bifall till herr Sven Nilssons och
grefve Barnekows reservation.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
grefven och talmannen, att i afseende på nu föreliggande punkt yrkats
dels bifall till hvad utskottet hemstält, dels ock, af herr Lundeberg,
att kammaren skulle godkänna det förslag, som innefattades i grefve
Barnekows och herr S. Nilssons emot punkten afgifna reservation.

Härefter gjorde herr grefven och talmannen propositioner Renlighet
med dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i 20 punkten af
sitt utlåtande n:o 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkänner kammaren det förslag, som innefattas i
grefve Barnekows och herr S. Nilssons emot förevarande punkt afgifna
reservation.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

J a — 00;

Nej — 51.

21 punkten.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Herr grefven och talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till
sammanträdets fortsättande kl. 7 e. m.

22—31 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

N:o 8, 24

Lördagen den 22 Februari.

Anslag till nya
byggnader och
anläggningar
vid statens trafikerade
jernvägar -

32 punkten.
Mom. a).

Friherre von Krsemer: När statsutskottets hemställan i denna
punkt går ut på tillstyrkande af bifall till den af Kongl. Maj:t begärda
anslagssumman, kunde det väl tyckas, som om det icke vore skäl att
fästa sig vid den divergens i afseende på motiveringen, som härvid
gjort sig gällande inom utskottet. Denna olikhet i motiveringen, är
dock af en allvarsammare beskaffenhet och större vigt än den man
vanligen tillmäter en dylik motivering. I utskottets motivering här
papekas nemligen alldeles bestämdt för Kongl. Maj:t att till ett annat
år uppskjuta de högst nödiga och nyttiga byggnadsarbetena vid Flens
station. Om denna _ motivering nu skulle bli af båda kamrarne samstämmigt
gillad, sa är det mer än troligt, att dessa arbeten också blefve
uppskjutna. Detta skulle dock vara olyckligt, ty det är verkligen en
sanning, hvad trafikstyrelsen säger, att »sparsystemet är otillräckligt
för den trafik, som numera passerar stationen på statens och den enskilda
Vestmanland—Oxelösundsbanan. Samma förhållande eger äfven
rum med afseende a lokalerna i stationshuset, hvarför en utvidgning af
dessa är behöflig». Härtill kommer nu det väsentliga, nemligen, att
»godsmagasinets läge för närvarande är sådant att, när vagnar skola
föras till eller från magasinet, måste de skjutas å spår, som de resande
hafva att passera på väg mellan stationshuset och tågen, hvarvid de
äro utsatta för olyckstillbud, som genom den nu afsedda anordningen
kunna undanrödjas». Jern vägsspåren, som leda till godsmagasinet, löpa
nemligen omedelbart framför platformen; men man måste gå öfver
dessa spar för att komma till en andra platform, hvarifrån instigningen
i passageraretågen eger ruin. De vagnar, som skola flyttas till eller
från godsmagasinet, skola således gå mellan stationshusets platform och
den andra nämnda platformen, hvarifrån passagerarne skola gå upp på
taget. Det är verkligen med en sådan anordning märkvärdigt, att icke
neia olyckor inträffat än som redan skett. Men det är icke nog med
detta. Det ligger äfven ett euskildt magasin på andra sidan, till och
från hvilket man också maste ga öfver spåren, och döt är icke mer än
nagra ^månader sedan eu handtverkare, då han från detta magasin steg
necl på den plan, der spåren löpa, för att gå öfver till andra sidan, blef
enär en hög slipers, som lag på högra sidan, skymde utsigten för
honom, af ett tåg, som just då vexlade spår, öfverkörd och sönderkrossad.
Jag^ hemställer, om det kan vara lämpligt och Riksdagen
värdigt att låta ett sådant tillstånd fortfara. Att de resande hittills
sluppit undan med blotta förskräckelsen, det är mer att tillskrifva stationsbefälets
rådighet än sjelfva anordningarna, ty det är icke länge sedan:

fruntimmer föll omkull just der tåget, som då vexlade, skulle fram,
och äfven hon skulle med all säkerhet hafva blifvit öfverkörd, om icke
stationsbefälhafvaren hoppat ned och ryckt undan henne. Dessa farliga
anordningar vid denna station skulle nu afbjelpas, och jag kan således
icke finna något skäl att bland de af trafikstyrelsen föreslagna byggnader
och inrättningar påpeka till uppskjutande just dessa, i fråga
hvarom det ju kan gälla menniskolif.

25 lf:0 8.

Lördagen den 22 Febrnari.

Allt detta tal om uppskof med anordningarna vid Flen är för -Anslag till nya
öfrigt, såsom betänkandet å dess 45:e sida utvisar, blott afsedt
för Kong]. Maj:t påpeka, hur en brist af 46,900 kronor, som utskottet^ statens(råföreställer
sig skola uppstå, skall förebyggas. Jag betvifla!- nödvändig-^erode jemheten
af denna fingervisning! _ vagar.

I sammanhang med antydandet om uppskof med arbetena vid Flen (Forts.)
yttras: »Och föreställer sig utskottet, att i sammanhang med den förnyade
pröfningen borde tagas i öfvervägande, huru vida icke, då behofvet.
af en utvidgning af stationen väsentligen lärer hafva föranledts af den
ökade trafik, som på Oxelösund—Flen—Vestmanlands jernväg passerar
stationen, nämnda jernvägsaktiebolag borde, åtminstone i någon mån,
deltaga i de för utvidgningen erforderliga kostnaderna». Detta kan lätt
låta säga sig. Men jag kan verkligen icke se, hvarifrån bolaget skulle
få medel till bestridande af ett sådant deltagande i kostnaderna. Då
trafiken på denna bana nästan icke gifvér något öfverskott, skulle val
detta ske genom att upptaga lån. Men man bar svårt att tänka sig
en långifvare till ett bolag, som ännu på långt när icke mägtat uppfylla
sina förbindelser i afseende på redan erhållna lån.

Bland de mot statsutskottets motivering i denna del afgifna reservationerna
innebär den af herrar Casparsson, Boström och von Ehrenheim
uppstälda redan en förbättring, ty der påpekas blott den föreslagna
ombyggnaden af stationshuset. Naturligtvis låter det sig göra
att ännu några år bibehålla det gamla stationshuset. Men att på en
station, som har en sådan trafik som denna, det förr eller senare blir
nödvändigt att uppföra ett rymligt och tidsenligt stationshus, derom
tror jag att ingen, som sett stationshuset vid Flens station, skall hysa
något tvifvel. Vid sådant förhållande kan jag icke se, hvad det skall
tjena till att uppskjuta detta byggnadsföretag eller åtminstone att särskilt
påpeka detta uppskjutande. Må det stå Kongl. Maj:t fritt att i
detta fall förfara efter godtfinnande, endast åtminstone den del af förslaget
utföres, som innebär säkerhet till lif och lem för passagerare
och andra.

Fullt logisk synes mig endast den af herrar Tamm, Ekenman och
Fränekel afgifna reservationen vara, ty då utskottet i klämmen tillstyrker
bifall till hela den af Kongl. Maj:t begärda anslagssumman, bör ju tydligen
motiveringen blott innehålla, att utskottet anser sig böra tillstyrka
anslaget utan nedsättning.

På dessa grunder anhåller jag om afslag å utskottets motivering
och bifall till den af herrar Tamm, Ekenman och Fränekel afgifna
reservationen, hvilket yrkande innebär rent bifall till Kongl. Maj:ts
förslag.

Herr Casparsson: Emot den af statsutskottet anförda motivering
hafva sju af utskottets ledamöter anmält reservationer, och äfven jag
tror, att denna motivering är af beskaffenhet att med skäl kunna ingifva
betänkligheter.

Utskottet förklarar mycket raskt, att det utan tvekan uttalar den
meningen, att de ifrågasatta byggnadsarbetena vid Flens station skulle
kunna uppskjutas. Jag, för min del, tvekar icke att vara af en alldeles
motsatt mening, då det icke kan vara skäl att vänta, till dess ännu

N:o 8. 26

Lördagen den 22 Februari.

Anslag till nya&zra personel- blifvit ikjelkörda, och utrymmet, enligt hvad faktiskt
byggnader ocAblifvit ådagalagdt, är sådant, att olyckor vid denna station lätt kunna

Jilcerade jern- Utskottet säger vidare, att, i händelse dessa arbeten uppskjutas,
vägar. Kongl. Maj:t blir »i tillfälle att, efter förnyad pröfning af samtliga

(Forts.) de föreslagna arbetenas behöflighet, för Riksdagen framlägga fullständigt
förslag till stationens utvidgning». Fullständigt förslag är redan
framlagdt och har blifvit öfverlemnadt till statsutskottet, så att i det
hänseendet felas ingenting. Utskottets mening måtte då vara, att
Kongl. Maj:t skall i särskild proposition till Riksdagen framställa sådant
förslag. Detta är dock något, som åtminstone hittills icke egt rum.
Under början af det nya representationsskieket brukade icke ens Kongl.
Maj:t hos Riksdagen anhålla att få använda medel till stationernas
utvidgning och trafikens behof, utan tog medlen härtill af trafikinkomsterna
; detta tillvägagående ansåg Riksdagen ej vara rigtigt och
det rättades. Men att Kongl. Maj:t skall till Riksdagen framställa
särskilda förslag om alla de mångahanda utvidgningar och förändringar,
hvilka behöfvas i och för trafiken, det är eu väg, som vi, enligt mitt
förmenande, icke böra beträda.

Vidare har utskottet här velat inblanda ett enskildt jern vägsbolag
och ifrågasatt, att det skulle deltaga i de erforderliga kostnaderna. När
man ser den ökade trafik, som enskilda banor i allmänhet tillföra statsbanan
och särskilt den ofantligt ökade trafik, som vid Flens station
uppkommit, sedan Flen—Oxelösundsbanan börjat trafikeras, då förefaller
utskottets förslag så mycket mera obilligt som, efter hvad jag
hört, detta bolags ekonomiska ställning icke är så blomstrande, att det
skulle hafva lust att eller ens kunna tillskjuta något till kostnadernas
bestridande.

Af alla dessa skäl tror jag, att utskottets motivering verkligen
icke är hållbar.

I nyss nämnda reservationer hafva två särskilda yrkanden blifvit
framstälda, det ena af herr vice talmannen, herr Boström och mig och
det andra af herr Tamm med flere. Motivet till vårt yrkande har
varit förhoppningen att i detta fall möjligen kunna i någon mån tillmötesgå
åsigterna hos utskottsledamöterna från Andra Kammaren.
I likhet med dessa ansågo vi nemligen 50,000 kronor för ett stationshus
vara ett något högt belopp, och att nedsättning deraf skulle kunna
åstadkommas. Men när vi nu erfarit, att vårt tillmötesgående i detta
fall mötts af ett bleklagdt »noll possumus», och för att icke flera
yrkanden må framställas gent emot hvarandra, ber jag att få förena
mig i det af herr Tamm med flere framstälda förslag till motivering
i denna punkt.

Herr Tamm, Hugo: .lag skall i detta ärende varasmiycket kort.
Jag bär afgifvit reservation först af den anledning, att i utskottets
förslag framställes en alldeles ny princip rörande samtrafik mellan de
enskilda jernvägarne och statens, en annan än den Riksdagen förut
godkänt. I ett år 1881 af statsutskottet afgifvet betänkande står tydligt
uttaladt, att den ersättning, som kan ifrågakomma från de enskilda
jernvägarne, skall utgå genom årliga bidrag för begagnandet

27 N:o 8.

Lördagen den 22 Februari.

af statens jernvägsstationer. Det är den princip, som hittills rådt, till nya

de allra tlesta enskilda jernvägsbolag betala sådana bidrag. Att nus^”ad®!’n
införa den nja princip att, när ett nytt stationshus skall byggas, dec™s“^”^_
enskilda jern vägsbolagen skola åläggas att sambygga med staten, fikerade jernhvarigenom
det skulle komma att blifva två egare till ett stationshus, vägar.
tror jag icke vara rigtigt. (Forts.)

Andra anledningen hvarför jag icke instämt i statsutskottets motivering
är, att jag anser det alldeles omöjligt för vare sig utskottet
eller Riksdagen att bedöma, hvilka bland en mängd arbeten för alla
statens jern vägar skola uppskjutas att byggas. Jag anser, att det förtroende
bör sättas till de sakkunnige och Kongl. Maj:t, att de få afgöra,
hvilka hus inom ett bestämdt anslag skola byggas eller icke.

Ty att Riksdagen tager sig före att plocka ut de nödvändiga eller icke
nödvändiga torde icke annat än i särskilda och synnerligen tydliga fall
böra ega rum.

Det tredje skälet till min reservation är, att jag anser dessa anslag
till byggnader vara af den beskaffenhet att de böra beviljas i den
mån, verkligt behof sådant kräfver, med behörigt afseende på om jernvägsinkomsterna
äro större eller mindre, ty arbetena äro af sådan
natur, att utan fara de kunna något år uppskjutas eller påskyndas.

Jag instämmer med dem, som yrkat bifall till min reservation.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr grefven och talmannen,
att i afseende på nu föreliggande moment endast yrkats, att
utskottets hemställan skulle bifallas med den förändrade motivering,
som innefattades i herrar Tamms, Y. Ekenmans och Fränckels vid
förevarande punkt afgifna reservation.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan
och vidare på godkännande af nyssnämnda yrkande, samt förklarades
den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Mom. b).

Utskottets hemställan bifölls.

33 punkten.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 19 och 21 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 10, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens nionde hufvu dtitel, omfattande
anslagen till pensions- och indragningsstaterna.

1—3 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

N:0 8. 28

Lördagen den 22 Februari.

Pension för 4 punkten,

f. d. extra

^en^l^v^u Herr von Hedenberg: Jag har varit tveksam att taga till ordet
Ahiberg. ''såsom varande den ende reservanten mot utskottets förslag, men det
förefaller mig alltför tydligt, som om utskottet icke valt det rätta
pensionsbeloppet. Utskottet stödjer sig härpå, att det förra året beviljades
en icke legitimerad läkare, Hägerstrand, ett pensionsbelopp,
lika med det nu föreslagna, men härvid är den skilnad, att Hägerstrand
dels var betydligt yngre än hvad denne Ahiberg är, dels icke
haft förordnanden på långt när jemförliga med Ahlbergs, hvilken varit
förordnad under sammanlagdt 36 år — och kontinuerligt. Ahiberg
är 76 år gammal, giktbruten och urståndsatt att sig försörja, så vidt
man kan döma. Han har eu liten fastighet i Karlskrona, som, enligt
hvad mig enskildt meddelats, är icke så obetydligt intecknad; eu uppgifven
inkomst af 200 kronor är icke egentligen hans, utan hans dotters,
och dessutom temligen osäker. Han är som sagdt giktbruten, 76 år
gammal, har tjenstgjort nu i nära 36 år kontinuerligt och Kongl. Maj:t
har för honom begärt 1,000 kronors pension; hvilket jag vördsamt
anhåller måtte bifallas.

Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Jag är skyldig
göra reda för den uppfattning om denna pension, som inom statsutskottet
gjort sig gällande. Det har framgått af handlingarna i
ärendet, att Ahiberg aldrig aflagt läkare-examen, icke varit kompetent
att få ordinarie tjenst, att han det oaktadt under flera år användes
som andre bataljonsläkare i Karlskrona och, när detta förordnande
upphörde, fick eu tillfällig befattning såsom läkare vid den i Karlskrona
förlagda garnisonskommenderingen. Han var då till åren, och
detta var ju en ganska beqväm och lindrig plats, så att några ansträngande
göromål har han ej haft. Han har, så vidt mig är bekant,
icke varit med om någon sjöexpedition, och han har, så vidt jag känner
till, och jag har länge varit karlskronabo, icke haft just någon synnerlig
praktik, om icke bland de fattige, ty något förtroende kunde han ju
icke pretendera. Detta gjorde, att hans meriter icke kunde blifva så
särdeles stora. Jag kan icke neka till, att jag anser, att denna befattning
vid garnisonskommenderingen med sin aflöning af sex kronor
om dagen i sjelfva verket var ett slags hjelp åt honom, som han väl
behöfde. Man jemför honom med den mediko-filosofie kandidat, Hägerstrand,
som förra året fick pension af Riksdagen. Denne var visserligen
yngre, men det är eu stor skilnad mellan de bådas tjenstgöring.
Hägerstrand tjenstgjorde i Lappmarken och Norrbotten och hans tjenstgöring
var mycket mera ansträngande. Detta förhållande har gjort,
att inom statsutskottet den uppfattning gjort sig gällande, att Ahiberg
bör nöja sig med 600 kronor liksom Hägerstrand.

Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.

Herr Almén: Denna fråga är af ringa vigt för Riksdagen; men

för den, som skall få pensionen, är det af stor betydelse, om densamma
blifver 600 eller 1,000 kronor. Jag erkänner lika med föregående
talare, att ifrågavarande person har små förtjenster och icke haft någon

Lördagen den 22 Februari.

29 N:o 8.

betungande tjenstgöring; men den omständigheten, att han för denna Pension för
tjenstgöring uppburit ett lågt arfvode och icke kunnat förtjena något,/; f: ex1tria
derbredvid, hvadan han, äfven om han vant aldrig sa sparsam, icke ren \ F_ H
kunnat samla något för siu ålderdom, gör att han onekligen är i behof Ahiberg.
och förtjent af understöd. Den jemförelse, som gjorts mellan honom (Forts.)
och Hägerstrand och som varit bestämmande för utskottet, synes mig
haltande, hvarför jag vill komma till ett annat resultat. Jag instämmer
med föregående talare deri, att Hägerstrands tjenstgöring i de norra
landskapen varit tung. Men, mine herrar, det har varit långa tider,
som han icke användts. Först på senare åren blef kan flitigt använd
som läkare der uppe. Åhlberg har såsom icke-legitimerad läkare saknat
fullmagt, men han har med Kongl. Maj:ts tillstånd haft förordnande,
och detta förordnande har varit ständigt. Mig synes, att ett förordnande,
som räckt 35 år, väl förtjenar att behjertas och bör, då det tillkommit
under sådana omständigheter som Ahlbergs, anses lika, som
om fullmagt funnits.

Nu kommer jag till hvad som synes mig vara liufvudsaken. Hägerstrand
fick sin pension efter 32 års tjenstgöring med långa mellantider
och vid en ålder af 64 år. För Ahiberg begäres pension efter
ett ständigt förordnande, som räckt 35 år, och då han är 76 år gammal.

Åldern synes mig böra spela en stor rol vid bestämmandet af pensionsbeloppet.
Den ene har redan nått en ålder af 76 år och den andre
kommer således, om han får lefva, att få bära upp pension 12 år
längre. Derför anser jag, att, om Riksdagen skall gifva pension, den
nu icke får vara njugg. Goda skäl finnas för att denne man må få

1,000 kronor. Det är icke ett stort pensionsbelopp, om det jemföres
med andra sådana.

Jag yrkar bifall till Kongl. Maj ds förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med de derunder
framstälda yrkandena, propositioner, först på bifall till utskottets
i föreliggande punkt gjorda hemställan och vidare derpå att kammaren,
med afsiag å hvad utskottet hemstält, så vidt det skilde sig från Kongl.

Maj ds i förevarande hänseende framstälda förslag, skulle godkänna
Kongl. Maj ds förslag utan förändring; och förklarades den senare
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

5 punkten.

Mom. Cl). Pension för

styresmannen

Herr Tamm, Hugo: I detta fall kan jag för min del ingalunda^tfo^r^wfdse
något skäl, hvarför utskottet afslagit den af Kongl. Majd gjorda mark.
propositionen. Här har en styresman vid afvittringsverket fullgjort
alla de vilkor, som fordras för att han skolat kunna få pension, derest
han varit förste landtmätare. Nu är frågan den: skall han beröfvas
denna pension, derför att han haft en ansvarsfullare och svårare plats,
en plats hvilken utskottet i alla föregående fall och senast år 1879
förklarade vara fullt jemförlig med en förste landtmätares? — Således
är allting fullgjordt, som kan kräfvas. Om hans arbetes vigt för staten

N:o 8. 30

lördagen den 22 Februari.

Pension för kan man få ett begrepp, då under hans ledning icke mindre än 2,358,000
styresmannen Nektar hafva blifvit dels afsätta till kronoparker, dels indelade till nvverhet
K. Wid- byggen, dels utlemnade ersättningar for stockfangstskogar o. s. v.
mark Under sådana förhållanden synes det mig, att Riksdagen både handlar
(Forte.) konseqvent och på tillbörligt sätt tillgodoser den rätt Widmark har
att fordra, om den bifaller Kong]. Maj:ts förslag.

Och får jag hos herr talmannen anhålla om proposition härå.

Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Äfven här är det
min skyldighet att redogöra för de skäl, som föranledt statsutskottet
att ändra Kongl. Maj:ts förslag. Förhållandet är nemligen,. att statsutskottet
för sin del anser den princip vara rigtig, att den, som fullgjort
alla prestanda, bör hafva något företräde framför den, som icke
fullgjort alla. Skilnaden är här den, att en förste landtmätare har
full rättighet till pension och har gjort inbetalningar. Här deremot
saknas denna rättighet äfvensom inbetalningarna. Det är dessa två
saker man fäst sig vid.

Hvad tjenar det till, att under en lång följd af år göra inbetalningar
till en kassa, när de som icke verkstält sådana erhålla samma
rättigheter. Det är denna uppfattning, utskottet hållit på och som
gjort att vi hade rätt mycken möda att få dessa 2,000 kronor, som
utskottet föreslagit.

Herr Widmark: Då nu en Widmark går att yttra några ord

till förmån för eu annan Widmark, torde det icke vara ur vägen att
förutskicka den anmärkningen, att det blott är händelsen som gör, att
vi hafva samma namn, och att vi icke äro slägt. — Sedan vill jag
öfvergå till sjelfva hufvudfrågan, nemligen om hans rätt till pension
eller icke. Utskottet medgifver, att han, i händelse han varit förste
landtmätare, fullgjort alla prestanda, men säger sedan att en afvittringsstyresman
icke kan fullt jemföras med eu förste landtmätare. Det är
nog sant, men på ett annat sätt än utskottet tyckts anse. För mig
åtminstone är det klart, att dessa styresmansbefattningar äro mera omfattande,
vigtiga och arbetsamma än förste landtmätares tjenster. Förste
landtmätare!! är hufvudsakligen arkivarie och vårdare af landtmäterikontoret.
Öfver de under honom stående landtmätarne har han intet
att befalla. Honom tillkommer endast eu fiskalisk kontroll Öfver deras
arbeten. Afvittringsstyresmannen deremot skall i minsta detalj ordna
och styra med arbetet. Han är den, som skall hålla alla de vidlyftiga
och betydliga sammanträdena, så svåra hufvudsakligen derför att de
omfatta hela socknar på eu gång och icke, såsom andra landtmäteriförrättningar,
endast byalag. En oändlig mängd eganderättstvister
och rättigheter skola vid dessa afvittringar ordnas. Han skall följa
landtmätarnes arbeten i detalj, dem emellan fördela arbetena och öfvervaka
dem. Under sådana förhållanden torde herrarne finna, att denna
befattning är mera magtpåliggande än en förste landtmätares. Härtill
kommer att Riksdagen förut så uppfattat frågan, och det är intet
tvifvel om att icke utsigten till erhållande af den förut åt dylika embetsman
beviljade pensionen varit ett bland de motiv, som bestämt ifrågavarande
person att emottaga denna tjenst, som han så länge skött.

Sl N:o 8.

lördagen den 22 Februari.

" Det vore en dålig bolöning, om, när verket nu är slutadt, Riksdagen Pension för
plötsligt skulle byta om åsigt och annorlunda behandla honom. — Jag^iJ
tror dessutom, att om det på senare åren skulle fallit honom in &i^verket K wid_
söka en förste landtmätaretjenst, hvilken han till följd af sina meriter mark.
naturligtvis varit fullt berättigad att få, han skulle haft emot sig sin (Forts.)
egenskap af duglighet för sitt äldre uppdrag. Det skulle nemligen
hafva ansetts, att man icke kunde byta om afvittringsstyresman, när
afvittringen vore så nära sitt slut. Den allra största rättvisa och billighet
synes mig derför kräfva, att Widmark erhåller förste landtmätares
pension eller 2,500 kronor. Något farligt exempel för framtiden
kan detta icke innebära, då afvittringarna och storskiftesverket
äro i det närmaste afslutade, samt det icke är flere än två personer,
som hädanefter kunna framställa dylika anspråk. Jag yrkar bifall till
Kongl. Maj:ts proposition och alltså afslag å utskottets betänkande.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
grefven och talmannen, att i afseende på nu föredragna moment endast
yrkats, att kammaren, med afslag å hvad utskottet deri hemstält, så
vidt det skilde sig från Kongl. Maj:ts i förevarande hänseende framstälda
förslag, skulle godkänna Kongl. Maj:ts förslag utan förändring.

Härefter gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan
och vidare på godkännande af nyssnämnda yrkande; och förklarades
den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Mom l). Pension för

afvittring s Herr

Casparsson: Dessa pensionsfrågor på nionde hufvudtiteln l^dt^aren
äro väl de svåraste, de kinkigaste och jag tillägger de ledsammaste '' ss
ämnen, statsutskottet har att handlägga, och jag för min del anser
derför,, att det tryggaste och bästa är att följa Kongl. Maj:ts efter
myndigheternas utredning afgifna förslag, ty öfvergifver man det, kommer
man att stå temligen mycket på det subjektiva godtyckets grund.

När nu i föregående punkt kammaren bifallit hvad Kongl. Maj:t föreslagit,
och i förevarande punkt skilnaden mellan Kongl. Maj:ts och
utskottes förslag blott utgör 200 kronor, tror jag konseqvensen fordra
att vi äfven i detta fall bifalla Kongl. Maj:ts förslag, hvarför jag anhåller,
att kammaren med afslag å utskottets förslag ville bifalla hvad
Kongl. Maj:t här föreslagit.

Efter härmed slutad öfverläggning, yttrade herr grefven och talmannen,
att i afseende på nu föreliggande moment endast yrkats, att
kammaren, med afslag å hvad utskottet deri hemstält, så vidt det
skilde sig från Kongl. Maj:ts i förevarande hänseende framstälda förslag,
skulle godkänna Kongl. Maj:ts förslag utan förändring.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan
och vidare på godkännande af nyssnämnda yrkande; och förklarades
den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

N:o 8. 32

Lördagen den 22 Februari.

Pension för Mom. c).

afvittrings landtmataren

Herr Casparsson: På grund af de skäl, som jag vid föregående
'' punkt anfört, får jag äfven här anhålla att kammaren, med afslag på
utskottets förslag, ville bifalla hvad Kongl. Maj:t föreslagit.

Herr Ceder berg: Jag ber specielt att i afseende på Huldt få
fästa kammarens uppmärksamhet på, att om Huldt fått tjenstgöra
ytterligare tvenne år, hade han varit lagligen berättigad till 2,000
kronors pension. Nu föreslår utskottet att man skall passa på och,
• derför att han ej hunnit lagstadgad lefnadsålder utan endast 58 år,
men med fullt antal tjensteår det oaktadt, draga af 400 kronor af den
pension, hvartill han annars skulle varit lagligen berättigad. Derom
kan jag för min del ej vara med, utan får liksom herr Casparsson anhålla
om bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr grofven
och talmannen, att i afseende på nu föredragna moment endast
yrkats, att kammaren, med afslag å hvad utskottet deri hemstält, så
vidt det skilde sig från Kongl. Maj:ts i förevarande hänseende framstälda
förslag, skulle godkänna Kongl. Maj:ts förslag utan förändring.

Härefter gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan
och vidare på godkännande af nyssnämnda yrkande; och förklarades
den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Ifrågasatt Q punkten.

pension för

ingenioren P. Herr statsrådet friherre Åkerhielm: Jag anhåller att få fästa
ags rån uppmärksamheten på att Kongl. Maj:ts förslag i denna punkt egentligen
icke afser annat än att bereda statsverket eu årlig besparing i
utgifter. Ingeniören Bergstrand blef är 1879, då landtmäteristyrelsen
reglerades, Överflyttad på indragningsstat med en lön, motsvarande
hans då varande aflöning, 2,662 kronor, att utgå, så länge han i sin
dåvarande befattning hos landtmäteristyrelsen qvarstode och dermed
förenade åligganden fullgjorde. Nu har han uppnått 55 års ålder, är
berättigad att från civilstatens pensionsinrättning erhålla pension af
1,200 kronor samt har anhållit att från sin innehafvande befattning
afgå med en pension från statsverket af 1,462 kronor, hvarigenom det
nu från indragningsstaten utgående årliga beloppet skulle minskas
med 1,200 kronor. De göromål, för hvilka Bergstrands biträde varit
att påräkna, äro sådana, som vid verkets reglering voro afsedda att
öfvertagas af de två hos styrelsen anstälde ingeniörerna. Dessa göromål
åligga enligt instruktionen de två nämnde tjenstemännen och
kunna, äfven, enligt hvad landtmäteristyrelsen upplyst, af dem ensamme
besörjas. Det synes egentligen hafva varit för vikariat vid sjukdomsfall
eller semester, som Bergstrands qvarstående i verket varit till
gagn. Den minskning i utgifter för vikariatsersättning, som häraf medförts,
har dock varit mycket obetydlig. I detta afseende är jag i tillfälle
meddela, att enligt upplysning af landtmäteridirektören, Bargstrand under

Lördagen den 22 Februari.

38 N:o 8.

de sista fem åren under semester vikarierat tillsammans två månader ifrågasatt
eller endast tolf dagar om året. Om lian icke funnits att tillgå, skulle ve™l°n /“£
tillökningen i de årliga utgifterna för semestervikariat sålunda uppgått ^Bergstrand
till omkring 60 kronor. ’ ^ort9)

Då landtmäteristyrelsen vitsordat, att Bergstrands fortsatta tjenstgöring
kan undvaras, och genom den föreliggande kongl. propositionens
godkännande skulle åt statsverket beredas eu årlig besparing af 1,200
kronor, minskad endast med det, såsom jag nämnt, ringa belopp, hvarmed
Bergstrands afgång torde komma att öka styrelsens utgifter för
vikariatsersättning, hemställer jag, huru vida det icke vore skäl att bifalla
Kongl. Maj:ts förslag.

Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: I denna punkt kan
jag verkligen icke instämma i Kongl. Maj:ts förslag. Förhållandet är
det, att frågan icke ensamt är en besparingsfråga utan den gäller i
sjelfva verket, huru vida Riksdagen är villig att bereda extra fördelar
åt en tjensteman, som är skyldig att göra tjenst så länge han kan.
Upplysningar från generallandtmäterikontoret gifva vid handen att
personen i fråga verkligen gör tjenst samt är duglig att göra sådan.

Det oaktadt begär han, temligen oförsynt såsom mig synes, att oafkortad
få uppbära sin lön i pension utan att behöfva göra den tjenst
han är skyldig, men deri kan jag för min del icke instämma.

Det tyckes visserligen framgå, att landtmäterikontoret helst såge
att det vore af med honom, att han Unge sin lön och ej vidare visade
sig, men förhållandet är att han är skyldig att visa sig. Om han i
sin ansökan, med hänsyn dertill att nu staten har vissa anspråk på
honom, begärt endast en liten förhöjning i honom från civilstatens
kassa tillkommande pension, skulle jag kunnat gå in derpå, men nu
begär han hela lönens belopp och vill på samma gång vara befriad
från de skyldigheter, på grund af hvilka han hör stanna qvar sådänge
han kan tjenstgöra. Det finnes icke en enda reservant inom utskottet
mot dess beslut och jag anhåller om bifall dertill.

Efter härmed slutad öfverläggning bifölls utskottets hemställan.

V punkten. Pension för

Jcommissions Herr

Helander: Med statsutskottet kan jag icke vara ense ilandtmåtaren
denna punkt om billigheten i att nedsätta den af Kongl. Maj:t före-™'' ”*•8- 8-sslagna-pensionen
från 1,400 kronor till 1,000 kronor. Det enda syn- jeCi-lns''’Jbara
skälet, statsutskottet anfört, skulle ligga deri, att, om af statsmedel
1,000 kronor beviljades, den ifrågavarande landtmätaren och
kartografen Leczinsky jemte dessa har att påräkna 600 kronor från
civilstatens pensionsinrättning, hvilket tillsammans skulle uppgå till det
belopp, hvarmed kommissionslandtmätares pension utgår. Men förhållandet
är emellertid sådant, att det återstår åtskilliga år, för hvilka
han har att erlägga afgift, för att blifva berättigad till pension från
nämnda inrättning, hvarjemte han måste erhålla tillåtelse att erlägga
dem, och för öfrigt må man komma i håg, att för denne person skulle
ej hafva återstått mer än fyra år för att vara pensionsberättigad till

Första Kammarens Prot. 1890. N:o 8. 3

N:o 8. 34

Lördagen den 22 Februari.

Pension för ett belopp af 1,600 kronor, om han ej gått från skiftesverket till kartekommissions-
yer^et. Nu vill man begagna sig af tillfället att slippa undan med
liOOO kronor. Hvad en landtmätares tjenstgöring beträffar i
Leczinsky. allmänhet och särskilt dennes, får jag påminna om, att han derunder
(Forts.) ofta måste slita mycket ondt. Han har till en början fått åtnöja sig

med en inkomst af 1,200 kronor, som slutligen stigit till 3,000 kronor.
Nu är han på grund af försvagad synförmåga oförmögen att tillfredsställande
utföra de med befattningen förenade göromål, och då vill
man afvisa honom med en tredjedel af hvad han hittills i lön uppburit,
såsom pension af statsmedel. För öfrigt förfar man icke rätt
billigt mot denne kartograf i jemförelse med en annan pensionär för
blott ett par år tillbaka. Henne hade icke tjenstgjort mer än 15 år,
men fick då utan protest 1,400 kronors pension eller samma belopp
som Kongl. Maj:t nu föreslår, men, såsom sagdt, denne hade 15
tjensteår och den förevarande har 23. Då dessutom, såsom nyss nämndes,
hans synförmåga är mycket försvagad, anser jag på grund af alla
dessa skäl sammanlagda att Kongl. Maj:ts proposition bör bifallas,
hvarom jag vördsamt framställer yrkande.

Herr von Hedenberg: Den jemförelse med kartograferna Ljungström
och Nordlinder, som af utskottet åberopats, är icke så origtig,
som den senare talaren antydde, så mycket mindre som förhållandet
dem emellan i afseende på deras ekonomiska ställning måste vara helt
olika, då de båda föregående, åt hvilka pensioner beviljades, hade stora
familjer att försörja, men den nu ifrågavarande mannen är ogift. Utskottet
tillstyrker dessutom åt honom en pension, sådan han skulle
hafva fått, om han fortfarit att vara kommissionslandtmätare, hvilket
torde vara det rigtigaste, hvarför jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Helander: I anledning af hvad den föregående talaren
yttrade om de ekonomiska förhållandena, får jag nämna, att fördelen
uppenbarligen just var på den förre kartografens sida. Han hade endast
vuxna barn, för hvilka han icke hade några utgifter. Det är
sannerligen mycket svårare för den nu ifrågavarande.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet
med de derunder framstälda yrkandena propositioner, först på bifall
till hvad utskottet i förevarande punkt hemstält och vidare derpå att
kammaren, med afslag å utskottets hemställan, så vidt den skilde sig
från Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, skulle bifalla denna
framställning oförändrad; och förklarades den senare propositionen vara
med öfvervägande ja besvarad.

8 punkten.

Utskottets hemställan bifölls.

Lördagen den 22 Februari.

35 N:o 8.

9 punkten. Pension för

förre material -

o lön no förvaltaren B.

Herr statsrådet friherre Akerhielm: Jag anhaller att ta an be- Fredrihssons

falla Kongl. Maj:ts under denna punkt behandlade framställning till enka.
kammarens behjertande. Materialförvaltaren Fredriksson har under
34 år på ett redbart och troget sätt tjenat staten och dervid, antagligen
under tjenstens utöfning, ådragit sig den sjukdom, som slutligen
för honom medförde döden. Han efterlemna!'' en enka, 69 år gammal,
samt en dotter, 35 år gammål, båda sjukliga och nästan oförmögna
att bidraga till sitt uppehälle. Visserligen utvisar bouppteckningen en
behållning i boet af omkring 1,500 kronor, men i alla fall torde få
erkännas att de efterlefvandes ställning är mycket bekymmersam och
att en pension af 300 eller till och med af 400 kronor knappast är
tillräcklig att någorlunda betrygga enkan och hennes dotter för umbäranden.
Jag hemställer vid sådant förhållande, om icke Kongl.

Maj:ts proposition skulle kunna tillvinna sig kammarens bifall.

Herr Oaspar sson: Här hafva vi å ena sidan en 69 års enka,
som lider af kronisk lungkatarr, och å andra sidan en besparing af
100 kronor, som statsutskottet föreslagit i hvad Kongl. Maj:t begärt.

Jag kan icke ett ögonblick tvifla, att kammaren i valet mellan dessa
båda alternativ skall anse, att den 69-åriga enkans sak är mer ömmande
än besparingen för statsverket af 100 kronor. Jernvägsstyrelsen
föreslog understödet till 600 kronor, Kongl. Maj:t nedsatte det till 400
kronor och statsutskottet har, såsom jag nämnde, ytterligare nedsatt
detsamma till 300 kronor; för min del anhåller jag om bifall till
Kongl. Maj:ts förslag.

I detta anförande instämde herr Beijer.

Efter härmed slutad öfverläggning afslog kammaren utskottets i
föreliggande punkt gjorda hemställan, så vidt den skilde sig från hvad
Kongl. Maj:t i förevarande hänseende föreslagit, och antog Kongl. Maj:ts
förslag utan förändring.

10 punkten. Pension

för läroverks Herr

statsrådet Wennerberg: Den framställning, som Kongl. ^me^son.
Maj:t gjort om pension åt adjunkten Petersson på 1,875 kronor, har
af statsutskottet sålunda tillstyrkts, att pensionen nedsatts till 1,500
kronor. Nedsättningen är ju icke stor; det är dock gifvet att eu besparing
för statsverket genom densamma skulle uppstå; men jemför
man dermed den skada, som genom ett längre bibehållande vid läroverket
af den otjenstbare läraren skulle uppkomma, finner man lätt,
på hvilken sida man vid närmare bestämmande bör ställa sig.

Det är icke ovanligt att, när en lärare blir otjenstbar, Kong].

N:o 8. 36

Lördagen den 22 Februari.

Pension Maj:t af Riksdagen får bifall på den pensionssumma, som han enligt;
för Zaroueris-vaniig or(jning fgr honom begärt. Sådant skedde ieke länge sedan,
F.J]PeJmon.då nemligen Kongl. Maj:t år 1888 för en otjenstbar lärare i Luleå,
(Forts.) Häggmark, begärde eu pension af just samma belopp som i förevarande
fall, på grund af läkarebetyg, som visade att han vore obotligt
döf; och Riksdagen biföll detta. Denne man, som nu är i fråga, är
visserligen icke försedd med läkarebetyg, som säger att han är obotlig,
men jag tror, att det läkarebetyg han fått är af ännu mer ömmande
beskaffenhet. Det visar nemligen att han är otjenstbar, så vida man
icke vill sträcka sin fordran på tjenstgöring ända till grymhet.
Det heter i läkarebetyget, att han »icke vidare utan fara för lifvets
kan tjenstgöra i skolan. Han lider af långt avancerad lungsot, ofta
förenad med blodhostning; vid ringaste öfveransträngning af rösten
har han en sådan att vänta, möjligen åtföljd af eu snar död.

Ått läroverket lider derigenom, att en lärare, som icke annat än
på ett ganska otillfredsställande sätt kan göra sin tjenst, ändå fortfar
dermed, detta är gifvet. Sådana kunna dock de ekonomiska omständigheterna
för lärare vid de allmänna läroverken vara, att de hellre
äfventyra att stupa på sin post än med visshet låta sätta sig i fullständigt
ekonomiskt obestånd.

Iför det allmänna torde det icke vara af synnerligt stor vinst att
hålla honom qvar, om man blott ser på penningbeloppet. Han förlorar
ungefär 190 kronor om året, om han får den af Kongl. Maj:t
föreslagna pensionen; men detta underkastar han sig, ty i och med
detsamma kan han, så mycket som möjligt är, sköta sin helsa. Om
han deremot får hvad statsutskottet föreslagit, förlorar han 568 kronor,
en för mycket stor och betydande summa, för att han skulle kunna
afstå densamma; och då tvingas han fram till tjenstgöring.

Statsutskottet säger, såsom skäl för nedsättningen, »att Petersson
icke uppnått någon synnerligen hög ålder» samt anför »den jemförelsevis
korta tid, han vid läroverket tjenstgjort». Jemför jag dessa förhållanden
med den nyss nämnde Häggmarks, så finner jag att båda
dessa hade vid Kongl. Maj:ts äskan af pension samma lefnadsålder,
nemligen 52 år. Häggmark hade visserligen 24 tjensteår, och denne
har blott 22. Således ligger han häri något under, men detta ersättes
tillräckligt derigenom, att den förre, Häggmark, under 10 år åtnjutit
tjenstledighet, då Petersson endast åtnjutit 6 års. Hvilket skäl till nedsättning
finnes väl nu, mer än då?

Yi hafva äfven en annan sak att fästa afseende vid. För närvarande
finnas vid läroverken en alltför stor mängd af extra lärare.
Kongl. Maj:t har fäst afseende dervid i den proposition, som till Riksdagen
nyligen lemnats angående de allmänna läroverken. Det är också
både nödigt och välbetänkt att så fort som möjligt söka skaffa fasta
platser åt dessa extra lärare. Att fortfarande de af ålder eller sjukdom
oduglige lärarnes tjenster skötas af vikarier, det inser nog hvar
och eu, är icke rätt. Jag hemställer derför, att kammaren, med afslag
på utskottets förslag, ville bifalla Kongl. Maj:ts.

Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Jag kan mycket
väl förstå att läroverket med nöje ser och verkligen är i behof af,

Lördagen den 22 Februari.

37 N:o 8.

att det blir af med en lärare, som icke kan sköta sin plats. Detta Pension
är egentligen det talande i föreliggande fråga, men då denne lärare/"’!.
såsom sagdt är, endast kan åberopa 22 tjenste- och 52 lefnadsår och afUpet^sson
han under åtminstone 6 af dessa tjensteår varit hindrad af sjuklighet ''/Foi.t8\
att fullgöra sina åligganden, såsom det framgår af papperen, trodde
statsutskottet, att om han fick behålla den egentliga lönen, men finge
afstå från ålderstill ägget, för hvilket han tydligen gjort litet gagn,
han möjligen derigenom skulle kunna tillfredsställas. Jag vill icke
neka till att jag funnit detta i sin ordning, ty det har icke sällan
återkommit i statsutskottet, d. v. s. i den ena hälften af statsutskottet,
att man visat en utpreglad motvilja för att i förtid bevilja pensioner.

Man vill icke gå in på att, såsom förut ofta händt, bevilja dem
till belopp, motsvarande fulla lönen, utan man har ansett, att
pensionstagaren bör afstå från ett belopp, i proportion till den tid,
hvarunder han ej tjenstgjort. Denna grundsats har jag icke kunnat
bestrida. Det ömtåliga i förevarande fall är, att den ifrågavarande
personen står i vägen vid läroverket. Emellertid har statsutskottet
på dessa skäl stannat vid det af utskottet föreslagna beloppet, och jag
vill för ordningens skull begära bifall till statsutskottets förslag.

Herr Helander: Jag behöfver icke tillägga något till hvad herr
ecklesiastikministern sagt, men jag ber, att kammaren fäster uppmärksamheten
på det förhållandet, att denne man, som varit sjuklig nästan
hela den tid, han varit anstäld i läroverkens tjenst, är det fortfarande
och väl så kommer att förblifva under den korta tid han har qvar i
lifvet, och således kunde det väl vara billigt, att han vid afskedet
finge nöja sig med en pension nedsatt med en fjerdedel af hans nuvarande
inkomster, såsom Kongl. Maj:t föreslagit. Oafsedt den ifrågavarande
personens ifver att gagna läroverket, känner jag till förhållandena
derstädes så pass, att jag ber kammaren fästa allt möjligt
afseende vid läroverkets bästa och bifalla Kongl. Maj:ts förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet
med de yrkanden, som derunder framstälts, propositioner, först på bifall
till hvad utskottet i föreliggande punkt hemstält och vidare derpå att
kammaren, med afslag å utskottets hemställan, så vidt den skilde sig
sig från hvad Kongl. Maj:t i förevarande hänseende föreslagit, skulle
antaga Kongl. Maj:ts förslag utan förändring; och förklarades den
senare propositonen vara med öfvervägande ja besvarad.

11 ''punkten.

Herr statsrådet Wennerberg: Det är med betydligt mindre

hopp om framgång jag nu ber att få yttra några ord angående denna
punkt.

Här kan jag tydligt se skälet till statsutskottets ■ afslag; men så
är det också icke ofta man begär pension af staten för eu redan varande
pensionär, som uppbär 1,290 kronor i pension. Detta är helt
visst också skälet, hvarför statsutskottet här yrkat rent afslag.

Pension
för seminarieläraren
J.
Fog eib er g.

Jf:o 8. 38

lördagen den 22 Februari.

Pension Men äfven här är något att beakta. Staten har icke gifvit en

för semiM(irie-]irona i pension till denne man. Den pension han uppbär utgår med
^Telbe/'' dels 1)000 kronor ur Vexiö stifts emeritikassa, dels 180 kronor från
CF t T" arméns pensionskassa och dels 110 kronor från Kronobergs regementes
officerscorps’ kassa. Han har förut varit så väl musikdirektör vid Kronobergs
regemente, som äfven under många år lärare i musik vid Yexiö
allmänna läroverk. Den senare befattningen har han skött på det sätt,
att domkapitlet derom gifvit honom det vackraste vitsord. Redan för
44 år sedan anstäldes han såsom lärare vid folkskolelärareseminariet i
Yexiö, och för dessa 44 års tjenstgöring har han äfven erhållit vitsord,
som äro hedrande för hvem som helst, men ännu mer för en man,
som nu är 84 år gammal och fortfarande verkar i sitt kall. Ått nu
lemna denne man helt och hållet utan något erkännande från statens
sida, anser jag icke rätt — ehuru visserligen för pensionärer i allmänhet
1,290 kr. torde vara mycket — då pensioner flere gånger förut
beviljats mindre meriterade tjensteman till betydligt högre belopp.

Jag är i tillfälle att beträffande direktör Fogelberg kunna yttra
några ord af egen erfarenhet. Han är oaktadt sin höga ålder kraftig,
rask och pålitlig. Ingen lärare finnes, som noggrannare iakttager
tiden för sin lektion än han. Så lär han alltid gjort och så gör han
ännu i sena åldern. Men måhända säger man: när han är så rask och
duglig, hvarför pensionera honom? Låt honom fortsätta! Här kommer
ett men. Det är mycket ledsamt för en hvar att finna, att hörseln
aftager, men i synnerhet för eu lärare, och synnerligast för en lärare
i musik, helst när döfheten blir af den beskaffenhet, att han icke kan
upprätthålla tjensten på sätt den borde upprätthållas ''vid ett af staten
aflönadt läroverk. Och Fogelberg är nu mera oduglig, icke på grund
af bristande nit och intresse eller bristande kraft, utan på grund af
tilltagande döfhet.

Jag ber att i kammarens minne få återföra något, som tilldrog
sig under 1888 års riksdag. Då begärde Kongl. Maj:t just för en
musiklärare vid seminarium i Lund, Nyländer, en årlig pension af

1,000 kronor. Då svarade Riksdagen, att den, i likhet med Kongl.
Maj:t, var af den meningen, att pension borde beviljas Nyländer.
Dermed har Riksdagen helt nyss gifvit sitt erkännande att i vissa fall,
oaktadt pensionsberättigande icke finnes, pension dock bör för det
eller det undantaget beviljas. Nyländer hade icke tjenstgjort mer än
26 år och fick 750 kronor. Nu begäras också 1,000 kronor, men som
Fogelberg icke är berättigad till någon viss summa, skall jag för min
del icke göra någon svårighet, i fall kammaren skulle finnas beredvillig
att- gifva det lägre belopp, som år 1888 gafs. Det vore att från
Riksdagens sida gifva ett erkännande åt en långvarig och trogen
tjensteverksamhet.

Herr Casparsson: Då denna fråga förekom inom statsutskottet,

sökte jag åt densamma bereda ett välvilligare emottagande, än som
kommit densamma till del. Jag var solo i mitt yrkande och att sjunga
solo, det är, i synnerhet då man är hes, icke någon angenäm uppgift,
hvarför jag ej heller reserverat mig. Men då herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet upptagit frågan, ber jag för min

Lördagen den 22 Februari.

39 ;N:o 8.

del att få understödja den kong!, propositionen åtminstone i något Pension

modifierad form. ^läraren^J*''

Af statsrådsprotokollet infiemtas, att ifrågavarande person är född ‘pogeiberg.
1806 och således nu 84 år gammal. Han har varit lärare vid folk- (forts.)
skolelärareseminariet sedan 1846 — d. v. s. i 44 år — och att i 44
år undervisa seminarieelever i musik, föreställer jag mig måtte vara
eu mycket ansträngande uppgift. Som man så väl inom utskottet som
enskildt ansett, att ifrågavarande pension vore för hög, ber jag att få
acceptera det af herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
gjorda medgifvandet, att man kunde nedsätta pensionen, och på den
grund ber jag att få anhålla om proposition derom, att kammaren
ville medgifva Fogelberg att under sin återstående lifstid få ''åtnjuta
eu pension af 750 kronor.

Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Några principer
i denna sak finnas verkligen icke inom statsutskottet och knappast
inom Riksdagen. Det går stundom si, stundom så. Barmhertigheten
spelar stor rol, som synes deraf, att personer med stor familj gifver
man gerna rätt mycket. Vanligen frågar man, hurudan den ekonomiska
ställningen är, och den inverkar icke obetydligt på frågan. I
allmänhet anser man, att den som redan har en pension på 1,290
kronor icke är alldeles på har backe. Emellertid skall jag för min
del icke motsätta mig det förslag herr Casparsson här framstäf, att
Riksdagen måtte bevilja Fogelberg en pension på 750 kronor.

Herr von B au mg arten: Som jag personligen känner direktör
Fogelberg, ber jag att i allo få instämma i hvad herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet nyss här för kammaren framstält.

Jag vet, att han med mycket nit, villighet och pligttrohet skött sina
mångahanda göromål dels såsom musikdirektör vid Kronobergs regemente,
dels såsom lärare i musik vid så väl allmänna läroverket som
folkskolelärareseminariet i Vexiö. Jag vet, att han har haft stor familj
och att han på ett förtjenstfullt och aktningsvärd sätt uppfostrat sina
barn. Han är nu vid så hög ålder, att han är oförmögen att förskaffa
sig någon förtjenst. På det att direktör Fogelberg må erhålla något
erkännande från statens sida för sin mångåriga tjenst, anhåller jag
att få instämma i herr Casparssons yrkande.

Herr Rundbäck: Då jag såsom vexiö bo-känner något närmare
till de förhållanden, som föranledt denna framställning från Kongl.

Maj:t, ber jag att få höja min för tillfället ganska svaga stämma till
förmån för samma framställning.

Ifrågavarande Fogelberg är sannolikt den äldste lärare i Sverige.

Han har nemligen uppnått 84 års ålder och tjenstgjort i nära 50 år
på olika områden. Det är icke gerna möjligt, att staten under sådana
förhållanden, då hans tjenstgöring under denna långa tid blifvit synnerligen
väl vitsordad, skulle neka honom ett litet erkännande. För
staten kan det icke blifva någon stor uppoffring, då han ju antagligen
icke kan lefva länge. Prejudikatet kan icke heller blifva farligt, ty
det lär väl icke gerna kunna inträffa ofta, att en musikdirektör tjenst -

N:0 8. 40

lördagen den 22 Februari.

Pension gör vid 84 års ålder, sedan han hlifvjt döf och således är oförmögen
f6''läraren^ skota sin tjenst. För öfrigt ber jag få upplysa, att om ock denne
Fog eib er g man har eu liten inkomst, så är den visst icke tillräcklig för hans
(Forts) behof. Han har för öfrigt haft stor familj att försörja samt 9 barn
att uppfostra, hvadan han icke kunnat af sina små inkomster lägga
af något för äldre dagar. Om han derför också icke är alldeles obemedlad,
hör han dock till de mindre bemedlade. För närvarande har
han en oförsörjd dotter samt enka och barn efter en afliden son, hvilka
sistnämnda befinna sig i fullkomligt utblottad ställning.

Men dessa synpunkter, som jag nu framhållit, äro icke de vigtigaste;
vigtigare är, såsom herr statsrådet framhöll, att läroverket lider
af en sådan lärare. Jag, som i 30 år varit folkskoleinspektör i bygden,
kan verkligen vitsorda, att lärarnes skicklighet att undervisa i detta
vigtiga folkskoleämne har sjunkit, och det är icke nyttigt, att detta
förhållande får vidare fortfara.

Jag ber att få förena mig i samma yrkande, som framstälts af
herr Casparsson.

Efter härmed slutad öfverläggning afslog kammaren hvad utskottet
i den nu föredragna punkten hemstält och biföll Kongl. Maj:ts i ämnet
gjorda framställning med den ändring, att pensionsbeloppet bestämdes
till 750 kronor.

12 punkten.

Utskottets hemställan bifölls.

13 punkten.

Lades till handlingarna.

14 punkten.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Pension för 15 punkten,
vaktmästaren

L.E.Eriksson. Herr statsrådet friherre Palmstierna: Statsutskottet har före slagit

en nedsättning i den af Kongl. Maj:t föreslagna summan, 600
kronor, till 500 kronor och i motiveringen härför anfört, att Eriksson
icke fullt 28 år varit i statens tjenst. Det är sant, men han är snart
71 år gammal och lider af så betydlig döfhet, att han nästan är att
betrakta såsom otjenstbar. Han har likväl utmärkt troget tjenat under
denna långa tid, och som det icke är ifrågasatt högre pension än åt
andre vaktmästaren i departementets afdelning af Kongl. Maj:ts kansli,
vågar jag hemställa, att kammaren ville bifalla Kongl. Maj:ts proposition.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i nu förevarande punkt hemstält.

Lördagen den 22 Februari.

16 punkten.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

41 Jf:o 8.

1*7 punkten. Pension för

ajlidne rektor

Herr von Strokirch: Hvar och en som har kännedom om mecU’- Velins dot hvilken

pligttroket rektor Velin alltid sökte uppfylla sitt ansvarsfulla<er Anna Vellnoch
mödosamma kall, måste erkänna, att han derigenom gjort sig
mycket värd tacksamhet af många lärjungar och äfven förtjent af det
allmänna. Denna hans pligttrohet utgjorde också för honom ett
hinder — han tillät sig nemligen aldrig att använda sin tid till annat
än sitt embetes utöfning — att bereda sina efterlefvande en tryggad
utkomst genom annat förvärf. Under sådana förhållanden kan jag
icke annat än finna billigt, om hans efterlefvande dotter, som är döfstum,
kunde få någon liten pension, som af motionären föreslagits till
300 kronor, hvartill jag ber att få yrka bifall.

Herr Tamm, Hugo: Jag får för min del yrka bifall till statsutskottets
förslag. Jag vet icke mer än ett fall under de sista åren,
åtminstone sedan jag erhållit plats i Riksdagen, då Riksdagen bifallit
enskild motion i detta ämne, nemligen rörande pension åt förre riksdagsmannen
Arnoldson och detta mot denna kammares önskan. Jag
hoppas att kammaren måtte upprätthålla den grundsats, den hittills
följt, och anhåller om bifall till statsutskottets förslag.

Herr Spånberg: Då jag ber att få instämma med den förste
talaren, gör jag detta derför att jag väl känner till behofvet af pensionen
samt den förtjenstfulla och långvariga verksamhet fröken Velins
far utöfvat såsom lärare. Statsutskottet har för sitt afstyrkande anfört
tvenne skäl. Det ena har af en statsutskottsledamot nyss omnämnts,
nemligen att han icke kände mer än ett fäll, då Riksdagen bifallit en
pension på enskild motionärs förslag, och det var förliden riksdag åt
f. d. stationsinspektor K. P. Arnoldson.

Jag ber att få uppfriska ifrågavarande statsutskottsledamots minne
med den upplysningen, att sådana fall många gånger inträffat. Jag
har här en motion af landshöfdingen Ericson till 1884 års Riksdag om
pension till chefens för Jemtlands hästjägarecorps, öfverstelöjtnanten
Ströms enka. 1884 års statsutskott begagnade ungefär samma motiv
för afstyrkande då som nu; men icke förty beviljades pensionen och
Riksdagens skrifvelse till Konungen lyder: »att i anledning af en inom
Riksdagen väckt motion Riksdagen beslutat att åt enkan efter aflidne
chefen för Jemtlands hästjägarecorps, öfverstelöjtnanten Edvin Hippolit
Ström, Johanna Mathilda Ström, född Taube, bevilja en årlig pension
af 575 kronor, motsvarande skilnaden emellan det belopp hon nu från
arméns enke- och pupillkassa eger rätt åtnjuta, och den pension bon
skulle kunnat uppbära, om hennes mans död infallit under innevarande
år». Denna pension beviljades i Första, men afslogs i Andra Kam Första

Kammarens Prof. 1890. N:o 8. 4

N:o 8. 42

lördagen den 22 Februari.

Pension för maren. Sålunda se vi, att äfven denna kammare icke håller på den
afliden rektor princip, som af statsutskottet nu uttalats.

fer Anna Velin Hvad särskildt det andra skälet beträffar, att hon icke är full(Forts)
komligt medellös, är det sant, men hennes tillgångar äro icke så stora,
att räntan deraf räcker till bekostande af inackordering och kläder.
Det hade varit bättre för henne, om hon icke egt dessa fattiga styfrar,
ty då hade hon fått den pension, som hennes far hoppades bereda
henne, derigenom att han flere år betalade in afgifter till elementarlärarnes
enke- och pupillkassa. Men i denna kassas reglemente finnes
det en paragraf, som säger, att man för att få pension skall vara fullkomligt
medellös, om pensionssökanden är öfver 21 år, och derför har
hon icke erhållit den pension, hon annars skulle fått, ungefär lika stor
med det belopp, som nu af Riksdagen begäres, eller 300 kronor.

Jag känner så väl att denna kammares ledamöter hafva godt hjertelag,
då det gäller att afhjelpa ett verkligt behof, och tror att ingen skall
tveka att bifalla motionen, om kammarens ledamöter betänka, att
fadern under många år gjort inbetalningar till pensionskassan för att
bereda hjelp åt sin stackars obotligt sjuka och döfstumma dotter, som
i följd häraf icke i den allra ringaste mån kan bidraga till sitt uppehälle.

Jag ber att få yrka bifall till motionen.

Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Det är mycket

svårt att göra jemförelse mellan det ena och det andra behofvet, ty
sällan äro de officiella uppgifterna så tillförlitliga, att man kan stanna
vid den utredning de innehålla. Under sådana förhållanden är det
klokast att låta Kongl. Maj:t göra utredningen. Jag vill icke säga,
att Riksdagen alltid varit konseqvent i detta afseende, men inom
statsutskottet gäller för närvarande den principen, att sådana frågor
som denna böra af Kongl. Maj:t utredas, innan de förordas i Riksdagen.
Af detta skäl hufvudsakligen har statsutskottet icke tilltrott
sig kunna tillstyrka bifall till motionen.

Jag anhåller om bifall till statsutskottets förslag.

Herr Reuterswärd: Jag vill icke underkänna den princip, som
statsutskottet uppstält i frågor som denna, eller att man icke bör bevilja
pensioner på enskild motionärs framställning utan föregående
fullständig utredning af Kongl. Maj:t, men liksom en talare bakom
mig nyss åberopade ett fall, då Riksdagen beviljat pension på enskild
motionärs framställning, kan jag intyga, att under min mångåriga
riksdagsmannabana detta skett ofantligt många gånger. Jag skulle
kunna anföra flera exempel derpå, men det tjenar till ingenting. Jag
anser det vara en stor fördel för Riksdagen att kunna utöfva barmhertighet,
der barmhertighet fordras.

Hvad den döfstumma fröken Velin beträffar har jag mig särskildt
bekant, att det är af högsta behofvet påkalladt, att hon får detta billiga
understöd, och de skäl, som här blifvit åberopade af herr Spånberg,
äro fullkomligt öfverensstämmande med de underrättelser, jag
fått om hennes nödstälda belägenhet, hvarför jag lägger kammaren på
hjertat att bevilja hvad motionären föreslagit.

Lördagen den 22 Februari.

43 N:o a

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr grofven
och talmannen i enlighet med de derunder framstälda yrkandena
propositioner, först på bifall till hvad utskottet i förevarande punkt
hemstält och vidare derpå att kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
skulle bifalla den i ämnet väckta motionen, samt förklarade
sig anse den förra propositionen, hvilken upprepades, vara med öfvervägande
ja besvarad.

Herr Reuterswärd begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i 17 punkten af
sitt utlåtande n:o 10, röstar

Ja 5

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och bifaller
den i ämnet väckta motionen.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 41;

Nej — 53.

18 och 19 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Herr Manke 11 erhöll på begäran ordet och yttrade: Som det
blifvit ifrågasatt, huru vida formen för den af mig i går gjorda anhållan
om ändring i min motion n:o 46 vore fullt tillfredsställande, får jag
härmed vördsamt utbedja mig kammarens tillstånd till besagda ändring,
äfvensom anhålla att anmälan derom måtte till konstitutionsutskottet
afgå.

På gjord proposition medgaf kammaren, att i herr Mankells motion,
n:o 46, om ändring af §§ 14, 17 och 26 riksdagsordningen, finge göras
den rättelse, att första stycket i den af honom föreslagna § 14 riksdagsordningen
erhölle följande lydelse: »Valrätt tillkommer inom den
kommun, der han bosatt är, hvarje svensk medborgare från och med
början af kalenderåret efter det han fylt tjuguett år».

Justerades två protokollsutdrag för detta sammanträde.

Ii:o 8. ii

Lördagen den 22 Februari.

På framställning af herr grefven och talmannen beslöts, att de
ärenden, som denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst
på föredragningslistan till nästa sammanträde.

Derefter hemstälde herr grefven och talmannen, att, som statsutskottets
utlåtanden angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjette och nionde hufvudtitlar nu blifvit genomgångna, de utfärdade
anslagen till sammanträdets fortsättande på eftermiddagen
måtte få nedtagas.

Denna hemställan bifölls.

Kammaren åtskildes kl. 3,io e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

45 N:o 8.

i

Tisdagen den 25 Februari.

Tisdagen den 25 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 2,3 o e. m.

Justerades protokollet för den 18 i denna månad.

Upplästes ock godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens skrifvelse,
n:o 12, till Konungen i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse af 11 och 13 §§ i lagen
angående lösdrifvares behandling den 12 juni 1885.

Föredrogs ett från Andra Kammaren ankommet protokollsutdrag,
n:o 72, med delgifning af nämnda kammares beslut öfver dess tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 1, i anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran om utredning huru vida och under
hvilka vilkor statsmagten må- kunna ikläda sig ansvar för förluster,
som af embetsmän genom felaktig embetsförvaltning vållas.

Herr Reuterswärd: Herr grefve och talman! Mine herrar!

Jag anhåller, att det nu meddelade protokollsutdraget från Andra
Kammaren måtte remitteras till Första Kammarens andra tillfälliga
utskott.

Denna anhållan bifölls.

Anmäldes och bordlädes lagutskottets utlåtande n:o 19, i anledning
af ej mindre Kongl. Maj:ts proposition angående förändrad lydelse i
vissa delar af värnpligtslagen den 5 juni 1885, än äfven väckt motion
om ett förklarande rörande tillämpningen af samma proposition.

Föredrogs statsutskottets den 22 i denna månad bordlagda memorial
n:o 22, angående beslutad konvertering af 1875 års statslån.

Lades till handlingarna.

Första Kammarens Prot. 1890. N:o 8.

5

N:o 8. 4G

Tisdagen den 25 Februari.

Föredrogs statsutskottets den 22 innevarande februari bordlagda
memorial n:o 23, med förslag till voteringsproposition i anledning af
kamrarnes skiljaktiga beslut i en fråga rörande anslagen under riksstatens
andra hufvudtitel.

Den föreslagna voteringspropositionen godkändes.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran bevillningsutskottets
den 22 i denna månad bordlagda betänkande n:o 1.

Justerades tre protokollsutdrag för detta sammanträde.

På framställning af herr grefven och talmannen beslöts, att på
föredragningslistan till nästa sammanträde skulle bland utskottsbetänkandena
sättas främst lagutskottets utlåtande n:o 19.

Kammaren åtskildes kl. 2,38 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Stockholm, Ivar Ilseggströms boktryckeri, 1890.