1890. Första Kammaren. N:o 37 (Riksdagens protokoll 1890:37)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1890. Första Kammaren. N:o 37.

Måndagen den 12 maj, f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollen för den 5 i denna månad.

På begäran af herr Sjögreen beviljades honom ledighet från riksdagsgöromålen
under fjorton dagar från den 16 innevarande maj.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande,
af bankoutskottet i dess memorial n:o 14 föreslagna och af
båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som i likhet med Andra Kammaren vill, att under innevarande
år ett afdelningskontor af riksbanken skall för Vesternorrlands
län i stadén Hernösand inrättas, under de vilkor och bestämmelser
i afseende å lånerörelsen, som bankofullmägtige ega föreskrifva,
men i öfrigt på enahanda grunder, som gälla för riksbankens öfriga
afdelningskontor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har i enlighet med Första Kammarens beslut framställningen
om inrättande af ett riksbankskontor i Hernösand blifvit
af Riksdagen afslagen.

Första Kammarens Prof. 1890. N:o 37.

N:o 37. 2 Måndagen den 12 Maj, f. m.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda::

Ja—40;

Nej—81.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 269, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 131 ja och 69 nej samt att båda kamrarnes sammanräknade
röster befunnits utgöra 171 ja och 150 nej, hvadan beslut
i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med japropositionen.

Vid föredragning af sammansatta stats- och bankoutskottets under
gårdagen bordlagda memorial n:o 5, angående anvisande af ersättning
till utskottets kansli, biföll kammaren hvad utskottet i memorialet
hemstält.

Vid föredragning af bevillningsutskottets nästlidne dag bordlagda
memorial n:o 14, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
utskottets betänkande n:o 11, angående Kongl. Maj:ts nådiga proposition
om förändrade bestämmelser i fråga om deuaturering af bränvin,
biföll kammaren hvad utskottet i nämnda memorial hemstält.

Efter förnyad föredragning af bankoutskottets den 10 och 11
denna månad bordlagda memorial n:o 15, med förslag till ändringar
i instruktionen för Riksdagens revisorer vid riksbankens afdelningskontor
i orterna, biföll kammaren hvad utskottet i detta memorial
hemstält och föreslagit.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande bankoutskottets
den 10 och 11 innevarande maj bordlagda utlåtande n:o 16,
i fråga om ändringar i gällande reglemente för riksbanken äfvensom
bestämmelserna angående aflöningsstaten för samma bank.

1—3 punkterna.

Hvad utskottet föreslagit och hemstält bifölls.

Måndagen den 12 Maj, f. m.

N:o 37.

4 punktm.

Herr Sandberg: Då jag låtit anteckna mig såsom reservant mot
den nu föredragna punkten, anser jag mig äfven skyldig att för kammaren
redogöra för mina skäl dertill.

I § 62 mom. 2 stadgas för närvarande, att för pröfning åter af
diskonterings-, låne- och kreditivansökningar sammanträda styrelserna
öfver afdelningskontoren i Göteborg och Malmö alla söckendagar, styrelserna
öfver afdelningskontoren i Jönköping, Kalmar, Luleå, Vexiö
och Östersund minst fyra samt styrelsen för afdelningskontoret i Yisby
minst tre dagar i hvarje vecka. I ordet “minst11 kan jag icke inlägga
någon annan betydelse, än att styrelserna öfver nämnda afdelningskontor
äro pligtiga att sammanträda, så ofta ärendena erfordra
det. Om ordet “minst11 ej tolkas så, blir det betydelselöst. Derför
anser jag en ändring obehöflig. Inom utskottet upplystes, att redan
nu händer icke så sällan, att styrelserna öfver dessa mindre afdelningskontor
sammanträda, utan att hafva något enda ärende att behandla.
Om den föreslagna ändringen, att sammanträde skal! hållas hvarje
söckendag i veckan, blir lag, skulle naturligtvis ett sådant egendomligt
förhållande komma att ännu oftare inträffa, och följden deraf
skulle utan tvifvel bli den, att antingen skulle styrelserna ofta nog
sammanträda utan att hafva ett enda ärende att behandla och protokollet
således endast innehålla, att icke något ärende inkommit eller
också skulle styrelsesammanträden inställas och då bryter man emot
reglementet.

Detta är grunden till min reservation och på denna grund yrkar
jag här afslag.

Herr Samzelius: Ehuru förevarande reglementsförändring icke
synes mig vara synnerligen nödvändig, har likväl, när bankofullmägtige
enhälligt förordat densamma, och på samma sätt afdelningsstyrelserna,
bankoutskottet trott det vara skäl att gå deras önskningar till mötes.
Det är visserligen sant, att hittills gällande stadga icke utgjort hinder
för styrelserna att sammanträda oftare än det minsta antal dagar,
som der står. Men man kan svårligen på förhand veta, om något
ärende skall förekomma, och med den skyndsamhet, som nu erfordras
i penningeförhållanden, har det händt att en affär gått ifrån riksbanken,
derför att styrelsen icke haft sammanträde. Särskildt har den
styrelse, som den förre talaren åsyftade, nemligen styrelsen i Visby,
framhållit att der fins en konkurrerande privatbank, som annonserar,
att dess styrelse har sammanträde hvarje helgfri dag. För att kunna
konkurrera med denna privatbank har man ansett nödigt, att afdelningsstyrelsen
sammanträder lika ofta.

Jag anhåller om bifall till nu föredragna moment.

Herr Ericsson: Då jag står på samma linie som herr Sandberg
i denna fråga, ehuru jag icke velat reservera mig emot utskottets stora
pluralitet, får jag nu förena mig med honom. Jag gör detta så mycket
mera som det genom denna åtgärd blefve förökade kostnader för

Tillägg till
mom. 4 af
§ 59 i banko -reglementet.

N:o 37. 4 Måndagen den 12 Maj, f. m.

Tillägg till alla afdelningskontor. Det är nemligen äfven föreslaget, att semester
mom. 4 af beviljas ledamöter och kostnaden deraf kommer nog att med flere

§ temeritet'' hundra, kanske tusentals kronor efter hand öka utgifterna för hvarje
rÉ(Korta.)6 afdelningskontor. Då det förra reglementet ej lägger något hinder i
vägen för styrelseledamöterna utan tvärt om bör uppmuntra dem till
att hålla oftare sammanträden, om det behöfs, har jag ansett, att ett
sådant här bestämdt bud att sammanträda hvarje dag i veckan vore
minst sagdt öfverflödigt och för mycket bindande deras verksamhet.
Det är ju så, som herr Sandberg sagt, att sammanträden kunna hållas
oftare, om det behöfs. Och på sätt han äfven upplyste, hvilket äfven
är bevisadt, är det många gånger vid kontoren, som intet sammanträde
behöfs. Hvarför skall då styrelseledamöter från olika håll samlas dagligen,
t. ex. de, som bo på Öland, resa in till Kalmar? Hade nu föreslagna
stadgande varit lag, skulle t. ex. herr Danielson aldrig hafva
kunnat åtaga sig att sköta kontoret der. Att vara inne tre gånger i
veckan, det skulle nog gå; men genom att fordra att de hvarje dag
i veckan skulle vara inne mister man sådana personer, som man just
skulle vilja hafva i styrelsen. Hufvudsakligen är den omständigheten
att jag trott att det skulle bli ökade kostnader för afdelningskontoren,
som gjort att jag ej anser mig ega skäl att deltaga i beslutet.

Herr Törnebladh: Om det också icke kan anses nödvändigt att
detta stadgande inflyter i bankoreglementet, bör det dock betraktas
såsom med god ordning öfverensstämmande, att bankoreglementet gifver
i lag uttryck åt en praxis, som trängt sig fram. Det är lagstiftningens
rätta art att sanktionera verklig och god praxis. — Nu är förhållandet,
att vid de flesta kontor hafva, ehuru det ej är i lagen stadgadt,
styrelserna och äfven baukofullmägtige ansett styrelserna böra
sammanträda alla dagar i veckan. Det är några, som härifrån utgöra
undantag, såsom Östersund, Luleå och Visby samt, ännu sä länge,
Vexiö. Hvad Visby beträffar har styrelsen der sjelf ansett detta vara
förmånligt för bankens verksamhet och det torde vara det bästa vitsordet.
Hvad Östersund och Luleå angår, hafva visserligen icke styrelserna
ansett det vara så nödvändigt, men med min kännedom om
ärendena der, kan jag icke förstå, att det skulle finnas dagar då intet
ärende förekomme, helst om det blefve bestämdt, att sammanträde
skulle hållas hvarje dag. Det är en skilnad mellan riksbankens hufvudköntor
och afdelningskontoren å ena sidan och enskilda banker å den
andra; tv i de enskilda bankerna kan en person, som vill diskontera
sina vexlar, oftast få det, ehuru styrelsen icke har sammanträde, emedan
vanligen verkställande direktören har rätt att på eget ansvar bevilja
åtskilliga lån och diskonteringar. Det är icke förhållandet i
riksbanken. Det har ansetts höra till en god kontroll, att riksbankens
styrelse i låneärenden är tillsamman till så stort antal som behöfs
för att fatta beslut. Och så länge man anser denna kontroll nödvändig,
tror jag också att det är en väsentlig fördel, att banken gifver
tillfälle till vexeldiskontering och belåning hvarje dag, hvilket åter
icke kan lemnas utan att styrelsen har sammanträde. Styrelsens sammanträde
åter bör icke få bero hvarken på dess goda vilja eller full -

N:o 37.

Måndagen den 12 Maj, f. m.

mägtiges åläggande, utan på ett Riksdagens bestämmande. Jag yrkar
bifall till utskottets förslag.

Herr Samzelius: Den värde talaren på örebrobänken har anfört
två skäl mot utskottets förslag. Det första var ökad aflöning, det
andra var att man beröfvades möjligheten att välja i afdelningsstyrelserna
ledamöter som bodde på landet.

Hvad det första skälet beträffar, så är föreslaget, att arfvode skall
utgå med oförändradt belopp; det är endast föreslaget, att ledamöterna
skola få semester och att den suppleant som inkallas i stället skulle
af bankens medel få åtnjuta samma aflöning som den ordinarie eljest
har. Det blir ett så försvinnande litet belopp, när man tar i betraktande
bankens stora rörelse, att det icke är mycket skäl fästa afseende
dervid.

Hvad det andra skälet beträffar, att man ej kunde välja ledamöter
på landet, kan det ju stundom vara beklagligt. Men då han
särskildt nämnde ett afdelningskontor, om hvilket vid denna riksdag
varit mycket tal, så vill jag upplysa derom, att detta kontor redan
gått denna bestämmelse i förväg och infört dagliga sammanträden,
till följd hvaraf det blef omöjligt för den i många hänseenden framstående
person, som nämndes, att längre deltaga i styrelsen, emedan
han bor på Öland. Men jag föreställer mig, att det ej skall bli omöjligt
att finna personer, boende i eller nära staden, som kunna på ett
fullt tillfredsställande sätt sköta göromålen. Skall det oupphörligen
inrättas nya kontor — och Riksdagen har ju senast i dag beslutat
ett nytt sådant — är det nödvändigt för att medlen skola lemna
någon afsevärd afkastning att kontoren skötas bankmessigt och för
detta fordras åter att styrelserna sammanträda hvarje dag. Ty uppskof
med behandling af låneansökningar, diskontering af vexlar o. d.
föranleder ofta, att man går ifrån riksbankens afdelningskontor och
går till någon privatbank eller sådan banks afdelningskontor i samma
stad.

Jag anhåller fortfarande om bifall till utskottets förslag och jag
föreställer mig att, när i praxis redan går till på sätt som nu föreslås
att det hädanefter skall bli anordnadt, denna jemförelsevis obetydliga
fråga ej skall föranleda gemensam votering, som blir följden,
om denna punkt af den ärade kammaren afslås.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med de derunder
framstälda yrkandena propositioner, först på bifall till hvad utskottet
i förevarande punkt hemstält och sedan på afslag derå, och
förklarades den förra propositionen, hvilken upprepades, vara med
öfvervägande ja besvarad.

5—lå punlcterna.

Tillägg till
inom. 4 af
§ 59 i bankoreglementet.

(Forts.)

Hvad utskottet föreslagit och hemstält bifölls.

N:0 37.

Sammanjemkningsförslag
i
fråga om
lönereglering
för lärarne
vid de högre
och femlclassiga
läroverken.

6 Måndagen den 12 Maj, f. m.

Sista punkten.

Lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning af bankoutskottets den 10 och 11 innevarande
maj bordlagda memorial n:o 17, angående instruktion för
nästa riksdags bankoutskott, biföll kammaren utskottets i nämnda
memorial gjorda hemställan.

Föredrogs å nyo särskilda utskottets för behandling af förslag angående
ändrade bestämmelser med afseende på de allmänna läroverken
och pedagogierna den 10 och 11 i denna månad bordlagda memorial,
n:o 3, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande åtskilliga
punkter af utskottets utlåtande i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
n:o 17 och inom Riksdagen väckta motioner i dithörande ämnen.

Herr Sundberg: Jag vågar hemställa till herr talmannen och
kammaren, huruvida det Acke skulle vara lämpligt att vid föredragningen
af detta betänkande först företaga 4:de, 5:te och 7:de punkterna,
hvilka äro de, som innehålla det egentliga jemkningsförslaget,
som utskottet nu framlagt.

På gjord proposition bifölls denna hemställan.

4 punkten.

Herr Sandberg: Då min åskådning och mina åsigter gå i motsatt
rigtning mot den “vissa tillförsigt, att Kongl. Maj:t i öfverensstämmelse
med herr statsrådet och chefens för ecklesiastikdepartementet
i yttrande till statsrådsprotokollet den 7 februari 1890 framstälda
åsigt borttager det nuvarande latinska öfversättningsprofvet,
samt med anhållan, att Kongl. Maj:t ville taga i öfvervägande, huruvida
icke vare sig det åt latinets studium i läroverken nu anslagna
antal timmar må kunna minskas eller ock antalet af de läroverk, der
undervisning i latin meddelas, i väsentlig mån inskränkas“, då, som
sagdt, mina åsigter stå i diametral strid mot hvad som i denna mellanmening
uttalas, tvingas jag af mitt samvete att yrka afslag derå, men
bifall till punkten i öfrigt.

Herr Alin: Äfven jag får hemställa om afslag på ifrågavarande
framställning.

Utskottets sammanjemkningsförslag går derpå ut, att Första Kammaren
skall till det beslut, den i frågan fattat, lägga ett uttalande af
den “vissa tillförsigt, att Kongl. Maj:t i öfverensstämmelse med herr
statsrådet och chefens för ecklesiastikdepartementet i yttrande till
statsrådsprotokollet den 7 februari 1890 framstälda åsigt borttager

N:o 37.

Måndagen, den 12 Maj, f. m.

det nuvarande latinska öfversättningsprofvet, samt en anhållan, att
Kongl. Maj:t ville taga i öfvervägande, huruvida icke vare sig det åt
latinets studium i läroverken nu anslagna antal timmar må kunna
minskas eller ock antalet af de läroverk, der undervisning i latin meddelas,
i väsentlig mån inskränkas.

Jag vill till en början påpeka, huruledes, om kammaren besluter
sig för ett dylikt uttalande, den dermed väsentligen afviker från den
ståndpunkt, som kammaren intagit genom sitt beslut med afseende
på andra punkten i utskottets första utlåtande. Det synes mig såsom
om eu sammanjemkning af nu ifrågavarande slag icke bort af
utskottet föreslås, då den innebär att denna kammare skall uppgifva
den ståndpunkt, som den i fråga om sjelfva principen intagit, och
öfvergå till den ståndpunkt som Andra Kammaren principielt intagit.
Första Kammarens ståndpunkt har varit att icke med löneregleringen
vilja på något sätt sammanblanda organisationsfrågan. Detta föreslår
nu utskottet att kammaren skall göra, men jag anser för min del att
kammaren ej bör gå in på en dylik eftergift.

För öfrigt vill jag med afseende på sjelfva innehållet af det uttalande,
som utskottet föreslagit kammaren att göra, säga det, att jag
med afseende derå har hufvudsakligen samma sak att anmärka som
flertalet af kammarens ledamöter i utskottet hade att göra med afseende
å utskottets förslag i andra punkten af utskottets första betänkande.
Reservanterna vid denna punkt yttrade, att de reserverade
sig mot utskottets förslag, emedan de ansågo “att utskottet, för så
vidt icke afgifna motioner dertill nödvändigt föranledde, icke bort inlåta
sig på ett bedömande, vare sig gillande eller förkastande, af de
i statsrådsprotokollet af den 7 februari 1890 uttalade pedagogiska
åsigterna eller de der gifna antydningarna rörande undervisningens anordnande
vid de allmänna läroverken, då ordnandet af undervisningen
vid de allmänna läroverken tillhör icke Riksdagen utan Kongl. Maj:t“;
nu hemställer emellertid utskottet att kammaren skall uttala den “vissa
tillförsigt, att Kongl. Maj:t i öfverensstämmelse med herr statsrådet
och chefens för ecklesiastikdepartementet i yttrande till statsrådsprotokollet
den 7 februari 1890 framstälda åsigt borttager det nuvarande
latinska öfversättningsprofvet“.

Vidare yttrade reservanterna att de reserverade sig mot den föreslagna
punkten, emedan hvad utskottet anfört icke af dem gillades.
För min del får jag säga att jag icke kan gilla innehållet af den nya
framställning, utskottet nu föreslagit kammaren att göra. Jag anser
nemligen, att den klassiska undervisningen vid våra läroverk redan är
så svag, att den verkligen icke täl vid att ytterligare på något sätt
försvagas, Och den skulle enligt min åsigt i väsentlig mån försvagas
genom borttagande af det latinska öfversättningsprofvet från afgångsexamen;
ty derigenom skulle undervisningen i latin väsentligen förlora
den betydelse, den nu har, nemligen den att vara ett af de kraftigaste
medlen till befrämjande af det mål, som är skolans hufvudsakliga
uppgift, utvecklingen af lärjungens själsförmögenheter. Jag
anser vidare, att framställning om indragning af ett antal undervisaingstimmar
i latin icke bör göras, då den klassiska linien, efter mitt

Sammanjemkningsförslag
i
fråga om
lönereglering
för lärarne
vid de högre
och femklassiga
läroverken.

(Forts.)

N:o 37.

Sammanjemkningsförslag
i
fråga om
lönereglering
för lärarne
vid de högre
och femlclassiga
läroverken.

(Forts.)

Måndagen den 12 Maj, f. m.

förmenande, icke tål vid en dylik indragning. Hvad åter angår den
sista punkten, eller att man skall hemställa, huruvida icke “antalet
af de läroverk, der undervisning i latin meddelas, skulle i väsentlig
mån kunna inskränkas11, skulle jag, med afseende å innehållet af denna
framställning, icke hafva så mycket att invända som mot de öfriga föreslagna
uttalandena, men jag kan dock icke vara med om ens denna
framställning, då jag anser den fråga, som den rör icke böra ställas
i samband med löneregleringen.

Det är visst sant, att det är ett behjertansvärdt ändamål att
vinna den åsyftade löneregleringen för lärarne, men jag kan icke anse
att hvad man derigenom skulle vinna, uppväger hvad man förlorar
genom att försvaga den klassiska linien vid våra läroverk på sätt
följden skulle blifva, derest Kougl. Maj:t fäste afseende vid nu ifrågavarande
uttalande, likasom jag icke heller kan finna hvad man vinner
uppväga hvad man förlorar genom att i en fråga som denna gifva
det prejudikat, man gifver, genom att sammanbinda löneregleringsfrågan
med organisationsfrågan.

På grund af hvad jag nu anfört får jag vördsamt yrka afslag på
utskottets hemställan.

Herr Sundberg: Jag skall icke tvista med den föregående talaren
i fråga om pedagogiska läror af ena eller andra slaget, ty vi stå i
hufvudsaken kanske på samma ståndpunkt begge två. Men här är
fråga om hvad man under nuvarande förhållanden för att få den begärda
regleringen till stånd bör och kan göra utan att derigenom på
något sätt kränka sitt samvete med hänsyn till hvad man anser ändamålsenligt
för undervisningen.

Den ärade talaren har sagt, att kammarens utskottsledamöter
hafva afvikit från sig sjelf, enär de i motion till andra punkten opponerat
sig emot ett uttalande i fråga om pedagogiska anordningar.
Detta är visserligen till en viss grad en sanning, men det händer ofta,
såsom den ärade talaren icke torde hafva sig obekant, att när man
skall sammanjemka olika meningar kamrarne emellan, så får man
uppgifva sådant ibland, som man anser i och för sig vara det bästa,.
Dessutom anhåller jag att få fästa den ärade talarens uppmärksamhet
på, att visserligen har utskottets majoritet här uppgifvit till en del,,
hvad som i fråga om denna andra punkt yttrades, när den var före till
behandling här i kammaren, men icke alltsamman. Ty det som utskottet
har vidhållit i likhet med denna kammare, det är först och främst,
att intet uttalande får ske i fråga om det omöjliga, eller latinets uppflyttning
till sjette klassen, och vidare har utskottet ännu mera opponerat
sig mot det tillägg, som reservanterna hafva gjort, att få alltsamman
till ett vilkor för löneregleringens genomförande. Att här uttala
en tillförsigt om något, som utan tvifvel kommer att ske antingen
Riksdagen gör ett uttalande eller icke, jag menar en ändring i fråga
om latinskrifningen, och att vidare uttala den önskan till Kongl. Maj:t
i sammanhang med denna reglering, att tillse, huruvida icke möjligen
timtalet för latinundervisningen kan inskränkas, och ännu mer, huruvida
icke antalet af sådana läroverk, der latinundervisning meddelas,

N:0 37.

Måndagen den 12 Maj, f. m.

må kunna inskränkas, det kan jag, för min del, icke anse vara något
farligt, utan det är ett tillmötesgående mot Andra Kammarens uppfattning,
så långt som jag tror att Första Kammaren med den ståndpunkt,
denna Kammare intager, bör kunna komma i land med, utan
att vara sig sjelf otrogen.

När den ärade talaren så bestämdt här har förklarat, att ingen
inskränkning i latintimmarne kan göras, så vågar jag hvarken bestrida
eller medgifva rigtigheten af detta hans yttrande. Jag kan icke bestrida
det derföre, att ingen undersökning har skett. Men jag kan
icke heller medgifva rigtigheten af försäkringen, ty upprigtigt sagdt,
tror jag på en möjlighet derutinnan, utan att saken skall behöfva lida.

När nu i hela denna fråga, såsom jag redan har nämnt, utskottet
dock icke har sagt, att detta skall eller bär ske, utan blott hemstält
till Kongl. Maj:t att undersöka huruvida det kan ske, då säger jag
ännu en gång, att jag tycker, att det är någorlunda oskyldigt.

För öfrigt, i fråga om den principiella härlighet, som den af mig
så högt ärade talaren så starkt betonat, ber jag att få påminna honom
derom, att vid ärendens praktiska behandling blir man ofta tvungen
att i den delen jemka sig något efter omständigheterna. Det är
det, som från utskottets sida har skett i här föredragna punkt, och
det skall jag, för min del, vidhålla såsom ett försök, hvilket väl må
anses lämpligt och kanske äfven berömligt, så vidt som det kan leda
till det åsyftade målet. Jag tillstyrker bifall till utskottets jemkningsförslag.

Ilerr A lin: Jag skall endast bedja att få yttra ett par ord med
anledning af hvad den siste högt ärade talaren anförde.

En sammanjemkning mellan kamrarnes olika beslut synes mig
synnerligen väl och lämpligt kunnat ega rum, i fäll Första Kammaren
förra gången hade antagit utskottets förslag i andra punkten och
Andra Kammaren hade fattat de beslut, som den nu har fattat. Men
så skedde icke. Första Kammaren stälde sig på den ståndpunkten,
att den icke ville binda ihop organisationsfrågan med bland annat
löneregleringsfrågan. Det är denna ståndpunkt, som Första Kammaren
nu skulle frångå.

Jag böjer mig för den siste talarens erfarenhet med afseende på
nödvändigheten af att i vissa fall göra eftergifter, modifikationer och
dylikt, men jag måste vidhålla, att det synes mig innebära en stor
fara att man för att vinna en förmån för tillfället uppoffrar eu princip,
och jag vill icke vara med om att uppoffra den principen, att man
icke i ett sådant fäll som detta bör med en löneregleringsfråga sammanbinda
en organisationsfråga.

Herr Törnebladh: Då jag antecknat mig såsom reservant i denna
punkt, är jag måhända skyldig att, eftersom diskussion uppstått, något
klargöra min ställning till frågan. Reservationen rör hufvudsakligen
formella betänkligheter. Men med detsamma som jag säger detta, kan
jag å andra sidan öppet erkänna, att den ifrågasatta skrifvelsen visserligen
icke är något uttryck för min åsigt i ämnet. Men här är icke

Sammanjemkningsförslag
i
fråga om
lönereglering
för lärarne
vid de högre
och femklassiga
läroverken.

(Forts.)

N:o 37.

Sammanjemkningsförslag
i
fråga om
lönereglering
för lärarne
vid de högre
och femklassiga
läroverken.

(Forts.)

10 Måndagen den 12 Mai, f. m.

fråga om min åsigt, här är knappast fråga om Första Kammarens i
dess helhet åsigt, utan det är fråga om huruvida vid Riksdagen skall
kunna genom jemkningar å båda sidor åstadkommas något i den stora
frågan. Jag kan icke erkänna, att det är något för tillfället, som det
här gäller, ty det gäller en lönereglering för lärarne hvilken är af
mycket stor betydelse för framtiden. Deras ställning — det är redan
förut omtaladt — spelar en så stor roll i läroverkens arbete för framtiden,
att man bör väl tänka sig för, innan man, åtminstone för sin del,
omöjliggör hvad som skall kunna framgå såsom resultatet af detta
arbete. Det är tänkbart, att saken omöjliggöres från annat håll men
Utom oss tänka efter huru långt vi sjelfva må anse oss kunna gå.

Hvad beträffar skiinaden mellan detta förslag och det, som kammaren
förra gången afslog i 2:a punkten, så är den icke så obetydlig.
Det senare förslaget innefattade dels skrifvelse angående latinska öfversättningsprofvet
och dels skrifvelse angående uppflyttning af latinet till
6:e klassen, och slutligen reduktion af fordringarna i de akademiska
examina. Således tre saker. Hvad skrifvelse!! angående latinska öfversättningsprofvet
beträffar, står jag fast vid hvad jag förut uttalat. Jag
anser det metodiskt origtigt att taga bort det, men för denna min
åsigt vill jag icke hindra kanske vigtigare saker genom motstånd deremot.
För öfrigt skulle jag kunna hafva en anmärkning mot detta
skrifvelseförslag. Det är alldeles onödigt, ty statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet har förklarat, att han ämnar borttaga öfversättningsprofvet
och Kongl. Maj:t har behagat gilla denna åsigt. Skrifvelse!!
är således alldeles onödig. Den innebär, strängt taget, en misstro
till regeringen, men eftersom man å annat håll vill hafva den, kan
man ju möjligen bär gå in på den. Beträffande uppflyttningen till 6:e
klassen och reduktionen är nu icke ett ord taladt. Hvad som är uttaladt
är eu begäran om undersökning först och främst om möjligheten
att inskränka latinläroverken, något som har varit omtaladt i många
år. Jag får derom bekänna, att det enligt min åsigt kommer att
blifva svårare än man tror, men skulle det så blifva förhållandet, som
efter universitetsmyndigheternas uttalande är sannolikt, att filosofiska
graden kan afläggas från reallinien, så är det mycket troligt, att
reallinien kommer att tillväxa i hög grad och detta gör en inskränkning
af latinläroverken lättare än annars.

Hvad inskränkningarne i latintimmarne angår, så är det sant,
att derigenom skulle latinets studium försvagas, men då skrifningen
kommer att borttagas, är det ju möjligt, att man i sammanhang dermed
kan göra en reduktion, och jag tror icke att det skulle helt och
hållet undergräfva latinstudiet eller rättare sagdt de humanistiska
studierna, om man t. ex. i fjerde och femte klasserna toge 6 timmar
i stället för 8, hvarigenom det skulle blifva lättare att få utrymme
för några andra ämnen, som man kan anse mera vigtiga vid utträdet
ur femte klassen för dem som der utgå, utan att det blefve omöjligt
för dem, som genomgå hela läroverket, att i sjette och sjunde klasserna,
helst om den ifrågasatta utvidgningen af läsåret kommer till stånd,
kunna inhemta hvad som erfordras för att sedermera vid universitetet

N:o 37.

Måndagen den 12 Maj, f. m.

med framgång fortsätta med de klassiska språkens studium, särskildt
med latinstudiet.

Under sådant förhållande bär jag ansett det vara min pligt att
i dag i kammaren söka medverka till ett beslut, hvarigenom på en
gång löneregleringen skulle kunna tryggas och, hvad som kanske är
lika vigtig!, läroverksfrågan i sin helhet, med undantag af denna särskilda
punkt, afskrifvas från Riksdagens öfverläggningslista. Detta, tror
jag, är något så betydande, att man derför får uppoffra äfven sin
individuella öfvertygelse, då man icke tror, att den skada, som sker,
är så beskaffad, att den omöjliggör vår kulturutveckling.

Jag skall således utan afseende på mina formella betänkligheter
sluta med att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr grefven och talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till
sammanträdets fortsättande kl. 7 e. m.

Herr Billing: Här finnes nog ingen i kammaren, som icke är
öfvertygad derom, att, när ledamöterna i särskilda utskottet från Första
Kammaren hafva gått in på att framlägga det här nu föredragna
sammanjemkningsförslaget, de ingalunda hafva gjort det med gladt sinne.
Om vi hade fått följa vårt tycke, så hade vi nog stält oss på samma
ståndpunkt som talarne på kalmarbänken och uplandsbänken. Men
då lagen löreskrifver att, när kamrarne fatta olika beslut i ett ärende,
skall man försöka en sammanjemkning, har jag för min del ansett det
vara eu pligt att detta göra, och alldeles klart är att skall man sammanjemka
något, så får man låta jemka med sig, ty eljes blir det
icke någon sammanjemkning; d. v. s. man måste lemna åtskilligt som
man gerna ville hålla på. Det är då icke längre fråga om, hvad önskar
jag, utan fråga om, huru mycket kan jag, salva conscientia, lemna.

Jag skall icke mycket inlåta mig på frågan, men jag kan icke
underlåta att fästa uppmärksamheten på att den talare har efter min
mening orätt, som påstår, att här icke föreligger något sarnmanjemkniugsförslag
och att Första Kammaren här endast tillrådes att
lemna hvad den häromdagen ansåg sig böra gilla. Punkten 2 i förra
betänkandet och likaledes punkten 2 i detta betänkande, har redan
blifvit analyserad. Jag vill blott tillägga hvad som härvidlag har eu
stor betydelse, att hela innehållet i denna punkt är en enhet. Den
är ett recept, som vill föreskrifva ett medikament, i hvilket ingå åtskilliga
ingredienser och icke blott den ena, i första punkten nämnda
(om latinska temat i studentexamen) hvilken är ganska oskyldig och
kan kallas medikamentets aqua destillata.

Detta medikament var vidare föreslaget att intagas icke blott eu
gång vid femte punkten utan vid alla de 28 punkterna. Vi skulle
latta alla våra beslut på det sätt, att vi vid hvarje särskild punkt
intoge ånyo detta medikament, ty alla besluten skulle fattas “under
förutsättning att“ etc.

Nu har ur förslaget blifvit utlemnade alla punkter, utom den enda,
att kamrarne må uttala den vissa tillförsigt, att Kongl. Maj:t skall
utföra, hvad Kongl. Maj:t sagt sig ämna utföra i fråga om latinska

Sammanjemkningsförslag
i
fråga om
lönereglering
för lärarne
vid de högre
och femklassiga
läroverken.

(Forts.)

N:o 37.

Sammanjemkningsförslag
i
fråga om
lönereglering
för lärarne
vid de högre
och femklassiga
läroverken.

(Forts.)

Måndagen den 12 Maj, f. m.

temat. Man kan säga, att detta icke innebär den allra högsta grad
af artighet mot regeringen, men jag hoppas, att regeringen icke skall
anse det som en oartighet. Vi hafva lemnat alla de vigtigaste punkter,,
som blifvit oss förelagda till antagande, nemligen att latinet skulle
flyttas till 6:te klassen, att en reduktion skulle vidtagas i afseende på
latinfordringar i universitetsexamina, och att alltsammans skulle ställassom
ett vilkor. Af det förra medikamentet har endast behållits det
jemförelsevis oskyldiga “aqua destillata“. Jag tror derföre, att man
icke har rätt i det påståendet, att något sammanjemkningsförslag ej
föreligger.

Jag kommer nu till den andra invändningen, man gjort, att man
icke vill offra en princip för ett praktiskt ändamål. Jag föreställer
mig att I, mine herrar, ansen mig vara snarare principryttare än motsatsen,
men i detta fall ber jag att få fästa uppmärksamheten på, att
den princip, hvars öfvergifvande man föreslår oss, icke är en real-princip,
utan en rent formel princip. Det är principen, att vi icke skola inlåta
oss på något resonnemang i pedagogiska frågor. Jag har önskat att
vi icke måtte göra det; men det är väl icke åt en så omätlig betydelse,
i fall man nu inlåter sig på ett pedagogiskt resonnemang, då Riksdagen
förut gjort detta under tjugo års tid, och då Kongl. Maj:t har resonnerat
inför Riksdagen i pedagogiska frågor. Icke lemnar jag gerna den uppfattningen,
att man icke här i riksdagen bör inlåta sig på pedagogiska
frågor, men, då jag är stäld i valet emellan hvad jag anser formelt
önskvärdt och hvad här kan vara ifråga att vinna, måste jag lemna
den formella principen. Jag tänker mig dessa hundratals familier,
hvilkas väl här är i fråga. Jag besinnar, att det är fråga om, huruvida
dessa skola under många år slita ondt. Jag tänker på, hvilken
inverkan det skulle utöfva på undervisningen vid våra läroverk, om
lärarne skulle gå och undervisa med bekymrad! sinne. Jag tror, att
dessa synpunkter ha en större betydelse än fasthållandet vid den formella
principen; och derför ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Sandberg: Jag anhåller att få fästa kammarens uppmärksamhet
på, att särskilda utskottet i afseende på andra punkten af
dess utlåtande förklarat att “någon sammanjemkning af kamrarnes skiljaktiga
beslut i denna fråga icke synes utskottet kunna ega rum.“ Det
oaktadt har utskottet i nu föredragna moment från andra punkten
intagit såväl den vissa tillförsigten om det latinska öfversättningsprofvets
borttagande, som ock en anhållan om inskränkning i det åt latinets
studium anslagna antal timmar eller i antalet af de läroverk, der
undervisning i latin meddelas. En föregående talare har sagt, att han
icke vore någon vän af pedagogiskt resonnement i riksdagen, men att
han ändock för den goda sakens skull ville låta det passera. Detta
förefaller mig så mycket mera märkvärdigt, som det pedagogiska resonnementet
i nu föredragna punkt af utskottets utlåtande står i bestämd
strid med talarens öfvertygelse, liksom med min. Jag är nemligen
förvissad om, att han, lika litet som jag, vill minska de klassiska
studierna vid våra läroverk. Jag tillhör sjelf lärarecorpsen, och dess
betryckta ställning smärtar mig djupt, men den föreslagna förbättringen

Måndagen den 12 Maj, f. m.

anser jag vara för dyrköpt. Det närmar sig nästan ett pactum turpe,
att Första Kammaren skulle ingå på ett resonnement, som strider mot
öfvertygelsen hos flertalet af dess medlemmar.

Herr Spånberg: På de skäl, som reservanterna O. Jonsson,
P. Andersson, O. Erickson och J. Månsson anfört, vill jag yrka afslag
å det föredragna sammanjemkniugsförslaget.

Friherre Barnekow: Äfven jag har ett ömt hjerta för lärarne, och
jag anser det önskligt, att personer i deras ställning icke hafva alltför
stora ekonomiska bekymmer. Jag beklagar af hela mitt hjerta, att
denna fråga blifvit sammanbunden med annat, ty jag skulle gerna vara
med om att gifva lärarne de föreslagna förhöjda lönerna. Såsom ställningen
nu är, låter det sig emellertid icke göra. Jag vill icke gå så
långt som en ärad talare och bevilja denna löneförhöjning under ett
vilkor, som jag sjelf icke gillar. Säga om lärarne, hvad man vill, så
äro de till för att undervisa våra barn, och barnen äro icke till för
att lärarne skola få aflöning för deras undervisning. Hvad sammanjemkningen
beträffar, har jag icke något emot de två första punkterna.
Jag skulle mycket gerna vara med om den af ecklesiastikministern uttalade
uppfattningen, och af hela mitt hjerta skulle jag vilja vara
med om att anhålla om minskning i det åt latinstudiet nu anslagna
antal timmar. Jag är i allo tacksam och glad öfver, att utskottets
ärade ordförande sagt, att detta antal timmar verkligen kan minskas.
En talare här har uttalat den mening, att den klassiska undervisningen
är alldeles för litet bedrifven i skolorna, och att latinet vore egnadt
att utveckla ynglingarnes själsförmögenheter — för min del kan jag
ej tillskrifva latinet så stora förtjenster. Mig är berättadt att jag
blifvit klandrad af en tidning derför, att jag icke velat, att latinet
skulle läsas, såsom icke bidragande till att uppfostra våra barn i moraliskt
hänseende. Den tidningen gör som många andra, utbryter en
del af anförandet och drager deraf sina slutsatser utan att betrakta
anförandet i sin helhet. Men skulle jag än hafva sagt något dylikt,
så har det varit derför, att jag verkligen sätter moralen och sedligheten
högre än latinstudiet. Hvad jag egentligen har emot denna
sammanjemkning äro de sista orden, hvilka lyda sålunda: “eller ock
antalet af de läroverk, der undervisning i latin meddelas, i väsentlig
mån inskränkas“. Jag är absolut emot latinet samt hoppas och tror,
att jag skall få upplefva den dag, då latinet blifver undanskjutet, men
intill dess tror jag, att det icke är i några föräldrars intresse att
latinet tages bort från de femklassiga läroverken, ty i sådant fall skulle
alla de lärjungar, som kommit upp i sjette klassen, för att kunna
fortsätta sina studier nödgas komplettera latinet. Låt det då hellre gå
som hittills, till dess latinet kan undanskjutas. Jag skulle helst önska
återremiss, för att få denna sista punkt borttagen, men då någon utsigt
härtill icke förefinnes, förenar jag mig med dem, som yrkat afslag.

Herr Sandberg: Min uppmärksamhet har blifvit fäst på, att
mitt yrkande om afslag var felaktigt formuleradt. Min afsigt var

N:o 37.

Sammanjemkningsförslag
i
fråga om
lönereglering
för lärarne
vid de högre
och femklassiga
läroverken.

(Forts.)

N:o 37.

Sammanjemkningsförslag
beträffande

terminsafgifter
af
lärjungar vid
allmänna
läroverk.

14 Måndagen den 12 Maj, f. m.

naturligtvis att yrka, det kammaren, med vidblifvande af sitt förut
fattade beslut, måtte afslå sammanjemknmgsförslaget.

Herr Alin: Jag anhåller att få instämma i den föregående talarens
yrkande.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt derunder
förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till hvad utskottet
i förevarande punkt hemstält och vidare på afslag derå, och förklarades
den förra propositionen, hvilken upprepades, vara med öfvervägande
ja besvarad.

5 punkten.

Herr Sandberg: Äfven i denna punkt tvingas jag af mitt samvete
att uppträda och yrka, det kammaren, med afslag å sammanjemkningsförslaget,
må vidblifva sitt förut fattade beslut. Denna fråga är vigtig
för vårt lands framtida utveckling, kanske vigtigare än mången tror.

Herr Billing: Jag anhåller om bifall till nu föredragna punkt.

Ett bifall till densamma är en nödvändig konseqvens af det bifall,
kammaren nyss lemnade till punkten 4.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med de derunder
framstälda yrkandena propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i föreliggande punkt hemstält och sedan på afslag derå,
hvarefter den förra propositionen förnyades och förklarades vara med
öfvervägande ja besvarad.

7 punkten.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

1, 2, 3, 6 samt 8—13 punkterna.

Lades till handlingarna.

14 punkten.

Utskottets hemställan bifölls.

15 punkten.

Lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning af konstitutionsutskottets den 9 och 10
i denna månad bordlagda utlåtande n:o 15, i anledning af väckt motion

N:o 37.

Måndagen den 12 Maj, f. m.

om ändrad lydelse af §§ 60 och 61 regeringsformen, biföll kammaren
hvad utskottet i nämnda utlåtande hemstält.

Efter förnyad föredragning af statsutskottets den 9 och 10 innevarande
maj bordlagda utlåtande n:o 68, i anledning af väckta motioner
om pension åt aflidne f. d. generaldirektören M. Huss’ enka Christina
Maria Charlotta Huss, född Bergenstråhle, biföll kammaren hvad
utskottet i detta utlåtande hemstält.

Föredrogs å nyo statsutskottets den 9 och 10 i denna månad
bordlagda utlåtande n:o 69, i anledning åt Kongl. Maj:ts proposition
angående anvisande af medel för inköp af jernvägen mellan Luleå och
norska gränsen.

Herr Sandberg: Het sätt, hvarpå förevarande fråga blifvit behandlad,
synes mig vara en ny bekräftelse på sanningen af det gamla
omdömet, att svenskarne äro en trög nation, full af hetsigheter. Den
3 maj ankom denna kongl. proposition till Riksdagen, och nu, efter
nio dagars förlopp, fordrar man, att Riksdagen skall fatta beslut i
denna fråga, som rör sig omkring millioner, kanske mer än ett tiotal
sådana, Yår riksdagshistoria visar, att frågor, genomdrifna i och
genom en sådan brådska, vanligtvis varit af mer eller mindre misstänkt
innebörd. På den korta tid, som förflutit, sedan propositionen ankommit
till Riksdagen, har det säkerligen för många riksdagsmän
liksom för mig varit omöjligt såväl att fullt sätta sig in i hvad propositionen
innebär som att egna ett noggrant öfvervägande åt de följder,
som ett bifall till densamma kan komma att medföra. Ehuru jag, som
kändt är, icke hyser fullt förtroende till alla de vackra sirensångerna
om öfre Norrlands outtömliga rikedomar, är jag icke en principiel
motståndare till inköpet af den ifrågavarande jernvägen; men det är
mycket, som är oklart såväl i regeringens proposition som i utskottets
utlåtande. Det talas visserligen om, att banan skall inköpas, men icke
af hvem eller på hvad sätt. Att inköpa banan af det nuvarande
bolaget med dess intrasslade affärsförhållanden torde vara förenadt
med ganska stora svårigheter. Genom att inköpa obligationer får man
ej någon eganderätt till banan, utan endast samma rätt som föregående
obligationsinnehafvare. Månne det då icke vore klokast att låta saken
utveckla sig ännu någon tid. Gifvet är ju, att koncessionen är förverkad
med detta års slut. Gifvet är också, att bolaget kommer att
sättas i konkurs. Om svenska staten då inköper banan på konkursauktion,
blifver eganderätten långt mera obestridlig, än om banan
förvärfvas på annat sätt. Naturligtvis är det icke min mening, att
svenska staten skulle söka komma åt banan för underpris — sådant
vore icke staten värdigt — utan min uppfattning är att staten bör

Anslag till
inköp af jernvägen
mellan
Luleå och
norska
gränsen.

N:o 37.

Anslag till
inköp afjernvägen
mellan
L/uleå och
norska
gränsen.
(Forts.)

16 Måndagen den 12 Maj, f. m.

betala det pris, hvartill banan af sakkunnige män uppskattas. För
närvarande yrkar jag afslag å utskottets hemställan.

Friherre Klinckowström: Den nu föreliggande frågan är, enligt
min uppfattning, af en ganska stor betydelse, icke endast i finansielt,
utan äfven i industrielt, militäriskt och politiskt hänseende. Det är
mycket att beklaga — såsom äfven den föregående talaren det gjort —
att en fråga af så stor betydelse för framtiden har framkommit till
Riksdagen i riksdagens, man kan säga, sista timma. Att icke Riksdagen
får tid att så grundligt och allvarligt, som denna fråga otvifvelaktigt
fordrar, behandla densamma, det kan hvar och en lätt nog inse.
Kongl. Maj:t har i sin proposition begärt, att vi skola öfvertaga denna
jernväg för en kostnad af sju millioner kronor, hvartill kommer ett
litet tillskott af omkring fyra och treqvart millioner, eller tillsammans
omkring 11 3/4 millioner för att drifva fram densamma genom vildmarker
genom delvis högst glest bebodda, men till största delen obebodda
''eller obeboeliga trakter till ett malmberg, i fråga om hvilket
ingen säkert vet, hvem som har rätt att detsamma begagna eller deraf
draga nytta genom malmbrytning. Man skulle tro, att Kongl. Maj.ts
proposition skulle innehålla utredning och upplysning uti alla de vigtiga
frågor, som tillhöra denna sak, men, ehuru jag med största uppmärksamhet
tre å fyra gånger genomläst propositionen, har jag funnit
mig i denna min rättmätiga förväntan fullständigt besviken. Kongl.
Maj:t har först gjort en historisk resumé öfver frågans legala del
från den tid, då den först uppkom och intill 1889. Deraf synes att
den ursprungliga koncession, som Kongl. Maj:t lemnade ett svenskt
bolag att bygga denna jernväg, och hvilken koncession daterar sig
från den 8 December 1882, innehöll, besynnerligt nog, äfven medgifvande
för nämnda svenska bolag att öfverlåta hela sin rättighet på
ett utländskt bolag. Vidare synes af Kongl. Maj:ts proposition att
den ursprungliga koncessionen blifvit icke mindre än 4 särskilda gånger
förändrad på det sätt, att regeringen frånträdt dén ena efter den
andra af sina ursprungliga rättigheter mot jernvägsbyggnadsbolaget och
ökat dess fördelar, enär nämnda bolag icke sett sig i ståndrätt uppfylla
sina förpligtelser enligt koncessionens lydelse. Dessa förändringar

1 den ursprungliga koncessionen datera sig, den första från den 3
mars 1884, den andra från den 18 april 1884, den tredje från den

2 december 1887 och den fjerde från den 23 april 1888. Det besynnerliga

är, att Riksdagen icke blifvit tillfrågad om hela denna jernvägsanläggning,
utan den har af Kongl. Maj:t på administrativ väg koncederats till
det bolag, jag nyss nämt, och icke förr än vid 1884 års riksdag —
såsom de äldre af kammarens ledamöter nogsamt känna hänsköts
en del af denna vigtiga fråga under Riksdagens bestämmelse och beslut,
nemligen huruvida bolaget skulle kunna erhålla nödig mark, nödig
rättighet att fälla skog och begagna timmer, kalkstensorott, grustägter
o. s. v. för att fullfölja sin jernvägsbyggnad. Kär denna fråga i
kammaren var före — det var den 13 februari 1884 • tog jag mig

friheten, oaktadt Riksdagen då icke egde rätt att öfver frågan besluta
__ ty Kongl. Maj:t hade som nyss nämnts redan beslutat öfver den —

Måndagen den 12 Maj, f. m.

att varna för hela detta, som jag ansåg, svindelföretag. Min röst
blef naturligtvis icke hörd. Alla de faror både i ett och annat af®®en,
de> lcf 1 militäriskt, som jag ansåg skola blifva en ovilkorlig

tis --f ni)f ,,banai hvilken enllgt koncessionen skulle dragas från
Luteä öfver Gellivare ned till en hamn på vestkusten af Norge, den
s. k. Ofotens störa hamn, lemnades å sido; men erfarenheten har

att td‘ stor de* 1 detta fäll hade rätt. Bolaget var en
svindelaffär utan tillräcklig grund och kapitalstyrka för att utföra det
störa företaget; och de obehag i många hänseenden, som deraf föranledts
or svenska staten och svenska arbetare, de äro nogsamt kända genom
de allmänna tidningar^. Nu är det första gången, som Kongl. Makt
ore agger Riksdagen att fatta beslut rörande denna jernvägsfråga i sin
helhet,^ på det sätt att Kongl. Maj:t föreslår att lemna Kongl. Maj:t
fna hander, som det heter, att negociera inköpet af banan och att
dertill för närvarande lemna Kong!. Maj:t rättighet att i riksgäldskontor
t lyfta, i mån af behof, sju millioner kronor. Man hade bort
kunna vänta att frågan, som nu verkligen i sin helhet första gången
förekommer inom Riksdagen, både blifvit på ett mera nöjaktigt sätt
behandlad. Så har likväl icke skett. Jag vet väl, att de personer,
som v,lja försvara Kongl. Maj:ts proposition, komma att framhålla,
att Kongl. Magt uti det statsrådsprotokoll, som åtföljer den kongl.
propositionen, redogjort för icke endast den historiska gången utan
äfven den finansiella frågan, huru bolaget uppfylt små förpligtelse^ i
hvilket tillstånd jernvagen befinna och hvad den kan vara värd
Dessutom, skola dessa herrar säga, har eu offentlig tryckskrift rörande

/rnga! Är mom. Rlksdagen. Jag har i min hand denna
skrift, kallad Handlingar rörande jernvagen Luleå—Ofoten, utgifne af
civildepartementet Hatt, 1. 1882.-1889“. Läser man uppmärksamt
genom denna skrift, lemnar den alls inga upplysningar på de spörsmål,
som Riksdagen har icke endast rätt, utan äfven pligt att till regeringen
framställa, innan Riksdagen beslutar öfver en så stor fråga Denna
volym innehåller nemligen endast de kongl. resolutioner och"skrivelser
som voro föranledda af koncessionen och de förändringar deri soih
nyss nämnts till deras data, Hägra mindre betydande skrivelser en
grupp innefattande de rapporter, som vederbörande inspektörer uppsatt
vid besigtning åt jernvagen, angående dess evalvation och åtskilliga
tekniska frågor samt slutligen ett tillägg af kongl. skrivelser, föranledda
åt aldre ansökningar. Går man tillbaka till Kongl. Mairts
proposition, etter hvilken ensam vi beklagligtvis hafva att rätta oss —
ty huru statsutskottet har utredt denna fråga, skall jag snart visa -hnner man att densamma, som jag nyss nämnt, lemnar mycket öfrigt
att önska. Herr statsrådet och chefen för civildepartementet, som
behandlat denna fråga, säger bland annat på sid. 7, der herr statsrådet
vill bevisa betydelsen af denna jernväg, att den “torde numera vara
så allmänt insedd, att jag i afseende derå kan tätta mig kort" Ja
det kan banda att herr civilministern har några särskilda upplysningar
i sm portfölj. - Jag tror tvärt om, att denna jernvägs betydelse är
för närvarande i allmänhet i landet och äfven inom Riksdagen alltför
litet insedd, tor att Riksdagen skall kunna fatta ett så vigtigt beslut,
Första Kammarens Prof. 1890. N:o 37. 0

N:o 37

Anslag till
inköp af jernvägen
mellan
Luleå och
norska
gränsen.
(Forts.)

N:o 37.

Anslag till
inköp afjernvägen
mellan
Luleå och
norska
gränsen.
''(Forts.)

Måndagen den 12 Maj, f. m.

som här är ifråga. Herr statsrådet säger vidare på samma ställer
“Jag vill dock erinra att denna jern vägs fullbordande utgör ett oeftergifiigt
vilkor för att de rika tillgångarne af jernmalm och andra värdefulla
mineral i trakten af Gellivara skola kunna tillgodogöras". Ja, då har
man väl rätt att fråga: af hvem skola dessa rika malmtillgångar tillgodogöras?
Denna fråga är nemligen i afseende på våra näringar och
särskildt vår jernindustri af en högst betydande vigt. Jag som är eu
vän af den periodiska pressen — det är icke länge sedan jag högt
förklarade det — och noga följer med, hvad der förekommer, emedan
jag annars skulle blifva rätt illa upplyst och underrättad om många
sakförhållanden, hvilkas kännedom är nödvändig för min offentliga
verksamhet, har, rörande denna fråga: hvem eger Malmberget, i Nya
Dagligt Allehanda för den 7 innevarande maj funnit eu ganska tänkvärd
artikel. Ett engelskt aktiebolag, som bildats icke för jernvägsbyggnad
utan för grufdrift vid Gellivara rika malmfält och malmberg,
inköpte tre gårdar omkring Malmberget, nemligen Puoitak, Kaptensgård
och Robsam, och sedermera påstod bolaget, att det till följd deraf
eg de äfven Malmberget. Rättegång öppnades om saken, gick genom
alla instanser och slutade med att högsta myndigheten —— det
är efter hvad jag vill minnas, i sådana fall kammarrätten förklarade
att Gellivara malmberg, d. v. s. jordeganderätten till berget,
hädanefter som förut tillhörde Kongl. Maj:t och kronan. Men såsom
hvar och en vet, är jordeganderätten till en malmfyndighet icke detsamma
som rätten att densamma begagna, eller den s. k. grafeganderätten.
Den har blifvit underkastad process och. Rättegång och
denna rättegång är ännu icke slutligt afdömd. Här finnes i denna
kammare en ledamot, jag kan gerna nämna hans namn, öfverstelöjtuaut
Bergman, som kanske bäst af alla känner till detta förhållande,
emedan såsom jag tror, han är part i denna grufeganderättsfråga och
han känner således till detaljer, hvilka, om han ville upplysa kammaren
derom, utan tvifvel skulle för denna stora och vigtiga fråga vara af

det största intresse. ..

Emellertid vet man ännu icke, på sätt jag redan hatt aran
nämna, hvem som rigtigt eger den s. k. grufrättigheten till dessa
malmberg. Skulle det nu så hända, att vi, för en kostnad af nära
12 millioner kronor, skulle bygga eu jernväg för att gynna de frammande,
engelska bolagens intressen, tycker jag, att vi handla dåiaktigt.
Blir det åter Kongl. Maj:t och kronan, som ensam kommer
att rå om grufeganderätten till Malmberget, då finner jag det vara
klokt och rigtigt icke endast ur ekonomisk synpunkt, att förvärfva
denna bana, utan ännu mera derför, att det i en framtid troligen
kommer att ske, såvidt främmande, utländska bolag komma att
disponera öfver Malmberget, att måhända mellersta Sveriges jernindustri
kommer att deraf lida ett ganska stort men, och kanske värre än så.
Säkert är nemligen, att den malm, som ett utländskt bolag, om en
jernväg bygges och underhålles af svenska staten, skulle kunna utföra
till de engelska masugnarne, blir af den stora vigt och af det värde,
att sannolikt eu betydande del af vår svenska jernindustri icke derefter
skulle kunna finna marknad på England. Hvar och eu, som har något

N:o 37.

Måndagen den 12 Maj, f. m.

med denna sak att gorå, vet, att England dock är vår förnämste afnämare
i jernindustrielt hänseende. För våra näringar är således
denna fråga af en betydande och bjudande vigt. Jag återgår nu till
Kongl. Maj:ts proposition.

Herr statsrådet och föredragande departementschefen säger der
i näst sista stycket på sid. 7: “särskilt för staten, såsom egare af betydliga
skogsvidder i banans närhet, eger den ock en betydelse, som
icke bör underskattas. Äfven af politiskt-nationella skäl måste banan
blifva af icke ringa vigt.11 Det är mycket vackra och storslagna ord,
men herr statsrådet har blifvit skyldig förklaringen öfver orden “politisiä-nationella
skål11. Det vore derför högst intressant att få en förklaring
på dem. Det fordras verkligen för Riksdagen, att hafva klart
för sig dessa politiskt-nationella skäl, som göra banan så vigtig. Såvidt
jag kunnat förstå dessa beslöjade ord är denna bana vigtig och mycket
vigtig äfven i politiskt hänseende: “Utom de nu antydda", säger herr

statsrådet, “finnas äfven andra skäl, som göra det särskild! önskvärd!,
att banan kommer i statens ego.“ Deruti är jag med honom fullt
ense. Men när han upptager bland dessa vigtiga skäl taxe- och trafikförhållanden,
kan jag icke inse, att dessa frågor icke skulle kunna
af regeringen regleras, utan att regeringen behöfver nedlägga mellan
11 och 12 millioner, ty det är en ordningsfråga, som regeringen, antingen
den eger banan eller icke, torde hafva och har till en viss mån
redan haft i sina händer. Då det förra bolaget bildades, sluddrade
regeringen — icke denna, utan den föregående — rent af bort frågan,
i jemförelse med andra jernvägars taxe- och trafikförhållanden, på ett
ganska sorgligt sätt.

Slutligen säger herr statsrådet: “äfven af militära skäl måste det
vara önskvärdt, att, staten varder egare af banan. “ Det både, enligt
min tanke, af militära skäl varit vida bättre, att banan aldrig hade
blifvit ifrågasatt att fullbordas emellan Luleå och Ofotens hamn. Det
är endast på 1 \ rad, som dessa militära skäl antydas, men det både
varit nödvändigt, att Riksdagen fått mera del af denna vigtiga fråga.
Den är så vigtig, mine herrar, att jag förut stält och ännu i denna
stund ställer de militära skälen och betänkligheterna för denna bana
främst bland alla de andra vigtiga skälen emot densamma.

Det nämnes slutligen ett skäl till för banans inköp af svenska
staten, att, om staten blefve i stånd att förvärfva sig denna jernväg,
så komme eu beaktansvärd fördel deraf att de obligationer, hvilka
jernvägsbolaget i utlandet utsläppt till betydande belopp och hvilkas
fortfarande utelöpande till äfventyrs skulle kunna i någon mån inverka
på svenska statens kredit, skulle komma att efter banans inköp försvinna
ur penningemarknaden. Denna fördel, mine herrar, kommer
att likaledes och likaväl ega rum om bolaget upphör att existera, antingen
staten inköper banan eller den måste nedläggas. Så snart bolaget
icke existerar och banan är i gång, säger sig sjelft, att dessa
obligationer få på den allmänna penningemarknaden icke mera något
reelt värde.

Beträffande sedan herr departementschefens yttrande, “att intressenterna
i jern vägsföretaget icke heller skola vara ovillige att ingå på

Anslag till
inköp afjernvägen
mellan
Luleå och
norska
gränsen.
(Forts.)

N:o 37- 20 Måndagen den 12 Maj, f. m.

Anslag till en uppgörelse härom på skäliga vilkor, anser jag kunna med så mycinköp
af jern- större skal antagas, som det lärer vara bolaget omöjligt att fullVäL
ni Tock borda arbetena inom stadgad tid och koncessionens förlust sålunda
norska synes oundviklig", tror jag att för en del af banan koncessionen regränsen.
dan blifvit förverkad. Hvad banan i sin helhet beträffar, tror jag
''(Forts.) raeci visshet, att densamma icke lean blifva färdig och afsynad till den
sista termin, som Kongl. Maj:t i sin senaste koncession derför bestämt.
Denna fråga lär således icke vara omtvistelig. — Bolaget har för öfrigt
visat sig vara insolvent. Det har i England varit fråga om dess
försättande i konkurs, ehuru det nyligen offentliggjorts ett sensationstelegram
i Nya Dagl. Allehanda för den 9 maj detta år, hemtadt ur
det Norska Morgenbladet. Det heter nemligen der, “att Luleåbanans
koncessionsinnehafvare påstå, att hvarken de, kontraktörerne eller
obligationsinnehafvarne äro villige att sälja banan på de af den svenska
regeringen uppstälda vilkoren." Jag förmodar, att det är dessa vilkor,
som Kongl. Maj:t här framlagt för Riksdagen till dess afgörande. De
bevisa, äfven de, huru vanskligt det är, att sysselsätta sig med denna
affär, af en så vidsträckt betydelse, som, säga hvad man vill, dock
ännu är omogen. Den är intrasslad på ett sätt, som få andra affärer
af denna vigt hafva varit, och det är derför som, enligt min öfvertygelse,
Riksdagen ingenting borde besluta i denna fråga, förr än
affären, om jag så får säga, afvecklat sig och det blifvit bestämdt, till
hvem man skall vända sig för att uppgöra köpet eller rättare invänta
den tid i afseende på detta jernvägsköp, då jernvägen måste sättas
på exekutiv auktion, för fordringsegarnes tillgodoseende, så vidt detta
kan ske.

Läser man igenom den kongl. propositionen finner man nemligen,
att jernvägsbolaget under tidernas lopp understundom icke haft något
ombud för detsamma härstädes. Jag läste för ett par dagar sedan,
att ett ombud blifvit utsedt, nemligen kapten Hjerta, men jernvägsbolaget
har velat gå in uti ett annat bolag med en så simpel fråga,
som den rullande materielen, som delvis tillhör ett annat bolag, utländskt
det också, som icke har med jernvägens byggande att göra.
Vidare vet man icke, på sätt jag förut nämnt, hvem som har grufrättighet
till Malmberget.

Under sådana förhållanden, mine herrar, finner jag det vara mycket
för tidigt att besluta om jernvägens förvärfvande af svenska staten.
Det må ingen tro, att jag är en fiende till ett inköp af denna
jernväg, visst icke. Men i det skick, hvari denna fråga nu befinner
sig, anser jag det önskvärdaste vara, att svenska staten eger denna
bana med full eganderätt, men derjemte bör, enligt min tanke, svenska
staten äfven ega grufrätten till Malmberget.

Man kan deremot anföra, såsom man vid åtskilliga andra frågor
har gjort, att staten bör icke vara industriidkare. Detta kan tyckas
hafva'' skäl för sig, men om vi tänka litet närmare efter, är redan
staten på många områden industriidkare. Staten eger stora jorddomäner,
ofantliga skogstrakter, kronofiske m. m. äfvensom industriella
anläggningar, jag vill blott nämna jernväg, telegraf och telefon, allt
detta eger staten och det bär sig mycket bra att sköta dessa ärenden.

Måndagen den 12 Maj, f. m. 21

Hvad staten icke direkt kan sköta, det arrenderas bort. Det har gått
så i många, många tider och det har icke varit några olägenheter deraf.
-- Jag finner det derför hvarken omöjligt eller orimligt, att staten
sätter sig i besittning af dessa rika malmfyndigheter, för att under en
viss tid desamma åt enskilda eller åt bolag utarrendera. Det är en
stor skilnad emellan att staten egen dem och att arrendekontrakten
äro .uppgjorda på viss tid, mot att staten afhänder sig dessa rika
tillgångar. Man kan således icke ställa dessa frågor i jemförelse med
öfrig graf- och jernverks-drift i Sverige. Man kanske får se utländska
bolag, som icke hafva något annat intresse i Sverige, än att rikta sig
på vår bekostnad och derför vilja hafva hand om och efter godtycke
disponera öfver dessa tillgångar. Det blir då en jernväg, som vi med
stora kostnader sjelfva hafva byggt för samma utländska bolag, som
kanske vill ruinera hela vår jernindustri.

Det vore visserligen ännu mycket mera att kritisera i den föreliggande
propositionen, så mycket hellre, som i slutet af densamma
herr departementschefen framställer många möjligheter och olika möjligheter
och många saker, som icke äro möjliga för denna frågas behandling
och bringande till ett lyckligt slut. “Möjligen11, säger han,
“kan det blifva nödigt att, om banan under året förvärfvas, derå vidtaga
några arbeten, hufvudsakligen för att ej densamma må till sitt
värde förminskas. Möjligen kan det äfven befinnas vara med en klok
hushållning förenadt att söka förvärfva någon del af den vid banan
befintliga, annan än jernvägsbolaget tillhörande rullande materiel.u
“Omöjligt är det“, säger departementschefen längre ned, “att nu uppgöra
någon tillförlitlig beräkning öfver den sannolika behållningen af
trafiken å banan. “ När man så lägger till, att hela frågan, huruvida
det är möjligt att förvärfva banan på den väg, som regeringen tänkt sig,
nemligen genom en vänlig öfverenskommelse, hvilken tyckes illa öfverensstämma
med det telegram, som jag nyss uppläste, synes mig, att tiden
ännu icke är inne för Riksdagen, att definitivt uttala sig i denna fråga.

Jag lofvade vid början af mitt föredrag att äfven tala om det
sätt, hvarpå statsutskottet behandlat densamma. Under min långa
riksdagsmannatid har jag visserligen sett åtskilliga besynnerliga utlåtanden
från detta ärevördiga utskott, men jag kan försäkra herrarne,
att något jemförligt med detta utlåtande u:o (39, som statsutskottet
här framlagt för Riksdagen, har jag icke sett ett motstycke till.

Frågan är, såsom jag nyss nämnde, af en ofantlig vigt icke allenast
i finansielt hänseende, utan äfven i flera andra, på vår framtid djupt
ingripande afseenden. Statsutskottet synes mig hade bort så mycket
hellre, och med den rätt och skyldighet statsutskottet grundlagseuligt
eger, bort litet mera utreda denna vigtiga fråga. Hvad finna vi, att
utskottet, har gjort? Jo, i sista stycket på 7:de sidan i utlåtandet
slösar utskottet 7, säger 7, rader på denna vigtiga fråga. Utskottets
betänkande har egentligen fått sin volym derigenom, att utskottets
kansli-personal gjort ett utdrag ur den kongl. propositionen, äfven detta
utdrag iemnar i åtskilliga punkter mycket öfrigt att önska, emedan det
är ofullständigt, om man jemför det med den kongl. propositionen,
men sjelfva utskottets möda med denna stora fråga, som rör sig om -

N:o 37.

Anslag till
inköp af jernvägen
mellan
Luleå och
norska
gränsen.
(Forts.)

N:o 37. 22 Måndagen den 12 Maj, f. m.

Anslag till kring 7 millioner, med dertill framdeles följande 4 millioner, den har
inköp af jern- u tsköttet inskränkt till endast dessa 7 rader. Det finner jag verkligen
VaLuleåochn tör Äfven i det hänseendet tyckes mig, att det varit mycket

norska bättre om utskottet, med afseende på den korta tid, som återstår för
gränsen. Riksdagen att sammanvara, och med afseende på de många ärenden,
(Forts.) som un(jer dessa sista dagar hopat sig på oss, och med anledning af
frågans outredda skick och med hänsyn till dess ofantliga vigt denna
fråga eger för vårt land och folk, helt enkelt föreslagit, att beslutet
rörande inköpet af denna jernväg måtte uppskjutas till nästa riksdag,
då regeringen, lärd af erfarenheten, måhända inkommit med denna
vigtiga fråga vid riksdagens början, hvarigenom Riksdagen får lämplig
och nödvändig tid att sätta sig in i frågan, för att sedan blott
besluta derom. Som detta icke skett och som jag för öfrigt icke vidare
vill upptaga kammarens dyrbara tid, oaktadt ännu mycket vore att orda
om denna sak, får jag således afgjordt yrka afslag på denna fråga,
förklarande derjemte, att jag icke har någonting emot ett inköp under
andra vilkor och under andra förhållanden än de här föreslagna, och
jag vill framför allt icke låta Riksdagen i en så stor och vigtig fråga
som denna i den sista timmen öfverraskas till ett beslut, som Riksdagen
måhända, i fall detta beslut går i samma rigtning som den
kongl. propositionen, kommer att bittert ångra.

Herr Eken man, Victor: Ehuru det torde vara temligen uppenbart,
att man så mycket som möjligt bör begränsa debatten i föreliggande
fråga, hafva dock under den nu förda diskussionen yttranden
fälts och uttalanden blifvit gjorda, som kräfva något svar. Men på
samma gång lärer emellertid kammaren finna, att en del, och ingalunda
den minsta, af hvad här redan blifvit sagdt, icke förtjenar
genmäle.

Den talare, som först yttrade sig, gjorde skarpa anmärkningar
deremot, att frågan så sent hade framkommit. Att den framkommit
så sent, det beror på förhållanden, öfver Indika, såsom hvar och en
lätt inser, hvarken regeringen eller Riksdagen råder. För min del
skulle jag vilja omvända satsen sålunda, att det är lyckligt att, då förhållandena
nu synas hafva kommit till den punkt, att det afgörande
ögonblicket nalkas, Riksdagen är samlad, så att Kongl. Maj:ts regering
har tillfälle att med den rådgöra i frågan.

Man har sagt, att frågan vore ny. Det förvånar mig verkligen
att höra ett sådant påstående af en erfaren riksdagsman. Denna fråga
har nemligen tvärt om varit länge känd, och jag tror, att de representanter,
som velat det, också varit i tillfälle att sätta sig in i densamma,
innan den i föreliggande skick från regeringen framkommit. Jag kan
således icke finna annat, än att denna anmärkning är alldeles obefogad.

Den siste talaren yttrade sig för lämpligheten att förvärfvandet
af jernvägen skedde på konkursauktion. Jag vill då fästa uppmärksamheten
derpå, att det föreliggande förslaget ingalunda utesluter möjligheten
att på så sätt förvärfva jernvägen. fast regeringen äfven i annan
ordning, om så fäller sig fördelaktigare, eger gå till väga.

En föregående talare ordade ganska mycket om hvad som förut

N:o 37.

Måndagen den 12 Maj, f. m.

åtgjorts i denna fråga och anmärkte, att Riksdagen icke varit tillfrågad
beträffande koncessionen. Detta har skett af det naturliga och enkla
skälet, att koncessionen var en sak som icke tillhörde Riksdagens pröfningsrätt.
Hvad åter talarens anmärkningar i öfrigt mot den föregående
regeringen beträffar, så måste jag bekänna att de förvånade
mig. Den, som varit med vid riksdagarne och tagit del af våra offentliga
förhållanden, bör nogsamt känna till, att i de dagar, då denna
koncession var i fråga, stämningen i landet var så allmän för att en
sådan koncession skulle lemnas, att det hade varit svårt för hvilken
regering som helst att motsätta sig den allmänna meningen i detta
hänseende. Representationen har också haft tillfälle att yttra sig i
en fråga, som hade ett visst sammanhang med koncessionen, och hvad
Riksdagen då yttrade och beslöt jäfvar ej den mening jag nu tagit mig
friheten att anföra.

Den andre talaren i ordningen ansåg det vigtigt att först få
het spörsmålet afgjordt, hvem som eger malmberget vid Gellivara.
Denna fråga synes dock mig icke ega någon afgörande vigt. Hufvudsaken
är ju att kommunikationer finnas, hvarigenom det blir möjligt
att tillgodogöra sig de stora rikedomarne i malmfyndigheter vid Gellivara,
Luossavara och Kirunavara. Men ingalunda ligger det eu så utomordentlig
vigt uppå hvem som eger dessa malmfält, då i alla fall
tillgodogörandet deraf alltid åtminstone indirekt kommer landet till
gagns.

Man har äfven yttrat något om att de militära skälen talade för
att denna jernväg icke borde alls finnas till. Om jag också icke kan
af lätt förklarliga skäl ur rent militärisk synpunkt bedöma denna sak,
så förstår jag dock så mycket, att det är ett besynnerligt sätt att
försvara sitt land medelst att beröfva det kommunikationer. Dessutom
kan ett sådant sätt att illa behandla vissa delar af landet genom att
beröfva dem fördelen af egna kommunikationer medföra, att de blifva
missnöjda med en slik behandling af nationen och ej känna sig fast
och allvarligt såsom en del af det gemensamma fosterlandet. Jag
tror, att detta kan ur politisk synpunkt hafva en större vigt och betydelse
än den militära frågan, sedd ur uteslutande strategisk synpunkt.

Slutligen gjorde den andre talaren i ordningen den anmärkningen,
att utskottet fattat sig för kort. Om utskottet i detta kortfattade
utlåtande hade kommit till det resultat, som den ärade talaren önskade,
är jag öfvertygad att han funnit det vara höjden af vältalighet. Ty
af sammanhanget med hans yttranden i öfrigt kan man lätt finna, att
denna hans anmärkning icke så mycket gäller det formella som just
den uppfattning af frågan, hvarpå utskottet grundat sin hemställan
om bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Jag skall icke längre upptaga kammarens tid. Jag tror, att det
ligger i öppen dag för dem, som vilja inse denna sak, att stora politiska
och ekonomiska skäl tala för bifall till hvad Kongl. Maj:t föreslagit
och att den kongl. propositionen sålunda är väl motiverad.

Jag yrkar bifall till densamma på sätt utskottet föreslagit.

Grefve Strömfelt: När regeringen utför en stor och nationel

Anslag till
inköp af jern*
vägen mellan
Luleå och
norska
gränsen.
(Forts.)

N:o 37.

Anslag till
inköp af jernvågen
mellan
Luleå och
norska
gränsen.
(Forts.)

24 Mändagen den 12 Maj, f. m.

handling, när regeringen för Riksdagen framlägger ett förslag, att åt
staten, på billiga vilkor, förvärfva ett företag, som måhända aldrig
bort lemnas i utländings hand, och när regeringen på en sådan handling
nedlägger omtanke och kraft, då bör denna regering vara värd
erkännande och icke klander, såsom den fått af den andre talaren i
ordningen uppbära. Jag ber att få för regeringen uttrycka min tacksamhet
och mitt erkännande för den framlagda propositionen.

Den andre ärade talaren ordade mycket derom, att denna fråga
icke var tillräckligt “utredd", när den inkom till Riksdagen och att
den var “knapphändigt behandlad" både inom statsrådet af chefen
för civildepartementet och af statsutskottet, men han gittade icke styrka
ett enda af dessa påståenden, hvilka han helt löst lät undfalla sig.
Jag vill fästa hans uppmärksamhet på, huru som det skulle för regeringen
vara omöjligt att om sådan affär underhandla med egare, som
befinnas i främmande länder, och på samma gång blottställa hela
affären genom att vidlyftigt ingå i behandling och utredning af densamma
och dess fördelar för köparen. Han klandrade vidare, såsom
jag nämnde, att utskottets utlåtande var så “kort och knapphändigt".
islå ja, den som är van att skrifva volymer öfver en enkel motion,
han finner naturligtvis simpelt att ett utlåtande kommer i ett så litet
digert skick till Riksdagen; något egentligt skäl i sak för sitt påstående
har han likväl icke kunnat anföra. Han yttrade såsom motiv för afslag,
att frågan "behöfde" och “kunde" uppskjutas till nästa riksdag..
Jag kan icke förstå ett sådant yttrande. Om denna fråga uppskjutes
till nästa riksdag, skulle man med allt skäl kunna tillvita regeringen
att vara opraktisk, hvilket den, dess bättre, icke visat sig vara; då
kunde lätt fatalietiden löpa ur regeringens händer.

Samme talare yttrade vidare, att ett af de starkaste skälen hos
honom för banans förvärfvande var militära skäl. Han klandrade,,
att icke sådana blifvit närmare utvecklade. Jag trodde, att en f. d.
militär och generalstabsofficer skulle kunna för sig sjelf reda dessa
skäl och betydelsen af dem bättre eller åtminstone lika bra som om
de varit af regeringen anförda. Af alla de skäl, som han anfört för
uppskof med denna fråga och således för ett afslag för närvarande,
finner jag icke något, som kan öfvertyga mig om nödvändigheten deraf.

Han började sitt anförande med beklagande af att “hans röst"
en gång förut, då denna fråga förevarit inom Riksdagen, “icke blifvit
hörd". Jag hoppas innerligt, att icke heller i dag hans röst måtte
varda hörd och yrkar bifall till utskottets hemställan!

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr grefven
och talmannen i enlighet med de derunder framstälda yrkandena, propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i förevarande utlåtande
hemstält och vidare på afslag derå, samt förklarade sig anse den förra
propositionen, hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Sandberg och friherre Klinclcowström begärde votering, i
anledning hvaraf uppsattes, justerades och anslogs eu så lydande omröstningsningsproposition: -

2 b

N:o 37.

Måndagen den 12 Maj, f. m.

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i sitt utlåtande
n:o 69, röstar:

Ja 5

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—100;
Nej—17.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets nedannämnda, den 9 och
10 innevarande maj bordlagda utlåtanden:

n:o 53, i anledning af väckta motioner om lagstiftningsåtgärder
i syfte att skydda arbetare mot förlust vid inställande af arbetsföretag,
n:o 54, i anledning af väckta motioner om förmånsrätt för utgifter
till presterskapet, samt

n:o 55, i anledning af väckt motion om ändring i gällande bestämmelser
angående utfarts- och byvägar,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Vid förnyad föredragning af Riksdagens andra särskilda utskotts
den 9 och 10 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 2, i anledning
af ej mindre Kongl. Maj:ts propositioner med förslag till förordning
angående försäkring för olycksfall i arbetet och angående anslag till
en riksförsäkringsanstalt än äfven herr A. Hedins motion med förslag
till lag om försäkring för olycksfall i arbetet, biföll kammaren hvad
utskottet i nämnda utlåtande hemstält.

Föredrogs å nyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den 9 och Omafgörande
10 innevarande maj bordlagda utlåtande n:o 12, i anledning af väckt 3e™om skiljemotion
angående skrifvelse till konungen i fråga om afgörande genom tvistermeUan
skiljedomstol af tvister, som kunna uppkomma emellan Sverige och Sverige och
främmande magter. främmande

magter.

Herr Borg: Orsakerna hvarför jag väckt motion i denna fråga

hafva varit flera. Den första är att jag blifvit utsedd till Sveriges

N:o 37.

Om afgörande
genom skiljedomstol
af
tvister mellan
Sverige och
främmande
magter.
(Forts.)

Måndagen deu 12 Maj, f. m.

representant vid fredskongressen i London innevarande år, i följd hvaraf
jag ansett mig böra göra åtminstone så mycket som att vid Riksdagen
väcka förslag i eu af de frågor, som just föreligga denna kongress,
och har jag härvid valt den, som jag funnit vara den mest praktiska.

Att jag kommit så sent med motionen förklaras deraf, att jag
icke velat att den skulle företagas samtidigt med behandlingen af
frågan om vårt försvarsväsen, emedan det eljest skulle kunnat misstänkas,
att jag dermed åsyftade att i någon mån motarbeta anslagen
till försvarsväsendet. Det har nemligen förut händt, då frågor på
detta område blifvit väckta, att de framkommit just i det ögonblick,
då man förehaft behandlingen af fjerde eller femte hufvudtiteln och
på denna grund betraktats såsom åsyftande att motverka försvarsanslagen.
Men för min del är jag lika litet vän af en obetingad neutralitet
som af ett otillfredsställande försvar. Tvärt om menar jag, att
neutralitetstraktater icke under alla omständigheter äro att anbefalla,
emedan ställningen i Europa kan blifva sådan, att det skulle vara
opolitiskt och oklokt för ett folk som det svenska att icke taga parti
eller att vara absolut neutralt. Jag vill endast erinra om 1812 års
tilldragelser, då Europas stormagter stodo emot hvarandra, och då det,
enligt mitt förmenande, var Sveriges både rättighet och skyldighet att,
för sin del, taga parti. Vi veta alla, hurusom Sverges ingripande den
gången icke var utan betydelse.

Hvad fredssträfvandena i allmänhet angår, torde det vara klart,
att hvarje förnuftig och kristligt sinnad menniska är mån om att befrämja
allt, som bidrager till de fredliga tendensernas förstärkande,
och att menskligheten allt mera arbetar sig fram till det mål, som
heter “frid på jorden11, något, som ju föresväfvat alla både religioner
och bättre politiska system. Med detta mitt förslag, som jag trodde
icke skulle möta något nämnvärdt motstånd, ville jag ock bereda mig
sjelf den glädjen att kunna vid kongressen i London meddela, att
Sverges Riksdag vore synnerligen fredligt sinnad och ville för sin del
vara med om sådana åtgärder, som kunde bidraga till de fredliga
tänkesättens utveckling bland nationerna.

Dessutom ber jag att få åberopa ännu ett skäl till försvar för
motionens framkomst, nemligen det beslut, som norska stortinget i
denna fråga fattat. Såsom herrarne behagade erinra sig, beslöt norska
stortinget med en majoritet af 89 röster mot 24 en skrifvelse till
Kongl. Maj:t, i syfte att begära skiljedomstolar. 1 denna stora majoritet
befunno sig icke blott hvad man kallar venstern och mellanpartiet
eller de moderate, utan äfven rätt många högermän. Beslutet var
således ett uttryck för en ganska allmän opinion i Norge. Nu resonnerade
jag så, att Sveriges regering skulle komma i en ganska besynnerlig
ställning, om det ena landet i unionen anhöll om skiljedomstolar,
men icke det andra. Det syntes mig så, som om det skulle vara behagligare
för regeringen, om äfven från Sverges sida en sådan begäran
framstäldes.

Jag ber äfven att få fästa uppmärksamheten derpå, att denna
fråga numera vunnit ett intresse såsom aldrig förr hos vår tids mest
civiliserade folk. Sålunda har man i vårt broderrike Danmark, icke

N:o 37.

Måndagen den 12 Maj, f. m.

blott nu utan äfven flera år förut, vid riksdagen väckt förslag om
skiljedomstolar, Indika förslag omfattats af en ganska stor del af både
Folketinget och Landstinget samt äfven välvilligt upptagits å den ministeriella
sidan, ehuru det politiska tillståndet i detta land under de
senare åren gjort, att frågan icke kommit till ett slutligt afgörande,
emedan Riksdagen innan dess hvarje gång blifvit upplöst. Vidare vill
jag påpeka skiljedomstolsrörelsen i Amerika. Representanterna för de
förenade staterna Guatemala, Nicaragua, San Salvador, Honduras, Bolivia,
Ecuador, Haiti och Brasilien ha nyligen undertecknat den panamerikanska
kongressens förslag att låta alla tvistefrågor mellan de
amerikanska republikerna föreläggas de europeiska staterna som skiljedomstol.
Till och med påfven har uttalat sig till förmån för skiljedomstolar.
När helt nyligen “New-York Heralds“ korrespondent besökte
Leo XIII, yttrade denne huru krig utarmade folken, underblåste
hat och hämnd, voro okristliga o. s. v. Hå korrespondenten försäkrade
påfven att förslaget om internationella skiljedomstolar, som Vaticanen
understödde, vore som en nationel princip antaget i Amerika, svarade
Leo: “Ja, det är den enda rätta principen''''. I dessa dagar har spanska
senaten antagit ett af granden af Spanien Marcoartou väckt förslag
om afsilande af skiljedomstraktater, sedan äfven senatens president
uttalat sig för skiljedomstolar och förklarat, att han skulle söka
att få dem tillämpade så vidt möjligt är.

Den 31 oktober 1888 samlades i Paris en del franska och engelska
parlamentsledamöter, i syfte att, enligt erhållet uppdrag, särskildt
verka för skiljedomstolar emellan Frankrike, England och Nord-Amerika.
Gladstone helsade detta möte med orden: “den 31 oktober är en
historisk dag".

Frågan har i Sverges riksdag tvenne gånger förevarit under de
senare decennierna, nemligen 1869 och 1874, båda gångerna väckt af
ledamoten i Andra Kammaren Jonas Jonasson i Gullaboås. Hans förslag
gillades vid båda tillfällena af Andra Kammaren, ehuru de voro
mera omfattande än det nu framstälda. Förslaget 1874 innehöll “att
Riksdagen ville i underdånig skrifvelse till Kong], Maj:t framställa den önskan,
att Kong!. Maj:t efter sig företeende omständigheter och på sätt
Kongl. Maj:t må finna lämpligt, täcktes medverka till upprättande af en
skiljedomstol, vare sig stadigvarande, eller sammansatt vid hvarje särskildt
tillfälle, för biläggande af uppkommande tvister emellan nationerna."
Såsom herrarne torde observera, var detta förslag mycket mera omfattande
än det, som nu framkommit, då deri nemligen yrkades, att
Sverige såsom pådrifvare skulle ställa sig i spetsep för fredsrörelsen
och söka förmå de öfriga nationerna att på fredlig väg afgöra uppkommande
tvister. Det var en mycket vidsträckt uppgift, och jag
undrar icke så mycket öfver, att Första Kammaren icke kunde lemna
sitt bifall dertill, ehuru Andra Kammaren redan gjort det med 71
röster mot 64. Förevarande förslag går blott ut på, att skiljedomstolar
måtte åstadkommas mellan Sverge och sådana magter som Sverige kan
komma i tvist med. Dessa anmärkningar har jag velat förutskicka,
innan jag öfvergår till utskottets behandling af frågan.

Innan jag yttrar mig deröfver, ber jag likväl att få fästa upp -

Om afgörande
genom skiljedomstol
af
tvister mellan
Sverige och
främmande
magter.
(Ports.)

N:o 37. 28 Måndagen den 12 Maj, f. m.

Om afgörande märksamheten å en mera ovanlig företeelse vid detta betänkande, då.
^domstol^af'' ^ nemligen i detsamma möter hvad jag skulle kunna kalla en tertvister
mellan ^us interveniens, hvilken här är ingen mindre person än svenske utseende
och rikesministern. Under min riksdagsmannabana tiar det aldrig förr
främmande händt, att en minister på detta sätt underhulpit ett utskott med ett
rmgter. memorandum, hvari man finner en redogörelse för hans.uppfattning af
^ r S''J den föreliggande frågan. Jag vill dock icke i vidare mån sysselsätta.

mig med detta dokument; det skulle kanske vara obehagligt både för
utrikesministern och kammaren, liksom äfven för mig, om jag skulle
ingå i kritik af detta memorandum och närmare granska hvad det
innehåller och icke innehåller, hvarför jag ber att få lemna det derhän.
Men då jag gör detta, vill jag såsom eu auktoritet, hvilken i
mitt tycke uppväger den svenske utrikesministerns, uppställa en liten
stab af statsmän och ministrar, som jag i denna fråga har på min
sida. De äro visserligen icke svenskar, men bära lika betydande namn
som den svenske ministern. Jag gör detta derför att, om det sålunda
tillätes mig verkställa en qvittning mellan nämnde minister och de af
mig åberopade, jag kan befria kammaren från den långa kritik, som
sannolikt skulle blifva en följd af ett närmare ingående på ifrågavarande
memorandum. Sålunda har jag emellertid på ena sidan den
svenske utrikesministern, som afgjordt synes vara emot internationella
skiljedomstolar, och å andra sidan personer, som afgjordt förklarat sig
för sådana och mer eller mindre verksamt arbetat på deras verkliggörande
i andra länder. Jag nämner namnen: presidenterna Grant
och Hayes, ministrarne Sherman, Clarendon, Derby, Gladstone, Drouyn
de Lhuys, Jules Simon, Manzini, Ruggiero Bonglii och Castelar. De
flesta af dessa hafva varit statsministrar och efterlemnat stora spår af
sitt arbete just för skiljedomstolars inrättande. I fall vidare dessa utländingar
icke skulle anses vara tillräckliga såsom motauktoritet,
tager jag mig friheten nämna tre kougl. norska ministrar, Astrup,
Arctander och Liljendahl, hvilka likaledes, under den diskussion som
nyss i frågan förefallit i Norge, afgjordt uttalat sig för skiljedomstolar.
Af alla dessa framstående personers utlåtanden i frågan vill jag
endast anföra tvenne och dertill ganska korta. Det ena fäldes af den
store statsmannen och framför allt en af tidehvarfvets förnämsta vältalare,
Castelar, då han besvarade det telegram från Norge, hvari
underrättelse lemnades om norska stortingets beslut i föreliggande
fråga. “Så skall Gud“, yttrade han, “uppfylla sina evangeliska löften.
Vi skola utrota kriget, vi skola utrota slafveriet. Det är omöjligt
att besegra sjelfstyrande folk, som bära inom sig frihetens och
fredens idé. Framför mina helsningar till er upplysta nationalförsamling
och till det sanningsälskande norska folket. Medan Ivoteren för
fredlig skiljedom, votera vi för allmän rösträtt. Er resolution har
kommit i en lycklig stund". F. d. kongl. norske ministern Arctander
yttrade under skiljedomsdebatten i stortinget: “Jag tänker mig möjligheten
af att, om sådana uttalanden framkomma från nationalförsamlingarne
i alla land, framkomma med stigande styrka och med
stigande tillslutning, så kunde det väl icke vara otänkbart att det i
tidens längd verkligen kunde föra oss närmare målet.“

N:o 37.

Måndagen den 12 Maj, f. m.

Jag begagnar här tillfället att gent emot den särdeles betonade
anmärkningen att det icke finnes någon kodifiéring af de regler och
grundsatser, som vid internationel skiljedom borde följas, framhålla,
att det visserligen icke, när en tvist yppar sig, finnes stadganden, huru
hvarje sådan skall slitas, men fredsvännerna hafva icke heller i det
hänseendet varit overksamma eller blinda. I det program, som är
uppgjordt för den under stundande sommar tillämnade fredskongressen
i London, förekommer en afdelning, som är egnad åt “arbitrage International".
I denna afdelning behandlas skilnaden mellan de fall,
då skiljedom och dä rent legalt afgörande skulle anlitas; vidare afser
man att der utreda de fäll, då skiljedom icke är tillämplig, samt då
medling är att föredraga framför skiljedom. Derjemte förekommer till
behandling överenskommelser angående skiljedom och deras innehåll.
AllL detta är saker som hålla på att afgöras, och hvarom man ämnar
fatta beslut, och att det icke är i politiskt hänseende obetydliga personer,
som sysselsätta sig med denna sak, framgår deraf att icke mindre
än 120 underhusledamöter, förutom en del lorder och jarlar, tecknat
sina namn under inbjudningen till ofvan berörda kongress och stå
färdiga att emottaga ombud från alla verldens representationer för att
med dem öfverlägga om fredssaken. Vi hafva sålunda att vänta en
inbjudning till denna kongress, som bland annat äfven skall söka utreda,
hvilka mått och steg böra af representationerna såsom sådana
vidtagas för att framkalla ett bättre samhällstillstånd. Man har naturligtvis
lika litet i dessa fredskongresser som i diplomatien något
ofelbart medel att förekomma krig. Något sådant har jag ej i min
motion åsyftat, ej heller lärer någon förnuftig menniska föreställa sig,
att sådant är möjligt förr än efter en längre framskriden utveckling
af de humana idéerna; och allra minst nu, då Europa utgör ett läger
af 6 millioner soldater, lära några fredliga opinan ter tro sig vara i stånd att
omintetgöra de mägtiga anledningar till våldsamma sammandrabbningar,
som här föreligga. Men det måtte väl vara hvarje menniskas pligt att i sin
mån söka bidraga till ett bättre sakernas tillstånd. Man må icke
saga, såsom jag äfven sett anföras, att det är de stora folken, som
böra gå i spetsen för denna rörelse, icke de små; ty, mine herrar,
är det alltid de store, som gått i spetsen för mensklighetens utveckling?
När. kristendomen förnyades genom den stora reformationen, skedde
det ju genom sträfvanden, som först uppkommo och utvecklades inom
stater, som i politiskt hänseende hade föga att betyda. Äfven annars
har mensklighetens utveckling ofta befrämjats genom de små folken.
Sträfvanden att höja och förena hafva ej sällan haft en ringa, oansenlig.
början, men sedan vuxit i omfattning och inflytande, till dess
de blifvit så mägtiga att de kullstörtat stora välden, som varit fiendtliga
deremot. Sä t. ex. bereddes undergång åt det mägtiga romerska
riket genom de i början så ringa, föraktade och förbisedda kristianerna;
hela verlden måste dock till slut böja sig för kristendomens idé. Och
hvad är kristendomen annat än fredsidéu? Talas icke i våra skolor
och. predikas icke i våra kyrkor om “frid på jorden"? År det icke
då inkonseqvent att sätta sig emot fredssträfvanden, då i stället hvar
och en i sin stad bör göra, hvad han kan, för att de enskilda sta -

Om afgörande
genom skiljedomstol
af
tvister mellan
Sverige och
främmande
magter.
(Forts.)

N:o 37. 30 • Måndagen den 12 Maj, f. m.

Omafgörande terna emellan framkalla sådana känslor af allmänt broderskap, som i

genom skilje- f5rsta rummet fordra, att man icke slår i biel hvarandra derför att
domstol af , » • .

tvister mellan man liar ollka as!gter °- s- v Sverige

och Jag kommer nu till utskottets betänkande och kan med afseende
främmande derpå vara temligen kort. Till min stora ledsnad har jag deri förmugter.
gäfves sökt efter ett enda skäl. Visserligen anföres, att uppgifterna,
^ or s'' som lemnats till stöd för den föreslagna skrifvelsen, icke äro fullt
exakta. Exempelvis skulle icke stortinget, såsom jag uppgifvit, oförändradt
hafva antagit den formuleringen af det föreslagna beslutet att
“lösning af alla tvistigheter som kunde uppstå med främmande magter“
skulle ske genom skiljedom, utan ordet alla hade uteslutits. Här
har utskottet onekligen hittat ett korn, men jag hade verkligen sjelf
hittat det förut, ehuru jag funnit det vara så obetydligt, att jag icke
en gång tog upp det. Det behöfdes så mycket mindre, som det är
fullkomligt likgiltigt, om i en skrifvelse som denna ordet alla är utsatt
eller uteslutet, ty huruvida eu tvist komme att afgöras genom
skiljedom eller icke skulle ju dock ytterst bero på dem, som hade att
tillämpa skiljedomstraktaten. Detta är det enda qvasiskäl, som jag
upptäckt i utskottets betänkande; som hinder för förslagets antagande
hade det emellertid varit ofantligt lätt undanröjdt; utskottet hade endast
behöft att, liksom stortinget, borttaga ordet “alla11, och om man
ser på Andra Kammarens tillfälliga utskotts betänkande, har detta
utskott rigtigt nog begagnat sig af den anvisning som norska stortinget
gifvit, ty i dess förslag står “uppkommande tvister“, icke “alla
uppkommande tvister“.

Utskottet yttrar vidare — och det skulle vara ett skäl —- att,
då jag i min motion uppgifvit, att mer än 50 krig i vårt århundrade
genom skiljedomstolar blifvit förhindrade, så kan detta mitt påstående
visserligen icke med bevis vederläggas, men “torde dock grundas på en
missuppfattning, då de flesta af de nämnda 50 tvisterna, hvilka bilagts
genom skiljedom, uppenbarligen icke skulle hafva ledt till krigiska
förvecklingar“. Jag frågar det ärade utskottet, om en sådan motbevisning,
vid närmare besinnande, kan ega något värde ens för
utskottet sjelft? När jag sagt, att öfver 50 tvister blifvit genom skiljedom
bilagda, svarar utskottet, att det kan visserligen icke med visshet
vederläggas. Vill utskottet dermed säga, att jag icke anfört tillräckliga
bevis för mitt påstående, får jag anmärka, att om jag också icke
bevisat, att många tvister blifvit uppgjorda genom skiljedomar, orsaken
är den, att flera af dessa afgörelser äro så allmänt kända, att jag ansett
det obehöfligt att deråt egna någon uppmärksamhet.

För öfrigt får jag tacka utskottet för erkännandet, att skiljedomstolar
äro värdefulla, då utskottet yttrar:

“Så värdefull än skiijedomsinstitutionen redan är och huru mycket
den framdeles må kunna än vidare utvecklas för slitande på fredlig
väg af vissa internationella tvister, så torde “ etc.

Jag har dock aldrig öfverskattat skiljedomstolars betydelse; jag
har blott hänvisat till enkla fakta och till den allmänna opinionen
om dem just inom politiska kretsar. Jag har ock visat, att en stor
stat, Nordamerika, och en liten stat, Norge, genom sina representa -

N:o 37.

Måndagen den 12 Maj, f. m.

tioner afgjordt förklarat sig för skiljedomstolar. Det är således icke Omafgörande
endast enskilde riksdagsmän, utan tvenne länders representationer, som O^nom skiljeuttalat
sig för befrämjande af dessa domstolar. tvister mellan

Än mindre har jag sagt, att de skulle kunna medföra 11 ett säkert Sverige och
skyddsmedel mot krig“. Det finnes icke ringaste anledning att draga främmande
en sådan slutsats af hvad jag i min motion yttrat. Det framgår också magter.

af hvad jag förut anfört, att man icke får så betrakta skiljedomstolar. f1''0™-)

Vidare säger utskottet: “Ett försök af en liten stat såsom Sverige
att bland andra stater uppträda som banérförare för skiljedomsidén,
hvilken flere stormagter förklarat sig ur stånd att hastigt främja,
skulle “ etc. Jag har dock aldrig påstått, att Sverige borde uppträda
såsom banérförare, men flera stater hafva ju redan gjort det, och efter
mitt förmenande borde man följa detta banér.

“Det skulle ställa landet i egendomlig dager", säger utskottet.

Jag förmodar, att med de skäl, som utskottet anfört, utskottet snarare
kommer att stå i egendomlig dager.

Slutligen säger utskottet, att vi efter tre fjerdedels sekels oafbruten
fred icke mägtat ställa vårt försvarsväsen i nöjaktigt skick. Skulle
det vara ett skäl att icke acceptera skiljedomstolsidén ? Enligt min
åsigt borde det väl vara tvärt om. Med ett otillfredsställande försvarsväsen
borde vi väl vara ännu mera måna om att få skiljedomstolar,
emedan vi äro mera blottstälda.

Jag ber om ursäkt, att jag så länge upptagit kammarens tid och
anhåller blott till slut att få qvittera det omdöme, som utskottet varit
nog vänligt att fälla om min motion, eller att den framkommit “i välment
syfte"; jag får säga, att äfven jag tror, att utskottets motivering
och förslag i sin helhet hafva ett “välment syfte", och dermed är min
skuld till utskottet betald och qvitterad.

Mig återstår nu icke annat än att uttala den vissa förhoppning,
att Första Kammaren skall visa sina fredliga tänkesätt och sin benägenhet
att slå in på en bana, som jordens störste tänkare och statsmän
funnit vara den rätta och böra följas. I den öfvertygelsen ber
jag att få yrka afslag på utskottets betänkande och bifall till min
motion med den ändring, att ordet “alla" uteslutes.

Herr Berg: Herr grefve och talman, mine herrar! Ehuru ut skottet,

så vidt det kunnat, gjort full rättvisa åt den ärade motionärens
förslag och erkänt både dess välmenande syfte och dess betydelse för
fredens bevarande inom ett visst område, har han likväl icke varit
dermed nöjd, utan sökt gendrifva utskottets skäl. Jag ber derför
att i korthet få bemöta, hvad han derom yttrat, och i främsta rummet
anmärka, att hans excellens utrikesministern, som haft godheten lemna
utskottet ep promemoria i frågan, icke uttalat någon egen åsigt i
denna sak, utan allenast lemnat en historik öfver frågans utveckling
och ståndpunkt.

Motionären har påstått, att senare tiders fredsströmningar äro nya
bevis på vår humanitet, som haft ett ofantligt inflytande på fredslugnet
och på undvikandet af krigiska förvecklingar i vårt århundrade. Men det
historiska faktum är att ända från historiens början till våra dagar har

N:o 37.

Måndagen den 12 Maj, f. m.

Omafgörcmde
genom skiljedomstol
af
tvister mellan
Sverige och
främmande
magter.
(Forts.)

denna idé om mäkling ock skiljedom varit högt uppburen och aktad
bland alla folk, men, såsom vi också känna, likväl icke kunnat på
något sätt förändra verlden och menniskonaturen eller förhindra, att
man slutligen måste vädja till vapnen. Det är således hvarken den
ena eller den andra, som i detta utskottsbetänkande yttrat sig, som
är att anklaga för underskattande af eller fiendtlighet mot skiljedomsidén,
ty det ligger i sakens natur, att dess bärvidd är ringa, och det
är detta som utskottet velat framhålla och haft stora skäl att göra,
ty ehuru den siste talaren vid slutet af sitt anförande verkligen erkände,
att han icke trodde, att alla tvister nationer emellan skulle
kunna genom skiljedom afgöras, har han dock i sin motion — och
något annat har icke utskottet haft att behandla — förklarat, att alla
tvister skulle på sådant sätt kunna afgöras — och detta är en stor
öfverdrift.

Han har äfven gjort sig skyldig till en osann uppgift, då han sagt,
att Norges storting beslutat ingå till regeringen med en liknande
adress. Utskottet trodde naturligtvis att det var på god tro, som en
sådan vilseledande uppgift leinnats; men den siste talaren upplyste,
att han ansåg den omständigheten vara af så ringa betydelse, att han
icke ansåg nödigt att meddela rättelse i detta afseende. Det är
emellertid en mycket vigtig sak, ty om man föreslår, att alla tvister
nationer emellan kunna afgöras genom skiljedom, begär man en orimlighet.
Stryker man deremot ordet ualla“ och begär att tvister skola
lösas genom skiljedom, gör man sig förfallen till eu tvetydighet och
till en meningslös opinionsyttring. Sådan betydelse har detta ordet
alla, och väl förtjenar det således, att utskottet anför det såsom ett
skäl mot motionen. Det är äfven derför som utskottet ansett sig böra
påpeka, att i motionen är denna idé och detta medel öfverskattadt,
samt att det för de små folken är en verklig fara att somna in i
hoppet och tron på den eviga freden. Det är nemligen så nu, som
det har varit i uråldriga tider, att den, som älskar freden och vill
bevara den, skall bereda sig på kriget. Jag hyser stor aktning för
detta välmenta förslag och dess förslagsställare och jag har såsom
utskottsordförande försökt uttala sympatier för detsamma, men å andra
sidan kommer man dock icke långt med endast papper och tal, och
för visso skulle enligt min uppfattning den ärade motionären visa ännu
större kärlek till freden, om han ett annat år, då han troligen återkommer
till detta fridsämne, vill i stället komma med motion till
några pansarskepp och artilleriregementen eller dylikt af mera effektiv
verkan än den platoniska kärlek, som han här uttalat, och jag vågar
då utlofva, att så väl utskottet som kammaren skola säkerligen kraftigare
understödja honom än i dag. Den, som vill predika fred och
vinna proselyter i Europa, bör icke börja med de små folken. Det
påminner om lammets bemödanden att stifta fred mellan sig och vargen.
Vill han vara eu fredsvän ex professo, så bör han resa till Paris och
Berlin och der göra propaganda. Då skulle må hända ett och annat
kunna vinnas för den stora saken.

Jag skall icke längre upptaga kammarens tid, utan ber blott att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Måndagen den 12 Maj, f. m. 33 N:o 37.

Herr Björnstjerna: Jag erkänner till fullo den fromma tanke, Omafgörande
som ligger till grund för motionen, och om man möjligen derigenom
skulle kunna vinna, hvad motionären tänkt sig, nemligen allmän fred tvister mellan
på jorden, skulle han säkerligen vara förtjent af en ärestod. Men Sverige och
jag har icke kunnat underlåta att taga till orda för att påpeka, att främmande
verkligen ganska stora faror kunna vara förenade med en sådan fram- magter.
ställning. Jag skall bedja att i det afseendet få uppläsa en del af. '' or s''

det anförande, som jag hade i Andra Kammaren år 1874 med anledning
af den motion, af Jonas Jonasson i Gullaboås i samma syfte
hvilken nyss här omnämndes.

Jag ansåg mig då i min dåvarande embetsställning böra besvara
den.

“Här har blifvit åberopadt, att så väl i England som Italien
representationerna antagit förslag, hvilka, om icke alldeles lika detta,
dock gått i samma syfte. Det är sant, att i engelska underhuset ett
förslag af ett något likartadt innehåll blifvit antaget, oaktadt Englands
främste minister satte sig mot detsamma, såsom fullkomligt opraktiskt.

Antagandet skedde dock med ringa majoritet och intresset för förslaget
var så obetydligt, att endast tre eller fyra talare yttrade sig
deröfver, och föga mer än en fjerdedel af husets 700 ledamöter var
tillstädes vid ärendets behandling.

Jag har dessa senare dagar sökt erhålla upplysning, huruvida
Englands eller Italiens regering ansett sig föranlåtne att på grund af
representationens beslut i detta ämne vidtaga någon den ringaste åtgärd.
Jag har emellertid icke kommit i erfarenhet af något sådant.

Förmodligen hafva dessa länders utrikesministrar, i likhet med mig,
ansett det vara mindre angenämt att komma fram till de europeiska
magterna med ett förslag, som skulle leda till intet annat än att förklaras
höra till de fromma önskningarnes antal. Utskottet stöder sina
förhoppningar förnämligast derpå, att en tvist mellan Amerikas förenta
stater och England blifvit sliten genom dom af en bemedlingskommission,
hvilken sammanträdt i Geneve. Denna tvist var emellertid
hufvudsakligast af juridisk natur. Frågan gälde, huruvida England
uppfylt alla sina enligt folkrätten en neutral magt åliggande pligter
för att hindra ett i England bygdt fartyg, som sedermera blef kapare
hos amerikanska sydstaterna, från att utlöpa. Englands kronjurister
svarade ja på denna fråga, under det man i Amerika var af motsatt
åsigt. För att få slut på tvisten bildades en skiljedomstol af fem
personer, bland hvilka de båda tvistande parterna samt kejsaren i
Brasilien, konungen i Italien och Schweiziska republikens president
utsågo hvardera en; det var öfverenskommet, att, i fall någon af de
nämnda främmande magterna undandragit sig att välja ledamot i
skiljedomstolen, man skulle vändt sig till konungen af Sverige och
Norge med begäran, att han måtte fylla den obesatta platsen. Domstolen
afgjorde tvisten till Englands nackdel. Man byggde då förhoppningar,
att detta verkligen skulle vara början till en ny sera, och
att framdeles, i tvister stater emellan, man skulle vädja till en dylik
skiljedomstol. Men den magt, som fått domen till sin fördel, eller

Första Kammarens Prof. 1890. N:o 37. 3

N:o 37. 34 Måndagen den 12 Maj, f. m.

Om afgörande Förinta staterna, tog snart alla dem, som hyst sådana förhoppningar,
genom skilje- ur denna illusion. Redan följande året kommo Förenta staterna i
tvister1 mellan tvist me(1 en euroPeisk stat> söndersliten af inre oroligheter. Tvisten
^Sverige och var af mindre betydelse; den rörde ett fartyg, som under amerikansk
främmande flagga blifvit upp fån ga dt vid kusten af Cuba, men lika fullt nekade
magter. de Förenta staterna på det bestämdaste att låta tvisten slitas af en
(forts.) skiljedomstol.

Jag lemnar derhän, huruvida det verkligen vore önskvärdt för
oss, att en skiljedomstol af ifrågavarande slag, om än bestående af
Europas ypperste jurister, blefve tillsatt. Om t. ex. Sverige skulle
råka ut för samma äfventyr, som drabbat England, att under ett krig
mellan två främmande magter t. ex. i Göteborg under enskild persons
namn byggdes ett fartyg, som sedan komme ut och blefve kapare hos
en af de krigförande magterna, och det sedan icke kunde bevisas, att
Sveriges regering gjort allt möjligt för att undersöka, huruvida detta
fartyg varit ämnadt till kapare, eller eljest fullgjort allting, som neutraliteten
fordrade, då kunde hända, att den magt, som funne sig förfördelad,
vände sig direkt till skiljedomstolen och utverkade ett åläggande
för oss att betala en skadeersättningsräkning kanske å 50 till
60 millioner riksdaler. Hade svenska regeringen tagit första steget
för tillsättande af domstolen, kunde väl icke vi neka att acceptera en
sådan räkning, men jag kan just undra, om i ett dylikt fall den ärade
motionären skulle berömma sig af att hafva först väckt motion i detta
syfte.

Det har nyss blifvit nämndt, att man verkligen en gång tyckts
vara på väg att få eu utgångspunkt för att afgöra tvister mellan
Europas nationer utan att genast vädja till kriget. Vid pariserkongressen,
då orientaliska kriget afslöts, intogs i fredstraktateus åttonde
punkt den förklaring, att de i kongressen deltagande magter^ hvilka
voro Europas fem dåvarande stormagter, jemte Sardinien och Turkiet,
förbundo sig eu hvar att i alla tvister rörande Turkiet icke gripa till
vapen förr än frågan blifvit hänskjuten till de öfriga magternas arbitration.
Englands främste fullmägtige föreslog då å sin regerings
vägnar, att man till alla europeiska nationer, så väl de vid kongressen
representerade, som de der icke representerade, skulle utfärda eu uppmaning
att göra den nyssnämnda, för vissa särskilda frågor träffade
öfverenskommelsen till allmän regel, att nemligen aldrig i första hand
vädja till vapnen utan till en vänskaplig magts skiljedom. Förslaget
biträddes enhälligt af kongressen, men icke hafva krigen derigenom
kunnat förekommas. När kriget mellan Tyskland och Frankrike bröt
ut, blef nämnda beslut, som intagits i ett pariserfredstraktaten bifogadt
protokoll, åberopadt af de neutrala stormagterna, hvilka uppmanade
Tyskland och Frankrike att underkasta sig andra magters
bemedling. Franska regeringen antog ett ögonblick detta förslag, men
deraf väcktes stort missnöje inom landet, der man var öfvertygad, att
Frankrikes rustningar voro färdiga, men icke Tysklands. I Berlin
deremot svarade man: att, såsom frågan stod och sedan Frankrikes
krigsförklaring redan var framlemnad, kunde underhandlingar ej längre
leda till något resultat."

N:o 37.

Måndagen den 12 Maj, f. m.

Deraf torde följa, att till och med en så högtidlig öfverenskommelse
som den å pariserkongressen icke har kunnat leda till något
praktiskt resultat. Ännu mycket mindre skulle det utan tvifvel kunna
verka något godt, ifall svenska Riksdagen nu beslutade något sådant.
Jag har visserligen icke gjort mig underrättad om hvad för åtgärd
regeringen i så fall skulle vidtaga, men jag misstänker, att vår regering
skulle handla på samma sätt, som engelska och italienska regeringarne
handlade, enligt hvad jag nyss uppläste sedan deras parlament lattat
liknande beslut — och följaktligen göra ingenting. Jag anser hela
motionen mycket välmenande, men till intet gagnande, och derför får
jag tillstyrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr grefven och
talmannen, att i afseende på nu föreliggande utlåtande yrkats, dels
att utskottets hemställan skulle bifallas, dels ock, af herr Borg,
att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla
den i ämnet väckta motionen med den ändring, att ordet “alla41
uteslötes.

Sedermera gjorde herr grefven och talmannen propositioner i enlighet
med dessa yrkanden och förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Borg begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad Första Kammarens tillfälliga utskott hemstält
i utlåtandet n:o 12, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och bifaller
den i ämnet väckta motionen med den ändring, att ordet “alla11
uteslutes.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Om afgörande
genom skiljedomstol
af
tvister mellan
Sverige och
främmande
magter.
(Forts.)

J U''—~ö8;
Nej—4.

N:o 37.

Måndagen den 12 Maj, f. m.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets memorial n:o 70, med förslag
till voteringsproposition i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut
i fråga om framstälda förslag angående ersättning åt byggmästaren
C. H. Hallström för lidna förluster å universitetsbyggnaden
i Upsala.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Bohnstedt under
åtta dagar från den 14 i denna månad.

Justerades nio protokollsutdrag för detta sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2,52 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Måndagen den 12 Maj, e. m.

N:o 37.

Måndagen den 12 maj, e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets memorial:

n:o 71, méd förslag till sammanjemkning af kamrarnes skiljaktiga
beslut rörande en punkt i utskottets utlåtande n:o 66, i anledning af
Kongl. Maj:ts proposition angående ordnande af den allmänna och
enskilda belso- och sjukvården i riket äfvensom i ämnet väckta motioner;
och

n:o 72, med förslag till voteringsproposition i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut i fråga om pension åt aflidne f. d. generaldirektören
M. Huss’ enka Christina Maria Charlotta Huss, född Bergenstråhle;
äfvensom

sammansatta stats- och lagutskottets memorial n:o 6, med förslag
till voteringsproposition i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut
rörande en punkt i utskottets utlåtande n:o 1, i anledning af Kongl.
Maj:ts i propositionen n:o 8 framstälda förslag till lag angående skyldighet
att anskaffa och underhålla bostad eller lemna hyresersättning
åt provinsialläkare äfvensom i ämnet väcka motioner.

Herr grofven och talmannen tillkännagaf, att enligt en med herr
talmannen i Andra Kammaren träffad öfverenskommelse omröstningar
jemlikt 65 § riksdagsordningen skulle anställas vid kamrarnes
sammanträden onsdagen den 14 i denna månad, så vida voteringspropositioner
för sådana omröstningar dessförinnan blifvit af båda
kamrarne godkända.

Kammaren åtskildes kl. 7,io e. m.

In fidem

4. vqii Krusenstjema.

N:o 37.

Tisdagen den 13 Maj.

Tisdagen den 13 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.

Anmäldes ock bordlädes Första Kammarens tillfälliga utskotts
utlåtanden:

n:o 13, i anledning af väckt motion angående skrifvelse till Konungen
med begäran om framläggande af förslag till ändring i grufvestadgan
i fråga om dispositionsrätten öfver mineralfyndigketer å viss
kronojord m. m.; och

n:o 14, i anledning af väckt förslag om utsträckning till samtliga
lappområden i riket af gällande förbud emot införsel af spirituösa i
lappmarkerna.

Upplästes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o (54, till Konungen angående tullbevillningen.

Föredrogos statsutskottets nedannämnda under gårdagen bordlagda
memorial:

n:ö 70, med förslag till voteringsproposition i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut i fråga om framstälda förslag angående ersättning
åt byggmästaren C. H. Hallström för lidna förluster å universitetsbyggnaden
i Upsala.

Den föreslagna voteringspropositionen godkändes.

N:o 71, med förslag till sammanjemkning af kamrarnes skiljaktiga
beslut rörande en punkt i utskottets utlåtande n:o 66, i anledning
afKongl. Maj:ts proposition angående ordnande af den allmänna
och enskilda helso- och sjukvården i riket äfvensom i ämnet väckta
motioner.

Utskottets hemställan bifölls.

N:o 72, med förslag till voteringsproposition i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut i fråga om pension åt aflidne f. d. generaldirektören
M. Huss’ enka Christina Maria Charlotta Huss, född Bergenstråhle.
"

Den föreslagna voteringspropositionen godkändes.

N:o 37.

Tisdagen den 13 Maj.

Vid föredragning af sammansatta stats- och lagutskottets nästlidne
dag bordlagda memorial n:o 6, med förslag till voteringsproposition
i anledning af kamrarnes skiljaktiga .beslut rörande en punkt
i utskottets utlåtande n:o 1, i anledning af Kong]. Maj:ts i propositionen
n:o 8 framstälda förslag till lag angående skyldighet att anskaffa
och underhålla bostad eller lemna hyresersättning åt provinsialläkare
äfvensom i ämnet väckta motioner, godkändes den föreslagna
voteringspropositionen.

Justerades tre protokollsutdrag för detta sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2,43 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

N:o 37.

Onsdagen den 14 Maj.

Onsdagen den 14 Rflaj.

Kammaren sammanträdde kl. 12 på dagen.

Justerades protokollen för den 7 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes: .

särskilda utskottets för behandling af förslag angående andrake
bestämmelser med afseende på de allmänna läroverken och pedagogiernn
memorial n:o 4, i anledning af dels återremisser, dels kamiarnes
skiljaktiga beslut rörande de af utskottet i dess memorial n:o 3; framställa
förslag till sammanjemkning af kamrarnes olika beslut rörande
vissa punkter af utskottets utlåtande n:o 1; och

Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o i fråga
om inskränkning af skyldigheten att förrätta syner å indelta arméns torp.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Billing under åtta
dagar från den 16, friherre Leijonhufvud, Broder Abraham, under sex
dagar från den 17 och herr von Baumgarten under sex dagar från
och med den 18, allt innevarande månad.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:

n:o 50, angående regleringen af utgifterna under riksstatens forsta

hufvudtitel; .

n:o 51, angående regleringen af utgifterna under riksstatens andra

hufvudtitel; . , .. , , , ,.

n:o 52, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tredje

hufvudtitel; ... . ,

n:o Öl, angående föreslagna statsbidrag till vagars anläggning och
förbättring, bro- och hamnbyggnader, vattenkommunikationer^och torrläggning
af vattensjuka marker samt angående vilkoren för sådana
statsbidrags åtnjutande;

n:o 62, angående de i 63 § regeringsformen foresknfna kreditiv summor;

samt .

n:o 63, angående fortsättning af statens jernvagsbyggnader.

Onsdagen den 14 Maj.

N:o 37.

Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:

n:o 65, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag innefattande tillägg till förordningen angående sparbanker den
1 oktober 1875;

n:o 66, angående ändrade bestämmelser rörande ekonomisk besigtning
å kronojord;

n:o 67, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändring i vissa delar af strafflagen och till lag angående
ändring i vissa delar af strafflagen för krigsmagten den 7 oktober 1881;

n:o 68, angående ändring i gällande stadganden om fängelsestraffs
verkställande;

n:o 69, angående förmånsrätt för arbetares fordran å ogulden
arbetslön; samt

n:o 70, med förslag till förklaring af 17 kap. 6 § handelsbalk^!
angående företrädesrätt till betalning för tionde.

• Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial n:o 70 föreslagna och af båda kan;-rarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts derom
gjorda framställning men med afslag å herr Carlsons i ämnet väckta
motion, i hvad den skiljer sig från samma framställning, till ersättning
åt byggmästaren C. H. Hallström för lidna förluster å universitetsbyggnaden
i Upsala å extra stat för år 1891 beviljar ett anslag af
50,000 kronor, att å riksstatens åttonde hufvudtitel uppföras, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej har Riksdagen afslagit så väl Kongl. Maj:ts förevarande
framställning som den i ämnet väckta motionen.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja—82;

Nej—30.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 284, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 73 ja och 130 nej, samt att båda kamrarnes

Första Kammarens Prot. 1890. N-.o 37. 4

N:o 37.

Onsdagen den 14 Maj.

sammanräknnde röster befunnits utgöra 155 ja och 160 nej, hvadan
beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
nej-propositionen.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande,
af statsutskottet i dess memorial n:o 72 föreslagna och af båda
kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att herr S. Wieselgrens samt herrar L. O. Larssons
och P. O. Hörnfeldts i ämnet väckta motioner på det sätt bifallas, att
framlidne generaldirektören M. Huss’ enka, fru Christina Maria Charlotta
Buss, född Bergenstråhle, förklaras berättigad att å allmänna
indragningsstaten uppbära en årlig pension af 2,000 kronor, att utgå
från och med den 1 maj innevarande år, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, hafva så väl statsutskottets hemställan som de i ämnet
väckta motionerna af Riksdagen afslagits.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja—80;

Nej—38.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 285, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 82 ja och 122 nej, samt att båda kamrarnes sammanräknade
röster befunnits utgöra 162 ja och 155 nej, hvadan beslut i
frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med ja-propositionen.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande,
af sammansatta stats- och lagutskottet i dess memorial n:o 6
föreslagna och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att Riksdagen beslutar, att provinsialläkare, som
ingår på ny stat eller hädanefter utnämnes, skall, jemte de löneförmåner,
som i öfrigt honpm tillkomma, erhålla hyresersättning af statsmedel
efter 750 kronor om året, dock att på Kongl. Maj:ts pröfning

Onsdagen den 14 Maj.

N:o 37.

må bero, om och i hvad mån sådan ersättning skall tillkomma provinsialläkare
i distrikt, der bostad, tillkommen på grund af donation,
finnes, äfvensom, för bestridande af den härför erforderliga utgiften å
ordinarie stat å åttonde hufvudtiteln för år 1891 uppför ett förslagsanslag
högst 103,500 kronor, röstar

Ja;

Den, den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen beslutat, att provinsialläkare, som ingår
på ny stat eller hädanefter utnämnes, skall, jemte de löneförmåner, som
i öfrigt honom tillkomma, erhålla hyresersättning af statsmedel efter
500 kronor om året, dock att på Kongl. Maj:ts pröfning må bero,
om och i hvad mån sådan ersättning skall tillkomma provinsialläkare
i distrikt, der bostad, tillkommen på grund af donation, finnes, äfvensom,
för bestridande af den härför erforderliga utgiften, å ordinarie
stat å åttonde hufvudtiteln för år 1891 uppfört ett förslagsanslag
högst 69,000 kronor.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja—86;

Nej—25.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 286, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 100 ja och 104 nej, samt att båda kamrarnes
sammanräknade röster befunnits utgöra 186 ja och 129 nej, hvadan
beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
ja-propositionen.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran första
kammarens tillfälliga utskotts under gårdagen bordlagda utlåtande
n:o 13.

Vid föredragning af första kammarens tillfälliga utskotts nästlidne
dag bordlagda utlåtande n:o 14, i anledning af väckt förslag om
utsträckning till samtliga lappområden i riket af gällande förbud emot
införsel af spirituösa i lappmarkerna, biföll kammaren hvad utskottet
i nämda utlåtande hemstält.

N:0 37.

Torsdagen den 15 maj.

Herr Helander och friherre Leijonlmfvud, Sten, erhöllo på begäran
ledighet från riksdagsgöromålen, den förre under fyra dagar från och
med den 21 samt den senare under tio dagar från och med den 18
innevarande månad.

På framställning af herr grefven och talmannen beslöts, att de
ärenden, som denna dag bordlagts första gången, skulle sättas främst
på föredragningslistan till nästa sammanträde.

Justerades tre protokollsutdrag för denna dag.

Kammaren åtskildes kl. 1,16 e. m.

In iidem

A. von Krusenstjerna.

Torsdagen den 15 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.

Anmäldes och bordlädes:

sammansatta stats-, banko- och lagutskottets memorial n:o 7,
angående anvisande af ersättning till utskottets kansli;

sammansatta stats- och lagutskottets memorial n:o 8, angående
anvisande af ersättning till utskottets kansli;

Riksdagens andra särskilda utskotts memorial n:o 5, angående aflöning
åt dess tjensteman och vaktbetjente; samt

Första kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 16, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om
utredning angående möjligheten att bereda tillfälle för mindre bemedlade
att bilda egna jordbruk.

Upplästes och godkändes sammansatta stats- och bankoutskottets
förslag till Riksdagens skrifvelse, n:o 71, till Konungen, i anledning

N:o 37.

Torsdagen don 15 maj.

af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till förnyade förordningar
angående Sveriges allmänna hypoteksbank och angående de allmänna
grunder, som vid kypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet
skola till efterrättelse lända.

Upplästes och godkändes sammansatta stats-, banko- och lagutskottets
förslag till Riksdagens skrifvelse, n:o 72, till Konungen, i
anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag, innefattande
tillägg till förordningen angående en postsparbank för riket den
22 juni 1883.

Upplästes och godkändes Riksdagens andra särskilda utskotts förslag
till Riksdagens skrivelser till Konungen:

n:o 73, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående försäkring för olycksfall i arbetet; och

n:o 74, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anslag
till en riksförsäkringsanstalt.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
Riksdagens första särskilda utskotts under gårdagen bordlagda memorial
n:o 4 och första kammarens tillfälliga utskotts samma dag bordlagda
utlåtande n:o 15.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades grefve Barnelcow under
sju dagar från och med den 16 i denna månad.

Justerades tre protokollsutdrag för detta sammanträde.

På framställning af herr grefven och talmannen heslöts, att de
ärenden, som denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst
å föredragningslistan till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2,3 6 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Första Kammarens Prof. 1890. N:o 37.