1890. Första Kammaren. N:o 36

ProtokollRiksdagens protokoll 1890:36

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1890. Första Kammaren. N:o 36.

Lördagen den 10 Maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollen för den 3 i denna månad.

Herr grefven och talmannen tillkännagaf, att enligt vid talmanskonferensen
träffad öfverenskommelse omröstning jemlikt 65
§ riksdagsordningen komme att anställas vid kamrarnes sammanträden
måndagen den 12 innevarande maj.

Upplästes två inkomna läkarebetyg af följande lydelse:

Att häradshöfding Roman i följd af ögonsjukdom (iritis) är
hindrad att bevista Riksdagens sammanträden, intygas härmed.

Stockholm den 6 maj 1890.

Johan Widmarh.

Med. Doktor.

Att ledamoten af Riksdagens Första Kammare, grosshandlaren
och riddaren P. Em. Lithander, som lider af en strup- och lungkatarr,
i följd deraf är förhindrad att under den närmaste tiden
infinna sig vid Riksdagen, intygas på aflagd embetsed.

Göteborg den 8 maj 1890.

JJinr. Carlander.

Legit. läkare.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Stepliem under
åtta dagar från och med den 13 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes bankoutskottets memorial och utlåtande
:

n:o 15, med förslag till ändringar i instruktionen för Riksdagens
revisorer vid riksbankens afdelningskontor i orterna;

Första Kammarens Prof. 1890. N:o 36.

1

N:o 36. 2

Lördagen den 10 maj, f. m.

n:o 16, i fråga om ändringar i gällande reglemente för riksbanken
äfvensom i bestämmelserna angående aflöningsstaten för
samma bank; och

n:o 17, angående instruktion för nästa Riksdags bankoutskott.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
följande under gårdagen bordlagda ärenden, nemligen: konstitutionsutskottets
utlåtande n:o 15, statsutskottets utlåtande n.is. 68
och 69, lagutskottets utlåtanden mis 53—55, Riksdagens särskilda
utskotts utlåtande n:o 2 samt Första Kammarens tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 12.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 7 och 9 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 66,
i anledning af Kongl. Majits proposition angående ordnande af
den allmänna och enskilda helso- och sjukvården i riket äfvensom
i ämnet väckta motioner.

Lönereglering 1 punkten.

för provinsialHerr
von Strokirch: I afseende pa den föredragna punkten
har jag ej annat yrkande än bifall, dock med uteslutande af mellanmeningen
»under vilkor — — — — tillämpas.»

»Jag anser nemligen denna förutsättning alldeles obehöflig,
då Kongl. Maj:t vid afgifvandet af sin proposition i ämnet meddelat
Riksdagen att, så fort löneregleringen för provinsialläkarne
börjar tillämpas, kommer den ifrågavarande taxan att utfärdas för
att omedelbart derefter träda i kraft. Sålunda vinnes det afsedda
målet utan införande af detta vilkor. Målet vinnes visserligen pa
båda vägarna, men i det ena fallet blir löneregleringen ett korollarium
till taxan, då deremot, enligt den kongl. propositionen,
löneregleringen bestämmes först och taxan efteråt såsom ett korollarium
deraf, hvilket jag för min del äfven finner vara naturligast
och rigtigast derför, att om Riksdagen börjar gå tillväga
på det nu föreslagna sättet flyttar den sin verksamhet in på ett
gebit, der den ej har eller bör få plats eller stad, och om den allt
mer och mer fortgår på denna bana, blir följden, att Riksdagen
öfvergår till en regerande i stället för blott en lagstiftande magt.
För min del håller jag mycket på den principen att så icke bör
ske, och derför kan jag icke annat än yrka att dessa ord måtte
ur beslutet utgå.

Dessutom synes det mig vara väl långt gånget åt statsutskottet
att tillerkänna sig magt och rätt att bestämma öfver
taxan och pröfva samt ändra dess belopp. Om Riksdagen vill
tillerkänna sig en sådan magt, tillkommer det väl bevillnings -

Lördagen den 10 maj, f. m. 3

utskottet att i första hand pröfva en sådan fråga, som egentligen
är af bevillnings natur.

Jag yrkar sålunda bifall till punkten under vilkor att följande
ord uteslutas: »under vilkor att taxa för arfvode åt vissa i civil
tjenst anstälde läkare för enskild sjukvård och för intyg, meddelade
på enskild begäran, äfvensom för tjenstförrättningar, verkstälda
enligt gällande instruktion eller myndighets uppdrag, af
den lydelse, det vid detta utlåtande såsom bilaga litt. D fogade
förslag utvisar, varder af Kongl. Maj:t utfärdad, att gälla från
och med det den nya löneregleringen börjar tillämpas.»

Herr vice talmannen: Jag anhåller att få fästa uppmärksamheten
derpå, att den af Kongl. Maj:t föreslagna löneregleringen
vinner sin fullständighet just genom den taxa, hvilkens antagande
utskottet hemställer att Riksdagen måtte göra till vilkor
för löneregleringen.

Om Riksdagen beviljar den högre lönereglering, som i Kongl.
Maj:ts proposition föreslås för provinsialläkare, så betingar det
att provinsialläkarne hädanefter utöfva sjukvård i öfverensstämmelse
med en viss taxa och enligt de bestämmelser för särskilda
besök och rådfrågningar, som i denna taxa finnas upptagna. Det
lär icke kunna nekas att dessa två frågor hafva med hvarandra
det intimaste sammanhang, och då för närvarande ej finnes någon
taxa för provinsialläkare i afseende på den enskilda sjukvården,
lär det våtvara af största vigt att Riksdagen begagnar ett lofligt och
tiilåtligt medel för att förvissa sig om att, då nu större statsbidrag
påkallas till provinsialläkares aflöning, sjukvården också
blifver reglerad på ett billigt och ändamålsenligt sätt. Statsutskottet
har i detta fall icke tillmätit sig någon magt, utan det
tillkommer Riksdagen att, flå fråga om lönereglering föreligger,
ej afgöra denna ensidigt, utan på samma gång, som aflöningen
beviljas, äfven uttala sig om huru tjenstgöringen och ersättning derför
skall tillämpas. Jag anhåller om bifall till statsutskottets hemställan.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
grefven och talmannen, att i afseende på nu förevarande punkt
yrkats, dels att utskottets hemställan skulle bifallas, dels ock, af
herr von StroJcirch, att utskottets hemställan skulle bifallas med
uteslutande af deri förekommande orden »under vilkor att taxa för
arfvode åt vissa i civil tjenst anstälda läkare för enskild sjukvård
och för intyg, meddelade på enskild begäran, äfvensom för tjenstförrättningar,
verkstälda enligt gällande instruktion eller myndighets
uppdrag, af den lydelse, det vid detta utlåtande såsom bilaga
litt. D fogade förslag utvisar, varder af Kongl. Maj :t utfärdad, att
gälla från och med det den nya löneregleringen börjar tillämpas.»

Härefter gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
och förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med öfvervägande ja besvarad.

N:0 36.

Lönereglering
för provinsialläkare
ra. ra.
(Forts.)

N:o 36.

4

Lördagen den 10 maj, f. m.

Lönereglering
för provinsialläkare
m. m.
(Forts.)

Ifrågasatt anslag
för utgifvande
af en tidning
för legala
tillkännagifranden
m. m.

2—14 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Vid förnyad föredragning af sammansatta stats- och lagutskottets
den 7 och 9 innevarande maj bordlagda utlåtande n:o 4,
i anledning af Kongl. Maj.ds i propositionen n:o 8 framstälda förslag
till lag angående skyldighet att anskaffa och underhålla bostad
eller lemna hyresersättning åt provinsialläkare äfvensom i
ämnet väckta motioner, biföll kammaren hvad utskottet i nämnda
utlåtande hemstält.

Föredrogs ånyo statsutskottets den 7 och 9 i denna månad
bordlagda utlåtande n:o 67, i anledning af väckt motion om beviljande
af ett ordinarie förslagsanslag af högst 15,000 kronor för
utgifvande af en tidning för legala tillkännagifvanden, m. m.

Herr Sundberg: Det är för mig verkligen ganska ledsamt
att år efter år nödgas uppträda mot en af mig högt aktad motionär
och hans förslag om en s. k. statstidning. Han har naturligtvis
de båda sista gångerna-, han framlagt nu ifrågavarande förslag,
repeterat sig sjelf i fråga om motiveringen. Det må då vara
ursäktligt om äfven jag skulle komma att repetera mig sjelf vid
min vederläggning af hans åskådningssätt. Jag skall emellertid
försöka att undvika en dylik repetition för att icke derigenom
trötta dem af kammarens ledamöter, hvilka såväl vid 1888 som
1889 års riksdagar hört mina skäl emot förslaget; men något
måste jag dock äfven i dag yttra uti denna fråga.

Det är ju icke blott en rättighet, utan en skyldighet för hvarje
enskild menniska att försvara sin existens. Så är det väl också
för en samfundsmedlem icke blott en rättighet, utan äfven en
skyldighet att försvara det samfunds existens, hvilket han tillhör,
och det är denna existens, som jag nu anhåller att få försvara.

Den föreliggande motionen after nemligen ingenting mindre,
eller leder åtminstone till ingenting mindre, än att beröfva svenska
akademien dess existensmedel. Dessa hafva alltsedan akademiens
stiftelse varit två, det ena ett statsanslag på 2,500 kronor, hvilket
ännu utgår och är beräknadt på att akademien dermed må kunna
bestrida sina s. k. löpande utgifter. Det andra existensmedlet har
varit och är fortfarande akademiens privilegium att utgifva Postoch
Inrikestidningar och att i denna tidning få alla legala publikationer
införda. Detta sistnämnda har naturligtvis utgjort den egentliga
inkomsten, hvaraf akademien såsom akademi har att lefva.

Nu har man vid de båda föregående tillfällen, då detta förslag
varit framlagdt, lemnat akademien ett slags erkännande af

Lördagen den 10 maj, f. m.

5 N o 36.

att hon har eu viss rätt att existera, derigenom att man gifvit
henne det nödvändiga medlet derför, och af det skälet har man vamiea/ eu mverkligen
också hemstält att K. Maj:t måtte inkomma med förslag tmämagifmntill
ersättning åt akademien för hvad hon skulle förlora i händelse 001 m- mförslaget
blefve af Riksdagen godkändt. Nu tyckes detta ej längre C1,01*1®-)
vara behöfligt. Man nämner ingenting derom i detta betänkande,
och motionären sjelf har ej heller något att i den vägen omförmäla.
Man säger helt enkelt att akademien har förverkat sin rätt.

På hvad sätt, om jag får fråga, är denna rätt förverkad?

Utskottet flaggar med samma fras, som förut begagnats, eller
att, då svenska akademien har uraktlåtit att förnya det privilegium,
som år 1791 beviljades densamma i fråga om rättigheten
att utgifva nämnda tidning, så har hon dertill ingen vidare rätt,
eller åtminstone ej rätt att få de legala notiserna i tidningen införda^ Äfven

om nu akademien på 1830-talet skulle hafva gjort sig
skyldig till eu uraktlåtenhetssynd i fråga om förnyad anmälan hos
Kongl. Maj:t om privilegiets bibehållande, hemställer jag, huruvida
det skulle vittna om synnerligt ädelmod från Riksdagens sida
att för den syndens skull taga ifrån henne det enda hon har.

Men, mina herrar, här föreligger ingen uraktlåtenhetssynd; ty,
såsom jag vid föregående tillfällen haft äran. yttra, akademien har
ej behöft söka förnyelse på sitt privilegium. Ty, märken väl,
mina herrar, privilegiet på att utgifva sjelfva tidningen med de
öfriga förmåner, som gälda enligt lagstiftningen på 1790-talet, kan
väl anses bortfallet genom 1812 års tryckfrihetsförordning och
derefter tillkomna författningar, men det särskilda privilegiet, som
är beviljadt af konung Gustaf III, att så länge svenska akademien
är utgifvare af posttidningen, har hon också rätt att få de legala
notiserna deruti publicerade, detta sakprivilegium står qvar oförändradt
och det har ej heller behöft någon förnyelse. Att detta
icke blott är en subjektiv åsigt hos mig framgår deraf, att den
uppfattningen blef på 1830-talet •— om jag ej minnes orätt 1835
—• till sin fulla rigtighet af Kongl. Maj:t erkänd. Hvarför skall
då, om jag får fråga, denna åtgärd, som verkligen innebär ett
våldförande på svenska akademien, hvarför skall den ske?

De skäl som härför anförts i motionen och uti utskottets betänkande
äro efter min uppfattning synnerligen svaga.

Det skall ske derför, heter det först, att man skall få vederbörliga
legala annonser uppstälda på ett klarare och bättre sätt,
än hvad nu i posttidningen eger rum, hvarigenom skall vinnas
eu större öfverskådlighet och iäsarne skola få lättare att i tidningen
återfinna hvad de söka o. s. v. Det andra skälet är att posttidningen
är för dyr att hålla och annonseringen der för dyrbar,
och det tredje skälet slutligen är det, att en tidning sådan som
denna bör vara gratis tillgänglig för alla embetsmyndigheter och
kommuner i riket, hvilka fördelar skulle vinnas medelst den nu

N:0 36.

Ifrågasatt anslag
för utgifvande
af en tidning
för legala
tillkännagifvanden
m. m.
(Forts.)

6 Lördagen den 10 maj, f. m.

af motionären föreslagna och af statsutskottet tillstyrkta anordningen.

Hvad då den första anmärkningen vidkommer, vill jag hemställa
till eder, mina herrar, om I eljest egen någon närmare bekantskap
med posttidningens uppställning af sina annonser, huruvida
ej åskådligheten i detta afseende numera är sådan, att den
väl näppeligen torde lemna något öfrigt att önska. Jag trotsar
både motionären och utskottet att kunna utfinna någon metod,
hvarigenom denna åskådlighet och lättheten att igenfinna hvad
man söker skulle kunna blifva större och bättre.

Det är vidare sagdt att annonseringen i posttidningen är för
dyr. Det kan väl knappast vara rigtigt allvar i ett sådant påstående,
då annonspriset i denna tidning är lägre, än i de andra
allmänna tidningarne, såväl stockholmstidningarne, som provinstidningarne.
Att ifall man vill prenumerera på den och hålla
den i hvarje kommun det skall kosta något penningar kan ju
icke förnekas lika litet, som att det vore billigare och beqvämare
att hafva den för intet; men för att i det fallet gå uttalade önskningar
till mötes har ju posttidningen från och med innevarande
år börjat utgifva en s. k. kommunalupplaga, hvilken kan erhållas
till det billiga priset af sju kronor och femtio öre, en utgift, som
för en hel kommun väl icke bör kunna kännas så synnerligen
tryckande.

Har man nu i någon högre grad begagnat sig af detta nedsatta
pris? Ja, mina herrar, tills dato har det så slagit ut, att
af rikets 2,800 kommuner hafva 30, säger trettio, prenumererat
på tidningen till 7 kr. 50 öre, och det torde bevisa att intresset
inom kommunerna att ega bladet ej är så särdeles stort.

Hvad slutligen vidkommer förslaget att utdela tidningen gratis
såväl till kommuner, som embetsmyndigheter, fruktar jag, att motionären
och utskottet icke gjort sig mycken reda för hvad kostnaden
för eu dylik gratisutdelning verkligen belöper sig till. Jag
skall bedja att i det fallet få lemna en liten upplysning, som kanske
kan verka en smula afkylande på ifvern att ombesörja denna gratisutdelning.
Det billigaste pris, hvarför posttidningen med dess nuvarande
format kan tryckas, uppgår, jemte kostnaden för papper till
omkring 11 kronor om året för hvarje exemplar. Om den nya föreslagna
statstidningen skulle ha samma storlek—och något mindre format
kunde väl ej ifrågakomma — kunna utgifterna för tryckningen och
papperet ej beräknas till lägre belopp än nyssnämnda eller 11 kronor
per år för hvarje exemplar. Häri är ej inberäknad kostnaden för
tidningens sättning, redaktion, den noggranna korrekturläsning,
som erfordras, bokföring, registrering med flere utgifter. Men äfven
med en beräkning af endast 11 kronor per år för hvarje exemplar,
som skulle utdelas gratis till rikets kommuner, skulle kostnaden
derför belöpa sig till mer än 30,000 kronor årligen. Men
skulle tidningen dessutom, såsom nu ifrågasatts, jemväl för intet

1 No 36.

Lördagen den 10 maj, f. m.

hållas embetsverk, myndigheter, domare, landstatens tjensteman datt för utgifsåsom
kronofogdar, länsmän m. fl. till banda, skulle kostnaden ^ aj «*«•
allena för denna gratisutdelning utom utgifterna för sättning, re- tnikänmgifvandaktion,
lokaler m. m. gå till mer än dubbla summan och säkerligen
öfverstiga 60,000 kronor. Dessa beräkningar äro icke tagna
på höft, utan verkligen gjorda af fullt sakkunnige och tillförlitlige
personer och de öfverensstämma i det närmaste med de kostnadsuppgifter,
som regeringen sjelf för flera ar sedan uppgaf, näi Riksdagen
då hade i skrifvelse begärt utgifvande af eu sådan officiel
tidning, men afskräcktes och afstod från hela förslaget när
regeringen framlagt sin utredning och visat, hvilka penningar
statsverket årligen skulle få utbetala, om förslaget skulle utföras.

Det förslaget var i alldeles samma anda som det här af motionären
nu framlagda. Jag frågar nu: kan det då vara synnerligen
lämpligt eller skall det blifva för regeringen synnerligen behagligt
att mottaga en penning på högst 15,000 kronor årligen, med hvilken
den omöjligen kan reda sig. Huruvida det för öfrigt kan
vara regeringen synnerligen angenämt att få uppdraget att vara
tidningsutgifvare och ha allt det bestyr och allt det ansvar, som
dermed följer, det öfverlemnar jag helst åt regeringen sjelf att
afgöra. Jag tror för min del i förväg, att hon skall betacka sig
för både det ena och det andra. Då således enligt min uppfattning
detta förslag, som nu för tredje gången är framlagdt, både
är onödigt, opraktiskt och orättvist, yrkar jag afsteg å detsamma.

Herr friherre Klinckowstrom: Jag inser visserligen, att i
denna kammare måhända ingen uppträder till försvar af utskottets
betänkande i denna fråga så mycket hellre som samtliga ledamöter
från denna kammare i utskottet mot betänkandet sig reserverat.
Det skall likväl icke hindra mig att på sätt som skett vid
två föregående riksdagar i min mån söka försvara ett förslag, som
enligt mitt förmenande är både nyttigt och nödigt.

Den förste talaren, som äfven var den siste i frågan att yttra
sig har visserligen med vanlig talang och skicklighet sökt försvara
den svenska akademiens privilegium på utgifvande af den tidning
som här är i fråga att öfverlemna i andra händer, men jag tror
att han gjort det såsom varande ledamot af den svenska akademien.
Jag tadlar honom visserligen icke derför, men må det ej
förtycka honom att jag i denna fråga har en annan uppfattning
af densamma. När jag under föregående riksdagar talade förbifall
till dåvarande förslag i denna fråga, vill jag minnas, att jag
yttrade det eu ersättning åt svenska akademien för det privilegium
som konung Gustaf III akademien förlänat skulle vara allt hvad
akademien rättvisligen kunde önska, så mycket hellre som akademien
ju utarrenderar denna tidnings utgifning åt enskild person.

Hvarför skulle då icke staten kunna lemna akademien ett understöd
af samma belopp jemte det fasta understöd som efter hvad

N o 36. 8

Lördagen den 10 maj, f. m.

iiat%aute7- den siste talareu nämnde, akademien af staten redan nu kar af
™wÄJf''T°(?Ikr0n0r? Att deremot TilJ''a förhindra allmänheten att få del
tiiikannagifvan- m alla s. k. legala kungörelse!’ och annonser, hvilka dock för
(Forts.)” kommunerna pa landet äro.så ytterst vigtiga att få kunskap om,
det kan jag ej inse vara rigtigt. Ett privilegium som lemnades
under Gustaf lits tid har enligt den undersökning som sedermera
skedde, på sätt utskottet vitsordar på sid. 2, icke blifvit förnvadt,
utan akademien har på 1830-talet låtit det förfalla. Derför" kan
hinder icke deraf möta för att ordna den lagtvungna annonseringen
mer tidsenligt och på annat sätt än nu sker. Att de kungörelser,
som lagligen måste stå i posttidningen för att vara gällande,
icke hafva den spridning, som önskligt vore, det visar äfven
utskottet då det på sid. 3 talar derom att utom de myndigheter,
som gratis bekomma tidningen sig tillsända, finnas endast
1,012 prenumeranter på densamma. De skäl som utskottet anfört
och som delvis blifvit al den första talaren vidrörda äro enligt
min åsigt mer än tillräckliga att motivera eu förändring af
den nu bestående ordningen med denna tidning, tv annonserna
äro både för dyra och deras gruppering lemnar verkligen mycket
öfrigt att önska. Hvad åter den förskräckelse beträffar som den
siste talaren vilie hos Riksdagen injaga, nemligen att denna fråga
skulle taga allt för stora dimensioner för att kunna i verket sättas
af Riksdagen, tror jag verkligen, att det skrämskottet var illa använda
Att för närvarande statsutskottet blott förordat ett förslagsanslag
af högst 15,000 kronor, betyder visserligen intet, ty
visar det sig, . att sedan tidningen blifvit utgifven ett år, dessa
15,000 kronor icke skulle förslå, hvad hindrar Riksdagen att stryka
ut ordet »högst», som är bifogadt detta anslag? Herrarne, som
litet sysselsatt sig med vår statsbudget, veta mycket väl, att biand
den mångfald förslagsanslag, som der figurera, är det högst få,
som hafva det^ tillägget »högst.» Det är således alls icke något
hinder, och då har Kongl. Maj:t en sådan källa att ösa ur, att
svenska akademien med såväl sitt snille som sin smak icke kan
åstadkomma en sa beskaffad rikedom, som der fins i ett obegränsadt
förslagsanslag, hvithet i allmänhet är fallet med våra förslagsanslag.
Att vilja hindra allmänheten att få del af de legala annonserna
och hvad som behöfs för att lära känna de allmänna
förhållanden, som skola lända till efterrättelse i kommunerna,
tyckes mig verkligen vara ett literärt tyranni. Det vore verkligen
bedröfligt, om allmänheten, när den betalar kostnaderna för det,
icke skulle ha rätt att få sig en officiel tidning, som innehåller
alla legala kungörelser och annonser, upprättad på ett lämpligt
sätt, blott derför att svenska akademien behagar påstå att det är
ett privilegium som icke kan afhändas akademien. Det är —
jag bär svårt att finna ordet, som jag annars icke brukar ha,
men jag skulle likvisst önskat, att denna fråga icke hade blifvit
så varmt förordad af den siste talaren, ty min öfvertygelse är,

Lördagen den 10 maj, f. m.

9 N:0 36.

att han, vid noggrann undersökning af förhållandena af opartisk
myndighet, skall finna, att här icke är, såsom han vid början af vande a/mud
sitt yttrande nämnde, ensamt frågan om skyldighet och rättighet
att försvara sin existens, utan det är på sätt som lagen föreskrif- "*•
ver, att man icke har rätt att mer än till en viss grad uppträda (Forts )

till sjelfiörsvar i allmän mening och icke heller i denna fråga
annat än till en viss gräns; och mfg synes att när man absolut
vill försvara detta privilegium, skjuter man öfver målet,

På sätt som denna fråga nu kommit till Riksdagens afgörande,
finna herrarne, att det är eu fråga, som, om Riksdagens båda
kamrar stanna i olika meningar, måste enligt mitt förmenande
afgöras genom gemensam votering. Det är derför som jag nu
icke ämnar besvära kammaren med att begära votering. Ty frågan
blir afgjordt enligt min öfvertygelse beviljad af andra kammaren,
den blir lika afgjordt enligt min öfvertygelse afslagen af
denna kammare och således blir den föremål för gemensam votering
och då skola vi se, huruvida icke denna kammare äfven med
alla dem, som sannolikt då äro bortresta, skall kunna uppvisa eu
minoritet af några och 30 röster för frågans beviljande.

Herr Lundin: Jag är förvissad om, att kammaren är för vånad

öfver att jag begärt ordet i en sådan fråga som denna.

Men den förste talaren begagnade uttryck, som i första rummet
tilltalade känslan, och då tycker jag, att förnuftet äfven bör tala
för hans åsigt. Jag får bekänna, att ehuru jag är landtbo och
äfven varit kommunalman, har jag dock aldrig från den ort jag
tillhör förnummit, att man ens haft reda på, att posttidningen
fins, och icke har försports något behof att läsa den heller, ehuru
den funnits i 50—60 år. Förlidet år yttrade jag mig äfven i
denna fråga, och jag står qvar på samma ståndpunkt nu som då.

Om denna tidning skulle spridas, är det upplyst, att kostnader!
derför skulle gå till omkring 30,000 kronor; och nyttan och gagnet
deraf skulle bli, att kommunalstämmoordföranden läste den en eller
annan gång; men icke finge deu vidare spridning i kommunen.

Vore det någon som skulle forska i den, vore det sådana personer,
som drifva advokatverksamhet; och om de vilja hafva eu tidning,
kunna de bekosta den sjelfva. Och så illa står det väl föröfrigt
icke till i vårt land, att eu så ringa afgift som 7 kronor 50 öre
afskräcker. På denna grund får jag med de enkla ord jag sagt
instämma i samma yrkande som den förste talaren hade eller
afslag å utskottets förslag.

Herr Bergström: Den ädle friherren anförde såsom för klaring,

hvarför han uppträdde i denna fråga, att han vid näst
föregående riksdag, då en likartad eller snarare samma fråga varit
före, hade talat i ämnet. Jag kan åberopa en liknande omständighet,
till förklaring hvarför jag nu uppträder. Jag tillät mig nem -

N:0 36. 10

Lördagen den 10 maj, f. m.

ifrågasatt an- jjgen äfven förra riksdagen att deltaga i den öfverläggning,
vald!Z mild- som här förevar med anledning af herr Danielsons motion. För
•ggs^Äden ärade motionären, för utskottet och för den ädle friherren
den m. m. framstår denna fråga uteslutande såsom en anslagsfråga. Enligt
(Forts) min uppfattning är den icke af sådan beskaffenhet. Den är i
sjelfva verket eu rättsfråga, och just derför ådrager den sig min
synnerliga uppmärksamhet. Man påstår, att Svenska Akademien
har förverkat ifrågavarande, akademien af Gustaf III förunnade
privilegium, derigenom, att akademien icke gjort föreskrifven anmälan.
Nu är motionären, utskottet och den ädle friherren på
det klara med, att privilegiet är förverkad t; men det går icke så
lättvindigt i vårt land att upphäfva privilegier. Jag skall söka
visa, att lagstiftningen nog skyddar privilegier — jag vill nu icke
tala om de forna riksståndens privilegier, ty de hafva såsom.kammaren
väl vet sitt skydd enligt grundlagar^, åtminstone ridderskapet
och adelns samt presterskapets privilegier, utan om privilegier
af den art, som nu är i fråga. I den gamla instruktionen
för kammarrätten af år 1831, 5 § 16 mom., står att »talan, å försummadt
fullgörande af sådana skyldigheter, som uti privilegier
blifvit städer, societeter, bolag eller enskilda personer ålagda i
afseende på någon af Kongl. Maj:t eller Rikets Ständer dem förlänad
inkomst eller rättighet» skall pröfvas af kammarrätten. I
den nu gällande instruktionen för kammarrätten af den 14 nov.
1879 återfinner jag icke detta stadgande, men saknaden häraf i
den nya instruktionen kan icke komma mig att omfatta den åsigt
att grundsatsen derigenom blifvit upphäfd, utan jag drager deraf
snarare den slutsatsen, att kompetensen att döma i dylika mål
blifvit Överflyttad från en speciell domstol, nemligen kammarrätten,
till de allmänna domstolarne. Enligt min uppfattning skulle man sätta
regeringen i största förlägenhet, om detta anslag bifölles. Regeringen
kan icke utan vidare förklara privilegiet förverkadt. Det tror jag
icke öfverensstämmer med svensk rätt. Hvad regeringen, för. att
tillgodonjuta anslaget, hade att göra, vore att anbefalla justitiekanslern
att vid domstol yrka det Svenska Akademien måtte förklaras
hafva förverkat sitt privilegium, hvilket ju för akademien
innebär en stor inkomstgifvande rättighet. Då kunde regeringen
blifva utsatt för det obehaget att domstolarne instans efter instans,
förklarade: att privilegiet icke är förverkadt! — Icke heller vore
det behagligt för motionären, statsutskottet och den ädle friherren,
om domen folie så ut. Jag tror derför, att det är allt möjligt
skäl att icke bifalla detta statsutskottets betänkande. Det är deremot
skäl att Post- och inrikes tidningar reformeras, såvidt ske
kan. Reformernas väg är redan på ett lyckosamt sätt af redaktionen
för denna tidning beträdd, och jag är förvissad om, att
redaktionen fortfarande skall göra allt sitt till för att denna tidning
skall blifva så tidsenlig som möjligt och i den vidsträcktaste
mån kunna fylla sin bestämmelse. På dessa grunder instämmer

Lördagen den 10 maj, f. m.

11 N:0 36.

jag på det fiffigaste i det yrkande om afslag, som kär blifvit
framstäldt.

Friherre Klinckowström: Jag har tagit till grundsats att
högst ogerna, om någonsin, uppträda i fejd med den siste ärade
talaren, derföre att vi i allmänhet röra oss på helt olika områden,
men händelsevis har jag nu fått honom fast, derutinnan att han
såsom argument för Svenska Akademien — jag tror icke att han
är ledamot af denna akademi, ty den har till omskrift »snille och
smak» ■— anför ett moment i en författning af 1831, hvilket
moment han sjelf sanningsenligt — och det tackar jag honom
för — förklarar hafva i en senare författning i samma ämne
blifvit utstruken Nu förvånar det mig att han, som skicklig
jurist, kan stödja sig på ett moment i en författning, som af en
senare författning blifvit upphäfdt. För vanligt menskligt bondförstånd
är det verkligen ofattligt. Då har jag, herr landshöfding
Bergström, bättre och finare papper att bjuda på. Jag har nemligen
60 § i regeringsformen, som är ännu gällande, och den
säger i slutet: »Ej heller må konungen statens inkomster förpakta
eller, till vinning för sig och kronan eller enskilda personer och
korporationer, några monopolier fastställa». — Den mest juridiska
spetsfundighet kan väl icke förneka att icke här är fråga om ett
monopol, ett monopol, som lemnats af en högstsalig svensk konung
under en tid, då vi icke hade dessa grundlagar, för att hjelpa på fotterna
ett vittert samfund, som derförutan icke kunnat existera. Med
den nuvarande grundlagen för handen, kan jag icke finna annat,
än att ett så beskaffadt monopol bör försvinna, i synnerhet när
så stora samhällsfrågor, som här äro före, annars löpa fara. Äfven
om genom domstolsutslag, hvarmed den siste talaren hotade oss,
det blefve förklaradt att Svenska Akademien icke kunde gå miste
om detta privilegium, skulle jag icke blifva särdeles ledsen. Oaktadt
jag naturligtvis aldrig kan hoppas att blifva ledamot af denna
akademi, önskar jag den all framgång och allt godt; och, om
dertill skulle fordras anslag, skulle jag gerna lemna min röst till
sådant, till vida högre belopp än det, arrendet af statstidningen
nu lemnar denua akademi. Jag tror, att hvar och eu, som ser
saken allmänt och icke kotterivis, skall medgifva, att det vore
hårdt, om icke svenska staten skulle hafva rätt att utgifva ett
allmänt annonsblad, innehållande alla de legala annonser och
kungörelser, som måste tjena till efterrättelse för landets alla
kommuner. När det visar sig, att ändamålet icke kan vinnas på
det sätt som statstidningens distribution sker och det till stor
del derför, att denna tidning måste vara eu inkomstkälla för
akademien; — hvad är då enklare, än att Riksdagen, svenska folkets
representanter, som dock eger magt öfver statens penningeskrin,
består hvad som fordras för att svenskarne i allmänhet skola få
ett tidningsblad, innehållande alla de annonser och kungörelser,

Ifrågasatt anslag
för utgifvande
af en tidning
för legala
tillkännagifvanden
m. in.

(Forts.)

N:0 36. 12

Ifrågasatt anslag
för utgifvande
af en tidning
för legala
tillkännagifvanden
TO. TO.

(Forts.)

Lördagen den 10 maj, f. m.

som de äro skyldiga att ställa sig till efterrättelse; lemnande fritt
åt akademiens posttidning att införa dessa annonser ock kungörelser
åt dem, som läsa tidningen ock dem, till kvilka akademien är
förpligtad skicka densamma. Ett motsatt förfarande finner jag
vara abderitisk! ock kan derföre icke dertill lemna min röst.

Herr Stråle: Om ifrågavarande privilegium meddelats Svenska
Akademien efter det nu gällande grundlagar utfärdats, vore
otvifvelaktigt den senaste talarens argumentation riktig; men
privilegiet är af vida äldre datum ock lärer väl följaktligen svårligen
kunna känföras under det förbud, som enligt den upplästa
paragrafen meddelats för fastställande af nya monopolier. Vi
kafva också ett stadgande i 87 § regeringsformen, huru civilock
kriminallag skall stiftas. Hvilken mängd af lagbestämmelser
finnes dock icke, som utkommit före nu gällande grundlag, ock
kvilka måste tillämpas af domstolarne. Dessa äldre författningar
gälla till dess de i laga ordning bkfvit ändrade. Jag yrkar afslag
å utskottets hemställan.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med de
derunder framstälda yrkandena propositioner, först på bifall till
hvad utskottet i förevarande utlåtande hemstält ock sedan på afslag
derå; ock förklarades den senare propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo ock företogs punktvis till afgörande bevillningsutskottets
den 7 och 9 innevarande månad bordlagda memorial
n:o 13, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
11 och 12 punkterna af utskottets betänkande n:o 7 angående
tullbevillningen.

1 punkten.

Lades till handlingarna.

2 punkten.

Utskottets hemställan bifölls.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 7 ock 8 i
denna månad bordlagda memorial n:o 51, i anledning af dels
återremiss i åtskilliga afseenden af utskottets utlåtande n:o 44
öfver ej mindre Kong!. Maj ds proposition med förslag till lag angående
ändring i vissa delar af strafflagen och till lag angående
ändring i vissa delar af strafflagen för krigsmagten den 7 oktober

Lördagen den 10 maj, f. m.

13

N:o 36.

1881 än öfver väckta motioner om ändring i strafflagen, dels ock
kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande särskilda delar af samma
utlåtande, biföll kammaren hvad utskottet i nämnda memorial
hemstält.

Föredrogs ånyo lagutskottets den 7 och 9 innevarande maj
bordlagda utlåtande n:o 52, i anledning af väckt motion om ändring
af 6 § i förordningen angående straffarbetes och fängelsestraffs
verkställande i enrum den 21 december 1857 m. m.

Herr Mankel 1: Jag skall be att i korthet få yrka afslag å ingående «-

lagutskottets föreliggande skrifvelseförslag. Till stöd för detta mitt rättln^/o^dm,
yrkande kan jag svårligen göra något bättre, än uppläsa denjTgem^att
resolution, som fattades vid publicistklubbens senaste samman- sjelf förskaffa sig
träde, hvilket bevistades af publicister af alla färger. Denna tjenl9t °''bete''
resolution lyder som följer:

»Med åberopande af sin den 29 sistlidne mars fattade, i
samma rigtning gående resolution, — rörande behandling af politiska
fångar •—, besluter klubben att, då den af lagutskottet tillstyrkta
inskränkningen af den till fängelse dömde tidningsmannens
rätt att skaffa sig inkomst af det arbete, hvaraf han, ej sällan
med familj, är för sitt uppehälle beroende, måste anses såsom en
orättvis och i nuvarande lagstiftning icke afsedd skärpning af
fängelsestraffet, samt dessutom skulle sätta honom i eu ofördelaktig
undantagsställning i förhållande till andra, till samma straff dömde,
uttala sitt djupa ogillande öfver ett förslag, hvilket ej kan betraktas
som annat än en förföljelse mot pressen.»

Till en början ber jag att få konstatera att detta skrifvelseförslag,
ehuru hållet i de allmänna ordalag som utskottet användt,
likvisst är särskild! rigtadt mot tidningsmän. Detta framgår tydligt
af såväl motionen, som motiveringen till lagutskottets betänkande.
Vidare lärer det icke kunna nekas att den föreslagna
åtgärden skulle innebära en skärpning af straffet, som icke afsetts
i den nuvarande lagstiftningen. Icke heller lärer det kunna förnekas
att tidningsmän härigenom skulle komma i en sämre och ofördelaktigare
ställning än andra, som undergå samma straff. Det hela
måste således betraktas såsom en förföljelse mot pressen, så mycket
mera förhatlig, som den i främsta rummet skall rigtas mot den frisinnade
och radikala delen af pressen. Ty under den nuvarande regimen
åtalas sällan eller aldrig tidningsmän, som försvara protektionismen,
konservatismen eller reaktionen, utan det är endast de liberale,
som lagforas och dömas till fängelsestraff. Det är således hufvudsakligen
eller ensamt dem, som den ifrågasatta bestämmelsen
måste drabba. Vid sådant förhållande skulle enligt min uppfattning
den föreslagna åtgärden, om den bifölles, få utseende af
förföljelse af det nu rådande partiet mot tidningsmän tillhörande

N:0 36. 14

Lördagen den 10 maj, f. m.

om inskränkning minoriteten. Då sådant svårligen kan anses vara Riksdagen värdigt
1 slmZndergår’ och då man i alla händelser icke bör stifta en lex in casu, kvilket
wf/frakajfäsi!) jag anser här skulle blifva fallet, tager jag mig friheten att yrka
Renligt arbete. afslag å lagutskottets hemställan.

(Forts.)

Herr Bergström: Det var ju att vänta, att den förste

talare, som hade anmärkningar att framställa mot lagutskottets
förslag skulle frambära de redan i vissa tidningar förekomna påståendena,
att lex in casu här förelåge, att förföljelse mot pressen
åsyftades, att man ville komma åt misshagliga politiska fångar m. in.
Jag tager mig friheten att bestrida hvart enda af dessa hans påståenden.
Om än villigt må medgifvas, att närmaste anledningen till
väckande af motionen varit det förhållande att personer som blifvit
dömda för tryckfrihetsbrott, fått fortsätta att skrifva brottsliga
tidningsartiklar, under det att de undergå sitt straff; så är dock
saken i utskottets betänkande behandlad i sin allmänlighet. Utskottets
hemställan åsyftar icke heller, såsom ock i vissa tidningar
uppgifvits, att skapa ett administrativt godtycke, utan att bereda
erforderlig ändring af förordningen den 21 December 1857, hvilken
är stiftad af Konung och Riksdag gemensamt. Eu person, som
är dömd till och undergår fängelse för brott mot tryckfriheten —
och det behöfver ju icke vara brott mot den politiska tryckfriheten
utan kan vara smädelse mot enskild person eller sådan lättfärdig
framställning, som »Lätt på foten» och dylika tryckalster hafva
att erbjuda — får nu visserligen efter åberopade förordning förskaffa
sig det arbete, han kan, men, märk noga, med det vilkor,
att han icke missbrukar denna rätt till brottsliga företag. Följden
af denna bestämmelse är uppenbarligen den, att fången icke får
sända ut sina tidningsartiklar till tryckning med mindre än de
äro genomsedda och lemnade utan anmärkning af fängelseföreståndaren.
Denne är censor i första instans. I trots af hvad
som står i tryckfrihetsförordningen att »någon tryckningen föregående
granskning af skrift eller något förbud emot tryckning
deraf ej skall ega rum, får eu skrift, som fängelseföreståndaren
finner brottslig icke utlemna® till tryckning. Nu kan författaren
förmena, att styresmannen för fängelset icke har rätt i sin uppfattning
; då klagar han hos fångvårdsstyrelsen. Denna blir censor
i andra instans. Fångvårdsstyrelsen kan fastställa fängelseföreståndarens
förbud eller ock ogilla detsamma. I förra fallet har
författaren rätt att gå till Kongl. Maj:t, hvilken blir censor i
tredje instans. Fångvårdsstyrelsen torde kunna lemna upplysningar
om, huru förhållandet blir, när i fängelset finnes en mycket
produktiv skriftställare som vill fortsätta med sitt brottsliga skriftställeri.
Fängelseföreståndaren har att oupphörligen läsa hans
artiklar och meddela sina beslut. I lagutskottets betänkande
åberopas ett beslut, gifvet af Kongl. Maj:t i ett dylikt mål. Man
ser visserligen deraf, att Kongl. Maj:t ogillat, att fångvårdsstyrelsen

Lördagen den 10 maj, f. m.

15 N:0 36.

gifvit ett ovilkorligt förbud för eu för tryckfrihetsbrott dömd och omskrankning
fängelsestraff undergående författare att sända sina artiklar till'' som undergår''
tryckning, men man läser tydligt mellan raderna, att, om dennaf^afförfång
rätt missbrukades till brottsliga företag, vore förbudet berättigadt. Renligt arbete.
Det står nemligen: »Dä honom i följd deraf ej heller kunde för- (F0Tti)
menas att sitt arbetes alster från fängelset utlemna, så framt dervid
ej skedde sådant i åberopade förordning förbjudet missbruk,
som befunnes leda till äfventyr för ordningen och säkerheten
inom fängelset eller eljest till något brottsligt företag.» Alltså;
hade verkligen skriften funnits vara af brottsligt innehåll skulle
Kongl. Maj :t icke upphäft förbudet. Den förste ärade talaren
förmenar, att den af lagutskottet ifrågasatta begränsningen af
fängelsefånges rätt att skaffa sig sysselsättning skulle endast
träffa de för tryckfrihetsbrott dömda eller, såsom han älskar uttrycka
sig, politiska fångar. Detta är ingalunda förhållandet.

Antag t. ex. att en person sitter inne för öfverträdelse af patentlagen.
Han har förfärdigat och sålt tillverkningar, hvarå någon
eger patent; han vill skaffa sig en tjenlig sysselsättning och i
fängelset fortsätta med nämnda tillverkning. Icke bör sådant
vara honom tillåtet, än mindre att till försäljning utlemna dylika
alster af sitt arbete. Jag skulle kunna anföra många andra
exempel af denna art. Jag tror mig emellertid genom det anförda
hafva visat, att här icke är fråga om en lex in casu, utan om
att tillämpa den grundsats, att en person, som på brottsligt sätt
utöfvat sin näringsverksamhet, ej bör, under det han undergår
straff härför, få fortsätta med samma verksamhet. Den, som
finner denna grundsats origtig, bör ogilla lagutskottets betänkande,
men den, som finner att den är vigtig, och att det är stötande
för det allmänna rättsmedvetandet, att en förbrytare under den
tid, han sitter i fängelse, får begagna sina lediga stunder att fortsätta
med en verksamhet, för hvars utöfvande han undergår bestraffning,
den bör godkänna betänkandet. •— Jag yrkar bifall
till detsamma.

Friherre Klinckowström: Jag har begärt ordet af två

anledningar. För det första för att rentvå mig från den beskyllning,
som herr Mankell behagat utkasta, då han nämnde att
protektionister och reaktionärer äro ungefär detsamma. Jag har
gjort mig, jag kan säga, en ära af att, om jag så får uttrycka
mig, vara banbrytare till det så kallade nya system, som innebär
en komplett förändring i vår tullpolitik. Den siste ärade talaren
är ju tillräckligt känd af kammaren för att försvara ett motsatt
system. Han är frihandlare. Det säger jag i hans närvaro. Är
det icke sant, må han försvara sig. Jag tror dock att han skall
instämma deruti. Således, om herr Mankell trott sig skaffa mera
kläm åt sitt yttrande genom att utkasta denna beskyllning, har
han misstagit sig. Jag kan icke dela hans åsigt och bästa be -

N:0 36. 16 Lördagen den 10 maj, f. m.

Om insJcränkning viset derpå är att den kritik, kan gjort öfver lagutskottets betän^ZTmuiergår’
bände, biträder jag till alla delar. Jag anser nemligen att denna
««skrifvelse till Kong!. Maj:t med begäran om inskränkning, ifall
Renligt arbete, sådan kan finnas lämplig, i nu gällande stadgande om rätt för
(Först.) (]enj) gom undergå fängelsestraff, att sjelfva förskaffa sig tjenligt
arbete, är både onödig och öfverflödig. Den siste ärade talaren
har lemnat oss en insyn i fängelsernas inre historia. Det anmärkta
förhållandet, att det beror på fängelsedirektören och chefen för
statens fängelser att i första och andra hand recensera trycksaker,
finner jag alldeles otillständigt, så mycket mera som 86 § regeringsformen
tydligen säger att »med tryckfrihet förstås hvarje svensk
mans rättighet att, utan någon af den offentliga magten i förväg
lagda hinder, utgifva skrifter, att sedermera inför laglig domstol
kunna tilltalas för deras innehåll, och att icke i annat fall kunna
derför straffas än om detta innehåll strider emot tydlig lag, gifven
att bevara allmänt lugn utan att återhålla allmän upplysning».
Jag har sjelf funnit, huru nyttig, huru nödvändig och huru upplysande
i många fall vår press, synnerligen den periodiska, är
för hvar och en, som sysselsätter sig med allmänna angelägenheter;
och vid hvarje tillfälle, när den tyckes blifva hotad på ett eller
annat sätt, skall jag, så vidt i min förmåga står, uppträda till
dess försvar. Den siste talaren slutade med ett effektfullt yttrande,
att man icke borde tillåta — jag minnes nu icke rigtigt huru
orden folio sig — en person, som för brott mot tryckfriheten
blifvit ålagd fängelsestraff, att fortsätta med sin brottsliga verksamhet.
Det icke endast kan hända, utan är ett faktum, att en
person, som blifvit dömd till fängelse för ett skriftligt yttrande i
en tidning, t. ex. i politiskt hänseende, kan vara en högt uppburen
man i det allmänna och i öfriga fall oförvitlig. Historien
lemnar oss många bevis derpå. Att han icke under sin fängelsetid
skulle få med sitt litterära arbete förtjena kanske det nödtorftiga
understödet för sin fattiga familj, det anser jag orättvist.
Det är nog, att han för sin förseelse blifvit dömd sin frihet förlustig.
Att derjemte hindra honom från att fortsätta sin litterära
verksamhet finner jag så mycket mera otillständigt som, om han
genom densamma ånyo felar mot vår tryckfrihetslags föreskrifter,
det är clenna lag, som skall döma honom, och vederbörande
myndigheter, som skola döma honom efter denna lag. Icke skall
en fängelsedirektör, som kanske icke har stort reda på politiska
och litterära förhållanden, sättas att vara censor i första hand öfver
tryckalster af alla slag. Det är alldeles orimligt, och jag får på
det högsta anhålla att kammaren måtte afstå lagutskottets förslag
i denna fråga.

Herr Borg: Jag skall be att få yrka af slag å utskottets

betänkande, synnerligast sedan jag hört den näst siste talaren
upplysa, att sådant arbete, äfven litterärt, som göres i fängelset,

Lördagen den 10 maj, f. m. 17 N:0 36.

innan det får släppas ut bland allmänheten och således innan 9minskränkning
det är i tillfälle att åstadkomma någon skada, är underkastadt ''ÄM?''
vederbörande fängelsedirektörers granskning. Det är således,
jag fattat rätt, alldeles omöjligt, att t. ex. en brottslig tidnings- Oeniigt arbete.
artikel kan komma ut, så framt icke fängelsedirektören medgifver (Forts-)
det. Nu kan det, såsom den siste talaren nämnde, ha sina
olägenheter att öfverlemna censuren åt eu fängelseföreståndare,
hvars kompetens man icke känner, men man torde böra fästa afseende
vid, att det är en fånge, som är föremål för denna censur,
enär man icke kan jemföra hans ställning med den frio mannens.

Jag kan således icke tycka att det är befogadt att göra inskränkning
_ i fångens rätt att sjelf välja sitt arbete. Enligt min uppfattning
vore det både oresonligt och grymt att beröfva honom
tillfälle att sysselsätta sig med det, han "förstår och hvaraf han
kan hafva nytta och nöje. Det enda, som man har att se till,
är att hans arbete icke kommer ut till skada för allmänheten.

Som sagdt är, bör väl den rättighet, fängelseföreståndaren har,
att granska fångens arbeten vara tillräckligt skydd i detta afseende.
Jag lemnar derhän, huru vida detta administrativa skydd
är fullt öfverensstämmande med grundlagen; så länge det finnes,
tror jag emellertid att allmänheten bör kunna anse sig betryggad
med afseende på ifrågavarande arbeten. Då en sådan garanti
redan nu finnes, anser jag obehöfligt att af Kongl. Maj:t begära
eu lag om inskränkning i fånges rätt att arbeta, På dessa grunder
anhåller jag vördsamt att få yrka afslag å lagutskottets betänkande,

Herr Andersson, Gustaf: Såsom synes af betänkandet,

har jag låtit anteckna mig som reservant, och jag skall be att få
förklara, hvari denna min reservation består. Utskottet har icke
velat tillstyrka motionen i dess helhet. Det är egentligen hvad
kosthållet angår, som utskottet ansett en förändring i de gällande
bestämmelserna icke tillrådlig. I det afseende! har jag reserverat
mig; men kosten är ju egentligen endast eu tmaksak,"och jag kommer
derför att yrka bifall till utskottets förslag. Den föregående
talaren, herr Mankell, vände under sitt anförande ryggen häråt,
så att jag icke kunde uppfatta, hvad han sade. Ett och annat
ord hörde jag dock, bland annat att min motion vore rigtad mot
tidningsskrifvare. Jag erkänner öppet att så är. Dem vill jag
åt, men icke alla, utan endast en del af dem; ty dem, som hålla
sig inom tillbörliga gränser, dem vill jag åtminstone lemna ifred.

Den kongl. förordningen, hvilken jag vill hafva ändrad säger:

»Fånge, som ej till arbete dömd är, vare berättigad att med
Renligt arbete sig sysselsätta, om han sjelf sådant sig förskaffar;
eganae dock fängelsets styresman tillse, att denna rätt ej till
brottsliga företag missbrukas». Jag hemställer, om så i allmänhet
sker. Jag tror det icke. Utskottet har äfven medgifvit det. Utskottet
säger: »I ett särskilt fall, der eu tidningsskrifvare öfver -Första Kammarens Prof. 1890. N-.o 36.

2

N:o 36. 18

Lördagen den 10 maj, f. m.

om inskränkning klagat ett honom i sådant afseende af vederbörande fängelseföresom
undergår ståndare meddeladt och af fångvårdsstyrelsen faststäldt föibnd,

Kongl. Maj:t genom utslag den 15 augusti 1879 förklarat,
Renligt arbete. att (jeri) g0m blifvit dömd till enkelt fängelse enligt 6 § i för(F"rt3)
ordningen den 21 december 1857 vore berättigad att under
fångenskapen med Renligt arbete sig sysselsätta». Under sådana
förhållanden är ju, hvad som står i författningen ett rent nonsens.
Det finnes ju prejudikat på, att man får skrifva hvad som helst
'' i fängelset. Det må val vara för den allmänna rättskänslan
kränkande, att eu person i fängelset får fortsätta samma brott,
för hvars utöfvande han undergår bestraffning.

En föregående talare har sagt, att i hvarje fall, då pressen
hotas, han skall uppträda till dess försvar. Det låter mycket
vackert, men jag undrar, om det icke innebär popularitetsjagt.
Det är lättare att uppträda på ett sådant sätt, än såsom jag.
Jag får icke medhåll från visst håll.

Hvad försörjningsrätten angår, och att det skulle vara orätt
att göra den ifrågasatta inskränkningen, enär en fängelsefånge
borde hafva rätt att försörja sin familj, vill jag saga, att det vore
väl märkvärdigt, om en tidningsskrifvare, som skrifver skandaler
icke någon gång skulle kunna skrifva annat. — En annan talare
har äfven uppträdt, nemligen herr Borg. Om honom skulle man
kunna säga, att han talat i egen sak och möjligen vore rädd om
eget skinn. Men. den som känner honom vet att så icke är fallet.
Hans skriftställeri går nemligen i hofsam rigtning, och han spetsar
icke sin penna, så att den kan föranleda till åtal eller straff för
brott mot tryckfrihetsförordningen.

Jag tror att jag på goda grunder framkommit med min
motion och yrkar derför bifall till utskottets förslag.

Herr Spånberg: För min del ber jag att få förena mig

med dem, som yrkat af slag i ifrågavarande betänkande. Jag
hyser nemligen den* uppfattning, att Riksdagen icke bör skrifva
till Kongl. Maj:t rörande andra saker än sådana, som äro af
behofvet påkallade. Lagutskottet har icke klart för sig, huru vida
den ifrågasatta förändringen är behöflig, ty det hemställer att
Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i
öfvervägande, huru vida icke någon inskränkning kunde finnas
lämplig. Tycken I, miue herrar, att det är skäl i att besluta eu
sådan skrifvelse, då lagutskottet sjelft icke bär klart för sig om
den ifrågasatta inskränkningen är behöflig. Jag anser den hvarken
behöflig eller lämplig. Den siste talaren, som framstält
motionen har vändt sig mot föregående talare med personliga
anfall. Hvarje riksdagsman bör hålla sig till sak och icke till
person. Hvilka meningar, vi än hysa, hoppas jag och tror, att
de hafva sin grund i eu ärlig och ren öfvertygelse. Motionären
säger, att hans motion är rigtad särskildt mot tidningsskrifvarne.

19 N:o 36.

Lördagen den 10 maj, f. m.

Vi må betänka de anspråk, vi hafva på tidningspressen, att den omimi-ränknjvg
skall1 vara snabb och att vi skola få underrättelserna genast. De per- * som undergår
soner, som sysselsätta sig med sådant skrifställeri, arbeta under {j^förTa/åTg
högtryck och med sådan hastighet, att de icke äro i tillfälle att Renligt arbete.
öfverväga hvarje ord, de skrifva. Kåka de då att skrifva något, (Forts)
som af juryn blir bedömdt såsom brottsligt och komma i fängelse,
nog är det då hårdt om de, kanske gifta och fattiga, skola blifva
beröfvade rättigheten att sysselsätta sig med det, som de vält
till sitt lefnadsyrke, och deras familjer blifva beröfvade sitt bröd,
derför att de uttalat åsigter, som den herskande majoriteten icke
för ögonblicket anser vara sanna och rätta. Jag för min del
anser rätten relativ, särskildt hvad religiösa och politiska åsigter
beträffar. En sådan inskränkning som den ifrågavarande anser
jag ej böra ske, ty man får ej döma dem allt för strängt, som
i följd af sina mot majoriteten stridande åsigter begått förseelser,
som leda till straff af denna straffart, då vi alla veta, huru lätt
åsigterna ändras, och då den förändrade majoriteten kanske snart
nog ej tycker, att den bestraffade gjort något straffvärdt. Jag
skattar det fria ordet så högt, att jag på inga vilkor vill hafva
några inskränkningar deri. Icke heller önskar jag några strängare
straffbestämmelser än de nu gällande, ty jag hyser den uppfattning,
att ju mildare straffen äro dess bättre är det. Jag yrkar
afslag.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr grefven och
talmannen enligt derunder framstälda yrkanden propositioner, först
på bifall till hvad utskottet i förevarande utlåtande hemstält och
sedan på afslag derå, samt förklarade sig finna den förra propositionen,
hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i sitt utlåtande
n:o 52, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja —95;
Nej — 14.

N;o 36. 20

Ifrågasätta ändringar
iförordningen
den 24
oktober 1885 ang.
försäljning af
vin ra. ra.

Lördagen den 10 maj, f. m.

Föredrogs å nyo första kammarens tillfälliga utskotts den 7
och 9 innevarande maj bordlagda utlåtande n:o 11, i anledning
af motioner angående förändringar i kongl. förordningen den 24
oktober 1885 rörande försäljning af vin, maltdrycker, kokadt
kaffe och andra tillagade, icke spirituösa drycker.

Herr Stråle: Tillfälliga utskottets föreliggande förslag

omfattar två punkter, af hvilka den senare, som angår den ganska
allvarliga frågan om inskränkning i försäljningsrätten rörande
vin- och maltdrycker, egentligen torde vara hufvudsaken, men
den första punkten åter, som endast afser eu bestämmelse om
drickats alkoholhalt, synes böra komma i andra rummet.

Vid sådant förhållande tillåter jag mig hemställa, att kammaren
behagade besluta, att andra punkten, omfattande a) och b)
i föreliggande utlåtande, måtte först företagas till behandling och
att derefter den första punkten föredrages.

På gjord proposition bifölls denna hemställan.

2 punkter.

Mom. a).

Herr Stråle: Jag hyser lika varmt intresse som någon

annan för alla förståndiga åtgärder till nykterhetens befrämjande,
och jag har, lika mycket som alla andra, gladt mig åt de framsteg
i detta hänseende, som man kunnat skönja, och skulle utskottets
förslag i förevarande punkt kunna ytterligare bidraga till det goda
målets vinnande, skulle jag ifrigt understödja detsamma. Men
min erfarenhet leder mig till den bestämda öfvertygelsen, att, om
detta förslag blefve lag, det skulle motverka och skada, i stället
för att leda till målet.

Utskottet redogör för förhållandena ända ifrån Hedenhös.
Så omtalar t. ex. utskottet stadgarne i de gamla landskapslagarna
och anför till stöd för den åsigt, det sedermera utvecklar, åtskilliga
strofer ur Hävamal, såsom att »värre vägkost var ej på vägen
än för många mått Öl», eller att »ju mera du dricker, dess mindre
vet du hvart ditt vett tar vägen» o. s. v. Jag vet nu icke, huru
starkt det ölet var, som våra fornfäder på den tiden använde,
men jag vågar dock antaga, att det var väsentligen starkare än
våra nutida ölsorter. Huru vida det var starkare än det nu
vanliga hembryggda ölet, vet jag icke heller, dock vågar jag
påstå, att detta sistnämnda Öl är starkare än det bayerska och
andra i handel vanligen förekommande ölsorter.

Utskottet redogör sedermera för gången af vår bränvinslagstiftning
och den sträfvan, som pågått att införa lämpliga lagbestämmelser
i fråga om varans försäljning. Att dessa åtgärder

Lördagen den 10 maj, e. m.

21 N:o 36.

varit lyckligt funna äro vi ju allesamman ense om. Men. säger ifrågasatta tinman,
vi naiva numera kommit derhän, att nästan samma ningen den 24
skal som förr användts mot bränvinet, äfven kunna tillämpas på 0fmläijniTgaaf
ölet. Ett sådant påstående förefaller mig ganska vågadt. Val vin m- mkan
missbruk af Öl ega ram, och tyvärr sker så äfven, men en (Forts,)
jemförelse mellan missbruk af Öl och af bränvin tror jag icke
håller stånd. Nu är emellertid ett faktum, att ölet, måttligt
njutet vid måltiderna ingått uti en stor del af befolkningens vanor.

År det detta bruk man vill ha bort? Utskottet synes i detta hänseende
hafva tvekat, då det säger, att anledning till anmärkning
emot Andra Kammarens beslut icke saknas, och åberopar flera
emot detsamma. Utskottet slutar dock sitt resonnement på ett
märkligt sätt, då det säger: »Men då dessa anmärkningar redan
framstälts inom Andra Kammaren af en reservant emot dess
utskotts förslag, utan att kammaren deraf låtit förmå sig att
frångå detsamma, bär utskottet funnit sig icke böra ställa den
vigtiga frågans hela framgång på spel genom att hemställa om
ändring i ordalagen för ett beslut, hvilket blott afser att uttala
en önskan, derå Kongl. Maj:t kan fästa det afseende han finner
lämpligt.» För min del, vill jag icke vara med om att hemställa
till Kongl. Maj:t om en sak, som anses olämplig.

Utskottet föreslår, att bestämmelsen skall gälla lika för städerna
som för landsbygden. Kongl. förordningen den 24 oktober
1885 gör ett ganska märkligt ingrepp i handelsfriheten genom stadgandet,
att på landsbygden, märk på landsbygden, vin icke får utan
särskildt tillstånd säljas i mindre qvaniteter än tio liter. Förhållandena
tvungo dock till ett sådant steg. För städerna gäller
icke denna bestämmelse. Nu frågar jag: har utskottet funnit
någon olägenhet af att detta förbud icke utsträckts äfven till
städerna? Jag, för min del, känner icke till någon sådan olägenhet;
men blefve utskottets förslag lag, så skulle den nya bestämmelsen
innebära, att handlandena i städerna icke finge utminutera vin,
hvaraf eu gifven följd blefve, att man tillskyndade dem en ganska
betydlig förlust utan någon motsvarande förmån. Jag har här
i min hand ett upprop frän omkring 150 handlande i Stockholm,
hvilka, på det högsta skulle beklaga sig, om utskottets förslag
blefve lag.

Men ännu större blefve olägenheten i städerna, om i fråga
om ölet utskottets förslag bifölles. Såsom vi veta, fins nu nästan
öfver allt Öl att tillgå, och arbetaren kan utan den ringaste olägenhet
deraf köpa sitt lilla förråd. Tag bort rättigheten för alla
egentlige handlande och för dem, som t. ex. hafva mindre diversehandel
eller dylikt, att sälja öl butelj vis, och för arbetaren skall
i allmänhet ingen annan utväg återstå än att anlita krogen för
att få sig eu butelj Öl. Kan det vara i nykterhetens intresse,
att man drifver arbetaren till krogen? Han kan ju lätt frestas att
stanna der och kanske äfven förtära bränvin. Om nu äfven på lands -

N;o 36. 22

Lördagen den 10 maj, e. m.

Ifrågasatta ändringar
i förordningen
den 24
oktober 1885 ang.
försäljning af
vin m. m.
(Forts)

bygden ölet vid måltiderna icke är så allmänt som i städerna,
så är det ändock tillräckligt allmänt för att förtjena beaktande.
Huru skulle nu ställningen bli, om utskottets förslag bifölles?
Handlande finge icke sälja Öl. Om till äfventyrs kommunalstyrelsen
tillstyrkt och Konungens befallningshafvande biföll, att
en separathandel med Öl finge uppstå på landsbygden, så komme
en sådan handel sannolikt icke att bära sig. Man skulle således
med skäl kunna antaga, att Öl i allmänhet icke finnes att tillgå
för andra än dem, som hafva tillfälle och råd att köpa större
qvantiteter från städerna. Jag befarar att oviljan emot ett sådant
anordnande blefve stor hos många, ja hos arbetarne vid sågverk,
jernvägsbyggnader, skogsavverkning o. s. v., torde saknaden af
tillfälle att köpa Öl butelj vis väcka större ovilja än det öfverklagade
högre priset på amerikanskt fläsk.

A landsbygden äro ganska stora kapital uti ölbryggerier
nedlagda. Tror man att, om utskottets förslag antages, deras
rörelse skulle oförminskad fortfara? Jag betvifla!'' det och befarar,
att det skulle för dessa bryggerier leda till stora förluster, kanske
till ruin.

Utskottet bjuder i stället på dricka af högst två volymprocent
alkohol. Ja, fins icke Öl att tillgå, måste man väl nöja sig dermed.
Hvilken frestelse till lagbrott bär man icke då beredt? Man bör
erinra sig, hurusom den landthandlandena medgifna rättigheten
att sälja vin buteljvis i hög grad missbrukades och att de sålde
ett så kalladt vin med det stolta namnet »La grande Liberté.»
Man blef i följd häraf nödsakad att inskränka handelsfriheten
och stadga hvad som återfinnes i 1885 års förordning. För närvarande,
då dricksförsäljning är fri och, så vidt jag vet, bedrifves
utan någon olägenhet säljes dricka för verkligt dricka. Prisskillnaden
emot Öl är ej så stor, att frestelse att förstärka drickats
naturliga kraft uppstår. Tag bort tillgång på Öl, och försök komma
icke att uteblifva att genom tillsatser höja drickats njutbarhet.
Nu svarar man mig kanske att kontroll skall hållas på svagdricka!
lika väl som på vinet. Men, mine herrar, märken väl, att
kontrollen på vinhandeln icke var tillräcklig före nämnda förordnings
utfärdande, och dock hade man endast att gorå med handelsbodar.
Huru skall man då kunna fä en tillräcklig kontroll på
svagdricka!, som kan tillhandahållas snart sagdt öfver allt?

Utskottet medgifver, att någon olägenhet af stadgandet i
fråga om vinhandeln på landsbygden numera icke eger rum.
Men derefter säger utskottet: »Maltdrycksförbrukningen har deremot
synbarligen ökats och de med denna följande, allt mera
stegrade missbruken hafva i allt vidare kretsar utbredt den urgamla
uppfattningen af ölet såsom en verklig rusdryck.» Jag kan icke
fullt vitsorda detta förhållande. Tvärt om är det min erfarenhet,
att, sedan Konungens befallningshafvande fick magt att inskränka
rättigheten för landthandlande att försälja Öl, de öfverklagade

23 N:o 36.

Lördagen den 10 maj, e. m.

missbruken icke obetydligt minskats, och jag är öfvertygad, att
de i de flesta fall skola kunna ännu mera minskas, om polismyndigheterna
och kommunalstyrelserna göra sin skyldighet.

Då handelsfriheten redan blifvit inskränkt i fråga om vin,
skulle jag visserligen, för min del, kunna vara med om eu hemställan
till Kongl. Maj:t, att landthandlandena icke finge utan
särskild t tillstånd sälja mindre qvantitet Öl än tio liter, "hvarvid
likväl är att märka, det ölet särdeles under sommaren icke håller
sig så länge. Men att nu i riksdagens sista timme väcka förslag
härom anser jag icke tillrådligt, helst då så skilda åsigter i detta
ärende visat sig.

På grund af hvad jag nu anfört inskränker jag mig till att
yrka afslag å utskottets förslag.

Herr von Krusenst j er na: Jag är i väsentlig mån före kommen

af den föregående talaren.

Såsom kammaren har sig bekant har den nu gällande lagstiftningen
angående vin- och maltdrycker, för så vidt angår deras
försäljning till afhemtning, endast afseende på landsbygden.
Stadgandena ega icke tillämpning på städerna, i fråga om Indika
sådana restriktioner, som för landet meddelats, icke funnits erforderliga.
Utskottet föreslå!- emellertid nu, att denna tillämpning
skall utsträckas äfven till städerna, och det icke blott derhän,
såsom i den följande punkten föreslås, att försäljning till afhemtning
icke får ske utan särskildt tillstånd, utan utskottet tillstyrker
i den nu föredragna punkten ett absolut förbud för hvarje handlande
i stad att till afhemtning sälja vin- och maltdrycker i förening
med annan handel. Hvilka olägenheter och förluster detta
skulle medföra för do handlande sjeifva, är tydligt, hvilka snart
sagdt olidliga olägenheter och trakasserier det skulle föranleda
för den störa allmänheten, är uppenbart. Vid sådant förhållande
föreställer jag mig att det icke skulle kunna komma i fråga att
införa en sa väsentlig inskränkning i näringsfriheten, utan att
erfarenheten visat, att den vore af beliofvet oundgängligen påkallan.
Men detta, har, jag vågar påstå det, erfarenheten icke visat.
Under den tid jag hade äran att förestå civildepartementet, ingick
Riksdagen år 1885 till Kongl. Maj:t med en skrifvelse, innefattande
anhållan om vissa ändringar i författningen angående försäljning
af vin- och maltdrycker. Denna skrifvelse remitterades till samtlige
Konungens befallningshafvande. I deras yttrande uttalades
ganska olika uppfattning i fråga om den hittills gällande lagstiftningens
verkningar, hvad angick försäljningen af vin- och maltdrycker
på landsbygden. Om jag minnes rätt, voro lika många
meningar för som mot den ifrågasatta lagförändringen. Men så vidt
jag kan erinra mig, var det ingen enda af Konungens befallningshafvande,
. som ansåg, att erfarenheten ådagalagt behofvet
af någon restriktion rörande försäljning till afhemtning af dessa

Ifrågasätta ändringar
i förordningen
den 2é
oktober 1885 ang.
försäljning af
vin m. m.
(Forts)

N:o 36. 24

Ifrågasätta ändringar
i förordningen
den 24
oktober 1885 ang.
försäljning af
vin m. m.
(Forts)

Lördagen den 10 maj, f. in.

drycker i städarna. Der fins det ju polis, som har tillräcklig
magt att afstyra de oordningar, som möjligen kunna inom dem
uppstå. Att förhållandena sedermera skulle förändrats, derom
föreligger icke den ringaste utredning. Åtminstone hafva icke
motionärerna åstadkommit någon bevisning i det afseendet. Det
enda skäl de anfört för att utsträcka författningens tillämpning
äfven på städerna har varit ett uttalande af den allmänna grundsatsen,
att lagstiftningen i detta fall borde vara lika för land och
stad. Går jag till utskottets betänkande, så finner jag der visserligen
den af herr Stråle omnämnda historiken öfver förhållandena
på Lokes och Odins tid, men någon verklig utredning af frågan
söker jag förgäfves. Tvärt om medgifver utskottet sjelft, att den
af motionärerna framstälda allmänna grundsatsen i detta fall
icke behöfver ega tillämpning. Vid sådant förhållande kan jag
icke vara med om en skrifvelse till Kongl. Maj:t i nu ifrågavarande
syfte.

Härtill kommer, att när Riksdagen aflåter en skrifvelse till
Kongl. Maj:t bör väl Riksdagen icke göra sig skyldig till rena
inadvertenser, men så skulle fallet här blifva. Enligt utskottets
förslag skulle nemligen Riksdagen hos Kongl. Maj-.t anhålla om
sådan ändring i nu gällande lag om handeln med vin- ,och maltdrycker,
att, bland annat, försäljning af dessa drycker till förtäring
på stället icke må i stad eller på landsbygd förenas med annan
handel, till hvars bedrifvande särskild anmälan erfordras. Men,
mine herrar, detta är ju redan förbjudet!

Då emellertid möjligen någon ändring kan erfordras i bestämmelserna
angående vin- och maltdrycksförsäljningen på landet,
skulle jag gerna vara med om att återremittera ärendet till utskottet
i syfte att få ett förslag, som endast gälde landsbygden och vore
lägligt formuleradt. Men eu återremiss nu i Riksdagens sista
timme torde icke hafva någon utsigt till framgång.

Vid sådant förhållande återstår för mig icke annat än att
yrka rent afslag å utskottets förslag.

Friherre Barnekow: Här föreligger ett försök från nyk terhetsvännernas

sida att strida mot alkoholen. Man kan nemligen
icke förneka, att det måste vara sorgligt och nedslående att
se, hvilken skada denna alkohol förorsakar vårt folk af alla klasser.
Det må då icke förtänkas, om vi på alla områden och således
äfven på det nu föreliggande, försöka förfölja denna alkohol.

Ku säger man, att detta Öl är så oskyldigt, och att ett ytterligare
intrång på näringsfriheten icke är tillrådligt. Men del torde
väl kunna ifrågasättas, om icke näringsfriheten bör något få maka
åt sig, när det gäller försäljning af eu vara, som, man må säga
hvad man vill, kan missbrukas, och om den missbrukas, förorsaka
mycken skada,

Hvad den nu föredragna punkten särskildt beträffar, så ifrå -

Lördagen den 10 maj, f. m.

25 N:o 36.

gasättes der att skilja vin- och maltdrycksförsäljningen från annan
handel, och jag kan, hvad landsbygden angår, försäkra herrarne,
att vi der hafva mycken olägenhet af denna försäljning tillsammans
med annan handel, men stå inför dessa olägenheter alldeles
redlösa.

Vidare är här meningen att nedsätta alkoholhalten till två
procent. Vore det,fråga om att helt och hållet förbjuda försäljningen
af vin och maltdrycker, skulle jag vara något tveksam.
Men mig är sagdt, att intet land i verlden tiar så starka ölsorter
som vårt land, och jag kan icke finna, hvarför vi skola hafva
det starkare än andra. Icke kan väl klimatet göra detta nödvändigt.
Jag mins mycket väl, att när det i bevillningsutskottet var
fråga om att nedsätta alkoholhalten i bränvin från 45 til! 50
procent, man sade, att det då skulle bli bara vatten. Men det
är ju en stor skilnad mellan 40-procent alkoholhalt och rena vattnet.
Man kan lätt vänja sig vid allt möjligt otyg. Om en maltdryck
om 2 procent alkoholhalt blir för allmänheten tillgängligt,
tror jag, att man skulle få en både helsosam och välsmakande
dryck.

Hvad städerna angår, säger man, att det vore orätt att beröfva
handelsmännen derstädes deras förtjenst. Alltid när det
är fråga om någon åtgärd till nykterhetens befrämjande, heter det,
att man måste taga hänsyn till städerna. För min del, skulle
jag gerna låta dem i detta fall förblifva vid status quo. Men om
vi återremittera förslaget, och kamrarne stanna i olika beslut, så
skulle hela frågan förfalla. Då vore det väl bättre att antaga
detta förslag och derigenom låta regeringen taga frågan under
ompröfning. År det alldeles omöjligt för städerna att undvara
denna vin- och maltdrycksförsäljning, så må de behålla den, men
låt oss på landet blifva befriade derifrån. Jag har alltid stält
mig på nykterhetssträfvarnes sida, särskildt i fråga om en sak.
hvarpå de arbeta, och som jag hoppas och tror eu gång i framtiden
skall vinna seger, nemligen det att man måste för sin egen
del afstå från bruket af ett njutningsmedel, äfven om man kan
begagna det med måtta, derför att andra icke kunna måttligt
njuta deraf. Detta är nykterhetssträfvandets djupa och sköna
innebörd.

Då jag af nyss anförda skäl icke kan yrka återremiss utan
att till äfventyra hela frågan faller, och då man, hvad angår städerna,
lugnt kan öfverlemna pröfningen af densamma i regeringens
hand, finner jag ingen annan utväg än att antaga förslaget
i dess nuvarande skick, i följd hvaraf jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr Öländer: I denna fråga har motståndet egentligen

rigtats emot, att den ifrågasatta inskränkningen är afsedd att gälla
äfven för städerna. Jag skulle gerna vara med om att den endast

Ifrågasatta ändringar
i förordningen
den 24
oktober 1885 ang.
försäljning af
vin m. m,
(Forts.)

N:o 36. 26

Ifrågasatta ändringar
i förordningen
den 24
oktober 188o ang.
försäljning af
vin in. in.
(Forts.)

Lördagen den 10 maj, f. m.

afsåge landsbygden, men jag vill dock för närvarande och, till
dess jag får se, huru diskussionen vidare kommer att utveckla sig,
derom icke göra något yrkande.

Det finnes väl knappt någon dryck eller något födoämne, som
ej, måttligt njutet, är oskadligt, ja, t. o. m. helsosamt, men som,
då det omättligt fortares, blifver skadligt. Jag tror derför att vi
icke böra tala så mycket om maltdryckernas oskadlighet., tv det
bevisar ingenting. De äro oskadliga, måttligt begagnade; det
har ingen bestridt; men de hafva två egenskaper, som göra missbruket
af desamma mycket farligare än af andra näringsmedel,
egenskaper som de hafva gemensamma med bränvinet, och hvarje
annan alkoholhaltig dryck. Den ena åt dessa är, att deras alkoholhalt
retar till ett fortsatt förtärande, äfven sedan törsten blifvit
släckt, sedan det behof blifvit fyldt, hvars tillfredställande de voro
att tillgodose. Under det att andra näringsmedel, njutna i tillräcklig
mängd medföra mättnad, som i sin ordning inskränker
och upphäfver behofvet deraf, öka deremot maltdryckerna, likasom
alla alkoholhaltiga drycker, i samma mån de förtäras, begäret
derefter. De vanliga iifsmedlen gifva ingen anledning till
öfverskridande af måttlighetens gräns, maltdryckerna deremot
locka till omåttlighet. Den andra egenskapen, om man så får
kalla den, är, att den skada, som genom ett omättligt bruk af
maltdrycker åstadkommes, träffar icke blott kroppen utan äfven
den andliga mens fiskan. De berusa hjernan, omtöckna förståndet
och fördunkla medvetandet, och hvad blir följden häraf? Jo,
handlingar åt råhet och vildhet, som den rusige sjelf skall afsky,
sedan ruset gått öfver, dåliga böjelser, hvilka säkerligen icke
skulle vaknat hos det nyktra sinnet, ja t. o. m. brott, från hvilka
eljest samvete och lagar skulle afhållit honom. Med ett ord
maltdryckerna äro, hvad man än må säga om dem, af samma
natur som spritdryckerna. Det fordras endast större qvantiteter
af de förra, för att åstadkomma samma verkan, som de senare,
samma vådor för samhället och den enskilde, samma brott, samma
demoralisering. Mot spritdryckerna har man också, fruktande
dess faror, fört ett oförsonligt krig; maltdryckerna med deras lika
talrika svit af olyckor och elände, vill man försvara. Hvarför?
Af hvilket skäl? Jag har egentligen icke hört flere än två sådana
anföras. Det har nemligen först och främst sagts, att man icke
bör inkräkta på en loflig näring. Men kan väl eu näring anses
loflig, sedan den öfvergått till missbruk? Det finnes ingen annan
näring, som drifves i större skala än behofvet krafvel’. Hvarför
skall då denna drifvas. vidsträcktare, till allmänhetens, samhällets
och statens skada, År det icke nog att skörda vinsten af den
tillverkning af dessa drycker, som erfordras för ett måttligt begagnande
af desamma? Skall vinsten ökas genom det öfverskott,
som omåttligheten, ruset och dryckenskapen fordra? Skulle ens
någon hederlig och samvetsgrann näringsidkare vilja begagna

27 N:o 38.

Lördagen den 10 maj, f. m.

sig af en sådan vinst? Jag tror och hoppas att så icke är förhållandet.
»*«««» den «4

Det andra skalet, som man anlort, ar, att om maltdrycker försäljning af
icke skulle finnas tillgängliga i handelsbodarne, svårigheter skulle m; mberedas
dem, som vilja måttligt begagna sig af dessa drycker, att (Foits''
anskaffa desamma. Ja, det kan ju bända. Men hvilken eller
hvilka träffa dessa svårigheter? Icke de rika eller de burgna, ty
de göra icke sina inköp af Öl i handelsbodarne, utan reqvirera
hvad de deraf behöfva direkt från bryggerierna och få det till sig
hemfördt. Hvar och eu vet att i allmänhet så tillgår. Het är
sålunda de smås, de mindre bemedlades talan, som man nu vill föra.

Men, mine herrar, dessa hafva icke begärt denna tjenst af oss.

Det är tvärt om just dessa, som enträget anhållit att få underkasta
§ig dessa svårigheter och såmedelst bidraga till det mål, som med
motionen åsyftas. Hafva vi icke i kammarens klubbrum sett
dessa digra folianter, innehållande tusentals egenhändigt skrifna
namn, namn icke från öfverklassen eller de rika, utan just från
dessa lägre, mindre bemedlade samhällsklasser? Och hvad vilja
alla dessa namn? Jo, de bönfalla om de olägenheter, för hvilka
man är så mån att skydda dem. De hafva halt en så sorglig
erfarenhet af dessa s. 1c. oskyldiga dryckers inverkan, att de icke
tveka, att, för undanrödjande deraf, uppoffra sin egen bekvämlighet.
Skola väl då vi, med ett opåkalladt förmyndarskap, afhålla
dem från denna offervillighet?

Jag hade verkligen sjelf tänkt framlägga ett förslag af ungefär
enahanda beskaffenhet, som det här föreliggande. Jag tvekade
dock att göra det, emedan jag saknade tillförlitlig kännedom,
huru vida de sorgliga förhållanden, som äro rådande i Norrland,
verkligen också förefinnas på andra orter. Men numera
synes mig något tvifvel i detta afseende icke vidare kunna förefinnas.
I alla delar af landet hafva, sedan denna motion sett
dagen, oräkneliga röster tillropat oss att antaga den samma.

Oräkneliga möten på landet och i städerna hafva uttalat blott en
enda mening: nödvändigheten och önskvärdheten att antaga denna
lagförändring. Nu vill jag visserligen icke påstå, att jag i allmänhet
fäster synnerligt stort afseende vid på folkmöten uttalade
opinionsyttringar. De afse vanligen åsigter, som hysas af en eller
annan klass medborgare, och gå i de flesta fall ut på att åt denna
klass bereda någon fördel. Men de möten, hvarom här är fråga,
hafva haft ett helt annat mål och en helt annan innebörd. De
hafva blott underrättat oss om rena fakta, om förhållanden i de
olika delarne af landet, hvilka vi alla icke kunna känna. De
begära icke några fördelar, de fordra endast vidtagande af eu
åtgärd, uteslutande afsedd för det allmänna bästa och samhällets
välfärd. Vi få icke helt och hållet underlåta att lyssna dertill.

Hvad kunnen väl I, Första Kammarens män, som vistas i fjärran
från de djupa leden, känna om dessa förhållanden? Huru myc -

N:o 36. 28

Ifrågasätta ändringar
iförordningen
den 24
oktober 18&5 ang.
försäljning af
vin m. m.
(Forts.)

Lördagen den 10 maj, f. in.

ket kan man från höjderna se af hvad som tilldrager sig i de
djupa dalarne? Böra vi då förbise de underrättelser, som komma
derifrån, utan annan anledning än att man tror, att de äro
öfverdrifna ?

Jag skulle vilja föra dem, som påstå, att maltdryckerna äro
oskadliga, som påstå, att de utgöra eu nyttig och helsosam dryck,
som påstå, att ingen lagstiftning erfordras emot missbruk af desamma,
jag skulle vilja föra dessa herrar med mig till de aflägsna
norrländska bygderna och visa dem taflor, för hvilka de skulle
häpna, taflor, som begäret efter dessa drycker åstadkommit. Och
det är icke blott här och der, i ett och annat hem, som dessa
taflor påträffas: de finnas öfver allt, och de uppstå så fort. Man
kan i år se ett godt och lyckligt hem, som nästa år kan vara
sköfladt. Det är förvånansvärdt, hvad begäret efter dessa drycker
då det engång blifvit väckt, hastigt utvecklar sig och hastigt förstör
dem, som hemfalla deråt. Jag har sett personer, som hängifvit
sig åt detta begär, under den korta tiden af 1 eller 2 år
från sin fulla mannakraft sjunka ned till ruiner och helt och hållet
förfalla. Det är icke ovanligt, att eu person kan förtära på en
gång 25, 30, 40 ja ända till 50 buteljer Öl, som han inköpt i
närmaste handelsbod. Man tror kanske icke, att sådant är möjligt,
men jag försäkrar Eder, mine herrar, att jag med egna ögon
sett det. När sedan dessa rusiga sällar, modiga af ruset, uppträda
på vägar och stigar, kan man förstå, att det icke skall vara mycket
bevändt med den allmänna säkerheten derstädes; när dessa omtöcknade
hjernor föresväfvas af lägre begär, vinningslystnad och
andra drifter, kan man förstå, att brott just icke skys och sedlighet
icke vårdas, och när de slutligen komma till sina fattiga hem,
kan man förstå, att hvarken familjefaderns rusiga tillstånd eller
den sorgsna vissheten derom, att den arbetsförtjenst, som skulle
användas till familjens uppehälle, stannat i handelsboden, skola
bereda mycken trefnad i det hemmet.

Nu kan man säga, att om också ölhandeln skiljes från annan
handel, begäret efter maltdrycker ändå kan tillfredställas, genom
deras anskaffande på annat håll. Ja, det oemotståndliga begäret
känner nog icke några hinder, men för alla andra torde väl ändå
afståndet och andra svårigheter utgöra något korrektiv i detta
fall. »Tillfället gör tjuf veu»», säger ett gammalt ordspråk och
frestelsen, då den står så nära att man blott behöfver utsträcka
handen för att nå hvad man åtrår, är naturligtvis mera oemotståndlig
för den svage, än om den gömmer sig på afstånd och
omgärdar sig med hinder, som måste öfvervinnas. -

Hvad jag nu sagt gäller endast maltdryckerna, ty något egentligt
missbruk af vinhandeln har icke, åtminstone inom den ort, der
jag är bosatt, under de senare åren yppat sig. Men, mine herrar,
derför hafva vi just att tacka den lagförändring, genom hvilken
försäljning af vin till mindre belopp än 10 liter numera icke

Lördagen den 10 maj t. m.

29 No 36.

får, utan särskildt tillstånd utöfvas. Säkerligen skulle dock denna
lagförändring hafva verkat mycket litet, om ej för den alkoholtörstige
ett surrogat för vinet funnits i ölet. Skulle derför
vinet nu icke få göra maltdryckerna sällskap, skulle det nog snart
öfvertaga ölets rol och medföra samma bedröfliga verkningar,
som detta.

Tills vidare yrkar jag bifall till utskottets förslag i den föredragna
punkten.

Herr Lundin: Jag tror icke, att det är välbetänkt att göra
eu så häftig rubbning i det bestående, som här är ifrågasatt. Ju
mera jag tänker på denna sak, dess mera framställa sig för mig
de svårigheter och de missförhållanden, hvilka den föreslagna lagförändringen
skulle medföra.

Jag är icke så lyckligt lottad som den föregående talaren, att
kunna stå fjärran ifrån de djupa lederna, tvärt om har jag sjelf
utgått ifrån dessa och känner mer än väl deras behof och önskningar.
Det vore, enligt min tanke, ett olyckligt ingrepp på deras
lefnadsförhållanden, om den föreslagna förändringen, att de icke
finge köpa Öl i mindre qvantiteter än 10 liter, blefve antagen.
Jag vädjar till herrarne sjelfva. Huru många af våra arbetare tron I,
mine herrar, hafva råd att på en gång skaffa sig 10 liter Öl? Och
under den kalla årstiden, då den fattige arbetaren får nöja sig
med sin magra kost, utan någon varm supanmat, då är en Va
butelj Öl ofta det enda, hvarmed han kan fä skölja ned sin middag.
Han får ofta uti timtal vara genomfrusen, men kan han
få litet Öl, sätter detta blodet i cirkulation och kanske
till och med räddar honom från att förkyla sig. Jag är icke någon
vän utaf att personer skola öfverlasta sig af starka drycker, tvärt
om, men-jag tror, att vi göra ett för stort ingrepp uti vår svenska
näringsfrihet, om utskottets förslag antages. Jag tror icke,
att faran är så stor, som mången föreställer sig.

Största delen af det vin, som säljes från dessa handelsbodar,
är ett ganska oskyldigt bärvin. Det är en inhemsk produktion,
på samma sätt som ölet. Skola vi då lägga hinder i vägen för
denna tillverkning, som hemtar alla sina råämnen inom landet?

I denna fråga har mycket talats af personer, som kunnat,
bättre än jag, föra, sina tankar till torgs. De hafva alla ansett
den föreslagna förändringen olämplig och derför skall jag, för
min del, icke spilla många ord på denna sak, utan får vördsammast-
yrka afslag på den nu föredragna punkten.

Herr Unger, Magnus: Den näst siste talaren har anfört

mycket, som till saken ej rätteligen hörer. Jag skall derför icke
heller upptaga kammarens tid med att bemöta honom. Sens
moralen af det långa talet vore, att vi alldeles skulle förbjuda
dessa förfärligt giftiga drycker. Derom är nu dock icke fråga,

Ifrågasätta ändringar
i förordningen
den 24
oktober 1885 ang.
försäljning af
vin m m.
(Forts.)

N:o 38. 30

Lördagen den 10 maj f. m.

Ifrågasätta ändringar
i f örordningen
den 24
oktober 1S8S ang.
fö rsäljning a f
vin in. m.
(Forts.)

och derför vill jag icke inlåta mig på lämpligheten deraf. Här
är fråga, huru vida man, genom det förslag, som utskottet framstält,
skall kunna komma till det mål, att man åtminstone skulle
försvåra tillgången på maltdrycker.

I fråga om förhållandena i städerna ber jag att få ansluta
mig till hvad den ärade ledamoten på vermlandsbänken i
det afseendet yttrat, och beträffande de af honom omnämnda
inadvertenserna torde dessa ensamt för sig göra betänkandet oantagligt.
I detta fall instämmer jag äfven med honom och ber att
få tillägga, att i punkten b) talas om »minuthandel», hvilket,
såsom utskottet sjelf påvisat, också är en oegentlighet, eftersom i
1885 års förordning icke talas om »minuthandel». Hvad särskild!
landsbygden angår, synes åsyftade ändamålet icke snart
kunna vinnas genom föreskrift, att försäljning af vin och maltdrycker
till afhemtning icke skulle få förenas med annan handel,
enär en landthandlare, om han än är till utöfvande! af sådan försäljning
lämplig, kunde, enligt hvad utskottet ock medgifver,
äfven om ifrågasatta stadgandet blefve lag, förvärfva rättighet
att idka vin- och maltdrycksförsäljning fastän i annan lokal, än
handelsboden — kanske i rummet bredvid — och om han icke
är för idkande af sådan handel lämplig, utan oordningaroeb missbruk
dervid ega ram, kan landthandlaren enligt nu gällande lag
af vederbörande myndighet utan vidare fråntagas rättigheten till
ifrågavarande försäljning.

Skulle den ifrågasatta lagförändringen åter verka derhän, att
landthandlaren, utan afseende å redbarhet och ordentlighet, skulle
förhindras att sälja vin och maltdrycker till afhemtning, blefve i
många fall följden den, att en landthandlare, som redan förut
endast med svårighet kunnat draga, sig fram, icke kunde berga
sig på sin inskränkta handelsrörelse, och än mindre torde i allmänhet
vin- och maltdrycksförsäljning ensam kunna föda sin man,
derest icke, såsom antagligen blefve förhållandet, rörelsen uppdrefves
genom hvarjehanda kringgående af lagen och genom lönkrögeri.

Skulle åter laglig handel med vin och maltdrycker blifva å
någon ort helt och hållet förhindrad, hvilket nu, då öl ingår i
den stora mängdens dagliga förbrukning, icke kunde anses välbetänkt
— ja, då skulle följden deraf uppenbarligen blifva allt allmännare
förekommande oloflig ölförsäljning.

Man skulle alltså icke vinna sitt mål genom att taga en laga
rätt från landthandlandena och naturligtvis gifva den åt andra,
eller åt en landthandlande i en annan lägenhet, än i hans handelsbod.
Nej, följden deraf skulle endast blifva ökade svårigheter
och fattigdom för de näringsidkande samt lönkrögeri med
deraf följande elände.

Då förslaget således icke kan leda till något godt praktiskt
resultat, och det för öfrigt förekommer många oegentligheter i
skrifvelseförslaget, hvilka förut äro påpekade, beder jag att få yrka

Lördagen den 10 maj, f. m. 31

afslag på utskottets hemställan, i hvad den berör både stad
och land.

Herr Wieselgren: Den nu förda diskussionen bör hafva

till fullo öfvertygat herrarne att lösningen af den föreliggande
frågan icke hör till de lätta.

Om jag får lof att uttala min enskilda åsigt i denna sak, så
är den det, att denna fråga icke löses förr än i sammanhang
med ölbeslcattningens införande. Utskottet har på ett par ställen
i sitt utlåtande antydt, att utskottet för sin del också hyser denna
uppfattning och jag tror, att ännu några flera diskussioner, sådana
som den i dag förda, skola alltmera utbreda samma åskådning.

Det är ingen konst att kritisera detta förslag, beslutadt i
Andra Kammaren, sedan det tillstyrkts af dess tillfälliga utskott.
Jag försäkrar eder, mine herrar, att det skulle vara mig en mycket
lätt sak att kritisera detta betänkande till och med värre än
herrarne gjort. Utskottet har icke heller framstält det såsom mönstergilt.
Utskottet har helt och hållet stält frågan på den ståndpunkt,
att vill Första Kammaren deltaga med Andra Kammaren uti
uttalande af sin opinion, att det närvarande tillståndet icke är
det bästa, utan att något måste göras för att åstadkomma ett
bättre — då tages detta förslag. Vill kammaren det icke, ja, då
afslås do t.

De af herrarne, som följt med dessa långa tvistefrågor om
maltdrycksförsäljningen, veta mer än väl, att i Andra Kammaren
hafva mångfaldiga gånger mångfaldiga förslag fallit på den
bestämda uppfattning hos majoriteten derstädes, att den lagstiftning,
som i detta fall skall åstadkommas, måste vara gemensam
för stad och land. Första Kammaren hade en annan uppfattning
men höjde sig slutligen för denna medkammarens mening och
gick 1885 in på denna princip, till följd hvaraf 1885 års skrifvelse
verkligen kom till stånd. — Jag har velat påpeka detta
emot de tvenne föregående talare, som säga, att det vore orimligt
att vi skola skicka af en skrifvelse, som vi sjeifva icke i allo
kunna godkänna. Det är dock detta, som Första Kammaren redan
gjort, ty 1885 års skrifvelse står icke i öfverensstämmelse med
den uppfattning, som förut, och åtminstone i denna stund, inom
Första Kammaren gjort sig gällande. Huru gick det ? Riksdagen
skref; och Kongl. Maj:t begagnade sin rätt att pröfva hvad som
enligt hans åsigt var klokt och verkstälbart men hvad som, efter
hans mening, var olämpligt, det fick vara. Så kom 1885 års lagstiftning
till stånd, hvilken, i fråga om försäljning af vin, har
gjort tillståndet inom landet mycket bättre än det dittills var.
Nu är frågan: har, sedan 1885, erfarenheten visat, att någonting
vidare behöfver åtgöras eller icke? Fn talare har förklarat sig
anse att, sedan, den tiden, missbruken icke varit i stigande. Jagkan
icke tillerkänna honom vitsord, då jag ser dess motioner och

N o 36.

Ifrågasätta ändringar
i förordningen
den 24
oktober 1885 ang.
försäljning af
vin m. m
(Forts.)

N:0 36. 32

Lördagen den 10 maj, f. m

drkm^i/örord Pe^ti°ner) som inkommit just från de lager, hvilkas rätt ock
ningen den 24 bästa frågan egentligen måste gälla och i synnerhet sedan jag
“«/kort diskussionen i Andra Kammaren och sett det beslut, hvartill
vin m. m. flen kommit. Allt detta måste ovilkorligen för mig bevisa, att det fin(Forls
) nes ett behof af hjelp och att sedan år 1885 förhållandena icke
ifråga om maltdryckerna hafva gått till det bättre, utan tvärt om
till det sämre.

Det vore ju ändamålslöst att upptaga kammarens tid med
att gå in uti bemötande af de speciella anmärkningar, som här blifva
gjorda emot förslaget. Det är ingen konst att bemöta ett anförande,
ett yttrande eller ett inkast, det beror ju på huru det bemötes.
Den ene tycker, att det är så eller så bemött, den andre
har ett annat tycke allt efter kvarderas uppfattning af saken. Jag
lemnar derföre allt detta å sido, ehuru jag antecknat ett och annat,
som jag väl annars tänkt bemöta.

Jag vill dock anmärka, att då man säger, att motionärerna
icke förebragt någon utredning och att icke heller utskottet åstadkommit
någon sådan, så beror sanningen häraf på hvad man
menar med utredning. De åberopade sakförhållandena ansåg utskottet
vara en tillräcklig utredning för oss. Den utredning i detalj,
som härutöfver må kunna behöfvas, den förmå icke motionärerna
åstadkomma, den kan icke det tillfälliga utskottet åstadkomma
och den kan icke Riksdagen åstadkomma; endast regeringen förmår
genom sina öfver hela landet spridda organ åvägabringa den.
Skola vi vänta på den stund, då möjligen ett tillfälligt utskott
skall kunna förebringa de nödvändiga utredningar i alla detaljer,
innan Riksdagen anser sig kunna skrifva till Kongl. Maj:t, då
skola vi aldrig kunna åstadkomma någonting.

Beträffande alkoholhalten i det i landet förbrukade ölet hör
frågan härom till dem, som jag tror att Kongl. Maj:t skulle bära
försöka att utforska. Då den komité, som hade fått sig uppdraget
att afgifva förslag om maltdrycksbeskattningen, försökte skaffa
reda på, huru maltdrycks-konsumtionen i landet stälde sig, kom
man till en summa af 42 millioner kronor, ehuru komitén på
goda grunder slöt till, att denna siffra var för låg. Sedan dess
hafva 9 ä 10 år förflutit, och utan tvifvel har denna siffra sedan
dess stigit ofantligt. Jag ber att få påpeka för herrarne, att denna
stora konsumtion dock måste vara en ganska vigtig omständighet
till förmån för det berättigade i den klagan som höres från alla
dessa olika delar af landet, dit vår erfarenhet icke sträcker sig.
Det häntyder ovilkorligen på att de i detta afseende begärda
restriktioner förtjena ett annat svar, än det att vi icke vilja göra
något i saken på grund deraf, att vi icke hafva en »tillräcklig
utredning. Yi fungera dock som representanter för detta klagande
folk. Det är på denna grund jag lemnat mina anmärkningar
, derhän. Väl är jag tillräckligt mycket »formalist» för att icke
se svagheterna i det beslut, medkammaren fattat. Men jag

Lördagen den 10 maj, f. m.

33 N:o 36.

lemnar mina anmärkningar derhän derför, att det gäller här en iMuasatta än o

'' * o d/fxng cxt* x jovotcL"

nog stor fråga, för att den icke bör falla på anmärkningsanled- ningen den 24
ningar, som kunna frånses. SS7

För min del anser jag att något måste göras i saken och att vin m- mvi
ej lämna göra någonting annat än afgifva en opinionsyttring. (Forts,)

På denna grund anhåller jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Törnebladh: Jag skall bedja att mot hvad den siste

ärade talaren anförde få anmärka, att i detta liksom i andra fall
Första Kammaren bör vara mycket noga med aflåtande af
skrivelser.

Om en skrifvelse skall aflåtas, bör den vara ett uttryck af
kammarens bestämda opinion samt lemna tillfyllest ledning för
regeringen om hvad som bör göras och huru långt kammaren
anser, att man bör gå. Det torde någon gång hafva skett på
motsatt sätt, men det är ett ytterligare skäl för kammaren att
icke upprepa det. Jag tror ock verkligen, att skrivelser aflåtas,
der man möjligen icke tänkt sig så noga för, derför att det betat
»en skrifvelse kan man ju gerna komma med», men framför allt
är det af vigt, att, om man afgifver en opinionsyttring, man icke
gör det, derför att det är en opinionsyttring, utan derför att opinionsyttringen
är i’igtig och rigtigt formulerad.

Jag yrkar afslag.

Herr Unger, Magnus: Jag vill blott mot en föregående

talare anmärka, att här icke är fråga om att afgifva en opinionsyttring
för eller emot 1885 års förordning; här är blott fråga om
att Första Kammaren skulle förklara såsom sin åsigt, att en förbättring
i nu rådande tillstånd kunde uppstå genom det specielt
nu föredragna stadgandet att fråntaga landthandlarne rättighet
att försälja maltdrycker till afbemtning. Detta är icke någon stor
fråga, utan snarare mycket liten. Den gäller alldeles icke att
afgifva en opinionsyttring för eller emot nykterbetssaken, utan
blott genom det nu föreliggande förslaget om inskränkning i de
handlandes försäljningsrätt hjelpa saken fram, bvilket jag dock
af förut anförda skäl är öfvertygad icke skulle på den vägen lyckas,
hvadan jag fortfarande yrkar afslag.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i enlighet
med de derunder framstälda yrkandena propositioner, först
på bifall till hvad utskottet i förevarande moment hemstält och
vidare på afslag derå; och förklarades den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.

Mom. b).

Första Kammarens Prof. 1890 Ko 36. 3

N:o 36. 34

Lördagen den 10 maj, f. m.

Herr Stråle: Sedan första punkten, som utgör en förutsätt ning

för den nu föredragna, blifvit afslagen, får jag äfven på
denna yrka afslag.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr grefven och
talmannen, att beträffande nu föredragna moment endast yrkats,
att utskottets hemställan skulle afslås.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan och vidare på afslag derå, och förklarades den senare
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

1 punkten.

Herr Stråle: Detta förslag är uppenbarligen tillkommet

under förutsättning deraf att andra punkten skulle bifallas, men
då den nu blifvit afslagen, torde äfven detta afslås. Jag vill
icke för närvarande vidare yttra mig om förslaget, ehuru jag har
till hands vigtiga, af fackmän meddelade upplysningar, utan
inskränker jag mig till att yrka afslag.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
grefven och talmannen, att i afseende på nu förevarande punkt
allenast blifvit yrkadt afslag å hvad utskottet hemstalt.

Härefter gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan och sedan på afslag derå, och förklarades den senare
propositionen vara med öfververvägande ja besvarad.

Anmäldes och bordlädes särskilda utskottets för behandling
af förslag angående ändrade bestämmelser med afseende på de
allmänna läroverken och pedagogiema memorial n;o 3, i anledning
af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande åtskilliga punkter
af utskottets utlåtande i anledning af Kongl. Maj ds proposition
n:0 17 och inom riksdagen väckta motioner i dithörande ämnen.

På framställning af herr grefven och talmannen beslöts, att
de denna dag första gången bordlagda ärendena skulle uppföras
främst å föredragningslistan till nästa sammanträde.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Biesért under
åtta dagar från och med den 14 innevarande maj samt herr
Andersson, Gustaf, under nio dagar från denna dag.

Justerades fem protokollsutdrag för detta sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2,io e. m.

In fidem

A. von Krusensljerna.

Sondagen den 11 Maj.

Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.; och dess förhandlingar
leddes af herr vice talmannen.

Anmäldes och bordlädes:

sammansatta stats- och bankoutskottets memorial n:o 5, angående
anvisande af ersättning till utskottets kansli; och

bevillningsutskottets memorial n:o 14, i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut rörande utskottets betänkande n:o 11 angående
Kongl. Maj:ts nådiga proposition om förändrade bestämmelser
i fråga om denaturering af bränvin,

Föredrogs, men bordlädes ånyo på flere ledamöters begäran
bankoutskottets under gårdagen bordlagda memorial och utlåtande
nås 15—17 äfvensom Riksdagens särskilda utskotts samma dag
bordlagda memorial n:o 3.

På framställning af herr vice talmannen beslöts, att de ärenden,
som denna dag bordlagts första gången, skulle på föredragningslistan
till nästa sammanträde uppföras främst bland utskottsbetänkandena.

Upplästes och godkändes bevillningsutskottets förslag till
Riksdagens skrifvelser till Konungen:

n:o 59, angående stämpelafgiften; och

n:o 60, angående vilkoren för försäljning af bränvin.

Vid föredragning åt ett från Andra Kammaren ankommet
protokollsutdrag, n:o 266, med delgifning af nämnda kammares
beslut öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 63, i anledning

N:o 36 36

Söndagen den 11 maj.

af väckt förslag om skrifvelse till Kongl. Maj:t i fråga om upphörande
eller inskränkning af skyldigheten att förrätta syner å
indelta arméns torp, beslöt Första Kammaren hänvisa detta ärende
till sitt tillfälliga utskott n:o 3

Justerades två protokollsutdrag för detta sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2,37 e. m.

In fidero

A. von Krusenstjerna.

Stockholm, David Lunds Boktryckeri, 1890.