1890. Första Kammaren. N:o 33
ProtokollRiksdagens protokoll 1890:33
RIKSDAGENS PROTOKOLL
1890. Första Kammaren. N:o 33.
Måndagen den 5 maj, f. m.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Vid föredragning af konstitutionsutskottets den 3 i denna månad
bordlagda utlåtande n:o 13, i anledning af väckt motion om ändrad
lydelse af §§ 72 och 73 riksdagsordningen, biföll kammaren hvad
utskottet i nämnda utlåtande hemstält.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
följande den 3 innevarande maj bordlagda ärenden, nemligen: konstitutionsutskottets
utlåtande n:o 14, samt statsutskottets utlåtanden
n:is 10 b och 61.
o Vid föredragning af statsutskottets den 3 i denna månad bordlagda
utlåtande n:o 62, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
afsöndring af jord från indragna militiebostället Bjuf n:o 3 i Malmöhus
län, biföll kammaren hvad utskottet i berörda utlåtande hemstält.
Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets den 3 innevarande maj bordlagda memorial n:o 63.
Efter föredragning af sammansatta stats-, banko- och lagutskottets
den 3 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 3, i anled
Första
Kammarens Prof. 1890. N:o 33. 1
N:o 33
2
Bestämmelser
om tillsättning
af
rektorsbefattningar
rid
lägre allmänna
läroverk
TO. TO.
Indragning
af vissa
läroverk.
Måndagen den 5 Maj, f. m.
ning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag, innefattande
tillägg till förordningen angående en postsparbank för riket den 22
juni 1883, biföll kammaren utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.
Vid föredragning af lagutskottets den 3 innevarande maj bordlagda
utlåtande n:o 50, i anledning af väckt motion om ändring i
27 kap. 1 § byggningabalken, biföll kammaren hvad utskottet i
nämnda utlåtande hemstält.
Fortsattes behandlingen af särskilda utskottets för behandling af
förslag angående ändrade bestämmelser med afseende på de allmänna
läroverken och pedagogierna utlåtande n:o 1, i anledning af Kongl.
Maj:ts proposition n:o 17, äfvensom i anledning af inom riksdagen
väckta motioner i dithörande ämnen.
6 punkten.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
7 punkten.
Herr Törnebladh: Jag skall icke göra något yrkande i denna,
punkt, och jag icke blott lofvar, utan skall äfven hålla löftet att
blifva mycket kort. Jag vill endast hafva till protokollet antecknadt
att, fastän jag icke har reserverat mig mot hvad Kongl. Maj:t föreslagit
och utskottet tillstyrkt, hyser jag allvarliga tvifvelsmål om
gagneligheten af den åtgärd, som föreslagits, derför att jag anser
mig hafva erfarenhet af att det nuvarande stadgandet i skollagen,
då tillsättning sker af Kongl. Maj:t på förslag af eforus utan att
ansökning eger rum, icke just alltid varit så synnerligen fruktbärande.
Jag har icke något yrkande att göra.
Efter härmed slutad öfverläggning, biföll kammaren hvad utskottet
i förevarande punkt hemstält.
8 punkten.
Mom. a).
Herr Billing: Det är säkert för alla närvarande bekant, att
Andra Kammaren i lördags fattade beslut i öfverensstämmelse med
reservationen uti femte punkten, hvarigenom förhöjning af lärarnes
löner har gjorts beroende af pedagogiska åsigters genomförande på
vissa punkter. Jag skall icke tillåta mig här försöka undersöka,
N:0 33.
Måndagen den 5 Maj, f. m. 3
hvilken betydelse detta beslut har för hela det föreliggande och vigtiga
ärendet och huru vida alltsammans genom det beslutet kan anses
vara söndertrasadt och det således icke lönar mödan att om de följande
punkterna tala, men jag kan icke underlåta att begagna mig af min
rätt att göra ett uttalande angående saken, hvari jag tror att herrarne
— hvilka åsigter vi än må hafva i pedagogiska frågor — skola
instämma med mig, nemligen att det är ett bedröfligt beslut att göra
hela löneförhöjningen för lärarne beroende af, huru andra än desse
ordna undervisningen. Jag ber att få fästa uppmärksamheten på,
hvad betydelse det nämnda beslutet har. Hvad innebär det? Det
innebär för det första ett erkännande deraf, att rättvisa och billighet
kräfva att elementarlärarne få förhöjda löner. Det innebär för det
andra, att, fastän man anser det vara rättvist och billigt, att lärarne få
löneförhöjning, dessa dock icke skola få den, så vida ej Första Kammaren
och Kongl. Maj:t vilja korrigera sina pedagogiska åsigter efter
Andra Kammarens pluralitets pedagogiska mening eller, om de icke
vilja eller kunna korrigera dem, de skola, trots hvad de anse vara
skäligt och helsosamt för den svenska ungdomens uppfostran, lemna
denna sin mening, för att köpa en löneförhöjning, som af alla med
en mun erkännes vara både rättvis och billig. Det innebär för det
tredje, att flere hundra lärare skola lida deraf, att Första och Andra
Kammarens ledamöter hafva olika pedagogiska åsigter, och att flere
hundra lärare skola — många af dem åtminstone — lida verkligt
ekonomiskt betryck, derför att det fins olika meningar i riksdagen
angående latinets betydelse för undervisningen. Det innebär således
också för det fjerde, att man i detta hänseende icke vill låta bestämma
sig blott af hvad man sjelf erkänner vara rättvist och billigt,
utan att man vill begagna sig af sin tillfälliga magt för att i strid
med andras åsigt drifva fram en mening, som förhindrar hvad man
sjelf förklarar vara rättvist och billigt.
Genom ett sådant beslut har denna fråga kommit in i en alldeles
annan situation, än den förut varit i. Det har derför med nödvändighet,
synes mig, framkallat behofvet att göra något slags försvarsrörelse
för de många, många lärares bästa, som här hotas att blifva
för nära trädt. Jag kan icke se annat än, att jag är berättigad till
— och jag känner mig skyldig, att, så vidt på mig beror, värna om
lärarnes rätt — att här försöka begagna ett medel till deras försvar,
som i detta ärende står till buds, nemligen att göra till vilkor för
antagandet af denna punkt samma vilkor som vi i lördags beslöto
med afseende på förhöjda terminsafgifter. Ty ett endast vilkorligt
medgifvande af indragning af dessa små läroverk är ett af de medel
vi hafva att verkligen utöfva någon smula tryck för att få fram det,
som man erkänner vara en rättvis och billig fordran. Jag yrkar
derför bifall till den föredragna punkten, men med inflätande af
samma vilkor, som infördes i fjerde punkten, ordagrant detsamma,
således att Riksdagen, med vilkor att den af utskottet föreslagna aflöning
för lärarne vid de allmänna läroverken fastställes, må o. s. v.
Indragning
af vissa
läroverk.
(Forts.)
N:o 33.
4
Måndagen den 5 Maj, f. m.
Indragning Herr Sandberg: I vårt land är det ingalunda ovanligt att finna
af vista perSoner, som det "ena ögonblicket äro slösare och det andra girig^FortsG
bukar, den ena dagen bära sitt hufvud högt i öfvermod och den andra
krypa fulla af missmod. Vår historia visar, att hela vårt folk ofta
nog kastats fram och tillbaka mellan motsatta ytterligheter. _ Ehuru
det ingalunda är behöflig^ i denna kammare, vill jag dock erinra om,
med hvilket hejdlöst öfvermod det ryska kriget år 1741 börjades,
samt huru detta öfvermod snart förbyttes till den ömkligaste modlöshet.
I parentes sagdt gifver mig detta i och för sig ingalunda
glädjande faktum dock förhoppning, att äfven jernvägsfebern snart
skall hafva rasat ut i vårt land, innan den hunnit åstadkomma
vår ruin.
Något dylikt har äfven förekommit i denna fråga. På 1850-talet
beviljade Riksdag och regering med ovanlig liberalitet anslag till
läroverk i så godt som hvarenda småstad, huru obetydlig den än var.
Och när städerna icke räckte till, öfvergick man till köpingarne.
Denna frikostighet nådde sin culmen, när det treklassiga läroverket i
Vernamo inrättades, der under de senare åren funnits en lärjunge i
andra och en i tredje klassen. Nu har reaktion inträffat, och man
vill indraga en mängd af dessa små läroverk. I fråga om hvilka
skola indragas och hvilka ombildas, tror jag, att det är svart, ja
nästan omöjligt, att finna fullt giltiga och objektiva grunder för det
ena eller andra. Det måste i många fall bero på subjektivt tycke
och smak. Jag har all vördnad för det särskilda utskottets subjektiva
tycke och smak och underkastar mig detsamma, utom i ett fall, nemligen
i fråga om indragning af pedagogien i Borgholm. Representanten
från Öland har väckt motion om dess ombildande till sadant
mindre läroverk, som Kongl. Maj:t föreslagit. Såsom skäl derför har
han anfört, att under det Gotland med sina 60,000 invånare bär fullständigt
läroverk, har Öland blott detta lilla för öns 36,000 invånare.
Om nu detta skulle indragas, blefve ön utan andra läroverk än folkskolorna.
Det är sant, att den södra delen af öns befolkning har
lättare att komma till Kalmar än till Borgholm, men ändock återstå
omkring 20,000 invånare, som skulle lida af indragningen. Borgholms
lilla och fattiga samhälle med omkring 800 invånare, har för denna
pedagogi gjort stora uppoffringar, köpt egen beqväm rektorsgard och
byggt präktiga lokaler för en kostnad af öfver 25,000 kronor; och
dertill bör väl någon hänsyn äfven tagas. Pedagogiens lokaler äro
sammanbygda med kyrkan och kunna således icke användas till andra
ändamål. Om man jemför Borgholms läge, synes mig, att det vore mer
skäl att bibehålla ett läroverk der än t. ex. i Marstrand eller Söderköping.
Den ö, på hvilken Marstrand är belägen, är mindre än någon kyrksocken
på Öland. Och det måtte väl ej kunna förnekas, att kommunikationerna
äro svårare från Borgholm till Kalmar eller Oskarshamn än
från Marstrand till Göteborg och från Söderköping till Norrköping
och Linköping. Utskottet har erinrat, att lärjungeantalet i Borgholm
varit ringare än som torde kunna anses bero af blott tillfälliga omständigheter.
Jag vågar påstå, att utskottet härutinnan misstagit
sig. Det beror nemligen, efter mitt förmenande, på tillfälliga om
-
5 N:o 33.
Måndagen den 5 Maj, f. m.
ständigheter. Under tiden 1863—1870, då jag var föreståndare för
dennna skola, vexlade lärjungarnes antal emellan 25 och 40, och hade
säkerligen varit större, om icke lokalen då varit så dålig samt till och
med sådan, att den om vintern omöjligen kunde uppeldas. Att lärjungarnes
antal sedan minskats, heror hufvudsakligen af följande förhållanden.
Mina båda efterträdare tillträdde befattningen med bruten
helsa och försvagade krafter samt förmådde derför föga uträtta.
Under nära två decennier har kollegabefattningen och under de senare
åren äfven rektorsbefattningen blifvit bestridd af vikarier, som
ofta nog ombyttes och hvilka omöjligen kunde hafva något synnerligt
intresse hvarken för samhället eller skolan. Af alla de samhällen, der
jag vistats, är Borgholm det enda, der jag uträttat något, som, efter
mitt eget omdöme, varit af verkligt gagn. Jag har derför tillgifvenhet
för detta lilla samhälle samt yrkar på de grunder jag nu anfört
bifall till herr Danielsons motion.
Herr Sundberg: Jag kan visst mycket gerna instämma med
den förste talaren, som här hade ordet, i ett beklagande af det beslut,
som inom Andra Kammaren är fattadt angående sjelfva löneregleringen
vid våra allmänna läroverk, men det är dock icke mödan
värdt att mycket beklaga sig öfver denna händelse, emedan man i
detta fall liksom i ändra får foga sig efter hvad medkammaren med
laglig rätt har gjort och bära med tålamod hvad som icke kan ändras.
Nu har emellertid samme talare för att, om jag så får uttrycka mig,
behålla någonting på hand för en blifvande lönereglering, som säkert
redan vid nästa riksdag kommer att föreslås, yrkat, att samma vilkor
för indragningen af dessa pedagogier skall uppställas som vid frågan
om terminsafgifterna. Mellan dessa två ting är dock, enligt min
uppfattning, en ganska väsentlig skilnad. Terminsafgifterna äro påtagligen,
enligt Kongl. Maj:ts eget förslag, pålagda för att kunna
utan allt för starka uppoffringar från statens sida åstadkomma de
förhöjda lönebelopp, som äro af Kongl. Maj:t föreslagna och äfven
af denna kammare godkända. Då är det således ganska naturligt,
att det vilkoret uppställes, att om lönerna utgå, så får beskattningen
också utgå, men om lönerna falla, får också naturligtvis förslaget
om beskattningen falla. Här är det något annat; det är fråga om
att de s. k. pedagogierna skulle indragas. Den andre talaren, som
hade ordet, talade om utskottets subjektiva smak i fråga om indragning
af det ena eller andra af dessa läroverk. Jag ber att få fästa
hans uppmärksamhet på, att detta är verkligen ingen smaksak inom
utskottet, ty utskottet har grundat sitt omdöme på mycket fullständiga
utredningar, som blifvit gjorda af läroverkskomitén år 1882, af Kongl.
Maj:t, när han framlade sin proposition till 1887 års Riksdag, och af
den nuvarande regeringen, när den framlade sin proposition till denna
Riksdag. Det förslag till indragning, som här är framstäldt, grundar
sig således på ganska stora auktoriteter. Då jag för egen del har
den uppfattningen, att dessa läroverk i allmänhet utgöra sådana besynnerliga
mellanting mellan folkskolor och hvad vi förstå med allmänna
läroverk, att de egentligen motsvara hvarken den ena eller
Indragning
af vissa
läroverk.
(Forts.)
N:o 33.
6
Måndagen den 5 Maj, f. in.
Indragning andra sortens skolor, kar jag icke något att invända mot att de förlärovert
svinna- Hvad deremot det enda läroverk, som den andre talaren sär(Forts.
) skildt berörde, eller Borgholms vidkommer, erkänner jag villigt, att
man i detta stycke kan känna sig något tveksam. Det är en läroanstalt,
som ligger på eu ö med en ganska stor befolkning. Men ett
af de tu: antingen skall detta läroverk indragas eller skall det i analogi
med hela den organisation, som är föreslagen, förvandlas till ett
treklassigt läroverk. Huru vida nu detta hör ske, lemnar jag derhän.
Utskottet har på grund af de upplysningar och utredningar som äro
gjorda kommit till sitt resultat, derför att pedagogien under de senare
åren varit ytterst fåtaligt besökt och vidare derför att en stor
del af ön har verkligen beqvämare väg till Kalmar än till Borgholm.
Nu är det likväl möjligt, att dessa förhållanden skulle kunna ändras,
hvad lärjungeantalet vidkommer, om läroverket blefve litet fullständigare
ordnadt än hittills egt rum. Jag vill icke bestrida, att det vore
en möjlighet och vågar derför ej heller motsätta mig denne talares
förslag i fråga om Borgholm, om jag också saknar skäl att bestämdt
tillstyrka hans förslag. Men i afseende på alla de öfriga tillåter jag
mig att, utan det af herr Billing föreslagna vilkoret, yrka bifall till
Kongl. Maj:ts förslag, hvilket är detsamma som utskottets, i den föredragna
punkten.
Herr Sjöcrona: Den förste ärade talaren hänvisade, vid det
förslag han gjorde i denna punkt, till Första Kammarens under sista
sammanträdet fattade beslut angående terminsafgifterna, nemligen att
dessas påläggande skulle bifallas endast under förutsättning att den
föreslagna löneregleringen faststäldes.
För min del har jag ej ansett detta vilkor vara så synnerligen
nödvändigt. Om jag hade haft den åsigten, skulle jag naturligtvis
redan i utskottet gjort yrkande om att detta vilkor blifvit föreslaget.
Jag anser nemligen och tager för alldeles gifvit, att Kongl. Maj:t ej
skulle bifalla ett ensidigt beslut af .Riksdagen om terminsafgifters påläggande,
derest ej löneregleringen gått igenom, Men jag har kunnat
vara med om att rösta för detta vilkor, emedan, såsom utskottets ärade
ordförande redan anfört, dessa båda saker stå med hvarandra i oskiljaktigt
sammanhang. Om icke löneregleringen beviljas, behöfver svenska
staten icke pålägga lärjungarnes föräldrar denna skatt, och om icke
löneregleringen beviljas, gå ju också lärjungarne och deras föräldrar i
mistning af den förmån, som kan vinnas för läroverken derigenom att
lärarne blifva på ett tillfredsställande sätt aflönade och derför också
kunna med mera nit och glädje egna sig åt sitt höga och vigtiga
kall. Men, såsom jag också vid förra sammanträdet i kammaren yttrade,
jag har alltid varit och kommer alltid att vara emot att frågor,
som icke med hvarandra hafva något inre eller oskiljaktigt sammanhang,
hoppkopplas, och jag kan ej vara med derom, äfven om dermed
åsyftas ett mål, som jag sjelf mycket gerna skulle vilja uppnå.
Derför kan jag icke biträda den förste ärade talarens förslag.
Hvad angår det nu framstälda yrkandet om bifall till herr Danielsons
motion angående pedagogien i Borgholm, har utskottets ärade
Måndagen den 5 Maj, f. m.
7
N:o 33.
ordförande redan så fullständigt besvarat detta, att jag deröfver icke Indragning
behöfver vidare utlåta mig. ff mss?
Jag yrkar bifall till utskottets förslag. (Forts.)''
Herr Billing: Då två af utskottets ledamöter icke kafva ansett
det af mig föreslagna vilkoret behöflig!, eller leda till något gagneligt,
skall jag icke hålla derpå. Får jag möjligtvis stöd från något
håll, så kommer jag naturligtvis att vidblifva det.
Jag begärde ordet för att, med afseende på frågan om pedagogien
i Borgholm, säga, att, då jag i utskottet utan tvekan varit med
om indragningen af denna pedagogi, jag också nu anhåller att få bestämdt
yrka bifall till utskottets förslag i denna punkt. Ty det vill
jag säga, att om Borgholms pedagogi skall bibehållas och man på
samma gång vill skipa rättvisa åt andra orter, och man i den afsigten
b egynner undersöka frågan om de öfriga läroverken, så skall
det ock visa sig, att lika mycket skall kunna anföras till deras fördel,
som till Borgholms. Denna pedagogi är, såsom bekant, tvåklassig
med för närvarande 13 lärjungar, och obestridligt är, att i många fall
har man på Öland vida lättare att komma till Kalmar än till Borgholms
läroverk. Yi hafva pedagogier, som äro föreslagna till indragning,
der det visserligen ej finnes mera än en klass, men deremot 26
lärjungar, och detta inom mycket stora landskap med betydliga afstånd
till närmaste läroverk. Derför synes mig uppenbart, att man
icke gör full rättvisa åt öfriga landsdelar, om man bibehåller borgholmspedagogien
samtidigt med att man indrager andra, hvilka hafva
mycket större lärjungeantal.
Jag yrkar derför bifall till utskottets förslag i dess helhet rörande
den föreslagna indragningen af denna pedagogi.
Herr Treffenberg: Det var ej min mening att uppträda i
denna läroverksfråga, men då den föregående ärade talaren höll på
att öfvergifva den ståndpunkt, som han klokt från början intagit, ansåg
jag, att jag borde uppmuntra honom vidhålla sitt yrkande, hvilket
han nu också gjort.
Här har på senare tider, i fråga om ordnandet af vårt försvar,
framhållits angelägenheten af att, såsom det heter, hålla på indelningsverkets
“köpkraft”. Äfven här i denna fråga tror jag, mine
herrar, det kan vara skäl att hålla på den nuvarande organisationens
köpkraft för vinnande af ny lönereglering och att det således är anledning
att bifalla herr Billings förslag, då det nemligen kan vara
ganska godt att hafva, om det möjligen hlir fråga om sammanjemkningar
de båda kamrarna emellan. Man kan icke veta hvad betydelse
Andra Kammaren kan fästa vid Första Kammarens beslut om bibehållande
af de gamla pedagogierna, och om man icke möjligen derigenom
skulle kunna befrämja löneregleringen.
I afseende å pedagogien i Borgholm ber jag få instämma med
herr Sandberg.
Herr Törnebladh: Jag blef verkligen förvånad, då jag hörde
den siste ärade talaren yttra sig om köpekraftens betydelse. Jag hade
N.o 33. S
Indragning
af vissa
läroverk.
(Forts.)
Måndagen den 5 Maj, f. m.
icke väntat det från honom. Men dermed må nu vara huru som helst,.
Det är något, enligt min mening, fullständigt rigtigt, att det politiska
lifvet ej kan helt och hållet undvara sammanjemkningar af åsigter,
eller uppoffringar från ena sidan, så väl som från den andra. Men om
så är förhållandet, så minskas och försvagas styrkan af den ställning,,
i hvilken man befinner sig, om man sjelf gör ett afsteg från hvad man
anser för det enda rigtiga och rätta. År det så, att Första Kammaren
finner organisationen af våra småläroverk påkalla en förändring, bör
också Första Kammaren, trogen sina traditioner och sin kallelse, hålla
på denna sin åsigt och ej göra den till en lekboll på kompromissernas
och sammanjemkningarnas svallvågor.
Det finnes för öfrigt icke blott en eller annan punkt, i hvilken
Första Kammaren sannolikt kommer att stanna i olika beslut mot
medkammaren. Det är redan en, nemligen frågan om skolläkarne,.
der detta inträffat, och betänkandet innehåller många punkter. Må
då möjlighet till sammanjemkning framgå ur de åsigter, dem hvardera
kammaren uttalat med aktning för sig sjelf och stående på den grund,
som den anser vara den rätta.
Jag antager att Andra Kammaren, huru mycket jag än måste
beklaga dess beslut i andra punkten af detta betänkande, dock ansett
detsamma gå i en rigtning, som vore för vår undervisning fruktbringande,
och då få vi, å vår sida, hålla på hvad vi anse vara rätt
och billigt.
Småläroverken hafva i åtskilliga år fört ett mer eller mindre tynande
lif, och att detta har tynat allt mer och mer sedan, efter 1887
års kongl. proposition, lärarefattningarna börjat tillsättas på förordnande,
är ju gifvet. Men det ligger också i sakens natur, att dessa,
småläroverk icke utöfva det gagnande och helsobringande inflytande,
som de större läroverken. Det beror hufvudsakligen, och en ärad
talare har också i viss mån redan antydt det, på betydelsen af den
eller de få personligheter, hvilka äro kallade att vid dessa läroverk
föra bildningens talan, och dessas betydelse och inverkan beror jemväl
på det inflytande, de mottaga utifrån. Det är äfven ganska förklarligt,
att vid de högre läroverken, eller de femklassiga med åtskilliga
eller många lärare, samarbetet utöfvar ett uppfostrande och förädlande
inflytande, under det att en eller ett par tre lärare, inskränkta
till sig sjelfva eller en ringa krets, och icke finnande den idealiserande
inverkan, som andra lärare utöfva i umgänget med sina kamrater, i
tidernas längd icke kunna oförminskadt bibehålla hela den förmåga
att uppfostra och undervisa, som de från början haft, och derför är
det äfven en naturlig sak, att småläroverken icke i längden kunna
verka så som önskligt vore, i synnerhet som de så småningom nedsjunkit
till att vara en slags tjenarinnor åt de högre läroverken, under
det att, genom den nu föreslagna ombildningen, ett vidsträcktare
fält öppnas och lärarekrafterna derigenom också kunna göras mera
fruktbringande. Det förefaller mig derför, som om vi gjorde rätt
uti att hufvudsakligen bifalla hvad här är föreslaget.
Då pedagogien i Borgholm har nämnts, tillåter jag mig yttra, att
då jag i allmänhet inom utskottet intagit den ståndpunkt att ej gerna
9
N:o 33.
Måndagen den 5 Maj, f. m.
i någon enda punkt, vare sig jag gillat den, eller icke, vilja bidraga
till sönderbrytande af Kong!. Maj:ts förslag, så bar jag icke heller
motsatt mig desamma. Inom läroverkskomitén har jag, i likhet med
komiténs öfriga ledamöter, delat den åsigt, att Öland, såsom ett isoleradt
landskap, vore förtjent af sitt eget läroverk.
Slutligen ber jag att få tillägga en sak.
Under det att vi diskutera lämpligheten af att här göra ett vilkor,
hvarigenom vi möjligen skulle kunna förlama Andra Kammarens
handlingskraft, håller denna kammare, om jag ej misstager mig alltför
mycket, på med att diskutera den ännu vigtigare frågan om terminsafgifterna,
och det ligger således fullkomligt inom denna kammares
eget skön att derigenom afklippa alla vidare underhandlingar i
den stora frågan. Dock tror jag icke att denna fråga bör anses afklippt
eller förstörd förr, än utskottsbetänkande! blifvit genomgånget
till slut och man blifvit i tillfälle att taga i öfvervägande de olika
åsigter, som der blifvit stälda vid hvarandra från den ena eller andra
kammaren, samt utskottet haft möjlighet (möjligheten är kanske
ringa) att försöka åtminstone rädda spillrorna af den kongl. propositionen.
Jag yrkar sålunda bifall till utskottets förslag i dess hufvudsakliga
del och ber särskildt, att, i fråga om Borgholms pedagogi,
få förbehålla mig min rätt att votera så, som jag finner lämpligt, i fall
votering förekommer.
Friherre Barnekow: Till hvad den siste ärade talaren yttrade
har jag ingenting att tillägga, ty jag är af samma uppfattning, som
han, dock ber jag att få säga några ord.
Kan det vara rätt att antaga något, som jag till alla delar ogillar,
äfven om jag derigenom skulle kunna vinna mitt mål?
Nej, mine herrar, jag tror ej att detta är rätt, ty om jag fordrar
att andra skola behandla mig på ett sätt, skall jag också behandla
dem på samma sätt. Det är derför jag tror, att det vore hvarken
klokt, eller värdigt denna kammare att antaga ett sådant tillägg till
denna punkt. Tv derigenom skulle ju denna kammare hafva gjort
sig skyldig till alldeles precist detsamma, som den klandrat hos medkammaren.
Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.
Herr Bergström: Jag skall icke närmare uttala mig om arten
af de beslut, som medkammaren lättat angående indragning af första
klassen vid de allmänna läroverken och framflyttning af latinet till
sjette klassen. Arten af dessa beslut är tillräckligt karakteriserad af
den förste ärade talaren.
Hvad angår det vilkor, som samme talare föreslagit att fästas vid
ett bifall till utskottets förslag i den föredragna 8:de punkten, anser
jag, för min del, samma vilkor vara klokt och välbetänkt.
Man må tala så mycket som helst om kammarens traditioner och
värdighet, så gäller dock här, som annorstädes, att när man för krig,
måste man, för att icke stå värnlös, begagna samma vapen som fienden.
Indragning
af ‘vissa
läroverk.
(Forts.)
N:o 33. 10
Måndagen den 5 Maj, f. m.
Indragning Det är möjligt att en sammanjemkning af kamrarnes olika beslut
läroverk kan åstadkommas, men för att realisera en sådan möjlighet, är det
(Forts.)'' också nödvändigt att denna kammare uppställer några vilkor, som vid
en sammanjemkning kunna efterskänkas, derest medkammaren gör på
samma sätt. Yi äro så vana vid kompromisser och sammanjemkningar,
att jag verkligen icke vet, hvarför ett sådant tillvägagående i
denna fråga skulle förefalla mera stötande än eljest. Det är ju en
allmänt känd sak, att Andra Kammaren mången gång i en fråga fattat
beslut just med afseende å det resultat, hvartill det kunde leda vid en
kommande sammanjemkning.
Nu är ju så, att grundlagen bjuder, att om kamrarne stanna
öfver någon fråga, deri ständigt eller i dess ställe särskildt tillsatt
utskott sig yttrat, uti hufvudsakliga eller till vissa delar olika beslut,
då skall utskottet söka att de olika meningarna, så vidt möjligt är,
sammanjemka och med förslag derom till kamrarna inkomma. Detta
gäller så allmänt, att äfven statsutskottet bör i de frågor, som utskottet
behandlar, föreslå en sammanjemkning, fastän, såsom vi veta,
statsutskottet i allmänhet omedelbart skrider till framställande af voteringsproposition
i ämnet.
Här är emellertid utsigt till att en sammanjemkning kan komma
till stånd. Så vidt jag vet, äro dessa småläroverk synnerligen misshagliga
för Andra Kammaren, möjligen i ännu högre grad än för den
Första, och derför tror jag att det föreslagna vilkoret skulle kunna
göra godt. Dessutom vet jag verkligen icke, i hvad mån hela den
föreliggande frågan skall betraktas såsom en enhet, eller såsom ett
aggregat af olika förslag. Det torde blifva ganska svårt att utan
sammanjemkning af utskottet afgöra, huru vida vissa delar af förevarande
ärende kunna anses vara samfäldt bifallna af Riksdagen, eller
om allt har fallit till följd af kamrarnes olika beslut.
På dessa grunder biträder jag den första ärade talarens yrkande
om införande af det föreslagna vilkoret för bifall till utskottets hemställan
i denna punkt.
Herr Sandberg: Endast några få ord. Jag vill blott bedja att
få fästa uppmärksamheten på den upplysning, som meddelats af en
föregående talare, att läroverkskomitén för sin del föreslagit bibehållandet
af det allmänna läroverket i Borgholm.
En annan talare har med hos honom vanlig skärpa förklarat, att
dess bibehållande vore orättvist och obilligt. Mot honom tager jag
mig friheten att, om möjligt med lika skärpa, förklara, att, om läroverket
i Borgholm indrages, är det i hög grad orättvist och obilligt
att icke äfven indraga läroverken i Marstrand och Söderköping.
Herr Reuterswärd: År tillståndet kamrarne emellan sådant, att
krigsförklaring redan utgått, och är förhållandet sådant, att den ena
kammaren skall försöka göra den andra så mycket obehag, som möjligt
— må man då, men först då söka med alla möjliga loiliga medel
föra detta krig. Men jag hoppas och tror, att på den ståndpunkten
äro vi dock lyckligtvis icke, hvarför jag, för min del, vördsamt an
-
N:o 33.
Måndagen den 5 Maj, f. in,
11
håller, att det af herr Billing föreslagna tillägget ej måtte af kammaren
bifallas.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
grefven och talmannen, att i afseende på nu föreliggande moment yrkats:
l:o) att utskottets hemställan skulle bifallas; 2:o) af herr Billing,
att Riksdagen, med vilkor att den af utskottet föreslagna aflöning för
lärarne vid de allmänna läroverken fastställes, måtte, med afslag å
herrar Lundbergs och Danielsons motioner, bifalla Kongl. Maj:ts förslag:
att efter nästa läsårs slut o. s. v., lika med utskottets hemställan;
samt 3:o) af herr Sandberg, att kammaren, med godkännande af herr
Danielsons i ämnet väckta motion, skulle i öfrigt bifalla utskottets
hemställan.
Indragning
af vissa
läroverk.
(Forts.)
Härefter gjorde herr grefven och talmannen propositionen i enlighet
med dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.
Herrar Treffenberg och Sandberg begärde votering, i anledning
hvaraf herr grefven och talmannen upptog hvartdera af de öfriga yrkandena
med hemställan, huru vida kammaren ville antaga detsamma
såsom kontraproposition i den förestående voteringen, samt förklarade
sig finna de härå afgifna svaren hafva utfallit med öfvervägande ja
för deras mening, som ville till kontraproposition antaga bifall till
herr Sandbergs yrkande.
Då emellertid herr Treffenberg begärde votering jemväl om kontrapropositionens
innehåll, uppsattes, justerades och anslogs en så lydande
omröstningsproposition.
Den, som vill, att vid blifvande votering om bifall till hvad
Riksdagens första särskilda utskott hemstält i mom. a) af 8 punkten
i dess utlåtande n:o 1 kontrapropositionen skall innehålla bifall till
herr Sandbergs yrkande i ämnet, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har såsom kontraproposition vid nämnda votering
antagits bifall till utskottets hemställan med den af herr Billing föreslagna
ändring.
Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja—67;
Nej—37.
N:0 33.
12
Indragning
af allmänna
läroverket i
Sölvesb org.
Måndagen den 5 Maj, f. m.
Härefter uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:
Den,
som bifaller hvad Riksdagens första särskilda utskott hemstält
i mom. a) af 8 punkten i sitt utlåtande n:o 1, röstar
Jäj
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, besluter kammaren att, med godkännande af herr
Danielsons i ämnet väckta motion, i öfrigt bifalla utskottets hemställan.
Vid slutet af den häröfver företagna omröstningen befunnos
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja—83;
Nej—21.
Herr grefven och talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till
sammanträdets fortsättande kl. 7 e. m.
Mom. b).
Herr statsrådet Wennerberg: Utskottet, särskilt denna kammarens
ledamöter, hafva visat mot den kongl. propositionen ett ganska
stort tillmötesgående. I denna lilla punkt, som det kan tyckas, skiljer
det sig dock från densamma, och det af Kong]. Maj:t till ombildning
föreslagna läroverket i Sölvesborg föreslås här till indragning. Idvilka
osynliga skäl, utskottet derför haft, det vågar .jag icke, åtminstone
icke ännu, vidröra. Se vi på de synliga, som hvar och eu kan inhemta,
så gifvas der icke några.
Sölvesborg har under den senare tiden utvecklat sig hastigt, men
alltjemnt fortgående; och om vi se på den tabell, som på sid. 84
finnes, så står det der upptaget 1889 med 47 lärjungar, således nära
dubbelt mot något af de till indragning föreslagna. Jag kan tillägga,
att för närvarande termin har antalet ökat sig ännu mera, och det är
nu öfver 50.
I allmänhet, mine herrar, äro de mindre läroverkens anseende
och tillväxt i högsta grad beroende på lärarne och främst på rektorn.
Detta gäller visserligen också om de större, men egentligen om de
mindre. Det har varit så med Sölvesborg under den tid, då det hade
få lärjungar, att rektorn, en för öfrigt synnerligen framstående man,
IB N:o 33.
Måndagen den 5 Maj, f. m.
särs kil d t här vid riksdagen, var föga fallen för det pedagogiska kallet, indragning
Sjelf hade jag såsom inspektor, då jag för flera år sedan reste om- Yärmlerker^
kring till läroverken, den ledsnaden, att just i Sölvesborg få tilldela Sölvesborg
rektorn, såsom min pligt bjöd, en ordentlig skrapa för det sätt, hvarpå (Forts.)''
läroverket sköttes. Han har gått; en annan rektor har kommit i hans
ställe. Denne är en synnerligen framstående rektor; och från första
stunden, han mottog sin befattning, steg läroverket i anseende. Det
har nu som sagdt, öfver 50 lärjungar. Kan man då vilja indraga
detta läroverk, då det högsta antalet i de läroverk, som föreslagits
till indragning är 24? — Det torde vara svårt.
Men jag kommer nu till hvad jag löst vidrörde nyss. Det kanske
finnes ett annat skäl, som torde förmått utskottet att med en viss
misstro se detta stora antal lärjungar. Det var icke utan, att blott
få veckor, innan Kongl. Maj:ts förslag inkom, ett rykte spreds, att
man hade tagit emot från folkskolan likt och olikt för att få upp
antalet i läroverket. Jag ansåg min skyldighet vara att undersöka
förhållandet, och jag fann att ryktet var ogrundadt. Särskildt har jag
ett utlåtande från stadsfullmägtige i Sölvesborg och en särskild inlaga
från stadens målsmän och föräldrarne till de gossar, som intagits,
hvilka handlingar vederlägga detta iykte. Då således det möjliga inre
skälet för en vägran till Kongl. Maj:ts proposition angående Sölvesborg
torde få anses fallet, och då icke några ytterligare skäl kunnat
anföras att frångå Kongl. Maj:ts proposition, hemställer jag vördsamt
till kammaren, om den icke ville finna öfverensstämmande med hvad
rätt är, att detta läroverk upptages till ombildning, i stället för indragning.
Herr Billing: I Kongl. Maj:ts proposition 1887 föreslogs till
indragning också Sölvesborgs treklassiga läroverk. I den nuvarande
propositionen föreslås dess bibehållande, och herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet har angifvit grunden, hvarför han nu
har "föreslagit, att detta läroverk skulle bibehållas, nemligen att antalet
lärjungar har betydligt ökats under de senaste åren. Lika med
honom kan jag också af egen erfarenhet konstatera, att det ringa
antalet lärjungar i Sölvesborgs skola under den förre rektorn i väsentlig
mån berodde på dåvarande lärare, likasom jag kan konstatera, af
personlig bekantskap med den nuvarande rektorn, att han är en mycket
duglig man. Men oaktadt jag gerna medgifver detta, kan jag
dock icke medgifva, att det endast berodde på de förre lärarenas
mindre duglighet, att i detta läroverk funnos så få lärjungar likasom
jag, för min del, icke kan tro, och då icke heller kan medgifva
—• enär jag anser mig hafva någon personlig kännedom om förhållandet
— att höjningen i lärjungarnes antal berott endast derpå, att
läroverket fått en så duglig rektor. Lärjungarnes antal har höjts i
Sölvesborg på ett högst märkvärdigt sätt. under perioden 1879—83
funnos i de tre klasserna sammanlagdt i medeltal 17 lärjungar. Således
icke fullt 6 i hvarje klass. Under perioden 1884—88 funnos också
endast 17 lärjungar, således icke fullt 6 i hvarje klass. Då höjdes med
ens summan af lärjungar, jag kan icke säga, om det var höstterminen
N:o 33. 14
Måndagen den 5 Maj, f. m.
Indragning 1888 eller höstterminen 1889, på ett högst märkvärdigt sätt. Om jag
“färoverkeTi missminner mig, och jag tror icke att jag gör det, uppflyttades
Sölvesborg. e^er uppgingo med ens från folkskolan i Sölvesborg till det allmänna
(Forts.)'' läroverket 20 lärjungar. Jag kan omöjligen öfvertyga mig derom,
att en sådan hastig öfversvämning från folkskolan in i detta allmänna
läroverk är af normal natur och sådan att man kan vänta, att den
skall fortfara, och jag kan ännu mindre, med kännedom om förhållandena
i denna stad, anse, att det vore önskvärdt, att det fortfarande
blefve fallet, att så många skulle tagas från folkskolan och flyttas in
i det allmänna läroverket.
Herr statsrådet har fäst uppmärksamheten på, att nu finnas i
Sölvesborg 50 lärjungar, och han sade, att alltså har det läroverket
flere lärjungar än något af dem, som äro föreslagna till indragning.
Ja, absolut sedt, är det nog sant, men jag får fästa uppmärksamheten
på, att Sölvesborgs läroverk har 3 klasser. Det blir 16 lärjungar i
hvar klass, och om vi se på statens kostnader för öfriga läroverk, så
finna vi, att det finnes allt åtskilliga, som i detta afseende kunde hafva
större anspråk på att få en omorganisation. Ty vi hafva små läroverk
— jag skall nu blott hålla mig till dem, som ligga i Vesterås
stift — der vi hafva t. ex. i en enklassig pedagogi 26 lärjungar. Då
så är förhållandet, har väl denna skola, från den nämnda synpunkten
sedt såsom ock från många andra synpunkter, ett vida kraftigare laga
försvar, än ett elementarläroverk, som har tre klasser och 50 lärjungar.
Detta så mycket mer, som den af mig nämnda pedagogien icke
har fått detta höga antal på en termin, då kongl. proposition väntades
om dess indragning. Under 5 års lopp har den haft öfver 20
lärjungar. Det är pedagogien i Säter, jag åsyftar.
Om jag nu ser saken från en annan synpunkt, från synpunkten
af Sölvesborgs belägenhet i förhållande till andra läroverk, så finnes
säkerligen icke något af de till indragning föreslagna läroverken, som
har en så nära belägenhet till andra, icke öfverbefolkade läroverk,
som Sölvesborgs, hvilket ligger 3 mil från Kristianstads och lika
långt från Karlshamns läroverk. Mellan Sölvesborg och Kristianstad
och Karlshamn är jernvägsförbindelse. Således kan väl icke någon
stad ligga så väl till för att kunna umbära ett läroverk som Sölvesborg.
För att uppdraga en jemförelse vill jag nämna, att i Dalarne
hafva vi 2 pedagogier, i Säter och Hedemora, som blifvit föreslagna
till indragning. Jag har icke i utskottet velat påyrka deras bibehållande
särskildt derför, att i viss mån kan sägas om det ena af
dessa läroverk detsamma, som kunde sägas om Sölvesborgs förr i verlden.
Men jag vill fråga, om det kan vara öfverensstämmande med
billighet, att ett så stort landskap, som Dalarne, skall hafva blott ett
läroverk, under det att ett så litet landskap, som Blekinge skulle (utom
Sölvesborgs) hafva ett fullständigt i Karlskrona och ett 5-klassigt
läroverk i Karlshamn. Obillighet framträder klart, i synnerhet då man
betänker att i det förra landskapet nu finnas två läroverk, som ligga
hvarandra så nära, som Säter och Hedemora, hvilka skulle kunna slås
tillsamman, då man under vanliga konjunkturer skulle komma upp till
ett lärjungeantal, vida högre än det i Sölvesborg.
Måndagen den 5 Maj, f. m. 15
Jag tror derför icke, att den höjning i lärjungeantal, som Sölvesborg
visat under den senaste tiden, endast beror derpå, att läroverket
har fått dugligare lärare, och jag accentuerar, att Sölvesborgs
samhälle har större lätthet att sända sina ynglingar till andra läroverk,
än någon af de andra städer, hvilkas små läroverk föreslagits
till indragning och som öfverlupit oss i utskottet med ansökningar
om att verka för att deras läroverk måtte få bibehållas. Det är icke
alla _ samhällen, som hafva den dristigheten att gå till ecklesiastikministern
med sina önskningar, men de hafva gått till särskilda ledamöter
i utskottet, som de trott kunna verka för dem. Jag kan, för
min del, icke blifva öfvertygad om, att det finnes några verkliga skäl,
som tala för bibehållande åt Sölvesborgs läroverk, mera än för många
af de öfriga små läroverkens bibehållande, hvarför iag vrkar bifall
till utskottets förslag.
Herr statsrådet Wennerberg: Jag skall bedja den förre ärade
talaren att få framställa min åsigt om behofvet af en skola äfven i
ett litet stadssamhälle, en åsigt, som icke öfverensstämmer med hans.
Det att hänvisa lärjungarne från ett litet, i allmänhet mindre bemedlad^
samhälle att fara till en större stad, t. ex. Karlshamn eller
Kristianstad, der ett större läroverk är beläget det anser jag vara
att beröfva dem den medborgerliga bildning, som de skulle kunna erhålla
i sin egen stad. Att skicka dem till något annat mindre läroverk,
det vore åter verkligen påkostande för ett litet samhälle, som
har gjort och vill gorå något för att hafva sin egen skola.
Jag vill icke inlåta mig på en jemförelse mellan de rikt befolkade
trakterna kring Sölvesborg och de glest befolkade i Dalarne, icke
heller vill jag tala om det olika behofvet af dylika skolor på landsbygden
och i städerna. I städerna är det särskildt för yrkesidkarne,
för handtverkarne nödigt att hafva den allmännaste bildningen att
tillgå pa nära hall. Skjuter man undan den till ett annat ställe, så
få de den icke, till stor skada för sin framtid, ty de flesta hvarken
vilja ^eller kunna fortsätta studierna annorstädes eller alla klasser
framåt. Att fa den endast i folkskolans mått är åter att förqväfva
en utveckling, som kunde lernnas dem för ganska ringa medel. Det
år ett skäl, hvarför jag anser, att man icke bör alltför noga räkna
med de södra delarne af Sverige i afseende på deras rikedom af både
högre och lägre läroverk. Der folkmängden är större, der fordras
ock flere anstalter.
Hvad nu beträffar skälet, hvarföre det skulle blifvit så många
lärjungar, tror jag mig, utan att vidare tala om de duglige lärare,
som nu kommit på tal, kunna nämna något annat såsom förklaring.
På den tid, då det var blott 6 lärjungar i hvarje klass eller 17 lärjungar
inalles, då fingo de förmögnare i Sölvesborg skicka sina lärjungar
till angränsande läroverk, der de kunde få en ordentlig undervisning.
När det sedan kom duglige lärare till Sölvesborg, då behöfde
de icke detta. Det är det ena skälet till det ökade antalet. Det andra
är ovedersägligen lärarnes förtjenst och särskildt den utmärkte
rektorns.
N:o 33.
Indragning
af allmänna
läroverket i
Sölvesborg.
(Forts.)
N:o 33.
Indragning
af allmänna
läroverket i
Sölvesborg.
(Forts.)
16 Måndagen den 5 Maj, f. m.
Då jag för min del icke kan finna någon anledning till att detta
antal skulle minskas, och ej heller har något skäl att hänvisa en del
af de talrika lärjungarne till ett större läroverk, enär mindre läroverk
i trakten icke finnas, dit dessa lärjungar lämpligen skulle kunna
skickas, alltid med stor kostnad för föräldrarne, inser jag verkligen
icke, hvarför afslag å Kongl. Maj:ts förslag yrkats.
Herr Sundberg: Blott några få ord anhåller jag att få framföra
och vill i öfrigt instämma med herr Billing. Jag tror icke mycket
på behöfligheten af Sölvesborgs läroverk, utan tror, att de skäl, som
af den nyssnämnde talaren hafva blifvit anförda, äro fullgiltiga. Det
talades om, att det är synd att från en liten stad i en tätt befolkad ort
låta lärjungarne gå till andra städer för att der söka den utbildning,
af hvilken de kunna vara i behof, men det lära de väl få finna, sig
vid i Sölvesborg och dess omnejd, lika bra som i en hel mängd af de
andra städer med omnejd, om hvilka beslut här redan är fattadt. Hvad
den täta befolkningen der omkring Sölvesborg beträffar, har jag visserligen
icke några statistiska siffror till hands; men det skulle mycket
förvåna mig, om befolkningen i denna bygd kan anses talrikare, än
t. ex. befolkningen omkring staden Linde. Hvad Dalarne beträffar, är det
väl sant, att denna provins är glesare befolkad än den del af Blekinge,
der Sölvesborg ligger, men, märken väl, mine herrar, att Dalarnes
begge pedagogier, både den i Säter och den i Hedemora, äro
utan betänkande indragna, och hela denna provins är sålunda hänvisad
på Falun ensamt. Skulle det då vara så märkvärdigt vådligt att
hänvisa Sölvesborgs ungdom till de nära och beqvämt, i förhållande
till Sölvesborg, belägna städerna Karlshamn och Kristianstad? Jag tror
det knappast, och jag tror likaledes, såsom af samme talare blifvit anmärkt,
att den hastiga tillväxt, som läroverket i Sölvesborg har fått,
gifver någon anledning till hvarjehanda tankar, huru vida denna hastiga
tillväxt kan vara fullt normal, trots det att vi fått en så förträfflig
rektor på platsen, som här är närnndt.
Sammanlagdt, det ena med det andra, har jag inom utskottet slutligen
icke kunnat annat än biträda pluralitetens mening. Jag får dock
säga, att jag har så mycken respekt för Kongl. Maj:ts ord och den
utredning, som kommit från regeringen, att jag länge tvekade, och
till och med gjorde något motstånd beträffande detta Sölvesborgs läroverk,
men jag blef slutligen på många sätt öfvertygad om rigtigheten
af dess indragning och står ännu fast dervid, hvarför jag yrkar bifall
till utskottets förslag.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med de derunder
framstälda yrkandena propositioner, först på bifall till hvad utskottet
i förevarande moment hemstält och sedan på afslag derå; och
förklarades den förra propositionen, hvilken upprepades, vara med
öfvervägande ja besvarad.
X
Måndagen den 5 Maj, f. na.
17 N:o 33.
9 punkten.
Friherre Klingspor: På sid. 52 i betänkandet har chefen för
ecklesiastik-departementet till statsrådsprotokollet den 14 februari 1887
yttrat några ord, på hvilka jag skulle be att tå taga fasta. Han har
der betonat, att den anmärkta fåtaligheten af lärjungar vid de lägre
läroverken skulle leda till “slöseri med statsmedel", der förhållandet
icke vore det rätta mellan lärare och lärjungar. Hvad menas med slöseri
med statsmedel i detta fall? Jag har sökt i Kongl. Maj:ts proposition
för att få reda derpå och kommit till den uppfattning, att omkring
200 kronors kostnad måste statsverket i allmänhet underkasta sig
för hvarje lärjunge; således bör anses, att om man allt för mycket afvika*
från nämnda siffra, man är inne på “slöseri med statsmedel*.
För att något så när komma till denna siffra, behöfves, efter hvad jag
kan se, för ett högre läroverk omkring 300 lärjungar, för ett femldassigt
omkring 90 lärjungar och för ett ombildadt läroverk, sådant
utskottet föreslagit, omkring 50 lärjungar. Nu är att märka, att i denna
fråga, beröres egentligen endast de lägsta läroverken. Det hade varit
ömkligt, att Kongl, Maj:ts förslag varit mera omfattande än det föreliggande,
ty åtskilliga läroverk finnas, der missförhållandena äro synnerligen
påfallande. Vid läroverken i Hudiksvall och Luleå går kostnaden
för hvarje elev upp till omkring 400 kronor. Dessa läroverk
äro ofullständiga och jag föreställer mig, att, om de vore fullständiga,
man skulle kunna vinna bättre resultat i detta afseende. I Södermanland
hafva vi två läroverk, ett i Strengnäs och ett i Nyköping. I Nyköping
är ju lärjungeantalet ganska beaktansvärdt, men i Strengnäs
närmar sig kostnaden för lärjunge till 500 kronor. Båda dessa äro
latinläroverk,'' och det synes mig derför egendomligt, att i fråga om
det ena° af dessa, som ligger i en trakt, afstängd från all kommunikation,
någon förändring icke skulle anses erforderlig. På senare tider
hafva igenom kommunikationsförhållandena alldeles nya centra uppstått,
och såsom en följd deraf behöfvas också förändringar i det, som af
gammalt består. Detta kan gälla icke blott förenämnda, utan äfven
andra läroverk. Då nu en ombildning af vissa läroverk är föreslagen,
vill jag framhålla, att det finnes femklassiga läroverk, som på grund
af sitt elevantal också ådraga staten en exempellös stor kostnad, nemligen
omkring 500 kronor. Bland dessa komma i främsta rummet läroverken
i Norrtelje, Enköping, Piteå och Haparanda. Jag föreställer mig, att
det vore möjligt att inrymma dessa läroverk bland de af utskottet till
ombildning föreslagna, utan att någon skada skedde, då ju afsigten är
att utbilda dessa senare till femklassig undervisning. Bland de läroverk,
som nu föreslås till ombildning, finnas några, som hafva ett afsevärdt
litet antal elever. Läroverkskomitén har framhållit, att en orsak
härtill möjligen kan vara, att undervisningen i dessa läroanstalter är
af så ringa omfång. Men vid de femklassiga läroverken kan omöjligen
detta skäl gälla, ty dessa hafva haft en utsträckt undervisning
under längre tid. Af de till ombildning föreslagna läroverken hafva
de i Söderköping, Askersund, Trelleborg och Mai-strand ett så litet
antal elever att kostnaden för dem uppgår till ungefär det belopp, som
Första Kammarens Prat. 1890. jV.-o 33. 2
Ombildning
af vissa läroanstalter.
N:o 33.
Ombildning
af vissa läroanstalter.
(Forts.)
18 Måndagen den 5 Maj, f. in.
nyss nämndes. Efter läroverkskomiténs förslag skulle vi sätta en
minimisiffra (30) för elevantalet, under hvilken siffra ett läroverk icke
borde bibehållas. Utskottet synes icke hafva fäst sig vid en sådan
minimisiffra. Vid läroverket i Söderköping har lärjungeantalet på senare
åren ökats till 35, och, då dertill kommer, att det ligger centralt
i en rik ort, kan detta läroverks fortvara under lämplig form möjligen
anses befogadt. Askersund deremot är en obetydlig plats, och
jag föreställer mig, att läroverket der icke är värdt den uppoffring,
det kräfver, emellan 350 ock 400 kronor för lärjunge. För Trelleborg
gäller ungefär detsamma, utom att Trelleborg gått utföre under de
senare åren. Marstrand har sin egen historia. Der uppgår kostnaden
för elev till öfver 500 kronor. Lärjungeantalet der har också minskats
från i medeltal 22 under början af 80-talet till 19 år 1886.
Staden har också i viss mån gått tillbaka. Förr fans der en rektor,
som sjöng så vackra visor i borgarståndet att han lyckades få läroverket
till 3-klassigt. Då fans också garnison på platsen. Staden har
stora naturliga förmåner: badgäster om sommaren och sill om vintern,
men se vi på undervisningen, tror jag icke att den lemnar några stora
resultat. Jag vill ännu en gång påpeka, att kostnaden för elev der
möjligen Lomme att uppgå till omkring 600 kronoi''. Begagnar jag
mig nemligen af de siffror, som Kongl. Maj:ts proposition innehåller,
skulle ett lägre elementarläroverk kosta minimum 9,150 kronor och
med ålderstillägg o. s. v. i vissa fäll ända till 11,600 kronor. Jag vill
nu icke göra något yrkande, derför att de anmärkningar, som jag framstält,
äro allt för omfattande att det skulle medföra något resultat,
vare sig jag begärde återremiss eller skulle följa reservanterna i afseende
på Söderköping och Marstrand. Hvad Marstrand beträffar, förnekar
jag bestämdt att något afseende behöfver fästas vid dess läge.
Det ligger nära Göteborg och har goda komunikationer, hvartill kommer
att ungdomen derstädes i regel går ut till sjös och att undervisningen
oftast ej vinner annat mål än att barnen någon tid skola
vara upptagna af skolan för att ej gå och slå dank.
Herr Ehrenborg: I en motion har i Andra Kammaren herr
Wester hemstält, att, vid ombildningen af Engelholms läroverk, detsamma
skulle förses med 4 ämneslärare. Särskilda utskottet har vid
behandlingen af denna motion ansett sig icke kunna tillstyrka densamma.
Jag för min del anser, att det icke finnes något skäl att afstå
denna motion, utan att flera skäl tala för att detta läroverk vid
ombildning bör förses med 4 ämneslärare. Utskottet har sagt: “Om
också utskottet måste medgifva, att läroverket i Engelholm, som af
Kongl. Maj:t ‘ansetts böra erhålla 3 ämneslärare, såsom herr Wester i
sin motion framhållit, har ett för ett så beskaffadt läroverk stort
lärjungeantal, anser sig dock utskottet icke nu böra hemställa om att
detta läroverk skulle såsom herr Wester påyrkat erhålla 4 ämneslärare. “
Detta är hela den motivering, som utskottet har kostat på motionen.
Redan skolkomitén 1882—83 hade satt upp detta läroverk att förses
med 4 ämneslärare. Det är visserligen sant att derefter lärjungeantalet
sjunkit ned till 55, beroende derpå att rektorn sökte sig derifrån och
19 N:o 33.
Måndagen den 5 Maj, f. m.
fick eu annan plats, men under 30 års tid har detta läroverk läst sjette Ombildning
klassens kurser, ock såväl staden är i ständigt framåtgående, som kring- af vina läro''
Huggande landsbygd tätt befolkad. Om man jemför lärjungeantalet ^FortsT
i Engelholm med'' det i de två läroverk, som skulle förses med 4 ämneslärare,
så ställer sig för närvarande lärjnngeantalet större i Engelholm
än i Warberg och Falkenberg. Vid 1889 års slut funnos nemligen
69 lärjungar i Engelholms läroverk, medan i Warbergs funnos
61 och i Falkenbergs 54. Tager man så i betraktande, att Laholms
pedagogi kommer att indragas, finner man lätt, att lärjungeantalet i
Engelholm måste ökas. En del af södra Hallands barn kommer nemligen
att förflyttas dit. Derjemte behöfver Bjäre härad, en bland de
starkast befolkade trakter i norra Skåne, ett läroverk, som kan taga
emot det ökade antal lärjungar, som kan finnas nödigt. 1 södra delen af
detta härad har man förut sändt sina barn till Helsingborg; men vi
känna litet hvar, att Helsingborgs läroverk är alldeles öfverfullt.
Engelholm hade under de senare åren utfäst sig att aflöna en fjerde
lärare, hvilket förhållande visar, att staden är lifligt intresserad för att
hålla uppe femte klassens kurser i läroverket, och talar i min tanke
klart och tydligt, för att detta läroverk bör förses med 4 ämneslärare.
Af ekonomiska skäl har staden för närvarande måst indraga denna plats.
Jag skall be att få yrka bifall till herr Westers motion.
Herr Törnebladh: Såsom af anteckning i slutet af utskottets
betänkande framgår, har jag af andra göromål varit hindrad att närvara
i utskottet vid det definitiva afgörandet af frågan om småläroverkens
ombildning och indragning. Jag har dock varit närvarande
under diskussionerna och kan från dessa liksom från samma frågas
behandling inom läroverkskomitén intyga, att det i denna för öfrigt
ganska kinkiga fråga om läroverkens omorganisation knappast finnes
något svårare än att sätta gränser, beroende af det ena läroverkets
lärjungeantal i förhållande till det andras. Det är hufvudsakligen
detta skäl, som, så vidt jag kan förstå, har gjort, att utskottet i allmänhet
hållit sig mycket nära intill Kongl. Maj:ts proposition i ämnet
med ett undantag, som nyss blifvit nämndt. Så fort man aflägsnar
sig från Kong!. Maj:ts förslag i detta fall, råkar man ut på de
olika intressenas något gungande mark. Huru berättigadt det än må
vara att förvandla läroverket i Engelholm på sådant sätt, som den
siste värde talaren föreslagit, torde det dock möta någon betänklighet,
att Riksdagen skulle göra det i den form, som na föreslagits, eller
rent af på eget initiativ. Utskottets förfarande i detta fall öfverensstämmer
temligen noga med den praxis, som i allmänhet varit iakttagen
inom statsutskottet, att, i afseende å utvidgningen af bestående
statsinstitutioner, Riksdagen så litet som möjligt bör taga annat initiativ
än det, som kan antagas ligga i en välvillig motivering. Denna
välvilliga motivering finnes i sjelfva verket vid Engelholms läroverk.
Den är af den föregående talaren uppläst. Då den är mycket kort,
tillåter jag mig att ytterligare betona densamma. Det heter: “Om
också utskottet måste medgifva, att läroverket i Engelholm, som af
Kongl. Maj:t ansetts böra erhålla tre ämneslärare, såsom herr Wester
N:o 33. 20
Måndagen den 5 Maj, f. m.
Ombildning [ sin motion framhållit, har ett för ett så beskattadt läroverk stort
af vissa lära- lärjungeantal, anser sig dock utskottet icke nu böra hemställa om,
—)• att detta läroverk skulle, såsom herr Wester påyrkat, erhålla fyra
1 ämneslärare*. Nu vill jag mycket gerna erkänna, att “nu“ icke är
kursiveradt, men det kan man gorå i diskussionen, om man vill, och
jag är fullt öfvertygad om, att, i fall i framtiden beslut i denna rigtning
påfordrades, ordet nu blefve kursiveradt. Jag skall således alls
icke inlåta mig på någon vederläggning, utan endast anmärka,^ att
äfven läroverket i Alingsås i sådant fall skulle kunna göra något
anspråk på att ihågkommas.
Hvad åter beträffar det resonnement, som fördes af den talare,
som först hade ordet i denna fråga, innehöll det utan tvifvel åtskilligt
att tänka på. Hvad han framdrog stöder sig i viss man också
på läroverkskomiténs framställning i ämnet. Läroverkskomitén har
uttalat åsigter, som i vissa fall gå längre än Kongl. Maj:t och utskottet
nu framstäf, t. ex. i afseende å både Hudiksvall och Strengnäs.
Dock bör det anmärkas, att, så länge domkapitélsinstitutionen
linnes qvar i Strengnäs, det möter rent praktiska svårigheter att förvandla
detta läroverk, vid hvilket prof skola afläggas, till ett femklassigt,
och det torde icke vara skäl att komplicera frågan genom
att införa den på detta fält. Hvad den förste talaren framhållit, har
i sjelfva verket också i icke så obetydlig mån blifvit uppmärksammadt
både af Kongl. Maj:t och utskottet. Det förhåller sig nemligen
så, att i utskottets förslag liksom i Kongl. Maj:ts ingår tanken på
att en mer eller mindre praktisk linie skulle kunna inrättas vid de
till ombildning föreslagna läroverken. Om nu också detta kan anses
vara tvifvelaktigt och böra blifva föremål för blott och bart försök,
så länge institutionen icke är fullt pröfvad, måste dock erkännas, att,
om den praktiska linien skulle visa sig hafva någon framtid, läroverken
skulle lättare kunna fylla skolsalarne med lärjungar än annars,
hvartill också kommer den ytterst vigtiga omständighet — som kanske
icke torde hafva blifvit till fullo beaktad -— att dessa läroverks styrelser
hafva rättighet att i mån af utrymme mottaga qvinliga lärjungar.
Vid sådant förhållande är det alldeles klart, att sifferantalet,
sådant det gestaltat sig under den gångna tiden, icke kan blifva en
tillförlitlig mätare på hvad som i framtiden och till och med i den
närmaste framtiden skulle kunna inträffa. Det skulle ju kunna hända,
att tilloppet af qvinliga inträdessökande icke blefve så litet, och att
läroverken således vid ett sådant försök i samundervisningens tjenst
komme att blifva mera lifaktiga, än de under andra förhållanden
skulle kunnat visa sig. Nu erkänner jag mycket gerna, att frågan
om samundervisningens införande äfven i de tre- och tvåklassiga
läroverken har sina betänkligheter, och att, såsom vid behandlingen
af denna fråga i fjorårets norska storting yttrades af dåvarande kultusministern,
det har sina ganska allvarsamma betänkligheter att anordna
undervisningen för qvinno!'' i större skala vid de läroverk, der
icke någon qvinlig lärarinna finnes. Men det må nu vara framtidens
sak - att utveckla denna tanke. Skall det emellertid blifva något af
detta, är det icke skäl att denna gång taga till för snäft med dessa
21 N:o 33.
Måndagen den 5 Maj, f. ni.
till ombildning föreslagna läroverk. Om jag också för min del skulle
vilja vara med om att utesluta ett par af de nu nämnda från den
krets, om hvilken Riksdagen nu skulle besluta, har jag icke velat påyrka
det af samma skäl, som nyss nämnts, nemligen att, så fort man
börjar bryta sönder, man icke vet, hvar man skall stanna. Dessutom
bör jag tillägga, att i en följande punkt utskottet har föreslagit —
och jag antager att, då detta icke har rönt något allvarsamt motstånd
i utskottet, det icke heller har att möta något sådant i Riksdagen
— att Riksdagen ville undersöka, om icke något femklassigt läroverk
också borde undergå en omorganisation. Dermed är ju frågan
icke med det beslut, som nu fattas så inskränkt, som man vid första
påseende skulle kunna tro, utan det är tillfälle för realiserandet äfven
af de önskningar, som den förste talaren ansett sig böra frambära.
Jag tror derför, att det under närvarande förhållanden skulle vara
klokast att bifalla utskottets förslag, sådant det blifvit framburet, om
också både den ene och andre kan hysa tvifvelsmål om en eller annan
detalj. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Sundberg: Här är redan ganska varmt inne, och jag fruktar,
att den långa pedagogiska diskursen gjort kammarens ledamöter temligen
trötta. Jag skall derför icke till förnyadt besvarande upptaga
de två siste talarnes anmärkningar, helst den talare, som sist hade
ordet, tillräckligt bemött desamma. Jag öfvergår således genast till
flickorna, emot h vilka jag hyser några betänkligheter, naturligtvis
icke emot dessa i och för sig sjelfva, utan emot den Barnundervisning,
som af Kongl. Maj:t är föreslagen och äfven af utskottet förordad.
Jag har inom utskottet haft mycket stora betänkligheter emot denna
samundervisning, men jag har icke velat reservera mig emot beslutet.
Emellertid kan jag icke underlåta att här under diskussionen uttala
precis samma betänkligheter.
Jag får, för min del, bekänna, att jag icke tror på förträffligheten
af den här föreslagna samundervisniugen. Det vore märkvärdigt,
om vid våra elementarläroverk en sådan samundervisning skulle
vara en lycklig ny anordning, hvilken på folkskolans område icke
slagit lyckligare ut än så, att öfver allt, der det låtit sig göra, skiljer
man gossarna från flickorna och undervisar hvardera könet för sig.
Erfarenheten af denna samundervisning är hittills inom den bildade
verlden mycket liten och har slagit ut på ett sätt, der denna undervisning
i större skala varit tillämpad, att det icke manar till efterföljd. Hvad
Europa vidkommer, hafva försök egentligen gjorts i några skolor i
Holland. Der har likväl undervisningen varit allt för kort tid i gång,
för att man med säkerhet skall kunna säga, huru den kommer att slå
ut. Detsamma är förhållandet i Norge, der man har, jag tror knappast
flera än 3 skolor, kanske några flera, der samundervisning existerar,
men äfven der äro experimenten temligen färska. Den del af
den kultiverade verlden, der samundervisningssystemet i större skala
är utfördt, är i Nordamerikas Förenta stater. Och hvad höres derifrån?
Både godt och ondt. Somliga säga, att denna undervisning
slagit förträffligt ut. En klass, hvars vitsord dock gäller ganska
Ombildning
af vissa läroanstalter.
(Forts.)
N:0 33.
Ombildning
af vissa läroanstalter.
(Forts.)
22 Måndagen den 5 Maj, f. m.
högt, nemligen läkarne, säga i allmänhet tvärt om. Oppositionen emot
samundervisningen derstädes synes, så vidt jag varit i tillfälle att
döma, med hvarje år ökas. Om man, under sådana förhållanden,
skall i vårt land på en gång införa Barnundervisning i 19 särskilda
läroverk, måste detta anses vara något vågadt.
Jag skulle, för min del, icke hafva det ringaste att anmärka,
om vid ett och annat af de lägre läroverken, der vederbörande kommuner
önska detta, Kongl. Maj:t meddelade tillåtelse att på försök
och tills vidare anordna en sådan undervisning, men att genom lag
slå fast, att om alla dessa 19 kommuner besluta sig för samundervisning,
skall denna i hvar och en pågå, det är för mig något
starkt.
Jag nödgas således, till följd af min uppfattning af det mindre
tjenliga i bägge könens Barnundervisning, rent af yrka på, att den
punkt i 4 mom., som handlar om samundervisningen, må utgå.
Jag anser derigenom Iiongl. Maj:t alldeles icke betagen sin frihet
att, på ett eller annat ställe, medgifva ett sådant experiment, om det
befinnes lämpligt.
Det heter i 4 mom.:
“att vederbörande kommunalstyrelse må i sammanhang med beslutet
om förbemälda vilkors uppfyllande afgöra, dels enligt hvilken
bildningslinies undervisangsplan läroverket bör inrättas,
dels huru vida q vinliga lärjungar må, i mån af utrymme, vid
läroverket mottagas,
dock att kommunalstyrelsens beslut i ärendet skall Kongl. Maj:ts
pröfning och stadfästelse underställas.*
För min del önskar jag, att ur denna punkt orden “dels huru
vida qvinliga lärjungar må, i mån af utrymme, vid läroverket mottagas*
måtte utgå.
Det förefaller kanske herrarne underligt, att jag ifrågasätter en
sådan ändring, men jag kan icke hjelpa, att så sker. Ju mera jag
tänker på denna sak, dess mera reser sig mitt samvete upp emot att
genom lag stadfästa att vid 19 läroverk på en gång skall införas
samundervisning.
Riksdagens magt är stor, det vet jag nog, men den är icke tillräckligt
stor för att förändra eller förvandla olikheten emellan de
båda kön, som kallas man och qvinna.
Jag yrkar på, att de af mig föreslagna orden måtte ur 4 mom.
utgå.
Herr Billing: Då den siste ärade talaren yrkade afslag på en
del af utskottets förslag, och då jag inom utskottet icke haft något
att invända emot den ifrågavarande punkten, anser jag mig skyldig
att försöka försvara det, som blifvit föreslaget till utstrykning.
Jag tror icke, att någon, som till sitt lynne är betänksam, utan
mycken tvekan kan gå in på ett så pass stort och nytt uppslag, som
innebäres i programmet om samundervisning mellan gossar och flickor.
Jag vill icke heller neka till, att jag, för min del, kan hafva betänkligheter
i detta hänseende, hvilka jag också haft tillfälle att i offi
-
23 N:o 33.
Måndagen den 5 Maj, f. in.
ciella utlåtanden uttala. Men å andra sidan synes det mig, som om Ombildning
man icke kunde bestrida, att programmet om Barnundervisning möj- a^isfa^ro
ligen kan innebära något godt och att, om man begynner att ''''(Fort/)*''
tillämpa det med stor försigtighet och så småningom, det icke kan
hafva någon synnerlig våda med sig.
Här är nu icke föreslaget, hvarken af Kongl. Maj:t eller af utskottet,
att det bestämdt skulle blifva Barnundervisning i några eller
i många eller ens i ett enda af dessa läroverk, utan här är föreslaget,
att, om “kommunalstyrelserna, på grund af anstälda särskilda
undersökningar, ville besluta sådant, skulle det vara dem tillåtet att
hafva Barnundervisning i dessa läroverk". När jag nu tänker på, att
dessa läroverk äro mycket små och lärjungarne derstädes således icke
hinna till någon högre ålder, att dessa under barndomen i allmänhet
lefva tillsammans och hafva mycket gemensamt, synes det mig icke
vara någon våda att medgifva denna föreslagna tillåtelse.
Det fins äfven ett positivt skäl, som för mig betyder ganska
mycket i detta hänseende. Det är den mycket stora svårigheten för
våra små stadssamhällen att bereda åt sina flickor en någorlunda
fullständig undervisning. Man kan icke invända, att flickorna behöfva
icke och böra icke få en sådan undervisning. Men det är förenadt
med mycket stora svårigheter att skaffa dem en sådan. Om
de nu kunde undervisas tillsammans med gossarne och detta blott
under loppet af några år, vore väl det icke så farligt; utan skulle
det tvärt om bereda samhället mycket stora fördelar. Då jag icke
tror, att det är någon stor våda uti att försöka något i denna
väg, yrkar jag bifall till utskottets förslag i hela den föredragna
punkten.
Herr Borg: I öfverensstämmelse med de åsigter, som jag förut
uttalat i denna fråga, anser jag det vara min skyldighet att äfven nu
säga ett par ord i densamma.
Jag vill då först beröra förhållandena i Amerika, ett land, som
man naturligtvis i Europa i allmänhet icke tager till mönster i något,
icke en gång i undervisningsväg, men der likväl erfarenheten under
rätt många år är stadgad i afseende på samundervisningen, hvilken
erfarenhet således borde hafva något att betyda.
Den nästföregående talaren nämnde, att samundervisningens kredit
skulle vara något i tillbakagående i Amerika. Detta har jag, så vidt
jag varit i tillfälle att följa med dessa förhållanden, icke kunnat
upptäcka. Tvärt om står denna erfarenhet, hvarom jag redan år 1885
här yttrade mig, ännu qvar, och den har blifvit än mera stadgad.
Jag nämnde då, och vill upprepa det för de af herrarne, som då
sutto i kammaren samt möjligen glömt det, men framför allt för
dem, som vid nämnde tid icke tillhörde kammaren, att då undervisningsdepartementet
i Amerika från hela unionen infordrade upplysningar
om, huru samundervisningen slagit ut och hvad man tänkte
om denna undervisning, så voro af alla de svar, som till departementet
inkommo, omkring 350 obetingadt för samundervisningen, såsom
i alla afseende!! att föredraga; endast 20 å 30 uttalanden voro
N:o 33.
Ombildning
af vissa läraanstal
tor.
(Forts.)
24 Måndagen den 5 Maj, f. m.
tveksamma om hvilket system som var det bästa. En så öfverväldigande
majoritet i denna‘störa stat, der man haft tillfälle och medel
att i på rikt mått pröfva ifrågavarande metod, torde väl hafva någon
vigt för hvarje folk.
Det nämndes vidare, att den erfarenhet, man vunnit i Holland,
icke _ var tillräckligt långvarig för att man skulle kunna fästa sig
dervid. Jag ber i anledning häraf få erinra om, att redan 1885 hade
sanrandervisningen i holländska elementarläroverk fortgått i 12 år,
med det ypperliga resultat, att 150 flickor, som undervisats tillsammans
med gossar, från skolans lägsta afdelning, hade aflagt utmärkta
examina, och under dessa 12 år hade kommunerna icke haft det
ringaste att anmärka mot denna Barnundervisning, utan funnit den
fördelaktig °så väl i moraliskt som i ekonomiskt afseende. Det var
nemligen så, att när Holland genomförde sin läroverksreform, hade
det icke medel nog, såsom vi hafva haft, att bekosta en ofantlig
massa med allmänna läroverk, utan det måste inskränka sig till
ett mindre antal. I de mindre städerna, der man icke kunde få
något statsläroverk, nödgades invånarne, som ville hafva tillfälle
att bereda en högre bildning åt sina barn, att af rent ekonomiska
skäl införa sanrandervisningen, hvilken, som jag nämnde, utfallit så
fördelaktigt och emot hvilken man, tills dato, icke haft något att
anmärka,
För några år sedan införde den norska regeringen i de s. k.
“middelskolorna* (mellanskolorna) gemensam undervisning för gossar
och flickor, utan att anmärkningar deremot blifvit gjorda eller några
olägenheter deraf uppkommit.
Sanrandervisningen förtsättes med stor framgång äfven i vårt
grannland Finland, hvilket såsom bekant har flera samundervisningsanstalter,
som utan anmärkning existerat redan i flera år.
Rektor Palmgrens skola här i hufvudstaden har både i tal och
skrift blifvit betraktad såsom en af de mest mönstergilla och efterföljansvärda
anstalter för samundervisning, och äfven der har denna
undervisning befunnits i alla afseenden fördelaktig.
Såsom herr Billing redan påpekat, ålägger det ifrågavarande förslaget
icke de 19 kommunerna att intaga flickor i berörda skolor,
utan stadgar endast, att de “få emottagas“; häri torde ligga en tillräcklig
garanti för att icke dessa läroverk blifva allt för mycket
betungade med flickor, utan hafva naturligtvis kommunalstyrelser
och föräldrar och målsmän att ordna denna sak efter omständigheterna.
Det anmärktes också, att sanrandervisningen i folkskolorna för
närvarande icke skulle vara så väl anskrifven, utan befinna sig på
återgång, så att man flerestädes skilt goss- och flickklasser. Ja, detta
må vara fallet i något särskildt stift eller i någon enstaka kommun,
men jag tager mig friheten påstå, att i de allra flesta kommuner
fortgår sanrandervisningen ännu i denna dag, likasom den fortgått i
många tiotal af år, och detta utan att man hört, i tal eller skrift,
något klander deremot. 1 pedagogiska kretsar är man ock fullt ense
om, åtminstone har jag, vid de stora möten, som hållits här i Stock
-
25 N:o 33.
Måndagen den 5 Maj, f. m.
liolm af framstående pedagoger och andra i ämnet hemmastadda, Ombildning
hört uttalas den enstämmiga öfvertygelse, att just Barnuppfostran är
det bästa medlet att åstadkomma bland annat hos gossarna mera a(portg.)"
humanitet, hos flickorna kurage o. s. v.
Och, mine herrar, vi kunna icke neka till, att i allmänhet betraktas
familjens uppfostran såsom ett mönster för skolorna. År det
icke så, att i en familj, der både gossar och flickor finnas, blir vanligtvis
uppfostran mindre ensidig och mera harmonisk än der blott
det ena könet skall uppfostras? Ensidighet på detta område straffar
sig nästan ständigt. Hufvudsakligen på dessa grunder vill jag på det
varmaste anbefalla, att äfven flickorna måtte få rätt att mottagas i
dessa anstalter, när kommunalrepresentationerna o. s. v. dertill gifva
sin tillåtelse. De skola utan tvifvel behandla saken så, att hvarken
skolorna eller moraliteten på något sätt deraf lida. Tvärt om skall
barnens uppfostran, der Barnundervisning inträder, vinna en insats,
som är värdefull och som vi icke böra släppa ifrån oss. Jag är
slutligen tacksam för, det Kongl. Maj:ts regering varit betänkt på att
å detta område sörja äfven för qvinnan, som i så många afseenden
än i dag är tillbakasatt.
Herr Lindahl: Då i föregående punkt var fråga om att indraga
de treklassiga läroverken i Ronneby och Sölvesborg, ansåg jag mig
icke böra framställa något yrkande om dessa läroverks bibehållande,
emedan jag anser det vara för dessa orter mera fördelaktigt, om, i
stället för des3a läroverk, derstädes inrättades yrkes- och borgareskolor,
om hvilkas understödjande af staten väl framdeles förslag
kommer att framställas. Men på samma skäl, som jag ansåg, att
man icke borde påyrka dessa treklassiga läroverks bibehållande, anser
jag äfven, att läroverken i Marstrand och Söderköping icke böra
bibehållas. Då derför en reservation föreligger om uteslutande af
dessa två sistnämnda läroverk, hemställer jag, att denna måtte blifva
föremål för proposition, och anhåller derför om bifall till denna
reservation.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
grefven och talmannen, att, som särskilda yrkanden framstälts beträffande
några stycken af nu föreliggande punkt, det syntes lämpligast,
att särskilda propositioner gjordes rörande samma stycken, och
att, först sedan alla stycken i punkten blifvit behandlade, ingressen
företoges till afgörande.
Herr grefven och talmannen anförde nu, att i afseende på första
stycket i förevarande punkt yrkats, dels att utskottets hemställan
måtte bifallas, dels ock, af herr Lindahl, att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring, att orden “Söderköping* och “Marstrand"
uteslötes.
Härefter gjordes propositioner i enlighet med dessa båda yrkan -
N:o 33 26
Måndagen den 5 Maj, f. m.
den, och förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med öfvervägande ja besvarad.
Utskottets hemställan i afseende på andra stycket, beträffande
hvilket någon meningsskiljaktighet ej under öfverläggningen förekommit,
blef sedermera på gjord proposition bifallen.
Herr grefven och talmannen yttrade vidare, att beträffande tredje
stycket i föreliggande punkt yrkats, dels att utskottets hemställan
skulle bifallas, dels ock, af herr Ehrenborg, att kammaren, med godkännande
af herr Westers i ämnet väckta motion, skulle i (ifrigt,
bifalla utskottets hemställan.
Sedermera gjordes propositioner enligt dessa båda yrkanden, och
förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med öfvervägande ja besvarad.
Derefter anförde herr grefven och talmannen, att i afseende på
fjerde stycket af nu föredragna punkt yrkats, dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock, af herr Sundberg, att utskottets
hemställan skulle bifallas med den ändring, att orden “dels* —---
“dels huru vida qvinliga lärjungar må, i mån af utrymme, vid läroverket
mottagas* uteslötes, så att stycket erhölle följande lydelse:
“att vederbörande kommunalstyrelse må i sammanhang med beslutet
om förbemälda vilkors uppfyllande afgöra, enligt hvilken bildningslinies
undervisningsplan läroverket bör inrättas, dock att kommunalstyrelsens
beslut i ärendet skall Kongl. Maj:ts .pröfning och stadfästelse
underställas®.
Härpå gjorde herr grefven och talmannen propositioner i enlighet
med dessa båda yrkanden och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.
Herr Alin begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad Riksdagens första särskilda utskott hemstält
i afseende på fjerde stycket af 9 punkten i dess utlåtande n:o 1,
röstar
Jä 5
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bifälles utskottets hemställan med den af herr Sundberg
föreslagna ändring.
27
N:o 33.
Måndagen den 5 Maj, f. m.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja — 64;
Nej — 40.
Sedan kammaren härefter på gjord proposition bifallit hvad utskottet
hemstält i afseende på öfriga stycken i den föredragna punkten,
godkändes jemväl ingressen.
10 och 11 punkterna.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
12 punkten.
Mom. a).
Herr Sandberg: Jag anser mig här böra omtala några förhållanden
och ber om ursäkt för att jag, såsom rektor vid Oskarshamns
läroverk, går in i detaljer.
För att minska olägenheten för samhället och orten deromkring
af förbudet mot att latin skulle få läsas vid Oskarshamns fetnklassiga
läroverk, meddelade jag i yngre år utan ersättning enskild undervisning
i latin åt alla de lärjungar, som sådant önskade. När jag sedermera
blef medlem af Riksdagen, lyckades jag öfvertala en yngre kollega
att öfvertaga denna undervisning. Men under de sista åren har
det icke varit för mig möjligt att anordna undervisning i latin, och
följden deraf har också blifvit den, att antalet lärjungar i läroverkets
fjerde och femte klasser betydligt minskats.
Oskarshamns stadsfullmäktige beslöto för omkring tio år sedan
enhälligt att ingå till stadens dåvarande representant vid Riksdagen
med begäran att han skulle väcka motion, att undervisning i latin
skulle få meddelas i Oskarshamns läroverk. En sådan motion blef
också framburen, men afslogs på det vanliga skälet, att dylika framställningar
borde komma från regeringen. Sedermera har en sådan
framställning kommit från Kongl. Maj:t både år 1887 och 1890, men
nu afstyrkes den af utskottet. Det torde vid sådant förhållande vara
skäl att något undersöka de motiv, hvarpå utskottet grundar sitt afstyrkande.
Till en början heter det, att utskottet “fäst sin uppmärksamhet
dervid, att vid samtliga femklassiga läroverk med undantag af Oskarshamns
undervisning meddelas å så väl latin- som reallinien, under
det att vid åtskilliga bland dem antalet lärjungar på de skilda linierna
är mycket ringa “. Detta skäl synes mig mycket besynnerligt, då det
i stället just talar för att, när undervisning å båda linierna meddelas
i öfriga femklassiga läroverk, sådant ock borde få ske i Oskarshamns,
helst som det här icke är fråga om tvångsundervisning, utan att
Inrättande
af latinlinie
vid femklassiga
läroverket
i
Oskarshamn.
N:o 33. ''28
Inrättande
af latinlinie
vid femklassiffa
läroverket
i
Oskarshamn.
(Forts.)
Måndagen den 5 Maj, f. m.
hvar och en lärjunge skulle få välja hvilken linie han eller hans
målsman önskade,
Derefter föreslår utskottet i det följande momentet:
“att Riksdagen ville besluta ingå till Kongl. Maj:t med underdånig
anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes låta anställa undersökning
derom, huruvida en sådan omorganisation af vissa bland de femklassiga
läroverken kan och bör verkställas, att vid dem undervisning
komrne att meddelas endast på en af de tre bildningslinierna“.
Om äfven en sådan skrifvelse skulle aflåtas till Kongl. Maj:t, så
kan jag icke inse någon fara uti att, intill dess en annan anordning
varder beslutad, under närvarande förhållanden medgifva hvad samhället
och orten ifrigt önskat, nemligen att latin skulle få läsas i
Oskarshamns läroverk. Hvad blir nu följden, om utskottets förslag
bifalles? Jo, att lärarne vid Oskarshamns läroverk få sexton timmar
i veckan mindre undervisningsskyldighet än lärarne i de öfriga femklassiga
läroverken. Detta förtjenar väl något afseende, särskildt i
betraktande deraf, att Andra Kammaren just icke brukar vara villig
att medgifva lindring i tjenstgöringen för embetsmän. Om Kong!.
Maj:ts proposition'' nu bifalles, så är det ju den lättaste sak i verlden
att sedermera vidtaga de ändringar, som af de kommande anordningarna
kunna blifva en följd, hvartill kommer att hvad Kong].
Maj:t nu föreslagit icke skulle medföra ett öres kostnad för statsverket.
När således, som sagdt är, framställningen i detta ämne nu kommit
från regeringen, när staden och orten ifrigt önskat det, och staden
dessutom i förhållande till sina tillgångar för sitt läroverk gjort verkligen
stora uppoffringar, — så har den t. ex. byggt ett gymnastikhus,
hvars make sannolikt icke fins vid något femklassigt läroverk i
hela landet, och som kostat öfver 20,000 kronor, —■ så tager jag mig
friheten yrka, att Första Kammaren måtte, med afslag å utskottets
hemställan, bifalla Kongl. Maj:ts proposition i denna punkt.
Herr statsrådet Wennerberg: Jag kan verkligen icke utfun
dera
något skäl, hvarför den billiga begäran, som Kongl. Maj:t gjort
för Oskarshamns läroverk, blifvit afslagen. Hade det kostat mera att
hafva äfven latinundervisning i fjerde och femte klasserna, då skulle
jag kunnat finna skäl åtminstone för Andra Kammaren att motsätta
sig detta. Men det kostar icke en krona mera. Samma lärarekrafter
skulle och skola i hvilket fall som helst finnas i Oskarshamn, och de
kunna också meddela undervisning på latinlinien. Nog är det hårdt
för ett samhälle, som, hvad på det ankommit, bekostat lärohus och
fått lärarekrafter, att man skall hindra det att få åtminstone några
dess barn undervisade för den blifvande s. k. klassiska linien.
Följden af ett sådant beslut som detta är, att flera föräldrar få skicka
sina barn redan från tredje klassen till ett annat läroverk.
Men nästan mer förunderligt förefaller det mig att i denna punkt
ingen från denna kammare låtit anteckna sig såsom reservant. Här
vill man således också säga nej till Kongl. Maj:ts förslag, och i
Oskarshamns läroverk icke hafva den undervisning, som i alla öfriga
Måndagen den 5 Maj, f. m. 29
femklassiga läroverk nu meddelas å de båda linierna i fjerde och femte
klasserna, och som på det nogaste sammanhänger med denna slags undervisning
i hela riket.
För öfrigt tillåter jag mig erinra derom, att ett sådant beslut
innebär någonting, som jag bestämdt vet att ledamöterna i särskilda
utskottet från denna kammare och troligen icke heller kammarens
öfriga medlemmar önska, nemligen att man derigenom gifver på hand
och hjelper fram den besynnerliga begäran, som försports från Andra
Kammaren, att flytta latinet till sjette klassen. Gören på detta sätt,
mina herrar, det ena femklassiga läroverket efter det andra fritt från
latinlinien, och I hafven sjelfva hjelpt till att flytta latinet till sjette
klassen. Ännu fins det icke skäl till en sådan uppflyttning af latinet
för hvar och en, som önskar, att detta språk må inträda såsom ett
verksamt läroämne tidigare i undervisningen.
Jag är fullkomligt öfvertygad, att de framstående män, som sitta
i särskilda utskottet, haft skäl för att icke vilja gå in på Kong].
Maj:ts proposition, ehuru jag ej förmått utleta dem, och jag skall
derför med största uppmärksamhet höra efter, hvilka dessa skäl kunnat
vara.
Herr Sundberg: Herr statsrådet och chefen för ecclesiastik
departementet
yttrade nyss, att han antog, det ledamöterna i utskottet
från denna kammare haft goda skäl att tillstyrka hvad utskottet här
föreslagit.
Jag lemnar derhän, huruvida, åtminstone i herr statsrådets ögon,
dessa skäl äro så göda, och jag nödgas tillstå, att de icke heller i
mina egna ögon äro särdeles starka. Ty i sig sjelf synes det ganska
billigt, att, när man vid ett läroverk begär att få meddela latinundervisning
jemte den reala utan att det behöfver kosta staten något genom
tillökning i lärarepersonalen, en dylik begäran också beviljas.
Men hufvudskälet, hvarför utskottet afstyrkt Kongl. Maj:ts förslag i
denna del, ligger verkligen i den motivering, som den förste talaren
uppläste, och som äfven synes, om herrarne behagade sätta de begge
moment, som höra under den nu föredragna punkten, i förbindelse
med hvarandra. I utskottet yppade sig nemligen en något generad
ställning i afseende på åtskilliga af de femklassiga läroverken, dels
derför att några af dem syntes väl små för att vara femklassiga,
och dels emedan andra åter syntes vara af den beskaffenhet, att man
borde kunna anordna undervisningen vid dem på ett ändamålsenligare
sätt än efter nu gällande föreskrifter m. m. d. På denna grund stannade
utskottet vid att hemställa, det Riksdagen skulle besluta hvad
här i andra momentet föreslås. Men kammarens ledamöter torde
ganska lätt förstå, att, i och med detsamma detta beslut i utskottet
blef fattadt, det var något kinkigt att föreslå en förändring i afseende
på detta femklassiga läroverk i Oskarshamn, när man förutsåg
att ändringar förestode flera andra läroverk, antingen så, att undervisning
skulle meddelas på blott en linie eller såsom nu på två, eller
ock att man skulle tänka sig ännu en möjlighet, nemligen att ett och
N:o 33.
Inrättande
af latinlinie
vid femklassiga
läroverket
i
Oskarshamn.
(Forts.)
N:o 33. 30
Måndagen den 5 Maj, f. m.
Inrättande
af latinlinie
vid femklassiga
läroverket
i
Oskarshamn.
(Forts.)
Herr statsrådet Wennerberg: Efter det svar, som den före
gående
talaren gifvit, hoppas jag, att kammaren skall lemna sitt bifall
till Kongl. Maj:ts förslag, ty det är icke skäl att, derför att undersökning
föreslagits inom alla våra läroverk, huruvida de skola behålla
eller mista något af den undervisning, som nu hos dem meddelas,
icke låta det ifrågavarande läroverket komma i betraktande med
de öfriga.
Herr Sandberg: Jag är väsentligen förekommen af herr stats
rådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet. Om Riksdagen besluter
en sådan skrifvelse till Kongl. Maj:t, som utskottet föreslagit,
så föreställer jag mig, att vederbörande stad och ort skola höras,
hvilken eller hvilka bildningslinier de vilja hafva vid sitt läroverk,
och då, hvad Oskarshamns läroverk angår, staden och orten redan
uttalat sig och enhälligt begärt att få två bildningslinier, så kan jag
icke se, hvarför detta icke skulle kunna beviljas under den tid undersökningen
pågår, hvars resultat för öfrigt ingen kan förutse.
annat läroverk borde förvandlas derhän, att undervisningen skulle meddelas
endast på praktisk linie.
Detta är nu det enda skälet, hvarför utskottet icke tillstyrkt bifall
till Kongl. Majrts förslag. Om det är nöjaktigt, må kammarens
ledamöter sjelfve pröfva. Emellertid nödgas jag anhålla om bifall till
utskottets förslag.
Herr Törnebladh: Jag kan med största nöje instämma i hvad
utskottets ärade ordförande har sagt, ehuru jag, för min derinom
utskottet med siffror ådagalagt, att inrättande af en latinlinie vid
Oskarshamns femklassiga läroverk icke skulle medföra någon kostnad
för staten. Men anledningen, hvarför utskottet bifallit hvad som från
medkammarens sida i det fallet yrkats, var just den, att man ansåg
skäligt att bibehålla status quo. Och status quo är just att i Oskarshamns
läroverk icke fins en latinlinie.
Skulle kammaren för sin del vilja utsträcka undervisningen så,
som nu föreslagits, så har jag naturligtvis ingenting deremot.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes enligt de derunder
framstälda yrkandena propositioner, först på bifall till hvad utskottet
i förevarande moment hemstält och sedan derpå att kammaren, med
af slag å utskottets hemställan, måtte antaga Kongl. Maj:ts förslag i
förevarande hänseende; och förklarades den senare propositionen vara
med öfvervägande ja besvarad.
Mom. b).
Utskottets hemställan bifölls.
Måndagen den 5 Maj, f. m.
31 N:o 33.
13 punkten.
Mom. a).
Herr Gill,] am: \ utskottet har jag hela tiden, då det var fråga
om indragning eller ombildning af läroverk, yrkat på, att utskottet
skulle så strängt som möjligt hålla fast vid Kongl. Maj:ts förslag, och,
såsom herrarne se, har utskottet i de flesta fall också gjort detta.
I några fall hafva dock ändringar vidtagits, och jag har i allmänhet
låtit de skäl, som anförts, gälla utan att särskilt anteckna mig såsom
reservant, äfven om jag personligen haft en olika uppfattning af
frågan.
Men i denna punkt har jag ansett mig nödsakad att, i likhet med
utskottets ordförande, anmäla min reservation, nemligen så vidt den
rör Nyköpings läroverk. Jag har varit med om den af utskottet
gjorda ändringen att i Vesterås högre läroverk undervisningen på reallinien
skulle utsträckas till högsta klassen, och jag har gjort detta
till eu icke oväsentlig del derför, att jag anser det var skäl att, så
långt förhållandena sådant medgifva, i dessa gamla stiftsläroverk bibehålla
de båda linierna fullständiga, enär just vid dessa stiftsläroverk
lärareprof skola afläggas för alla de inom stiftet belägna läroverken
och således äfven många prof, som röra den reala liniens undervisningsämnen.
Af samma skäl skulle jag äfven hafva velat så
mycket som i min förmåga stått yrka på, att samma förmån beviljats
läroverket i Strengnäs. Men då förhållandena i afseende på lärjungarnes
antal der varit sådana, att man icke hade någon bestämd garanti, att
man kunde påräkna lärjungar i den högsta realltlassen, måste jag i
detta fall låta mitt yrkande fara. Men vid sådant förhållande ville
jag åtminstone hålla fäst vid Kongl. Maj:ts förslag i hvad det angick
Nyköpings läroverk. I den kongl. propositionen af år 1887 ställas
Strengnäs och Nyköping, enligt mitt förmenande, ganska riktigt tillsammans
med hvarandra, såsom liggande i samma län och i samma
stift. Kongl. Maj:t säger der, att det icke skulle medföra någon
större kostnad för statsverket, om man i Strengnäs läte realundervisningen
sluta med femte klassen, men i stället läte i Nyköping denna
undervisning fortgå till och med högsta klassen, genom hvilken anordning
den fördelen skulle vinnas, att orten åtminstone finge ett fullständigt
realläroverk.
Detta resonnement synes mig vara så giltigt, att jag, som sagdt,
ansett mig skyldig att reservera mig mot utskottets olika uppfattning
i detta afseende, och ber jag nu att få yrka bifall till den af
mig afgifna reservationen.
Herr Billing: Då jag icke reserverat mig mot utskottets be
slut
i denna punkt, såsom ordföranden och herr Gilljam gjort, ber jag
att få nämna skälet härtill, ehuru jag för min del icke kan lägga
någon synnerlig vigt på utskottets yrkande, emedan jag i voteringen
inom utskottet sjelf röstat emot detsamma.
Skälen hvarför man icke velat gå in på, att reallinien skulle vara
Angående
undervisning
å reallinien
vid tre läroverk.
N:o 33. 32
Angående
undervisning
å reallinien
vid tre läroverk.
(Forts.)
Måndagen den 5 Maj, f. m.
fullständig i Nyköpings läroverk, ligga dels deri, att lärjungarne på
reallinien i detta läroverk hafva varit och ännu äro ganska få, dels
och i synnerhet deri, att Nyköpings läroverk ligger någorlunda nära
två på reallinien fullständiga, icke öfverbefolkade läroverk, nemligen
Norrköpings och Linköpings.
Det väsentliga skälet, hvarför Nyköpings läroverk skulle utvidgas,
vore, såsom herr Gilljam nyss accentuerade, det nära sambandet
mellan Nyköping och Strengnäs, såsom liggande i samma
stift och i samma län. Ingen annan förändring skulle behöfvas, än
att en lärare endast öfvernyttades från Strengnäs till Nyköping. I
och för sig betyder det skälet icke så mycket.
Men jag vill icke upptaga kammarens tid med att försvara ett
förslag, mot hvars förkastande jag alldeles icke har något att invända.
Jag anser mig dock böra yrka bifall till utskottets förslag,
ehuru jag gerna ser, att det faller.
Herr statsrådet Wen ner berg: Jag skall icke anställa någon
jemförelse mellan den gifmildhet, som inom utskottet visat sig för
Yesterås och den sparsamhet, som visat sig för Nyköping. Båda
läroverken äro i afseende på realliniens styrka lika stora. Jag har
icke någonting emot, att läroverken få ett tillräckligt antal lärare,
och jag nekar icke, att jag med glädje skulle se, om Yesterås finge
hvad utskottet har föreslagit. Men deremot kan jag icke med glädje
se, att Södermanland går helt och hållet miste om att hafva inom
sig ett elementarläroverk med fullständig reallinie. Det är med afseende
derå, som Kongl. Maj:t, — som nödgats borttaga öfra reallinien
i Strengnäs på grund af dess ytterst klena lärjungeantal —
velat förlägga den till det andra större läroverket inom länet, för
hvilket samtlige myndigheter inom länet synas intressera sig och
visa iifligaste deltagande.
Om man således här med afseende på läroverket i Nyköping,
hvarom nu egentligen är fråga, vill se saken helt och hållet från den
synpunkt, hvarifrån Kongl. Maj:t sett den, och hvilken synpunkt
tyckes vara både rigtig och gifva en åsigt, delad inom hela orten,
torde kammaren böra bifalla Kongl. Maj:ts. proposition i detta afseende.
Herr Helander: Sedan 1856—1858 årens riksdag lemnat nödigt
anslag till Nyköpings läroverk för dess fullständigande på reallinien,
har staden efter hand borttagit det gamla läroverkets alla åbyggnader
och uppfört nytt läroverkshus af sten med stora ändamålsenliga
lärosalar.
Dessutom har staden med stora kostnader fullkomnat sina kommunikationer
både till lands och till vatten. Läroverket har nu, förutom
nytt läroverkshus, äfven nytt gymnastikhus, rektorsbostad o. s. v.,
allt af sten.
Fullständigheten räckte emellertid icke mer än 12 år, innan den
upphäfdes, och detta icke af någon anledning från stadens eller läroverkets
sida, utan till följd af påbud om förändrad undervisningsplan.
Måndagen den 5 Maj, f. m. 33
Detta blef till stor olägenhet för många, både i staden och på kringliggande
landsbygd, hvilka derigenom nödgades sända sina söner, för
att få fullständig realbildning, antingen redan från början till närgränsande
fullständiga läroverk eller ock låta dem genomgå Nyköpings
läroverks 6 första klasser för att sedan öfvergå till något
dylikt läroverk. Den naturliga följden deraf blir den, att de främmande
läroverken, i hvad det ej redan skett, förr eller senare blifva
öfverbefolkade, till men för både disciplinen och undervisning, under
det lärjungeantalet i Nyköping något nedgått.
Detta har blifvit nppmärksammadt och behjertadt i Kongl. Maj:ts
proposition, och jag kan icke föreställa mig annat, än att kammaren
och Riksdagen bifaller hvad Kongl. Maj:t föreslagit, helst det här
erfordras endast anslag till lön åt en enda lektor ytterligare. Utskottet
har emellertid varit af en annan mening, och skulle den blifva
rådande, kommer inom det stora och folkrika Strengnäs stift icke
att finnas mer än ett enda på reallinien fullständigt läroverk och
inom Södermanlands län icke ett enda sådant.
Jag kan icke tro annat än att Riksdagen skall finna med billighet
öfverensstämmande, att hvad en gång varit utlofvadt och utöfvadt,
men sedan återtaget, må återställas, och det är på den grund,
som jag får anhålla om bifall till reservanternas förslag, hvithet är
detsamma som bifall till Kongl. Maj:ts förslag i hvad angår Nyköpings
allmänna läroverk.
Herr Sundberg: Jag är förvissad, att icke många ord behöfvas
här till förmån för Kongl. Maj:ts proposition och således afslag på
hvad utskottet föreslagit. Det, som redan är anfördt af den förste
talaren äfvensom det som är framstäldt i hans och min gemensamma
reservation, bör göra någorlunda till fyllest. Det kan icke finnas något
antagligt _ skäl att förvägra, hvad Kongl. Maj:t begärt om fullständig
undervisning på reallinien i Nyköping, enär, om denna framställning
afsloges, hela provinsen Södermanland, såsom redan är anmärkt, icke
skulle få ett enda fullständigt läroverk på reallinien, och det är något
obilligt. Det är så mycket obilligare som Strengnäs läroverk till
följd af det ringa antal elever, som der finnas på reallinien i de högre
afdelningarne, alldeles mistat realundervisningen längre upp än till
och med femte klassen. Nu anmärktes visserligen af den andra talaren
i ordningen, att Nyköping ligger dock icke så särdeles långt
från andra städer, som hafva fullständig undervisning på reallinien,
men det_ är väl icke alldeles rigtigt, tv det är en temligen betydlig
distans tran Nyköping'' till dessa städer, på hvilka man gifvit anvisning.
Dessutom ber jag att få anmärka, att den lilla omständigheten,
att antalet realister i Nyköping är litet och en tid bortåt varit
litet, icke är rigtigt bevisande; ty det är tydligt och klart, att då
man icke kan få fullständiga bildningskurser genomgångna för lärjungarne
på denna linie, välja föräldrarne hellre redan tidigt ett sådant
läroverk, der detta star till buds, och skicka således sina söner
icke till Nyköping, utan annorstädes.
Första Ramm armis Prof. 1890. AT:o 33.
N:0 33.
Angående
undervisning
å reallinien
vid tre läroverk.
(Forts.)
3
N:o 33. 34
Angående
undervisning
å reallinien
vid tre läroverk.
(Forts.)
Måndagen den 5 Maj, f. m.
Jag vill icke längre trötta kammaren. Jag tror, att tillräckliga,
skäl finnas för bifall till Kongl. Maj:ts proposition och afslag på
utskottets förslag, hvilket jag för min del yrkar.
Herr Sjö er o na: Herr talman, mine herrar! För min del har
jag visst ingenting emot, att Nyköpings läroverk må blifva fullständigt
på reallinien, och om Första Kammaren skulle dertill vilja lemna
bifall utan att stryka den af utskottet föreslagna fullständigheten på
reallinien för Yesterås läroverk, så har jag som sagdt ingenting att
deremot invända; men då jag, såsom förhållandena inom utskottet
voro, stäldes invalet emellan om Yesterås eller Nyköping skulle blifva
fullständigt på reallinien, har jag icke kunnat annat än obetingadt
gifva företrädet åt Vesterås.
Vi hafva hört, att herr ecklesiastikministern förklarat sig gerna
se, att Yesterås blir fullständigt på reallinien, och det måste erkännas,
att lärjungeantalet är så stort vid detta läroverk, att det har lika
berättigade anspråk som Nyköpings.
Ett skäl, hvarför jag föredrager Vesterås, är detta, att Vesterås
läroverk är bland dem, vid hvilka lärareprof skall afläggas, och jag
anser af synnerlig vigt, att ett så beskaffad! läroverk blir i allo fullständigt,
när så är möjligt. Detta skäl anser jag af större vigt än
det, att det skall finnas ett fullständigt läroverk på reallinien inom
Södermanlands län. Inom Strengnäs stift finnes, såsom vi veta, ett
fullständigt läroverk i Örebro, och det finnes dessutom tillfälle till
fullständig undervisning vid de icke långt ifrån Nyköping belägna
läroverken i Norrköping och Linköping. Då jag varit med om utskottets
hemställan, måste jag naturligtvis yrka bifall dertill, men,
som sagdt, besluter kammaren att bifalla reservationen, sörjer jag*
icke derför.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i enlighet
med de yrkanden, som derunder förekommit, propositioner, först på
bifall till hvad utskottet i det föreliggande momentet hemstält och
vidare derpå att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, så
vidt den skilde sig från Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning,
skulle bifalla, denna framställning oförändrad; och förklarades den
senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Mom. b).
Utskottets hemställan bifölls.
14 punkten.
Utskottets hemställan bifölls.
Måndagen den 5 Maj, f. in.
35
N:o 33.
15 punkten.
Herr Sundberg: Jag ber att få fästa kammarens uppmärk
samhet
på att, till följd af kammarens nu fattade beslut om fullständig
undervisning på reallinien vid Nyköpings läroverk, Kongl. Maj:ts
proposition i fråga om ny lektorsbefattning äfven måste bifallas, ty
utan denna tillökning i lärarepersonalen kan den bifallna undervisningen
icke meddelas. Sålunda följer nästan såsom ett korollarium till kammarens
nyss fattade beslut, att kammaren beslutar, att Kongl. Maj:ts
förslag om ny lektorsbefattnings upprättande vid läroverket i Nyköping
må bifallas, och det är till detta, som jag för min del yrkar
bifall.
Herr Cederberg: Jag ber att få fästa uppmärksamheten på att
Kongl. Maj:ts proposition i denna punkt innehåller dessutom anslag
till en lektorsbefattning vid högre allmänna läroverket i Umeå, men
att utskottet afstyrkt beviljande af anslag för denna befattning.
De skäl, som Kongl. Maj:t i sin proposition anfört för den ifrågavarande
befattningens upprättande äro mycket få. De finnas i utskottets
utlåtande sid. 66 refererade sålunda:
“Vid läroverket i Umeå är lärjungeantalet i det hela visserligen
icke så synnerligen stort, men der eger det egendomliga förhållande
rum, att lärjungarne i sjette och sjunde klasserna äro tillsammans
talrikare än lärjungarne i de fem lägre klasserna tillsammans. Afdelningarna
i de högre klasserna äro ock i allmänhet så stora, att
sammanslagning endast i inskränkt mån kan ega rum, i följd hvaraf
de nuvarande lektorerna endast ofullkomligt räcka till för undervisningen
å det högsta stadiet."
Af denna motivering synes, att Kongl. Maj:t befarat, att man, vid
betraktande af det ringa lärjungeantalet vid läroverket i dess helhet,
skulle fatta den åsigten: der behöfves icke tillökning i lektorsbefattningarne;
och derför har särskild förklaring, öfver att behofvet det
oaktadt tinnes, förekommit. Utskottet åter har i sin motivering icke
alls brytt sig om den senare delen af Kongl. Maj:ts motivering, utan
fästat sig just vid det, Kongl. Maj:t anser mindre väsentligt, för
att icke säga rent af betydelselöst. Utskottet säger nemligen i sin
motivering:
“Endast i fråga om läroverket i Umeå drager utskottet behöfligheten
af en ny lektorsbefattning i tvifvelsmål, då, såsom i det nyss
citerade statsrådsprotokollet medgifves, lärjungeantalet vid detta läroverk
icke är synnerligen stort och då äfven andra läroverk finnas,
hvilka, ehuru de äro fullständiga såväl å klassiska som å reala linien,
ega blott fem lektorer".
Det kan vara mycket rigtigt att så är, men den omständigheten
att det möjligen saknas tillräckligt antal lektorer å flera ställen, skulle
det vara ett skäl att motsätta sig tillökning af lärarekrafterna, der
faktiskt en brist är påvisad och bristens afhjelpande föreslagen? Det
tror jag för min del icke.
Mot utskottets förslag förekommer en reservant från Andra
Inrättande
af nya lärarebefattningar
vid vissa
läroverk.
N:o 33. 36
Inrättande
af nya lärarebefattningar
rid vissa
läroverk.
(Ports.)
Måndagen den 5 Maj, f. m.
Kammaren, herr Kardell, som i sin reservation påvisat, att i de öfre
klasserna undervisningstimmarne sammanlagdt utgöra 219 timmar i
veckan, men att, äfven om man kunde till yttersta gränsen uttaga
lektorernas jemte rektors undervisniugsskyldighet, man icke kommer
upp till mer än 126 timmar i veckan. Deraf följer, att den återstående
undervisningen måste bestridas af adjunkter, hvilka äro afsedda
för undervisning i de lägre klasserna, icke i de högre. Dertill kan
läggas, att om, såsom antagligt är, undervisningen i naturvetenskaperna
kommer att utsträckas till de högre klasserna, blir behofvet
af ökade lärarekrafter äfven af den anledningen förnöjdt i samma
klasser vid läroverket i Umeå.
På grund af hvad jag anfört, anhåller jag, att äfven den del af
Kongl. .Maj:ts proposition, som handlar om lektorsbefattningen i Umeå,
måtte af kammaren bifallas.
Herr Helander: Då jag begärde ordet, var det för att fästa
uppmärksamheten på samma förhållande, som utskottets ärade ordförande
påpekade. Jag har nu icke något att yttra, utan ber att få
förena mig med honom.
Herr Billing: Då det var fråga om, vid hvilka läroverk borde
inrättas nya lektorsbefattningar, är det klart, att man fick väga det
ena läroverkets behof gent emot det andras och icke gifva åt något
läroverk bestämdt företräde framför andra. Utskottet har derför ansett
sig böra afstyrka Kongl. Maj:ts proposition om en ny lektorsbefattnings
inrättande vid läroverket i Umeå först och främst på den
grund, att Umeå högre elementarläroverk har ett mycket ringa antal
lärjungar. Det har nemligen icke mer än 188 lärjungar. Men dertill
kommer, att Umeå läroverk är bättre försedt med lärare än åtskilliga
andra läroverk. Jag har visserligen icke statistiken klar för mig, men
ett läroverk, som jag till bevis för hvad jag sagt kan nämna, är läroverket
i Halmstad. Det har 224 lärjungar, således flere än Umeå
läroverk; men så vidt tabellerna gifva upplysning, har Halmstads läroverk
eu lektor mindre än Umeå och en adjunkt mindre än Umeå.
Jag ber om ursäkt, om jag misstager mig, men så vidt jag kan läsa
den tabell, jag har i handen, är det så. Halmstads läroverk har således
flere lärjungar men mindre lärarekrafter än Umeå läroverk. Det
skäl, som anförts för en ny lektorsbefattning Hd läroverket i Umeå,
är det, att det finnes jemförelsevis många lärjungar på det högre stadiet
i skolan och att derför tjenstgöringen af lektorer behöfver vara
mera utsträckt.
Den enda risken af att bifalla utskottets förslag är den, att i
Umeå en adjunkt kommer att tjenstgöra såsom lektor i de högre
klasserna. Men det sker på andra ställen och dermed är icke någon
fåra förbunden. Det är således ingen fara för, att icke undervisningen
skall kunna upprätthållas i Umeå med den nuvarande lärarepersonalen,
utan frågan gäller huruvida man bör göra en särskild
anordning för att hindra en adjunkt att läsa på lektorsstadiet. Men
det synes mig icke vara tillräckligt skäl att bifalla yrkandet om den
37 N:o 33.
Måndagen den 5 Maj, f. ni.
nya lektorsbefattningen. Det kan ju hända, att framtiden visar att
Umeå läroverk tillväxer, och då kan det få en ny lektorsbefattning.
Skulle nödvändigheten af en ny lektorsbefattning visa sig, så kommer
den i alla händelser att uppehållas af extra lärare. Jag tror
derför icke, att det är någon risk att bifalla utskottets förslag i denna
punkt.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Cederberg: Den uppdragna jemförelsen mellan Halmstads
och Umeå läroverk betviflar jag vara rigtig. Halmstad är nemligen
icke fullständigt på mer än en linie, så vidt jag vet, under det Umeå
är fullständigt på båda linierna, och det gör en betydlig skilnad i afseende
på behofvet af lärarekrafter, om de skola splittras på flere
linier i de öfra klasserna.
För öfrigt, jag nämnde nyss och får ytterligare betona, att det
är icke den omständigheten att lärjungeantalet i skolan i sin helhet
är stort, utan den omständigheten att lärjungeantalet, speciel i de
klasser, der lektorer undervisa, är stort, som bestämmer behofvet af
lektorer, och det är i det afseendet som jag anser, att utskottet icke
vederlagt de af Kongl. Maj:t anförda motiven.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr vice talmannen,
som öfvertagit ledningen af förhandlingarne, att i afseende på förevarande
punkt yrkats, dels, af herr Sundberg, att kammaren, med
godkännande af Kongl. Maj:ts förslag i fråga om upprättande af en
ny lektorsbefattning vid högre läroverket i Nyköping, skulle bifalla
utskottets hemställan i öfrigt, dels ock, af herr Cederberg, att kammaren,
med godkännande af Kongl. Maj:ts förslag så vidt det afsåge upprättande
af en ny lektorsbefattning vid högre läroverket i Umeå, skulle
bifalla hvad utskottet i öfrigt hemstält.
Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan och vidare på bifall till hvartdera af nämnda yrkanden,
och förklarades propositionen på bifall till herr Sundbergs yrkande
vara med öfvervägande ja besvarad.
16 punkten.
Utskottets hemställan bifölls.
17 punkten.
Mom. a).
Herr Sundberg: Jag har intet att anmärka mot hvad utskottet
föreslagit rörande lärarnes pensionering i de båda föredragna punkterna.
Men jag vill fästa uppmärksamheten på, att det är nödvändigt
att här tillägga en tredje punkt, som i den kongl. propositionen
Inrättande
af nya lärarebefattningar
vid vissa
läroverk.
(Forts.)
Bestämmelser
om pensionering
af
lärare och lärarinnor
vid
rikets allmänna,
läroverk.
N:o 33. 38
Måndagen den 5 Maj, f. ra.
Bestämmel- är föreslagen, men blifvit af utskottet utesluten. Kammaren har så
donering^''f ,uyc^et: mer skål att återupptaga ur den kongl. propositionen den ntelärare
och lä- slutna punkten, som kammaren redan i fråga om. navigationsskolelärarnes
rarinnor vid pensionering fattat ett ordagrant lika beslut med det, som Kongl.
rikets allmän- Maj:t föreslagit i fråga om lärarne vid de allmänna läroverken och
”^FortsT" sjökrigsskolan. Det är denna pensionering för så kallad “invaliditet
och som återfinnes på sid. 71 i utskottets betänkande i 3:dje
punkten, så lydande:
“att vid dessa läroverk anstäld ordinarie lärare eller lärarinna, som
i minst tre år lidit af lamhet, blindhet, döfhet eller vansinne, hvaraf
han eller hon varit urståndsatt att sin tjenst bestrida, må, derest det
varder behörigen styrkt, att anledning icke förefinnes till antagande,
det han eller hon kan återvinna tjenstbarhet, kunna äfven utan egen
ansökning före uppnådd pensionsålder från tjensten skiljas, mot åtnjutande
under sin återstående lifstid af pension från allmänna indragningssaten,
hvilken pension skall för lärare eller lärarinna, hvars aflöning
är fördelad i lön och tjenstgöringspenningar, utgå med ett belopp
lika med hela lönen, om han eller hon befinner sig i annan lönegrad
än den högsta, men för den, som redan uppnått högsta lönegraden
eller innehar tjenst, för hvilken inga lönegrader finnas, så beräknas,
att för hvarje i full pensionsålder felande tjenstår afdrages en
procent af lönen, dock icke mer än tio procent, samt för lärare eller
lärarinna, hvars aflöning icke är på förenämnda sätt fördelad, skall
utgå med ett mot tre fjerdedelar af lönen svarande belopp, minskadt
med en procent för hvarje tjenstår, som felas i pensionsåldern, dock
icke öfver tio procent8.
Det är detta 3:dje moment, som jag för min del yrkar på måtte
under litt. A i utskottets förslag såsom 3:dje moment intagas, detta
så mycket hellre som, enligt hvad jag nyss nämnt, det står i full
öfverensstämmelse med kammarens beslut angående lärarne vid navigationsskolan.
Herr Billing: Då Första Kammaren fattat sitt beslut rörande
sjökrigsskolan i öfverensstämmelse med hvad den siste talaren yrkat
rörande lärarne vid de allmänna läroverken, och jag förmodar, att
Första Kammaren vill på det sätt vidblifva sitt en gång fattade beslut,
att den nu drager konseqvenserna af detsamma med afseende på
elementarlärarne, gagnar det väl icke till någonting att ens försöka
försvara utskottets förslag. Jag vill derför blott nämna, att skälet
för utskottets afstyrkande icke har varit något annat än att man ansåg,
att en besparing kunde ske för statsverket genom afslag på denna
punkt, och att derigenom icke något synnerligt vore förloradt, då
Kongl. Maj:t i alla händelser har tillfälle att i särskilda fall framkomma
med särskild proposition.
Jag skall icke upptaga kammarens tid med vidare yttrande, utan
ber att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Sjöcrona: Jemte utskottets ärade ordförande hafva herr
Gilljam och jag reserverat oss mot den af utskottet i denna punkt
39 N:o 33.
Måndagen den 5 Maj, f. in.
g-jorda hemställan. Herr ordföranden har redan uppläst den del af BeståmmelKongl.
Maj:ts proposition pa hvilken vi för vår del äfven inom ^rZiJgaf
utskottet yrkade bifall. När denna punkt foredrogs mom utskottet lärarf,
väckte den en viss föskräckelse. “Nej Gud bevare oss“ sade man. rarinnor vid
“Det blir förfärligt dyrt för staten att utan pröfning i hvarje särskildt rikefsallmänfall
pensionera alla lärare, som kommit i denna olyckliga belägenhet^ "“p^rts!)
Jag ber då att få fästa herrarnes uppmärksamhet på, att en lärare,
som kommit i denna belägenhet, aldrig kan få mer i pension än hvad
lönen utgör, till och med i visst fall mindre pension än han annars
skulle få. Har han icke tjenstgjort så länge, att han fått något ålderstillägg,
får han åtnöja sig med den lägsta lönegraden, och har
han kommit upp i högsta lönegraden, får han icke full pension, utan
måste åtnöja sig med det afdrag, som här är föreslaget. Nu äro väl
alla ense om, att, när en lärare kommit i denna olyckliga belägenhet,
är det synnerligen önskligt, att han får lemna skolan, så att man icke
behöfver hafva honom qvarstående och upprätthålla hans göromål genom
vikarier, som vexla år efter år. Frågan gäller således, om man
skall låta skolan blifva lidande och bereda staten den obetydliga vinsten
att få tjensten bestridd genom vikarie och derigenom bespara det belopp,
som utgör skilnaden mellan pensionen och vikariats-arfvodet.
Staten måste ju alltjemt utbetala lönen, så att för den otjenstbare läraren
är det'' ekonomiskt taget likgiltigt, om han står qvar eller får
afsked.
Det är redan påpekadt, att Första Kammaren i afseende pa navigationsskolornas
lärare fattat ett med denna kongl. propositions förslag
likartad! beslut; deremot har Andra Kammaren beslutit att afstå Kongl.
Majits pensioneringsförslag angående navigationsskolornas personal.
Här stå således tvenne stora auktoriteter gent emot hvarandra, men
jag är så lycklig att kunna åberopa en ännu större auktoriet till stöd
för min åsigt, nemligen Riksdagen i sin helhet.
Här i min hand har jag ett transsumt åt Riksdagens skrifvelse
den 16 maj 1876 angående grunderna för pensionering af flottans befäl
och underbefäl. I dessa grunder lyder 8:de punkten: “den löntagare,
som i minst 3 år lidit af lamhet, blindhet eller vansinne, utan
att anledning förefinnes, att han kan återvinna tjenstbarhet, ma, sedan
detta detta förhållande genom föregående undersökning blifvit vederbörligen
utredt, kunna utan egen ansökning från tjensten skiljas mot
åtnjutande under sin återstående lifstid af pension från allmänna indragningsstaten
tillbelopp, motsvarande pension jemte fyllnadspension “.
Der har således Riksdagens båda kamrar medgifvit precis samma
förmåner, som bär af Kongl. Maj:t ifragasättas; och da jag icke kan
finna det för staten innebära någon risk eller äfventyr att tillägga
lärarne ifrågavarande rättighet, på hvars förnekande läroverken skulle
blifva lidande, tillåter jag mig att yrka bifall till Kong!. Maj:ts proposition.
Herr Törnebladh: Jag behöfver icke pa något satt utveckla,
att jag för min del gerna skulle yrka på bifall till den uteslutna delen
af Kongl. Maj:ts förslag. Förhållandet med denna sak var, att i
N:o 33. 40
Måndagen deri 5 Maj, f. m.
Bestämmelser
om pensionering
af
lärare och lärarinnor
vid
rikets allmänna
läroverk.
(Forte.)
utskottet tillsattes en komité för att försöka sammanjemka de skilda
memngarne på bada sidor om bordet. Då denna komité ej lyckades
’ s’*fc arbete, blef det beslut gällande, som nu framstår såsom utskottets.
Sedan dess har Andra Kammaren afslagit ett liknande
moment i fråga om navigationsskolelärarnes pensionering, och vid
sadant förhållande är det naturligtvis för sakens slutliga utgång likgiltigt,
huru kammaren besluter, ty en gemensam votering kan icke
ega rum. Men då en opinionsyttring från kammarens sida icke kan
skada saken, vill jag ej gorå någon invändning mot att Kongl. Maj-.ts
proposition i denna del bifalles. Jag tillåter mig endast anmärka,
att hufvudskälet, som från motsidan anfördes mot förslaget, var dess
obestämdhet och sväfvande formulering, hvarigenom det skulle kunna
tillämpas ^på lärare, som endast tjenstgjort eu minimitid af t. ex.
nagra få år. Detta var egentligen den vigtigaste anmärkningen.
bedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enligrn
u36 j derunder framstälda yrkanden propositioner, först på bifall
till hvad utskottet i föreliggande moment hemstält och vidare derpå,
att kammaren, med arfslag å utskottets hemställan, så vidt den skilde
sig från Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, skulle bifalla
denna framställning oförändrad, och förklarades den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.
Mom. b).
Utskottets hemställan bifölls.
18—21 punkterna.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Anslag till 22 punkten.
extra ar fr o- 1
deri åt gym
nastiklärare
_ Herr Gr ill järn: Här kommer jag med en reservation, der jaa
rn.
m. icke är i så godt sällskap som jag varit, då jag förut reserverat mig,
ty i denna fråga är jag ensam reservant från denna kammare. Det
äi de fila lekarnes talan, jag skall bedja få föra, och jag lofvar kammaren
att göra det mycket kort.
Utskottet har nedsatt af Kongl. Maj:t för åtskilliga ändamål
askade anslag af.42,000 kronor till 34,000 kronor, emedan åtskilliga
ledamöter icke ville bevilja den del, som Kongl. Maj:t, enligt utskottet
särskilt tillhandakomna uppgifter, beräknat till ersättning för
inöfning och ledning af fria lekar. Det är fullkomligt rigtigt, att i
formelt afseende det låter såsom en motsägelse att fria lekar skola
ledas och öfvas, men man får taga saken sådan den är och icke såsom
den borde vara. Da kan icke förnekas, att å ena sidan de fria
lekarne bland ungdomen allt mer och mer kommit ur bruk, och å
den andra, att det vore synnerligen önskligt, om det å nyo kunde
Måndagen den 5 Maj, f. m.
41 N:o 33.
blifva ett bättre förhållande i detta afseende. Skälen till, att de fria
lekarne afstannat, äro att söka på mångahanda håll; för min enskilda
del är jag af den åsigten, att det beror på, att vekligare vanor fått
insteg, och att ungdomen blifvit lillgammal. Detta är en egenskap,
som är mycket bedröflig hos ungdomen, ty den beröfvar henne en
stor del af hennes energi och lemnar föga utsigter till blifvande duglighet.
Nu är det visserligen sant, att det är svårt att finna ett
sätt att afhjelpa en sådan brist, ty det är egentligen från ungdomen
sjelf, som man har att vänta en förbättring i detta afseende,
men väckelse och initiativ kunna dock meddelas äfven utifrån.
Det kan ju hända, att vid ett eller annat läroverk finnes
bland lärarne eller utom deras krets någon, som besitter en viss medfödd
förmåga i denna rigtning; det kan hända att här och hvar i
vårt land finnas personer, som äro lämplige att sända kring till
de särskilda läroverken och vid tillfälliga besök derstädes lära ungdomen
åtskilliga nyttiga och passande lekar. Är det så, tyckes mig
att det minsta Riksdagen bör göra, är att ställa till Kongl. Maj:ts
förfogande ett litet belopp, hvarmed han kan göra sig till godo sådana
personers medverkan och befordra ifrågavarande ändamål. Då saken
är ny och opröfvad, vill jag för min del nöja mig med mycket litet;
jag vill icke yrka bifall till hela det af Kongl. Maj:t äskade beloppet,
8,000 kronor, utan nöja mig med att begära, att kammaren behagade
bevilja hälften af detta belopp och sålunda öka det af utskottet under
denna punkt förordade anslaget, 34,000 kronor, till 38,000, i enlighet
med af mig afgifven reservation, till hvilken jag sålunda, herr
grefve och talman, anhåller om bifall.
Herr Sundberg: Det kan göra ungefär detsamma, hvilken som
träder fram, men någon skall väl försvara, hvad som utskottet här
föreslagit.
Mot den ärade reservant, som hade ordet och begärde att åtminstone
4,000 kronor af de 8,000, som Kongl. Maj:t begärt för
ungdomens fria lekar, måtte beviljas, har jag i allmänhet icke mycken
lust att uppträda, men jag anser mig ändock nödsakad att göra det
i denna punkt, ty jag, liksom utskottets stora majoritet, har icke
kunnat öfvertyga mig om behöfligheten af det begärda anslaget, 8000
kronor, för att lära ungdomen leka. Vi hafva halt den öfvertygelse,
att det går ganska bra för sig det förutan, och med de många
gymnastiköfningarne bör staten hafva gjort alldeles nog för ungdomens
kroppsliga uppfostran; återstår något i denna väg erforderligt, må
ungdomen sjelf förskaffa sig det. Jag är till och med af den uppfattningen,
att det kan blifva något stelt och gjordt i dessa lekar,
om äfven de skola stå under kommando af någon officer eller annan
öfningslärare. Liksom utskottets flertal har jag derför ansett de
8,000 kronorna vara alldeles obehöfiiga och således funnit, att anslaget
bör stanna vid det af utskottet tillstyrkta beloppet, 34,000
kronor. Liksom jag anser de 8,000 kronorna obehöfiiga, anser jag
äfven, att 4,000 icke böra anslås till samma ändamål, och får följ
-
Anslag till
extra arfvoden
åt gymnastiklärare
m. m.
(Forts.)
N:o 33. 42
Anslag till
extra arfvoden
åt gymnastiklärare
>n. to.
(Forts.)
Måndagen den 5 Maj, f. m.
aktligen yrka afslag på reservanternas och bifall till utskottets
förslag.
Friherre von Essen, Reinhold: Jag hade icke ämnat att i
denna punkt taga till ordet och har således icke beredt mig på något
längre föredrag, hvilket herrarne kanske äfven hålla mig räkning för.
Emellertid anhåller jag få yttra några ord dels med anledning af det
intresse för ifrågavarande sak, som jag alltid hyst, och dels med anledning
af att jag nyligen i denna fråga hade en kontrovers med eu
kamrat i kammaren, hvilken såsom sin åsigt uttalade att, om icke
ungdomen kan leka utan att en lärare leder den och gifver undervisning
på bestämda timmar, så vore det rigtigt illa bestäldt med
samma ungdom. Nu får jag säga att lek och lek kan vara mycket
olika saker. Det är icke fråga om att under en lofstund skjutsa ut
ungdomen ur läsrummet och låta den springa och skoja på skolgården;
de kunna då visserligen hafva ganska treflig^, de kunna
möjligen roa sig med enkleken eller något dylikt, men dermed tröttna
de snart och det blir just ingen kläm i leken; de föredraga snart att
gå och flanera; deremot, om de få lära sig sådana lekar, som är
metod uti, som fordra iakttagande af regler och uppöfva färdigheten,
blifva de af dem intresserade, som vi kunna se hos både manlig och
qvinlig ungdom, som lärt sig dylika lekar såsom lawn-tennis, fotboll
o. d. Nu är det, så vidt jag fattat meningen rätt, ingalunda afsigten
med detta anslag,"att en officer alltid skall stå och se efter, att all
ting går rätt till eller att pojkarne skola leka efter kommando, utan
det skall otvifvelaktigt gå till väga såsom det sker i England, der dessa
fria lekar ingå såsom ett i engelsmannens tanke högvigtig moment
i ungdomens uppfostran, och som jag sett på åtskilliga ställen äfven
i vårt land, der lekande äro i flor, och visat utmärkta resultat i och
för ungdomens fysiska uppfostran och medelbart äfven för deras
intellektuella samt för dess förmåga att idka studier. För att taga
ett exempel behöfva vi endast gå till Gotland, der åtskilliga nationella
lekar ännu omfattas med intresse och bedrifvas med lif och lust samt
med en högt utvecklad färdighet, raskt och dugtigt. Men icke kunna
pojkarne på fastlandet spela pärk utan att de få veta huru det går
till eller utan att de få se handgreppen, som man icke kan lära sig
genom beskrifning. Något sådant förmodar jag reservanterna vilja
införa i våra skolor, och att skickliga instruktörer här vid lag kunna
uträtta mycket godt, anser jag otvifvelaktigt.
Det finnes en hel mängd utmärkta lekar, som ungdomen sålunda
borde lära sig, som bland andra goda egenskaper äfven besitta den,
att i hög grad öka lust och intresse för kroppsöfningar i allmänhet.
Man säger, att staten gör nog genom att förskaffa tillfälle till gymnastik,
men den bedrifves hufvudsakligen inom fyra väggar och sker
vanligen metodiskt och utan det lif och den fart, som finnes i den
fria leken, hvilken på alla ställen, der jag sett den vara i bruk, visat
den utmärktaste helsosamma inverkan på ungdomen. Jag kan derför
icke annat än på det högsta tillstyrka bifall till reservanternas
förslag.
43 N:o 33.
Måndagen den 5 Maj, f. m.
Herr Törnebladh: Mitt yttrande skall denna gång blifva mycket
kort.
Då denna fråga var föremål för lärverkskomiténs behandling,
yttrade komitén sig verkligen till förmån för ett befrämjande af de
fria lekarne, men i motsats till den siste ärade talaren uttalade sig
komitén på följande sätt: “läroverken böra bereda lärjungarne tillfälle
att under tillräcklig tid hvarje dag öfva fria lekar under lämplig
tillsyn*. Detta är just utgångspunkten för förslaget, men jag fruktar,
att detta “under lämplig tillsyn* skulle taga bort en stor del af den
med de fria lekarne afsedda nyttan. Enligt min öfvertygelse kunna
de fria lekarne öfvas efter initiativ af en lärare, men helst icke under
daglig tillsyn af en sådan. Om lekarne också härigenom blifva enklare
och icke så sportmessiga, som möjligen annars skulle blifva förhållandet,
anser jag dock saknaden af tillsyn vara en*vigtig sak för
fria lekar. En annan mycket vigtig sak för dem är, att en lämplig
plan finnes vid skolhusen, och dertill har åtminstone en god början
blifvit gjord på de flesta ställen. Något som äfven är af mera vigt,
än att ett anslag på 4,000 kronor beviljas, är, att raststunderna blifva
förlängda till 15 minuter, så att skolungdomen hinner att härunder
öfva dessa lekar, hvilket nu icke är förhållandet. Af dessa anledningar
är jag icke benägen att bifalla anslaget, ty jag tror icke, att
några nationella lekar kunna odlas genom ett anslag på 4,000 kronor.
Jag tror äfven, att gymnastiklärarne äro så nitiska och kraftiga, att deras
initiativ bör kunna på lärjungarne inverka, utan, att budgeten behöfver
blifva ett uttryck för detta behof, som helst bör framträda i
den nationella stämningen. Jag instämmer således, i hvad som blifvit
sagdt angående betydelsen af fria lekar, hvilka jag dock önskar må
öfvas utan “lämplig tillsyn*.
Herr Almén: Om jag rätt uppfattat saken, är syftet och gagnet
med de fria lekarna detsamma som med gymnastiken, nemligen den
kroppsliga utbildningen. Nu tror jag verkligen, att det måste medgifvas
såsom ett faktum, att gymnastiken ty värr för en stor del af
ungdomen bedrifves på ett sådant sätt, att den blir plågsam och
tråkig, och jag anser sålunda, att det icke är för mycket att staten
på allt sätt uppmuntrar de fria lekarna. Jag tror äfven, att det
ringa anslaget, som reservanterna begärt, skulle i hög grad medverka
till det göda ändamålet, och får derför yrka bifall till herr Gilljams
förslag.
Herr Billing: Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.
Jag säger detsamma nu, som jag sagt i utskottet, att för mig skulle
det verkligen hafva burit emot att anslå penningar för att lära pojkar
leka. Jag kan icke tro annat än att det att ungdomen för sig
sjelf får leka och, för att begagna en föregående talares ord, rasa på
skolgården är lika nyttigt och uppfriskande som att de skulle läras
en mängd konstmessiga lekar.
Jag yrkar således bifall till utskottets förslag.
Andag till
extra arfvoden
åt gymnastiklärare
m. m.
(Forts.)
N:o 33. 44
Anslag till
extra arfvoden
åt gymnastiklärare
m. m.
(Forts.)
Måndagen den 5 Maj, f. m.
Herr Sjöcrona: För min del tiar jag också deltagit i utskottets
tillstyrkan att ej bevilja de här begärda 8,000 kronorna. Jag är
visserligen en synnerligt varm vän af fria lekar, men jag anser att
de verkligen skola vara fria, alldeles utan ledning eller tillsyn, och
jag åberopar mig på hvad utskottets ärade ordförande nyss i saken
anfört. För min egen del vill jag blott tillägga, att om det af
Kongl. Maj:t begärda beloppet anvisas, fruktar jag, att de lekar,
hvars befrämjande afses, lätt kunde blifva en modesak; det ena läroverket
ville icke vara sämre än det andra och från alla håll komme
in ansökningar om anslag till ledning af fria lekar. Vi finge då anslaget
fördeladt i en mängd små arfvoden, för hvilka må hända icke
alltid komme att göras någon synnerligt stor nytta. Jag yrkar
således afslag å reservanternas hemställan och bifall till utskottets
förslag.
Herr Gill]am: Först och främst vill jag nämna, att det icke är
alldeles gifvet, att gymnastikläraren är den lämplige personen att
taga hand om de fria lekarne. Tvärt om har jag på grund af en
diskussion i ämnet för några veckor sedan anledning att tro, att
motsatta förhållandet stundom rätt tydligt gifver sig till känna. För
det andra ber jag få påpeka, att det icke på något vis af mig är
särskildt framhållet, att lekarne skola öfvas under daglig och stundlig
tillsyn. Jag påvisade endast det önskvärda i att personer, som vore
i saken hemmastadde och intresserade, meddelade lärjungarne kännedom
om nya förmer för lekar; sedan, var min mening, skulle lärjungarne
få sköta sig sjelfva. För det tredje är jag alldeles icke
rädd, att detta anslag skulle sönderplockas i en hel mängd små belopp,
emedan det, såsom det förmenades, skulle blifva en modesak att
skaffa sig del af ett sådant anslag. Det vore icke så tokigt, om de
fria lekarne verkligen blefve en modesak, ty modet är ibland rätt bra
att taga till hjelp för befrämjande af en god sak; men Kongl. Maj:t
komme naturligtvis i främsta rummet att dela ut anslaget till personer,
som han ansåge lämplige, och enligt mitt förmenande har det
åtminstone aldrig varit afsedt, att läroverken regelmässigt skulle
komma in till Kongl. Maj:t och begära sin del af detta anslag.
Jag ber att få yrka bifall till reservationen.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr vice talmannen,
att i afseende på nu föredragna punkt yrkats, dels att hvad utskottet
hemstält skulle bifallas, dels ock, af herr Gilljam, att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring, att till arfvoden åt ledare af
skolungdomens fria lekar anvisades ett belopp af 4,000 kronor och
i följd deraf det af utskottet i denna punkt föreslagna anslaget af
34,000 kronor höjdes till 38,000 kronor.
Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa båda yrkanden,
och förklarades proposition på bifall till utskottets hemställan
vara med öfvervägande ja besvarad.
Måndagen den 5 Maj, f. m.
45 N:o 33.
23 punkten.
Herr Törnebladh: Hvad detta anslag beträffar, är det af synnerlig
vigt, att kammaren, innan den besluter, gör sig fullkomligt
reda för, hvad beslutet innebär. Det kan nemligen innebära något
mer än den summa på 28,000 kronor, hvarom bär är fråga. Det
kan innebära, att kammaren gifver sitt godkännande af departementschefens
till statsrådsprotokollet uttalade åsigt derom, att teckningsundervisningen
på linien B vore afsedd att indragas. Jag vill icke
yttra mig öfver, huru vida den bör indragas eller bibehållas, men
jag vill fästa uppmärksamheten på, att denna punkt i sjelfva verket,
om kammaren i enlighet dermed besluter, skulle kunna tolkas så,
att deri läge en uttalad åsigt om att teckningsundervisningen på Blinien
bör indragas, ett direkt ingrepp i undervisningsplanen, så mycket
mindre motiveradt, som det borde föregås af en fullständig utredning
och ett vägande af de olika ämnenas förhållande till hvarandra. Jag
kan icke förstå annat, än att teckningsundervisningen på linien B
under de senare åren gjort god nytta, och att det vore åtminstone
mycket obetänksamt, att utan vidare indraga densamma, utan att
man vet om det, som kommer att sättas i stället, icke medför fara
för öfveransträngning, eller om det är mera tjenligt för lärjungarnes
utveckling än den ifrågavarande teckningsundervisningen. Det har
sagts, att det anslag af 36,000 kronor, som hittills för ifrågavarande
undervisning utgått, skulle kunna nedsättas till 28,000 med afseende
derpå, att så många undervisningstimmar i teckning skulle bortfalla
på linien B. Nu förhåller det sig i sjelfva verket så, att ifrågavarande
anslag i alla fall synes kunna utan fara nedsättas, derför att
eu stor del af timmarne nu betalas genom extra arfvoden och icke
genom ordinarie löner, under det att departementschefens förslag, så
vidt jag kan se, för de ökade lönerna fordrar ökad tjenstgöring.
Det antal timmar, som teckningslärarne utan extra betalning vore
skyldiga att tjenstgöra, som nu är 15 kronor i veckan vid högre
läroverk, höjes för vissa grupper af läroverk till 25 kronor, för andra
till 20 kronor, och för några till 16 kronor. Det extra anslaget kan
således genom ordinarie lönens förhöjning vara mindre, än det är nu.
Då jag således ber att få yrka bifall till utskottets förslag, sker
det med det uttryckliga tillkännagifvande från min sida, att då jag
röstar för detta, jag icke vill uttala något omdöme om indragningen
af teckningsundervisningen på linien B, emedan den frågan icke bör, allra
minst i detta sammanhang, af kammaren afgöras. Reservation är i
detta afseende från Andra Kammaren framstäld af lektor Kardell;
dock anser jag den kanske allt fpr mycket bestämd, för att jag
skulle vilja yrka på bifall till densamma, men jag har trott mig böra
fästa uppmärksamheten på, att man icke bör anses hafva uttalat
någon önskan om teckningsundervisningens indragning å linien B
lika litet som någon bestämd önskan i motsatt rigtning genom det
beslut, som nu föreligger till afgörande. Frågan tillhör ett annat
forum; möjligen skulle den, upptagen vid en annan lämpligare tid,
Anslag till
extra arfvoden
åt teckningslärare.
N:o 33. 46
Måndagen den 5 Maj, f. ni.
Anslag till
extra ärfvaåen
åt teck-.
ningslärare.
(Forts.)
kunna inom kammaren behandlas, hvilket jag dock för min del betviflar.
Herr Borg: Jag för min del instämmer deremot till fullo i herr
Kardelis reservation. Jag kan icke nöja mig med att allenast uttala
behofvet af noggrann utredning, huru vida teckningsundervisningen
på B-linien bör upphöra, utan jag vill bestämdt uttala, att jag anser
det vara af vigt att teckningsundervisning gifves i läroverkets alla
klasser. Det skulle i högsta grad förvåna mig, om sådant läroämne
som teckning, hvilket för hvarje dag erhåller allt större betydelse för
folkens bildning, skulle kunna vid våra lärokurser tillbakasättas eller
till och med helt och hållet utlemnas i de högre klasserna.
Vigten af att denna undervisning får fortgå genom hela läroverket
visas af uppgifter från fullt pålitliga auktoriteter, till hvilka
jag haft tillgång, och särsbildt får jag fästa uppmärksamheten på att
Stockholms teckningsläraresällskap nyligen förehaft denna fråga samt
i en utgifven brochyr visat betydelsen af undervisningens fortgång i
alla klasser. Jag vill ej upptaga kammarens tid med några citat ur
denna brochyr eller vidare motivera min åsigt, utan har endast velat
uttrycka mitt gillande af herr Kardells reservation; jag har föröfrigt
intet yrkande att framställa.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, biföll kammaren
hvad utskottet i nu föredragna punkt hemstält.
24—26 punkterna.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
27 punkten.
Anslag till
de allmänna
läraverken
ni. m.
Mom. a).
Herr Sundberg: Som kammaren torde finna, lärer det vara
lämpligt att återremittera denna punkt för att kunna bestämma dessa
siffror dels efter de beslut kammaren för sin del fattat och dels efter
hvad som kan blifva Riksdagens beslut. Jag anhåller att denna punkt
måtte återremitteras till utskottet.
Efter härmed slutad öfverläggning visades förevarande moment
åter till utskottet.
Mom. b).
Utskottets hemställan bifölls.
28 punkten.
Utskottets hemställan bifölls.
Måndagen den 5 Maj, f. m.
47
N:o 33.
29 punkten.
Herr Sundberg: Det gäller om denna punkt precis detsamma
som om den nyss föredragna 27:de punkten, att det blifver nödigt
återremittera denna till utskottet, till dess man får se hvilket beslut
som blifvit fattadt om terminsafgifterna. Jag tillstyrker alltså, att
punkten återremitteras.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, visades den nu
föredragna punkten åter till utskottet.
30 punkten.
Utskottets hemställan bifölls.
Angående
termins af gifters
upptagande
bland
statsverkets
inkomster.
Kammaren åtskildes kl. 3,0 7 e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.