1890, Första Kammaren. N;o 19

ProtokollRiksdagens protokoll 1890:19

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1890, Första Kammaren. N;o 19,

Onsdagen den 26 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet friherre Åkerhielm aflemnade Kongl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) angående byte af mark mellan kronan och Örebro stad;

2:o) med förslag till förordning angående försäkring för olycksfall
i arbetet; och

8:o) angående anslag till en riksförsäkringsanstalt.

Dessa kongl. propositioner blefvo härefter föredragna och på
begäran bordlagda.

Justerades protokollet för den 19 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtanden.
n:o 40, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
tillstånd för Borås’ jernvägsaktiebolag att af bolagets skuld till riksgäldskontoret
afbetala 300,000 kronor m. m.;

n:o 41, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående statsbidrag
för utrotande af ollonborrarne inom Hallands och Kristianstads
län;

n:o 42, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af en del utaf den s. k. lasarettstomten i Falun;

n:o 43, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändring
i vilkoren för öfverlåtelse till Göteborgs stad af eganderätten
till kronans andel i förra ostindiska kompaniets fastighet i nämnda
stad; samt

Första Kammarens Prof. 1890. N:o 19.

1

N:o 19.

2

Onsdagen den 26 Mars.

Förslag till
förnyad förordning
ang.
Sveriges och
Norges ömsesidiga
handelsoch
sjöfartsförhållanden.

n:o 44, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af jord från indragna militiebostället Yissefjerda Storegård
n:o 1 i Kalmar län.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Stephens under
fj orion dagar från och med den 29 i denna månad.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran,
följande den 24 innevarande mars bordlagda ärenden, nemligen r
bankoutskottets utlåtande n:o 8 och memorial n:o 9, lagutskottets
utlåtande n:o 84 samt Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande
n:o 4.

Föredrogs å nyo bevillningsutskottets den 21 och 22 i denna
månad bordlagda betänkande n;o 5, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition n:o 23, med förslag till förnyad förordning angående
Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden.

Herr Reuterswärd: Jag anhåller att detta vigtiga betän kande,

i hvilket flera olika slag af särskilda paragrafer förekomma,
måtte få punktvis föredragas.

Herr statsrådet friherre von Essen: Instämmande uti hvad

den föregående talaren yttrat i afseende på föredragningssättet får
jag dock anhålla, att det måtte medgifvas att, under diskussionen
om 1 §, densamma äfven måtte få utbreda sig öfver det hela utan
att ingå i detaljer. Detta är nödvändigt af det skäl, att det-eljest
lätt skulle kunna inträffa, att eu eller annan paragraf blefve söndertrasad
och hela förslaget derigenom folie. Jag anhåller derför,
att man måtte få meddela upplysningar beträffande lagen i dess
helhet och att diskussionen sålunda måtte fä tagas i större utsträckning.

Herr grefven och talmannen: Jag får upplysa, att det

alltid varit vanligt, när uti kammaren behandlats lagförslag af
större omfång, att en talare vid hvarje särskild punkt egt att yttra
sig öfver förslaget i dess helhet, dock så, att han ej fått begära
proposition på beslut i någon annan än den föredragna punkten.

Sedan öfverläggningen om sättet för föredragningen af ifrågavarande
betänkande ansetts härmed slutad, beslöts att detsamma
skulle sålunda företagas till afgörande, att först föredroges Kongl.

Onsdagen den 26 Mars.

3 N:o 19.

Maj:ts förslag i ämnet paragrafvis, derefter den föreslagna förordningens
rubrik samt sist utskottets i betänkandet gjorda hemställan.

Kongl. Maj:ts förslag till förnyad förordning angående Sveriges
och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden.

Ofvershriften till art. I.

§ 1-

Herr statsrådet friherre von Essen: I skrifvelse till Kongl.

Maj:t anhöll 1888 års Riksdag, att Kongl. Maj:t, i anledning af de
beslut, Riksdagen fattat om ändringar i tulltaxan, täcktes, så fort ske
kunde, inleda underhandlingar med norska regeringen om införande
af sådana bestämmelser i mellanrikslagen, hvilka af Riksdagens omförmälda
beslut påkallades. Dessa beslut afsågo, såsom vi veta, åtskilliga
förändringar i tulltaxan, som skulle kunna föranleda till
att, sedan de blifvit tillämpade, mellanrikslagen, i dess dåvarande
eller nuvarande skick gåfve anledning till åtskilliga oegentligheter,
hvilka föranledde vinst på den uppkommande tulldifferensen. Det
var sålunda detta, som Riksdagen afsåg. Riksdagens framställning
till Kongl. Maj:t var i detta fall mycket begränsad och kunde möjligtvis,
om den alldeles ordagrant följts, hafva föranledt till att
ännu mindre förändringar i mellanrikslagen blifvit föreslagna, än
dem som nu föreligga. Nu har likväl detta förslag gått något
längre än hvad Riksdagens framställning gifvit anledning till. På
grund af nyssnämnda skrifvelse blef frågan öfverlemnad till tullkomitén
för frågans behandling. Tullkomitén tog densamma om
hand, sedan den inhemtat upplysningar af åtskilliga yrkesidkare,
handelsnämnder och fabriksföreningar, från hvilka komitén fick emottaga
48 särskilda svar. Med dessa materialier till hjelp började arbetena
inom komitén, som samtidigt, i enlighet med det berättigande
Kongl. Maj:t dertill lemnat, med sig adjungerade ytterligare 7 särskilda
yrkesfabriksidkare. Efter åtskilliga öfverläggningar kom tullkomitén
till ett förslag, hvarom dess flertal förenade sig. Dock hade
några af komiténs ledamöter en afvikande mening, särskildt ett par
af dem, hvilka önskade att den s. k. halftullen skulle tillämpas.
Detta förslag öfverlemnades nu till kommerskollegium och generaltullstyrelsen
att deröfver afgifva yttrande. De båda embetsverken
voro så till vida skiljaktiga, att chefen för tullstyrelsen bibehöll den
ståndpunkt, han såsom ledamot af komitén intagit, nemligen halftullsystemet,
såsom enkelt och lätt tillämpligt och såsom varande
eu öfvergång till hvad som varit före 1874, då den friare tullagstiftningen
infördes. Kommerskollegium hade ett annat, ett alldeles
nytt förslag, hvarigenom man skulle kunna påräkna eu varaktigare
grund för tullagstiftningen gent emot Norge, en mellanrikslag som
kunde ega bestånd, äfven om tulltaxan komme att undergå ytter -

Förslag till
förnyad förordning
ang.
Sveriges och
Norges ömsesidiga
handelsoch
sjöf artsförhållanden.

(Forts.)

N:o 19. 4

Onsdagen den 26 Mars.

Förslag till
förnyad förordning
ang.
Sveriges och
Norges ömsesidiga
handelsoch
sjöfartsförhållanden•

(Forts.)

ligare förändringar under årens lopp. Det hade också utan tvifvel
varit önskvärd! att kunna uppnå en sådan mellanrikslag, som icke
både behof af förändringar, äfven om tulltaxan skulle komma att
än ytterligare förändras. Men det mötte ganska stora svårigheter,
snart sagdt från alla håll, när det kom i fråga att tillämpa dessa
principer. Det hade för hända icke varit omöjligt att här kunna
frambringa något resultat i den ena eller andra rigtningen, i syfte
att förläna mera varaktighet åt mellanrikslagen, om ej ett väsentligt
hinder legat deruti, att när först dessa förarbeten kommo fram,
sfi skulle de sedan dolgifvas Norges regering. Norge skulle se till.
huruvida dessa stora förändringar kunde accepteras från dess sida,
Norge hade ju rättighet att göra en lika grundlig utredning af frågan
som den, hvilken här egt rum genom hörande af myndigheter,
fabrikanter o. s. v., samt att sätta till eu komité för ärendets vidare
behandling, och allt detta skulle hafva föranledt en tidsutdrägt,
som gjort det omöjligt att för denna Riksdag framlägga något förslag.
" Man kunde deremot antaga, att riksdagen med stort missnöje
skulle hafva sett att ej ett förslag, som åtminstone för den närmaste
framtiden kunde afhjelpa de öfverklagade olägenheterna, framkommit,
hvadan detta skäl varit en hufvudsaklig anledning till att detta
förslag i dess nuvarande form blifvit framstäldt. Att det framkommit
sådant, som det nu föreligger, förklaras deraf, att flertalet af
dem, som haft befattning med frågans utredning, hafva i hufvudsak
förenat sig om dessa punkter. Sedan eu sådan grundlig, förberedande
utredning gjorts, öfverlemnades frågan till tre af Kongl. Maj:t valda
ombud att med tre ombud från Norge vidare underhandla. Dessas
arbeten pågingo under några månader, under hvilken tid chefen för
finansdepartementet var i tillfälle att ständigt mottaga meddelanden
om förhandlingarnas förlopp. Sedan ombudens förhandlingar afslutats,
och man enats om hufvudgrunderna, öfverlemnades ärendet
till slutbehandling af medlemmar från båda rikenas statsråd. Man
kan sålunda säga, att detta förslag, för att ej vara desto större och
mera genomgripande, genomgått en skärseld, som måste medgifvas
hafva varit temligen grundlig, och om än icke allt i detsamma vunnits,
som möjligen kan tillfredsställa alla, så kan man dock säga
att de flesta pretentioner, Indika för närvarande kunna göra sig
gällande, hafva i detta förslag blifvit tillgodosedda. Man måste besinna,
att det galt eu uppgörelse mellan två parter, då fordringarna
från ena sidan äfven måste vara antagliga för den andra parten.
Sedan Sverige anslutit sig till skyddstullsystemet, men Norge icke.
kan det synas som om alla de hufvudsakligaste fördelarne af en
mellanrikslag skulle ställa sig på den sidan, som hade en friare
tullagstiftning, och man kunde sålunda gått fram och begärt ännu
strängare bestämmelser i den rigtning,- som vissa tullskyddsvänner
kunnat fordra för att i alla delar känna sig tillfredsstälde. Men
då skulle man också frångått de grundsatser, som fattades 1874,
från den tiden följts och som det nu synts vara något betänkligt

5 N:o 19.

Onsdagen den 26 Mars.

och vådligt att öfvergifva, det vill säga hvilkas frångående skulle Förslag till
kunnat medföra skada för båda länderna. Dessa grundprinciper, Ndntn f°J''
hvilka sedan 1874 varit följda, bestå deruti, att svenska och norska
naturalster skola vara tullfria, äfvensom tillverkningar och bearbet- Norges ömseningar
af den omfattande beskaffenhet att de kunna anses naturali- sidiga handelssera
varan, böra hafva fri passage. Detta har haft till följd att ^Nii/anden
handelsområdet de båda länderna emellan väsentligt utvidgats, hvilket. ~ ” ''

så mycket mera torde vara till fördel för dem båda, som det måste
erkännas, att det finnes åtskilliga tillverkningar i det ena landet,
hvilka ej i samma omfattning bedrifvas i det andra, hvarför ock
den marknad, som för detta lands tillverkningar erbjuder sig, står
öppen i Norge och tvärt om. Sålunda kan man säga, att vissa slag
af väfnader tillverkas af'' en art. i vårt land och af en annan i
Norge, hvadan de nu .föreslagna bestämmelserna äfven härutinnan
måste lända till ömsesidiga fördelar.

Det vigtigaste skälet, hvarför man ej velat ingå på halftullsystemet
var således att man ej ville bryta mot nu gällande principer.
Det kan ju vara möjligt att man en gång kan finna anledning
till att åtminstone delvis tillämpa detsamma, men, som sagdt,
för närvarande har Kongl. Maj:t ej dertill funnit skäl, sa mycket
mer som yrkesidkare och fabrikanter temligen allmänt afstyrkte dess
användande.

Jag erkänner med tacksamhet att bevillningsutskottet till allra
största delen gillat hvad som af Kongl. Maj: t nu föreslagits, och att
utskottet erkänt de fördelar, som stå att vinna genom antagande af
detta förslag. Det är ju så, att vår tullagstiftning till att börja
med var bunden af bestämmelserna i de båda första paragraferna af
mellanrikslagen, hvilka hindrade oss att bestämma öfver export- och
importförbud samt öfver kontrollen å de varor, som här i riket införas.
Om det är någon tillverkning som är underkastad särskild
kontroll i vårt land, så egen man nu enligt detta förslag rätt att
fordra samma kontroll beträffande varor, som från Norge hit införas,
eller förbjuda deras import, om tillverkningen af dylika varor
är här i landet förbjuden. Med afseende på vår skogslagstiftning
kan Norrbottenslagen, enligt dess nuvarande lydelse, tillämpas blott
när det gäller skeppning och försågning, ej i fråga om transporter
landvägen. Detta allt har blifvit genom den föreslagna nya lydelsen
af 1 och 2 §§ upphäfdt så till vida, att man åt lagen gifvit en
större omfattning härutinnan.

Sedan komma ganska vigtiga tillägg i lagens 3:dje §. Först
och främst hafva i denna § införts åtskilliga artiklar, hvilka förut
varit tullfria, men som nu skola draga tull, såsom karameller, kaffesurrogat
m. m.

"Vidare hafva i afseende på de artiklar, angående hvilka klagomål
egentligen yttrats i de svar, som ingått från fabrikanter, nemligen
artiklarne jern, stål och väfnader, förändringar blifvit vidtagna,

N:o 19. 6

Onsdagen den 26 Mars.

Förslag till SOm komma att ställa lagstiftningen på sådant sätt, att någon vinst
förnyad for- p° tulldifferensen ej kan komma att uppstå.

ordning ana. 01 .. . p ,

Sveriges och »Slutligen aro i samma paragraf tillkomna en del artiklar, hvilka
Norges ömse- uppgifvits tillhöra den kategori, som omfattar helt obetydliga till—
sidiga handels- verkningar, och hvilka sålunda icke få räknas för bearbetningar, som
förhållande dem natur af norska vaorr. Sålunda skall det erläggas tull

r(Forts)6" ^ör varor’ ^a bearbetningen endast består uti förmalning, krossning,
or 8'' bakning, hopsyning, fållning, bronsering, färgning, polering och dylika
mindre bearbetningar, som i paragrafen uppräknas.

Till sist hafva äfven åtskilliga förändringar gjorts i afseende
på mängden af den qvantitet, som tullfritt får föras öfver gränsen.
Det är en sak, som också gifvit anledning till många klagomål,
synnerligast beträffande artikeln spanmål. Här bestämmes nu ett
maximum af 150 kilogram omalen och 100 kilogram malen spanmål,
i stället för, såsom det förut var, ett värde af 40 kronor; således
har det varit ungefärligen 3 gånger så mycket, som förut
kunnat föras tullfritt öfver gränsen, hvilket förhållande föranledt
starkt missnöje. I annat fall äro också bestämmelserna skärpta så,
att man icke får införa varor i handelsafsigt, eller till försäljning
åt handlande, och eu resande måste afgifva edlig förpligtelse, att de
af honom medförda varor icke införas i handelsafsigt •— likaså har
formen för produktionsbevisen blifvit mera bindande — allt bestämmelser,
som varit, synes mig, af stor vigt att de tillkommit.

Slutligen har man medgifvit att uppsägningstiden skulle blifva
tvåårig i stället för ettårig. Detta var ett medgifvande, men för
att vinna ett resultat, som i allmänhet ansågs godt, har man gjort
det. Man kan ju för öfrigt vara af olika meningar, om hvilket
som här är det rätta. Man kan hysa den åsigten, att om uppsägningstiden
är ettårig, kommer mellanrikslagen att derigenom ega
mera stadga. Det låter måhända underligt, men man kan verkligen
säga att det är så, och man kali nästan bevisa det. Om nemligen
mellan rikslagens uppsägningstid är ettårig, är det att förmoda, °att
man börjar med att underhandla först om förändringar i lagen, och
när man ej kan komma öfverens, dä, men ej förr, sker uppsägningen.
År åter uppsägningen tvåårig och man är angelägen att afhjelpa
uppkommande svårigheter, börjar man antagligen med att uppsäga
lagen innan underhandlingar om önskvärda förändringar företagas,
och är den sålunda i detta senare fall mera utsatt för att uppsägas.
Något bestämdt uttalande härom från Riksdagens sida förelåg emellertid
icke. Kongl. Maj:t hade sålunda från det hållet icke någon ledning
för sitt handlingsätt, hvaremot då denna fordran om den tvååriga
uppsägningstiden gjorde sig från norsk sida så skarpt gällande,
att hela lagens antagande derpå ansågs beroende, Kongl. Maj:t fann
det lämpligt och klokt att här gifva efter. Derigenom har också
nu vunnits deri stora fördelen att lagen kan träda i kraft redan
den 1 juli 1890. Skulle lagen deremot falla och vi sålunda gå
miste om nämnda förmån, återstår ännu två år, innan de olägenheter,

7

Onsdagen den 26 Mars.

jag nu framhållit, hinna blifva afhjelpta. De sta da alla qvar och Förslag till
jag hemställer, om ej våra industriidkare och fabrikanter skulle blifva {Z~

väsentligt lidande på att ännu i två år få behålla dem, i stället för “a

att taga de fördelar, hvilka nu erbjudas, redan den 1 nästkommande Norges ömsejuli.
Jag hyser ej tvifvel om att icke kammaren delar min åsigt tidiga handelsorn
hvad” som härvid är det fördelaktigaste. oe\ fWa^-

Den enda punkt som utskottet ogillar i det kongl. förslaget s°r “ ““
är den om bestämmelsen angående skrotet. Utskottet har ansett or s''
det origtigt och medförande olägenheter att tillåta att skrot, som i
Sorge är fallet och förbrukadt, skall anses som norsk vara. Det
är kändt, att i Norge tillverkas pressad spik af skrot, som smältes
ned. I Norge finnas två sådana fabriker, i Sverige, enligt meddelad
uppgift, tre. Det skulle nu vara för dessa fabrikers skyddande och
gynnande, som det ej skulle vara lämpligt att tillåta, att skrot vid
spiktillverkningen finge anses som norsk vara, då det förbrukats i
Norge. Om man nu stryker detta, blir förhållandet det, att naturligtvis
den spik, som tillverkas af norskt skrot, får, för så vidt lagen
i öfrigt autages, gå fritt in, medan den, som tillverkas af utländsk,
skall draga skilnadstull. Då har det befunnits, att det måtte vara
mycket svårt att säga vid en samling skrot, om eu del är kommen
från Sverige, England eller Danmark. En stor del af skrot i Norge
har fallit efter från Sverige inkomna artiklar af alla slags Jern,

•som derifrån införts och förbrukats i Norge. Det torde således
beträffande det, som af svensk vara ingått i spik, vara obilligt,
att den skall beläggas med tull, när den kommer till svenska gränsen,
då den fatt'' tullfri gå in i Norge. Man tycker således, att
redan der skulle vara en obillighet. Således vore det väl rättvist,
att tullfrihet rörande spik beviljades för sådant skrot, som är antagligen
fallet från norskt eller svenskt jern. Men då möter man
den svårigheten att afgöra, huru vida i dessa skrothögar ingår någon
vara, som fallit från sedan gammalt inkomna utländska varor. Man
kan tänka sig en ångmaskin, som kommit in för 40 år sedan och
.gått från den ena handen till den andra; man kan uppgifva — ja, gå
ed på — att den är förbrukad i Norge; men hvarifrån han kom, när
den förste köparen tog in honom — ett sådant ursprungsbevis är
naturligtvis svårt att lemna. Det är just derför man kommit till
detta förslag, att hvad som är förbrukadt i landet — Norge eller
Sverige — bör anses såsom landets vara. Vill man erkänna, att,
såsom jag nyss sade, det är nästan omöjligt att säga, hvarifrån en
vara är kommen, måste man medgifva, att det är lättare att säga,
hvar den är försliten; ty det kan man väl i de flesta fall styrka.

Ett sådant underslef som utskottet befarar, kan dock icke efter min
tanke gå oanmärkt. Att begagna detta stadgande derhän, att man
tager in halfslitna maskiner och låter dem gå några veckor i Norge
för att sedan slå sönder dem och begagna dem under uppgift, att
de äro förbrukade i Norge, är ett underslef, som icke kan i större
skala få gå oanmärkt och som jag ej kan tro komma att användas.

N:o 19. 8 Onsdagen den 26 Mars.

Förslag till Skulle sadant komma i fråga, så att derigenom vår svenska spiktill—
verkning lede något men, måste äfven klagomål deröfver uppstå, och
Sveriges och Jag ser icke något skal, hvarför icke eu ändring då kan ske.

Forges ömse- Det är förutsatt i Kong!. Maj:ts proposition, att mellanrikslagen
sidiga handels- sådan den nu föreligger, innebär utsigt till att behöfva undergå
förhållande. ytter%are förändring. Det kan icke hjelpas. Den är icke så sam(Forts)
manfattad, att den kan ega bestånd, under det att tulltaxan kommer
01 8’ att ändras, utan man måste finna sig i, att den kan behöfva förändras.
Men att nu för denna jemförelsevis obetydliga sak, som är
af utskottet framhållen, möjligen riskera hela lagens antagande, vore
enligt min åsigt till ganska stor skada för dessa industriidkare, som då
icke skulle redan i sommar kunna komma i åtnjutande af de förbättringar,
som erbjudas, likasom det förefaller mig olämpligt, att
icke Riksdagen så snart som möjligt blefve fri att bestämma öfver
vår import och export. ^ Dessa fördelar, som jag tillåtit mig flera
gånger betona och framhålla, äro af sådan betydelse, att man måste
erkänna, att det skulle vara synnerligen olyckligt, om ett beslut
skulle fattas, hvarigenom lagen äfventyrades på grund af en så ringa
meningsskiljaktighet som denna.

Herr von Strokirch: Ehuru endast § 1 af bevillningsutskottets
förslag nu föredragits, vid hvilken punkt jag icke har annat
yrkande att göra än bifall till Kongl. Maj:ts proposition, må det
tillåtas mig att med anledning af den redogörelse, vi fått från statsrådsbänken,
yttra mig öfver frågan i dess helhet och hufvudsakligen
i afseende på den §, i hvilken utskottet afviker från Kongl. Majrts
förslag, nemligen den tredje. De skäl, som föranledt utskottet att
afvika från Kongl. Maj:ts proposition, synas mig i det hela taget
icke vara af så stor vigt, att de af denna kammare böra vinna
understöd. Utskottet har för visso genom sitt beslut haft för afsigt
att i möjligast högsta grad bereda svenska industriidkare det skydd,
som de anses behöfva, och det är ett handlingssätt från utskottets
sida, som är fullt konseqvent i följd af de åsigter, som der äro
rådande; men vid detta tillfälle synes mig utskottet likasom hafva
skjutit öfver malet. Dess beslut hvilar i sjelfva verket på en förutsättning,
som för närvarande icke är af någon särdeles stor betydenhet
och som först skulle kunna få en sådan, när en annan
fråga har blifvit i framtiden afgjord. Men huru, när och om så
kommer att ske, kunna vi i dag icke bestämma öfver.

Det gäller såsom vi alla veta artikeln skrot, som skulle kunna.
menligt inverka på den svenska spikfabrikationen. Emellertid är
denna artikel för närvarande tullfri i båda de förenade rikena, och
hvarje produkt, som faller af den, måste också vara likstäld. Undantag
från regeln kunna finnas, men de kunna icke vara af någon särdeles
betydenhet, så att i regeln kan man säga, att hvarje produkt af
skrot blir också i rikena likstäld. Någon rubbning''i denna likstäldhet
kan icke inträffa förr än eller först då, när endera riket

Onsdagen den 26 Mars.

9 N:o 19.

beslutar sig att lägga tull på artikeln skrot eller båda rikena åsätta
tull, ehuru till olika belopp. Då först uppstår en sådan rubbning i
stor skala för. de svenska spikfabrikerna. Men då intet af dessa
alternativ föreligger, utan äro framtidsfrågor, böra vi också hänvisa
dem till framtiden och icke nu taga dem med i räkningen eller låtas
dem inverka på dagens beslut, utan fästa oss vid de närvarande förhållandena
och stifta lagar derefter. Den nu föreliggande lagen
innebär i sig sjelf, att den för hvarje tid måste gå hand i hand och
i jembredd med utvecklingen af industrien och samfärdseln mellan
rikena. Och det är ett skäl för mig att nu hålla fast vid Kongl.
Maj:ts proposition oförändrad; jag gör nu intet yrkande, men ber
att vid § 3 få framställa sådant. Det fins andra skäl, som enligt
min mening tala för bifall till Kong]. Maj:ts proposition oförändrad.
Jag har nemligen den meningen, att då de herrar och män, som här
i denna kammare utgöra den protektionistiska majoriteten och hvilka
i mer eller mindre mån medverka till och äfven lyckats att undanskjuta
det länge rådande frihandelssystemet och hvilka för verkställighet
af sina åskådningssätt om det allmänna bästa hafva rönt
ett sådant tillmötesgående, att den nuvarande regeringens personal
hufvudsakligen är hemtad ur deras egen eller deras likatänkandes
krets, och som vändt sig till den sålunda sammansatta regeringen
med anhållan om en revision af mellanrikslagen, hvilken nu föreligger
till antagande i ett skick, som för närvarande och den närmaste
framtiden enligt min åsigt är fullt tillfredsställande och som
erbjuder den fördelen att redan under innevarande års sommar kunna
tillämpas — så böra dessa herrar och män nu förena sig om att
antaga Kongl. Maj:ts förslag oförändradt, för att derigenom värna
sin egen magtställning mot, om jag så får säga, strandhugg af väl
förda och skickliga motståndare. Genom en sådan enighet tillvunne
sig det protektionistiska partiet både större magt, anseende och förtroende
inom landet samt möjliggjorde för sig att allt framgent
lugnt och följdrigtigt fortsätta sitt påbörjade arbete i den rigtning,
som det anser vara för landet väl och nyttigt.

För närvarande har jag intet annat yrkande än bifall till Kongl.
Maj:ts proposition i denna del.

Herr Lithander: Vid den preliminära behandlingen af mellanrikslagen
i utskottet förklarade jag mig icke kunna dela deras mening,
som önskade strykning af de tre sista raderna af 3 §, nemligen de,
som handla om jern- och stålskrot. Då sedermera definitivt beslut
fattades, vistades jag på grund af ledighet från riksdagsgöromålen i
Göteborg och kunde följaktligen icke anteckna min skiljaktiga mening
eller sluta mig till den reservation, som af herr Boström med flere
afgifvits. Men jag anser det såsom en pligt att nu tillkännagifva
denna min skiljaktiga mening. Jag anser nemligen på goda skäl,
hvilka för öfrigt blifvit af chefen för finansdepartementet anförda,
att det kongl. förslaget till mellanrikslag bör antagas alldeles oför -

Förslag till
förnyad förordning
ang.
Sveriges och
Norges ömsesidiga
handelsoch
sjöfartsförhållanden.

(Forts.)

N:o 19. 10

Onsdagen den 26 Mars.

Förslag till ändradt, emedan detsamma innehåller just de förändringar och förfornyad
for- bättringar, som äro af behofvet påkallade. Dessa förändringar hafva,
°s ver iges "och såsom herrarne hört, icke tillkommit på lösliga grunder utan hafva
Norges ömse- på förhand pröfvats på det mest omsorgsfulla sätt först af tullsidiga
handels- komitén och indusriidkare inom landet, sedan af framstående och sakoch
P,fajls~ kunnige män från båda rikena. Att således hvarken svenska riksJ°r(y
an en'' dagen eller norska stortinget vilja företaga ändringar i det framor
s,; lagda förslaget, med mindre än att mycket giltiga och tungt vägande
skäl finnas för sådana ändringar, det torde väl vara att hoppas.
Den ändring utskottets majoritet påyrkar synes mig ej vara af den
vigt och betydenhet, att man dervid bör fästa afseende. Jern- och
stålskrot är, såsom alla veta, tullfritt i båda länderna, både i Sverige
och i Norge. I Sverige är tillgången på inhemskt sådant helt visst
mångdubbelt större än i Norge, på grund af den mångdubbelt större
förbrukningen här af jern och maskiner. Då nu detta skrot är ett
för viss sorts spiktillverkning lämpligt material, synes mig som om
vi skulle hafva en gifven fördel, då vi i eget land hafva stor tillgång
på sådant, i jemförelse med Norge. Att nu göra handeln med spik
de båda rikena emellan beroende af detta materials ursprung synes
mig vara en orimlighet och i praktiken en omöjlighet. Ingen,
hvarken den som säljer detta skrot eller den som köper det, ännu
mindre den som använder det i sin fabrikation, kan med säkerhet
säga, hvarifrån det förskrifver sig. Intet produktionsbevis kan med
anspråk på tillförlitlighet utfärdas öfver sådana alster; alltså, hvad
man föreskrifver i detta afseende förefaller mig blifva eu död bokstaf,
eu lag som blir absolut omöjlig att efterlefva, och hvarför då yrka
derpå. Om möjligen — hvilket synes af utskottets betänkande —
denna föreslagna ändring skulle göras med tanke på att i en framtid
må hända tull på tackjern blefve införd, synes mig att en bestämmelse
i detta afseende nu vore att väl mycket gå händelserna i förväg.
Det är tids nog då. Och då lär det väl icke vara tillräckligt
med denna strykning, utan då behöfvas väl andra närmare bestämmelser.
Men dessa kunna icke göras nu, och hvarför då ifrågasätta
det nu? Svenska spiktillverkningen, som egentligen skulle skyddas
genom den föreslagna ändringen, tror jag icke vara i behof deraf,
ty det är kändt, att den liksom exporten af spik ständigt varit i
stigande.

Att söka skydda och befrämja svensk industri och våra näringar
i allmänhet är mig alltid kärt, och jag är städse redo dertill, men
att dervid gå till öfverdrift faller mig icke in. — Allra minst skulle
jag kunna vara med om eu så förkastlig princip som att genom
småaktiga stadganden försvåra samfärdseln mellan oss och våra bröder
norrmännen. Eu reservant har till och med begärt, att ylleoch
bomullsväfnader skulle åläggas skilnadstull, men hvar och en
som känner Sveriges och Norges väfnadsaffärer med hvarandra, hur
mycket och huru beskaffade varor som dem emellan utbytas, han
inser ock lätt, att de som bittrast skulle komma att klaga öfver

Onsdagen den 26 Mars.

11 N:o 19.

följderna af bifall till reservantens framställning, det vore just de
svenska fabrikanterna. — För mig är det nästan obegripligt, att
någon kan vilja framkomma med ett sådant förslag, som står i uppenbar
strid med det egna landeis intressen och som icke synes kunna
tjena till annat än att sönderrifva det lagförslag, som man bör vara
tacksam för att det framkommit och hvilket man borde mottaga
med uppräckta händer. Min uppfattning om mellanrikslagens ändamål
är den, att alldenstund Sveriges och Norges tulltaxor äro
olika, skall genom bestämmelserna i mellanrikslagen handeln så regleras
de olika länderna emellan, att import af utländsk fullbelagd
vara icke kan taga vägen öfver det ena landet, till förlust för det
andras statskassa och till förfång för dess industri. Deremot skulle
man alldeles direkt motverka de ömsesidiga intressena, om mellanrikslagen
affattades så, att den lade hinder i vägen för samfärdseln
och utbytet af inhemska produkter. Det är ett sorgligt faktum, att
tidningar i båda landen och dåliga agitatorer, i synnerhet i Norge,
söka förderfva förhållandet mellan brödrafolken och framhålla det i
en annan dager än hvad som öfverensstämmer med verkligheten.
Men jag är öfvertygad om, att Riksdagen skall veta att stödja och
befästa det goda förhållandet mellan de båda landen genom beslut,
som sammanföra men icke åtskilja dess invånare.

Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Förslag till
förnyad förordning
ang.
Sveriges och
Norges ömsesidiga
handelsoch
sjö fartsförhållanden.

(Forts.)

Herr Reuterswärd: Då de anmärkningar, som bär blifvit
gjorda emot bevillningsutskottets förslag, egentligen äro rigtade emot
§ 3 mom. b, anser jag mig nu icke böra ingå i något svaromål
på dessa anmärkningar, utan anhåller endast att, när denna punkt
föredrages, jag då så godt jag förmår får försvara utskottets åtgöranden.
Den nu föreliggande l:a paragrafen utgör en så väsentlig
förbättring och är till alla delar god och rigtig, så att hvad den
beträffar, har jag intet annat yrkande att göra än bifall till densamma.

Friherre Klinckowström: Oaktadt mig gifna råd, måste jag
med några få ord beröra frågan i sin helhet. Jag skall dock icke
länge uppehålla kammarens tid.

Det har, tre riksdagar å rad, af Kongl. Maj:t blifvit begärda
förändringar i dåvarande mellanrikslag. Det sätt, hvarpå dessa underdåniga
skrifvelser blifvit affattade, gör, att de anmärkningar, som
jag nu har att afgifva om förslaget i sin helhet, alldeles icke träffa
regeringen. Det är egentligen tvenne anmärkningar af vigt, som
jag vill här framhålla, på det att min mening i frågan måtte i Första
Kammarens protokoll blifva förvarad för framtiden, då, jag är
viss derom, denna fråga ännu skall uppkomma vid blifvande riksdagar.

Den ena anmärkningen har blifvit biträdd af åtskilliga reservanter
inom utskottet och afser frågan om uppsägningstidens längd.

N:o 19. 12

Onsdagen den 26 Mars.

Förslag till
förnyad förordning
ang.
Sveriges och
Norges ömsesidiga
handelsoch
sjö fartsförhållanden.

(Forts.)

Jag tror att det varit obetänksamt gjordt att hafva satt uppsägningstiden
till två år i stället för ett, som den har varit förut. Dervid
lära likväl bemödanden hafva blifvit gjorda, att få den å nyo satt
till ett år. Det motstånd, som från norsk sida uppstäldes mot ett
• sådant förslag, har varit af den beskaffenhet, att man å svensk sida
måste låta denna fråga falla.

Den andra anmärkningen, som jag har att göra, rör sjelfva mellanrikslagen
i sin helhet. Vi hafva, såsom herrarne veta, ingått till
Kongl. Maj:t med eu underdånig skrifvelse med begäran om uppsägning
af de franska och spanska tariffhandelstraktaterna, och regeringsmedlemmarnes
försäkran i kammaren uti denna fråga låter oss
hoppas, att en sådan förlängning af dessa traktater, som man befarat,
icke kommer att ega rum, uppsägningen må nu ske först från
fransk och spansk eller från de förenade rikenas sida. Under sådana
förhållanden, och då franska handelstraktaten ensam inbegriper 126
artiklar af vår svenska tulltaxa, är det gifvet, att då denna handelstraktat
har utlöpt, d. v. s. den 1 februari 1892, vår generella tulltaxa
otvifvelaktigt kommer att undergå en revision, och jag hoppas
en betydlig förbättring emot hvad nu är fallet, i hvad den berör en
eller liera af dessa artiklar. Jag hade derför trott, att det varit
bättre och klokare och förståndigare att icke nu röra vid mellanrikslagen,
ty säkert är, att efter en sådan revision af vår tulltaxa,
måste eu ny mellanrikslag negocieras emellan de båda rikena. Hvad
det föreliggande lagförslaget beträffar, kan man icke annat än med
stor tacksamhet emottaga detsamma i det skick det befinner sig,
i synnerhet af dem, som vilja hafva en ny mellanrikslag. Att detta
förslag i de flesta hänseenden är betydligt fördelaktigare och bättre
affattadt, i och för de svenska näringarnas skydd, än den gamla
mellanrikslagen, derom kan icke gifvas mer än en mening, och för
min del begagnar jag tillfället att här offentligen förklara min tacksamhet
och erkännande af det arbete, som derpå blifvit nedlagdt af
den internationella komitén, som äfven regeringens bemödanden att
få denna lag erkänd af de norska myndigheterna.

Jag ser dock, att utskottet, eget nog, gjort eu anmärkning
emot tredje paragrafen mom. i) i Kongl. Majrts förslag och velat
utstryka orden: »vid tillämpning af stadgandet i denna punkt skall
jern- och stålskrot, fallet i ettdera riket efter derstädes förbrukadt
utländskt fabrikat, anses såsom i detta rike framstäldt». Detta har
redan af en föregående talare blifvit anmärkt, och en gensaga framstäld
emot den så att säga mikroskopiska anmärkning, som deri är
nedlagd. Ett qvickhufvud yttrade om ett liknaude förhållande: »berget
födde fram en råtta och poeten en sonett». Det var, som eu
tidning nyligen yttrade, en kiselsten, som bevillningsutskottet här
lagt på vägen och på hvilken hela mellanrikslagen förmodligen skulle
kunna stjelpa omkull.

För den, som vill lagen i det skick, som Kongl. Maj:t framstält
den, är naturligtvis den försämring, som bevillningsutskottet

13 N:o 19.

Onsdagen den 26 Mars.

här föreslagit, omöjlig att antaga. Ty utskottet har säkerligen icke Förslag till
kunnat underlåta att förstå, att om lagen icke oförändrad antages,
är detta detsamma som ett afslag. Utskottet borde derför, synes Sveriges och
det mig, rent ut hafva sagt detta, ty om man vill mellanrikslagens Norges ömseantagande
och framgång, är det orätt af utskottet att på en sä, jag suluja handelsmå
säga, futtig anmärkning möjligtvis riskera att den faller. ferkåltandm

Efter de anmärkningar, som jag nu gjort och då jag icke vill '' ^^(Forts)
taga på mitt ansvar att denna fråga faller, får jag härmed förklara
att jag icke har något yrkande att göra.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, godkände kammaren
nu föredragna öfverskrift och paragraf.''

§ 3.

Godkändes.

Herr af Buren: Det var den 9 maj 1888 som denna fråga

senast var före till behandling i denna kammare och föranledde den
skrifvelse, som herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
nyss omnämnt. Huru mycket arbete och huru många förslag hafva
icke denna skrifvelse framkallat! Kongl. kommerskollegium har afgift
ett förslag om skilnadstullar och kongl. generaltullstyrelsen
ett annat förslag om halfva tullar. Den af Kongl. Maj:t tillsatta
komitén framlade ett tredje förslag. Meningarna inom komitén voro
mycket delade, enär 3 af ledamöterna reserverat sig i tvenne olika
reservationer, och nu kommer Kongl. Maj:t med det fjerde förslaget,
som i mångt och mycket afviker från de öfriga.

Jag tror att jag icke hade så orätt, då jag vid den s. k. majriksdagen
vågade anföra, att om man förbättrar denna lag på ett
håll, går den sönder på ett annat. Jag tog mig då äfven friheten
att anföra, att enda sättet att klargöra denna lag vore att ar-,
beta för att få en lika och för båda länderna gemensam tulltaxa.
Dessa mina tankar kunna innefattas i några få paragrafer, som jag
vågar påstå äro afgörande, om man vill hafva en enkel och för
framtiden bestående mellanrikslag. Den första paragrafen skulle
lyda: Sverige skall behandla Norge som den mest gynnade nation.
Den andra paragrafen: Norge skall behandla Sverige som den mest
gynnade nation. Den tredje paragrafen: Denna lag skall gälla till
dess öfverenskommelse kan träffas om en lika och för båda folken gemensam
tulltaxa. Den fjerde paragrafen skulle lyda: Tullinkomsterna,
sedan öfverenskommelse blifvit träffad om en lika och för båda folken
gemensam tulltariff, skola fördelas efter folkmängden. Jag kan
icke förstå att en sådan mellanrikslag på något sätt skulle stöta

N:o 19. 14

Onsdagen den 26 Mars.

Förslag till grannlagenhet^! eller störa det goda förhållande som bör ega rum
förnyad fur- emellan tvenne brödrafolk.

“sveTiges ''''och För att en byggnad skall kunna bestå, måste den hvila på eu
Norges ömse- fast grund. Jag vågar påstå att den grund, hvarpå den af Kongl.
sidiga handels- Maj:t nu föreslagna lagen hvilar, icke är hållbar. Denna grund hefChi
S4°/arJs'' fer: ömsesidig tullfrihet för inhemska, produkter. Med så olika tull—
01 (F to”'' satser’ som Sverige och Norge nu hafva, kan den icke vara hållbar.

" Endast då kan den blifva hållbar, om en tullförening skulle kunna
komma till. stånd. Nu måste lagen, byggd på denna grund, blifva
till gagn blott för det ena landet, men till skada för det andra.
Hvilket land det är, som har fördel af denna lag, det kan man förstå
så väl af hvad som återfinnes i protokollet öfver finansärenden,
inför Hans Maj:t Konungen i sammansatt svenskt-norskt statsråd å
Stockholms slott den 19 augusti 1889, som af den norska departementschefens
uttalanden i denna fråga. Den svensk-norska regeringen
säger, bland annat: »För den dagliga trafiken mellan länderna

måste det anses vara af den största betydelse, att ingen tull erlägges
och att ingen formlig tullbehandling eger rum.»

Den norske departementschefens yttrande är af följande lydelse:
»Departementet antager, åt ihvorvel herved vil fremkaldes nogen
Indskrsenkning i den bestaaende Samfserselsfrihet mellem Landene,
b0r man ikke fra norsk Side undslaa sig for åt imedekomme de
saaledes fremkomne Krav, forsaavidt det kan ske uden i altför stor
Udstraekning åt skade den norske Industri og uden åt omstode
Grundlaget for den bestaaende Mellemrigsordning. Hvis Norge vsegrede
sig for åt indgaa paa nogen Förändring af Loven, maatte man, efter
hvad der er passeret i denne Sag, formentlig vsere forberedt paa,
åt Mellemrigsloven blev opsagt fra svensk Side, og hvorvidt der da
skulde vsere nogen Udsigt til gjennem nye Forhandlinger åt istandbringe
en ny Lov, som var mere tilfyldestgjorende for Norges Interesser,
maa Departementet anse for åt vaere i hoi Grad tvivlsomt.
Efter Departementets Förmening medfiorer Mellemrigsloven saa vmsentlige
Fordele for begge Rigers Produktion og Handel og griber
saa dybt ind i mangfoldige Grene af begge Ländes Näringsliv, åt
det allerede af denne Grund maatte ansees for meget beklageligt,
om Loven skulde bortfalde og den nuvasrende Samfserselsfrihed afloses
af et Forhold som mellem to ganske fremmede Lande.»

Nu har Kongl. Maj:t obestridligen gjort afsevärda förbättringar
i lagen. Men de förbättringar, som Kong]. Maj:t föreslagit för den
svenska jernhandteringen uti mom. i), uppliäfvas genom det nyss anförda
tillägget om jernskrot.

Det är att hoppas att vi länge i vårt land få behålla det protektionistiska
systemet och att vi blifva i tillfälle att komplettera
detsamma. Det lider intet tvifvel, att icke detta system bidragit till
den bättre ekonomiska ställning, som nu inträdt, och man kan icke
helt och hållet frånkänna protektionismen förtjensten deraf, att handelsbalansen
fallit från år 1886, då den utgjorde 72,968,066, till

Onsdagen den 26 Mars.

15 N:o 19.

42,956,000, som den utgjorde 1888. Eu bättre ekonomisk ställning Förslag till
framgår äfven af bankrapporterna. Der visas, att i slutet af novem- förnyad förhör
förlidet år utestående lån uppgingo till ett belopp af 236,840,800
kronor mot 226,030,800 kronor vid samma tid 1888. Således en Morges omseökning
uti de utestående lånen af 10,810,000. Deremot värden 30 sidiga handelsnovember
1889 på indrifning beroende ett belopp af 2,924,000 kro- vch yö/artsnor
emot 4,431,500 kronor år 1888. Oaktadt utlåningen sålunda 1 »rhaiianden.
ökats med 10,000,000, hafva de på indrifning varande medlen min- (l1 oxts.)
skats från 4 till 2 millioner i rundt tal.

Under sådana förhållanden kan man väl antaga, att vi inom
kort få tull på tackjern och skrot. Hvad inträffar emellertid då, om
tillägget vid mom. i) skall stå qvar, och Norge bibehåller sin tullfria
ställning? Jo, att Sveriges jernhandtering på den inhemska
marknaden får en mördande konkurrens med Norge. Denna är redan
nu ganska stor, och i Kongl. Maj:ts förslag finner man att utförseln
af endast spik, från Norge till Sverige, utgjort 1889 en och
en half million kilogram. Det är allmänt bekant, att skrot numera
till hufvudsaklig del användes för beredande af s. k. martin-stålei
och det är gifvet, att om vi här i Sverige hafva tull på tackjern
och jernshrot, men Norge icke har någon tull derpå, den svenska
jernhandteringen kommer att få ett betänkligt afbräck och se sig
nödsakad att delvis flytta sina bopålar till Norge för att kunna med
någon förtjenst bedrifvas. På grund af hvad jag nu anfört skulle
jag vilja yrka bifall till utskottets förslag, men då jag hör att An=
dra Kammaren redan fattat sitt beslut i frågan, skall jag icke göra
något yrkande.

Herr Reuterswärd: Då vi litet hvar fått mottaga den underrättelse,
att Andra Kammaren r-edan bifallit Kongl. Maj:ts proposition
oförändrad, kan det naturligtvis icke falla mig in att söka åstadkomma
ett olika beslut i denna kammare, hvarför jag icke kommer
att göra något yrkande.

Jag skulle likväl önska att, innan diskussionen afslutas, få till
bemötande upptaga några gjorda anmärkningar mot bevillningsutskottets
betänkande. Jag kan denna gång yttra mig kort, då jag
icke behöfver ingå i allt för många speciella förhållanden.

Beträffande 3 paragrafen har utskottet, jag vågar säga det, visat det
största tillmötesgående vid behandlingen deraf. Vi hafva blott undaubedt
oss att få ett tillägg, som icke förut förefunnits i nu gällande
lag. Detta tillägg har visserligen för närvarande icke någon betydelse,
men i en framtid kan det blifva af stort inflytande på vår
jernhandtering. Det är icke värdt att vidare tala mycket derom.

Men då man sagt att det gäller endast spikfabrikationen, vill jag
upplysa, att det gäller hela den stora tillverkningen af martin-stålet,
och man vet icke hvilka nya uppfinningar, som kunna komma att
häraf beröras. Majoriteten inom utskottet ansåg, att, då en revision
af lagen i alla fall nu skulle ega rum, man borde ådagalägga så

Nso 19. 16

* Onsdagen den 26 Mars.

Förslag till
förnyad förordning
ang.
Sveriges och
Norges ömsesidiga
handelsoch
sjöfartsförhåll
anden.

(Forts.)

mycket förutseende för framtiden, att man sökte undanrödja anledningar
till tvister och främmande inblandning, samt att lagen således
skulle kunna i de flesta fall blifva så pass stabil, att den icke behöfde
återkomma vid hvarje tredje riksdag. Jag tror icke att det
verkar godt för våra unionella förhållanden att ständigt hafva till
behandling en så grannlaga fråga som denna. Detta har varit utskottets
motiv och borde derför icke klandras.

Eu talare har sagt, att bevillningsutskottet, genom en »futtig
anmärkning», velat sönderrifva hela förslaget. Huru pass futtig anmärkningen
är, lemnar jag derhän. Vi se att i lagen tillkommit en
ny artikel, nemligen karameller; månne den för Norges industri kan
ha större betydelse än jernhandteringen för Sverige? Betraktar man
hela denna paragraf, så är den i formelt hänseende högst oegentlig.
Den innehåller nemligen i sitt första moment en princip eller en
bestämd regel, men strax derefter komma undantag i oändlighet.
Det är icke nog med detta, utan derpå följa förklaringar öfver undantagen.
Nu frågar jag eder, mine herrar, framför allt herrar
jurister: om det är vanligt att, då man slcrifver en lag, man först
uttalar en viss princip, men omedelbart derefter kommer med eu
massa undantag och vidare derefter, för att gifva en vägledning huru
lagen skall förstås, meddelar en mängd föreskrifter i afseende å rätta
tolkningen. Hade utskottet velat sönderrifva förslaget, hade det haft
goda anledningar dertill.

Huru förhåller det sig med paragraf 4. Den strider, jag vill icke
påstå emot rättsbegreppen, men den gifver i alla fall anledning till
ett legaliseradt lurendrejeri. Det är visserligen en förbättring emot
den närvarande, men det kan smugglas natt och dag snart sagdt
huru mycket som helst, synnerligast efter den bestämmelsen, att
hvarje person, som färdas öfver gränsen, skall få medtaga vissa qvantiteter
tullpligtiga varor utan erläggande af tull. Samma personer
kunna fara öfver gränsen fram och tillbaka huru ofta som helst och
medföra för hvarje gång dylika varor. Månne icke detta är ett legaliseradt
lurendrejeri? Bestämmelserna i sistnämnda paragraf har
utskottet, långt ifrån att gilla, låtit vara oberörda, enär det lärer
vara en ömtålig sak att röra vid. Jag vill icke heller mycket tala
om 18 paragrafen, som handlar om traktatens uppsägning. Inom
utskottet var det från början eu stor majoritet, som ansåg att
uppsägningstiden skulle bestämmas till ett år, men för att visa
tillmötesgående och icke rifva sönder lagförslaget, synnerligast då
man fick veta att denna fråga var af stor politisk betydelse för
Norge, så gåfvo vi efter, men tyckte då att vi kunnat slippa det
norska tillägget angående skrot. Jag vill blott i förbigående tala om
handelsgemenskapen sjöledes mellan de förenade rikena, som återfinnes i
paragraf 12 och följande paragrafer i lagförslaget. Dessa har utskottet
låtit vara oberörda, ehuru derom kunde vara mycket att säga, synnerligast
med afseende derå, att i Norge byggda eller naturaliserade fartyg
ega att drifva fri fraktfart på våra vidsträckta kuster med samma

Onsdagen den 26 Mars.

17 N:o 19.

Tätt som för svenske undersåtar; man kan ju säga att vi hafva samma
rätt i Norge. Men hvad drifva vi för fraktfart på Norges kust emot
hvad Norge gör på vår. Den svenska handelsflottans målsmän klaga
öfver dålig förtjenst och gå under; månne icke mellanrikslagen är
till stor del orsaken till att de svenska rederierna och skeppsbyggerierna
icke stå på den blomstrande ståndpunkt, som de borde göra?
Den norska flottan deremot utvecklas samtidigt mer och mer; och
hvarför? Jo derför, att den har en verkningskrets inom Sverige, som
är för densamma af största betydelse.

Yi hafva vid denna riksdag hos Kongl. Maj:t anhållit att få
våra handels-tariff-traktater uppsagda och att få fritt disponera öfver
vår tulltaxa, derför gjorde sig utskottet den frågan: är det skäl att
några veckor derefter besluta att i lag fastslå en annan princip och
binda vår handlingsfrihet? Jag tror mig hafva handlat i riksdagsmajoritetens
intresse, när jag inom utskottet förfäktat denna mening,
och jag vågar påstå, att denna fråga i viss grad berör vårt program.
Då den emellertid nu redan är afgjord af Andra Kammaren, kan det
icke falla mig in att vilja föreslå någon förändring i det kongl. lagförslaget,
men jag har åtminstone velat till protokollet anföra de
skal, som föranledt utskottet att framkomma med sitt ändringsförslag.

Jag har intet yrkande att göra.

Herr statsrådet friherre Äkerhielm: Då de anmärkningar, som
blifvit rigtade mot det af Kongl. Maj:t framlagda förslaget, hafva
kommit att till stor del röra sig om den bestämmelse, som handlar
om skrot, skall jag bedja att i korthet få redogöra för hvad med
denna bestämmelse verkligen åsyftas. En af de principer, på hvilka
mellanrikslagstiftningen hvilar, är, såsom bekant, att varor, tillverkade
af svenska eller norska ämnen, skola vid införseln från det ena
till det andra riket åtnjuta tullfrihet. När nu under paragraf 3 litt.
i) i lagen föreslås, att vissa gröfre jernvaror, i hvilka utländskt material
ingår, skola, när de införas i det land, som har högre tull på
detta material, draga en skilnadstull, har man icke gerna kunnat
lemna å sido frågan, under hvilka förhållanden skrot som användts
för tillverkning af dylika varor bör betraktas såsom inhemskt eller
utländskt. Det är visserligen sant, såsom här redan påpekats, att
denna fråga för närvarande saknar aktualitet, då hvarken Sverige
eller Norge har tull på skrot, men kammaren erinrar sig väl, att
1888 års Riksdag beslöt att sätta tull på skrot, och att anledningen,
hvarför denna bestämmelse icke upptogs i den samma år utfärdade
tulltaxan, endast var den, att skrot är i den svenska tulltaxan sammanfördt
under en rubrik med tackjern, för hvilken senare varas beläggande
med tull den spanska handelstraktaten ansågs innefatta hinder.
Med kännedom om hvad som sålunda inträffade 1888, är det
lätt tänkbart, att redan i en ganska nära framtid skrot kan i Sverige
blifva belagdt med tull, och det skulle då säkerligen ansetts
vittna om bristande förtänksamhet att icke redan nu upptaga till

Första Kammarens Prot. 1890. N:o 19. 2

Förslag till
förnyad förordning
ang.
Sveriges och
Norges ömsesidiga
handelsoch
sjöfartsförhållanden.

(Forte-)

K:o 19. 18

Onsdagen den 26 Mars.

Förslag till
förnyad förordning
ang.
Sveriges och
Norges ömsesidiga
handelsoch
8jöfartsförhållanden.

(Forts.)

besvarande spörsmålet, i hvilka fall skrot är att anse såsom inhemskt
och i hvilka fall såsom utländskt material. Man har härvid ickekunnat
hafva mer än två utgångspunkter att välja emellan: den ena.
varans ursprung och den andra platsen, der skrotet fallit. Det är
temligen påtagligt, att med antagande af den förra grundsatsen, eller
att skrotets nationalitet bestämmes af dess ursprung, skrot under
snart sagdt alla förhållanden skulle få rubriceras såsom utländsk vara.
Det kan ju i ett eller annat fall vara möjligt att af skrotets utseende
sluta sig till, om det är fallet från svensk eller norsk, eller
från utländsk vara; men efter hvad det sagts mig från sakkunnigt
håll, kan det antagas såsom visst, att i regeln skrotets ursprung icke
låter sig genom eu undersökning deraf med bestämdhet utrönas.

En samvetsgrann tillverkare skulle således ock, då han icke annat
än undantagsvis lärer kunna följa skrotets historia tillbaka till
dess ursprung, i allmänhet blifva nödgad att angifva hvarje af skrot
tillverkad vara såsom tillverkad af utländskt material, och således,
under de förutsättningar, hvarom nu är fråga, för varan erlägga
skilnadstull. Detta äfven om skrotet fallit inom landet. Ja! en
norsk tillverkare, som för sin tillverkning köpt skrot, fallet i Sverige,
skulle nödgas för skrotet erlägga tull när detta i förarbetadt skick
till Sverige återförts. Då en princip, hvilken leder till sådana konseqvenser,
såsom jag tror med goda skäl icke ansetts rimlig, har man
i Kongl. Maj:ts förslag stält sig på den grund, att det är platsen,
der skrotet fallit, som skall vara bestämmande för skrotets nationalitet.
Men för att härvid förebygga den origtiga uppfattning, att
om till exempel en fabrikant från utlandet inköper fullständigt förslitna
maskiner, eller andra fabrikat, slår sönder dem till skrot och
deraf tillverkar varor, som sedermera införas i det andra riket, detta
skrot skulle få anses fallet inom landet och sålunda berättiga de
deraf tillverkade varorna till samma behandling, som varor af inhemskt
material åtnjuta, har man i lagen infört den bestämmelsen,
att der skrotet fallit efter utländskt fabrikat, fabrikatet skall hafva
inom landet förbrukats för att skrotet må anses såsom inhemskt.
Nu vill det synas, som om Kongl. Maj:ts uppfattning i denna punkt
principielt blifvit af bevillningsutskottet gillad. Utskottet säger nemligen
i sin motivering: »SvårigSeten för en tillverkare att veta, om
det skrot han, oftast genom mellanhänder, inköper är inhemskt eller
fallet från utländskt fabrikat, som icke blifvit inom riket förbrukadt»
ete. Utskottet ställer sålunda här såsom motsatser mot hvarandra,
å ena sidan inhemskt skrot och å andra sidan skrot, fallet från utländskt
fabrikat, som icke blifvit inom riket förbrukadt, hvaraf väl lärer
följa, att der skrotet fallit efter utländskt fabrikat, som blifvit inom
riket förbrukadt, utskottet erkänner, att detta skrot bör betraktas såsom
inhemskt. Jag tror icke heller, att man ur tullsynpunkt kan komma
till något annat resultat. Men när utskottet icke desto mindre tillstyrker,
att bestämmelsen i fråga skall uteslutas ur lagen, sker detta
derför att utskottet anser bestämmelsen kunna leda till missbruk, och

Onsdagen den 26 Mars.

19 N:o 19.

särskild! derför, att formuleringen i Kongl. Maj:ts förslag enligt ut- Förslag till
skottets uppfattning skulle vara otillfredsställande så till vida, som den förnyad /årskulle
kunna anses medgifva, att om till större delen förslitna maski- a”''dk

ner eller fabrikat utifrån infördes och efter någon kortare tids begag- Norges ömsenande
söndersloges till skrot, det sålunda uppkomna skrotet finge si di ga handelsanses
såsom fallet efter inom riket förbrukadt fabrikat och således oc} sjöfarts~
inhemskt. För min del kan jag icke erkänna, att förbrukningen i f0''hallandendylikt
fall egt rum inom riket. Då fabrikatet blifvit infördt "i ett ^orts.)
till större delen förslitet skick, har ju förbrukningen skett utom landet.
Men äfven om så skulle vara, att uttrycket i denna punkt
kunde varit bestämdare preciseradt, lärer ingen stanna i ovisshet om
rätta meningen med detsamma; och skulle ett sådant förfarande ifrågakomma,
som utskottet befarar, är det min öfvertygelse, att den fabrikant,
som gör sig skyldig dertill, gör detta med full insigt derom,
att han öfverträder lagens föreskrifter.

I alla händelser har jag svårt att förstå, att ett sådant förfarande
skulle kunna vara förenadt med ekonomisk fördel. Jag kan
väl inse, att om en fabrikant, som från utlandet införde helt och
hållet förslitna maskiner eller redskap, hvilka han då sannolikt kunde
förvärfva för ungefärligen samma pris som skrot, och sedan sloge
sönder dem, finge för de varor, han tillverkade af det sålunda erhållna
skrotet, åtnjuta tullfrihet vid införsel till det andra riket, detta skulle
medföra en ekonomisk vinst, då fabrikanten ju i dylikt fall besparade
sig den skilnadstull som skulle erlagts, om varorna tillverkats
af utifrån köpt skrot. Men eu sådan rätt är alldeles obestridligt
honom betagen med den lydelse Kongl. Maj:ts förslag har. Det utländska
fabrikatet hade ju då icke ens inom landet brukats, än mindre
blifvit derstädes förbrukadt, och det deraf fallna skrotet måste
således anses såsom utländskt. Köper deremot fabrikanten redskaperna
eller maskinerna i endast delvis, låt vara äfven till större delen,
förslitet skick, lär han väl få betala dem icke obetydligt högre än
skrot betingar, så vida de icke äro till den grad förslitna, att de
måste anses obrukbara. År detta åter förhållandet och kan fabrikanten
då möjligen få dem till samma pris, som skrot, så skall han
dock, äfven efter utskottets tolkning af den ifrågavarande bestämmelsen,
begagna redskaperna eller maskinerna en tid för att åtnjuta
den förmån, hvarom här är fråga, och ett begagnande af odugliga
maskiner eller redskap kan naturligen icke aflöpa utan kostnad eller
utan förlust med hänsyn till det arbete, för hvilket dessa odugliga
maskiner eller redskap användas.

Så vidt jag förstår, kan man sålunda, om man yrkar på ett sådant
beslut, som tillstyrkts af bevillningsutskottet, icke göra det
derför, att den af Kongl. Maj:t föreslagna bestämmelsen är principielt
oberättigad. Man kan icke heller göra det derför, att bestämmelsen,
rätt förstådd, lemnar tillfälle att kringgå densamma,
utan man måste då ställa sig på den grund, som synes vara utskottets
egentliga position, eller farhågan, att de norska producen -

N:o 19. 20

Onsdagen den 26 Mars.

Förslag till
förnyad förordning
ang.
Sveriges och
Norges ömsesidiga
handelsoch
sjö fartsförhållanden.

(Forts.)

terna skola af utsigt till vinst låta sig förleda att afgifva origtiga
produktionsbevis — bevis, som dock enligt § 9 i förslaget skola
vara utfärdade under edlig förpligtelse och till rigtigheten bestyrkta
af två trovärdige män. Det synes mig vara ett temligen svagt
skäl för att yrka en sådan ändring, som utskottet föreslår. Först
om, sedan skrot blifvit i Sverige belagdt med tull, det skulle visa
sig att de farhågor, åt hvilka utskottet gifvit uttryck, varit berättigade,
synes det mig med fog kunna från svensk sida yrkas, att
lagstiftningen får det innehåll, som bevillningsutskottet anser vara
det råtta.

År nu för öfrigt hela denna sak, det här gäller, af den stora
vigt, utskottet tillmätt densamma? Utskottets farhågor synas, att
döma af betänkandet, hufvudsakligen gälla den svenska spikfabrikationen.
Importen från Norge till Sverige af spik har under åren
1880—1888 i medeltal årligen utgjort 1,274,700 kilogram. För
året 1888 ensamt för sig, uppgick denna import till 1,518,410 kilogram.
Antaget nu, att mellanrikslagen 1888 hade varit sådan, som
utskottet nu vill hafva den, att år 1888 skrot hade varit belagdt
med den vid samma års riksdag beslutade tull, eller 80 öre per 100
kilogram, och slutligen att all den spik, som under det året från
Norge importerades till Sverige, hade varit tillverkad af skrot, så
skulle hela det tullbelopp, som kommit att erläggas för denna spikimport,
hafva uppgått till 12,147 kronor. Men nu är, såsom bekant,
en stor del af'' den norska spiken tillverkad af plåt, och för sådan
spik kommer i allt fall, så vidt plåten är utländsk, skilnadstull att
utgå, när den nya lagen blir gällande. Enligt uppgift från Norge,
som jag har från tillförlitligt håll, var af den spik, som hit importerades
1888, endast något mer än hälften, eller omkring 800,000
kilogram, tillverkad af skrot; och för dessa 800,000 kilogram spik
skulle tullen uppgått till 6,400 kronor. Kan det, med ledning af
de slutsatser, som kunna dragas af de nämnda siffrorna, verkligen
antagas, att den föreliggande frågan är för den svenska spikfabrikationen
af en så synnerlig betydelse, och kan den, framför allt, vara
af den väsentliga betydelse, att det är skäl att derför äfventyra
utgången af hela det lagförslag som här föreligger till Riksdagens
pröfning?

Herr von Strokirch: Jag skall endast be, att få yrka afslag
på utskottets förslag och bifall till Kongl. Maj:ts proposition oförändrad.

Herr Tamm, Hugo: Som grefve Strömfelt, till följd af en
ytterst svår operation, som hans son nyss genomgått, är hindrad
att inställa sig i kammaren, har han anmodat mig att i denna
punkt uttala hans mening. »Han har den bestämda åsigt, att det
i lagen uti tredje paragrafen punkten i) nyinförda tillägget om
huruledes efter utländskt fabrikat fallet jern- och stålskrot skall så -

Onsdagen den 26 Mars.

21 N:« 19.

som inhemskt anses, upphäfver den till jernindustriens skydd mot Förslag till
spekulation på tulldifferens i sagda punkt antagna bestämmelsen om forn,Jaci for~
skilnadstull och detta icke allenast hvad beträffar artikeln »spik», ''^trioes °och
utan s. k. martinsmide, söm, plåt m. fl. jernartiklar, och att sagda Norges ömsetillägg
dessutom återför mellanrikslagen till samma och än farligare sidiga handeUverkan
i afseende å jernindustrien än lagen hade i afseende å bom- °ch ■vöfarts~
ullsindustrien, då grefve 8trömfelt år 1885 framstälde sin interpella- .forhadla™d°ntion;
han har ej heller kunnat finna några bättre skäl nu anförda ^ 01 s'';
för bibehållandet af en två-årig uppsägningstid än år 1887.»

Då han af ofvan anförda orsak ej kan närvara i dag och jag
ej delar hans betänkligheter i denna fråga, kommer jag att vid
möjligen blifvande votering om 8 och 18 paragraferna nedlägga
min röst.

Herr Fränekel: Då 1888 en så betydande förändring vidtogs
i tullagstiftningen genom dels nya tullar, dels förhöjningar på tulllarne,
så kunna väl knappast tullvännerna hoppas, att det var möjligt
att utan uppsägning åstadkomma några vigtigare förändringar
och förbättringar i mellanrikslagen. Men tack vare tullkomitén och
tack vare de underhandlare, som derefter arbetat, och det tillmötesgående,
de båda regeringarna visat, har man dock kommit till ett
resultat, som är så tillfredsställande, att bevillningsutskottet endast
i en enda punkt har haft någon anmärkning att göra. Det är så
mycket mer glädjande, som bland andra spådomar, som frihandlarne
spådde de nya tullarne, var den, att de skulle rifva sönder mellanrikslagen,
och att, det icke skulle vara möjligt att på dessa basera
en förändring af densamma. Så mycket mer skäl torde det då vara
att tillse, om det kan vara någon vitalpunkt, som bör gifva anledning
till att nu vilja rubba det resultat, som af alla dessa myndigheter
vunnits. Går man till utskottets betänkande, så finner man,
att utskottet i ampla ordalag berömmer alla de förbättringar i
mellanrikslagen, som den nu framlagda propositionen åstadkommit.

Jag påpekar, hvad redan från statsrådsbänken blifvit sagdt, att i
den nya lagen betydande förbättringar blifvit gjorda till förmån för •
den nya tullagstiftningen, och att man fått nästan större delen af
sina fordringar genomdrifna vid de underhandlingar, som skett. Det
förefaller då besynnerligt, att en ledamot af bevillningsutskottet,
som hyser så stort intresse för denna lags genomförande, att han
till och med afstått från sitt yrkande, som han sjelf nyss försvarat
inom utskottet, i nästan samma andetag går in i ett djupt klander
af hela lagen.

Om vi nu hålla oss till den föredragna punkten, huru är den
beskaffad? Så vidt jag kunnat finna, är den, om den oförändrad
bifalles enligt Kongl. Majrts förslag, snarare till fördel för Sverige
än för Norge. Om jag ser på punkten, finner jag, att meningen
dermed varit, att vid bedömandet äf jern- och stålvaror, som införas,
noga precisera, huruvida det skrot, som för tillverkningen af

N:o 19. 22

Onsdagen den 26 Mars.

Förslag till
förnyad förordning
ang.
Sveriges och
Norges ömsesidiga
handelsoch
sjöfartsförhållanden.

(Forts.)

desamma har användts, har varit inländskt eller utländskt, och
man har, såsom det också står i Kongl. Maj:ts proposition, gått eu
medelväg i afseende på möjligen att visa, huruvida det varit utländskt,
derigenom, att man har sagt, att skrotet rubriceras såsom
-utländskt, om det icke fallit efter i hemlandet förbrukade artiklar.

Huru har nu bevillningsutskottet tänkt sig denna sak? Med
den erfarenhet, jag har om användningen af skrot, anser jag det
vara omöjligt att inköpa skrot annat än såsom »skrot». Ty den,
som köper skrot i den form, som utskottet tänkt sig att det skulle
köpas, nemligen i form af ännu brukbara maskiner, som först skulle
sättas i gång och efter någon tid förvandlas till skrot, den köper
sitt skrot allt för dyrt. Den differens i kostnad, som begagnandet
medför, blir för stor, för att man skulle kunna vinna den tillbaka
genom tulldifferensen. Om man nu vidare tänker på, att denna
fråga hufvudsakligen har tillkommit derför, att man vid förhandlingarna
här redan har så långt tillmötesgått majoritetens i denna
kammare önskningar i afseende på de framtida traktaterna, att man
tagit hänsyn till tullsatser, som ännu icke existera, så synes det
märkvärdigt att från det hållet anmärkningar framkommit. Jag
har också tänkt på det fall, som bevillningsutskottet antagit. Om
man vill köpa skrot på det sätt, utskottet tänkt sig, så att man
t. ex. köper en gammal ångpanna från England och fraktar deri till
Norge samt sedan slår sönder den till skrot, så blir den differens,
som uppstår mellan frakten för denna ångpanna och verkligt skrot,
vida större än den tullsats, som 1888 års riksdag beslöt, eller 80
öre för 100 kilogram. Således är det icke tänkbart, att man skulle
kunna bereda sig någon vinst genom ett sådant förfaringssätt. Så
mycket mindre skulle man då kunna erhålla någon vinst, om man
först skulle inmura pannan i Norge och använda den någon tid,
ehuru den redan ansågs förbrukad såsom ångpanna. Jag kan icke
tänka mig, huru detta skulle gå till.

Här har redan visats, att om all den spik, som hit importeras
från Norge, eller omkring 1,400 tons, skulle tillverkas af utländskt
skrot, så skulle differensen blifva en bagatell eller 6,400 kronor.
Men man fäster då alls icke afseende på, att Sverige har ett direkt
intresse i denna fråga. Af kommerskollegii berättelse för 1887
finner man, att Sverige exporterat 240 tons skrot till Norge och
dessutom exporterat 2,000 tons jern, och således är det antagligt, att
om skrot användes vid spiktillverkningen i Norge, så är det icke
uteslutande utländskt skrot, utan äfven ganska mycket svenskt.

Nu säger man, att det är spikfabrikanterna som klaga öfver
denna sak. Men jag hemställer till herrar spikfabrikanter, om det
icke ligger mer i deras intresse, att det ifrågavarande tillägget finnes.
Ty enligt en uppgift, som jag fått, har det redan i tullkomitén
blifvit konstateradt, att två tredjedelar af den norska spik, som
skickas till Sverige, tillverkas af engelskt importeradt jern. Om det
nu kan konstateras, att detta engelska jern icke kan hänföras till

23 N:o 19.

Onsdagen den 26 Mars.

jernskrot, förbrukadt i Norge, så blir denna spik belagd med tull, Förslag till

och således hafva våra spikfabrikanter större intresse af, att punkten

star Qvar, än att d.611 fattas. Sveriges Och

Ser man dessutom på hufvudfrågan, torde det vara alldeles klart, Norges ömseatt,
då man så väl från svensk sida valt underhandlare som från norsk, sidiga handeisoch
dessa vunnit ett gemensamt resultat af sina underhandlingar,
det icke är lämpligt, att man så minutiöst söker få frarn sina för- ''
dringar, att man, så att säga, hänger upp hela frågan på en spik.

Här har redan påpekats den vigtiga politiska sida, som denna
fråga har. Jag skall icke trötta kammaren med att vidare framhålla
denna sida af saken, men jag kan icke underlåta att påpeka, att då
1888 års riksdag i sin skrifvelse till Kongl. Maj:t anhöll om en
revision af mellanriksdagen, och denna revision nu har skett på ett
så lojalt sätt, som nu, då man vid underhandlingarna till och med
tagit hänsyn till en möjlig uppsägning af våra handelstraktater, sa
kali jag icke finna annat än att man bör respektera de förändringar,
som måste ske i lagen, för att en uppsägning af dessa handelstraktater
utan allt för stora svårigheter skall kunna ega rum. Jag hemställer,
huru vida det vore majoriteten inom denna kammare ^värdigt
att sätta en regering, som så på allt sätt tillmötesgått våra fordringar,
på det profvet, att när det en gång kommer derhän, att de
spanska och franska handelstrakterna skola uppsägas, man ytterligare
försvårar detta genom att möjligen icke hafva någon mellanrikslag.

På alla dessa skäl yrkar jag bifall till Kongl. Maj:ts förslag
oförändradt.

Herr grefven och talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats
till sammanträdets fortsättande kl. 7 e. m.

Herr Reuterswärd: Jag får tillkännagifva, att jag har all deles

för mycken politisk takt för att ens med ett enda ord bemöta
den siste ärade talarens anmärkningar. Jag förstår icke hvarför
han på ett så hårdt sätt attackerat utskottet, hvars ledamöter här
framlagt skälen hvarför de bedömt frågan ur en annan synpunkt
än Kongl. Maj:t, men sedermera gått så långt, att de icke ens yrkat
bifall till utskottets förslag. Jag tror icke att eftergifvenheten gerna
kan gå längre, då man som jag är motståndare till det kungliga
förslaget. Jag hade dock hoppats, att ej behöfva höra dessa högst
obehagliga anmärkningar.

Efter härmed slutad öfverläggning rörande nu förevarande paragraf,
hvilken utskottet föreslagit skola godkännas med den ändring,
att ur punkten i) utginge orden: »Vid tillämpning af stadgandet i
denna punkt skall jern- och stålskrot, fallet i ettdera riket efter
derstädes förbrukadt utländskt fabrikat, anses såsom i detta rike
framstäldt», yttrade herr grefven och talmannen, att under öfver -

]*!0 19. 24

Onsdagen den 26 Mars.

Försteg m läggningen endast yrkats, att ifrågavarande paragraf skulle godkänna»
Ordning iZj. med den af KongL MaJ:t föreslagna lydelsen.

Sveriges och

Norges ömse- Sedermera gjordes propositioner, först på antagande af utskotocT''sjöfart-
tets berörda förslag och vidare derpå att ifrågavarande paragraf
förhållanden. godkännas med den lydelse Kongl. Maj:t föreslagit; ock för korts.

) klarades den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Reuterswärd: Då man nu med visshet kan förutse

frågans, utgång, hemställer jag hos herr grefven och talmannen,,
huru vida icke de efterföljande! paragraferna kunde föredragas utan.
att uppläsas.

Häri instämde flere af kammarens ledamöter.

På. framställning af herr grefven och talmannen beslöts, att
uppläsning af hittills ej föredragna delar af Kongl. Maj:ts ifrågavarande
förslag icke skulle ske, så vida ej begäran derom ''beträffande
någon viss del framstäldes, äfvensom att propositioner angående de
särskilda paragraferna och öfverskrifterna ej skulle göras, derest ickesådant
i följd af något yrkande blefve behöfligt.

§§ 4—11-

Of ver skriften till art. IT.

§ 12.

Herr statsrådet friherre von Essen: Då en talare hjjr under

debatten rörande tredje paragrafen äfven yttrade sig om sjöfartsförhållandena,
sådana de i lagförslagets tolfte och derpå följande
paragrafer innefattas, uppfattade jag det som om han äfven ansåge det
vara olämpligt, att dessa sistnämnda paragrafer antagits oförändrade,,
och särskildt tycktes mig denna anmärkning gälla denna punkt, som
afsela att norska fartyg skola hafva samma rättighet att idka fraktfart
å Sveriges kuster som de svenska fartygen. Jag kan i detta
afseende icke underlåta att erinra, att samma rättighet är betingad
för Sveriges fartyg å de norska hamnarne, samt att för öfrigt samma
rättighet är medgifven flera andra länder, såsom Tyskland, Nederländerna,
Belgien, England och Italien, äfvensom att Danmark åtnjuter
enahanda rättighet i fråga om fartyg med en drägtighet af
öfver 15 svara läster. Da följaktligen så många främmande länder
åtnjuta den ömsesidiga förmån, som också är betingad de svenska
fartygen, kan man väl icke ifrågasätta, att Kongl. Maj:t skulle föreslå
en inskränkning i afseende på Sveriges och Norges ömsesidiga
sjöfartsförhallanden, som skulle försätta dessa länder i en ogynsam -

Onsdagen den 26 Mars.

25 N:o 19.

mare ställning till hvarandra, än såsom förhållandet är i fråga om
åtskilliga andra främmande länder.

§§ 13-18.

Rubriken.

Samtliga nu föredragna delar af förslaget blefvo af kammaren
godkända.

Utskottets i betänkandet gjorda hemställan.

Förklarades besvarad genom kammarens föregående beslut.

Efter förnyad föredragning af Första Kammarens tillfälliga utskotts
den 21 och 22 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 3,
öfver väckt motion angående skrifvelse till Konungen i fråga om
samtrafik mellan enskilda telefonnät och statens interurbana telefonledningar
in, m., bifölls utskottets i nämnda utlåtande gjorda hemställan;
och skulle, jemlik! stadgandet i § 63 mom. 3 riksdagsordningen,
detta beslut genom utdrag af protokollet delgifvas medkam
maren.

Föredrogs å nyo konstitutionsutskottets den 22 och 24 innevarande
mars bordlagda utlåtande n:o 7, i anledning af Kongl. Maj:ts
nådiga proposition till Riksdagen med förslag till ändrad lydelse af
74 § regeringsformen.

Friherre Iilinckowström: Mot det förslag, som här af kon stitutionsutskottet

blifvit faststäldt, måste jag afgifva min gensägelse.

Jag finner nemligen det vara farligt att i den ifrågavarande
74 § regeringsformen inflicka de bestämmelser, som här nyss blifvit
upplästa. När, såsom bekant är, denna fråga vid näst föregående riksdag
förevar, så föll den af olika anledningar i båda kamrarne. Huruvida
det är nödvändigt, att ifrågavarande reqvisitionslagar, på sätt
här är föreslaget, skola ega stöd i regeringsformen, det är en, äfven
på de mest kompetenta håll, mycket omtvistad fråga. När den
vid föregående riksdag förevar, hade nemligen Kongl. Maj:t förfrågat
sig hos vederbörande myndigheter om dessa reqvisitionslagars
konstitutionella beskaffenhet, och såsom man deraf funnit, hade både
högsta domstolen och justitieministern ansett det vara onödigt eller
icke behöflig!, att dessa lagar funne sitt stöd j grundlagen. Första

Förslag till
ändring af
§ 74 regeringsformen.

N:o 19. 20

Onsdagen den 26 Mars.

Förslag till Kammaren afslog emellertid frågan derför, att lagutskottet icke
andorn(jg af ha(je) sjn pligt likmätigt, behandlat sjelfva sakförhållandet eller pröfringsformen.
va^'' lagförslagets olika paragrafer, utan i stället gått en annan väg,
(Ports.) som med skäl anmärktes vara för utskottet obehörig, emedan det
ingalunda tillhörde lagutskottets kompetens att upptaga den grundlagsenliga
delen af frågan. Detta är, som bekant, en rättighet och
skyldighet endast för konstitutionsutskottet. Jag tog mig då den
friheten att i sak göra icke så få anmärkningar emot den framlagda
lagen, och Första Kammaren återförvisade densamma på grund deraf,
att kammaren ansåg, att den hade bort blifva i sak behandlad.
Andra Kammaren deremot ansåg, att grundlagsfrågan och tvisten
derom först måste afgöras. Men sedan dess hafva till min kunskap
kommit åtskilliga förhållanden rörande sjelfva reqvisitionslagens beskaffenhet,
och hvarpå denna fråga ytterst beror, som visa, att, enligt
mitt förmenande, hela denna fråga bort af Kongl. Maj:t upptagas
på ett helt annat sätt än som nu skett. Såsom vi veta, ansåg
regeringen nödvändigt, att för tågande trupp skulle vid krigstillfälle
i landet vissa reqvisitionsfrågor af Riksdagen lagligen bestämmas, så
att Kongl. Maj:t vid sådana tillfällen egde rätt att fordra ganska
mycket af landets bofaste invånare i de trakter, der trupp skulle
frammarschera eller förläggas. Men, mine herrar, alla de lagbestämmelser,
som då af Kongl. Maj:t framlemnades i form af lagförslag,
återfinnas ju nästan utan undantag i Kongl. Maj:ts förordning af
den 6 september 1842 om truppers och persedlars fortskaffande,
hvilken förordning i militära kretsar gemenligen kallas »Kongl.
Maj:ts nådiga tågordning». Denna tågordning är en förbättring af
en äldre lag, som förskrifver sig från år 1791, hvilken senare åter
kan spåras upp från Carl XI:s och Carl XII:s regeringstider. För öfrigt
hafva sedan långt tillbaka i Vasatiden, ja, ända in i medeltiden,
föreskrifter funnits rörande Kongl. Maj:ts rätt att under vissa krigstillfällen
i landet fordra hjelp af invånarne till truppernas underhall
och framkomst. När nu snart under femtio år denna tågordning
varit gällande, så synes det mig, som om det varit både lagutskottets
och Kongl. Maj:ts pligt att vid sista riksdagen framlägga
lagen, sådan den redan i 1842 års förordning existerat, i öfverensstämmelse
med det förslag, som nu är afgifvet. Ty om detta lagförslag
fordrar en grundlagsenlig stämpel för att blifva gällande och
icke blifva grundlagsvidrigt, huru skall man då förklara, att samtliga
myndigheter under snart femtio år till grund för reqvisitioner
i krigstid för tågande trupp lagt en förordning, som är grundlagsvidrig?
Mig tyckes detta vara ett besynnerligt förhållande, och jag
anser, att Kongl. Maj:t i denna fråga bort gå till sjelfva hufvudsaken,
som ju är, att få grundlags helgd åt reqvisitionslagen.
Men då borde ock Kongl. Maj:t haft den upprigtigheten att säga,
att denna reqvisitionslag såsom kongl. förordning existerat allt sedan
år 1842.

På grund häraf, och då jag tror, att denna fråga till sin verk -

27 Jf:o 19.

Onsdagen den 26 Mars.

liga beskaffenhet ännu icke är fullständigt utredd, finner jag det för Förslag till
närvarande vara öfverflödigt att göra detta tillägg till grundlagen, “"^‘7
hvilket äfven en reservant, som är eu stor auktoritet i dessa frågor, ,.ingsformen_
nemligen herr Rydin, funnit obehöfligt. På dessa skäl yrkar jag, (Forts.)
för min del, afslag å konstitutionsutskottets förslag i denna punkt.

Herr Bergius: Kongl. Maj:ts förevarande proposition har va rit

föranledd af det förhållande, att det förslag, Kongl. Maj:t förra
riksdagen framlade, angående reqvisitionslagar, icke blef af Riksdagen
antaget, och detta, åtminstone till väsentlig del, grundades derpå,
att åtskillige af Riksdagens ledamöter hyste den uppfattningen, att
nuvarande grundlagsbestämmelser utgjorde hinder för lagarnes antagande.
Då nu så är förhållandet, så — i fall man anser det nödvändigt
att reqvisitionslagarne antagas — torde det väl också vara
lämpligt, att de formella betänkligheter, som yppats emot förslaget,
undanrödjas — och det är ju ingenting annat Kongl. Maj:ts förslag
innefattar. Det har ansetts lämpligt, att det skulle ske genom ett
tillägg till paragrafen, på det denna skulle rubbas sa litet som möjligt.
0 Är man af den åsigt, att grundlagen icke lägger hinder i
vägen för förslaget, torde det väl ändock ur praktisk synpunkt vara
lämpligt, att man genom ett dylikt tillägg undanrödjer de betänkligheter,
som yppats. Jag tillåter mig derför yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr grefven och talmannen,
att i afseende på förevarande utlåtande yrkats, dels att
kammaren skulle bifalla utskottets hemställan, det Kongl. Maj:ts
förslag till ändrad lydelse af § 74 regeringsformen skulle antagas
att hvila till vidare grundlagsenlig behandling, dels ock att samma
förslag skulle förkastas.

Sedermera gjordes propositioner enligt dessa båda yrkanden, och
förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
öfvervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 22 och 24 i denna
månad bordlagda utlåtande n:o 33, i anledning af väckt motion om
antagande af ny ecklesiastik boställsordning, biföll kammaren utskottets
i nämnda utlåtande gjorda hemställan.

Herr statsrådet friherre Åkerhielm aflemnade Kongl. Maj:ts
nedannämnda nådiga propositioner till Riksdagen:

N:o 19. 28

Onsdagen den 26 Mars.

l:o) med förslag till förnyade förordningar angående Sveriges
allmänna hypoteksbank och angående de allmänna grunder, som vid
hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse
lända; samt

2:o) angående förändrade bestämmelser i fråga om denaturering
af bränvin.

Dessa kongl. propositioner blefvo härefter föredragna och på
begäran bordlagda.

Herr Bergström erhöll på begäran ordet och yttrade: Kammaren
har i dag bordlagt Kongl. Majrts propositioner med förslag
till ° förordning angående försäkring för olycksfall af arbetare och
angående anslag till en riksförsäkringsanstalt. — Den första af dessa
propositioner är uppenbarligen af beskaffenhet att böra hänvisas till
förberedande behandling af lagutskottet. Lagutskottet har under
väntan på denna kongl. proposition tagit i öfvervägande, huruvida
utskottets öfriga arbeten skulle tillstädja utskottet att så grundligt,
som detta vigtiga ämne kräfver, behandla berörda proposition och
blifva färdigt med sitt betänkande å sådan tid att riksdagen kunde
i någorlunda vanlig tid afslutas.

Utskottet har kommit till den åsigt, att sådant icke är möjligt;
och i lagutskottets namn och å dess vägnar vågar jag derför hemställa,
att denna kammare ville besluta tillsättande af ett särskildt
utskott, bestående af 7 ledamöter från hvardera kammaren och med
det antal suppleanter, som finnes lämpligt. I sådant fall borde till
detta särskilda utskott kunna öfverlemnas äfven den andra propositionen,
angående anslag till en riksförsäkringsanstalt, hvilken eljest
skulle öfverlemnas till statsutskottet.

Kanske det ma tillåtas mig att lemna en kort redogörelse för
det skick, hvari lagutskottets arbeten befinna sig. Det finnes flera
ärenden som icke ännu äro behandlade. Frågan angående ändringar
i sparbankslagen är icke ens remitterad till utskottet. Frågan om
de allmänna vägarnes underhåll är provisoriskt behandlad, men icke
ännu slutbehandlad. Fn och annan motion är icke heller behandlad.
Det vidlyftiga förslaget till ändringar i strafflagen har väl undergått
andra behandlingen, men det är åtskilliga punkter som kräfva en
närmare öfverläggning, innan man kan skrida till uppsättande af
betänkandet. Efter hvad jag försport från statsutskottet, så antingen
har eller kommer utskottet att göra en framställning om en sammansättning
af lag- och statsutskottet för behandlingen af Kongl. Maj:ts
proposition angående helsovårdens ordnande.

Det är på grund häraf som jag vågar framlägga mitt förslag
om tillsättandet af ett särskildt utskott.

Detta förslag blef på derom framstäldt yrkande bordlagdt.

Torsdagen den 27 Mars.

29 N:o 19.

Ledighet från riksdagsgöromålen under fjorton dagar beviljades
dels friherre Barnekow och herr Billing från och med morgondagen,
dels herrar Lithander, af Buren, Tornérhjelm och Andersson, Gustaf,
från och med den 28 i denna månad, dels herrar Sjöcrona och
Ekenman, Victor, från och med den 29 innevarande mars, dels äfven
herr Lundström från och med den 1 nästinstundande april; hvarjemte
friherre Leijonhufvud, Sten, erhöll ledighet från riksdagsarbetet under
tiden från och med morgondagen till och med den 8 i sistnämnda
månad.

Justerades fyra protokollsutdrag för detta sammanträde.

På framställning af herr grefven och talmannen beslöts, att på
föredragningslistan till nästa sammanträde skulle näst efter Kong!.
Maj:ts denna dag bordlagda nådiga propositioner uppföras herr Bergströms
förslag om tillsättande af ett särskilt utskott samt derefter
de utskottsbetänkanden, som denna dag bordlagts första gången.

Som föredragningslistan nu blifvit genomgången, medgaf kammaren,
på framställning af herr grefven och talmannen, att de för
sammanträdets fortsättande utfärdade anslagen finge nedtagas.

Kammaren åtskildes kl. 1,3 3 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

N:o 19. 80

Torsdagen den 27 Mars.

Torsdagen den 27 mars.

Kammaren sammanträdde bl. 2 e. m.

Föredrogs ett från Andra Kammaren ankommet protokollsutdrag,
n:o 164, med delgifning af nämnda kammares beslut öfver 1 och 5
punkterna i dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 20, i anledning af
väckta motioner angående förändringar uti kongl. förordningen angående
försäljning af vin, maltdrycker, kokadt kaffe och andra tillagade,
icke spirituösa drycker den 24 oktober 1885.

Herr Bergius: Jag hemställer, att detta ärende måtte hänvisas
till Första Kammarens tillfälliga utskott n:o 2.

Denna hemställan bifölls.

Föredrogos å nyo och hänvisades till statsutskottet Kongl. Maj:ts
nedannämnda under gårdagen bordlagda nådiga propositioner till
Riksdagen:

l:o) angående byte af mark mellan kronan och Örebro stad; samt
2:o) med förslag till förnyade förordningar angående Sveriges
allmänna hypoteksbank och angående de allmänna grunder, som vid
hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse
lända.

Föredrogs å nyo och hänvisades till bevillningsutskottet Kongl.
Maj:ts nästlidne dag bordlagda nådiga proposition till Riksdagen
angående förändrade bestämmelser i fråga om denaturering af bränvin.

Efter förnyad föredragning af Kongl. Majrts under gårdagen
bordlagda nådiga proposition till Riksdagen med förslag till förordning
angående försäkring för olycksfall i arbetet, hänvisades denna
proposition till lagutskottet, dock under förbehåll att, derest, på sätt

Torsdagen den 27 Mars.

31

N:o 19.

föreslaget blifvit, ett särskildt utskott tillsattes för behandling af
nämnda proposition, densamma skulle öfverlemnas till detta särskilda
utskotts handläggning.

Efter förnyad föredragning af Kongl. Maj:ts sistlidne dag bordlagda
nådiga proposition till Riksdagen angående anslag till en riksförsäkringsanstalt,
blef denna proposition hänvisad till statsutskottet,
dock under förbehåll att, derest, på sätt föreslaget blifvit, ett särskildt
utskott tillsattes för densammas behandling, propositionen
skulle öfverlemnas till detta särskilda utskotts handläggning:.

oo o

Föredrogs herr Bergströms under gårdagen bordlagda förslag att Förslag om
för behandling af Kongl. Maj:ts nådiga propositioner till Riksdagen, ansättande af
dels med förslag till förordning angående försäkring för olycksfall i
arbetet, dels angående anslag till en riksförsäkringsanstalt, skulle
tillsättas ett särskildt utskott, bestående af sju ledamöter från hvardera
kammaren.

ett särskildt
utskott.
(Forts.)

Herr Ekman: Jag hade trott, att någon annan skulle i den

föreliggande frågan begära ordet, men som jag icke hört någon göra
det, ber jag få yttra mig öfver det'' af herr Bergström framlagda
förslaget. Först tillåter jag mig dock beklaga, att ett så vigtigt
förslag som den kongl. propositionen om olycksfallsförsäkring] m. m.
kommit till Riksdagen i de sista dagarne i mars månad; Det är ett
lagförslag så vigtigt, att jag icke kan påminna mig att Riksdagen
sedan införandet af den nya riksdagsordningen haft till behandling
något till sina följder så djupt ingripande i en mängd förhållanden
som detta, och derför hade det varit lyckligt om, då det skulle
föreläggas denna Riksdag till behandling, det hade aflemnats så
tidigt, att Riksdagen varit i tillfälle att, vid tillsättande af sina
öfriga utskott, för behandlingen af detta lagförslag afse sådana
krafter som särskildt äro egnade att med detsamma taga befattning.
Emellertid måste nu åt den kongl. propositionen egnas all
den uppmärksamhet och all den utredning som Riksdagen är i tillfälle
att kunna åstadkomma, och jag vågar för min del tro, att
detta sker allra säkrast och bäst derigenom att den kongl. propositionen
remitteras till lagutskottet, som inom sig, i synnerhet
efter den förstärkning af 16 suppleanter, som lagutskottet senast
erhållit, egen både tillräckliga och goda krafter för att behandla
detta ärende. Jag får således, herr grefve och talman, hos eder
anhålla om proposition på afslag af det af herr Bergström väckta
förslaget samt att kammaren behagade besluta, att den redan
till lagutskottet remitterade Kongl. Maj:ts proposition skall derstädes
behandlas.

N:o 19.

Förslag om
tillsättande q
ett särskildt
utskott.
(Forts.)

32 Torsdagen den 27 Mars.

Herr Bergström: Herr grefve och talman! Lagutskottet bör

ju känna sig synnerligen tacksamt för det stora förtroende, som den
siste talaren uttalade för detsamma; men Riksdagen må, i händelse
den af lagutskottet genom mig gjorda framställningen afslås, bereda
sig på att stanna qvar icke obetydligt utöfver den tid, då riksmötet
vanligen slutas. Lagutskottets arbeten äro nemligen i det skick,
att utskottet icke kan taga i hop med den kongl. propositionen förr
än kanske i slutet af april månad. Hvad angår utskottets sammansättning,
måste jag relevera, att inom detsamma för närvarande
icke finnes en enda stor arbetsgivare, och att den kongl. propositionen
i det allra närmaste berör de store arbetsgifvarne. När vid
förra riksdagen framlades en kongl. proposition med förslag till lag
angående skydd för yrkesfara, skedde det så tidigt, att man kunde
i utskottet insätta arbetsgivare och yrkesidkare, och det lände till
stor fromma för lagförslaget; nu deremot är sådant icke möjligt,
såsom jag tror just derför, att man redan varit tvungen att utöfver
det vanliga antalet suppleanter ytterligare tillsätta 8 sådana, och
det icke går an att derutöfver tillsätta nya suppleanter; sådant skulle
draga öfver i det löjliga. Att behof förefans af nya suppleanter,
derom kan man icke tvista, ty såsom jag upplyste, när jag väckte
förslag i frågan, voro icke flera än fem ledamöter från Första Kammaren
tillstädes i utskottet, då det skulle behandla en ytterst vigtig
fråga, den om revision af strafflagen. Jag tror att det vore välbetänkt,
om kammaren bifölle mitt förslag, men jag böjer mig för
kammarens beslut och skall icke beklaga mig öfver ett afslag, ehuru
lagutskottet verkligen är öfverhopadt med så mycket arbete, att jag
icke tror utskottet, om ytterligare arbete ålägges detsamma, kunna
nöjaktigt utföra allt till den tid, då riksdagen plägar slutas. Jag
yrkar fortfarande bifall till förslaget.

I detta anförande instämde grefve Sparre.

Herr A lin: Jag anhåller för min del att hufvudsakligen på

grund af hvad herr Ekman anfört få yrka bifall till herr Bergströms
förslag.

Då det ifrågavarande ärendet, hvilket ju är af stor vigt och
betydelse, så sent framkommit till Riksdagen, är det af så mycket
större vigt, att Riksdagen söker egna detsamma all den omsorgsfulla,
kraftiga och skyndsamma behandling, som Riksdagen kan lemna,
och till följd deraf ber jag att få instämma i herr Bergströms
förslag.

Herr Ekman: Af hvad herr Bergström nyss anförde har jag

dragit den slutsatsen, att om lagutskottet blir förstärkt med några
sådana personer, som han för närvarande finner saknas inom utskottet,
skulle det blifva lättare för lagutskottet att behandla detta
ärende. Den utvägen står efter mitt förmenande alltid öppen att

Torsdagen den 27 Mars.

83 N:o 19.

föröka antalet af suppleanterna inom lagutskottet ännu något mera,
hvarigenom den anmärkta bristen kunde blifva afhjelpt. Den utsigt
han stält för Riksdagen, att möjligen få vara samlad något längre
än som annars kunde blifvit fallet, qvarstår visserligen, men det är
heller icke alldeles säkert, att hänvisandet af denna fråga till ett
särskilt utskott skulle komma att hafva till påföljd, att ärendet
blir hastigare behandladt än af lagutskottet, ty jag tviflar på att
det utan mycket stora svårigheter skall blifva möjligt för Riksdagen
att sammansätta ett särskild! utskott af sådana personer, som kunna
anses mest qvalificerade att behandla frågan utan betänkliga rubbningar
i de ordinarie utskotten, och då blir efter mitt förmenande
följden alltid precis densamma. Tager man bort några af de krafter,
som redan finnas inom de ordinarie utskotten, går arbetet långsammare
derstädes. I hvilket fall som helst tror jag dock icke, att
riksdagen kommer att väsentligen förlängas antingen ärendet kandlägges
af ett ordinarie eller ett särskild! utskott.

Jag fortsätter, herr grefve och talman, att yrka, att ärendet
måtte behandlas af lagutskottet.

Förslag om
tillsättande af
ett särshildt
utskott.
(Forts.)

Herr Bergström: Den brist, som förefinnes hos lagutskottet,

skulle visserligen till en del kunna afhjelpas på det sätt, som den
siste ärade talaren föreslagit, men arbetets tunga blefve för visso
icke derigenom lindrad.

Utskottet har i dag utsett särskilde delegerade för att tillsammans
med statsutskottets andra utgiftsafdelning behandla en stor
och vigtig kongl. proposition, nemligen den om ordnande af den
allmänna och enskilda helso- och sjukvården. Utskottet har vidare
utsett delegerade för att tillsammans med delegerade från stats- och
bankoutskotten handlägga den kongl. propositionen angående tillägg
till förordningen om eu postsparbank för riket den 22 juni 1883.
Vidare har man att vänta en kongl. proposition om ändring i lagen
angående allmänna hypoteksbanken, hvilket också torde föranleda,
att vissa delegerade från lagutskottet komma att tagas i anspråk
för behandlingen af denna fråga. Det är enligt mitt förmenande
icke billigt att lägga på ett utskott så mycket arbete, som man nu
vill lägga på lagutskottet genom att afslå den af mig gjorda framställning.
Jag har sannerligen icke gjort den med synnerligt nöje,
ty för egen del skulle jag oändligt gerna velat vara med om den
förberedande behandlingen af ifrågavarande vigtiga lagstiftningsärende.

Det må icke sägas, att alla krafter i denna kammare redan
äro tagna i anspråk. Det förhåller sig tvärt om. Här finnas
många ledamöter, hvilka hittills icke blifvit använda för utskottsarbete
och dock äro synnerligen lämpliga att i det föreslagna
särskilda utskottet utreda frågan om olycksfallsförsäkring. Det
kan naturligtvis icke falla mig in att låta denna öfverläggning
sjunka ner till en öfverläggning om personer, men jag vill nämna,

Första Kammarens Frat. 1890. N:o 19. 3

>'':o 19.

Förslag om
tillsättande aj
ett särskildt
utskott.
(Forts.)

34 Torsdagen den 27 Mars.

att jag här på en lista uppsatt namnen på 24 ledamöter, af hvilka
hvar och eu efter mitt förmenande är lämplig att insättas i det
särskilda utskottet.

Herr Ann erst ed t: På de af den förste talaren anförda

skäl anhåller jag vördsamt att få påyrka bifall till det af lagutskottets
ordförande framlagda förslaget om tillsättande af ett
särskildt utskott.

Vigten och betydelsen af den lagstiftning, som nu är i fråga,
har med rätta framhållits, och af alla dem, som sysselsatt sig med
lagstiftningsarbete, kan vitsordas, att ett dylikt arbete vinner väsentligt
derpå, att de, som komma att handlägga en omfattande fråga,
få uteslutande sysselsätta sig dermed utan att samtidigt splittra sina
krafter på arbeten inom andra lagstiftningsområden.

Låt vara att lagutskottet kan medhinna denna fråga, får det dock
icke förbises, att lagutskottet har många andra lagstiftningsfrågor,
hvilka, ännu under arbete,. måste under innevarande riksdag af detsamma
bringas till slut. Det utskottsärbete, som på nu förevarande
fråga kommer att nedläggas, skall derför blifva mycket mera genomgående
och för frågans framtida behandling vinstbringande, om
de sakkunniga personer, hvilka man ifrågasatt att insätta såsom
suppleanter i lagutskottet, i stället blifva valda till ledamöter i ett
af Riksdagen tillsatt särskildt utskott.

Jag vågar sålunda vördsamt anhålla om bifall till det af lagutskottets
ordförande väckta förslaget.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med de
derunder framstälda yrkandena propositioner, först på bifall till herr
Bergströms förslag om tillsättande af ett särskildt utskott och sedan
på förkastande deraf; och förklarades den förra propositionen, hvilken
upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Jemlikt § 37 mom. 1 riksdagsordningen skulle Andra Kammaren
inbjudas att i det nu fattade beslutet förena sig med Första
Kammaren.

På särskilda af herr grofven och talmannen gjorda framställningar
beslöts härefter, dels att, för den händelse kamrarne enades
om tillsättande af ett särskildt utskott för ifrågavarande kongl.
propositioners behandling, till detta utskott skulle utses fyra suppleanter
från Första Kammaren, dels ock att, derest båda kamrarne
före nästa lördag sammanstämmande beslutit tillsätta ett sådant särskildt
utskott, Första Kammaren vid det sammanträde, som nämnde
dag Lomme att hållas, skulle företaga val af ledamöter och suppleanter
i berörda utskott.

Härpå justerades ett protokollsutdrag angående detta ärende.

Torsdagen den 27 Mars.

35 N:o 19.

Föredrogos, men bordlädes å nyo, på flere ledamöters begäran,
statsutskottets nästlidne dag bordlagda utlåtanden n:is 40—44.

Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:

n:o 25, angående sådan ändring i gällande kommunal- och folkskolelagstiftning,
att, der kyrkoförsamling består af flera kommuner,
hvarje kommun må ega rätt att förvalta sitt skolväsende och inom
sig utse skolråd; samt

n:o 26, med förslag till förordning angående ändrad lydelse af
§ 16 samt tillägg till § 63 i förordningen om landsting den 21
mars 1862.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades grefve Barnehow
under fjorton dagar från och med denna dag, herr Nilsson under
tolf dagar från och med morgondagen samt grefve Sparre under
tolf dagar från och med den 29 i denna månad.

Justerades ytterligare fem protokollsutdrag för denna dag.

Kammaren åtskildes kl. 2,30 e. in.

In fidem

A. von Krusenstjerna.