1890. Första Kammaren N:o 16
ProtokollRiksdagens protokoll 1890:16
RIKSDAGENS PROTOKOLL
1890. Första Kammaren N:o 16.
Lördagen den 22 mars, f. m.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades protokollet för den 15 i denna månad]
Herr grefven och talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats
till sammanträdets fortsättande kl. 7 e. m.
Herr statsrådet friherre von Essen aflemnade Kongl. Maj:ts
nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till lag, innefattande
tillägg till förordningen angående sparbanker den 1 oktober
1875.
Denna Kongl. proposition blef härefter föredragen och på
begäran bordlagd.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Bengtsson
under tre veckor från och med den 24 i denna månad, herr
Andersson, Nils, under tre veckor från sistnämnda dag äfvensom
herr Svedelius från och med samma dag till och med den 10
nästkommande april.
Anmäldes och bordlädes:
Konstitutionsutskottets utlåtande n:o 7, i anledning af Kongl.
Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till ändrad
lydelse af 74 § regeringsformen; och
lagutskottets utlåtande n:o 33, i anledning af väckt motion
om antagande af ny ecklesiastik boställsordning.
Första Kammar ms Prof. 1890. N:o 16.
1
N:o 16. 2
Lördagen den 22 Mars, f. m.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver
följande af statsutskottet i dess memorial mo 23 föreslagna ock
af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som vill, att, med bifall till Kongl. Maj:ts framställning,
anslaget till förvaltningskostnadsbidrag åt häradsböfdingen
i Torneå domsaga, utgörande 300 kronor, må förhöjas med 500''
kronor, eller således till 800 kronor, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts förevarande framställning på
det sätt bifallits, att anslaget till förvaltningskostnadsbidrag åt
häradshöfdingen i Torneå domsaga, nu 300 kronor, höjes med
200 kronor till 500 kronor.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit
sålunda:
Ja — 107;
Nej — 23.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justerad!
och afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 139, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen
derstädes utfallit med 75 ja och 139 nej, samt att båda
kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 182 ja och
162 nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i
öfverensstämmelse med ja-propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver
följande af statsutskottet i dess memorial mo 27, punkten 1, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som vill, att, med bifall till Kongl. Maj ds framställning,
före detta extra bataljonsläkaren vid flottans station i Karlskrona
Axel Victor Heribert Ahlberg må å allmänna indragningsstaten
uppbära eu årlig pension af 1,000 krooor, att under hans
återstående lifstid utgå från och med 1890 års ingång, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Lördagen den 22 Mars, f. m.
3 N:o 16,
Yinuer nej, har Kongl. Maj ds förevarande framställning på
det sätt af Riksdagen bifallits, att före detta extra bataljonsläkaren
vid flottans station i Karlskrona Axel Victor Heribert Ahlberg
må å allmänna indragningsstaten uppbära eu årlig pension af
600 kronor, att under hans återstående lifstid utgå från och med
1890 års ingång.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja
— 95;
Nej — 39.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 140, som upplästes och hvaraf inhemtades, att
omröstningen derstädes utfallit med 71 ja och 141 nej, samt att
båda kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 166 ja
och 180 nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med nej-propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver
följande af statsutskottet i dess memorial n:o 27, punkten 2 a),
föreslagna och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som vill, att, med bifall till Kongl. Maj:ts förslag,
styresmannen vid afvittringsverket i Vesterbottens län Karl Widmarlc
må, dock med vilkor att rätt till pension såsom kommissionslandtmätare
icke må honom tillkomma, från och med månaden
näst efter den, hvarunder han, i följd deraf att hans befattning
vid afvittringsverket blifver öfverflödig, erhåller afsked från nämnda
verk, under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten
åtnjuta årlig pension till belopp af 2,500 kronor, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts förevarande framställning
på det sätt bifallits, att styresmannen vid afvittringsverket i Vesterbottens
län Karl Widmark må, dock med vilkor att rätt till pension
såsom kommissionslandtmätare icke må honom tillkomma,
från och med månaden näst efter den, hvarunder han, i följd
deraf att hans befattning vid afvittringsverket blifver öfverflödig,
erhåller afsked från nämnda verk, under sin''återstående lifstid å
Jf:o 16. 4 Lördagen den 22 Mars, f. m.
allmänna indragningsstaten åtnjuta årlig pension till belopp af
2,000 kronor.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit
sålunda:
Ja — 99;
Nej — 36.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 141, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen
derstädes utfallit med 59 ja och 154 nej, samt att
båda kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 158 ja
och 190 nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med nej-propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver
följande af statsutskottet i dess memorial n:o 27, punkten 26,
föreslagna och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som vill, att, med bifall till Kongl. Maj:ts förslag,
afvittringslandtmätaren i Vesterbottens län Gustaf Ericsson må,
dock med vilkor att rätt till pension såsom kommissionslandtmätare
icke må honom tillkomma, från och med månaden näst
efter den, hvarunder han, i följd deraf att hans befattning vid
afvittringsverket blifver öfverflödig, erhåller afsked från nämnda
verk, under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten
åtnjuta årlig pension till belopp af 1,000 kronor, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts förevarande framställning
på det sätt bifallits, att afvittringslandtmätaren i Vesterbottens
län Gustaf Ericsson må; dock med vilkor att rätt till pension
såsom kommissionslandtmätare icke må honom tillkomma från
och med månaden näst efter den, hvarunder han, i följd deraf
att hans befattning vid afvittringsverket blifver öfverflödig, erhåller
afsked från nämnda verk, under sin återstående lifstid å
allmänna indragningsstaten åtnjuta årlig pension till belopp af
800 kronor.
Lördagen den 22 Marg, f. in.
5 X:o 16.
Vid omröstningens slut belunnos rösterna hafva utfallit
sålunda:
Ja — 97;
Nej — 36.
Sedan protokoll öfver ororöstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 142, som upplästes och hvar af inhemtades, att
omröstningen derstädes utfallit med 65 ja och 145 nej, samt att
båda kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 162 ja
och 181 nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med nej-propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver
följande af statsutskottet i dess memorial n:0 27, punkten 2 c,
föreslagna och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som vill, att, med bifall till Kongl. Maj:ts förslag, afvittringslandtmätaren
i Vesterbottens län Carl Hampus Huldt
må, dock med vilkor att rätt till pension såsom kommissionslandtmätare
icke må honom tillkomma, från och med månaden näst
efter den, hvarunder han, i följd deraf att hans befattning vid
afvittringsverket blifver öfverflödig, erhåller afsked från nämnda
verk, under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten
åtnjuta årlig pension till belopp af 2,000 kronor, röstar
J a,
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts förevarande framställning
på det sätt bifallits, att afvittringslandtmätaren i Vesterbottens
län Carl Hampus Huldt må, dock med vilkor att rätt till pension
såsom kommissionslandtmätare icke må honom tillkomma, från
och med månaden näst efter den, hvarunder han, i följd deraf
att hans befattning vid afvittringsverket blifver öfverflödig, erhåller
afsked från nämnda verk, under sin återstående lifstid å allmänna
indragningsstaten åtnjuta årlig pension till belopp af 1,600
kronor.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit
sålunda:
Ja — 88;
Nej — 41.
JT:o 16. 6
Lördagen den 22 Mars, f. m.
Sedan protokoll öfver omröstningen bliföit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra Kammaren,ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 143, som upplästes och hvaraf inliemtades, att omröstningen
derstädes utfallit med 56 ja och 153 nej, samt att
båda kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 144 ja
och 194 nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med nej-propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver
följande af statsutskottet i dess memorial n:o 27, punkten 3,
föreslagna och af båda kainrarne godkända voteringsproposition:
Den, som vill, att, med bifall till Kongl. Maj:ts framställning,
konnnissionslandtmätaren och kartografen vid allmänna
ekonomiska kartverket Sigismund Septimus Stanislaus LeczinsTcy
må från och med månaden näst efter den, hvarunder han från
sina befattningar såsom kartograf och kommissionslandtmätare
afgår, under sin återstående lifstid åtnjuta från allmänna indragningsstaten
pension till så stort belopp, att detta tillhopa med
den pension från civilstatens pensionsinrättning, 600 kronor,
hvartill han såsom kommissionslandtmätare må blifva berättigad,
uppgår till 2,000 kronor, eller 1,400 kronor årligen, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts förevarande framställning
på det sätt bifallits, att kommissionslandtmätaren och kartografen
vid allmänna ekonomiska kartverket Sigismund Septimus Stanislaus
Leczinsky må från och med månaden näst efter den, hvarunder
han från sina befattningar såsom kartograf och kommissionslandtmätare
afgår, under sin återstående lifstid åtnjuta från
allmänna iudragningsstaten pension till så stort belopp, att detta
tillhopa med den pension från civilstatens pensionsinrättning,
600 kronor, hvartill han såsom kommissionslandtmätare må blifva
berättigad, uppgår till 1,600 kronor, eller 1,000 kronor årligen.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit
sålunda:
Ja — 93;
Nej — 40
7 N:o IG.
Lördagen den 22 Mara, f. m.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 144, som upplästes och hvaraf inhemtsdes, att
omröstningen derstädes utfallit med 66 ja och 138 nej, samt att
båda kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 159 ja
och 178 nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med nej-propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver
följande af statsutskottet i dess memorial n:o 27, punkten 4, föreslagna
och af både kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som vill, att, med bifall till Kongl. Maj:ts förslag, förre
materialförvaltaren vid statens jernvägsbyggnader in. in. Bernhard
Fredrikssons enka Fredrika Vilhelmina Fredriksson,född Westerlund,
må, så länge hon förblifver enka, från allmänna indragningsstaten
åtnjuta en årlig pension af 400 kronor, att utgå från och med
1890 års ingång, röstar
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts förevarande framställning
på det sätt af Riksdagen bifallits, att förre materialförvaltaren
vid statens jernvägsbvggnader m. in. Bernhard Fredrikssons enka
Fredrika Vilhelmina Fredriksson, född Westerlund, må, så länge
hon förblifver enka, från allmänna indragningsstaten åtnjuta en
årlig pension af 300 kronor, att utgå från och med 1890 års
ingång.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit
.sålunda:
Ja — 123;
Nej — 6.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 145, som upplästes och hvaraf inhemtades, att
omröstningen derstädes utfallit med 107 ja och 103 nej, samt att
båda kammarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 230 ja
och 109 nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med ja-propositionen.
K:o 10. 8
Lördagen den 22 Mars, f. m.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver
följande af statsutskottet i dess memorial n:o 27, punkten 5, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som vill, att, med bifall till Kongl. Maj:ts förslag,
adjunkten vid allmänna läroverket i Nyköping Johan Fredrik
Petersson må från och med månaden näst efter den, i hvilken
han erhåller afsked från sin befattning, under sin återstående
lifstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig pension af
1,875 kronor, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts förevarande framställning på
det sätt bifallits, att adjunkten vid allmänna läroverket i Nyköping
Johan Fredrik Petersson må från och med månaden näst
efter den, i hvilken han erhåller afsked från sin befattning, under
sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta
en årlig pension af 1,500 kronor.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit
sålunda:
Ja —--94;
Nej — 37.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 146, som upplästes och hvaraf inhemtades, att
omröstningen derstädes utfallit med 79 ja och 130 nej, samt att
båda kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 173 ja
och 167 nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med ja-propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning: öfver
följande af statsutskottet i dess memorial n:o 27, punkten 6,
föreslagna och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som vill, att, med bifall till den i ämnet väckta motionen,
Riksdagen beviljar framlidne rektorn Per Velins dotter
Anna Velin för hennes återstående lifstid eu årlig pension af 300
kronor, röstar
Ja;
Lördagen den 22 Mars, f. m.
9 N:o 16.
i)en, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har herr F. G. Sandwalls förevarande motion
icke af Riksdagen bifallits.
Vid ©mröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit
sålunda:
Ja — 111;
Nej — 17.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 147, som upplästes och hvaraf inhemtades, att
omröstningen derstädes utfallit med 129 ja och 81 nej, samt att
båda kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 240 ja
och 98 nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med ja-propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver
följande af statsutskottet i dess memorial n:o 28 föreslagna och
af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som vill, att, med anledning af Kong! Maj:ts i ämnet
gjorda framställning och de väckta motionerna om anvisande af
bidrag till underhåll af de kemiska stationerna i Gefle och Kristianstad,
Riksdagen såsom bidrag till underhåll af nio kemiska
stationer för jordbrukets och näringarnas behof — inom de orter,
der landsting eller hushållningssällskap, hvart för sig eller i förening,
förbundit sig att upprätta laboratorium och bekosta lokal
för detta jemte bostad och hyresmedel för kemist och assistent
samt bekosta aflöningen till desse och laboratoriitjenaren äfvensom
årliga utgifterna för laboratoriets underhåll samt till inköp
af böcker och inventarier för stationens behof — på extra stat
för år 1891 anvisar ett anslag af 4,000 kronor för hvarje station
eller tillhopa 36,000 kronor, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen, med bifall till Kongl Maj:ts
ämnet gjorda framställning, men med afslag å de väckta niotio
-
Wto 16. 10
Lördagen den 22 Mars, f. in.
nerna, såsom bidrag till underhåll af sju kemiska stationer för
jordbrukets och näringarnas behof — inom de orter, der landsting
eller hushållningssällskap, hvart för sig eller i förening, förbundit
sig att upprätta laboratorium och bekosta lokal för detta jemte
bostad och hyresmedel för kemist och assistent samt bekosta aflöningen
till desse och laboratoriitjenaren äfvensom årliga utgifterna
för laboratoriets underhåll samt till inköp af böcker och
inventarier för stationens behof — på extra stat för år 1891 anvisat
ett anslag af 4,000 kronor för hvarje station eller tillhopa
28,000 kronor.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit
sålunda:
Ja — 53;
Nej — 79.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 148, som upplästes och hvaraf inliemtades, att
omröstningen derstädes utfallit med 88 ja och 124 nej, samt att
båda kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 141 ja
och 203 nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med nej-propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver
följande af statsutskottet, i dess memorial mo 35 föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts
i ämnet gjorda framställning, dels — jemte medgifvande att, utöfver
de i gällande lönestat för skogsstaten uppförda ålderstillägg
för jägmästare å 500 kronor hvartdera, att utgå det ena efter
fem och det andra efter 10 års väl vitsordad tjenstgöring, må i
samma stat för bemälde tjensteman uppföras ett tredje ålderstillägg,
likaledes å 500 kronor, att utgå efter femton års så beskaffad
tjenstgöring och under enahanda vilkor i öfrigt, som för
åtnjutande af de redan medgifna ålderstilläggen äro bestämda —
höjer förslagsanslaget till ålderstillägg åt skogsstaten med 24,400
kronor till 84,400 kronor; och dels höjer reservationsanslaget till
kronoskogarnes förvaltning och befrämjande af skogsväsendet i
allmänhet med 15,000 kronor till 401,992 kronor;
så att anslaget till skogsväsendet erhåller denna uppställning:
bestämdt anslag:
för skogsstaten______________________kr. 447,208: —
» statens skogsskolor ........... » 24,500: — , 7r„_
Lördagen den 22 Mars, f. in.
11 N:o 1C.
förslagsanslag:
till ålderstillägg åt skogsstaten------------------------ kr. 84,400: —
reservationsanslag:
till skogsinstitutet......—.......... kr. 21,300: —
» enskilda skogsundervisningen » 8,600: —
» kronoskogarnes förvaltning och
befrämjande af skogsväsendet
i allmänhet________________________ » 401,992: — > 43^ gyg: _
Summa kr. 988,000: —
röstar
Ja;
Den, det ej -såll, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen dels — med afslag å Kongl.
Maj ds förslag, att utöfver de i gällande lönestat för skogsstaten
uppförda ålderstillägg för jägmästare å 500 kronor hvartdera, att
utgå det ena efter fem och det andra efter tio års väl vitsordad
tjenstgöring, måtte i samma stat för bemälde tjensteman uppföras
ett tredje ålderstillägg, likaledes å 500 kronor, att utgå efter
femton års så beskaffad tjenstgöring och under enahanda vilkor
i öfrigt, som för åtnjutande af de redan medgifna ålderstilläggen
vore bestämda — faststält förslagsanslaget till ålderstillägg åt
skogsstaten att utgå med oförändradt belopp, 60,000 kronor; och
dels höjt reservationsanslaget till kronoskogarnes förvaltning och
befrämjande af skogsväsendet i allmänhet med 15,000 kronor till
401,992 kronor;
så att anslaget till skogsväsendet erhåller denna uppställning: -
bestämdt anslag:
för skogsstaten________________________ kr. 447,208: —
» statens skogsskolor............. » 24,500: — ^ ^Qg.
förslagsanslag:
till ålderstillägg åt skogsstaten
60,000: —
Jf:o 16. 12
Lördagen den 22 Mars, f. m.
reservationsanslag:
till skogsinstitutet.................... kr. 21,300: —
» enskilda skogsundervisningen » 8,600: —
* kronoskogarnes förvaltning och
befrämjande af skogsväsendet
i allmänhet..______________________ » 401,992: — -o-, Qno
Summa kr. 963,600: —
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit
sålunda:
Ja — 107;
Nej ■— 26.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 149, som upplästes och hvaraf inhemtades, att
omröstningen derstädes utfallit med 70 ja och 144 nej, samt att
båda kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 177 ja
och 170 nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med ja-propositionen.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
konstitutionsutskottets nästlid ne dag bordlagda utlåtanden
n:is 5 och 6.
Föredrogs och lades till handlingarna statsutskottets under
gårdagen bordlagda memorial n:o 36, i anledning af remiss med
öfverlemnande af uppgift å förändringar år 1889 i statsverkets
inkomster af för dess räkning utarrenderade kronoegendomar
m. m.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
bevillningsutskottets sistlidne dag bordlagda betänkande
n:G 5 och Första Kammarens tillfälliga utskotts samma dag
bordlagda utlåtande n:o 3.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 19 och 21 i denna månad bordlagda utlåtande
Lördagen den 22 Mars, f. m. 13 N:o 16.
ji:o 39, i anledning af väckta förslag om jern vägsbyggnader för
statens räkning.
1 punkten.
Mom. a).
Herr Öländer: Hvad jag har att säga rör både den nu Angående
föredragna punkten och punkten b), så att jag ber att här få fortsättande
yttra mig öfver dem båda. Men jag skall icke derför blifva lång. af stambanan,
Det skulle naturligtvis för mig såsom norrländing vara en vämäs.
stor glädje och en kär pligt att få med min röst bidraga till
beviljandet af det större anslaget för fortsättning af den norrländska
stambanan. Det aflägsna Norrland har länge sett det
södra Sverige genomkorsas af dessa kommunikationsleder, som
det sjelft måst sakna, men till livilkas anläggning det fått bidraga.
Det har tåligt väntat, att äfven dess tur skulle komma att blifva
införlifvadt i det stora jernvägsnätet och erhålla sin andel af de
välsignelser, som eu beqväm förbindelse med skilda trakter måste
medföra. Den dagen kom också till slut, den länge efterlängtade
dagen, då eu tråd af detta rika nät i söder började ringla sig
upp mot Norrland — visserligen icke vidare något nät, det är
sant, blott en enstaka tråd — men norrländingen var nöjd ändå.
Han fick eller trodde sig åtminstone derigenom få den länge saknade
förbindelsen med den öfriga verlden. Men, mine herrar,
jag tror, att det går för honom som för den skeppsbrutne, hvilken
ser ett fartyg på afstånd och lifvas af hoppet om räddning,
men snart erfar att man icke märker honom eller icke vill märka
honom, utan styr honom förbi och lemnar honom lika ensam som
förut. Alldeles så är förhållandet med norrländingen och den norrländska
jernvägen. Han får se den på afstånd, men lian får icke
draga just mycken nytta af den. Till en början lydde man endast
klokhetens och det praktiska förståndets bud och utstakade eu
linie, visserligen icke vid sjelfva kusten och den tätast befolkade
bygden, men dock så, att den blef åtkomlig för den bofasta
befolkningen. Men så reste sig det gamla spöket, som kallas
»strategiska hänsyn», och kastade banan ur spåret. Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen måste på särskild befallning göra om sitt
arbete, detta värdefulla, detta i anseende till befolkningsförhållandena,
trafiktillgången, banans rigtning och de trakters gagn den
skulle genomgå, mycket väl utförda arbete och i stället förlägga
linien långt uppe i ödemarken, dit få eller på många ställen inga
vägar leda, der inga byar finnas, der ingen odling trifves, utan
blott ett och annat nybygge gömmer sig i de ensliga skogarne.
Så kom jernvägsstyrelsen och afgaf sitt utlåtande. Den börjar
med att uppräkna den inre liniens många fördelar i tekniskt
afseende, men sedan säger den med en aktningsvärd upprigtighet,
N;o 16. 14
Lördagen den 22 Mars, f. m.
norr om
Vännäs.
(Forts.)
Angående att det är vanskligt att bedöma den ena eller andra linieus föreJi^stambanan
^räc^e’ när fråga är om deras betydelse i nationalekonomiskt afse“
„»» ” ende och den trafik, de kunna påräkna, samt tillägger härpå,
likasom ett upplysande exempel till den yttre liniens fördel, att
denna kan påräkna icke mindre än 50 % större persontillgång än den
inre. Men, gunås, premisserna leda sedermera icke till den konklusion
man skulle väntat. Mot slutet af sitt utlåtande hopar
jernvägsstyrelsen eu sådan mängd skäl för den inre liniens förträfflighet,
att man nästan häpen frågar sig, hvarför vid sådant
förhållande den yttre linien någonsin blifvit utstakad eller ens
ifrågasatt. Men förklaringen ligger i de afgifna skälens beskaffenhet.
Hvilka äro då dessa skäl? Jo, att den inre linien blir något kortare,
något litet billigare och något lättare att underhålla samt
att den kommer att ligga på en något förmånligare jordmån.
Må vara! Men hvartill skall allt detta tjena, om ingen eller åtminstone
blott några få kunna begagna denna jernväg? — Vidare
säger styrelsen att den inre linien skulle bättre tillgodose det inre
landets behof af kommunikationer. Ja, detta är alldeles obestridligt,
förutsatt nemligen att några sådana behof för närvarande
finnas derstädes, hvilket icke är förhållandet, eller att sådana i
en framtid kunna uppstå, hvilket vi icke veta. Men hvad vi veta,
det är, att det lägre, tätt befolkade kustlandet, verkligen ofördröjligen
är i stort behof af en jernvägsförbindelse. Att fylla detta
behof skulle således, enligt jernvägsstyrelsens mening, vara mindre
vigtig^ än att tillgodose de okända och ännu outforskade tillgångarna
i det inre landet. Men om också de sangviniska drömmarne
om outtömliga skatter och en deraf möjliggjord stor industri
i lappland eu gång blefve verklighet, hvad ha vi väl vunnit med
den inre linien? Skogsprodukter forslas icke på jernväg, åtminstone
ej såvida denna icke går från den skogbärande marken
direkt ned till kusten; de stora malmfälten ligga vid eller i närheten
af Luleå—Ofoten-banan och kunna således icke hemta någon
fördel af den nu ifrågasatta banan. Men låt oss antaga, att under
tidernas lopp i en framtid en eller annan grufva skulle upptagas,
ett eller annat jernverk anläggas i närheten af denna bana. Då
frågar jag, om det icke vore med klokhet och billighet öfverensstämmande
att hellre låta dessa, om de verkligen komma till
stånd, säkerligen på vidt skilda håll spridda och på långt afstånd
från hvarandra belägna industriella anläggningar genom bibanor
sättas i förbindelse med stambanan än att nu tvinga hela det tätt
befolkade kustlandet att med dylika banor söka sig fram till den
aflägsna hufvudbanan. De förra bibanorna kunna inskränkas till
ett fåtal, de senare deremot måste anläggas i mängd, om de skola
komma hela befolkningen till godo. Af de förra hafva Vi för
närvarande icke behof, de senare deremot behöfvas genast eller
åtminstone så fort stambanan kommit dit upp. Ja! mine herrar!
Detta är nu det hufvudsakliga af de tekniska och nationalekono
-
15 N:o 16.
Onsdagen den 22 Mars, f. in.
miska skäl, som styrelsen anfört, och jag tror icke, att någon kan ^^aende
anse dem tillfredsställande. Men så kommer det sista, hvilket, af''stambanan
om man rätt uppfattar jernvägsstyrelsens tankegång, må hända . norr om
snarare är det första: det strategiska skälet. Den 29 januari 1886 Vännäs.
yttrade dåvarande chefen för civildepartementet till statsrådsproto- Forts.)
kollet, att en jernväg genom öfre Norrland vore af strategiska
skäl erforderlig. NåvälI Det är således den banan vi nu skola få!?
Ja, säkerligen kommer den icke heller att kunna till andra ändamål
användas, så utlagd som den nu blifvit föreslagen, åtminstone
icke i den närmaste framtiden. Lapparne behöfva den icke,
och den bofasta befolkningen, kustlandets invånare, kunna
knappt taga sig fram till densamma. De sakna till och med på
många ställen vägar dit. Då skola de naturligtvis hellre liksom
fordom vänta med sina resor söderut till sommaren, då ett öppet
haf erbjuder dem ett lätt och beqvämt sätt att färdas. — Men
om det är svårt för befolkningen att komma till och från denna
jernväg, så är det naturligtvis så mycket svårare att ditforsla och
derifrån afhemta varor och gods, vare sig dessa bestå i hvad
orten kan afyttra eller hvad den behöfver för sitt lifsuppehälle.
Någon godstrafik kan således denna bana, förlagd i det inre, icke
heller påräkna. Men en jernväg, som icke kan påräkna vare sig
person- eller godstrafik, bör icke kunna vara hvarken för orten
förmånlig eller för staten inkomstbringande.
Jag har anfört allt detta ingalunda derför att jag har den
sangviniska förhoppningen att härigenom kunna öfvertyga kammaren
om den inre liniens olämplighet. Vill man bygga icke för
nu befintliga behof, utan endast för ett par undantagsfall, nemligen
att krig kan inträffa eller att nu okända industriella företag
i eu framtid kunna uppstå, och vill man anse dessa två undantagsfall
så beaktansvärda, att de böra i främsta rummet tillgodoses,
men ortens behof och dess fordran på utveckling och framåtskridande
så betydelselösa, att ingen hänsyn dertill bör tagas —
må man då bygga på den inre linien! Min svaga stämma torde
icke kunna förhindra det. Men jag har velat säga det såsom skäl,
hvarför jag icke kan finna att någon skyndsamhet med anläggningen
af eu sådan bana är af nöden och hvarför jag vid sådant
förhållande, ehuru norrländing, icke kan lemna min röst till det
högre anslagets beviljande.
I fråga om den nu föredragna punkten har jag emellertid för
närvarande icke något yrkande att framställa.
Herr Berg: Då jag liar äran representera den nordligaste
delen af landet, hvars lifsintressen här äro i fråga, har jag icke
kunnat underlåta att framhålla den uppfattning om den nu föreliggande
punkten, som denna orts befolkning hyser. Men innan
jag öfvergår dertill, vill jag med några ord bemöta den föregående
talaren.
N:o 16. 16
Lördagen den 22 Mars, f. m.
Afgående Jag respekterar till fullo hans åsigter, men det har väckt
fortsättande mjn förvåning och min ledsnad att höra en norrländing här uppa''norr
om,an träda och göra sig till målsman för våra intressen på ett sätt, som
Vännäs, kan direkt skada dem, samt uttala åsigter i tekniska frågor,
(Forts.) som jag icke vågar anse att han till fullo fattar, och på samma
gång framställa lokala påståenden, som äro origtiga. —- Yi veta
alla, hurusom för möjligheten att framdrifva en stor jernvägsfråga
en af de vigtigaste förutsättningarna är, att de som frågan gäller
åtminstone ena sig om sträckningen. I detta fall har också det
inträffat, att alla sakkunnige, alla opartiske hafva enat sig om
rigtningen, med undantag endast af den alltid oundvikliga striden
mellan herr A., som bor vid kusten och säger: »låt oss bygga till
min port», samt herr B. uppe i lappmarken, som åter säger: »låt
oss draga banan närmare denna punkt». Nu har man utstakat
den så, att den går nära kusten och nära motsvarar dess intressen;
den ligger endast på 4—5 mils afstånd derifrån, således
blott så aflägse, att den icke skall kunna tagas af en kanonbåt,
som seglar in i vikarne och beskjuter den, såsom det vore möjligt
med den yttre linien. För denna landsdels trygghet och säkerhet
är det derför nödvändigt, att banan går der hon är föreslagen.
Men den tillgodoser på samma gång lapplands intressen,
ehuru denna del af Norrland får 3, 4, ja, 5 gånger längre väg
till den inre linien än kustbefolkningen. — Vi, som representera
de landsdelar, som här äro i fråga, äro fullt eniga om banans
rigtning, likasom alla myndigheterna varit.
Sedan jag med dessa ord bemött den föregående talaren,
ber jag att få hos kammaren framhålla, hurusom de vilkor för
banbyggnaden, som nu äro uppstälda och som här äro skärpta,
icke kunnat undgå att på ett smärtsamt sätt beröra den befolkning,
som der uppe befinner sig i tryckta omständigheter och som
utgör rikets fattigaste och mest vanlottade befolkning. Den kau
icke fatta billigheten af, att den skall till en stambana tillskjuta
större belopp än alla andra rikets invånare för uppnående af samma
fördel; den kan icke heller inse, att det är nyttigt och nödvändigt,
utan den måste derför helt naturligt tycka: detta är mot oss en
orättvisa. — De fleste äro på nybyggarens ståndpunkt, flertalet
är, såsom jag nämnde, ytterst fattigt; och den, som bryter bygd i
ödemarken, den, som eröfrar land åt kulturen, har så stora umbäranden
och lidanden att fördraga, att han icke tål högre belastning,
då på honom hvilar större tyngd, än hvad som någonsin
träffar hans efterföljande. Hvarje ort har en gång varit nybygge,
och denna stolta stad bär eu gång stått på samma ståndpunkt.
Skulle det nu vara klokt och billigt, skulle det icke vara hjertlös!
att ålägga dessa nybyggare större bördor än alla andra rikets
inbvggare för att erhålla de lättare kommunikationer och öfriga
förmåner, som andra utan tillskott fått''? Dessa vilkor förefalla
dessutom tyngre att bära, derför att de i sjelfva verket icke med
-
17 N:o 16.
Lördagen den 22 Mars, f. m.
föra någon besparing utan uppenbarligen blott leda till högre Angående
kostnader, om icke för staten, så dock för landstingen och kom- fortsättande
munerna. Stadgas dessa vilkor, som nu föredragits, är det uppen- af stambanan
bart att i synnerhet i afseende på de prestanda, som gälla ersätt- ”vähnäs
ning för grustag, upplag och stentägter samt skador och olägen- (ports)
heter under arbetets drift, den pligttrogne tjenstemannen, som skall ''
tillämpa dem sättes i den nödvändigheten, att han för att bespara
några kronor för statens räkning måste påföra den enskilde mångdubbla
kostnader. Han kan t. ex. blifva af med sin sten och
aflassa sin jord på tomt och åkerjord på 10 meters afstånd och
intjena kanske 10 kronor derpå åt staten, men det landsting, som
sedermera å nyo skall sätta marken i stånd genom att bortföra
upplaget 20 ä 30 meter ytterligare eller gälda skadan, får betala
många gånger om den summan, som erfordrats att på en gång
utföra detta arbete. Så förhåller sig ock med inköpet af virke,
hvartill staten har eu styrelse med eu hel stab af tjensteman,
medan landstingen sakna dylika organer.
Statsutskottet har också visat sig lifligt behjerta denna fråga,
då utskottet aktat nödigt att såsom sin uppfattning uttala den
åsigten, att dessa vilkor måste med den största varsamhet vid
tillämpningen handhafvas, på det att den enskilde ej må få vidkännas
större uppoffringar eller nödgas lida större intrång än arbetet
oundgängligen krafvel''.
Sådana äro ungefär ordalagen. Jag är utskottet tacksam
för detta uttalande, men ett uttalande är dock icke bindande, då
ett kontrakt eller en öfverenskommelse skall sättas i verket, Då
blir den, som skall stå på kronans bästa, tvungen att gå efter
ordalydelsen och ingenting annat. Och derför hade det också,
enligt min åsigt, varit rätt och tillbörligt att detta vilkor intagits
bland de öfriga. Det är sålunda min skyldighet, såvidt jag uppfattar
den, att mot dessa vilkor nedlägga en vördsam, om ock
magtlös protest. Jag vet nemligen mer än val, att en begäran
hos Riksdagen att borttaga dessa vilkor icke skulle leda till någon
påföljd, utan kanske tvärt om tillskynda dem, hvilkas talan jag
har äran föra, ett större lidande och offer än eljest, och derför
vill jag icke heller framställa något yrkande. Stambanan till Norrland
synes mig nemligen i det fallet likna de Sibyllinska böckerna,
att hvarje gång hon bjudes, sker det till vida högre och märkligt
högre pris, och det är för att bland annat undvika en ytterligare
förhöjning, som jag ansett mig icke böra vedervåga att yrka
på något borttagande eller någon lättnad i de bidrag, som föreslagits,
utan ber endast att få ytterligare betona den af statsutskottet
uttalade tolkningen af kontraktsvilkoren, och jag vill hoppas
att denna måtte komma att vid tillämpningen verka såsom ett
kraftigt skydd.
Hvad sjelfva hufvudfrågan eller banans utsträckning åt norr
till Luleå beträffar, lärer det enligt min åsigt icke vara behöflig!
Första Kammarens Prot. 1890. N-o 16. 2
N:o 16. 18
Lördagen den 22 Mars, f. m.
Angående och ej heller lämpligt att här upprepa alla de skäl, hvilka ådagafortsättande
lägga klokheten och den utomordentliga vigten för ej blott orten,
a'' norr om ™ u^au ^ie^a fosterlandet, att hastigt och snart fullborda denna banas
Vännäs, byggande. Dessa skäl torde vara allmänt kända, och jag har i
(Ports.) tjensteväg framfört dem. De äro temligen fullständigt citerade i
statsutskottets utlåtande. Denna kammare har för öfrigt visat sig
alltid fullt behjerta den norrländska jernvägsfrågans stora betydelse.
Kammaren har genom sitt alltid eniga och konseqventa votum
hittills genomfört densammas lösning på ett för Norrland lyckligt
sätt, och denna landsort måste derför känna sig stå i en outplånlig
tacksamhetsskuld till Första Kammaren. Jag är förvissad om att
samma statsklokhet och hänsyn som förut äfven i dag, då det
gäller den sista stambanedelen, skall bestämma kammarens beslut,
samt att densamma derigenom skall i lika hög grad som genom
sina föregående beslut i jern vägsfrågorna tillvinna sig ökadt erkännande
och ökad tacksamhet. I denna förhoppning ber jag få
yrka bifall till utskottets förslag.
Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad
utskottet i förevarande moment hemstält.
Mom. I).
Om anslag till
fortsättande
af norra stambanan
m. m.
Friherre Klinckowström. Det är mot denna punkt, som
jag nödgas göra ett litet inkast, stödjande mig dervid på den reservation,
som af tolf ledamöter af Andra Kammaren hlifvit afgifna.
Som I, mine herrar, kunnen se af betänkandet, pag. 30—32,
är denna reservation motiverad, något som ej alltid förekommer,
och jag anser den äfven vara mycket väl grundad. Reservationen
rör ensamt frågan om penningeanslaget, som majoriteten i
denna punkt satt till 4,605,000 kr., men som reservanterna velat
nedpruta till 3,000,000 kr.
Då, i olikhet med hvad vanligen plär vara fallet vid utanordningar
af penningar för jernvägar, den utanordning, som här
är i fråga, är afsedd att vara anslag och ej att anskaffas medelst
lån, tror jag att tre millioners anslag är allt hvad vi kunna inbespara
på de tillgångar, som för närvarande stå till buds. Och
jag fruktar mycket för, att om kammaren skulle nu bevilja det
högre anslaget, nödgas den delen af Riksdagen, som jag tillhör,
att försöka åtminstone att ytterligare knappa in på de anslag,
som ännu återstå på budgeten att bevilja, och jag tror, att det
vore i många hänseenden skadligt för de olika saker, som der
förekomma.
I fån nu göra hvad som helst, mine herrar, men jag kommer
att drifva denna punkt till votering.
Herr Sandberg: Det finnes i vårt land många personer,
utmärkta genom framstående både egenskaper och samhällsställ -
19 Jf:o 16.
Lördagen den 22 Mars, f. m.
ning, hvilka ifrigt tala, skrifva och verka för att Riksdagen måtte Om anslag till
bevilja betydliga anslag för stärkande af vårt försvar till lands gjn^,yg^a^n.
och sjös, naturligtvis i afsigt att vi derigenom bättre skola blifva hJanan m m
i stånd att värna för frihet och sjelfständighet mot eventuella an- (forts.)
fall af yttre fiender. Det kan icke falla mig in att bestrida det
berättigade i och vigten af ett dylikt sträfvande, men hvad som
i högsta grad förvånar mig, är att samma personer, som ifra för
vårt försvars stärkande, kunna vara med om att tum för tum
bortskänka vår sjelfständighet genom att år efter år allt djupare
nedsänka vårt arma fädernesland i en afgrund af skuldsättning.
Jag har aldrig sett någon enskild skuldsatt person vara fullt
sjelfständig och oberoende, och det borde icke kunna bestridas,
att en i utlandet skuldsatt stat också saknar fullt fri sjelfbestämningsrätt.
Under mer än trettio år hafva vi angenämt och beqvämt
färdats fram på skuldsättningens sluttande bana, hvilken ej har
och icke kan hafva någon annan slutpunkt än — bankrutt. Under
alla dessa år har det aldrig mött någon svårighet att uppgöra
budgeten, enär man alltid, då större anslag blifvit beviljade än
tillgångarne medgifvit, haft och utan betänkande begagnat den
lätta utvägen att upptaga nya lån. Man har försvarat denna
art af statshushållning med att penningarna användts till byggande
af jernvägar, hvilka man påstått vara produktiva företag.
Detta påstående är till en viss grad sant, men resultatet är ju
redan nu, att inkomsterna af våra jernvägar visat sig otillräckliga,
så att vi tvingas att årligen för betäckande af räntor och amortering
å de upplånade beloppen anlita summor af skattemedel,
som redan kunna räknas i millioner.
Såsom kändt är tillhör jag det parti, som söker skydda vårt
jordbruk, våra näringar och vår industri mot en förstörande konkurrens
med utländingen. Men om detta parti icke eger nog kraft
och förmåga af försakelse och uppoffring att hejda oss i skuldsättningens
utförsbacke och, om också med små steg, börja den
mödosamma återvägen i rigtning mot det aflägsna målet att befria
vårt land från utländsk skuld, hvilket mål borde vara kärt
för hvarje sann fosterlandsvän, så är efter min öfvertygelse detta
partis dom fäld, och dess nävarande magtställning kommer icke
länge att ega bestånd.
Jag erkänner öppet, att jag för min del ej tror på vigten
af att arbetena på stambanan genom öfre Norrland fortsättas så
skyndsamt som nu åsyftas, men jag vill ej besvära kammaren
med att framställa mina invändningar, dels derför att dessa endast
grunda sig på det simpla sunda förnuftet, och dels derför
att jag är förvissad om att mötas af eu hel här politiska och
strategiska s. k. skäl, icke att förgäta de vanliga sirensångerna
om öfre Norrlands outtömliga rikedomar, hvilka blott vänta på
N:o 16. 20
Lördagen den 22 Marg, f. m.
Om anslag till
fortsättande
af norra stambanan
m. m.
(Forts.)
att genom förbättrade kommunikationer lösas ur sin förtrollning,
för att sedan inom kort försätta hela vårt folk i välstånd. Allt
detta skulle lemna ett rikt material för talöfningar i den högre
shlen och mina enkla invändningar skulle, om jag uttalade dem,
snart fördränkas i flöden af vältalighet. Jag minnes mycket väl,
i vilket varmt och lifligt bifall, som för några år sedan i denna
kammare kom en talare till del, hvilken med lysande färger måtade
det jubel och den hänförelse, hvarmed öppnandet af Luleå
—Utoten banan, denna nya trafikled mellan Botten- och Vesterhafvet,
skulle helsas, och hvilka välsignelser och fördelar denna
bana skulle medföra för vårt land och folk. Nu höres icke något
sadant jubel, och det torde vara svårt att finna någon, som ej
i denna stund önskar att koncession för denna bana aldrig blifvit
meddelad.
Bland dem, som hafva någon närmare kännedom om samt
nyktert kunna bedöma förhållandena i öfre Norrland, torde det
vara svårt ° att finna någon, som icke är öfvertygad om att inkomsterna
å denna bana under en lång följd af år ej ens komma
att betäcka drift- och underhållskostnader, ännu mindre att lemna
nf£°u tillgång till räntor och amortering å byggnadskapitalet. När
sa äi förhållandet, är det åtminstone för vanligt förstånd obegripligt,
. att man kan kalla byggandet af en sådan jernväg för ett
produktivt företag. Om vi på eu bana i öfre Norrland nedlägga
alla våra disponibla tillgångar, så handla vi visserligen efter mitt
föimenande oklokt, men i ett sådant beslut ligger dock icke något
orättfärdigt; annorlunda ställer sig saken om vi för sådant ändamål
upptaga nya lån och derigenom disponera, hvad vi ej ega,
våra efterkommandes tillgångar, och pålägga ofödda slägten bördor
för sekler. Ett sadant tillvägagående är ovilkorligen stridande
mot rättvisans enklaste fordringar.
År det nu så, att den allmänna meningen fordrar att denna
bana skall byggas skyndsamt, låt oss då handla, som våra fäder
gjorde, då de för »Elfsborgs lösen» åtogo sig kanske den hårdaste
gärd, som någonsin i vårt land utgått, låtom oss, för att påskynda
byggandet af. denna ruinerande norrländska jernväg, åtaga oss
eu tilläggsbevillning af, om så erfordras, 2 ä 3 procent. Af en
sådan bevillning drabbas icke den fattige och ett dylikt beslut
kan jag vara med om, men aldrig kan jag med min röst bifalla
upptagande af lån för ett dylikt ändamål,
Då i reservationen förhoppning gifves om att ny upplåning
skall kunna undvikas, om reservationen antages, yrkar jag bifall
till det deri framstälda förslaget eller att anslaget för fortsättande
under år 1891 af arbetena å stambanan genom öfre Norrland
må nedsättas till 3 millioner kronor.
Grefve Sparre: Jag kan i mycket dela den föregående
talarens mening, att det är önskligt att vi icke utan stor var -
21 N:o 16.
lördagen den 22 Mars, f. m.
samhet öka Sveriges statsskuld; men jag tror, att endast en blick Om anslag till
på föreliggande betänkande skall visa, att sådan har jemväl Riksdagens
mening varit under ganska många år. Under år 1887 jfanan m_ m
anslogs till norrlandsbanan å riksstaten en half million och af lånta (Forte.)
medel en half million kr., år 1888 anslogs å riksstaten eu half million
kr. och af lånta medel en och eu half million kr., året derpå anslogs 2
millioner å riksstaten och en half million af lånta medel och år
1890 anslogs 1,400,000 å riksstaten och 2,600,000af lånta medel.
Af de 9,500,000 kronor, som jernvägen norr om Sollefteå under
nämnda år fått sig anslagna, har alltså utgått af statsmedel
4,400,000 kr. och af lånta medel 5,100,000. Om kammaren
i år för återstående bandelen till Vännäs anslår 1,990,000 kr. å
riksstaten och endast återstoden upplånas, blifver förhållandet, att banan
Sollefteå—Vännäs kommer att vara byggd med till hälften
lånta och till hälften dertill anslagna medel.
Förut byggde vi endast med lånta medel. —När förhållandet
nu är sådant som påvisats, framgår deraf, att Riksdagen, beträdt
den väg, som den föregående talaren förordat, ehuru den icke
kunnat taga steget fullt ut. — Om man jemför med föregående pe
rioder och efterser, hvilka belopp då upptogos såsom lån för
jernvägsbyggnaderna, finner man, att dessa nedgått ganska betydligt.
Under perioden 1870—1875 upplånade staten för statens
jernvägsbyggnader öfver 36,000,000 kr. och till enskilda jernvägar
lemnades lån till belopp af 9,100,000 kr. Under nästa
period 1876—1880 upplånades 37,920,000 kr. för statens jernvägar
och 16,078,000 kr. för enskilda jernvägar. Se vi sedan på
den tredje perioden 1881—1890, har under denna upplånats för
statens jernvägar 29,074,000 och för enskilda jernvägar 14,413,000
kr. och dock faller under denna period inköpet och ombyggandet
af de tre bibanorna Söderhamn—Kilafors, Hudviksvall—Näsviken
och Sundsvall—Torphammar. — Riksdagen har alldeles tydligt
hela tiden gått i den angifna rigtningen, fastän den icke kunnat
taga steget så långt, som den föregående talaren vill och hvilket
jag icke heller tror vara behöfligt. Ty, frågas, huru stor skuldsättning
skulle staten ådraga sig, om den byggde jernvägen från
Vännäs upp till Lule—Ofoten-banan på endast lånta medel?
Jernvägen kostar 14,887,000 kronor. Lånar jag dessa efter den
ränta, staten numera brukar erlägga för sina lån, skulle det föranleda
en årlig ränteutgift af ungefär 520,000 kr., d. v. s. 80,000
kr. mindre än hvadRiksdagenårligenanslår för omläggning af backiga
och mindre goda vägar. Men, om vi, liksom vid banan Sollefteå
—Vännäs, taga halfva kostnaden af statsmedel och halfva kostnaden
af lånta medel, reducerar sig årliga räntan till hälften,
eller 260,000 kr., och den summan måtte väl icke, jemförd med
öfriga summor på statsregleringen, vara så afskräckande stor.
Jag tror, att man med bibehållande af all möjlig varsamhet och
försigtighet mycket väl kan besluta denna utgift och bygga med
N:ö 16. 22
Lördagen den 22 Marg, f. va.
Om anslag till till eu del Jänta medel. De belopp, som af framtiden erfordras,
blifva Säkerligen så små, att jag ej tror det vara värdt att draga
banan m. m. UPP den dystra målning, den föregående talaren gjorde. Jag
(Lorta.) ber dessutom att få fästa kammarens uppmärksamhet derpå, att
statsutskottets förslag innebär eu anhållan till kammaren att detta
år fatta samma beslut som förra året i afseende å det belopp,
som erfordras såsom byggnadsanslag för norra stambanan. Föreslagna
beloppet är visserligen något högre i år — förra året
anslogs 4,000,000 och nu föreslås 4,665,000 kr. — men de 665,000
kronorna äro afsedda till materiel å bandelen Sollefteå—Vännäs,
och till byggnadsanslag föreslås således samma summa som förra
året, eller 4,000,000. Vid sådant förhållande frågar jag, om det
verkligen kan finnas något giltigt skäl att nedsätta det begärda
byggnadsanslaget. Statskassans ställning ingifver förhoppning
om att man i år skulle kunna lemna större bidrag af skattemedel
än förra året, och det är just denna statskassans tillgång på
medel, som pekar på att vi icke böra minska bidragen. Att
bygga eu jernväg så lång som den nu föreslagna på endast
skattemedel, torde kammaren finna vara rent af omöjligt. Statsregleringarna
ställa sig ju så, att ena året kan Riksdagen afse
större belopp, andra året mindre dertill. Skall då arbetet fluktuera i
omfattniug, så att ena året skall byggas för t. ex. 3,000,000 kr. och andra
året för 1,000,000? Jag tror icke det blefve billigt och vore lämpligt.
Jag tror, att det är vida bättre att bestämma ett visst årligt
belopp och fortsätta med det, tills man når sitt mål, samt så långt
tillgångarne medgifva uppföra anslag dertill å riksstaten. Jag
kan således icke finna något skäl, hvarför man i år skulle nedsätta
anslaget.
Här har framhållits att, om det föreslagna anslaget nu beviljades,
skulle eu del ledamöter i Riksdagen, beträffande de stora
anslag, hvarom fråga snart skall förekomma, tvingas till nedprutningar,
till ytterliga besparingar för att få debet och kredit att gå
ihop. Jag får erkänna, att jag icke tror härpå. Jag föreställer
mig således att, när riklig tillgång på statsmedel förefinnes, Riksdagen
icke bör nedsätta anslaget till norrlandsbanan. Endast tre
gånger till lika stort anslag och banbyggnaden är färdig till Luleå
— Ofoten-jernvägen. Tre års anslag till således och vi äro framme
vid målet. Sedan tillkommer endast anslag för rullande materiel.
Jag tror, att en hvar måste erkänna, att det är af stor ekonomisk
och politisk vigt, att vi så snart som möjligt uppnå och förena
oss med Luleå—Ofoten-banan.
Det är af dessa skäl — klockan är mycket och jag vill icke
vidare upptaga kammarens tid — som jag anhåller, att kammaren
måtte bifalla statsutskottets förslag.
Herr Sandberg: Jag vill endast framställa några anmärkningar
emot herr grefve Sparres yttrande. När han beräknade
Lördagen den 22 Mars, f. m.
23 N:o 16.
hela kostnaden för jernvägens fortsättning från Vännäs till Luleå Om anslag till
—Ofoten-banan till allenast 520,000 kronor om året, så tog han
endast i beräkningen 3V2 procent ränta på anläggningskostnaden, “m.
men fäste icke afseende vid någon amortering; det ansåg han (Forts.)
alldeles onödigt.
Hvad vidare beträffar hans farhåga, att tillgångarne i skatteväg
icke alltid skulle blifva lika, så vore ju denna farhåga undanröjd,
om herrarne ville åtaga sig en bestämd bevillning för
ifrågavarande ändamål.
Slutligen vill jag fästa uppmärksamheten på, att det är
icke mer än några få år sedan af Riksdagen beslöts, att anslaget
till jernvägsbyggnader i Norrland borde utgöra 2 millioner årligen.
Förlidet år höjdes emellertid detta anslag genom gemensam votering
till 4 millioner. När så skett, hvad säkerhet kan man då
hafva för att icke i nästa riksdag begäres och beslutas ett anslag
af 6 å 8 millioner?
Grefve Sparre: Den föregående ärade talaren var icke
säker för, att man icke nästa år skulle komma att begära 8 millioner
kronor till jernvägsbyggnaden i Norrland. Jag tror, att han
kan vänta med sina betänkligheter i detta afseende, till dess en
sådan framställning göres.
Den ärade talaren yttrade vidare, att det finnes ett godt sätt
att förskaffa sig en jemn skattetillgång för det ifrågavarande ändamålet,
nemligen att pålägga en tilläggsbevillning. Jag är öfvertygad,
att det svenska folket villigt åtager sig en sådan uppoffring
för ett stort ändamål, när det verkligen behöfves, men när
det icke behöfves, tror jag ej, att Riksdagen är villig pålägga
en sådan.
Hvad slutligen beträffar den ärade talarens anmärkning, att
jag endast beräknat ränta, men icke amortering å det ifrågasatta
byggnadsanslaget, så vill jag nämna att, då amorteringen afser
en skuld afbetalning, hvarigenom den årliga ränteutgiften minskas,
jag ansåg mig ej behöfva taga den i betraktande vid de beräkningar
jag gjorde.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade
herr grefven och talmannen, att derunder yrkats dels bifall till
hvad utskottet i föreliggande moment hemstält, dels ock, af friherre
Klinckowström, att kammaren skulle godkänna det förslag,
som innefattades i den vid momentet afgifna, utlåtandet bifogade
reservation.
Derefter gjorde herr grefven och talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden samt förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara med öfvervägande ja
besvarad.
N:o 16. 24
Lördagen den 22 Mara, f. m.
Friherre Klinckowström och herr Sandberg begärde votering,
i anledning hvaraf uppsattes, justerades och anslogs en så lydande
omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i mom. b) af
1 punkten i sitt utlåtande n:o 39, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, godkännes det förslag, som innefattas i den
vid förevarande moment afgifna, utlåtandet bifogade reservation.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja — 103;
Nej — 20.
Ifrågasatt 2 punkten,
byggande af
^Uellansettdl Herr Lindqvist: Då statsutskottet har funnit sig böra till
Ömsköldsvik.
styrka afslag å den motion, som af mig och herr Hörnfeldt blifvit
väckt i fråga om anslag till en bibana från Mellansel till Örnsköldsvik,
så torde det icke vara mycket hopp om att kunna utverka
bifall till motionen vid innevarande års riksdag. Emellertid
vill jag till kammarens ledamöter hemställa, att ärendet måtte
diskuteras, i hopp om att derigenom kunna få ett mera lämpligt
utlåtande om denna vigtiga fråga, än det statsutskottet har behagat
afgifva. Mig synes, att statens egendom bör egnas den omsorg,
att man tillser och befordrar till utförande de medel, som
kunna göra denna egendom inkomstbringande.
Af reservanternas anförande till första punkten af utskottets
betänkande finner man, att trafikinkomsten för vissa delar af
stambanan i Norrland varit mycket låg, och det är derför högst
nödigt att tillse, i hvad mån en förbättring i detta förhållande
kan ernås, samt att söka utfinna de medel, som kunna åvägabringa
eu sådan förbättring. För att höja trafik- och nettoinkomsten
på stambanan i Norrland finnes efter mitt förmenande icke
något säkrare och bättre medel än att genom bibanors byggande
på statens bekostnad förbinda stambanan med sådana platser vid
kusten, att bibanan får genomlöpa en folkrik och trafikgifvande ort
samt utmynna vid en i stark utveckling stadd handelsplats, som
Lördagen den 22 Mars, f. m. 25 U:o 16.
erbjuder goda hamnförhållanden. Hvad sålunda angifvits är det Ifrågasatt
enda medlet för att åvägabringa nöjaktiga trafikinkomster på den byggande af
norrländska stambanan, och man kan tryggt påstå, att bibanor äro
lika nödvändiga för norra stambanans ekonomi, som armarne äro ömskMsvil
behöfhga för arbetarens existens. Eu stambana i Norrland utan (Forts.)
bibanor kan närmast förliknas vid en kropp utan armar.
Jag gör intet yrkande, men det skulle vara mig kärt, om
jag finge höra några uttalanden, äfven af andra ledamöter i kammaren,
derom, huruvida den väckta motionens syftemål är af sådan
vigt och betydelse för den norrländska stambanan, att frågan
utgör en statsangelägenhet, som bör omfattas i vidare mån än
statsutskottet antydt.
Grefve Sparre: Den föregående talaren framstälde intet
yrkande, och jag skulle derför må hända bort vara tyst, då tiden
är så långt framskriden, i synnerhet som den reservation, jag jemte
några andra ledamöter af kammaren inom utskottet afgifvit, endast
gäller den motivering, som utskottet anfört för afslag å de ifrågavarande
enskilda motionerna. En motivering för afslag å enskild
motion anser jag vara af mycket ringa betydelse, emedan ingen
skrifvelse till följd deraf aflåtes, utan hela motiveringen, om jag
så får säga, stoppas i papperskorgen så snart frågan är afgjord.
Men jag har likväl icke kunnat lemna utan anmärkning utskottets
motivering,, emedan den uttalar några saker, som jag, för
min del. tror icke bort vara uttalade deri. Att det är nödvändigt
för norra stambanan att bereda sig utfartsbanor, derom behöfves
icke mycket tal. Riksdagen sjelf har erkänt detta, när
det gälde södra Norrlands jemvägar, och förhållandena äro här
desamma. Men det synes mig, att allt tal derom är olämpligt
i frågans nuvarande skede, likasom ock allt tal om tiden, när sådana
banor böra komma till stånd. Det uttalande, utskottet gjort
i den vägen, synes mig alltså olämpligt.
Det finnes nemligen ett annat tillräckligt skäl att föreslå
afslag å motionerna, och det är det af statsutskottet ofta anförda
och alltid af Riksdagen biträdda skälet, att jern vägsbyggnader för
statens räkning böra icke beslutas på enskild motion. Annat
skäl har jag ansett onödigt att utskottet nu framstälde, och det
synes mig vida bättre, i stället för att på förhand göra något uttalande
i frågan, att vänta till dess en framställning kommer
från Kong!. Maj:t och då pröfva densamma. Emellertid afser
denna motivering, som jag nyss anförde, endast afslag på enskilda
motioner och föranleder således icke någon skrifvelse, och derför
tdlåter jag mig icke att yrka någon ändring deri, utan anhåller
om bifall till utskottets förslag.
Efter härmed slutad öfverläggning bifölls hvad utskottet i
den nu föredragna punkten hemstält.
Första Kammarens Prat. 1890. N:o 16.
3
N:o 16. 26
Lördagen den 22 Mars, f. m.
På anhållan af herr Fock beviljades honom ledighet från
riksdagsgöromålen under fjorton dagar från och med den 24 i
denna månad.
Kammaren åtskildes kl. 3,2 2 e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.
Stockholm, O. L. Svanbäcks Boktryckeri-Aktiebolag, 1890.