1890. Första Kammaren. N:o 14

ProtokollRiksdagens protokoll 1890:14

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1890. Första Kammaren. N:o 14.

Lördagen den 15 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollen för den 7 och 8 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:

n:o 3, i .anledning af väckt motion om ändring af 88 34 och 36
riksdagsordningen; samt

n:o 4, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl
Maj:t med .begäran om framläggande af förslag till ändring af 88
12 och 23 riksdagsordningen;

bevillningsutskottets memorial n:o 4, i anledning af Första Kammarens
aterremiss af 2 punkten i utskottets betänkande n:o 2 angående
vilkoren för försäljning af bränvin;

lagutskottets utlåtande n:o 30, i anledning af väckt morion om
sådan ändring i gällande kommunal- och folkskolelagstiftning, att,
der kyrkoförsamling består af flera kommuner, hvarje kommun må
ega rätt att förvalta sitt skolväsen och inom sig utse skolråd; samt
. första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 2, i anledning
af vackt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om utredning, huruvida och under hvilka vilkor statsmagten må kunna
ikläda sig ansvar för förluster, som af embetsman genom felaktig
embetsförvaltmng vållas. B

Företogs val af ytterligare åtta suppleanter i lagutskottet; och
befunnos, efter valets slut, dertill hafva blifvit utsedde:

herr Widmark .............................

Roman .....................................

» Sjögreen..................................

» Öländer ..................................

Första Kammarens Prof. 1890, N:o 14,

med 53 röster

» 52 »

» 51 »

» 49 »

i

N:o 14.

2

Lördagen den 15 Mars,

Kongl proposition
om
grundlagsändringar
angående
riksbankens
styrelse
m. ta.

herr Ros .................

9 Olsén...............

» Andersson, N.
.9 Borg ...............

med 48 röster

» 45 »

» 43 x»

9 30 9

Föredrogs å nyo Kong!. Maj:ts den 12 i denna månad bordlagda,
nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till ändringar i 50,
70, 72, 98 och 109 §§ regeringsformen samt 32, 65, 68, 71 och 73
§| riksdagsordningen.

Herr Annerstedt: 1881 års bankkomité, i hvilken voro församlade
i bankväsendet utmärkt erfarne mån, representerande de
olika rigtningarna af vårt banksystem, riksbanken, aktiebankerna och
de privata sedelutgifvande bankerna, och hvilken komité äfven såg
bland sina ledamöter riksdagsmän, mycket erfarne i politiska ange ■
lägenheter — de båda talmännen i Riksdagens kamrar voro deri
ledamöter — yttrade i sina motiv angående det ämne, som afhandlas
i första momentet af 72 § regeringsformen, »att komitén, då den haft
att utarbeta förslag till sådana rättelser och tillägg till nu gällande
bestämmelser för Sveriges riksbank, som borde sätta densamma i
stånd att med all trygghet kunna ensam öfvertaga skyldigheten att
förse landet med dess behof af representativt mynt, ansett i främsta
rummet nödigt att de konstitutiva grunderna för riksbankens anordnande
och verksamhet erhöile formen och helgalen af civillag.»

Den bankkomité, som sistlidna höst tillsattes, hvilken komité»
betänkande ligger till grund för den nu förevarande kongl. propositionen,
var af enahanda uppfattning i denna fråga, hvadan det åt
denna komité afgifna förslag till lydelse af 72 § 1 mom. regeringsformen
innehåller: 9Riksbanken förblifver under Riksdagens garanti
och vård, samt förvaltas enligt särskild lag, stiftad i den ordning som
87 § 1 mom. stadgar.»

Deremot är i den kongl. propositionen denna bestämmelse affattad
sålunda: 9Riksbanken förblifver under Riksdagens garanti samt
förvaltas enligt särskild lag, stiftad af Konung och Riksdag gemensamt^ Häraf

framgår att i den kongl. propositionen borttagits stadgandet
att lagen för riksbanken skall vara af civillags natur. Det är
emellertid att befara, att genom detta borttagande de åsyftade garantierna
för riksbankens rätta skötsel och vård under oroliga tider
i väsentlig mån försvagas.

Kastar man en blick på de stadgauden, som innehållas i senaste
bankkomiténs förslag, finner man öfver allt bestämmelser af civillag»
natur. Det är visserligen sant att de icke äro oförändradt lika de
regler, som gälla för bankbolag utan sedelutgifningsrätt,. för hvilka
bestämmelserna innehållas i en civillag, men. oaktadt modifikationerna
hafva de icke förlorat karakteren af stadganden af civillag.? natur.
Redan på grund häraf kan ifrågasättas, huru vida det är förenligt med
tillbörliga garantier vid stiftande af denna lag att i afseende å denna
grannlaga "och svåra del af civilrätten eftergifva de i grundlagens

Lördagen den 15 Mars.

87 § I mom. stadgade regler för stiftande af sådan lag. Den erfa- Kongl. Pmrenhet,
man vunnit från området för denna lagstiftning, skall, såsom Position om
jag tror, till fullo vitsorda, att den granskning, som°civillagar un- s™ndlagsändergå
i högsta domstolen, är af stor vigt för att lagens affattning gleudWrihskall
blifva sådan, att dermed, vinnes ändamålet med dess stiftande, ''banhens^ty
och att lagstiftaren ej skall blifva utsatt för faran att tillämpningen relte m- “•
visar sig gå i en helt annan rigtning än man åsyftat. Det är redan (Forts.)

från denna synpunkt af den största vigt, att för stiftande af lagen för
riksbanken bibehålies samma tillvägagående, som nu är gällande.

Och man må icke förglömma, att år 1830 Kongl. Maj:t och Riks
dagen, varnade af då förflutna tiders erfarenhet, beslöto att lagen
för riksbanken skall vara af civillags natur.

Men det finnes ett ännu kraftigare skäl, hvarför man icke bör
eftergifva den garanti, som ligger "deri, att lagstiftningen för riksbanken
iklädes civillags natur. Den senaste bankkomitén har med
rätta framhållit, att prölvostenen derpå, att formen för stiftandet af
en lag för riksbanken är den rätta, måste sökas deri, att tillvägao-åendet
dervid visar sig hålla profvet under oroliga och svåra tider.

Det är icke svält att finna att förhållandena lätteligen kunna blifva
sådana, att en majoritet inom Riksdagen skulle, för att undgå stundens
svårigheter, vara benägen att, i stället för att med dryg kostnad
för staten afhjelpa iråkad förlägenhet, kasta denna börda" på de
enskilda innehafvarne af riksbankens förbindelser. Detta skulle kunna
ske på ett mycket , enkelt sätt, genom en ändring i lagen för riksbanken.
Man torde icke heller förutsätta något som icke möjligen kan
komma att i framtiden ega rum, om man antager att regeringen kan
vid ett sådant tillfälle komma att vara ett troget uttryck af''majoriteten.
inom Riksdagen. Under sådana förhållanden ligger det en vidt,
som icke kan nog framhållas, derpå att, innan ett dylikt ärende slut -ligen afgöres vare sig af Kongl. Maj:t på Riksdagens framställning
eller af Riksdagen, på grund af kongl. propositionen, detta afgörande
föregås af ett yttrande, afgifvet af personer, som till följd °af hela
sitt lefnadskall äro hänvisade att fullkomligt opartiskt från rättssynpunkt
granska föreliggande förslag, och hvilkas uttalande enligt er''arenhetens
vittnesbörd hittills utöfvat och alltid, så länge samhället
god- anspråk på att vara en rättsstat, skall komma att utöfva stort
inflytande på frågans afgörande.

Af dessa skäl torde konstitutionsutskottet vid granskningen af
Jorslaget till ändrad lydelse af 72 § 1 mom. regeringsformen böra
saga i särskildt öfvervägande, huru vida icke nödig omsorg om riksbankens
framtida skötsel och vård och tillbörlig omtanke^om rättsäkerheten
för den enskilde fordrade, att det i propositionen uteslutna
orden: »i den ordning 87 § 1 mom. stadgar» blifva införda i det
förslag, som ^ af konstitutionsutskottet framlägges för Riksdagen för
att antagas såsom hvilande i grundlagsenlig ordning. De skäl som
i den kongl. propositionen anföras för att dessa ord blifvit borttagna,
synas mig icke i någon mån berättiga till en så genomgripande°åtgärd.
Statsrådet och chefen för finansdepartementet uttalar nemligen
att anledningen, hvarför han afvika från komiténs förslag i denna
punkt, vore att söka deruti, att i »lagen förekomma åtskilliga regie -

N:o 14. 4

Lördagen den 15 Mara.

Kongl. proposition
om
grundlagsändringar
angående
riksbankens
styrelse
m. m.

(Forts.)

mentariska föreskrifter, uti hvilka ändring visserligen bör kunna ske,
utan att Högsta domstolens yttrande infordras». Men, antagas får,
att de reglementariska föreskrifter, som blifva i lagen angående riksbanken
intagna, verkligen äro sådana, att någon ändring i dem icke
bör kunna ega rum utan en föregående granskning lika noggrann
som den, hvilken eger rum i fråga om de bestämmelser i denna lag,
hvilka ostridigt äro af civillags natur, ty man bör icke förgäta, att,
såsom af den kongl. propositionen framgår, tanken är att det jemte
civillagen angående riksbanken skall finnas ett »reglemente för riksbanken»,
hvilket är underkastadt ensamt Riksdagens bestämmande.
I detta reglemente skola efter alla lagstiftningsregler de rent reglementariska
stadgandena intagas; och endast de reglementariska föreskrifter,
hvilka stå i oupplösligt samband med de civilrättsliga bestämmelserna
komma att intagas i civillagen. Men de reglementariska
bestämmelser, hvilka äro af sådan beskaffenhet och på den grund
blifvit införda i civillag, böra nödvändigtvis vara underkastade högsta
domstolens granskning. Det är nemligen lätt att finna, att genom
dylika bestämmelser de civilrättsliga stadgandena kunna i väsentlig
mån komma att försvagas, om icke förändras eller upphäfvas.

Jag anhåller att detta mitt yttrande måtte åtfölja den kongl.
propositionen vid remissen till konstitutionsutskottet.

Herr Bergström: Jag skall be att få till alla delar instämma
i hvad den förste ärade talaren yttrat.

Efter härmed slutad öfverläggning blef förevarande kongl. proposition
tillika med de i anledning af densamma nu afgifna yttrandena
hänvisad till konstitutionsutskottet,

Föredrogos ånyo och hänvisades till statsutskottet Kongl. Maj:ts
nedannämnda, den 12 innevarande mars bordlagda nådiga propositioner
till Riksdagen:

l:o) med förslag till lag, innefattande tillägg till förordningen
angående en postsparbank för riket den 22 juni 1883;

2:o) angående försäljning till Hvetlanda bysamhälle af viss del
af förra häradshöfdingebostället 1 mantal Hvetlanda Thomas- och

c5

Kullagården n:is 4 och 6;

3:o) angående tilläggspension för jägmästaren i Skellefteå revir
O. E. H. Grahl; samt

4:o) angående statens öfvertagande af ett rörande säteriet Mossebo
med underlydande hemman i Mölltorps socken af Vadsbo härad
afslutadt köp.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flera ledamöters begäran
lagutskottets den 12 i denna månad bordlagda utlåtanden n:is 27—29.

Lördagen den 15 Mars.

5 Nso 14.

Föredrogos dels å nyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den
7 och 8 innevarande mars bordlagda utlåtande n:o 1, öfver väckt
motion angående skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan om tillstånd
till inrättande af s. k. industrilotterier, dels ock ett från Andra
Kammaren ankommet protokollsutdrag, n:o 123, med delgifning af
sistnämnda kammares beslut öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande
n:o 13, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kongl. Maj:t
i samma ämne.

Herr Tamm, Hugo: Här föreligger en fråga, som enligt mitt

förmenande är af ringa, jag skulle nästan vilja säga tvifvelaktig,
ekonomisk fördel, men deremot af ganska stor moralisk vigt, nemligen
frågan om utsträckning af lotterier öfver hela Sverige.
För min del undrar jag icke på, att det förspörjes en viss tveksamhet
hos motionären, då han framlagt de skäl, som föranledt hans
motion. Han säger ett skäl vara att han blifvit påstött af andra
industriidkare; ett annat skäl är att lotterierna möjligen kunna blifva
till stort gagn för den mindre industrien; det tredje att åsigterna
om dylika lotteriers nytta skulle numera hafva betydligt förändrats;
men lemnar alldeles åsido, huru vida denna förändring skall hänföras
till goda eller dåliga förändringar i tidsandan.

De positiva skäl, han för sjelfva nationen framlägger, äro följande:
Det första, att »nu saknade eller sällan förekommande tillfällen
kunde beredas yrkesidkarne till afsättning af sådana föremål, på
hvilkas tillverkning större handaskicklighet och konstfärdighet nedlagts,
och hvilkas tillverkningskostnad derigenom så förökats, att föga
eller ingen utsigt funnes att i den allmänna marknaden afsätta dem.
Jag kan icke tolka detta annorlunda, än att det betyder, att allmänheten
skall lockas att betala penningar till för dem fullkomligt
onyttiga utgifter. Man kan vid ett lotteri icke på förhand veta, hvilka
varor som tillfalla en.

Det förefaller mig i sanning eget, att man nu skall vända upp och
ned på de gamla ekonomiska begreppen inom Riksdagen. Hittills har
man ansett sig böra befordra sparsamheten genom inrättande af sparbanker,
postsparbanker och dylikt; nu vill man slå rent om och säger,
att vi skola handla på motsatt sätt, uppmuntra folket till onyttiga
utgifter och anskaffande af hufvudsakligen lyxartiklar. Jag tviflan
på att den svenska nationen så stadgat sin sparsamhet, att man
gör klokt i att för densamma lägga ut sådana lockelsemedel till
slöseri.

För icke länge sedan beslöt Riksdagen en inskränkning i rätten
för dessa vestgötar och andra kringvandrande småkrämare att bjuda
ut sina varor, och skälet härtill var det, att folket icke skulle lockas
till onödiga utgifter. Nu deremot, när det gäller industrien, då vill
man låta principen falla och lemna tillstånd att locka samma allmänhet
till lika onyttiga utgifter. Jag för min del kan icke fatta konseqvensen
i ett sådant handlingssätt.

Gagnar man verkligen industrien genom dessa lotterier? Äfven
på denna fråga vågar jag afgifva ett nekande svar. Det kommer
möjligen att lyckas att drifva fram en och annan handtverkare att

Om, inrättande
af industrilotterier.

N;o 14.

Om inrättande
aj industrilotterier.

(Forts.)

6 Lördagen den 15 Mars.

sysselsätta sin konstfärdighet i någon rigtning i förhoppning att hans
alster skola inköpas af något lotteri, men huruvida ett sådant förhållande
skulle lända industrien till gagn, lemnar jag derhän, och jag
betviflar att det kan vara klokt att framlocka industrier, hvilanöe på
en konstlad grund. Hvarje sund industri bör hafva sin grund uti
naturlig efterfrågan, men genom lotterierna kan icke skapas annat
än en konstlad efterfrågan, och jag tror, att de hafva rätt, som uppgifva,
att, då lotterierna en gång förut togos bort i Sverige, en stor
del handtverksidkare råkade i betryck. Detta är helt naturligt, tv
sjelfva deras rörelse hade på onaturligt sätt tillkommit. Den fråga,
som vid sådant förhållande sjelfmant framställer sig, är: kunna icke
de af motionären åsyftade, högst betydande ändamålen vinnas på
annat sätt? Det första ändamålet var ju att vinna en lättare afsättning
för slöjd- och industri-alster. Vi hafva redan under några år
pröfvat på ett lotteri för sådana tillverkningar här i Stockkolm: resultatet
har varit att varor uppköpts för 109 å Ilo tusen kronor
per år med en vinst af ej mindre än 10 procent. Samtidigt med
att detta lotteri inrättades, föll en enskild person, hvars namn torde
vara kändt, fröken Giöbel, på den idén att genom egna ansträngningar
försälja dylika alster af svensk konstflit. Hon tänkte då blott
göra ett försök till julen 1885 på den princip att de, som inlemnade
varor finge fulla priset med afdrag af 10 ä 15 procent försäljningsprovision.
Hennes butik torde icke hafva undfallit någon af herrarne,
den’ finnes i det så kallade Palmeska huset vid Kungsträdgården.
Hennes omsättning har sedermera blifvit mycket större ån
i början, och jag vågar tro att hennes omsättning är större än lotteriets.
Detta är ett mycket naturligare sätt att bereda afsättning för
ifrågavarande slags alster än genom lotterier. Genom föreståndarinnans
personliga ansträngningar och goda skötsel af affären icke blott
vinnes en försäljning af alstren utan industriidkaren erhåller dessutom,
hvad han icke får genom något lotteri, nemligen hänvisning
om den rigtning, hvari hans konstfärdighet bör arbeta. Vidare har
en sådan försäljning den fördelen, att under utländingarnes saison
dessa i stort antal göra inköp i en butik, men till ett lotteri vända
de sig aldrig. Ytterligare kan man säga, att vid en sådan handel
urvalet af varor sker efter fullt naturliga grunder, med ledning af
efterfrågan, och icke efter något favoritsystem vid ett sammanträde,
hvarest inköpsnämnden några få timmar egnar frågan sin uppmärksamhet.
Jag tror således att det mål, som motionären i första rummet
afsett, kan vinnas på ett fullt naturligt sätt och mycket bättre
än genom att tillgripa utvägen att inrätta lotterier.

Det andra ändamålet är att genom lotterierna uppdrifva den inhemska
konstskickligheten. Jag kan ej neka till att äfven detta
argument väcker förvåning då det kommer från en person, hvilken,
såsom alla känna, utan hjelp af lotterier kunnat uppdrifva sin industris
fabrikation till sådan konstfärdighet att densamma kan täfla med
hvilken annan i sitt slag som helst. Jag har någon kännedom om
en annan fabrik, Husqvarna, hvilken ock gått framåt på ett fullt
naturligt sätt. Der har användts metoden att inkalla dugliga arbetare
från utlandet för att upplära vårt folk och att skicka ut unga

Lördagen den 15 Mars.

N:o 14.

arbetare, som visa goda anlag, till Amerika och andra länder att der Om inrät inhemta

sitt yrkes metoder och lära ökad konstskicklighet. Detta

är enligt min öfvertygelse det rätta sättet att drifva vår industri framåt. ausrl 0 e ''

Slutligen är jag ock öfvertygad att det sist uppstälda målet, (Forts.)
anskaffande af medel till industriens befrämjande, kan vinnas utan
lotterier. Man behöfver blott följa exemplet från Tyskland, der staten,
kommuner och enskilda industriidkare samarbeta och hjelpa till med
bidrag till tekniska skolor, sända skickliga personer till utlandet och
fabrikscentra att taga reda på huru det går till på andra ställen,
ja, på många andra sätt drifva industrien framåt genom att tillegna
sig teknikens framsteg. Jag tror, att associationens väg är här den
bästa, och att genom anlitande af denna det icke skulle vara svårt
att anskaffa den summa, som skulle kunna vinnas genom lotterier.

Jag håller således före, att alla dessa särskilda mål kunna vinnas
på fullt naturligt sätt, och det enda naturliga sättet är och förblir
dock de enskilda individernas arbete och företagsamhet. Den
nu ifrågasatta är deremot en förkastlig väg. Ginvägar till fulländning
vare sig på den industriella eller moraliska banan lyckas sällan.

Öfvergår jag så till den andra delen eller det moraliska inflytande,
lotterierna skulle hafva, så synes det mig att såväl motionären
som utskottet i detta fall i sina yttranden gått försigtigt fram. De
hafva, såsom uttrycket lyder, gått som katten kring het gröt. Ingendera
har vågat att sticka nosen i frågan, men de hafva gått omkring
och sett på den med begärlighet. När jag för några år sedan
besökte en af dessa tyska städer, der spelbanker funnos, naturligtvis
i ändamål att skaffa pengar åt dessa städer och in i landet, hade
sjelf va spelet för mig föga intresse, men deremot roade det mig att
gå ut i staden och genom observationer se till hvad inflytande
denna institution hade på befolkningen. Denna samma tyska stat,
som ej drog i betänkande att tillverka giftiga tapeter för export,
men förbjöd deras försäljning hemma, den både ock förbjudit infödingarne
att spela på banken. Spelbankers inflytande visade sig
emellertid i de allmänna samtalen, månglerskorna talade ej om annat
än de vinster, som fallit ut, och till och med barnens lekar å torgen
voro förbytta till spel. Då fick jag första intrycket af faran af de
officiösa spelen. I fjol besökte jag England under tiden för kapplöpningarne.
Dessa löpningar hafva fordom inrättats i syfte att utveckla
hästafvel^ men sedermera hafva de öfvergått till allenast
tillfällen för vadhållning och spel. Hvar helst jag gick vid middagstiden,
såg jag på torgen hopar af tjugu, trettio, ja, ett å två
hundra personer, och midt ibland dem dessa ökända herrar i hvita
hattar, de så kallade »book- makers.» Jag gaf mig i samtalet med
dessa personer och kommer särskild! ihåg ett tillfälle i Newcastle.

Der var då kreatursmarknad, och jag kände igen flere personer,
indika på morgonen drifvit dit kreatur. Jag frågade dem om det
var kapplöpning i staden. »Nej, men i den eller den aflägsna staden»,
säde de. »Känner ni till hästarne då?» frågade jag vidare, men
fick nekande svar. »Men huru kan ni då spela på eu häst, som ni
icke ens känner», sporde jag då. »Vi göra det ändå», sade de. Då
vet hvar man att det der knappast finnes någon annan jokey än

N:o 14. 8

Lördagen den 15 Mars.

Om inrättande
af industrilotterier,

(Forts.)

hertigens af Westminster, som icke äro med i ringar, der på förhänd
år aftaladt, hvilken häst vinner. Jag hörde många personer?
som talade härom, och intygade, att jemte dryckenskapen vadhållningen
var en kräfta, som skulle kunna i grund förstöra den lifskraftiga
engelska nationen.

Nu svarar man mig: hvartill tjenar det att måla den onde på
väggen och sedan gifva honom stryk? Hår är ju endast fråga om
lotterier om industriföremål. Men, mine herrar, det ondas rike är ock
såsom ett senapskorn, och detta kornet har redan visat sig skjuta brodd
inom . vårt folk. Här föreligger en motion, som vill kasta dessa
lotterier ut. öfver hvarenda provins i Sverige. Och de skola icke inskränkas.
till blott konstalster, de skola utsträckas till allt möjligt
och utvidgas allt mer och mer till s. k. »allmännyttiga föremål?»
Och hvem kan tro, att man skall kunna fylla alla desea lotterier
med konstsaker och handtverksalster? Nej, det blir de större fabrikerna,
. gjuterierna, porslinsfabrikerna och dylikt, som komma att sätta
ut» piéces de resistance» i dessa lotterier.

Ett annat exempel, huru detta slår ut, vill jag anföra, Det var
i fjol, som det enligt min mening olyckliga beslutet fattades att i
■Sverige införa lotterier, d. v. s. ett.penninge-lotteri. Man behöfver icke
hafva vankat länge omkring här, innan man ser hvilken ofantligt florerande
näring det redan blifvit och huru det jobbas på alla håll med dessa
obligationer. I)et är sant, hvad motionären säger, att opinionen i den*na
mening förändrats, och Andra Kammarens beslut visar bäst, hvarthän
den leder, om man börjar leda den åt det orättas håll.

undskyller man sig i detta fall och säger: vi hafva ju redan
haft.välgörenhetslotterier och välgörenhetsbasarer och dylikt. — Jag har
aldrig varit vän af .sådant. För mig är det omöjligt att fatta, att
man t. ex. ställer till baler och på klädningar in. m. depenserar
10,000 kronor för att få ihop 1,000 kronor. Icke heller begriper
jag dessa basarer, der deltagarne gifva ut kanske 100 kronor eller
mera hvar för att tillsammans få ihop 1,000 kronor. Der är välgörenheten
en mask, och bakom den ligger ett begår att förnöta eu
sysslolös tid eller att roa sig.

Dessutom, mine herrar, hvilar hela detta påstående, som har sin
spets deri, att det går så mycket penningar ur landet och att vi
lika val kunna spela hemma som borta, på en fullkomligt falsk grund.
Det nvilar på den grunden, att spelpassionen är en fix qvantitet, som
står. qvar oförändrad, om den måttas här hemma. Det är samma
motiv, som en gång lär hafva föranledt vid ett statens läroverk, att
man skaffade en biljard för att ej lärjungarne skulle spela på främmande
biljarder. Men man glömmer det vigtigaste, att spellustan
är en mensklig begärelse, och att hvarje sådan har i sig en oändlig
växtkraft. Bryter^ man, genom att staten godkänner ett sådant beslut
som detta, den öfvertygelsen, som hittills funnits, att spel äro
farliga; vänjer man svenska nationen att spela på lotterier, måste detta
verka som på en morfinist. Denne behöfver undan för undan starkare
och starkare dosis, och jag är öfvertygad om, att den nation,
som så uppfostras, skall snart tröttna vid dessa, om jag så får
säga, lena och tama lotterier, som vi nu bjuda på, och i stället

Lördagen den 15 Mars.

9 N:o 14.

söka sådana, der vinsterna gå till 100,OOO-tals kronor, huru stor än
risken må vara, och då få vi se, att det kommer att gå större summor
ur landet än nu. Jag kan omöjligen med min röst bidraga till
ett sådant beslut, och jag fäster herrarnes uppmärksamhet på, att
denna fråga ligger i denna stund i Första Kammarens afgörande.
Jag ber kammaren besinna, om den vill uppmuntra till lyx och
öfverflöd och kasta å sido den gamla sparsamhetsprincip, som vi
hittills ansett vara en nations styrka, och utsätta oss för att kasta
in i nationen detta gift och derunder sätta Riksdagens namnstämpel.
Jag anhåller om afslag å utskottets hemställan.

Herr Almström: Jag ber kammaren vara öfvertygad om, att

det var utan någon tveksamhet som jag, då man anmodade mig
att väcka denna motion, åtog mig det. Jag är nemligen fast öfvertygad,
att genom väl ordnade och skötta konstindustrilotterier många
näringars i synnerhet de mindre yrkenas framåtskridande hufvudsakligen
i konstnärligt hänseende skall i icke oväsentlig grad främjas.
Vi sakna icke goda undervisningsanstalter, icke heller goda yrkesmän,
men hvad våra yrkesidkare sakna är afsättning för alster, som
höja sig öfver den vanliga nivån. Om, såsom jag vill förutsätta och
anser nödvändigt, när tillstånd till lotterier lemnas, dervid fästes det
vilkor, att de artiklar, som skola utlottas, först skola pröfvas af eu
nämnd af konsterfarna personer, som jemte lotteristyrelsen uppgör
plan för lotteriets verksamhet, utlyser täflingar om ritningar och
modeller samt uppgör om beställningar m. m., komma de artiklar,
som inköpas af lotterierna, att blifva af en beskaffenhet, som ovilkorligen
skall utöfva inverkan på vår svenska slöjd. Det förefaller
mig naturligt, att, om en yrkesidkare erhåller upprepade tillfällen
att förfärdiga alster af bättre natur än vanligt och dessa sedan underkastas
en saklig kritik, hans yrkesskicklighet och blick för goda former
och konstnärlig utstyrsel skola betydligt höjas och att han
sedan skall vid tillverkning af enklare föremål kunna tillgodogöra
hvad han vunnit i skicklighet och erfarenhet under förfärdigandet
af finare och dyrare artiklar. Jag tror, att detta icke är att
uppmuntra lyxen, såsom den siste talaren förmenade, utan att man
härigenom i viss grad förebygger, att utländsk lyx införes i landet,
på samma gång man försöker möjliggöra för de svenske yrkesmänen
att täfla med de utländske. Man kan visserligen, såsom den ärade
talaren framhöll, vinna detta mål på andra sätt; men de exempel
han välde, tror jag icke voro de lyckligaste. Med all aktning för
den affär, som han nämnde, är den dock icke af den beskaffenhet,
att den kan upptaga alla slags alster, som böra få plats på ett konstindustrilotteri.
För att förringa verkan af min motion har den ärade
talaren till slut framkastat det påståendet, att hufvudsakligen blott
de större fabrikerna, såsom gjuterier och porslinsfabriker, skulle komma
att fylla de tomma platserna och lemna vinsterna på industrilotterierna.
Jag. får då säga, att jag för min del visserligen är fullt
säker att så ej skall ske, men jag förklarar på samma gång, att jag
skall med största tacksamhet mottaga de beställningar, som kunna
komma att göras vid den fabrik jag bar att göra med och att jag

Om inrätm
tande af industrilotterier.

(Forts.)

N:o 14.

Om inrättande
af industrilotterier.

(Forts )

10 Lördagen den 15 Mars.

skall vara tacksam äfven för den kritik, som kan komma att utöfvas
på dem. Jag tror, att hvarje kritik af opartiska och konstförfarna
personer skall lända min handtering såsom andra till nytta.

Redan nu hafva enligt gällande lotteriförordning konstnärer och
föreningar af konstnärer rätt att utlotta sina alster. Fins någon
rimlig orsak att förneka industriidkare och föreningar af sådana att
åtnjuta samma rätt? Aro icke dessas alster mången gång fullt jernförliga
med rena konstverk? Bevisar icke det höga pris, som sättes
på konstslöjdsalster från industriens glansperiod, ja, äfven på sådana
alster af senare datum, att de äro föremål, som väl kunna täfla äfven
i estetiskt hänseende med många rena konstföremål?

Enligt nu gällande lotteriförordning äro lotterier för välgörande
ändamål tillåtna. Detta är en omständighet, som vid afgörande af
denna fråga icke heller bör lemnas å sido, ehuru jag för min del
dock icke fäster samma vigt dervid som vid de omständigheter jag
redan påpekat. När nemligen tryckta affärstider inträffa, faller trycket
icke jemt på alla samhällsklasser, utan det är just de yrkesidkare,
hvilka skulle komma att lemna bidrag till dessa lotterier,
de som tillverka föremål, hvilka icke äro alldeles oundgänliga nödvändighetsvaror,
som mest lida af de dåliga tiderna. Dessa yrkesidkare
skulle härigenom få en behöflig hjelp och icke nödgas afbryta
den rigtning, hvarpå de måhända förut slagit in. Det torde
således vara väl värdt att beakta, att industrilotterier uppfylla ett både
välgörenhets- och allmännyttigt ändamål — allmännyttigt i dubbelt
hänseende, såväl derigenom att de ovilkorligen inverka på höjandet
af skickligheten inom yrkena, men äfven indirekt derigenom, att den
vinst, som måste uppstå vid sådana lotterier dels för att betäcka
omkostnaderna, dels för att de artiklar som utlottas icke skola sättas
lägre i pris än motsvarande, som finnas på den allmänna marknaden,
och derigenom inverka konkurrerande på detaljhandeln, kan användas
till åtskilliga allmännyttiga ändamål, t. ex. stipendier åt yrkesarbetare,
inrättande af slöjdmuseer, tillhandahållande af ritningar,
modeller och dylikt.

Den ärade talaren yttrade, att jag i fråga om de moraliska skälen
för eller mot lotterier hade gått »som katten kring het gröt».
Jag antager att han härmed ville säga att det af min motivering
till motionen tycktes framgå, att jag hyste en viss tvekan, huru
vida lotterier i moraliskt hänseende äro berättigade. Jag ber med
anledning häraf få förklara, att jag för min del icke anser lotterier
vara mot sedligheten stridande inrättningar. Spel på lotteri är enligt
min åsigt lika lofligt, till och med lofligare än vanligt kortspel,
och flera andra tillåtna nöjen. Jag hemställer dessutom till den ärade
talaren, huru förhållandena skulle gestalta sig i verkligheten, om
konseqvenserna af hans strängt puritanska åskådningssätt skulle
tillämpas i lagstiftningen. Jag tror, att vi då ej blott finge stryka
lotterier, utan äfven kortspel, teatrar och mycket annat, som vi nu
anse såsom nödvändiga eller tillåtliga förströelser för oss alla. Vi
skulle derigenom skapa en mönsterstat på papperet, men i verkligheten
framkalla förhållanden, vida farligare än dem man afsett att
afhjelpa genom sådana förbud.

Lördagen den 15 Mars.

ii IS'':o 14.

Herr grefve och talman! Jag yrkar bifall till utskottets betän- Om inräckande,
med den förändring Andra Kammaren deri redan beslutit. f^de af in

° dustrilottene

Herr Lundin: Till en början vill jag gifva till känna, att jag (Forts.)

icke är förtrogen med utländska förhållanden, och till följd af de
dystra målningar den förste talaren upprullade om utländska förhållanden,
har jag redan bort känna fruktan. Men i nu föreliggande
motion synes mig icke vara anledning att se någon fara.

Jag har i denna fråga lika litet tänkt på Rörstrand som på Husqvarna.
De äro ju fabriker, men här är fråga om handtverk och
handaslöjd. Motionen afser att befrämja ett välgörande och godt
ändamål inom vårt fädernesland. Erfarenheten och den allmänna
opinionsyttringen hafva visat, att det är ett behof, att någonting i
denna branch måste finnas. Jag tycker, att det är en nationalvinst
att vi behålla de medel inom eget land, som eljest spelas bort i främmande
länder. Mig har derför saken tilltalat, på den grund att det
är ett verkligt behof. Det är att utveckla konstnärer i sin skicklighet
för den som besitter något i det afseende^ Men det är ännu
mera välgörande för den enklare arbetaren med sin handaslöjd, ty
derigenom finner han en afsättningsort för sina varor, hvaraf han i
många, kanske de flesta fall är i saknad. Här föreligger således,
enligt min ringa uppfattning, ett godt och ädelt mål, som är välgörande
icke blott för den och den individen, utan för den stora massan,
hvilken här ej har säte och stämma. Och jag hyser den önskan,
att ändamålet i den utveckling som här föreligger måtte
komma till stånd. På den grund, herr grefve ock talman, tar jag mig
friheten yrka proposition på bifall till utskottets hemställan, sådan
den af Andra Kammaren blifvit antagen.

Herr Reuterswärd: Efter den dystra tafla, den förste ärade
talaren för oss upprullat, kan det måhända anses nära nog som ett
moraliskt brott att förorda eller ens tala om den föreliggande frågan,
men jag vågar säga att de öfverdrifter, till hvilka han gjorde
sig skyldig, åtminstone på mig icke haft af honom åsyftad verkan.

Då det hittills varit tillåtet med Kongl. Maj:ts tillstånd att utöfva
dylika konst- och industrilotterier i vissa fall, kan jag icke se det
vara fördömligt om Riksdagen i skrifvelse vänder sig till Kongl.

Maj:t med uttalande af den önskan att rättigheten till utlottning
af konst- och industrialster må kunna i vissa afseenden utsträckas.

Jag tror icke, att ett medgifvande till en sådan framställning skulle
i allra ringaste mån kunna leda till sådana förfärliga vådor, som
den förste ärade talaren framhållit. Och lika med motionären vågar
jag säga att: vill man så strängt hålla på den moraliska sidan i
denna fråga, då, mine herrar, ha vi många andra vigtiga frågor
att söka bot för, långt vådligare än den ifrågavarande. För min
del anser jag att skrifvelsen är fullt befogad och just i den rigtning,
som bär är föreslagen, kan man under betryckta tider, då den
skicklige handtverkaren mången gång har svårt att afsätta sina arbeten,
lemna honom ett godt stöd. Att det för hvarje land är eftersträfvansvärdt
att inom eget område kunna uppdrifva yrkesskicklig -

if:o 14. i2

Lördagen den 15 Mars.

Om inråt- heten, det lår väl icke kunna bestridas. För ett så vigtigt och stort
tände af in- ändamål anser jag det väl löna mödan att bevilja en så måttlig be(“sm
0 mfr. gäran som denna. Jag anhåller om bifall till utskottets förslag
(Forts.) j öfverensstämmelse med Andra Kammarens beslut.

Herr Wieselgren: Jag vill börja med att meddela, det jag
står på en mycket antiqverad ståndpunkt i denna fråga, alldeles
den samma, som för 50 år sedan var allmänt vedertagen i Sveriges
land, men som nu, efter hvad vi redan blifvit erinrade om, är en
öfvervunnen ståndpunkt. För 50 år sedan skref svenska Riksdagen
till svenska regeringen och begärde förbud för dessa lotterispel, om
hvilkas verkningar man då hade erfarenhet inom landet. Under forskningar
för helt andra system råkade jag för några månader sedan på
de förhandlingar, som då fördes, och de skrifvelser som då i ärendet aflätos.
Jag beklagar, att icke tiden har medgifvit mig att nu leta rätt
på dessa för att gifva Kammaren en rätt liflig förnimmelse af tidens
vexlingar. En gammal romersk skald säger om qvinnan, att hon är
ett alltid skiftande och föränderligt ting. Det vore en grym orättvisa
att blott mot henne vända detta yttrande i våra dagar, ty sannerligen
våra män äro en bit bättre! För 50 år sedan förklarade ju Riksdagen,
att lotterispelet utöfvat så sorgliga och nedslående verkningar, att
samhällets väl fordrade dess afskaffande, man satte nummerlotteriets
hela personal på indragningstat och betalade dermed dryga summor
för att få slut på eländet; nu åter äro alla lärdomar, alla erfarenheter
glömda, nu hyllar man åter lotteriets förträfflighet, nu skall man just
dermed pånyttföda samhället!

Men, säger man, det är ju nu blott fråga om industrilotterier.
Nej, säger jag, i likhet med en föregående talare, det är icke så;
brottningen gäller i detta ögonblick att tränga lotteriets sjelfva princip
in genom dörren. Det är betydelsen af det beslut, vi skola fatta
i dag. Men har väl denna princip åter fått tränga sig in i lagstiftningen,
stannar den icke der: i fjol teaterpremieobligationer, i år
industrilotterier, nästa år penningelotterier — det blir marchen! Om
den saken skola vi icke tvista.

Principen är origtig, det måtte vi väl alla vara ense om. En
ledamot i kammaren omtalade nyss för mig ett yttrande af en gammal
lärd vetenskapsman i Lund ,som på sitt koncentrerade och härfva
språk förklarat: »lotteri det är — bedrägeri.» Lotteriets innersta
princip, dess grundprincip, är den, att man omflyttar hvad nationalekonomerna
kalla »nyttigheter,» till ens förmån på alla andras
bekostnad, föregycklande desse alla, att en hvar af dem skall bli den
der ene. Det är ett origtigt tillvägagående. Denna princip har fått
till vår framtids ofärd göra sig allt för mycket gällande. Storfolket
spelar i denna stund sina börsspel, och öfver allt hör man ju omtalas
sorgliga erfarenheter deraf. Skola vi nu införa samma spelsjuka äfven
bland de fattiga klasserna? Blir resultatet der ett annat och bättre?
Nej! Men, säger man, det är icke fråga om de obemedlade klasserna,
utan om de högre, blott om dem, som hafva råd att göra af
med sina penningar; och vi behöfva icke tänka på deras ekonomi! Jag
skall då meddela ett rön från några årtionden tillbaka, som i detta

Lördagen den 15 Mars.

13 >:o 14.

fall borde hafva något att betyda. Eu medlem af denna kammare, som Om inrätvid
den tiden idkade grosshandel i ett af rikets största samhällen,
kom att att fästa uppmärksamhet vid, att han så ofta mötte dåligt r,° ene’

klädda personer i förstugan, då han skulle gå in på sitt kontor. (Förta.)

Han frågade till slut, hvarför dessa hade sin gång der. »Vet ni
icke,» svarade man, »att lotterikollektören för industrilotteriet bor i
samma hus»? Så träffade han en dag ordföranden i stadens fattigvårdstyrelse
och omförmälde förhållandet för honom. »Fattigvårdsstyrelsen»,
svarade denne, »vågar nu mera knappt gifva ut penningebidrag
till de fattiga, derför att de oupphörligen vandra dermed till
industrilotteriet». Med en sådan erfarenhet för ögonen tror jag, att
allt vårt vackra tal om, att det icke är meningen fresta dessa fattigare
klasser, har mycket liten praktisk betydelse.

Gagnet af att man tillverkar lyxföremål, som ingen behöfver,
det förstår jag icke, lika litet förstår jag ändamålsenligheten af en
afyttringsmetod, der köparen får det han icke behöfver, det han
icke kan använda. Den metoden förefaller mig icke alls vara grundad
på något klokt ekonomiskt tillvägagående. Domen öfver detta
tiilvägagående är också just densamma, som står antydd i utskottets
utlåtande, der det bland skälen för regeringens afslag å lotteriansökningar
anföres, det myndigheterna förklarat, att »ett lotteri, äfven om
det lemnade bidrag till de mest gagneliga ändamål, icke kan undgå
att i ännu i högre grad verka skadligt genom framkallande af spellustan
och alla de menliga verkningar, hvilkas förebyggande varit
målet för lagstiftningen, angående förbud mot lotterier,»

»Men», säger man, »penningarne gå ur landet.» Jag förstår, det
är en mycket vigtigt omständighet detta. Men jag säger som den
förste talaren: detta är icke sättet att hindra det. Med vår nuvarande
ekonomiska politik måtte det väl finnas en mycket lätt utväg
att hindra penningarne att för inköp af konstindustriella lyxföremål
gå ur landet. Huru ifrig frihandlare jag än är, säger jag dock:
hvarför icke, hellre än att söka den inhemska industriens räddning
i lotterispel, sätta så höga tullar på dessa utrikes ifrån kommande
föremål, att de verka som ett rent införselförbud? Vida mindre olägenheter
skulle deraf följa, än af detta sätt att upphjelpa vår industri.

Beträffande det andra syftet för de eftertraktade lotterierna, nemligen
att genom dem locka spelare från att spela å utländska lotterier,
säger jag såsom den förste talaren: det är en ohjelplig utväg!
Med den hindrar man visst icke penningarne att gå ur landet.

»Jag hade en studentkamrat, med hvilken jag efter 15—16 års skilsmessa
på en resa sammanträffade, och som, på tal om hans personliga
förhållanden, nämnde bland annat, att han under vår gemensamma
Upsalatid hade jemte 4—5 andra kamrater bildat en
»association» för att spela på lotteri. I 15 år höllo de på dermed.

»Hvad blef resultatet,» frågade jag. »Det blef,» sade kan, »att när
dessa 15 år voro förlidna, hade vi vunnit och förlorat lika mycket.»

Den ränta de kunnat hafva haft på sina insatser hade de gått miste
om; resultatet i öfrigt blef ungefär »plus minus noll.» Jag nämner
detta till tröst, för de många, som med sådan svårighet bära att

N:o 14. 14

Lördagen den 15 Mars.

Om inrättande
af industrilotterier.

(Torts )

penningarne utvandra ur landet. De kunna ju ändå hoppas, att
det också kommer in litet penningar i landet på den der ledsamma
vägen. Men skola vi inrätta industrilotterier för att hindra penningarnes
emigration, så förefaller det mig som vore skilnaden bra
liten mellan oss och den danska kustförsamlingen, som påstås hvarje
söndag hafva i sin kyrka med presten på predikstolen instämt i en
bön, att de skeppsbrott, som nu i alla fall skulle komma att ske,
måtte genom Guds nådiga försorg inträffa på deras kust. Det är
ungefär detsamma hvarom här år fråga. Ingen af oss kan väl neka
att det icke här är fråga om små ekonomiska skeppsbrott. Vi
lägga ut några bankar här, några skär och klippor der, för att
icke främlingar skola åtkomma förtjensten — nej, penningarne få
icke gå ur landet, skeppsbrotten skola ske på »vores kyst!»

För min del kan jag icke vara med om en sådan taktik. Jag
instämmer med den förste talaren i hans yrkande om afslag.

Herr Fränckel: Jag är egentligen uppkallad af den förste
ärade talaren på uplandsbänken, som, då han ville bevisa oantagligheten
af det föreliggande förslaget, stälde sig på den ståndpunkten,
att han ansåg, att samma grunder, som hittills galt, borde fortfarande
gälla för beredande af yrkesskicklighet åt våra arbetare, och den
siste talaren förmenade, att den förändring i lagstiftningen, som skedde
för femtio år sedan, fortfarande borde få vara gällande. För min
del kan jag ej finna annat, än att då det gäller att bedöma denna
fråga, man först bör tillse, huru vida det industriella arbetet nu befinner
sig i samma ställning, som på den tiden, och om sålunda de
i detta afseende gillande grunder ännu kunna och böra ega tillämpning.
Jag anser att det industriella arbetet under denna tidrymd
undergått så betydande förändringar, att man ovilkorligen måste taga
hänsyn till huru desamma verkat. I detta fall ser man, huru den
stora industrien allt mer och mer slagit sig på maskiners användande,
och huiusom en arbetares förtjenst numera endast beror på, om han
står vid en maskin, som arbetar mycket eller litet. Yrkesskickligheten
är här stäld i bakgrunden. Genom detta resonnement skulle
man kunna tro att för våra förnämsta industrier yrkesskicklighet
icke mera vore nödvändig. Men för alla dem, som sysselsatt sig
med industriella saker, bör det vara klart, att det just är maskinernas
framfart, som allt mer och mer trängt yrkesskickligheten i bakgrunden,
och jag påstår att alla åtgärder, som kunna vidtagas för
att bereda lättnad åt yrkesskicklige arbetare jemväl böra vidtagas.
Jag frågar, mina herrar, hvartill tjenar den tekniska undervisningen
åt arbetarne, hvartill tjena de anslag, som lemnas våra arbetare att
i främmande länder söka förvärfva sig yrkesskicklighet, om man ej
på något sätt i vårt land vill stödja denna skicklighet, hvilken derförutan
ej kan träda fram. Det är klart att det måste falla sig mycket
svårt för den enskilde yrkesidkaren att, om han för att förkofra
sin skicklighet vill lägga ned mera tid och möda på sitt arbete, än
hvad som kan betalas i den allmänna rörelsen, göra detta, i fall han
ej vet att, när arbetet är färdigt, det också låter sälja sig. Under
nuvarande förhållanden i vårt land är ett sådant arbete knappt sälj -

Lördagen den 15 Mars.

15 Mo 14.

bart. Ty man fordrar numera att arbetsprodukten skall vara en Om inrätmarknadsvara
såsom allt annat. Om ett sådant arbete skall kunna tande. af in~
säljas, måste det hafva ett stöd, och detta har man funnit uti industri- '',nstrl,otteriei
lotterierna; och jag anser att om dessa industrilotterier sålunda be- (Torts.)
fordra yrkesskickligheten, då äro de också en åtgärd i den rätta
rigtningen. Derför hafva också industriidkarne sjelfve önskat att de
måtte komma till stånd. Dessutom, utan yrkesskicklighet konstrueras
inga maskiner, och derförutan åstadkommes ej något fullgodt arbete.

Går man vidare, finner man att nu, dess bättre, våra tullförhållanden
synas gå i den rigtningeB, att det är möjligt för den svenske
arbetaren att kunna konkurrera med den utländske. Men skall han
kunna göra detta, så skall han också kunna producera detsamma,
som den utländske arbetaren, och det kan han ej, om han icke från
första början får det stöd, som fordras för att han må kunna åstadkomma
en marknadsvara af en bättre och mera konstnärlig effekt.

Jag tror sålunda, att det är i full konseqvens med den rigtning, som
nu gör sig gällande, då man fordrar att ett understöd för den svenske
arbetaren måtte komma till stånd.

Här har sagts att det vore farligt att taga af de fattige den utgift,
hvartill ett industrilotteri kan föranleda. Men jag tror att denna
faderliga omvårdnad om arbetarne gör sig bättre gällande på det
sättet, att man söker skalfä honom arbete, än att se till i hvad mån
de fattigas medel komma i deras fickor eller i andras. Jag tror för
min del att det vore en olycklig företeelse, om endast yrkesskickligheten
skulle få utveckla sig i fängelsenia, i stället för att vara alla
fria arbetares tillhörighet, som gifver dem deras inkomst och deras
utkomst.

Efter hvad jag jag nu yttrat, kan jag för min del icke finna
annat, än att de skäl man anfört om det dåliga moraliska inflytandet
af lotterier tillhöra i den tid, i hvilken vi nu lefva, en för länge sedan
öfvervunnen ståndpunkt.

Jag kan ej annat än yrka bifall till Andra Kammarens beslut i
föreliggande fråga.

Herr Berg: Det lärer åligga mig såsom utskottets ordförande
att söka i mm män bemöta de invändningar, som har gjorts mot utskottets
tillstyrkan af den föreliggande motionen, och jag ber att i
det afseendet få först nämna, att om den grund och den uppfattning,
på hvilken anmärkarne i denna fråga stält sig, vore rigtig och
hållbar, är det tydligt att deras slutsats vore oemotsäglig. Om, såsom
man här påstått, industrilotterierna vore likstäiliga med och af
enahanda art som penningelotterierna, skulle vi säkerligen alla vara
eniga om att afstyrka dem och ej vilja förorda någon förändring
i gällande författning om förbud mot lotterier. Frågan hänger sålunda
derpå, mine herrar, huru vida dessa nu ifrågavarande industrilotterier
verkligen äro att jemföra med penningelotterier, eller huruvida
de icke äro det. Här har man, för att bevisa det förra, fram
hållit erfarenheter, lånade från det afsomnade nummerlotteriet. Detta
är dock synnerligen origtigt och vilseledande. Ty en hvar, som vill
låta lära sig af den erfarenhet, som sammanfaller med de lotterier,

N:o 14. 16

Lördagen den 15 Mars.

Om inrät- hvilka i temligen talrikt antal med Kongl. Maj:ts medgifvande hos
iustrilouerier 088 P''*'' 8enare lider egt ram, måste, så vidt jag förstår, komma till
''samma slutsats, som utskottet, att nemligen lotterier med vinster af
(Forts) jemförelsevis lågt värde, bestående af lösören, ingalunda kunna jemföras
med lotterier om kontanta penningar i förening med höga kontanta
hufvudvinster. Man kan sålunda vara förvissad om, och man
måste af denna erfarenhet komma till denna slutsats, att de nu i
fråga varande industrilotterierna äro närmast att jemföra med de i
lag tillåtna välgörenhets- och konstlotterierna. Att så är förhållandet
bevisas jemväl af det kända faktum, att lotterna i dessa lotterier,
i olikhet med penningelotteriernas lottsedlar, ingalunda äro begärliga,
att de icke äro lättsålda, utan fordra både lång tid och mycket arbete
för att kunna placeras. Det exempel, som af en föregående
talare framdragits, att en del af den fattigare befolkningen skulle
vara behjelplig vid denna försäljning, bevisar ingalunda att denna
befolkning sjelf deltager i lotterierna, utan endast att ett kraftigt arbete
behöfves för att placera lotterna. Erfarenheten från vinsterna
vid de lotterier, som hittills egt rum, ådagalägger, såvidt det kommit
till utskottets kännedom, att det hufvudsakligen är de bergade klasserna,
som tagit del deri, och att de lemnat den fattiga klassen och
den stora massan oberörd.

Påståendet att industrilotterierna skulle blifva förderfliga samt
verka moraliskt skadligt på hela vår befolkning är således lika öfverdrifvet,
som påståendet att dessa lotterier äro jemförliga med, ja rent
af äro ett bedrägeri, eller, för att tala med en reservant i Andra Kammaren,
att de väcka en skadlig lusta till nästans egendom, hvilket ju
icke behöfver vederläggas. Man stannar nästan i tvifvel om hos hvilken
denna lusta skulle väckas, om det är hos anordnarne af eller
deltagarne i lotterierna.

Äfvenledes har uttalats fruktan för att härmed plantera ett
senapskorn i den svenska lagstiftningens mark, hvilket sedan skulle
uppväxa till ett förderfbringande träd. Men detta senapskorn finnes
redan der inplanteradt i form af medgifvandet att anordna välgörenhetslotterier
och har funnits der sedan lång tid tillbaka, utan att någon
olägenhet förmärkts och utan att någon dristat påstå, att någon
sådan är att förvänta. Jag tror alltså att dessa yttranden om skadligt
inflytande på vårt folks så väl moral som sparsamhet äro obefogade,
likasom de icke heller hemta sitt stöd från den erfarenhet,
man från andra länder har om dessa inrättningars verkningar. Men
vi svenskar beskyllas ofta nog af opartiske utländingar för att vara
svaga för den vackra teorien och den granna frasen, som mången gång
hindrar oss att på ett praktiskt sätt ordna våra affärer. De ord, som
här blifvit fälda mot industrilotterierna, hafva påmint mig om detta
påstående och synas mig i någon mån vara som en illustration dertill.
Vi blåsa gerna upp en liten enkel praktisk fråga till en stor
moralisk, som hotar vårt folk, och man insinuerar dervid att vi, till
följd af vår höga kultur, stå på en högre ståndpunkt, än de folk,
som hafva dessa lotterier och alltså icke blifvit välsignade med förordningen
af den 6 augusti 1881, om förbud mot lotterier. Och likväl
kan det hända oss svenskar litet hvar att, sedan vi, i känslan

Lördagen den 15 Mars. 17

af en viss stolthet och egenrättfärdighet öfver nämnda högre ståndpunkt,
fördömt dessa oskyldiga industrilotterier, vi strax derpå gå
helt lugnt hem i våra familjer och draga en spader med en ganska
konvenabel point, utan att betänka, att detta är ett vida skarpare
medel till spellustans underhållande och uppmuntrande.

Jag vågar alltså påstå, att de höga orden — låt vara att de
skänka oss nöje för ett ögonblick, genom att i fantasien ställa oss på
en upphöjd ståndpunkt — likväl icke hafva något sammanhang med
denna praktiska fråga. Vi behöfva visserligen den nyss omnämnda
fröken Griöbel och andra välvilliga försäljare af den svenska industriens
af handtverkeriernas alster, men slika praktiska företag finnas
icke och kunna icke åstadkommas på många ställen i vårt land. Vi
behöfva deremot alla medel för att i någon mån komma i jemlik
ställning med den utländska konkurrensen, hvarunder våra handtverkeri
er och slöjder nu sucka.

Under sådana förhållanden och då, såsom jag nyss haft äran
säga, jag är förvissad om att de faror, som här framhållits, ingalunda
hafva något gemensamt med denna enkla sak, som endast gäller att
likställa indusirilotterierna med de hittills i lag under vissa vilkor
tillåtna välgörenhets- och konstlotterierna, mot hvilka ingen hittills
kunnat. säga att de äro omoraliska eller förderfliga, vågar jag yrka
bifall till u:skottets förslag med den i ringa mån ändrade lydelse,
som Andra Kammarens beslut påkallar.

Herr. Forssell: Jag skall icke oroa kammaren med något tal
om lotteriers moralitet. Men då den siste ärade talaren yttrade, att
denna skrifvelse skulle hafva till syfte att på bästa sätt ordna »våra
affärer», så ma kammaren ursäkta, i fall jag något litet går in på frågan
om lotteriernas förhållande till affärsverksamheten. °

De flesta af denna kammares ledamöter, huru benägna för lotterier
de än kunna vara, skola säkerligen medgifva att dessa inrättningar
dock äro en ytterst ofullkomlig och oegentlig form för att
föra producenter och konsumenter tillsammans. Det kan väl ej förnekas,
att vid en varu afsättning genom lotteri trefva både producenter
och konsumenter i mörkret. Konsumenterna veta icke hvilka
varor de skola få för sina. penningar och de få of ast antingen intet
eller ock just hvad de icke vilja hafva; de producenter åter, som
vänja sig vid att producera för lotterier, veta ej hvar de hafva
sina konsumenter eller hvad dessa konsumenter helst vilja hafva,
i öljden deraf är åter ofta, att producenterna tro sig kunna behandla
lotteripubliken hur som helst och sällan bjuda dem sina bästa varor.

Det ligger således, ur ren ekonomisk synpunkt, något felaktigt
i principen, och jag tror att kammarens ledamöter skola erkänna det
om man frågar dem: skullen I, mine herrar, vilja att en större del
af den svenska industrien stälde sin afsättning på lotterier? Kammaren
skulle härtill bestämdt svara: nej, det kan ej vara nyttigt att
i allmänhet på ett sådant sätt ordna förhållandet mellan producenter
och konsumenter. r

Lotterier äro för närvarande i vårt land tillåtna edast för vissa

Första Kammarens Prot. 1890, N:o 14. o

N:o 14,

Om inrättande
af in*
dustrilotterier.
(Forts )

Nso 14 18

Lördsgen den 15 Mars.

Om inrättade
af inastrilotteribr

(Forts.)

temligen skarpt begränsade grenar af industrien, till den industriella
produktion, som förutsätter en högre och mera konstnärlig färdighet.
''Men, mine herrar, det kan icke nekas, att om industrilotterierna visa
sig lönande, om de bereda både industriidkarne och mellanhänder
tillfällen till stor vinst, skall, om portarna öppnas på vid gafvel, inom
mycket kort tid frestelsen blifva öfvermägtig för den ena industrigrenen
efter den andra. Om det beredes all möjlig lättnad för öppnande
af industrilotterier, så skall det säkerligen inom ganska kort
tid visa sig, att icke blott konstslöjdare, konstetsare, tillverkare af
konstsaker i sten och porslin, utan äfven deras mindre konstskicklige
yrkesbröder i alla industrigrenar begära samma förmån, och man
skall slutligen komma derhän, att genom lotterier beredes afsättning
för allehanda slöjdvaror af tvifvelaktigt konstvärde, ja hvarför icke
just för sådana varor, hvilka hafva svårt att få afsättning egentligen
derför att de äro illa gjorda? Hvar skall man få begränsningen, om
det ordnas så, att hvarje stad bildar en förening för ett industrilotteri,
som får sina stadgar och som har till uppgift endast att, såsom det
heter, befrämja den inhemska yrkesskickligheten? Jag för min del
tror, att inom mycket kort tid skulle frestelserna blifva industriidkarne
öfvermägtiga, likasom för dessa nämnder, som skola hafva att
afgöra om lotteriers inrättande, och att sålunda den ena industrigrenen
efter den andra skulle blifva hänvisad till afsättning genom lotterispel.

Det är ur den synpunkten jag finner den afsedda skrifvelsen
innebära en stor fara. De vänner af vår industri åter, som hufvudsakligen
tänka endast på en viss industrigren med högt uppdrifven
konstskicklighet, synas mig kunna vara fullt tillfredsstälde med den
ordning, som redan finnes för lotteriers inrättande.

Utskottet har begärt att Riksdagen skulle anhålla om en sådan
ändring af 1881 års förordning, att »s. k. industrilotterier, afsedda
för inköp och utlottning af svenska slöjd- och industrialster, vid hvilkas
förfärdigande större konst- eller handaskicklighet blifvit nedlagd,
måtte till antal och under vilkor, som af Kongl. Maj:t bestämmas,
få inrättas» etc. Jag frågar mig: är det icke möjligt att redan nu,
efter gällande författning, få dylika lotterier inrättade? Svaret ligger
i den verksamhet, som vi se för våra ögon. Hvar och en af eder,
mine herrar, har säkerligen mången gång fått sig erbjudna lotter, än
på en etsad sköld, än på ett konstnärligt arbetadt skåp och derigenom
kunnat se, att Konungens befallningshafvande icke pläga vägra sitt
tillstånd till dylik försäljning; för att nu icke tala om de ofantligt
mångartade produkter af slöjdverksamhet och målarkonst, hvilka
oupphörligen offentligt utbjudas till salu genom lottsedlar. Det är
sålunda möjligt att redan nu tillfredsställa genom lotterier alla grenar
af högre utbildad konstnärlig yrkesskicklighet, som i vårt land
kunna förekomma. Det nordiska museet har användt lotterier, hvilka
inneslutit industrialster af alla möjliga slag. Stockholms handtverkeförening
har upprättat ett lotteri, som äfven inneslutit alla möjliga
industrialster. Och hvad slutligen beträffar de ändamål, för hvilka
vinsterna vid industrilotterierna skulle kunna afses, har man varit

Lördagen den 15 Mars.

19 N:o 14.

sa fri i sin tillämpning af lagens bestämmelser, att t. ex. i ett
konstlotteri, medgifvet troligtvis på vanligt sätt, har anslagits halfva
vinsten till befästande af Vaberget, och å andra ställen har större
delen af vinsten anslagits till upprättande af ett museum.

Vid sådant förhållande finner jag icke något hinder för att utan
ändring af nu varande lag låta större eller mindre delar af vinsterna
anslås till yrkesskicklighetens höjande. Med ett ord, de nuvarande
formerna för industrilotteriers medgifvande synas mig lemna alla
möjliga fiiheter för det syfte, hvilket man framstäf såsom det förnämsta
här afsedda, och då jag för min del anser, att Riksdagen icke
bör skrifva till Kongl. Maj:t om ändringar i en förordning, hvilken
för närvarande tillfredsställer behofvet, samt att man icke bör besvära
Kongl. Maj:t med någonting, som är öfverflödigt, hemställer
jag om afslag å utskottets betänkande.

Friherre Klinckowström: Jag har begärt ordet en dast

för att i korthet nämna, att jag delar de tungt vägande skal,
som de herrar framstält, hvilka yrkat afslag å det nu föreliggande
betänkandet, och då jag icke vill misstänkas för att hysa en motsatt
åsigt, har jag velat till protokollet anteckna, att äfven jag för min
de! yrkar afslag å betänkandet.

Grefve Strömfelt: Alldeles i motsats mot den siste ärade
talaren ber jag få saga, att jag icke kunnat upptäcka några »tungt
vägande» skål, men väl skäl, sväfvande i rymden, för att bevisa, att
ett afslag borde följa på föreliggande utlåtande. Jag får först bekänna,
att jag ej beredt mig på att i dag uppträda, såsom så många
andra talare hafva gjort, men jag kan icke med tystnad se, huru
frågan här behandlas. Jag har aldrig bevittnat en diskussion, der
man, för att drifva fram en åsigt, så sväfvat ut i det oändliga, som
vid detta tillfälle.

En talare sade nyss, att han ej skulle yttra sig om den moraliska
sidan af saken. Nej, han var så god och yttrade sig ur nationalekonomisk
synpunkt, såsom han förut många gånger med så mycken
förtjenst gjort i kammaren; denna gång mot lotterier. Han talade
om att producenter och konsummenter här icke kände hvarandra.
För honom, såsom för detta finansminister, lår det icke vara obekant,
att det spelas bort millioner ur landet på utländska lotterier
just af den samhällsklass, för hvilken man bär föregifvit sig vilja
lagstifta så, att icke hos densamma måtte uppammas någon spellusta.
Då frågar jag honom som nationalekonom: är det bättre att aflägsna
producenter och konsumenter så långt som möjligt från hvarandra,
såsom nu tillgår, än att, såsom här är i fråga, föra dem närmare
hvarandra? Hans anförda skäl gäller i sak här ingenting.

Aldrig har jag hört min ärade vän, den förste talaren, sväfva ut
så, som han gjorde i dag. Han började att tala om det demoraliserande
inflytande, som ett antagande af detta förslag skulle utöfva
på den svenska befolkningen. Han talade om spelbanker. Finnes
bär något förslag om spelbanker, eller följer af detta förslag, eller

Om inrättande
af industr
ilotter ier.

(Forts.)

N:o 14. 20

Lördagen den 15 Mara.

Om. inrättande
af indust
t ilotterier.

(Forts.)

följer af industrilotteriers inrättande, att spelbanker skola tillåtas?
Det var en förutsättning utan orsak — icke något bevis.

En annan talare berättade för oss, att han hört en fattigvårdsledamot
af de många hundra, ja tusen sådana, vi hafva i vårt land,
säga, att han icke tordes betala ut ett fattigunderstöd derför, att den
fattige begagnade det att spela på lotteri. Detta är ingalunda något
bevis.

Möjligtvis har en haft den uppfattningen; sannolikt kan icke en
gång han bevisa, hvad han sagt.

Den förste ärade talaren yttrade, att ett antagande af detta förslag
skulle demoraliserande inverka på befolkningen genom att locka
till onödiga utgifter och störa den sparsamhetsanda, som man åtminstone
bjuder till att i landet införa och upprätthålla. Hvad var detta
för en förutsättning? Var detta något bevis? År det den ärade talaren
obekant, att de mest sparsamma nationer i Europa, nemligen
Tyskland och Danmark, hafva fullt med lotterier? Har detta hos
dem verkat demoraliserande? Kan han säga, att deras befolkningar
är mera demoraliserade än den svenska? Jag vill påstå, att i ett fall
åtminstone har det visat sig att de äro mindre demoraliserade, ty de
äro inga försvarsnihilister.

Mine herrar! Sveriges befolkning spelar, kan man säga, om man
tager alla klasser i genomskärning, på lotterier i alla länder. Hvad
bevisar det? Det bevisar, att en nations rättsmedvetande bestämmes
icke af några få lagstiftares subjektiva uppfattning om en sak.

Här spelas, såsom jag nämnde, för dera millioners värde, och
dera millioner kronor gå ur landet till utländska lotterier från alla
klasser af Sveriges befolkning. Hvad är då mera demoraliserande än
det, att när denna befolkning icke anser det vara orätt att spela, att det
ej stör dess rättsmedvetande, den svenska lagstiftningen ändock förbjuder
lotterier i eget land? Denna olika uppfattning af rätt — befolkningens
och lagstiftningens — är mera demoraliserande, än om
här funnes kontrollerade lotterier, der folket ej på samma gång blefve
bedraget.

Nu är det blott fråga om en liten sida af lotterierna, nemligen
om industrilotterier. Då nämnde den förste ärade talaren såsom
exempel Rörstrand och Husqvarna. Hvad hafva dessa fabriker det
ringaste att göra med denna fråga? Han säger: vi skicka från Husqvarna
ut arbetare för att lära sig yrkesskicklighet. Men här är
fråga om arbetare, hvilka redan hafva yrkesskicklighet, men icke
kunna få afsättning för sina produkter och att bereda dem tillfälle
dertill.

Så nämnde han om fröken Giöbels. förtjenstfulla verksamhet.
Jag underskattar den ej, men då kan jag nämna för honom om en
annan »konsthandlare», som har sin affär ej långt från fröken Giöbels,
hvilken för ett par månader sedan, för att skaffa en utmärkt skicklig
arbetare afsättning, köpte ett af honom konstmessigt arbetadt
skåp. Det står der ännu i dag, ingen har köpt det; således, ingen
uppmuntran att fortsätta.

Jag instämmer med h >rr Almström, att vill man icke inrätta nu
föreslagna industrilotterier, låtorn oss då stifta lag mot societetsspel.

Lördagen den 15 Mars.

21 N:o 14.

*-

Ty många gånger har jag sett, huru just vid dessa lidelserna uppjagas
i vida högre grad än genom lotterispel. Och man kan väl
icke förneka, att vid ett sådant spelbord kan man icke beräkna, hvad
man förlorar, men vid ett lotteri vet man hvad man insatt och kan
ej förlora mera.

Jag instämmer med dem, som yrkat bifall till betänkandet, sådant
det af Andra Kammaren blifvit antaget.

Herr Tamm, Hugo: Jag ber blott att få bemöta den anmärkning,
som gjordes emot mitt förra yttrande, att dessa lotterier icke
skulle locka till onödiga utgifter. Men huru fördelas väl dessa föremål,
hvilka utgöra vinsterna och skola utdelas till den ena och den
andra? Man vet icke hvad man får och kan sålunda erhålla de för
ens hushållning och ställning mest opassande artiklar. Så hände
t. ex. här om dagen på en cirkus, att en piga fick eu boricka, och
en elegant fick en liten gris. Så går det till.

Dessutom vill jag nämna, med anledning af den tillrättavisning,
som gjorts mig, att jag skulle blåst upp en liten fråga till en stor,
att det finnes äfven en annan taktik, och det är att reducera en stor
fråga lill en liten. Den moraliska sidan af saken må få vara stor
för dem, som anse den sådan.

På samma grunder, som grefve Strömfeit för några dagar sedan
yrkade afslag å herr Treffenbergs motion, nemligen att den skulle i
några bränvinsbrännares intresse demoralisera hela svenska folket,
får jag yrka afslag å utskottets nu förevarande utlåtende.

Herr Lundin: Jag ber om ursäkt, att jag ännu en gång tilllåtit
mig begära ordet i denna fråga, men jag blef uppkallad af de
rörande, ord, som fäldes af en föregående talare. Jag instämmer
med honom uti hans beklagande af desäa fattiga, som besökte en
lotterikollektör, men det står för mig icke klart, om de besökte honom
för att köpa lotter eller för att möjligen blifva af med alster,
som de eller deras familj tillverkat. Jag tror att det senare lika väl
kunde vara händelsen, som att de försökte förvärfva en lottsedel för
att kunna bereda sig någon fördel.

Samme talare fördömde äfven börsspel. Icke annat än jag kan
begripa, så afgöras på börsen de största affärer, som kunna förekomma
i ett land. Dessa spel förefalla mig i allt fall vara vida farligare
än ett oskyldigt lotterispel.

Enligt min tanke är ett lotterispel icke förenad! med några faror.
Den som vinner kan mångdubbla sina tillgångar och den som
misslyckats flere gånger inser nog till slut, att hans förmögenhet icke
räcker till att fortsätta spelet, och då slutar han.

Jag fortsätter mitt yrkande om bifall till utskottets förslag med
med den förändring deri, som Andra Kammarens beslut i frågan
innebär.

Om inrättande
aj industrilotterier.

(Forts.)

Herr Wieselgren: Jag ber, att emot grefve Strömfeit få

åberopa grefve Strömfeit! Han började med påståendet, att ett
par föregående talare — hvilka de voro, behöfver jag ju icke be -

N:o 14. 22

Lördagen den 15 Mara.

%

Om inrät- känna — hade gjort en liten fråga stor. Men han var likväl nog
dustrilouerier emot oss att, genom hela sitt resonnement, sjelf intyga, att

“ ‘ ''frågan icke var liten, utan att den tvärt om var just så stor som vi

(Forts.) både sett den. Väl är det ju i dag endast en början, en liten del
af frågan, som man söker tränga in igenom dörren, men den återstående
och största delen står väntande utanför. Och han vitsordade
på ett synnerligen kraftigt sätt rigtigheten af denna vår uppfattning,
då han sade sig anse rent af demoraliserande att icke penningelotterier
voro tillåtna och införda här i landet. Ja, det är just kännedomen
om detta åskådningssätt, som gjort att vi vågat anse och fortfarande
anse den nu föredragna frågan stor. Erkännas må, att, om
den ses i sina af utskottet uppgjorda dimensioner, den kan anses
»liten» — men de der dimensionerna äro icke de rätta, icke de verkliga;
den ärade talaren bestyrkte detta på det mest otvetydiga sätt.

Han invände emot mitt åberopande af en viss fattigvårdsledamots
yttrande, att det icke kunde ega någon så stor betydelse, då
tusen andra fattigvårdsledamöter ingenting sagt. Jag ber att få
möta honom med samma resonnement. Han talade nemligen sedermera
om ett skåp, som icke blifvit såldt, och ville dermed bevisa den
svenska konstindustriens betryck. Men, mine herrar, hvad betyder
detta enda osålda skåp emot alla de tusen, som blifvit sålda! Får
således min fattigvårdsledamot ingenting betyda, så må något vitsord
ännu mindre tillerkännas hans skåp.

Jag ber emellertid att från rent ekonomisk synpunkt få påpeka
en sak, för hvilken de, som nu vilja uti industriens intresse försvara
industrilotterier, synbarligen icke haft ögonen'', öppna, men som de
dock borde bemärka; och det är, att i den mån folkets penningetillgångar
kastas in uti lotterispekulationer, i samma mån minskas
naturligtvis deras köpkraft, der det gäller viss konsument emot viss
producent, konsumenten af en bestämd vara gent emot dennas producent.
Från den sidan sedt kan det väl icke nekas, att icke industrien
kommer att genom detta konstlade producent- och konsumentskap
lida mera än hvad den vinner, äfven om någon vinst skulle
vara att vänta genom den direkta beställningens och det direkta köpets
undanträngande.

Jag vill dessutom bemärka, att, då vissa talare påstått det hår
icke vore fråga om penningar utan om industrialster, dessa alster,
för så vidt de icke äro rent onyttiga, dock utgöra penningars
värde och representera ett sådant. Såsom ett tillfälligt utskott inom
riksdagen, för 16 ä 17 år tillbaka, ganska vidlyftigt reducerat, hafva
industrilotterierna icke haft lätt att bevisa sin oskadlighet på sagda
grund. Mot påståendet —att det i fråga om industrilotterier icke gäller
spel om penningar — gifves det blott ett svar: det gäller penning ars
värde och det omsättes lätt i penningar.

Herr Billing: Jag skall icke göra något yrkande, men jag ber
att få säga några ord med anledning af hvad jag hört under diskussionen.

Man har sagt, att man blåst upp denna fråga för mycket. Det
kan vara sant, om frågan blott gäller det betänkande, som här före -

Lördagen den 15 Mars.

23 N:o 14-

liwo-er. Men jag kan icke underlåta att fästa herrarnes uppmärk- Om Uratsamhet
derpå, att detta är blott A, och att det nödvändigt kommer ■''''

att följas af B och C, samt att vi verkligen icke nu rösta endast om '' ''''

detta betänkande, utan måste på förhand göra klart för oss konse- Forts.,
qvenserna deraf. Också har jag enskildt hört af mycket skarpsynta
ledamöter i denna kammare, att denna synpunkt är af dem beaktad,
och att de verkligen anse det vara fördelaktigt att gå vidare på den
inslagna vägen.

Den andra punkten, hvarom jag ber att få säga några ord, är
frågan om den moraliska sidan af lotterier. Jag tror icke, så vidt
jag har hört, att man gjort rätt klart för sig den moraliska sidan af
saken, hvarken från den ena eller den andra ståndpunkten. Ty icke
kan man säga, att lotterispel i och för sig är något orätt, och icke
bevisar man att det är orätt, derigenom att man pekar på, att det''
skulle vara ett förslösande af medel, om man köpte sig en lottsedel,
och icke heller genom att man påstår, att den vinnande skulle taga
från den förlorande. Med allt skäl hafva sådana påståenden blifvit
tillbakavisade, utan att man dock, enligt min tanke, bevisat sin vederläggning.

Om jag nu dristar mig att säga, att lotterispel icke i och för
sig kan stämplas såsom något moraliskt ondt, kan jag å andra sidan
icke fördölja och vill icke låta det vara osagdt, att lotterispel dock
innebär en frestelse. Vi skola icke gå längre än vi verkligen kunna
försvara, och att försvara att lotterispel i och för sig är något ondt,
det kan jag icke, men att det deri ligger en frestelse och en stor
fara, det tror jag mig kunna både påstå, bevisa och försvara.

Den största faran vid lotterispel ligger, enligt mitt förmenande,
icke i den risk, för hvilken man utsätter sig, utan den ligger fastmera
i det oroliga sinnelag, som följer med lotteri-dragningarna.

Jag har någon erfarenhet i detta afseende från min embetsmannaverksamhet.
Der funnos inom en församling många, som spelade på
penningelotterierna i Köpenhamn, och jag kan försäkra eder, rnine
herrar, att de dagar, då dragningen skulle ega rum i Köpenhamn,
var hela samhället likasom i en slags dallring.

Jag slutar med, att jag icke skall göra något yrkande, men jag
har ansett mig bore, på grund af uttalanden, som här skett, säga,
att denna fråga är icke liten, utan den är ganska stor, med hänsyn
till sina konseqvenser. Och jag har velat uttala, att lotterispel icke
är i och för sig något orätt, men att det har med sig en frestelse.

Frågan blir då, huru vida industrilotterier, inrättade såsom här föreslagits,
äro så begränsade och bestämda, att frestelsen kan sägas vara
dermed förebyggd. Derom vill jag ingenting yttra.

Herr Carlborg: Jag skulle kunna inskränka mig till att yrka
bifall till motionen och utskottets förslag, på sätt detta blifvit formuleradt,
men jag skall dock be att få yttra några ord såsom motiv
för detta mitt yttrande.

Det förekommer i utskottets betänkande en mening, så lydande:

»Ett bifall till motionens syfte skulle således enligt utskottets åsigt
icke komma att rubba de skrankor, som i gällande lag blifvit resta mot

N:o 14. 24

Lördagen den 15 Mars.

tåZe lf in- loc5el*fn%tllJ förderfligt lotterispel. I en viss retning skulle till och
dustrilotterier. “ec* ett sadant bifall sannolikt verka till minskning i det nu veterlig
fForts 1 allmänna lotterispelet.» Detta är äfven min åsigt och det torde vara
en allmänt kand sak, att förslag blifvit väckt och jemväl offentligt framhållet
i den danska pressen — jag vet dock icke om det “kommit
längre. att öka. danska klasslotteriets lotter och vinster, emedan lotterna
icke räckt till för alla svenskar, som velat köpa lotter.

Det har ock af den siste ärade talaren anförts, huru det inom
vissa socknar i södra Sverige spelas på de danska lotterierna till den
grad, att det går liksom en bäfvan och en oro genom socknen kort
före dragningarna. .Skulle detta spelraseri kunna i någon mån förekommas
genom ett bifall till utskottets här gjorda framställning om en
skrifvelse till Kongl. Maj:t om inrättande af svenska industrilotterier,
vore ju ett godt resultat vunnet. Utskottets hemställan är verkligen
så oskyldig, att jag icke kan förstå huru en del ledamöter kunnat
anse denna sak ega så stor betydelse, att de hållit vidt sväfvande
tal om det moraliska förderf, som skulle framkallas af industrilotterier.
Det har alltid förvånat mig, att icke här i Sverige tillåtits åtminstone
mdustrilotterier, och jag kan icke finna, att Sverige på något sätt kan
vinna ära af att, allenastående bland Europas öfriga civiliserade stater,
hafva förbud mot dylika lotterier. Jag, som utan den ringaste samvetsförebråelse
flera gånger tagit lotter både på industri- och andra lotterier,
tycker att de stränga lotteriförbuden gränsa nästan till det löjliga
och bidraga i sin mån att gifva stöd åt det ofta hörda uttrycket: »die
dummen Schweden», hvilka så väl i detta som många andra hänseenden
försumma att taga vara på egna intressen.

Jag yrkar bifall till utskottets betänkande.

Herr Wieselgren: Emot den näst föregående talaren vill jag
anmärka, att om jag också icke alls vill inlåta mig med honom i någon
»teologisk träta», huru vida lotterispel är något ondt eller godt, så egen
jag dock med hänsyn till hans yttrande full anledning att påminna om
det bud, som gafs mycket tidigt i mensklighetens historia, och som
lydde icke så: »du. skall spela dig till ditt dagliga bröd», utan: »du
skall äta ditt bröd i ditt anletes svett». Deruti må väl ligga en allvarlig
anvisning om sättet att ernå den vinst, vi ega eftersträfva, nemligen
genom ett ärligt, sträfsamt och uthålligt arbete och icke genom
lättsinnigt spel om andras tillgångar.

Herr Berg: Jag ber om ursäkt, att jag ännu en gång uppträder
. i denna fråga, men jag anhåller att få yttra några ord med
anledning af det här gjorda påståendet, att nu gällande lagstiftning
skulle vara fullt tillräcklig och af en tillfredsställande beskaffenhet^
samt att den icke påfordrade någon ändring i det nämnda afseendet,
då Kongl. Maj:t derförutan skulle kunna medgifva lotterier vid vissa
tillfällen och på vissa vilkor. Förhållandet är nemligen, att Kongl.
Maj:t, endast tidvis och med intervaller af flera år, tillåtit dylika
lotterier. Om det således skall vara någon nytta för industrien med
hvad som nu föreslagits, måste man vidtaga en ändring i lagen, ty

Lördagen den 15 Mars.

25 Nso 14.

dessa Kong!, Naj:ts medgifvanden stå i så till vida i uppenbar strid Om inrätmot
gällande lag, att de utgöra särskilda undantag derifrån. tände af m Betraflände

yttrandet att man genom industrilotterier skulle för-'' ustrl vtter,erledas
till lättja och försök att derpå förvärfva sitt dagliga bröd, så (Port8)
är detta, enligt min tanke, en stor öfverdrift, hvilket jag äfven förut
påpekat. Dessa lotterier skola ju tvärt om erbjuda endast små vinster,
bestående af föremål utaf högre konstvärde, således hufvudsakligen
af lyxartiklar, hvilka köpas af personer och samhällsklasser,
som dertill använda sitt öfverflöd. Dermed förfalla också alla anmärkningar
om den förminskade sparsamhet och den skadliga inverkan,
som lotterierna skulle hafva på de lägre klasserna.

Det nämndes också, att lotterierna vore en principielt origtig
form att närma producenter och konsumenter till hvarandra. Det
är mycket rigtigt, men detta är icke heller meningen. Industrilotterierna
äro endast en undantagsform för att uppmuntra den nu på en
ganska låg ståndpunkt befintliga konstindustrien och slöjden.

Det är endast detta jag velat nämna, för att ytterligare motivera
utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
grefven och talmannen, att derunder yrkats: l:o) af herr Almström,
att kammaren, med afslag å dess tdlfälliga utskotts i nu förevarande
utlåtande gjorda hemställan, så vidt den skilde sig från Andra Kammarens
genom protokollsutdraget n:o 123 delgifna beslut i ämnet,
skulle biträda detta beslut; och 2:o) att Första Kammaren skulle
afslå utskottets hemställan och vägra biträda Andra Kammarens beslut.

Härefter gjorde herr grefven och talmannen propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan och sedan på hvartdera af nyssnämnda
båda yrkanden, samt förklarade sig anse de afgifna svaren
hafva utfallit med öfvervägande ja derför att kammaren skulle afslå
utskottets hemställan och vägra biträda Andra Kammarens i ämnet
fattade beslut.

Votering begärdes, i anledning hvaraf och sedan till kontraproposition
dervid antagits godkännande af herr Almströms förslag, uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som afslår hvad Första Kammarens tillfälliga utskott n:o
1 hemstält i sitt utlåtande n:o 1 och vägrar biträda Andra Kammarens
genom protokollsutdraget n:o 123 delgifna beslut i ämnet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan, så vidt den
skiljer sig från Andra Kammarens nämnda beslut, och biträder detta
beslut.

i\:o 14,

2G

Lördagen den 15 Mars.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—48;

Nej 62.

Mot Kammarens nu fattade beslut anmäldes reservation af herr
Biesért.

Ifrågasatt utarbetande
af
förslag till lag
om samegandeskap
i fast
egendom.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 5 och 7 i denna månad bordlagda
utlåtande n:o 23, i anledning af väckt motion om utarbetande
af förslag till lag om samegandeskap i fast egendom.

Herr Bergström: Uti den motion, som föranledt förevarande

betänkande, föreslår motionären, att »Riksdagen skulle hos Kongl.
Maj:t anhålla om utarbetande af en lag om sådant samegandeskap i
fastighet, som ej är ordnadt genom bolagsreglor, föreningestadgar
eller på annat dylikt sätt.» Han har skildrat de olägenheter och
svårigheter, som uppstå vid uppkomsten af samegendom i fastighet
och hans skildring har varit så liflig, att han öfvertygat utskottet om
behofvet af en fullkomligare lagstiftning i ämnet än den befintliga.
Han har åtminstone öfvertygat utskottet så till vida, att utskottet i
viss mån tillstyrkt bifall till hans motion. Mig har han deremot icke
kunnat ötvertyga och icke heller en annan ledamot af denna kammare
— grefve Klingspor. Vi hafva ansett, att man för närvarande
icke borde vidtaga någon åtgärd i anledning af den väckta
motionen.

Jag dristar antaga, att alla de, som läst igenom betänkandet,
äfven tagit kännedom om reservationen. För närvarande kan jag
derför inskränka mig till att åberopa de skäl emot bifall till motionen,
som jag andragit i min reservation. Jag väntar naturligtvis,
att en eller annan af lagutskottets ledamöter skall uppträda och söka
berättiga den förändring i det bestående, som åsyftas. Jag kommer
dervid att intaga eu ställning, som jag alltid gerna intager, då det
gäller att skydda det bestående; jag ämnar nemligen att hålla mig
på defensiven. Sedan angreppet skett, vill jag vidare utveckla mina
försvarskrafter, och jag hoppas att angriparne skola göra sig skyldige
till någon blotta, hvaraf jag icke skall försumma att begagna mig.

Herr Claéson: De skäl, som den föregående ärade talaren

både skriftligen i sin reservation och nu muntligen åberopat, skulle
måhända väga tungt, om frågan nu förelåge första gången, men
så är icke förhållandet. Riksdagen har redan tillerkänt denna fråga,
i hvad den angår städerna, den vigt, att Riksdagen skrifvit till Kongl.
Maj:t i ämnet, och Kongl. Maj:t har tillerkänt samma fråga den
vigt, att han öfverlemnat till en komité att utreda frågan. Nu afser
lagutskottets förslag icke annat, än att vid denna utredning måtte
tillses, om icke de bestämmelser, som tilläfventyrs kunna befinnas
gagneliga för städerna, äfven böra få blifva lag för de fastigheter på
landet, som äro alldeles eller mycket lika med stadsfastigheter. Jag

Lördagen den 15 Mars.

27

Ji:o 14.

vill blott i fråga om den provins, bland hvars representanter jag år, ifrågasatt utanföra
t. ex. Smedjebacken och Borlänge, som äro större orter än petande af
Hedemora och Säter och i hvilka förhållandena med fastigheterna^samegandeäro
ungefär desamma i städerna. Om nu, hvad jag icke tillåter mig skap i fatt
bedöma, att Kongl. Maj:t icke kan utfinna någon lag, som reglerar egendom,
de i frågavarande förhållandena beträffande stadsfastigheter, följer väl (Forts )
deraf, att lag ej bör utfärdas för att reglera samma förhållanden vid
de fastigheter å landet, som äro med stadsfastigheter jemförliga och
likaså, om man kan finna en lag för städerna, så torde det blifva
lätt att utreda, om och huru vidsträckt den bör fi tillämpas å landtfastigheter.

Jag tror således, att skrifvelsen i fråga icke bör föranleda någon
anmärkningsvärd kostnad eller besvär, men kan förekomma, att en
lag utgifves, som icke blir så fullständig, den borde vara, och yrkar
för ty bifall till utskottets förslag.

Herr Sjöcrona: Enligt ett skrifvelseförslag, hvarom lagutskottets
majoritet gjort hemställan, skulle den ifrågasatta lagstiftningsåtgärden
företagas »i sammanhang med utarbetande af lagbestämmelser
angående de rättsförhållanden, som uppstå genom samegendom i
stadsfastighet». Herrarne behagade inhemta af betänkandet, att detta
sistnämnda arbete är uppdraget åt den s. k. stadeplanskomitén, och
då jag haft och på sätt och vis kan sägas ännu hafva den äran att
vara ordförande i denna komité, så anhåller jag att här få meddela
några upplysningar rörande denna fråga.

Stadsplanskomitén, hvilken skulle afgifva förslag till ordnande
af de rättsförhållanden, som uppstå mellan kommuner och enskilde
vid genomförande af stadsplaner, sammanträdde den 18 november
1884 och afgaf redan i början af oktober 1885 sitt betänkande och
förslag till lag i ämnet. Denna komité — jag kan nämna det i förbigående
— har, sedan Konungens befallningshafvande och andre
vederbörande inkommit med utlåtanden, redan på våren 1886 afgifvit
ett ytterligare yttrande i anledning af dessa inkomna utlåtanden, så att
komitén har gjort allt hvad på den kunnat ankomma för att bringa
denna ganska vigtiga fråga till sin lösniDg. Emellertid fick komitén,
såsom herrarne se af betänkandet, i januari 1885 till sig öfverlemnad
Riksdagens skrifvelse af den 26 april 1882 angående samegendom
eller gemensamhet i stadsfastighet. Komitén tog genast, sedan den
afgifvit sitt hufvudsakliga utlåtande om statsplaners genomförande,
denna skrifvelse under öfvervägande, men komitén var alldeles icke,
såsom lagutskottets majoritet tyckes vara, utan tvekan, huru vida
denna Riksdagens skrifvelse verkligen åsyftade ordnande af alla rättsförhållanden,
som kunde uppkomma i följd af samegendom i stadsfastighet,
Visst är emellertid, såsom också lagutskottets majoritet
medgifvit, att denna Riksdagens skrifvelse hufvudsakligen afsåg »de
genom bildande af s. k. bostadsföreningar och dermed likartade föreningar
uppkommande rättsförhållanden», och från denna synpunkt
ansåg sig komitén böra i första rummet betrakta frågan. Dervid
fann komitén genast, att man omöjligen kunde ordna sarneganderätt,
d. v. s. möjlighet att få med eganderätt besitta en viss våning

N'':o 14, 28

Lördagen den 15 Mars.

ifrågasatt ut- i ett hus, utan att man först genuin lag ordnat de s. k. ekonororslTmiL
m*s^a föreningarnes rättsliga ställning. Men ett så vidt omfattande
omsaltande- lagförslag. ansåg sig komité icke hafva befogenhet att afgifva, åtskap
i fast minstone icke utan särskilt uppdrag af Kongl. Maj:t. Detta gjorde,
egendom, att komitén ingick till Kongl. Maj:t med en underdånig framställning,
(Lorta.) hvari komitén utvecklade sin nämnda åsigt, och som Riksdagen något
föregående år hade hos Kongl. Maj:t anhållit om utarbetande af nytt
förslag till lag angående aktiebolag, så gaf denna komiténs framställning
och Riksdagens sist nämnda skrifvelse anledning dertill, att Kong!.
Maj:t den 31 december 1885 tillsatte en komité för utarbetande af
förslag till lag angående solidariska bolag, aktiebolag och andra med
dem jemförliga föreningar för ekonomisk verksamhet, och i denna
komité har jag äfven den äran att vara ordförande. Nu är icke tid
och tillfälle att redogöra för anledningen dertill, att detta i öfrigt
mycket omfattande och stora lagarbete ännu icke hunnit afslutas.
Jag kan emellertid säga, att jag hoppas, att det till sommaren skall
kunna vara fullbordadt.

I den skrifvelse, hvarigenom Kongl. Maj:t nedsatte den sista
komitén, förklarade Kongl. Maj:t att med afgifvande af förslag i anledning
af Riksdagens skrifvelse af 1882 om samegendom i stadsfastighet
finge tills vidare anstå. Således har stadsplanskomitén för
närvarande icke någon skyldighet att taga denna fråga under behandling,
och kan naturligen, på grund af den af Kongl. Maj:t godkända
åsigt, som komitén uttalat, icke komma i fråga, att något arbete
nedlägges på denna fråga förr, än Kongl Magt och Riksdag enat
sig om en lag angående de s. k. ekonomiska föreningarnes rättsliga
ställning, om en sådan lag kommer till stånd.

Jag nämnde, att jag hoppades, att bolagekomitén skall kunna
fullgöra sitt uppdrag under instundande sommar. Således, i lyckligaste
fall kan detta stora lagförslag komma att föredragas inför
högsta domstolen nästa höst, men då högsta domstolen antagligen
måste taga det på cirkulation, ånger jag mig med temlig visshet
kunna antaga, att icke detta förslag kan komma fram till nästa riksdag,
således icke förr än till 1892 års riksdag, och då skulle icke
någon ny lag eller lagförändring kunna vinna tillämpning förr, än
1893. Jag kan icke förneka, att det kunde vara lämpligt att få lagbestämmelser
om de rättsförhållanden, som uppstå genom eamegendom,
och om utskottets majoritet hade föreslagit, att denna vigtiga
fråga i sin helhet skulle göras till föremål för lagstiftningsarbete, så
hade man haft svårt motsätta sig detta, ehuru jag kan instämma med
lagutskottets ordförande deri, att det måhända finnes andra ämnen,
som påfordra en skyndsammare behandling, 6n detta. Men då lagutskottets
majoritet velat hafva det åsyftade lagstiftningsarbetet verkstäldt
i samband med stadsplanskomiténs arbete, som icke för närvarande
pågår, så vill det synas mig, som om frågan, sådan den
härigenom är stäld, nästan blifvit för tidigt väckt, och att dermed
mycket gerna kan anstå, åtminstone till dess tiden kan vara inne
för återupptagande af arbetet med lagstiftning angående samegendom
i stadsfastighet.

Jag skall derför förena mig med lagutskottets ordförande.

Lördagen den 15 Mars

29 N:o 14.

Herr Bergström: Den utskottsledamot, som yttrade sig för ifrågasatt «?-

bifall till utskottets hemställan, antydde, att den föreslagna skrifvelsen
vore en mycket oskyldig sådan, emedan hvad deri begärdes skulle''^’
stå i sammanhang med utarbetandet af lag rörande samegendom i skap i fast
stadsfastighet. Men jag tillåter mig anmärka, att utskottets betän- egendom,
kande lider af en inre motsägelse, hvilken lätteligen kommer i dagen, (Forts)
om man jemför utskottets motiv med dess hemställan. Utskottet
säger nemligen att, »beträffande fastigheter å landet synes man kunna
göra eu skilnad mellan sådana, å hvilka skiftesstadgans bestämmelser
äro tillämpliga, och sådana, med hvilka detta icke kan anses vara
förhållandet.» Hvad angår de förra, eller de, på hvilka skiftesstadgans
bestämmelser äro tillämpliga, menar utskottet, att i fråga om
dem behöfves icke någon särskild lagstiftning, ty sådan finnes redan
i skiftesstadgan i ty att samegendomen upplöses genom skiftet Deremot
skulle en lagstiftning vara behöflig rörande sådana fastigheter
på landet, å hvilka skiftesstadgans bestämmelser icke vore tillämpliga,
och icke heller 12 kap. 7 § Arfda Balken. Såsom exempel å fastigheter
af sistnämnda slag anför utskottet »bruksanläggningar, qvarnar
och industriella inrättningar af flera slag samt fastigheter, som hafva
en väsentlig del af sitt värde i byggnadstomten eller åbyggnaden,
såsom fallet vore med lägenheter inom tätare bebygda samhällen på
landet. xDet sista slaget af fastigheter», säger utskottet vidare, »är
i förevarande afseende närmast att jemföra med fastighet i stad.»

Detta omdöme gäller obestridligen om sådana fastigheter på
landet, som äro att hänföra till bostadslägenheter, men det gäller icke
om bruksanläggningar, qvarnar och industriella inrättningar, ty äfven
om en fullständig lagstiftning rörande samegendom i hus i stad förefunnes,
hade man deraf icke någon ledning, huru samegendom i bruk
eller qvarn eller ett stort industrielt verk skulle kunna ordnas och
regleras. Det är derför, som det, enligt mitt förmenande, verkligen
är fråga om någonting ganska nytt, och jag fruktar för, att om
stadsplanskomitén, då den skall utarbeta sitt förslag om eemegendom
i stadsfastigheter, hufvudsakligen med afseende å bostadsföreningar,
jemväl skall företaga den nu förevarande frågan, komitén nödgas
ingå på ett alldeles nytt ämne.

Jag har i min reservation också uttalat den åsigt, att det bör
vara någon slags rangordning mellan rättsinstituten, när fråga uppstår
att taga dem under legislativ behandling, och jag har vågat
påstå, att samegendom i stadsfastighet icke bör dervid i första rummet
komma i åtanke, ty, såsom jag ock bemärkt, det egna intresset
förmår i allmänhet samegare till endrägtiga och kloka, beslut. Och
så vidt som samegendomen uppkommit genom arf, hvilket är det
vanligaste fallet, har ju lagen anvisat, huru arf skall skiftas. Endast
i händelse de, som genom arf blifvit samegare, öfverenskomma
att lefva samman i bo oskifto, och dervid försumma att gifva bestämmelser
och regler, som kunna tjena till ledning, endast i det fallet
uppstå de olägenheter och svårigheter, hvarom motionären talar.

Vårt land är ett folkfattigt land, men det är lika civiliseradt
och det krafvel- lika stor verksamhet inom det legislativa området,
som de största stater, men de legislativa krafter, hvaröfver vårt land

Ji:o 14. So

Lördagen den 15 Mars.

ifrågasatt ut- förfogar, äro naturligtvis fåtaligare, än i de större staterna. Den
arbetande of s[ste ^rade talaren lemnade mig åtskilligt material för att fortsätta
im.‘''saggande- yrkande om afslag. Han talade om bolagskomiténs pågående
skap i fast arbete. Jag tror, att det skulle vara ganska nyttigt att få se, till
egendom, hvad resultat den kommer. Visst är, att åtminstone några af de
(Lorta) bestämmelser, som skola gifvas om de ekonomiska föreningarna,
komma att lemna analogier för att vid samegendom slita tvister, om
sådana uppkomma. Jag har yttrat i min reservation, att jag, folium
del, icke känner till, att sådana tvister hafva förekommit. Det
betyder väl icke så mycket, ty jag har numera föga tid att läsa samlingar
af prejudikat, men här sitta många domare, som torde benäget
upplysa, huru vida sådana tvister inom deras juridiktioner förekommit.

Det är på dessa grunder som jag hemställer, om icke kammaren
ville afslå betänkandet. Det är icke klokt, att på en gång företaga
sig att lösa allt för många och stora lagstiftningsuppgifter, ty det
leder blott till förspillande af tid och Krafter. Jag kunde derpå
framdraga många exempel, äfven från den senaste tiden, men det
skall jag dock, med afseende på den långt framskridna tiden, icke göra.

Herr Carl b or g: Jag tillåter mig göra några anmärkningar mot
reservationen, enär jag för ingen del kan fatta, att de af utskottets
ärade ordförande framlagda skälen böra verka till afslag af utskottets
betänkande. Sedan reservanten börjat sin reservation sålunda:
»Utan att vilja förneka, att en utförligare lagstiftning än den befintliga
angående samegendom må vara behöflig eller åtminstone oneklig»,
kommer han dock till det resultatet, att han icke kan vara med om
saken, och det på följande skäl nemligen: emedan nya lagberedningen
för närvarande är, och antagligen under de nästinstundande
åren kommer att vara sysselsatt med att utarbeta förslag till ombildning
af vår rättegångsordning och således icke har tillfälle att
taga frågan om hand, hvarför en särskild komité för dess lösning
blifva tillsatt, då arbetskrafterna inom justitiedepartementet äro härtill
tillräckliga. Och, säger lagutskottets ordförande vidare, när
komiténs arbete en gång blifver färdigt, då skall det underställas högsta
domstolens pröfning på vanligt sätt, och dess tid är upptagen af
andra vigtigare värf. Nog förefaller det underligt, att sådana skäl
skulle kunna verka afslag, om man anser saken i och för sig behöflig
och önskvärd. Det finnes, såsom utskottets betänkande visar,
ganska många fall, då samäganderätt i fast egendom medför rättskränkningar
för åtskilliga delegare, och, såsom motionären anmärkt,
är det i vanliga fall icke minoriteten, som blir kränkt, utan i allmänhet
är det majoriteten. För min del har jag mig bekant ett
sårskildt fall, der sådan rättskränkning förekommit, och der denna
ansågs utgöra en så stor orättvisa mot vissa delegare, att den väckte
allmän indignation i orten. Det inträffade nemligen, såsom ofta är
förhållandet, att flera syskon Ange» ärfva en fastighet, som utgjordes
dels af lar dtegendom, och dels af qvarn med tegelbruk. Alla dessa
syskon voro lika arfsberättigade och i mindre goda omständigheter,
så att de icke voro i tillfälle att begagna sig af den i lag medgifna

Lördagen den 15 Mars.

31 N:o 14.

förslag till lag
om samegandeskap
i fast
egendom.

(Forts.)

rättighet för broder att lösa till sig systers lott; men det var en Ifrågasatt utaf
delegarne, en syster, som var gift med en förmögen man. Denne nf

ville för sin del icke sälja, men motsatte sig också försäljning af de
andras lotter, då någon köpare bjöd på egendomen. Han krånglade
på många sätt och tvång slutligen de öfriga fattiga delegarne att
sälja till honom för underpris.

Detta är ett af de många fall, som kunna förekomma med afseende
på denna fråga, och, såsom jag förut nämnt, tycker jag, att
reservantens skäl icke hålla streck, ty när helst en lagförändring
ifrågasättes, kan man ju alltid med reservanten säga, att det finnes
andra, som äro ännu mera nyttiga och nödiga, och derför skulle
då nästan hvarje lagförslag afslås.

Mine herrar, med åberopande af den auktoritet, som lagutskottets
ordförande visat sig ega inom denna kammare, när han säger,
att en lagförändring är »behöflig och Oneklig», vågar jag yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr grefven och talmannen
i enlighet med de derunder framstälda yrkandena propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i förevarande utlåtande hemstält
och sedan på afslag derå, samt förklarade sig anse den senare
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Carlborg begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i sitt utlåtande
n:o 23, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar,

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—44;
Nej—Öl.

Eöredrogos å nyo statsutskottets den 8 och 11 innevarande mars
bordlagda utlåtande n:o 30, i anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kongl. Maj:t angående utfärdande af stadganden om exakta mantalsbråks
förvandling till och utbyte mot decimalbråk.

Ang, utfärdande
af s.adganden
om
exakta mantalsbråks
for -

. vandling till

Herr Helander: I den sak, som nu är före, bör jag kanske icke decimalbråk

N:o 14. 32

Lördagen den 15 Mars.

Ang, utfärdande
af stadgande!^
om
exakta manta.
lsbråks förvandling
till
decimalbråk.

(Forts,)

yttra mig, då den redan sannolikt kan anses så godt som afgjord.
''Men då jag är af den öfvertygelse, att saken är ganska vigtig, bär
jag såsom motionär ansett mig icke böra underlåta att yttra mig.
Det skall ske så kortfattadt som möjligt.

Redan för 30 år sedan ansågo rikets ständer nödvändigt att till
Kong!. Maj:t aflåta skrifvelse derom, att mantalsbråken måtte på
något sätt förändras, i det att de uppgåfvo, att dessa då i så väl
täljare som nämnare hade ända till 9- å 10-siffriga tal. Ehuru sedan
dess så lång tid förflutit och siffrorna i dessa tal blifvit mer
än fördubblade, finner man lik val nu någon åtgärd icke böra vidtagas.
Denna statsutskottets åsigt grundar sig på ett yttrande, för några år
sedan afgifvet af skatteregleringskomitén, som framhöll, att mantalets
betydelse dåmera hade i hög grad förminskats, särskilt i anseende
dertill att flera allmänna utskylder och besvär, som förut utgått efter
mantalet, i en senare tid utgå efter annan grund. Detta är ju
äfven alldeles rigtigt. Men förhållandet är också, att andra allmänna
utskylder och besvär fortfarande utgå efter mantalet, och man vet
icke, om eller när äfven dessa komma att förändras. För öfrigt är
det icke endast eller ens företrädesvis vid fördelningen af allmänna
utskylder, som den reform jag föreslagit skulle åstadkomma lättnader,
utan den praktiska nyttan eller gagnet af densamma skulle
hufvudsakligen uppenbara säg inom sjeifva mantalet, i det att man ä
stället för stora och svårhandterliga bråk skulle få andra tal med
högst tre siffror, hvilka tillika utvisade, så korrekt som möjligt, den
Tätta proportionen inom mantalet, emellan dess särskilda delar; detta
till stor lättnad så väl vid skifte af jord, der mantalet utgör delningsgrund,
som vid arfskifte, vid köp och lagfart af jordegendom
och vid fördelning af utskylder och besvär, som förekomma inom
mantalet. Skulle det nu icke gå för sig att alldeles bortkasta mantalet,
lärer det väl vara temligen gifvet, att dessa svåra och ohandterlig
bråk skola fortfarande växa och besvären i nämnda hänseenden
i samma mån fortfarande ökas. Skulle det åter verkligen låta
säg göra att taga bort mantalet, lärer det väl icke kunna ske utan
att man sätter något annat i stället eller vidtager någon anordning,
som leder till ett bättre mål än att begagna mantalet eller det sätt,
jag har föreslagit. Jag vet nu visserligen icke, hvilka dessa anordningar
skulle vara, men jag får medgifva, att jag iänkt mig, att det
skulle låta sig göra, om man hade att tillgå ett kadasterverk, såsom
på åtskilliga ställen utomlands; men ett sådant hafva vi icke, och
vi kunna icke heller åstadkomma utan ganska betydliga kostnader.
I ekonomiska kartverket hafva vi visserligen något, som, efter förändrad
anordning, skulle kunna ersätta kadasterverket, men detta
har öfvergått endast en mindre del af riket och har för öfrigt gjorts
till ett bihang till ett annat kartverk, hvars ändamål det i främsta
rummet nu får främja.

Statsutskottet har af sig sjelft egentligen icke framhållit något annat
än att den föreslagna förändringen skulle medföra stor tidsförlust och
stora kostnader. Jag misstänker icke alls, att icke utskottet också,
verkligen har denna öfvertygelse om de stora kostnaderna. Men-jag
vet också att många gånger eljec4 och på andra områden man af

Lördagen den 15 Mars

33 N:0 14.

bristande intresse, bristande god vilja eller bristande insigt är utsatt Ang. utfårför
möjligheten att öfverskatta storleken af de svårigheter, som möj- dande af stad~
ligen kunna uppstå Jag kan i det fallet åberopa ett förhållande, ^aUa m''ansom
är likartad! med det ifrågavarande, och om hvilket man kan taTsbräteförläsa
i 1873 års riksdagsprotokoll. Under nämnda riksdag väckte jag vändning till
förelag om att milen skulle indelas i tiondedelar. Detta förslag i t fl decimalbråk.
sin litenhet väckte mycket motstånd inom båda kamrarne. Man fram- (Forts.)
höll, att, om det bifölles, skulle följden blifva, att man icke blott måste
borttaga alla milstolpar samt anskaffa andra och på andra ställen uppsätta
dessa, utan äfven skulle nödgas ånyo uppmäta alla allmänna vägarochgöra
om alla vägdelningar, hvaraf skulle uppstå högst ansenliga kostnader.

Med anledning deraf anförde jag till Andra Kammarens protokoll, att
jag åtoge mig att utan någon ersättning för hela riket verkställa de
arbeten, som blefve en nödvändig följd af antagandet af denna lilla
reform. Jag kunde göra detta så mycket hellre som jag val kunde
beräkna’ att något annat icke behöfde göras än att i dagböckerna
vid gästgifvaregårdarne till milsiffran foga en decimalsiffra, hvilket
arbete kunde verkställas utan behof af den ringaste uträkning, emedan
de exakta bråken der icke hade mer än högst två siffror i nämnaren.

Detta förslag blef emellertid af begge kamrarne godkändt och, som jag
tror, med temligen stor majoritet, och jag har sedan sett allmän författning
i ämnet utfärdad. Aldrig har jag hört omtalas, att det blef
den allra ringaste utgift. Och likväl, om de befarade stora kostnader,
som vid behandlingen af frågan i kamrarne framhöllos, hade
varit grundade på ett verkligt förhållande, hade de väl gått ut på
millioner. De reducerade sig nu i verkligheten till noll. Jag vill
nu icke säga att ifrågavarande reform skulle kunna genomföras utan
kostnader, men helt säkert föresiäller man sig dem vara mycket mer
betydande än de i verkligheten äro, och nog är det min öfvertygelse
att hvilket annat sätt som helst, som väljes för att ersätta mantalet,

— ifall man vill skaffa bort det — skall kosta offentligt mycket
mera, ja kanske hundrafaldt mera, än denna lilla reform. Då saken,
som Jag nämnde i början, väl är i alla händelser fallen, lärer det
väl icke vara mycket att om den tillägga; men som jag tror, att
den verkligen har blifvit något förhastadt bestämd och jag misstänker,
att, det kanske icke går så lätt en annan gång att framkomma med
samma sak, i fall båda kamrarxse fatta samma beslut, vågar jag hemställa,
om icke ändå denna kammare ville bifalla detta förslag, låt
vara att det icke blir något vidare för denna gång. Jag slutar med
att uttala min öfvertygelse derom, att den tid nog snart skall komma,
då man ångrar, att man icke långt före detta vidtagit någon åtgärd
i den rigtning, motionen afser.

Herr Königsfeldt: Jag kan icke neka till, att, då jag först
genomläste ifrågavarande motion, den mycket tilltalade mig, och
jag trodde äfven, att jag skulle kunna tillstyrka bifall till densamma.

Äfven inom utskottet har samma motion ingalunda saknat sympatier.
Men då man tog saken närmare i betraktande och drog
konseqvenser ur densamma, ansåg man sig finna, att de olägenheter,

Första Kammarens Prat. 1890, N:o 14, 3

Lördagen den 15 Mars.

N:o 14.

Ang. utfärdande
af stadganden
om
exakta trantalsbråks
förvandling
till
decimalbråk,

(Forts.)

34

som de exakta bråken nu medföra, icke uppväga de olägenheter,
besvär och kostnader, som dessa braks förvandling till decimaler
skulle medföra. Hvad först beträffar de olägenheter,_ de _ exakta
bråken nu medföra, talar motionären om att ännu vid vissa val
grunden utgöres af mantalet. Så vidt jag kan påminna mig, finnes
icke mera än ett enda val, dervid mantalet ännu utgör grunden för
röstberäkningen, och det är valet af egodelningsrättsledamöter. Detta
val sker inför häradsrätt genom sockneombud. Dessa ombud rösta
dervid hvar för sin sockens sammanlagda hemmantal, så att i det fallet
komma icke dessa stora exakta bråk att på minsta vis medföra några
svårigheter, ty de komma aldrig att synas, man kommer aldrig att
använda dem. Hvad vidare beträffar olägenheterna vid beräkningen
af en del allmänna utskylder, som åligga den skattskyldiga jorden,
så är det visserligen sant, att deraf svårigheter kunna uppstå och jemväl
uppstå; men vill jag i afseende härå åberopa de skäl, som af den
s. k. skatteregleringskomitén anförts. I denna komité sutto personer
som voro väl erfarna i denna sak, och som mycket väl kände (ill den;
och de hafva framhållit åtskilligt, som jag tror talar till förmån för
utskottets betänkande. Utskottet har ock till stor del stödt sig på
detta skatteregleringskomiténs utlåtande. Det finnes till en del refereradt
i utskottets betänkande, och jag anser det derför icke vari»
skäl att nu läsa upp detsamma. Hvad sedan beträffar de besvär,
kostnader och olägenheter, som de exakta bråkens förvandling till
decimalbråk skulle medföra, så, ifall en sådan förvandling skall ske,
skall ju först och främst ändring göras i jordeboken, vidare i mantals-
och taxeringslängderna och slutligen äfven, hvilket kanske
blefve det svåraste, i underdomstolarnespå 1 mdet fastighetsböcker eller
lagfarts- och inteckningsböckerna. Som man vet, skall mom hela
Sverige, med undantag af Kopparbergs län, i hvarje fastighetsbok
finnas^ ett upplägg för hvarje hemman, upptagande hemmanets namn,
nummer, mantal och natur. Jag antager nu, att jag i lagfartsboken
har följande rubrik till ett upplägg: Hallstorp n:o 1, ;i/4 mantal
skatte. Det blir mycket lätt att förändra detta 3/4 mantal till 0,750,
men sedan kommer svårigheterna. På detta 3/4 mantal sitta 7, 8
eller 9 åbor, en på V/,4, en på Vse’ en på >/« mantal etc. Då skola
alla dessa mindre bråk förvandlas till decimalbråk. De kunna icke
förvandlas till ett decimalbråk, som just motsvarar det exakta bråket,
utan decimalbråket skall blifva antingen något för stort eller
något för litet. Nu antaga vi att å detta upplägg, som nämnts,
har under de 14, 15 år, fastighetsböckerna funnits till, redan en del
fång med sina hemmantal i exakta bråk blifvit införda. Då skola
äfven alla dessa bråk förvandlas till decimalbråk. Men hvem åligger
detta? Skall domaren göra det eller skall häradsskrifvaren göra
det och komma in till domaren med en uppgift, som denne sedan,
hvarje gång en anteckning sker, skall använda? Skall domaren sjelf
göra det hvarje gång en sådan skall verkställas, blir följden att,
om man slutligen lägger tillhopa de samtliga delarne, slutsumman
aldrig kommer att stämma med rubriken. Om, vid en förvandling
af ett exakt bråk till ett decimalbråk, fjerde decimalen blifver under
5, skall man stanna vid denna siffra. Blifver den åter öfver

Lördagen den 15 Mars

35 n:o 14.

5, shall man öka den med ett. Detta gör att, ju flere åbor finnas Ang. ntfarpå
en hemmansdel, dess svårare blir det att få dessa bråk så för- dandeafstad r

, '' gem en om

delade, att slutsumman stämmer med rubriken. exakta man Äfven

i fråga om lagfart skall motionärens förslag förorsaka talsbråks förstöra
svårigheter. Om t ex. en egare af ett h< mman om Tggrr dels vandring till
mantal medelst två särskilda köpebref till två sina söner säljer decimalbråk.
nämnda hemman, hälften till hvar, och dessa bos domstolen söka ("Forts.)
lagfart å hvar sin hemmansdel, huru skall denne då förfara? Skall
den medela lagfart å delar för den ene och delar för den
andre? Hvem skall få den större eller den mindre delen? Huru
skall bär förvandling i decimalbråk kunna ske? I fråga om arfskifte
skulle man äfven komma i kollision med ärfdabalken, som
föreskrifver, att. vid skifte af fast eller lös egen lom skall egendomen
Jäggas å jemngoda lotter. Hvilken af arfvingarne till ett
hemman med nämnda skattetal skall taga den större eller den mindre
delen? Skola de draga lott derom? Hvem skall bestämma mellangiften?
Ty den, som får den mindre delen, bör väl hafva vederlag.

Motionären har visset ligen sagt, att dessa tusendelar hafva föga att
betyda. Men jag känner hemman på ett mantal, som bestå af 3,000
tunnland och derutöfver., och der tror jag att rättsegaren icke gerna
afstår en tusendel. Inom en stor del af Kopparbergs län skulle
man visseligen icke beröias af detta förslag, emedan der råda andra
beräkningar under namn af reducerade snesland och handland, spannland,
soldatårspengar, durchtåg o. s. v., på hvilka delar (i n nu ifrågasatta
förändringen icke skulle inverka. Men för den del åt Dalarne,
der en del af min domsaga är belägen, eller Vesterbergslags fögderi,
är särskild! föreskrifvet att i fastighetsböckerna skall finnas ett upplägg
för hvarje littera i skifteshandlingarna. Här skulle häradsskrifvaren
icka kunna verkställa uträkningen i decimalbråk, utan det skulle
domaren sjelf göra. Inom Yesterbergslags fögderi förekomma skifteslag
bestående af en mängd små hemmansdelar, ända till 220,
b vilka skola i fastighetsböckerna hafva o var sitt upplägg, dervid de
betecknas med litt. A, B, C, och 1 A, 1 B, 1 C, och 2 A, 2 B,

2 C, o. s. v. När nu dessa hemmanidkares mantal i exakta bråk
förvandlas till decimalbråk på sätt ofvan är nämndt eller så att
tredje d.cimalen bibehålies oförändrad, om fjerde siffran är mindre
än 5, men ökas med ett, om den är fem eller derutöfver, kommer
ovilkorligen de sålunda erhållna decimal bråkens slutsumma att betydligt
skilja sig från skifteslagets rätta hemmantal. För att afhjelpa
detta, finnes då ingen annan utväg än att godtyckligt jemka på
hemmantal genom tilläggande eller borttagande af en tusendedel
här och der, men detta lär väl ej kunna anses lämpligt och inverka
dessutom på eganderättsförhållandena,

Huru jag än ser denna sak, finner jag motionärens förslag möta
ganska stora svårigheter.

För öfrigt har jag och äfven utskottet i likhet med skatteregleringskomitén
varit af den öfvertygelsen, att man inom en icke mycket
aflägsen tid möjligen skulle få en annan beräkningsgrund än mantalet,
hvilken åsigt varit ytterligare ett skäl för utskottet att afstyrka

n:o 14. 36

Lördagen den 15 Mars.

Ang. utfärdande
af stadganden
om
exalcta mantal
sbråks Jörvandling
till
decimalbråk.

(Forts.)

motionärens förslag, och jag, för min del, yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr Helander: Det mesta af hvad den föregående talaren yttrat
om svårigheterna i afseende å den af mig ifrågasatta reduceringen, har
jag, så godt det varit möjligt, i min motion redan berört. Jag har all
respekt för hvad skatteregleringskomitcn sagt. Åtskilligt deraf är alldeles
rigtigt och gillar jag fullkomligt. Men jag är likväl så till vida
af en annan mening än komitén. som jag tror, att man kan förfara på
(Tet sätt, jag här föreslagit, utan att möta stora svårigheter. Den föregående
talaren har särskildt omnämnt förhållandena i Dalarne. Det
är visserligen sant, att der råda märkvärdiga undantagsfall, som det
är svårt att rigtigt bedöma, då man, som jag, icke någonsin varit inom
denna provins. Men detta bevisar endast, att just i Dalarne är det
mera nödigt än på något annat ställe att åstadkomma den ifrågasatta
förändringen. Hvad särskildt beträffar den trakt, der den siste talaren
är domare, och der jorden är satt i mantal, hvilket har skett endast
inom en mindre del af Dalarne, der förfar man på det sättet, att efter
verkstälda laga skiften, som haft innehafvet i inegor till delningsgrund,
skifteslagets hela summa fördelas efter delegarnes inegobelopp. Detta
leder just till milleberäkningen, om man ville begagna sig deraf. Men
i stället gör man på det sättet, att man antingen utsätter långa decimalbråk
eller också förvandlar dem till exakta bråk, som från början äro
mycket stora och med tiden skola blifva allt större.

Jag har i min motion särskildt betonat den förutsättningen, att
det möjligen skulle kunna vara nödvändigt att på något ställe göra ett
undantag från den allmänna regeln i afseende på de exakta mantalsbråkens
förvandling till decimalbråk, och jag kan icke tänka mig annat,
än att Kongl. Maj:t skall, innan förordning i ämnet utfärdas, infordra
officiella yttranden från alla delar af riket och då blifva i tillfälle att
pröfva, om och hvarest något sådant undantag bör göras.

Jag skall icke längre upptaga kammarens tid, utan anhåller endast
att kammaren måtte lemna sitt bifall till min motion.

Herr Anderson, Albert: Den föregående talaren har nyss
yttrat, att åtskilliga utskylder och allmänna besvär utgå efter mantalet,
äfvensom att detta utgör grunden för rösträtt i vissa fall. Detta har
varit en sanning. Före år 1855 utgick och beräknades mantalsräntan
efter hemmantalet, och debiteringen måste verkställas hvarje år, beroende
på den årligen vexlande markegången. Häruti skedde år 1855
en förändring, derigenom att grundskatterna då omsattes till ett mindre
antal persedlar, och från och med år 1871 omsattes de i penningar.
Hvad de kommunala besvären angår, har kyrkobyggnadsskyldigheten
förut utgjorts efter oförmedladt mantal. Men enligt en lag af år 1885
utgöres nu detta besvär efter fyrktalsberäkning. Prestgårds- och tingshusbyggnader
hafva också utgjorts efter det oförmedlade mantalet; men
enligt en lag af år 1884 har äfven för dessa besvär fyrktalet blifvit
beräkningsgrund. Skolhusbyggnad har ock utgjorts efter det oförmedlade
mantalet, men utgöres numera efter samma grund som de kommunala
utskylderna. Före representationsförändringen utgjordes riks -

Lördagen den 15 Mars.

37

N: 14.

dagsmannaarfvodet efter förmcdladt mantal. Detta upphörde i och Ang. utförmed
den nya riksdagsordningens införande. Håll- och reservskjutsendande of stadhar
utgjorts efter det förmedlade mantalet. Men sedan år 1878, då Exakta manden
nya skjutsstadgan utfärdades, förekommer det högst sällan att t„hhråls för■
denna skjutsskyldighet utgöres efter mantal, utan utgå bidragen dertill vanning till
efter bevillningsgrund. Enligt sockenstämmoförordningen af år 1843 '' ''''imalbråk,
var hemmantalet grunden för så val rösträtten som de kommunala af- (Forts.)
gifterna. Detta ändrades genom förordningen af år 1862 om kommunalstyrelse
på landet och förordningen af samma år om kyrkostämma,
samt kyrkoråd och skolråd, genom hvilka författningar fyrktalet bestämdes
såsom grund för både rösträtt och utgifter. Hvad rösträtten
vid prestval beträffar, så var förr det oförmedlade mantalet grunden för
densamma, men nu beräknas rösträtten vid så väl prest- som klockareval
efter fyrktalet. Vid nämndemansval har en hvar i kommunens
angelägenheter röstberättigad man en röst, och gode män vid skiftesförrättningar
väljas å kommunalstämma, dervid en hvar, som i kommunen
hemman innehar, eger lika rösträtt.

Det är således endast i fråga om ett enda allmänt besvär, der
mantalet ännu gäller, nemligen väghållningsbesväret. Men förslag
till förändring äfven i afseende på grunden för detta besvärs utgörande
är uppgjordt, och man har all anledning att antaga, att det icke skall
dröja länge, innan en sådan förändring kommer till stånd.

Den ärade motionären har i sin motion anfört åtskilliga exempel
på stora hemmansbråk; men han har tillika upptagit alla egendomarne
inom en socken, nemligen Blaoksta i Södermanlands län, der bråken
äro mindre. Om också de stora hemman sbråken mången gång kunna
förekomma, tror jag likväl icke att man kan påstå detta vara regeln.

Det måste tvärt om anses höra till undantagen. Det är utan tvifvel
vådligt att införa en förändring, hvilken, såsom den af motionären föreslagna,
skulle uteslutande vara till gagn för undantagen. I nämnda af
motionären lemnade förteckning öfver egendomarne i Blacksta socken
utgöra de flesta hemman 1, ], | mantal. Med tillämpning af det

nya förslaget skulle man i stället för »1» (ett mantal) sätta »1,000»,
i stället för »f» »500», i stället för »{» »250», i stället för »|» »125»
och så vidare. För de allra vanligaste bråken skulle man således få
mycket flera siffror än nu är förhållandet. Att införa en sådan förändring
tror jag, vore ganska betänkligt. Jag erinrar mig från den tid
jag tjenstgjorde i kammarkollegium ett mål från Kopparbergs län.

Kong! Maj:t hade förordnat, att några byar skulle öfverflyttas från en
socken till en annan, och kammarkollegium skulle bestämma, huru
mycket af soldatroteringen dervid skulle öfverflyttas från den ena socknen
till den andra. Vid uträkningen häraf kom man till ett mycket
konstigt bråk, och kammarkollegium ansåg sig kunna och böra afjemna
detsamma till lättnad vid debiteringen. Men socknemännen anförde
klagomål deröfver hos Kongl. Maj:t, och i den infordrade förklaringen
tillkännagaf kammarkollegium, att, när de ville hafva bråket
oförminskadt, ingenting vore att deremot invända. Häraf kan man
sluta att åtminstone i nämnda trakt allmänheten icke skuffa finna motionärens
förslag fördelaktigt.

Äfven ur rent juridisk synpunkt finnas, såsom en föregående ta -

n:o 14. 38

Lördagen den 15 Mars

Ang. utfårdcinde
af stadganden
om
exakta mantalsbråks
förvandling
till
decimalbråk.

(Forts.''

lare redan påpekat, omständigheter, som göra den åsyftade förändringen
betänklig. 1 detta afseende vill jag endast erinra derom, att om
en inteckningshafvare har en inteckning i ett hemman på ^rdels mantal,
livilkét med tillämpning af motionärens förslag skulle blifva 62
tusendedels, i stället för 6''2f tusendedels, mantal, man icke skulle kunna
förändra mantalet på detta hemman, utan att inteckningshafvaren hördes;
men det är icke sannolikt att han dertill skulle lemna sitt bifall.

På grund af hvad jag nu anfört, yrkar jag bifall till utskottets
förslag.

Herr Helander: Jag ber om ursäkt att jag för tredje gången
begär ordet i denna sak, men jag skall icke vara mångordig. Hvad
den föregående talaren yttrat, särskilt i slutet af sitt anförande, har
jag tydligt förklarat i min motion. De exempel, som der anförts i
fråga om Blacksta socken i Södermanlands län, har jag, såsom jag i
motionen uttryckligen nämnt, valt just för att icke behöfva använda så
stora siffertal och bråk, som från andra ställen skulle erfordras. Särskild!
inom det län, der jag är hemma, är förändringen mindre nödig
än kanske inom de flesta andra.

Hvad det af samme talare framstälda exemplet om inteckningen
beträffar, har jag derom i motionen redan uttalat min åsigt, och kan
fortfarande icke anse annat än att den är rigtig, ty man har väl i
sjelfva verket icke lemnat inteckning i något annat än den jord, som
är i fråga, och den är i jordeboken upptagen till mantal, och jorden
är ju densamma, ehuru fördelningstalet blifvit ett annat. Man har
derigenom endast fått en lättare beräkningsgrund, utan att detta i öfrigt
inverkat på sjelfva saken.

Jag yrkar fortfarande bifall till min motion och af slag å utskottets
förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet
med de yrkanden, som derunder framstälts, propositioner, först på bifall
till hvad utskottet i det föreliggande utlåtandet hemstält och sedan
derpå att, såsom herr Helander föreslagit, kammaren, med afslag å
utskottets hemställan skulle bifalla den i ämnet väckta motionen; och
förklarades den förra propositionen, hvilken upprepades, vara med öfvervägande
ja besvarad.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 8 och 11 i denna
månad bordlagda utlåtanden:

n:o 31, i anledning af väckt motion om skattelindring för de skatteköpta
s. k. halländska kyrkohemmanen, och

n:o 32, i anledning; af väckt motion om inlösen till statsverket af

7 o

frälseskatteräntor,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält,

Justerades sex protokollsutdrag för detta sammanträde.

Lördagen den 15 Mars.

39 N;o 14.

Herr Roman uppläste en motion, n:o 49, om vidtagande af åtgärder
för att alla ämneslärare vid de allmänna läroverken må erhålla en
gemensam benämning och lika drygt undervisningsarbete, m. m.

Denna motion blef på begäran bordlagd.

På framställning af herr grefven och talmannen beslöts, att på
föredragningslistan till nästa sammanträde skulle bland utskottsbetänkande^
sättas främst de, som denna dag bordlagts första gången, och
sist de ärenden, som blifvit denna dag bordlagda andra gången.

Kammaren åtskildes kl. 2.5 6 e. in.

In fidem

A. von Krusenstjerna.