1890. Första Kammaren. N:o 13 (Riksdagens protokoll 1890:13)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1890. Första Kammaren. N:o 13.

Onsdagen den 12 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 5 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes lagutskottets utlåtanden:

n:o 27, i anledning af väckt motion om ändring i lagen om
skiljemän den 28 oktober 1887;

n:o _ 28, i anledning af väckt motion om tillägg till kommunallagarne
i fråga om tiden för kommunal- och kyrkostämmors hållande;
samt

n:o 29, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 16
i förordningen om landsting den 21 mars 1862.

Herr statsrådet friherre von Essen afiemnade Kong!. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Rikdsdagen:

1:°) med förslag till ändringar i 50, 70, 72, 98 och 109 §3 regeringsformen
samt 32, 65, 68, 71 och 73 §§ riksdagsordningen;

2:o) med förslag till lag, innefattande tillägg till förordningen angående
en postsparbank för riket den 22 juni 1883;

3:o) angående försäljning till Hvetlanda bysamhälle af viss del af
förra häradshöfdingebostället 1 mantal Hvetlanda Thomas- och Kullagården
näs 4 och 6; samt

4:o) angående tilläggspension för jägmästaren i Skellefteå revir
O. E. H. Grahl.

Dessa kongl. propositioner blefvo härefter, hvar för sig, föredragna
och på begäran bordlagda.

Första Kammarens Prot. 1890. N:o 13.

N:o 13.

Onsdagen den 12 Mars.

Upplästes två till kammaren inlemnade protokoll af följande lydelse::

År 1890 den 11 mars sammanträdde kamrarnes valmän för att,
jemlikt 71 och 73 §§ riksdagsordningen, utse Riksdagens fullmägtige i
riksbanken jemte suppleanter för dem; och befunnos efter valförrättningens
slut hafva blifvit utsedde till

ordförande:

herr von Ehrenheim, Pehr Jakob, f. d. statsråd ......... med 47 röster,

öfrige fullmägtige:

herr Arnberg, Johan Wolter, filosofie doktor ....
friherre Fock, Alfred Henrik Eduard, kansliråd

herr Larsson, Liss Olof, riksdagsman.................

„ Ribbing, Erling, kabinettskammarherre ....

„ Richter, Fredrik, sekreterare ....................

„ Törnebladh, Henrik Ragnar, lektor ...........

suppleanter:

herr Lund, Fredric Magnus, riksdagsman ................. med 48 röster,

„ Mallmin, Lars Petter, riksdagsman ..................... „ 47 „

„ Sjöstrand, Abbe Johan Emil, assessor, konstituerad

revisionssekreterare ....................................... , 16 „ •

med 48 röster,

v 48 „

v 48 »

» 48 »

W. Stråle.
F. G. Sanäwall.

Alfred Piper.

Joll. Jonson.

År 1890 den 11 mars sammanträdde kamrarnes valmän för att,
jemlikt 71 och 73 §§ riksdagsordningen, utse Riksdagens fullmägtige
i riksgäldskontoret jemte suppleanter för dem; och befunnos efter valförrättningens
slut hafva blifvit utsedde till

ordförande:

herr Boström, Erik Gustaf, riksdagsman ..................... med 48 röster,

öfrige fullmägtige:

herr Anderson, Frans Albert, generaldirektör ............ med 48 röster,

friherre Nordenfalk, Johan, godsägare......................... „ 48 „

herr Samzelius, Per, statskommissarie.......................... „ 48 „

„ Sederholm, Edvard, riksdagsman ........................ „ 48 „

„ Wersäll, Claes Richard, kapten.......................... „ 48 „

„ Höglund, Otto Magnus, grosshandlare .............. „ 24 „

efter lottning med Herr Danielson, Anders Petter, riksdagsman, hvilken
jemväl erhållit 24 röster;

Onsdagen den 12 Mars.
suppleanter:

N:o 13.

Herr Afzelius, Ivar, t. f. byråchef, revisionssekreterare med 48 röster,

„ Liliiesköld, Erik Wilhelm, kamrerare.................. „ 47 „

„ Olsson, Nils, i Ättersta, f. d. riksdagsman ....... „ 4G „ .

TF. Stråle. Alfred Piper.

F. Gr. Sandvall. Joll. Jonson.

Dessa protokoll lades till handlingarna; och skulle Riksdagens
kanslideputerade genom utdrag af protokollet underrättas om deras
innehåll med anmodan att låta uppsätta och till kamrarne ingifva
förslag dels till förordnanden för de valde, dels till skrifvelser till
Konungen med anmälan om de förrättade valen, dels ock till den
paragraf, som derom borde i riksdagsbeslutet intagas.

Föredrogs å nyo och hänvisades till bevillningsutskottet Kongl.
Maj:ts under gårdagen bordlagda nådiga proposition till Riksdagen med
förslag till förnyad förordning angående Sveriges och Norges ömsesidiga
handels- och sjöfartsförhållanden.

Föredrogs å nyo och hänvisades till statsutskottet Kongl. Majt:s
nästlidne dag bordlagda nådiga proposition till Riksdagen angående
afsöndring af jord från indragna militiebostället Vissefjerda Storegård
n:o 1 i Kalmar län.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
bevillningsutskottets under gårdagen bordlagda betänkande n:o 3 och
lagutskottets samma dag bordlagda utlåtande n:o 26.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande bevillningsutskottets
den 5 och 7 innevarande månad bordlagda betänkande
n:o 2, angående vilkoren för försäljning af bränvin.

1 punkten.

Herr Lithander: Andra Kammaren har till utskottet återremitterat
denna fråga och synes mig hafva egt skäl för en sådan åtgärd
så mycket mera, som det inom utskottet var ifrågasatt att till afdelningen
återremittera frågan. Utskottet säger sig till fullo gilla syftet
med motionen och har icke heller bestridt, att den nu gällande brän -

Ifrågasait
inskränkning
af rätten att
sälja bränvin.

N:o 13.

Onsdagen den 12 Mars.

Ifrågasatt vinsförsäljningsförordningen lemnar rum för ett sådant kringgående af
inskränkning lagen, som motionärerna påpekat, men det oaktadt har utskottet icke
säVabrånvin tunnit siS föranlåtet att tillstyrka motionen, och detta hufvudsakligen
%.o£T på den grund, att utskottet förmenar, det den franska handelstraktaten
skall lägga hinder i vägen för ett sådant bifall. Jag förbiser ingalunda
det hinder, som denna traktat lagt och lägger i vägen för ett konseqvent
genomförande af bränvinslagstiftningen i syfte att hindra superiet,
men jag kan likväl icke finna, att den i detta fall utgör något hinder.
Den artikel, som utskottet åberopar till stöd för sitt utslag, lyder så
bär: “Franska handelsresande, som färdas inom de förenade rikena
för franska handelshus, skola der ega att göra uppköp för sin industris
behof och upptaga boställningar, med eller utan prof, men icke till
försäljning kringföra varor.1* Franska handelstraktaten inrymmer således
rättighet för franska handelsresande och följaktligen äfven för
andra utländska handelsresande att här försälja sina varor, men jag
kan icke tänka mig, att det kan tolkas såsom en rättighet för dem
mer än för svenskar att på något sätt kringgå vår nu gällande bränvinsförsäijningsförordning.
Och det är just ett sådant kringgående,
motionärerna vilja förhindra. Det är nemligen en helt annan sak än
hvad man menar med lagenlig försäljning af spritdrycker. Motionärerna
säga här: “Genom ett aktningsvärdt bemödande af åklagaremagten
har äfven lönkrögeriet till stor del måst vika. Men i stället
hafva vi nu fått en skara af ambulatoriska krogar i ny form. Herrar
brun vinsförsäljare hafva nemligen funnit lönande och tillständigt att
sjelfve eller genom resande agenter ersätta de indragna krogarne eller
försäljningsställena. Med all den ifver och energi, som vinstbegäret
och konkurrensen emellan de olika agenterna kunna frambringa, draga
nu dessa agenter omkring i landet från gård till gård och by till by
för att fresta, truga, locka och pocka folket att låta anteckna sig för
större eller mindre qvantiteter spirituösa.

Till följd häraf får man numera efter de allmänna vägarne ofta
se rader af formän, som från långt aflägsna försäljningsställen föra
massor af större och mindre kaggar, liksom i de respektive byar, der
de hamna, skönja verkan af kaggarnes innehåll i hopar af skrålande
äldre personer och ungdom med deraf omtöcknade hjernor. Till de
köpandes beqvämlighet få de varan på detta sätt sig tillsänd i lånta
kärl, som sedan fraktfritt återsändas.1*

Det är tydligt, att detta är ett kringgående af författningen, och
det är möjligt, att en sådan inskränkning, som motionärerna vilja,
skulle kunna i någon mån tydas såsom stridande mot franska handelsresande.
Men erfarenheten har dock ingalunda visat, att vare sig
franska eller andra utländska handelsresande på detta sätt sökt bedrifva
en så beskaffad handel, som här är i fråga, eller att gå ur
stuga i stuga, ur hus i hus, ur by i by och locka äfven den fattiga
befolkningen att köpa spritvaror. Och enligt min öfvertygelse kan icke
heller en sådan verksamhet blifva föremål för deras direkta spekulation,
ty språk och bristande kännedom om terrängförhållanden samt
risk och kostnader torde häremot uppresa nästan oöfverstigliga hinder.
Jag tror således, att den enligt utskottets uppfattning blifvande skil -

Onsdagen den 12 Mars.

N:o 3.

nåden, hvarigenom svenska agenter och handelsresande genom ett bifall
till motionen skulle ställas i en sämre ställning än de utländska,
är utan praktisk betydelse och blott'' skenbar. Det synes mig vara
alldeles påtagligt, att en så beskaffad försäljning, som motionärerna
vilja förhindra, icke kan bedrifvas af andra än närboende bränvinshandlare,
och då ifrågavarande försäljningssätt måste betraktas såsom
ett kringgående af lagen, bör det naturligtvis, så vidt möjligt är, förhindras.

Det synes mig, som om utskottet icke tagit förhållandena tillräckligt
noga i betraktande, och att således en återremiss vore af
behofvet påkallad. Jag ber derför, herr grefve och talman, att få yrka
återremiss, och jag begagnar tillfället säga, att det vore önskligt, helt
säkert lyckligt, om Riksdagen i allmänhet ville, så långt den kunde,
tillmötesgå ett så aktningsvärdt sträfvande som det, hvilket pågår i
landet till förmån för nykterheten.

Herr Reuterswärd: Jag beklagar, att den ärade motionären af
andra vigtiga göromål är hindrad att vara närvarande och således icke
är i tillfälle att här försvara sin motion, för hvilken han, då han begärde
permission, förklarade sig vilja bryta en lans med bevillningsutskottet.
Saken är emellertid den, att såvidt vi inom utskottet kunde
läsa och förstå 17 art. i franska handelstraktaten, skulle just det,
som man nu vill hindra svenska spritvaruagenter att utöfva, tillåtas
franska och de länders agenter, som skola behandlas såsom den mest
gynnade nation, d. v. s. man vill åt utländingar bereda fördelen att
här i landet etablera s. k. ambulatoriska krogar, men på samma gång
förhindra landets egna spritvaruhandlande att med dem konkurrera.
Att ett sådant förhållande icke gerna kan önskas af dem, som fordra,
att svenska medborgare skola i sitt eget land hafva åtminstone samma
rätt som främlingar, det är tydligt. Under sådana förhållanden kan
man ju ej bifalla motionen.

Nu säger en talare, att det är en helt annan än bränvinshandel, de
utländska agenterna bedrifva. Nej, mine herrar, det är precis densamma,
fastän de ena kalla varan konjak, de andra bränvin. De utländska
agenterna fara omkring och taga upp order ur by i by och
lemna sina små collies mot efterkraf till huru små qvantiteter som
helst. Det är således, som motionärerna säga, ett komplett ambulatoriskt
krögeri som dessa agenter bedrifva. När man icke kan hindra
detta för utländingen, har då icke utskottet haft fullt skäl att säga:
för närvarande kan denna motion icke bifallas? Utskottet säger ju
för öfrigt — och detta utan invändning af en enda ledamot — att
motionen är ytterst beaktansvärd och fullt berättigad. Och den hade
sannolikt fått alla utskottets ledamöter på sida, om icke det skäl
funnits, som jag nu anfört.

Hvartill eu återremiss skulle tjena, förstår jag icke, ty lika litet
som utskottet kan ändra traktatsbestämmelserna, lika litet kan det
ändra åsigter om rätta tolkningen af 17 § mom. 1 i nämnda traktat.
Och i hvilket afseende man, såsom den ärade talaren sade, skulle
kunna göra något godt af denna motion, derom har han lernnat oss i

Ifrågasatt

inskränkning

af rätten att

säljabränvin.

(Forts.)

N;0 13.

Onsdagen den 12 Mars.

Ifrågasatt
inskränkning
af rätten att
säljabränvin.

(Forts.)

okunnighet. För utskottet är det omöjligt att göra något annat än det
gjort, så vida man icke, såsom jag påpekat, vill begå en stor orättvisa.

På dessa skäl ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag i
denna punkt.

Herr Stråle: När man läser de skäl, som ligga till grund för
motionärernas förslag, vågar jag antaga, att ingen kan opponera sig
mot önskvärdheten att komma till ett sådant beslut, som motionärerna
afse. Utskottets motskäl är dock synnerligen tungt; utskottet har,
såsom den senaste ärade talaren påpekat, gillat syftet, men den
franska handelstraktaten anses lägga hinder i vägen. Jag vågar icke
hysa samma uppfattning som den föregående talaren, att man under
nu gällande franska traktat kan på ett fullt nöjaktigt sätt ordna denna
fråga. Åtminstone synes det möta snart sagdt oöfvervinneliga svårigheter;
men om traktaten kommer att upphöra, har man full rätt att
lagstifta i detta fall, huru man önskar; om åter ny traktat kommer
till stånd med förändrade bestämmelser, har man ju då tillfälle att
kunna bereda erforderlig förbättring i detta hänseende. Mig synes
att, om i värsta fall den inskränkning gjordes, att ingen annan än
utländsk handelsresande finge på svenska landsbygden — i städerna
är det ett annat förhållande — öfva en sådan här verksamhet, så är
det nog sant, att han möjligen någon enda gång idkade en dylik
handel genom att upptaga order för fransk beställning, men jag tror
icke, att följden deraf kunde blifva ett sådant ofog, som för närvarande
eger rum, synnerligen, som samtidigt eu förhöjning i tullen på
250 liter af fransk tillverkning borde beredas. Jag hyser den förhoppning,
att en ganska väsentlig ändring i ställningen derigenom
skulle inträffa. Under närvarande förhållanden kan man ju bifalla
utskottets betänkande, om man så vill, men jag föreställer mig, att
såsom en opinionsyttring i frågan bör punkten återremitteras.

Herr Stepheus: Herr Treffenbergs m. flas motion i syfte att förhindra
och inskränka bränvinshandeln på landet är onekligen af beskaffenhet
att ingifva den största sympati, då allt, som kan befordra
främjandet af nykterhet, i hvarje land bör af statsmagterna beaktas.
Men vid stiftande af lagar måste man tillse, att alla samhällsklassers
olika intressen så mycket som möi ligt skyddas mot förtryck och orättvisa.
Ännu mer bör denna princip göra sig gällande vid tillfällen,
då fråga uppstår rörande förhållanden, hvarigenom utlänningar kunna
få bättre rätt och större förmåner än det egna landets undersåtar.
Men, mine herrar, genom ett bifall till de nu föreliggande motionerna
komma de rättigheter, som utländingar förskatfat sig till följd af de
handelstraktat^, de afslutat med Sverige, än ytterligare att stegras
på bekostnad af vårt lands inhemska bränvinshandlande, som redan till
följd af de dryga skatter, de nödgas betala för sin rättighet att handla
med bränvin, äro betydligt sämre lottade än utländingarne, hvilka äro
fritagne från erläggande af motsvarande afgifter. Samtidigt härmed
hafva de utländska handelshusen rätt att genom sina agenter öfverallt
i vårt land till huru små belopp som helst utminutera sin konjak,

N:o 13.

Onsdagen den 12 Mars.

en vara som i många fall är af så dålig beskaffenhet, att den lär
kunna afyttras här i landet till det billiga priset af omkring 60 öre
ner butelj. Men våra egna bränvinshandlare hafva icke rätt till att
å annat ställe än der de ega sin handelsrättighet genom ombud utlemna
bränvin i mindre belopp än 250 liter. Skulle nu, mine herrar,
såsom motionärerna begära, våra bränvinshandlare beröfvas sin rätt
att sjelfva eller genom ombud utbjuda sin vara och dertill äfven vara
förhindrade att aftala om försäljning och leverans af densamma å andra
ställen än dem, der de hafva sin handelsrättighet, samtidigt med
att utländingarne finge biebehålla alla sina förmåner, så blefve härigenom
den svenske bränvinshandlaren behandlad på ett orättvist sätt,
hvilket troligen kommer att urståndsätta honom att kunna bedrifva
sin rörelse. Äfven om han blott för en kortare tid blefve utsatt för
denna orättvisa, kan den dock icke försvaras och kommer utan tvifvel
att gifva anledning till så mycket bitterhet och missnöje, att klokheten
bjuder oss här vid lag icke gå för långt, i synnerhet om man besinnar,
att de tieste bränvinshandlare utöfva ett betydligt inflytande
öfver en stor del af våra samhällsklasser, hvilket lätt kan gifva anledning
till, att i vida kretsar ett allmänt missnöje uppstår mot en
lagstiftning, som gynnar utländingarne ännu mera än hvad redan skett
till förfång för vårt eget folk.

Herr grefve och talman! Jag anhåller om afslag å motionen och
bifall till utskottets hemställan.

Herr Bennich: Så vidt jag förstår läsa den franska handelstraktaten,
lägger den icke hinder i vägen för genomförande af den
lagstiftning, som här är i fråga. Om man endast läser 17 art:s
första moment, kommer man möjligen till den uppfattning utskottet
har, men läser man andra momentet i samma artikel, får man genast
anledning att betvifla rigtigbeten af utskottets uppfattning. Läser man
åter traktaten i sin helhet, finner man, att den genomgås af en framstående
grundsats, nemligen den att fransmän här och svenskar i
Frankrike skola behandlas lika med landets egna inbyggare. Längre
kan icke någon rimlig tolkning af traktaten gå.

Med mycken glädje bemärker jag den bevillningsutskottets ömhet
om traktaters helgd, som framgår af betänkandet; och man må vidare
vara erkänsam för utskottets månhet om skydd för svenska bränvinshandeln,
att den icke må blifva i sämre ställning än utländingens;
men dessa utskottets omsorger — så aktningsvärda de äro hvar för sig
— anser jag vara i förevarande fall malplacerade, emedan, såsom jag
redan haft äran anmärka, franska traktaten icke utgör något hinder
för bifall af ifrågavarande förslag.

Erkänner man att det syfte, som motionärerna vilja vinna, är
önskvärdt och att förslaget är praktiskt verkställbar!, synes man icke
hafva någon annan utväg än att återremittera punkten till utskottet,
på det att utskottet efter närmare öfvervägande af alla hithörande
förhållanden må komma i tillfälle att framställa det förslag, som kan
lända till sakens lyckliga lösning. Jag yrkar återremiss.

Ifrågasatt

inskränkning

af rätten att

säljabränvin.

(Forts.)

N:o 13.

Ifrågasatt

inskränkning

af rätten att

sälja bränvin.

(Forts.)

Onsdagen den 12 Mars.

Herr Cavalli: Genom ett bifall till de motioner, som nu behandlas,
skulle det i § 4 mom. 2 af gällande bränvinsförsäljningsförordning
stadgade förbud för innehafvare af rättighet till försäljning af bränvin
att genom ombud låta å annat ställe än det, der han sin försäljningsrätt
utöfvar, till köpare utlemna bränvin i mindre belopp än 250
liter utsträckas derhän, att dels omförmälda förbud skulle gälla jemväl
rättsinnehafvaren sjelf, dels ock förbud meddelas för sådan rättighets
innehafvare att vare sig sjelf eller genom ombud å annat ställe än
det, der försäljningsrätten utöfvas, till salu utbjuda eller med köpare
aftala om leverans af bränvin i mindre belopp än det nyss angifna.

Af motiveringen till motionerna framgår, att de tillkommit uteslutande
i sedligt intresse och grunda sig på den mycket befogade
önskan att minska spritförsäljningen och dymedelst jemväl spritkonsumtionen
å landsbygden. Om frågan kunde bedömas uteslutande från
den synpunkten, är jag öfvertygad, att mången af oss skulle rösta
annorlunda än hvad vi nu enligt min uppfattning äro nödsakade att
göra, Frågan har nemligen eu annan sida, som ej får förbises, och
den är dess ekonomiska, dess bedömande från merkantil synpunkt.

Enligt art. 17 i franska handelstraktaten äro franska handelsresande
berättigade att här i landet upptaga beställningar, med eller
utan prof, och alldeles samma förmån tillkommer, enligt art. 10 i
handels- och sjöfartstraktaten med Portugal, portugisiska handelsresande,
likasom det i art. 14 i den spanska traktaten är stadgadt,
att spanska handelsresande i fråga om yrkesafgift skola behandlas såsom
den mest gynnade nation.

Äfven om jag för nu föreliggande frågas bedömande lemnar å sido
spanska och portugisiska handelsresande äfvensom sådana från de länder,
med hvilka Sverige har traktater, som innehålla, att dessa länder
skola behandlas såsom den mest gynnade nation, blir påföljden, om
motionerna bifallas, den, att det skulle stå franska handelsresande fritt
att öfver allt i vårt land till salu utbjuda och med köpare aftala om
leverans af bränvin, under det att landets egna spritvaruhandlande
vore förbjudna att drifva en sådan näring utom det ställe, der rättigheten
att försälja bränvin utöfvas. Jag behöfver blott påpeka detta
förhållande, för att en hvar skall finna de vådor i merkantilt hänseende,
som skulle uppstå af eu dylik lagstiftning, så länge den franska
handelstraktaten är gällande.

Mot hvad jag nu anfört tänker jag mig två invändningar, som
äfven gjorts vid frågans behandling inom utskottet. Den första gäller
det skydd, som redan i vår nu gällande tullagstiftning finnes för svenska
spritvaruhandlande i förhållande till de franska, och den andra
afser prisskilnaden emellan svenskt och franskt bränvin eller, för. att
benämna det senare med dess vanliga namn, konjak.

I tulltaxan är nu stadgadt, att bränvin och sprit af vindrufvor,
som sjöledes direkt hit införes på fat från Frankrike, skola draga en
tullsats af 55,6 öre per liter, då det införes i kollys på minst 250
liter, under det att de draga en tilläggstullafgift af 15 öre per liter,
då de införas i kollys, innehållande mindre än 250 liter. Den svenske
sprithandlaren, som nu importerar konjak i större parti än 250

Onsdagen den 12 Mars.

N:o 13.

liter, har således att erlägga en tullsats af endast 55,5 öre per liter, Ifrågasatt
under det att den enskilde konsumenten, som af en agent köper konjak inskränkning
i mindre parti än 250 liter, bär att erlägga en tullafgift af 70,5 öre säljabrtinvti.
per liter, således en skilnad af 15 öre per liter; och detta skulle, (Forts.)
förmenar man, vara skydd nog. Den, som resonuerar så, förbiser alldeles,
att den svenske sprithandlaren har att erlägga dryga försäljningsafgifter
och utskylder till kommunen, från hvilka båda slag af
afgifter den franske handelsresanden är befriad, och fördelen är alltså
på den senares sida, äfven om jag antager att den handelsbevillning,
som han har att erlägga, motsvarar den svenske spritvaruhandlarens
utskylder till staten. Denna invändning väger sålunda ej tungt. Men
om den ifrågasatta lagstiftningen genomfördes, och derigenom en stor
marknad för spritvaror öppnades för fransmännen utan konkurrens
från svenskarnes sida, skulle anordningar utan svårighet vidtagas så,
att konjaken kunde införas i kollys om minst 250 liter, och då vore
skyddet alldeles borta, då vore fransmännen allherskande på denna
marknad, och någon minskning i spritvarukonsumtionen vore ej att
förvänta, så länge franska handelstraktaten i denna del gäller oförändrad.

Den andra invändningen är än lättare att vederlägga. Jag har
här en priskurant, i hvilken en fransk spritvarufirma utbjuder konjak
till 55 francs per hektoliter, eller icke fullt 40 öre per liter. Med
tillägg af 55,5 öres tullsats kan således konjak här i landet levereras
till konsumenten till ett pris af 95 öre per liter, under det att det
sämsta bränvinet — märk väl det sämsta — på Stockholms utskänkningsaktiebolags
försäljningsställen i dag kostar 92 öre litern.

Att under sådana förhållanden bifalla den nu ifrågasatta lagstiftningen,
så länge franska handelstraktaten är oförändrad, vore således
att, utan att verka något i sedlighetens intresse eller minska spritkonsumtionen,
alldeles förstöra den svenska spritvaruhandlarens näring
till förmån för den franske, och dertill vill jag med min röst icke bidraga.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Friherre Barnekow: Enligt mitt förmenande har utskottet ej
kunnat göra annat, än hvad det gjort, så länge franska traktaten existerar.
Eu ärad talare sade, att utskottet skulle kunnat göra något
annat samt att utskottet blott tagit i betraktande det första, men ej
det andra momentet af artikeln i fråga.

Tillåten mig då, mine herrar, att få uppläsa andra momentet.

Det lyder så: “Franska handelsresande skola icke inom de förenade
rikena vara underkastade högre särskild yrkesafgift än den lägsta
dylika afgift, som derstädes erlägges af infödda handelsresande af
samma kategori. En afgift till lika belopp med den bevillning, som
vare sig i Sverige eller Norge drabbar franska handelsresande, må i
Frankrike påläggas svenska eller norska handelsresande. “

Sålunda få de ej åläggas någon högre afgift, men det talas icke
alls något om eu lägre. Och detta skulle just blifva förhållandet, att
deras afgifter blefve lägre.

Vi hafva af en föregående talare hört omtalas, huru billigt detta

N:o 13.

Ifrågasatt

inskränkning

af rätten att

sälja bränvin.

(Forts.)

Onsdagen den 12 Mars.

franska bränvin kan levereras, och en gång yttrades af en på detta
område mycket framstående man: “Det är förvånande hvad den svenska
nationen är trög. Svenska nationen har sjelf hufvudingredienserna
till såväl vin som konjak, nemligen det renade bränvinet; hvarför
kunna då svenskarne icke importera litet essanser att slå uti spriten
och derutaf tillverka vin.“

Om vi nu gifva fransmännen denna fördel, lägga vi ett band på våra
svenska spritfabrikanter, som nog lärt sig tillverka både vin och konjak.

Jag har en gång hört en berättelse om konjak. Eu person sade
mig nemligen, att när etiketten på en butelj konjak är försedd med
en stjerna, innehåller den 90 procent sprit samt 10 procent vin, har
den 2 stjernor, innehåller den 80 procent sprit mot 20 procent vin.
Jag tänker häruppå hvarje gång jag ser en konjaksbutelj.

Om vi skulle taga bort den rättigheten från våra sprit- eller vinfabrikanter
att få utbjuda sin vara å annat ställe än det, der de
sin försäljningsrätt utöfva, tron I då icke, mine herrar, att med den
energi, som tinnes hos just dessa, som sälja vin och konjak — ty
den är förvånande och kan blott jemföras med deras, som sälja cigarrer,
de äro våra mest energiska köpmän, de truga och locka oss
att köpa, antingen vi vilja eller icke — tron I då icke, mine herrar,
att, om vi förbjuda våra egna tillverkare att skicka omkring sina varor,
fransmännen skulle vara så uppmärksamma, att de skickade på
oss sina spitvaror, när de kunna leverera dem till så billiga pris.
Nu kan man säga, att de skola ej kunna skicka sina varor upp till
Dalarne. Jag är öfvertygad om att de skicka dem upp till Haparanda
— hela verlden omkring. Här hafva de ju det bästa tillfälle att
kunna få sprida denna ädla vara. Är det så, att vi vilja gynna den
utländske handelsresanden, låtom oss då rösta för motionen, men är
det så, att vi icke vilja gynna dem särskildt, utan lika väl anse oss
kunna gifva våra egna samma rättigheter, låtom oss då rösta för utskottets
betänkande.

Här har föreslagits återremiss såsom en opinionsyttring. Hvad
skola vi i utskottet göra med eu opinionsyttring? Skola vi derför mer
än förut veta hvad vi skola göra? Vi hafva behandlat ärendet och kommit
till detta resultat. Man talar så mycket om nykterhet. Mine
herrar, jag är också nykterhetsvän och har visat det i riksdagen vid
många tillfällen, ja så ifrig nykterhetsvän, att jag en gång i en reservation
begärt något, nemligen förbud att utskänka bränvin under sönoch
helgdagar, som visserligen då antogs af Riksdagen, men blef ej af
regeringen sanktioneradt, såsom varande allt för nyktert, Jag har således
visat mig vara intresserad för nykterhetens befrämjande. Men här
gäller det icke nykterheten. Ty i stället för att man nu dricker rent
bränvin, skulle man, om motionen antoges, komma att dricka färgad!,
och om man dricker sig full af renadt eller färgadt bränvin, så torde
det ur nykterhetssynpunkt komma på ett ut.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Reuterswärd: Jag ber kammaren om ursäkt, att jag ännu
en gång tager till ordet, hvilket jag begärde med anledning af att den

N:o 13.

Onsdagen den 12 Mars.

talare, som står här bredvid mig, gjorde sig till tolk åt 17 § i handelstraktaten.
Han påstod, att om vi hade läst hela paragrafen till slut,
så skulle vi hafva funnit att hans åsigt varit rigtig. Den ärademotståndaren
torde ursäkta, att resultatet ändock blifver detsamma. Äfven
säger samme ärade talare, att om man med förstånd läser igenom
hela traktaten, skall man finna att det är fullkomlig likställighet mellan
utländska och svenska agenter i båda länderna. Ja, det är sant,
att såsom en allmän regel gäller likställighet; men 17 § gör i 1 mom.
ett undantag från denna regel, och detta undantag äro vi skyldige att
respektera. Deruti ligger skilnaden emellan hans och min tolkning.

Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.

Herr Waern: Jag tror att man, då man påstått att den 17
paragrafen af franska handelstraktaten vore ett hinder för antagande
af den ifrågasatta inskränkningen i rättigheten att försälja spritvaror,
gifvit allt för stor omfattning åt denna paragrafs betydelse, ty den
säger väl att “franska handelsresande, som färdas inom de förenade
rikena för franska handelshus, skola der ega att göra uppköp för
sin industris behof och upptaga beställningar, med eller utan prof,
men icke till försäljning kringföra varor", men den säger icke att de
få upptaga beställningar på huru små partier som helst. Vill man
lösa traktaten rigtigt, skall man börja med 1 §, som hufvudsakligen
är bestämmande för dess innebörd och betydelse.

Der säges: “full och oinskränkt frihet i afseende å handel och
sjöfart skall ega rum mellan de höga fördragslutande parternas undersåtar.
De skola uti hamnar, städer eller på andra orter, hvilka som
helst, inom de respektive staterna, antingen de der bosätta sig eller
hafva tillfälligt uppehåll, icke för sin handel eller industri vara underkastade
andra eller högre afgifter, skatter, pålagor eller bevillningar,
af hvad namn de vara må, än som af landets egna undersåtar utgöras.
De privilegier, friheter och andra förmåner, hvilka som helst, hvaraf
i afseende å handel och industri det ena fördragslutande landets
undersåtar äro i åtnjutande, skola likaledes tillkomma det andras
undersåtare

Jag anser denna 1 § innehålla fullt berättigande för den svenska
regeringen att icke tillerkänna franska handelsresande någon som helst
annan förmån, än sådana, af hvilka våra egna landsmän äro i åtnjutande.
Men, mine herrar, låten opinionerna få strida mot hvarandra.
Det är ju då gifvet att vi ej äro vissa om hvad som är det
rätta, och kan det då vara lämpligt att afgöra en sak utan att veta
huru med densamma egentligen förhåller sig? År det då ej vida
bättre att återremittera detta förslag, i syfte att bevillningsutskottet
måtte föreslå Riksdagen det beslut, som enligt utskottets åsigt i föreliggande
fråga i sig sjelft är det bästa, och att till Kong!. Maj:t
öfverlemna afgörande af frågan huruvida något hinder i internationella
förbindelser möter beslutets verkställande. Åt Kong!. Maj:t bör väl
tolkningen af franska traktatens bestämmelser lämpligast kunna öfverlemnas.
Den rådande bitterheten bör ej hindra oss att främja nykterhetens
sak. Jag yrkar återremiss.

Ifrågasatt

inskränkning

af rätten att

sälja bränvin.

(Forts.)

N:o 13.

Onsdagen den 12 Mars.

Ifrågasatt

inskränkning

af rätten att

sälja bränvin.

(Forts)

Friherre Barn ek ow: Vi hafva återigen hört denna traktat uppläsas.
Jag står dock qvar på samma ståndpunk, den nemligen, att
om vi gifva våra egna landsmän någon förmån, måste vi gifva densamma
åt franska handelsresaude, men om vi tillskynda de förra
någon olägenhet, kunna vi ej göra så mot de senare. Deruti ligger
skilnaden.

Grefve Strömfelt: Jag -skall icke ingå i någon kontrovers med
bevillningsutskottets ledamöter om tolkningen af franska handelstraktaten.
Det är möjligt att jag, hvad angår svenska industriidkares rätt, i
några fall har en inskränkt uppfattning gent emot utskottets ledamöter,
men jag kan ändock icke låta detta utskottsbetänkande passera kammaren
utan att till protokollet få nedlagd min protest.

Utskottet säger, att det till fullo gillar “syftet" med ifrågavarande
motioner men finner sig “för närvarande" förhindradt att tillstyrka
bifall till desamma. Med detta vill jag påstå, att utskottet i förtäckta
ordalag erkänner rigtigheten af hvad eu af motionärerna säger, nemligen
att lönkrögeriet till stor del måst vika, men att man i stället
fått en skara af ambulatoriska krogar; det är vidare fullkomligt sant,
då motionären yttrar, att “ett dylikt till vägagående är ett slag i
ansigtet på de landtkommuner, som i nykterhetens intresse afstått
från rättigheten att skörda vinst af bränvinshandelD".

Då utskottet, såsom det vill synas, erkänner det befogade i motionerna
och att allt det elände, som ett kringgående af lagen medför,
borde, om det kunde, häfvas eller minskas, så förstår jag sannerligen
icke det slut, hvartill utskottet kommit; ty orsaken till det slutet är,
hvad som också i utskottsbetänkandet framhållits, att den vinst, som
nu tillföres svenske bränvinsförsäljare, i stället skulle kunna komma
utländingar till godo. Är en sak origtig i sig sjelf, som utskottet
erkänner att den är, då bör man söka inskränkning i sådan orätt;
mig förefaller att utskottets afslag, som går ut på att gynna ett fåtal
bränvinsförsäljare, vittnar om en krass materialism, hvilken jag icke
vill eller kan biträda.

Helst skulle jag sett, att kammaren velat afslå utskottets hemställan
i denna punkt och antaga motionären herr Treffenbergs förslag,
men då alla öfriga mot utskottet uppträdande talare hafva yrkat
punktens återremitterande, för att om möjligt afvinna utskottet en
bättre uppfattning af frågan, skall jag förena mig med dem, hvilka
yrkat återremiss.

Friherre Barnekow: Jag ber om ursäkt, att jag ännu en gång
uppträder, men jag måste rätta en missuppfattning, hvartill den siste
ärade talaren gjort sig skyldig, då han sade att vi skulle vilja gynna
några inhemska spritfabrikanter. Men så är icke fallet. Vi vilja icke
alls gynna dem. Men om motionärernas förslag antages, blir förhållandet
det, att våra egna spritfabrikanter icke få sälja sitt bränvin,
men franska handelsresande få sälja lika mycket och svenska folket
supa lika mycket färgadt bränvin som förut renadt. Runna vi vinna

Onsdagen den 12 Mars.

N;o 13.

något, kunna vi vinna det, att det konsumerades blott 2 kannor bränvin
mindre än förut, skulle jag för min del gå in derpå. Men när
vi ej vinna någonting, utan samma qvantitet blir såld, fäst af franske
handelsresande i stället för af svenske, då kan jag ej vara med derom.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
grefven och talmannen i enlighet med de derunder framstälda yrkandena
propositioner, först på bifall till hvad utskottet i förevarande punkt
hemstält och vidare derpå att punkten skulle visas åter till utskottet,
samt förklarade sig anse den senare propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad.

Herr Cavalli begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i 1 punkten
af sitt betänkande n:o 2, röstar

J a ;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, visas punkten åter till utskottet.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 52;
Nej — 56.

2 punkten.

Herr Bennich: Den föreliggande frågan är otvifvelaktigt af
jemförelsevis mycket ringa betydelse i pekuniärt hänseende. Den
måste visserligen i någon mån beröra kommuners, landstings och
hushållningssällskaps ekonomiska intressen; men från en annan sida
är frågan af ojemförligt mycket allvarligare betydelse, den moraliska.
Det är nemligen fråga om ingenting mera och ingenting mindre, än
huru vida vissa små städer och platser skola tillåtas att fortfarande,
genom möjligen svekfulla aftal, till egen fördel, undandraga dessa
andra inrättningar den andel i bränvinsförsäljningsinkomsten, som enligt
författningens mening skall dem rätteligen tillkomma. Jag tror, att
om man blundar för så beskaffade underslef af den ena eller den
andra korporationen, så undergräfver man i ganska väsentlig mån den
allmänna aktningen för rätten och detta är farligare än att beröfva
landsting och hushållningssällskap en liten inkomst. Det är ju fullkomligt
bekant, att hvarje stadssamhälle af någon större betydelse
upplåtit bränvinsförsäljningen åt bolag. Dessa bolag äro underkastade

Angående
öfverlåtande
till bolag af
kommuns
rätt att utskänka
och
utminutera
spritvaror.

N:o 13. 14 Onsdagen den 12 Mars.

Angående offentlig kontroll, deras räkenskap och förvaltning revideras af peröfyerlåtande
eoner, utsedda af alla de myndigheter, hvilka hafva något intresse af
^kommuns^ en rotvis fördelning af försäljniugsinkomsten kommer att ega rum.
rätt att ut- Der åter försäljningen af bränvin upplåtits åt enskilda personer, der
skänka och linnés icke någon sådan revision och icke någon sådan kontroll. Det
utminutera låter sig der mycket väl göra, att de mägtige inom samhället ingå
spntvaror. ap..:j me,i en person, att han för bränvinsförsäljningsrätten inom samhället
bjuder en mycket liten summa, i hvilken vederbörande korporationer
få sin andel, men på sidan om detta anbud under hand
förbinder sig att till sin egen kommun lemna flera eller färre tusental
kronor, hvilka sålunda undandragas den lagstadgade fördelningen.

Det är — jag upprepar det ännu en gång — mindre för summans
skull, utan fastmer för den allmänna moralens, som jag anser denna
punkt vara långt vigtigare, än bevillningsutskottet tyckes föreställa sig.
Det är också på denna grund, som jag skulle önska, att kammaren
ville återremittera äfven denna del af betänkandet.

Jag bör tillägga, att utskottet i viss mån erkänt befogenheten af
den motion, som behandlat denna fråga, men utskottet har trott sig
kunna afhjelpa de olägenheter och den orättrådighet, som härflyta af
det närvarande förhållandet derigenom, att utskottet i den följande
4:e punkten af förevarande betänkande, der fördelningen af försäljningsafgifterna
afhandlas, tillägger de städer, hvilka upplåta sin bränvinsförsäljning
åt bolag, en större andel af vinsten, än som förunnas
de städer, hvilka åt enskilda personer öfverlåtit denna försäljning.

Nu är dock händelsen, att denna 4:e punkt, genom hvilken man
velat korrigera hvad som brister i omförmälda hänseende, har andra
betänkligheter emot sig, hvilka gjort, att Andra Kammaren redan afslagit
densamma, och, efter all rimlig anledning, också skall föranleda
Första Kammaren att fatta enahanda beslut. Under sådana förhållanden
komme icke utskottets vackra erkännande åt motionens berättigade
syfte till heders och det vore betänkligt att erkänna orättrådigheten
i den närvarande lagstiftningen, men icke på samma gång
söka, så vidt på Riksdagen beror, afhjelpa detta onda. Derför vågade
jag tro, att det vore mest öfverensstämmande med denna kammares
uppfattning att återremittera denna punkt till utskottet.

Utskottet kan visserligen på en sådan återremiss svara, att, då
Andra Kammaren redan fattat definitivt beslut i frågan, återremissen
endast föranledde hemställan, att jemväl Första Kammaren må fatta
sitt beslut; men utskottet kan också, om utskottet vill fullfölja sin
egen redan uttalade tankegång, förklara att, sedan begge kamrarne
förkastat den i 4:de punkten föreslagna åtgärd att afhjelpa det anmärkta
felet, så ville utskottet åter upptaga frågan beträffande den
2:a punkten och söka göra de rättelser, som äro möjliga. Jag föreställer
mig, att, med den rättrådighet, som genomgår bevillningsutskottets
sträfvanden, utskottet icke skall undandraga sig att, om en
återremiss beslutas, vidtaga de rättelser, som äro af förhållandena
påkallade.

Jag yrkar således återremiss.

N:o i3.

Onsdagen den 12 Mars.

Friherre Barnekow: Efter den utgång, denna fråga fått i Andra
Kammaren, har den siste ärade talaren fullkomligt rätt. Jag tror
också, att det kunde vara skäl att återremittera den föreliggande
punkten för att densamma måtte å nyo behandlas, men, mine herrar,
jag hemställer till eder, huru vida resultatet kan blifva något annat än
en framställning från utskottet, att kammaren måtte fatta sitt beslut.

Efter härmed slutad öfverläggning visades punkten åter till utskottet.

3 punkten.

Utskottets hemställan bifölls.

4 punkten.

Friherre af Ugglas: Förliden lördag fattade Riksdagen ett beslut,
som, om det blir lag, kommer att väsentligt inverka '' på städernas
politiska inflytande. I dag föreligger ett förslag, som kan komma att
utöfva ett ganska väsentligt inflytande på deras ekonomiska ställning.
Detta är ju ett ganska eget sammanträffande. Men ännu mera väckes
uppmärksamheten deraf, att motståndet emot detta förslag kommer från
Andra Kammaren. Det är nemligen ledamöterna från Andra Kammaren
inom utskottet, som reserverat sig emot förslaget och äfven vetat att
genomdrifva sin mening i kammaren. Deremot har icke någon af
Första Kammarens ledamöter inom utskottet hyst den ringaste betänklighet
emot att vidtaga en så genomgripande åtgärd som den här
föreslagna, och detta ehuru, som vi alla veta,i nom bevillningsutskottet
finnas representanter, hvilka, genom sin ställning inom några af våra
större städer, måste ega kännedom om städernas intressen och ekonomiska
förhållanden. Dermed må nu vara huru som helst. Jag skall
emellertid be att, då utskottets betänkande innehåller åtskilliga ganska
ensidiga och vilseledande uppgifter, något närmare få granska detta
betänkande.

Först och främst yttrar utskottet, att bränvinsskatten egentligen
är en skatt till staten, och om man också möjligen kan anse, att den
försäljningsafgift, som grundar sig på 17 och 18 §§ i bräuvinsförsäljningsförordningen,
är en brän vinsska tf, öfver hvilken staten kan förfoga,
så kan väl icke den vinst, som inom bolagen uppkommer, betraktas
såsom en sådan skatt. Emellertid säger utskottet, att, då det icke
funnits lämpligt att hela denna skatt skall ingå till staten, utan en
del tillagts kommunerna, måste man tillse, “att denna skatt fördelas
med hänsyn till de olika kommunernas förmåga att bestrida de utgifter,
som de med nödvändighet måste vidkännas; och undersöker
man hvilka dessa utgifter äro, finner man", säger utskottet vidare, “att
till kommunala utgifter hufvudsakligen få räknas sådana, som afse
fattigvård, folkskola och kyrkliga ändamål1''. Till eu upplysning om i
hvad mån dessa utgifter verkligen äro de “hufvudsakligaste kommunala
utgifterna''1, ber jag att få meddela kammaren, att utgifterna under
dessa tre titlar motsvara 25 procent af de kommunala utgifterna inom.

Angående
öfverlåtande
till bolag af
kommuns
rätt att utskänka
och
utminutera
spritvaror.
(Forts.)

Ifrågasatt
ändring i bestämmelserna

om fördelning
afbränvinsförsäljningsmedlen

m. in.

N:0 13.

Onsdagen den 12 Mars.

Ifrågasatt
ändring i bestämmelserna

om fördelning
af bränvinsförsäljningsmedlen

m. in.

(Forts.)

städerna, men deremot 90 procent af de kommunala utgifterna inom
landsbygden. Deraf framgår att är det en sanning, att om dessa utgifter,
hvad landet beträffar, äro de hufvudsakligaste, så är det ett fullkomligt
misstag beträffande städerna. Utskottet hade sjelft kunnat förvissa
sig härom, om det fortsatt sina forskningar i 1887 års statistik om
kommunernas finansiella ställning. Der finnas siffror uppgifna, som bestyrka
detta förhållande.

Utgifterna under ifrågavarande 3 titlar inom städerna och inom
landtkommunerna uppgingo 1887, såsom utskottet mycket rigtigt uppgift,
till 8,984,955 kronor för städerna och 21,280,389 kronor för
landtkommunerna. Betänker man emellertid, att dessa närmare 9
millioner kronor skola fördelas på 850,000 personer, som äro städernas
invånare, då deremot de 21 millionerna skola fördelas på landsbygdens
3,800,000 inbyggare, så finner man, att redan dessa utgifter
trycka vida mindre på landsbygdens än på städernas befolkning, och
om utskottet hade velat fortsätta sina forskningar, hade utskottet fått
reda på, att städerna hafva en massa med andra kommunala utgifter,
hvilka icke hafva någon motsvarighet på landet, som utskottet fullkomligt
ignorerat. Jag vill i detta afseende icke besvära kammaren
med några speciella siffror, men jag ber endast få nämna, att dessa
utgifter, till hvilka jag räknar hela domstolsväsendet inom städerna,
magistrat och rådhusrätt och polisbevakning, fångvård, uppbördsverk
äfvensom städernas skyldighet att genom anskaffande af lokaler uppehålla
elementarundervisningen, m. m., uppgingo år 1887 till ett belopp
af icke mindre än 26,509,540 kronor. De bland dessa utgifter, som
hafva någon motsvarighet på landsbygden, såsom t. ex. sundhetsvården,
allmänna byggnader m. in., uppgingo derstädes till 2,974,852
kronor. Om jag nu tillägger här ofvan omnämnda utgifter för kyrkliga
ändamål, fattigvård och folkskola, får jag ett sammanlagdt utgiftsbelopp:
för städerna af något öfver 35 millioner kronor, att fördelas
på 850 tusen personer, samt för landsbygden af något mer än
24 millioner kronor, fördelade på 3,800,000. Nu måste man dock
från dessa utgifter afräkna de inkomster af statsmedel eller af annan
allmän natur, kommunerna åtnjuta, nemligen statsbidrag till folkskolor
och hufvudsakligen särskild! för städerna inkomst af bränvinsförsäljning,
tolagsersättning, hamnumgälder m. fl. Räknar man i hop
alla dessa inkomster, representera de för städerna ett belopp af omkring
8,700,000 kronor och för landsbygden 3,700,000 kronor, efter
afdrag hvarutaf återstår en utgiftssumma för städerna af 26,700,000,
fördelade på 850,000 personer, och för landsbygden af 20,500,000,
fördelade på 3,800,000 individer. Sålunda falla på hvarje stadsinvånare
31 kronor 46 öre och på hvarje person på landet endast 5
kronor 28 öre. Kan man då, mine herrar, påstå, att städerna på
något vis äro mera fördelaktigt lättade i detta hänseende än landsbygden?
Kan det ligga någon rättvisa i att man, för att förbättra
landsbygdens ställning, ovilkorligen skall försämra städernas.

Jag vill vidare fästa uppmärksamheten på en omständighet beträffande
dessa bränvinsmedel. Det är myeket sant, att dessa vinst -

N:o 13.

Onsdagen den 12 Mars.

■medel representera ett mycket stort belopp, men huru hafva dessa
vinstmedel på många ställen tillkommit? Beträffande Stockholm kan
jag upplysa, att staden nödgats, för att få fria händer att sköta denna
rörelse, inlösa en mängd gamla rättigheter att försälja bränvin. Denna
inlösning representerade från början en årlig pensionsstat för Stockholm
af icke mindre än 134,000 kronor, hvilket belopp för närvarande
nedgått till omkring 85,000 kronor. Det är sålunda genom en ganska
stor uppoffring, som det för Stockholm varit möjligt att åstadkomma
ett bolag för försäljning af bränvin och erhålla den stora vinst, hvarom
vi här tala. År det nu billigt, att andra skola skörda frukten af
denna uppoffring?

Jag tillåter mig vidare fästa uppmärksamheten derpå, att under
de sista 10 å 15 åren hafva ekonomiska författningar utkommit, hvilka
högst betydligt inverkat på stadens ekonomiska förhållanden. Jag ber
att i detta afseende få erinra om byggnadsstadgan, helsovårdsstadgan
och brandstadgan. Hvad deri första af dessa stadgar beträffar, hafva
städerna derigenom nödgats vidtaga en hel del regleringar- af större
eller mindre omfång och, för att kunna genomföra dessa och andra
stora och vigtiga företag, fått ganska betydligt skuldsätta sig. Denna
skuldsättning hafva städerna vägat göra i den förhoppning, att de
skulle för framtiden kunna påräkna de inkomster, som de hittills fått
uppbära, och att icke någon fråga skulle uppstå att beröfva städerna
en väsentlig del af dessa inkomster och derigenom försvåra möjligheten
för dem att göra rätt i afseende på de förbindelser, som de iklädt sig.

Bär har vidare blifvit sagdt, att det skulle vara skäl att genom
bränvinsförsäljningsafgiftens inskränkning göra städerna mindre intresserade
för hela denna affär och sålunda befordra nykterheten.
Först och främst vill jag i största korthet fästa uppmärksamheten på,
att oaktadt städerna ju ega ett ganska stort ekonomiskt intresse förknippadt
med bränvinsförsäljningen, har just genom det sätt, hvarpå
boiagsinstitutionen så småningom utvecklat sig, ett ofantligt mycket
bättre förhållande i alla afseenden inträdt. Jag tror, att man kan
med glädje erkänna, att, under dessa sista 14 år, superiet inom städerna,
för öfrigt äfven inom hela landet, i väsentlig mån aftagit. Det kan
ju vara intressant att, såsom ett litet bevis härpå, nämna, att här i
btockholm konsumtionen per individ, sedan bränvinsbolaget inrättades,
sjunkit med hälften.

Skulle nu inkomsterna af denna bränvinsrörelse tagas bort från
städerna, så vill jag väl hoppas, att de icke skulle frestas att, genom
en ökad bränviusförsäljning, återvinna hvad man tagit ifrån dem.
Denna frestelse ligger verkligen mycket nära till hands. Jag tror
sålunda icke och vill för min del icke heller vara öfvertygad om, att
eu minskning i städernas nuvarande inkomster af bränvinsförsäljningen
skulle leda till ett förminskande af superiet. Jag antar, att, såsom
frågan nu föreligger, dess öde måtte vara vid denna riksdag afgjordt,
och det har ju må hända varit onödigt af mig att sålunda besvära
kammaren med något yttrande, men jag har ansett, att utskottets betänkande
innehåller så många vilseledande och origtiga uppgifter, att
jag velat fästa kammarens uppmärksamhet på desamma.

Första Kammarens Prat. 1890. N:o 13.

Ifrågasatt
ändring i bestämmelserna

om fördelning
afbränvinsförsäljningsmedlen

m. m.
(Forts.)

N:o 13.

Ifrågasatt
ändring i bestämmelserna

om fördelning
afbränvinsförsaljningsmedlen

m. m.

(Forts.)

18 Onsdagen den 12 Mars.

För min del vågar jag anhålla om afslag på utskottets hemställan
i denna punkt.

Herr Stråle: Hå denna fråga förevar till behandling inom utskottet,
uppträdde herr Carlson och yttrade bland annat: “Utskottet
anser, att en jemnare fördelning af dessa medel än den nuvarande bör
söka''uppnås, men öfvergår genast till den åsigten, att all afkastning
af bränvinshandteringen egentligen är “en statsskatt, som helt och
hållet borde tillkomma staten11. Detta är åtminstone en princip, ehuru
jag icke delar den åsigten. — Han säger vidare: “Hade utskottet vidhållit
denna åsigt, skulle äfven jag för min del instämt deruti11, men
då utskottet i dess ställe vill göra skatten till en kommunalegendom
för hela landet, “anser jag, att både motiv och rättsgrund äro öfvergifna“.
Herr Carlson anför åtskilliga enligt min uppfattning tungt
vägande skäl för att utskottets förslag icke bör bifallas. Bland annat
säger han: “Skall emellertid en ytterligare inskränkning göras i städernas
inkomst af bränvinshandeln, borde åtminstone en grundlig utredning
föregå beslutet, och en dylik utredning kan enligt min åsigt icke
bevillningsutskottet medhinna på den korta tid, det har sig tillmätt,
och med den mängd olikartade frågor, det har att handlägga, utan
torde lämpligast genom Kongl. Maj:ts försorg höra verkställasoch
vidare, att “en noggrann undersökning borde vidtagas för att utröna,
hvad verkan 1885 års förordning haft såväl med afseende på bränvinskonsumtiouen
som i stads- och landtkommuuers ekonomi, äfvensom
hvad verkan den nu föreslagna förändringen skulle medföra/'''' På de
af herr Carlson anförda skäl och äfven med åberopande af hvad nyss
föregående talare anfört vågar jag uttala, att utskottets förslag äi
obilligt, och yrkar jag för min del afslag å detsamma.

Herr Wieselgren: Det är icke många dagar sedan bär i kammaren
visades medelst uträkning, hvilken stark del städerna både i kammarens
sammansättning, ehuru grundlagen icke derinom tillerkände dem
något synnerligt utrymme. Rätt egendomligt är, att strax efter dessa
uträkningar framkommer ett betänkande från ett åt Riksdagens utskott,
som på ett synnerligen kraftigt sätt illustrerar betydelsen af dessa uträkningar.
Här är fråga om eu ganska vigtig ekonomisk ratt för
städerna; och bland utskottsledamöterna från Första Kammaren, der
stadsintresset ju skulle göra sig så synnerligen starkt gällande, hbjes
nu icke en enda röst mot ett förslag, som afser att utan någon egentlig
anledning och utan några grundade skäl göra inskränkning i denna
städernas rätt. Jag ber att kammaren ville vid möjligtvis kommande
tillfällen hafva detta lilla faktum i minnet, ty jag tror, att det förtjena!1
det. — Man säger mig dock, att den egendomliga företeelse, på hvilken
jag vågat fästa kammarens uppmärksamhet, skulle bero på eu särskild
omständighet. Härpå har jag icke velat tro, men jag såg sedermera
samma tydning förekomma i tidningspressen, och den spieds, den upprepades
från ''alla håll; och, som det ända sedan Esaus dagar vant
ett faktum, att man kan sälja sin förstfödslorätt för en grynvälling,
fann jag mig slutligen tvungen att skänka någon uppmärksamhet åt

N:o !3.

Onsdagen den 12 Mars.

det der talet, att det anmärkta, i och för sig svårtydda förhållandet
skulle bero på en “tyst öfverenskommelse11. Det skulle vara fråga om
en qvittning mellan städernas politiska och ekonomiska rätt. Resultatet
skulle föreligga i ett beslut sistlidne lördag och skulle komma att
föreligga i ett beslut af i dag. Jag lemnar nu derhän, huruvida dessa
uttydningar äro rigtiga eller icke, men jag ber att för min del få uttala
en varning för hvarje sådant sätt att gå till väga — det må nu
vara riktigt eller i förevarande fall ogrundad!, det antydda påståendet.
Det är icke en god väg, de tysta öfverenskommelsernas, och den leder
icke till önskliga mål. Vi måste hafva “klara papper11. Vi måste
veta, huruvida det är allvarliga saker, som föreläggas oss från de
förtroendekorporationer, som utskotten anses vara. Det måste vara i
utskottens motivering, skälen för hvarje deras hemställan skola sökas
och icke i hemliga aftal.

Men om jag nu eftersöker skälen i detta utskottets betänkande
— med det lojala antagandet att utskottet har grundat sin hemställan
på dem — huru skall jag då bedöma dem?

För att icke upprepa redan sagda saker, ber jag att i hvad han
anfört få instämma med den förste ärade talaren, friherre af Ugglas.
Utskottet försöker att deducera utskänkningsafgiftens egenskap af att
vara en skatt till staten. Jag undrade litet öfver hvad detta skulle
betyda, hvilken anledningen vore, att just denna deduktion försöktes.
Äfven härom fick jag upplysningar utifrån. Man påstod att den skulle
läggas till grund för och inverka på åtgörande! af eu blifvande fråga,
nemligen frågan huru vida denna utskänkningsafgift vore att hänföra
till sådan bevillning, som sorterar under 65 § riksdagsordningen. Jag
skall för min del icke i förväg upptaga denna fråga till behandling.
Jag ber endast att äfven härvid få åberopa det yttrande, som friherre
af Ugglas nyss hade, då han påpekade att, äfven om man ansåge att
försäljningsskatten vore en skatt till staten, vore dermed icke afgjord
frågan om den väsentligaste delen af städernas inkomster, nemligen
vinstmedlen, på bolagsrörelsen. Om dem kunna vi väl icke inom Riksdagen
votera gemensamt.

Här förekommer emellertid i utskottets betänkande ett yttrande,
hvarpå jag vill fästa kammarens uppmärksamhet, Der står, att man
i sedlighetens intresse ej vågat göra försäljningen af en så lätt missbrukad
artikel fri. Jag tager fasta på detta uttryck. För min del
är jag öfvertygad om dess fullkomliga sanning. Men från detta förhållande
deducerar jag en sats, som, jag vill påstå det, har sin betydelse
och icke kan anses vederlagd af deri följande eftersatsen i betänkandet,
att, ehuru skatt lagts på försäljningen och denna skatt
öfverlemnats till kommunerna, detta icke torde kunna förändra de
genom försäljningen inflytande medlens natur att egentligen tillkomma
staten. Mot sjelfva slutledningen skall jag af förut berörd anledning
icke nu opponera mig; men jag påstår, att då utskottet erkänner, att
denna vara, om hvilken är fråga, är eu så farlig vara, att staten
icke vågar lemna försäljningen af densamma fri, följer deraf, att de
kommuner, hvilka ex nobili officio få öfvertaga försäljningen af henne,
höra hafva någon rättighet att begära skadeersättning. Jag har

Ifrågasatt
ändring i''bestämmelserna

om fördelning
afbrånvinsförsäljningsmedlen

m. m.
(Forts.)

N:0 13.

Ifrågasatt
ändring i bestämmelserna

om fördelning
af bränvinsförsäljningsmedlen

m. m.

(Forts.)

Onsdagen den 12 Mars.

verkligen mindre intresse för den finansiella än för den sedliga sidan
af denna fråga. Jag är öfvertygad, att om icke bränvinet funnes,
skulle städernas finanser, oaktadt de många utgifter, som tynga städerna,
vara ganska goda. För mig är den vigtigaste sidan icke den
inkomst, som bränvinet tillför städerna, utan den stora skada, som försäljningen
deraf i kommunerna och speciel i stadskommunerna medför.
Och jag säger, att i all rättvisas och billighets namn får icke
detta förbises, utan städerna måste hafva ovilkorlig rätt att af den
stat, som erkänner att försäljningen af varan är så farlig, att den
icke för göras fri, fördra en skälig skadeersättning derför, att de
åtaga sig försäljningen.

Längre fram i utskottets betänkande förekommer ett yttrande af
innehåll, att bränvinsförbrukningen skulle inskränkas, om man genom
att minska städernas inkomster af bränvinskandeln gjorde denna för
dem mindre lockande. Man borde således taga all inkomst af bränvinsitandeln
från städerna för att dermed befrämja nykterheten. Jag påstår,
att detta icke är möjligt, för så vidt icke en förutsättning, hvilken
utskottet icke med ett enda ord har vidrört, inträffar. Den enda
möjlighet för att städerna skulle kunna inom sina porter förbjuda all
bränvinshandel beror derpå, att staten sjelf föregår med godt exempel
och för hela riket utfärdar bränvin sförbud; ty, så länge bränvinet får
tillverkas och försäljas i riket, är det alldeles orimligt att antaga, det
städerna, som just äro rikets handelsplatser och hafva sin tillvaro och
sin tillväxt på denna grund, skulle kunna i detta särskilda fall strejka
och säga: “nej, staten stiftar sådana lagar och medgifver sådana förhållanden,
att vi icke kunna vara med om att tillvarataga den uppgift,
som är oss af staten anförtrodd!" Jag har många gånger i Andra
Kammaren hört mycket insigtsfulla och välmenande landtman drifva
den läran. Men det hjelpa- icke, den är fullkomligt orimlig. Så nykterhetsvän
jag är, skulle det aldrig kunna fälla mig in att tro, det
något slags förmån för nykterheten skulle åstadkommas deraf att
städerna frånhändas sina inkomster af bränvinshandeln. Först bränvinsförbud,
må de sedan försvinna; men icke så länge bränvinet får
tillverkas ocli försäljas i landet, Yi hafva något så när faktiska bevis,
hvart det skulle leda, om en stad verkligen ville vara så ädelt oklok
att begagna sig af sin formella rätt att förbjuda bränvinsförsäljningen
inom sina råmärken. Det är icke många år sedan det så kallade
bränvin skr ig et rasade. Då gälda det dock icke å ena sidan förbud
och å den andra f örsäljning, utan det gälde endast priset. Här finnas
säkerligen många af kammarens ledamöter, som minnas de talrika
flottiljer, som passerade utanför Riksdagens fönster till Reymersholm,
att der förse sig med "billigt bränvin". Om en stad skulle förbjuda
brän vinsförsäljning inom sitt område, skulle deri första följden af detta
aktningsvärda beslut blifva den, att bränvinshandel öppnades öfverallt
utanför stadsgränsen. Denna affär skulle bära sig alldeles förträffligt
och medföra stor penningvinst för dem, som drefva den.
Städerna skulle blifva garnerade med krogar. Skulle då häraf uppstå
någon fördel för landsbygden? Nej, det tror jag icke. Skulle
fördel uppstå för städerna? Omöjligt. Den supande stadsbefolknin -

Onsdagen den 12 Mars.

No 13.

gen skulle supa lika friskt som förut. Hela följden af den nykterhetsvänliga
anordningen skulle bli den, att krogarne icke längre lemnade
någon inkomst till de kommuner, som finge dragas med olägenheterna
af dem och uppbära tyngsta skadan af denna nya trafik.
Påståendet om nykterhetens främjande genom indragning af städernas
bränvinsinkomster är fullkomligt ohållbart; frågan härom ställer sig,
enligt min tanke, icke såsom någon slags nykterhetsfråga, har icke det
minsta att göra med sedligheten i städerna, utan är helt och hållet
ekonomisk. Dock ber jag få fästa uppmärksamheten på den stora
fara, som skulle uppstå för sedligheten, om, såsom en föregående
talare påpekat, man, genom att på det här sättet minska städernas
inkomster af bränvinshandeln, förmådde dem att frångå den tanke,
som ligger till grund för det så kallade göteborgssystemet — detta
system, hvilket, jag vågar säga det, inom mest alla länder i verlden
tillvunnit sig eu aktningsfull uppmärksamhet. Detta system är grundadt
icke i ekonomiskt, utan i sedligt intresse af menniskoälskande,
praktiske män, af arbetarevänner, hvilka torde hafva gjort sig förtjente
af allas vår vördnad. De hade aldrig tänkt sig denna bränvinshandel
förenad med så kolossala inkomster, som den visade sig medföra.
Men under alla de år, som bolagssystemet tillämpats i rikets två
största kommuner, har det visat sig att bränvinsförbrukningen derinom
nedgått; och, om det ock i viss mån är en vacker följd af
nykterhetssträfvandena, är det i sanning jemväl ganska säkert också
en följd af det höga pris, utskänkningsbolagen, utan afseende på risken
för konkurrens, hafva hållit på den farliga varan. Jag vill icke tro
att man, åtminstone i de främsta kommunerna, der känslan af den
sedliga uppgiften och det stora ansvaret företrädesvis skall komma att
göra sig gällande, skulle så snart frångå detta systems sedliga grundtanke;
men jag är ganska oviss om, huru det skulle komma att ställa
sig i de små stadskommunerna; i en nyss föredragen punkt, som kammaren
till utskottet återremitterat, förekom en, just icke vacker antydan
om, huru man kan gå till väga i små städer. De hafva må
hända icke såsom städer någon stor betydelse, men de hafva stor betydelse
såsom medelpunkter för hvar sitt handelsområde, och det
skulle derför från dem kunna utbreda sig en farlig moralisk smitta
öfver icke små delar af vårt land under förutsättning endast, att man
i dessa städer sänkte bränvinspriset för ätt derigenom taga igen hvad
man genom lagstiftningsåtgärder förlorat. Jag ber att få yrka afslag
på utskottets betänkande.

Herr Lithander: Jag anhåller få gifva till känna att då denna

fråga förelåg till behandling i utskottet, framhöll jag de skäl mot bifall
till motionärernas anspråk, hvilka jag hade att andraga. — Ett
af dessa skäl var det, att alldenstund städerna i högre grad än landtkommunerna
drabbas af de obehag och de olyckor, superiet medför,
böra de ock få behålla största delen af inkomsten. Ett annat skäl
är det, att städerna i många fall iklädt sig ganska stora förpligtelse!’,
då det gäll att åstadkomma dyrbara kommunikationsleder, såsom jernvägar
o. d., hvilka äro lika mycket till landsbygdens som städernas

Ifrågasatt
ändring ibestämmelserna

om fördelning
af bränvinsförsäljningsmedlen

m. m.
(Forts.)

N:o 13. 22 Onsdagen den 12 Mars.

Ifrågasatt nytta. Att jag emellertid icke kom att reservera mig mot utskottets
stämmelserna beslut, ocb således kan anses hafva gjort ett ganska lamt motstånd,
om fördel- berodde dels på eu tillfällighet, dels derpå att jag icke kunde lemna
ning afbrän- utan allt afseende de skal, som motsidan anförde, enär desamma i
vinsförsälj- många afseenden voro rätt beaktansväi’da. •—Derjemte kan jag nämna,
ningsmedlen jag par min alldeles särskilda mening om nyttan af dessa bränvins(Forts.
) medel. Jag anser det nemligen icke för någon lycka, att staten och
städerna hafva att påräkna dessa bränvinsmedel såsom en stor och
snart sagdt oumbärlig inkomst, ty det är klart, att man icke gerna
ser att summorna gå ned, hvilket är liktydigt med en önskan att
superiet skall fortfara. — Jag ber få tillkännagifva, att jag emellertid
kommer att rösta mot utskottets förslag.

Hvad beträffar den siste talarens antydan om att man i den omständigheten
att Första Kammarens ledamöter icke reserverat sig,
skulle se en beträffelse på tillvaron af den tysta öfverenskommelse,
som omtalats i tidningarne, får jag säga, att jag har mig ingenting
bekant om någon slags öfverenskommelse. Insinuationen får alltså stå
för talarens egen räkning. Jag fritager mig sjelf, och jag är viss om
att jag lika tryggt äfven kan fritaga mina kamrater inom utskottet
från sådana motiv för deras deltagande i beslutet. — Jag har intet
yrkande att göra.

Herr Reuterswärd: Då den oförmodade händelsen har inträf fat,

att Andra Kammaren, hvarifrån motionerna utgått, och hvarpå
utskottets betänkande grundar sig, afslagit den gjorda framställningen,
erkänner jag villigt, att Första Kammaren har ännu mindre skäl att
hålla strängt på den föreslagna förändringen; men jag ber att icke
dess mindre få säga, att jag för min del tror, att det hade varit i
städernas välförstådda intresse att antaga detta moderata förslag, för
att icke dessa motioner ständigt och jemt skola återkomma; hvaraf
följden kan blifva ganska ödesdiger för städerna, om man icke beaktar
förhållandena i tid. Den lilla dividend af dessa medel, som utskottet
föreslår att tilldelas landsbygden, har nog sina skäl för sig. Det är
icke städerna ensamt, som hafva eu tung fattigvård, det är icke städerna
ensamt, som hafva stora utgifter i både ett och annat fall, som
städerna betacka genom dessa bränvinsmedel, och det är också säkert,
att en stor del af den vinst, som tillkommer städerna, inflyter från
landsbygdens invånare. Men, som sagdt, jag håller icke strängt på
förändringen. Tro herrarne, att man vinner målet säkrast genom att
vid denna riksdag afslå motionerna, skall det icke vara mig emot, och
jag skall icke ens yrka bifall till utskottets hemställan.

Då jag har ordet, måste jag på det allra bestämdaste protestera
mot den insinuation, som en talare nyss tillät sig, och till hvilken han
sade sig hemtat sina upplysningar utanför Riksdagen. Han nämnde, att
det skulle hafva varit en tyst öfverenskommelse emellan dem som förliden
lördag röstade för en begränsning af städernas rösträtt vid riksdagsmannaval
och de som nu önska att städerna måtte dela med sig
af bränvinsmedlen och medelst denna öfverenskommelse genomdrifva
sina planer, förmodligen menade han konstitutionsutskottets och bevill -

N:o 13,

Onsdagen den 12 Mars.

ningsutskottets ledamöter. - Med anledning häraf får jag säga herrarne,
att, mig veterligt, har icke ett enda samtal dem emellan i dessa
frågor egt rum, och det är temligen djerft att komma med sådana
förnärmelse!- mot Riksdagens utskott, och tillbakavisar jag dem på det
allra bestämdaste. Vi hafva sannerligen inför Gud icke haft för afsigt
att göra någon kompromiss med det förslag, som förliden lördag
vann bifall inom kamrarne. Det är bättre att hemta sina uppgifter
från säkrare håll än utifrån, och allra minst bör man begagna dem
såsom medel att tillrättavisa ett utskott. Man behöfver icke heller
gå tillbaka till Esaus dagar för att gifva skäl för sin åsigt. Den ärade
talaren säger, att städerna äro väsentligen beroende af dessa inkomster.
Ja, det är möjligt att det fins städer, som hafva gjort sig beroende
af dessa inkomster, men dessa städer hafva handlat oförståndigt härutinnan,
ty Riksdagen har aldrig garanterat dem att evinnerligen få
behålla dessa medel. Det kan göras ändring deri af hvilken Riksdag
som helst, och städerna böra icke för all framtid bygga sina förhoppningar
på dessa inkomster. Jag har, som sagdt, lör min del ingenting
emot att kammaren afslår utskottets betänkande, men det skall
åtminstone vara på andra grunder än dem, som af en och annan
talare här uppgifvits.

Herr Wallberg: Då jag icke låtit anteckna mig såsom reser vant,

ber jag att få tillkännagifva, att jag inom utskottet yrkat afslag
å frågan. Detta afslag yrkar jag äfven här och hoppas, att det må
blifva kammarens beslut. — De insinuationer, som här blifvit gjorda,
äro redan af föregående talare besvarade, och behöfver jag derför icke
derom yttra något. Jag ber, som sagdt, att få yrka afslag å frågan.

Friherre Barnekow: Efter den utgång frågan fått i Andra Kammaren,
tyckes det icke vara mycket skäl att mera tala om densamma,
och jag skall icke heller göra något yrkande. Men det har blifvit
fälda sådana yttranden i denna kammare, att jag icke kan underlåta
att något bemöta desamma.

Här har bland annat sagts, att landtmännen vilja taga ifrån städerna
några fördelar och gifva dessa åt landsbygden, och att vi skulle
vilja vältra våra skatter öfver på andra skattskyldige. Dessa påståenden
har jag ofta hört och jag kan derför icke underlåta att här
bemöta desamma, då de, enligt min tanke, äro långt ifrån rigtiga.
Landtmännen vilja endast att skatterna skola fördelas jemnare efter
förmågan att kunna bära dem.

Om herrarne genomläsa utskottets betänkande, så förklarar utskottet
från första början, att bränvinsskatten är en stats-skatt, och
det är den ju. De medel, som betalas för bränvin, de äro en skatt
till staten. Det är åtminstone min uppfattning, och jag vet icke om
den kan vederläggas. Vi hafva ju tillverknings-skatt och försäljningsskatt.
Tillverkningsskatten ingår till staten, och den andra afstår staten
till kommunerna för att de skola sköta bränvinshandeln. Slutligen
komma vi till vinstmedlen, hvilka uppstå på bränvins-försälj ningen.
Men äfven dessa medel äro egentligen en skatt, som skulle om man

Ifrågasatt
ändring i bestämmelserna

om fördelning
afbränvinsförsäljningsmedlen

m. m.

(Forts.)

N:o 13.

Ifrågasatt
ändring i bestämmelserna

om fördelning
af bränvinsförsäljningsmedlen

m. m.

(Forts.)

Onsdagen den 12 Mars.

vågade göra bränvinsförsäljningen fri, läggas på tillverkningen och dåkomme
staten till godo, men det är endast emedan man ej vågar åt
nykterhetsskäl göra denna försäljning fri, som staten har afstått dessa
medel till de kommuner, som ombesörja nämnda försäljning, hvilka
numera hufvudsakligen äro städerna. Denna skatt kan således mera
betraktas som ett statsbidrag till kommunen, och böra då dessa medel
också fördelas jemnare, än hvad nu är förhållandet de olika kommunerna
emellan, ty som det nu är hafva städerna, som jag skall visa, allt för stor
andel derutaf i förhållande till sina kommunala utgifter, och skola dessa
medel fördelas till kommunen, anser utskottet att de ej kunna användas
bättre än till lindrande af fattigvården. Nu betalar till exempel Stockholms
stad enligt senaste statistik 77 kronor om året för hvarje fattighjon,
men har, om bränvinsmedlen dertill användas, SO kronor för hvarje
fattighjon. Huru är förhållandet i detta afseende på landsbygden ?
Jo, der utgör kostnaden för hvarje fattighjon 33 kronor om året, men
om bränvinsmedlen användas dertill, uppgå de till icke mer än 4 kronor
50 öre. Alltså har Stockholm hela sin fattigvård betäckt med
dessa medel. En annan kommunal utgift är folkskolorna, men der hafva
såväl landsbygden som städerna statsanslag, vidare komma utgifter till
kyrkan, som äfven land och stad båda hafva att betala, enligt statistiken
omkring 10 millioner kronor om året till presterskapet, men äfven
här drager landet den drygaste delen, beräknad efter bevillning.

Hvad vidare polisen angår, kostar den i Stockholm 30 öre på
hvarje bevillningskrona. Jag betalar till fjerdingsmannen å min hemort
20 öre på hvarje bevillningskrona, men jag hemställer till herrarne,
om jag är bättre skyddad af denne fjerdingsman, som jag endast ser,,
när han kommer och skall indrifva någon skatt, än I häri Stockholm
ären af eder goda polis. I städerna förekomma visserligen äfven andra
utgifter, såsom till exempel till magistraten och stadsfullmägtige. Men
så har ock Stockholm jemte åtskilliga andra städer en inkomst i de så
kallade tolagsmedlen. Det är äfven en skatt, som staten afstått till
kommunerna, och den är, hvad särskild! Stockholm beträffar, en ganska
betydlig inkomstkälla; och staden kan dermed betala både sin polis
och sin magistrat. Den siste talaren behagade fördela utgifterna lika
på hela folkmängden. Men det är enligt min förmening ej rätt, ty
städerna äro i allmänhet rikare än landsbygden, som synes af den påförda
bevilhiingen. Der finnas de flesta fattige i landet, under det
att i städerna flertalet äro rika. Åtminstone har jag icke funnit under
de 13 år jag varit i hufvudstaden, att här är ondt om penningar.

Derefter upptaga städerna kostnader för vägar, gator och torg.
Fingo äfven vi taga upp vägar, gator och torg på landet, så skulle vi
få en betydligt högre kommunalskatt än den vi nu hafva och som är
i regeln mycket högre än den är i städerna; fördelas de senast
utdebiterade kommunalskatterna på de olika skattskyldige i städerna
och på landet, betala täderna i medeltal 5 kronor på hvarje bevillningskrona,
då landsbygden betalar 7 kronor för inkomst och 14 kronor
på hvarje bevillningskrona för jordbruksfastighet.

Vidare upptaga städerna renhållningen. Tro herrarne icke, att
också vi på landet hålla rent? Men det få vigöra sjelfva. Kommer

Onsdagen den 12 Mars.

N:o 13.

man ut eu morgonstund klockan 10 på Stockholms gator, så begär
man att de skola vara rena och lina. Icke kan man väl tro, att de
skola göras rena för ingenting.

Så kommer en annan post, nemligen gatubelysningen, som städerna
upptagit bland sina utgifter. Men så är här också ljust och
vackert, och icke heller kan man få det utan stora omkostnader. På
landet finnes intet motsvarande.

Samma är förhållandet med vattenledningen.

Vidare kommer brandväsendet. I detta afseende är det på landet
så ordnadt, att vi få släcka eldsvådorna sjelfva. Här ombesörjer
brandcorpsen allt detta. Det är derför icke alls underligt, om alla
menniskor nu för tiden vilja flytta in i städerna, der de hafva allt sådant
beqvämt och billigt, så att vi på landet slutligen lida brist på
både penningar och folk, under det att våra egentliga kommunalskatter
till fattiga, skola och kyrka äro betydligt ''drygare.

Slutligen har man sagt, att om städerna drifva handel med bränvin,
så må de ock hafva skälig ersättning derför. Vi gifva dem ju
också större andel i denna vinst än landsbygden har. Dessutom säger
man, att städerna hafva så mycket obehag af denna bränvinsförsäljning.
Tro herrarne icke, att äfven vi hafva obehag deraf, då vi få
bränvin från städerna, och då är det väl ock rättvist, att vi få en
motsvarande andel af dessa medel. Man har äfven sagt, att det vore
väl, om städerna kunde bli af med denna försäljning, och att städerna
ganska mycket beklagat sig deröfver. När fråga var att genom lag
förbjuda utskänkning af bränvin om söndagarne^ var det just i städerna
och särskildt i Stockholm, der det ansågs omöjligt; man kunde möjligen
stänga de sämre krogarne, men Berns salong och Hasselbacken,
det var omöjligt.

Men skola vi hafva nykterhet i vårt land, så skall föredömet
deruti gifvas uppifrån, ty det är derifrån exemplen tagas, och kan jag
icke stänga Blanches café, Berns salong och Hasselbacken om söndagarne,
så kunna ej heller de andra utskänkningsstäilena förbjudas.

Efter den utgång föreliggande fråga fått i Andra Kammaren, har
hon nu fallit, hvadan jag icke gör något yrkande. Jag har visserligen
ännu många argument qvar till försvar för utskottets förslag,
men dem spar jag till nästa gång, då denna fråga möjligen återkommer.

Herr Törnebladh: Jag skall icke länge upptaga kammarens tid,
helst då diskussionen varit så långvarig, men jag anser mig dock böra
belysa några förhållanden, som det torde vara angeläget att taga i
närmare betraktande. Icke heller skall jag inlåta mig på någon jemförelse
mellan förmögenhetsförhållandena i städerna och på landet, i
hvilket afseende den siste ärade talaren verkligen gifvit de förra, hvad
jag skulle vilja kalla “för mycket blommor". Jag skall egentligen
sysselsätta mig med de olika förhållanden, som kunna antagas nu råda
emot år 1885, då bränvinsmedlens fördelning ordnades.

Man har sagt, att det vore skäl att nu värja sig för de ständigt återkommande
motionerna om en förändrad fördelning af bränvinsmedlen.
Jag är icke alldeles säker att utskottets motivering, sådan den här

Ifrågasatt
ändring i bestämmelserna

om fördelning
af bränvinsförsäljningsmedlen

m. m.

(Forts.)

N:o H.

Ifrågasatt
ändring i bestämmelserna

om fördelning
af bränvinsförsäljningsmedlen

m. m.
(Forts.)

Onsdagen den 12 Mars.

blifvit affatta*), innebär någon verklig garanti för att, om man nu
skulle antaga utskottets förslag, det ofta upprepade motionerandet i
denna fråga med ens skulle afstanna. Ty då utskottet säger, att
städerna gynnats på landtkommunernas bekostnad, men likväl anser
obilligt att beröfva städerna allt för stor del af denna utaf dem påräknade
tillgång och på den grund tillstyrker endast en tiondedels
minskning deri, så torde väl i detta förslag icke ligga något löfte för
framtiden, att det dervid skall stanna, utan är det snarare sannolikt
att, när man nu framhållit principen, man nästa gång vill taga bort
ännu en tiondedel o. s. v. Derför tror jag icke, att det är större
säkerhet nu än efter år 1885. Tvärt om! Nämnda år ordnades bränvinsmedlens
fördelning efter en proposition från regeringen samt efter
en fullständig utredning, långa debatter i båda kamrarne och slutligen
genom sammanjemkning af kamrarnes olika beslut. Den principiella
delen af frågan blef således då ganska fullständigt utredd, ja, såvidt
jag kan förstå — vare detta sagdt utan något klander mot utskottet
— mycket fullständigare och noggrannare utredd än som skett eller
kunnat ske i detta betänkande. Sedermera har icke en så beskaffad
principiel utredning tillkommit, som visar nödvändigheten åt ett olika
förhållande. Nu skulle man visserligen kunna säga att den omständigheten
tillkommit, att den förut genomförda fördelningen i afseende på
nykterheten icke visat sig medföra de verkningar, som man möjligen
åsyftat. Jag vill icke djupt inlåta mig på denna fråga, men så mycket
torde dock vara konstateradt, att under de fem år, som nu förflutit,
nykterheten har befrämjats, i stället för att superiet skulle hafva tilltagit,
och detta icke minst genom de anordningar, som i städerna äro
vidtagna. Det är ju ganska beklagligt —• det måste erkännas — att
en del af de tillgångar, som användas till kommunala ändamål, tages
från det ifrågavarande hållet, men då är det ju bättre, att det sker
med ordning och reda samt med blicken stadigt fäst på det mål man
vill nå, än att genom en annan lagstiftning ett motsatt förhållande
skulle kunna inträffa.

Vidare kan det ju ock sägas, att det visat sig, att från denna
tid utgifterna för landtkommunerna i så hög grad tilltagit, att det
vore billigt att, för att hjelpa dem härmed, städerna afstode någon
del af bränvinsmedlen. I detta afseende ber jag att få anföra några
siffror, som synas mig ganska talande. Det har redan blifvit anmärkt,
att städernas ekonomi undergått icke så obetydliga förändringar i följd
af administrativa stadgar, särskildt byggnadsstadgan och äfven helsovårdsstadgan.
Men det är icke nog med detta. Samtidigt med att dessa stadgar
utfärdats eller snarare tillämpats, har äfven allmänhetens kraf på
kommunernas förmåga och skyldighet att tillgodose allt hvad till helsa
och komfort hörer så betydligt stegrats, att man med bästa vilja i
verlden icke kunnat göra motstånd mot de anspråk, som derpå blifvit
stälda, och hvilka anspråk naturligtvis afse alla stadens invånare, icke
blott de rika — att de icke alla äro rika, det kunna stadsinvånarne
bäst intyga — utan äfven, och icke minst, de fattige, och gälla förbättrade
anordningar i afseende å tillgång af fri luft, belysning, vatten
samt allt hvad till en bättre helso- och sjukvård hörer. Under sådana

Onsdagen den 12 Mars.

N:o 13.

förhållanden är det gifvet, att städerna måste, antingen de vilja eller
icke, något draga vexel på framtiden för att kunna uppfylla behof,
som dels genom allmänna författningsföreskrifter och dels genom sjelfva
tidsandan så småningom trängt sig fram. Om man efter tillgänglig
statistik jemför förhållandena under femårsperioden 1882—J887, ty
1882 års förhållanden lågo väl hufvudsakligen till grund för 1885 års
lagstiftning, så visar det sig, att sedan år 1882 kostnaderna för fattigvården
på landet ökats med icke fullt 2 procent, under det att samma
kostnader för städerna ökats med omkring 18 procent, således en betydligt
större ökning för städerna än för landet. Hvad folkskolan beträffar,
som under denna tid nått en ganska stark utveckling, så hafva,
enligt hvad statistiken gifver vid handen, kostnaderna för landtkommunerna
ökats med 11 procent, men för städerna med 17 procent,
således äfven här en större ökning för städerna.

Beträffande polisen lemnar statistiken i detta afseende icke någon
tillräcklig upplysning om kostnaderna för landsbygden. Men i fråga
om städernas polis uppgifver den, att kostnaderna derför ökats i rundt
tal från 1,382,000 kronor till 1,705,000 kronor, således med omkring
23 procent, och jag kan emot den siste ärade talaren försäkra, att
tolagsmedlen icke användas till att aflöna Stockholms polis. De skulle
för öfrigt dertill icke förslå.

Hvad angår helsovården, som i senare tider börjat spela en så
stor rol i den kommunala hushållningen, och hvars sammanhang med
öränvinsmedlens fördelning icke må alldeles misskännas, om också
utskottet icke stält dem i så nära samband med hvarandra, så hafva
kostnaderna på detta område ökats på landsbygden med icke fullt 7
procent, men i städerna med 38 procent.

Allt detta visar, att just under den tid, som förflutit sedan bränvinsmedlens
fördelning sist bestämdes, städernas utgifter icke blott i
afseende på helsovården och annat, som jag hoppas ländt kommunerna
till förmån, utan äfven i fråga om just de af utskottet framhållna
posterna, hafva ökats i vida större proportion än på landsbygden.

Kan det vid sådant förhållande vara rätt att fråntaga städerna
den nu ifrågasatta tiondedelen af bränvinsmedlen, då den principiella
grund, hvarpå man stod år 1885, icke undergått någon förändring,
och då det icke heller kan sägas, att superiet i städerna tilltagit genom
de anordningar, som nämnda år träffades?

Jag vill, för min del, hoppas, att dessa af mig nu anförda siffror
skola gifva en ganska god belysning åt den “billighet*'', som ansetts
förefinnas deruti att åt landet gifva en större andel af ifrågavarande
medel.

Jag har här icke nämnt hvad hvar och en vet, nemligen att för
landsbygden, medan utgifterna i obetydlig mån ökats, inkomsterna af
bränvinsmedlen allt sedan år 1882 ganska betydligt stigit, under det
att för städerna inkomsterna det oaktadt minskats med 13 procent.
Alltså stegring af utgifter och minskning af inkomster! Detta torde
icke vara en rätt grundval för eu ändring i nu föreslagit syfte af hvad
som 1885 bestämdes.

Jag skall icke ingå i någon vidare undersökning, utan tillåter mig hos

Ifrågasatt
ändring i bestämmelserna

om fördelning
af brunvinsförsäljningsmedlen

m■ m.

(Forts.)

N:o 13.

Ifrågas att
ändring i bestämmelserna

om fördelning
af bränvinsförsäljning
smedlen
m. in.
(Forts.)

Onsdagen den 12 Mars.

herr grefven och talmannen hemställa om afslag å bevillningsutskottets
förslag i förevarande punkt.

Herr Wieselgren: För det uttalande från bevillningsutskottets

sida, hvarmed man bemött den antydan jag tillät mig göra om hvad
som i fråga om vissa ingångna kompromisser stått att läsa i våra tidningar
och hvarom talats man och man emellan, är jag utskottet mycket
tacksam. Jag tror, för min del, att ett så klart och distinkt förnekande
af dessa omtalade och misstänkta tysta öfverenskommelser varit
af behofvet påkalladt; och jag hoppas att det må gå ut öfver landet
lika långt som talet om dem har gått. De ord, som i denna fråga
här i kammaren skiftats, skola då ock hafva varit af verkligt gagn.

Herr Ekdahl: Den förste ärade talaren utvecklade så tydligt

de skäl, som jag anser vara talande i denna fråga, att jag knappast
behöfver yttra mig deri. Det är endast några ord af bevillningsutskottets
vice ordförande, som föranleda mig att göra några erinringar.
Han sade, att vid fördelningen af bränvinsmedlen emellan stad och
land det var en så obetydlig del, som tillkom landet. Ja, det må vara
att de 4 städerna, som ej deltaga i landsting, få större delen, men de
öfriga endast och de städer, som icke anordnat bolag, icke mer än
-jL af bränvinsmedlen. Det är visserligen sant, att allt det öfriga
icke går direkt till landtkommunerna, utan äfven till hushållningssällskapen
och landstingen, men då dessa institutioners verksamhet hufvudsakligast
afser landsbygdens fördelar, så kan det väl icke förnekas,
att ifrågavarande andelar af bränvinsmedlen komma landtkommunerna
till största delen till godo.

Det klandrades vidare det oförsigtiga beteendet af städerna att
skuldsätta sig, under beräkning att allt framgent få behålla afkastningen
af bränvinshandeln. Jag vill då påpeka, att genom år 1874 tillkomna
byggnadsstadga, brandstadga och helsovårdsstadga för städerna dessa
nödgats vidtaga högst vidlyftiga anordningar för nya stadsplaner, anläggning
af nya breda gator, öppna platser, planteringar, vatten- och
afioppsledningar, m. in., hvilket allt icke utan betydlig skuldsättning
kunnat utföras, och att bränvinsmedlen tagits i beräkning för lånens
amortering torde väl vara befogadt, då städerna i omkring 20 föregående
år åtnjutit dem, och det just från vissa håll framhölls, att städerna
kunde vidkännas dessa uppoffringar på grund af de inkomster
de hade af bränvinshandeln.

Den ärade vice ordföranden i bevillningsutskottet vände sig särskildt
mot Stockholm i afseende på dessa inkomster; jag kunde icke
följa honom vid alla de andragna siffrorna, men beklagar att han utelemnade
de mindre städerna, då förhållandena säkerligen stält sig på
annat sätt. Mot hvad han särskildt framhöll om tolagsersättningen får
jag erinra, att det endast är en del stapelstäder, som åtnjuta sådan,
under det att de senast tillkomna stapelstäderna, såsom Hpsala, Vesterås
m. fl., äfvensom rikets alla öfriga städer icke hafva någon sådan
inkomst, men ändock måste aflöna magistrat, polis, kronouppbördsman

Onsdagen den 12 Mars.

N:o 13.

m. ro. samt hafva en mängd andra utgifter, som landtkommunerna icke
hafva ringaste känning af.

Då frågan år 1885 på regeringens förslag var före om bränvinsförsäljningsmedlens
fördelning, uttalades allmänt den mening, att det beslut
Riksdagen då. fattade skulle blifva beståndande under en längre
framtid, och är det derför beklagansvärd!, att ämnet endast efter så
kort tid å nyo kommit till behandling vid riksdagen.

Jag vill för öfrigt erinra om ett uttalande af statsministern till
statsrådsprotokollet år 1883, som finnes åberopadt af bevillningsutskottet
vid 1885 års riksdag. Han säger der, att han fann billigt, det kommunerna
erhölle i den vinst handeln lemnade en ersättning för sin
direkta medverkan vid handelns ordnande och ett skadestånd för de
uppoffringar, kommunen icke undgår att vidkännas såsom följden af
denna varas missbrukande.

Under förhoppning att detta den dåvarande statsministerns uttalande
skall gillas af flertalet af kammarens ledamöter, och att denna
fråga icke kommer att drifvas på det sätt bevillningsutskottet föreslagit,
anhåller jag att kammaren måtte utslå utskottets betänkande i föreliggande
punkt.

Ifrågasatt
ändring i bestämmelserna

om fördelning
afbränvinsförsäljningsmedlen

m. m.

(Forts.)

Friherre Barnekow: Den siste talaren berörde äfven de små

städerna och tycktes förmena, att jag icke tagit dem i beräkning. Jag
vill då endast i korthet omnämna, att den stad, som har de tyngsta
kommunalskatter, nemligen Vadstena, betalar omkring 8 gånger bevillningen,
då det fins kommuner i Elfsborgs län, som hafva en kommunalskatt
omkring 40 gånger bevillningen för jordbruksfastighet.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i föreliggande punkt hemstält
och vidare på afslag derå, och förklarades den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.

5 och 6 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Herr statsrådet friherre PaTmstierna aflemnade Kongl. Maj:ts nådiga
proposition till Riksdagen angående statens öfvertagande af ett
rörande säteriet Mossebo med underlydande hemman i Mölltorps socken
af Vadsbo härad afslutadt köp.

N:o 13.

Onsdagen den 12 Mars.

Angående Föredrogs å nyo lagutskottets den 7 och 8 i denna månad bord tillägg

till § iag(}a memorial n:o 24, i anledning af Första Kammarens återremiss
ningen°om a*'' utskottets utlåtande n:o 20, öfver väckt motion om tillägg till § 23
kyrkostämma i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd.
samt kyrko rådochslcol-

Herr Unger, Magnus: Denna fråga kan visserligen icke synas

(Forts) vård mycken uppmärksamhet, om icke från den synpunkten att man
bör se till att lagar stiftas så, att de blifva temligen konseqventa. Jag
skulle visserligen kunna finna mig vid den redaktions-otydlighet, som
herr Billing redan anmärkt, men jag kan icke se något skäl att å ena
sidan föreslå rättighet för kommuner att välja suppleanter och å andra
sidan låta i lagen qvarstå det stadgandet, att, “afgår ledamot från den
för honom bestämda tjenstgöringen, anställes fylnadsval". I sådant
fäll kan jag icke förstå, hvad suppleanter skola tjena till. Man kan
väl svara, att de här äro afsedda att inträda vid tillfälliga förhinder
för de ordinarie ledamöterna. Men jag kan icke inse, hvarför man
skall inrätta en sådan särskild institution i fråga om kyrko- och skolråd,
hvarigenom i somliga fall suppleanter skulle tjenstgöra, men i
andra fall fyllnadsval ega rum.

I kongl. förordningen om kommunalstyrelse på landet stadgas, att,
om ledamot i kommunalnämnden har förhinder eller afgår, suppleant
skall inträda i hans ställe. Så skulle väl ock meningen vara i förevarande
fall, och om lagutskottet hade bemärkt detta, hade utskottet
bort föreslå detsamma, som i kommunallagen stadgas.

Då så nu icke skett, får jag på grund af hvad jag nu anfört
yrka afslag å lagutskottets förslag i dess utlåtande n:o 20.

Herr Stråle: Om det yrkande, som nu framstälts, hade blifvit

afgifvet vid ärendets första föredragning, så hade man ju kunnat taga
denna fråga i allvarligt öfvervägande. Nu har emellertid Första Kammaren
återremitterat utskottets betänkande, i uppenbart syfte, att någon
jemkning i lagutskottets förslag skulle komma till stånd.

Bland de anmärkningar, herr Billing framstälde vid ärendets första
föredragning, var en, i fråga om hvilken jag fullkomligt delar hans
mening, nemligen den, att om än icke denna lagtext kan med fulla
skäl anses otydlig, så kan den likväl mycket lätt leda till misstag. Jag
tror, att det var denna anmärkning, som föranledde återremissen.

Andra Kammaren har ju ock återremitterat ärendet, och en liten
jemkning i ordalagen kan då ske. Jag tillstyrkte, för min del, att
kammaren ville besluta, att det ifrågavarande tillägget måtte erhålla
följande lydelse:

“Der församlingen så beslutat, utses hälften så många suppleanter
som ledamöterna i kyrkorådet, eller, då antalet af dessa icke är jemnt,
det antal, som är närmast öfver hälften. Valet sker, då val af ledamöter
i kyrkoråd eger rum. I afseende'''' etc. Det är mycket möjligt,
att lagutskottet, om det delar miu åsigt, kau åstadkomma eu bättre
redaktion, men för närvarande hemställer jag tills vidare, att Första
Kammaren måtte bifalla mitt förslag.

Jag hör nu att min uppgift om Andra Kammarens beslut af åter -

Onsdagen den 12 Mars. 31

remiss är origtig, och att kammaren bifallit betänkandet, men jag håller
i allt fall före att en sammanjemkning af ordalagen lätt kan ske.

Herr Billing: Den förste talaren svarade sjelf på den anmärk ning,

han framstälde mot det föreliggande förslaget, då han påpekade,
att vinsten af detta förslag är den, att i allmänhet vid ett tillfälligt
förhinder för ordinarie ledamöter i kyrkoråd och skolråd man har
tillgång på suppleanter och således kan få kyrkoråden och skolråden
fullsatta. Det är sant, att detta är en vinst, och denna vinst upphäfves
icke deraf, att vid afgång af ledamöter i kyrkoråd och skolråd
nya val skola anställas. Under sådant förhållande synes mig hans
skäl för afslagsyrkandet icke böra leda till afslag.

Den andre talaren har framlagt ett förslag till ny redaktion, och
om jag också kan medgifva, att jag hellre skulle hafva antagit denna
redaktion än lagutskottets, så, då Andra Kammaren redan bifallit
utskottets förslag, och då jag är öfvertygad om, att något vinnes genom
antagande af detsamma, ber jag att få yrka bifall till detta förslag.

Herr Sundberg: Denna fråga är så obetydlig i sig sjelf, att
jag icke anser behöfiigt att spilla många ord på densamma. Jag begärde
dock ordet egentligen för att göra en liten rättelse i den uppfattning,
som den förste talaren hade i fråga om behörigheten för
suppleant att inträda, när ledighet inträffar i kyrkoråd eller skolråd,
och att i sådant fall icke något nytt val enligt hans uppfattning behöfde
anställas. Jag tror, att denna uppfattning icke är alldeles rigtig,
och om den ärade talaren tänker på våra egna förhållanden här
vid riksdagen, så vet han mycket väl, att om t. ex. ledighet inträffar
i ett utskott, så rycker icke en suppleant sjelfmant in såsom ordinarie
ledamot, utan ny ledamot inväljes. Suppleanterna äro beräknade att
inträda för den händelse, att ordinarie ledamot får tillfälligt förhinder,
men icke om hindret består deri, att han försvinner.

Hvad för öfrigt sjelfva saken vidkommer, så, ehuruväl jag visserligen
erkänner, att det kunde finnas åtskilliga skäl, som talade till
förmån för den återremiss, kammaren beslöt förra gången, detta
ärende förevar, så kan jag dock icke tillmäta dessa skäl någon rätt
stor eller afgörande vigt och betydelse, utan finner, att den ganska
väl låter sig. exeqveras, hela denna nya ordning, på sätt lagutskottet
har föreslagit. Kär nu Andra Kammaren, såsom nämndt är, redan
dertill har gifvit sitt bifall, så finner jag icke något skäl, för min del,
till annat än att tillstyrka rent bifall till hvad utskottet föreslagit,
och vågar jag hoppas, att sedan herr Stråle funnit, att hans missuppfattning
af Andra Kammarens beslut var en verklig missuppfattning,
och att Andra Kammaren har godkänt förslaget, sådant det af
utskottet är framlagdt, han icke vidare håller på den mening, han
här har uttalat.

Jag tillstyrker alltså bifall till lagutskottets förslag.

N:o 13.

Angående
tillägg till''§
23 i förordningen
om
kyrkostämma
samt kyrkoråd
och skolråd.

(Forts.)

Herr Stråle: Ehuru jag fortfarande tror att en sammanjemk ning

till mera tydliga ordalag lätt kan tillvägabringas och möjliga

N:o 13.

Onsdagen den 12 Mars.

Angående
qvinnas
lägsta ålder
vid äktenskaps
ingående
m. m.

misstag vid lagbestämmelsens tillämpning undvikas, anser jag dock,
då två män, sådana som de senaste talarne, yrkat bifall till lagutskottets
förslag, mig icke böra vara skiljaktig, utan återkallar jag
mitt förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med de derunder
framstälda yrkandena propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i sitt utlåtande n:o 20 hemstält och sedan på afslag derå;
och förklarades den förra propositionen, hvilken upprepades, vara med
öfvervägande ja besvarad.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 7 och 8 innevarande mars
bordlagda utlåtande n:o 25, i anledning af väckt motion med förslag
till ändring af giftermåisbalken i vissa delar.

Herr Borg: Då lagutskottet med så lätt hand berört min motion,
oaktadt den, enligt mitt förmenande, hade kräft en grundligare behandling,
vill jag förklara lagutskottets beteende dermed, att dess tid
är så upptagen af mångahanda göromål, att det naturligtvis är ganska
svårt för utskottet att fördjupa sig i hvarje särskild fråga. Jag beklagar
dock synnerligen, att så antagligen har varit förhållandet med
den förevarande frågan, enär den, enligt min uppfattning, är en af de
vigtigare frågor, som kunna förekomma i eu representation, och, såsom
jag vågar säga, är af intresse för alla civiliserade folk.

De skäl, som utskottet anfört, ber jag också att få med så lätt
hand som möjligt beröra.

Utskottet börjar med att fälla ett omdöme om qvinnans tidigare
utbildning, ett omdöme, grundadt på ett lagkomité^ utlåtande, hvari
det heter, att “qvinnans tidigare utbildning, de dagliga tillfällen hon
egt eller anses hafva bort ega att vinna insigt i det, som tillhörer
hushållsomsorgerna, den- ledning hon af mannen har att påräkna:
dessa skäl hafva funnits vara af nog vigt för att grundlägga en sådan
skilnad". Det är sådana skäl, hvarpå man ansett sig kunna afvisa
motionen.

Jag vill nu fråga, hvad angår “qvinnans tidigare utbildning och
de dagliga tillfällen, hon anses ega“ etc., huruvida detta verkligen kan
vara tillämpligt på den femtonåriga flickan. Jag frågar, om någon i
denna kammare kan, med någon kännedom om menskligheten, på fullt
allvar påstå, att den femtonåriga flickan har fått en sådan utbildning
och haft sådana tillfällen att vinna insigter i hvad som tillhör hushållsomsorgerna,
att hon i följd deraf är duglig att vårda familjen och
uppfostra barnen. Jag vill medgifva, att den ledning, hon kan få af
mannen, kan vara ganska betydande i vissa fall, men dock kanske
icke så synnerlig i afseende på hushållsomsorgerna, ty det är väl sällan
han har någon vidare insigt i dessa, åtminstone i största delen af dem.
Och dessutom, äfven om han skulle hafva insigt i kokkonst, sömnadskonst
m. m., hvad garanterar oss för, att han har tid och lust att

Onsdagen dén 12 Mars. 33

egna sig åt dessa omsorger, upptagen som han är af de större omsorgerna
att skaffa inkomster, medan qvinnan skall förvalta dem?
Har man den ringaste garanti för, att mannens ledning i detta fall
kan blifva tillräcklig, der den ens är någon, och känna vi icke något
hvar, huru ofantligt litet mannen har tid att sysselsätta sig med just
hvad som rör hushållsomsorgerna, det inre och närmare i familjelifvet?
Man kan icke klandra honom derför, upptagen som han är på andra
håll, för honom mera lämpliga. Men om man anser honom i allmänhet
vara tjenlig att leda qvinnan på detta område, tror jag att man
i hög grad misstager sig.

Det hette i forna dagar — i synnerhet vår äldre litteratur har derom
mycket talat — huru bra det vore för qvinnan, att hon blefve tidigt
gift och komme i mannens hand; han kunde då uppfostra henne efter
sitt hufvud, så att hon passade honom o. s. v. I flera årtionden behandlades
detta ämne i litteraturen, och stora författare uttalade den
åsigten, att det var clet lyckligaste för äktenskapet, att mannen tick
en ung flicka, helst på femton eller sexton år, ty då kunde han bilda
henne, så att säga, efter sitt beläte. Jag vill icke bestrida lämpligheten
häraf i ett och annat fäll, men jag vågar betvifla, att öfver hufvud
taget denna uppfostringsmetod lyckas, och jag ber att få bemärka, att
nutidens litteratur har helt och hållet gått ifrån detta romantiska,
men opraktiska sätt att betrakta saken. Nu för tiden tyckes man
finna mera resonligt, att, innan qvinnan intager en så vigtig ställning
som den att leda det hufvudsakliga af familjens uppfostran, hon dessförinnan
har hunnit icke blott skaffa sig vissa teoretiska kunskaper,
en s. k. allmänbildning, som motsvarar mannens bildning, utan också
någon erfarenhet af lifvet, utvecklat sin karakter, så att hon kominer
i förbindelse till mannen, icke såsom ett barn, som skall uppfostras
af honom, utan såsom en sjelfständig maka, som jemte honom skall
hafva insigter, som jemte honom skall hafva utvecklat sin karakter
för att kunna utföra det stora värfvet, det största på jorden kanske,
att uppfostra det kommande slägtet. Ty, märken val, mine herrar,
att det är dock qvinnan, som företrädesvis uppfostrar det unga slägtet.
Huru mycken tid, lust och förmåga har mannen att göra det? År det
icke i barnens tidigare år, som modren i deras själar nedlägger de
frön, som betinga framtida skördar? Och huru vigtig!;, huru otroligt
vigtig! ar det icke då, att den, som nedlägger dessa frön, känner till
dem samt förstår vårda plantan och bidraga till att frambringa en
god skörd.

Vidare heter det i betänkandet, att “hvad lagkomitén sålunda
anfört synes utskottet innefatta tillräckliga skäl för bibehållande af
eu skilnad i afseende å lägsta äktenskapsåldern för man och qvinna",
samt: “Beträffande särskildt den lägsta ålder, vid hvilken det bör tilllåtas
qvinna att ingå äktenskap, kan man visserligen icke i allmänhet
antaga, att qvinnan vid 15 års ålder uppnått den mognad i kroppsligt
och andligt afseende, som äktenskapet förutsätter, ehuru utan
tvifvel fäll förekomma, då så är förhållandet, åtminstone i fråga om
den kroppsliga utvecklingen.“

Första Kammarens Prof. 1890. N:o 13. 3

N:o 13.

Angående
qvinnans
lägsta ålder
vid äktenskaps
ingående
m. m.

(Forts.)

N;o !3.

Onsdagen den 12 Mars.

Angående Bär erkänner sålunda utskottet sjelft, att man i allmänhet icke
qvinnas . pan antaga, att qvinnan vid 15 års ålder har uppnått mognad. Men
^iTäl-tcn- ^ man st''ftar lagar, skola de väl rätta sig oefter förhållandena i allslcaps
ingå- mänhet och icke stödja sig på undantag. Åtminstone har jag alltid
ende m. m. så uppfattat lagstiftningen. Man antager, att qvinnan vid 15 årsålder
(Forts.) icke uppnått mognad i kroppsligt och andligt afseende; men icke förty
ställer man icke i fråga den minsta förändring i afseende på lagen
om hennes giftasålder.

Vidare förmenar utskottet, att “antalet af qvinnor, som tillhöra
de lägsta åldersklasserna, icke är större, än som kan motsvaras af antalet
fall, i hvilka qvinnan vid ifrågavarande ålder uppnått erforderlig
utveckling för äktenskaps ingående." Denna supposition är ju till den
grad lös, att jag icke torde behöfva offra många ord derpå. Huru
kan man förutsätta, att qvinnan just i de fall, der hon uppnått kroppslig
mognad, blir gift. Man kan med lika stort skäl påstå motsatsen.

Utskottet fortsätter: “Vid 17 till 20 års ålder torde nemligen de
allra flesta qvinnor uppnå den utveckling, att sådana skäl icke kunna
med fog åberopas mot deras inträde i äktenskap."

Jag bestrider detta och skall framdeles söka stärka mitt bestridande.

Slutligen — jag vill icke längre uppehålla mig vid utskottets utlåtande,
och jag tror att kammaren icke heller bör vara särdeles angelägen
om, att det vidare granskas, emedan det, efter mitt förmenande,
så litet tål att närmare vidröras — slutligen talar utskottet om, hvithet
besvär det skulle blifva för Kongl. Maj:t att lemna dispenser för
qvinnor, som begärde att få gifta sig före den i lagen stadgade åldern.
Jag hade föreslagit, att det skulle vara tillåtet för qvinnan, likasom
för mannen, att begära rättighet att gifta sig vid tidigare ålder än
21 år. Här förekommer ett ganska besynnerligt resonnement af utskottet,
nemligen att, enligt motionen, det skulle förutsättas och fordras
eu undersökning af mycket ömtålig och grannlaga natur, då qvinnan
begärde af Kongl. Maj:t åldersdispens. Huru kan man från min motion
komma till denna slutsats? Det finnes deri icke ringaste antydan,
som gifver skäl till en sådan slutsats. Hvarför skulle en qvinna, som
begärde dispens, vara mera skyldig till en ömtålig och grannlaga
undersökning, än en man? Skulle något sådant ifrågakomma, så vore
väl mannen den, som i första rummet, af skäl som jag icke behöfver
uppgifva, borde undersökas, innan dispens medgåfves.

Jag lemnar emellertid nu utskottets betänkande; men hvad som
synes mig hade varit af allra största betydelse och som frågans vigt
kräft, det vore, att utskottet hade skaffat sig insigt i åtminstone någon
sida af frågan. Nu vågar jag säga, att det icke ådagalagt den minsta
kännedom derom. Håller jag mig särskilt till den fysiska sidan af
saken, så hade det i ett så ömtåligt ämne, som om qvinnans giftasålder,
icke varit ur vägen, att utskottet skaffat sig medicinska auktoriteters
utlåtande. Det har icke utskottet gjort. Men jag kar gjort niet,
och jag skall bedja, att kammaren tillåter mig att anföra, till en
början, en af våra störste och ädlaste läkares yttrande i frågan. Det
är professor Seved Ribbing i Lund. Han utgaf 1888 en bok “Om

Onsdagen den 12 Mars.

N:o 13.

den sexuela hygienenhvari han först och främst uppgifver, att manbarhetsåldern
för qvinnan inträder, i medeltal och räknadt för Stockholzn,
vid 15 år, 7 månader och 22 dagar, alltså efter det hon enligt
svensk lag får gifta- sig. Men vidare, och ännu väsentligare är hvad
han sedermera yttrar, nemligen: “ Ur fysisk synpunkt allena fordras,
att hon (qvinnan) haft sin reglering i minst två år och att lion upphört
att växa på längden.“ Alltså, först två år efter manbarhetsåldern
är hon utbildad för barnafödsel, sålunda först vid nära 18 års ålder.
Det är professor Ribbing, som talar. lian säger vidare: “Äktenskap,
ingångna innan kontrahenterna nått full utveckling, medföra skada
för både föräldrar och barn. Under det man eljest öfver allt märker
det gifta ståndets större lifskraft, är förhållandet motsatt med de för
tidigt gifta

Samme författare har nyligen i ett föredrag, hållet i Malmö, yttrat
sig i frågan. Han trodde, att helsovårdslärans bud så trängt igenom,
att de flesta föräldrar nu icke skulle vilja gifta bort sina barn vid så
tidig ålder (före 21); hvarken den fysiska eller karakterens utveckling
hade då ännu nått ett tillbörligt stadium; särskild! vore bestämmelsen,
att qvinnan finge gifta sig redan vid 15 år, eu af de svagaste punkterna
i vår svenska lagstiftning, och äfven om det kunnat visas, att
under äldre tider, då kroppsarbetet var förherskande och tidigt medförde
en viss mogenhet, ingen synnerlig degeneration blifvit följden af
så tidiga giftermål, kräfde de nutida förhållandena dock i detta hänseende
en reform — ett kraf, som också funnit uttryck i eu motion
vid innevarande riksdag, åt hvilken talaren hoppades framgång.

Jag her att ytterligare få styrka min uppfattning i fråga om den
fysiska sidan af äktenskapet med omdömen af en fackman från Tyskland.
I ett stort etnografiskt arbete “Das Weib in der Natur- och Völkerkunde“
yttrar tysken Ploss: “Framför allt är det ett i medicinska
kretsar erkändt sakförhållande, att (åtminstone hos fruntimmer bland
Europas civiliserade folk) uterus och ovarierna växa och utveckla sig
i medeltal ända till tjugonde lefnadsåret, och att de först derefter äro
fullkomligt mogna och utvuxna för sina funktioner. Utan tvifvel förekomma
äfven hos oss tidigt mogna individer, hos hvilka den fysiologiska
utvecklingsprocessen är hastigare genomgången och förr afslutad;
men sådana fall äro alltid att betrakta som undantag; det vida större
flertalet af qvinliga individer är först i tjugonde året färdigt med
den fullständiga utbildningen af, de inre sexualorganen.“

Samme författare yttrar — det är från herr Emil Svenséns arbete
“Spörsmål: 1. Qvinnofrågan“, som jag hemta! dessa samt många andra af
mig anförda uppgifter — “Under det att i synnerhet på sista tiden flere
engelske läkare hänvisat på dot sakförhållandet, att svaga och omogna
individer frambringa en kraftlös generation, hafva fackmännen, t. ex. redan
J. Leake, sedan gammalt påstått, att fruntimmer, som mycket för tidigt
blifva mödrar, sällan äro friska och snart förvissna. Det för
tidiga äktenskapet framkallar, enligt Leake, hos det qvinliga könet
icke sällan lungsjukdomar, och i synnerhet inträder, då anlag dertill
förefinnas, lungsot efter en eller flera barnsängar.“

Vidare ber jag att få fästa uppmärksamheten på, att redan för

Angående
qyinnas
lägsta ålder
vid äktensleaps
ingående
in. m.
(Forts.)

N:o 13.

Angående
qvinnas
lägsta ålder
vid äktenskaps
ingående
in. in.
(Forts.)

•">G Onsdagen den 12 Mars.

200 år sedan hade danska och norska folken antagit giftasåldern till
16 år. I Christian den femtes lagbok af 1687, en- lag, som ännn
gäller både i Danmark och Norge, står stadgadt, att man icke får
gifta sig förr än vid 20 års ålder och qvinna icke förr än vid 16 års
ålder. Redan för 200 år sedan tyckas således danskarne haft kännedom
om, att qvinnan icke är mogen för äktenskap vid 15 års ålder.

Tyska lagen af den 6 februari 1875 har höjt giftasåldern för
qvinnan från 15 till 16 år.

Denna lag är gällande för hela tyska riket, ehuru, såsom kändt
är, qvinnan i Tyskland är tidigare utbildad än hos oss; emellertid
måste stora svårigheter bekämpas, företrädesvis från juristernas sida,
för att densamma skulle blifva antagen först i Preussen och sedermera
i hela tyska riket, och det lyckades endast genom kraftigt ingripande
af läkare och naturforskare, sådana som Virchow m. fl.

Men jag .går nu till det folk, som i första rummet i praktiskt
afseende bör ega vitsord, nemligen det engelska folket. I “Stephen’s
Commentaries on the Lavvs of England" läses på 248 sidan — hvarvid,
då jag icke eger rätt att förutsätta att alla medlemmar i kammaren
förstå engelska, jag tager mig friheten att öfversätta, lemnande hvar
och en tillfälle att bedöma, huruvida jag rätt tolkat den engelska texten:
“Det är den genomgående tanken i vår lag, att hindra giftermål af
personer under 21 år utan föräldrars eller förmyndares tillstånd".
Slutmeningen är visserligen en inskränkning af vigt, men i alla fäll
förutsätter den, att man anser 21 år vara den lämpliga åldern. Vidare
heter det på sid. 295: “Men fadrens lagliga magt öfver barnens
personer eller egendom kan icke i något fall utsträckas öfver 21 års
ålder. Ty dessa blifva då frigjorda derigenom att de kommit till förståndets
ålder eller den tidpunkt, som lagen faststält, då fadrens eller
förmyndarens herravälde bör lemna rum för förnuftets herravälde.“
Alltså finner man, att i England förnuftets herravälde i allmänhet
icke anses inträffa förr än vid 21 års ålder. Här skulle man kunna
anmärka, att icke förty i engelska lagen, besynnerligt nog, qvarstå!’
bestämmelsen, att qvinnan må gifta sig vid 12 års ålder, men herrarne
känna till, huruledes vanligen den engelske lagstifaren ogerna framkommer
med nya lagar, medan sederna deremot ofta gå före lagen
och oskadliggöra föråldrade lagar, såsom också i förevarande fall är
händelsen. Till Frankrike och Italien skall jag sedermera komma.
Det är de oss närmast liggande länderna och med oss närmast beslägtade
folken, hvilkas lagstiftning jag nu påpekat, och jag vill tills vidare
inskränka mig dertill, i synnerhet som jag är angelägen att höra, hvad
medlemmarne i denna kammare hafva att säga i en sådan kulturfråga
som denna. Jag får emellertid upprigtigt upplysa, att den fallit i
Andra Kammaren, men det hindrar icke Första Kammaren att hafva
en annan opinion i en så vigtig fråga och uttala denna. Jag skulle
anse, att det vore en heder för Första Kammaren och för Sverige,
om en opinion i rätt rigtning uttalades i förevarande fall. Jag har
företrädesvis i min motion och nu i mitt anförande hållit mig till 15
år såsom en orimlig åldersbestämning och 21 år såsom den rätta,
emedan jag är öfvertygad, att icke blott vårt land utan äfven alla

N:o 13.

Onsdagen den 12 Mars. 37

civiliserade länder förr eller senare skola komma derhän; men skulle
man icke anse det lämpligt att nu laga detta stora steg, vore dock
något vunnet, om qvinnans giftasvuxna ålder bestämdes till minst 18
år. Emellertid vill jag icke nu missbruka kammarens tålamod, men
möjligen senare yttra mig vidare, då jag fått höra, hvad kammarens
medlemmar hafva på hjertat.

Herr Claeson: Ehuru jag i den förevarande frågan just icke

har något annat att säga, än hvad i lagutskottets betänkande innehålles,
anser jag mig dock, enär detta betänkande angripits, såsom
ologiskt och origtigt, böra yttra några ord till dess försvar. Jag har
icke i något fall blifvit öfvertygad af den förre talaren, att lagutskottet
haft orätt. Inom lagutskottet voro meningarna icke delade,
att vid 15 år qvinnan i allmänhet är för ung att träda i äktenskap,
men det visade sig också af den statistik, som lagutskottet haft att
tillgå, att under 10 år i medeltal icke mera, än 12 qvinnor om året
gift sig vid en ålder under 10 år, och utskottet ansåg det val kunna
antagas, att i dessa ytterst få fall qvinnan varit så mogen till äktenskapet,
att dess förhindrande lätteligen kunnat medföra större skada
än dess tillåtande.

Enahanda torde förhållandet vara vid det ringa antal äktenskap,
der qvinnan fylt sexton men ej sjutton år. I afseende på de följande
åldersklasserna, så hafva vid de fleste bland oss sett qvinnor
gifta sig emellan 17 och 21 års ålder, utan att vi, som följt deras
öden, kunnat uppdaga, att qvinnan eller hennes afkomlingar tagit
skada af det tidiga giftermålet. I allmänhet hyser jag den mening,
att i lag icke större inskränkningar i den personliga friheten böra
göras, än nödvändigheten krafvel'', och då nu blifvit visadt, att giftermål,
der qvinnans ålder understiger IG eller 17 år, äro mycket sällsynta,
så torde en förändring af lagen, hvarigenom äktenskapsåldern
uppflyttades till 17 år, icke vara af förhållandena påkallad. Till eu
sådan förändring gifver ej heller motionen direkt anledning, ty motionären
påyrkar, att hvarken man eller qvinna skall utom Konungens
tillstånd få trolofvas förr än vid 21 års ålder, men då qvinnan i allmänhet
är tidigare utvecklad än mannen, har det icke ansetts såsom
ett missförhållande att mannen vid ingående af äktenskapet är flera
år äldre, utan snarare såsom en lika naturlig som vanlig sak. På
dessa grunder, och då det synts utskottet synnerligen olämpligt, att,
såsom af bifall till motionen blifvit eu följd, Kongl. Maj:t och högsta
domstolen skulle belastas med en mängd giftermålsfrågor, deri grundlig
och saklig pröfning är nästan omöjlig, och hvilka frågor skulle uppgå
till flera tusental om året, ansåg utskottet motionen ej böra till någon
åtgärd föranleda, och. jag hemställer om bifall till detta utskottets
förslag.

Herr hulling: Det är nog ingen af herrarne, som misstänker,

att jag skulle vara böjd för att yrka bifall till den motion, som här
föreligger; jag kan det icke, derför att den enligt min uppfattning
går alldeles för långt samt utgår från alldeles för abstrakta principer,

Angående
qvinnas
lägsta ålder
vid äktenskaps
ingående
m, in.
(Forts.)

N:o 13.

Onsdagen den 12 Mars.

Angående
([vinnas
lägsta ålder
vid äktenskaps
ingående
m. in.
(Forts.)

då han t. ex. yrkar att vid äktenskaps ingående samma ålder skall
gälla för man och qvinna, eller att icke ens trolofning skulle få ske
förr än vid 21 års ålder. Åtskilligt annat finnes också i motionen,
som jag under inga omständigheter kan vara med om. Men å andra
sidan har det synts mig, att åtminsone någon ledamot i kammaren
borde gifva ett erkännande åt åtskilligt i den föreliggande motionen.
Om det också icke finnes många, kanske icke en enda, som vill gå
med motionären, är jag alldeles öfvertygad derom, att de fleste erkänna
det önskliga i att lägsta, åldern för qvinnans ingående af äktenskap
sattes högre än nu, nemligen 15 år. Om äfven af den statistiska
tabell, som lagutskottet meddelar, framgår, att icke många äktenskap
iDgås af qvinno!'' mellan 15 och 16 år, så visar samma tabell dock
äfven, att redan för åldersklassen 16—17 år antalet icke obetydligt
stiger. Inom den följande årsklassen: 17—18 år äro de ingångna
äktenskapen ganska många, uppgående till hundratals för hvarje år.
Jag tror icke, att någon nekar till, att i de flesta fäll dessa tidigt
ingångna äktenskap verkligen äro att beklaga. Jag har naturligtvis
icke något yrkande att göra, men jag tyckte rättvisan kräfva, att ett
erkännande gafs åt motionären, då motionen utan tvifvel kommer
att falla.

Herr Almén: Samma anledning, som uppkallade den föregående
talare!),, har äfven förmått mig att begära ordet; som jag icke förberedt
mig, skall jag försöka fatta mig kort.

Det kan icke falla mig in att yrka bifall till motionen, enligt
hvilken 3,000 äktenskap om året, som efter utskottets utredning ingås
af qvinno!'' mellan 18 och 21 år, icke längre skulle vara tillåtna annat
än genom särskild! tillstånd af Kong). Maj-.t. Ingen kan påstå, att
dessa äktenskap äro mindre lyckliga eller oberättigade derför att de
ingås vid en jemförelsevis så ung ålder som den nämnda; och ingen
finnes väl, som rimligen kan begära, att Kong! Maj:t skall besväras
med ansökningar om dispens i ett så stort antal fall. Det synes således,
att motionären slagit öfver målet, och hans förslag torde derför
vara opraktiskt, men å andra sidan karl jag icke tro, att den
nuvarande lagstiftningen bör bibehållas. Med den folkets sena utveckling,
som eger rum hos oss, i motsats till hvad förhållandet är i
sydligare länder, torde det endast vara i ytterst sällsynta undantagsfall,
som qvinnan vid 15 år är mogen för ett så vigtigt steg som
knytandet af äktenskap, ja, det är sällsynt äfven vid 17 års ålder.
Jag tror derför, att det hade varit lyckligt, om motionären stannat
vid att begära en måttlig förändring af den nuvarande lagstiftningen
och uppdragit gränsen för äktenskaps ingående för qvinna till 17,
möjligen 18 år. Detta har jag velat uttala, men vill icke göra något
yrkande, då jag icke har till hands någon formulering till beslut;
men återremiss är jag färdig att yrka i afsigt att en förändring i den
nuvarande lagstiftningen måtte åstadkommas och gränsen för äktenskap,
tillåtliga utan kongl. nåd, för qvinno!1 måtte uppdragas vid 17
års ålder — jag tror t. o. m. att den utan risk kunde sättas till 18
år. I förra fallet komme sannolikt kongl. dispens att begäras årligen

M:o 13.

Onsdagen den 12 Mars.

för 70, i det senare fallet deremot för 300 sökande. Då frågan onekligen
har sin betydelse, äfven om man erkänner, att lagstiftningen på
detta område betyder långt mindre än de allmänna sederna, har jag
icke velat låta detta tillfälle gå förbi utan att uttala min mening, att
en förändring i lagstiftningen behöfves, i det att den ifrågavarande
åldersgränsen bestämmes till 17 eller må hända till 18 år, och från
denna synpunkt tillåter jag mig att yrka återremiss.

Herr Bergström: Att återremittera betänkandet tjenar icke till
något, ty Andra Kammaren har redan fattat sitt beslut och godkänt
utskottets hemställan. Vid sådant förhållande skulle en återremiss
icke föranleda till annat än den vanliga hemställan från utskottet,
att kammaren behagade fatta beslut.

Ifrågasätter den siste talaren verkligen ändring i lagen, så är det
bäst, att han nu framställer yrkande derom och låter kammaren fatta
beslut, till den kraft och verkan ett sådant kan få.

Jag vill slutligen nämna, att jag i likhet med flere talare anser
att motionären varit mycket opraktisk i sitt förslag och slagit betydligt
öfver. Det är detta, som beredt hans motion det öde, som
träffat den.

Herr Borg: Den siste talaren ansåg, att en återremiss icke

kunde hafva någon påföljd, och det är ju gifvet, enär Andra Kammaren
redan afslagit motionen, men jag tog mig friheten att redan i
mitt förra anförande yttra, att en återremiss dock skulle vara en
opinionsyttring angående den väg som man borde gå.

Lagutskottets ordförande tyckte sig hafva funnit, att jag “slagit
öfver". Ja, det är en fråga, som framtiden får afgöra. Jag har icke
slagit öfver för framtiden, och jag har icke heller beräknat, att motionen
skulle gå igenom, så radikal som den nu framkommit, men jag
förestälde mig, att då lagutskottet har en så svag punkt att stå på
som försvaret för 15 år, kunde utskottet sjelft hafva hittat på någon
utväg, om det annars vill någon förbättring eller anser någon förbättring
möjlig. Det kunde ju hafva sagt: 21 år kunna vi icke gå in på,
men 18 år kunna vi föreslå såsom gräns. Jag vet väl, att utskottet
icke har rätt att väcka motion, men detta tror jag dock faller inom
utskottets befogenhet.

Jag återkommer dertill att 18 år anses som en passande ålder
för qvinnan att ingå äktenskap, och denna åsigt har fått ett kraftigt
stöd i herr generaldirektör Alméns anförande i öfverensstämmelse med
professor Ribbings åsigt, som i sådana frågor väl måste väga mera än
hela lagutskottet. Då ett sådant erkännande lemnats af fackmän,
och herr Almén yrkat återremiss, vill jag härom förena mig med
honom; men anhåller derjemte om kammarens öfverseende för det jag
nödgas taga dess uppmärksamhet ytterligare i anspråk, då jag med
eu del kulturhistoriska bevis vill söka styrka min uppfattning af frågan.

Ett genomgående drag i mensklighetens historia är, att ju lägre
ett folk eller en folkstam stått i odling, desto tidigare hafva dess
äktenskap blifvit ingångna. Hvarje statistiskt arbete, som berör denna

Angående
qvinnas
lägsta ålder
vid älctenslcaps
ingående
m. m.
(Forts.)

N:o 13.

Angående
qvinnas
lägsta ålder
vid äktenskaps
ingående
m. m.
(Forts.)

Onsdagen den 12 Mars.

sak, lemnar bevis härför både i fråga om forntiden och nutiden.
Bland södra Australiens negerlika stammar börjar qvinnan redan efter
8 års ålder att lefva tillsammans med mannen; samma är förhållandet
med Eldslandets qvinnor. Och går man till Indiens och Kinas
stora nationer, finner man dem än i dag dömda att “åldras i evig
barndompåtagligen till ej ringa del i följd af tidiga äktenskap.
Vid en allmän folkräkning i Indien 1881 funnos på en folkmängd af
250,000,000 öfver 77,000 enkor under 10 år. I Bengalen både bland
1,000 äktenskap 271 ingåtts af qvinnor under 10 år och 666 af qvi:;-nor från 10 till lo års ålder. Både Manus’ och Zoroasters religioner
gynnade tidiga äktenskap, den senare förkunnande, att den flicka, som
af fri vilja blir ogift och dör som sådan efter 18 års ålder, är hemfallen
åt det eviga helvetet. Äfven de öfriga äldre asiatiska och
afrikanska folken, assyrier, babylonier, meder perser, egyptier, phoencier
och carthaginienser hyllade de tidiga äktenskapen, med samma
resultat för qvinnan, familjen och samhället.

Till Grekland fortplantades den österländska seden, om ock något
modererad af folkets sunda naturlif och skönhetssinne. Enligt Lycurgi
lagar fick qvinnan i Sparta ej gifta sig förrän hon var fullt kroppsligt
utbildad samt mogen att uppföda ett friskt och kraftigt lcrigarslägte,
i följd hvaraf ock Spartas qvinnor voro de enda, som åtnjöto aktning
af sina män, derför, som Leonidas’ hustru yttrade, att de voro de
enda af Greklands qvinnor, som förstodo att fostra män.

I Roms äldsta tid tyckes äktenskapsåldern hafva vant hög; den
bestämdes dock sedan till 14 år för mannen och 12 år för qvinnan,
men sjönk slutligen, och sjunkandet af romerska folkets moral håller
jemna steg med nedflyttandet af dess äktenskapsålder och slutar i eu
sedlig röta, som så genomträngt hela samhället, att äfven de kraftigaste
försök till dess aflägsnande blefvo fruktlösa.

Hos judarne, som bilda öfvergångslänken mellan hedendomens och
kristendomens folk, och hos hvilka trots Mose lag mångqvinneriet var
så utveckladt, att deras visaste och frommaste konung, Salomo, bestod
sig 1,000 hustrur och frillor, torde tidiga äktenskap, om de så kunna
kallas, hafva varit de allmänna. Så ock bland muhammedanerna, hos
hvilka qvinnans äktenskapsålder var faststiild till 10 år. Endast en
islamitisk stam gör härifrån ett undantag, nemligen den mäktiga libyska
stammen Imosahr i vestra Saluira, hvarom det heter: “den arabiska
qvinnan är vid 10 års ålder en mognad ros, men hennes skönhet förbleknar
fort och med den försvinner hennes makes kärlek; snart är
hon allenast en ful och vissnad slafvinna åt en yngre och lyckligare
rival, som hon måste se intaga hennes plats vid mannens sida.*1 Hen
libyska qvinnan mognar långsammare men bibehåller sig längre, frambringar
en stark och sund afkomma samt lefver aktad och fri till hög
ålderdom. Och orsaken till denna märkvärdiga undantagsställning,
som hon ensam bland alla den muhammedanska verldens qvinnor intager,
ligger nära till hands: hon gifter sig först efter uppnådda 20 år med
eu man af samma eller något högre ålder.

Men vi återgå till vesterlandet.

Dess värre upptog de kristna folkens lagstiftning den roderska

Onsdagen den !2 Mara.

N:o 13.

lagen om qvinnans mogenhet för äktenskapet vid 12 års ålder, en lag
som blifvit ytterst ödesdiger för dessa folk.

I stället för förbättring i qvinnans ställning, som man bort kunna
vänta af kristendomens jemlikhets- och humanitets-lära, försämrades
hennes ställning genom de tidiga äktenskapen med all den lössläppta
sinnlighet och despotism, som måste följa en dylik lag i spåren.
Före kristendomens inträngande bland de germanska folken måste
sjelfva deras hufvudfiende Julius Crnsar erkänna om dem: “de som
längst förblifvit kyska åtnjuta bland de sina det största beröm; de
anse nemligen, att härigenom befordras en reslig kroppsbyggnad,
underhållas kroppskrafterna och stärkas musklerna.“ Och den romerska
historiskrifvaren Tacitus yttrar: “sent gifta sig ynglingarne, och derför
är mannakraften oförspild, ej heller jungfrurna förhasta sig: sådan
ungdomen är, sådan är afkomman; jemngoda och friska förena
de sig och barnen bära vittne om föräldrarnes kraft." Äfven andra
romerska författare prisa dessa qvinnors styrka, mod, skönhet och
trohet.

Man föreställer sig i allmänhet, att kallt eller varmt klimat bestämmer
tidiga äktenskap, men i det kalla Ryssland gifter man sig
tidigare än i det varma Neapel, de grekiske katolikerne i öster tidigare
än de romerske katolikerne i söder, tinnar och lappar i norr
tidigare än de längre söderut boende skandinaverne. Statistiken pekar
emellertid oemotståndligt deråt, att “hvarje framflyttning af ett folks
äktenskapsålder motsvarar ett afgjordt framsteg i dess sjelfuppfostran,
så att de lägsta och råaste folkstammarne hafva att uppvisa det största
antalet af tidiga giften, hvaremot detta antal gradvis aftager för hvarje
högre steg ett folk uppnått på kulturens trappa.1* Den slaviska racens
vekhet, sorgbundenhet, saknad af moraliskt mod och viljekraft samt i
följd häraf benägenhet för grymhet, despotism och blind lydnad står
tvifvelsutan i samband med de tidiga äktenskapens fysiskt och moraliskt
förslappande verkningar.

I Österrike, som består af många folkstammar, är man lätt i tillfälle
att göra jemförelser dem emellan. Härvid visar sig, att medan
Tyrolens qvinnor, af hvilka endast 4 procent gifta sig under 20 år,
föda ett för sin styrka och skönhet ryktbart slägte, Bukowinas qvinnor
åter. af hvilka 39 procent gifta sig under 20 år, fostra en lägre,
halforientalisk ras.

Den store menniskoslagtaren och hänsynslöse qvinnoföraktaren
Napoleon I höjde genom Code Napoleon äktenskapsåldern för qvinnor
från 12 till 15 år.

Hur den unga qvinnan i Frankrike, särskild! i dess högre klasser,
i allmänhet bortgiftes af föräldrarne utan att hafva sett sin blifvande
make mer än några gånger, hur ouppfostrad, oerfaren och osjelfständig
hon lemnas i händerna på en man, som merendels hvarken kan
eller vill uppfostra henne, hur makarnes lif i följd deraf gestaltar sig,
hur barnen uppfostras samt hur det sedliga och sociala lifvet under
sådana förhållanden blir, det är saker, hvarpå erfarenheten lemnar
sorgliga prof, literaturen de mest upprörande skildringar. Detta förhållande
är en af Frankrikes största förbannelser och faror.

Angående
qvinnas
lägsta ålder
vid äktenskaps
ingående
m. in.
(Forts.)

Första Kammarens Prof. 1890. N:o 13.

No 13.

Angående
gvinnas
lägsta ålder
vid äktenskaps
ingående
m. m(Forts.
)

Onsdagen den 12 Mars.

Irländarnes tidiga giftermål hafva i hög grad bidragit till detta
folks demoralisation, och samma orsak har framkallat ungefär samma
verkningar i en del af Londons arbetaredistrikt.

Här må dock anmärkas, att det är mera omständigheternas magt
än männens egoism och magtmissbruk, som vållar qvinnans tryckta ställning.
I allmänhet tillskrifver man densamma qvinnans öfvertalighet, men
statistiken visar, att grundorsaken icke ligger deri. “Det finnes knappast
någon statistisk lag, som är så allsidigt bevisad och begrundad
som denna, att flere gossar födas än flickor (se “Om den sexuela
hygienen af Seved Iiibbing“, Stockholm 1888, sid. 26—27, jfr. “Makan11
af Klencke, 2:dra upplagan Stockholm 1884, sid. 98 och 102); detta
gäller alla länder, alla klimat, alla racer, hvilket dock ej hindrar, att
i samhällena i allmänhet antalet qvinnor är större än antalet män,
sannolikt på grund af männens farligare yrken, krig, utsväfningar, kortare
lifslängd, hvaraf följer att qvinnornas konkurrens för äktenskapen
också tillväxer och drifver dem bland annat till tidiga äkeuskap.

Låtom oss litet närmare betrakta de fysiska, sedliga och sociala
följderna af för tidiga äktenskap.

Visserligen äro könsförbindelser mellan andra än fullt utbildade
individer icke ensamma skulden till siägtets kroppsliga försämring;
men qvinnor, som i mycket tidig ålder blifvit mödrar, hafva vanligtvis
efterlemnat en slägt, som stannar på ett mycket lågt skede af kroppslig
och andlig utveckling. Den franske vetenskapsmannen Bertillon
har med siffror visat, att, medan äktenskapet i regeln förlänger lifvet
både för man och qvinna, göra i omyndighetsåldern gifta så väl män
som qvinnor derifrån ett undantag. Under en för undersökning af
frågan bestämd tidsrymd dogo af 1,090 gifta qvinnor mellan 15—20
år 11, af 1,000 ogifta 7 i samma ålder. Dödligheten bland de gifta
männen före 20 år var nära åtta gånger så stark som bland de ogifta
männen i samma ålder, hvadan herr Bertillon anser, att lagstiftarne
borde bestämma äktenskapsåldern till 22—23 år, samt att dessa och
dylika fakta borde inläras i folkskolorna. Under en observationsperiod
i Frankrike dogo af 1,000 gifta qvinnor 14 procent mellan 15—20
år, men blott 9,8 procent mellan 20—25 år. “Don civiliserade menniskan
kan ej, får ej, ingå i det äkta ståndet vid samma ålder som
en vilde; hela vår odling skulle då äfventyras; både man och qvinna
behöfva i allmänhet en längre utvecklingstid för de moraliska egenskapernas
uppodling."

Konstateradt är ock, att ju tidigare qvinnor träda i gifte, desto
förr förlora de helsa och fägring; men äfven barn af tidigare äktenskap
blifva svagare, fulare, mera idiotiska o. s. v., ja statistiken pekar
allt afgjordare deråt, att det är för tidiga äktenskap, som gifva upphofvet
åt ett öfvervägande antal förbrytare och vansinnige. Sålunda
är kändt från en observationsperiod i Italien, att omkring j- flera förbrytare
och nära dubbelt flere vansinnige äro födda i de tidiga än i
de normala äktenskapen.

Hvad intelligent och moralisk utveckling utöfver lexorna man i
regeln kan vänta af den 15—20 ånga qvinnan, borde eu hvar begripa.
Kan man fordra af henne någon utvecklad omdömesförmåga, sjelf -

N;o 13.

Onsdagen den 12 Mars.

ständighet, karaktersfasthet eller erfarenhet? Måste hon ej i regeln
blifva mannens “docka", “sångfogel" eller hvad det vara mä, blott ej
en kroppsligt utbildad, sjelfinedveten och sig sjelf bestämmande varelse,
men i stället en marionett i mannens eller slägtingars händer, eller
ock ett plågoris, i fall hon är lika egensinnig som ouppfostrad och
oerfaren r Och dock har en sådan qvinna det vigtigaste värf på jorden,
att hjelpa och förädla mannen samt lägga grunden till det kommande
slägtets uppfostran. För öfrigt lockar qvinnans tidiga äktenskapsålder
egoistiska män att spekulera på den barnsliga flickans förmögenhet,
och hon vet knappast af, förrän hon är såld till person och
egendom, utan att sedermera i lag eller sed ega synnerligt skydd
hvarken för det ena eller andra. Med en märkvärdig enstämmighet
hafva de flesta civiliserade folk vid bestämmandet af den allmänna
myndighetsåldern stannat vid ett och samma årtal, nemligen 31 år
jör hade man och qvinna. Man har fruktat, att en så hög minimiålder
föi äktenskaps ingående skulle hafva till följd, att flere yngre
qvinnor skulle ingå olagliga förbindelser, än nu är förhållandet; erfarenheten
i vårt land har dock visat motsatsen, såsom i motionen påpekats.

Redan filosofen Plato yrkade, att qvinnan ej skulle få gifta sig
iöre 20 år, och det var dock bland de rikt utrustade och tidigt utvecklade
grekerna — (Pluto har alltid åtnjutit högt anseende hos den
gamla klassicitetens män). Många vetenskapsmän, i synnerhet läkare,
hafva uttalat sig i samma rigtning, ehuru de ej kommit att yrka
reformens genomförande på lagstiftningens väg, än mindre hafva de
yrkat dess utsträckning äfven till fästning, trolofning och lysning.
Orimligheten och förderfligheten af att en 15-årig qvinna får gifta sig
och derigenom blifva myndig, ligga emellertid i så öppen dag, att
derom ej torde behöfva vidare ordas: hon kan bland annat, i fall mannen
dör dagen efter bröllopet, vid en ålder af 15 år och 1 dag råda
sig sjelf och sitt gods, medan mannen icke kan erhålla denna rätt
förrän vid 21 års ålder.

Är det i allmänhet naturvidrigt och skadligt för qvinnans lif och
helsa, att hon gitter sig före 18—21 år, är det ej mindre oförnuftigt
och skadligt i ekonomiskt afseende, alldenstund den unga qvinnan
saknar all erfarenhet att sköta ekonomi, hvaraf dock familjens väl
och ve så väsendtligen beror. Att hon ej förmår i sitt outvecklade
tillstånd befrämja hvarken sin egen eller det unga slägtets fysiska och
moraliska uppfostran synes klart, liksom äfven att en dylik existens
måste störande och förderfligt inverka på hennes förhållande till den
vanligtvis äldre, mera utvecklade och erfarne mannen samt derigenom
förgifta samhällets kärna, familj elifvet.

Här må slutligen den anmärkningen göras, att den tidiga äktenskapsåldern
lätteligen förvrider flickans fantasi och känslolif, stör hennes
studier och derigenom verkar förderfligt på hennes både intellektuella,
moraliska och sociala utveckling, hvadan i synnerhet lärarinnor
och uppfostrarinnor skulle få sitt värf högst betydligt underlättadt,
om äktenskapsåldern genom lag bestämdes till ej före 21 år.

Sammanfattning af hvad jag yttrat ber jag att få göra i form af

Angående
qvinnas
lägsta ålder
vid äktenskaps
ingående
in. m.
(Forts.)

N:o 13.

Angående
qvinnas
lägsta ålder
vid äktenskaps
ingående
m. in.
(Forts.)

44 Onsdagen den 12 Mars.

eu fråga: Anser någon i denna kammare, att det är vigtigare att
sköta ekonomi än att uppfostra barn? Anses, enligt den kristna
läran, hvarje menniskosjäl vara mera värd än “hela verlden“, alla
jordens skatter, bjuder väl konseqvensen, att all hänsyn tages till det
vigtiga värf, som kallas barnauppfostran -— att det tages hänsyn till
det förhållandet, att ehuru qvinnan först vid 21 års ålder får förvalta
sitt gods, får hon redan vid 15 års ålder rättighet att bilda familj
och uppfostra barn. Ligger det förnuft i en sådan lagstiftning? Och
när dertill kommer, att fysiologien säger och läkarne förklara, att hon
icke är lämplig att föda barn före 18 års ålder, frågas, om man skäligen
bland ett kristligt och så kultiveradt folk som ''vårt längre kan
bibehålla en sådan lag som den ifrågavarande?

Hvad nu kan göras är dock endast att få en opinionsyttring
uttalad, och då redan herr Almén yrkat återremiss, förnyar jag mitt
instämmande med honom derom, i syfte att äktenskapsåldern uppskjutes
till minst 18 år.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
grefven och talmannen i enlighet med de derunder framstälda yrkandena
propositioner, först på bifall till hvad utskottet i förevarande
utlåtande hemstält och vidare derpå att utlåtandet skulle visas åter
till utskottet, samt förklarade sig anse den förra propositionen, hvilken
upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Sorg begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i sitt utlåtande
n:o 25, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, visas utlåtandet åter till utskottet.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda: -

Ja — 48;

Nej— 46.

Efter föredragning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen
angående statens öfvertagande af ett rörande säteriet Mossebo
med underlydande hemman i Mölltorps socken af Vadsbo härad afslutadt
köp, blef denna proposition på begäran bordlagd.

N:o 13.

Onsdagen den 12 Mars.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Kerfstedt under
fjorton dagar från morgondagen.

Herr Bergström erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr
grefve och talman! Det var förr bruket i denna kammare att endast
utse suppleanter till halfva antalet mot de ordinarie ledamöterna i
utskotten. Sedermera på min enträgna hemställan beslöt kammaren
att utse lika många suppleanter som ordinarie ledamöter i lagutskottet.
Nu har det visat sig, att denna åtgärd icke varit tillräcklig, ty
enligt hvad sekreteraren anmält för mig kan i morgondagens sammanträde
i lagutskottet icke möta mer än 6 ledamöter och suppleanter
från Första Kammaren. Det är vigtigt, att alla platser äro besatta,
och att arbetet icke afstannar. Utskottet skall nu börja andra läsningen
af lagförslaget angående ändring i vissa delar af strafflagen,
och derför tager jag mig friheten att hemställa, att kammaren ville
för sin del utse ytterligare 8 suppleanter i lagutskottet.

På gjord proposition bifölls denna hemställan; hvarefter, på framställning
af herr grefven och talmannen, beslöts att val af ifrågavarande
suppleanter skulle företagas vid kammarens sammanträde
nästa lördag.

Justerades sju protokollsutdrag för detta sammanträde.

Efter hemställan af herr grefven och talmannen beslöts, att på
föredragningslistan till nästa sammanträde skulle bland utskottsbetänkandena
uppföras främst de, som denna dag bordlagts första gången,
och sist de ärenden, hvilka blifvit denna dag bordlagda andra gången.

Kammaren åtskildes klockan 2,61 e. in.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Första Kammarens Prof. 1890. N:o 13-