1890. Första Kammaren. N:o 10

ProtokollRiksdagens protokoll 1890:10

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1890. Första Kammaren. N:o 10.

Lördagen den 1 Mars, f. m.

Kammaren sammanträdde kl 11 f. m.

Herr statsrådet Groll aflemnade Kongl. Maj:ts nedannämuda nådiga
propositioner till Kiksdagen:

l:o) angående tillstånd för Borås jernvägsaktiebolag att af bolagets
skuld till riksgäldskontoret afbetala 300,000 kronor, m. in.;

2:o) angående statsbidrag för utrotande af ollonborrarne inom
Hallands och Kristianstads län; samt

3:o) angående försäljning af en del utaf den så kallade lasarettstomten
i Falun.

Dessa kongl. propositioner blefvo härefter, hvar för sig, föredragna
och på begäran bordlagda.

Justerades protokollet för den 22 sistlidne februari.

Upplästes två inlemmade läkarebetyg af följande innehåll:

Att herr häradshöfding E. Königsfeldt är till följd af acut sjukdom
— colica — förhindrad lemna sina rum betygar
Stockholm den 28 februari 1890

S. v. Hofsten,

Med. D:r.

Att ledamoten af Riksdagens Första Kammare herr friherre R.
M. Klinckowström till följd af strupkatarr nödgas under de närmaste
Första Kammarens Prat. 1890. N:o 10. 1

N:0 10. ‘2

Lördagen den 1 Mars, f. m.

dagarne hålla sig på sina rum och sålunda är förhindrad att bevista
morgondagens sammanträde inom Första Kammaren, intygar
Stockholm den 28 februari 1890

V. Westfeldt,
Lifmedikus.

Anmäldes och bordlädes

Statsutskottets utlåtande och memorial:

n:o 8, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde
hufvudtitel, innefattande anslagen till kongl. finansdepartementet;

n:o 28, med förslag till voteringsproposition i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut i en fråga rörande anslagen under riksstatens
sjette hufvudtitel; samt

n:o 29, angående ändring af 33 § i reglementet för riksgäldskontoret;
äfvensom

lagutskottets memorial och utlåtande:

n:o 21, i anledning af Andra Kammarens återremiss af 4 punkten
i utskottets utlåtande n:o 14, öfver ej mindre Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse af 67 § konkurslagen
den 18 september 1862 och till lag angående ändrad lydelse af
3 § i lagen angående enskild sedelutgifvande banks, bankaktiebolags
och sparbanks konkurs den 7 juni 1889, än äfven väckta motioner om.
ändringar i konkurslagen den 18 september 1862; och

n:o 22, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 6 § i
lagen angående tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom
den 18 april 1884.

Föredrogs herr Boströms med fleres under gårdagen bordlagda
motion, n:o 48, angående skrifvelse till Konungen i fråga om samtrafik
mellan enskilda telefonnät och statens interurbana telefonledningar,
m. m. %

Herr Hallenborg: Jag hemställer, att denna motion må remitteras
till kammarens tillfälliga utskott n:o 3.

Denna hemställan bifölls.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets sistlidne dag bordlagda memorial n:o 27.

3

N:o 10.

Lördagen den 1 Mars, f. m.

Vid föredragning af bankoutskottets nedannämnda, under gårdagen
bordlagda memorial:

n:o 3, i fråga om afskrifning ur afdelningskontorets i Göteborg
räkenskaper af åtskilliga fordringar,

n:o 4, angående afskrifning ur afdelningskontorets i Malmö räkenskaper
af åtskilliga fordringar,

n:o 5, angående afskrifning af tre stycken fordringar, tillhörande
riksbankens afdelningskontor i Jönköping, samt

n:o 6, i fråga om afskrifning ur afdelningskontorets i Visby
räkenskaper af en fordran,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa memorial hemstält.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
bankoutskottets nästlidne dag bordlagda memorial n:o 7 och lagutskottets
samma dag bordlagda utlåtande n:o 20.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 26 och 28 sistlidne februari bordlagda utlåtande n:o
25, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående nedsättning
i de på viss jord hvilaride grundskatter m. m., äfvensom inom Riksdagen
väckta förslag i dithörande ämnen.

Punkten A).

Herr Boström: Då jag icke förut haft tillfälle att i denna för
landet så vigtiga fråga uttala min åsigt och då jag derjemte nu är
reservant mot den föredragna punkten i statsutskottets utlåtande,
tillåter jag mig att med några ord uttala min ståndpunkt i frågan.

Sedan 1885 års riksdag, i hvilken jag ej deltog, beslutit 30 procent
afskrifning af de nu gällande grundskatterna i förening med
ökning af beväringens öfningar, har jag för min del tänkt mig, att
det endast vore en tidsfråga, när den öfriga skattelindringen komme
att af Riksdagen bifallas, och jag hade äfven trott, att den norm,
som då fastlästes, äfven skulle komma att för framtiden tillämpas.
Då jag nu emellertid ber att få yrka bifall till det förslag, Kongl.
Maj:ts regering här framlagt, sker det på grund af att jag hoppas, att en
sammanjemkning mellan kamrarnes sannolikt olika beslut skall komma
till stånd på basis af det beslut, som år 1885 fattades. Då jag uttalar
denna åsigt, vet jag mycket väl, att jag här i kammaren skall
få mottaga förebråelser — och jag har redan mottagit sådana —
men jag skall söka bära dem med jemnmod, ty den åsigt, jag fattat
i frågan, härrör från en allvarlig pröfning af de skäl för och emot,
som föreligga, och jag vågar påstå, att skälen för en sådan sammanjemkning
vid detta tillfälle äro öfvervägande.

Angående
nedsättning i
de på viss
jord hvit ande
grundskatter
7/i. in.

N:0 10. 4

Angående
nedsättning i
de på viss
jord kritande
grundskatter
ra. ra.

(Forts.)

Lördagen den 1 Mars, f. in.

Man säger å andra sidan att vi skola vänta; jag frågar vördsamt:
hafva vi icke väntat nog? Hvad hafva vi fått såsom resultat af 1873
års beryktade skrifvelse? Jo, vi hafva kommit till 12 dagars längre
öfning för beväringen och fått denna värnpligtslag, men för öfrigt,
huru står det till med hela vårt försvar? Jo, vi hafva fästningar delvis
ofullbordade och mestadels obestyckade, vi hafva en femtedel af
den träng som behöfves, ett ofullständigt intendenturväsen, ett kavalleri,
visserligen försedt med utmärkt materiel, men efter mitt förmenande
alldeles otillräckligt, ett artilleri, likaledes försedt med kanoner
af utmärkt beskaffenhet, men äfven det otillräckligt, samt slutligen
ett infanteri, fullkomligt oöfvadt, kan jag nästan säga, och
försedt med odugliga gevär. Det är visserligen sant, att 1888 års
Riksdag beslöt att en förändring af dessa gevär skulle åstadkommas,
men denna förändring kommer på grund af Riksdagens beslut att
ske så långsamt, att när den sista leveransen af dessa gevär blifvit
fullgjord, sannolikt tiden är inne att begära anslag till en ny sorts
sådana. — Jag frågar vidare: hvilka trupper skola våra oöfvade infanterister
gå till mötes? Jo sådana, bland hvilka den utmärktaste
disciplin blifvit genomförd, hvilka medgifvits öfningar under långa
år: trupper försedda med utmärkta gevär, till hvilka hvarje karl i
ledet har förtroende, en omständighet, hvilken, såsom herrarne väl
veta, spelar en kolossal rol vis å vis krigets utgång. — Gå vi sedan
till sjöförsvaret, kan jag vara mycket kort; vi hafva några pansaroch
kanonbåtar samt minbåtar med dertill hörande materiel. Jemföra
vi dessa med de fartyg, vi i ett blifvande krig skulle gå till mötes,
så skola vi finna, att en grafisk tabell sådan, som här utgifvits för
att tydliggöra vårt infanteris förhållande till det utländska, skulle
med afseende på sjöförsvarets ställning hafva ett för vårt land ändå
ogynsammare utseende.

Då så är förhållandet, och Kong!. Maj:ts regering derjemte till
innevarande Riksdag framstält stora kraf på anslag till 4:de och 5:te
hufvudtitlarne, som jag fruktar komma att blifva refuserade, om
icke sammanjemkning i föreliggande fråga bringas till stånd, så kar
jag till mig stält den frågan, om man, då vårt militärväsende är i
denna dåliga ställning, kan stå till svars med att genom det beslut,
som nu skall fattas, föranleda att äfven dessa anslagsfordringar afslås.
Jag tror att den väntan på försvarets ordnande, hvari vi nu
skulle foga oss, komme att blifva oss dyrbar, och jag är öfvertygad
om, att åtminstone ett steg för att afhjelpa detta skulle vara taget
genom det beslut jag tager mig friheten att förorda. Då emellertid
detta köpslående är för alla förhatligt, vågar jag till Kongl. Maj:ts
regering framställa en ödmjuk och vördsam anhållan, att regeringen
täcktes om möjligt till nästa riksdag framställa fullständigt förslag
till försvarets gradvisa förstärkande, förenadt med en fullständig afskrifning
af nu gällande grundskatter. På dessa skäl och under uttalande
åt dessa förhoppningar tillåter jag mig, herr grefve och talman,
yrka afslag på den föredragna punkten i statsutskottets betänkande
och bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Lördagen den 1 Mars, f. m.

5 N:o 10.

Herr Tamm, Hugo: Jag får först bekänna, att jag vidhåller
den åsigt, som jag i frågan städse hyst, nemligen att grundskatterna,
hvari jag då äfven inberäknar rustnings- och roteringsbesvären, numera
ingått i hemmansvärdena, att således en afskrifning af dessa
skatter komme de nuvarande jordegarne, icke jordbruksnäringen till
del och att denna åtgärd vore ekonomiskt oklok. Trots detta är jag
för min del upprigtigt med om en verklig lösning af denna fråga.
Jag vill såsom skäl härför icke åberopa de något oklara s. k. politiska
omständigheterna, utan mitt skäl är ett helt annat. I grundskatterna
ingå nemligen tvenne element, ett rättvist och ett orättvist.
En del af dessa skatter, och det den större delen, har uppkommit
genom köp af kronohemman, och är således rena köpeskillingar,
för hvilka full valuta i egendomarne erhållits; min öfvertygelse är,
att, hade detta varit den enda delen, så hade frågan varit orörd, ty
så mycket känner jag af erfarenhet till vår svenska allmoge, att jag
vet att den, temligen misstrogen och ömtålig om sin rätt, dock icke
sätter sig på tvären, när den fått rätt klart för sig, på hvilken sida
det rätta verkligen ligger. Men i dessa skatter ingår äfven en annan
de], hvad jag skulle vilja kalla den till sitt ursprung orättvisa delen
af grundskatterna, sådana bevillningar och skyldigheter som småningom
blifvit fastlästa och ingått i grundskatterna. Det är mot
denna del som det gamla svenska bondeståndet riksdag efter riksdag,
det ena decenniet efter det andra, protesterat, emedan det känt den
såsom en orättvisa, och det är densamma, som går igen i de anspråk,
de nuvarande hemmansegarne framställa. Det är på denna grund,
som jag anser frågan med nödvändighet kräfva sin lösning, ty det
förhåller sig så med hvarje politisk orättvisa, stor eller liten, att den
verkar i samhällskroppen som en sticka i fingret; den bildar en böld,
som, om ock med smärta, ur organismen aflägsna!- det onda eller —
orsakar blodförgiftning.

Då dessa skatter skola regleras, måste man ovilkorligen taga i
betraktande två saker, nemligen dels skatteväsendet, dels landets försvar.
Uti statsrådsprotokollet af den 11 januari 1890 anför herr
statsministern: “om än en stor del af nu befintliga öfverskott bör
anses vara af mera tillfällig natur, dristar jag dock med visshet
antaga, att en ej ringa del af ifrågavarande statsinkomster härrör af
en uppkommen, år efter år fortgående tillväxt i statsintraderna af
sådan stabilitet att, derest ej synnerliga undantagsförhållanden skulle
inträda, den äfven för framtiden kan påräknas.8 Detta kan jag ej
fullt förstå. Den nuvarande budgeten balanserar med 1,091,800 kronor
till afsättning, d. v. s. öfverskott, men jemvigten i budgeten har
åstadkommits genom att i densamma såsom inkomst beräknats besparingar
från föregående år af 5,750,000 kronor och ändå måste lån
för en del af jernvägsbyggnaden upptagas. Jag skall försöka att
icke trötta herrarne, men jag måste vid detta tillfälle kasta en blick
in i framtiden och göra klart, huru det med afseende på vårt skatteväsen
skulle se ut den dag, då grundskatternas afskrifning vore ett
fullbordadt faktum. Säkert är att i en sådan budget skulle ingå icke
blott nya utgiftsposter, sådana som t. ex. anslag på 2,640,000 kronor

Angående
nedsättning %
de på viss
jord hettande
grnndshatter
m. in.

(Forts.)

N:0 10. 6

Angående
nedsättning i
de på viss
jord hettande
grundskatter
in. in.

(Forts.)

Lördagen den 1 Mars, f. m.

till lindring af rustning och rotering, utan jag hemställer till kammaren,
om man icke äfven måste alldeles nödvändigt taga i betraktande
de växande statsbehofven, hvilkas tillgodoseende icke ens den
sparsammaste Riksdag kan motsätta sig, — ett förhållande, hvarvid herr
statsministern i min tanke icke fäst tillbörligt afseende. På samma
gång komme inkomsterna att minskas med grundskatternas nuvarande
belopp, under olika poster upptaget till 4,629,000 kronor, och inkomsterna
komme då att gestalta sig på följande sätt. Till en början
finner jag, att ur räkningen måste lemnas de tre posterna, fyroch
båkmedlen, telegrafmedlen samt postmedlen, som tillsammans
utgöra mer än 9,900,000 kronor, hvilkas öfverskott väl äfven i framtiden
komma att för institutionernas egna behof tagas i anspråk och
således ej kunna påräknas såsom statsinkomster; samma förhållande
eger rum med afseende å kyrkotionden, till ett belopp af 250,000
kronor, som icke heller ingår till statsverket. Jernvägarnes inkomst
upptages såsom bekant till 6,500,000, men de förslå ändå icke på
långt när, jag tror det fattas 1,800,000 kronor, för att betacka räntorna
på statslånen, och då vi onekligen måste bygga de norrländska
jernvägarne, så må vi icke blunda för att, huru nödvändiga dessa än
må vara, icke komma de att öka nettobehållningen på statens jernvägar.
Jag befarar dessutom, att vi icke kunna lita på de härifrån
flytande inkomsterna, ty icke sällan framträda anspråk på att dessa
jernvägar skola förvaltas icke med hänsyn till ekonomien, utan så,
att de användas såsom understödsmedel i ett eller annat hänseende.

Hafva vi utstrukit dessa poster, återstå fyra kategorier, afhvilka
den första utgöres af sådana inkomster, som icke äro i egentlig mening
skatter. Utom några obetydliga summor under titlarne: bötesmedel,
kontrollstämpel samt extra uppbörd, för närvarande 365,000
kronor, utgöras de af arrendemedlen och slcogsmedlen. På de förra
tror jag verkligen icke kan beräknas någon betydlig tillväxt, utan snarare
tvärt om, då vi hafva sålt eller beslutit om försäljning af en icke obetydlig
del af kronohemmanen, och då dessutom under de senare åren
från ar ren datorernas sida visats en ofantlig ihärdighet i att vinna
rubbning i en gång faststälda kontrakt och att fä arrendena nedsatta,
hvilket, tillika med medgifvanden från Kongl. Maj:ts och Riksdagens
sida, torde verka till eu fortfarande nedgång i de å denna
inkomsttitel intill nu beräknade 2,600,000 kronor. Denna förlust torde
dock mer än väl komma att uppvägas af slcogsmedlen, om hvilka
äfven jag förutser en verklig tillökning, som dock ej bör alltför högt
uppskattas, då de nu i årets budget upptagas till 2,500,000. Tillsammans
utgöra dessa inkomster nu 5,465,000 kronor. Sedan kommer
gruppen af på förmögenhet Infilande skatter, nemligen bevillning
för enskilda personer, utgörande 350,000 kronor, samt bevillning af
fast egendom och af inkomst 3,700,000 kronor. Att denna kan beräknas
såsom en väsentligt stigande inkomst betviflar jag, så vida
icke särskilda åtgärder vidtagas. Det måste uppväxa, om jag så får
säga, helt andra begrepp i skattefrågor, innan denna skatt kommer
att gifva hvad den bör gifva. I sjelfva verket blir den i många fäll
en skatt på ärligheten, och jag tror att helt andra bestämmelser än

7 N:0 10.

Lördagen den 1 Mars, f. m.

nu måste införas i bevillningsförordningen, om man vill beräkna den
såsom en mer gifvande inkomstkälla. Stämpelmedlen, som äfven höra
hit, hafva icke heller visat tendens att stiga, utan snarare tvärt om.
Tillsammans utgöra förmögenhetsskatterna 7,750,000 kronor.

Mantalspenningarne, omkring 665,000 kronor, kunna ej heller
förete någon betydande ökning, då de äro rent personliga skatter.
Återstå då de tvenne stora posterna; tillverknings skatterna på hvitbetssocker
och bränvin, tillsammans 14,250,000 kronor, samt tullmedlen.
De förra kunna och böra ej beräknas komma att stiga, ty statsmagterna
och nykterhetsvännerna göra allt för att drifva ner desamma
och jag hoppas npprigtigt, att de skola lyckas i sina bemödanden; för
närvarande uppehållas bränvinstillverkningsafgifterna vid sitt höga
belopp endast genom den 1888 vidtagna förhöjningen från 40 till 50
öre per liter. Då återstå endast tullmedlen, utgörande 88 millioner.
Huru skilda åsigter de ekonomiskt olika tänkande än må hafva, deri
tror jag de äro öfverens att tullinkomsterna icke komma att stiga;
de s. k. frihandlarne derför att de icke önska en del tullars bibehållande,
och de s. k. protektionisterna, derför att de önska fä mycket
af de nu utifrån kommande, tullpligtiga varorna ersatta genom inhemsk
produktion. Då jag således icke på de två sist nämnda stora
posterna kan tänka mig någon tillväxt af statsinkomsterna, skulle ökningen
uppstå inom de två först nämnda kategorierna med relativt
små belopp, tillsammans ungefär 13 millioner. Jag har svårt att
fatta, att en sådan ökning på naturligt sätt inom dessa skall framkomma
så stor, att den verkligen skall kunna täcka förlusten af 7
millioner grundskatter och derjemte räcka till för ökade statsbehof,
som undan för undan göra sig gällande.

Men, mine herrar, under sådana förhållanden och med denna
stora del af beskattningen, som redan nu verkar såsom personlig skatt,
är det min innerliga öfvertygelse, att vi måste se frågan ärligt i ögonen
och, om vi verkligen skola aflyfta dessa på viss förmögenhet hvilande
skatter, tillse, att vi också öfverflytta dem på förmögenheten
och icke på svagare skuldror, ty en sådan öfverflyttning anser jag
orättvis och derför farlig, särskild!; under det nu herskande ekonomiska
systemet. Jag ber för egen de! och för alla samhällsbevarandes räkning,
att man väl besinnar sig i detta fall; härom kunna vi väl förena
oss i en gemensam sträfvan och, sanningen att säga, jag hoppas
i detta hänseende och tror på understöd äfven af dem, som äro mina
motståndare i ekonomiska frågor och detta derför, att jag är innerligt
öfvertygad om, att de icke önskat att någonsin lägga tyngre beskattning
på de svagäres skuldror, men ansett att deras mål, höjandet
af, Sveriges jordbruk och näringar i allmänhet vore af den vigt, att
annan hänsyn måste vika.

Jag ser för min del, mine herrar, tydliga tecken till en annalkande
social strid. Denna strid kommer onekligen att utkämpas, och
vi höra från de företeelser, som tilldraga sig i andra länder detta
varningens ord: cave, adsum! Striden måste upptagas, och jag tror
aldrig att den kan hämmas genom tvång och våld, utan skall denna strid,
när den en gång kommer, icke tillintetgöra oss, beror det på, att den

Angående
nedsättning i
de på viss
jord åvilande
grundskatter
in. in.
(Ports.)

N:0 10. 8

Lördagen den 1 Mars, f. m.

Angående hos oss skall finna, som jag hoppas till Gud, mindre orättvisor att
—1’ bortsopa, och derför, endast derför, kan dess våg göra mindre förjord
Åvilande härjande verkan.

grundskatter Man svarar mig så ofta: vi hålla med eder, vi skola lägga dessa
rn. m. skatter på förmögenheten, men vi vilja vänta, tills afskrifningen nått
(l orts.) 50 procent. Jag kan vid detta icke underlåta att tänka på en gammal
berättelse. Det var en krögare, som ofvanför sin port satte en skylt
med inskription: i dag för pengar, i morgon för intet. Men när
gästerna kommo tillbaka följande dag, satt skylten qvar och löftet —
blef aldrig inlöst.

Den andra frågan, som är oupplösligen förenad med grundskattefrågan,
är försvarsfrågan. Här bjudas oss i detta fall sex dagar och detta
vederlag upphöjes i denna stund såsom varande af synnerlig vigt af
en del törsvarsvänner men allra mest af dem, som hufvudsakligen ifra
för grundskatteafskrifningen. Men ser man på saken mera nyktert
och lugnt, tror jag, att den ter sig på annat sätt. Tio procent afskrifning
af grundskatterna utgör 1,000,000 kronor. För detta bjudes
oss, att de beväringsskyldige — 30,000 man som de högst utgöra —
skola öfvas i sex dagar, d. v. s. 180,000 dagsverken, som staten sålunda
får betala med 5,50 utom proviant, beklädnad m. m., och dertill
skola dessa sex dagar inträda först om fem år. Efter enkel regula
de tri skulle således valuta för grundskatternas afskrifvande betalas
om 35 år — och detta kallas ett stärkande af försvaret! För mig
synes det, som om man i detta fall lekte med försvarsfrågan. Det
är, säger jag, en beväringsskyldighet, som skall inträda om 35 år, och
under tiden är arméorganisationen oordnad, och jag vågar hysa den
farhågan, att vid hvarje försök man under dessa 35 år komme att
gorå till ett ordnande skulle man mötas med det svaret: kors, vi
hålla ju på att ordna försvaret med desssa ständigt sig ökande
dagar.

Enligt min tanke är arméorganisationen kärnpunkten i försvarsfrågan,
och efter som vi äro ute i byteshandel, bör detta vara försvarsvännernas
bytesmedel, ej några få dagars exercis, som i jemförelse
äro af mindre värde. Om ej detta fastbålles utan partiella bytesaftal
ske, så är min bestämda öfvertygelse, att vi komma i allt sämre ställning
och vår byteskraft minskas för hvarje gång. År 1885 bjödos
oss förutom dagarne en organisation af beväringen, den då som en
storhet framhållna värnpligtslagen, samt ett slags löfte om ökning af
fastighetsbevillningen, men redan nästa gång eller år 1890 bjudes icke
annat sex dagar. Organisationsfrågan har bortfallit, ersättningsfrågan
likaså. Hvad bjudes nästa gång och hvad kommer slutligen att bjudas,
när eu gång grundskatterna äro afskrida?

På alla dessa grunder är det, som jag för min del icke vågat biträda
Kong!. Maj:ts förslag. Ja, svarar man mig, det går lätt att
säga nej, men hvad vill ni sätta i stället? Jo, på den ena sidan vill
jag sätta försvarsfrågan d. v. s. arméorganisationen och på den andra
grundskatternas fullständiga afskrifning samt deraf följande skattereglering.
“Omöjligt*, svarar man mig, “det har man försökt, men det har icke
gatt.* Jag tror icke erfarenheten visat detta. Erfarenheten har visat,

9 N:o 10.

Lördagen den 1 Mars, f. m.

att vi, som äro satta här att representera svenska folket, icke hafva Angående
vågat att antaga en arméorganisation, som det ena året bjudes oss för ne^ätt-ll^ssi
att tagas tillbaka det andra. Frågan är verkligen af så stor och in- jord friande
gripande betydelse, att tvekan är mer än förlåtlig; vi ej sakkunnige ‘grundskatter
våga ej gifva lättsinnigt vårt ja, der de sakkunnige ej äro fasta. m. m.
Jag för min del är dock öfvertygad, att om Kongl. Maj:t noga öfver- (Forts.)
väger hvad i försvarsfrågan oundgängligen behöfves, och så framlägger
ett sådant försvar för Riksdagen icke blott en gång utan gång
på gång och fasthåller vid detsamma, skall kring en sådan regering
och ett sådant försvar samlas Sveriges folk. Endast så kunna meningsskiljaktigketerna
afnötas och de verkliga försvarsvännerna få en
fast punkt att hålla sig kring. Den dag detta sker, skall äfven jag
med glädje gifva min röst för grundskatternas fullständiga afskrifvande.
Jag erinrar mig, mine herrar, ett yttrande som fälts i denna
kammare: nemligen att om vi vågade ett afslag i grundskatternas afskrifvande,
skulle de, som så röstat, icke vidare få säte i denna kammare.
Det betyder ju föga, nog finnas de, som kunna ersätta oss,
men jag fruktar, att en annan större fara står för dörren, den nemligen
att den politiska magtställningen flyttas från Sveriges jordegande
klass till andra, och detta är i min tanke den oundvikliga historiska
följden, om denna klass missbrukar sin innehafvande magt vare sig
till ensidig ekonomisk fördel eller till för svars vägran. Frågan blifver
då blott, om denna klass, isolerad från de öfriga i samhället, inom
sig sjelf splittrad och derigenom vanmägtig, skall utträngas af andra
samhällsklasser eller i sitt eget fall draga med sig Sveriges urgamla
fäderneärfda frihet och sjelfständighet. För kronor och ören säljer
jag icke den klass’ politiska magtställning, som jag tillhör, och derför
vågar jag, herr grefve och talman, yrka afslag så väl å Kongl. Maj:ts
proposition som å utskottets förslag och de öfriga i ämnet afgifna
motionerna.

I detta anförande instämde herr Lundin.

Herr Kaj er dt: Herr grefve och talman, mine herrar! Vid

genomläsandet af föreliggande utskottsbetänkande har jag icke kunnat
undgå att tänka på det gamla ordspråket: aptiten växer medan man
äter. Regeringen har bjudit 10 procent afskrifning å grundskatterna
mot ett fosterländskt vederlag: den genom lifsmedelstullarne nyligen
privilegierade utskottsmajoriteten har tagit 20 procent, men utan
vederlaget. “Hvad du vinner, hjelterykte vinner du dock ej derpå/

Åf liflig öfvertygelse derom, att ett väl afpassadt tullskydd bäst
främjade vårt fosterlands ekonomiska sjelfständighet, har jag omfattat
det protektionistiska systemet. Men lika lifligt har för mig dervid
stått den tanken, att de ökade inkomster, hvilka, utan att i detta
system eftersökas, liksom en biprodukt tillfallit statskassan genom
spanmålstullarne, skulle om icke uteslutande dock hufvudsakligen
användas till betryggande af fosterlandets politiska sjelfständighet,
och detta så mycket hellre, som den öfver ökade militärbördor ständigt
klagande landtmannaklassen aldrig kunde påstå, att dessa penningar

N:0 10. 10

Angående
nedsättning i
de på viss
jord kritande
grundskatter
m. m.

(Forts.)

Lördagen den 1 Mars. f. m.

vore tagna ur deras fickor. Det vore åtminstone en gärd åt försvaret,
som — det måste erkännas — utgått från andra samhällsklasser.
Och hvad värde, mine herrar, har landets ekonomiska sjelfständighet,
om icke den politiska, så långt ske kan, betryggas? Jo, alldeles samma
värde som det goda hullet har för villebrådet, när det gäller rofdjurets
klor. Bytet sökes så mycket förr, om det är både värnlöst och
läckert.

Med dessa åsigter ligger det i öppen dag, att jag icke kan instämma
med utskottsmajoriteten. Svårare är för mig att fatta mitt
beslut emellan reservanternas och reservantens förslag. Yågade jag
hoppas, att en omstämning i tänkesätten rörande denna öfver allt
annat vigtiga fråga vore att snart emotse, skulle jag med glädje omfatta
reservantens, herr Tamms, förslag, men ordspråket säger: den
drunknande griper efter ett halmstrå, och i den tanken att det är
bättre vinna något än intet, ber jag, herr grefve och talman, att få
yrka bifall till reservanternas eller Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Stråle: De medlemmar af kammaren, som deltogo i 1873
års förhandlingar, erinra sig säkerligen, huru som då nästan hälften
af denna kammare af principiella skäl motsatte sig all afskrifning af
grundskatterna, under det den andra hälften instämde i den så kallade
kompromissen. Till den senare hälften hörde jag; icke så att jag
kunde i och för sig gilla en sammankoppling af två så olika frågor
som försvarsfrågan och grundskatternas afskrifvande, utan derför att
jag betviflade möjligheten att utan eftergift i grundskatterna kunna
vinna en nöjaktig utbildning af våra värnpligtige. Tolf år åtgingo,
innan verkställighet följde på 1873 års kompromiss.

Jag hörde till majoriteten vid 1885 års riksdag, ehuru det af
Kongl. Maj:t äskade vederlaget af utsträckt beväringspligt var nedprutadt
och efter min åsigt ej tillfredsställande; men samtidigt med
beslutet fick dock landet en värnpligtslag, som innefattar i beväringsinstitutionen
en väsentlig förbättring, som, om nödigt anslag beviljats
1887, hade varit ändå väsentligare. Så väl 1873 som sedermera, ja
ännu i dag, har jag hört högt aktade män uttala den åsigten, att
sammankopplingen af grundskatteafskrifningen och försvarsfrågan
varit förderflig för den senare. Månne de nu föreställa sig, att, om
statsutskottets betänkande afslås — ja äfven om det bifalles —■ frågan
om beväringens ändamålsenliga utbildning vinner någon fördel?

En reservant mot lagutskottets jemväl föreliggande utlåtande om
värnpligtslagen befinner sig i en egendomlig ställning. Han säger
sig önska större utbildning för de värnpligtige och icke hafva något
emot grundskatteafskrifningen. Genom bifall till Kongl. Maj:ts propositioner
kunde han följaktligen vinna båda sina önskningar, men
olyckan är, att frågorna äro sammankopplade, och derför kan han nu
icke vinna hvad han åstundar.

Kongl. Maj:t har ansett lämpligt att vid denna riksdag föreslå
en ganska måttlig ökning af beväringsöfningarna, emot 10 procent afskrifning
af grundskatterna. Jag kan rösta för bifall till Kongl. Maj:ts
proposition, ehuru herr Tamm i sitt utmärkta anförande nyss an -

11 N:0 10.

Lördagen den 1 Mars, f. in.

förde åtskilligt, som gör frågan betänklig. Jag medgifver, att om Angående
ej framdeles en mera utsträckt öfning beredes, är ej mycket vunnet; 4

ty äfven med all förhoppning om Sveriges unge mäns fallenhet för jord kritande
krigareyrket, befarar jag att de, efter den hittills varande och nu grundskatter
föreslagna otillräckliga utbildningen, föga skulle vinna i krigsduglighet m. invid
jemförelse med Gambettas så kallade friskaror i 1870 och 1871 (iorts.)
årens krig; och djupt beklagar jag, om landets unga värnpligtige
söner med en sådan utbildning skulle nödgas uppträda till landets
försvar.

Man har, man och man emellan, hört talas om, att förslag till
nya kompromisser skulle varit å bane, såsom att, om den af Andra
Kammarens män nu påyrkade grundskatteafskrifning med ökad procent
bifölles, skulle vederlag lemnas, icke genom ökad beväringsexercis,
utan genom bifall till äskade anslagen på 4:de och 5:te hufvudtitlarne,
hvilka anslag i annan händelse skulle afslås af Riksdagens
majoritet. Lyckligtvis finner jag icke ett spår till en sådan kompromiss
i utskottets utlåtande; och om förslag i den rigtningen framstälts
och lyckligen realiserats, månne då icke vid kommande riksdagar
uppstått nya anspråk på grundskatteafskrifning mot vederlag af andra
vigtiga anslag?

Visserligen äro de af Kongl. Maj:t framstälda förslagen på 4:de
och 5:te hufvudtitlarne för materiel af ganska stor vigt; men hvad
hjelper det, att man har materiel, om man icke har öfvaclt manskap,
som kan sköta den? Och vigten af liniesoldaternas utbildning ökas
ju, efter alla sakkunnige mäns omdöme, med hvarje dag.

Må de, som hafva den öfvertygelsen, att de böra afstå de begärda
anslagen på 4:de och 5:te hufvudtitlarna, följa denna sin öfvertygelse
— jag får icke betvifla den —; men må vi andra fritaga oss från
ansvaret att lemna riket utan nöjaktigt försvar.

Det vore synnerligen märkligt, om den af mig nu antydda anslagsvägran
skulle ifrågakomma i gamla Sverige, då samtidigt i vårt unga
broderland en stark nationel rörelse uppträdt för stärkande af detta
lands försvar.

Jag tillstyrker afslag på utskottets betänkande.

Herr Bergström: För min del ämnar jag framställa samma

yrkande som den förste ärade talaren, nemligen ovilkorlig! och obetingadt
bifall till Kongl. Maj:ts proposition, men den motivering,
som jag kommer att använda, blir väsentligen olika hans. Den af
honom använda var af den beskaffenhet, att jag befarade att han
skulle framställa ett annat yrkande, nemligen om bifall till hvad
reservanterna föreslagit. Kongl. Maj:ts proposition går nemligen ut
derpå, att grundskatterna skola eftergifvas och lindring i rustningsoch
roteringsbesvären beviljas endast under den förutsättning, att
Riksdagen godkänner de af Kongl. Maj:t föreslagna ändringarna i
§§ 1, 3, 6, 27 och 52 af värnpligtslagen. Reservanterna deremot
hafva formulerat denna förutsättning på ett annat sätt. Reservanterna
säga nemligen: “för den händelse, att kamrarne fatta sammanstämmande
beslut med anledning af Kongl. Maj:ts hos Riksdagen

N:o 10. 12

Lördagen den 1 Mars, f. m.

Angående _ gjorda framställning* o. s. v. Denna formulering lemnar rum för
^de&Tviss * jemkningar> prutningar och kompromisser af hvarjehanda slag.
jord åvilande . Det var en hid, då denna högt ärade kammare lifligt intresserade
grundskatter sig för stärkande af fosterlandets försvar, då den stälde försvarsvis
T''\ ^agan sa högt, som den förtjenade att stå, då den betraktade den

( orts.) såsom vårt lands lifsfråga och då den villigt understödde hvarje för slag,

som utgick från regeringen om stärkande af försvaret. Måtte
utfallet af denna dags öfverläggningar blifva sådant att man kan säga,
att detta intresse är oförsvagadt! Men måtte man också kunna säga,
att detta intresse är klarsynt och väljer de bästa medel för att nå
målet! Här äro två vägar att nå det slutliga målet. Den ena vägen
är anvisad af den andre talaren i ordningen. Han yrkade rent utslag
på Kongl. Maj:ts proposition, och jag tillstår att han derför anförde
mycket, som är i hög grad behjertansvärdt; men jag tror mig ändå
böra gå den andra vägen, eller understödja regeringens förslag. Jag
är nemligen viss derpå, att regeringen icke vill och icke heller bör
vika en hårsmån från hvad den föreslagit i fråga om sjelfva värnpligten,
och att således det minsta vederlag, som kan fordras för efterskänkande
af tio procent af grundskatterna och för beviljande af tio
procent lindring i rustnings- och roteringsbesvären, är en förökning i
beväringens öfningstid af sex dagar och ökning af dess tjenstetid
med tvä år.

Jag ^vill nu gå något tillbaka i tiden, ty man kan icke betrakta
denna fråga ensamt i det skede, hvari den för närvarande befinner sig.
Det visar sig då att, sedan den efter representationsförändringen först
sammanträdande riksdagen, 1867 års riksdag, ådagalagt ett lifligt
intresse för försvarsfrågans lösning och i en beslutad skrifvelse till
regeringen dels förklarat, att den “svenska armén borde bestå af
stam, innefattande befäl och trupp, samt beväring*, och dels, enär
“för ett fullständigt ordnande af rikets försvarsväsende en väsentligt
utsträckt allmän värnpligt utan tvifvel vore af behofvet påkallad, men
möjligen icke kunde genomföras med bibehållande af indelningsverket
i dess nuvarande form*, anhållit, att Kongl. Maj:t “täcktes låta utreda
och vid uppgörande af förslag till arméns organisation taga i
öfvervägande, om och på hvad vilkor det nu på rote- och rusthållare
hyflande besvär måtte kunna lindras eller ock aflösas, samt jemväl
pa öiriga samhällsklasser fördelas*, så tillsattes till följd af denna
skrifvelse den bekanta så kallade lindringskomitén, och den första
propositionen i ämnet afläts vid 1869 års riksdag. Den föll. Vid
1871 års lagtima riksdag kom en ny proposition i ämnet. Den föll.
Vid 1871 års urtima riksdag kom åter en ny proposition. Den föll.
Alla dessa förslag folio på rust- och rotehållarnes motstånd. De
förklarade nemligen, att knektekontrakten befriade dem från all värnpligt.
Man sökte förgäfves göra klart för dem, att knektekontrakten
endast innekure_ befrielse från utskrifning, men icke befriade svenske
män “från skyldigheten att, när fienden påträngde, gå man ur huse
till fäderneslandets försvar; och att det var detta, som afsågs med
beväringen. När sålunda det visade sig, att ingenting kunde besegra
rust- och rotehållarnes motstånd, voro fosterlandsälskande män, sär -

Lördagen den 1 Mars. f. m.

13 N:o 10.

deles i denna kammare, betänkte på att finna en annan väg för att Angående
vinna en lösning. Bland desse män var en, som numera icke tillhör nedsättning i
denna kammare, men hvars namn hvarje svensk nämner med vördnad, jord hvilande
friherre Louis De Geer, och flere andre. Genom desses medverkan grundskatter
åstadkoms kompromissen af 1873, hvars innehåll säkerligen är fler- nu. m.
talet af kammarens ledamöter väl bekant. Det må dock tillåtas mig (Forts.)
att framhålla några spridda drag af densamma. 1873 års regering,
af hvilken jag hade äran att vara ledamot, förklarade genom sin förste
man att, om det vore representationens mening att ombilda vårt försvarsväsen
och bygga detsamma på annan grund än den gamla, samt
således att upphäfva indelningsverket, så borde den också hafva allvar
dermed, och att under sådan förutsättning en fosterländsk regering icke
lämpligen kunde eller borde motsätta sig representationens vilja.

Striden om aflåtande af 1873 års skrifvelse var inom denna kammare,
såsom hvar och en torde erinra sig, mycket het, och segern berodde,
såsom jag vill minnas, på en å två rösters majoritet. I 1873 års
riksdags skrifvelse erinrades, huru som ett oskiljaktigt sammanhang
egde rum mellan rustningen och grundskatterna, ty rustningen vore
icke något annat än ett särskildt sätt för rusthållarne att utgöra
räntan. Derigenom att de hölle häst och karl undginge de att utgöra
den ränta, som andra hemman, hvilka icke vore rusthåll, måste utgöra;
och till deras understödjande vore anslagna så kallade augméntsräntor.
Det nämndes äfven i skrifvelsen, att jemväl rotehållet vore .
ett på jorden hvilande onus. På grund deraf förklarades, att frågorna
måste lösas i ett sammanhang. Riksdagen uttalade äfven sin åsigt
om stammens beskaffenhet. Det heter i nämnda afseende i skrifvelsen:

“När en ersättning för det indelta manskapet i detta afseende skall
ur de värnpligtiges led vinnas, bör, efter Riksdagens åsigt, för erhållande
af en duglig befälsstam, hvarmed lärer förstås icke blott öfverbefäl,
utan äfven underofficerare, korpraler, vicekorpraler och kadersoldater,
och hvilken befälsstam i sjelfva verket måste blifva föga
mindre talrik än den nuvarande indelta arméns effektiva styrka", o. s. v.

Hvad angick afskaffande af grundskatter och indelningsverk, ansåg
Riksdagen böra såsom allmän måttstock för dessa eftergifter antagas
eu afskrifning af tre procent årligen. Vidare omförmäldes den skilnad,
som då egde rum — och ännu för närvarande gäller — mellan bevillningsafgiften
för jordbruksfastighet och den för annan fastighet.
Bevillningen för jordbruksfastighet är just med afseende på derå
hvilande grundskatter bestämd till 3 procent, men för annan fastighet
till 5 procent. På grund af hvad sålunda anförts gjorde Riksdagen en
hemställan af följande lydelse: “Då till nästa riksdag lärer vara att
från Eders Kongl. Maj:t förvänta förslag till ny organisation af landets
försvarsväsen, antagligen grundad på en vidsträcktare tillämpning
af den allmänna värnpligten, får Riksdagen, som ansett, att en befälsstam
bör bildas ur de värnpligtiges led mot den ersättning af statsverket,
som kan blifva erforderlig, och att således den indelta armén
icke vidare blifver hvarken lämplig eller behöflig för åstadkommande
af ett för landets sjelfständighet betryggande och efter våra förhållanden
lämpadt försvar, i underdånighet anhålla, att Eders Kongl.

N:0 10. 14

Lördagen den 1 Mars, f. m.

Angående _ Maj:t täcktes, under förutsättning att en sådan arméorganisation varnedsättning^i
c]er af Konung och Riksdag antagen, i sammanhang med ofvanjord
hvinande nämnda förslag, i nåder föreslå stadgande^ genom hvilka, efter eu
grundskatter måttstock af tre procent årlig afskrifning, ej mindre rustnings- och
m. m. roteringsbesvären med deraf härflande kostnader komme att efter
(1 orts.) band minskas och slutligen försvinna, än äfven grundskatterna upp höra,

mot det att jordbruksfastighet åsättes bevillning efter samma
grunder, som gälla för all annan fastighet; börande den antagna arméorganisationen
träda i verkställighet först sedan nämnda stadganden
om rustnings- och roteringsbesvärens samt grundskatternas afskaffande
likaledes blifvit af Konung och Riksdag antagna“.

Ifrån år 1873 har denna skrifvelse ständigt utgjort utgångspunkten
för hvarje förslag till stärkande af rikets försvar, som framkommit
från regeringen. Redan vid 1875 års riksdag framlades en
plan till arméorganisation, i närmaste öfverensstämmelse med 1873
års skrifvelse och grundad uteslutande på värnpligt. Den föll. Sedermera
framkom regeringen vid 1877 års riksdag med nytt förslag.
Det föll. Vid 1880 års riksdag begärde regeringen icke annat än
att man skulle genom antagande af en värnpligtslag, utan ökande af
öfningarna och tjenstetiden, åstadkomma ordning i sättet att inskrifva
och redovisa beväringen. Propositionen föll trots de insedda och erkända
brister, som vidlådde det dåvarande redovisningsväsendet. Så
tillsattes de stora parlamentariska komitéerna och vid 1883 års riksdag
framlades ett nytt arméorganisationsförslag. Det föll hufvudsakligen
derför, att man i Andra Kammaren gjorde nedprutning^-och icke ville bereda den föreslagna nya organisationen samma trygghet
och säkerhet, som enligt regeringsformen är försäkrad åt det
bestående indelningsverket. Slutligen kom 1885 års riksdag, då regeringen
försökte att på partiel väg komma någon vart i försvarsfrågan.
Man torde erinra sig-, att regeringen fordrade 20 års tjenstetid,
6 år i första uppbådet, 6 år i andra uppbådet och 8 år i landstormen.
Regeringen begärde vidare 18 dagars ökad öfningstid, motsvarande
efter regula de tri just den nedsättning i grundskatterna och
den lindring i rustnings- och roteringsbesvären, som erbjödos, eller
30 procent. Regeringen utgick från hvad alla föregående arméorganisationsförslag
innehållit, eller att till de 30 dagarnes öfningstid
borde komma ytterligare 60 dagar, således in alles 90 dagar. Der
prutades i Andra Kammaren; man lät tjenstetiden blifva som den
var och ville endast bevilja en obetydlig ökning i öfningstiden. Slutligen
kom det till en samman jemkning. Det var med synnerlig motvilja
som jag medverkade till denna, men regeringen förklarade sig
icke vilja bära ansvaret för att icke någon sammanjemkning komme
till stånd, och jag ansåg mig såsom enskild riksdagsman icke keller
kunna bära detta ansvar. Det var en sorglig sammanjemkning, ty för
12 dagars ökad öfningstid och 7 års tillökning i tjenstetid eftergåfvos
30 procent af grundskatterna och lemnades 30 procent lindring i
rustnings- och roteringsbesvären. Hela det första uppbådet ströks,
två år af landstormen strökos, 6 dagars öfningstid ströks. Ingen
må säga att hvad man gjort i nödens stund skall vara en norm för

4

Lördagen den 1 Mars, f. m.

15 N:0 10.

kommande beslut. Jag för min del förklarar på det bestämdaste, att
jag betraktar deltagandet i 1885 års beslut såsom genom tidernas oblidhet
nära nog mig aftvunget för att komma något åstad; men jag skattar
fördelen att hafva fått värnpligtslagen så högt, att jag icke ångrar
de eftergifter, jag gjort; men då nu fråga är att gå vidare på denna
väg, vill jag icke gifva efter en hårsmån, likasom jag ock hoppas
att regeringen är af samma åsigt. Således är det endast under
vilkor, förutsättning och förbehåll, att Riksdagen obetingadt bifaller
Kongl. Maj:ts proposition om ändring i värnpligtslagen, som jag kan
vara med om att tillstyrka 10 procent eftergift i grundskatterna och
lindring i rustnings- och roteringsbesvären. Andra Kammarens ledamöter
i statsutskottet, som dikterat det slut, hvartill utskottet kommit,
hafva tillstyrkt 20 procent afskrifning utan att bevilja det minsta vederlag.
Antingen hafva de nu allvar med detta —• och då finner hvar
och en af kammarens ledamöter, att den sammanjemkning, hvarpå
man gör anspelningar på ena eller andra hållet, icke kan komma till
stånd — eller åsyfta de blott och bart en manöver — och då torde
den finnas icke vara värdig den stora sak, hvarom fråga är. Man
manövrerar för att få eu sammanjemkning till stånd genom nedprutning
på de 2 årens tjenstetid och de 6 dagarnes ökad öfningstid.
Det radikalaste sättet att tillintetgöra all verkan af manövern vore
att, såsom herr Tamm föreslog, afstå utskottets hemställan, men jag
skyggar tillbaka derför och inskränker mig att yrka ovilkorligt bifall
till Kongl. Maj:ts proposition. Jag betonar ännu en gång, att det
endast är i händelse af obetingadt bifall till de med afskrifnings- och
lindringsfrågorna sammankopplade ändringarna af värnpligtslagen, jag
kan medgifva den af Kongl. Maj:t föreslagna afskrifning och lindring.

Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Den föregående
talaren har gifvit en historik öfver hela den bedröfiiga historien om
denna fråga från det kompromissen 1873 stiftades. Jag skall icke
upprepa hvad han sagt. För dem, som känna min uppfattning, är
klart att jag skulle vara reservant mot det förslag, statsutskottet här
åstadkommit med en rösts majoritet eller, rättare, med den förseglade
sedeln. Jag var motståndare mot kompromissen, då den framkom,
icke så som jag icke skulle sett att det låg någon god afsigt i densamma,
oaktadt jag ju icke kunde dölja för mig, att kompromissen ingicks
med mycket olika uppfattning hos dem, som då biträdde densamma.
När sedermera förslaget föll och de öfriga förslagen äfven
förkastats, började man tala om partiella förbättringar i vår arméorganisation.
Man skulle gifva ersättning åt rust- och rotehållarne
samt afskrifva grundskatterna bit för bit och i stället få någon liten
förbättring i arméorganisationen. Jag var emellertid misstänksam
äfven häremot. Jag trodde icke att detta skulle bära några synnerligen
stora frukter. Jag varnade genast för att betala ut kontanta
ersättningar till rust- och rothållare, derför att jag emotsåg, att
följden skulle blifva sådan den nu är, och att rotehållaren skulle
erbjuda försvaret allt mindre och mindre samt påstå att ersättningarna
varit för små. Vi se nu att de 30 procenten äro försvunna, säger man,

Angående
nedsättning i
de på viss
jord kritande
grundskatter
m. m.

(Forts.)

N:o 10. 16

Angående
nedsättning i
de på viss
jord hettande
grundskatter
m. m.

(Forts.)

Lördagen den 1 Mars, f. m.

allt har blifvit mycket dyrare, så att den värdering, som 1885 lades
till grund för besvärets uppskattning, var för låg och måste ökas
med 25 procent eller mera. Fortsättes nu den partiella afskrifningen
genom utbetalning af vissa procent af roteringens uppskattade kostnad,
så skall man finna, att då denna ersättning uppnår sina fulla 100
procent, så skola rust- och rotehållarne fordra ännu ett tillägg af

kanske 25 å 50 procent, och lyckas de på detta sätt att uppdrifva

den s. k. “lindringen* till ett sådant belopp, att den gifver ett verkligt
öfverskott öfver hvad besväret kostar, så kommer deruti att ligga en
anledning till förkastande af hvarje ny organisation, som medförde en
förlust af denna orättvisa vinst. Eller ock skola de, då lindringen

nått den höjd att endast soldatens lega ej är ersatt, fordra att staten

skall öfvertaga soldatens både lega och underhåll, hvilket skulle medföra,
att hela stående armén blefve värfvad. Men detta sätt att anskaffa
soldater är föråldradt och antiqveradt och i verkligheten det
sämsta af alla sätt. Vi hafva från gammalt värfvade specialvapen,
och under de senare åren hafva några mindre truppenheter blifvit
genom värfning uppsatta. Jag har ock röstat och arbetat derför, så
länge derigenom en tillökning af arméns stam vunnits, om ock
på en felaktig basis, men en omfattande arméorganisation på värfvad
grund kan jag aldrig tillstyrka, ty den är falsk och bedräglig och
sviker, just då den bäst behöfver anlitas.

Jag har i princip ingenting emot att grundskatter afskrifvas, då
staten med visshet kan undvara en större eller mindre del af dem,
och jag har under min långa riksdagsmannabana röstat för ej få
skatteafskrifningar. Men då grundskatterna sammanhänga med rustningsbesväret,
så att dej svårligen kunna åtskiljas, så har jag alltid
ansett, att en ny fullgod härordning är det första, som bör åstadkommas,
och då den är antagen, må gerna både grundskatter och indelningsverk
eftergifvas, om statens tillgångar så medgifva.

Nu yrkas det från landtmännens sida, att det 1873 uppgjorda
sambandet mellan härordningsfrågan och afskrifningarna skall upplösas,
och hvardera frågan behandlas för sig. Jag kan fullt instämma i
denna önskan, och det så mycket hellre, som jag aldrig varit med om
den beryktade kompromissen. Men deruti skiljer jag mig alldeles
från landtmännen, att jag bestämdt yrkar på att försvarsfrågan skall
först bringas till afgörande.

Jag har, såsom herrarne väl veta, stått på den ståndpunkt, att
jag från början önskat bygga på den gamla historiska grunden, men
det har nu så gestaltat sig, att detta indelningsverk blifvit så kringskuret
och genomätet, att det icke bär någon ny byggnad, och det
finnes då ingenting annat än att öfvergå till den allmänna värnpligten.
Jag skulle helst önska — och det har jag ej dolt — att denna fråga
nu folie och sedan komme upp såsom ett helgjutet arméorganisationsförslag.
Ett sådant går icke första gången det framlägges, kanske
ej heller andra eller tredje gången, men om det är uppgjordt med
verklig sakkännedom och sedan fast vidhålles, så måste det slutligen
gå.

Under nuvarande förhållanden kan jag visserligen rösta för

17 N:0 10.

Lördagen den 1 Mars, f. m.

Kongl. Maj:ts proposition, men står för närvarande i en ovisshet
Rvilket som kan blifva klokast, att bifalla densamma eller rösta för
rent afslag. Jag skall vid diskussionens slut bestämma mig i detta
hänseende, allt efter som de olika yrkandena visa sig hafva större
•eller mindre utsigt att vinna kammarens majoritet.

Herr Hasselrot: För den, som i likhet med den ärade talaren
på upplandsbänken ej har någonting emot att till en läglig och kanske
.aflägsen framtid uppskjuta lösningen af den eller, rättare sagdt, de
frågor, som nu föreligga, är ställningen mycket enkel och jemförelsevis
behaglig. Man kan då efter sin enskilda subjektiva uppfattning
rösta antingen för afslag eller ock för hvilketdera som helst af de
föreliggande förslagen, hvilket sistnämnda förfarande antagligen leder
till samma negativa resultat som ett rent afslagsyrkande. Men för
flen, som verkligen önskar att redan nu någonting måtte göras vare
sig för värnpligtens utsträckning eller för fortsättning af grundskattealskrifningen
eller ock för båda dessa frågor, för honom ställer sig
saken annorlunda. Med underordnande af sin enskilda åsigt om hvad
som härutinnan kan synas mest eftersträfvansvärdt, måste man söka
för sig göra klart hvad som under närvarande förhållanden kan genomföras
och dervid taga tillbörlig hänsyn äfven till andras uppfattning
och tänkesätt i dessa frågor.

Kammarens ledamöter känna mer än väl, att tvenne hufvudströmningar
i olika rigtning genomgå Riksdagen, den ena representerad af
dem, som sätta försvarets stärkande främst, den andra af dem, som
sätta, den efter deras mening af rättvisa och billighet påkallade afskrifningen
af grundskatter samt rustnings- och roteringsbesvären i
första rummet. Båda äro så starka, att man måste taga hänsyn till
dem begge. Den förra rigtningens målsmän förorda Kongl. Maj:ts
. förslag om värnpligtens utsträckning samtidigt med det att afskrifning
medgifves åt 10 procent utaf nämnda skatt och besvär, hvaremot
den andra rigtningens åsigter hafva fått sitt uttryck i statsutskottets
förslag om afskrifning utaf 20 procent af samma skatt och besvär
utan någon utsträckt värnpligt. För en hvar lär det vara uppenbart,
att^ intetdera af dessa förslag åtminstone för närvarande kan vinna
majoritet inom riksdagen. Den, som håller på någotdera af dessa
förslag utan att deri vilja medgifva någon modifikation, han har sålunda
faktiskt stält sig på samma ståndpunkt som herr Tamm, eller
det rena afslagets.

Vill man verkligen nu komma till något resultat, måste man
alltså försöka en annan utväg, nemligen framlägga ett förslag, som
kan åtminstone i någon mån tillfredsställa de olika uppfattningarne.
Herr Boström har visserligen, om jag förstått honom rätt, antydt att
man, derigenom att denna kammare bifölle Kongl. Maj:ts förslag
eller, hvad som är ungefär detsamma, grefve Sparres med fleres
reservation, skulle, under förutsättning att Andra Kammaren bifölle
statsutskottets förslag, på sammanjemkningens väg kunna komma till
ett sådant resultat, att värnpligtens föreslagna utsträckning skulle
kunna vinnas och 15 procent afskrifning å grundskatter samt rustningsFörsta
Kammarens Prof. 1890. N:o 10. 2

Angående
nedsättning i
de på viss
jord hvilan de
grundskatter
m. m.

(Forts.)

N:o 10.

Angående
nedsättning i
de på viss
jord kritande
grundskatter
m. m.

(Forts.)

18 Lördagen den 1 Mars, f. in.

och roteringsbördan erhölles. Han kan härvid stödja sig pa precedensfallet
från år 1885. Jag tror emellertid, att förhållandena nu äro
väsentligen annorlunda än nämnda ar, och jag tillåter mig betvifla
att hvad som då lyckades kan ännu en gång på samma väg genomföras.
Efter mer än 20 års strider och upprepade ^fruktlösa försök
att komma någon vart med lösningen af de . då s. k. stora
fråo-orna, önskade man allmänt sa varmt och ifrigt att, som man
säger, “få kål på“ dessa frågor att man var mer än vanligt benägen
att sätta sina enskilda önskningar om sättet härför tillbaka samt gå.
hvarandra till mötes; och under denna stämning genomfördes sammanjemkningsförslaget.
Jag är emellertid, som sagdt, långt ifrån säker
på, att ett dylikt tillväg agående nu kan leda till samma mål och det
år mig derjemte motbjudande att pa sadant sätt söka nedpressa
hvad man vill erbjuda ''medkammaren till det minsta möjliga.

Het finnes ett annat och, efter mitt sätt att se, fördelaktigare och
lämpligare sätt att gå till väga, nemligen att på en gång ärligt och
rätt fram säga ifrån huru långt man vill gå för att tillmötesgå medkammarens
önskningar och dervid stanna. I sådant afseende tillåter
ja<r mig föreslå, att kammaren, under förutsättning att båda kamrarne
fatta sammanstämmande beslut om värnpligtslagen, måtte medgifva
en afskrifning utaf ytterligare 20 procent af grundskatterna samt åt
rustnings- och roteringsbesvåren, hvarefter, såsom ju antagligt är,
kammaren skulle godkänna värnpligtslagen i enlighet med Kongl.
Maj:ts proposition. Skulle Andra Kammaren också bifalla statsutskottets
hemställan om afskrifning utan vilkor om värnpligtens
utsträckning, tror jäg dock, att man med all säkerhet kunde vänta,
det Andra Kammaren, såsom ett värdigt svar a. ett sadant tillmötesgående
från denna kammare, som läge i bifall till det förslag, jag nu
haft äran framlägga, skulle antaga Kongl. Maj:ts proposition om
värnpligtens utsträckning i oförändradt skick; och då vore ju saken
på det klara. Skulle åter, mot all förmodan, Andra Kammaren göra
någon inskränkning i Kongl. Maj:ts förslag rörande värnpligten, hade
ju frågan om afskrifnmgen och k örsta Kammarens anbud härutinnan
förfallit, då båda kamrarne ej fattat sammanstämmande beslut i värnplio-tsfrågan.
Skilnaden emellan den afskrifningsprocent, hvartill man
skulle komma genom att följa den af herr Boström anvisade vägen
och den af mig föreslagna, eller mellan ^15 och 20 procent, är ju
visserlio-en icke stor eller åtminstone icke så stor, att man kan antaga,
det den, som vill gå in pa det ena af dessa alternativ, skulle önska
hela frågans fall hellre än att gå in på det andra, och jag skall för
min ringa del följa herr Boström på hans väg, derest mitt förslag ej
vinner understöd; men jag tror att siffran 20 härutinnan har åtskilligt
som talar till förmån för den samma. Genom en afskrifning af
ytterligare 15 procent skulle man med förut afskrifna 30 procent
komma till det ojemna talet 45 procent,, då man deremot genom 20
procents afskrifning nu skulle na det ettersträfvade malet att hafva
nått grundskatternas samt rustnings- och roteringsbördans nedsättning
till jemt hälften af sin ursprungliga tyngd.. Komma vi nu endast till
45 procents afskrifning, har man all sannolikhet för att nya anspråk

19 N:o 10.

Lördagen den 1 Mars, f. in.

på afskrifning af qvarstående fem procent redan vid nästa riksdag
komma att framställas, och vi få fortfarande syssla med och tvista
om afskrifningsfrågan, då jag deremot är fullt öfvertygad om, att vi
genom en afskrifning af 50 procent skulle för lång tid blifva denna
fråga qvitt. En ytterligare utsträckt afskrifning lärer ej rimligen
kunna ifrågasättas utan i samband med ändring och reglering af
andra skatteförhållanden, som röra jorden, och man kunde med all
visshet hoppas att frågan härom finge hvila, till dess Kongl. Maj:t
kunde finna lämpligt framlägga förslag om den slutliga afskrifningen
och dermed sammanhängande frågor.

Att statens tillgångar för närvarande medgifva en afskrifning af
ifrågasatta 20 procent, framgår af statsutskottets derom framstälda
förslag; och skulle den minskning uti inkomster, som deraf blefve en
följd, i framtiden föranleda till införande af en ny skatt, är jag ense
med herr Tamm derom, att en förmögenhetsskatt och, enligt min åsigt,
helst en progessiv sådan, borde i främsta rummet ifrågakomma. Anser
man för öfrigt införande af en dylik skatt särskildt önskvärdt,
kan jag ej se annat än att man skulle befordra detta genom minskning
af statens inkomster af andra skattetitlar; och en grundskatteafskrifning
skulle derför just leda till det mål, hvartill herr Tamm
härutinnan synes vilja komma. Innan jag slutar, her jag att få
påpeka ytterligare en sak. I Kongl. Maj:ts statsverksproposition
finnas å fjerde och femte hufvudtitlarne begärda åtskilliga anslag,
som torde för stärkande af vårt försvar vara af väl så stor vigt som
den föreslagna utsträckningen af beväringens öfningstid, och mig synes
det vara gifvet, att kammarens beslut i nu föreliggande fråga,
derest detta beslut går i en medkammares önskningar tillmötesgående
rigtning, skall väsentligen bidraga till att bereda dessa anslagsfordringar,
hvilkas beviljande säkerligen ligger Första Kammarens majoritet
om hjertat, ett gynsamt emottagande i medkammaren.

Jag tillåter mig alltså yrka bifall till den af herrar grefve Sparre
med flere afgifna reservationen med den ändring att i andra punkten
“10 procent” utbytes mot “20 procent”, i tredje punkten “40 procent*
mot “50 procent”, i fjerde punkten “10 procent* mot “20 procent”
och i femte punkten “40 procent” mot “50 procent”.

Herr vice talmannen: För den, somså många gånger i denna
ärade kammare uttalat åsigter, som hufvudsakligen öfverensstämma
med dem, hvilka herr Tamm i dag utvecklat, skulle det ju vara allra
kärast att också i dag kunna helt enkelt instämma i det slut, hvartill
han kommit. Vida mindre tilltalande förefaller det att söka utveckla
skälen till en förändrad uppfattning, men jag har emellertid
önskat att göra det både för mina kamrat rs skull i kammaren och
för protokollet.

Min uppfattning är fortfarande, att grundskattefrågan hade bort
skiljas från försvarsfrågan, men sedan båda statsmagterna beslutat
att för en värnpligtslag och tolf dagars ytterligare öfning för beväringen
eftergifva trettio procent af grundskatterna, har den uppfattningen
oemotståndligt trängt sig på mig, att icke någon förstärk -

Angående
nedsättning i
de på viss
jord kritande
grundskatter
in. m.

(Ports.)

N:0 10. 20

Lördagen den 1 Mars, f. in.

Angående
nedsättning i
de på viss
jord hvilande
grundskatter
m. in.

(Forts.)

nino- af det personliga försvaret, såvidt detsamma livilar på värnplit/1
eris grund, skulle kunna genomföras utan en ytterligare eftergift
af grundskatter. Med en sådan ståndpunkt tiar jag icke tilltrott ung
att yrka afslag på Kong! Maj:ts nu föreliggande framställning. Jag
medgifver mycket väl, att äfven från den ståndpunkt jag ^således nu
intagit det skulle vara vida mer tilltalande att spara alla återstående
sjuttio procenten och uppoffra dem i sammanhang med en omfattande
reglering af försvaret, hvilken kunde erbjuda någonting mera tillfredsställande
än den visserligen mycket ringa förbättring åt vart
försvar, som innehålles i Kongl. Maj:ts förslag om ändringar i varnpligtslagen.
Men jag har sett allt för många förslag till en= sådan
omfattande reglering af försvaret ga under till följd af olika asigter
om hvad som borde göras och hvad som är behöfligt, för att jag
skulle kunna våga hysa någon synnerlig förhoppning att se antaget
något förslag, som ur militärisk synpunkt skulle kunna anses åtminstone
något så när. tillfredsställande. Detta är skälet, hvarför
jag nu instämt med de reservanter i statsutskottet, som yrkat bifall
till Kongl. Majtts proposition, ty det är hvad vi gjort, om vi också
föreslagit en förändring i sjelfva ingressen till denna proposition, eu
förändring, hvilken jag icke tillmäter den betydelse, som en annan
talare har gjort, åtminstone icke från vår synpunkt. Den har åtminstone
af mig understödts uteslutande af det formella skäl, att da
Kongl. Maj:t föreslagit, att ett godkännande af propositionen, angående
ändrad lydelse i vissa delar af värnpligtslagen skulle vara

vilkoret för eftergifterna, synes det mig att Riksdagen också med slit
skäl kunde säga, att ett Riksdagens gemensamma beslut i anledning
af samma proposition skulle vara ett vilkor för dess godkännande al
eftero-ilterna. Man kunde nemligen föreställa sig, att i de paragrafer,
som ligga under vilkoret, blott eu obetydlig förändring skulle kunna
komma i fråga utan att inverka vid det slutliga bestämmandet a förslagets
väsentliga delar, tillökning i vapenöfningstiden^ med sex^dagar
och förhöjning af. tjenstetiden i beväringen med två ar. Jag atmmstone
är alldeles besluten att motsätta mig hvarje jemkning derutinnan
och ungefär samma ställning tror jag,^ att mina karm åter i
fråga om reservationen intaga, men icke tror jag att kammaren derför
skulle behöfva i sjelfva ingressen inlägga en garanti mot en sådan
jemkning, hvilken när den i sin tid möjligen kommer i fråga, något
som jag dock hoppas ej må ske, i alla händelser blir beroende pa

kammarens beslut. . ... .

Här har framstälts ett förslag, att kammaren med bifall i ofngt
till Kongl. Maj:ts proposition, skulle ändra eftergiften i afseende a
grundskatterna till 20 procent i stället för föreslagna 10 pi ocent.
Liksom jag kommer att motsätta mig hvarje förändring i de hufvudsakliga
bestämmelserna uti de §§ i värnpligtslagen, hvilka omfattas
i den kongl. propositionen och ligga under vilkoret, så kommer lag
äfven att motsätta mig hvarje tillökning uti den af Kongl. Maj:t
föreslagna eftergiften. För öfrigt kan jag verkligen icke, da jag
läser statsutskottets majoritets motivering till dess hemställan, föreställa
mig, att denna motivering skulle kunna bringas i öfverens -

21 N:o 10.

Lördagen den 1 Mars, f. m.

stämmelse med ett bifall till förslaget mot eftergift af 20 procent Angående
men föranleda afslag mot eftergift af allenast 10 procent. ^de^Tviss *

Jag vill således yrka bifall till reservanternas förslag och, i fall jjd^vilande
frågan återkommer, skall jag nogsamt söka visa, att den föreslagna grundskatter
lydelsen till ingress för mig icke har annan betydelse än den for- m. m.
mella jag nämnt och att jag således icke vill medgifva andra vilkor (Forts.)
än dem som föreslagits, vare sig i fråga om värnpligt eller grundskatteafskrifning.

Min öfvertygelse är att om något skall vinnas på detta köp —
man kan svårligen kalla det något annat — är det nödvändigt, att
det visar sig att det måste finnas en gräns för önskningarne på den
ena sidan, derför att det finnes en gräns för eftergifterna på den
andra. ~-

Jag anhåller om bifall till reservanternas förslag.

Grefve Sparre: En blick på utskottets betänkande visar, att
utskottets förslag har framgått genom den förseglade sedelns utslag.

Redan vid voteringen om kontraproposition mellan det förslag, som
sedan blef utskottets och ett under öfverläggningen framstäldt förslag,
liknande det af en föregående talare nu under diskussionen gjorda,
om bifall till Kongl. Maj:ts proposition om ändring i värnpligtslagen
emot en eftergift af 20 procent å grundskatterna* samt motsvarande
lindring i rustnings- och roteringsbesväret, segrade utskottets förslag
med tillhjelp af den förseglade sedeln i såväl denna votering som
sedan i hufvudvoteringen.

Jag kan icke neka, att utskottets förslag hos mig väckt allvarliga
betänkligheter. Jag har varit med om 1873 års s. k.
kompromiss. Jag har aldrig ångrat detta och jag skulle djupt beklaga,
om man nu skulle kunna skilja de båda derigenom sammanbundna
frågorna från hvarandra. Man kan icke återföra dem till
samma ställning, som de hade, innan kompromissen ingicks. Man
skulle endast kunna komma att afstå från försvarsvännernas bästa
trumf vid sträfvandena för en tillfredsställande lösning af försvarsfrågan.
Jag tror för öfrigt icke, att man, äfven om man ansåge sig
hafva formelt löst bandet emellan de båda frågorna, skulle kunna
lyckas göra det reelt, ty jag föreställer mig, att ifall dessa frågor,
skilda från hvarandra, förekomme inom Riksdagen, säkerligen de fleste
skulle inom sig göra en liten räkning öfver huru den föreslagna afskrifningsprocenten
stälde sig i förhållande till den föreslagna ökningen
i värnpligtstiden och tvärtom. Jag tror att denna af en hvar
för sig anstälda öfverräkning skulle göra, att sambandet emellan
frågorna skulle finnas qvar, äfven om det formelt upplöstes. Skulle
jag för öfrigt kunna tänka mig, att en verklig upplösning af sambandet
kunde inträffa, skulle detta med all säkerhet endast verka derhän,
att den ena af" frågorna löstes, men den andra blefve uppskjuten,
och detta just den, hvilkens lösning ligger denna kammare mest om
hjertat.

Jag vet mycket väl, att på många håll finnes en viss motvilja
mot hvarje ökning af anslagen till försvaret och ännu mer mot en

N:0 10. 22

Angående
nedsättning i
de på viss
jord kritande
grundskatter
m. m.

(Forts.)

Lördagen den 1 Mars, f. m.

tillökning af de personliga uppoffringarne för detta ändamål. Jag
vet ock mycket väl, att denna obenägenhet inom riksdagen att öka
vare sig de personliga uppoffringarne eller anslagen för vårt lands
försvar ytterst har sin rot i en dess värre ganska spridd mening. Jag
tillåter mig icke att uttala något klander öfver detta förhållande, jag
endast beklagar detsamma. Det har sin naturliga grund i den oafbrutna
fred vårt land nu åtnjutit i tre fjerdedel sekel, och jag är
öfvertygad, att de, som ifrigast motsätta sig ökning af beväringens
öfningstider eller utaf anslagen till försvarsändamål, ej hysa mindre
fosterländska känslor än de, som lifligt yrka på en sådan ökning, i
öfvertygelse att krigets konst måste läras under freden, enär det sedan
blir för sent. Under de krig som upprört vår verldsdel under
den senare delen af detta århundrade, hafva vi sluppit blifva inblandade.
Detta förhållande utgör en naturlig förklaring till den nog
allmänt gängse tanken, att vilja vi hafva fred, nog kunna vi hafva fred,
om blott vi äro lörsigtiga i vårt uppträdande. Jag tror dock icke,
att man kan bygga mycket på denna förhoppning, utan håller före
att, i vår tid, för att neutraliteten skall blifva respekterad, fordras att
den är beväpnad.

En obeväpnad neutralitet har i min tanke lika litet värde som
om man på farliga punkter uppsätter en anslagstafla med påskrift:
förbjuden ingång. Jag är ock öfvertygad att många af våra motståndare
i försvarsfrågan inom sig sjelfva tänka, att hotar fara och
ofred vårt land, skola vi visserligen såsom fördom gå man ur huse
för att värna vår sjelfständighet och frihet. Härpå måste man emellertid
svara, att hafva vi icke under fredens dag vidtagit åtgärder
för att sätta oss i stånd att försvara oss, är det sedan för sent. Och
vissheten härom synes mig tala högt för att, om äfven för en tid de
partiella reformerna varit nödvändiga, denna tid dock snart är slut.

Huru således än den föreliggande frågan afgöres vid denna riksdag,
tror jag det vara en bjudande nödvändighet, att regeringen så
snart som möjligt framkommer med förslag till försvarsfrågans fullständiga
lösning. Jag vet visserligen, att detta innebär stora svårigheter.
Två olika meningar hafva hittills mötts, då denna fråga skulle
afgöras, och med tillhjelp af försvarsnihilisterna inom Riksdagen hafva
hittills hvardera meningens omfattare väl kunnat afstå förslag, som
icke öfverensstämt med deras mening, men deremot icke förmått
åstadkomma något positivt resultat. Skall emellertid något verkligen
kunna göras för försvarets förstärkande, tror jag, att dessa båda meningar,
i hvilka försvarsvännerna hittills delats, måste söka sluta sig
tillsammans och finna en modus vivendi för att gemensamt göra front
mot dem, som icke vilja något. Ser man på vår budget upptager
den icke ringa siffror för försvarsändamål, men jemför jag med dessa
den effektivitet vårt försvar eger, måste jag erkänna med en föregående
talare, att det nog är mycket godt och väl att öka våra
värnpligtiges öfningar med några dagar då och då, men att dock,
i fall ej en verklig organisativ grund blir lagd och faststäld, öfriga
åtgärder komma att hafva föga värde.

Uti det yarmhjertade anförande, hv^ri en föregående talare yrkade

23 N:0 10.

Lördagen den 1 Mars, f. in.

afsteg å Kongl. Maj:ts proposition, företog han en granskning af j^&ende
budgeten och drog upp en bild, huru den skulle se ut sedan grundskatterna
afskrifvits. Jag tror förvisso, att det är eu vansklig sak jor^ hånande
att förutsäga huru budgeten skall komma att se ut under en följd af grundskatter
år. Jag har sett många sådana försök och nästan aldrig hafva de (pörta)
slagit in.

Men jag är dock ense med den ärade talaren derutinnan att om
man borttager grundskatterna, måste man ock se till, att man har
andra skatter att sätta i stället och dervid ej glömma bort, att en
väsentlig del af dessa nya skatter måste läggas på förmögenheten.

En jemförelse huru de skatter som närmast äro att anse hyllande a
förmögenhet i vårt land för närvarande förhålla sig till öfriga skatteforrner,
visar att de utgöra ungefär 30 procent af budgetens belopp;
tager man bort grundskatterna, återstå omkring 24 procent. Ofverskotten
å föregående statsregleringar tagas väl ock, såsom en talare
-anfört, in i budgeten, men detta tror jag kan evalveras mot de belopp,
som anslås till sådana särskilda behof, som snart hafva naturen af en
kapitalisering, såsom till jernvägarne, till statens kassaförlagsfond
o. s. v. hvilka anslag nästan uppgå till öfverskottets belopp.

Jag tror således med den ärade talaren, att vi måste söka få
förevarande fråga afgjord så snart som möjligt. Jag är likaledes af
samma åsigt som han derutinnan, att vi delvis måste byta ut grundskatterna
mot andra skatter, hvilande på förmögenheten. Men deremot
kan jag icke dela hans åsigt, att man för att få fram dessa önskemål
nu bör yrka afsteg på Kongl. Maj:ts försteg. Jag deremot
kommer att i hufvudsak yrka bifall till dessa försteg. Nyss i kammaren
träffade jag en ledamot, som sade till mig: gå, vi in pa regeringens
förslag, så äro 10 procent af grundskatterna borta; jag svarade
honom: ja, men vår beväring får i stället sex dagars vapenöfning
mera. Jag tror ock, att om vi kunna något reducera siffrorna
på de skatter, som skola ersättas med andra, och samtidigt höja
beväringens öfningstid, så att de anspråk, som i sådant afseende
återstå,"något minskas, man ingalunda försvårat försvarsfrågans slutliga
lösning, utan tvärt om underlättat densamma, ty ju mindre man
bibehåller att afskrifva, ju färre dagars öfning för beväringen jag har
-att fordra, ju lättare synes mig den slutliga lösningen höra blifva. _

Jag har äfven det skälet för att önska få en slutlig lösning till
stånd, att hvar och en som var med om 1873 års kompromiss hyste
den åsigt att samtidigt borde afskrifvas lika mycket på grundskatterna
som man medgaf i lindring å rustnings- och roteringsbördan. Dessa
■skatteformer tryckte mycket olika och man ville hafva en rättvis utjemning.
Huru har nu detta slagit ut? Grundskatterna hafva blifvit
till beloppet fixerade och afskrifningen innebär en bestämd nedsättning
i skattebeloppet. Rust- och rotehållarnes besvär är deremot
icke fixeradt, deras utgifter äro obestämda och stiga med arbetslönernas
tillväxt och med ökning i tiden för arméns öfningar. Ser
man efter huru lindringen med 30 procent verkat, tror jag,^ att erfarenheten
från många håll skall säga, att under det afskrifningen af
grundskatterna verkat som en direkt lindring med dess hela belopp,

N:o 10. 24

Lördagen den 1 Mars, f. m.

Angående har lindringen i rustnings- och roteringsbesväret endast hindrat detta
nedscittning^i ytterligare ökas.

jord filande talare nämnde nyss, att förhållandena nu skulle vara olika

grundskatter mot 1885, och ansåg, att vi genast från början borde säga ifrån
*»• m- hvad vi ville gifva. Han föreslog en afskrifning af 20 procent. Jag

(lorta.) han dock icke vara med om att fördubbla det belopp Kongl. Maj:t
föreslagit och sätta förhållandet mellan eftergiften och hvad som
skulle vinnas i ökade beväringsöfningar till den grad ofördelaktigt
i sistnämnda afseende. Jag hoppas också att denna kammare, för
hvilken försvarsfrågan ständigt varit en af de käraste frågorna, icke
skall gå in på något sådant.

Herr grefve och talman! Jag tillåter mig att yrka bifall till
den reservation, som jag med flere afgifvit mot utskottets hemställan
och hvilken finnes vidfogad dess betänkande.

Friherre Barn eko w: Jag skall på förhand bedja kammaren om
ursäkt, om jag återkommer med samma argument, som jag förut
härstädes anfört, men då man så ofta uppträder i samma sak, är
det svårt att för hvarje gång komma med något nytt.

Jag skall be att få börja med det redan påpekade sammanhanget
emellan afskrifningen af grundskatterna och försvarsfrågan, hvilket
samband som bekant tillkom år 1873 genom den så kallade kompromissen.
Jag tror för min del att denna kompromiss tillkommit hufvudsakligen
derför, att de på viss jord hvilande grundskatterna äro
en tunga, företrädesvis på somliga orter, under det på andra håll
rustnings- och roteringsbesvären mest tynga. Den uppfattningen
gjorde sig nu i detta ämne gällande, att rustnings- och roteringsbesväret
borde aflyftas samtidigt med det grundskatterna afskrefves
och derför ingicks kompromissen. Grundskatterna och rustnings- och
roteringsbesväret ställa sig ock temligen lika för dem som deraf
tryckas och faktiskt äro de äfven lika, ty båda äro i sjelfva verket
skatter, som utgå till staten.

Fn föregående talare nämnde åtskilligt om knektekontraktem
Jag kan ej heller låta bli att något vidröra den frågan. Den åsyftade
talaren erkände, att om utskrifning och värnpligt vore detsamma,
så kunde rust- och rotehållare fordra, att när staten ålade
dem värnpligts utgörande, hela rustnings- och roteringsskyldigheten
skulle eftergifvas, men han sade vidare, att som utskrifning och
värnpligt ej vore detsamma, kunde rust- och rotehållare ej heller
gorå en sådan fordran. Jag har mycket sökt att få reda på den
skilnad, som skulle finnas emellan dessa båda saker, och har dervid
tyckt mig finna, att skilnaden är ungefär densamma som mellan derekrytöfningar,
hvilka i min ungdom, då jag tjenstgjorde vid ett
kavalleriregemente, kallades exercissqvadroner och de som nu benämnas
remont- och rekrytmöten och den skilnaden är ingen annan än namnet.
Förr i verlden kallades skyldigheten att gå ut och försvara sitt
land för utskrifning, men nu kallas den värnpligt och för mig är
således saken alldeles densamma, huru olika än namnen äro.

En annan talare påpekade de grafiska tabeller, som kommit oss

Lördagen den 1 Mars, f. m.

25 N:o 10.

till hända och visa huru stor öfning vår beväring har i jemförelse
med andra länders värnpligtige. Här saknas emellertid en tabell,
som jag skulle önskat varit vidfogad de andra. Det låter kanske
något prosaiskt, men här i verlden händer understundom att man
behöfver vara prosaisk. Jag skulle nemligen vilja hafva en tabell,
som visade huru mycket de särskilda individerna bidraga till arméns
underhåll. Jag är då säker, att våra rust- och rotehållare skulle få
en mycket lång blå eller röd rand, och min öfvertygelse är, att om
man finge draga upp en lika lång rand för alla andra skattskyldig©
skulle det visa sig att Sverige finge ett starkt försvar. Med andra
ord: fördela försvarsbördan lika på alla Sveriges invånare, så tror
jag offervilligheten skall blifva större från deras sida, som nu draga,
den tyngsta bördan.

En talare har räknat upp alla de härordningsförslag, som regeringen
framlagt för Riksdagen och sade om dem, att de hafva fallit.
lian tilläde, att detta delvis skett till följd af Andra Kammarensmotstånd.
Jag har en annan uppfattning än han angående orsaken
till att de fallit, men vill nu icke uppehålla mig vidare dermed, utan
endast fästa mig vid hvad han sade om 1880 års förslag till värnpligtslag.
Icke en gång den ville Andra Kammaren gå in på, den
bila oskyldiga värnpligtslagen, sade han. Men äfven häruti kan jag
ej dela den värde talarens uppfattning. Det låter kanske märkvärdigt,
men jag skall försöka förklara det. Å ena sidan tänkte nemligen
rust- och rotehållarne, då Första Kammaren antagit värnpligtslagen,
att det vore bra hardt att vara skyldig vidblifva sina onera och ändock
antaga värnpligtslagen, då de innehade ett kontrakt, som befriar
dem derifrån. Å andra sidan trodde de, som voro emot stärkandet
af vårt försvar, och deras antal är ej obetydligt, att de som
talat mot 1880 års värnpligtslag stodo på deras sida — äfven jag
talade i denna kammare för afslag å nämnda värnpligtslag, men det
var för ett motiveradt afslag. Och jag sade, att jag ville icke taga
den, derför att det icke var i samband med någon lindring för rustoch
rotehållaren, och jag erhöll telegram från flere håll med tacksägelser
för, att jag talat för afslag. Min första åtgärd blef dock att
förklara, det jag visserligen talat för afslag, men derför att det icke
stod i sammanhang med lindringar i bördan. Att denna lilla oskyldiga
värnpligtslag 1880 antogs af Första Kammaren utan vederlag och afslogs
i Andra Kammaren utan motivering, anser jag hafva verkat
menligt på försvarsfrågans lösning. Här pågick också vid sagda tillfälle
ett stort arbete för att få Första Kammaren att antaga ett motiveradt
afslag, men det lyckades icke. Då sade Andra Kammaren:
om icke Första Kammaren vill gorå det, så taga vi ett rent afslag.
Och detta var alldeles i motsats mot hvad herr Bergström sade, en
svår stöt för vårt försvars framtida ordnande.

Samme talare sade vidare, att han vid 1885 års riksdag var med
om den dåliga sammanjemkningen, men nu icke vill gå längre på den
vägen. Enligt min åsigt är den icke så dålig. När man länge sökt

CD O CD o o

få frågan löst, men icke lyckats på ett sätt, så försöker man på ett
annat. Han förklarade, att han för sin del stode fäst och icke läte

A ingående
nedsättning i.

de på viss
jord hettande
grundskatter
in. m.

(Forts.)

N:0 10. 26

Lördagen den 1 Mars, f. m.

Angående rubba sig i något hänseende. Mine herrar, vi kunna taga exempel
■nedsättning i Danmark, der det hölls och hålles fast, och jag undrar om detta
jota filande bör tillämpas på vårt land. Jag är glad öfver att något finnes, som
grundskatter lägger hinder i vägen derför, nemligen de gemensamma votera.
m. ringarne.

(Forts.) En annan talare säger, att det vore bättre, om förslaget folie än

om det antogs, ty då skulle förslaget kunna blifva framlagdt i sin
helhet. Jag frågar: har det icke framlagts i sin helhet? Jo, det
har det, både hvad arméorganisationen och sfratteregleringen beträffar.
Men hvad sade man? Jo, då ville man ju icke, utan då slog man
in på de partiella reformernas väg. Och samma personer som då
voro emot kompromiss, förfäkta i dag kompromissen ^och saga : nu
vilja vi vara med derom. Hade det sagts år 1878, så hade frågan
nu varit löst. Nu hafva förhållandena rändt sig så, att de, som 1873
och 1885 talade för kompromissen, så bearbetats åt den allmänna
opinionen, att de icke anse sig längre kunna stå på kompromissen.
Och hvad har bearbetat opinionen? Jo, detta idkeliga omtalande och
omtuggande i tidningar och öfverallt, att jordbrukarne skola få sina
procent, derför att deras arbetare skola öfvas i vissa dagar. Och
då är att märka, att dessa personer, som hafva sina kontrakt, äro befriade
från utskrifning, men de andra hafva icke något, som skänker dem
frihet härifrån, utan måste underkas a sig densamma.

Slutligen vill jag helt kort bemöta den andre talaren. Jag star
i mångt och mycket på hans sida. Jag vill icke, att jordbrukarne
eller de, som få skattelindring, skola kasta bördan helt och hållet på
andra. Det sade jag förra riksdagen, och de, som vilja taga reda på
hvad jag då sade, kunna läsa det i protokollet, ty jag anser det icke
nödigt att nu upprepa det om igen. Jag vill erinra kammaren om att,
när det var fråga om att öka den direkta skatten, så visade sig Andra
Kammarens landtman icke obenägna att taga af förmögenheten, men
de vilja icke taga ojemnt, utan fördela skatten jenmt. Till sist säde
denne talare något, som egentligen har uppkallat mig. Jag gick
nemligen hit upp i dag med föresats att tiga, men det har, såsom
herrarne finna, icke lyckats. Han sade, att det kan hända, att dessa
landtman eller jordbrukare, genom att vilja tillskansa sig fördel eller
— jag mins icke rätt ordet — förbättra sin ställning på andras bekostnad,
skulle blifva uteslutna såsom representanter i riksdagen och
andra element komma in. Ja, mine herrar, det kan hända, men jag
ser icke med så mycken sorg och bekymmer dessa socialistiska rörelser
som han påpekade, ty i kristendomen finnes också socialism, och
den kan i många hänseenden försvaras — det beror blott pa, i hvilken
form den kommer in. Men jag vågar påstå, att det är just
svenska nationens styrka, att dessa bönder sitta i representationen,
och jag tror, att de utgöra en motvigt mot den blifvande socialismen.
Man må säga om dem livad man vill, men faktiskt är, att det är den
afdelningen af svenska folket, som har burit skatterna och bördorna. Och,
mine herrar, när man delvis behöft dem, har man delvis gifvit dem
löften om lindring och skattejemkning, men då dessa löften skulle
infrias, har man fordrat vederlag eller haft andra invändningar. Kan

27 N:0 10.

Lördagen den 1 mara, f. m.

man c!å förtänka dem, att då de nu till någon del hafva inagten, de Angående
i något hänseende vilja söka utjemna de enligt deras uppfattning
sekelgamla orättvisorna. _ _ jord {vilande

Mine herrar! I den gamla representationen tillhörde jag ridder- grundskatter
skåpet och adeln, oeh jag är stolt öfver mina förfäder, men i denna fn. m.
nu föreliggande frågan är jag rätt och slätt bonde. Herr grefve och (Forts.)
talman! Jag har för närvarande ej något yrkande att framställa.

Herr Öländer: Jag brukar icke ett enda kappland jord och

utbetalar icke ett enda öre i grundskatt. Man kan således icke beskylla
mig för partiskhet, om jag önskar en afskrifning af grundskatterna
och såsom ledamot af denna kammare talar och röstar derför.

Jag är tillika jurist, så att man icke kan tillskrifva det okunnighet
om hvad som är juridiskt rätt, om jag finner det rättmätigt att en
sådan afskrifning eget'' rum. Men hvad jag deremot anser stridande
mot både juridisk och moralisk rätt, är, att den, som erhåller en
skattelindring, skall behöfva köpa densamma med medel delvis tagna
ur en annans ficka, och med uppoffringar af dem, som af skattelindringen
icke erhålla någon fördel. Om man ovilkorligen skall fordra
ett vederlag, bör man väl kunna tänka ut något annat än just ett
sådant, som äfven träffar dem, hvilkas skattebördor lindringen ej omfattar.
Vi behöfva ett förstärkt försvar, säger man, och man har
för våra ögon framlagt en grafisk tablå, som utvisar den ringa tid,
vi egna åt vårt försvar i jemförelse med andra länders invånare.

Denna tablå är mycket hemsk, det kan icke nekas, men icke behöfva
vi väl mutas med skattelindringar för att göra den mörka täflan något
ljusare medelst uppoffringar för vårt fosterlands försvar. Det vore
en dålig fosterlandsvän, som för ett dylikt offer begärde någon belöning,
synnerligast af dem, som, utan någon annan lön än känslan
af uppfyld pligt, måste underkasta sig enahanda uppoffringar. En
sammankoppling af dessa två frågor har skett en gång; men månne
■denna verkligen icke då var mera skenbar än verklig? Är det så alldeles
säkert, att, om skattelindring då vägrats oss, vi skulle hafva
kastat öfver bord hvarje tanke på vårt försvar och stält oss vapenlösa
midt bland till tänderna beväpnade nationer? Yar det verkligen
endast de 30 procenten som dikterade värnpligtslagen af 1885? Jag
tror det icke. En dylik lag hade säkerligen ändock kommit att se
dagen förr eller senare, om den också icke fått bära årtalet 1885.

Jag vill nästan kalla det en förolämpning, att göra fosterlandskärleken,
lik en handelsvara, beroende af hvad man derför vill betala.

För fullgörandet af de pligter, hvartill denna kärlek manar oss, hvarken
fordra eller mottaga vi någon belöning eller några eftergifter vare
■sig i fråga om skatter eller andra skyldigheter. Om försvaret behöfver
våra krafter längre tid än hittills, må vi då särskild! bedöma
den saken och utan tanke på den vinst, skattelindringen kan gifva
oss, deröfver fatta vårt beslut! År skattelindringen berättigad, så låt
oss få den utan vilkor! Behöfver landet ett starkare försvar, så låt
oss gifva det utan vilkor i den omfattning behofvet kräfver! Låt

N:o 10.

Angående
nedsättning i
de på viss
jord kritande
grundskatter
m. m.
(Forts.)

28 Lördagen den 1 mars, f. m.

dessa båda frågor vara skilda åt och oberoende af hvarandra! I förevarande
fall synes mig sålunda nu först allenast den frågan böra utgöra
föremål för ompröfning, huruvida en afskrifning af grundskatterna
är berättigad eller icke och, om den är berättigad, i hvad man
den bör beviljas. Det fans en tid, då hvarje tanke på grundskatteafskrifning
stämplades såsom orättmätig, orättrådig, orättvis; men en
annan tid har kommit se’n, som har en annan uppfattning och som
kallar sjelfva grundskatten orättvis. Det är derför naturligt, att
olika meningar förekomma i fråga om det berättigade i en dylik afskrifningsåtgärd.
Jag vill nu visst icke ingå i någon vidlyftig bevisföring
härom eller “såra somligas känslor* Died upprepandet af talet
om de “sekelgamla orättvisorna”, som de så ogerna höra talas om.
Jag vill blott påpeka tvenne sakförhållanden och låta fakta tala för
sig sjelfva. När man närmare undersöker, huru grundskatterna uppstått,
finner man bland dem åtskilliga gärder, som tillkommit endast
och allenast för fyllande af något visst tillfälligt behof eller för vinnande
af något viss tillfälligt ändamål. Behofvet blef fyldt, ändamålet
vunnet, men skatten fick qvarstå ändå. År väl detta rättvist?
— Vidare: jordbruket är vår modernäring; det fans ursprungligen
icke någon annan näring än denna; man kände icke andra skatteföremål
än jorden. Det var således derifrån och endast derifrån man
måste taga medel till bestridande af statens utgifter. Men dessa
kommo ju då också jordbruket ensamt till godo, da det icke fans
någon annan näring, som kunde utgöra föremål för statens skydd
och omvårdnad, hvartill dessa utgifter behöfdes. Men huru har
icke staten till form, innehåll, ändamål och i synnerhet till sina behof
förändrats, sedan dessa skatter ålades? En mångfald af näringar har
uppstått, utvecklat sig och vuxit jordbruket öfver hufvudet Det är
numera jordbrukaren som minst begagnar sig af de statsinstitutioner,
hvilka ursprungligen funnits till ensamt för honom och derför också
ensamt af honom bekostats. Jag vill såsom ett exempel endast åberopa
väghållningsskyldigheten. Detta är visserligen icke en grundskatt,
men förhållandet är dock detsamma.

Jag skulle kunna anföra många andra bevis för det berättigade
i en småningom skeende grundskatteafskrifning. Men hvartill fordras
de väl ? År icke det största beviset, att Riksdag och regering en gång
erkänt densamma och att regeringen nu ånyo framlagt förslag i enahanda
syfte, visserligen mot vederlag af ett ökadt försvar; men detta
gör åtgärden icke mera berättigad, då dessa båda frågor icke ega
något gemensamt med hvarandra.

I hvad mån åter den ifrågasatta lindringen för det närvarande
bör beviljas, är naturligtvis beroende på storleken af statskassans tillgångar.
Men om sådana nu icke finnas tillräckliga för ändamålet,
när skola de väl då någonsin komma att finnas! Också har statsutskottet,
som väl bör ega den bästa kännedomen härom, icke tvekat
att utsträcka afskrifningen till 20 procent och derigenom också angifvit,
att tillräckliga medel härtill finnas att tillgå, utan att andra
statens behof derför behöfva åsidosättas.

Innan jag lemnar ordet ifrån mig, ber jag att få anmärka, att,

29 N:o 10.

Lördagen den 1 mars, f. m.

■ehuruväl jag sålunda af skäl, som jag nu anfört, icke kan bifalla, .

eller åtminstone anser det förhatligt, att skattehndnngen göres be- n~ Ju
roende af beviljandet af ett ökadt försvar, jag likväl är fullt förvissad jor(i hvilande
om, att jordbrukaren, befriad från en del af den börda han förr, grundskatter
orättvist, till skada för sig och sin näring, ensam fått bära, skall
finnas mera villig eller, kanske rättare sagdt, mera i stånd till att
med större uppoffringar än förut bidraga till de för statens säkerhet
och öfriga behof erforderliga utgifter. Då jag emellertid icke hyser
någon förhoppning om, att en skattelindring utan motsvarande vederlag
.skall af denna kammare beviljas, har jag för närvarande intet yrkande
att framställa.

m. m.
(Forts.)

Herr grefven och talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till
sammanträdets fortsättande kl. 7 e. m.

Herr Ek en man, Victor: Jag skall för min del villigt erkänna

det principielt rigtiga i hvad den siste talaren anförde rörande lämpligheten
af att dessa båda vigtiga frågor, som nu utgöra föremål för
representationens behandling, hvar för sig behandlas. Jag kan ju
sålunda äfven i mångt och mycket biträda den mening, som statsutskottet
i detta afseende i sitt''betänkande anfört, men jag kan icke
från denna förutsättning leda mig till hvarken det slut, hvartill utskottet
kommit, eller det, hvartill en föregående talare, herr Tamm,
kommit. Jag kan nemligen icke finna det vara rigtigt, såsom statsutskottet
gjort, att, om frågorna skola hvar för sig_ särskildt pröfvas,
man satt skattefrågan först. Jag kan för min del icke annat än tillmäta
frågan om landets försvar en långt högre och vigtigare betydelse.
Jag anser sålunda redan af detta skäl, men äfven åt andra,
som jag skulle vilja kalla statsklokhetsskäl, att det icke vore rätt
förståndigt, om man antoge en sådan pröfning af frågorna, som här
föreligger, d. v. s. skattefrågan först, och läte försvarsfrågan tills
vidare hvila. Jag nämnde, att jag icke heller kan komma till det
resultat, som herr Tamm, och det är af det skälet, att jag icke kan
dela hans förhoppningar. Jag fruktar nemligen, att dessa förhoppningar
komma att visa sig vara bräckliga illusioner. . Erfarenheten
-går ju i en helt annan rigtning än han antydde. Vi stå icke bär
ovisse om huru saken har behandlats, utan veta att sedan 20 ars tid
tillbaka vid många tillfällen försvarsfrågan förelegat _ till Riksdagens
pröfning och alltid med samma olyckliga resultat. Först då man vid
1885 års riksdag ingick på de partiella reformernas väg, lyckades det
att få, om ock ej försvarsfrågan löst på sådant sätt, att man kunde
säga, att landet erhållit ett fullt betryggande. försvar, så likväl högst
afsevärda förbättringar i försvarsväsendet, Indika man förut förgäfves
äskat. Men jag tror, att, när en annan talare här nyss af det beslut,
som fattades år 1885, ville draga den konklusion, att Första Kammarens
majoritet då hade accepterat den s. k. kompromissen^ han
icke ringa misstagit sig. Jag kan nemligen för min del ej få någon
annan uppfattning af ställningen då, än att Första Kammaren för att
vinna ett stort mål, försvarets förstärkande, lät sin mening i en annan

N:0 10.

Angående
nedsättning i
de på viss
jord åvilande
grundskatter
m. m.
(Forts.)

30 Lördagen den 1 Mars, f. m.

i jemförelse med försvarsfrågan mindre vigtig fråga stå tillbaka.
Jag tror också, att det kunde vara skäl att taga den fråga, som nu
föreligger, på samma sätt. Den utgör eu fortsättning af livad som
byggdes år 1885; ocli när man bar tagit hvad som då togs, tror jag,
att man med fullt skäl bör taga hvad som nu bjudes. Af dessa skal,
herr grefve och talman, tillåter jag mig yrka bifall till hvad reservanterna
grefve Sparre m. fl. påyrkat.

Herr Casparsson: Jag har begärt ordet för att i största korthet
angifva motiven till min förändrade ställning i frågan. Jag har motsatt
mig 1873 års skrifvelse; jag har motsatt mig det förslag till
partiel lösning af frågan, som framkom vid 1885 års riksdag, men
sedan denna afskrifning nu blifvit ett statsmagternas beslut, har jag
ansett mig skyldig att underordna min åsigt under ett redan fullbordadt
faktum, och derför har jag inom utskottet biträda hvad
Kongl. Maj:t föreslagit. För mig sjelf kan jag dock icke dölja, att
hela försvarsfrågan gått i baklås, då man år 1871 tillbakavisade den
enda lösning, som var öfverensstämmande med vårt lands tillgångar
samt med vårt folks uppfattning och åskådningssätt. Hade man då
gjort hälften af de eftergifter som sedan skett, tror jag att frågan
hade då gått. Sedan har den ene låssmeden efter den andra sökt
lösa frågan, som för hvarje gång blifvit mer tillkrånglad. Och den
låssmörja, som man uppfann år 1873 för att få låset att gå, tyckes
nu förlorat sin kraft, sedan man deraf förbrukat trettio procent. Att
döma efter statsutskottets betänkande tyckes det nemligen, som om
de, hvilka då voro med om kompromissen, nu anfäktades af hvad
man på balfteologiskt språk kallar “poenitentia rusticau. Napoleon
I, en djup kännare af krigets lärdomar, har sagt, att i krig
äro de moraliska faktorerna de bestämmande och afgörande. Och
jag tror, att förhållandet är det samma i fråga om skapandet af en
krigsförfattning. Det är naturligt, att ett folk, som i tre fjerdedel
sekel åtnjutit fredens välsignelser, med största motvilja skall underkasta
sig de förpligtelse!'', som en utsträckt värnpligt medför; och
för att bryta detta motstånd finnes icke någon annan utväg än att
vädja till de moraliska faktorerna, till pligtkänsla!! och fosterlandskärleken.
Men huru har man här gått till väga? Jo, man har vädjat
till de ekonomiska intressena, man har framhållit ekonomiska fördelar
för en samhällsklass och sagt: “allt detta vill jag gifva dig“ — och
följden har blifvit sådan den är. Vi stå på samma punkt och komma
icke ur fläcken. Men så länge kompromissen är, såsom jag sagt, ett
fullbordadt faktum, nödgas jag acceptera den. Derför har jag inom
statsutskottet röstat för Kongl. Maj:ts förslag, jag kommer äfven här
att rösta för det samma — men yrka bifall dertill kan jag icke
förmå mig!

Herr Björnstjerna: Jag har i dessa frågor uttalat mig så
ofta och så utförligt för denna kammare och jag har också
erfarenhet om till huru litet det gagnat. Jag skall derför i dag
fatta mig mycket kort Jag har för min del aldrig kunnat inse
att det ligger någon rättvisa uti att skänka bort kronans räntor,

31 N:0 10.

Lördagen den 1 Mars, f. m.

ehuru man numera gifvit dessa namn af skatter. Jag bestrider på Angående
det högsta det ständigt framkommande påståendet att rust- och rote- ne^‘att^i9ss 1
hållsbesväret ökats med tiden, ty det är nu, mina herrar, en ren jorahmlande
lapprisak mot hvad det var vid den tiden, då indelningsverket inrät- grundskatter
tades. Jag har så utförligt sökt visa detta vid flera föregående till- *». »•

fållen, men för att äfven nu gifva ett litet begrepp derom, skall jag (forts.)

bedja att få uppläsa en liten bit af ett anförande, som jag hade vid
1884 års riksdag. “För att göra klart, huru tung denna börda verkligen
var, skall jag be att få läsa upp ett stycke ur en handling, som
jag funnit i riksarkivet. I februari månad år 1722 sammankallades
samtlige rusthållare vid lifregementet, och jag tror äfven vid öfriga
regementen för att höras angående sammanskott till en så kallad
“förrådskassa*. Rusthållarne vid upplandskompanierna af lifregemente!,
som nu utgöra lifregementets dragoncorps, samlades vid Rosenbad
här i Stockholm. De svarade, bland annat följande: “vi hafva under
de’ framflutna 21 svåra och blodiga krigsåren* — märk väl ett och

tjugu svåra och blodiga krigsår! —• “dragit så tunga bördor---

ity de flesta af rusthållarne för mycket dryg lega anskaffat och utrustat
6 till 8 ordinarie ryttare för ett rusthåll, förutom tre- och femmänningar,
hvilkas munderingar föga mindre kostat, samt socknesoldater,
som blifvit uttagne och skrifne vid rustningsstammarne, de
knektar, båtsmän och socknesoldater oberäknade, som af rustningsaugmenten
blifvit legde eller skrifne." Efter uppräknandet af många
andra bördor och lidanden komma de till — “den olyckliga puffa viska
aktionen*, der hela regementet blef borta. Samma år 1709 måste
rusthållarne ånyo inom tre månaders omlopp prestera ryttare och
hästar med full mundering och efter en svår marsch i februari månad
påföljande år emottaga fienden i Skåne, såsom ock dessförutan
presterat en kostsam tross, bestående af vagnar och kuskar, som för
obeqvämligheten sedermera kasserades och rusthållarne pålagde i stället
att anskaffa trossdrängar med full mundering. År 1716 på mönstringen
i Lund kasserade högstsalig hans Maj:t Konungen till 900 ryttarehästar
och pålade der bredvid rusthållarne att ånyo bekläda regementet,
hvilket kan anses för en ny uppsättning, helst det förorsakade
så stor dyrhet på ryttarehästar att många fingo betala en mönstergill

häst med 3, 4 till 500 Daler Smt.---— Äfvenledes hafva de af

fienden förbrända, ödelagda och ruinerade rusthåll utan förskoning
måst underhålla full mundering, till förtigande att en stor del rusthållare
af tåg och durchmarscher blifvit så alldeles utforagerade att
deras krono- och arbetshästar samt andra kreatur blifvit förderfvade
och foderlöse ibjelsvultne och rusthållarne derigenom till all sin timliga
välfärd ruinerade.*

Det var någonting helt annat, än de olägenheter, hvaröfver herrar
rust- och rotehållare nu klaga, Jag undrar just hvad denne motionär
i Andra Kammaren, han, som uträknat, att hela bördan af indelningsverket
då detta inrättades, uttryckt i siffror, skulle belöpa sig till 1
krona 38 öre för hvarje rote, jemte ett hälft tunnland öppen jord, en
kåltäppa och äng till tre lass hö, jag undrar hvad han skulle sagt,
om han lefvat på den tiden, då han kanske sjelf måst utgå såsom

N:o 10. 32

Angående
nedsättning i
de på viss
Jord hvilande
grundskatter
m. m.
(Forts.)

Lördagen den 1 Mars, f. m.

ryttare eller soldat, emedan han ej förmådde skaffa man i sitt ställe,
hvilket då ofta hände, hvad han skulle sagt, om han kommit med
ner till Ukraines stepper och förgåtts der eller råkat i mångårig
fångenskap i Sibirien. Jag undrar, om han då ej skulle hafva skattat
detta till mera än 1 krona 38 öre. Men så går det, när man upprepar
ett sanningslöst påstående oupphörligt och kritiklöst och sålunda
kommer till talet om undanrödjande af sekelgamla orättvisor.

Här har äfven påståtts, att genom knektekontrakten skulle rustoch
rotehållarne blifvit befriade från personlig krigstjenst, och friherre
Barnekow har nyss förklarat för oss, att det finnes ingen skilnad
emellan utskrifning och värnpligt. Jag skall bedja att få bevisa, det
så icke förhåller sig och ber att för det ändamålet få uppläsa en
liten bit, nemligen 7:de punkten af 1789 års försäkran å svenska och
finska allmogens fri- och rättigheter, der det hette: “att våldsam
värfning blifve så hädanefter som hittills allvarsammeligen förbjuden.
Dock må icke någon i nödfall eller krigstider undandraga sig rikets
försvar/ Och så hette det gång på gång. Det är ej sant, att de
blifvit fullständigt befriade från den allmänna värnpligten, och det
skedde äfven flera gånger att befolkningen i hela provinser kallades
till vapen, oaktadt dessa knektekontrakt funnos.

Jag är färdig att rösta bifall till Kongl. Maj:ts proposition, men
innan jag besluter mig derför, skulle jag gerna önska att genom
något uttalande från statsrådsbänken få bekräftadt, att Kongl. Maj:t
fasthåller sitt förslag i alla delar. Jag påminner mig 1885 års riksdag,
då vi stodo färdiga att bifalla Kongl. Maj:ts förslag, men krigsministern
började diskussionen i denna kammare med att onödigtvis
skänka bort sex beväringsklasser samt ett visst antal öfningsdagar.
Skulle något sådant inträffa, då röstar jag hellre för afslag. Någon
olycka kan jag ej finna det vore, om förslaget nu i sin helhet folie,
ty om vi få två dagars längre beväringsöfningar tre år härefter eller
ej, blifver för mig icke något afgörande. Men att skänka bort af
grundskatterna mer, än Kongl. Maj:t här föreslagit, för att få en så
obetydlig tillökning i försvaret, som den hvilken bär ifrågasättes, kan
jag icke vara med om».

Det är sorgligt att erfarenheten tyckes hafva ådagalagt omöjligheten
att få ett fullständigt förslag till försvarets ordnande antaget,
utan att man måste köpa sig fram steg för steg med sådana eftergifter,
men jag har kommit till den öfvertygelse, att det finnes icke
någon annan utväg. Men då gäller det också att hushålla med eftergifterna
så, att man, i afseende på vårt försvar, kan komma till ett
verkligen afsevärdt resultat.

Här har man och man emellan framhållits, att i fäll vi nu icke
skänka bort en större del grundskatter, än Kongl. Maj:t föreslagit,
skall Andra Kammaren hämnas med att afslå anslagen till försvarsverket.
Jag anser det, mina herrar, vara en skymf att tänka sig, att
svenska riksdagsmän skulle kunna af egennytta handla på det viset
och vägra anslag, hvilka de under andra förhållanden skulle anse för
försvaret nödvändiga. Jag vill icke äfventyra den orättvisan att tänka
så illa. Derför kan jag heller icke se någon olägenhet om frågan

Lördagen den 1 Mars, f. in. 33

äiu folie, och jag är^öfvertygad om, att i fall regeringen endast står
fast, sa, om det ej gar nu, gar det vid nästa eller en annan riksdag.

Jag har icke något yrkande att göra.

Herr A bolin: Önskande att med några ord få angifva min ställning
till grundskattefrågan och till den afskrifning af dessa skatter,
som nu _ är ifrågasatt, ber jag till en början få förklara, att jag af
allt det jag varit i tillfälle att derom inhemta icke kunnat finna, att
någon orättvisa är förknippad med vare sig uppkomsten eller fortsatta
utgörandet af dessa skatter, men att jag är fullkomligt öfvertygad
derom, att äfven om skäl skulle kunna anföras för det orättmätiga
vid grundskatternas tillkomst, ingen som helst rättsgrund skall
kunna åberopas för ett efterskänkande af desamma till skattejordens
nuvarande innehafvare. Bevis för det ena och andra äro emellertid
så ofta i tal och skrift uttryckta, att jag ej vill trötta med försök
att återupprepa dem. För min åsigt hafva de varit och äro fortfarande
bestämmande. Icke heller kan jag inse att grundskatten i
och för sig är någon så olämplig skatteform; inom flera andra länder
är den bibehållen och anses vara en synnerligen betryggande grund
för beskattning. Att på sätt utskottet föreslagit, helt enkelt afskrifva
en större del af dessa skatter, anser jag vara att ifrågasätta ett lika
oberättigadt som våldsamt steg ledande till orättvisor mot andra
samhällsklasser, och äfven i sin tillämpning till orättvisor jordegarne
sjelfva emellan. Om jag således under inga vilkor kan biträda det
slut, hvartill utskottet kommit, är jag dock med utskottet ense derom,
att sammanbindningen af försvars- och grundskattefrågorna varit till
skada för en lycklig lösning af dem båda, den ena så väl som den
andra. Denna sammanbindning af frågorna, den s. k. kompromissen,
har jag från dess första början bestridt just på de skäl, som af utskottet
anförts och af mig nyss citerats. Mina farhågor att staten
på den vägen väl skulle blifva af med sina tillgångar, utan att vinna
hvad som afsetts för försvaret synes olyckligtvis besanna sig, och de
hafva dessa farhågor på senaste tiden vunnit ny och ökad näring i
de ^ orättmätiga anspråk, som trädt i dagen och det köpslående i
smått, som synes pa väg att blifva häfd. Emellertid är vägen en
gång beträdd^ och en fullständig återgång numera icke möjlig.
Derför och på det att någonting afsevärdt må kunna vinnas för försvaret
och en dam på samma gång sättas för ett afhändande bit för
bit af de tillgångar staten ännu eger i grundskatter och indelningsverk,
_ anser jag lämpligast att dessa tillgångar bibehållas oafkortade
och icke afhändas annorledes än i sammanhang med antagande af ett
tillfredsställande förslag till försvarets ordnande på den ena eller
andra grunden, på indelningsverkets eller på den rena värnpligtens
grund, och i samband med en fullständigt ny reglering af vårt skatteväsen.

Jag vill icke till bemötande upptaga hvad den förste ärade talaren
yttrade i sin sorgliga skildring af tillståndet inom armén.
Mycket kunde vara annorlunda och mycket återstår nog att ändra
Första Kammarens Prof. 1890. N:o 10. 3

N:o 10.

Angående
nedsättning i
de på viss
jord kritande
grundskatter
m. m.
(Forts.)

N:o 10. 34

Lördagen den 1 Mars, f. m.

Angående och förbättra, men så i allo förtvifladt, som han ville göra troligt,
nedsättning i sfår <jet dock icke till. Jag kan icke annat än på det högsta för.
de,filande vana öfver, att han med den uppfattningen af förhållandena

grundskatter kunnat finna sig tillfredsstäld med en så jemförelsevis obetydlig till—
m. m. ökning i försvarskraft, sammanstäld med det vederlag, de stora efter(Forts.
) gifter af statens tillgångar, dem han stälde i perspektiv. Med samme
talare är jag fullt ense uti att lifligt önska, att ett genomfördt förslag
med första blifver från regeringen synligt, men med honom olika
derutinnan, att jag önskar att regeringen då måtte hafva till sitt
förfogande äfven de stora tillgångar, som han nu står färdig att
eftergifva.

Af hvad jag yttrat framgår, att jag ansluter mig till herr Tamms
reservation, i hvilken jag ser en utväg möjlig att vinna hvad vi alla
eftersträfva — ett tillfredsställande försvar.

Herr Falk, Helmer: Jag skall ej upptaga kammarens tid med
att yttra mig i grundskattefrågan. Jag har blifvit uppkallad af eu
ärad talare på skånebänken, som upprepat den gamla sagan om rustoch
rotehållarnes rätt till befrielse från personlig krigstjenstskyldighet
på grund af knektekontrakten.

Jag hade visserligen trott att man numera skulle slippa få höra
talas härom, emedan detta påstående många gånger blifvit i den
offentliga diskussionen vederlagdt och våra främste statsrättslärare
hafva äfven grundligt bevisat dess ohållbarhet; men då det oaktadt
samma påstående nu blifvit upprepadt vid ett så allvarligt tillfälle
som detta, anser jag det vara min skyldighet att icke låta sådant
opåtaldt få passera. Herr Björnstjerna har visserligen redan med
några ord tillrättavisat den värde talaren, men jag ber, detta oaktadt,
att få återupptaga och vidare belysa frågan.

Den ärade talaren trodde, att det näppeligen finnes någon skilnad
mellan den utskrifning, som i knektekontrakten omförmälas och den
nutida allmänna värnpligten, och hans begreppsförvirring — jag ber
om ursäkt — gick så långt, att han trodde denna skilnad åtminstone
ej vara större än t. ex. emellan en exercissqvadron och ett rekrytoch
remontmöte. Till en början ber jag då få erinra, att för rusthållet,
hvars intressen talaren väl i främsta rummet förfäktar, finnas
inga knektekontrakt, ty rusthållarnes skyldigheter och rättigheter
äro faststälda genom kongl. resolutioner, icke genom knektekontraktRusthållare
ega att, för skyldighet att uppsätta och underhålla häst
och karl, uppbära rusthållets ränta eller den s. k. rustningsräntan,
och vanligen uppbära de derjemte augmentsränta, som mångenstädes
är så rikligen Mllmätt, att rusthållarne icke blott hafva full ersättning
för sitt åliggande, utan till och med göra en vinst derå.

För rusthållsskyldighetens utgörande står för öfrigt hvad kronorusthållen
beträffar, besittningsrätten, och hvad skatterusthållen angår,
eganderätten i borgen. Brister rusthållaren i fullgörande af
rustningen, är han skyldig frånträda hemmanet, och det är han kanske
icke så angelägen om.

Jag öfvergår nu till rotehållet, hvars skyldigheter grunda sig

35 N:o 10.

Lördagen den 1 Mars, f. m.

på knektekontrakt. Dock vill jag här erinra, att försäkran om frihet Angående
från utskrifning förekommer icke i alla landskapskontrakt. I Skåne, nedsättning i
just den ärade talarens egen hembygd, finnes ej någon dylik för -samlande
säkran, icke heller i Småland, Yestergötland, Yermland, Dalsland, grundskatter
Bohuslän och Jernband. Det är också af ringa betydelse, huru vida *». »flen
sådan försäkran finnes eller ej, emedan hela förutsättningen för (Forts.)
utskrifningens utbytande mot roteringen var, att den förstnämnda
skulle upphöra; men då man med sådan säkerhet som den nyss
nämnde talaren åberopar sådana försäkringar, vore det skäl att dessförinnan
göra sig förvissad om att de verkligen finnas till.

Den nu så mycket omtalade rättigheten till frihet från utskrif.
ning och som återfinnes i knektekontrakten för Dalarne, Norr- och
Vesterbotten, Helsingland, Upland, Södermanland, Vestmanland, Östergötland
och Nerike, lyder sålunda: “varandes deremot, så länge detta
utlofvade af oss försvarligen presteras, vi, våra barn och folk, som
till gårdarnes kultur och bruk, samt ersättande af manskapets afgång
nödvändigt behöfves, för utskrifning och alla dervid hängande besvär,
ehvad namn de helst hafva kunna, såsom ock fördubblingar och
våldsamma värfningar, nu och i tillkommande tider aldeles qvitta och
befriade*. Hvad innebär nu denna försäkran? Jo, frihet från utskrifning
med alla dervid hängande besvär.. Det är då klart, att den
utskrifning, som åsyftas, ej kan vara någon, annan än den, som då
tans till, nemligen utskrifningen till de stående regementenas kompletterande
och vidmagihållande. Dessa regementen finnas uppräknade
i 1634 års regeringsform och äro desamma som ännu i dag utgöra
den indelta armén, med undantag blott af de i början af 1800-talet
tillkomna båda skånska infanteriregementena. För rekryterande och
kompletterande af dessa regementen voro nemligen landskapen underkastade
utskrifning, hvilken stundom skedde efter gårdatalet, stundom
efter hufvudtalet. Då dessa utskrifningar under de ständiga krigen
voro mycket betungande, erbjödo sig Dalarne, Jernband och Vesterbotten
redan vid medio af 1600-talet att utbyta utskrifningsskyldigheten
mot ett “ständigt knektehåll“, dervid de genom de s. k. knektekontrakten
förbundo sig ständigt hålla provinsens regemente vid en
viss styrka, 1,200 man. Öfriga landskap följde småningom de nyss
nämndas exempel, och på denna grund ordnade konung Carl XI det
s. k. yngre indelningsverket, hvilket i sina grunddrag fortfarande är
bestående, och hvarigenom den fordom personliga skyldigheten att för
kompletterande af de stående regementena vara underkastad utskrifning
förbyttes till ett på jorden hvilande besvär att underhålla samma
regementen till en viss. styrka. Nu vill man söka göra troligt, att
Carl XI:s nyss citerade försäkran om utskrifningsfrihet skulle innebära
ett löfte för den roterade jordens egare, deras barn och folk att i
all framtid vara fria från personlig krigstjenst. Detta är ett oerhördt,
misstag. Carl XI ansåg visserligen den af honom nyorganiserade indelta
armén vara tillräcklig för landets dåvarande behof; men någon
försäkran att en förökning af rikets krigsmagt i framtiden aldrig
skulle behöfvas eller ifrågasättas, kunde han ej gifva och har sannerligen
ej heller gjort det. Det är nästan en förolämpning mot den

N:0 10. 36

Angående
nedsättning i
de på viss
jord åvilande
grundskatter
m. m.

(Forts.)

Lördagen den 1 Mars, f. ni.

statskloke konungens minne att söka påbörda honom något sådant.
Att man under tiden närmast efter knektekontraktens upprättande
förstod att skilja mellan den på jorden hvilande underhållsskyldigheten
af indelta armén och den personliga, alla medborgare åliggande
skyldigheten till krigstjenst, när sådant behöfdes, bevisas nogsamt
af i den tidens grundlagar intagna stadganden. I så väl 1719
som 1720 årens regeringsform omtalas utskrifningar såsom föremål
för rikets ständers beslutande magt, och äfven i 1772 års regeringsform
återfinnes samma stadgande. Denna magt begagnade ständerna
äfven -1741. då landets försvarskrafter vid utbrottet af nämnda års
krig ansågos otillräckliga, och uppsättande af “ vargerings-karlar“
eller reserv-karlar för indelta armén beslöts, hvilken institution cpvarstod
ända tills den år 1812 upphäfdes. Efter 1809 års olyckor befans
nödvändigt, att förstärka landets försvarskrafter. Behofvet häraf
fick sitt uttryck i 1812 års författning angående allmänna beväringsmanskapet.
Vid beslutets fattande härom uppträdde i bondeståndet—,
det stånd, som väl närmast berördes af det vigtiga beslutet —
en stor mängd talare, alla förordande det kongl. förslaget; men ingen
enda röst åberopade någon rust- eller rotehåilares rätt att vara från
beväringsskyldigheten befriade, utan 1812 års Riksdag uttalade tvärt
om med stor enhällighet grundsatsen om allmän personlig krigstjenstskyldighet,
utan afseende på stånd, börd, vilkor eller egande jord.
I 1812 års beväringslag, hvilken i sina hufvuddrag fortfor att gälla
ända tills den genom 1885 års värnpligtslag aflöstes, talas ju
också om beväring sskyldiga rust- och rotehållare. På rikets ständers
begäran blef nemligen i denna lag infördt det stadgande, att beväringsskyldig
rust- eller rotehållare skulle ega rätt att sjelf inträda i nummer
för rust- eller rotehållet, ehuru med frihet att afgå efter beväringsårens
slut. Ensamt detta obestridliga faktum bevisar fullständigt,
att rust- och rotehåilares af talaren på skånebänken påstådda frihet
från personlig krigstjenst eller värnpligt icke är i Svensk statsrätt
erkänd. Vid 1856—1858 årens riksdag utsträcktes, såsom bekant,
beväringsmanskapets öfningar till 30 dagar. Detta skedde visserligen
mot bondeståndets protest, men ingen enda talare i detta stånd
åberopade såsom skäl mot beslutet någon rust- eller rotehåilares frihet
från fullgörande af värnpligten.

Af hvad jag nu haft äran anföra, torde framgå, att läran om
rust- och rotehåilares förmenta frihet från den alla andra medborgare
åliggande pligten att försvara sitt land, saknar allt stöd af historia
och faktiska förhållanden, samt uteslutande är en den senaste tidens
uppfinning. De datera sig också i sjelfva verket från slutet af 1860-talet. Den ärade talaren på skånebänken är ej uppfinnaren; men han
har sökt slå mynt af uppfinningen. Myntets dåliga klang vittnar
emellertid om dess oäkta ursprung.

Herr Alin: Då tiden redan så långt framskridit, borde jag

kanske ej yttra mig, helst jag ej dertill har samma anledning som
flera andra af kammarens ledamöter, hvilka velat förklara sin nuvarande
ståndpunkt, jemförd med den, som de förut i denna fråga intagit.

37 N:0 10.

Lördagen den 1 mars, f. m.

Som jag emellertid en gång, visserligen icke inom Riksdagen, men
dock offentligt, uttalat mig i frågan, och min ståndpunkt nu är något
förändrad, anhåller jag att i största korthet få angifva densamma.

Yi stå här, såsom vi alla veta, inför konseqvenserna af det som
yttrades och beslöts vid 1885 års riksdag. Att statsutskottets nu föreliggande
förslag, med den motivering hvaraf det åtföljes, skulle blifva
konseqvensen af det lika oberättigade, som ödesdigra yttrandet om
“sekelgamla orättvisor” — för att förespå detta behöfde man verkligen
icke vara någon trollkarl. Den andra konseqvensen af hvad
som försiggick vid 1885 års riksdag är det förslag, som framstälts
af regeringen och tillstyrkts af de flesta reservanterna inom statsutskottet.
Af båda dessa förslag, utskottets och regeringens, framgår
för mig en sak såsom fullkomligt klar och tydlig, nemligen den, att
det är omöjligt att få någon förstärkning af det lefvande försvaret
utan att skänka efter grundskatterna. Inför detta faktum, inför hvilket
män med lika om känsla för rättens fordringar som jag, men mera
erfarne och mera skarpsynte, böja sig, böjer äfven jag mig. Men
deraf följer icke att jag kan yrka bifall till Kong! Maj:ts förslag.

Man kan, om man respekterar sammanbindningar af försvarsfrågor
och grundskattefrågor, gå tvenne vägar, den ena de partiella
förändringarnes väg, den andra den väg, som herr Tamm i sin reservation
anvisat. Jag för min del vågar ej rösta för att fortgå på de
partiella reformernas väg.

Jag fruktar att ett fortgående på den vägen skall leda till att
hvad man vinner åt försvaret blir allt mindre och mindre, medan
eftergifterna i fråga om grundskatterna blifva allt större och större.
Att detta kommer att blifva förhållandet, derpå finna vi redan tecken
i de i dag fälda yttranden och antydningar om efterskänkande af
ännu mer än de 10 procenten. Vidare hyser jag farhåga för ett
fortgående på de partiella förändringarnes väg derför, att jag fruktar
den demoraliserande inverkan, som tid efter annan upptagna och fortsatta
kompromissunderhandlingar skola utöfva. Jag fruktar att de
skola demoralisera å ena sidan de underhandlande och beslutande, å
andra sidan dem, som stå bakom, jag fruktar att de skola inverka
osundt på riksdagsarbetena och osundt på folkets uppfattning af försvarsfrågan.
För Kongl. Maj:ts förslag kan jag således icke rösta, då
ett bifall dertill synes mig medföra ett fortgående på de partiella
reformernas väg. Deremot gifver jag min röst för herr Tamms
reservation. Hvad möjligheten att kunna på den vägen vinna något
angår, synes mig, som om vissa uttalanden i kammaren och det mottagande
detta förslag redan rönt inom pressen, ganska starkt tala för
att man dermed skall kunna komma till ett något så när tillfredsställande
resultat. Och om man nu skall fortgå på den bana, som
betecknas af sammanbindningen af försvarsfrågan och grundskattefrågan,
så torde man vid valet mellan de båda vägar, som då stå till
buds, böra välja den, der man har utsigt att, så vidt ännu är möjligt,
kunna göra försvarsfrågan till en stor fosterländsk fråga.

Jag yrkar afslag å ej mindre Kongl. Maj:ts proposition än statsutskottets
förslag.

Angående
nedsättning i
de på viss
jord kritande
grundskatter
m. m.

(Ports.)

N:o 10. 38

Angående
nedsättning i
de på viss
jord kritande
grundskatter
in. in.
(Forts.)

Lördagen den 1 mars, f. m.

Herr Anderson, Albert: Vid genomläsande af utskottets för slag

har jag funnit, att utskottet hyser den åsigt, att, om skattefrågan
blefve slutligen afgjord, en enigare samverkan sedermera skulle
ernås i sträfvande! att vinna ett betryggadt försvar. Jag tviflar på
rigtigheten åt detta antagande; och jag kan till och med säga, att
jag icke tror, att, om skattefrågan blefve på förhand afgjord, vi skulle
hafva någon större utsigt att få vårt försvar förbättradt. Utskottet
vill emellertid här .skilja mellan skattefrågan och försvarsfrågan; men
i nästa utlåtande, n:o 26, om rustnings- och roteringsbesvären säger
utskottet, att utskottet förestält sig, att ^Riksdagens bifall till lindring
i rustnings- och roteringsbesvären, må tydligen göras beroende af
motsvarande nedsättning i grundskatterna. Således anser utskottet
grundskatterna och rustnings- och roteringsbesvären böra behandlas
i ett sammanhang, såsom skattefråga, men försvarsfrågan alldeles
skiljas derifrån. Nu är emellertid förhållandet det, att frågan om
rustnings- och roteringsbesvären sedan lång tid tillbaka kommit i betraktande,
då fråga förevarit om att förbättra vårt försvar. 1 den kongl.
kungörelsen den 27 oktober 1812 om utskrifningssättet och inrättningen
af allmänna beväringsmanskapet befriades rust- och rotehållare
från rekryteringsskvldigheten under krig. Man ansåg, att, då
rust- och rotehållare skulle deltaga i den allmänna beväringsskyldigheten,
de ock borde hafva någon motsvarande lindring och derför befriades
de från rekryteringsskyldigheten under krig, hvilken eftergift otvifvelaktigt
var af stort värde, ehuru den, åtminstone icke för närvarande,
kan i penningar uppskattas. Då nu anspråk på ytterligare afskrifning
af grundskatterna till icke mindre belopp än 20 procent väckts, torde
det vara i sin ordning att efterse, huru stora lindringar under senare
tider kommit jordegarne till del i afseende å grundskatter och rustnings-
och roteringsbesvär. Hvad då först grundskatterna beträffar
blefvo på grund af en kongl. förordning af 1869 desamma från och
med år 1871 omsatta i penningar efter en jemförelsevis billig beräkningsgrund,
hvarigenom beloppet af dessa skatter nedgick med
omkring 650,000 kronor. År 1885 beslöts en afskrifning å grundskatterna
af 30 procent, eller omkring 1,350,000 kronor. De eftergifter
i grundskatterna, som skett under senare tider, uppgå sålunda
till omkring 2,000,000 kronor. Om nu, såsom Kongl. Maj:t föreslagit,
ytterligare 10 procent afskrifvas med. omkring 460,000 kronor, så komma
eftergifterna att utgöra 2,460,000 kronor eller närmare två och eu half
million kronor. Derefter skulle af grundskatterna återstå omkring

3,720,000 kronor. Men det är att märka, att af detta belopp äro
omkring 900,000 kronor eftergifna rusthållarne vid land- och sjöförsvaret
i och för rustning, hvarför staten i sjelfva verket icke skulle
få in mer än omkring 2,800,000 kronor. Hvad alltså särskild! grundskatterna
beträffar, kan man väl icke säga annat, än att de skattskyldige
hittills hafva åtnjutit allt det tillmötesgående, på hvilket de
rimligtvis kunna göra anspråk.

Kommer så vidare lindringen i rustnings- och roteringsbesvären.
Jag upptager då först dessa besvär vid landförsvaret. Den första
lindringen skedde, såsom nämnts, genom 1812 års kungörelse om

39 N:o 10.

Lördagen den 1 mars, f. ni.

allmänna beväringen, då rust- och rotehållare befriades från rekryte- Angående
ringsskyldigheten under krig. Jemlikt kongl. kungörelsen den 24 maj ned‘a ^vfss%
1841 upphörde mötespassevolansafgiften, hvilken uppgick till omkring jord kritande

280,000 kronor. Genom kongl. kungörelsen den 17 juli 1858 befriades grundskatter
rusthållarne vid indelta kavalleriet från skyldigheten att in natura eller ™-

medelst passevolansafgift underhålla ryttarehästarne så väl vid möten och 01 8J
mönstringar som under marschen mellan mötes- och mönstringsställena
samt sqvadronernas samlingsplatser. Denna eftergift utgjorde
■omkring 57,000 kronor. Jemlikt kongl. kungörelsen den 23 mars
1858 upphörde det från indelta arméns rotehållare eller vid vissa
regementen från soldaterna utgående kontanta bidrag till soldatbeklädnadens
anskaffande och underhåll. Denna eftergift uppgick till omkring
98,000 kronor. Jemlikt lagen den 5 juni 1885 medgafs 30
procent lindring i rustnings- och roteringsbesvären, hvilken eftergift
utgjorde omkring 1,388,000 kronor. Jemlikt kongl. kungörelsen den
9 juni 1885 befriades rusthållarne vid indelta kavalleriet från skyldigheten
att anskaffa och underhålla beklädnads-, bevärings-, remtygssamt
häst- och sadelmunderingspersedlar, för hvilket ändamål anvisades
ett statsanslag af 205,000 kronor.

Från och med 1886 utbetalas enligt arméförvaltningens kungörelse
den 14 juli 1885 af statsmedel ersättning för nummerhäst, som under
tjenstgöring störtar eller så skadas, att den i följd deraf vid nästpåföljande
mönstring kasseras. Statsverkets utgift för detta ändamål
uppgick år 1888 till 1,250 kronor. Genom en kungörelse af samma
år befriades rotehållarne från skyldigheten att bygga och underhålla
kompanitrossbodar och fortskaffa trossen till och från mötesplatserna,
hvilket beräknats medföra en utgift af omkring 6,000 kronor; och
vidare har jemlikt kungörelsen den 7 juli 1889 den rusthållarne vid
andra lifgrenadier-regementet åliggande skyldigheten att bekosta regementets
exercis-ammunition från och med innevarande år upphört,
hvarigenom rusthållarne beredts en lättnad i värde utgörande omkring
3,000°kronor. Sammanräknas alla dessa lindringar i rustningen och
roteringen vid landtförsvaret, erhåller man en summa af 2,038,000
kronor, hvartill kommer beloppet af den utaf Kongl. Maj:t nu föreslagna
ytterligare lindringen, utgörande omkring 460,000 kronor.

Hvad båtsmanshållet åter beträffar, befriades rotehållarne ar 1841 från
skyldigheten att hålla kojer och täcken, och åren 1885° och 1886 befriades
de från att prestera så väl kappsäckar och småpersedlar som
större beklädnadspersedlar. Lägger jag till dessa eftergifter den lindring
af 30 procent, som 1885 medgafs, blir eftergiften vid båtsmanshållet

278,000 kronor; och lägger jag ytterligare till de 10 procent, som nu
äro ifrågasatta, skulle eftergiften blifva 340,000 kronor. Således
skulle, om den nu föreslagna 10-procentslindringen kommer att medgifvas,
lindringen i grundskatterna blifva 2,460,000 kronor, i rustningsoch
roteringsbesvären vid landförsvaret 2,498,000 kronor och vid
båtsmanshållet 340,000 kronor. — Detta gör tillsammans 5,298,000
kronor. — Jag vill under sådana förhållanden fråga, om icke jordegarne
skäligen böra vara belåtna med det tillmötesgående, som visats
dem genom den af Kongl. Maj:t nu föreslagna afskrifningen, = De

N:o 10. 40

Lördagen den 1 mars, f. m.

nedsättning i °ch besvär’ som derefter äro qvar, kunna utan tvifvel vida

de på viss blt,tare nu an förr, alldenstund de minskats till omkring hälften

jord Åvilande jordens odling under senare tider betydligt framskridit. Jag har
grundskatter allt från den tid, jag började sysselsätta mig med dessa frågor, funnit,
(Förtal det.vore önskvärd!, om man kunde småningom göra enGitjemning*

'' sa icke andra samhällsinvånares berättigade intressen förbisåges
eller kränktes. Jag star ännu qvar på samma ståndpunkt, men min
uppfattning är, att afskrifningen, sådan utskottet föreslagit densamma,
går för fort. Den kan icke ega rum till det belopp, som utskottet
föreslagit, utan att andra samhällsmedlemmar skadas. Hvad nu de
beräknade statsinkomsterna beträffar, är det egentligen på tullmedlen
något egentligt öfverskott kan vara att förvänta; men man vet att
denna inkomst är i hög grad beroende af affärsverksamheten. Den
stiger och faller med några millioner, och om man får något öfverskott
pa tullmedlen behofves detsamma mer än väl att täcka bristerna
på åtskilliga förslagsanslag. Jag anser således att statens ställning
är sådan, att man icke kan medgifva en så stor nedsättning i grundskatterna,
som utskottet föreslagit. För min del instämmer jag lifligt
med flere^ föregående talare deri, att det vore önskligt att någon gång
fa slut på dessa frågor genom en definitiv lösning. En sådan lösning
har varit föreslagen åren 1878 och 1883. Ingendera gången antogos
förslagen i denna kammare, men ställningen hade kanske nu vant
bättre, om vi hade antagit hvad som då bjöds. Med afseende å förevarande
utlåtande kan jag icke underlåta att uttala den önskan, att
äfven jordegarne måtte fästa något afseende vid andra samhällsmedlemmars
berättigade intressen. Jag yrkar bifall till herrar reservanters
förslag.

Hans excellens herr statsministern friherre Åkerhielm: Nyss

har från talarestolen en man, hvars hjertevarma och fosterländska
ord alltid inom denna kammare funnit välvilliga lyssnare, stält en
bestämd uppfordran till de män, hvilka ega från denna bänk sig yttra,
att här uttala sig angående den kongl. regeringens ståndpunkt i
nu förevarande fråga. Jag tror mig knappast behöfva säga mera,
än att den kongl. regeringens ståndpunkt är tydligt och klart uttalad
_ i den kongl. propositionen. Hvad särskild! beträffar den.
ställning, jag för närvarande har att häfda, tillåter jag mig att hänvisa
hvarje spörjare eller tviflare till det utlåtande jag inför Konungen
i statsrådet afgifvit. Skulle till äfventyrs nu, i detta skede och under
det att medkammaren röstar, detta uttalande icke göra tillfyllest, vill
jal? gerna, sa godt jag förmår, ur minnet upprepa hvad jag funnit
mig uppmanad att yttra i medkammaren.

Der förordades med bestämdhet statsutskottets förslag. Jag uppträdde
lika bestämdt mot, att sambandet mellan afskrifning af Grundskatterna
och lättnader i rustnings- och roteringsbördorna å ena samt
ökad värnpligt ocli utvidgad värnpligtslag å andra sidan upplöses..
Jag har redan för lång tid tillbaka vid första framställningen af detta
samband eller den så kallade kompromissen för min def med några
.få ord från Andra Kammarens vice-talmansplats tillslutit mig till den -

41 N:o 10.

Lördagen den 1 Mars, f. m.

samma och. står fortfarande qvar vid denna min då uttalade mening.
Jag håller nemligen före, att de. bördor eller, låt vara, enligt mångas
tankar såsom bördor uppfattade skatter, hvilka hvila på en viss klass
af svenska medborgare och hvila på denna klass sedan lång tid tillbaka,
i olika landsdelar funnit ett olika skatteuttryck. Då de sydsvenska
provinserna mest kände af och erinrade sig" indelningsverket,
tänkte de gamla svenska provinserna på grundskatterna. Af detta
skäl sammanbundos 1873 grundskatte- och in delnings verkslättnadsintressena
och de sammanbundos, enligt min uppfattning, på ett lyckligt
och ur allmän synpunkt valdt sätt, då de sammanbundos med
skyldigheten att offra till landets försvar. Nu kan man visserligen
säga, att detta samband på “de partiella reformernas väg“, som en
talare på uplandsbänken just kallade det, har fylt sin tid; och man
låter för oss i stället hägra den stora och vackra tanken på ett upptagande
af en försvarsorganisation i hela dess vidd. Jag tvekar icke
att för min del uttala, att det torde vara lång tid, innan den
svenska Riksdagen i grundlagsenlig ordning och med tillräckligt
sammanstämmande röstetal fattar ett beslut om en så vidtutseende
fråga; åtminstone skall faran hafva gått oss närmare, än den ännu
gjort, förr än ett sådant resultat lärer vara att emotse. Man bör då
nu hafva andra skäl att bjuda på, om man motsätter sig att fortgå
på den väg, som 1873 bestämdes, som 1877 uppmärksammades och
vann starkt bifall i denna kammare och på få röster när hade vunnit
anslutning i den andra, och som 1885 slutligen, på framställning af
Konungens då varande statsråd, vann Riksdagens gillande och antagande.
Också tror jag att fullgoda skäl lära hafva förefunnits för
att icke nu frångå denna väg.

Detta har jag nämnt i Ändra Kammaren, och anser jag mig dermed
hafva häfdat den ståndpunkt, att statsutskottet uti sin motivering
och sin framställning gått alldeles för långt på en väg, som
jag icke kan förstå och på hvilken jag icke kan följa det under några
vilkor. Jag har vidare framhållit, huruledes den i kong], propositionen
afvägda siffra, de tio procenten, hvarom vi nu hafva att tala,
synes mig vara den, som klokheten tillåter att erbjuda med tagen
hänsyn till den vigt, som ligger deri att varaktiga statsinkomster,
statsinkomster af varaktig natur, skulle afskrifvas. Sådant kan ju
nemligen endast tillrådas i den mån, andra statsinkomster med en till
visshet gränsande sannolikhet inflyta. Jag tror att man kan våga
det påståendet, att de 10 procent, som nu afses, väl kunna anses hafva
tillflutit staten dels genom ökade jern vägsintrader, dels genom ökad
och framdeles säkerligen växande afkastning af statens domäner. Jag
skall nu icke ingå på den ömtåliga frågan att beröra de inkomster,
som äfven från annat håll tillflutit statskassan under senare åren.

Men härifrån och till det antagandet, att man kunde gå till en
högre och annan siffra är steget mycket långt. Den fördubblingstanke
af afskrifningen, som framhållits inom medkammaren och äfven,
efter hvad jag sport, här lärer hafva framstälts, den kan jag, för min
del, icke förstå mig på. Det vore förenadt med synnerligen mycken

Angående
nedsättning i
de på viss
jord kritande
grundskatter
m. m.

(Forts.)

N:o 10. 42

Lördagen den 1 Mars, f. m.

Angående djerfhet att tillråda Konungen att lyssna till någon sådan framställ -

nedsättning i
de på viss

rang.

jord ^vilande Möjligen lärer af hvad jag nu sagt tillräckligt framgå, hvad jag
grundskatter hoppats redan skulle kunnat vara tydligt för den medlem af kammaren,
m- som sport mig till, och med hvilken jag en gång tillförene delat det

(i orts.) tunga ansvaret att vara Konungens rådgifvare vid framläggande af

ett härordningsförslag. Möjligen skall härmed hans fråga finnas vara
tillräckligt besvarad, utöfver hvad mitt underdåniga uttalande till
statsrådsprotokollet innehåller. Jag kan naturligen icke nu hafva
någon rätt eller något uppdrag att yttra mig om, huruledes, derest
skiljaktiga beslut fattas mellan kamrarne och en sammanjemkning
mellan dessa skulle vara grundlagsenlig! möjlig, ett Konungens beslut
vid pröfningen af en sådan mening kan utfalla; och det lärer den
ärade talare, jag åsyftar, väl förstå, att jag, ''lika litet, som någon
annan på denna plats, nu kan vara i stånd till.

Min egen mening skall jag fatta kort, i det jag ber att vördsamt
få yrka bifall till Kongl. Maj:ts nu föredragna proposition.

Herr Borg: Efter hans excellens statsministerns anförande skulle
jag kunna afstå från ordet, utgående från den förutsättning, att det
är en omöjlighet att nu åstadkomma en afskrifning af 20 procent,
som jag anser lämplig. Jag säger det genast och direkt och behöfver
blott ansluta mig till herr Hasselrots yrkande om antagande
af reservanternes förslag med ändring af de tio procenten till tjugu
procent. Jag delar nemligen fullständigt dennes, äfvensom de af herr
Öländer uttalade åsigter i frågan. Men derjemte, och medan jag har
ordet, ber jag att få göra några anmärkningar vid ett par punkter i
diskussionen, icke derför att jag tror, att det har något inflytande
på frågans afgörande, men emedan denna fråga sannolikt oftare förekommer
och jag sålunda kan bespara kammaren ett yttrande framdeles
från min sida i frågan, i fall jag då tillhör denna kammare.

Jag vill först taga fasta på, att det icke är prat, då man talat
om dessa isekelgamla orättvisor», ty jag vill icke och kan icke antaga,
att Kongl. Maj:ts förra regering och båda kamrarne varit så
orättvisa, att de grundat ett beslut om afskrifning på något, som icke
är rättvisa. Att så väl grundskatter som indelningsverk ursprungligen
varit rättvisa, torde ej gerna kunna bortresonneras, men dertill hafva
under tidernas lopp kommit orättvisa bördor, som rättfärdiga landtmännens
ställning till denna fråga. De hafva emellertid fått uppbära,
både förut och under denna diskussion, många svåra tillvitelser,
det kan man icke neka till, för ovillighet att vara med om ett utsträckt
försvar. Jag behöfver dock endast hänvisa till historien, tv
den intygar på hvarje blad, att det varit den svenske bonden, det
stora flertalet, som i främsta rummet offrat sin egendom och sitt lif
åt fosterlandet, och jag kan icke föreställa mig, att denna landtmannaklass
gått så tillbaka, att den numera skulle hafva mindre lust
att försvara sitt fosterland, då den likväl har ett mycket större intresse
att försvara det nu, än för tio- och hundratals år sedan. Jag
vill härmed endast hafva tillbakavisat den beskyllningen, att våra

Lördagen den 1 Mars, f. m.

43 N:0 10.

landtman icke skulle vara lika benägne nu, som fordom, att försvara
fosterlandet. Den misstro till våra “bönder”, som mött från andra
håll, den förklarar mycket i deras handlingssätt under olika perioder
af försvarsfrågans behandling. Det är också gifvet, att när skatter
under förevarande former trycka nämnde klass mer än andra, och
trycka orättvist, så att landtmannen är beskattad åtminstone dubbelt
så högt som den öfriga befolkningen, så är det väl icke att undra
öfver, om han är ängslig eller orolig för hvarje ytterligare beskattning,
och en sådan är onekligen hvarje ny militärbörda. Att landtrnännen
i och för sig skulle vara mindre patriotiska än andra, kan
jag icke fatta; jag är snarare böjd att tro motsatsen. Slutligen ber
jag att få anmärka, att när frihandlarne genom sin sista ministär
varit så frikostige och så rättvise, att de afskrifvit trettio procent, så
skulle det efter mitt förmenande, i högsta grad hedra protektionisterne,
om de afskrefve åtminstone tjugo procent. De komme i framtida ära
för en sådan handling nästan lika högt som frihandlarne.

Jag yrkar bifall till reservanternas förslag med den af herr
Hasselrot föreslagna ändringen.

Herr Treffenberg: Efter som jag icke var med år 1885, och
lyckligtvis icke har något ansvar för hvad som då skedde, så skall
jag anhålla att nu få fastspika till protokollet några ord till upplysning
om min ståndpunkt i denna hög vigtiga fråga.

Friherre Gripenstedt som, efter hvad vi alla veta, af många anses
såsom vår riksdagsordnings fader, och i alla händelser, såsom vi också
veta, var en af riksdagsordningens talangfullaste och kraftigaste förkämpar,
han insåg med statsmannens skarpblick, att det sätt, på
hvilket skattefrågorna och enkannerligen grundskattefrågan skulle
komma att lösas, utgjorde en kritik i stort på rättmätigheten af
representationsreformen, hvarigenom magten föll i jordegarnes händer.
Det var också derför, som friherre Gripenstedt. mer än allt annat
fruktade hvarje försök till lösning af dessa frågor på ett mot öfriga
samhällsklasser brutalt sätt, och det var också derför, som han ifrigast
motsatte sig bifall till det yrkande på afskrifning, som redan då högljudt
framstäldes. Då jag, en af representationsreformens mest passionerade
motståndare, då och nu, likväl både vill och, såsom en god medborgare,
är skyldig att, så vidt på mig beror, rädda friherre Gripenstedts
verk, under förhoppning att våra jordegare, eufimistiskt taladt,
men ärligare taladt våra bönder,— ty det är de, som egentligen hafva
magten, det tjenar till intet att sticka under stol dermed — under
förhoppning, säger jag, att våra bönder efter hand måtte erhålla den
politiska uppfostran, som låter dem komma till insigt deri, att det
första vilkoret för att deras magt icke skall falla dem ur händerna,
är att denna magt icke blifver missbrukad, men ett sådant missbruk,
efter mitt förmenande, skedde redan år 1885, och skulle upprepas nu,
om man fortsatte på den då inslagna vägen, eller om man har nog
kurage att acceptera det väl magstarka förslag, utskottet här har
framlagt, så nödgas jag j^rka afslag både på Kongl. Maj:ts proposition
och utskottets förslag, men deremot — jag har icke hört om yrkande

Angående
nedsättning i
de på viss
jord kritande
grundskatter
in. m.
(Forts.)

N:o 10. 44

Lördagen den 1 Mars, f. m.

Angående i sådant syfte förut blifvit framstäldt — yrkar jag bifall till herr
nedsättning^ i Tamms reservation, såsom, enligt min uppfattning, anvisande den
jord ^vilande enc^a vao> på hvilken skattefrågan, och äfven försvarsfrågan, ännu
grundskatter möjligen kan erhålla en lycklig lösning.
m. m.

(Forte.) Grefve g t römfelt: Om interpellanten herr Björnstjerna anser

sig hafva fått ett tillfredsställande svar på sin fråga, stäld till herr
statsministern, så får jag säga, att jag icke blef klok på detta svar.
Så långt blef jag klok, att han icke ämnade tillstyrka tjugo procents
afskrifning genom en ytterligare kompromiss, men hvad mellan tio
och tjugo ligger, derom yttrade han ingenting.

Vid 1883 och 1885 års riksdagar har jag under diskussionen
klargjort min ställning till den nu föredragna frågan, och jag har i
dag icke mycket att dertill lägga. Vid sistnämnda års riksdag sökte
jag visa, att, efter mogen pröfning, jag icke kunnat finna något
verkligt samband mellan grundskattefrågan och försvarsfrågan, men
väl mellan rustning och rotering samt beväringsinstitutionen. Kongl.
Maj:ts förslag, Riksdagens beslut och Kongl. Maj:ts sanktion derpå
1885 tillagade likväl den anrättning, som kulminerade i trettio procents
afskrifning på så väl grundskatter, som rustning och rotering, mot
erhållande af, i stället för begärda 18 dagars beväringsöfning, 12
dagars öfning jemte en värnpligtslag. Man är nu åter bjuden att
intaga en klunk af denna anrättning, men hvad är det som bjudes?
Jo, sex dagars utsträckt beväringsöfning och två åldersklassers tillökning.
Skall ett ytterligare offer ske, så må det ske, men må man
då ock tillse, att ett stort, ett verkligt mål vinnes. Beväringen är
ingenting annat än värnpligtige soldater. Fackmännen hafva många
gånger förklarat, att, för att utbilda beväringen till soldater efter
nutidens fordringar, erfordras 120 dagars öfning. Sedermera har man
nedpruta! denna tid till ett minimum af 90 dagar. Här bjudas nu
sammanlagdt 48 dagar eller ungefär halfva mimmiantalet. Den förste
ärade talaren klargjorde för kammaren möjligheten, ja sannolikheten
af en ytterligare kombination, en slags kompromiss mellan regeringens
förslag, antaget af Första Kammaren, med tio procents afskrifning
och sex dagars ökad beväringsöfning, och ett beslut, som han förutsatte
af Andra Kammaren, af tjugo procents afskrifning och sex
dagars beväringsöfning, hvaraf skulle framgå en sammanjemkning af
15 procents afskrifning. Om så sker, hvart har man då kommit?
Jo till 45 procents afskrifning och 48 dagars öfningstid. Men jag
vill göra ännu ett antagande, som ligger mycket nära till hands, och
det är det antagande, att när man fått de 45 procenten — och en
talare i dag har redan i dunkla ord antydt hvad jag nu kommer att
säga — så stannar man vid denna afskrifning af det skäl, att en stor
del jordbrukare alls icke vilja gå in på att mot fortsatt afskrifning
af återstående 55 procent taga en ny beskattningsgrund för fastigheter,
eller en fastighetsskatt, hvilken sannolikt skulle komma att
trycka jorden värre, än de återstående 55 procenten. Och hvar hafva
vi då stannat? Jo, vid 45 procents afskrifning och 48 dagars öfning,
eller omkring hälften af hvad som anses för minimitid för en bevärings -

45 N:o 10.

Lördagen den 1 Mara, f. in.

soldats utbildning. Till ett sådant möjligt beslut hvarken vill eller Angående
kan jag bidraga. Jag tror, lika som reservanten herr Tainm, att nedsättning i
landet behöfver ett eller annat års lugn för dessa återkommande,
irriterande frågor om ökad öfningstid, och jag skulle önska, trots grundskatter
hvad herr statsministern yttrade, att regeringen ville under tiden söka «• m.
utarbeta och framlägga ett förslag till fullständigt ordnande af arméns (Forts.)
och flottans organisation. Sedan säger jag, som herr Alin, sedan må
offret ske fullt ut. Jag skall gerna, om jag då har säte och stämma
i riksdagen, dertill bidraga, ty jag tror knappast, att hvardera frågan
kan särskilt för sig fullständigt lösas. På grund af hvad jag sålunda
i korthet haft äran yttra, sluter jag mig till dem, som yrka afslag å
så väl Kongl. Maj:ts proposition, som utskottets utlåtande.

Herr Billing: Jag skall icke begära uppmärksamhet mer än en
minut. Mitt beslut har varit att rösta för Kongl. Maj:ts förslag; och
detta beslut har icke upphäfts af de talare, som yttrat sig mot nämnda
förslag. Då jag nu emellertid icke vidhåller min föresats, utan kommer
att rösta för afslag, men jag till åtskilliga kammarens ledamöter förut
har sagt, att jag ämnade rösta för Kongl. Maj:ts förslag, ber jag få
anföra skälet, hvarför jag ändrat mening. Jag blef omvänd genom
statsministerns yttrande; och derför yrkar jag nu afslag å så väl
Kongl. Maj:ts förslag som utskottets förslag.

Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Då jag förra
gången hade ordet, slutade jag med det yttrandet, att för mig återstod
endast valet emellan bifall till Kong!. Maj:ts förslag och afslag.

Detta val är nu gjordt, och jag kommer att rösta för afslag.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
grefven och talmannen, att i afseende på den nu föredragna punkten,
om hvars godkännande i oförändradt skick ingen af kammarens ledamöter
gjort framställning, yrkats: l:o) af herr Bergström, att kammaren,
med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla Kongl. Maj:ts
proposition i ämnet; 2:o) af herr vice talmannen, att kammaren måtte
godkänna det förslag, som innefattades i grefve Sparres med fleres
vid punkten afgifna reservation; 3:o) af herr Hasselrot, att nyssberörda
förslag måtte godkännas med den ändring, att i reservationens andra
och fjerde stycken förekommande orden “tio procent* utbyttes mot
“tjugu procent* samt att i tredje och femte styckena orden “fyratio
procent" utbyttes mot “femtio procent"; äfvensom 4:o) att utskottets
hemställan skulle afslås.

Härefter gjorde herr grefven och talmannen propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan och sedan på bifall till hvart och
ett af ofvanberörda fyra yrkanden, samt förklarade sig anse propositionen
på afslag å utskottets hemställan vara med öfvervägande ja
besvarad.

Flere ledamöter begärde votering, i anledning hvaraf herr grefven
och talmannen hemstälde, det kammaren behagade bestämma kontra -

N:o 10. 46

Lördagen den 1 Mars, f. in.

proposition för nämnda votering. Efter att med ledning af de härvid
uttalade meningarna hafva i sådant syfte upptagit, hvart för si<rT
herrar Bergströms och vice talmannens yrkanden, förklarade herr
grefven och talmannen sig finna de afgifna svaren hafva utfallit med
öfvervägande ja för deras mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Bergströms yrkande.

Då jemväl härom äskades votering, uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som vill, att vid blifvande votering om afslag å statsutskottets
hemställan i punkten A) i utlåtandet n:o 25 kontrapropositionen
skall innehålla afslag å utskottets hemställan och bifall till
Kongl. Maj:ts proposition i ämnet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, kommer annan kontraproposition för nämnda votering
att bestämmas.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 63;

Nej — 70.

Herr grefven och talmannen yttrade härefter, att bland de förslag,
som kunde ifrågakomma vid bestämmandet af kontraproposition för
hufvudvoteringen, numera återstode följande; l:o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till herr vice talmannens yrkande och 3:o) godkännande
af herr Hasselrots förslag.

Hvart och ett af dessa tre förslag upptogs derpå af herr grefven
och talmannen med hemställan, huru vida kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition för hufvudvoteringen; och förklarade
han sig anse röstöfvervigt förefinnas derför, att nämnda kontraproposition
skulle innehålla bifall till utskottets hemställan.

Flere ledamöter begärde votering, i anledning hvaraf herr grefven
och talmannen hemstälde, huru vida kammaren ville såsom kontraproposition
i voteringen om kontraproposition för hufvudvoteringen
antaga bifall till herr vice talmannens eller till herr Hasselrots yrkande.
De härå afgifna svaren förklarade herr grefven och talmannen sig
anse hafva utfallit med öfvervägande ja för det förra förslagets
antagande till ifrågavarande kontraproposition.

47 N:o 10.

Lördagen den 1 Mars, f. m.

Då herr Hasselrot nu begärde votering, uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som vill, att vid blifvande votering om antagande af bifall
till statsutskottets hemställan i punkten A) i utlåtandet n:o 25 såsom
kontraproposition i hufvudvoteringen om anslag å utskottets hemställan
kontrapropositionen skall innehålla godkännande af det förslag, som
innefattas i grefve Sparres med fleres vid punkten afgifna reservation,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har såsom kontraproposition vid förstberörda votering
antagits bifall till nämnda reservation med den af herr Hasselrot
föreslagna ändring.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 54;

Nej — 78.

Med anledning häraf uppsattes, justerades och anslogs en omröstningsproposition
af följande innehåll:

Den, som vill, att vid blifvande votering om afslag å statsutskottets
hemställan i punkten A) i utlåtandet n:o 25 kontrapropositionen
skall innehålla bifall till utskottets hemställan, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har såsom kontraproposition vid nämnda votering
antagits godkännande af det förslag, som innefattas i grefve Sparres
med fleres vid punkten afgifna reservation med den af herr Hasselrot
föreslagna ändring.

Vid den häröfver anstälda omröstningen utföllo rösterna sålunda r

Ja — 74;
Nej — 62.

iN:o 10. 48

Lördagen den 1 Mars, f. m.

I följd häraf uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition: Den,

som afslår statsutskottets hemställan i punkten A) i utlåtandet
n:o 25, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, bifalles utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut hefunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 106;
Nej — 29.

Punkten B).

Utskottets hemställan bifölls.

Kammaren åtskildes kl. 3,42 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Lördagen den 1 mars, e. m.

49 N:o 10.

Lördagen den 1 mars, e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.

Justerades två protokollsutdrag för sammanträdet på förmiddagen.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Söderberg under
fjorton dagar från den 3 i denna månad.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 26 och 28 sistlidne februari bordlagda utlåtande n:o 26,
i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändrad lydelse af
1, 6 och 9 §§ i lagen angående lindring i rustnings- och roteringsbesvären
den 5 juni 1885 äfvensom inom riksdagen väckta förslag
i samma ämne.

Punkten A).

Herr Björnstjerna: Efter den votering, som denna förmiddag

egt rum, föreställer jag mig, att det icke finnes någon, som skulle
vilja rösta för bifall till detta förslag, och får jag således inskränka
mig till att yrka afslag.

Efter härmed slutad öfverläggning afslog kammaren hvad utskottet
i nu förevarande punkt hemstält.

Punkten B).

Herr Björnstjerna: Äfven på denna punkten yrkar jag afslag.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, afslog kammaren
hvad utskottet i föreliggande punkt hemstält.

Punkten C).

Utskottets hemställan bifölls.

Om ändringar
i lagen
angående lindring
i
rustnings- och
roteringsiesvären.

Första Kammarens Prot. 1890. JV:o 10.

4

N:0 10.

Angående
ändringar i
vissa delar af
värnpligtslagen.

(Forts.)

50 Lördagen den 1 mars, e. m.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 25 och 26 sistlidne februari
bordlagda utlåtande n:o 19, i anledning af ej mindre Kongl. Maj:ts
proposition angående förändrad lydelse i vissa delar af värnpligtslagen
den 5 juni 1885 än äfven väckt motion om ett förklarande rörande
tillämpningen af samma proposition.

Herr Bergström: Herr grefve och talman! Jag tager mig

friheten hemställa, att af de tre punkterna, som innehållas i det föredragna
lagutskottsbetänkandet n:o 19, må först föredragas andra
punkten, derefter tredje och sist första punkten. Föredragningen af
sist berörda punkt torde böra ske sålunda, att hvarje paragraf i värnpligtslagen,
som är omförmäld i samma punkt, föredrages särskilt
för sig.

På gjord proposition beslöts, att lagutskottets ifrågavarande utlåtande
skulle punktvis företagas till afgörande, samt att 1 punkten
skulle föredragas sist och på det sätt, att först afgjordes Kong!. Maj:ts
förslag till ändrad lydelse af § 12 mom. 2, §§ 14, 17, 19, 22 och
26 samt § 83 mom. 3 och § 34 af värnpligtslagen, derefter samma
förslag, i hvad det afsåge uteslutande af berörda lags § 13 mom. 2
och ändradt ordningsnummer å mom. 3 af sistnämnda § samt slutligen
utskottets i punkten gjorda hemställan.

2 punkten.

Herr Bergström: Herr grefve och talman! Då den förutsätt ning

brustit, under hvilken Kongl. Maj:t föreslagit förändrad lydelse
af §§ 1, 3 och 6, § 27 mom. 1 och § 52 af värnpligtslagen, nemligen
att Riksdagen godkände de i proposition af den 11 januari 1890 gjorda
framställningar angående nedsättning i de på viss jord hvilande grundskatter
samt sådan ändring i lagen angående lindring i rustnings- och
roteringsbesvären den 5 juni 1885, att lindringen skall från och med
år 1891 utgå med 40 procent, yrkar jag afslag på Kongl. Maj:ts
ifrågavarande proposition om ändring i värnpligtslagens nyssnämnda
§§.

Herr Dickson: Jag inser lika väl som den föregående talaren,

att genom kammarens beslut på förmiddagen har denna fråga faktiskt
förfallit. Jag för min del kan dock icke helt och hållet biträda
detta. Jag skulle för min del ganska gerna vara böjd att tillstyrka
bifall till Kongl. Maj:ts andra proposition i afseende på ändring af
värnpligtslagen, såvida de af Kong]. Maj:ts regering framstälda vilkor
derifrån undantoges. Kongl. Maj:t känner fullkomligt väl, att landets
försvar behöfver förstärkas, och det hoppas jag hvar och en
här i kammaren också förstår, men Kongl. Maj:ts regering, som
naturligtvis känner sina pappenheimare, inser, att hon icke kan komma
med en sådan begäran till Riksdagen utan att vilja betala, och hon
vet nog, att våra pappenheimare fordra ganska dryg betalning, äfven
när de fullgöra en för hvarje medborgare så oafvislig pligt som att

51 N:o 10.

Lördagen den 1 mars, e. m.

värna och skydda samhälle!. Det har för mig flera gånger varit
ytterst nedslående och motbjudande att se köpslåendet om invånarnes
oafvisliga rättighet och skyldighet att försvara landet. För mig är
det upprörande, att landets invånare för att få denna rättighet skola
nödgas åt en viss del af landets representanter, som äro magtegande,
betala en ganska dryg betalning. Detta har upprört mig flera gånger
så väl i denna som i Riksdagens Andra Kammare. Jag skulle derför
vid detta tillfälle med afseende på föredragna punkten vilja framställa
ett nytt förslag, som kanske kommer att anses blott såsom en
demonstrering, men då medkammaren framstält en ganska stor demonstation,
ser jag icke, hvarför icke Första Kammaren på eftermiddagen
skulle komma med en motdemonstration. Jag ber således,
mine herrar, att få yrka på bifall till andra punkten, med uteslutande
af de i samma punkt framstälda vilkor, och att således kammaren
för sin del måtte gilla Kongl. Maj:ts proposition till lagförändring,
i hvad angår de olika paragraferna i värnpligtslagen, med uteslutande
af hela preambulen till densamma.

Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Så innerligt

gerna jag än vore med om ett sådant förslag, som det af den föregående
talaren nu gjorda, så vågar jag i närvarande ögonblick
icke tillstyrka detsamma. Jag tror visserligen, att eu demonstration
ofta är på sin plats, men understundom gör den mer ondt än godt.
Om Andra Kammaren icke har försyn att begära hvad den kanske
aldrig kan få, så tror jag icke att Första Kammaren i ett sådant fall
som detta bör uppträda med en demonstration. Jag anhåller derför
liksom den förste talaren om proposition på afslag.

Herr Reuterswärd: Jag ber att till alla delar få instämma

med friherre Leijonhufvud. Om också Andra Kammaren genom förmiddagens
votering fattat ett beslut, som Första Kammaren omöjligt
kan antaga, och som en föregående talare betraktat såsom en demonstration,
anser jag det icke vara Första Kammaren värdigt att
göra en motdemonstration. Jag anhåller om afslag.

Herr Unger, Magnus: Jag anser, att det icke vore endast en

demonstration att bifalla detta Kongl. Maj:ts förslag, ty jag tror att
Första Kammarens pluralitet verkligen är benägen att utan köpslagan
bifalla ett förslag, sådant som detta. Icke såsom demonstration, utan
såsom uttryck af Första Kammarens allvarliga mening att antaga de
af Kongl. Maj:t nu föreslagna ändringarna i värnpligtslagen, föreslår
och yrkar jag derför bifall till den kongl. propositionen utan alla
vilkor.

Herr Björnstjerna: För min del skulle jag mycket hellre se,

att värnpligtslagen antoges utan de vilkor, som Kongl. Maj:ts proposition
innehåller om afskrifning af grundskatterna, och jag kan
icke se, hvarför man icke skulle kunna antaga den med uteslutande

Angående
ändringar i
vissa delar af
värnpligtslagen.

(Ports.)

N:0 10.

Angående
ändringar i
ritsa delar af
värnpligtslagen.

(Forts.)

52 Lördagen den 1 Mars, e. in.

af dessa vilkor, som förfallit genom Första Kammarens beslut. Äfven
jag får således yrka bifall till herr Dicksons förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr grefven och talmannen,
att i afseende på nu förevarande punkt yrkats dels, af herr
Dickson, att kammaren skulle utan vilkor godkänna Kongl. Maj:ts
förslag till ändrad lydelse af §§ 1, 3 och 6, § 27 mom. 1 och § 52
af värnpligtslagen, dels ock afslag å utskottets hemställan.

Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
och förklarades propositionen på afslag å utskottets hemställan vara
med öfvervägande ja besvarad.

3 punkten.

Utskottets hemställan bifölls.

1 punkten.

Kongl. Maj:ts förslag till ändrad lydelse af § 12 mom. 2, §§ 14,
17, 19, 22 och 26 samt § 33 mom. 3 i värnpligtslagen.

Godkändes.

Kongl. Maj:ts förslag till ändrad lydelse af § 34 i värnpligtslagen.

Herr vice talmannen: Den vackra grundsats om en jemn fördelning
af den personliga krigstjenstskyldigheten på alla rikets krigsdugliga
innebyggare, som utan andra än högst obetydliga lindringar
eller skärpningar i ett eller annat väl motiveradt fall i olikhet med
andra länders beväringslagar genomgår vår värnpligtslag, bär i andra
momentet af 34 § fått eu synnerligen betänklig stöt. Der föreslås,
att den, som under minst två år varit inskrifven såsom studerande vid
universitet eller såsom elev vid annan statens högskola, skall tillhöra
beväringen intill utgången af det år, hvarunder han fyller 32 år.
Med dessa bestämmelser har Kongl. Maj:t afsett att förlänga tjenstgöringstiden
i beväringen med fyra år för dessa unga män, men efter
de beslut, som kamrarne fattat, kommer denna tid att förlängas med
sex år, ty för alla andra kommer det att förblifva vid hvad förut
varit stadgadt. Enligt min uppfattning är en sådan olikhet lika
litet rättvis som den är i öfrigt välbetänkt. Man säger visserligen,
att den studerande, som vistats vid universitet i två år, har i icke
ringa grad gjort sig till godo den kostnadsfria undervisning, som
staten erbjuder, men hvad staten derför väntar af den studerande, det
är alldeles icke någon undantagsmilitärtjenst, utan det är att göra sig
färdig att deltaga i det allmänna kulturarbetet och att i de olika
grenar, der akademisk bildning är nödvändig och behöflig, bereda sig
för statens, skolans eller industriens tjenst. Den kostnadsfria under -

53 N:0 10.

Lördagen den 1 Mars, e. invisning
— fullständigt kostnadsfri är den icke, men i alla fall i Angående
hufvudsak kostnadsfri — hvilken staten består, har helt andra ända- ^ringar i
mål, och att inlägga någon för detta ändamål främmande tanke deri Vl^tnpUoti^
är i hög grad betänkligt. Det ändamål, som skulle vinnas med en lagen. *
sådan bestämmelse, skulle vara att förstärka arméns tillgång på läkare, (Forts.)
veterinärer, förrådsförvaltare m. m. och kanske också underbefäl.

Hvad läkare och veterinärer beträffar, så är det ju alldeles uppenbart,
att andra utvägar stå öppna för att möjliggöra den utan tvifvel alldeles
nödvändiga ökade tillgången på sådana. Antalet stipendier,
som medföra skyldighet att i händelse af mobilisering eller krig göra
tjenst, kunde ju ökas, och andra fördelar torde äfven kunna erbjudas
de studerande läkarne mot sådana förbindelser. Det är utan minsta
tvifvel, att man med någon god vilja skulle kunna ordna saken på
frivillighetens grund. Hvad de andra ändamålen för de studerandes
verksamhet vid den mobiliserade truppen beträffar, får jag bekänna
att jag icke förstår dem. Någon särdeles lämplighet såsom förrådsförvaltare
och för andra dermed jemförliga sysslor, tror jag icke bland
de studerande vore att finna. Detta vore i alla händelser en temligen
liten fördel för hären i jemförelse med den, enligt min tanke, betydande
orättvisa, som skulle ligga i bestämmelsen. Till försvar derför
har chefen för landtförsvarsdepartementet åberopat den redan nu i
34 § intagna föreskriften, att den, som innehaft anställning vid härens
eller flottans stam under minst två år, skall tillhöra beväringen
till och med det kalenderår, hvarunder han fyller 32 år. Det är likväl
alldeles uppenbart, att den, som frivilligt valt krigareyrket, står i en
utomordentligt olika ställning med den, som alldeles icke har för afsigt
att egna sig åt detta yrke. Äfvenledes torde det vara alldeles
uppenbart att af den, åt hvilkens undervisning såsom rekryt af kronan
egnats kostnader och omsorger, äfven en ytterligare tjenst kan
fordras. Det är äfven alldeles obestridligt, att fullkomligt fritt val
öfverlemnas åt den, som sålunda underkastas den ökade beväringspligten.
Ty den, som icke har så mycken kärlek för krigareyrket,
att han vill riskera att stå qvar i beväringen till fylda 32 år, kan allt för
gerna afstå från att någonsin blifva militär. Helt annorlunda förhåller det
sig med den studerande. Den valfrihet, som statsrådet och departementschefen
anser honom hafva, skulle ligga deri, att om han icke
vill stanna qvar till 32 års ålder i beväringen, får han afstå från
hvarje bana, hvartill akademisk eller högre teknisk bildning fordras.

Kan det kallas val, så är det åtminstone icke ett fritt val. Hvad
åter de praktiska följderna af en sådan föreskrift som den föreliggande
beträffar, så synas de mig blifva en allmän desorganisation
af hela den civila tjensten, af läroverkens och industriens verksamhet,
i händelse detta lagbud skulle tagas i anspråk för tillämpning. Såsom
jag tror, komma i allmänhet icke alla beväringsklasserna på en
gång att inkallas, men om jag icke alldeles missförstår herr krigsministern,
är det meningen att uppkalla alla dessa ynglingar mellan
26 och 32 år, som under minst två år vistats vid universitet eller
högre läroanstalt, på en gång och följaktligen, såsom sagdt, beröfva
de verksamhetskretsar, till hvilka de höra, det biträde, de af dem

N:o 10. 54

Angående,
ändringar i
vissa delar af
värnpligtslagen.

(Forts.)

Lördagen den 1 Mars, e. m.

påräknat, och detta redan vid mobilisering; under krig komme de
allt fortfarande att behållas. Af alla dessa skäl anhåller jag om afslag
på det föreliggande andra momentet af 34 §.

Herr statsrådet friherre Palmstierna: Det kan naturligtvis icke
nekas att, såsom reservanterna anfört och såsom jag tror äfven här
anfördes, en olikhet i pligterna gent emot fäderneslandet genom
denna paragraf skulle uppkomma, så att man möjligen kunde säga
att en börda blifvit lagd på den högre bildningen, och denna bildning
böra vi ju hålla så högt som möjligt. Men hvad bördan beträffar,
så är den i fredstid så godt som ingen, ty att dessa studerade
personer en eller två gånger om året skola skriftligen anmäla sina
adresser, kan icke kallas en börda. Under krig komme naturligtvis
bördan att ökas; det var meningen att de ifrågavarande skulle under
4 år eller, sedan föregående § 3 blifvit afslagen, under 6 år efter
den allmänna värnpligtstidens utgång i händelse af krig vara färdiga
att stå till krigsstyrelsens disposition. Det vore icke meningen att
de skulle komma i första ledet bland de stridandes antal, utan de
skulle bakom första linien bland de icke stridande tjenstgöra såsom
läkare, veterinärer samt i en mängd olika fack, der intelligenta personer
behöfvas, icke såsom förrådsförvaltare, men i intendenturen, för
att sköta räkenskaper m. fl. andra saker, hvartill vi icke hafva råd
att skaffa folk under freden. Så går det till i andra länder. Alla de
civil-militära personer, som behöfvas, har man icke råd att hålla under
fredstid; man håller endast hvad man jemt behöfver för att sköta
fredsstyrkan, men sedermera under kriget tager man hvad som behöfves
genom värnpligtslagen. Man må nu betrakta denna såsom en
sträng lag eller icke; behofvet kräfver nödvändigt en sådan. Särdeles
lärorikt i sådant afseende är för oss att studera Schweiz’ krigslagstiftning.
Schweiz gifver sina trupper mycket liten öfning, men har
det mycket väl ordnadt med afseende på alla civil-militära befattningar,
tillhörande intendenturen och läkarecorpsen m. m.; såsom man
kan se redan under dess fälttjenstöfningar, tager det vid en mobilisering
med hård hand ut alla de personer, som äro vana att under freden
sköta befattningar, motsvarande de civil-militära, och drager sålunda
nytta af deras intelligens och utbildning. Det skickar icke
ut den intelligenta kraften i första ledet med gevär på axeln, dertill
tages folk från annat håll, ty man måste söka att i ett fattigt land
ordna allt på bästa sätt. Denna börda skulle ju hos oss i alla fall
icke blifva större, än hvad Kongl. Maj:t 1885 föreslog skulle påläggas
alla svenskar, hvilket, såsom jag tror, då bifölls af Första Kammaren.

Hvad nu ojemnheten beträffar, så existerar den naturligtvis, men
är det för mycket att till personer, som genom sin högre intelligens
fått klart för sig fäderneslandets betydelse och förstå den fara, hvari
det möjligen råkat, säga: “under fredens dagar har edert fosterland
för eder gjort stora uppoffringar; nu är det i fara, det har icke råd
att köpa edra tjenster, utan det begär en uppoffring? Det är icke
fråga om lifvet, men man fordrar att hvar man gör hvad han kan. “ Jag
kan icke finna, att-detta är för mycket begärdt. Hvar och en måste

55 N:0 10.

Lördagen den 1 Mars, e. m.

•gorå ett offer, när fäderneslandets väl så kräfver, och för öfrigt är Angående
det icke fråga om en börda, som kommer att tynga under freden, fy^delart,
utan först när landet står på branten af sin undergång. värnpligts Jag

hemställer att kammaren ville bifalla Kong!. Maj:ts före- lagen.
liggande förslag. (Forts.)

Herr Törnebladh: Af herr departementschefens anförande synes
framgå, om jag icke misstager mig, att bördan skulle falla dels
på freden, dels på kriget. Under freden skulle tydligtvis den egentliga
skyldigheten bestå uti att lemna sin adress och stå till förfogande
i händelse af mobilisering. Den eventuella bördan deremot kommer
på kriget, och denna börda är fullt befogad, om den delas med öfriga
klasser i nationen, som fått sig den ålagd; hvad detta beträffar, var
förslaget af år 1885 fullkomligt konseqvent. Det är alldeles rigtigt i
sådant fall, att ingen får undandraga sig sin pligt; men i samma
ögonblick som den utsträckta värnpligten icke blir bestämd för alla
klasser, i samma ögonblick inträder åtminstone en tillstymmelse till
obillighet mot den ena eller andra klassen, hvilket äfven blifvit af
reservanterna framhållet. Dertill kommer, att om i andra länder, der
värnpligtssystemet är fullständigt ordnadt och der behof af intelligent
folk i ena eller andra rigtningen på platser, som mer eller mindre
närma sig befäls- eller underbefäls-poster, måste göra sig känbara
så mycket mera, som den stora massan är så talrik — om, säger
jag, i andra länder detta förekommer, så motsvaras det åtminstone
i vissa sådana af en lättad börda i andra afseenden, såsom specielt i
Tyskland af den så mycket omtalade befrielsen i vissa fall för den
-studerande ungdomen från en del af värnpligtsöfningarna. Jag behöfver
icke mer än erinra om den s. k. ettåriga frivilliga, hvarom
tvistats så mycket. Då är det gifvet, att de anspråk, som ställas på
dessa studerande ynglingar i andra länder, i visst fall sammanfalla
med dem, som ställas på andra klasser, under det de motsvaras af
fördelarne i afseende på genomgåendet af värnpligten. Alltså kan
jag icke finna, att exemplet från andra länder är talande, så mycket
mindre som här icke kan vara fråga om att gifva en så fullständig
utsträckning åt värnpligtssystemet eller ordna försvarsorganisationen
på ett så betryggande och tillfredsställande sätt, särskildt i fråga om
den förberedande utbildningen för kriget, att hvar och en med glädje,
ja med kärlek, offrar sig på fosterlandets altare. Vi kunna nu ej
annat än småningom närma oss det mål, som föresväfvar alla och
som af regeringen afsetts med den nu framstälda propositionen om i
någon mån ökad försvarskraft. I samma stund som denna organisation
får sin fullständighet, och den systematiska anordning af mera
betryggande beskaffenhet, som finnes i andra länder, är vidtagen, i
samma stund måste också hvarje bildad person känna anspråken så
mycket starkare hvila på honom att icke undandraga sig att i krig
med lif och blod och naturligtvis äfven i fredstid bidraga dertill.
Men då detta mål icke är vunnet, skulle bördan, om ock i det hela
lätt under fred, under krig kunna framkalla rätt betydande uppoffringar
och svårigheter. I följd häraf ställer sig saken något annor -

N:o 10. 56

Lördagen den 1 Mars, e. m.

Angående. lunda, så att man kan vara tveksam, huru vida det kan vara skäl
andnngar t nu skapa denna olikhet mellan klasser, hvarigenom, så vidt jag
värnpligtig kunnat fatta, icke några bestämda effektiva fördelar skulle vinnas anlagen.
nät än i ett krig, för hvars behof vi för öfrigt icke äro så fullstän (Forts.

) digt rustade som vederbör. Jag vill nu tillägga en annan sak — om

också meningen nu är, att de ifrågavarande personerna icke skulle
inträda i första ledet eller framför andra tagas till den mera aktiva
tjenstgöringen under ett eventuelt krig, så finnes ingen garanti förr
att den mening, som regeringen nu hyser, alltid skall göra sig gällande
hos den, som i en framtid kan komma att hafva ledningen af
militärväsendet, och då har i lag blifvit inskrifvet någonting, hvars
följder man för ögonblicket icke kan beräkna i annan mån, än att
det skapar olikheter. Jag ber derför att få instämma i herr vice
talmannens afslagsyrkande.

Herr Forssell: Herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
har visat kammaren, hvilka praktiska fördelar skulle
vinnas genom det föreliggande förslaget, och tillika lugnat farhågan
för att detsamma skulle kunna verka desorganiserande. Men mot
förslaget har tillika anmärkts, att det skulle innebära en orättvisa..
Ja, mine herrar, omdömet deröfver heror alldeles på den synpunkt,
ur hvilken man betraktar värnpligten. Anses värnpligten för en
odräglig börda, hvilken man skall söka att, så vidt möjligt är, frigöra
sig, då är förslaget orättvist mot de samhällsmedlemmar, som skulle
komma att mera än andra deraf betungas. Men anses värnpligten såsom
en heder, hvilken hvarje svensk man borde fordra som sin rätt, då
innebär förslaget icke en. orättvisa mot dem, som framför andra blifva
ålagda en ökad värnpligt, men snarare mot dem, hvilka i mindre mån
göras delaktiga af samma heder och rätt. Hvad som under lång tid
gjort kompromissandet om grundskatter, indelningsverk och värnpligt
till ett så svårlöst problem har ju framför allt varit det envisa
motståndet mot värnpligten, ett motstånd, som ju icke kan sägas
vara fullt värdigt svenske män. Mången gång har jag varit färdig
att instämma i den eu gång uttalade tanken, att eftersom rust- och
rotehållares förmenta kontraktsenliga frihet från personlig värnpligt
ställes i vägen för införande af en effektiv allmän värnpligt, så skulle
hindret kunna kringgås genom ett stadgande, att alla svenske män
må utgöra värnpligt, undantagande rust- och rotehållare. Men, ty
värr, motståndet kommer ju icke blott från detta håll. De, som yrka
på värnpligtens införande, mötas ännu oftare af den anmärkningen,,
att värnpligten skulle vara en orättvisa mot dem, som ingenting ega
utom sin personliga arbetskraft, mot dem som icke hafva någon andel
i lagstiftningen. Det skulle kunna anses som ett värdigt svar på det
talet, om vi i främsta rummet lade bördan på dem, hvilka vi här
närmast representera, på de bildade klasserna i samhället; och jag är
öfvertygad, mine herrar, att den svenska bildade ungdomen icke
skulle se någon orättvisa eller obillighet i en sådan undantagslagstiftning.

Man skapade här i Sverige för århundraden sedan privilegierade

57 N:0 10.

Lördagen den 1 Mara, e. m.

klasser, hvilkas företräden bestodo i frihet från allmänna besvär, Angående
Om man nu skapade en privilegierad klass, som åtnjöte det före- ändringar i
trädet att i det fosterländska försvaret taga något drygare del än ”''värnpligtig
andra, så skulle det ju, med hänsyn dertill att företräden och privi- lagen.
legier väcka lystnad, kunna hända, att man på det sättet banade (Forts.)

vägen för en ny och bättre uppfattning af värnpligtens betydelse och
derigenom befrämjade dess erkännande i vårt land.

Jag yrkar bifall.

Herr Björnstjerna: Vi hafva beklagligen vid våra riksdagar
blifvit så vana att höra prutas på alla uppoffringar för fosterlandets
väl, att det icke kan förvåna, om man äfven i denna kammare söker
pruta i denna punkt. Jag har likvisst en så stor förtröstan till den
bildade svenska ungdomens fosterlandskärlek, att jag är öfvertygad,
att i händelse af krig skulle dessa bildade unge män, som här äro i
fråga, nästan utan undantag sjelfmant erbjuda sig till fosterlandets
försvar. Vi hafva sett, huru, då kriget blossade upp i vårt grannland
Danmark, en stor mängd frivillige begåfvo sig dit för att såsom
simpla karlar i ledet tjena under främmande fana, och det vore verkligen
skam, om de då skulle vilja undandraga sig den lilla uppoffring,
som nu sättes i fråga. Jag skulle vilja vädja till dessa unga män
sjelfve, och jag är öfvertygad om, att de skulle vara de förste, som
skulle bifalla förslaget.

För min del yrkar jag bifall.

Herr vice talmannen: Jag kan verkligen icke föreställa mig,
att man bör lagstifta i allvarsamma ämnen efter en sådan grundsats
som den, hvilken här uttalats af ett par talare. Jag kan verkligen
icke föreställa mig, att man, då man lagstiftar för den allmänna värnpligten,
bör utgå från den åsigten, att det är en heder, som man
gör dem, hvilka man pålägger ett undantagsåliggande i detta afseende.
I sådant fall, förmodar jag, är det vanheder man gör dem,
hvilka undantagas från undantagsstadgandet, och då blir antalet af
de senare mycket stort i förhållande till dem, som man söker uppmuntra
med det förra. Jag tror om denna lagstiftning detsamma
som om all annan lagstiftning, att den bör utgå från vissa grundsatser
om rättvisa och jemlikhet. Om man afviker derifrån, i den
föreställningen att man sjelf representerar ett antal personer, hvilka
man är berättigad att behandla efter sitt eget godtycke, derför att
man tror sig representera dem, kommer man till de allra besynnerligaste
och märkvärdigaste slutsatser i lagstiftningsväg. Jag tror
icke, att någon skall behöfva tänka sig långt in i denna sak för att
gifva mig rätt i detta fall. Min enkla uppfattning af denna sak liksom
af all lagstiftning är den, att rättvisa är ett — att rättvisa bör
få bestämma allt — och frivillighet ett annat, att den som vill offra
sig frivilligt, den må göra det, och det må lända honom till beröm,
att han gör det, men alldeles icke den, som begagnar sin rätt såsom
lagstiftare att pålägga undan tagsförbindelser på klasser och personer,
som icke blifvit hörda och som icke kunna höras. Det är den enkla

N:o 10. 58

Angående
ändringar i
vissa delar af
värnpligtig
lagen.
(Forts.)

Lördagen den 1 Mars, e. ni.

grundsats, som jag, så länge jag har äran att deltaga i lagstiftningen,
alltid kommer att följa, och den högstämda uppfattning, som gjort
sig gällande i föreställningen om att man kan lägga tunga pligter
än på den ena än på den andra, allt eftersom man tycker det är en
heder för honom att få bära dem, kommer jag aldrig att följa.

Jag anhåller fortfarande om afslag.

Jag skulle yttrat ännu några ord, om icke en talare på stockholmsbänken
redan fäst uppmärksamheten på vissa förhållanden i anledning
af departementschefens yttrande, deribland särskilt att Kongl.
Maj:ts proposition 1885 innehöll att alla, som befinna sig i åldern
26—82, skulle tillhöra beväringen, hvilket är något helt annat än det
undantagsstadgande, hvarom nu är fråga. Det var icke jag, som var
med om att taga bort denna föreskrift, utan det var allt andra krafter,
som gjorde det.

Herr Anderson, Albert: Efter det vältaliga anförande, som
herr Forssell nyss hade, är det visserligen öfverflödigt, att jag i denna
fråga uppträder, och jag gör det endast derför, att jag vill hafva
min mening till kammarens protokoll antecknad.

Här har talats om, att man skulle skipa rättvisa mellan alla.
Då bör man likväl taga i betraktande, att de unge män, som här
äro i fråga, hafva åtnjutit undervisning på bekostnad af staten under
flera år, och på sådant sätt hafva de kunnat utbilda sig till nyttiga
samhällsmedlemmar. Detta gör, att staten å sin sida också kan hafva
större fordringar på dem än på den stora mängden, och då vi nyss
från statsrådsbänken hört, att under fredstid kommer icke detta stadgande
att medföra afsevärd tunga för de unge männen i fråga, utan
att det skulle gälla endast vid krigstillfälle, kan jag icke förstå, hvarför
man icke skulle vilja bifalla detta förslag. Under krig behöfver
nog vårt land icke minst den mera intelligenta delen af den manliga
befolkningen, för att möta ett anfall, och jag tror, att de unge männen
i fråga skulle vara en icke föraktlig hjelptrupp i detta fall. Det
vore ledsamt, om Första Kammaren, som så många gånger förut
talat om sin beredvillighet att stärka landets försvar, nu skulle i detta
fall säga nej.

Jag yrkar bifall.

Herr Gilljam: Det är samma förhållande med mig som med
den föregående ärade talaren, nemligen att de argument, jag kunde
hafva att anföra, redan blifvit framförda af andra, men jag vill likväl
icke lemna tillfället obegagnadt att, för den händelse, mot förmodan,
Första Kammarens beslut i denna fråga blifver ett afslag, genom ett
yttrande gifva till känna, att jag icke varit bland dem, som bidragit
dertill, att frågan fått ett sådant slut.

Det förefaller mig svårfattligt, huru en så obetydlig sak har
kunnat göras till en så stor fråga. Man talar om olikställighet, men
jag instämmer här vid lag med herr Forssell. År det blott fråga om
olikställighet uppåt, så är jag i ett sådant fall som detta icke rädd

59 N:o 10.

Lördagen den 1 Mars, e. m.

derför. Kunna vi på denna väg draga någon med oss till en högre Angående _
uppfattning om pligten mot fäderneslandet, då må vi gerna pålägga ^f^delaral
den högre bildningen något tyngre bördor. Men jag går än längre ^äZnpligtsoch
säger att det, som här begäres af desse unge män, som under lagen.

två eller flera år åtnjutit undervisning vid landets högskolor, icke är (Forts.)

annat än hvad de äro skyldige att gifva för de förmåner, de åtnjuta
af fäderneslandet, och dessa förmåner äro så mycket större än de förpligtelse^
man ålägger dem, att de icke ens kunna med hvarandra
jemföras. Man har sagt, att här vore olikställighet och orättvisa, så
till vida, att man tager ut den ifrågavarande förpligtelsen blott af
vissa, men icke af alla, som befinna sig i samma ålder. Ja, mine
herrar, behöfver fosterlandet äfven desse andre, så tag äfven dem i
anspråk. Den grupp, som i Kongl. Maj:ts proposition framhålles, är
emellertid i första rummet skyldig att ställa sig till sitt lands förfogande.

Jag har hört åtskilliga anklagelser mot vår tids ungdom. Man
förebrår den, att den älskar sjelfsvåld och veklighet och är rädd att
underkasta sig större uppoffringar och ansträngningar. Det är möjligt,
att i enstaka fall detta kan hafva sin giltighet, men blir det
fara för fosterlandet, så tror jag att det blott blir ett fåtal af desse
ynglingar, som icke säger: “Nu är det slut med vekligheten, nu är
det slut med rädslan för ansträngning och för arbete, här stå vi färdiga".
De fleste af våra unge män äro sådane, tror jag, att hade
vi dem bär, så skulle de säga: “Årade herrar, I behöfven icke gorå
eder onödigt bekymmer. Yi veta, att om det gäller, äro vi skyldige
att stå till buds, och vi erbjuda oss gerna". Min förhoppning i detta
afseende kan till och med i någon mån stödja sig på erfarenheten.

Jag tänker härvid särskildt på läkarne. Huru många exempel har
man icke på, att de skynda till städer, der farsoter rasa, blott derför,
att de känna sig dertill manade åt sin pligt. På samma sätt skulle
de väl tänka och handla, då kriget bryter ut. Icke skall väl någon,
då nöd för landet är å färde, stå och fundera, om han kan lida något
men för sin framtida befordran eller dylikt. Här gäller ju icke
någon lång tid, blott ett hälft år eller åtminstone en jemförelsevis
föga betydande tidslängd. Jag säger som jag redan sagt, att det
förvånar mig, huru en så liten sak kunnat framkalla ett sådant motstånd.
Jag ber för min del att få tillstyrka bifall till den ifrågavarande
punkten, och jag skulle lifligt önska, att det icke stäldes
större anspråk på oss eller funnes större svårigheter att öfvervinna,
då det gäller att stärka vårt lands försvar.

Herr Alin: Jag anhåller att få instämma i herr Gilljams an förande.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet
med de derunder framstälda yrkandena propositioner, först på
godkännande af Kongl. Maj:ts förslag till ändrad lydelse af § 34 i
värnpligtslagen, och vidare på förkastande af samma förslag, hvar -

N:0 10.

60

Ifrågasatt
ändring af
förordningen
om lösöreköp.

Lördagen den 1 Mars, e. in.

efter den förra propositionen upprepades och förklarades vara med
öfvervägande ja besvarad.

Kongl. Maj:ts förslag i öfriga delar.

Godkändes.

Utskottets i förevarande punkt gjorda hemställan.

Förklarades besvarad genom kammarens föregående beslut.

Föredrogos å nyo lagutskottets den 26 och 28 sistlidne februari
bordlagda utlåtanden:

n:o 16, i anledning af väckt motion om inskränkning i gift mans
rätt att, utan hustruns samtycke, ingå borgen; och

n:o 17, i anledning af väckt motion om tillägg till 20 kap. 1 §
ärfdabalken.

Hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält bifölls.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 26 och 28 nästlidne februari
bordlagda utlåtande n:o 18, i anledning af väckt motion om ändrad
lydelse af § 1 i förordningen i afseende på handel om lösören, som
köparen låter i säljarens vård qvarblifva, den 20 november 1845.

Herr Bergström: Efter den högstämda diskussion, som nyss
egt rum, nödgas jag sysselsätta kammaren med ett temligen trivialt,
men derför icke ovigtigt ämne.

Föreliggande fråga har tillförene förekommit, nemligen vid 1882
års riksdag. Lagutskottet gjorde då enahanda hemställan om skrifvelse
till Kongl. Maj:t, som nu; men på yrkande af flere lagkunnige
ledamöter i denna kammare ogillades förslaget. Jag tillåter mig
likaså yrka afslag å utskottets hemställan i detta betänkande.

För min del anser jag 1845 års författning såsom en onaturlig
utväxt på vår lagstiftning. I stället för att utvidga dess tillämpningsområde,
borde alla goda krafter rigta sina bemödanden på att få
denna författning alldeles afskaffad. Den har ledt till ett lagstadgadt
sätt att kringgå lagen. Som man vet, vill vår lag, att hypotekarisk
pantsättning af lösören icke skall ega rum. Men jag vågar påstå,
att hvart enda lösöreköp är en hypotekarisk pantsättning af lösören.
Hade lagstiftaren nöjt sig med de rigtiga bestämmelserna, som funnos
i 1784 års lag meddelade, nemligen i 7 kap. 1 mom. utsökningsbalken,
att om i bo, der utmätning skall ske, finnes annan mans gods,
det må ej gå i mät, och i 17 kap. 2 § handelsbalken, att hvad i

61 N:o 10.

Lördagen den 1 Mars, e. in.

gäldenär bo finnes, som hörer annan till, det skall först uttagas, och Ifrågasatt
hade man vid uppkomna tvister, om hvad i nämnda fall borde anses «-f

höra annan till, rigtigt tillämpat bevisningsreglerna, så skulle man omlosöreklf,
för visso icke kommit till denna onaturliga lagstiftning. Om vid en (Forts.)
utmätning gäldenären föregifver att gods, som finnes i hans bo, tillhör
en annan, och till stöd för uppgiften åberopar och uppvisar en
saluafhandling om godset, så är detta icke något bevis för sanningen
af hans uppgift. Äfven om den förmente köparen instämmer i gäldenärens
uppgift, kan sådant icke tillintetgöra den tredjes, fordringsegarens,
rätt. Jag är säker derpå att, om man gått till domstol,''så
skulle ett sådant anspråk att freda dylikt gods från utmätning blifvit
ogilladt.

Utskottet anför åtskilliga skäl för att en väsentlig likhet finnes
mellan konkurs och utmätning. Utskottet säger att konkurs är eu
generel utmätning, och jag vill icke gifva utskottet orätt deruti, men
jag önskar det oaktadt ingalunda, att denna författning utsträckes
till att gälla äfven vid konkurs. Enligt mitt förmenande är innehafvet
af ett lösörebo en så stark presumption för att den, som
innehar det, är egare, att det behöfves en mycket kraftig bevisning
för att kunna nedslå denna presumption.

Jag vill icke förneka hvad utskottet säger på sid. 9 derom, att
i den svenska rätten gäller vid köp af lösegendom den grundsats, “att
eganderätten öfvergår genom sjelfva köpeaftalet, utan att den försålda
egendomen hehöfver från säljaren till köparen öfverlemnas.

Detta är fullt rigtigt. Har jag af en person köpt ett lösöre, har jag
ock rättighet att få det till mig utlemnadt, men deraf följer icke att
traditionen är utan all betydelse i vår rätt, ty är säljaren svekfull,
säljer han, innan han till den förste köparen utlemnat saken, densamma
till en annan; utlemnar han den till denne senare, och är
denne i god tro, så påstår jag, att det är svensk rätt, att den förste
köparen icke kan från den andre tillvinna sig denna sak. Traditionen
är således af ganska stor betydelse äfven i vår rätt.

Jag tillåter mig att på dessa grunder yrka afslag å betänkandet.

Jag tror att konkurslagen innehåller tillräckliga föreskrifter för att
tillintetgöra falska och svikliga afhandlingar i det syfte, hvarom här
är fråga.

Herr Claeson: Den föregående ärade talaren sade, att han önskade
att hela 1845 års förordning i afseende på handel om lösören,
som köparen låter i säljarens vård qvarblifva, vore borta. Jag tror
dock, att man härom ej får döma för hastigt. Denna förordning
tillkom dock° derför, att det inträffat att personer, som syntes förmögne
och på grund deraf åtnjöto en viss kredit, emellertid, när utmätningsmannen
kom, voro försedda med handlingar, utvisande, att
de skulle försålt all sin lösegendom, men dessa köp ofta voro endast
skenköp. Man ansåg derför nödvändigt att skapa en lagstiftning,
som skulle verka, att en persons borgenärer ej behöfde vara i okunnighet
om att han försålt sin lösegendom. Jag vet ej om detta slags
försäljningar tilltagit, sedan 1845 års förordning utkom. Det är möj -

N:o 10. 62 Lördagen den 1 Mars, e. m.

Ifrågasatt ligt att så är. Men i sådant fall är det, enligt min tanke, icke förändring
af ordningen, som man bör rigta sin vrede mot, åtminstone tror jag ej
förordningen att ,jen engam bar skeden. Det är nemligen ett sorgligt faktum,
°m(Forts./^- att med stigande bildning och framför allt halfbildning ofta följer en
benägenhet att visa sin klyftighet i allehanda affärsknep. Detta torde
vara den rätta förklaringen, i fall lösöreköp nu skulle vara mera allmänna
än förut.

Härmed må nu emellertid förhålla sig huru som helst, så synes
mig, att, när denna författning finnes, den bör vara konseqvent. Under
en lång följd af år tillämpades den också så väl vid konkurs
som utmätning. Nu har konkurslagen stadgat såsom regel, att när
en borgenär ser, att en annan vill taga ut sin fordran ensam, han
har rätt att söka gäldenären i konkurs.

Då är det emellertid mycket orimligt ur teoretisk synpunkt, att
dessa borgenärer gemensamt icke hafva lika rätt till gäldenärens lösa
egendom som den ensamme borgenären, hvilken söker utmätning för
sin fordran, utan att både den utmätningssökande och alla öfrige
borgenärer förlora all rätt till egendomen, om någon kommer emellan
och söker gäldenären i konkurs. Ur praktisk synpunkt har saken
åter den betydelse, att i en tid som vår, då. personer ofta vilja vara
egennyttiga och bedraga sina borgenärer, den nuvarande lagstiftningen
medför en stark frestelse för en gäldenär att, när han ser sig
ej kunna undgå utmätning af sin lösa egendom, genom att låta sig
försättas i konkurs skaffa sig förmånen att få sitta i orubbadt
bo och sålunda beröfva borgenärerna all rätt i konkursen, hvilket
väl ej kan anses öfverensstämma med sund lagstiftning.

På dessa skäl har jag ej kunnat annat än understödja motionen
och ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Hasselrot: Jag tillåter mig att fästa uppmärksamheten
derpå, att med det förslag, som af lagutskottet nu framlagts, afses icke
att göra någon förändring i de allmänna regler, som gifvas beträffande
köp af lösegendom, utan endast att utsträcka det undantagsförhållande,
som genom 1845 års ifrågavarande förordning stadgats angående köp
af lösegendom, som skall åt egaren skyddas vid utmätning i säljarens
bo. Nu vill lagutskottet utsträcka dessa stadganden om lösöreköp
att gälla äfven när konkurs inträffat. På sätt lagutskottet påvisat,
kan det visserligen finnas fall, då ett sådant stadgande skulle motverka
bedrägerier och sålunda visa gynsamma resultat, men jag tror
att de fall äro ännu flera, då det skulle verka till skada och oreda.
Det är ju för öfrigt en allmän regel, att man icke får gifva ett undantagsstadgande
större utsträckning än nöden kräfver. Om nu 1845
års förordning möjligtvis varit af behofvet påkallad, emedan det
ligger så nära till hands för en gäldenär att, då utmätning hotar,
skaffa sig en falsk afhandling om skedd försäljning af sitt lösörebo
och derigenom åt sig skydda denna egendom, från hvilket förhållande
1845 års förordning har sitt berättigande, så ställer sig deremot
förhållandet helt annorlunda, om denna författning äfven skulle tilllämpas
vid konkurs. Vid konkurs förekommer nemligen först och

63 N:0 10.

Lördagen den 1 Mars, e. m.

främst, att gäldenären skall inför rätten eller domaren med ed be- Ifrågasatt
kräfta rigtigheten af sin bouppgift, och man bar således der all af

anledning antaga, att, då han uppgifver en försäljning hafva skett, „mVåsSrMp
också verklig eganderätt till det försålda öfvergått å köparen. Genom (Forts.)
ett sådant stadgande, som nu är i fråga, skulle således en verklig
egare kunna komma att beröfvas sin egendom, och denna öfvergå till
konkursmassan, allenast derför att egaren icke låtit behandla sin
fångeshandling i enlighet med föreskrifterna i 1845 års förordning.

Det finnes många fall, i hvilka sådan lagbestämmelse skulle medföra
stora olägenheter. Jag skall nu blott påpeka ett enda. En stor affärsman,
som handlar med trävaror, säljer till annan man, t. ex. en utländing,
som ej har reda på våra lagar, ett parti sådana varor, men
köparen afhemtar dem icke genast efter försäljningen. Det faller
honom aldrig in, att han skall behöfva behandla detta köp i enlighet
med 1845 års förordning, emedan han med allt fog anser sig såsom
verklig egare till varorna. Han vill afvakta bättre tider för försäljningen
eller afhemtningen af sitt parti och låter detta under tiden
qvarligga hos säljaren. Nu gör denne emellertid konkurs. Är det
då rätt, att konkursmassan skulle få lägga sig till med varorna blott
derför att köpet ej blifvit behandladt i öfverensstämmelse med de rätt
invecklade och besvärliga bestämmelserna i 1845 års förordning?

Detta är ett exempel bland de många, som skulle kunna anföras.

Jag tror att vinsten skulle blifva ringa, men skadan möjligen
stor af ett sådant stadgande som det föreslagna, och på detta skäl
tillåter jag mig att yrka afslag på utskottets förslag.

Herr Annerstedt: Såsom af en föregående talare redan antydts,
är det icke en ny motion, som nu är föremål för kammarens öfverläggning.
Vid 1882 års riksdag var denna fråga före i kammaren,
och en motion, likartad med den nu af lagutskottet tillstyrkta, blef då
af Första Kammaren afslagen. Då icke någon af de talare, som
hittills uppträdt och yrkat afslag å utskottets hemställan, åberopat de
skäl, hvilka då anfördes af en af kammarens ledamöter, som icke nu
mer tillhör densamma, och hvilka skäl, att döma af den förda diskussionen,
tyckas hafva varit afgörande för kammarens beslut i frågan, skall
jag tillåta mig att, enär det icke är möjligt att i ämnet andraga något
nytt, i stället upprepa hvad den nämnde ledamoten då yttrade:

Hufvudsakligen två skäl blefvo af honom åberopade. Han fäste
först uppmärksamheten på den skilnad, som eger rum emellan utmätning
och konkurs. Vid konkurs utgör den återvinningstalan, som enligt
36 § konkurslagen är medgifven, ett skydd mot sådana bedrägerier
och missbruk, hvilka äro planlagda under den konkursen närmast
föregående tiden. Och med afseende å bedrägerier, begångna
längre tid före konkursens början, ega konkursborgenärerna full rätt
att i de tvister om egendom i boet, hvilka uppkomma, med tillämpning
af vanliga bevisregler styrka, att mellan köpare och säljare icke
är i god tro så tingadt och betaldt, som köpeaf handlingen innehåller.

I sistnämnda fäll vore det att befara att, derest vidare formaliteter
stadgades för köpeafhandlingars giltighet, angående egendom, som

N:0 10. 64

Ifrågasatt
ändring af
förordningen
om lösöreköp.
(Forts.)

Lördagen den 1 Mars, e. m.

qvarlemuades i säljarens besittning, detta kunde komma att medföra
den påföljd, att den fria pröfning, som i ty fall bör tillkomma domstolarne,
b le f ve försvagad. Det låter sig nemligen lätt tänka, att en
benägenhet skulle visa sig hos domstolarne till antagandet att, derest
de stadgade formaliteterna fullgjorts, afhandlingen under alla förhållanden
vore rigtig. Härigenom skulle sålunda det mål man åsyftat
i stället motverkas.

Det andra af honom framhållna skälet, livilket ej heller hittills
här anförts, var, att enligt hans förmenande — och för min del tror
jag, att han hade rätt i denna åsigt — det skulle möta icke så obetydliga
svårigheter att på ett med rättvisans fordringar öfverensstämmande
sätt reglera frågorna, huruvida den person, som betalt en
vara, men ändock ginge förlustig densamma på grund af bristande
iakttagande af nödiga former, skulle hafva rätt att hålla sig till
konkursmassan för att utfå den erlagda köpeskillingen, och på hvad
sätt man skulle förekomma att, derest en dylik rättighet tillerkändes
köparen, hans ersättningsanspråk icke skulle kunna gifva anledning
till en ny form för bedrägerier.

På dessa skäl yrkade den af mig åberopade talaren afslag på en
motion, likartad med den nu föreliggande, och dessa skäl synas mig
ega fortfarande giltighet, hvarför jag vågar vördsamt yrka, att kammaren
måtte vidblifva det slut, den förut i denna fråga fattat.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med de
yrkanden, som derunder framstälts, propositioner, först på bifall till
hvad utskottet i nu föreliggande utlåtande hemstält och sedan på afslag
derå, och förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad.

Justerades ytterligare två protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr grefven och talmannen beslöts, att på
föredragningslistan till nästa sammanträde skulle bland utskottsbetänkandena
sättas främst de, som denna dag bordlagts första gången.

Kammaren åtskildes kl. 8,30 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1890.