1890. Första Kammaren. M:o 24

ProtokollRiksdagens protokoll 1890:24

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1890. Första Kammaren. M:o 24.

Lördagen den 19 april.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollen för den 10 och 11 i denna månad.

Upplästes ett inkommet läkarebetyg, så tydande:

Ått grefve Axel Ehrensvård i följd af en luftrörskatarr är förhindrad
att för närvarande inställa sig vid riksdagen intygar
Tosterup den 18 april 1890

Emil Nilsson

Förste bat. läk. vid Kongl. sk. dragonregementet.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtande och memorial:

n:o 52, i anledning af Kong], Maj:ts proposition angående uppförande
af ett kasernetablissement i Jemtland för en artilleridivision;
-och

n:o 58, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i vissa till
regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde bufvudtitel hörande
frågor; samt

lagutskottets utlåtanden:

n:o 44, i anledning af ej mindre Kongl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i vissa delar af strafflagen och till
lag angående ändring i vissa delar af strafflagen för krigsmagten den
7 oktober 1881 än äfven väckta motioner om ändring i strafflao-en;
och

n:o 45, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 15
kap. 1 § rättegångsbalken.

Första Kammarens Prof. 1890. N:o 24.

1

N:o 24. 2

Anslag till
lots- och fyrinrättningen

m. m.

Lördagen den 19 April.

Herr grefven och talmannen tillkännagaf, att enligt en med
Andra Kammarens talman träffad öfverenskommelse omröstningar
jemlikt 65 § riksdagsordningen komme att anställas vid kamrarnes
sammanträden fredagen den 25 i denna månad och, der så erfordrades,,
jemväl vid sammanträdena påföljande lördag.

Efter föredragning af herr Borgs den 16 innevarande april bordlagda
motion, n:o 50, angående skrifvelse till Konungen i fråga om
afgörande genom skiljedomstol af tvister, som kunna uppkomma
mellan Sverige och främmande magter, beslöt kammaren hänvisa
denna motion till sitt tillfälliga utskott n:o 1.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets den 16 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 51
äfvensom lagutskottets samma dag bordlagda utlåtanden n:is 42
och 43.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 15 och 16 innevarande april bordlagda utlåtande n:o 6, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens femte hufvudtitel,
omfattande anslagen till sjöförsvaret.

1—5 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

6 punkten.

Lades till handlingarna.

7 punkten.

Utskottets hemställan bifölls.

8 punkten.

Grefve Strömfelt: För att i min ringa mån söka förekomma,,
att det år 1888 utvecklade protektionistiska systemet skall — genom
att tvinga sjöfartsnäringen eller någon dess underafdelning till att
uteslutande för sin räkning använda utländskt byggnadsmaterial, hvilket
för sådant ändamål har rätt till restitution af erlagd tull — skadasig
sjelft, eller att samma system skall — genom uppenbar, om jag
så får kalla det, orättfärdighet, genom att, efter noggrant verkstäld
utredning, fortfarande utan alla skäl, förhålla sjöfartsnäringen eller
någon dess underafdelning en rätt, som den intill år 1888 eller i nära
50 år haft — bidraga till sin egen undergång, har jag väckt motionen

Lördagen den 19 April.

3 N:o 24.

n:r 43 i denna kammare; och för att, utan statsverkets betungande,
bereda medel till deri gjorda förslag, har jag väckt motionen n:r 44,
nu föredragen och af statsutskottet för “närvarande'' afstyrkt.

Att dessa motioner inkommit till Riksdagen i omvänd ordning
mot hvad deras innebörd kräfver, är ju för dem ogynsamt, men deri
har jag ingen del. Statsutskottets enda skäl för afstyrkande! är, att
frågan om sjöfartsnäringens tillstånd och kraf blifvit öfverlemnad till
en komité. Vid detta statsutskottets yttrande måste jag ett ögonblick
uppehålla mig.

Redan år 1884 började de sorgliga förhållanden inträda, som verkade
derhän, att den svenska sjöfartsnäringen och skeppsbyggnadsindustrien
haft så svårt att arbeta och så betydligt nedgått. Det är nu
6 år sedan dess. År 1888 begärde Riksdagen, med anledning häraf,
hos Kongl. Maj:t en utredning om den svenska sjöfartsnäringens tillstånd
och förslag om dess kraf. Samma år remitterade herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet en del af denna fråga, den,
som rörde skeppsbyggnadsindustrien, till tullkomitén. Komitén verkstälde,
i närvaro af representanter för flera stora skeppsbyggerier, en
fullständig utredning, och komiténs förslag remitterades till samtliga
handels- och sjöfartsnämnder i riket. Deras yttranden inkommo, och
vederbörande embetsverk afgåfvo sina utlåtanden, hvarefter frågan,
fullt utredd, öfverlemnades till Kongl. Maj:t. Denna del af den stora
och vigtiga frågan är således fullkomligt färdig. Det var till hufvudsaklig
de! med anledning af detta förhållande som jag väckte den nu
föredragna motionen. För att emellertid den öfriga och vida större
delen af denna vigtiga fråga skulle utredas, tillsatte Kongl. Maj:t i
början af innevarande vår, efter 2 års dröjsmål, ytterligare en komité.
Det är af denna komité, som statsutskottet väntar, att hvad jag i
motionen föreslagit skulle utredas. Då framställer sig den frågan:
är det tillrådligt att vänta ett eller annat eller kanske flera år på
en ytterligare utredning af en så enkel fråga som att få använda
tillgängliga och odisponerade medel till upphjelpande af en näring,
som erkännes stå på klena fotter, ja, så klena, mine herrar, att, mig
veterligen, det icke finnes något land i Europa, åtminstone icke något
mera betydande, der sjöfartsnäringen är så litet utvecklad och så tillbakagående
som den svenska, och detta, oaktadt sjöfartsnäringen i
Sverige har de största förutsättningar för att vara blomstrande. Jag
vågar påstå, att det icke är tillrådligt att uppskjuta denna fråga. Här
är det ganska vanligt, att man inser att en industri lider, man talar
om dess lidanden, ja man ingår med skrifvelser om deras afhjelpande,
men tiden går, under det man diskuterar om principer, när dessa icke
fullt öfverensstämma med den subjektiva uppfattningen; öfriga nationer,
som gripit tillfället i flygten, hafva under tidsutdrägten redan
undangjort det arbete, som ögonblickets kraf fordrade, och Sveriges
sjöfartsnäring skall, såsom vanligt, ännu en gång få vara med om
nedgående konjunktur utan att hafva erhållit någon hjelp. Derför är
ett uppskof icke tillrådligt. Frågar man om det är nödvändigt af
brist på tillgängliga medel, svarar jag nej, på grund af eu utredning,
som jag nu skall för kammaren framlägga.

Anslag Ull
lots- ock fyrinrättningen

m. m.
(Forts.)

N:o 24. 4

Anslag till
lots- och fyrinrättningen

m. m.
(Forts.)

Lördagen den 19 April.

Till fyr- och båkmedlen bidraga utländska fartyg med omkring
66 procent, således med nära 2/3, och svenska fartyg med endast l/3.
År 1882 utgjorde bruttoinkomsten af fyr- och båkmedel 1,510,853
kronor. Häraf lemnade utländska fartyg omkring en million och
svenska fartyg omkring 500,000 kronor. Den 9 november 1883 utfärdade
Kong!. Maj:t kungörelse, att en nedsättning af 10 procent
skulle ske å fyr- och båkafgifterna. Detta verkade så, att år 1884
dessa inkomster nedgått från 1,510,853 kronor till 1,298,444 kronor,
eller med öfver 200,000 kronor. Härtill bidrog utan tvifvel i sin mån
den nedgående konjunkturen. Alldeles gifvet är, att denna nedsättning
med dubbla beloppet tillgodokom utländska fartyg, men endast
med omkring ''/3 de svenska, således med inemot 100,000 kronor utländska
fartyg och mindre än 50,000 svenska fartyg. Det är då alldeles
tydligt, att denna nedsättning i» fyr- och båkafgifterna underlättade
den för svenska fartyg så svåra konkurrensen från utländska,
på samma gång som den än mera nedtryckte den svenska sjöfartsnäringen.

Enligt utdrag ur räkenskaperna för åren 1888 och 1889, som jag
i statskontoret i går välvilligt bekommit, tillika med uppgifter från
lotsverkets räkenskaper, utgjorde behållningen af fyr- och båkmedlen
vid 1888 års utgång i rundt tal 246,000 kronor; vid 1889 års utgång
eller året derpå icke mindre än 393,000 kronor. Jag torde väl här
knappast behöfva anmärka, att några dispositioner genom kongl. bref
finnas inkomna, ty sådana förmodar jag finnas hvarje år. Jag skall
dock, innan jag slutar, äfven taga dessa med i räkningen, ty jag har
uppgift om dem från lotsverket. Vid 1889 års slut utgjorde således
behållningen i statskontoret och i lotsstyrelsens kassa 393,000 kronor.
År 1882 bestämde Kongl. Maj:t genom ett kongl. bref, att utaf besparingarna
å fyr- och båkmedel skulle afsättas ett kapital af 200,000
kronor, hvilket skulle förräntas och vara tillgängligt för lotsverkets
räkning. Detta var en särskild fond, hvilken skulle förvaltas af statskontoret,
och får icke förvexlas med de nyss nämnda siffrorna, ty den
är uppkommen genom öfverskotten på de årliga intraderna å fyr- och
båkmedel före året 1883 och skall finnas tillgänglig, till dess Kongl.
Maj:t på densamma gifver anvisningar. Den var, som jag nyss nämnde,
ursprungligen 200,000 kronor, men utgjorde den 1 januari 1890 med
upplupna räntor 257,000 kronor i rundt tal. Om jag nu lägger tillsammans
beloppet af denna fond med hvad som den sista december
1889 fans såsom behållning på fyr- och båkmedel, så får jag en
summa af omkring 650,000 kronor. Lägger jag så dertill hvad som
för året 1890 måste anses komma att utgöra öfverskott, så, — då,
efter beräkning af lotsverkets egen utredning af den 8 december 1888,
stäld till chefen för kongl. sjöförsvarsdepartementet, att 100,000
kronor i medeltal årligen åtginge utöfver hvad Kongl. Maj:t samtidigt
begärt, eller 1,200,000 kronor, och med ledning dessutom af intraderna
af fyr- och båkmedel för år 1889, som utgjorde omkring

1,502,000 kronor, ett öfverskott för 1890 måste kunna påräknas af
inemot 200,000 kronor, — får jag upp summan till omkring 850,000
kronor. Jag skall nu, ehuru jag tror det vara onödigt, afdraga hvad

5 N:o 24.

Lördagen den 19 April.

som finnes disponerad! genom kong! bref. Enligt uppgift från
lotsstyrelsens kammarkontor har Kongl. Maj:t den 9 februari i år
lemnat anvisningar i rundt tal till icke fullt 216,000 kronor -f- 21,000
kronor, hvilket gör tillsammans 237,000 kronor. Drager jag dessa

237.000 kronor från 850,000 kronor, återstår öfver 600,000 kronor,
hvilka vid 1890 års utgång böra finnas till lotsverkets disposition.

Jag vill fasta kammarens och särskild! utskottets uppmärksamhet
derpå, att jag i min motion icke begärt något ingrepp i den varande
behållningen. Min motion har framkommit på grund af Kongl. Maj:ts
proposition, som omfattar statsregleringen för år 1891, och det är
först det året, som min motion afser. Den innehåller att, sedan det
till lots- och fyrinrättningen samt lifräddningsanstalterna erforderliga
penningeanslag blifvit årligen beräknadt, det af fyr- och båkmedel
derefter uppkommande verkliga öfverskott måtte till sjöfartsnäringens
och skeppsbyggeriets upphjelpande användas. Jag vill här fästa
uppmärksamheten på att, förutom det att jag icke i min motion berört
de befintliga besparingarna, så torde det icke finnas något hinder
för och vore en ren fördel, om man i statsregleringen beräknade
följande årets extra utgifter och dessa inflöte i Kongl. Maj:ts proposition.
Ty det finnes väl ingenting oegentligare än att man begär

1.200.000 kronor och sedan kanske kommer och säger, att det behöfves
200,000 eller 300,000 kronor till. Detta verkar också derhän,
att ingen säkerhet finnes huru de penningar användas, som blifvit
besparade.

Nu skulle man ju kunna säga: detta är eder uppfattning, men
hvem garanterar, att verkligen någon vidare ökning i dessa fonder
eller reserverade medel ej behöfves? Jag ber då att för kammaren
och särskild! för statsutskottet få meddela, att jag har äran att i
denna min uppfattning räkna understöd af sjöförsvarsdepartementets
förste man. Redan år 1888, då Riksdagen inlemnade till Kongl. Maj:t
en underdånig skrifvelse om upphjelpande af sjöfartsnäringen, skref
herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet den 8 december
till kongl. lotsstyrelsen följande:

“Då inkomsten af fyr- och båkafgifter under det snart tilländagångna
året med största sannolikhet kommer att uppgå till ett bruttobelopp
af omkring 1,450,000 kronor, och afsättande af större belopp
reserverade medel för lotsverkets räkning, än nu i kongl. statskontoret
innestående, icke synes mig böra ega rum, får jag härmed anmoda
eder att så skyndsamt som möjligt till mig inkomma med yttrande
och förslag, huru vida och i hvilken mån en lindring för sjöfarten
genom någon nedsättning i fyr- och båkafgiften må kunna utan
olägenhet för lotsverket åvägabringas.*

Häraf finner kammaren huru som herr statsrådet och chefen för
sjöförsvarsdepartementet redan år 1888, under en tid då intraderna
voro 50,000 å 60,000 kronor mindre än året derpå, var af den åsigten,
att större belopp af reserverade medel, än då fäns “innestående i
kongl. statskontoret''1, icke behöfde afsättas. Det är ingenting annat
jag har påstått och på grund deraf framkom också min motion. Att
herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet har en olika

Anslag till
lots- och fyrinrättningen

m. m.
(Forts.)

N:o 24. 6 Lördagen den 19 April.

Anslag till uppfattning mot mig om användandet af dessa öfverskottsmedel, det
lots-och fyr-höj. icpe ftp frågans bedömande för i dag. Jag har förut påvisat,
xnrattmn^en puru goni man jc^e gagnar flen svenska sjöfartsnäringen genom att
(Forts.) ytterligare nedsätta fyr- och båkafgifterna. Det är alldeles tydligt,
att, när herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet både
den af mig ur hans egen skrifvelse upplästa uppfattning, och lotsstyrelsen
i sitt afgifna svar yttrat, att omkring 100,000 kronor årligen
erfordrades utöfver de begärda 1,200,000 kronor och att detta belopp
under flera år visat sig vara behöfligt, det finnes så mycket mindre
skäl att i närvarande stund, då uppkomna besparingar äro vida större
än 1888, då förutnämnda skrivelser aflätos, fortsätta på samma väg
och bilda ytterligare reservkapital.

På grund af hvad jag nu haft äran anföra och med afseende på
frågans störa vigt och betydelse, får jag anhålla om bifall till min
motion och afslag på utskottets hemställan.

Herr statsrådet friherre von Otter: Det lär icke tillkomma mig
att besvara denna fråga, så vidt den angår de af grefve Strömfelt frarnstälda
anmärkningarna mot utskottets betänkande. Jag skall blott
hålla mig till hans yttranden angående lots- och fyrinrättningen.

Om jag icke missuppfattat grefve Strömfelts motion, så anser
han, att de medel, som lotsstvrelsen icke kunde begagna, skulle få användas
för det af honom föreslagna ändamålet. År detta hans mening,
har jag ingenting deremot, men jag kan försäkra honom, att det icke
blir ett enda öre. Han har visserligen sagt, att ett belopp af 800,000
kronor skulle finnas att tillgå, men detta är icke förhållandet. Så
vidt jag vet, finnes det möjligen några tusen kronor öfver, men eljest
blir hvart enda öre disponeradt. De af grefve Strömfelt omtalade
behållna summor äro redan förut disponerade eller rättare förskotterade
till hvad som behöfts, och det finnes icke ett öre, så vidt jagvet,
utom 200,000 kronor med upplupen ränta, som äro reserverade
för den händelse att fyr- och båkmedlen skulle nedgå till ett sådant
belopp, att det icke räckte till att fylla staten.

Sjelfva förutsättningen för den ifrågavarande motionen är dessutom
alldeles origtig, att nemligen öfverskottet af fyr- och båkmedlen
under flera år icke behöft användas. Det har hvarje år blifvit använda
och till och med 1889 års öfverskott på omkring 300,000 kronor
är redan af Kongl. Maj:t disponeradt. Dessutom har man vid
flera tillfällen gifvit anvisning på förenämnda 200,000 kronor, hvilka
lotsstyrelsen skulle få använda, om något öfverskott icke förefans,
men då styrelsen kunnat utföra sina arbeten utan tillhjelp deraf, har
detta belopp icke anlitats. Jag ber dessutom få nämna, att i staten
icke upptagits ett enda öre för nybyggnader och förbättringar af
säkerhetsanstalter. Sedan är 1881 hafva följande arbeten blifvit utförda
med öfverskotten. År 1881 fäns det 72 större fyrar, deras
antal är nu 98, således en tillökning af 26; och som vi veta, kosta
dessa mycket penningar. De mindre fyrarnes antal har ökats från
3 till 140, fyrfartygen ökats från 10 till 12 och under tiden har
äfven en icke obetydlig ökning skett i fyrpersonalen till följd af det

7 N:o 24.

Lördagen den 19 April.

ökade antalet fvrar, ock aflöningen stigit med icke mindre än 57,885 Anslag till
kronor, utan att staten behöft köjaS; emedan man lyckats göra besparingar
på annat håll. Värdet af vara säkerhetsänstalter utgjorde m m
år 1881 6.192,209 kronor, men vid 1890 års slut beräknades detta (Forts.)

värde till 8,500,000 kronor. Således hafva 2.307,791 kronor blifvit
sedan år 1881 använda till nybyggnader. På hvad grund grefve
Strömfel t antagit, att öf verskotten icke skulle varit använda, förstår
jag icke. _ .

Såsom nyss är nämndt, förmodar jag, att hans motion just af sett
de öfverskott, som lotsstyrelsen icke behöfver för att fullfölja sådana
arbeten, som på de senare åren blifvit utförda, och då har jag ingenting
att deremot invända; men är hans afsigt, att de öfverskottsmedel,
som uppkomma utöfver den i stat beräknade summan, nu

1,200.000 kronor, skulle disponeras för de af honom föreslagna ändamål,
då får jag på det bestämdaste motsätta mig detta. Hvilka
större fördelar kunna väl beredas vår sjöfartsnäring, än att den har
goda säkerhetsanstalter. Jag vet icke heller huru han afsett att använda
ifrågavarande medel.

Hvad det beträffar, att grefve Strömfelt skulle hafva mig till
bundsförvandt i denna fråga, så vågar jag bestrida den saken. Den
skrifvelse han uppläste, beträffande min skrifvelse till lotsstyrelsen,
afsåg en lindring'' i fyr- och båkafgifterna genom en nedsättning i
desamma; men för så vidt jag förstår, vill motionären deremot icke
nedsätta dessa utgifter, och det har jag för min del visserligen ingenting
emot, då nedsättningen ifrågasattes endast på grund af klagomål,
som inkommo från sjöfartsnäringens idkare, att dessa utgifter voro
för höga. Då lotsstyrelsen beräknade, att kostnaderna skulle gå till
omkring 1,300,000 kronor, så afsågs dermed sj elfva staten, men styrelsen
hoppades i alla fall att derutöfver fä behålla öfverskotten, som
den ville använda för åtskilliga ändamål.

Hvad behofven angår, så skall jag be att få upplysa, att enligt
en uppgift, som jag för icke länge sedan erhållit från lotsstyrelsen,^
betingas inom den närmaste framtiden, för nödiga förbättringar af
säkerhetsanstalterna, ett belopp af 1,448,000 kronor. Dertill fordras
.att få behålla öfverskottet.

Jag har, som sagdt, en olika uppfattning med grefve Strömfelt i
afseende på fördelare för den svenska sjöfarten, men jag tror, att
den största fördelen vore, om lotsstyrelsen finge behålla sina öfverskott
och med dem tillgodose sjöfarten genom förbättrade säkerhetsanstalter,
såsom mistsignalstationer, nya fyrfartyg m. m. _ Från Tyskland
och andra länder hafva äfven framställningar blifvit gjorda,
bland annat derom, att vi måtte lägga ut ett fyrfartyg i Kattegat
på grund, der flera fartyg uppgifvas hafva tornat och gatt förlorade.

Under sådana förhållanden kan jag, för min del, icke biträda
motionen, så vidt det är meningen, att det öfverskott, som_ öfverstiger
staten, skulle fråntagas lotsstyrelsen. I öfrigt får jag säga, att
jag till fullo instämmer med utskottet deri, att den nyligen samman -

N:o 24. 8

Anslag till
lots- och fyrinrättningen

m. in.
(Forts.)

Lördagen den 19 April.

satta sjöfartskomitén nog lärer taga denna fråga i öfvervägande, ocli..
efter hvad jag har mig bekant, har komitén redan ganska mycket
öfverlagt i denna sak och synes gå i samma rigtning som Grefve
Strömfelt, om komitén också icke vill använda medlen på samma sätt
som motionären. Jag tror, att komiterade anse dessa böra qvarstå.,
för lotsstyrelsens räkning.

För min del har jag ingenting vidare att anföra, utan yrkar bifall,
till utskottets förslag.

Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Jag ville börja
med att förklara, att jag, i likhet med grefve Strömfelt, varmt intresserar
mig för allt, som kan befordra sjöfartsnäringen, och beklagar
mycket, ^ att den haft så svåra tider, samt önskar att alla de rättvisliga
åtgärder, som kunna bidraga till denna närings höjande och
underlättande, matte vidtagas. Men deremot är jag af" mycket olika
åsigt med honom i afseende på sättet att vinna detta mål.

Hvad vidare angår grefve Strömfelts här gjorda anmärkning, att
statsutskottets enda motiv för afstyrkande af hans motion skulle vara,
att den bäst läte hänskjuta sig till den sjöfartskomité, som för närvarande
är sammansatt, får jag upplysa, att, om detta är det enda af
utskottet anförda, det också legat närmast till hands, då vid behandlingen
af denna motion resultatet i alla fall icke kunnat blifva mer
än ett, om man erinrar sig, att Riksdagen städse varit af den åsigten,
att dessa fyr- och båkafgifter icke vore att betrakta såsom en inkomstkälla.
för tillgodoseende af statens allmänna behof, utan såsom en
särskild, af en viss rörelse utgående afgift, uteslutande afsedd för
underhåll och förbättrande af vissa för denna rörelses underlättande
inrättade anstalter. Denna åsigt har äfven nu blifvit af utskottet till
fullo faststäld. Vi hafva nemligen ansett, och Riksdagen har flera
gånger uttalat sig i denna rigtning, att lots- och fyrinrättningen
med lifräddningsanstalterna skulle bära sig och göra största möjliga,
nytta, utan att Riksdagen för detta beviljar ett enda öre.

Icke heller delar jag grefve Strömfelts uppfattning i det hänseendet,
att det skulle vara skadligt för den svenska sjöfartsnäringen,
om fyr- och båkafgifterna nedsattes. Tvärt om är jag öfvertygad, att
en sådan nedsättning är ett för vår sjöfart mycket eftersträfvausvärdt
mål. “Men“ —- säger han — “det är dock en olägenhet deruti, att
dessa avgifter i sådant fall äfven sjunka för de utländska fartygen,
och derigenom blefve konkurrensen för vår egen sjöfart ännu svårare
och större.” Större kan denna konkurrens väl icke derigenom blifva,,
da ju nedsättningen är lika å båda sidor. Men vi stå nu på den>
punkten, att vi hafva i perspektiv att våra handels- och sjöfartstraktater
blifva uppsagda. Sker • detta, är det klart att, så vidt nya
afgifter skola bestämmas, vi äro oförhindrade att, om sådant pröfvas
fördelaktigt för vår sjöfart, fordra högre afgifter för de utländska
fartygen. Det beror helt och hållet på, hvilken fördel vi sjelfva
hafva af var sjöfart a de utländska hamnarne. Blifva vi der underkastade
repressalier, så kan det hända, att det icke blir så särdeles

9 N:o 24,

Lördagen den 19 April.

fördelaktigt för de svenska fartygen, att högre afgifter här läggas på
de utländska.

Vidare vill jag betona hvad här redan blifvit sagd!, nemligen att
de reserverade medel, som af inkomsttiteln fyr- och båkmedel uppstått,
varit ett alldeles nödvändigt vilkor för att lots- och fyrinrättningen
kunnat gå så framåt som skett under de sista 25 åren. Dessa
förbättringar fortgå icke reguliert lika år från år, utan de komma
så att säga stötvis. Än behöfver en ny fyr uppföras, och den kostar
omkring 100,000 å 200,000 kronor. Än bär en gammal fyr visat sig
föråldrad och behöfver förändras, dels för att undvika förvexling med
en angränsande fyr, dels ock i följd af behofvet af mera tidsenliga
lysapparater. Dessa och dylika saker måste utföras, om lotsverket
skall uppfylla sina förbindelser. Dessutom äro dessa fyrinrättningar
ständigt utsatta för tillfälliga skador. En stark storm kan nemligen
betydligt ramponera en fyr, och det kostar mycket penningar att
sätta densamma i stånd igen. Vi hafva t. ex. nyligen förnummit,
huru som i Finland den stora och dyrbara Bogskärs fyr af stormen
led haveri, och dess restaurering skall kosta det finska lotsverket
stora summor. Vidare vill jag påminna derom, att driftkostnaderna
för lotsverket under de senare åren icke obetydligt stigit, ty dels har
sjelfva byggnadsmaterialet blifvit dyrare, dels hafva icke blott arbetarne
vid byggnaderna, utan äfven lotspersonalen betingat högre aflöning,
allt efter som dagspenningen på landet stigit. Häraf torde vara
klart, att lotsverket således fortfarande behöfver större tillgångar, än
som skulle stå det till buds, i fall man, såsom motionären föreslår,
toge bort de af öfverskotten reserverade tillgångarna. Att nu år 1890
på förhand bestämma hvad som kan behöfvas för 1892 är i fråga
om lotsverket mycket svårt. Detta verk kan icke jemföras med en
byggnad, för hvars uppförande ett kostnadsförslag en . gång för alla
kan fastställas, utan vid ett fortlöpande byggnadsföretag, som allt
jemt krafvel- nya anläggningar.

D''tan att underkänna det välmenta syftet i grefve Strömfelts motion,
tror jag dock att man bättre kan gagna sjöfartsnäringen än att
minska de tillgångar, som äro erforderliga för de för sjöfartens
underlättande inrättade anstalterna.

På dessa skäl och de af herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet
anförda, anhåller jag om bifall till statsutskottets
förslag i denna punkt.

Grefve Ström felt: Jag hoppas, att jag yttrat mig tillräckligt
tydligt, för att icke mina ord bchöft gifva anledning till ett sådant
missförstånd, som det herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet
i sitt anförande röjde. Han sade nemligen, att han
icke hade något emot mitt förslag, så vida jag endast afsåge de
öfverskott, som uppstått, sedan den beviljade ordinarie summan,

1,200,000 kronor, plus hvad som behöfves för nybyggnader och
reparationer eller i öfrigt för utvecklingen af fyr- och bakverket
samt lifräddningsanstalterna bekommits. Såsom berrarne behagade
påminna sig, sade jag ingenting annat, än att jag hade afsett de

Anslag till
lots- och fyr~
inrättningen
m. m.
(Forts.)

N:o 24. 10

Anslag till
qlots- öcä /yrinrättningen

m. m.
(Forts.)

Lördagen den 19 April.

‘verkligt öfverskotten, sedan alla lots- och fyrinrättningens behof
blifvit tillgodosedda, således äfven i fråga om reparationer och nybyggnader.
Jag säde tillika, att de årliga extra behofven, enligt
lotsstyrelsens redogörelse inför herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet,
hade i rundt tal utgjort 100,000 kronor, hvilket
jag kan styrka, ty jag har här den åberopade handlingen. Jag
nämnde äfven, att det skulle blifva en fördel, om lotsverket genom
en sådan anordning, som jag föreslagit, tvingades att på förhand för
kommande år uppgöra kostnadsförslag för de extra behofven, och att
dessa inflöte i den kongl. propositionen. Ty jag kan icke finna
någon fördel deruti, att Riksdagen tror, att lotsverket kostar 1,200,000
kronor, samt extra underhåll af fyrar, bakar och lifräddningsanstalter
möjligen 100,000 kronor, under det att de, efter herr statsrådets nyss
gjorda påståenden, samtliga utgöra 1,400,000 å 1,500,000 kronor.
Jag har icke begärt någonting vidare af dessa besparingar än det,
som hädanefter uppkommer och icke hehöfves för den fullständiga
skötseln af lots- och fyrinrättningen samt lifräddningsanstalterna. I
denna begäran har herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet
instämt, ty han sade i sitt anförande, att han icke hade något
deremot. Vid sådant förhållande kan jag icke se, hvilken fara skulle
ligga uti att biträda min motion. Men hvarest jag bestämdt ser
faran, det är i svårigheten att anordna medel för att upphjelpa sjöfartsnäringen,
innan det blir för sent. Herr statsrådet yttrade, att
inga sådana öfverskott hade funnits eller skulle uppstå. Jag ber om
förlåtelse att jag i detta hänseende hänvisar till rikshufvudboken och
embetsverkens uppgifter, ty enligt dessa har de senare åren vid hvarje
års slut funnits, förutom den s. k. reservfonden, som nu uppgår till

257,000 kronor, en behållning i följd af öfverskott af öfver 200,000
kronor.

Herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet sade vidare,
att han icke kunde räknas såsom min bundsförvandt i afseende
på min uppfattning om öfverskottens ytterligare ökning. Det förvånar
mig, tv, då han i en skrifvelse tydligen förklarat, att han anser
att dessa öfverskott icke vidare böra ökas, så kan jag icke finna
annat, än att han är min bundsförvandt i den åsigten, att de icke
böra ökas.

Friherre Leijonhufvud ansåg det vara vida bättre att hjelpa
sjöfartsnäringen medelst ytterligare nedsättning i fyr- och båkafgiften.
Det är eu fråga, der hvar och en måste hafva sin egen öfvertygelse,
som hvarken lär påverkas af honom eller mig. Jag har emellei''tid
svårt att fatta, och jag tror icke heller att det är embetsverkens
åsigt, att det kan vara fördelaktigt för den svenska sjöfarten att göra
en ytterligare nedsättning i afgifter, hvilka till svenska staten ingå
af utländska fartyg till 2/„ mot af inhemska, och att för den ringa
nedsättning, som sålunda träffar de svenska fartygen, låta de utländska
få ännu större magt att konkurrera med våra.

Jag skall icke längre upptaga kammarens tid. Jag tror, att, så
vidt jag kunnat fatta, herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet
är af samma mening som jag, då jag endast ifråga -

11 N:o 24.

Lördagen den 19 April.

satt de verkliga öfverskotten, sedan lotsverkets alla behof blifvit
fylda, och herr statsrådet förklarat sig instämma i denna åsigt.

Jag yrkar fortfarande afslag å utskottets förslag och bifall till
min motion.

Sedan öfver läggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
grefven och talmannen, att i afseende på nu förevarande punkt yrkats,
dels att hvad utskottet hemstält skulle bifallas, dels ock, af grefve
Ström/elt, att kammaren, med bifall till den i ämnet väckta motionen,
skulle bifalla utskottets hemställan i öfrigt.

Härefter gjorde herr grefven och talmannen propositioner enligt
dessa båda yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall
till grefve Stömfelts yrkande vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Wcern begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i 8 punkten af
sitt utlåtande n:o 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, besluter kammaren att, med bifall till den i ämnet
väckta motionen, bifalla utskottets hemställan i öfrigt.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 81;
Nej — 38.

9 punkten.

Mom. a) och b).

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Mom. c).

Herr Sundberg: Jag behöfver knappast säga, att jag i sjelfva
saken icke har den ringaste invändning att göra, men jag anser mig
likväl skyldig att fästa kammarens uppmärksamhet derpå, att begge
dessa moment äro ordagrant desamma, som Kongl. Maj:t framlagt i
fråga om lärarnes pensionering vid de allmänna läroverken. ''Denna

Anslag till
lots• och fyrinrättningen

ro. ro.
(Ports.)

Stat för
navigationsskolorna
i
riket.

N:o 24. 12

Stat för
navigationsskolorna
i
riket.
(Forts.)

Lördagen den 19 April.

fråga ar således nu föremål för det s. k. skolutskottets behandling,
och der har det af Kongl. Maj:t föreslagna stadgandet om ifrågavarande
pensionering verkligen blifvit ändradt. Utskottet har nemi
,, “e^T sa) det senare momentet, om invalide lärare,
bl it vit struket. Under sådana förhållanden och enär jag antager, att
kammaren önskar, det samma föreskrift skall gälla för både lärarne
„ navigationsskolorna och vid de allmänna läroverken, och det
ännu är ^ovisst, hvad beslut Eiksdagen fattar i afseende på de först
nämnde lararne, hemställer jag, huru vida det icke är nödvändigt att,
etter hvad som skett i fråga om lärarne vid sjökrigsskolan, denna
punkt återremitteras till utskottet för att slutbehandlas, när frågan i
vida större utsträckning af Eiksdagen blifvit afgjord.

Jag yrkar således återremiss.

, i fr!her„re Bfijonhufvud, Broder Abraham: Såsom synes af
beslutet pa sid. 13 i utskottets utlåtande, har olyckligtvis ett förbiseende
egt rum, som jag ber att få rätta. I Kongl. Maj:ts förslag
orekommer en anmärkning, som icke influtit i den af utskottet gjorda
nemscaJJan. Anmärkningen lyder sålunda:

... k°) För ^föreståndare och lärare i navigationsafdelningen kan

lonen efter o ar höjas med 500 kronor för den förre och 250 kronor
i? senare> samt efter 10 år ytterligare höjas med 500 kronor för
i öresland aren och med 250 kronor för läraren.

o , ^''de,n F?1 tillträde åt alderstillägg räknas från och med kalenderaret
näst efter det, under hvilket den stadgade tjenståldern blifvit
uppnådd.

.... ^:o) Beträffande lärares rätt till åtnjutande af de i staten upp torda

löneförmåner gälla enahanda vilkor, som i sådant afseende finnas
toresknfna för föreståndare.

3:CI) ?ofve.r d.et dem fiHkommande arfvode enligt stat skola de,
som vid 1891 års ingång äro extra lärare i ångmaskinlära i navigationsafdelningen
vid navigationsskolorna i Stockholm, Göteborg, Visby
och Karlshamn, så länge de i denna lärarebefattning qvarstå, hvardera
åtnjuta fyllnad i nu utgående arfvodesbelopp med 300 kronor om
aret af anslaget till extra lärarekrafter.

, ii. anhåller att vid propositionen angående denna punkt äfven
detta tillagg matte i utskottets förslag få ingå.

„ .. Byad beträffar den af herr Sundberg framstälda anmärkningen
sa ar jag icke alldeles af hans tanke. Jag tror icke, att dessa skolor
i alla afseende^ äro jemförliga med de allmänna läroverken elleriförevarande
fall höra med dem sättas i paritet. Liksom kompetensvilkoren
or lararne äro mycket olika, så äro äfven löneförhållandena helt annorunda.
.. Dessutom tillkommer, att vid dessa ifrågavarande skolor lärarnes
äntå ar mycket ringa och att det är mycket svårare att på längre tid
wTfner’o då sä beböfves. Så vidt jag förstår, äro de närmast
att betrakta pa samma sätt som de tekniska skolorna, men med de
allmänna aroverken har man ej rättighet att vare sig i afseende på
lordefar eller olagenheter ställa dem i paritet. Med anhållan, att det
gjorda iorslaget om återremiss måtte lemnas å sido, anhåller jag så -

13

N:o 24.

Lördagen den 19 April.

ledes om bifall till deri af statsutskottet gjorda framställningen med
det af mig föreslagna tillägget.

_ Herr statsrådet friherre von Offer: Då utskottet afslagit Kongl.
Maj:ts framställning beträffande indragning af navigationsskolan i Strömstad,
ber jag få yttra några ord angående orsaken, hvarför denna framställning
aflåtits. Af statsrådsprotokollet framgår redan, att den kommission,
som haft i uppdrag att revidera reglementet angående undervisningen
i navigationsskolorna, föreslagit, att så väl skolorna i
Karlshamn och Vestervik som i Strömstad skulle indragas. Från
Karlshamn och Yestervik inkommo emellertid framställningar om
dervarande skolors bibehållande, grundade på så goda skäl, att jag
ansåg mig höra tillstyrka Kongl. Maj:t att bibehålla dessa. Någon
sådan framställning inkom dock icke från Strömstad, och jag har mig
till och med bekant, att redan för omkring ett år sedan skolstyrelsen
derstädes förklarade sig icke hafva något emot, att skolan indrages.
Då det nu blifvit visadt, att befolkningen på vestkusten har gagn af
densamma, och då stadsfullmägtige i Strömstad förklarat, att de fortfarande
ville upplåta fri lokal, samt de reformer, som voro afsedda,
det oaktadt komme att genomföras, har jag för min del ingenting
mot, att Strömstads navigationsskola bibehalles.

Herr Sundberg: Sedan underrättelse nu ingått derom, att An dra

Kammaren för sin del redan afgjort denna fråga och afgjort den
sa, att det senare momentet af de båda, som äro upptagna under c),
afslagits, förfaller skälet till mitt yrkande om återremiss, och förvandlar
jag nu detsamma till yrkande af bifall till hvad utskottet
föreslagit.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr grefven och talmannen,
att i afseende på ifrågavarande moment yrkats, dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock, af friherre Leijonhufvud,
Broder Abraham, att samma hemställan skulle bifallas med den ändring,
att vid den af utskottet föreslagna stat för navigationsskolorna
i riket tillädes följande bestämmelser, som införts i Kongl. Maj:ts förslag
till stat för navigationsskolorna:

“ Anmärkningar.

l:o) För föreståndare och lärare i navigationsafdelningen kan
lönen efter fem år höjas med 500 kronor för den förra och 250 kronor
för den senare, samt efter 10 år ytterligare höjas med 500 kronor
för föreståndaren och med 250 kronor för läraren.

Tiden för tillträde af ålderstillägg räknas från och med kalenderaret
näst efter det, under hvilket den stadgade tjenståldern blifvit
uppnådd.

2:o) Beträffande lärares rätt till åtnjutande af de i staten uppförda
löneförmåner gälla enahanda vilkor, som i sådant afseende finnas
föreskrifna för föreståndare.

3:o) Utöfver det dem tillkommande arfvode enligt stat skola de,

Stat för
navigationssliolorna
i
riket.
(Forts.)

N:o 24.

14

Lördagen den 19 April.

som vid 1891 års ingång äro extra lärare i ångmaskinlära i navigationsafdelningen
vid navigationsskolorna i Stockholm, Göteborg, Yisby
och Karlshamn, så länge de i denna lärarebefattning qvarstå, hvardera
åtnjuta fyllnad i nu utgående arfvodesbelopp med 300 kronor om
året af anslaget till extra lärarekrafter.*

Sedermera gjordes propositioner enligt dessa båda yrkanden, och
förklarades propositionen på bifall till friherre Leijonhufvuds förslag
vara med öfvervägande ja besvarad.

10 och 11 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

12 punkten.

Mom. a).

Andag tiU Herr statsrådet friherre von Otter: Då jag nu begärt ordet,

en pausarbåt sker ^ ej fgr på något sätt söka vinna ändring i utskottets
cert ^ hemställan, utan egentligen för att bemöta herr Mankells motion angående
sjöförsvarets materiel. Det är visserligen sant, att ingen röst
höjt sig inom utskottet för bifall till ifrågavarande motion, åtminstone
så vidt jag kan döma af utskottets utlåtande, och icke heller tror jag,
att herr Mankells åsigter i fråga om sjöförsvaret väga särdeles tungt
gent emot samtlige fackmäns motsatta åsigter i detta hänseende. Från
denna synpunkt kunna de således lemnas helt och hållet åt sitt värde,
men då herr Mankell för hvarje riksdag återkommer med sina förslag
angående sjöförsvaret och hans påståenden, år efter år blifva allt
djerfvare och djerfvare, skulle det kunna hända att, om de lemnas
utan motsägelse, de till slut vunne tilltro. Jag skulle gerna hafva
velat afvakta de anmärkningar i öfrigt, som möjligen göras mot pansarbåten,
men då denna fråga nu äfven förekommer till behandling i
Andra Kammaren, har jag genast begärt ordet för att bemöta herr
Mankells argument.

Jag ber då att få börja med hans påstående, att de snabbaste af
de små pansarbåtarne, livilka han förordar, “gjorde en fart af 14
knop". Då jag först läste detta, trodde jag, att det var ett tryck -eller skriffel, men då jag icke, såsom det bort ske när det gäller så
vigtiga frågor, sett uppgiften rättad, har jag undrat huruvida motionären
verkligen sjelf trött eller tror på denna sin uppgift. Den, som
har det minsta reda på hvad som behöfves för att uppbringa ett-,
fartygs hastighet från 8 till 14 knop, inser väl, att det endast går
genom mångdubbelt större maskinkraft och med mångdubbelt större
kostnad. Enligt uppgifter, som mig lemnats, skulle det erfordras 48
gånger så stor maskinkraft som den nuvarande för att drifva fram
ett skrof af den form och storlek, som dessa mindre pansarbåtar af
1872 hafva, till en fart af 14 knop. En så kraftig maskin skulle
dessutom icke få rum inom en båt af denna storlek, och en dylik

15 N:o 24.

Lördagen den 19 April.

skulle vidare ej kunna sättas i sådan fart, emedan sjön skulle drifvas
upp så högt framför bogen, att den komme att gå rätt öfver däcket
och in i tornet. Så förhåller det sig med den saken.

En annan sak, som jag fäst mig vid, är att herr Mankell i slutet
af sid. 2 i sin motion och början å sid. 3 påbördat mig att hafva
i statsrådsprotokollen vid 1886 och 1887 årens riksdag anfört en hel
mängd storverk, som pansarbåtar af Sveas cert i händelse af krig
skulle kunna uträtta; jag får dock säga, att icke ett ord af dessa hans
påståenden är sant, hvarom man lätt kan öfvertyga sig genom att
Jäsa de af motionären påpekade statsrådsprotokollen. Dessutom vederlägger
herr Maukell sjelf dessa, så att härför behöfves icke något
vidlyftigt ordande af mig. Sedan han talat om dessa storverk, fortsätter
han nemligen: “i början tilltalades det svenska kämpalynnet så
lifligt af detta sjöförsvarets hjeltemodiga uppträdande, att 1883 års
Riksdag beviljade anslag till byggande af en sådan ’båt’ på prof.”
Huru förutseende Riksdagen än må vara, så är det likväl föga sannolikt,
att den år 1883 anvisat medel till byggande af en pansarbåt på
grund af anföranden, som af chefen för sjöförsvarsdepartementet enligt
herr Mankells egen uppgift afgåfvos åren 1886 och 1887, eller 3 å
4 är senare. Vidare säger han: “men vid mognare eftertanke yppades
så stora betänkligheter mot det nya och dyrbara systemet, att
man först efter tvenne fåfänga försök på de gemensamma voteringarnas
knaggliga väg vid 1887 års riksdag lyckades utverka anslag till
den andra båten. “ Det är visserligen sant, att herr Mankell sjelf framkommit
med betänkligheter af olika slag, men för öfrigt har jag icke
i riksdagen hört invändningar göras eller af diskussionsprotokollen
inhemta!;, att någon yttrat betänkligheter i afseende på systemet. —
Vid 1881 års riksdag anfördes såsom skäl för afslag å den då begärda
pansarbåten, att sjöförsvarskomitén då ännu icke afgifvit sitt
betänkande, och detta var ju ett skäl, och år 1886, då den andra
pansarbåten begärdes, afslogs den, emedan Svea då ännu icke var
pröfvad, hvilket ju också må kunna anses såsom ett skäl; men sedan
Svea år 1887 blifvit pröfvad och enligt statsutskottets yttrande icke
blott motsvarat förväntningarna utan vida öfverträffat dem, bifölls
ytterligare en pansarbåt. Några andra betänkligheter än herr Mankells
har jag således ej kunnat finna. För att nu riktigt visa, huru
omöjlig och olämplig Svea är, inbjuder herr Mankell den som har
lust att genomläsa hans anföranden vid 1886 och 1887 årens riksdagar.
Jag har också antagit inbjudningen, men har der icke kunnat
finna något, som ej blifvit återupprepadt i den nu förevarande motionen;
jag tror derför, att det är tillräckligt, om jag håller mig till
denna och de deri anförda betänkligheterna, som jag nu skall bedja
att i hast fä bemöta.

Motionären påstår, att “så stora och dyrbara båtarne af Sveas
cert nu äro i förhållande till våra tillgångar, äro de likvisst alldeles
för små att upptaga något slags strid på öppna sjön med de oerhörda
pansarkolosser med 5, 10 ja 15 tusen tons deplacement, som finnas i
alla större mariner och hvilka kosta 10, 15 å 20 millioner. Men icke
nog härmed, utan de äro äfven, såsom nyss antyddes, för litet snabb -

Anslag till
en pansarbåi
af iSveaf»
cert.
(Forts.)

N:o 24. 16

Anslag till
•en pansarbåt
af > Sveas >
cert.
(Forta.)

Lördagen den 19 April.

gående att kunna hoppas undkomma fiendens krigsfartyg och att sålunda
genom flykten rädda sig fi''ån förstörelsen. Äfven om detta
lyckas, så befinnas de å andra sidan vara alldeles för stora, djupgående
och tröga att med lätthet kunna röra sig i de trängre eller
grundare farvatten, som skola lemna dem skydd mot fiendens förföljelse
och derstädes å nyo upptaga striden. Af samma skäl kunna
de ej heller på dylika farvatten påräknas för arméns understöd närmast
stränderna. De synas mig derför ur alla synpunkter olämpliga
för den uppgift, svenska krigs- och stridsfartyg kunna tänkas böra
fylla. “

Hvad nu först beträffar, att Svea skulle vara för liten för att
upptaga striden med ett större pansarfartyg, så vill jag bestämdt
bestrida detta; jag ser icke något skäl, hvarför det icke skulle vara
möjligt. Vid strid på afstånd, beror utgången uteslutande på artilleriets
beskaffenhet, huru det skötes samt på pansarets tjocklek å de
respektive fartygen, men då nu Sveas kanoner skjuta igenom allt
pansar som finnes i Östersjön, ser jag icke, hvarför hon icke skulle
kunna upptaga strid med de största der befintliga fartyg. Det vore
ju det samma som att påstå, att en liten karl icke skulle kunna upptaga
striden med en jette, då båda äro försedda med lika goda skjutvapen.
Om äfven den stora kolossen har tjockare hud, så betyder
detta icke något för den lille, endast hans projektiler gå igenom densamma.
Den lille har dessutom fördelen af en större skottafla. Herr
Mankell säger vidare, att Svea är för stor och trög för att kunna
manövreras i våra skärgårdar, men om jag icke misstager mig, var
han med vid det tillfälle, då Riksdagens ledamöter gjorde utfärden
ombord på Svea, och hade han då med någon uppmärksamhet följt
manövern, så skulle han hafva funnit, att Svea kunde vända på stället,
och något bättre bevis för lättmanöverlighet kan jag för min del
icke tänka mig. Vidare säges, att dessa fartyg visserligen kunna gå
fram i kända och väl utprickade farvatten, men sä fort de komma
inom ohända farvatten torna de på grund. Det är nog sant, att
risken är stor i okända farvatten, men det är något som gäller för
alla fartyg och äfven för den af herr Mankell föreslagna pansarbåten,
ty det finnes 9 fots grund lika väl som 16 fots, och jag får dessutom
upplysa, att numera behöfva vi icke gå i okända farvatten. Farleder
hafva nemligen till 24 fots djup genom utsatta kummel m. m. blifvit
utmärkta samt hemliga kartor utarbetade i sådan utsträckning, att vi
nu med fartyg af Sveas djupgående kunna hvar som helst ifrån sjön
leta oss in till det inre af skärgården, och der leta oss fram vidare i
farleder, som icke ens lotsarne känna. Såsom bevis på, hurudana
dessa farvatten äro beskaffade och huru svårt det är att utan säker kännedom
derom taga sig fram, vill jag nämna, att då under förliden sommar
eu af våra monitorer obehindradt framgick i en af de på nämnda sätt
utmärkta linierna, inträffade det, att en liten ångslup omkring 50 fot
åt sidan från linien tornade på grund. Så fort man icke håller sig
inom linien riskerar man således att stöta på. Det torde derför icke
vara rådligt för främmande fartyg att der söka sig fram.

Hvad åter farten beträffar, så tror jag att Svea har ganska till -

17 N:o 24.

Lördagen den 19 April.

fredsställande fart. Motionären anser den vara för ringa, såsom det
tyckes hufvudsakligen ur den synpunkten, att fartyget må kunna fly,
men dertill är den egentligen icke afsedd, det kan jag försäkra. Men
om det behöfves kan den det också, ty det finnes i Östersjön icke
mer än 8 pansarfartyg, som möjligen kunna följa detsamma; nemligen
den danska pansarbåten Ivar Huitfeldt och två ryska pansarfartyg,
som uppgifvas kunna uppnå en hastighet af 16 å 17 knop. Inom
tyska pansarflottan finnes intet fartyg, som uppnår en hastighet af
mer än 14 knop. Italien eger 4 stora fartyg, som uppgifvas till 18
knops fart, och England 5, som uppgifvas göra 16 eller 17 knop, men
dem hoppas jag vi icke komma i delo med. Nu är dock den nominella
farten icke rigtigt densamma som den verkliga, hvilket redan
framgår af herr Mankells uppgift om en fart af 14 knop hos de små
pansarbåtarne, hvilken fart likväl, såsom jag nyss visat, måst reduceras
till endast 7 ‘/3, och sådant är äfven förhållandet med många af
de utländska flottornas fartyg, ehuru icke i sådan skala. Vi hafva
sett både tyska och franska tidskrifter klaga öfver detta förhållande.
Den nominella hastigheten säges det är den, som konstruktören tänkt
sig vilja gifva fartyget, men denna fart uppnås endast sällan vid profresan,
och om det då sker, så är det vanligen den enda gången. Man
har äfven sett, att, vid anbefalda forceringar med så väl engelska som
franska nominella 16- å 17-knopare, de till en början och för en stund
hållit 14 knop, men derefter sackat mer och mer ända ned till 10. Här
ligger nära till hands att antaga, att likartadt förhållande skulle ega
rum med Svea, men för min del tror jag det icke; hittills har det
äfven visat sig icke vara fallet, och skäl finnas för antagandet att det
fortfarande kommer att så förblifva, och detta har äfven sina goda
skäl. Först och främst tror jag, att Svea är mycket omsorgsfullare
byggd än hvad i allmänhet är fallet med utlandets pansarfartyg, som
byggas i dussintal. Ett annat skäl är, att stormagternas fartyg oftast
ligga flera år i sjön utan att dockas, hvarigenom de blifva fulla med
snäckor, gräs och orenlighet i bottnen. Svea deremot dockas hvarje
år och gör vanligen aldrig mer än två månaders sommarexpedition,
så att den ej hinner blifva oren i bottnen. En annan vigtig omständighet
är den, att det i utlandet ofta är svårt att erhålla goda eldare
till deras flera hundra fartyg, medan sådant hos oss går mycket bra,
då det endast är fråga om ett eller par fartyg.

Slutligen anser herr Mankell, att våra pansarfartyg, “långt från
att bidraga till neutralitetens upprätthållande, snarare kunna locka oss
till dess brytande”. Jag har för min del en motsatt åsigt. Jag tror
nemligen, att vår flottas hufvudsakliga uppgift blifver att skydda vår
neutralitet under ett eventuel krig mellan främmande magter. Hafva
vi då hunnit skaffa oss endast ett hälft dussin pansarbåtar samt ett
motsvarande lämpligt antal minbåtar och öfrig behöflig materiel, så
är jag fullkomligt öfvertygad, att hvardera af de krigförande magterna
skall betänka sig tvenne gånger, innan den besluter sig för att kränka
vår neutralitet och derigenom riskera att få äfven oss till fiende; men
att deremot, om vi icke hafva något att försvara oss med, ingen skall
respektera vår neutralitet, det är mycket säkert. Då kunde det gå
Första Kammarens Prof. 1890. N:o 24. 2

Anslag till
en pansarbåt
af ySveas*
cert.
(Ports.)

N:o 24. 18

Anslag till
en pansarlåt
af * Sveas >
cert.
(Forts.)

Lördagen den 19 April.

m9d oss som med den försvarslöse i allmänhet; den starkare toge
hand om oss, emedan vi ej ansågos värda vår sjelfständighet och
frihet. Det kunde hända, såsom en erkändt stor statsman yttrade
angående trippelalliansen: “Det linnes en källa till fara, hvilken är
kanske mindre aflägsen än någon stormagts öfvervälde öfver de andra.
Det är någonting mer än möjligt att tänka sig ett nesligt aftal mellan
två eller flera af dem, att bilägga sina tvistigheter genom plundring
eller införlifvande med sig af mindre stater. “

Såsom sagdt, jag tror att ju flera pansarbåtar desto bättre, och
om vi skaffa oss ett så stort antal, som med våra tillgångar är förenligt,
anser jag att vi skulle hafva ett ganska tillfredsställande sjöförsvar.
Jag tillägger, att i afseende på neutralitetens bibehållande
det ej vore tillräckligt att hafva dessa små båtar, som visserligen
skulle kunna göra nytta i Stockholms inre skärgård, men icke kunna,
göra någon tjenst vid försvaret af hela vår långsträckta kust i öfrigt, alldenstund
de icke kunna utan risk förflyttas utom skärgården.

Jag vill nu ej längre uppehålla kammaren med denna sak, utan
hemställer om bifall till utskottets förslag.

Herr Mankell: Det är sannerligen i hög grad nedslående och

tröstlöst att gång på gång nödgas uppträda i minoriteten mot öfvermagten
och med utsigt till säkra och ständiga nederlag. För att
underkasta sig alla dermed förenade obehag, måste man verkligen
hafva en mycket kraftig och robust öfvertygelse. Men som jag i
denna fråga har eu sådan öfvertygelse, anser jag mig skyldig att ännu
en gång varna för fortsättandet på den väg i afseende på utvecklingen
af sjöförsvarets materiel, som man beträdt genom de stora pansarbåtarnes
byggande. Antagligen blifver det sista gången, jag härstädes
yttrar mig i denna fråga, och jag hoppas derför att icke vidare med
densamma behöfva besvära kammaren.

Jag har i min motion nogsamt framlagt skälen, hvarför jag anser,
att något vidare byggande af stora pansarbåtar icke bör ifrågakomma.
Jag har derstädes erinrat, huruledes flottan 1866 delades i tvenne
afdelningar, af hvilka den ena skulle biträda krigshären vid landets
försvar, då deremot den andra borde användas till det yttre sjöförsvaret.
Jag har vidare erinrat om, huruledes båda afdelningarna år 1873
sammanslogos, emedan man ansåg, att ingen annan rol kunde ifrågakomma
för flottan, än såsom understöd för landtförsvaret, och att den
således i ordets verkliga bemärkelse borde blifva en kustflotta. Dervid
har jag ådagalagt, huru som nämnda år så till vida blef ett bemärkelseår
för flottan att man efter detsamma kunna skönja en allt
starkare dragning åt hafvet, och huruledes densamma sedermera första
gången uppenbarade sig genom det 1876 framlagda förslaget till de
anfallspansarfartyg, som kallades rammar och som skulle kosta 4
millioner kronor stycket, äfvensom huruledes detsamma blef af Riksdagen
afslaget. Slutligen har jag erinrat, huru som man detta oaktadt
år 1883 lyckades få anslag till en första större pansarbåt och 1886
till en annan dylik, ehuru — om jag icke missminner mig — först
efter två föregående fåfänga försök dertill.

19 N:o 24.

Lördagen den 19 April.

Vidare tror jag mig hafva ådagalagt, att dessa fartygs uppgift
verkligen är att strida på öppna hafvet och att blifva sjögående —
att deras rol skulle blifva att anfalla den fiendtliga flottan och genombryta
densamma samt förstöra den transportflotta, på hvilken den
fiendtliga armén hitfördes, äfvensom, om detta icke lyckades, att
anfalla den fiendtliga flottan under landstigningen, och slutligen, om
icke heller detta lyckades, att anfalla den efter landstigningen för att
afbryta kommunikationerna med moderlandet. Således är det verkligen
fråga om att strida på öppna hafvet och att gå anfallsvis till
väga. Och skulle något tvifvel i det fallet återstå, så har statsutskottet
dragit försorg om att så icke må vara förhållandet genom
att såsom stöd för sitt tillstyrkande citera sjöförsvarskomiténs 1882
afgifna betänkande i denna punkt. Den lyder sålunda: “de måste
vara sådana, att de kunna deltaga i försvaret af våra öar, Gotland
och Öland, att de kunna utföra den väpnade rekognoscörens rol, att
de, när tillfälle dertill yppar sig, kunna angripa fiendens landstigningsflotta,
vare sig under vägen eller i det för honom må hända farligaste
ögonblicket, vid sjelfva landstigningstillfället, och slutligen böra de
från de många utfallspunkter, våra skärgårdar och exempelvis sundet
emellan fastlandet och Öland erbjuda, kunna oförväntadt frambryta,
störande och försvårande fiendens nödvändiga förbindelser med eget
land".

Det är således verkligen fråga om anfallsoperationer mot en
sannolikt fem- till tiodubbelt öfverlägsen fiendtlig flotta. Men är så
förhållandet, har jag ansett pansarbåtarne vara både för få till antalet
och för små att upptaga striden med nutidens stora pansarkolosser;
och skulle de tillbakadrifvas, äro de icke tillräckligt snabbgående att
hinna fly undan. Det är min lifliga öfvertygelse, att vår lilla flotta
genom ett dylikt användande riskerar att förstöras; och om man af
fruktan härför icke vågar skicka ut henne vid krigets början, är det
troligt, att hon blifver blokerad i våra hamnar. Det är just den stora
fara för framtiden, jag velat afböja, hvilken ligger i krigsstyrelsens
föreställning, att vår lilla pansarflotta antingen skall utskickas vid
krigets början för att strida mot fiendens ofantliga öfvermagt, eller
också, om detta icke sker, utsättas för att blifva innestängd i våra
hamnar, hvilket lika säkert skulle blifva fallet med oss som med
Rysslands flotta åren 1853, 1854 och 1855 eller med Tysklands år 1870.
Hvilketdera alternativet äi* inträffar, komma alla förväntningar, som
nationen haft på flottan, att gäckas, hvilket måste verka i hög grad
nedslående.

Skulle det äfven lyckas dessa pansarfartyg att inkomma i våra
skärgårdar, för att deltaga i det enda sjöförsvar, jag anser möjligt,
har jag påstått, att, om de visserligen derstädes icke äro odugliga, de
dock äro i hög grad olämpliga. De äro olämpliga, emedan de äro
för stora och djupgående för dessa farvatten, för tröga att röra sig
och för svåra att sköta. Men icke nog dermed, de äro äfven alldeles
för dyrbara i förhållande till hvarje grof kanon, som samtidigt kan
sättas i elden. Af deras 6 grofva kanoner kunna, så vidt jag vet,
icke fler än 2 samtidigt rigtas åt samma håll. Deraf följer, att kost -

Anslag till
en pansarbåt
af »Sveas*
cert.
(Forts.)

N:o 24. 20

Anslag till
en pansarbåt
af »Sveas*
cert.
(Forts.)

Lördagen den 19 April.

naden för hvarje sådan kanon kommer att uppgå till en och en half
million kronor. Och det är naturligt, att pansarbåtarne skola blifva
så dyra, då man af dem tillika fordrar sjögående i den grad, som här
är fallet. Det är på grund deraf, som jag tagit mig friheten föreslå
byggandet i stället af mindre pansarfartyg, som äro betydligt lättare
att sköta, mera grundgående, och som bättre lämpa sig för våra farvatten
samt framför allt äro billigare för hvarje kanon, som samtidigt
kommer i elden. Jag vågar icke bestämdt säga, men jag tror,
att man kan få en kanon för 500,000 kronor och två för en million
kronor.

Villigt erkänner jag, att jag begått ett misstag i fråga om de
små pansarbåtarne, dä jag sagt, att de gjorde 14 knop, medan de i
sjelfva verket endast göra 8 knop. Detta misstag är en följd af en
uppgift, som jag trott vara rigtig, men som sedan visade sig felaktig,
ehuru det då var för sent att rätta den. Men denna omständighet
har ej något väsentligt inflytande på sjelfva hufvudfrågan, ty derigenom
blifva de små pansarbåtarne ej mindre lämpliga inom sitt
område, eller de större mera oanvändbara inom detsamma.

På det högsta beklagar jag, att jag vid affattandet af min motion
icke kom att erinra mig dé reservationer, som mot certkomiténs 1880
afgifna betänkande gjordes af tvenne fackmän, och hvilka reservationer
till största delen bekräfta mina betänkligheter i afseende på de stora
pansarbåtarnes duglighet inom skärgården och behofvet i följd deraf
af mindre båtar. Jag tror mig icke gå grannlagenheten för nära, då
jag nämner, att den ena reservationen var afgifven af kommendörkaptenen
C. G. Lindmark, den andra af herr F. Facks. Till stöd för
min åsigt ber jag att få uppläsa några korta bitar till en början ur
herr Lindmarks reservation. Han säger på ett ställe: “enär jag finner
en lucka i komitébetänkandet derutinnan, att icke en mindre pansarbåtstyp,
mer speciel afsedd till fyllande af uppgiften att utestänga
jiendtliga flottor från rikets vigtigaste hamnar, blifvit föreslagen, skulle
det må hända i mångas tanke kunnat vara nog för mig att endast helt
kort anföra denna min särskilda mening; men då hela den bevisföring,
som i komiténs utlåtande förekommer till stöd för att en sådan
pansarbåt af mindre dimensioner, är såväl i ekonomiskt som militäriskt
hänseende förkastlig, icke af mig kan erkännas som rigtig; enär uteslutandet
af denna mindre pansarbåtstyp tvungit komiterade att ställa
allt för många fordringar på pansarbåten» A, hvarigenom hans egentliga
verksamhet, enligt mitt förmenande, skulle komma att förryckas,
har jag ansett mig skyldig att till en kort granskning upptaga några
af komiterades förutsättningar.* Vidare säger han: “till sådant hamnförsvar
är nu äfven pansarbåten Å afsedd af komiterade. Skola nu
sådana pansarbåtar redan vid krigets början afdelas till försvaret af
våra vigtigaste hamnar, så blifva dessa relativt kraftiga fartyg dragna
från sina egentliga operationsområden, hafsbandet och öppna sjön, och
tvungna att öfvertaga en rol, som billigare och bättre kunde fyllas af
mindre pansarbåtar.* Dessutom säger han: “vidare tror jag mig, i
motsats mot komiterade, kunna förutsätta, att ett så pass stort fartyg
som pansarbåten A mindre väl lämpar sig för hamn- och positions -

21 N:o 24.

Lördagen den 19 April.

försvar, enär han, på grund af sina dimensioner, utestänges från vissa
delar af terrängen omkring positioner, hvilka kunna hafva synnerligt
värde för försvaret af densamma. Exempelvis vill jag endast nämna
ställningen omkring Vaxholm—Oscar—Fredriksborg — en ställning,
som väl i alla händelser måste anses hafva stor strategisk vigt —
der denna pansarbåt urståndsättes att uppträda på den, loppet till
Oscar—Fredriksborg flankerande terrängen emellan Pukholmen och
Skarpö sund, och der samma fartyg säkerligen skulle finna mycken
svårighet att manövrera i det trånga farvattnet omkring Bullerholmen.
Kommer dertill att man, der man på grund af stridsläget skulle anse
sig böra uppträda med endast en pansarbrytande kanon, men pansarbåten
A alltid måste föra 2 sådana kanoner i elden; att denna pansarbåt
i saknad af för-roder, vid många tillfällen under strid har svårare
att manövrera inom eu trängre skärgårdsterräng, der en mindre, med
sådant roder försedd pansarbåt ledigare skulle röra sig; att pansarbåten,
under reträtt genom eu skärgårdsled, der större girar förbjuda
sig sjelfva, skulle sakna annat eldförsvar än det, som kunde lemnas
af de på däcket stående oskyddade kanonerna, hvilka synnerligen lätt
kunna demonteras, medan en med för-roder försedd, af minbåtar sekunderad
mindre pansarbåt under backning skulle kunna hålla fienden
under elden af sin pansarbrytande och skyddade kanon, så synes mig
giltigheten af komiterades antagande med skäl kunna ifrågasättas/
Slutligen säger han: “i alla händelser vill det synas mig, som att
man, genom vidtagandet af här ofvan påpekade reduktioner i pansartjockleken
för en mindre pansarbåt, med deraf följande förminskning
i deplacement- och maskinkraft, skulle kunna åstadkomma eu för sin
uppgift fullt effektiv pansarbåt, som, bättre än den större pansarbåten,
skulle lämpa sig för hamnförsvar, för en summa icke obetydligt understigande
en million kronor; och att man således skulle kunna hysa
förhoppning om att för samma summa, som den större pansarbåten
kostade, kunna anskaffa i det närmaste 3 mindre sådana, som väl
fylde sin plats i sjöförsvarets andra linie. Denna förhoppning synes
mig, i brist på tillförlitliga beräkningar, vara så mycket mindre öfverdrifven,
som våra nuvarande större pansarbåtar kunnat anskaffas för
en summa af 350 tusen kronor per styck, och hvilka, enligt sakkunnig
persons inom komitén utlåtande, genom en påbyggnad af tunn plåt
skulle kunna göras nog sjödugliga, för att i vackert väder kunna förflyttas
långs Sveriges kuster/

Herr Facks säger i sin reservation: “det kan icke bestridas, att
den föreslagna pansarbåten A, hvars längd är 232 fot, bredd 50 fot
och djupgående 16 fot, endast i mycket inskränkt mån kan begagna
omtalade inomskärsleder. Och häraf följer, att huru kraftigt och
stridsdugligt fartyget än må vara för främjande af de förstnämnda
ändamålen, dess förmåga att utföra den uppgift, hvartill det säkerligen
förr eller senare blifver ytterst hänvisadt, nemligen hamn- och skärgårdsförsvaret,
är genom dess storlek i hög grad hämmad/

Jag vågar antaga, att, när jag har desse komitémedlemmars och
fackmäns uttalanden att stödja mig vid, dock icke ringa skäl finnes

Anslag till
en pansarbåt
af »Sveas>
cert.
(Forts.)

N:o 24. 22

Lördagen den 19 April.

Anslag till
en pansarbåt
af y Sveas >
cert.
(Fort.?.)

för min åsigt, att stora pansarbåtar icke äro lämpliga för vårt verkliga
kustförsvar, och att vi i stället borde bygga mindre sådana.

Derjemte ber jag att få nämna, att jag helt nyss i en engelsk
tidskrift sett den frågan uppställas, hvarför man egentligen frångått
monitorerna. Denna modell visade sig under det nordamerikanska
inbördes kriget lämplig vid biokader på öppna hafvet af sydstaternas
hamnar. De olägenheter, som vidhäftade de första monitorerna, afhjelptes
sedermera, när nya byggdes; och, om jag icke missminner
mig, var det en eller två af dessa nya monitorer, som seglade Amerika
rundt kring Kap Horn och sålunda ådagalade sin sjöduglighet.

Vidare kan man uppställa den frågan: om dessa stora pansarbåtar
äro så nödvändiga i Sverige, hvarför har man ej äfven föreslagit
dem i Norge? Ty, så vidt jag känner, har man derstädes icke gjort
detta, utan nöjt sig med monitorer och minbåtar.

Med anledning deraf att man sökt göra troligt, att stora pansarbåtar
skulle vara beköfliga för upprätthållande af vår neutralitet, har
jag tagit mig friheten undersöka beskaffenheten af den neutralitet,
som år 1853 af Konung Oscar I ifrågasattes och erkändes, och hvilken
särskild! med afseende på sjöförsvaret inskränktes till försvaret af de
förnämsta sjöfästningarna och af inloppen til] de förnämsta hamnarne,
således till en uppgift, som just liknar den, hvilken jag för min del
anser vara den enda rigtiga och naturliga för en kustflotta. Men för
upprätthållande af en sådan neutralitet äro de sjögående pansarfartygen
ingalunda behöfliga; och skulle de försöka att med våld
skydda våra handelsfartyg mot de stridande fiendtliga flottorna, blefve
de säkerligen förstörda.

De skäl, statsutskottet anfört till förmån för den ifrågavarande
fartygstypen, måste anses såsom särdeles knapphändiga. Egentligen
har utskottet blott anfört, att man redan haft en sådan praktisk erfarenhet
af de stora pansarbåtarne, att de nu böra kunna anses fullt
lämpliga. Den enda praktiska erfarenhet, som duger i afseende på
krigsfartyg, är den, som vinnes under ett sjökrig. Den erfarenhet,
som erhålles under fred, måste alltid blifva mer eller mindre otillräcklig.
Någon annan erfarenhet känner jag dessutom icke till, än att dessa
pansarbåtar kunna gå i väl utprickade farleder och läggas i utsedda
positioner, såsom stöd för minbåtar, hvilka under öfningarna kringsvärma
dem. Deremot tyckes utskottet fästa synnerlig vigt vid det
heliga tretalet. Det samma säger nemligen på ett ställe: “utskottet
har i främsta rummet funnit af nöden att erhålla det tretal större
sjögående pansarbåtar af Sveas cert, livilket skulle komma att bilda
den taktiska enhet, man ansett för våra förhållanden lämplig/ För
min del har jag aldrig kunnat förstå, hvari tretalets betydelse skulle
ligga, om icke möjligen i att skaffa befäl för en amiral. Men för
öfrigt kan jag icke finna något skäl, hvarför just tre båtar skulle
vara bättre än två eller fyra eller hvilket annat antal som helst. Tretalets
taktiska enhet synes derför vara ett skäl, som blifvit tillgripet
i brist på bättre.

Genom hvad jag nu yttrat tror jag mig hafva vederlagt, hvad
herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet behagat anföra,

23 N:o 24.

Lördagen den 19 April.

äfvensom visat, att de betänkligheter, som jag hyser mot dessa båtar,
verkligen äro grundade och omfattas icke endast af mig, utan äfven ''
af de fackmän, som haft tillfälle att sitta i sjöförsvarskomiteer.

Innan jag slutar, ber jag att få beröra ett ämne, som med den
föreliggande'' frågan har sammanhang. Här har på senare tider återigen
hörts ropet: “vi skola hafva ett starkare både sjö- och landtförsvar.
“ Ingen skulle vara gladare än jag, om sådant läte sig göra.
Men hvar och en, som känner våra små tillgångar, finner säkerligen
orimligheten häraf. Såsom jag flera gånger haft tillfälle att anmärka,
skulle genom ett dylikt sträfvande våra inskränkta resurser på ett
betänkligt sätt splittras och vi aldrig lyckas, hvarken i det ena eller
andra. Särskildt blir detta fallet, om vi vilja^anskaffa en sjögående
flotta, hvars dryga kostnader ej i ringaste mån motsvarades af den
lilla nytta, vi kunna hafva af densamma.

I sammanhang härmed har jag äfven tagit mig friheten anställa
en jemförelse med hvad man för samma summa, som skulle erfordras
till anskaffande af sjögående pansarfartyg, skulle kunna vinna för
landtförsvaret. För kostnaden af en enda pansarbåt skulle man sannolikt
kunna spärra inloppet till Göteborg och skydda denna stad för anfall
från sjösidan. Och för kostnaden af en annan pansarbåt skulle man
förmodligen kunna befästa Stockholm åt landsidan till skydd mot
öfverrumpling af en hastigt landstigen fiende. — Nu hemställer jag
till eder, mine herrar, om det ligger den ringaste jemförelse i verkan
för försvaret af medlens användande. Jag vågar derför tro, att ni
måste medgifva, det jag icke lättsinnigt framkommit med mina anmärkningar
mot anskaffandet af de stora pansarbåtarne och till förmån
för byggande af mindre sådana, utan att jag derför haft goda
och kraftiga skäl.

För tillfället ser jag mig dock icke kunna göra annat yrkande
än det, som innehålles i de sju reservanternas från Andra Kammaren
framställning om afslag på Kongl. Maj:ts proposition angående byggande
af en 3:dje pansarbåt.

Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Jag vill börja

med att säga, att det i herr Mankells långa anförande visserligen var
ett och annat, hvari jag kan instämma, men att jag i det störa hela
anser, att han går i en felaktig rigtning; och i hans motionär det
mycket, som alldeles bestämdt är origtigt. Jag vill först påminna
derom, att han går ut från det antagandet, att det vore meningen att
göra Sverige till en verklig sjömagt. Vore det fråga om några sådana
storflottsideer, så skulle jag alldeles bestämdt rösta deremot,.men jag
har icke funnit och kan icke finna något sådant. Han anför såsom
skäl till detta antagande, att ifrågavarande fartyg benämnas^ “större
pansarbåtar“. Jag vill gerna medgifva, att benämningen “låtar“ är
oegentlig. Han säger vidare, att pansarbåtarne äro afsedda att intaga
samma plats, som fordom tillkom linieskeppen. Linieskeppen. voro
verkliga sjögående krigsskepp, uteslutande afsedda att röra sig pa
öppna hafvet, äfven såsom anfallsskepp, då deremot dessa pansarbåtars
första uppgift är att försvara kusten. Men om de derjemte

Anslag till
•n pansarbåt
af *Sveas">
cert.
(Forts.)

N:o 24. 24

Andag till
eu pansarnät
af * Sveas*
cert.
(Ports.)

Lördagen den 19 April.

besitta egenskaper, som göra dem användbara på Öppna hafvet och
att derstädes tillfoga fienden skada, ser jag deruti ingen olägenhet,
tvärtom. De äro stora nog att gå längs svenska kusten och intaga
sin plats, der de kunna beböfvas, men de äro icke stora nog att i
öppna sjön intaga slagordning mot en rangerad fiendtlig flotta så,
som de forna linieskeppen gjorde.

Statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet har redan anmärkt,
att herr Mankells åberopande af statsrådsprotokollen för åren
188G och 1887 såsom stöd för den uppfattningen han tillägger den
nuvarande krigsstyrelsen ej är berättigadt, men jag vill i alla fall
anföra några rader ur dessa statsrådsprotokoll för att närmare bevisa
det oberättigade i herr Mankells slutledning. Uti 1886 års statsrådsprotokoll
heter det sid. 20—21. “Resultatet af alla öfningarne kunna
sålunda sammanfattas: minbåtar med sjelfgående minor äfvensom
stångminbåtar synas under närvarande tid vara ett af de stridsvapen,
som bär största användning och ett högt stridsvärde, samt erbjuda
ofantliga resurser för försvaret, vid kust och skärgård, förutsatt
att de stödjas af kraftiga med artilleri beväpnade fartyg och äfven
begagna det stöd terrängen i skärgården kan erbjuda." Under öfningarna
och företrädesvis vid den simulacre, hvarmed de afslutades,
gjorda iakttagelser hafva stärkt den åsigt, som af flertalet fackmän
hyses, att sjögående pansarbåtar af måttliga dimensioner och beväpnade
med kraftigt artilleri samt med ett stort antal snabbeldskanoner,
äro jemte minbåtar de vapen, hvaraf vårt kustförsvar för närvarande
har det största behof, och att hvardera vapnets utveckling till sitt
rätta stridsvärde är beroende af att det uppträder i samband med del
andra“ således i vatten der våra små minbåtar kunna agera, d. v. s.
invid kusterna, ej på öppna hafvet!

I afseende på ramning säges det sid. 24: “För ramning och

sänkning af obepansrade fartyg torde pansarbåt af “Sveas" konstruktion
och storlek vara tillfyllestgörande. Men för att med fördel kunna
ramma stora pansarfartyg utan allt för mycken fara för den rammande
anses vida större och starkare fartyg än “Svea" erfordras, hvarjemte
den nödvändiga förstärkningen af förskeppet skulle menligt inverka
på fartygets sjö duglighet."

Uti 1887 års statsrådsprotokoll sid. 20 heter det: “Påståendet
att “Svea" är för liten att hålla öppna sjön är helt och hållet ogrundad!.
Detta fartyg kan om så påfordras trotsa verldshafvets stormar
lika väl som något annat fartyg och följaktligen äfven i öppen sjö
uppfylla sitt ändamål, hvilket utöfver hennes uppgift i skärgården
endast är att kunna förflytta sig till hvilken plats som helst å våra
kuster, der hennes närvaro erfordras. Hon är icke heller för stor att
navigera i skärgården, der hon på grund af sitt ringa djupgående
flyter fram genom de flesta farleder, som kunna ifrågakomma, och
kan med tillhjelp af sina tvenne propellrar manövrera i de trängsta
farvatten, hvilket liksom sjödugligheten blifvit under de verkstälda
profresorna på ett fullt tillfredsställande sätt ådagalagdt."

Häruti finnes ej ett ord, som kan tydas såsom ett begär att återgå
till ett stort flottsystem med syfte att “beherska hafvet."

25 N:o 24.

Lördagen den 19 April.

Herr Mantel! citerade vidare ett yttrande af marinförvaltningen,
som icke finnes i statsrådsprotokollet, och detta yttrande är äfven
mig fullkomligt obekant.

Jag vill vidare påminna, att våra fartyg, hvad storleken beträffar,
visserligen icke äro ämnade att täfla med dessa på 5, 10 och 15 tusen
tons, som här omtalats skulle gå i Östersjön, ehuru der, såvidt jag
har mig bekant, icke finnes fler än 1 med ett deplacement af 10,000
tons. Något på 15,000 tons finnes icke någonstädes. Jag har åtminstone
icke hört omtalas något sådant. I afseende på de uppgifter
man allt som oftast finner på den fart, det eller det fartyget säges
göra, vill jag vidare nämna hvad jag hört af en ganska skicklig mariningeniör,
numera aflidne öfverdirektör d’Ailly: Vid sådana uppgifter
från England eller Amerika bör man, sade han, först afdraga åtminstone
en knop, som vid profturen vinnes derigenom att verkstaden
använder kol af extra godhet och såsom maskinister och eldare begagnar
sina skickligaste varfsmaskinister, Indika båda omständigheter
icke oväsentligt inverka på fartygets hastighet. Vidare räknas vanligen
engelska sjömil och derigenom vinna de åter Ve mil pa hvarje
knop. En båt, som sålunda uppgifves hafva en fart af 17 knop, har
kanske icke mer än 14. Detta har ock redan chefen för sjöförsvarsdepartementet
påvisat.

Beträffande de små pansarbåtarne, så är jag icke någon motståndare
till dem. Jag skulle gerna se om vi kunde få sådana, som
vore tillräckligt kraftiga och hade en stark kanon, som kunde rigtas
oberoende af fartyget. Det är dock ett svårt problem; synnerligast
om fartyget är litet.

Herr Mankell uppläste ur certkomiténs betänkande en reservation
af tvenne utaf komiténs ledamöter. Jag vill komplettera hans uppgifter
i detta afseende. En af reservanterna blef verkligen tagen på
orden. Han fick i uppdrag af chefen för sjöförsvarsdepartementet
att, med tillhjelp af en konstruktör, lösa denna fråga. Han fick sjelf
uppgöra programmet. Detta skedde och ritningar uppgjordes, men
fartyget befans odugligt. Problemet var olösligt. Förhållandet är,
att om ett fartyg skall förses med pansar, måste det hafva en viss
volym, ty bärigheten ökas såsom kuben på dess dimensioner, under
det att vattnets motstånd endast växer som qvadraten på samma dimensioner,
och skall det hafva stark fart, måste det finnas tillräckligt
rum för maskinerna. Ett litet fartyg med någon större fart kan
endast åstadkommas genom att göra fartyget af tunn plåt och med
en maskin så fin och ömtålig som i en minbåt. Ännu har dock
konstruktionen af sjömaskiner ej kommit derhän, att man kan gifva
åt ett tungt fartyg af ringa storlek någon starkare fart. Det är endast
stora fartyg, med kraftiga maskiner, som kunna uppnå en enorm
hastighet och en så stor bärighet som fordras, då det skall bära
pansar. Jag ber att i förbigående få nämna, att jag för min del icke
låter mina åsigter i detta fall bestämmas hvarken af certkomiténs
eller andra komitéers utlåtanden. Jag har haft åtskilligt att anmärka
emot dem. Speciel tror jag, att det är oklokt om certkomitén befattar
sig med uppgörande och framläggande af planer för sjötaktiken,

Anslag till
en pansarnät
af * Sveas y
cert.
(Forts.)

N:o 24. 26

Lördagen den 19 April.

Anslag till och äfven i statsrådsprotokollen, der de stundom förekommit, kunna
^afTsveasf utelemnas. Jag kan icke föreställa mig, att en svensk befäl lert.

aS'' häfvare för en eskader skall slå upp hvarken certkomiténs eller stats(Forts.
) rådets protokoll för att se efter huru han skall manövrera sitt fartyg.
Man bör nemligen hafva anspråk på honom att ega sjelfständighet
och sakkännedom nog för att i hvarje speciel fäll kunna bedöma
hvad han bör göra, beroende af hvad hans motståndare företager.
Det var ett misstag att man år 1876 kom fram med förslaget om
rammfartyg. De hafva sedermera icke heller blifvit ifrågasatta. Medelstora
fartyg af Sveas cert äro de mest lämpliga. För att ett fartyg
skall kunna erhålla pansar, måste det, såsom jag ofvan antydt, hafva
en stor bärighet och vara starkt bygdt.

Man har vidare frågat, hvarför man i Norge icke byggt sådana
fartyg. Ja, det är en fråga, som bör ställas till norrmännen sjelfva.
De hafva just icke byggt någonting alls på många år, livilket är ett
dåligt exempel, som vi icke böra efterfölja. Danmark har deremot
byggt ett icke ringa antal fartyg, som till storleken betydligt öfvergå
de svenska.

Vidare har motionären sagt, att man fäst en viss betydelse vid
tretalet och att man hållit detta heligt. Naturligtvis äro 3 fartyg
bättre än 2, men 4 äro ännu bättre. Har jag tre pansarfartyg och
mister ett — har jag ju alltid 2 qvar — men har jag endast 2
och mister det ena, är förlusten betydligt större. Tre fartyg är mer
än 50 procent bättre än 2.

Slutligen yttrade motionären, att dessa 3 millioner vore tillräckliga
för att befästa både Göteborg och Stockholm. Derom skall jag
icke yttra mig. Jag är naturligtvis intresserad af att kunna försvara
dessa inlopp och skulle gerna se, om befästningar dit kunde förläggas,
men jag tror dock, att det ena goda icke förskjuter det andra.

Motionären har ock fruktat, att egandet af dessa 3 pansarfartyg
skulle vara farligt för vår neutralitet och att det vore bättre om vi
stälde oss på den ståndpunkt, som intogs vid Oskar I:s neutralitetsförklaring.
Vi kunde då vara fullt lugna. Om jag minnes rätt, var
denna neutralitet ganska tvifvelaktig, och hade kriget varat några
månader till, så hade vi kommit att aktivt deltaga deruti. Det skulle
derför icke förvånat mig, om ryssarne efter detta krig skulle sagt:
“I ären opålitliga grannar, förliten eder icke vid ett annat tillfälle
på eder neutralitet. Det kan kända att det för ryssland är klokast
att genast lägga ramarne på eder och göra eder oskadliga. “ Jag
hoppas dock, att vi numera kommit till en annan insigt om hvad en
verklig neutralitet kräfver och äfven på mera förtroendegifvande fot
med vår granne. Om ett krig utbryter i Östersjön — och någon
säkerhet derför finnes icke •— emellan de magter, med hvilka vi hetas
stå på vänskaplig fot, så skola emellertid dessa helt säkert icke visa
någon särdeles ömhet för vår neutralitet, om dettas egen fördel bjuder
någonting annat. Dessutom kan det hända, att vi komma i den ställning,
att vi blifva tvungna att säga till A: om ni icke lemnar oss i
fred, så nödgas vi gå med B; och till B: om ni hotar oss så måste
vi sluta oss till A. Om vi då ej kunna göra oss något gällande, då

27 N:o 24.

Lördagen den 19 April.

undrar jag mycket huru det skall komma att gå. Under sådana förhållanden
ser jag gerna, att vi få dugliga pansarbåtar, som alltid
ingifva mera aktning än eu blott och bar förklaring, hvarför jag
kan tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition. Det är här fråga
om fartyg, som äro erkändt goda och befunnits ovilkorligen behöfliga.

Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Casparsson: Då jag icke lyckades uppfatta hvad motionären
nyss anförde, så mycket mindre som han i sina anföranden
förträdesvis brukar vända sig emot referentläktaren, kan jag icke till
bemötande upptaga detta anförande, men då jag anser hans motion,
bildlikt taladt, vara ämnad att utgöra den pansarbrytande kanon, som
skall nedgöra den af Kongl. Maj:t föreslagna pansarbåten, skall jag
något närmare analysera halten af den för ändamålet använda krutsatsen.
Herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet har
visserligen redan bemött motionen, men jag tror dock, att en efterskörd
kan vara att göra.

Motionären börjar med en historisk betraktelse. Han säger: »efter
långvariga strider kom man under Carl XIY:s regering slutligen till
insigt af omöjligheten för Sverige att underhålla en flotta, som ens
aflägset kunde hoppas beherska de riket omgifvande hafven“. De
“riket omgifvande hafven“ äro Nordsjön och Östersjön. Och således
var det först under Carl XV:s regering, man kom till insigt af omöjligheten
för Sveriges flotta att beherska Nordsjön och Östersjön.
Det är en skön historia!

Det var “öfvertygelsen härom, som föranledde till flottans delande
år 1866 enligt B. v. Plåtens system i tvenne olika vapen”. Men
“redan före nämnde konungs död utbildade sig emellertid den åsigten
att, då det yttre sjöförsvaret vore för svagt att fylla någon annan
rol än biträdandet af landtförsvaret, flottans olika delar åter måste
förenas för att gemensamt ombesörja kustförsvaret. I följd deraf försiggick
äfven skärgårdsartilleriets och det s. k. yttre sjöförsvarets
återförening år 1873“. Detta är fullt rigtigt. Men “snart började
man emellertid varsna, hvad med denna åtgärd egentligen åsyftats”.
Men hvem var det, som åsyftade denna åtgärd? Jo, det var Riksdagen
sjelf. Det var Riksdagen, som år 1871 på grund af den s. k. Palanderska
motionen, begärde denna återförening. “I stället för att fortfarande
utveckla materielen i öfverensstämmelse med det Platenska
systemet, upphörde i medlet af 1870-talet nybyggnaden af monitorer
och mindre pansarbåtar, sedan man fått färdiga i af det förra slaget
och 10 af det senare. I stället byggdes 10 sjögående opansrade
kanonbåtar”. Äro då “sjögående båtar“ i strid med det Platenska
systemet? Då denne aktade och vördade statsman är bortgången
och icke kan försvara sig, ber jag att med hans egna ord få återgifva
hvad han i detta fall yttrat. I bilagan till Kongl. Maj:ts proposition
af år 1865 angående grunderna för ombildningen af Sveriges
sjöförsvar yttrar han, sedan han först antydt de grunder, man vid
den stora flottans utveckling borde följa, dessa ord: “Häraf följer
att vid ordnandet och vården af vårt örlogsvapen den förnämli -

Anslag till
e,n pansarbåt
af >Sveas*
cert.
(Ports.)

N:o 24. 28

Lördagen den 19 April.

Anslag till gaste uppgiften bör blifva, icke att till det högsta möjliga öka
enafTsZas&* vaPnets numerär, utan tvärtom att utan tvekan nedkalla densamma
a* lert.aSy vid en jemförelsevis ringa grad af betydenhet, för att derigenom
(Forts.) med desto större framgång blifva i stånd att i verkligt sjömanskap
och i strid ombord å fartyg kunna täfla med och öfverträffa
yrkesbröderna i andra länder, samt göra det möjligt för våra örlogsfartyg
att uppträda ute på öppna sjön, oaktadt der befintlig öfverlägsen
fiende.

Att ernå eu så hög ståndpunkt af yrkesskicklighet blir visst
icke något lätt arbete; men vägen dit är dock ej svår att finna. Tydligt
och klart ligger den utstakad af såväl sunda förnuftet som sjökrigshistorien,
och den vägen leder ingalunda in uti stillvattnet af
våra skärgårdar och färskvattenströmmar, ej heller till lägeröfningar,
eller till studier af ''lilla kriget'', eller till garnisonstjenstgöring, vare
sig i fästningar eller på stationerna —• hvithet allt bör tillhöra ett
annat vapen och en annan personal — utan går den väg, som förer
ett örlogsvapen till dess sanna fulländning, direkt ut på sjön, hvilken
ännu i dag såsom tillförne är sjöofficerns enda rätta tillämpningsskola“.

Han preciserar detta ytterligare uti 4:e punkten af bilagan, derhän
säger:

“Det yttre sjöförsvarets fartyg böra vara af den konstruktion,
som motsvarar fordringarna för öppen sjö. Alla böra de vara så beskaffade
att de kunna kryssa på närgränsande farvatten, och en del
af dem bör vara afsedd att äfven kunna besegla de aflägsnaste haf“.

Jag tror mig således hafva visat, att motionärens förmenande,
att sjögående fartyg skulle vara i strid med Platenska systemet, är
helt och hållet hemtadt ur luften.

Motionären yttrar vidare, i anledning af det till 1876 år Riksdag
framstälda förslaget att anskaffa, hvad han kallar, anfallspansarfartyg
och rammfartyg: “härmed hade man åter kommit ut på hafvet, och
nya utsigter syntes yppas för den s. k. stora flottan. Emellertid visade
sig 1876 års Riksdag så mycket mindre böjd för denna plans
gillande, som dryga utgifter förestodo för landtförsvaret och man
fruktade för tillgångarnas allt för stora splittring genom en betydligare
utveckling af sjöförsvaret. I följd deraf förkastade nämnda Riksdag
det framlagda förslaget och beviljade liksom de närmast följande blott
medel till mindre fartyg. Men“, heter det vidare, “hvad som ej kunde
vinnas på raka vägen, måste förvärfvas på omvägar. I följd deraf
lyckades man i såväl 1879 års certkomité som 1880—1882 års sjöförsvarskomité
åter igen insmuggla de sjögående fartygen". Uttrycket
insmuggla är hemtadt från det tulltekniska området och gifver vid
handen ett bedrägligt förfärande — ett falsarium. Jag trodde till en
början, att det tillkommit genom en lapsus; men motionären förklarar
uttryckligen att det blifvit med afsigt ditsatt. Jag vågar då till motionären
framställa den frågan: hvem är det, som lyckats “insmuggla“
eller velat begå detta falsarium? Rån han icke uppgifva detta, ber
jag honom i den parlamentariska anständighetens namn återtaga anklagelsen.

29 N:o 24.

Lördagen den 19 April.

“Med afseende på de stora pansarbåtarnes och de tillhörande anfallsminbåtarnes
fullständiga oförmåga att fylla den rol vid Sveriges
försvar, man i för mig obegriplig missuppfattning af landets strategiska
och finansiella förhållanden velat tillskrifva desamma'', hänvisar
motionären till sina anföranden vid femte hufvudtitelns behandling
vid 1886 och 1887 års riksdagar. Hvem är det, som tillskrifvit
pansarbåtarne denna oförmåga? Jo, det är just motionären. Och hvem
är det, som tillskrifvit dessa båtar förmåga att fylla en rol i landets
försvar? Det är Ivongl. Maj:t och statsutskottet. Då nu motionären
förklarar, att tillskrifvandet af denna “fullständiga oförmåga4 är beroende
på en “obegriplig missuppfattning'' och med afseende härå
välvilligt hänvisar till sina egna anföranden, kan man icke gerna gå
längre i sjelfförnekelse.

Motionären säger vidare: “det synes mig hafva bort ligga i öppen
dag, att Sverige, om det äfven med största finansiella ansträngning
och åsidosättande af landtförsvaret förmådde anskaffa 5, 10 eller 15
sådana pansarbåtar, med tillbehör, så skulle sådana sjömagter som
Ryssland och Tyskland, för att ej tala om Frankrike och England,
med relativt större lätthet kunna anskaffa det mångdubbla antalet af
liknande krigsfartyg''. “Erkännes detta sakförhållande'', hvad tro ni,
mine herrar, då blir följden? Ja, då “blir den första följden, att den
lilla svenska flottan, redan vid krigets början, blir blokerad och instängd
i Karlskrona''. År det sjelfva erkännandet, som är orsaken,
så inträffar naturligtvis, icke denna påföljd, om man icke erkänner
sakförhållandet. Om motionären åter menar att det är “sakförhållandet''1,
som är orsaken till påföljden, vill jag blott erinra, att samma sakförhållande
gäller äfven om landtarméerna, hvilka af dessa stormagter
kunna anskaffas till mångdubbelt större antal än hvad Sverige förmår.
Kan en sjögående flotta instängas, så kan äfven en landgående landtarmé
instängas af en öfverlägsen fiende, och följden häraf skulle således efter
motionärens förmenande blifva, att vi icke borde göra någonting för
vårt försvar.

Emellertid hafva vi nu vår flotta instängd i Karlskrona. Motionären
vill hafva den ut på öppna hafvet för att äfven der få slå den.
Då tager han slumpen till hjelp. “Men“, säger han, “äfven om detta
ej skulle inträffa, utan svenska flottan genom en lycklig slump kunna
hålla sjön och undgå den fiendtliga flottans uppmärksamhet, så förefaller
dock alldeles otänkbart, att den skulle kunna våga ett anfall
mot eu mångdubbelt öfverlägsen fiende utan att utsätta sig för undergång''.
“Otänkbart“ är allt, som strider emot tankelagarne, och
det är således stridande emot tankelagarne, att den skall undgå sin
undergång. Motionären vill emellertid i detta fall medgifva ett undantag
och tager då “ett underverk'' till hjelp. Underverk är återigen
ett sådant, som strider emot naturlagarne. Då sålunda den svenska
flottan, trots tanke- och naturlagarne, har undkommit till de “skyddande
skärgårdarne och hamnarne'', då väntar henne der ett värre öde —•
då utsättes hon för motionärens “tekniska anmärkning ar “. Fartygen
äro nemligen, enligt hans förmenande, för små på det öppna hafvet,
men då de kommit i skärgården befinnas de vara för stora. Det

Anslag till
en pansarbåt
af * Sveas*
cert.
(Forts.)

N:o 24.

Anslag till
en pansarnät
af >Sveas>
cert.
(Forts.)

30 Lördagen den 19 April.

låter väl säga sig, men hvad som jag i detta fall icke kan fatta, det
är att icke samma öde i ändå högre grad drabbar de förföljande
“pansarkolosserna“. Motionären säger nemligen, att i “skärgården har
vår flotta att strida emot en fortfarande mångdubbelt öfverlägsen
fiende.” Denna tankegång kan jag icke förstå.

För att nu framhålla flottans ringa betydelse för neutralitetens
upprätthållande, anför motionären Oscar I:s neutralitetsförklaring.
Deremot vill jag blott erinra, att trots denna neutralitetsförklaring
eller, rättare sagdt, just till följd af densamma, utrustades år 1854
den största flotta, som under de senaste 30 å 40 åren kryssat i Östersjön,
just för att upprätthålla vår neutralitet. Jag skall nu be att
få undersöka halten af de faktiska skäl, som motionären framhållit.

Han talar då om “de oerhörda pansarkolosser på 5, 10 och 15 tusen
tons deplacement, som finnas i alla större mariner och hvilka kosta
10, 15 å 20 millioner.” Uppgiften om ett deplacement på 15,000
tons föreföll mig något äfventyrlig. Jag gjorde mig då besväret att
undersöka saken och begagnade dervid samma källa, som motionären sjelf
anfört i sin rösträttsmotion, nemligen “Statesmans Yearbook“ för år
1888. Af denna har jag funnit, att icke någon marin har fartyg med
15,000 tons deplacement. De största fartyg, som finnas, tillhöra den
italienska marinen och ha ett deplacement på 13,000 tons. Ryssland
har visserligen tre fartyg på 10,180 tons, men dessa äronalla förlagda
till Svarta hafvet. Det största fartyg Ryssland eger i Östersjön barett
deplacement af 9,340 tons. Tysklands största fartyg har 10,050
tons och dessutom eger detta land G stycken fartyg af ett tontal
emellan 7,290—7,570. Af Englands två största fartyg har det ena ett
deplacement på 11,880 och det andra på 11,940 tons. Något pansarfartyg
på 15,000 tons finnes således icke annat än i motionärens inbillning.

Han har vidare erinrat om den stora fart, som dessa pansarbåtar
skulle hafva. Der vid lag är han redan vederlagd af chefen för
sjöförsvarsdepartementet.

Han använder vidare ett alldeles nytt ord, som jag förut icke
hört i svenska språket, nemligen ordet storflottsidéer, hvilkas innebörd
skulle vara “att draga vår obetydliga flotta ut på hafvet, för att derstädes
säkerligen förstöras af en mångdubbelt öfverlägsen fiende”.
Hafva de en sådan afsigt, tror jag att det är bäst att aflägsna dessa
“storflottsidéer” både ur den svenska ordboken och från tillämpning
i realiteten, men de torde hafva sitt egentliga tillhåll i motionärens fantasi.

“Till vinnande af detta mål”, säger motionären vidare, “har marinförvaltningen
ej heller aktat för rof att uppröra nationalfåfängan, då
den erinrat om Danmark, som eger 7 bepansrade sjögående fartyg, då
vi blott ega 2“. Jag tror, att Danmark erbjuder en i detta fall lämplig
jemförelse. Danmark har i närvarande stund icke 7 utan _8 fullständigt
bepansrade fartyg samt 2:ne däckspansrade. Motionären
påstår att flera bland dessa “äro små och föråldrade”.

Det största, Helgoland ______ har 5,345 tons deplacement;

Danmark_________ •„ 4,747 „ „

Peder Skram... „ 3,373 „ ,

31

N:o 24.

Lördagen den 19 April.

Ivar Huitfelt... har 3,260 tons deplacement;

Odin.............. „ 3,036 „ „

Således har hvarje af dessa 5 fartyg större tontal än Svea. Dertill
kommer Yalkyrien, på 2,900 tons, som byggdes 1886. Alla dessa fartyg
äro byggda under de senaste 27 åren och bland dem Belgoland, Ivar
Huitfelt och Tordenskjohl under de sista 10 åren. Och hvad har
detta i underhåll kostat Danmark? Jag har genomgått anslagen till
flottan under de senaste åren och funnit att finansåret:

1884— 85 anvisades 6,453,000 kronor;

1885— 86 , 6,980,000

1886— 87 „ 9,397,000

1887— 88 „ 8,990,000 „

Jag tror, att dessa siffror äro sådana, att de, i förhållande till våra
tillgångar, icke behöfva synas i något afseende för stora.

Motionären säger vidare, att “de sjögående pansarbåtarne skulle
utgöra lämpliga krigsfartyg, om fråga vore att understödja någon
större sjömagt mot en annan samt att deltaga i ett sjökrig på de
Skandinavien omgifvande hafven“. Detta har redan blifvit af chefen
för sjöförsvarsdepartementet bemött, hvarför jag icke behöfver upptaga
detsamma. Skulle det uppstå ett sjökrig i Östersjön t. ex. emellan
stormagterna Ryssland och Tyskland, tror jag att Sveriges ställning
blefve ganska osäker, om vi icke hade en sjögående flotta. Motionären
förmenar, att i så fall kunde de sjögående fartygen inlocka oss i
striden. Detta resonnement påminner om en resande, som blef utplundrad
af röfvare och efteråt tillfrågades, om han icke haft vapen
för att försvara sig. “Lyckligtvis hade jag icke sådana“, svarade han,
“ty då hade jag blifvit utaf med dem också*.

Jag tror, att jag nu undersökt hufvudsakliga halten af de utaf
motionären anförda skälen. Jag vill såsom ett faktum framhålla, att
alla våra stora konungar håfva enständigt och enstämmigt insett
vigten för Sverige att hålla en stark flotta.

Gustaf I, skaparen af Sveriges samhällsskick, nyskapade äfven
den svenska flottan, och det största örlogsfartyg, som Östersjön hittills
sett, utgick äfven från hans hand. Gustaf II Adolf sade: “antingen
skall Sverige blifva en stormagt och göra Östersjön till en
insjö, eller också skall det draga sig tillbaka inom sina skär och
klippor, hålla en stark flotta och vara enigt*. Carl XI, skapare af
Karlskrona, uppfattade, äfven han, sjövapnets stora betydelse. Det
var nemligen under skyddet af den nyskapade flottan, som Carl XII
verkstälde landstigningen på Seeland under betäckning af 38 linieskepp,
utom fregatter, brännare och smärre fartyg. Äfven under frihetstiden,
<iå man i allmänhet icke var mycket benägen att tillgodose
försvaret, insåg man dock nödvändigheten af en stark flotta. År 1772
användes för försvaret i dess helhet ett belopp af 4,843 Daler Silfvermynt
och deraf icke mindre än 1,843,000 kronor eller 37 procent till
sjöförsvaret.

Jag nämnde nyss Gustaf II Adolf, och det är så godt att i vår
skeptiska och nedbrytande tid få värma sinnet vid detta minne.
Frågar man: hvad var det, som utgjorde den verkande kraften i hans

Anslag till
en pansarbåt
af >Sveas*
cert.
(Forts.)

N:0 24. 32

Anslag till
en pansarbåt
af -»Sveas*
cert.
(Forts.)

Lördagen den 19 April.

lifsgerning och gaf den en verldshistorisk betydelse, så svarar jag:
det var troskraften. Det var tron på det rättas och det sannas seger
och att ett litet folk icke får, der så behöfves, till värnandet af dessa
intressen, undandraga sig att göra sin insats i mensklighetens stora sak.
“Det var en ringa hop han förde neder
Från snöns och bergens land;

Men ingen menniskomagt bröt dock de leder,

Hans ande sammanband/

Stormagtsdrömmarne, om de någonsin funnits, äro förbi, och det
svenska folkets närmaste uppgift blir att inom egna gränser värna
sin rätt och sin frihet. Och blir det fortfarande sina historiska traditioner
troget; fasthåller det den tron, att icke slumpen, utan en
högre magt anvisat det sin plats såsom en civilisationens framskjutna
förpost, och handlar derefter, då skall ingen “menniskomagt* bryta
det neder. För att häfda denna plats behöfva vi ett starkt sjöförsvar.
Då vi nu åtminstone i detta fall se en ljusning i det omgifvande
mörkret, tvekar jag för min del icke att, om ock med den begränsning,
som statsutskottet föreslagit, biträda den kongl. propositionen,
i förhoppning att, sedan de första, osäkra stegen äro uttagna, det
från det svenska statsskeppets kommandopall snart skall uttalas:
“full maskin“. Jag yrkar bifall till utskottets hemställan. .

Herr Flach: Det är ganska djerft att uppträda efter en så
framstående, utmärkt och fosterländsk talare som den, hvilken nyss
både ordet, och jag borde tiga, synnerligen som tiden är så långt
framskriden, men, då jag representerar en provins, som är totalt
blottad på försvar från sjösidan, så anser jag mig böra uttala min
åsigtitoch angifva min ståndpunkt rörande vårt sjöförsvar.

Östergötland är, som sagdt, totalt blottadt på försvar från sjösidan,
ty skulle vi få krig och skulle några fiendtliga fartyg visa sig
vid Bråvikens eller Slätbakens mynningar, så skulle dessa utan ringaste
svårighet framtränga utefter kusterna, sköfla och bränna och
inom några timmar vara i Norrköping eller Söderköping och brandskatta
dessa städer. Så skedde 1719 och så kommer för visso äfven
att hända nu, i det tillstånd, hvari vårt sjöförsvar nu sig befinner.
Jag vill dröja något litet vid resultatet af dessa härjningar, som 1719,
1720 och 1721 inträffade utefter vår östra kust. Då brändes öfver
950 herrgårdar, bondgårdar och byar, förutom de bruk, som förstördes.
Öfver 20,000 familjer blefvo derigenom husvilla eller massakrerade.
Hela den egendom, som på detta sätt blef förstörd, uppskattades
vid den tiden till två millioner daler silfvermynt, utom hvad
som kom på Norrköpings lott. Dessa siffror och denna mörka tafla
torde väl mana oss, mine herrar, se till att vårt sjöförsvar kommer i
ett sådant skick, att vi något så när må kunna freda våra kuster
från dylika plundringar.

Jag vill nu icke ingå i några detaljer rörande den ena fartygstypens
företräden framför den andra, men då 1882 års sjöförsvarskomité
förordat Sveatypen, som nu är antagen, och herr statsrådet
och chefen för sjöförsvarsdepartementet klart och tydligt uttalat vig -

Lördagen den 19 April. 33

ten, nödvändigheten och fördelarne af denna typ samt utskottet
accepterat den, så och då jag hört af flere framstående fackmän, att
den är den för oss lämpligaste och bästa, så synes det mig vara nödvändigt.
att. äfven vi antaga den, såsom för vårt sjöförsvar lämpligast.
1882 års sjöförsvarskomité, som bestod af flere framstående män,
så väl fackmän som andra personer inom Riksdagen, yttrade att vi
borde hafva minst tolf sådana pansarbåtar, och att vi under den
närmaste framtiden borde anskaffa tre dylika.

Nu, åtta år derefter, hafva vi knappt två båtar. Det är nätt
och jemt vi nu kunna få den tredje. Detta är ju bedröfligt. Det
synes väl då nödvändigt, såsom redan komitén begärt och chefen för
sjöförsvarsdepartementet till statsrådsprotokollet i tydliga och varma
ordalag uttalat, att femte hufvudtiteln finge ett ordinarie anslag af
.minst två millioner kronor för att bygga fartyg och anskaffa materiel,
såsom vederbörande bäst synes. Det är väl lämpligare att flottan får
dessa medel att disponera, än att man, såsom nu, nödgas af Riksdagen
år efter år tigga och be om anslag, än till det ena, än till det andra,
och likväl fä afslag eller nedprutningar. Yi få väl lof att erkänna’
att flertalet af oss icke begriper denna sak. Yi böra då öfverlemna
afgörandet åt dem, som förstå fartygsbyggen. Jag är fullt öfvertygad,
att om dessa medel blifvit beviljade straxt efter sjöförsvarskomiténs
sammanträde, så hade vi säkert haft långt flera pansarbåtar
.än nu.

Att jag är en varm kämpe af vårt försvar, både till lands och
sjös, behöfver jag icke angifva, men då vi icke hafva något fullständigt
härordningsförslag framlagdt, och det kanske dröjer länge, innan
vi fä ett sådant, och ännu längre, innan det blir antaget och godkändt
af Riksdagen, om vi skola på detta sätt “ kompromissera “ och
köpslå, såsom nu sker, synes det vara af högsta vigt, att vi under
tiden ställa vårt sjöförsvar i sådant skick, att vi åtminstone kunna
något så när möta en från sjösidan framträngande fiende.

Här har under de senare åren inom kamrarne blåst en ganska
god sjövind, och glädjefullt nog icke minst inom Andra Kammaren,
tack vare en aktad ölandsrepresentant, som lagt sitt ofta tungt vägande
ord i vågskålen för sjöförsvaret. Jag hoppas, att denna sjövind
länge må blåsa och icke mojna af förr än vi hafva vårt sjöförsvar
så^ starkt och sä väl ordnadt, att vi kunna intaga en efter
våra förhållanden aktningsbjudande ställning gent emot de krigförande
stormagterna, och af dem respekteras. Här insöfver man s?g
i det enfaldiga hoppet, att vi må fä blifva neutrale i händelse af
krig, men det är ett mycket svagt hopp. En aktad ledamot af
Andra Kammaren sade till mig för några dagar sedan: “Vi måtte
val få vara neutrala, i fall det blir krig, ty hvad ha'' vi att göra
med stormagternas tvisterJag svarade honom, att “det var mycket
enfaldigt prat“, ty de menlösa tiderna äro förbi, då stormagterna
lyssnade till de små staternas neutralitetsfordringar, och allra minst
lyssna de till de staters, hvilkas försvar är i sådant skick, att de icke
kunna upprätthålla sin neutralitet. Om vi också skulle få vara neuFörsta
Kammarens Prat. 1890. N:o 24. 3

N:0 24.

Anslag till
en pansarbåt
af > Sveas*
cert.
(Forts.)

N:o 24. 34

Anslag till
en pansarbåt
af iSveasi
cert.
(Forts.)

Lördagen den 19 April.

träla i händelse af krig, så blifva vi dock sannolikt tvungna intag®
en beväpnad neutralitet, och detta har ju Konungen i sitt trontal
äfven angifvit. Böra vi icke då skynda oss, mine herrar, att sätta,
vårt sjöförsvar i sådant skick, att Konungen kan intaga en honom,
och nationen värdig väpnad neutralitet.

Den föregående talaren yttrade, att våra stora konungar alltid:
insett vigten och nödvändigheten af att vi hafva en stark flotta..
Carl XI, som var en så skarp hushållare, uppoffrade mycket stora
summor för flottan, och satte den i ett utmärkt skick. Historien
visar ock, att hvad som offrades på försvaret var till landets nytta,
ty den svenska flottan har ärorika bragder inristade på hvarje sida
af vår historia. Vi böra derför se till, att vår flotta kommer i sådant
skick att, om det fordras, den kan inrista ännu flera bragder.
Vi böra icke glömma de ärorika namnen Högland och Svensksund,
der svenska flottan gick segrande ur striden, fastän med sönderskjutna»
segel, genomborrade skrof och sjunkande fartyg, utan att dock ett
enda strök flagg. En flotta med dessa minnen bör väl af oss upprätthållas
och vårdas. Den föregående talaren erinrade om Gustaf II
Adolfs ord att, om vi icke kunna bibehålla Östersjön såsom en svensk
insjö, så skola vi lägga oss inom våra klippor och skär och hafva
eu stark flotta. Böra vi icke, mina herrar, nu lägga dessa den storekonungens
ord på våra hjertan, och må Första Kammaren nu, liksom,
vid så många andra föregående tillfällen, visa att fosterlandskärleken
inom densamma står öfver ensidiga partiintressen och att vi aldrig
köpslå, mine herrar, då det gäller värnandet af vår urgamla sjelfständighet
och frihet. Vi skola väl icke vara mindre patrioter, än
den nordamerikanska republiken, som anslagit 800 millioner kronor,
för att under tio år hygga sig en stark och tidsenlig flotta, och må
vi icke vara sämre än det lilla Danmark, som, på sätt den förre talaren
visade, för närvarande har en mycket större och starkare flotta
än vi. Nej, mine herrar, må vår patriotism icke svika, då vi om
några dagar skola gå fram till voteringsbordet och rösta om vårt
försvar både till lands och sjös! Och till sist må vi noga akta och
begrunda, mine herrar, att om vi skulle få krig, och om fienden får
ohejdadt segla fram mot våra kuster och tränga in på våra landamären
och bränna och sköfla våra städer och byar och mörda värnlösa
gubbar, cjvinnor och barn; då skola dessa höja förbannelsens
verop, icke öfver konungen eller krigsstyrelserna, som gjort allt hvad
af dem kan begäras för att få ett starkt och tidsenligt försvar, utan
förbannelsen drabbar då oss, mine herrar, som sitta i dessa kamrar,
ty vi äro då ovilkorligen skulden till alla dessa olyckor.

Jag har nu velat uttala dessa mina åsigter och angifva denna
min ståndpunkt, på det mina efterkommande må kunna läsa i riksdagsprotokollen,
att jag åtminstone icke varit med om att lemna vårt
kära fosterland i ett försvarslöst tillstånd.

Jag beklagar, att statsutskottet icke kunnat biträda Kongl. Maj:ts
förslag och lemna de anslag, Kongl. Maj:t begärt. Det hade varit
mig kärt att få rösta för dessa anslag, men jag tror att klokheten
nu bjuder att taga hvad man kan få och utskottet föreslagit, hvadan.

35 N:o 24.

Lördagen den 19 April.

på denna grund jag yrkar, herr grefve och talman, bifall till utskottets
förslag.

Efter detta anförande hördes rop på proposition.

Anslag till
en pansarnät
af > Svea sy
cert.
(Forts.)

Herr grefven och talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats
till sammanträdets fortsättande kl. 7 e. m.

Herr von Hedenberg: Föregående talare hafva så fullständigt
utredt detta ämne, att jag kan inskränka mig till att endast komplettera
de citat, som motionären mot anslag till en ny pansarbåt af
“Sveas“ cert tillagt en här icke närvarande person, reservant mot
, certkomiténs betänkande. Denne reservant fick till sitt biträde en
ingeniör, som biträdde honom att uppgöra ritningar till en sådan
pansarbåt, som han tänkt sig, och resultatet blef uttaladt i dessa
slutord:

“Då emellertid, .enligt den här bifogade utredningen, den mindre
pansarbåtstyp, jag tänkt mig, skulle kosta ända till 1,497,536 kronor,
kan det icke ett ögonblick falla mig in att förorda en så kostbar typ
som, med inskränktare operationsområde, blir relativt dyrare än den
vida kraftigare typen A.

Huru vida det af mig ifrågasatta önskningsmålet på annat sätt
kan vinnas, tillkommer icke mig att nu uttala en mening om, men
att den utredning, som nu egt rum, icke varit utan gagn, vågar jag
hoppas, enär genom densamma pansarbåten A’s företräden säkerligen
ännu klarare komma att framträda.

Stockholm den 30 november 1880.

Underdånigst
C. G. Lindmark
Korum. tapt. 1 kl.<

Jag yrkar bifall till statsutskottets förslag.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i enlighet
med de yrkanden, som derunder förekommit, propositioner, först på
bifall till hvad utskottet i föreliggande moment hemstält och vidare
på afslag derå; och förklarades den förra propositionen, hvilken upprepades,
vara med öfvervägande ja besvarad.

Mom. b).

Utskottets hemställan bifölls.

13—16 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

N:o 24.

36

Ifrågasatt
ändring i
vilkoren för
valrätt till
Andra Kammaren.

Lördagen den 19 April.

Herr statsrådet Wennerberg afletnnade Kongl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) angående pension för aflidne lektorn vid allmänna läroverket
i Hernösand Carl Johan Blombergs enka och barn; samt

2:o) angående afsöndring af jord från indragna militiebostället
Bjuf n:o 3 i Malmöhus län.

Föredrogs å nyo konstitutionsutskottets den 15 och 16 i denna
månad bordlagda utlåtande n:o 9, i anledning af väckta motioner,
åsyftande förändrade bestämmelser om vilkoren för valrätt till Andra
Kammaren.

Herr Mankell: Jag vågar antaga att ingen i denna kammare

finnes, som ett ögonblick misstänkt, att jag hoppats någon som helst
framgång för min motion vid Riksdagens nuvarande sammansättning
och särskilt i denna kammare. Då ligger den frågan nära till hands:
hvad det tjenar till att väcka ett förslag, som har så ringa utsigter,
och dermed upptaga Riksdagens dyrbara tid. Härpå må till en början
svaras, att det gäller en stor och vigtig reform, som måste ha tid
på sig att mogna och hvarom förslag derför en gång måste väckas
och sedermera ständigt förnyas, på det farhågorna för densamma
småningom måtte undanrödjas, invändningarne vederläggas och motsträfviga
sinnen vinnas samt resultatet slutligen nås. Ty jag vågar
äfven antaga att, om äfven de flesta här för närvarande anse reformen
ogörlig, det å andra sidan likvisst icke finnes någon, som
tror de nuvarande förhållandena kunna blifva för evigt beståndande,
utan medgifver att reformen slutligen en gång måste ske; och kanske
de klarsynte äfven inse, att dess genomförande ligger närmare, än
mången nu anar.

Såsom tillfyllestgörande skäl till motionens väckande skulle jag
äfven kunna anföra den mängd uppmaningar, jag före riksdagens
början erhållit att framlägga densamma, och om hvilkas allvar de
talrika anslutningar till motionen, som sedan dess egt rum, bära bästa
vittnesbörd. Det är de 900,000 utestängde, som klappa på dörren,
för att komma in och jemte de 300,000 nu röstberättigade få deltaga
i bestämmandet af allas allmänna angelägenheter. Och för så vidt
den nuvarande representationen gör anspråk på att äfven representera
äfven de orepresenterades intressen, är det ju i sin ordning, att någon
röst äfven till deras förmån höjes.

Men äfven oafsedt dessa skäl, har jag haft fullt tillräcklig grund
att väcka motionen i min oafvisliga öfvertygelse om rättvisan i min
fordran och om den politiska nödvändigheten af dess snara tillfredsställande.
De skäl, på hvilka jag stöder denna min åsigt, finnas närmare
angifna i motionen. Jag bär derstädes till en början sökt visa,
att rättvisan fördrar likställighet i afseende på rättigheter och skyldigheter,
i afseende på bördor och fördelar, och att denna likställighet

37 N:o 24.

Lördagen den 19 April.

i de flesta hänseenden icke förefinnes samt i synnerhet icke i de två
förnämsta hänseendena, nemligen beskattningen och rösträtten. Jag
har vidare ådagalagt, att den nuvarande representationen erbjuder
bilden af det fullständigaste minoritetsvälde och att den troligen i det
hänseendet icke öfverträffas af representationen i något annat land.
Jag har tillika försökt ådagalägga, huru långt Sverige ännu står efter
de flesta andra länder i afseende på rösträttsförhållanden. Och slutligen
har jag sökt visa, huru föga man kan blifva hjelpt genom hvarje
sänkning af strecket, då till och med genom det i afseende derå mest
radikala förslag, som blifvit ifrågasatt, nemligen streckets nedflyttning
till alla kommunalt röstberättigade, till 300,000 blott läggas 180,000,
så att fortfarande 720,000 blefve utestängda.

Vidare har jag försökt undanrödja de farhågor mot den allmänna
rösträtten, som uttalats, nemligen i främsta rummet bristande politisk
bildning hos de nu utestängde folklagren, och det inflytande agitatorer
öfver dem skulle erhålla.

Dernäst har jag sökt ådagalägga, hurusom enligt erfarenheten
från främmande länder, der allmän rösträtt nu är rådande, densamma,
långt ifrån att utgöra någon fara eller olägenhet, tvärt om kan betraktas
såsom en fördel och tjenar såsom en säkerhetsventil, hvarigenom
stora rubbningar inom samhället kunna förekommas. Med afseende
derå må det tillåtas mig exempelvis hänvisa på de sista riksdagsmannavalen
i Frankrike och Tyskland, der de brydsammaste
situationer på ett fredligt sätt afvecklades genom den allmänna rösträtten.

Vidare har jag trott mig kunna påvisa, att den allmänna rösträtten
har en förmåga att ansmyga sig till olika statsförfattningar,,
hvilken är högst märklig, äfvensom framhålla den motvigt, som i alla.
händelser här i Sverige skulle finnas, om allmän rösträtt infördes,
genom dels Första Kammarens sammansättning, dels regeringens inflytande,
dels ock i synnerhet folklynnets lugna och fredliga natur.

Men mot dem, som icke låtit sig öfvertyga genom dessa skäl;
eller kanhända icke ens gjort sig besvär att genomläsa min motion,
skall ej ens användandet af den största möjliga vältalighet, hvilken
tyvärr hos mig saknas, kunna hjelpa. Ty mer än väl inser jag, att''
det här ej gäller skäl och grunder, utan att det handlar om en magtfråga,
och att det folklager, som nu har magten, finner sig väl i
dess åtnjutande och icke skall deraf dela med sig. förr än fara yppas
i dröjsmålet, och villigt erkänner jag, att någon sådan fara för ögonblicket
icke förefinnes. Ej heller vill jag med afseende på framtiden
afskjuta skrämskott, som vore ovärdiga och obehöfliga för den stora
reform, jag förfäktar. För dem, som ej vilja eller kunna se, hjelpa,
inga varningar. Blott den åsigten må det tillåtas mig uttala, att den
allmänna rösträttens snara införande skulle utgöra en handling af politisk
klokhet och framsynthet, hvarigenom många bittra strider och
svåra brytningar skulle besparas vårt fädernesland.

Vid sådant förhållande tjenar det till föga att inlåta sig i polemik
mot de skäl utskottet anfört mot min motion. Utskottet har
visat sig fullt opartiskt och konseqvent, då det afstyrkt alla förslag;

Ifrågasatt
ändring i
vilkor eu för
valrätt till
Andra Kammaren.

(Forta.)

N:o 24. 38

Lördagen den 19 April.

Ifrågasatt
ändring i
vilkoren för
valrätt till
Andra Kammaren.

(Forts.)

till rösträttens utsträckning, ock jag har således ingen särskild anledning
att beklaga mig, så mycket mindre som mitt förslag är det
längst gående. Men då min tystnad möjligen kunde tydas såsom ett
medgifvande, ber jag att fä säga några få ord med anledning af utskottets
utlåtande.

Utskottet anför till en början såsom ett allmänt skäl mot hvarje
sänkning af rösträtten den omständigheten, att penningevärdet faller
och att till följd deraf antalet röstberättigade så småningom ökas
utan någon rubbning i nuvarande rösträttsbestämmelser. Deremot
ber jag få anmärka, att de statistiska siffrorna tala ett något annat
språk. Jag har här ett utdrag ur statistiska centralbyråns berättelse
angående riksdagsmannavalen 1885—1887. Der finnes en uppgift,
som utvisar antalet röstberättigade, som betalt sina utskylder; och
deraf framgår, att dessa år 1872 utgjorde 5,6 5 procent af befolkningen
och att deras antal ganska riktigt år 1884 stigit till 6,3 procent deraf.
Men sedermera förekommer en sänkning, hvarigenom framgår att år
1887 blott 5,9 procent voro röstberättigade. Om orsakerna till denna
sänkning säger statistiska centralbyrån, att de delvis kunna sökas i
de icke fullt kommensurabla uppgifterna mellan år 1885 och år 1887,
men tillägger att, om också så är fallet, detta icke är fullt tillräckligt
att förklara nedgången i de valberättigades antal. Ty orsakerna till
denna minskning kunna äfven vara att söka dels deruti, att taxeringsbelopp
och taxeringsvärden under de senaste åren nedgått för de skattskyldige
med mindre inkomst eller fastigheter, dels deruti att antalet
för kommunalutskylder häftande ökats. Och byrån kunde gerna ha
tillagt det kända faktum, att åtminstone här i Stockholm taxeringsnämnderna
i flera församlingar försökt nedsätta census för skattskyldige,
som begärt att fä den höjd. Emellertid utvisa de af mig anförda
siffrorna, att icke, såsom utskottet trott, de röstberättigades
antal ökats till följd af penningevärdets fallande.

Vidare har utskottet anmärkt, att jag vid § 26 förbisett, att de
der stadgade vilkoren för valbarheten skulle bortfalla vid val till Första
Kammaren. Jag har under den korta tid, detta utlåtande varit bordlagdt,
icke varit i tillfälle att undersöka det berättigade i denna anmärkning;
men skulle den vara befogad, är den mycket lätt att afhjelpa;
och jag lofvar att, nästa gång en motion i samma rigtning
väckes, den skall vara afhjelpt.

Dernäst söker utskottet göra troligt, att bredvid eller öfver de
enskildes likaberättigade intressena äfven skulle finnas ett särskildt
samhällsintresse att bevaka. För min del kan jag icke fatta denna
skilnad mellan intressen eller inse annat, än att samhällsintresset just
är alla enskildas gemensamma och samfalda intressen, hvilka säkerligen
bli bäst representerade genom allmän rösträtt, men sämst genom
det fåtalsvälde, som på grund af nuvarande förhållanden är rådande.

Sedermera upprepar det ärade utskottet sitt gamla skäl, att rösträtten
ej bör utöfvas af andra än dem, hos hvilka man kan förutsätta
ett mera vaket och sjelfständigt deltagande för de allmänna angelägenheterna
o. s. v., hvilket man många gånger förut hört. I min motion
har jag försökt vederlägga denna åsigt och hänvisat derpå, att numera

Lördagen den 19 April.

39 N:o 24.

åtminstone det lika ofta fins ett vaket politiskt intresse under strecket, Ifrågasatt
som öfver detsamma, eller lika litet, huru man vill taga det. För Xr

öfrigt skulle detta påstående vara mera berättigadt, än det är, om vairntt till
man icke trott sig finna, att de nu magtegande göra allt för att hindra Andra Kärn•den
politiska bildningens spridande till de inrättningar, der den i maren.
främsta rummet borde meddelas, nemligen i läroverken, folskolorna (Forts.)
och arbetareinstituten, der, såsom bekant, politiska förhandlingar äro
strängeligen förbjudna.

Slutligen har utskottet, enligt min mening temligen orättvist,
förebrått mig, att jag icke i sammanhang med mitt förslag till rösträttens
utsträckning ifrågasatt lika representationsrätt för stad och
land. Jag tror mig derpå blott behöfva svara, att detta är en sak,
som ej har med ämnet att göra. Man kan vara en ifrig anhängare
af städernas större representationsrätt än landsbygdens, men det oaktadt
vilja tillstyrka den allmänna rösträtten, likasom tvärt om. Då
skulle utskottet snarare kunnat förebrå mig, att jag ej tagit steget
fullt ut i afseende på den kommunala rösträtten och föreslagit dess
likställighet med den politiska. Men detta har icke skett af nyss
omnämnda skäl: jag har ej velat i denna sak inblanda något, som ej
strängt haft med ämnet att göra. Derför har jag icke af min fordran
dragit någon af de konseqvenser, som kunna göras i afseende på
andra frågor.

Sist ber jag få beklaga, att jag icke hunnit sammanfatta någon
statistik öfver alla de talrika anslutningar till min motion, som egt
rum inom olika landsdelar och folkklasser, hvithet skulle vara ganska
upplysande. Jag måste i detta hänseende hänvisa till tidningarne och
hvad i dem under de sista veckorna varit synligt. Men så mycket
tror jag mig kunna säga, att alla dessa anslutningar utvisa, det vi
här stå inför en kraftig och vidt utbredd fblkmening, hvilken det
icke går an att allt för länge ignorera. Så vidt jag efter flygtigt
genomläsande kunnat finna, skulle samtliga uttalanden, som gjorts på
möten och af föreningar, representera en siffra af snarare öfver än
under 50,000 personer. Men är man icke nöjd dermed, hoppas jag
•att den siffra, som nu räknas i tiotusental, nästa gång skall kunna
räknas i hundratusental.

Jag slutar nu. Ehuru jag mer än väl inser, att icke den ringaste
utsigt till framgång förefinnes, anser jag mig dock hafva en dyrbar
förpligtelse till alla de meningsfränder, som anslutit sig till min motion,
att nu yrka bifall till densamma; och detta, herr grefve och talman,
tager jag mig nu friheten att göra.

Herr Öländer: Jag har begärt ordet för att komma i tillfälle

att uttala min ståndpunkt i nu föreliggande fråga. Man har nemligen
•derom erhållit en något origtig uppfattning såväl, efter hvad jag förnummit,
inom denna kammare som äfven på åtskilliga orter inom det
''län jag representerar. Emedan jag yrkat en liten utvidgning af den
kommunala rösträtten, har man trött mig hysa samma åsigter i fråga
•om den politiska, och jag har här i min hand en skrifvelse från en
rösträttsförening, visserligen icke''inom den ort, der jag är bosatt och

N:o 24. 40

Ifrågasatt
ändring i
vilkoren för
valrätt till
Andra Kamin
aren.
(Forts.)

Lördagen den 19 April.

der man bättre känner mina tankar i detta afseende, men dock från»
ett ställe inom Vesternorrlands län, i hvilken skrifvelse man begär,,
att jag skall uppträda till försvar för den allmänna rösträtten och
■ med min röst bidraga till densamma. Det är derför min pligt att
tillkännagifva, det jag icke kan tillmötesgå dessa önskningar och att
jag, långt ifrån att tro på nyttan af dessa önskningars förverkligande,
tvärtom är öfvertygad om, att hvarje utvidgning af den gräns, hvarmed
den politiska rösträtten nu är omgärdad, skulle bli en våda för
samhället. Jag har visserligen, såsom nyss antyddes, vid denna riksdag
begärt en liten, en mycket liten utvidgning af den kommunala,
rösträtten, men huru olika är icke också denna lottad mot den politiska?
Jag skulle mycket väl kunna vara med om ett kommunalt,
streck af alldeles samma beskaffenhet som det politiska, blott man
inom detta streck hade, jag vill icke säga samma frihet som inom
det politiska, ty den är ju obegränsad, men åtminstone en sådan, att
icke hela magten kunde läggas i en endas hand. I sanning, den politiska
och den kommunala rösträtten ha blifvit så olika omhuldade i
vårt land, den politiska, snart sagdt, som ett bortskämdt barn, den
kommunala deremot som ett förbisedt styfbarn, att man mycket väl
kan önska några fördelar åt den senare utan att vilja rubba ett jota.
af den förra. Men det är så alltid här i lifvet: den som har mycket
vill ha mera. Ja, är detta anspråk grundadt, bör det uppfyllas; det
är rättvist. Mycket bör icke utgöra gränsen, om mera är befogadt,
och man bör icke stanna vid hvad som är bra, om man kan vinna
hvad som är bäst. Men låtom oss först se efter, hvad vi hafva och
hvilka anmärkningar kunna göras deremot.

Den förnämsta anmärkningen mot den nuvarande politiska rösträtten
är, att penningen bestämmer valrätten, eller, såsom motionären,,
herr Mankell, uttrycker sig_, att det gamla ståndsväldet blifvit utbytt
mot penningevälde. Ingenting är väl dock mera orimligt. Den, som
har en inkomst på 800 kronor, med hvilken han endast under iakttagande
af den största sparsamhet och omtanke kan åt sig och sin
familj bereda en knapp bergning, denne person, denne fattige — tysk
få yi väl kalla honom — har alldeles enahanda politiska rösträtt,
som millionären. År väl detta penningevälde? — Men, säger man,,
den, som nu icke har denna inkomst, är likväl utesluten från en sådan
rätt; det är ju således i alla fall penningen som utgör vilkoret för
vinnandet häraf. Ja, det ser så ut, men det är ingalunda så. Det är
icke penningen, icke inkomsten, som är bestämmande, det är den arbetskraft,
den duglighet, den ordentlighet, den klokhet, den omtanke, den
sparsamhet, som är i stånd att skaffa eu sådan inkomst, som utgör
vilkoret. Och man har väl icke fordrat så särdeles stora qvantiteteraf
dessa egenskaper, då de endast skola räcka till att skaffa en årlig inkomst
på 800 kronor, säkerligen det minsta belopp, hvarpå någon kan föra eu
något så när sjelfständig och anständig tillvaro. Till en sådan inkomst
kan säkerligen hvarje klok, arbetsam och ordentlig man komma,,
och den, som icke är klok, arbetsam och ordentlig, är icke heller
mogen att deltaga i skötandet af statens angelägenheter. Yi hafva,
således redan nu på sätt och vis en allmän rösträtt. Hvar och eu

41 N:o 24.

Lördagen den 19 April.

kan förskaffa sig den. Men, i stället för att med flit och omtanke
vinna denna fördel och såmedelst äfven göra sig värdig densamma,
vill man hafva den till skänks. Ingenting vinnes utan arbete och
möda, men den högsta af alla rättigheter, den att leda statens öden
och deltaga i stiftandet af dess lagar, vill man hafva för intet!

Motionären anmärker vidare, att de orepresenterade klasserna förtryckas.
Det är en mycket hård beskyllning mot representationen och
de politiskt röstberättigade; men han mildrar dock denna tillvitelse
något, då han i sammanhang dermed säger: “Ty en gammal regel,

genom historiens erfarenhet otaliga gånger bekräftad, är, att det sällan
finnes någon person, korporation eller folkklass, som genom något
missförhållande i statens inrättning erhållit öfvervigten öfver nationens
flertal, hvilken ej, trots all enskild menniskovänlighet hos dess
medlemmar, slutligen missbrukar densamma till de öfrigas förtryckande*.
Ja, är detta verkligen, såsom motionären påstår, en gammal regel,
då ha’ vi så mycket mindre skäl att insläppa element, som utgöra 3/4
af hela befolkningens myndige män och som med de öfrige hafva få
eller inga intressen gemensamma. Är det eu gammal regel, att en
folkklass, som fått öfvervigten, missbrukar den till de öFrigas förtryckande,
till hvilket förtryck skall icke då den öfvervigt leda, som
den allmänna rösträtten kommer att gifva en viss klass af medborgare.
Eller föreställer sig kanske motionären, att denna klass skall
göra ett undantag från regeln? De mest sangviniska förhoppningar
kunna icke gä så långt, och de tendenser, som hittills spårats utom
streckets gränser, hafva icke heller gifvit anledning till så optimistiska
föreställningar. Motionären tror det icke heller sjelf, ty på sidan
6 i sin motion säger han, att det nog är troligt, “att massan efter
hand skulle fråntaga de privilegierade deras orättvisa företrädesrättigheter*.
Det är ju mycket tröstande att veta, att vi icke behöfva
frukta att mista annat än de orättvisa företrädesrättigheterna, men
om hvad som är rättvist eller orättvist finnas ofta skilda meningar, och
huruvida den rätta meningen härvidlag skulle göra sig gällande, är
mycket tvifvelaktigt, då blott den ena parten komme att fälla utslaget.

Men om, trots allt som kan vara att anmärka deremot, den allmänne
rösträtten ändock infördes, hvad skulle väl de nu orepresenterade
derigenom vinna? De skulle naturligtvis ega rätt att hvar och
en med sin röst deltaga i val af riksdagsman i Andra Kammaren.
Ja, men är det verkligen deras egna röster de då skulle komma att
afgifva? Hafva de med de små, de otillräckliga inkomster de ega,
den sjelfständighet att de skulle kunna fritt förfoga öfver dessa sina
röster? Det ekonomiska beroendet är eu stark och mägtig herre, det
kan utöfva större förtryck än hvilket parti som helst, voro det än
aldrig så olägligt, det har i sin tjenst fattigdom och nöd och hungern,
och mot dessa grymma väktare håller sjelfständigheten sällan stånd.
Icke ens den inkomst, som för närvarande uppbär det politiska strecket,
är alltid kraftig nog att göra motstånd deremot.

Jag har sett vid de stora industriella etablissementen i Norrland,
der ett stort autal arbetare lyckats uppnå denna inkomst, jag har sett
och hört huru dessa arbetare på vaidagarne anmodats infinna sig på

Ifrågasatt
ändring i
vilkoren förvalrätt
till
Andra Kammaren.

(Forts.)

N:o 24. 42

Ifrågasatt
ändring i
vilkoren för
valrätt till
Andra Kammaren.

(Forts.)

Lördagen den 19 April.

kontoren för att afhemta de valsedlar, som der redan funnits färdiga,
tryckta eller skrifna. De hafva visserligen icke äfven fått befallning
att frambära dem; men de hafva gjort det ändå. Hvad som skulle
hafva inträffat, om de icke gjort det, känner jag ej, men troligen
veta de det sjelfva. — Men det är icke blott det ekonomiska beroendet,
som skulle komma att taga den lättledda, osjelfständiga massan
om hand; det finnes också andra: vi känna dem, dessa ledare, dessa
väldiga predikanter med sina stora ord, som den oerfarne arbetaren
knappast förstår, men hvilkas klang är så välljudande. Hela denna
mängd af på en gång med valrätt begåfvade röster skulle stå till
dessa ledares förfogande. Det är ju de, som förhjelpt arbetarne till
denna rösträtt, det är ju de, som skapat deras politiska oberoende,
och nu vilja de hafva lönen för sin möda. Jag tror att motionären
har rätt, då han säger, att icke många arbetare skulle komma att få
plats på Andra Kammarens bänkar; men på deras axlar skulle ledarne
klättra upp från torgen och mötessalarna direkte in i Riksdagen, och
sedan, mine herrar, — ja, sedan skall man ej längre behöfva klaga
öfver “bondetyranni".

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Tham, Wilhelm: Utan att vilja underkänna värdet af

den motivering, utskottet lemnat, är jag dock icke till fullo öfvertygad
att bestämmelserna i § 14 riksdagsordningen äro lika passande
för nuvarande förhållanden, som de tvifvelsutan voro för förhållandena
vid representationsreformens genomförande. Den sedan dess förflutna
tiden är visserligen icke mer än ett fjerdedels sekel, men derunder
har dock den politiska utvecklingen fortskridit med jemförelsevis
raska steg och intresset för allmänna angelägenheter blifvit lifligare
och mera utbredt. Hvarje sund utveckling i denna rigtning tror jag
bör ses med tillfredsställelse, äfven om den medför kraf på modifierade
förmer, hvilket ju ligger i utvecklingens natur. Bland dessa
kraf har upprepade gånger framkommit det på utsträckning af den
politiska rösträtten, men framställningarna härom hafva hittills icke
vunnit Riksdagens bifall. Att en utsträckning af denna rösträtt förr
eller senare bör vidtagas ligger i sakens natur, och jag är öfvertygad
att det tvifvelsutan är bättre att göra denna utsträckning successivt,
än med alltför stora steg. På detta sätt har man gått tillväga i Storbrittannien,
hvars politiska utveckling fortgått på ett lyckligt sätt med
undvikande af svårare brytningar. Man har der under de sista 25
åren sänkt det så kallade strecket två gånger och har deraf funnit sig
väl. Förslagen härom hafva dock, om jag ej alldeles missminner mig,
utgått från regeringen, och då jag tror att det vore lämpligt att så
äfven skedde hos oss, samt då jag har den öfvertygelsen att tiden är
nära, då rättvisan kräfver att en vidsträcktare valrätt äfven hos oss
bör införas, så dristar jag yrka bifall till klämmen i herr Waldenströms
motion, så lydande:

“att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t hemställa, att
Kongl. Maj:t ville låta utarbeta samt för Riksdagen till grundlagsenlig
behandling förelägga förslag till sådana ändringar i § 14 riks -

43 N:o 24.

Lördagen den 19 April.

dagsordningen, som kunna motsvara rättvisa kraf på utsträckning af
den politiska valrätten.*

Herr A lin: Med afseende på den siste talarens yrkande kan jag

inskränka mig till att åberopa hvad konstitutionsutskottet anfört i fråga
om herr Waldenströms motion. Det synes mig, som om utskottet
med allt fog har kunnat säga, att är det så, att åsigterna inom Riksdagen
äro för den politiska rösträttens utsträckning, torde inom Riksdagen
finnas tillräckliga krafter för att Riksdagen skulle kunna komma
fram med förslag till ändring i de bestämmelser, som röra den politiska
rösträtten, och att man sålunda icke behöfver med afseende på
denna sak besvära Kongl. Maj:t.

Såsom denna frågas behandling under de senare åren särskilt
inom denna kammare oförtydbart visar, finnes inom Riksdagen icke
den åsigten att den politiska rösträtten bör utsträckas, och under sådana
förhållanden har utskottet icke haft någon giltig anledning att
tillstyrka att Riksdagen skulle i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla
om förslag i nämnda syfte.

Hvad angår den förste talaren och hans motion, så får jag säga,
att det skulle vara för mig synnerligen frestande att här ingå i kritik
af hans motion och jemväl af hvad han nyss i kammaren yttrat.
Jag skall emellertid af åtskilliga skäl underlåta detta. Ett skäl är
att han sjelf, såsom häri säger i sin motion och äfven antydt i sitt
yttrande, icke synes hysa någon förhoppning om eller ens antaga
möjligheten af att hans motion skall kunna vinna bifall, utan endast
framstält sitt yrkande derom, såsom jag tyckte hans ord folio, af
grannlagenhet mot sina meningsfränder utom kammaren, eller något
dylikt.

Det finnes för mig äfven ett annat skäl, som gör, att jag ansett
mig kunna helt och hållet befria kammaren från att här åtminstone
från mig höra någon kritik af motionen, vare sig af den, eller dess
motivering. Förhållandet är nemligen det, att såsom motionen föreligger,
så, vare sig man godkänner den grundsats, hvarifrån motionären
utgår, eller man ogillar denna grundsats, vare sig man gillar
eller ogillar det sätt, hvarpå grundsatsen af motionären blifvit tilllämpad,
kan jag icke föreställa mig, att det inom denna kammare
kan finnas någon enda som kan lemna sin röst för bifall till motionen,
sådan som den nu är formulerad. Utskottet har mera i förbigående
anmärkt ett fel med afseende å motionen, hvilket motionären
här berört på så sätt, att han sade sig väl hafva observerat denna
utskottets anmärkning, men att den tid, som förflutit sedan utskottets
yttrande blef tillgängligt och alltså anmärkningen af honom känd,
varit så kort, att han icke kunnat förvissa sig om anmärkningen varit
befogad eller icke.

Så ungefär yttrade sig motionären, såvidt jag uppfattade hans
ord. Denna utskottets anmärkning afser det förhållande att, då motionären
velat föreslå någon inskränkning i den allmänna rösträtten, han
gått tillväga så, att han flyttat bestämmelserna i 26 § riksdagsordningen
till den 14 §. Bestämmelserna i 26 § innehålla, som vi veta,

Ifrågasatt
ändring i
vilJcoren för
valrätt till
Andra Kammaren.

(Forts.)

N:o 24. 44

Ifrågasatt
ändring i
vilkuren för
valrätt till
Andra Kammaren.

(Forts.)

Lördagen den 19 April.

de allmänna vilkoren för att kunna såsom riksdagsman godkännas»,
vare sig i Första eller Andra Kammaren. Följden af att denna paragraf,
på sätt motionären föreslagit, skulle utgå från den plats han
nu har och att dess bestämmelser endast skulle ega tillämpning med
afseende på valrätt och valbarhet till Andra Kammaren, blefve denr
att för att kunna blifva ledamot af Första Kammaren skulle man
visserligen, såsom hittills, t. ex. i minst tre år hafva betalt bevillningför
4,000 kronors årlig inkomst; men att hafva blifvit dömd för vanfrejdande
brott skulle t. ex. ej utgöra hinder att komma in i Första
Kammaren.

Blott den omständigheten, att ett sådant fel vidlåder förslaget»
utgör för mig tillräcklig anledning att icke ingå i vidare kritik af
motionen och dess motivering, utan att jag får med afseende å så
väl denna, som de öfriga i samma ämne väckta motioner, hemställa
om bifall till konstitutionsutskottets förslag.

Herr Cavalli; Jag anhåller att få säga ett par ord med anledning
af ett yttrande af herr Mankell.

Han sade, att åtskilliga taxeringsnämnder, särskildt och alldeles,
bestämdt nämnde han den i Stockholm, ofta nedsätta personers beskattningsbara
inkomst i strid mot den skattskyldiges uppgift eller
yrkande, och han sade detta i ett sådant sammanhang, att man
måste draga den slutsatsen, att taxeringsnämnderna gjorde detta i
politiskt syfte.

Hvar och en, som har någon vana vid behandling af beskattningsärenden,
vet väl, att de frågor, då yrkande om förhöjning af egen
inkomst förekommer, äro mycket sällsynta. Under de 15 år jag
sysselsatt mig med sådana frågor i rikets folkrikaste län, hafva blott
två eller tre sådana fall förekommit, och sålunda måste det väcka
förvåning att höra det påstås, att dylika frågor ofta förekomma. Det
betyder för öfrigt icke något att en person endast framställer yrkande
om förhöjning af sin uppskattade inkomst, utan han måste, lika som
då det yrkas nedsättning deruti, bjuda skäl för sitt yrkande, och herr
Mankell bör visa, att i de fall, som han åsyftat, skäl bjudits för
upptagande af inkomst till högre belopp än det, som en beskattningsnämnd
bestämt, intill dess han uppgifver att sådana skäl verkligen
förebragts, utan att afseende dervid fästats, må han tillåta, att jag betviflar
rigtigheten af hans påstående.

Samma uppgift har jag sett omförmäld i en tidning, och jag vet
icke om tidningen inspirerats af herr Mankell, eller han tagit uppgiften
från tidningen. Detta kan också vara likgiltigt, men deremot
är det icke likgiltigt, att ett sådant påstående som hans utkastas i
Riksdagen utan att detsamma varder bemött.

Det var af denna anledning jag begärde ordet, ehuru hvad jag
haft att anföra, icke inverkat på sjelfva den nu till behandling föreliggande
frågan.

Herr Spånberg: Då jag hyser den uppfattningen, att en utsträckning
af den politiska rösträtten är både rättvis och klok, in -

45 N:o 24.

Lurdagen den 19 April.

stämmer jag med dem, som uttalat sig för densamma, och yrkar bifall
till herr Thams förslag.

Herr Borg: Då jag begärde ordet i denna fråga, hvilken jag
betraktar såsom den vigtigaste, som kan förekomma hos ett folk näst
■efter frågan om detta folks sjelfständighet, har det varit för att
■uttala mina sympatier för den allmänna rösträtten.

Jag vet nog, att denna sak för ögonblicket ej har mycket valör
hos Riksdagen, men icke förty har jag den mening, att denna fråga
hos oss, så väl som hos andra folk, har sin framtid. Till de många
skäl, som anförts för den allmänna rösträtten, vill jag blott lägga ett,
hvilket jag betraktar såsom det väsentligaste, det nemligen, att jag
anser den allmänna rösträtten vara det nödvändigaste och säkraste
stödet för vår nations sjelfständighet utåt. Jag fruktar att om icke
vi svenskar, lika som de flesta andra civiliserade folk, införa allmän
rösträtt i vår lagstiftning, så kommer ej vår nation att ega hvarken
den kraft, som fordras för landets inre utveckling, ej heller för att
värna oss mot de utländska magter, med hvilka Sverige möjligen kan
råka i konflikt. Jag har ytterligare styrkts i denna min uppfattning
af de moln på den politiska himmelen, hvilka samla sig i öster, hotande
Finland.

Jag fruktar nemligen, att dessa moln kunna i en framtid urladda
sig öfver vårt fosterland; icke så att den nuvarande regeringen i Ryssland
är mindre fredlig än den svenska, låt vara att den är fullt ut
så fredlig; men, mine herrar, den ryska regeringen är, som hvarje
annan, blott tillfällig, den fredliga ryska regeringen i dag kan vara
■en krigisk regering i morgon. Det går lätt i alla länder, i synnerhet
i de orientaliska, att ändra regeringssystem, och om det slags skydd
österut, vi i Finland ega, förlorar sin sjelfständighet, och vi blitva
Rysslands omedelbara grannar, då är faran närmare våra gränser, än
vi i allmänhet tro, och jag fruktar för att den dag kan komma, då ryssen
icke blott, såsom den store Gustaf Adolf stälde i fråga, kan hoppa
öfver Östersjön, utan till och med öfver Kölen. För att ega motståndskraft
åt öster, menar jag att vi behöfva i vårt land icke blott
ett starkt försvar, detta mycket misskända uttryck, utan vi behöfva,
för att få det, också en stark folkopinion, som uttalar sig för och
framkallar ett dylikt försvar.

Men huru få det, då folket är deladt i två grupper, af hvilka
den ena icke vill grundskatters och indelningsverks borttagande, och
den andra icke vill eller icke kan åstadkomma något försvar. Ett land,
der det är så stäldt, och der två herskande partier neutralisera hvarandra
och derigenom förhindra åvägabringandet af ett starkt försvar,
ett sådant land, menar jag, är lätt blottstäldt för allvarliga faror, och
hufvudsakligen på denna grund skulle jag önska att vi hade den allmänna
rösträtten genomförd i Sverige, hvarigenom dess medborgare
finge större kärlek till sitt fosterland och större lust att försvara detsamma,
samt ej massvis, ända till femtiotusental årligen, lemnade
landet för att på andra sidan Atlanten söka sig nya hem. Visserligen
vet jag att detta ej sker endast af politiska orsaker, utan huf -

Ifrågasatt
ändring i
viVkoren för
valrätt till
Andra Kammaren.

(Ports.)

N:o 24. 46

Ifrågasatt
ändring i
vilkoren för
valrätt titt
Andra Kammaren.

(Forts.)

Lördagen den 19 April.

vudsakligen af ekonomiska skäl. Men lika öfvertygad är jag om, att
det land, hvarest det finnes något mera frihet och jemlikhet mellan
de skilda klasserna, der älskar den ringaste medborgare sitt foster■
land och der tvekar han att lemna detsamma för en oberäknelig och
oviss framtid i ett främmande land.

Här tillåter jag mig ock anmärka, i anledning af en talares yttrande,
att det är lätt för den duglige och flitige arbetaren att skaffa
sig en inkomst, som medför rösträtt, att de nu regerande klasserna,
jag kallar dem så, i allmänhet hafva sin rösträtt, icke i följd af sin
arbetsinkomst, ty mängden af dessa hemmansegare och andra egendomsegare
äro arftagare till den jord de ega och desse hafva ej arbetat
sig till den, utan de hafva ärffc den af sina förfäder. Denna
arfsrätt är visserligen en både juridisk och politisk rätt, men bör ej
väga mycket i moraliskt afseende, då nämnde folkklasser icke genom
eget arbete och sparsamhet vunnit rösträtt eller den sjelfständighet,
som man så gerna tillägger dem. Det må ock anmärkas, att de forskande
klasserna visat så ringa intresse för sin politiska rösträtt, att
i medeltal icke mera än 36, säger 36 procent af de politiskt röstberättigade
deraf begagnat sig under den senaste perioden. Hvad
skall man säga om allmänandan, om entusiasmen för fosterlandet
bland flertalet af dessa klasser, som så litet tillgodose fäderneslandets
kraf, att de icke eu gång hvart tredje år gå till valurnorna för att
uttrycka sin opinion om landets angelägenheter. Ett sådant förhållande
torde böra komma oss att icke skatta för högt den representation,
som vi nu ega, ej heller deras åsigter och patriotism, som hafva
uteslutande rösträtt, då man deremot icke har rätt att säga om de
900,000 uteslutne, att de sakna intresse för de allmänna angelägenheterna,
alldenstund en sådan beskyllning är obevislig, medan deremot
den politiska liknöjdheten hos de röstberättigade är ett bevisadt
faktum. I alla länder visar sig ock hos de arbetande klasserna, hos
de politiskt rättslöse det största intresse för allmänna angelägenheter.
Såsom dessa klasser hafva utbildat sig äfven hos oss under de 10
senaste åren, tror jag, att man utan den minsta risk skulle kunna
säga till dem: “ni må gerna hafva rösträtt, män och qvinno!''” —
naturligtvis med de nödiga restriktioner, hvilka förekomma i alla
representationer.

Enär hvad jag nu anfört dock icke torde hafva någon inverkan
på frågan, sådan fien här föreligger, ber jag att få förena mig med
herr Tham i hans förslag om antagandet af herr Waldenströms motion,
som jag finner vara den enda, som i detta ögonblick förtjena!''
afseende såsom politiskt berättigad och på samma gång ett steg
framåt. Jag vill härvid erinra om, att den nuvarande representationen
icke har sedan dess tillkomst genom någon skrifvelse till
Kongl. Maj:t begärt någon förändring uti ifrågavarande hänseende.
Det har må hända ansetts för tidigt, då den nya representationen
ju ännu är endast 25 år gammal. Men, mine herrar, under dessa 25 år
har utvecklingen varit så stark och hafva så många rop hörts på
borttagande af strecket, att jag tror det är på tiden, att vi i likhet
med de praktiska engelsmännen besluta oss derför. Den sista rösträtts -

47 N:o 24.

Lördagen den 19 April.

reformen i England, genomdrifven af Gladstone år 1886, beredde
politisk rösträtt åt två millioner engelsmän; förut egde blott tre
millioner rösträtt. Ett steg af oss i den rigtningen, eller ett förslag
derom finner jag välbetänkt, emedan ett mot reformen i England
svarande antal nya valmän skulle, utan att förmå öfverrösta de gamla,
tillföra vår representation nya krafter. Härigenom skulle ock många
olägenheter och brytningar förekommas.

Slutligen förnyar jag min anhållan att få förena mig med herr
Tham om antagande af herr Waldenströms förslag.

Friherre Klinekowström: Jag har endast några få ord att
tillägga och skall icke förlänga diskussionen.

Vid 1885 års riksdag afgaf jag en motion i denna kammare angående
förändring af åtskilliga paragrafer i riksdagsordningen beträffande
valrätt och valbarhet till riksdagsman. Jag vidhåller den
grundsats, som jag i denna motion uttalat, hufvudsakligen hvad beträffar
det s. k. streckets borttagande. Jag har ansett nödigt att till
protokollet få antecknadt detta mitt medgifvande, så mycket mer,
som den s. k. rösträttsfrågan under allra senaste tiden genom de resolutioner,
som vid åtskilliga sammankomster rörande denna fråga
blifvit fattade, enligt mitt förmenande, kommit delvis på afvägar —
hvilket jag mycket beklagar. Jag skulle kunnat vara villig att förena
mig med det förslag, som herr Tham efter herr Waldenströms motion
framstält, och i hvilket förslag den siste talaren nu instämt;
men jag tror att denna fråga är på långt när ännu icke mogen, och
jag tvifla!- på att regeringen i det skick, som rösträttsfrågan nu på
åtskilliga ställen antagit, deråt kommer att egna den uppmärksamhet,
som frågan otvifvelaktigt förtjena!- och i en framtid kommer att förvärfva
sig.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr grefven och talmannen,
att i afseende på förevarande utlåtande yrkats: l:o) att utskottets
hemställan skulle bifallas; 2:o) af herr Mankell, att kammaren,
med afslag å utskottets hemställan, skulle besluta, att det i hans
ifrågavarande motion framstälda förslag till ändringar i riksdagsordningen
skulle hvila till grundlagsenlig behandling vid en kommande
riksdag; samt 3:o) af herr Tham, Wilhelm, att kammaren,
med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla herr P. Waldenströms
i ämnet väckta motion.

Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
och förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med öfvervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 15 och 16 innevarande
aprii bordlagda utlåtande n:o 10 a, med anledning af två af
Kong!. Maj:t aflåtna propositioner angående pension å allmänna in -

Ifrågasatt
ändring i
vilkoren för
valrätt till
Andra, Kam*
maren.
(Forts.)

48

Lördagen den 19 April.

dragningsstaten åt sergeanten vid värfvade arméns disciplinkompani
C. J. Welander och angående tilläggspension för jägmästaren i Skellefteå
revir O. E. H. (irahl, biföll kammaren hvad utskottet i detta
utlåtande hemstält.

Efter förnyad föredragning af lagutskottets den 15 och 16 i denna
månad bordlagda utlåtande n:o 41, i anledning af väckta motioner
angående formen för äktenskaps afslutände, biföll Kammaren hvad
utskottet i nämnda utlåtande hemstält.

Föredrogos de under sammanträdet aflemnade kongl. propositionerna;
och blefvo desamma på begäran bordlagda.

Justerades fem protokollsutdrag för detta sammanträde.

På framställning af herr grefven och talmannen beslöts, att på
föredragningslistan till nästa sammanträde skulle bland utskottsbetänkandena
uppföras främst de, som denna dag bordlagts första
gången.

Vidare liemstälde herr grefven och talmannen, att, som föredragningslistan
blifvit genomgången, de till sammanträdets fortsättande
utfärdade anslag måtte lä nedtagas.

Denna hemställan bifölls.

Kammaren åtskildes kl. 2,5 6 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Tisdagen den 22 April.

49 N:o 24.

Tisdagen den 22 april.

Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. in.

Justerades protokollet för den 15 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden och memorial:

n:o 54, i anledning af väckta förslag i fråga om fixering af rustnings-
och roteringsbesväret m. m;

. n:o 55, i ^anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med anhållan om utarbetande af förslag till förändrade bestämmelser
för indelta arméns rekrytering och aflöning;

n:o 56, med anledning af väckta motioner om ändring i vilkoren
för lån ur odlingslånefonden;

n:o 57,_ i anledning af väckt motion om nedsättning af räntan å
de till enskilda jernvägsanläggningar lemnade låneunderstöd af statsmedel; n:o

58, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående byte
åt mark mellan kronan och Örebro stad;

n:o 59, i anledning af väckta motioner i fråga om reglering af
viss kyrkotionde och helgonskyld m. m.; samt

n:o 60, med förslag till voteringspropositioner i anledning af
kamrarnes skiljaktiga beslut i frågor rörande anslagen under riksstatens
femte hufvudtitel; äfvensom

bevillningsutskottets betänkanden och memorial:

n:o 7, angående tullbevillningen;

Första Kammarens Prat. 1890. K:o 24.

4

%

N:o 24. 50 Tisdagen den 22 April.

n:o 8, angående hvitbetssockertillverkningsafgiften; och

n:o 9, i anledning af återremiss utaf 1 punkten i utskottets betänkande
n:o 2, angående vilkoren för försäljning af bränvin.

Föredrogos å nyo och hänvisades till statsutskottet Kongl. Maj:ts
nedannämnda, den 19 innevarande april bordlagda nådiga propositioner
till Riksdagen:

l:o) angående pension för aflidne lektorn vid allmänna läroverket
i Hernösand Carl Johan Blombergs enka och barn; samt

2:o) angående afsöndring af jord från indragna militiebostället
Bjuf n:o 3 i Malmöhus län.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flera ledamöters begäran
statsutskottets den 19 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 52.

Vid föredragning af statsutskottets den 19 innevarande april
bordlagda memorial n:o 53, i anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut i vissa till regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde
hufvudtitel hörande frågor, godkändes de af utskottet i memorialet
föreslagna voteringspropositioner.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
lagutskottets den 19 i denna månad bordlagda utlåtanden n:is 44 och 45.

Herr Bergström erhöll på begäran ordet och yttrade: Jag

tager mig friheten hemställa, att af samtliga nu för andra gången
bordlagda ärenden lagutskottets utlåtande angående revision af strafflagen
måtte uppföras främst på morgondagens föredragningslista.

På gjord proposition beslöts, att lagutskottets utlåtande n:o 44
skulle på föredragningslistan till nästa sammanträde sättas först bland
de två gånger bordlagda ärendena.

Vidare beslöt kammaren, på framställning af herr grefve^ och
talmannen, att på samma föredragningslista skulle uppföras sist öfriga

51 N:o 24.

Tisdagen den 22 April.

under dagen andra gången bordlagda ärenden och främst de ärenden,
som blifvit denna dag bordlagda första gången.

Justerades två protokollsutdrag för detta sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2,4 6 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.