1890. Andra Kammaren N:o 7

ProtokollRiksdagens protokoll 1890:7

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1890. Andra Kammaren N:o 7.

Onsdagen den 19 februari

kl. 11 f. m.

§ I Herr

statsrådet m. m. A. Östergren aflemnade Kong!. Maj ds
propositioner till Riksdagen:

med förslag till ändrad lydelse af 74 § regeringsformen;

med förslag till lag angående ändring i vissa delar af strafflagen
och till lag angående ändring i vissa delar af strafflagen
för krigsmagten den 7 oktober 1881; och

angående ändrade bestämmelser med afseende på de allmänna
läroverken och pedagogierna.

Dessa kongl. propositioner begärdes på bordet och blefvo i
följd deraf bordlagda till nästa sammanträde.

§ 2.

Justerades protokollet för den 12 innevarande februari.

§ 3.

Herr talmannen till kännagaf, att herr A. Lilienberg anmält,
det han, till följd af inträffadt sjukdomsfall inom hans familj,
vore förhindrad deltaga i dagens sammanträde.

§ 4.

Föredrogos, men blefvo å nyo bordlagda:

statsutskottets utlåtande n:o 7; och

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 1.

§ 5.

Till kammarens afgörande förelåg till en början lagutskottets
utlåtande n:o 9, i anledning af väckta motioner om ändringar
i utsökningslagen den 10 augusti 1877.

Andra Kammarens Prof. 1890. N:o 7.

1

N:o 7. 2

Onsdagen den 19 Februari.

Angående rär>
för länsmän
att anställa
utmätning
m. m.

I motionen n:o 162, hvaruti fem ledamöter i Andra Kammaren
instämt, hade herr J. JBromée föreslagit, »att 2 § i utsökningslagen
den 10 augusti 1877 måtte ändras och erhålla den
lydelse, att länsmännen, hvar inom sitt distrikt, må ega rättighet
verkställa utmätning och försäljning af utmätt lösegendom, då de
derom af fordringsegare anlitas».

Under punkten 1 af föreliggande utlåtande hemstälde emellertid
utskottet, att motionen icke måtte vinna Riksdagens bifall.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Bromée: Då jag icke med tystnad kunnat förbigå
lagutskottets afstyrkande åf bifall till min motion om det lilla
tillägget och ändringen af 2 § i nu gällande utsökningslag, torde
det ursäktas mig, att jag mot utskottets motiveringar framställer
några erinringar.

Som af min motion synes, afser den intet annat än ett
tillägg i nämnde §, att det må stå fordringsegare fritt vända sig
till kronofogden eller länsmannen inom hans tjenstgöringsområde,
då en fordran tvångsvis skall uttagas; och häruti måtte väl icke
ligga någon våda eller oegentlighet, alldenstund vi veta, att eu
stor del kronofogdar nu uppdraga åt länsmännen utförandet af
dylika ärenden; det skulle deremot alldeles gifvet hafva till följd
minskade besvär och omkostnader för så väl fordringsegaren som
i synnerhet gäldenären, hvilken öfver hufvud taget torde ha 5 å
6 mil från sitt hem till kronofogden och således få betala 16,
20 ä 25 kronor i skjuts och förrättningskostnader, hvilka, i fall
länsmannen utför utsökningsärendet, icke böra i medeltal stiga
till mer än skjutsersättning för 1 ä U/-2 mil, eller 6 ä 7 kronor.
En sådan lindring i kostnader är efter mitt förmenande värd att
beakta, synnerligast för den genom lagsökningen redan förut
hårdt betungade och nödstälde gäldenären, för att icke tala om
lindringen i besvär och kostnader för fordringsegaren, då denne
kan undgå hemta det utsökta beloppet hos den långt bort boende
fogden. Fogden är ock i följd af sina många och långa resor
mycket svår att träffa hemma.

Mine herrar! Jag tager icke dessa påpekade missförhållanden
ur luften utan har härför fakta, som jag skulle kunna påvisa.
Det finnes nemligen kronofogde i landet, som uteslutande sysselsätter
sig med utmätningar och exekutiva auktioner, hvilka under
de bästa skördeåren inbringa tio ä tolf tusen kronor.

Det är nog mycket svårt alt förstå, hvarför lagutskottet
icke kunnat i någon mån tillmötesgå mina i motionen framstälda
önskningar, hvilka gå i den rigtning, att de kunna uppfyllas och
ovilkorligen skulle vara till gagn och nytta för allmänheten och
särskildt till lindring för fattige gäldenärer.

Redan år J620 voro kronofogdarne å vissa orter i riket
ansedda såsom öfverflödiga, och den tidens regering fann på den

Onsdagen den 19 Februari. y

utvägen att under längre tider till och med 15 år på annat sättindrifva
kronoräntorna.

Fruktår kan hända lagutskottet att, om min motion bifölles
något dylikt skulle framdeles kunna inträffa?

Af utskottets betänkande skulle man dock kunna sluta, alt
länsmännen numera äro öfverflödiga, annorlunda än som biträden
åt fogdarne. Så beqvämt det än är att hafva dessa biträden, så
tror jag dock icke, att lagstiftaren i verkligheten haft för afsigt
att aflöna dessa tjenare åt endast kronofogden.

Enligt utskottets åsigt skulle det för länsmännen erfordras
högre kompetensvilkor. om de skulle berättigas verkställa utmätning
efter upp irag af sökanden, än om ordres dertill gifvas af
kronofogden. Hvarför delta skulle ske, kan icke jag begripa och
icke heller har utskottet upplyst derom.

Länsmännen äro, enligt kongl. instruktion af den 10 november
1855, § 4, skyldiga att »vid all tjenstgöring ställa sig till behörig
efterrättelse hvad lag och särskilda författningar derpå tillämpligt
innehålla» etc. r 6

I 6 § af nyssnäo lida instruktion förelägges länsman »att
föra dagbok eller diarium öfver alla de föreskrifter eller reqvisitioner
å tjensteåtgärder, som till honom ankomma».

7 § bestämmer, att »länsman stånde uppbördsmanna ansvar
eftertag för de allmänna eller enskilda medel, som han i och
för tjensten omhänderfår».

. Således får eller kali icke eu länsman vara så okunnig och så
inkompetent, som lagutskottet framhåller. Utskottet åberopar sig
på den personalkännedom, Konungens befallningshafvande måste
ega rörande dem underordnade länsmän, men vill icke tillmäta
denna myndighet samma kännedom och varsamhet vid tillsättningen
af länsmän. Jag tror, att det äfven då är nödigt att
iakttaga denna försigtighet för att »parternas säkerhet må vara
bevarad»; och jag tror, att i allmänhet så sker.

Utskottet hyser fruktan för »förvecklingar», om »inom samma
distrikt funnos två behöriga utmätningsmän», och utskottet har
åberopat till stöd för sitt utslag af motionen det särskilda utskottets
utlåtande vid 1877 års riksdag, der det talas om, att andra
utmätningsmän än kronofbgdarne kunna vara af nöden, eller der
det beter: »Några förvecklingar mellan kronofogden och den särskilclt
förorduade utmätningsmannen behöfva ej uppstå, ty om
denne är förordnad för visst distrikt, blifver han der ensam utmätningsman,
och afser förordnandet visst fall, lär ej Konungens
befallningshafvande underlåta att derom underrätta kronofogden».
Någon svårighet att göra samma förutsättning eller rent af föreskrift
för länsmännen, att vid erhållet uppdrag om verkställande
^ utmätning genast ^ underrätta kronofogden, kan jag ej finna.
För öfrigt lärer det gå för sig att med utmätningsmärke förse den
egendom, som är utmätt.

N:o 7.

Ingående rätt
för länsmän
att anställa
utmätning
m. m.
(Forts.)

N:o 7. 4

Onsdagen den 19 Februari.

Angående rätt Då länsmännen i allmänhet, enligt utskottets åsigt, ännu
för länsmän äro okunniga och opålitliga, att de icke kunna verkställa ututmätning
matning annat än efter befallning från kronofogden, så vore det
m. m. väl skäligt indraga hela corpsen och anslaget till densammas afiö (Forts.

) ning samt i dess ställe öka fogdarnes antal, eu anordning, som

ju äfven var påtänkt 1877, då nya utsökningslagen skulle införas;
anslaget till ökade kronofogde!]enster kunde ju blifva lika
med det, som nu utgår till länsmännen.

Det är, som herrarne lätt kunna förstå, icke afvoghet emot
kronofogdarne, utan öfvertygelse om att en stor minskning i
kostnader och besvär för allmänheten skulle uppstå derigenom,
som gjort, att jag å nyo för Riksdagen framlagt motionen.
Tvärt om, de fogdar jag lärt känna, och synnerligast de i min
hembygd, äro aktningsvärda och redbara män och de äro långt
ifrån att likna vid den på sin tid ryktbare Jösse Eriksson eller
vid Slätte Jensen, hvilka förforo rätt hårdt med allmogen.

Emellertid anhåller jag om bifall till min motion och utslag
å utskottets betänkande i denna punkt.

Herr Persson i Stallerhult: Herr talman! Vid flere föregående
riksdagar har en sådan motion som den föreliggande
varit väckt, och lagutskottet har då hemstält om afslag, hvilken
hemställan blifvit af båda kamranie godkänd. Detta har gifvit
lagutskottet anledning att äfven i år afstå motionen, och jag
skall be att få yttra några ord med anledning af utskottets föreliggande
betänkande.

Om man genomläser 4 § i utsökningslagen, så finner man,
att Konungens befallningshafvande egen för bestämdt fall eller
inom visst område förordna länsman eller annan lämplig person
att på eget ansvar i kronofogdes ställe vara utmätningsman. Här
är sålunda tillfälle beredt för utmätningssökande att kunna få
en annan utmätningsman än kronofogde, så vida han derom framställer
begäran och föreslår en lämplig person att vara utmätningsman.
Motionären säger nu, att Konungens befallningshafvande
i länen icke begagnat sig af den i 4 § utsökningslagen
dem medgifna rätt att förordna länsman eller annan lämplig
person att på eget ansvar verkställa utmätning. Ja, det kan nog
vara möjligt, att Konungens befallningshafvande icke hafva begagnat
sig af denna rätt, men det skulle vara intressant att höra,
huru vida man, å andra sidan, begagnat sig af rättigheten att
söka förordnande för viss person att vara utmätningsman i kronofogdes
ställe. Intill dess det kan bevisas, att Konungens befallningshafvande
afslagit en sådan begäran, så kan man icke med
skäl ingå på den nu föreslagna förändringen. Jag har verkligen
det förtroende till Konungens befallningshafvande, att jag är alldeles
viss på, att Konungens befallningshafvande, i händelse en
dylik begäran fram ställes och man uppger en viss person, som

Onsdagen den 19 Pabruari.

5 N:o 7.

är kompetent att vara utmätningsman, icke skall afslå begäran Angående rätt
om hans förordnande i sådant afseende. för länsman

Utom de skäl, som laguskotttet nu andragit och hvilka äro Utmätning
hem tade från ett utlåtande af särskilda utskottet vid 1877 års w. m.
riksdag, finnas många andra skäl för afslag. Motionären har i (Ports.)
sitt förslag begärt, att sökanden skulle få rätt att vända sig till
vare sig länsman, eller kronofogde för att få utmätning på lös
egendom. Man kan tänka sig, att detta förslag blir upphöjdt
till lag. En sökande vänder sig då till en länsman för att få
utmätning verkstäld. När så länsmannen kommer till gäldenärens
bostad, så upptäckes det, att allt lösöret tillhör icke gäldenäreu
utan annan person, och att det icke finnes någon annan
tillgång än fastighet. Då får utmätningsmannen — som icke
eger befogenhet att utmäta annat än lösegendom — återvända
med oförrättadt ärende. I ett sådant fall förorsakas en utgift,
som måste af antingen sökanden eller den sökte betalas, och då
uppkomma ju förökade kostnader i stället för, som motionären
åsyftar, minskade.

Jag tror verkligen, med den kännedom jag har om förhållandet
på den trakt jag tillhör, att kronofogde endast i högst
sällsynta fall lär sjelf företaga utmätning, utan uppdrager detta,
likasom äfven försäljning af utmätt lös egendom, åt sina länsmän.
Och skulle ''en länsman vara sådan, att kronofogden icke
kan hafva förtroende för honom, så är det icke något att säga
om att kronofogden förrättar utmätning sjelf. — Huru jag än
ser saken, kan jag icke finna, att denna motion skulle, der den
bifölles, föranleda till det, som'' motionären åsyftat, utan anser,
att utsökningslagen, rätt använd, redan i sitt närvarande skick
är till fyllest i detta afseende.

Jag yrkar bifall till lagutskottets hemställan.

Herr Göransson: Herr talman, mine herrarl Ifrån den
ort, jag tillhör, vet jag ingen olägenhet af de stadganden i gällande
utsökningslag, som afse denna fråga; och att döma efter
de beslut, som Riksdagen tre särskilda gånger förut härutinnan
fattat, tyckes det icke heller vara af behofvet påkalladt att få till
stånd denna lagförändring ens i någon del af landet. Inom mitt
kommittentskap äro länsmännen redan nu förordnade att vara
utmätningsmän, och de verkställa alla utmätningar; och jag är
öfvertygad, att, om det begäres äfven ifrån andra orter att få
länsmännen till utmätningsmän, Konungens befallningshafvande

— så vida det är eu pålitlig och duglig länsman som föreslagits

— icke skall förvägra sådant, utan att länsmännen äfven der
skola få vara utmätningsmän. Motionären har heller icke visat,
att det är någon, som har begärt att få en länsman till utmätningsman,
och att detta blifvit vägradt.

N:o 7. 6

Onsdagen den 19 Februari.

Angående rätt Jag kan sålunda för min del icke finna, att förändringen
att ^anställa är behofvet påkallad, och finner icke någon olägenhet af det
utmätning nuvarande förhållandet, hvarför jag yrkar bifall till lagutskottets
m. m. hemställan.

(Forts.)

Herr Daniel son: Jag tycker för min del, att lagutskottet
haft klena skäl för sitt afstyrkande i detta fall, samt att motionärens
förslag bort af utskottet mera påaktas, än som skett; tv
i motionen afses eu lindring för de fattige, och hos några andra
lärer väl vanligen icke göras utmätning. Om vid vissa utmätningar
kunde inbesparas några kronor af kostnaderna, vore sådant
ju alldeles icke obilligt.

Att säga, att länsmannen icke skulle vara vuxen att verkställa
utmätningar, är heller icke något hållbart skäl för ett afstyrkande
af förslaget, tv, såsom vi veta, hafva länsmännen numera,
innan de erhålla sina tjenster, måst förskaffa sig ganska
goda förkunskaper. De hafva förvärfvat sig icke så liten erfarenhet
och i sitt fack icke så ringa sakkunskap, åtminstone så,
att de kunna göra eu utmätning lika väl som kronofogden; och
det synes mig, att der kronofogden har långa resor för att verkställa
utmätningar och der han verkställer alla sådana, oberoende
t. ex. af afståndet till utmätningsstället, i många fall förorsakats
onödiga utgifter för gäldenären. Jag hade trott, att de skäl,
som motionären framhållit i detta afseende, skulle af Riksdagen
påaktas, samt att den icke år efter annat bort afvisa denna fråga.

Nu säger man, att Konungens befallningshafvande eger förordna
särskild utmätningsman. Men det är dock ett faktiskt förhållande,
att denna rätt icke begagnas, likasom att det finnes
ofantligt många områden, der andra för uppdraget lämpliga personer
än länsmän icke finnas och som äro villiga att åtaga sig
eu sådan befattning. Vid sådant förhållande synes det mig, som
om länsmännen borde hafva utmätningars verkställande, der sådant
af fordringsegaren begärts, såsom tjensteåliggande, oberoende
af förordnande dertill af kronofogdarne.

Jag kan heller icke gilla påståendet, att, om länsmännen
skulle hafva dylikt åliggande, det icke funnes samma säkerhet
för utmätningssökanden, som om kronofogden verkstält förrättningen.
. Det har visserligen inträffat, att en och annan länsman
varit mindre vederhäftig, men ofta också, att förhållandet varit
enahanda med kronofogden. Äfven på grund häraf borde
motionärens förslag hafva vunnit något understöd. För min del
yrkar jag återremiss till lagutskottet af det föreliggande betänkandet
i det syfte motionären föreslagit.

Herr Andersson i Nöbbelöf: Mig synes, att det varit
ganska klena skäl, som motionären och den siste talaren fram
dragit till förmån för den föreliggande motionen.

Onsdagen den 19 Februari.

7 N:o 7.

Om vi skola gifva länsmännen samma befogenhet i det Angående rätt
anförda afseendet som kronofogdarne, synes mig också, att de fa ^ställa
förre böra ställa samma uppbördsborgen som de senare. Detta utmätning
åter skulle medföra anspråk på ökning af länsmännens löneför- m. m.

måner, hvilka anspråk Riksdagen för sin del sedermera kan hända (Forts.)

icke skulle vara allt för benägen att bevilja, då, såsom vi veta,
inom landet finnes ett betydligt antal länsmanstjenster. Detta är
ett af de skäl, som göra, att jag fortfarande yrkar bifall till lagutskottets
förslag.

Herr Månsson: Herr talman, mine herrar! Man kan ju

hafva olika uppfattning om de skäl, som under öfverläggningen
rörande eu viss fråga framställas, och så är äfven här fallet.
Lagutskottet har haft sina skäl, och motionären jemte en talare,
som förenade sig med honom, hafva haft sina, men väger man
dessa skäl mot hvarandra, så kan man ju, hvar och en från sin
synpunkt, säga, att skälen äro klena.

Då jag jemfört dessa skäl med hvarandra, har jag för min
del funnit motionärens skäl väga tyngre än utskottets. Man vet
ju, att det fallet ofta förekommit, då kronofogdens ekonomiska
ställning varit af den beskaffenhet, att den enskilde fruktat för
att anlita honom vid utmätningar och försäljningar, och att personer,
som nödgats anlita hans biträde, ofta varit alldeles rådlösa,
då de icke haft någon annan att vända sig till, utan varit
nödsakade att till honom anförtro sin egendom. Nu har motionären
icke begärt annat än en valfrihet mellan kronofogden och
länsmannen. Vi veta ju, att det finnes flere länsmän inom ett
kronofogdedistrikt, och att det sålunda är sannolikt, att, om också
kronofogden eller en eller annan länsman är insolvent, eu annan
länsman kan finnas, som har förtroende och åt hvilken man
gerna vill lemna detta uppdrag. Valfrihet af utmätningsman
skulle derför utgöra den största säkerheten för den enskilde, och
det vore så mycket mera rättvist att lemna den enskilde eu sådan
valfrihet, som staten för närvarande icke iklädt sig ansvarighet
för tjenstemännen, utan den enskilde sjelf får stå risken, om
utmätningsmannen icke är vederhäftig och icke kan redovisa de
honom anförtrodda medlen. Denna valfrihet är enligt min mening
det enda rätta sättet att förekomma sådana olägenheter.

Vidare har lagutskottet anfört, att, om denna valfrihet genomfördes,
det blefve nödvändigt att höja kompetensvilkoren för länsmännen
och att af dem fordra anskaffande af uppbördsborgen.

För min del tror jag icke, att detta skulle vara nödvändigt. Ty
den summa, 2,250 kronor tror jag, för hvilken kronofogden skall
ställa borgen, är så obetydlig, att den icke spelar någon rol eller
erbjuder den ringaste säkerhet för uppbörden. Hur jag ser saken,
förefaller det mig, som det rättaste vore att lemna den enskilde
tillfälle att sjelf välja mellan kronofogden och länsmannen, och

N:o 7.1 T 8

Angående rätt
för länsmän
att anställa
utmätning
m. m.
(Ports.)

Onsdagen den 19 Februari.

''någon höjning af lön och kompetensvilkor för den senare kan
jag icke finna vara för ändamålet af behofvet påkallad.

Att framställning hos Konungens befallningshafvande icke
göres att få annan än den ordinarie utmätningsmannen förordnad
vid dessa förrättningar, är helt naturligt, ty hvem skulle väl gorå
en sådan framställning? Icke den, som är föremål för utmätningen,
och ej heller den, som begärt åtgärden. Hur jag ser saken, kan
jag icke finna annat, än att den föreslagna förändringen är önskvärd,
och jag är lifligt öfvertygad om, att man bör frångå bestämmelsen,
att dessa förrättningar i allmänhet endast få verkställas
af kronofogden. Derför förenar jag mig med herr Danielson
i hans yrkande om ärendets återremitterande, så att lagutskottet
må komma i tillfälle att taga frågan under förnyad bepröfning.

Herr Bromée: Jag har begärt ordet med anledning af

ett yttrande af talaren på skaraborgsbänken, att det enligt min
motion skulle möta hinder för länsmannen att verkställa utmätning,
om hos den, hos hvilken utmätning skall ske, ej finnes
någon lösegendom, och länsmannen ju skulle ega att utmäta endast
sådan egendom. Jag ber derför att få påpeka klämmen i
min motion, hvilken lyder sålunda: »att 2 § i utsökningslagen
den 10 augusti 1877 måtte ändras och erhålla den lydelse, att
länsmännen, hvar inom sitt distrikt, må ega rättighet verkställa
utmätning och försäljning af utmätt lösegendom, då de derom af
fordringsegare anlitas.»

Jag har för min del dermed menat, och andra hafva äfven
tolkat detta så, att länsmännen skulle ega att utmäta så väl fast
som lös egendom, men att försälja endast lös egendom. För öfrigt,
och då jag hört, att här i kammaren yrkats återremiss af betänkandet,
återtager jag mitt yrkande om bifall till motionen och
instämmer med herr Danielson i hans yrkande om återremiss.

Herr Sven Nilsson: Det förefaller mig verkligen litet

underligt, att lagutskottet den ena riksdagen efter den andra motsätter
sig en så billig reform som den motionären föreslagit. Men
jag kan mycket väl förstå, hvarför utskottet år efter år principiell
behandlar frågan på samma sätt. Detta torde ha sin grund deri,
att ingen annan än motionären hittills brukat yttra sig till fördel
för densamma. Utskottets skäl hafva nästan aldrig i kammaren
af flere än motionärerna motsagts. Men jag kan icke neka till,
att, då enligt min tanke, fråga icke är om någonting annat än
att lemna fordringsegaren rätt att välja mellan kronofogde och
länsman för utmätningens verkställande, det icke skulle vara
någon synnerligen farlig väg att beträda. Säkert är, att det åtminstone
för allmänheten blefve en icke så obetydlig besparing.
Ty om kronofogden för att hålla utmätning skall resa öfver hela
länsmansdistrikt för att komma in i ett annat, blir kostnaden

Onsdagen den 19 Februari.

9 N:o 7.

ör sådana resor ganska betungande för den, som skall betala den, Angåenderätt
hvithet alltid blir gäldenären. Jag kan ej heller föreställa mig,
att det blefve svårare för en länsman än för kronofogden att skaffa utmätning
borgen för den lilla summa, kronofogden skall ställa borgen för; m. m.

jag är viss om, att det icke finnes många länsmän i landet (Forts.)

som icke skulle kunna skaffa borgen för ett par, tre tusen kronor,
så att från den synpunkten möter ej det ringaste hinder. Och
jag kan icke förstå annat, än att om fordringsegaren icke har
förtroende för länsmannen, kan han begära kronofogden till utmätningsman.
Men fordringsegaren bör dock hafva rätt att, om
en länsman bor i närheten af honom sjelf, eller i närheten af
gäldenären, för att minska kostnaden, begära den länsman, som
han icke blott har förtroende till utan som på samma gång blir
honom billigast.

Jag skulle för min del vilja hemställa om skrifvelse till
Kongl. Maj:t i denna fråga. Om den redan är afgjord i Första
Kammaren, kan det icke bli annat än en opinionsyttring denna
kammare kommer att afgifva. I det fall åter, att Första Kammaren
icke afgjort frågan, kan ju ett resultat vinnas redan vid denna
riksdag. Jag vill derför hemställa, att kammaren måtte besluta, att
Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, det Kongl. Maj:t
täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan
ändring i 2 § utsökningslagen den 10 augusti 1877, att länsman
må ega rättighet verkställa utmätning och försäljning af utmätt
egendom, då han derom af fordringsegare anlitas.

Jag har således tagit bort af motionen orden »inom sitt distrikt»
äfvensom ordet »lös» i »lösegendom», emedan jag anser,
att om fordringsegaren vill begära en länsman, som bor i annat distrikt
än hans eget, bör han ha rättighet att göra det, liksom att länsmannen
bör få utmäta äfven fast egendom. Jag anhåller om proposition
på detta mitt yrkande.

Häruti instämde herr Svensson från Karlskrona.

Herr Bexell: Jag ville endast biträda motionärens mening

och yrka afslag på utskottets förslag.

Herr AVendt: Jag vill till en början med afseende på ta larens

på kristianstadsbänken yttrande, att lagutskottet år efter
år afstyrkt motionen, fästa uppmärksamheten på, att utskottets
afstyrkande de tre föregående åren utan votering bifallits i denna
kammare.

Man önskar, att valfrihet skall lemnas att till exekutor taga
antingen länsman eller kronofogde. I detta hänseende ber jag få
fästa uppmärksamheten på ett förhållande, som lätt skulle kunna
inträffa.

Länsmannen infinner sig för att verkställa utmätning för en fordran,
och kronofogden kommer samtidigt för att verkställa utmät -

N:o 7. 10

Onsdagen den 19 Februari.

Angåenderättning för en annan. Hvilken skall ha företräde? Dessutom kan
för länsman ju hända, att länsmannen den ena timmen verkställer utmätning,
utmätning ocil ^ort derefter kommer kronofogden och fullgör samma aligm.
m. gande utan att bli underrättad om, att utmätning förut skett af
(Forts.) annan utmätningsman. Och så kommer samma sak att på samma
dag utmätas af olika förrättningsmän. Antag vidare, att den
förrättningsman, som sist verkstält utmätning och icke egde
kännedom om den förra utmätningen, försäljer de utmätta effekterna,
utan att den förste utmätningsmannen får kännedom om
och när auktionen hålles. När sedan den förste utmätningsmannen
infinner sig för att verkställa försäljning, och ingenting
finnes att taga, hur skall man då bära sig åt?

Dessa förvecklingar synas mig tillräckligt visa olämpligheten
af två förrättningsmän för samma ändamål.

Jag vill icke upprepa hvad som förut sagts till försvar för
utskottets förslag, det har talats tillräckligt derom, utan skall inskränka
mig till att yrka bifall till detsamma.

Härmed var öfverläggningen slutad. Sedan Herr Bromée
numera återtagit sitt förut framstälda yrkande om bifall till motionen,
återstodo följande yrkanden, nemligen l:o på bifall till utskottets
hemställan; 2:0 på aflåtande till Kong! Maj:t af den af
Herr Sven Nilsson föreslagna skrifvelse i ämnet; och 3-.o på frågans
återremiterande till utskottet. Herr talmannen gaf propositioner
å hvart och ett af dessa yrkanden ock förklarade sig anse
svaren hafva utfallit med öfvervägende ja för bifall till utskottets
hemställan. Votering blef emellertid begärd och företogs, sedan
till kontraproposition antagits yrkandet om återremiss, i enlighet
med följande, nu uppsatta och af kammaren godkända omröstningsproposition: -

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i 1:sta punkten
af utlåtandet n:o 9, röstar

J a;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren återförvisat ärendet till utskottet
för förnyad behandling.

Omröstningen visade 74 ja men 106 nej; och hade kammaren
alltså beslutat återförvisa ärendet till utskottet för förnyad
behandling.

Onsdagen den 19 Februari.

11 N:o 7.

Punkten 2.

Under åberopande af hvad han i en vid sistlidna års riksdag
afgifven motion anfört, föreslog herr Bromée i motionen n:o 67,
i hvilken sex ledamöter af Andra Kammaren instämt, »att Riksdagen
ville besluta följande ändringar i 55 och 56 §§ utsökningslagen,
nemligen i

55 §.

För fordran, som grundar sig på klar, till betalning förfallen
förbindelse, som och fordran enligt protokoll öfver offentlig auktion,
hvilken härleder sig från inrop af lösegendom och är till betalning
förfallen, må ock, ändå att betalningsskyldighet ej blifvit gäldenären
ålagd, utmätning ske, der gäldenären vid utmätningstillfället
utan jäf erkänner skulden; dock skall utmätningsmannen, innan
utmätningen verställes, om erkännandet taga skriftligt bevis, antingen
af gäldenären sjelf eller, om han ej kan skrifva eller vill
beviset meddela, af två ojäfvige män.

56 §.

Vill någon erhålla utmätning enligt 55 §, skall skriftlig an
■sökan jemte originalfordringsbeviset, der utmätning äskas på grund
af sådant, .och. protokollet vid auktionen eller utdrag deraf, om
utmätning skall slce på grund af dessa handlingar, till utmätnings--mannen aflemnas.»

Utskottet hemstälde, att icke heller denna motion måtte af
Riksdagen bifallas.

I fråga härom anförde:

Herr Bromée: Herr talman, mine herrar! Uppmuntrad
dels af den framgång min motion i samma syfte förliden riksdag
rönte inom denna kammare och dels af uttalanden från allmänheten
i min hembygd, dristade jag att å nyo vid denna riksdag
förnya motionen. Men olyckligtvis har den nu vunnit lika litet
bifall inför lagutskottet, som den gjorde då. Jag kan ej neka till,
att utskottet denna gång framlagt något bättre skäl för afslag än
förliden riksdag, ty nu har åtminstone utskottet »svarat på tal»,
som man säger.

Jag skall dock be få påpeka, att utskottet äfven nu använder
som skäl för afslaget: den fara utskottet anser ligga deri, att
till utmätningsmannen skulle öfverlemnas pröfningen af den förbindelse,
hvarpå utmätningen skulle verkställas, ehuru väl jag aldrig
framstäf något förslag om någon sådan pröfning. Jag har nu
såsom då föreslagit, att förbindelsen skulle vara utmätningsgild
först när gäldenären vid utmätningstillfället vore närvarande och
godkände skulden. Alltså behöfver den ej pröfvas af utmätnings -

Angående ändringar
i §§
55 och 56 utsöhningslagen.

N:o 7. 12

Onsdagen den 19 Februari.

Angående ändringar
i §§
55 och 56 utsökningslagen.

(Forts.)

marinen, lika litet som lian behof ver eller kan pröfva en underdomstols
eller administrativ myndighets utslag, huru vida det kan
ändras eller icke, om det öfverklagas.

Skulle utmätningsmannen begå fel vid utmätningen, kan ju
den, saken rör, i dessa fall, lika som nu ofta sker, få anföra besvär
öfver förrättningen. Utskottets farhågor, att min afsigt med
ändringen, som vore ej blott minskande af lagsökningskostnader
för gäldenären, utan äfven att genom ökad snabbhet hindra honom
från att undanskaffa sina tillgångar, skulle omintetgöras derigenom
att gäldenären vid utmätningstillfället hölle sig undan,
anser jag väga bra litet och kunna i intet afseende tillmätas mera
betydelse än då gäldenären håller sig undan, när han skall delgifvas
lagsökningen efter den nu vanliga proceduren. Kostnaden
för kommuniceringen torde väl i de flesta fall ställa sig lika som
för besöket att utmäta. För resten är det hvarken det ena eller
andra undantagsfallet jag ansett kunna* förhindras med den föreslagna
lagförändringen, utan en förbättring och förenkling i allmänhet
och för de allra flesta utmätningsförrättningarna.

I detta fall torde det lika litet kunna hindras, att i enstaka
fall lagen skulle kunna kringgås, likasom man ser, att till och
med stränga stadganden i strafflagen kunnat undgå tillämpning
mot den, som annars synts varit hemfallen derunder.

Som jag i min motion hemstält, att utskottet ville, i fall min
framställning der vunnit bifall, vidtaga den redaktionsfbrandring,
som i följd deraf kunde synas behöflig, så har det ju varit lätt
för utskottet att införa t. ex. den föreskriften, »att då förbindelse
lemnas till utmätningsman för verkställighet, skulle han
vara skyldig derom i bref underrätta gäldenären t. ex. 14
dagar eller 3 veckor före utmätningsbesöket, hvarigenom »den
tidsutdrägt, som onekligen förorsakas genom det ordinarie utsökningsförfarandet»
och, enligt utskottets åsigt, »ofta är till fördel för
både fordringsegare och gäldenär», lika fördelaktigt fast mycket
billigare och enklare kunnat bibehållas.

Att skulder för inrop af lösegendom på auktioner stundom
uppgå till ganska betydande belopp, der dyrbar lösegendom samt
hästar och kreatur försäljas, anser jag borde varit kändt jemväl
för lagutskottet. Jag har sjelf många gånger både inkasserat
och betalt stora belopp för inrop af lösören.

Hvad till sist utskottet anför, »att den föreslagna lagändringen
skulle öppna ett vidsträckt fält för svikliga tillställningar till
förfång för tredje man» etc., derpå kan jag endast svara, att det
icke skulle gå lättare att anställa sådant bedrägeri då, än det nu
kan ske. Såsom exempel ber jag få påpeka, att då en gäldenär
blifver lagsökt på en ärlig skuld, som han ej vill betala, och då
han vet sitt obestånd, har han förut till en god vän gifvit eu förbindelse
å en fingerad skuld, på hvilken vännen äfven anmodas
lagsöka. Emot den rigtiga skulden afgifves förklaring med bestri -

Onsdagen den 19 Februari.

13 N:0 7.

dande af krafvel men den origtiga godkännes. För den senare Angående _ änerhålles
då utslag så långt förut, att den förra icke hinner få för- ||

månsrätten bevarad före den senare. Jag anser derför den nu - sökningslagen.
varande proceduren mera lämplig för den, som vill använda skoj (Forts.)
i denna del, än det af mig föreslagna sättet, synnerligast om man
till det gamla får lägga stadgandet om s. k. »lösöreköp».

Hr talman! Med stöd af hvad jag så väl i motionen som
nu haft äran anföra, vågar jag ändock yrka bifall till min motion.

Herr Wester: Den förevarande motionen innehåller enligt

min uppfattning en så rigtig och väl grundad tanke, att den bör
af Riksdagen noga beaktas. Den innehåller ett frö, som, behörigen
utveckladt, bör gifva anledning till en välbehöflig lagförändring
i motionens syfte. Ganska ofta och ganska allmänt hör man
klagas deröfver, att lagsökning, synnerligen då gäldenären bor
långt från fordringsegaren, medför betydliga kostnader och besvär,
samt ej minst deröfver, att allt för lång tid åtgår för att på rättslig
väg utfå en fordran, äfven om denna grundar sig på klar skuldsedel,
hvilken gäldenären erkänner, och sådana skuldebref är det,
som i de flesta fall äro föremål för exekutiva myndigheters behandling.
Om befogenheten af sådana klagomål erkännes -—- och
jag tror, att man i många fall måste göra det — så tager jag
för gifvet, att det är båda statsmagternas pligt och åstundan att
söka råda bot för sådana olägenheter. Detta kan ske derigenom,
att lagsökningsproceduren förenklas och förkortas, så vidt detta
nemligen kan låta sig göra, utan att rättssäkerheten äfventyras.

Detta åter synes mig kunna ske med hänsyn till hvad ifrågavarande
förslag går ut på. Motionärens förslag åsyftar en sådan
ändring i gällande lagbestämmelser, att man för fordran, som
grundar sig på klar och till betalning förfallen förbindelse, erhåller
utmätning, så vida ej jäf vid utmätningstillfället framställes.

Af motionärens formulering framgår, att densamma åsyftar,
att sådan utmätning skulle kunna erhållas för hvarje klar och
till betalning förfallen förbindelse, men jag anser för min del det
för närvarande icke vara rådligt att taga steget så fullt ut. Deremot
synes det finnas åtskilliga handlingar och fordringsbevis, på
grund af hvilka sådan åtgärd lämpligen borde kunna erhållas,
t. ex. accepterade räkningar och de allmänt förekommande enkla,
ovilkorliga skuldebrefven. Det kan icke vara lämpligt att här
formulera redaktionen af eu lagparagraf i sådant syfte, och jag
har icke heller förmåga dertill, men, för att blifva rätt förstådd,
vill jag nämna hvad för skuldebref jag afser. Jag afser sådana
skuldebref, hvarigenom någon förbinder sig att till viss man eller
viss man eller. ordres eller innehafvaren på bestämd förfallotid
eller efter viss uppsägningstid betala visst belopp med viss ränta.

Om en lagförändring kan och bör vidtagas, det är väl
beroende derpå, huru vida genom eu sådan förändring dels icke

N:0 7. 14

Onsdagen den 19 Februari.

Angående än någons rätt kränkes dels ock någons rätt främjas. Här är nit
stock 56 ,«f-frågan om gäldenär och fordringsegare. Det gifves nog derjemte
ökningslagen, krulla rättsinnehafvare, hvilka lagutskottet äfven antyder, och jag
(Forts.) längre fram tala om dem, men, jag upprepar det, frågan

galler nu egentligen gäldenär och fordringsegare. Om följaktligen
genom nu ifrågasatta ändring gäldenärens rätt icke kränkes, men
fordringsegarens rätt främjas, bör noga tagas i öfvervägande om
ändringen icke har skäl för sig. Genom de vilkor, som gälla,
för att få en utmätning verkstäld i den ordning, jag nu sagt,
eller att utmätningen icke får företagas med mindre gäldenären
erkänner skulden, synes det mig ligga i gäldenärens skön attafgöra,
huruvida eu dylik utmätning får ske eller icke. Vill han
icke medgifva en sådan utmätning, så behöfver han blott saga:
jag erkänner icke skulden. Han behöfver icke ens uppgifva skäl
för sitt bestridande. Denna omständighet bör väl beaktas, ty det
kan ju hända, att skulden är fullt vigtig, och att man icke har
något verkligt skäl att komma från densamma men genom,
invändningen vill för tillfället undvika utmätning och för sådant
ändamål framställa ett jäf, som icke är rigtigt. Genom redaktionen
i uttrycket, att han icke behöfver annat än godkänna,
skulden, förfaller för honom nödvändigheten att komma fram med
en större eller mindre osanning för att slippa från utmätningen.
Han säger endast: jag erkänner icke skulden och är fri från utmätningen.

Vid sådant förhållande kan jag icke se, att gäldenärens rätt
kan på något sätt genom eu sådan bestämmelse tillfogas någon
kränkning, utan denna kommer förr att lända honom till mycken
nytta i den händelse han vill, men icke kan, betala skulden utan
är tvungen låta det gå till utmätning. Han kan nemligen genom
detta förfarande undvika att betala utmätningskostnaderna. För
fordringsegaren medför den ifrågasatta bestämmelsen den fördelen,,
att han, som är både juridiskt och moraliskt berättigad att på
förfallodagen få sin fordran gulden, derigenom inom kortare tid
erhåller betalning än som varit fallet, om han måst verkställa
lagsökning.

Det är mycket möjligt, att mot detta förslag kunna göras
många och vägande inkast. Men hvarken de uttalanden, som
vid föregående riksdag, då frågan äfven var före, gjordes mot
förslaget, eller de anmärkningar deremot, som finnas i lagutskottets
föreliggande betänkande, synas mig vara invändningar af den
betydelse, att de böra föranleda till förslagets förkastande.

Jag skall tillåta mig att i korthet bemöta lagutskottets skål.

Lagutskottet säger: —• — — — •—-------- ----

»I första rummet möter den betänklighet, att det i de fall, då.
sådant förfarande påkallades, skulle tillkomma utmätningsmannen
att pröfva, huru vida den af sökanden företedda förbindelsen upp -

Onsdagen den 19 Februari.

15 N:o 7.

fyller de vilkor, som enligt förslaget skulle göra densamma utmätningsbar.
»

Utskottet hyser sålunda betänkligheter att anförtro åt vederbörande
exekutorer pröfningen, huru vida de handlingar, som företes,
äro af den beskaffenhet, att utmätning på grund af dem får ske.
Men om vi erinra oss de kompetensvilkor, som erfordras för att
erhålla kronofogde- och stadsfogdetjeuster, finna vi, att man icke
har något skäl och knappt rätt att betvifla, det dessa personer
icke skulle ega både insigt och erfarenhet samt förmåga att bedöma
rigtigheten af de handlingar, som kunna läggas till grund för
dylik utmätning. Särskilt om de kort men tydligt komme att
i lagen beskrifvas, blefve en sådan pröfning lätt och enkel. De
skulle få att bedöma en accepterad räkning eller ett skuldebref
med viss betalningssumma, deri förskrifning skett utan några
vilkor, ty hade utfästelsen skett under vilkor, att det eller det
skulle uppfyllas, då vore förskrifningen icke längre enkel. Skulle
någon gång tvekan uppstå, om utmätning på grund af en handling
borde följa eller icke, så inträffade endast det, att utmätningsmannen,
om han vore klok och försigtig, förklarade: jag kan icke
verkställa utmätning på sådan handling. Följden af dylikt beslut
blefve den, att. fordringsegaren gjort eu resa förgäfves till utmätningsmannen.
Denna följd är emellertid icke af beskaffenhet att
utgöra något skäl för att förkasta en lag, som i öfvervägande
antal fall vore nyttig för allmänheten. Vidare säger utskottet,
att det kan inträffa, att gäldenären vid utmätningstillfället håller
sig undan och sålunda omintetgör hela förfarandet. Ja, det är
sant, sådant kan hända, men liknande inträffar under lifvets alla
förhållanden. Vill gäldenären tredskas, är det illa för fordringsegaren,
men följden blir densamma, om gäldenären kommer och
säger: jag erkänner icke skulden. Fordringsegaren kan möjligen
få verkliga kostnader, om än icke stora. Man bör dock noga märka,
att förslaget icke innehåller ett ovilkorligt stadgande utan endast
en rätt för fordringsegaren att använda deri nämnda utväg. Det
står honom öppet att hds Konungens befallningshafvande få utslag
å sin fordran, om han inser att gäldenären skall krångla på ett
eller annat sätt och derigenom göra nu föreslagna åtgärd utan
verkan.

Vidare bär utskottet mot förslaget invändt följande: »Erfarenheten
har ådagalagt, att den tidsutdrägt, som onekligen förorsakas
genom det ordinarie utmätningsförfarandet, ofta är till
fördel för både fordringsegare och gäldenär. Sedan lagsökningen
delgifvits gäldenären, sporras nemligen denne genom den då tydliga
och hotande faran för det störande ingrepp i hans ekonomiska
förhållanden, som utmätningen innebär, till lifligare ansträngningar
att anskaffa medel till en frivillig uppgörelse, under
det han kanske förut, i förhoppning att fordringsegaren icke
skall vilja göra sin rätt gällande på sådant sätt, endast låtit

Angående ändringar
i §§
55 och 56 utsökningslagen.

(Forts.)

N:0 7. 16

Onsdagen den 19 Februari.

Angående än- tiden gå utan att vidtaga någon allvarlig åtgärd för förbindel55*0^56
ut sens ^''görande. Den möjlighet, som sålunda för gäldenären
sökningslagen förefinnes att undvika utmätning, skulle genom det nu föreslagna
(Forts) förfarandet omintetgöras, då utmätningsmannen skulle utan vidare
förberedelse infinna sig hos gäldenären och verkställa utmätning,
hvilken jemväl skulle afse den, på sätt ofvan blifvit antydt,
stundom icke obetydliga kostnaden för utmätningsförrättningen.»

För så vidt jag kan rätt uppfatta detta yttrande, så visar
det den tanke, att man icke skulle genom lagstiftning eller förändring
i lag förtaga gäldenären den förmån af tidsutdrägt, som
han till följd af nuvarande enligt min mening bristfälliga lagstiftning
får åtnjuta.

Då eu person åtagit sig att betala ett belopp på en viss
dag, så har han skyldighet att fullgöra detta, och fordringsegaren
har äfven eu lika klar rätt att på den dagen återfå summan.
Kunde lagstiftningen blifva fullkomlig, då skulle den verka så,
att fordringsegaren finge igen sin fordran på dagen, äfven om
gäldenären tredskades, men detta låter sig icke göra, och man
kan icke hjelpa att, om gäldenären tredskas eller brister i fullgörande
af sina förbindelser, fordringsegaren får vänta. Men icke
synes mig detta utgöra skäl alt förkasta en lagförändring, på det
att gäldenären må bibehållas vid denna förmån af en längre tidsutdrägt,
om ens en dylik tidsutdrägt i sjelfva verket kan vara
till någon nytta. Det är ju en erkänd regel, att ordentlighet är
det första vilkoret för välstånd, men under nuvarande förhållanden
förledes man att icke vara fullt ordentlig. För mig synes
det nyttigast för samhället i sin helhet, om man stiftar sådana
lagar, som uppmuntra till ordentlighet i stället för tvärt om, och
att det låter sig göra visas bäst deraf, att personer, som syssla
med vexlar, om hvilka man vet, att de vid ringaste dröjsmål
medföra en temligen snabb exekution, i de flesta fall äro mycket
punktliga i detta afseende. Det må för öfrigt vara härmed huru
som helst, så fins det dock intet skäl för en lagstiftning, som
fäster afseende vid den förmån, som genofn tidsutdrägt kan beredas
en försumlig gäldenär.

Utskottet invänder slutligen: »Härtill kommer, att den föreslagna
lagändringen skulle öppna ett vidsträckt fält för svikliga
tillställningar till förfång för tredje man, i det att genom öfverenskommelse
mellan gäldenären och en utmätningssökande förmånsrätt
på grund af utmätning lätt skulle kunna obehörigen
beredas för en fordran, som till och med kunde vara helt och
hållet fingerad.»

Det förutsättes två fall, det ena att en gäldenär vill gynna
eu fordringsegare med utmätning på en annans bekostnad eller
det andra att en gäldenär för att förekomma en fordringsegares
rätt att söka utmätning skulle rent af dikta ett skuldebref åt en
god vän och säga: »här är skuldebref vet; gå till kronofogden

Onsdagen den 19 Februari.

17 N:o 7.

och sök utmätning». Hvad det första fallet beträffar eller att
gäldenären skulle vilja gynna en fordringsegare, så lär det icke
betyda någonting alls, om denna lagändring vidtages eller icke,
ty vill gäldenären något dylikt, så är det den lättaste sak i verlden
för dem att komma öfverens om, att fordringsegaren skall
låta lagsöka honom hos Konungens befallningshafvande, som då
meddelar utslag, utan att någon menniska vet om det. Och för
ifrigt, om gäldenären vill vara bedräglig, så fins det så många
sätt att gå till väga på, att detta inkast icke torde hafva så stor
betydelse. Dessutom kan ju eu fordringsegare begagna den i
lagen tillåtna rätten att inom en månad efter utmätningen söka
gäldenären i konkurs. Om denna lagändring pröfvas nyttig och
nödig, så lär det icke vara någon svårighet att åstadkomma en
redigering af paragrafen, som kan befinnas tillfredsställande, och
som jag för min del anser den både nyttig och nödig, så hemställer
jag, att ärendet måtte återremitteras till lagutskottet, på
det att utskottet måtte taga i ompröfning, huruvida icke något
kan göras i denna sak.

Herr Petersson i Runtorp: Denna lilla fråga synes mycket
obetydlig, men jag fruktar för, att den kan komma att medföra
större fara, än man vid första påseende kan tro. Både
motionären och den siste talaren sade att det skulle gå så lätt
för sig, och det tror jag nog också i vissa hänseenden. Men då
den siste talaren nämnde, att utmätningsmannen skulle kunna
bedöma, om fordran är enkel och rättvis, så tror jag, att detta
torde blifva svårare. Han har blott att hålla sig till ordalydelsen
af skuldebrefvet, men huruvida icke tredje mans rätt då kommer i
fråga, det tyckas de glömma. De synas tro, att det icke kan finnas
mer än en fordringsegare och att, om gäldenären och fordringsegaren
komma öfverens att en sådan handling skall gälla, så
har man icke något att säga. Men vi veta alla, att under nuvarande
förhållanden så icke är fallet. Det kan finnas sådana
gäldenärer, som vilja gynna vissa fordringsegare, och då blir
detta det bästa sätt för dem att gå till väga på. För min del
tycker jag vi hafva en tillräckligt sorglig erfarenhet af att det
fins dåliga personer, som söka undandraga fordringsegarne sina
tillgångar, och få de nu eu sådan lag till hjelp, så tviflar jag på,
att man skall lyckas få ut sin rätt af många. De behöfva ju
icke mer än träffa aftal med utmätningsmannen att mötas i
skumrasket och verkställa utmätning, som sedan vinner laga
kraft, utan att någon vet af det; och när så de andra fordringsegarne
komma, så är utmätningen oåterkallelig. Akten eder för
detta förslag! Jag yrkar afslag derå och att det aldrig mera
måtte komma tillbaka, ty mycken fara kan ligga derunder.

Herr Persson i Stallerhult: Oaktadt de föregående talarne
sökt vederlägga lagutskottets utlåtande, vill jag dock våga förandra
Kammarens Prof. 1890. N:o 7. 2

Angående ändringar
i §§
55 och 56 utsökninqslaqen.

(Forts.)

U:o 7. 18 Onsdagen den 19 Februari.

Angående_ än- söket att yrka bifall till detsamma, samt äfven yttra några ord
äring ar i §§ yjf försvar derför.

58 och 56 ut- Tankegången i motionärens förslag är väl att söka nedbringa
S° (TortsT”'' kostnaden i lagsökningsmål, men jag för min del tror icke, att
1 ''} detta skulle lyckas i många fall, om hans förslag blefve lag. I

de flesta fall sköter väl borgenären sjelf om sjelf va lagsökningen
på egen hand. Han skaffar sig hos konungens befallningshafvande
en resolution på sin fordran och öfverlemnar sedan denna
resolution till närmast i orten boende stämningsman för att delgifvas
gäldenären, hvilken sedan har åtta å fjorton dagars tid
att förklara sig öfver ansökningen. Den redbare gäldenären erkänner
nog sin skuld och gör inga invändningar, men han söker
under tiden att betala sin skuld för att undvika vidare kostnader.
Jag tänker nu särskildt på den gäldenär, som både kan och vill
betala, men icke kan göra det just vid det tillfälle, då delgifningen
sker. Derest motionärens förslag skulle blifva lag, så komme
utmätningsmannen att jemte ett vittne infinna sig hos gäldenären,
och om denne då icke genast kunde betala sin skuld, verkstäldes
utmätning omedelbart, och kort derefter blefve den utmätta egendomen
försåld. Mig förefaller kostnaden härför blifva mångdubbelt
större än den nuvarande, då gäldenären på vanligt sätt
delgifves resolutionen och sedan betalar sin skuld.

Endast detta har jag velat andraga såsom tillägg till lagutskottets
utlåtande; och jag tager mig derför friheten yrka bifall
till utskottets hemställan.

I detta yttrande instämde herrar Smedberg och Redelius.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt herr
talmannen till proposition upptagit de olika yrkandena, blef utskottets
hemställan af kammaren bifallen.

PunJcten 3,

Bifölls.

§ 6.

Föredrogs och bifölls statsutskottets utlåtande n:o 17 i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition angående befrielse från utgifvande
till kronan af vissa s. k. skilnadsarrenden.

* § 7.

I ordningen förekom härnäst statsutskottets utlåtande n:o
18, i anledning af väckt motion angående beviljande åt arrendatorerne
af statens domäner af anstånd med erläggande af halfva
arrendeaf giften för innevarande år.

Onsdagen den 19 Februari. 19

Utskottet hemstälde i detta utlåtande, att ifrågavarande,
inom Andra Kammaren af herr N. Nilsson i Skärhus väckta
motion, n:o 78, icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Efter föredragning af ärendet begärdes ordet af motionären

Herr Nilsson i Skärhus, som yttrade: Då Kongl. Maj;t
redan tagit i allvarligt öfvervägande de omsiändigheter jag med
min motion afsett, har jag icke något yrkande att göra.

Utskottet hade dock enligt mitt förmenande bort fästa något
afseende dervid, att mitt förslag afsåg anstånd till den 1 november,
under det deremot i Kongl. Majrts förslag tiden är bestämd
till. 1 oktober. Ett uppskof i enlighet med mitt förslag hade
varit en god sak för arrendatorerna,

Men då Kongl. Maj:t redan vidtagit åtgärder i motionens
syfte, vill jag för min del icke göra något yrkande.

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Härefter företogs till behandling statsutskottets utlåtande Om skrifvelse
n:0 19, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. till Kongl.
Maj:t rörande sättet för försäljning af vissa kronans domäner. Maj:trörande

I en inom Andra Kammaren väckt och till statsutskottet säf%L{«nfÖf
remitterad motion (n:o 47), hade herr G. Er Ason i Myckelgård visa af krounder
åberopande af en i samma ämne vid sistlidet års riksdagnansdomäner.
väckt motion och de då af honom anförda skäl, föreslagit, det
Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t uttala önskvärdheten
deraf, att, innan försäljning af kronans domäner skedde,
det måtte undersökas, om icke egendomen kunde fördelas i smärre
brukningsdelar, som i så fall borde säljas hvar för sig.

På anförda skäl hemställer utskottet, att ifrågavarande motion
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts
af herr II. Andersson i Bringåsen.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Erikson i Myckelgård: Jag betraktas möjligen såsom
onödigt envis, då jag äfven i år framlägger denna motion; men,
mine herrar! jag anser den vigtig och derför håller jag i mig.

Jag tackade, statsutskottet förlidet år för instämmandet i motionens
syfte; jag gör det äfven i år, synnerligast som statsutskottet
nu med mera eftertryck godkänt i motiouen uttalade önskningar.
Men detta förargliga »men» har äfven i år kommit med,

»ty», säger utskottet, »utskottet anser någon särskild åtgärd i
förevarande ämne nu icke böra från Riksdagens sida ifrågakomma,
helst som utskottet inhemtat, att Kongl. Maj:t jemväl under

N:o 7. 20

Onsdagen den 19 Februari.

Om skrifvelse senaste året lemnat bifall till vissa kronoegendomars sönderstycktill
Kongl. njng yj^ deras försäljning.» Ja, jag vill visst icke bestrida, att
täÉtltirför- sådant möjligen skett, ehuru jag icke känner till något sådant
säljning af fall från min hemort. Der, liksom i det öfriga Norrland, borde
vissa af kro- dock delning helst ske, ty domänerna hafva der uppe vida större
nansdomäner. arealer på mantalet än i mellersta och södra Sverige. I Jemtland
(Forts.) finnag cirka BO boställen, deraf många med 2, 3, 4 ä 5,000 tunnlands
areal på mantalet. Låt vara, att.eu del af jorden är dålig;
men större delen torde dock ej vara sämre än att den kan fruktbargöras,
om den i mindre lotter kommer i arbetsamma händer.
Herr Hans Andersson har i sin reservation omnämnt ett par
dylika boställen; jag skall här ytterligare nämna ett. Det är
nämligen Wällviken vid Storsjön i Jemtland; det har låugsträckta,
mot sjön sluttande odlingsbara egor, der många familjer skulle
kunna'' hafva sin utkomst, om det blifvit deladt i smärre lotter.
Så har emellertid ej skett.

Mig synes det vara en ganska stor skilnad i sak, om domänstyrelsen
har rättighet att föreslå delning, eller om den har
skyldighet att alltid se till, huruvida sådan delning med fördel
kan ske. För att afhjelpa det nu rådande missförhållandet behöfves
blott den lilla förändringen i gällande förordning, att värderingsnämden
finge sig ålagdt att alltid tillse, om ej delning
kunde verkställas och i så fall afgifva förslag derom.

Det är, såsom jag nyss nämnt, isynnerhet i Norrland, som
flertalet för styckning passande domäner förekomma. Jag medger
derför, att det kan vara ursäktligt, om flertalet af statsutskottets
ledamöter icke känna till, huru det förhåller sig med
domänerna deruppe. Från denna landsdel ■— på sätt och vis
omfattande nära hälften af Sverige — sitta ju i statsutskottet
från denna kammare endast en representant och från den första,
om jag minnes rätt, två, hvilka båda emellertid ej äro boende
deruppe och således icke varit i tillfälle att på närmare håll skärskåda
förhållandena derstädes, som kunna vara ganska olika mot
i andra orter. Vid tanken härpå återkommer jag ofrivilligt till
frågan om billigheten deri, att tillfällen beredas riksdagsman till
kostnadsfria resor å statens jernvägar.

Jag ber alltså att få instämma i hvad min granne, herr
Hans Andersson, i sin reservation anfört. Jag är nemligen förvissad
derom, att man genom ett bifall till motionen, det högre
försäljningspris oafsedt, som statens domäner skulle betinga, äfven
skulle vinna flere andra betydande fördelar. Dels skulle mycken
skog blifva bevarad från förödelse, ty de flesta af de till salu utbjudna
domänerna inköpas för närvarande af sågverksegare; vidare
skulle många dagsverkare, statfolk och familjer i öfrigt
blifva sjelfegande jordbrukare, och slutligen skulle ovilkorligen
exemplet mana andra jordegare, som nu hafva odlingsbara, men
för fäfot liggande stora marker, att äfven i sin mån afsöndra

Onsdagen den 19 Februari.

21 N:o 7.

smärre delar. Derigenom skulle nog många af dem, som nu Om slcrifvelse
emigrera, hållas qvar i fosterlandet; ty säkert är, att Sverige ännu **(? Kon9lhar
jord nog att föda eu dubbelt så stor befolkning som den fmé^förförnuvarande.
säljning af

Jag kan icke underlåta att nämna, att Första Kammaren vissa af Jcronyss
haft denna fråga före och dervid åt min motion skänkt genans domäner.
stor uppmärksamhet, att den blifvit föremål för votering. Och (Forts.)
vid denna votering har utskottets afstyrkande hemställan endast
med 1 rösts majoritet blifvit godkänd.

Jag ber alltså att få yrka afslag å utskottets hemställan och
bifall till min motion, förvissad derom, att kammaren i konseqvens
med fjolårets beslut detta mitt yrkande bifaller.

I detta anförande instämde herrar Sandler g i Haparanda by,

Ström, Bromée, Sundberg i Yexiö, Redelius, Truedsson, Björck och
Larsson i Berga.

Vidare anförde:

Herr vice talmannen L. O. Larsson: Det är verkligen

egendomligt, att den här frågan så ofta återkommer, och att
motionärens förslag med sådan värme försvaras gent emot utskottets,
då dock utskottets förslag innehåller ungefär allt, hvad
motionären vill. Den enda skilnaden mellan utskottets och motionärens
ståndpunkt är nemligen den, att han i år liksom i fjol
ovilkorligen vill hafva till stånd en skrifvelse till Kong! Maj:t
i frågan, under det deremot utskottet anser, att Kongl. Maj:t redan
plägar förfara på det sätt, som man enligt motionärens önskan
i skrifvelse till Kongl. Maj:t bör förorda.

Utskottet upprepar i år, hvad det yttrade i fjol. »Vid ärendets
behandling i statsutskottet sistlidne riksdag», säger det nemligen
i sitt utlåtande, »förklarade sig utskottet instämma i motionärens
åsigt om önskvärdheten deraf, att de mindre bemedlade
samhällsmedlemmarne måste i möjligaste mån beredas ökade tillfällen
till förvärfvande af fast egendom.» Redan i fjol uttalade
utskottet alltså i denna fråga alldeles samma åsigt, som motionären
hyser; men det tilläde derpå, att det inhemtat, det Kongl.

Maj:t vid derom gjord framställning just förfarit på sätt, som
motionären önskat. Och när nu i år utskottet åberopat sitt yttrande
i fjol, tillägger det likaledes, att det än vidare inhemtat,
det Kongl. Maj:t äfven sedan den tiden förfarit på precis enahanda
sätt.

Om motionären eller någon annan i saken intresserad gör
framställning om delning af domäner, som skola försäljas, lider
det således intet tvifvel, att man kommeK att så förfara, då detta
befinnes vara för det allmänna gagneligt.

Deremot lär man väl icke kunna stadga — och det vill ju
icke ens motionären — att vederbörande vid försäljning af krono -

Jf:o 7. 22

Onsdagen den 19 Februari.

Om skrifvelse domäner ovilkorligen skola stycka dem i smärre lotter, utan måMa\-1
rörandeste 3U sa‘cen l>er0 Pa pröfning i hvarje särskild! fall. Men
Sättet för för- denna pröfning förefinnes ju redan och har bevisat sig fullt ändasäljning
af målsenlig och lämplig. Att man sålunda redan plägar förfara på
vissa af kro- detta sätt, har nu uteslutande varit skälet, hvarför utskottet icke
nansdomäner. ansett nödigt att besvära Kongl. Maj:t med en skrifvelse i en
(Forts.) fråga, i hvilken Kongl. Maj:t redan innan motionären väckt sitt
förslag tillämpat det förfaringssätt, motionären önskar.

Vill Riksdagen nödvändigt besluta om eu skrifvelse till
Kongl. Maj:t i frågan —• ehuru frågan derom för denna gång
genom Första Kammarens beslut måste anses förfallen — så fins
det naturligtvis inom utskottet icke någon, som vill sätta sig deremot,
då ju utskottet i sak hyser alldeles samma uppfattning,
som uttalats af motionären. Det är sålunda blott om behöfligheten
af en skrifvelse, som utskottet varit af annan åsigt än
motionären.

Då så är förhållandet, yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Herr Sven Nilsson: Ja, det lär nog icke blifva något

annat resultat vid denna riksdag, än hvad utskottet här föreslagit.
Men jag vill i alla fall fästa kammarens uppmärksamhet derpå,
att sönderdelningen af domäner vid deras försäljning hittills visst
icke så genomgående blifvit tillämpad, som motionären här föreslagit.
Det har icke heller så praktiserats, att vid domänförsäljningar,
afsöndringar verkligen blifvit utförda i alla de fall, der
den kunnat låta sig göra utan olägenhet för egendomen och till
nytta för staten. Afsöndringar vid försäljning af kronodomäner
har endast egt rum under de sista åren, då vederbörande uppskattningsmän
gjort framställning derom, att vissa delar af någon
egendom skulle få afsöndras och särskildt frånskiljas. Men detta
har visst icke varit någon allmän regel i alla delar i landet. Det
skulle derför hafva varit synnerligen önskvärdt, om det, som utskottet
här uttalat i sin motivering, blifvit af Riksdagen godkändt
under form af eu skrifvelse till Kongl. Maj:t, så att vederbörande
kunnat få veta, hvad Riksdagen i detta afseende tänker.

Jag skulle till och med önskat, att man gått än längre än
motionären föreslagit, så att Riksdagen äfven uttalade sig för
önskvärdheten af, att vid utarrendering af kronans domäner tillfälle
kunde beredas till afsöndring af smärre lotter, som bättre
skulle lämpa sig för försäljning såsom sjelf ständiga fastigheter,
än att bibehållas tillsamman med den större egendomen.

Jag bär varit med om uppskattningen af årliga arrendet
för åtskilliga af statens domäner och har dervid funnit, att vid
t. ex. en jernvägsstation en stor del torplägenheter funnos, som,
efter hvad jag skulle tro, mycket mera skulle lämpat sig för försäljning
än bortarrendering i sammanhang med den större egendomen.
Dessa torpare hafva vanligen under äldre bestämmelser

23 N:o 7.

Onsdagen den 19 Februari.

uppfört ganska kostbara byggnader på eu af arrendatoren anvisad Om skrifvelse
tomt. Vid sådana lägenheter, som enligt nu gällande bestämmel- Malt rörande
ser icke kunna försäljas, bestämmes nu eu årlig afgift som skall sättet för förän
arrendatorn erläggas, men för hvilken arrendatorn ansvarar, säljning af
Emellertid skulle staten helt säkert förtjena icke obetydliga sum- vissa af b-omor,
om sådana lägenheter vid ny utarrendering af bostället nansdomaner.
kunde afsöndras och försäljas, isynnerhet som dessa för arrenda- (Forts-)
torn icke äro till någon den ringaste nytta, utan snarare skada.

Många fall förekomma då kronodomäner hafva vid den lagliga
delningen fått flera skiften. Åtskilliga af dessa ligga ofta så
långt aflägset från hvarandra, och äro så obetydliga, att arrendatoren
ej deraf har något synnerligt gagn; om äfven sådana skiften
kunde vid boställets utarrendering, afsöndras och säljas, skulle
det obestridligen blifva till fördel for staten.

Något sådant har emellertid motionären nu icke ifrågasatt,
och man kan sålunda icke nu göra någon framställning derom.

Men om Kongl. Maj:t tar den af motionären föreslagna frågan i
■öfvervägande, så skulle jag önska, att Kongl. Maj:t äfven ville
vidtaga åtgärder i den rigtningen, att vid bortarrendering af
sådana kronoegendomar, som framdeles blifva till utarrende lediga,
från dem måtte kunna afsöndras sådana mindre lotter, hvarom
jag nu meddelat upplysning.

Jag föreställer mig, att Kongl. Maj:t, efter den motivering
som utskottet gifvit i sitt betänkande, skall söka gå så långt som
möjligt i den rigtning, som såväl motionären som jag åsyftar.

Och emedan jag sympatiserar med hans motion, skall jag be att
få yrka bifall till densamma, ehuru jag föreställer mig, att Kongl.

Maj:t i alla fall skall taga frågan under allvarligt begrundande,
om än utskottets förslag bifalles.

Herr Danielson: Vid denna motions behandling i stats utskottet

fick jag det intrycket, att statsutskottet i allmänhet var
mycket välvilligt stämdt mot motionärens förslag; såsom herrarne
se, framträder också detta i motiveringen. Jag tror emellertid,
att det icke behöfves synnerligen mycket för att nå det mål motionen
afser. Det behöfves endast, att Kongl. Maj:t tager ärendet
i öfvervägande och ålägger domänintendenterna att redan vid
uppgörandet af förslag till försäljning taga i betraktande möjligheten
af att kunna dela egendomarne i mindre lotter. Jag tror,
att om Kongl. Maj:t på det sättet tager frågan i skärskådande
och affattar sådana bestämmelser, kan derigenom möjlighet beredas
för dem, som så önska, att få köpa hvad som kan vara
lämpligt att sälja i mindre delar. Derjemte tror jag, att framställningar
om sådana önskningar kunde ske redan vid värderingen,
så att intresserade personer, vare sig arrendator eller sådana,
som önskade köpa mindre lotter, kunde anmäla sig hos värderingsmännen,
på det att dessa redan från början — liksom sedermera

N:o 7. 24

Onsdagen den 19 Februari.

Om skrifvelse domänstyrelsen och slutligen Kongl. Maj:t — loge denna fråga
Ma"-^rörandeun(^er behandling. Blefve saken så afgjord, tror jag, att motiosättet
Vförför- närei1 vunne hvad han åsyftar och hvad säkerligen alla önska.
säljning af Jag vill derför, under yrkande om bifall till utskottets förslag,
vissa af kr o- uttala min förhoppning, att Kongl. Maj:t egnar denna fråga uppnansdomäner.
märksamhet i sådant syfte.

(Forts.)

Herr Lasse Jönsson: Inom utskottet uttalade jag den
åsigten, att eu skrifvelse till Kongl. Maj:t i förevarande ämne
skulle hafva större verkan än ett blott instämmande i motionens
syfte, såsom i motiveringen är uttaladt. Het är ju klart, att det.
är af större värde, om Riksdagen i eu skrifvelse till Kongl. Maj:t
uttryckligen tillkännagifver sin önskan, än om vi endast här uttala
våra sympatier för motionens syfte, då ju motionären och
reservanten visat, att icke alltid det göres, som kunde göras.
Jag har visserligen icke reserverat mig mot utskottets hemställan,
men jag gjorde dock inom utskottet ett formligt yrkande på bifall
till motionen; derigenom skulle ju vida tydligare blifva uttaladt
hvad de fleste här synas vara ense om. Det är nemligen så som
herr Sven Nilsson sade, att, om synemännen finge sig ålagdt att
tillse, huruvida eu delning lämpligen kunde ske, och de sedan
afgåfve förslag derom till domänstyrelsen eller Kongl. Maj:t, kunde
eu sönderstyckning möjligen komma att ega rum. Om de deremot,
utan att tänka på de fördelar, som kunde vinnas för staten
genom egendomens delning i mindre brukningsdelar, helt
hastigt göra ifrån sig saken — i synnerhet som åtskilliga lägenheter,
t. ex. utmarker och dylikt, kunna ligga ganska långt från
sjelfva hufvudgården — då kommer ingen delning till stånd.
Jag anser således, att eu skrifvelse i ämnet borde aflåtas till
Kongl. Maj:t, och yrkar derför bifall till motionärens förslag.

Herr Persson i Mörarp: Herr talmani Mine herrarI Jag
vet icke, huru man går till väga öfver allt i vårt land vid värderingen
af ifrågavarande statsdomäner. Men åtminstone inom det
län, der jag deltagit i den förberedande uppskattningen af dylika
egendomar, har man gått så till väga, att der delar af en
egendom lämpat sig för särskild försäljning, man redan vid uppskattningen
gjort den hemställan, att vid den blifvande försäljningen,
för så vidt en sådan komme till stånd, hvilket såsom bekant
är beroende på Kongl. Maj:ts pröfning i vissa fall, nemligen
i södra delarne af landet, der egendomen lemnar mellan 200 och
400 kronors inkomst, egendomen måtte utbjudas på sätt här är
i motionen föreslaget. Och jag vet, att vederbörande hafva
fäst afseende vid eu sådan hemställan af uppskattningsmännen.

Vid sådant förhållande har jag ansett, att, huru bebjertansvärdt
motionärens förslag än må vara, en särskild skrifvelse i

25 N:o 7.

Onsdagen den 19 Februari.

ämnet till Kongl. Maj:t dock vore öfverflödig. Jag har derför
också biträdt det slut, till hvilket utskottet kommit.

Herr Erik son i Myckelgård: Jag ber endast få säga, att
herr Lasse Jönsson rätt uppfattat saken, då han yttrade, att det
icke är detsamma, om den der uppskattningen kan ske på anmälan
af intresserade, eller om det uttryckligen stadgas, att innan
värderingen sker, en besigtning ovilkorligen skall ega rum
till utrönande af, huruvida den ifrågavarande egendomen kan
delas.

Om skrifvelse
till Kongl.
Maj-.t rörande
sättet för försäljning
af
vissa af kronans
domäner.

(Forts.)

Jag kan derjemte icke annat än begagna tillfället för att
ytterligare påpeka för kammaren, att när Första Kammaren så
när som på en röst bifallit min motion, det naturligtvis komme
att ligga mera kraft i ett bifall från denna kammare till min
motion. Jag yrkar således fortfarande bifall till min motion och
afslag å utskottets hemställan.

Öfverläggningen var härmed slutad. I enlighet med de
yrkanden som derunder förekommit gaf herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan och dels på afslag
å densamma och bifall i stället till den i ämnet väckta motionen;
och fann herr talmannen den senare propositionen vara
med öfvervägande ja besvarad som votering likväl begärdes, blef
nu uppsatt, justerad och anslagen eu så lydande voteringsproposition
:

Den, som vill, att kammaren, med afslag å statsutskottets
hemställan i utlåtandet n:o 19, bifaller den i ämnet väckta motionen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren
ställan.

Röstsedlarne uppräknades
hvadan kammaren beslutat i
innehåll.

bifallit utskottets nämnda hem och

visade 103 ja mot 86 nej;
enlighet med ja-propositionens

§ 9.

Föredrogs statsutskottets utlåtande n:o 20, i anledning af
väckt motion om efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter
bergsmannen Per Gustaf Bergström.

N:o 7. 26

Onsdagen den 19 Februari.

I berörda, inom Andra Kammaren af herr C. Wåhlin
väckta motion n:o 11, hade föreslagits, att Riksdagen måtte för
sin del medgifva, att kronans rätt till danaarf efter bergsmannen
Per Gustaf Bergström vid Gudmundtorpet i Sala stads egor finge
eftergifvas till förmån för hans enka Johanna Christina Andersdotter;
men hemstälde utskottet, att motionen måtte af Riksdagen
lemnas utan afseende.

Ordet begärdes af motionären

Herr Wåhlin, som anförde: Då statsutskottet utan meningsskiljaktighet
hemstält att den motion, hvarom nu är fråga, måtte
lemnas utan afseende, vågar jag ej hoppas på bifall till motionen,
men jag tillåter mig dock erinra att Riksdagen förut bifallit
enskild motionärs framställning om efterskänkande af kronans
rätt till danaarf, äfven om detta icke blifvit genom domstols beslut
kronan tilldömdt.

Så skedde t. ex. vid 1878 års riksdag i fråga om danaarf
efter enkan Sara Lisa Danielsdotter från Stensryd i Jönköpings
län. I sitt utlåtande härom åberopade dåvarande statsutskottet
den praxis, som tillförene vunnit tillämpning vid behandling af
frågor utaf liknande beskaffenhet.

Herr talman! Jag har icke något yrkande att framställa.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ io.

Likaledes bifölls lagutskottets härefter föredragna utlåtande
n:o 10, i anledning af Kong! Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse af 11 och 13 §§ i lagen angående
lösdrifvares behandling den 12 juni 1885.

§ 11.

Om ändrade Skedde föredragning af lagutskottets utlåtande n:o 11 i an bestämmelser

ledning af väckt förslag om ändrade bestämmelser i fråga om
läsen^för °Ta ^ösen ®>r gravationsbevis.

°vcdiombevis~ Med föranledande af en af justitieombudsmannen i hans till
innevarande riksdag afgifna embetsberättelse i ämnet gjord framställning
hemstälde utskottet i föreliggande utlåtande, att Riksdagen
ville i skrifvelse till Konungen anhålla, att i 3 § af förordningen
angående expeditionslösen den 7 december 1883 måtte
införas bestämmelser om lösen för gravationsbevis, omfattande
längre tid än tio år, efter sådan grund, att, beträffande gravationsbevis
för hemman, hemmansdel eller lägenhet på landet, den

Onsdagen den 19 Februari.

27 7f:o 7.

i hvarje särskild! fall i 2:dra afdelningen lit. a) för sådant bevis
bestämda lösen förhöjes med en tiondedel för hvarje år utöfver
tio, hvithet beviset omfattar, äfvensom att i förhållande härtill de
i lista afdelningen lit. a) såsom lösen för gravationsbevis angående
fastighet i stad faststälda särskilda belopp jemväl varda
förhöjda.

Reservation emot denna utskottets hemställan hade anmälts
af herrar A. Lilienberg, Smedberg, H. Andersson i Nöbbelöf och
G. Persson i Stallerhult; och anförde nu:

Herr Smedberg: Som herrarne finna af den vid betän kandet

fogade reservation har jag jemte flere ledamöter från
denna kammare inom utskottet varit af en från pluraliteten inom
detsamma skiljaktig åsigt, bestående deri att, då lagutskottet föreslår,
att den bestämda lösen för gravationsbevis, omfattande längre
tid än tio år, skall förhöjas med eu tiondedel för hvarje år utöfver
tio, hvilket beviset omfattar, så hafva deremot vi reservanter
velat fixera lösen för sådana bevis, omfattande tio år, som
förflutit näst före det beviset utfärdas och derutöfver beträffande
inteckningar för nyttjanderätt, rätt till afkomst eller annan förmån
af fast egendom samt servitutsaftal, tiden från början af år
1876. Skulle lagutskottets förslag blifva lag, så kommer denna
lösen att stiga för hvarje år. Den har redan nu stigit till 2 kronor
25 öre, och den kommer att stiga årligen, så att den efter
10 å 15 år blir nästan odrägligt hög för dem, som nödgas erlägga
densamma. Jag tror, att vederbörande domhafvande skulle
finna sig fullt belåtna med 75 öre för utgifvande af ett bevis
från fastighets- eller inteckningsboken, angående så beskaffade
inteckningar, hvilka, sedan de blifvit i nämnda bok införda, ej
behöfva förnyas Äro dylika inteckningar icke införda i denna
bok, förloras inteckningsrätten — och domaren, behöfver således,
icke granska äldre inteckningsprotokoll, utan allenast egendomens
upplägg i fastighets- eller inteckningsboken. Skulle han emellertid
befara, att någon misskrifning der egt rum i afseende på
hemmantal, nummer och så vidare, så är det ganska lätt att slå
upp den § i inteckningsprotokollet, der nyttjanderättsinteckningen
är införd, för att vinna erforderlig kontroll. Han kan således i
regel med trygghet utfärda ett dylikt bevis enligt upplägget i
inteckningsboken.

Af nu anförda skäl skulle jag derför velat yrka bifall till
vår reservation; men då jag hör, att Första Kammaren återremitterat
betänkandet, så inskränker jag mig till att för närvarande
yrka återremiss till lagutskottet.

Herr Redelius: Jag ber att få nämna, att hufvudanledningen,
hvarföre utskottets betänkande blifvit sådant detsamma nu

Om ändrade
bestämmelser
i fråga om
lösen för gravationsbevis.

(Forts.)

N:o 7.

28

Onsdagen den 19 Februari.

Om ändrade föreligger, har varit den, att inteckningsboken icke har vitsord,
bestämmelser ocp ypf sådant förhållande domaren icke kan försvara sig
lösmför °gra- med, att han utfärdat ett gravationsbevis på grund af anteckvationsbevis.
ningarna å denna bok, utan är nödsakad att härom följa inteek(Forts.
) ningsprotokollen vid äfventyr att få ansvara för den förlast, som
kan uppstå genom ett felaktigt gravationsbevis.

För öfrigt vill jag beträffande frågan om sjelfva lösen instämma
med herr Smedberg deri, att, om man finge nöja sig
med endast en afskrift från inteckningsboken, den föreslagna lösen
vore tillräcklig, men förhållandet blir något annat, om domaren
vid utfärdandet af ett gravationsbevis måste granska och genomgå
inteckningsprotokollen.

Dessutom torde kammaren finna hvilka svårigheter som uppkommit
i följd af lagens förändrade bestämmelser om intecknings
förnyelse, hvilka bestämmelser jemväl torde tarfva någon
omredigering.

Herr A. Waldenström: Det kan icke annat än vara tillfredsställande
för mig, som för 2 år sedan i en motion fäste Riksdagens
uppmärksamhet på de oegentliglieter, hvartill expeditionstaxan
angående lösen för gravationsbevis gåfve anledning, att
denna fråga nu genom justitieombudsmannen gjorts till föremål
för förnyad pröfning af Riksdagen; men lika litet som den förste
talaren kan jag finna mig tillfredsstäld med det slut, hvartill utskottet
i denna fråga kommit. Om utskottets förslag antages,
så blir deraf eu följd att lösen för gravationsbevis kommer att
stiga år från år, att den lösen, som nu utgår för gravationsbevis,
omfattande tio år, kommer att om fem år blifva jemnt fördubblad
samt att någon begränsning af lösen icke inträder förr än lägsta
lösen uppgått till tio kronor. Lägges nu härtill stämpelafgiften,
som för närvarande utgår med samma belopp som lösen, så
hemställer jag huruvida det kan vara skäligt att pålägga fastighetsegarne,
särskild! de små, hvilkas fastigheter ofta ega ett mycket
ringa värde så höga afgifter för gravationsbevis. För min
del kan jag icke finna annat än att detta skulle vara i högsta
grad obilligt. Jag nämnde nyss, att enligt utskottets förslag lösen
för gravationsbevis komme att ökas år från år och således
blifva olika hvarje år, och af justitieombudsmannens embetsberättelse
hafva herrarne sett, att praxis på många ställen gå i
samma rigtning vid beräkningen af lösen för gravationsbevis som
omfatta en tid af mer än tio år. Jag vågar visserligen för min
del påstå, att denna praxis är fullt förenlig med de nu befintliga
ofullständiga bestämmelserna i expeditionstaxan, men denna
praxis måste jag dock anse i högsta grad oegentlig och innebära
ett missförhållande, som bör så fort ske kan rättas, och icke såsom
utskottet i frågasätter, påbjudas att gälla till framtida efterrättelse.
Det enda skäl, utskottet anfört för sin hemställan är

Onsdagen den 19 Februari.

29 N:o 7.

att enligt utskottets förmenande domaren skulle vara nödsakad Om ändrade
för att kunna utfärda ett i fråga om nyttjande rättsinteckningar, bestämmelser
fullständigt och tillförlitligt gravationsbevis genomgå intecknings- löJn Jör gra_
protokollen icke blott för de tio sistförflutna åren utan äfven för vationsbevis.
tiden derförut intill den 1 januari 1876, och då således, menar (Forts.)
utskottet, domarens besvär för hvarje år ökas med att blad för
blad genomgå eu hel årgång af inteckningsprotokollet, så kan en
ersättning för detta besvär af 15 öre icke vara för hög. Ja, om
det vore så, som utskottet sagt, så skulle äfven jag anse den
nämnda ersättningen vara väl behöflig, men efter mitt omdöme
är lagutskottets uppfattning helt och hållet stridande mot inteckningslagen.
Förslaget till denna lag utarbetades af lagbyrån,
som hemstälde, att inteckning för nyttjanderätt, som beviljades
sedan nämnda förordning trädt i kraft; skulle gälla utan förnyelse,
och att äldre nyttjanderättsinteckning, skulle, vid påföljd
att inteckningen eljest förfölle, en gång förnyas inom den tid
och i den ordning, som vore stadgad angående inteckning för
fordran, men sedan vara gällande utan vidare förnyelse.

Om detta förslag blifvit lag, så hade lagutskottet haft rätt
i sitt antagande att domaren vid utfärdandet af gravationsbevis
måste granska inteckningsprotokollen till den 1 januari 1876.

Men vid lagförslagets granskning inom högsta domstolen anmärktes
just detta af åtskilliga justitieråd såsom en så stor olägenhet,
att de hufvudsakligen på grund deraf afstyrkte förslagets
antagande i denna del.

Denna anmärkning föranledde dåvarande justitiestatsministern
att vidtaga den ändring i lagbyråns förslag, att vid bestämmelsen
att inteckning för nyttjanderätt skulle gälla utan förnyelse,
fästades det utryckliga vilkor att inteckningen blifvit i
inteckningsboken införd, hvilket enligt såväl ordalydelsen som
justitiestatsministerns yttrande till statsrådsprotokollet vid lagförslagets
föredragning inför Kongl. Maj:t icke rimligen kan på annat
sätt förstås än att en inteckning för nyttjanderätt, som förnyas
utan att blifva i inteckningsboken införd, skall intill dess
sådant skett i vanlig ordning åter förnyas. En inteckning för
nyttjanderätt måste således för att kunna anses gällande återfinnas
antingen i protokollen för de sista tio åren, eller också i
inteckningsboken, hvaraf följer att domaren för att utfärda ett
äfven i afseende å nyttjanderättsinteckningarne fullständigt gravationsbevis
icke behöfva granska protokollen för mera än tio år.

Då, på grund af hvad jag nu anfört jag anser lagutskottet
uppfattning af inteckningslagen strida icke blott mot lagens ordalydelse,
utan äfven mot dess anda och mening, och utskottets
hemställan snart nog skulle leda derhän, att af giften för grava-,
tionsbevis blekve oskäligt betungande, så yrkar jag af slag å samma
hemställan. Hvad åter angår det sätt att lösa denna fråga, som
justitieombudsmannen framstält, så anser jag detsamma vara

N:o 7. 30

Onsdagen den 19 Februari.

Om ändrade ganska antagligt; men då Första Kammaren återremitterat bei
fråga om tänkandet> så skall icke framställa något yrkande, om bifall till
lösen för gra- nämnda framställning utan förenar mig med herr Smedberg i
vationsbevis. hans yrkande om återremiss.

(Forts.)

Herr Redelius: Jag skall be att få fråga den näst före gående

talaren, huru han skulle döma i följande fall. En inteckning
är sökt och beviljad, men domaren har underlåtit att härom
göra anteckning i inteckningsboken. Om han sedermera utfärdar
ett gravationsbevis med förbiseende af nämnda inteckning
och förlust till följd deraf uppstår, så frågas: hvem skall ersätta
förlusten? Månne icke domaren? Ty inteckningsboken har icse
vitsord.

Herr A. Waldenström: Jag måste i mitt förra anförande
hafva uttryckt mig otydligt, ty jag anser mig redan hafva svarat
på den fråga, som herr Redelius framstält. Den ändring, som
justitiestatsministern gjorde i lagbyråns förslag, i det han till bestämmelsen,
att inteckning utan förnyelse skall vara giltig, tilläde:
»så vida den blifvit behörigen införd i inteckningsboken», kan
icke på annat sätt förstås än att inteckningen måste fortfarande
förnyas till dess införingen skett; och uppenbart är, om detta
försummas att domaren får för denna liksom för annan försummelse
i embetet icke blott stånda kriminelt ansvar, utan äfven
godtgöra den skada, som genom försummelsen kan uppstå.

Herr Wendt: Det är med anledning af herr Walden ströms

yttrande, att fastighetsboken skall hafva vitsord framför
inteckningsprotokollen, som jag skall be att få säga några ord.

Inom utskottet har blifvit upplyst, att det vid ett tillfälle
händt, att en äldre nyttjanderättsinteckning inlemnades till domstol
för förnyelse. Detta antecknades i rättens protokoll och
handlingen försågs med bevis, att förnyelse egt rum. Men genom
någon ödets nyck kom icke denna förnyelse in i inteckningsboken.
Det frågas då: är den inteckningen förnyad eller icke?
Efter den meningen, att fastighetsboken skall hafva absolut vitsord,
är den det icke, men handlingen och protokollen visa annat.

Ehuru jag varit med om utskottets förslag, vill jag nu icke
påyrka bifall till det samma, då det redan af Första Kammaren
återremitterats till utskottet. Jag har för min del ingenting emot
en återremiss.

Herr A. Waldenström: Endast några få ord med anledning
af herr Wendts yttrande. Detta yttrande må gälla hvad
det kan som en kritik af den nuvarande lagen, jag lemnar derhän,
om denna kritik är befogad, men om lagen är bristfällig,
så kan jag icke finna, att man derför får tolka den i strid ej

Onsdagen den 19 Februari.

31

N:o 7.

blott mot ordalydelsen, utan äfven mot andan och meningen, Om ändrade
hvilket man otvifvelaktigt gör, om man drifver den åsigt, som af bestämmelser
herr Wendt blifvit uttalad, nemligen att en inteckning för nytt- ilsmför °grajanderätt
skall gälla utan förnyelse, äfven om den icke blifvit vationsbevis.
införd i inteckningsboken, ehuru lagen uttryckligen stadgar det (Forts.)
vilkor för dess giltighet, att den blifvit i denna bok införd. Dessutom
skall jag be att få erinra, att inteckningslagen föreskrifver
att å hvarje protokollsutdrag, som i inteckningsärende af rätten
utfärdas, skall tecknas afskrift af hvad i ärendet förekommer uti
inteckningsboken. Innehafvaren af inteckningen kan således sjelf
förvissa sig om, huruvida införingen blifvit behörigen verkstäld
och derefter bedöma, om inteckningen bör vidare förnyas eller icke.

Herr Wendt: Jag ber endast att få tillägga, att just det

vilkor, som herr Waldenström omnämnt, nemligen att afskrift ur
inteckningsboken skall finnas i protokollsutdraget, var i det fall,
jag tagit mig friheten relatera, uppfyldt, ehuru någon anteckning
i sjelfva boken ej förekom.

Herr C. Persson i Stallerhult: Reservanterna — till hvilka
jag hörer •— har ej kunnat biträda vare sig justitieombudsmannens
eller lagutskottets förslag. Deraf att justitieombudsmannens
förslag innehåller, att ett gravationsbevis för 10 år och deröfver
skall lösas med 2 kronor 25 öre, kan man finna, att äfven ett
sådant bevis för 10 år, som nu kostar 1 krona 50 öre, skulle erhålla
förhöjd lösen, och derom har jag ej kunnat vara med. Justitieombudsmannens
resonement går ut på, att numera ingen
kan vara belåten med gravationsbevis för endast 10 år, men detta
antagande är origtigt. Ty den, som har gravationsbevis utfärdat
för 10 år från och med år 1876, men önskar ett nytt, lärer väl
icke behöfva lösa ett gravationsbevis omfattande tiden ända tillbaka
till 1876, utan blott till den tid, då det föregående är utfärdadt.
Skulle nu justitieombudsmannens förslag antagas, så
finge man erlägga 75 öre mer för ett gravationsbevis för 10 år.

Hvad beträffar lagutskottets förslag, så skulle enligt detsamma
lösen för gravationsbevis för hvarje år ökas med Vio af
det nuvarande beloppet för gravationsbevis för 10 år, och då
denna ökning är obegränsad, så skulle man till exempel om 35
år för ett bevis, som nu kostar 1 krona 50 öre, få betala 7 kronor
50 öre, under det den store godsegaren, hvars jord stundom
är af mycket olika natur, får lösa sitt med endast 10 kronor. En
sådan olikhet i beskattning kan jag för min del ej vara med om,
och jag ber derför att få, med anslutning till herr Waldenströms
anförande, yrka återremiss.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr
talmannen proposition först på bifall till utskottets hemställan

N:o 7.

32

Onsdagen den 19 Februari, f. m.

Om ändring
i gällande
prestvalstörordning.

och derefter på återremiss; och beslöt kammaren återförvisa detta
ärende till utskottet.

§ 12.

Slutligen förekom till behandling lagutskottets utlåtande n:o
12, i anledning af väckt motion om ändring i lagen angående
tillsättning af presterliga tjenster den 26 oktober 1883.

Motionären, ledamoten af Andra Kammaren herr A. Sundström,
hade föreslagit, »att Riksdagen måtte i skrifvelse till
Kongl. Maj.-t anhålla om vidtagande af sådan förändring af lagen
angående tillsättning af presterliga tjenster den 26 oktober 1883,
att konsistoriella pastorat, hvad angår rättigheten att kalla fjerde
profpredikant, i allo varda likstälda med de regala pastoraten, eller
att 27 § 3 mom. i nämnda lag måtte erhålla följande förändrade
lydelse:

»Har vid sådan omröstning mer än hälften af de i omröstningen
deltagande förenat sig att till fjerde profpredikant begära
samma prestman, uppskjutes förrättningen, till dess domkapitlet
vidare förordnat. I annat fall vare frågan om fjerde profpredikant
förfallen.»

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte vinna
Riksdagens bifall, men hade emot denna utskottets hemställan
reservation anmälts af herrar A. Lilienberg, H. Claeson, J. Pehrsson,
J. Kerfstedt, J. Smedberg och A. Göransson, hvilka ansett,
att utskottet bort tillstyrka bifall till motionärens framställning.

Efter föredragning af ärendet anförde:

Herr G. Berg: Den nya lagen angående tillsättande af

presterliga tjenster helsades i allmänhet med mycken glädje uti
vårt land, och anledningen härtill var måhända i icke så ringa
mån just den omständigheten, att genom denna lag bereddes en
möjlighet för de konsistoriella pastoraten att tillkalla fjerde profpredikant.
Man hade så länge som minnet gick tillbaka insett olägenheten
och obilligheten uti det gamla stadgandet, som för de
konsistoriella pastoraten uteslöt all utsigt och all möjlighet att få
välja mellan andra än de personer, som konsistoriet uppsatt på
sitt förslag, ganska ofta kanske endast med hänsyn till ancienniteten
bland de sökande. Men då denna förändring tillkom, så
skedde det på grund af en kompromiss, som kanske icke i främsta
rummet tog hänsyn till sakens egen innebörd, utan sökte jemka
mellan de olika åskådningssätten. A ena sidan stod det gamla
åskädningssättet, som ville bibehålla det gamla förhållandet angående
tillsättande af dessa konsistoriella pastorer, och å andra
sidan framträdde församlingens'' kraf på inflytande vid valen af
sina pastorer. Och resultatet af förändringen blef derför också
mindre tillfredsställande. Resultatet blef nemligen det, som mo -

Onsdagen den 19 Februari.

33 N:o 7.

tionären mycket rigtigt anmärkt: tillåtelsen att kalla fjerde prof- Om ändring
predikant blef mera illusorisk än verklig. För att beslut om till- * gällande
kallande af fjerde profpredikant skulle anses fattadt, skulle det förordning.
nemligen bero på pluralitet af de valberättigade inom församlin- (Forts)
gen, under det att i de regala pastoraten beslutet är beroende
endast på pluralitet af de vid valet tillstädeskomne. Utskottet
söker förklara dessa bestämmelser dermed, att beslutet uti nu
förevarande fall bör vara ett uttryck af mer allmän öfvertygelse
inom pastoratet. Men jag tager mig friheten fråga, om icke,
derest församlingen med mer än hälften af de afgifna rösterna, ja
kanske med alla afgifna röster, besluter att kalla fjerde profpredikant,
detta beslut verkligen bör anses vara ett uttryck för en mera
allmän önskan inom pastoratet. Hvem är det man eljest tar hänsyn
till, då man fordrar denna större majoritet? Jo, det är icke
till dem, som infunnit sig på frågodagen, utan till dem, som uteblifvit
derifrån, som sålunda visat sitt bristande intresse för saken.

Till de likgiltiga och indifferenta, till dem, som kanske öfva
gudstjenst under helt andra former än statskyrkan, eller möjligen
sakna all känsla för det religiösa lifvet; med ett ord till alla, som
uteblifvit på frågodagen. Jag tror och är fullkomligt öfvertygad
att, om man här inskränker fordringarne till mer än hälften af
de afgifna rösterna, så har man förvissat sig derom, att beslutet
verkligen utgör ett uttryck för den allmänna öfvertygelsen inom
pastoratet. Man bör äfven komma ihåg, att man på frågodagen
icke får uppträda genom fullmagt, utan måste personligen vara
tillstädes; och detta är eu omständighet, som gör det ännu svårare
att åstadkomma den stora majoriteten af »Vs» af församlingens
hela röstetal.

Herr talman! På dessa grunder tager jag mig friheten
yrka bifall till motionärens förslag.

Herr Svensson i Karlskrona instämde häruti.

Herr Sundström yttrade: Då jag i min motion begärde
så liten och billig förändring i lagen om tillsättning af presterliga
tjenster af den 26 oktober 1883, nemligen endast en sådan förändring,
att vid frågodag för kallande af fjerde profpredikant i
konsistoriella pastorat pluralitet vore möjlig att ernå, förestälde
jag mig, att denna lilla förändring skulle af utskottet bifallas,
men då så ej skett är det mig likväl en tillfredsställelse, att 6
reservanter ansett min motion hafva bort tillstyrkas.

Jag kan ej finna, att någon olägenhet för kyrkan skulle
uppstå om mitt förslag bifölles, utan skulle derigenom stor ovilja
förekommas.

Det är mycket obehagligt för en församling då de prester,
som uppföras å förslag, icke tillfredsställa församlingen, utan
nästan alla röstberättigade önska kalla fjerde profpredikant. Men

Andra Kammarens Prof. 1890. N:o 7. 3

N:o 7.

Om ändring

i gällande

prestvals förordning.

(Forts.)

34 Onsdagen den 19 Februari.

lagen är sådan, att i de flesta fall det är rent af omöjligt ernå
pluralitet.

Skulle i någon församling en olämplig prest kallas till fjerde
profpredikant, så skedde ingen fara dermed, då Konungen enligt
samma lag, eget- utnämningsrätten, hvadan jag föreställer mig,
att den lämpligaste och skickligaste blefve utnämnd i de fall, då
församlingarne icke förstått sitt sanna bästa.

På grund häraf yrkar jag bifall till motionen, oaktadt Första
Kammaren afslagit densamma, dock med den ringa pluraliteten
af 12 röster.

Herr Smedberg: Jag har, såsom synes af reservationen,
icke biträdt den hemställan, hvarom pluraliteten i lagutskottet
förenat sig, och jag skall inskränka mig till att endast yrka bifall
till reservationen, hufvudsakligen på de skäl, som blifvit anförda
af herr Berg samt af den siste talaren, och hvilka skäl jag icke
behöfver upprepa, man bör erinra sig, att vid frågodagsförrättningen
ingen får rösta på grund af fullmagt utan att alla de,
som vilja kalla fjerde profpredikant, skola personligen afgifva sina
röster. Men det kan medföra många olägenheter, att mer än
halfva antalet af de i röstlängden upptagna röstegare skola personligen
infinna sig, synnerligast i vidsträckta pastorat. Jag kan
icke heller inse, hvarför det i förevarande fall skulle göras skilnad på
konsistoriel^ och regula pastorat; man bör ju söka åstadkomma enhet
och jemlikhet i all lagstiftning och att likhet inför lagen äfven
i detta fall tillerkännas alla medborgare, och jag ber derför att
få yrka bifall till motionen och af slag å lagutskottets »hemställan.

Herr Andersson i Nöbbelöf: Denna frågas bedömande beror
väsentligen på uppfattningen af nyttan eller fördelen för en församling
att hafva rätt att kalla fjerde profpredikant. Det kan
väl under nuvarande förhållanden understundom vara eu fördel
för församlingarne att få kalla fjerde profpredikant, men jag tror
icke, att denna fördel blefve större derigenom, att lagen ändrades
i den rigtning, motionären föreslagit. Visserligen skulle jag kunna
för egen del vara temligen likgiltig härför, men jag vet flere
exempel på, att församlingen fått ångra, att den kallat fjerde
profpredikant. Icke sällan har det inträffat att inom en församling
tjenstgjort en yngre prestman, som gjort sig väl känd inom församlingen
och blifvit kallad till fjerde profpredikant med tillräcklig
majoritet. Nu veta herrarne, att, om ett konsistoriel pastorat
kallar fjerde profpredikant, samma förhållande inträder, som i
regala pastorat, nemligen att konungen utnämner, och det har
då inträffat i fall, som jag nyss nämnde, att församlingen alldeles
icke fått till pastor den, som kallats till fjerde profpredikant, utan
i stället en person, som församlingen på ingå vilkor velat hafva. Det
hade i sådana fall varit fördelaktigare för församligen att välja

Onsdagen den 19 Februari.

35 N:o 7.

inom förslaget den, som församlingen kunnat nöjas med, än att Om ändring
kalla fjerde profpredikant och få en annan, som församlingen 1 ^f™fse
alls ej'' velat ha. Uppfattningen om fördelarne härutinnan kan Ridning.
sålunda vara ganska olika och derpå beror väsentligen också, om fForts;)
motionen skall bifallas eller icke. För närvarande finnes dock
redan en möjlighet att kalla fjerde profpredikant, och jag tror
för min del icke att fördelarne af ett bifall till motionen blefve
så stora, som motionären tänkt sig. Men vill kammaren bifalla
förslaget, så är det icke mig emot. Då emellertid Första Kammaren
redan bifallit utskottets hemställan och afslagit motionen, och förslaget
således för denna gång fallit, anhåller jag, att äfven denna
kammare måtte bifalla utskottets hemställan.

Herr Redelius: Då jag varit med om det slut, hvartill

utskottet kommit, torde jag böra med några ord bemöta de invändningar,
som här framstälts emot samma hemställan. Först
ber jag få rätta ett misstag, hvartill den förste ärade talaren
gjorde sig skyldig, då han påstod att det erfordrades, att två
tredjedelar af alla de röstberättigade i en församling förenade sig
för att kunna kalla fjerde profpredikant. Men det är icke så:

Dertill erfordras blott mer än hälften, t. ex. om jag antager, att i eh
församling finnas 100 röstberättigade, så erfordras endast, att 51
uttala eu önskan i denna riktning. Jag tror äfven att den förste
talaren gjorde sig skyldig till eu missuppfattning, då han sade,
att lagen, sådan den är, tager hänsyn till de likgiltiga, och icke
till de intresserade. Jag tror icke, att lagstiftarne, då denna lag
antogs, tänkte på annat än församlingarne i deras helhet och
derpå, huruvida de röstberättigade voro intresserade nog att söka
få ändring i det förslag, som konsistorium uppsatt. Ty äro de
röstberättigade i församlingen nöjda med det och tänka: vi hafva
här tre på förslag, af hvilka vi kunna vara nöjda med en eller
liera, så behöfva de icke kalla någon fjerde profpredikant. De
behöfva då icke begagna sin kallelserätt. Anledningen till uteblifvande
vid frågodagsförrättningen kan sålunda från de röstberättigades
sida vara den, att de äro nöjda med förslaget, men
alldeles icke någon likgiltighet. Men är förslaget sådant, att de
icke kunna vara nöjda, så hafva de åter rätt att infinna sig vid
frågodagsförrättningen och säga ifrån detta. Jag tror derför, att
lagen lemnar tillräcklig frihet i denna del.

Hvad angår motionen i fråga tror jag det icke vara i församlingarnes
välförstådda intresse, att utsträcka denna rätt att
kalla fjerde profpredikant längre än som redan skett. Det är
icke alldeles utan, att missnöje här och der uppstått öfver kallelserätten
till fjerde profpredikant inom konsistoriella pastorat i dess
nuvarande utsträckning. Det låter nemligen tänka sig, att en
nyordinerad prestman tjenstgör i en församling under ledighetstider
och derunder icke låtit komma sig något fel till last, samt

No 7. 36

Onsdagen den 19 Februari.

Om ändring
i gällande
girestvalsförordninq.

(Forts.)

att han på grund af sin ungdom och de förhoppningar, den ingifver,
kallas till fjerde profpredikant, utan att församlingen tillräckligt
känner hans lämplighet, som kan vara vida underlägsen
eu annans, men för församlingen okänd äldre prestmans.
Har någon deremot tjenstgjort på flera ställen under en femton
år eller så och fortfarande visat sig värdig församlingens förtroende,
så förefinnes mycket större garanti för, att församlingen
skall förblifva nöjd med honom än med eu ung opröfvad man.

Jag skulle dock kunna vara med om den begärda utsträckningen
af kallelserätten mot vilkor, att eu ung extra ordinarie
prestman icke finge kallas af samma församling, inom hvilken han
för tillfället finnes anstäld. Jag vill nämna, att flere personer,
och det äfven icke prester, hos mig anhållit, att jag måtte väcka
motion vid riksdagen i sådant syfte. Men jag har icke gjort det,
emedan ett korrektiv förefinnes på förhand i förslaget af dom
kapitlet, som det åligger att derå uppföra de lämpligaste, kunnigaste
och dugligaste, dem, som mest förtjena förtroende. Och
om domkapitlets förslag icke godkännes af församlingen, så får
den utöfva sin kallelserätt. Och blir det icke bra ändå, så ligger
efteråt ett korrektiv hos regeringen, som sedermera pröfvar, om
skäl förefinnes att frångå hvad församlingen föreslagit. Jag tror,
att erfarenheten har visat, att regeringen i allmänhet utnämnt
den, åt hvilken församlingen gifvit sina röster, åtminstone i de
fall, der någon större enighet inom församlingen förefunnits, och
jag anser icke skäl att frångå hvad som är lag i detta fall, utan
yrkar bifall till utskottets hemställan.

Med herr Redelius instämde herr Metsén.

Herr Peterson i Hamra anförde: På grund så väl af de skäl,
som innefattas i utskottets betänkande, som hvad herrar Hans
Andersson och Redelius anfört, ber jag att få instämma i det
slut, hvartill utskottet kommit. Jag tror, att den rättighet, som
församlingarne nu hafva att kalla fjerde profpredikant, är sådan,
att man bör dröja något längre, innan man ytterligare utsträcker
den. Erfarenheten, åtminstone inom Östergötland, har redan
visat, att många prester tillsättas efter kallelse till fjerde profpredikant.
Och på många ställen har kanske tillfredsställelsen icke
varit så stor med denna rätt som man önskat och hoppats, när
förslaget derom kom till stånd. På grund sålunda af den erfarenhet
jag har och på de skäl, som redan anförts, anhåller jag om
bifall till utskottets hemställan.

Herr Beskow: Herr talman, mine herrar! Den siste ärade
talaren uttalade den önskan, att lagen angående kallelse af fjerde
profpredikant i konsistoriella pastorat skulle få vara sådan den är
ännu eu tid bortåt. Den kommer också att vara sådan den är

Onsdagen den 19 Februari. 37

troligen en lång tid ännu, motionen har nemligen redan fallit i
Första Kammaren. Men för min del anser jag det vara godt, om
Andra Kammaren såsom en opinionsyttring uttalade sig i det syfte,
som motionären föreslagit. Jag fröjdades mycket, då jag vid det
kyrkomötet, der saken afgjordes, fick höra, att kyrkomötet verkligen
var så liberalt, att det medgaf, att konsistoriella församlingar
finge kalla fjerde profpredikant. Men då jag fick se ordalydelsen
i kyrkomötets förslag, så blef min glädje något blandad,
ty der bestämdes, att för att kalla fjerde profpredikant erfordrades,
att mer än hälften af alla röstberättigade derom förenade sig. Jag
blef. då ense med mig sjelf derom, att det icke ofta skulle komma
att inträffa, att fjerde profpredikant i konsistoriella pastorat blelve
kallad. Men någon gång har det emellertid inträffat. Det har
talats om af dem, som yttrat sig emot saken, att det inträffat,
att helt unga prestman, som tjenstgjort i en församling en kort
tid, blifvit kallade till fjerde profpredikant. Jag tror dock häri
icke ligga någon fara, då Kongl. Maj:t har att af de föreslagna
utnämna den lämpligaste. Detta förslag anser jag gå åt rätt
hall. Det fröjdar mig alltid att se sådana förändringar, som afse
att gifva, mera magt^åt församlingarne. Vi böra tänka på våra
friförsamlingar, som alla hafva magt att välja sina predikanter,
och jag tror äfven, att man inom statskyrkan bör tillse, att församlingarne
må få den rätt, som dem tillkommer. På grund
häraf och på förut afvandra talare anförda skäl yrkar jag afslag
å utskottets hemställan och bifall till motionen.

Häruti instämde herr Olsson i Ornakärr.

Vidare yttrade:

Herr Göranson: I likhet med motionären anser äfven jag
det nu gällande stadgandet om rättigheten för konsistoriella
pastorat att kalla fjerde profpredikant vara temligen betydelselöst
i synnerhet i vidsträckta och glest befolkade trakter. Det torde
nemligen knappast vara tänkbart, att i sådana församlingar
mera än. hälften af de i den justerade vallängden uppförda
röstberättigade komma tillsammans på frågodagen. Jag tror för
♦Ifrigt, att det vore gagneligt både för församlingen och den
blifvande kyrkoherden, om församlingens önskan mera beaktades
än nu i allmänhet är fallet, ty det kan väl- icke leda till något
godt förhållande i framtiden, att församlingen påtvingas en prest,
som den icke vill. hafva. Jag kan icke heller se någon våda,
såsom här framhållits af åtskilliga talare, i att antaga motionärens
förslag, då man alltid mot missbruk deraf har ett korrektiv deri,
att^Kougl. Maj:L eger rätt att nämna hvilken af de'' å förslaget
uppförda, som han finner för godt.

Jag tror sålunda, i olikhet med flere föregående talare, att

Njo 7.

Om ändring

i gällande

prestval förordning.

(Forts.

N:o 7. 38

Onsdagen den 19 Februari.

Om ändring det vore i församlingarnes väl förstådda intresse, om den förei
gällande s]agna lagförändringen komme till stånd. Visserligen tiar man
förordning uttalat den farhågan, att det skulle kunna leda dertill, att eu
(Forts) inom församlingen för tillfället tjenstgörande ung prestman blefve
kallad och nämnd med förbigående af äldre, mera meriterade;
men denna invändning anser jag vara temligen betydelselös. Ty
om den, som kallas, är i församlingen eller varit der förut, men
för någon tid sedan flyttat derifrån, kan väl vara af föga betydelse
i detta fall. I alla händelser anser jag det vore till välsignelse
för församlingen, om den finge den rättighet, som motionären
begärt, och derför yrkar jag bifall till hans förslag.

Herr Jonsson i Myre: Herr talman! Jag begärde ordet med
anledning af en talares yttrande, att de konsistoriella pastoraten skulle
genom bifall till motionen kunna på samma vilkor få kalla fjerde
profpredikant som de regula pastoraten, och farhågor framhållits
att en yngre prestman, som tjenstgjort inom pastoratet och gjort
sig väl känd, skulle blifva kallad till fjerde profpredikant, lika som
det skett inom regala pastorat. Ja, meningen med motionen vore
ju att få de regala och konsistoriella pastoraten likstälda i detta
hänseende, och jag anser, att den ena församlingen bör hafva
lika stor rättighet som den andra att välja hvilken prest den
önskar, äfvensom hafva rätt att kalla den inom församlingen
tjenstgörande prest till fjerde profpredikant, om församlingen har
förtroende till honom. Jag tror icke heller det skulle innebära
någon fara, att de konsistoriella pastoraten finge samma frihet i
detta fall som de regala pastoraten. Här är för öfrigt så mycket
taladt i denna sak, att jag icke vill vidare upptaga kammarens
tid i detta ämne. Ehuru det nu icke kan gagna till mycket,
sedan frågan i Första Kammaren fallit med blott några få rösters
öfvervigt, anser jag dock, att denna kammare bör antaga motionärens
förslag, ty det vore enligt mitt förmenande, i alla fall ett
steg framåt.

Jag yrkar sålunda af slag på utskottets hemställan och bifall
till motionen.

Herr Sjögren: Under den öfverläggning, som här för sig

gått, har man temligen vidlyftigt utbredt sig om de fördelar, som
skulle tillskyndas de konsistoriella församlingarne, om dem tillerkändes
rättighet att på samma vilkor som de regala kalla fjerde
profpredikant. För min del tror jag dock tvärt om, att de konsistoriella
församlingarne böra betacka sig för eu sådan utsträckning
af sin rätt. Man bör nemligen komma ihåg att, då konsistoriella
församlingar begagna sig af rättigheten att kalla fjerde
profpredikant, så afsåga de sig på samma gång en ännu större
rätt, den s. k. nominationsrätten eller rättigheten att utnämna
sin kyrkoherde. Lagutskottet har, såsom mig synes, välbetänkt,

Onsdagen den 19 Februari.

39

N:o 7.

påvisat, att ett mindre parti kan passa på och kalla fjerde prof- Qm ändring
predikant, ehuru församlingen i allmänhet är nöjd med det upp- imgällande
rättade förslaget och bestämt sig för att rösta på någondera af pretsvalsde
föreslagne. Församlingen förlorar då, såsom jag nyss nämnde, föroränini/•
sin utnämningsrätt. Jag har sjelf erfarenhet af, att församlingar (Foits-)
begagnat sig af sin rätt att kalla fjerde profpredikant, men att,
då ärendet sedermera kommit till Kong!. Maj:t, icke den sålunda
kallade blifvit utnämnd, utan en annan. Det kan komma att
gå på samma sätt hädanefter, och jag tror derför, att man, genom
antagande af motionärens förslag, i stället för att tillskynda
de konsistoriel^ församlingarne en förmån, skulle vålla dem en
olägenhet. Jag hemställer derför om bifall till lagutskottets förslag.

Iierr Andersson i Nöbbelöf: Man har, såsom herr Gö ransson

redan framhållit, uttalat den farhågan, att förslaget
skulle kunna leda dertill, att en inom församlingen för tillfället
tjensgörande ung prestman blefve kallad till fjerde profpredikant,
samt jemväl erhölle platsen. Denna farhåga kan jag icke dela,
ty i fall så sker och denne får tjensten, får församlingen i allt
fall den, som är af församlingen känd, men då församlingen, såsom
den siste talaren nämnde, genom att kalla en fjerde profpredikant
af säger sig rättigheten att sjelf utnämna sin kyrkoherde,
vill jag icke gerna vara med om motionärens förslag. Om vi
finge bort denna rättighet för Kongl. Maj:t att utnämna pastor,
skulle jag nog vara med derom. Såsom det nu är, kan jag icke
biträda motionärens framställning, utan yrkar fortfarande bifall
till utskottets förslag.

Herr Danielson: Äfven vid senaste kyrkomöte väckte

motionären ett dylikt förslag som det föreliggande; och jag tillät
mig väcka ett annat, som afsåg att, på samma gång det skulle
bereda lättare former vid kallande af fjerde profpredikant, man
skulle få välja i vanlig ordning och pastoratet således icke derigenom
blifva regalt i stället för konsistorielt. Jag tror också att
man bör betänka sig, innan man antager motionärens förslag.

Om t. ex. i en församling med 100 röstberättigade 51 begära eu
fjerde profpredikant, så beröfvas de återstående 49 sin valrätt.

Men det kan hända, att dessa 49 representera ett 4 gånger så
stort röstantal som de 51, och ändå få de icke välja sin pastor,
ty pastoratet förvandlas genom de 51 :s kallelse af fjerde profpredikant
för det tillfället från konsistorielt till regalt. Skulle, såsom
motionären föreslagit, endast hälften af de i omröstningen deltagande
få kalla fjerde profpredikant, så beröivar man lätt de flesta
pastorat deras valrätt. Jag är visserligen med om motionärens
förslag, men endast i sammanhang med upphäfvande af
den nu gällande bestämmelsen, att de konsistoriella pastoraten
genom kallandet af fjerde profpredikant blifva regala. Det var

N:o 7.

Om ändring

i gällande

prestval förordning.

(Forts.)

40 Onsdagen den 19 Februari.

länge förhoppning om, att man skulle få bort denna bestämmelse,
men i sista stunden krossades förhoppningarne i denna kammare.
Att Kongl. Maj:t och kyrkomötet skulle vara med om lagens nuvarande
lydelse, är ju gifvet.

Att nu antaga motionärens förslag såsom eu opinionsyttring,
vill jag gerna vara med om, men jag vill på samma gång hafva
uttalat, att man bör i sammanhang härmed ändra andra bestämmelser
i lagen, så att församlingen får behålla sin valrätt, ty
då kan motionärens förslag, blifva af någon betydelse. Det är
nemligen eu mycket vigtig sak att beröfva församlingen denna
rätt och lägga den i några få personers händer.

I nämnda syfte vill jag sålunda vara med om motionärens
förslag, men jag vill icke antaga detsamma såsom ett slutligt
afgörande af denna fråga.

Herr G. Berg: Jag begärde ordet uteslutande för att
rätta en missägning, hvartill jag lärer hafva gjort mig skyld;g,
då jag yttrade, att det fordrades Va af de i den justerade vallängden
uppförda röstberättigade för att få kalla fjerde profpredikant
i stället för att, såsom förhållandet verkligen är och jag
hade för afsigt att påpeka, det behöfves mera än hälften af de
röstberättigade. Af mitt anförande i öfrigt torde emellertid hafva
framgått såsom tydligt, att jag fann det obilligt, att, om å frågo
dagen alla de närvarande förenade sig om att tillkalla fjerde
profpredikant, skulle detta beslut i alla fall icke hafva någon
verkan, med mindre än dessa personer representerade mera än
hälften af de i den justerade vallängden uppförda röstberättigade.

Jag yrkar fortfarande bifall till motionärens förslag.

Herr Nilsson i Skärhus: För min del anser jag motionärens
förslag gå i den rätta rjgtningen. Församlingen bör
nemligen få sig tillerkänd rättigheten att sjelf bestämma hvilken
prest den vill hafva, och valet deraf bör icke bero af några få
personer, såsom nu kan vara fallet. Någon före mig yttrade, att,
församlingen genom fjerde mans kallande förlorade utnämningsrätten.
Ja, det må vara, men för min del anser jag ingen förlust
uppstå derigenom att man ej får utnämna någon af dem man
ej vill behålla. Jag tror också, att genom denna kammares bifall
till förslaget kommer frågan ett steg närmare sin lösning,
och i denna förhoppning skall jag yrka bifall till motionen.

Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats dels
bifall till utskottets hemställan och dels afslag å samma hemställan
och bifall till motionen i ämnet. Herr talmannen gaf
propositioner i enlighet med dessa yrkanden och förklarade sig
anse den förra meningen hafva flertalets röster för sig. Votering

Onsdagen den 19 Februari.

4i.

No 7.

blef likväl begärd, i följd hvaraf na uppsattes, justerades och Om !™drmg
anslogs eu. omröstningsproposition af följande lydelse: lprestmls förordning.

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i utlåtandet (Forts.)
n:o 12, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren, med af slag å utskottets nämnda
hemställan, bifallit herr A. Sundströms i ämnet väckta motion.

Voteringen utföll med 84 ja och 90 nej; varande alltså beslut
fattadt i enlighet med nej-propositionens innehåll.

§ 13.

Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:

Riksdagens revisorers berättelse om den år 1889 af dem
verkstälda granskning af statsverkets samt andra af allmänna
medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under
år 1888;

Statsutskottets utlåtanden

n:o 10, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
nionde hufvudtitel, omfattande anslagen till pensions- och indrag''ningsstaterna;
och

n:o 21, i anledning af väckt förslag till lag om ålderdomsförsäkring;
samt

Lagutskottets utlåtanden

n:o 13, i anledning af väckt motion om upphäfvande af
frälseränteegares rätt att tillösa sig skattejord; och

n:o 14, i anledning af ej mindre Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse af 67 § konkurslagen
den 18 september 1862 och till lag angående ändrad lydelse
af 3 § i lagen angående enskild sedelutgifvande banks,
bankaktiebolags och sparbanks konkurs den 7 juni 1889, än äfven
väckta motioner om ändringar i konkurslagen den 18 september
1862.

Kammaren beslöt, att dessa nu första gången bordlagda
ärenden skulle å föredragningslistan för nästa sammanträde uppföras
framför de ärenden, hvilka blifvit tvänne gånger bordlagda.

Andra Kammarens Prof. 1890. N:o 7. 4

N:o 7. 42

Onsdagen den 19 Februari.

§ 14.

Justerades protokollsutdrag angående kammarens i dagens
sammanträde fattade beslut.

§ 15.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr A. Lilienberg under 4 dagar fr. o. in. den 19 dennes,

» Göransson » 10 » » » 20 »

och » A. E. Petersson i Hamra 8 d. » »20 »

Derjemte medgaf kammaren, på derom genom herr talmannen
framförd begäran, att herr F. G. Janson i Carlshed
hvilken förut undfått tio dagars ledighet att räknas från och med
den 15 dennes, men hittills vant förhindrad att deraf sig begagna,
i stället finge åtnjuta lika lång ledighet räknadt från och med
morgondagen.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2,n e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.

Rättelser

till Andra Kammarens protokoll N:o 6 för den 15 Februari.

Sid. 18, 3:dje raden nedifrån, står: ordet

läs: orden

Sid. 32, 16:de raden uppifrån, står: Föredrogos hvart efter annat

lagutskottets

läs: Föredrogos hvart efter annat
och biföllos lagutskottets.

Stockholm, O. L. Svanbäcks Boktryckeri-Aktiebolag 1890.