1890. Andra Kammaren. N:o 6 (Riksdagens protokoll 1890:6)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1890. Andra Kammaren. N:o 6.

Onsdagen den 12 februari.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades det vid kammarens sammanträde den 5 innevarande
februari förda protokoll.

§ 2.

Herr talmannen tillkännagaf, att herr H. M. Kilman numera
anländt till riksdagen och denna dag intagit sin plats bland kammarens
ledamöter.

§ 3.

Företogos, enligt derom förut fattadt beslut, val af tjugufyra
valmän för att utse Riksdagens justitieombudsman och hans efterträdare
äfvensom af sex suppleanter för desse valmän; och befunnos,
efter valförrättningarnes slut, att desamma utfallit sålunda, att dervid
blifvit utsedde

till valmän:

Follce Andersson..........................	176 röster
J. Andersson i Baggböle...........	176	»
M. Andersson i Kölbult...............	176	y>
A. F. Broström .............	176	»
J. Nydahl ...........................	176	»
N. Pelirsson i Önnerud.............	176	»
F. Pettersson i Tjärsta ..............	176	»
L. Pälsson...............	176
J. Smedberq ...................	176	»
M. Tysk .......................	176	»
J. H. Andrén ...............	98	»
B. Bengtsson i Boberg ................	98
G. E. Beskow...........................	98	»
J. Eklund ..................	98	»
C. F. Höglund........................	98	»

Andra Kammarens Prot. 1890. N:o 6.

N:o 6.

Onsdagen den 12 Februari.

herr J. Johansson i Ojebyn .............

» J. Johnsson i Thorsberg ...........

» O. Jonsson i Hot'' ......................

» S. J. Kardull...............................

» G. W. Lyth ...............................

» Emil Olsson i Kyrkebol ..........

» N. Petersson i Runtorp..............

» friherre W. G. von Schwerin .

och » P. Truedsson...............................

samt

till suppleanter

herr G. A. Wändahl,

» J. Carlsson i Nysäter,

» 0. H. Ström,

» Ollas A. Ericsson,

» M. W. Ullman,

och » F. G. Björck,

hvar och en med 95 röster.

Ordningen mellan suppleanterna, sådan den här ofvan finnes
angifven, bestämdes genom lottning.

§ 4.

Föredrogos och öfverlemnades till behandling af statsutskottet
Kong!. Maj ds på kammarens bord hyllande propositioner:

angående pension å allmänna indragningsstaten åt vaktmästaren
i landtförsvarsdepartementets kommandoexpedition L. E. Eriksson;

angående pension å allmänna indragningsstaten åt f. d. gravören
C. S. Wennerstens enka, Amanda Charlotta Wennersten, född Schmrbing; angående

uppförande af ett kasernetablissement i Jemtland för
en artilleridivision; samt

angående ordnande af den allmänna och enskilda helso- och
sjukvården i riket.

§ 5.

Angående Till behandling förelåg sammansatta stats- och bankoutskottets
decharge /ör utlåtande n:o 1, i anledning af verkstäkl granskning af fullmägtiges
banko- och j riksbanken och fullmägtiges i riksgäldskontoret åtgärder för utPllmäatiåe
förande af det dem gemensamt lemnade uppdrag i fråga om uppför
deras förande å Helgeandsholmen af riksdags- och riksbankshus.
åtgärder i

fråga om j detta utlåtande hemstälde utskottet, »att fullmägtige i riksuppförande
|);in|.en 0(.|, fullmägtige i riksgäldskontoret må tillerkännas ansvarsa''och
riks* frihet för förvaltningen af byggnadsfonden för riksdags- och riksbanksbankshus.
hus under år 1889 äfvensom för alla de beslut och åtgärder, som

med 98 röster

» 98 »

Onsdagen den 12 Februari.

X:o #.

finnas antecknade i deras vid gemensamma sammanträden rörande
frågan om uppförande å Helgeandsholmen af riksdags- och riksbankshus
förda protokoll från den tid, ansvarsfrihet i detta hänseende
senast beviljades dem, till och med den 31 december 1889.»

Efter uppläsande häraf begärdes ordet af

Herr P. Waldenström, som yttrade: Det skall naturligtvis
icke falla mig in att vilja sätta mig emot den af sammansatta statsoch
bankoutskottet tillstyrkta déchargen, men jag skall be att få
göra ett par anmärkningar, dock utan något deraf föranledt särskild!
yrkande.

Min första anmärkning gäller den omständigheten, att komiterade,
som fingo i uppdrag att vidtaga åtgärder för de blifvande riksdagsoch
riksbankshusens byggande, hafva inskränkt rättigheten att deltaga
i de utlysta täflingarna till endast svenska arkitekter. En
sådan inskränkning kan enligt min tanke ej bero på något annat
än en fruktan, att man möjligen skulle från en utländsk arkitekt få
förslag, som öfverträöåde hvarje förslag, som man kunde vänta sig
från de svenska arkitekterna. Detta sammanhänger visserligen med
grundsatsen: »Sverige åt svenskarne», för så vida man vill drifva
denna grundsats till det yttersta, men det synes mig likväl, som om
byggandet af två sådana hus som de ifrågavarande vore eu så vigtig
sak, att komiterade skulle varit angelägna om att skaffa sig de
bästa möjliga ritningar, de månde nu komma från Sverige eller från
utlandet. Det är ju ganska märkvärdigt att resonnera som så: »om
vi skulle få bättre ritningar från utlandet än från Sverige, så blefve
vi naturligtvis tvungna att taga dem; för att undvika en sådan
eventualitet, höra vi inskränka rätten till deltagande i täflingen till
endast svenska arkitekter».

Utgången af täflingen har icke i alla hänseenden varit tillfredsställande,
såsom herrarne veta. Kanske hade, om täflingen varit fri
för alla, man fått förslag som kunnat accepteras. Det vill jag dock
icke nu närmare inlåta mig på.

Den andra anmärkningen gäller de kostnader för prisnämnden,
hvilka ådragits statsverket. Jag har gjort mig underrättad derom
och funnit, att kostnaden uppgått till 12,965 kronor och icke så litet
till. Men det är icke allenast sjelfva detta belopp, som väckt
min uppmärksamhet, utan äfven och ännu mer det sätt, hvarpå
summan blifvit fördelad mellan prisnämndens ledamöter. De hafva
till en början haft ett dagtraktamente af 5 kronor för eu tid af 120
dagar, d. v. s. summa 600 kronor, med undantag af en eller annan,
som varit med kortare tid. Dertill kommer sedan ett särskildt arfvode,
som de fått sig tillerkändt, jag kan dock icke säga, om det skett i
följd af deras egna framställa anspråk eller ej.

Jag talar nu icke om, att professor Dahl såsom särskildt arfvode
fått 1,500 kronor, då han lär vara att betrakta som särskildt tillkallad
sakkunnig, icke heller om att professor Jacobson fått sig tillerkändt
ett särskildt arfvode af 2,700 kronor utom 5 kronors dagtraktamente.
Men hvad som förvånar mig, är att de ledamöter

Angående
decharge för
banko- och
riksgäldsfullmägtige

för deras
åtgärder i
fråga om
uppförande
af riksdagsoch
riksbankshu8.

(Forta.)

]Sf:o 6.

Onsdagen den 12 Februari.

Angående hvilka såsom riksbanks- och riksgäldsfullmägtige varit med om
decharge /''»''nämndens arbeten, äfven fått sig tillerkändt ett särskildt arfvode.
Wikmids- Kiksgäldsfullmägtigcn, kapten Wersäll liar fått 600 kronor. Bankofullmägtige
fullmäktigen Törnebladb har förutom 5 kronors dagtraktamente fått.
för deras ett särskild! arfvode af 1,200 kronor. Brukspatron Sederkolm, som
åtgärder i är riksgäldsfullmägtig, har utom dagtraktamentet, uppburit 1,200
w iförande kronor, och likaledes har bankofullmägtigen Liss Olof Larsson utom
af^riksdags-dagtraktamentet fått sig tillerkändt 1,200 kronor.
och riks- Jag upprepar hvad jag i början sade, att det icke är min mehankslms.
njng att på något sätt söka sätta mig emot den föreslagna déchargen,
(Forts.) men jag hav icke kunnat underlåta att påpeka dessa förhållanden,
i synnerhet i denna kammare, som kanske mer än den andra hell
öfver veta, att det är icke endast embets- och tjensteman, som kunna
uppbära försvarliga arfvoden för sitt arbete.

Herr Hörnfeldt: Då herr Waldenström icke gjort något särskildt
yrkande med afseende på déchargen, kan det vara öfverflödigt
att begära ordet, men jag skall be få nämna, att det visst icke undgått
sammansatta stats- och bankoutskottets uppmärksamhet, att en del
af herrar banko- och riksgäldsfullmägtige fått sig tilldeladt ett särskildt
arfvode förutom 5 kronors dagtraktamente, men utskottet ansåg
sig icke kunna göra något åt saken, emedan fullmägtige fått décharge
för de åtgärder, som de vidtagit med anledning af sitt uppdrag.
Vidare ber jag få nämna, att fullmägtige, som suttit i komitén,
hvilken haft i uppdrag att anskaffa ritningar och vidtaga andra
erforderliga åtgärder för uppförande af riksbanks- och riksdagshus,
såsom komiterade icke debiterat staten något arfvode. Det bär blifvit
uttryckligt bestämdt, att de icke skulle beräkna sig något arfvode,
hvaremot de såsom sakkunnige hade sig tillerkändt arfvode. Det
omtalade dagtraktamentet af 5 kronor rör egentligen medlemmarne
i den s. k. prisnämnden, och såsom medlemmar deraf hafva fullmägtige
fått sig tillerkändt dels ett dagtraktamente af 5 kronor och
dels ett särskildt arfvode af 1,200 kronor med undantag för kapten
Wersäll, som fått 600 kronor. Jag säger än en gång, att det icke
undgått sammansatta stats- och bankoutskottets uppmärksamhet att
vissa fullmägtige haft ganska stora arfvoden, men man kunde icke
gorå något åt saken med den uppfattning vi hade, att de redan fått
décharge för denna åtgärd.

Herr E. 6. Boström: Jag skall be att få yttra några ord med
anledning af herr Waldenströms anmärkning att endast svenska
arkitekter fått i uppdrag att täfla. Det var derför, att Riksdagen
bestämt ett visst belopp, inom hvilket utgifterna borde hållas. Vid
ritningarnes uppgörande måste man derför hafva kännedom om här
rådande arbets- och materialpriser, och det hade man temligen klart
för sig att utländingen icke kunde hafva. Det var således icke skäl
att låta utländska arkitekter vara med om täflingen. Vi hafva dessutom
från andra tillfällen eu tillräcklig erfarenhet, huru det går till
då utländska arkitekter skola uppgöra ritningar, t. ex. för Nationalmuseum,
och huru mycket de verkliga kostnaderna då öfverskredo

Onsdagen den 12 Februari.

N:o 6.

hvad som blifvit anslaget och beräknadt. Det är för att undgå den Angående
olägenheten, som ifrågavarande åtgärd vidtagits. Dessutom blefvo*''^®''^ för
fullmägtige upplysta om från sakkunnigt håll, att det inom landet riksgäld!''
skulle finnas riklig tillgång på arkitekter af framstående duglighet, fullmägtige
så att man icke hyste någon tvekan om att icke komma till för deras
ett godt resultat. Beträffande arfvodesberäkningen vill jag icke åtgärder
yttra mig.

fråga om
uppförande

fr%a äter ».■eligger/Är -

Herr Petersson i Runtorp: Då denna

nemligen om déeharge för verkställandet af det i min mening sorgliga
beslut, som Riksdagen fattade, att man skulle uppföra tvenne så störa
byggnader som riksdags- och riksbankshus på Helgeandsholmen, så
vill jag begagna tillfället att säga några ord. Jag kan icke neka
att jag delar den förste talarens mening, att staten fått väl liten
valuta för de undersökningar och ritningar, som blifvit gjorda. Dock
vill jag icke klandra komiterade derför, att de endast vändt sig till
svenska arkitekter, ehuru dessa arkitekter icke kunnat framkomma med
något nöjaktigt förslag till lösningen af frågan, att på ifrågavarande
ställe kunna sammanföra två sådana byggnadskomplexer som de
ifrågavarande. Hade det varit möjligt, hade de nog gjort det
Men min öfvertygelse är den, att ingen arkitekt i verlden skall
kunna åstadkomma nöjaktiga ritningar till ett sådant byggnadsföretag.
Jag vill derför vända mig till herrar komiterade och hemställa
att de må så godt först som sist säga ifrån, att Riksdagens
beslut i denna fråga icke kan verkställas, utan att man måste se sig
om efter eu annan plats. Ett sådant tillkännagifvande tror jag skulle
emottagas med stor tacksamhet. Tv, som jag redan sagt, är det min
öfvertygelse, att man aldrig på den platsen skall kunna bygga tvenne
så stora hus. Möjligen kan der byggas ett hus, och i sådant fall
anser jag det vore lämpligt, att man der byggde riksbankshuset.
Det är derför jag hemställer till komiterade, att de måtte ju förr
dess hellre göra upp ett sådant förslag att icke alltsammans kommer
att stanna af, sedan det medfört kostnader i det oändliga. — Det är
detta, som jag velat saga.

bankshus.

(Forts.)

Herr P. Waldenström: Om jag förstod herr Boström till Östanå
rätt, så sade han att orsakerna, hvarför rätten att deltaga i täfiingen
blifvit inskränkt till de svenska arkitekterna, voro två, först det, att
de utländska arkitekterna icke kunde skäligen anses hafva reda på
de i Sverige gällande arbets- och materialprisen, och att således en
byggnad efter deras ritningar antagligen skulle medföra kostnader,
vida öfverskridande det belopp, som af Riksdagen blifvit bestämdt.
Men i sådant fall, hade det naturligtvis blifvit prisnämndens sak att
förkasta deras ritningar och säga: »Det är ett pris bestämdt, öfver
hvilket man icke får gå; nu gå edra ritningar öfver detta pris, och
således kunna de icke antagas». Från den synpunkten hade derför
komiterade icke haft något att frukta af de främmande arkitekternas
deltagande i täfiingen.

Det andra motivet, sade herr Boström, hade varit det, att man
från sakkunniga personer fått reda på, att i Sverige funnes fullt
kompetenta män, som kunde uppgöra ifrågavarande ritningar. Ut -

N:o e.

Onsdagen den 12 Februari.

Angående gången har emellertid visat, huru det slagit ut, och jag tror icke
decharge föratt det, slagit ut så synnerligen väl. Men jag antager, att vi verkriksgälds-
ligen både fullt kompetenta personer här hemma, i sådant fall hade
fullmägtigeju komiterade icke heller haft anledning att inskränka täflingen
för deras till endast svenska arkitekter. Ty om man hade att vänta lika goda
åtgärder i ener bättre ritningar af de svenska arkitekterna, då hade man ju
uppförande alltid rätt att förkasta de förslag, som komme från de utländska
af riksdags-arkitekterna och antaga de svenska.
och riks- Huru jag således vänder på saken, kan jag icke komma till
bankskus. annat resultat, än att komiterade varit rädda att från utländska
(Forts.) arkitekter få bättre och lämpligare ritningar än från de svenska; och
den händelsen bär man velat förekomma. — Har jag nu misstagit
mig i detta, må det vara ganska förlåtligt. Jag har bara velat påpeka
att de motiv, som herr Boström framhöll, icke på minsta vis
äro egnade att vederlägga de förmodanden, som jag i mitt torra
anförande uttalade.

Herr vice talmannen L. O. Larsson: Jag förstår icke betydelsen
af resonnementet, huruvida äfven de utländska arkitekterna bort hafva
deltagit i täflingen eller icke. Det är en fråga, som nu icke föreligger,
utan denna fråga har redan varit före. Det bestämdes nemligen
redan 1888 på hösten, att man skulle inskränka täflingen till
de svenska arkitekterna. Och fullmägtige hafva redan för detta beslut
erhållit décharge af förra årets riksdag —- deri inberäknadt
herr Waldenström, som också var närvarande vid riksdagen då décharge
gafs. Jag vill derför icke ingå i någon bevisning, huru vida
det var rätt eller icke att inskränka täflingen till de inhemska arkitekterna,
ty som sagdt, den frågan afgjordes i fjor.

Deremot bär jag begärt ordet för att be att få rätta ett misstag,
som herr Waldenström begick — och det är ganska ledsamt att göra
sig skyldig till ett sådant misstag, när man uppträder i en fråga på
det sättet, som han gjorde. Han nämnde åtskilliga personer vid
namn, och bland dessa namn nänmde han äfven mitt, samt sade att
vi, som varit ledamöter i prisnämnden haft ett dagtraktamente af 5
kronor om dagen och utom detta dagtraktamente af 5 kronor ytterligare
ett arfvode af 1,200 kronor. Detta är en helt och hållet origtig
uppgift af herr Waldenström, ty de fem kronorna dagtraktamente ingick
just i de arfvoden han uppgaf, så att hela summan blef 1,200
kronor. Så förhöll det sig för mig och öfriga af den särskilda
delegation, som uppdragits att verkställa detaljgranskningen, som alla
erhöllo inalles 1,200 kronor hvar, utom de tre arkitekterna som erhöllo
två 1,500 kronor hvardera och en 2,700 kronor i ett för allt.
Nu vill jag antaga att det misstag, som herr Waldenström begick,
var ett ofrivilligt misstag. Men det vore önskligt, att han gjorde sig
bättre underrättad, innan han en annan gång kommer att på det sättet
uppträda.

Herr P. Waldenström: Det må vara möjligt, att jag gjort mig
skyldig till ett misstag; och jag skall tacka vice talmannen för hans
antagande, att det var ofrivilligt. Jag skall försäkra honom, att det

N:o 6.

Onsdagen den 12 Februari. 7

var fullkomligt ofrivilligt — om det var ett misstag. Saken är åen, Angående

att jag ju icke käft eller har tillgång till vare sig riksgäldskontoret,sd«“a^e^o»-

eller riksbankens protokoll, utan måste skaffa mig underrättelse på ri]csgäidsannan
väg. Men de uppgifter, som blifvit mig meddelade, hafva fullmägtige
lemnats mig af en person, hvars tillförlitlighet jag icke på något för deras.
sätt kunnat draga i tvifvelsmål. Jag upprepade tvenne gånger till £m*

honom uttryckligt den frågan, om verkligen det särskilda arfvodet uppförande
var 1,200 kronor, så att dagtraktamentet af 5 kronor om dagen Häraf riksdags120
dagar var dessutom. Begge gångerna tick jag det svaret, att och riksdagtraktamentet
icke var inberäknadt i de 1,200 kronorna. Miss- S iMStaget
har således varit fullkomligt ofrivilligt från min sida, om det är ett (Fort3'')
misstag, och när Låss Olof Larsson försäkrar, att så är, har jag naturligtvis
ingenting derom att säga. Det anmärkningsvärda förhållandet
står dock qvar, att banko- och riksgäldsfullmägtige, hvilka deltagit
som ledamöter i prisnämnden, hafva utom sitt dagtraktamente af 5
kronor uppburit ett särskildt arfvode — låt vara att beloppet icke
är mera än 600 kronor.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt etter åt
herr talmannen i sådant afseende gifven proposition, blef utskottets
hemställan af kammaren bifallen.

§ 6.

Likaledes biföllos lagutskottets härefter, hvart för sig, föredragna
utlåtanden:

n:o 4, i anledning af väckta motioner om upphäfvande af 8 kap.

2 § 5 mom. rättegångsbalken m. m., och

n:o 5, angående väckt motion angående förändrad benämning af
domare på landet.

§ 7.

Afgåfvos nya motioner af:

herr C. G. Bergman, n:o 203, om skrifvelse till Kongl. Maj:t i
fråga om införande af frivillig ålderdomsförsäkring, och

herrar N. Boström i Bodbyn och J. A. Lundström, n:o 204,
om ändring i Kongl. Maj:ts proposition angående ordnande af den
allmänna och enskilda helso- och sjukvården i riket.

Dessa motioner begärdes på bordet och bordlädes till nästa
sammanträde.

§ 8.

Godkändes lagutskottets förslag till riksdagens skrifvelse, n:o 1,
till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition, angående
jemkning af den på hemman å landet hvilande inqvarteringsbörda.

N:o 6.

Onsdagen den 12 Februari.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:

statsutskottets utlåtanden

n:o 2, angående regleringen af utgifterna under riksstatens/öVsta
hufvudtitel, innefattande anslagen till kongl. hot- ock slottsstaterna;

nro 3, angående regleringen af utgifterna under riksstatens andra
hufvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet;

nro 4, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tredje
butvudtitel, omfattande anslagen till utrikesdepartementet;

n:o 11, angående riksgäldskontorets förvaltning under den tid,
som förflutit, sedan ansvarsfrihet senast tillerkändes fullmägtige i
nämnda kontor;

• n:0 12, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående bevil jande

åt vissa förmåner för enskilda jernvägsanläggningar;

n:0 19, angående föreslagna statsbidrag till vägars anläggning
och förbättring, bro- och hamnbyggnader, vattenkommunikationer och
torrläggning åt vattensjuka marker samt angående vilkoren för sådana
statsbidrags åtnjutande;

o nro 14, i anledning af Kongl. Majrts proposition angående afstående
till Umeå stad af ett område utaf länsresidenstomten och den
s. k. Döbelns park i nämnda stad;

n:o 15, i anledning af Kongl. Majrts proposition angående upphörande
åt den inom Kalmar stift utgående s. k. allhelgonahjelpen;

r ■ ,n:0,... ^ * anledning af Kongl. Majrts proposition angående befrielse
för sterbhusdelegarne efter ailidne justitieombudsmannen S. L.
Theorells enka, Sofia Wilhelmina Theorell, född von Schwerin, från
erläggande åt stämpelafgift vid lagfart å fideikommissegendomen
Borkkult med Gobo och underlydande hemman; samt

lagutskottets utlåtanden

nro 6, i anledning af väckt förslag om antagande af en lag angående
tillsyn å god mans förvaltning af frånvarandes egendom;

nro 7, i anledning af väckta motioner dels om upphäfvande af
5, 6, 7 och 8 §§ i 12 kap. ärfdabalken, dels om ändring i förordningen
angående hemmansklyfning och jordafsöndring den 6 augusti
1881; och

nro 8, i anledning af Kongl. Majrts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse af 15 kap. 3 § rättegångsbalken.

Fredagen den 14 Februari.

N:o 6.

§ io.

Justerades protokollsutdrag.

§ 11.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr K. E. Holmgren under 4 dagar fr. o. in/den 15 dennes,
» F. G- Janson i Carls hed » 10 » » » 15 »

och » A Hansson i Solberga » 8 » » 17 »

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 12,5 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.

Fredagen den 14 februari.

Kl. 1/2 3 e. m.

§ 1-

Justerades protokollet för den 7 i denna månad.

§ 2.

Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes: Att

riksdagsmannen herr W. Ullman är af sjukdom (bronchialkatarr
med feber) tills vidare hindrad att inställa sig vid riksdagens
sammanträden, intygas.

Stockholm den 14 februari 1890.

Carl Nyström,

legitimerad läkare.

§ 3.

Upplästes, hvart efter annat, två till kamrarne inkomna protokoll,
sä lydande:

N:o 6.

Fredagen den 14 Februari.

l:o. År 1890 den 12 februari sammanträdde kamrarnes valmän
för att utse Riksdagens justitieombudsman; och befunnos, efter valförrättningens
slut, rösterna hafva utfallit sålunda:
herr assessoren i Kong!. Maj:ts och rikets Svea hofrätt Nils Ludvig

Alfred Claeson.................................................................. 48 röster;

till följd hvaraf herr assessoren Nils Ludvig Alfred Claeson blifvit
till Riksdagens justitieombudsman utsedd.

Magnus Hallenborg.

Sixten Flack. J. Smedberg. Olof Jonsson.

2:o. År 1890 den 12 februari sammanträdde kamrarnes valmän
för att utse den man, som skall efterträda Riksdagens justitieombudsman,
i fäll han, innan nästa lagtima riksdag anstalt nytt val af
justitieombudsman, skulle med döden afgå, samt utöfva embetet under
den tid justitieombudsmannen kan vara af svår sjukdom eller annat
laga förfall derifrån hindrad; och befunnos, efter valförrättningens
slut, rösterna hafva utfallit sålunda:

herr häradshöfdingen Daniel Gottlieb Restadius .................. 42 röster

herr ledamoten af Riksdagens Andra Kammare, häradshöfdingen
Albert Alexander Lilienberg........................... 6 » ;

i följd hvaraf herr häradshöfdingen Daniel Gottlieb Restadius blifvit
till Riksdagens justitieombudsmans efterträdare utsedd.

Magnus Hallenborg.

Sixten Flack. J. Smedberg. Olof Jonsson.

Jemte det protokollen lades till handlingarne, beslöts, att underrättelse
om de sålunda försiggångna valen skulle meddelas Riksdagens
kanslideputerade, hvilka borde anmodas att uppsätta förslag
till såväl förordnanden för de valde som skrifvelse till Kongl. Maj:t
med anmälan om valens utgång.

§ 4.

Efter föredragning af de i senaste sammanträdet aflenmade motioner
hänvisades:

herr C. G. Bergmans motion, n:o 203, till kammarens tillfälliga
utskott n:o 4; samt

herrar N. Boströms i Bodbyn och J. A. Lundströms motion,
n:o 204, till statsutskottet.

§ &•

Föredrogos, men blefvo ånyo bordlagda

statsutskottets utlåtanden nås 2, 3, 4, 11, 12, 13, 14, 15 och 16,

samt

lagutskottets utlåtanden nås 6, 7 och 8.

Fredagen den 14 Februari.

N:o 6.

§ 6-

För motions afgifvande hade sig anmält herr O. V■ Vahlin,
hvilken ock nn aflemnade en af honom jemte herr P. Andersson i
Högkil undertecknad motion om tillägg till § 16 regeringsformen i
syfte att betrygga församlingsrätten.

Denna motion, hvilken erhöll ordningsnummern 205, bordlädes.

Till bordläggning anmäldes lagutskottets utlåtande, n:o 9, i anledning
af väckta motioner om ändring i utsökningslagen den 10
augusti 1877.

Detta ärende skulle å föredragningslistan för morgondagens sammanträde
uppföras framför de ärenden, som blifvit två gånger bordlagda.

§ H Justerades

protokollsutdiag.

§ 9.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herV P. Stockman
under fjorton dagar från och med den 26 innevarande februari.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,4 6 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.

N:o 6.

Lördagen den 16 Februari.

Lördagen den 15 februari.

Kl. 11 f. ni.

§ 1.

Justerades protokollet för dem;8 dennes.

§ 2.

Herr statsrådet in. in. friherre Hj. Palmstierna afiemnade Kong],
Maj:ts proposition till Riksdagen angående pension å allmänna indragningsstaten
för sergeanten vid värfvade arméns disciplinkompani
Carl Johan Welander.

Denna kong!, proposition begärdes på bordet och bordlädes.

§ 3.

Till kammaren både inkommit följande två sjukbetyg, som upplästes: l:o.

Ledamoten af Riksdagens Andra Kammare herr A. E.
Olsson är af akut halsinflammation (angina phlegmon. sin.) nödsakad
att hålla sig på sina rum.

Stockholm den 14 februari 1890.

0. Håkansson,

legitimerad läkare.

2:o. Att riksdagsmannen medicine doktor E. W. Wretlind lider
af broncho-pneumoni och att han till följd af denna sin sjukdom
tills vidare är oförmögen att bevista Riksdagens förhandlingar, det
varder härmed på heder och samvete intygadt.

Stockholm den 12 februari 1890.

Henrik Berg,

legitimerad läkare.

§ 4.

Efter föredragning af herr 0. V. Vahlins och P. Anderssons i
Högkil i senaste sammanträdet bordlagda motion, n:o 205, hänvisades
densamma till behandling af konstitutionsutskottet.

Lördagen den 16 Februari.

S:o 6.

§ 5.

Föredrogs och bordlädes för andra gången lagutskottets utlåtande
n:o 9.

§ 6.

Föredrogs och bifölls statsutskottets utlåtande n:o 2, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens första hufvudtitel, innefattande
anslagen till kong], hof- och slottsstaterna.

Härefter företogs till behandling statsutskottets utlåtande n:o 3,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens andra hufvudtitel,
innefattande anslagen till justitiedepartementet.

I punkten 1 af förevarande utlåtande hemstälde utskottet, att Angående
Riksdagen måtte på det sätt bifalla en af Kongl. Maj:t i ämnet tillökning i
gjord framställning, »att Riksdagen dels fastställer följande tillägg
till den för Svea hofrätt gällande lönestat: o e a .

		Tjenst-	Reuskrif-
	Lön.	gorings-	nings-	Summa.
	pennin-	pennin-
		gar.	gar.
1 hofrättsråd	4,400	2,000		6,400	[ Efter fem år kan lönen
1 d:o	4,400	2,000		6,400	[höjas med 600 kronor.
1 assessor ...	3,300	2,000		5,300	1 Efter fem år kan lönen
2 d:o	6,600	4,000		10,600	j höjas med 500 kronor.
1 notarie......	2,000	1,200	400	3,600	1 Efter fem år kan lönen 1 höjas med 500 kronor och
1 d:o ...... Till amauuen-	2,000	1,200	400	3,600	[efter tio år med ytterligare ^500 kronor.
ser och extra ordinarie bi-träden .........				1,500

		Summa kronor	37,400	1

samt godkänner de vilkor, som i statsrådsprotokollet öfver justitiedepartementsärenden
den It januari 1890 blifvit föreslagna för åtnjutande
af de i tilläggsstaten upptagna löneförmåner; dock att de
ytterligare 3 assessorer och 2 notarier, som genom tillämpning af
denna tilläggsstat komma att inom Svea hofrätt tillsättas, skola vara
underkastade enahanda skyldighet till förflyttning till annan hofrätt,
som nu, enligt 1876 års aflöningsstat för Svea hofrätt, är föreskrifven
för 5 assessorer och 2 notarier vid denna hofrätt, så att, i den mån
nyutnämning eger rum, de 8 yngste assessorerna och de 4 yngste
notarierna vid Svea hofrätt äro underkastade sådan förflyttning;

N:o «.

Lördagen den 15 Februari.

Angående dels ock medgifver, att anslaget till Svea hofrätt, 235,500 kronor,

tillökning i höjes med 37,400 kronor till 272,900 kronor.»

Svea hof ratts ’ ’

löncstctt

(Forts) Sedan denna utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Bäckgren: Då Kong!. Maj:t i nådigt bref till Svea hofrätt
anbefalt hofrätten att inkomma med yttrande och förslag angående
de åtgärder, som kunde anses erforderliga för att bereda de nu
balanserade målen ett hastigare afgörande och, så vidt möjligt, förekomma
uppkomsten af dylika balanser för framtiden, så bar Kong!.
Maj:t i sin skrifvelse dervid inrymt följande tillägg: »utan att kräfva
ändring i det lagstadgade rättegångssättet». För så vidt detta
tillägg afsåg, att icke några som helst ändringar skulle kunna ske
i den af Kongl. Magt för hofrätten faststälda arbetsordningen, så
kunde naturligtvis hofrätten icke inkomma med annat förslag än om
ökning af tjenstemännens antal, och hofrätten har begagnat tillfället
att föreslå en tillökning i antalet ordinarie tjensteman af icke mindre
än åtta stycken med en sammanräknad årlig aflöning af 39,100
kronor, som efter fem år skulle kunna höjas till 43,300 och om
ytterligare fem år till 44,800.

Att det icke kan vara tillfredsställande, utan tvärtom för den
enskilde rättssökanden medföra högst menliga olägenheter, då rättegångsmålen
blifva liggande under åratal i öfverrätt utan att blifva
afgjorda, det inser hvar och en. De till Svea hofrätt under år 1888
inkomna instämda och vädjade målen utgjorde 1,438 och de vid
samma års slut balanserade målens antal 1,495. Sålunda utgjordes
balansen vid 1888 års slut icke endast af samtliga under året inkomna
mål utan jemväl af 57 från föregående år. Hvar och en af
de fem ordinarie divisionerna och den sjette tillfälliga hade följaktligen
hvar för sig under sagda år hunnit att i medeltal handlägga
223 mål eller något mera än ett mål om dagen. Anslaget till Svea
hofrätt utgör kronor 235,500 utom ålderstillägg, men med nämnda
tillägg och hofrättens öfriga inkomster stiger summan till 278,700.
Hvarje i hofrätten afgjordt mål kostade sålunda år 1888 staten i
genomsnitt 189 kronor eller, om ålderstillägg och hofrättens öfriga
inkomster tagas med i räkningen, 208 kronor.

Ett dylikt resultat, hvartill jag kommit vid beräkning af hvad
ett måls handläggning kostar i Svea hofrätt, var för mig öfverraskande
och jag föreställer mig att det skall väcka fleres förvåning.
Denna kostnad jemte den rättssökandes utgifter för anlitande af
hofrätten, visar ju tydligt att man har skäl till den klagan, som ofta
förspörjes att rättvisan är dyr här i landet. Den frågan framställer
sig då osökt: hvad kan anses vara orsaken till denna statens oerhörda
kostnad för ett måls handläggning i Svea hofrätt?

Svaret på denna fråga torde till en del finnas, om man genomläser
den af Kongl. Maj:t för hofrätterna faststälda arbetsordning.
I dess tredje paragraf heter det: »hofrätterna hålla sammanträde å sina
embetsrum 4 timmar hvar helgfri måndag, tisdag, onsdag, torsdag och
fredag med undantag af påsk- och julferierna. Dessa ferier utgöra
tillsammans ungefär en månad. Således återstå för arbete 11 må -

f.ördagen den 15 Februari.

N:o 6.

nader med 4 timmars sysselsättning 5 dagar i veckan. Men ej ens Angående
kela denna tid äro alla de nu arbetande 6 divisionerna sysselsatta, tillökning i
Detta inträffar endast från den 14 januari till den 31 maj ock från lönaitat S
den 1 oktoker till den 20 decemker. Under de fyra sommarmåna- (Forts)
derna juni, juli, augusti ock september kar kvarje division 2 månaders
ledigket. Hvar ock en af kofrättens 6 divisioner arbetar
sålunda under sammanlagdt 9 månader om året eller på detta år
tillämpadt, 193 eller 194 dagar, det vill säga något mer än hälften
eller (15 procent af antalet arbetsdagar under året. Att denna
ovanligt korta arbetstid, som möjligen kunde vara tillräcklig, då
arbetsordningen för hofrätterna faststäldes, numera är alldeles för
knapp, synes tydligt deraf, att Svea hofrätt under en följd af år
haft en så stor mängd balanserade mål liggande. Om nu Kong],

Maj:t, i stället för att föreslå en ökning i tjenstemännens antal, vidtagit
åtgärder för att de redan nu befintliga, synnerligen rikt aflönade
embetsmännen i Svea hofrätt kade fått utsträcka sin arbetstid
något, exempelvis till sex dagar i veckan med endast en månads
ferier och en månads semester under sommaren, hade man derigenom
vunnit 60 dagar för hvarje division eller för dem alla tillsammans
360 arbetsdagar. Med den tidsutdrägt, som för närvarande utmärker
Svea hofrätts arbeten, såsom beräkningsgrund skulle man då kunna
antaga att inom två eller tre år inga balanserade mål vidare funnes
på hofrättens bord.

Men då blir frågan den: skulle det ligga någon orättvisa eller
obillighet deri, att staten ifrågasatte, att arbetstiden för tjenstemännen
i Svea hofrätt utsträcktes på sätt jag föreslagit? Det enklaste och
kortaste svaret på den frågan är en hänvisning till en auktoritet,
som staten och vi alla erkänna, den auktoritet, som säger: sex dagar
i veckan skall du arbeta. Erkänna vi detta bud vara en föreskrift,
hvarefter vi alla i samhället hafva att rätta oss, så är frågan om
obillighet och orättvisa dermed besvarad. Då staten uppställt rätt
allvarliga föreskrifter för att vinna trygghet derför, att dess tjensteman
skola vara fullt vuxna sina respektive platser, och då omdömet
om våra embets- och tjensteman går ut på att de i allmänhet äro
utmärkta förmågor, så anser jag för min del det vara en stor misshushållning,
om icke staten med aktgifvande på de löner och pensioner,
som den lemnar, tager embet.sverkens tid i anspråk, så långt
som rättvisa och billighet kunna medgifva.

Af hvad jag nu tagit mig friheten framhålla, torde framgå att
jag för min del tror att det finnes ett annat sätt än det af Kongl.

Maj:t föreslagna för att nå samma mål som det, hvartill så väl Kongl.

Maj:t som Svea hofrätt och den stora allmänheten syftar, nemligen
en hastigare behandling af de till kofrätten instämda och vädjade
saker, och då det sätt jag nu antydt icke medför någon som helst
kostnad för staten och icke heller, så vidt jag kan se, innebär den
minsta orättvisa mot tjenstemännen, så inser jag ej, hvarför det icke
skulle kunna försökas. Jag är af samma mening, som allmänt gör
sig gällande i landet, att vi redan nu hafva en tillräckligt stor, aflönad
tjenstemannacorps, och att staten kanske icke alltid tager dess
arbetskraft så i anspråk som den kunde och ännu mindre såsom den

N:o 6.

Lördagen den 16 Februari.

Angående bonde gorå. Den myckna ledighet, som nu står tjenstemännen till
tillökning i i)lujS) kan förleda dem att taga befattning med andra saker, som äro
llelt oc^ hållet främmande för deras statstjenst. Jag vill dock icke
(Forts) härmed säga eller ens tro, att förhållandet är sådant med embetsmännen
vare sig i Svea, Göta eller skånska hofrätten, då den grannlagenhet,
som erfordras speciel i deras tjenst, naturligtvis måste
afhålla dem härifrån, men dylika förhållanden hafva förekommit,
och hvarthän det kan leda, då tjensteman befatta sig med andra
uppdrag och sysselsättningar än deras tjenst medför, derpå hafva vi
nyligen sett ett mycket bedröfligt exempel här i Stockholm.

Med den uppfattning, jag har af den föreliggande frågan och
hvilken jag nu tagit mig friheten uttala, kan jag icke vara med om
inrättande af en ny ordinarie division i Svea hofrätt, utan yrkar att
denna må kallas extra, öfvertalig, tillfällig eller något dylikt och
att anslaget till densamma uppföres på extra stat till samma belopp
som för den nu befintliga sjette divisionen eller 17,500 kronor.

Herr Lilienberg: Jag förmodar, att statsutskottets betänkande
kommer att försvaras utaf någon af statsutskottets ledamöter, och jag
har begärt ordet blott med anledning af några yttranden, som fäldes
af den förre talaren. Dessa yttranden visa enligt mitt förmenande,
att den ärade talaren icke har kännedom om det sätt, hvarpå hofrätterna
arbeta. Hela hans framställning grundade sig, såsom herrarne
hörde, derpå att arbetet blott skulle ega rum under de fyra timmar,
då hofrätten håller session. Men detta är långt ifrån förhållandet,
ty mycket arbete kräfves sannerligen af hofrättens ledamöter äfven
på andra tider. Jag har sjelf varit ledamot af en hofrätt och kan
derför vitsorda, att det alls icke är nog med det arbete, som eger
rum under dessa fyra timmar, utan man måste derjemte på eftermiddagarne
och de lördagar, som man har lediga, bereda sig på
föredragning af nya mål eller läsa sådana, som redan äro föredragna.

Det är endast dessa upplysningar, jag har velat lemna.

Härmed var öfverläggningen slutad. Efter det herr talmannen
till proposition upptagit hvart och ett af de gjorda yrkandena, blef
utskottets hemställan af kammaren bifallen.

Angående Punkten 2.
förhöjning

Törne!* Kong!. Maj:t hade föreslagit, att anslaget till förvaltningskostnadsdomsaga
bidrag åt häradshöfdingen i Torneå domsaga, utgörande 300 kronor,
anslagna måtte förhöjas med 500 kronor, eller således till 800 kronor, och
/örratonntfs-hemstälde utskottet under förevarande punkt, att Kongl. Maj:ts torekostnads-
varan(ie framställning måtte på det sätt bifallas, att anslaget till
ra9'' förvaltningskostnadsbidrag åt häradshöfdingen i Torneå domsaga, nu
300 kronor, höjdes med 200 kronor till 500 kronor.

Emot denua utskottets hemställan hade reservation anmälts af
herr J. Anderson i Tenhult, som yrkat, att utskottet skulle hemställa
om afslag å Kongl. Maj:ts framställning.

JJ:o 6.

Lördagen den 16 Februari.

Efter föredragning af punkten begärdes ordet af Angående

förhöjning

Herr Anderson i Tenhult, som yttrade: Såsom synes, har jag
mot detta utskottets betänkande anmält min reservation. Jag har domsaga
nemligen ansett att ifrågavarande tjensteman har så stora inkomster, anslagna
att lian borde kunna vara belåten dermed. Han bar nemligen i lön förvaltnings4,
500 kronor och i tjenstgöringspenningar 2,100 kronor och dessutom udraa''
förvaltningskostnadsbidrag till belopp af 300 kronor jemte sportler, /Fortg)
som enligt hans egen uppgift uppgå till 2,606 kronor eller tillsammans
9,506 kronor. För min del anser jag att dessa så stora inkomster
böra vara fullt tillräckliga. Han får visserligen göra en del
tjensteresor, för hvilka han icke uppbär någon särskild ersättning,
men för många andra deremot får han särskild godtgörelse.

Men det är dock många andra resor, för hvilka han erhåller
betalning enligt gällande resereglemente, t. ex. resor vid konkurser,
syner m. m. Då personen i fråga uppbär eu inkomst af mer än
790 kronor i månaden, anser jag att staten ej bör höja hans aflöning.

Jag yrkar derför afslag å så väl Kongl. Maj:ts proposition i ämnet,

»om utskottets hemställan.

Herr Danielson anförde: Jag skall deremot för min del yrka
bifall till utskottets förslag. Det kan ju ligga en viss billighet deri,
emedan Torneå domsaga blifvit delad, sedan den sista löneregleringen
egde rum. Jag tror dermot ej att det är skäl att bevilja så mycket
som Kongl. Maj:t föreslagit. Om man jemför förhållandena i närgränsande
domsagor, finner man, att förvaltningskostnadsbidraget i
Piteå domsaga utgör 500 kronor, i Luleå domsaga 400 kronor och i
Kalix domsaga 100 kronor. Om man nu ökar det nuvarande förvaltningskostnadsbidraget
i Torneå domsaga, 300 kronor, med det af
utskottet föreslagna beloppet 200 kronor, får man en summa lika
stor med förvaltningskostnadsbidraget i Piteå domsaga eller 500
kronor. Och hvad aflöningen i sin helhet beträffar, får häradshöfdingen
i Torneå domsaga i alla fall 900 kronor mer än t. ex. dopihafvanden
i Piteå domsaga. Hvad som särskilt talar för beviljandet
af dessa 200 kronor, är den långa vägen till de aflägsna tingsställena
i Pajala och Korpilombolo — en väglängd af tillsammans fram och
åter 60 mil. Det är derför utskottet ansett det billigt att i någon
mån hjelpa upp förhållandena, ehuru det ej ansetts skäligt att gå så
långt som Kongl. Maj:t föreslagit, och jag får sålunda yrka bifall till
utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt herr talmannen
framstält propositioner i enlighet med de yrkanden, som
förekommit, biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten 3.

Mom. a)—e).

Biföllos.

Andra Kammarens Prof. 1890. N:o 6.

Ji:o 6. 18 Lördagen den 15 Februari.

I mom. f) hemstälde utskottet: »att Riksdagen medgifver Kongl.
Maj:t att, om och i den mån besparing uppstår å förslagsanslaget till
fångars vård och underhåll, å samma förslagsanslag utanordna medel
till anskaffning af de ytterligare bostadslägenheter, som för den vid
fångvårdsinrättningarne anstälda bevakningspersonal pröfvas nödiga
och kunna i kronans redan befintliga hus och utan nybyggnad
beredas.»

Efter uppläsande häraf yttrade:

Herr Ryding: Just nu har chefen för fångvårdsstyrelsen bedt
mig fästa kammarens uppmärksamhet derpå, att i detta moment förekommer
ett uttryck, som kan gifva anledning till misstydning. Der
talas nemligen om »nybyggnad», och enligt den betydelse, som ligger
i detta ord, kan till nybyggnad räknas äfven påläggning af nytt tak
samt brädfodring på gammalt hus eller annan beklädnad, hvarigenom
dess framtida bestånd befordras; men något sådant kan naturligtvis
ej här vara afsedt. Uttrycket borde derför utbytas mot orden my
byggnad». Ett sådant yrkande lär komma att framställas i Första
Kammaren; och jag tar mig derför friheten hemställa, att ordet
»nybyggnad» må utbytas mot orden »ny byggnad».

Herr Danielson: Då utskottet tilläde slutorden i detta moment,
skedde det i afsigt att göra den fullmagt, hvarom här är fråga, icke
fullt så vidtomfattande, som Kongl. Maj:t föreslagit. Man trodde det
vara skäl att begränsa densamma så, att icke helt och hållet nya
byggnader skulle kunna uppföras utan att Riksdagen finge kännedom
derom. Derför tillfogades orden: »och kunna i kronans redan befintliga
hus och utan nybyggnad beredas». Om deremot andra ekonomibyggnader
kunde inredas till sådana boställslägenheter eller en våning
påbyggas eller cn redan befintlig lokal, som vore möjlig att undvara,
inredas, så skulle Kongl. Maja. och fångvårdsstyrelsen ega fullmagt
dertill. Man ansåg jemväl, att om förhållandena vore sådana, att
man behöfde tillbygga en vägg eller par, eller dylikt, detta icke gerna
kunde sägas vara »nybyggnad». Skulle det emellertid anses lämpligare
att dela ordet i tvenne och skrifva »ny byggnad», så vore det,
synes mig, ej så farligt att göra det, ehuru jag tror deri ligger kanske
snarare en inskränkning än en utvidgning af uppdraget åt fångvårdsstyrelsen.
Och som jag således anser det mera lämpligt med den
betydelse jag antydt, antar jag, att Kongl. Maj:t och fångvårdsstyrelsen
nog kommer att rätt uppfatta det afsedda ordet.

För närvarande skall jag derför yrka bifall till utskottets förslag.

Vidare anfördes icke. Efter det propositioner gifvits i enlighet
med de framstälda yrkandena, biföll kammaren utskottets hemställan
med den af herr Ryding föreslagna ''ändring eller att ordet »nybyggnad»
utbyttes mot ordet »ny byggnad».

Punkterna 4—10.

Biföllos.

N:o 6.

Lördagen den 15 kebruari.

§ 8.

Likaledes bifölls statsutskottets härefter föredragna utlåtande
n:0( 4, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tredje
hufvudtitel, omfattande anslagen till utrikesdepartementet.

§ 9.

I ordningen förekom härnäst statsutskottets utlåtande n:o 11,
angående riksgäldskontorets förvaltning under den tid, som förflutit
sedan ansvarsfrihet senast tillerkändes fullmägtige i nämnda kontor.

Punkterna 1—4.

Lades till handlingarne.

Punkten 5.

Bifölls.

10.

Föredrogs och bifölls statsutskottets utlåtande n:o 12, i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition angående beviljande af vissa förmåner
för enskilda jernvägsanläggningar.

§ Il Till

afgörande förelåg vidare statsutskottets utlåtande n:o 13,
angående föreslagna statsbidrag till vägars anläggning och förbättring,
bro- och hamnbyggnader, vattenkommunikationer och torrläggning af
vattensjuka marker samt angående vilkoren för sådana statsbidrags
åtnjutande.

För anläggning af nya samt förbättring eller omläggning af
backiga eller eljest mindre goda vägar hade Kongl. Maj:t i sin proposition
angående statsverkets tillstånd och behof föreslagit, att
Riksdagen måtte för år 1891 bevilja 600,000 kronor, eller samma
belopp, hvarmed detta anslag utgått sedan år 1888.

Deremot hade herr J. N. Biesért i en inom Första Kammaren
väckt motion (n:o 30) och herr E. Olsson i Kyrkebol i eu inom
Andra Kammaren väckt motion (n:o 129) hemstält, att Riksdagen till
bidrag för ifrågavarande arbeten måtte för år 1891 bevilja ett extra
anslag af 800,000 kronor.

Under punkten 1 af förevarande utlåtande hemstälde nu utskottet,
att Riksdagen måtte med bifall till Kongl. Maj:ts förslag och utan
afseende å herr J. N. Biesérts och herr E. Olssons motioner, för år
1891 såsom bidrag för anläggning af nya samt förbättring eller omläggning
af backiga eller eljest mindre goda vägar anvisa ett belopp
af 600,000 kronor.

N:o 6.

Lördagen den 15 Februari.

I fråga härom anförde:

Herr Olsson i Kyrkebol: Statsutskottet, som vid denna, liksom
vid fjolårets riksdag, icke funnit för godt att bifalla min motion,
anför som skäl bland annat, att balansen icke, sedan det nuvarande anslaget
af 600,000 kronor utgått, i någon afsevärd grad tillväxt. Men då
denna balans under näst föregående år uppgår till 21/2 millioner
kronor, och då densamma ej är i aftagande, utan tvärt om i tilltagande,
synes det mig, som om min motion hade bort bifallas. Inom den ort
jag tillhör äro förslag uppgjorda och antagna angående dels anläggning
af nya, dels omläggning af backiga eller eljest mindre goda
vägar, uppgående till flere mil; men i brist på statsbidrag måste med
dessa vägars anläggningar och förbättringar anstå. Då nu de enskilda
jernvägarne liksom statens järnvägsnät i vårt land allt melodi
mer utsträcka sig och i följd deraf större behof göra sig gällande
af statsbidrag till anläggning och förbättring af vägar, bvilka ju äro
sjelfva sugrötterna till all samtrafik med våra jernvägar, och då dessa
penningar, som utgå från statskassan till bidrag för vägars förbättring,
ju också lända till fromma och gagn för så väl arbetarne som
de bättre lottade samhällsklasserna, anser jag mig böra yrka bifall
till den af mig väckta motionen.

Herr Pehrson i Törneryd: Det kan nog finnas långt flera

behof än som kunna blifva til 1 fredsstälda med afseende på nya vägars
anläggning och gamla vägars förbättring i vårt land. Men vi få
erinra oss, att det icke är längre sedan än år 1883, då detta anslag
utgick med ett belopp af endast 300,000 kronor. Det höjdes sedan
till 400,000 kronor och utgår för närvarande, såsom bekant, med

600,000 kronor. Det synes mig vid detta förhållande och då icke
framställning blifvit gjord af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen angående
anslagets höjande och ej heller Kongl. Maj:t föreslagit en
sådan höjning, som om man borde stanna vid hvad Kongl. Maj:t
föreslagit och utskottet tillstyrkt.

På dessa grunder anhåller jag i korthet att få yrka bifall till

utskottets förslag.

Herr Ljungman: I motsats till den nästföregående talaren

skall jag be att få yttra några ord till försvar för föreliggande motion.

Det har så många gånger talats om, att man i vårt land borde
uppmuntra näringslifvet och sörja för att näringarna upphjelptes ur
den betryckta ställning, hvari de nu befinna sig, att det är rent af
förvånande, att icke en motion sådan som denna vunnit tillstyrkande
af statsutskottet. Det är nemligen alldeles obestridligt, att det säkraste
sättet att gagna landtmannanäringarna i de orter, der kommunikationerna
äro otillräckliga, är just att skaffa dessa orter förbättrade
kommunikationer. Och då en stor del af riket icke eger tillräckligt
goda landsvägar, synes det mig, som om statsutskottet bort behjerta
dessa orters behof. Det hade kanske varit lämpligt, om motionären
föreslagit en större summa på en gång, i stället för att föreslå en

Lördagen den 16 Februari.

nso e.

ökning af anslaget med blott ett mindre belopp. Men det är dock
bättre att vinna något än att vinna intet.

Då nu det lyckliga förhållandet råder, att i statskassan tinnes
ett öfverskott, så att man utan afsaknad kan afstå 200,000 kronor
för allmännyttiga ändamål, och då dertill kommer, att skörden i en
stor del af riket vant mindre god, så att landtbruket i denna del af
riket kan behöfva ett understöd, och då det skulle vara af gagn för
flere orter att få tillgång till dylika anslag för allmänna arbeten, så
skall jag för min del anhålla att få yrka bifall till motionärens förslag.

Härut instämde herrar Erikson i Myckelgård, Bromée, Wallmark,
P. Waldenström, Carlsson i Nysäter, Nydahl, Persson i
lleljebol, Andersson i I psal, Olson i Stensdalen, Andersson i Hasselbol,
Stjernspetz, Kilman.

Vidare yttrade:

Herr Peterson i Hasselstad: I anledning af de många instämmanden,
som följde på herr Ljungmans yttrande, anser jag mig
skyldig att yttra ett par ord med afseende å det föreliggande förslaget.

Såsom af en föregående talare blifvit omnämndt, har detta anslag
till vägförbättring från åren 1882—1883, då det var 300,000 kronor,
numera blifvit höjdt till 600,000 kronor. Det är sålunda ett ganska
ansenligt belopp, som hvarje år utgår till detta ändamål.

Det är visserligen sant, att det är vår skyldighet att verka för
näringslifvets befrämjande; men att, då vi så nyligen höjt detta anslag
med 200,000 kronor, äfven nu höja det med samma summa, det
anser jag icke rimligt. Det är visserligen också sant, att statskassans
ställning för närvarande är sådan, att den skulle kunna bära
denna höjning af anslaget, men det är icke sagdt, att statskassan
ett annat år har samma tillgångar, och derför måste man se tiden an.

600.000 kronor för detta ändamål är icke någon liten summa. Motionären
nämnde, att i hans hemtrakt det vore blåst på goda landsvägar.
Ser man efter, hvad som under 1889 beviljats till förbättring af vägarne
derstädes, så finner man, att det varit 63,600 kronor, och efter
hvad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen inom utskottet upplyst, är
för 1890 föreslaget, att till Vermlands län af detta anslag skall utgå
50,100 kronor. Det är sålunda icke några småsummor, som komma
det länet till godo, och jag tycker verkligen, att man der skulle
kunna finna sig någorlunda belåten med ett så betydligt statsbidrag.

Att likaledes Norrland kan behöfva ganska stora anslag i detta
afseende, vill jag icke heller förneka. Men under 1889 utgick dit

60.000 kronor, och för 1890 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
föreslagit ett anslag af 70,800 kronor till Norrbottens län, och mycket
betydliga summor till de öfriga norrländska länen.

Med dessa siffror för ögonen och med afseende fäst derå, att för
ändamålet årligen utgå 600,000 kronor, tycker jag, att det vore
ganska vackert, om Riksdagen äfven under kommande år finge råd
att dertill afsätta ett lika stort belopp, som det nu anslagna.

Jag yrkar alltså bifall till utskottets förslag.

Nso 6.

Lördagen den 15 Februari.

Herr Persson i Mörarp: Det kan ju icke förnekas, att ifrågavarande
anslag i väsentlig mån bidrager att förbättra landets kommunikationer.
Men det bör dock efter min uppfattning vara eu viss
gräns för anspråken äfven i detta afseende. Och så vidt jag kan
erinra mig, har åtminstone under de senare åren ifrågavarande
anslag icke blifvit höjdt annat än på framställning af regeringen i
följd af väg- och vatten byggnadsstyrelsens hemställan.

Det har här redan förut blifvit anmärkt, att detta anslag under
de senare åren blifvit fördubbladt. Och äfven för ifrågavarande anslag
bör, såsom jag nyss nämnde, naturligtvis finnas någon gräns. Man
bör besinna, att dessa anslag icke utgå till alla delar af riket. Man
pålägger således pa visst sätt en beskattning på de län, som icke
komma i åtnjutande af ifrågavarande anslag, till förmån för de öfriga
delarne af riket. Nu förhåller det sig ju så, att hvarken regeringen
eller väg- och vatten byggnadsstyrelsen gjort någon framställning om
förhöjning i det nuvarande anslagsbeloppet; och det synes, redan det,
vara ett stort skäl för att Riksdagen icke på framställning af enskild
motionär beviljar ett högre anslag, än hvad som af utskottet är
föreslaget.

Man åberopar tidt och ofta det öfverskott, som finnes i statskassan,
och man kommer naturligtvis äfven framdeles under diskussionen
om snart sagdt hvarje föreliggande ärende att fä höra talas
derom. Men med kännedom om det skaplynne, som hittills utmärkt
Riksdagen, tror jag man kan säga, att det ej är synnerligen säkert,
att öfverskotten skola finnas qvar, när vi komma så långt, att staten
skall slutregleras.

Herrarue torde nemligen erinra sig, att budgeten under de senaste
två åren stigit till mycket högre belopp, än hvad den förut var; och
Riksdagen lär väl nog också nu draga försorg om, att de stora öfverskotten
blifva placerade. Jag tror alltså icke, att det skälet bör fä
väga så mycket.

Då här icke framhållits något nytt skäl, som gör, att jag för
min del kan frånträda den åsigt, jag hyste i statsutskottet, så fasthåller
jag yrkandet om bifall till utskottets förslag.

Herr Ljung man: Just det yttrande, som herr Anders Persson
senast fälde, stärker min åsigt att vi böra bifalla motionen, och jag
hoppas äfven, att det stärkt utsigterna för motionen i kammaren.
Herr Anders Persson sade, att det vore antagligt, att det stora statsöfverskottet
skulle blifva disponeradt under riksdagen för hvarjehanda
ändamål. Just derför böra vi laga så, att åtminstone någon del
deraf blir räddad till näringslifvets understöd. Bär föreligger nu ett
fall, då man kan rädda 2(J0,U00 kronor till ett ändamål af alldeles
obestridligt gagn. Att icke från Kong!. Maj:t på grund af hemställan
från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen något förslag till anslagets
höjning framkommit, det vill jag visst icke klandra, då ju det anslag,
som årligen beviljats, så nyligen blifvit höjdt, men det bör icke hindra
kammaren att i dag visa sin benägenhet att främja näringslitvet genom
att för 1891 bevilja något större anslag, än det Kong! Maja äskat_

Jag yrkar derför fortfarande bifall till motionen.

N:o 6.

Löidagcn den 15 Februari.

Herr Jonsson i Hot'': Man kan naturligtvis säga mycket för och
mycket emot den ifrågasatta anslagsförhöjningen. För min del vill
jag se frågan ur en annan synpunkt än den, från hvilken motionärerne
utgått vid framläggande åt sitt förslag. Jag anser nemligen
att man gerna kan och bör höja detta anslag under tider da det är
svårt om arbete, men att deremot någon dylik förhöjning icke bör
ega rum under tider, då ett motsatt förhållande eger rum, d. v. s.
då tillgången på arbete är stor och det är mycket svårt att anskaffa
tillräckliga arbetskrafter. Det är af detta skäl som jag, med afseende
å nu rådande förhållanden, anser att man icke bör afvika från den
af utskottet uttalade åsigt, att någon förhöjning i anslaget utöfver det
belopp, hvarmed det under de sista åren utgått, icke bör ega rum.

Jag anhåller således, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Jansson i Krakerud: Jag tror icke, att den omständighet,
som herr Olof Jonsson nämnde, att man skulle få ondt om arbetare,
är så farlig, att den kan utgöra ett skäl att afslå den ifrågasatta
förhöjningen. Jag tror icke heller, att det är att befara, att joidbrukarne
komma att leka med detta kapital, ty de få ju sjeltva
betala en tredjedel af kostnaden för anläggning åt nya vägar. Och
om det ställer sig så, som herr Olof Jonsson tycktes tro, att uet blir
svårt att få arbetsfolk, så torde man väl få antaga, att jordbrukarne
icke komma att begära något anslag och att de således icke komma
att ställa några vidare anspråk på arbetskrafterna.

Herr Anders Persson yttrade, att det skulle vara eu beskattning
af det ena länet till förmån för det andra, derför att åtskilliga län
icke behöfva några nya landsvägar. Ja, detta kan vissei ligen vara
sant, men vi hafva ju numera kommit in på ett sådant system, att
det ena länet skall beskattas till förmån för det andra. Och hvad
nu angår detta fall, så ber jag att få påpeka, att det är de län, som
åtnjuta minsta fördelarne af detta system, som nu skulle komma i
åtnjutande af en del af de utgifter, som de inbetala till statskassan.
Jag skall derför be att få förena mig med herr Ljungman och yrka
bifall till herr Olssons motion, så mycket mer som jag icke kan finna,
att man, då man har öfverflöd på penningar i statskassan, bör afböja
deras användande till ett ändamål, som afser kultiverandet åt värt
land och i synnerhet de delar deraf, som nu äro mest vanlottade i
afseende på kommunikationer.

Herr Kilman: Herr Olof Jonsson framhöll såsom sin åsigt att
ett anslag af förevarande beskaffenhet icke borde höjas annat än i
tider, då det är svårt om arbete, samt menade att tiderna icke vore
sådana för det närvarande, och han ville för den skull icke vara med
om att nu höja anslaget. Jag kan för min del icke instämma i den
slutsats, hvartill lian kom, ty jag tror att tiderna just nu äro sadana,
att vi mycket väl behöfva detta anslag. Vi torde nemligen litet hvar
hafva erfarenhet om 1889 års skörd, att den utföll med nästan allmän
missväxt öfver hela landet, särskildt hvad beträffar hafreskörden,
hvilken blef så förstörd, att det torde blifva ytterst svårt att fylla

N:o 6.

Lördagen deri 15 Februari.

behofvet för innevarande års utsäde; och då jag sålunda, som sagdt
tror att, med anledning häraf, inträffat just sådana tider, då behof
åt ifrågavarande anslags förhöjande föreligger, emedan derigenom
jordarbetarens vilkor kan något upphjelpas, så anhåller jag att få
yrka bifall till motionärernes förslag.

Öfverläggningen var härmed slutad. I enlighet med de yrkanden
”, derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner dels på
bnall till utskottets hemställan och dels på afslag å densamma, i
hvad den aftåg de i ämnet väckta motionerna, och bifall i stället
till dessa motioner; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad. Som votering emellertid begärdes,
blef nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande voteringsproposition:
b

Den, som bifaller hvad statsutskottets hemstält i lista punkten
åt utlåtandet n:o 13, röstar

Den det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner nej, har kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
i hvad den after de i ämnet väckta motionerna, beslutat höja det
ifrågavarande anslaget till 800,000 kronor.

Omröstningen försiggick i vanlig ordning och visade 101 ja och
Öl nej; och hade kammaren alltså beslutat i enlighet med ja-pronositionens
innehåll. J 1 1

Punkterna 2—4.
Biföllos.

Punkten 5.

Lades till handlingarne.

§ 12.

Föredrogos, hvart efter annat, statsutskottets utlåtanden:

n:o 14, i anledning åt Kong!. Maj:ts proposition angående af
stående till LTmeå stad åt ett område utaf länsresidenstomten och
den s. k. Döbelns park i nämnda stad; och

ilo 15, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upphörande
åt den inom lvalmar stift utgående s. k. allhelgonahjelpen.

N:o 6„

Lördagen den 15 Februari.

§ 13.

Till handläggning förekom vidare statsutskottets utlåtande i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition angående befrielse för sterbhusdelegarne
efter aflidne justitieombudsmannen S. L. Theorells enka,
Sofia Wilhelmina Theorell, tödd von Schwerin, från erläggande af
stämpelafgift vid lagfart å fideikommissegendomen Borkhult med Godo
och underlydande hemman.

I detta utlåtande hemstälde utskottet, att Kongl. Maj:ts förevarande
framställning icke måtte af Riksdagen bifallas.

Efter föredragning af ärendet anförde

Chefen för kongl. finansdepartementet, herr statsrådet friherre
von Essen: Inför Riksdagen kan denna fråga må hända anses obetydlig,
™en när man gör afseende på den person det gäller, så är
den det icke, och jag är öfvertygad om, att hvar och en, som tager
närmare del af frågan, skall finna, att den äfven måste hafva sin
grundliga pröfning inför Riksdagen. Jag är äfven öfvertygad om,
att Andra Kammaren icke vill undandraga sig en sådan pröfning.
Jag erkänner att utsigterna för bifall till den kongl. propositionen
äro små, då Andra Kammarens samtliga ledamöter inom statsutskottet
yrkat afslag å densamma, men jag anser mig likväl pligtig att inför
kammaren redogöra för de skäl, som förmått mig att inför Kongl.
Maj:t tillstyrka denna proposition, och jag anser, att dessa äro sådana,
att det finnes god grund för att söka vinna bifall till propositionen.
Jag antager, att må hända några af kammarens ledamöter — tillåt
mig detta antagande! — icke läst denna mindre intressanta proposition,
men äfven om alla det gjort, må det tillåtas mig att i korthet
relatera innehållet af den samma.

Justitieombudsmannen Theorells enka, som genom Kongl. Maj:ts
dom 1880 blifvit egarinna till fideikommisset Borkhult, med Gobo
och underlydande, atled 1881 och hade då icke hunnit begära fästa
på egendomen. Hennes son Johan, den blifvande fideikommissarien,
fick ingen de! i qvarlåtenskapen, hvilken tillföll hennes öfriga barn.
Af dessa har. sedan en bortgått genom döden, en har rest utomlands
och afträdt sin förmögenhet genom konkurs, hvari de oprioriterade
fordringsegarne icke erhöllo någon utdelning. Af barnen återstod då
endast den öfver 60 år gamla dottern Margareta. Hon blef dömd
att betala lagfarten, och då hon ej kunde det, fick hon sig ålagdt
500 kronors vite för fullgörande deraf, livilket belopp sedan höjdes
till 1,000 kronor. Och när hon ej kunde betala denna summa, så
skulle hon aftjena vitet med fängelse, hvarifrån dock Kongl. Maj:t
benådat henne. Sedan har det visat sig att hon gjort försök att
fullgöra sina skyldigheter både genom att begära bidrag af främmande
personer och genom att pantförskrifva sitt lösörebo, men utan
att lyckas åstadkomma den nödiga summan. Kongl. Maj :t har visserligen
befriat henne från fängelsestraff, men krafvel på stämpelafgiften
qvarstå!- fortfarande, och den 60-åriga qvinna!!, för hvilken knappast

N:o 6.

Lördagen deri 16 Februari,

förefinnes någon möjlighet ens att lifnära sig, skall fortfarande
knifvas på denna afgift, hon skall dömas att betala vite derför att
hon ej fullgör sin skyldighet, hon skall, då hon ej förmår betala
vitet, dömas till fängelse, och om Kongl. Maj:t än så ofta befriar
henne från fängelsestraffet, skall dock krafvet gång på gång förnyas,
och hon skall ej blifva fri derifrån så länge hon lefver.

Det är kårdt, kan man säga; men är det då också praktiskt att
låta det sä fortgå? Nej, den nuvarande fideikommissinnehafvaren
kan aldrig erhålla någon fästa på egendomen, förrän hans mors fasta
är betald och stämpelbelagd, och det är denna fasta, som nu åligger
systern och hvilken hon icke kan fullgöra.

Men utskottet säger, att det är en farlig princip, och att ett bifall
till Kongl. Maj:ts proposition skulle kunna leda till upprepande
af dylika framställningar. Det synes mig dock som en väl långt
drifven försigtighet att vara rädd för prejudikat, då bevis föreligga,
att den det här gäller med all sannolikhet aldrig kan komma att
betala stämpelafgiften, och då den nuvarande innehafvaren af fideikommisset
ej kan åläggas att lagfara egendomen, förrän hans moders
fång å den samma blifvit lagfaret. Staten vinner sålunda ingenting
på att Kongl. Majrts proposition förkastas; tvärt om: han förlorar.

Under sådana förhållanden synes det mig både billigt och rättvist,
om utskottet hade tillstyrkt Kongl. Maj:ts proposition och om
kammaren ville till densamma lemna sitt bifall. Jag har icke kunnat
underlåta att relatera dessa förhållanden, och jag hemställer, om
icke flertalet af denna kammares medlemmar behagade lemna understöd
åt en uppfattning, afvikande från den, som uttalats af kammarens
ärade ledamöter i statsutskottet.

Herr Anderson i Tenhult: Då jag deltagit i det beslut, hvartill
utskottet kommit, så ber jag att med några ord få ange de skäl,
som för mig dervid varit bestämmande. Jag har nemligen icke
kunnat vara med om att efterskänka statens rätt till stämpelafgift vid
lagfart å ifrågavarande egendomar, bland annat af det skäl, att eu
dylik åtgärd skulle frammana liknande anspråk från många andra
håll, helst enligt mitt förmenande, någon anledning icke förefinnes
för att dessa egendomar, om tillsammans 10 ‘/a mantal och med ett
taxeringsvärde af 509,700 kronor skulle stå i något slags undantagsförhållande
till hvarje annan slags fastighet, eller att fideikommissets
innehafvare skulle framför egare af annan egendom befrias från
skyldigheten att vid lagfart erlägga stämpelafgift. Enligt min åsigt
bör i det fall att en föregående egare icke förmår att betala en dylik
afgift, det vara den nu varande innehafvarens skyldighet att göra det.

Jag vill exempelvis nämna, att jag för någon tid sedan såsom
inteckningshafvare nödgades att på exekutiv auktion inropa en fastighet.
Den föregående egaren hade icke fått lagfart, hvarför jag nödgades
betala lagfarten äfven för honom. Men då jag det gjorde,
tänkte jag aldrig på, att jag skulle kunna vända mig till Kongl.
Maj:t och Riksdagen med anspråk på att hållas skadeslös. Jag skulle
äfven kunna anföra, huru som en af mina grannar för ett par år
sedan köpte ett hemman i Vartofta härad, hvithet tre föregående

Lördagen den 15 Februari.

N:o 6

egare underlåtit att lagfara. Enligt uppgifter, som meddelats af nu
varande egaren, lärer icke någon af dessa personer kunna betala ett
enda öre i lagfartskostnaden, hvilken sålunda måste af nu varande
egaren utgifvas med tredubbla beloppet. Jag kan icke finna, hvarför
fideikommissarie!- skola tå större förmån än de, som köpa och betala
fastigheter. Vi hafva dessutom hört omnämnas så många
olägenheter af fideikommissinstitutionen, att jag redan i den omständigheten
anser förefinnas tillräckliga skäl för att icke genom att bifalla
förevarande framställning tillskapa ännu flera sådana.

Den fråga, som nu föreligger, är enligt min tanke af beskaffenhet
att den mycket väl kunnat åberopas som motiv för bifall till den af
herr P. Andersson i Högkil vid denna riksdag väckta motion om
fideikommissrättens upphäfvande.

För min del yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Chefen för finansdepartementet herr statsrådet friherre von Essen:
Det kan synas olämpligt, att jag nu för andra gången tager till orda i
denna fråga, men jag har gjort det för att rätta ett misstag af den föregående
talaren. Det finnes ingen jemförelse mellan detta fall och det fall
han omnämnde, nemligen att han efter inköp af en egendom måst
för att få lagfart på den samma lösa stämpelpapper och fastebref
äfven för de föregående egarnes fång. Här är nemligen fråga om
fideikommiss, och ingen kan tvinga den nuvarande innehafvaren
att erlägga stämpelafgift för föregående innehafvare, och han lärer
icke heller efter hvad jag hört, vara benägen att frivilligt utbetala
beloppet.

Herr Anderson i Tenhult: Jag kan icke finna att saken det
allra ringaste förändras af den omständigheten, att i fråga varande
egendom är af fideikommissnatur, då, såsom jag nämnde förra gången
jag hade ordet, fideikommissegendomar i fråga om stämpelafgifter
icke böra stå i något undantagsförhållande till andra egendomar.

Jag yrkar fortfarande bifall till utskottets förslag.

Herr Jonson i Fröstorp: Det vill vid första påseendet synas,
som om ömmande omständigheter skulle föreligga hvad beträffar i
fråga varande dotter af framlidne justitieombudsmannen Theorell.
Då emellertid hennes egen bror, som är den nuvarande fideikommissarien
och hvilken nu skall lagfara i fråga varande fastigheter alls
icke befinner sig i brydsamma omständigheter, så synes det ju häraf
tydligt framgå, att statens mellankomst i detta fall icke lärer vara af
behofvet påkallad.

Af handlingarne synes, att enkan Theorell blifvit egare af fideikommisset
med underlydande gårdar den 20 december 1880. Redan
år 1883 öfvergick dock fideikommisset till hennes äldste son Johan
Henrik Theorell. Allmänna åklagaren instämde enkan Theorells
samtliga sterbhusdelegare till 1885 års lagtima vinterting med yrkande
om lagfart å egendoinarne. Men hade han i stället instämt endast
Johan Henrik Theorell, så hade denne fått från sina syskon förskaffa
sig åtkomsthandlingarne bäst han kunnat och sörjt för stämpel -

Nso 6.

Ijördagen den 16 Februari.

afgiftens erläggande. Såsom vi veta säljas åtskilliga fastigheter
exekutivt och för många sådana egendomar har säljaren sjelf icke
lagfartshandlingar. Köparen måste då bekosta karteringen för förutvarande
egaren eller afgå kostnaderna derför från köpeskillingen till
förlust för sista inteckningshafvaren. Jag kan icke förstå, att fideikommiss
skola i detta afseende hafva bättre förmåner än hvarje
annan fastighet.

Jag vill dessutom rätta ett misstag, som föregående talaren
gjorde sig skyldig till, då han sade, att fideikommisset var uppskattadt
till 509,700 kronor. Handlingarne visa nemligen, att taxeringsvärdet
utgör 760,500 kronor. Den som får en så stor present, måtte
väl kunna bekosta lagfart derå lika väl som någon annan. Har den
nye fideikommissarien någon ömhet för sina syskon, torde han icke
undandraga sig att bekosta stämpelafgiften för lagfarten. Skulle
Riksdagen gå in på hvad Kongl. Maj:t här föreslagit, skulle vi få
ofantligt många ansökningar om efterskänkande af stämpelafgift-,
som säljare icke kunnat erlägga.

På grund af hvad jag nu anfört anhåller jag om bifall till
utskottets förslag.

Herr Anderson i Tenhult: Den siste talaren påstod, att
jag hade misstagit mig, då jag uppgaf fideikommissets taxeringsvärde
till 509,700 kronor. Jag vill då upplysa honom, att jag i går
var uppe i statistiska centralbyrån och såg i Konungens befallningshafvandes
senaste femårsberättelse och deri stod det i fråga varande
fideikommisset upptaget till just det värde, som jag nyss uppgaf.
År sålunda min uppgift i detta afseende felaktig, så är det icke mitt
fel,., ty min uppgift är herntad från Konungens befallningshafvandes
i Östergötlands län senaste femårsberättelse.

Herr friherre Palmstierna: På de i Kongl. Maj:ts proposition
anförda skäl och då Första Kammaren redan antagit Kongl. Maj:ts
proposition, tillåter jag mig hemställa om afslag på utskottets förslag
och bifall till den kong], propositionen.

Herr Jonson i Fröstorp: Jag begärde ordet med anledning af
herr Johan Andersons i Tenhult uppgift om det i fråga varande
fideikommissets taxeringsvärde. Jag bär visserligen icke hemta!
mina uppgifter i detta fall från statistiken, utan ur de framlagda
handlingarne i ämnet. Det kan nog hända att femårsberättelsen
upptager en annan summa än handlingarne, enär fideikommisset
ligger inom fyra socknar; men det verkliga taxeringsvärdet utgör
760,500 kronor.

Efter jag nu fått ordet, vill jag återkalla i kammarens minne,
att det icke är längre än två år sedan en dylik fråga här var före,
nemligen angående eftergift af stämpelpapper för det Silfverskjöldska
fideikommisset. Men då beslöt Riksdagen att icke efterskänka detta,
och vid sådant förhållande antager jag, att kammaren vidhåller sin
då uttalade åsigt och icke heller bifaller den nu i fråga varande
framställningen.

Lördagen den 15 Februari.

N:o 6.

Herr Nilsson i Käggla: På det att denna lilla konflikt mellan
de två statsutskottsledamöterna må blifva slut, vill jag upplysa att
Borkhult ligger inom Östergötlands län, men har många utgårdar
eller torp inom Kalmar., län. Derför kan man icke af Konungens
befallningshafvandes i Östergötlands län femårsberättelse se egendomens
verkliga taxeringsvärde.

Det är i alla fall besynnerligt, att en sådan framställning kunnat
komma från en person, som fått en egendom, som för fem år sedan
var värd 1 million. Nu har på senare åren å egendomen borthuggits
eu stor del af skogen, så att om några år är egendomen alldeles
utan skog. Skall nu staten gifva en belöning för att skogen
sköflats på detta sätt? Jag är alldeles Öfvertygad att, derest detta
nu bifalles, skall det icke dröja länge, innan vi få igen samma
historia från andra fideikommissinnehafvare, och jag är derför statsutskottet
tacksam för att det sökt mota sådana försök.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Ljungman: Skälet hvarför Kongl. Maj:t framkommit med
denna proposition och hvarför Första Kammaren nu bifallit densamma,
torde vara, att utgifterna i fråga skulle träffa en person,
som aldrig kan få något godt af detta fideikommiss. Såsom redan
är påpekadt, är fideikommisset för närvarande vanskött, hvilket jag
för min del hört af långt förr, än herr Nilsson i Käggla här upplyste
derom. Dess nuvarande innehafvare har icke förstånd att draga
nytta af fideikommisset, utan han försörjer sig såsom skollärare i Kungself.
Fideikommisset är i händerna på andra personer, som ruinera
detsamma. Fröken TheorelFhar sålunda ej det minsta godt deraf. Hade
fideikommisset kommit i händerna på en person, som förstått att
sköta detsammma, så hade denna kongl. proposition icke framkommit.
Detta kan nu visserligen vara ett exempel på fideikommissinstitutionens
_ olämplighet, men jag tror dock icke att detta kan, såsom
herr Nilsson i Käggla gjorde, anföras såsom skäl för att nu afslå
Kongl. Maj ds proposition, till hvilken jag yrkar bifall.

Herr vice talmannen L. O. Larsson: Det torde icke kunna

gå an att, såsom den siste talaren gjorde, taga förståndet från den
nuvarande innehafvaren af fideikommisset. Man kan väl icke säga,
att han är utan förstånd, då han är lärare i en skola, och det
är val olämpligt att ur denna synpunkt bifalla Kongl. Maj:ts proposition.

Inom den afdelning af statsutskottet, der denna fråga behandlades
och rätt vidlyftigt diskuterades, gjorde sig den uppfattning gällande,
som uttalats i utskottets motivering till föreliggande utlåtande. Det
är nog sant, att Johan Henrik Theorell icke fick något af enkau
Theorells qvarlåtenskap och på grund deraf befriades från skyldigheten
att ombestyra lagfart å fånget till ifrågavarande fideikommissegendom;
men det är att märka, att icke heller något annat af barnen
fick något deraf. Vi finna nemligen af den kongl. propositionen
att efter enkan Theorell utgjorde tillgångarne i boet endast 2,588
kronor, medan deremot skulderna uppgingo till 40,763 kronor. Det

N:o C.

Lördagen den 16 Februari,

märkvärdigaste är dock, att genom testamentets bestämmelser blef den
som fick fideikommisset och som sålunda hade tillgångar, befriad
från att söka lagfart derå, medan deremot de, som icke fingo något
godt af fideikommisset och icke hade något att betala med, blefvo
ålagda att betala lagfartskostnaderna. Detta är ett mycket besynnerligt
tillvägagående, och, om ett sådant förfaringssätt finge göra sig
gällande, komme staten att få sitta emellan på många ställen beträffande
stämpel- och lagfartsafgifter.

Det är val sant, att den som nu innehar fideikommisset icke kan
få lagfart på sitt fång, förrän sterbhuset lagfarit. Men såsom herr J.
Jonsson i Fröstorp påpekat, innebär icke detta något annat än hvad
som ofta inträffar i fråga om lagfart, och jag tror, att det icke finnes
någon bland oss, som icke haft flere eller färre af våra kommittenter
i samma ställning, nemligen att de blifvit egare till en fastighet utan
att förre egarens fång dertill varit lagfaret. Skulle man nu slå in
på den väg, som Kongl. Maj:ts proposition angifver, så fruktar jag, att
det ofta skulle inträffa att fastighetsegare i denna ställning skulle
vända sig till riksdagsmän med begäran, att, då de icke kunde fä
lagfart förr, än förre egaren lagfarit, motion måtte väckas inom Riksdagen
derom, att stämpelpapperet till föregående egarens lagfart måtte
efterskänkas. Nu säger man att i allmänhet gäller det allenast
mindre belopp, men icke kan man väl heller säga, att derför att här
är fråga om ett så stort belopp som 4,500 kronor, skall man vända
sig till Riksdagen och begära eftergift deraf. Nu förhåller det sig
så, att den, som köpt en fastighet, icke kan åläggas lagfara förre
egarens fång utan blott sitt eget, och han har dervid att vända sigill
förre egaren med yrkande att denne skall stå hemul. Men den
senare egaren kan i allt fall vid vite åläggas fullgöra sin lagfartsskyldighet
och om han icke gör det och ej betalar stämpel, så blir
han fäld till böter, och om han ej kan gälda dessa, blir han satt i
fängelse. Jag kan sålunda icke finna att detta fall erbjuder någon
som helst skiljaktighet ifrån hvad som ofta inträffar. Af handlingarne
i detta ärende har jag icke heller kunnat inhemta, att den
nuvarande fideikommissarien gjort sig urarfva efter sin moder, och
det synes mig då märkvärdigt, huru han kan vara befriad från
skyldigheten att betala denna stämpelpappersskuld efter modern.
Ehuru jag icke är jurist och sålunda icke vill yttra mig bestämdt i
detta afseende, så hade jag dock trott, att en person, som icke gjort
sig rätteligen urarfva efter eu afliden slägtinge, hvilkens lagliga arfvinge
lian är, har skyldighet qvar att betala den aflidnes gäld. Någon
sådan urarfvagörelse har här icke egt ruin, utan det har blott förekommit,
att modern genom testamente testamenterat bort all sin
qvarlåtenskap förutom fideikommisset åt andra. Nu medger jag väl,
att det är mycket hårdt för denna gamla menniska att blifva ådömd
böter, och jag anser det lyckligt, att regeringen ansett sig kunna
efterskänka dessa böter, så att hon sluppit aftjena dem med fängelse.
Men jag får derjemte säga, att om vi här kunna känna medlidande
med henne, så borde väl hennes broder ännu mera hysa ett sådant
medlidande och icke tillåta, att hon får sitta i fängelse för att bereda
honom tillfälle att få lagfart. När man har ett fideikommiss

N:o 6.

företagen den 15 Februari.

på 750,000 kronor borde man kunna stå ut med denna utgift, och
gör han icke det, så kan han sjelf icke heller få lagfart. Vi inom
utskottet hafva sålunda ansett denna fråga såsom en privaträttslig
angelägenhet, som staten icke borde blanda sig uti. Beträder man
denna väg, som Kongl. Maj:ts proposition anvisar, så kunde detta
medföra svåra följder för framtiden. Ty ger man efter i detta fall,
så skulle man för principens skull äfven nödgas bifalla många derå
framställningar i samma rigtning. En sådan princip kan jag icke
vara med om, och yrkar derför, att kammaren, med afslag å Kongl.
Maj:ts proposition, måtte bifalla utskottets hemställan.

Herr Sven Nilsson: Herr vice talmannen har förekommit mig

i allt hvad jag ämnade säga, och jag vill derför endast nämna, att
det skulle förefalla mig egendomligt, om kammaren nu skulle taga
ett steg i den rigtning, hvarom här är fråga. Man kan vara alldeles
viss derom, att Riksdagen i så fall skulle framdeles komma att
taga många steg i samma rigtning af sådan omfattning, som vi nu
ej kunna förutse, och om derför detta steg tages nu, så är gärdet
dermed uppgifvet. Om det också förhåller sig så, som det här blifvit
upplyst, att den nya egaren icke kan lagligen åläggas lagfara med
sitt fång, tror jag dock att Riksdagen kan vara derom temligen obekymrad,
ty den tid kan nog komma, då han icke allenast kan åläggas
att betala den för fånget belöpande stämpelafgiften, utan han kan
möjligen snart nog sjelf blifva mest angelägen om att skaffa sig
lagfart.

Jag anhåller derför om bifall till utskottets hemställan.

Herr P. Waldenström: Jag är alldeles för litet hemma i denna
historia för att kunna göra något yrkande, vare sig i den ena eller
den andra rigtningen, men då man här talat om, att ett bifall till
Kongl. Maj:ts proposition skulle skapa ett precedensfall, som sedermera
kunde åberopas under liknande omständigheter, så ber jag att
få fästa uppmärksamheten på, att det alls icke är något ovanligt i
vårt land, att karta-sigillata-afgifter eftergifvas. Såsom herrarne
hafva sig bekant, har Riksdagen en gång för länge sedan beslutat,
att hvarje kommendörs- och riddare-stjerna skall åtföljas af karta
sigillata, men dessa afgifter efterskänkas alltjemt åt personer, som
äro mycket förmögnare än den gamla fröken, som nu är i fråga.

Jag upprepar, att jag icke skall göra något yrkande, och jag
har icke heller nu velat klandra, att stämpelpappersafgifterna för
riddare och kommendörer efterskänkas, — det är ju alltid en ytterligare
väl förtjent utmärkelse — men jag har dock velat, att detta
skulle vara sagdt.

Herr Gumselius: Jag vill blott opponera mig mot herr Waldenströms
anmärkning, ehuru kanske hans påstående, att Riksdagen
flere gånger förut efterskänkt stämpelafgifter, icke var så fullt på
allvar menadt. Med Riksdagens goda minne hafva nemligen stämpelafgifterna
till riddare- och kommendörsbref m. fl. visst icke blifvit
efterskänkta, utan har ordenskapitlet dervid handlat kanske något

N:o 6.

Lördagen den 15 Februari.

på sidan om det lagstadgade. I allt fall har denna fråga icke vant
före på inånga år och den föreligger icke nu. Hvad åter angår den sak,
som här är i fråga, synas mig fullgiltiga skäl tala för afslag å
Kongl. Majits proposition och bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson i Högkil: Fideikommisstiftelsernas ändamål
är ju att, såsom det heter, konservera slägten och att uppehålla dess
anseende och heder. Jag kan således för min del icke vara med
om att genom ett bifall till Kongl. Maj:ts proposition förstöra detta
ypperliga tillfälle att pröfva fideikommissinstitutionens konserverande
förmåga, och jag yrkar derför bifall till utskottets hemställan.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad; och sedan herr talmannen
gifvit proposition å hvart och ett af de olika yrkandena,
blef utskottets hemställan af kammaren bifallen.

§ 14.

Föredrogos hvart efter annat lagutskottets nedannämnda utlåtanden: n:o

6, i anledning af väckt förslag om antagande af en lag angående
tillsyn å god mans förvaltning af frånvarandes egendom;

n:o 7, i anledning af väckta motioner dels om upphäfvande af
5, 6, 7 och 8 §§ i 12 kap. ärfdabalken, dels om ändring i förordningen
angående hemmansklyfning och jordafsöndring den 6
augusti 1881; och

n:o 8, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse af 15 kap. ''6 § rättegångsbalken.

§ 15.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

n:o 17, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående befrielse
från utgifvande till kronan af vissa s. k. skilnadsarrenden;

n:o 18, i anledning af väckt motion angående beviljande åt
arrendatorerna af statens domäner af anstånd med erläggande af
halfva arrendeafgiften för innevarande år;

n:o 19, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t rörande sättet för försäljning af vissa kronans domäner; och

n:o 20, i anledning af väckt motion om efterskänkande af kronans
rätt till danaarf efter bergsmannen Per Gustaf Bergström; samt

lagutskottets utlåtanden:

n:o 10, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till

Lördagen den 15 Februari.

N:o 6.

lag angående ändrad lydelse af 11 och 13 §§ i lagen angående lösdrifvares
behandling den 12 juni 1885;

n:o 11, i anledning af väckt förslag om ändrade bestämmelser i
fråga om lösen för gravationsbevis; och

n:o 12, i anledning af väckt motion om ändring i lagen angående
tillsättning af presterliga tjenster den 26 oktober 1883.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde uppföras framför de ärenden, som
blifvit tvenne gånger bordlagda.

§ 16.

Justerades protokollsutdrag angående kammarens i detta sammanträde
fattade beslut.

§ 17.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr A. Larson i Slättäng under 8 dagar fr. o. m. den 17 dennes,
» O. Jonsson i Hot’ » 7 » » » 16 »

» C. A. Andersson i Malmö » 10 i » » 16 »

» J. Bengtsson i Gullåkra » 10 » » » 16 »

» C. J■ Jakobson » 8 » » » 19 »

och ■> C. U. Widström » 6 » » 17

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 1, i e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.

Andra Kammarens Prat. 1890. N:o 6.

X:<> e.

Tisdagen den 18 Februari.

Tisdagen den 18 februari.

Kl. 1j2 3 e. m.

§ I Efter

föredragning af Kongl. Maj:ts i senaste sammanträdet afiemnade
proposition till Riksdagen angående pension å allmänna
indragningsstaten åt sergeanten vid värfvade arméns disciplinkompani
Carl Johan Welander hänvisades densamma till behandling
af statsutskottet.

§ 2.

Föredrogos och bordlädes för andra gången :

statsutskottets utlåtanden n:is 17, 18, 19 och 20; samt

lagutskottets utlåtanden n:is 10, 11 och 12.

§ 3.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtande, n:o 7, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens sjette kufvudtitel, innefattande anslagen till kongl.
civildepartementet; och

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 1, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om utredning,-huruvida och under hvilka vilkor statsmagten må
kunna ikläda sig ansvar för förluster, som af embetsman genom felaktig
embetsförvaltning vållas.

Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan för
morgondagens sammanträde.

§ 4.

Godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens skrifvelser till
Konungen:

n:o 2, med förslag till lag angående upphäfvande af S kap. 2 §
5 mom. rättegångsbalken;

Tisdagen den 18 Februari.

N;o 6.

n:o 6, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse af 15 kap. 3 § rättegångsbalken;

n:o 7, med förslag till lag angående upphäfvande af 5, 6 och
8 §§ samt ändrad lydelse af 7 § i 12 kap. ärfdabalken; och

n:o 8, med förslag till lag om tillsyn å god mans förvaltning af
frånvarandes lott i dödsbo.

§ 5.

Justerades ett protokollsutdrag.

§ 6.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr A. Lilljegvist under 8 dagar fr. o. m. den 25 dennes,
och » F. G. Sandwall » 8 » » »21 »

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,3 9 e. m.

In tidem

A. E- J. Johansson.