1890. Andra Kammaren. N:o 45 (Riksdagens protokoll 1890:45)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1890. Andra Kammaren. N:o 45.

Måndagen den 12 maj.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

Till behandling förekom till en början särskilda utskottets n:o 2 Om förslag
utlåtande n:o 2 i anledning af ej mindre Kongl. Maj:ts propositioner till formed
förslag till förordning angående försäkring för olycksfall i arbetet ordning
och angående anslag till en riksförsäkringsanstalt än äfVen herr
A. Hedins motion med förslag till lag om försäkring för olycksfall i för olycksarbetet.
full i arbetet.

Med proposition af den 12 sistlidne mars hade Kongl. Maj:t till
Riksdagen, för inhemtande af dess yttrande, öfverlemnat förslag till
förordning angående försäkring för olycksfall i arbetet.

I punkten 1 af föreliggande utlåtande hemstälde nu utskottet
»att Riksdagen måtte förklara, det Riksdagen finner sig icke kunna
godkänna det nu af Kongl. Maj:t framlagda förslaget till förordning
om försäkring för olycksfall i arbetet.»

Efter uppläsande häraf lemnades ordet till

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Groll, hvilken
yttrade: Det förslag till förordning angående försäkring för olycksfall
i arbetet, som Kongl. Maj:t nu framlagt, är det första, som understälts
kamrarne i den på dagordningen i flera civiliserade länder
stående arbetareförsäkringsfrågan. Det kan visserligen till vår lycka
sägas, att denna fråga icke har för vårt land den stora betydelse
som för åtskilliga andra länder, der industriens utveckling stält den
menskliga kraften, man kan nästan säga i nivå med den kraft, som
maskinerna hafva att erbjuda. Men derför må man också kunna
hoppas, att dessa frågor hos oss skola kunna lösas utan inverkan af
Andra Kammarens Prof, 1890. N:o 45. j

N;o 45.

Måndagen den 12 Maj, e. m.

Om förslag de våldsamma lidelser, som på andra håll slitits om magten. Vi hafva
till för- dessutom den fördelen att kunna tillgodogöra oss den erfarenhet, som
angående * utlandet redan vunnits och sålunda till viss grad undgå det experiförsäkrmg
menterande, som på detta område förekommit i syfte att kunna på
för olycks- samma gång tillgodose de arbetande klassernas behof och arbetsfalliarbetet.
gRVarnes förmåga att bära de bördor, man vill pålägga dem. Då
(Forts.) jag tillät mig föreslå Konungen att för Riksdagen framlägga ifrågavarande
proposition, skedde detta knappast under förhoppning, att
den skulle vid denna riksdag vinna bifall, men jag hoppades dock
att den skulle kunna förbereda sinnena så och bidroge till skapande
af en sådan opinion, att den kunde vid en kommande riksdag befinnas
acceptabel. Jag anhåller också att till särskilda utskottet få
framföra min tacksamhet för det understöd, som från utskottet kommit
den kong], propositionen till del i de hufvudsakligaste punkterna.
Den omständighet, på grund af hvilken utskottet egentligen, åtminstone
såsom jag vill läsa utskottets betänkande, för denna gång
undanskjutit frågan, nemligen att frågan om sjukkasseförsäkringens
ordnande icke kunnat på samma gång som olycksfallsförsäkringsfrågan
blifva framlagd för Riksdagen — den omständigheten är af
den beskaffenhet, att det hinder, som utskottet deri funnit, bör kunna
i eu snar framtid varda undanröjdt, i ty att redan nu de från orterna
infordrade yttrandena om arbetareförsäkringskomiténs sjukkasseförslag
börja att inkomma.

Om jag sålunda i hufvudsak måste vara utskottet erkänsam för
den omsorg, hvarmed Kongl. Maj:ts proposition der blifvit behandlad,
så finnes dock en och annan punkt i utskottets betänkande, mot
hvilken jag anhåller att få afgifva min gensaga, på det att icke
Riksdagen eller denna kammare skall få den uppfattningen, att jag
i allo delar utskottets åsigter och således anser att dessa utan alla
inskränkningar höra läggas till grund för ett fortsatt arbete på olycksfällsförsäkringsfrågaus
lösning.

Sedan utskottet i sitt betänkande gjort en jemförelse mellan
Kongl. Majds förslag och det af arbetareförsäkringskomiténs uppgjorda
och af en dess ledamot i form af motion framlagda förslag i ämnet
och dervid i hufvudsakliga delar gifvit företräde åt Kongl. Majds
förslag, öfvergår utskottet på sid. 38—JO till en undersökning om
på kvilka grunder ifrågavarande författning enligt utskottets åsigt
egentligen bör byggas. Utskottet uppställer härvid till en början
den principen, att olycksfallsförsäkringen bör ordnas genom en civillag
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med 1886 års lag om jern vägs drift.
Det vill förmodligen med andra ord säga, att utskottet tänker sig,
att den skulle ordnas så, att arbetsgifvaren skulle vara ansvarig för
olycksfall i arbetet, derest icke den, som skadan lidit, genom öfverträdelse
af gällande föreskrifter eller annan grof vårdslöshet sjelf
ådragit sig skadorna. Utskottet tillägger visserligen, att den skadade
endast skulle få skälig godtgörelse, men hvad vill det säga? Skälig
godtgörelse torde vara en godtgörelse, som motsvarar den verkliga
skadan.

Jag tror emellertid att det skulle vara till ringa båtnad, om vår
lagstiftning i ämnet byggdes på dylika bestämmelser. Jag fruktar

Måndagen den 12 Maj, e. m.

3 N:o 45.

att vi derigenom skulle lemna porten öppen för samma strider som Om förslag
de, Indika i Tyskland blefvo följden af 1871 års Haft-Pflicht-Gesetz, tiU/IJ>"''
och som under mer än ett tiotal år i så hög grad uppprörde Tysk- ZnTJmt?
lands socialpolitiska lif och skapade massor af processer, som i sin försäkring
ordning alstrade hat och bitterhet emellan arbetare och arbetsgivare, för olyckshvarifrån
man slutligen endast kunde finna sin räddning i lagen om fall i arbetet.
obligatorisk olycksfallsförsäkring. (Forts.)

Här om någonsin synes det, som om vi böra tillgodogöra oss
den erfarenhet, som utlandet har att erbjuda.

Såsom jag förut nämnt, har utskottet talat om att man borde
lemna skälig godtgörelse för den skada, som kunde ifrågakomma.

Menar utskottet med detta uttyck, »skälig», en viss till beloppet
begränsad ersättning, synes det mig, att man icke gerna kan anse
författningen i ämnet som en civillag. Ty i en sådan kan enligt
min förmening i detta afseende icke såsom regel stipuleras annat,
än, att, om en person är ersättningsskyldig, så är han också pligtig
att godtgöra hela den skada, som föranledt hans ersättningsskyldighet.

_ Jag för min del anser att den ersättningspligt, som enligt Kong!.

Maj:ts förslag skall realiseras genom en försäkringspligt, icke får så
mycket ses ur rent juridisk synpunkt som icke snarare ur socialpolitisk
synpunkt. Den bör enligt min tanke anses som något, som
står i samband med statens skyldighet att öfvervaka att förhållandena
i landet ordnas så, att icke till skada för det allmänna vissa
näringar, som äro af farligare beskaffenhet, få bedrifvas utan att
näringsidkaren ikläder sig ansvarighet för den skada, som kan för
samhället uppstå derigenom, att de i yrket anstälde arhetarne kunna
lida men och sålunda i mer eller mindre mån blifva urståndsätta
att gagna samhället.

Ser man saken ur denna synpunkt, tror jag icke att man kan
betrakta frågan som eu rent privaträttslig fråga. Skulle emellertid
denna kammare komma att omfatta den åsigten, som utskottet uttalat
och som redan i Första Kammaren vunnit bifall, skall jag,
så vidt på mig ankommer, söka att få denna omständighet utredd
genom att tillstyrka Kong!. Maj:t, att, innan frågan å nyo förelägges
Riksdagen eller blifver slutligen afgjord, högsta domstolens yttrande
inhemtas i den ordning, som § 87 regeringsformen stadgar. Jag anser
mig till ytterligare belysning beträffande frågans civilrättsliga karakter
höra påpeka det förhållandet, att den försäkringspligt, som enligt
Kong!. Maj ds förslag stadgas, och den ersättning, som i enlighet
dermed kommer den skadade till del, alldeles icke utesluta den
ersättningsskyldighet, som enligt nu gällande allmän lag åligger den,
som skada förorsakat.

Vid sidan af den »Haft-Pflicht», som utskottet, på sätt jag först
antydt, förordat, har utskottet äfven stält en försäkringspligt, och utskottet
synes tänka sig att denna försäkring i allmänhet bör ega
rum hos^ enskilda af staten godkända anstalter, eller föreningar af
arbetsgivare. Utskottet tillägger dock, att skulle eu riksförsäkringsanstalt,
d. v. s. en utaf staten garanterad försäkringsanstalt, komma
till stånd, så bör försäkringen der ega rum. Jag tror att, ifall en
obligatorisk försäkring blifver stadgad, det skulle vara ur många

N:o 45.

Måndagen den 12 Maj, e. m.

Om förslag synpunkter bäst, om den kunde i regel fullgöras i en af staten garantiför-
turad anstalt. Jag är öfvertygad om, att det skulle vara det för
angående arbetsgifvaren fördelaktigaste, på samma gång som det vore det för
försäkring arbetaren mest betryggande.

för olycka- Det har gjorts några uträkningar öfver, huru försäkringen i de
fall i arbetet. jnom vårt land verkande olycksfallsförsäkringsbolagen skulle ställa
(Forta.) sjg; om man der tillämpade de grunder för ersättningarnes bestämmande,
som Kong!. Maj:ts förslag innehålla, och ehuru detta icke
kan på siffran sägas, alldenstund detta beror på många omständigheter,
som ännu icke låta sig fullt noggrant beräknas, synes det dock,
som om premierna i riksförsäkringsanstalten skulle blifva omkring
50 procent lägre än i de enskilda anstalterna.

Man har anmärkt, att riksförsäkringsanstalten skulle blifva väl
kostsam. Med anledning häraf skall jag be att få nämna några
siffror för att visa huru omkostnaderna för denna ställa sig i förhållandena
till omkostnaderna för den enskilda försäkringen. Om
man beräknar, att de försäkrades antal skulle uppgå till 150,000
personer och att årsafgifterna i medeltal skulle utgöra 6 kronor för
hvarje person, komme premierna för år att uppgå till 900,000 kronor.
Till förvaltningskostnader för den anstalt, som skulle sköta försäkringsrörelsen,
har begärts en summa af 41,100 kronor.

År 1887 utgjorde premierna i olycksfallsförsäkringsbolagen Fylgia
och Skandinavien, återförsäkringspremierna fråndragna, 421,000
kronor. Deraf utgick till ersättningar ungefär 233,000 kronor, och
afsattes till försäkringsfonden samt för reglering af skador ungefär
56,000 kronor, sammanlagdt således ungefär 290,000 kronor. Drager
jag denna summa från inkomsterna, 421,000 kronor, återstår ett belopp
af ungefär 130,000 kronor. Dessa 130,000 kronor, hvilka hafva fått
betala dem? Jo, naturligtvis de, som haft försäkringar i dessa bolag.

Om jag nu drager kostnaderna för riksförsäkringsanstalten 41,100
kronor från dessa nyssnämnda 290,000 kronor, återstå 248,900 kronor,
hvilket belopp kan anses i någon mån utvisa försäkringstagarnes
utgifter för förvaltningen af den enskilda försäkringsrörelsen utöfver
hvad den ifrågasatta statsförsäkringens administration skulle kostat.

Undersöker man förhållandena i detta fall för år 1888, då ännu
ett bolag tillkommit, kommer man till ändå mer öfverraskande siffror.
Men jag tror, att hvad jag redan yttrat, skall vara tillräckligt för
att visa att, skall man införa en obligatorisk olycksfallsförsäkring,
så synes det ock för arbetsgifvarne billigast, om den får ske i en
statens anstalt. I Tyskland ske försäkringarna i de s. k. yrkessamfunden,
och bakom dem står staten såsom garanterande. Hos
oss torde nog den tid komma, då man finner sig böra ordna förhållandena
så, att staten äfven här står bakom och ansvarar för det
hela. Då hela, denna anordning från statens sida icke går ut på att
staten skall göra någon vinst, kan man ju drifva ned premierna till
det minsta möjliga efter den erfarenhet, som framtiden i detta fall
kommer att medföra.

De öfriga anmärkningar, som utskottets förslag från min sida
skulle kunna föranleda, äro icke af den ingripande betydelse, att jag

Måndagen den 12 Maj, e. m.

5 N:o 45.

nu anser mig böra besvära kammaren dermed. De komma måhända Om förslag
i en framtid under öfvervägande. ordning

dYMj QQYldc

Herr Hederstierna, hvilken inom utskottet varit af skiljaktig försäkring
mening, anförde härefter: Att jag icke kunnat biträda utskottets af- för olycksstyrkande
förslag, oaktadt jag är lifligt öfvertygad om behofvet och/aW * arbetet.
gagnet af olycksfallsförsäkring för arbetare, beror uteslutande derpå, (Forts.)
att jag under frågans förhandling fått den vissa uppfattning, att
Riksdagens herrar ledamöter icke äro i denna stund beredde att afgöra
densamma, hvilken också under en relativt kort tid varit hänskjuten
till Riksdagens ompröfning. Men af denna min uppfattning
följer ock, att Riksdagen icke bör ingå i något bedömande eller
uttalande om det sätt, på hvilket denua fråga bör lösas, och jag skall
derför nu icke göra mig saker till att ingå i någon granskning af
vare sig det ena eller andra förslaget, som nu är i fråga, utan endast
fästa uppmärksamheten derpå, att, om kammaren skulle godkänna
utskottets förslag, med eller utan skäl den uppfattning gör sig gällande,
att Riksdagen äfven godkänt de sväfvande grunder, hvarpå
utskottet ansett sig böra tillstyrka förslaget. För undvikande af en
sådan missuppfattning får jag hemställa, att kammaren behagade
besluta att, utan att godkänna utskottets motivering, bifalla det slut,
hvartill utskottet kommit.

Häruti instämde herrar Söderblom och E. W. Carlson.

Herr Hedin yttrade: Jag skall be att helt korteligen få instämma
i det yrkande, som framstälts af representanten för Vesterås.

Det synes mig vara fullkomligt rigtigt, att kammaren icke genom
sitt stillatigande gifver upphof åt den föreställningen, att de grunder
som utskottet framlagt, skulle vara tillfredsställande grunder för
ett nytt förslag, som till äfventyrs Kongl. Maj:t skulle kunna finna
sig föranlåten att framlägga. Omdömet om de grunderna kan man
icke fullständigt decidera, förr än ett förslag i alla dess detaljer
blifvit utarbetadt. Jag vill derför icke yttra mig om dessa grunder
i vidare måtto än så, att de i några hänseenden äro af den beskaffenheten,
att, om ett fullständigt förslag utarbetades och framlades för
Riksdagen, kammaren skulle blifva på ett oangenämt sätt öfverraskad.

Derför synes det mig vara en mycket lämplig försigtighetsåtgärd,
att kammaren instämmer i det yrkande, som framstälts af herr
Hederstierna.

Herr Vahlin instämde med herr Hedin.

Herr Norden felt: Herr statsrådet och chefen för kongl. civildepartementet
yttrade, att han ansåg, att det var oegentligt, att utskottet
sagt: »skälig godtgörelse», utan att angifva något sätt, hvarpå
sådan godtgörelse skulle utbetalas, eller närmare angifva dess storlek.

Jag ber då att få hänvisa till sjelfva »klämmen», så att såga, i
utskottets motivering, der utskottet säger: »att arbetsgivare vid industriella
inrättningar och rörelser, som i lag närmare komma att
angifvas, skola vara pligtiga att för den skada, som tillfogats arbetare

\:o 45.

Måndagen den 12 Maj, e. m.

Om förslug genom olycksfall i arbetet, till honom eller hans efterlefvande utgifva
ordning rättning mi''d ett bestämdt ärligt belopp.» Utskottet ansåg det icke
angående vara skal att här mera''detaljerad angifva — och på grund af den korta
försäkring tiden kunde utskottet cj heller hinna göra det — huru detta skulle
''för olycks- tillgå. Men uti de detaljanmärkningar, som utskottet framstäf mot
fall i arbetet.föreliggande förslag, torde utskottet hafva angifvit just den väg, på
(Forts.) hvilken utskottet ansåg att sådan »skälig godtgörelse» borde lemnas.

Vidare yttrade herr statsrådet, att civillag i detta fall icke bör
förekomma. Skälet, hvarför utskottet ansett att denna fråga endast
genom civillag ,kan ordnas, är det, att utskottet haft den uppfattningen,
att när denna lag — eller denna »förordning», såsom Kongl.
Maj:t kallar den — innebär en direkt beskattning på arbetsgifvarne,
bör den äfven, för att ega tillbörlig giltighet, vara af civillags
natur.

Utskottet bär, såsom herrarne finna, utgått från den principen,
att man bör så mycket som möjligt söka få denna fråga löst på frivillighetens
väg, hvilken på senaste tiden blifvit med stort intresse
beträdd — t. ex. genom försäkring i försäkringsbolagen eller på
andra sätt, som redan nu af arbetsgivare blifvit använda. Denna
sak har tydligen visat sig vara en fråga för dagen, med hvilken
arbetsgivare rätt mycket sysselsätta sig. Herrarne hafva kanske
hört, att flere arbetsgivare de senare åren vid utdelningen af sina
aktievinster afsatt högst beaktansvärda summor till sina arbetares
fördel. Huru dessa summor skola användas, har i flera fall icke
varit i detalj bestämdt. De hafva användts till sjukkassor, till pensioner
eller till anordnandet af bostäder m. m. — allt ändamål, som
visa att arbetsgifvarne mångenstädes äro fullt vakna för det behof,
som här förefinnes, och antingen till följd af påtryckning utifrån eller
på grund af en inneboende känsla hos dem sjelfva för arbetarens
väl sökt ordna på bästa sätt för sina arbetare. Det föreföll derför
utskottet vara det rättaste att utgå från denna princip: först bör
försökas på frivillighetens grund; men om arbetsgivare icke i detta
fall sjelfvilligt göra livad de böra, icke ställa sig detta kraf till efterrättelse,
då, men ock först då kommer lagen och säger: det skall
ske, det skall beredas ersättning åt arbetare, som äro arbetets offer,
antingen det nu sker genom ömsesidig försäkring inom samma yrke
eller på något annat sätt, som kan blifva bestämdt.

Att utskottet icke ansett sig närmare böra utveckla huru dessa
grunder, som man kallat »sväfvande», skulle verka, det angiver
utskottet skäl för i sista delen af betänkandet: nemligen den korta
tiden. Men utskottet, som till största delen bestått af arbetsgivare,
har velat säga, att, ehuru högst betydliga utgifter derigenom skulle
komma att åläggas arbetsgifvarne, det dock är både rätt och nödvändigt,
att en lag i sådant syfte blir stiftad. Detta har utskottet
ansett vara billigt och rättvist — dock under förutsättning att samtidigt
sjukkassor blifva obligatoriskt anordnade, så att icke denna
skyldighet, denna skatt må för arbetsgifvarne blifva större, än den
rimligtvis bör vara.

Herr statsrådet gjorde också en jemförelse mellan de enskilda
försäkringsbolagen och den ifrågasatta riksförsäkringsanstalten. I

7 N:o 45.

Måndagen den 12 Maj, e, m.

den senare skulle inbetalas i premier 900,000, kronor och 4-1,000 Om förslag
kronor skulle åtgå till förvaltningskostnader. Ja, under den förutsättningen
att Kongl. Maj:ts förslag i alla dess delar bifalles, är det angående
klart, att den proportionen är den rätta och att den i synnerhet vid försäkring
en jemförelse med förhållandena vid de enskilda bolagen visar sig för olycksvara
mycket fördelaktig. Men från utskottets synpunkt, som satt''oM * a,''6e<e''-.
räntetiden lång — enligt utskottets förslag skulle endast de verkliga (Forts-)
offren för arbetet försäkras på ett eller annat sätt — ställa sig naturligtvis
dessa siffror mycket olika.

Beträffande herr statsrådets yttrande om »Haft-Pflicht», vill jag
endast nämna, att jag i detta afseende instämmer med motionärens
utsago å sid. 15: »Kongl. Maj:ts proposition utgår från erkännandet
af den genom olycksfall i arbetet skadades rätt till skadestånd».

Emellertid är det, såsom föregående talare anmärkt, icke skäl
att så bär i elfte timmen ingå i granskning af en sak, som Riksdagen
haft så kort tid att pröfva och som på det hela taget ännu
är för oss temligen ny. Jag vill derför icke närmare framdraga
de skäl, som föranledt åtskilliga detaljanmärkningar från utskottets
sida i ett och annat hänseende, utan skall endast be att få yrka
bifall till utskottets förslag.

I detta yttrande instämde herrar Sandwatt, Arhusiander och
Petersson i Boestad.

Herr Gibson: Då yrkanden här blifvit framstälda, att kammaren
icke måtte godkänna den motivering, som här föreligger, ber jag få
framhålla, att ett sådant beslut skulle innefatta ett alldeles opröfvadt
underkännande af denna motivering. De båda talare, som yrkat på
ett sådant icke godkännande af ifrågavarande motivering, hafva icke
velat ingå i bedömande af huru vida något förslag skulle kunna
byggas på dessa grunder. För min del skulle jag kunna förstå ett
sådant utslag, i händelse dessa grunder hade blifvit satta i »klämmen».

Men då de stå i motiveringen, kan jag icke rätt fatta det berättigade
uti, att man — då några skål för utslag af dessa grunder icke blifvit
framlagda — helt lösligt skulle underkänna dessa grunder. Jag ber
derför få yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var öfverläggningen slutad. Derunder hade yrkats dels
bifall till utskottets hemställan och dels, af herr Hederstierna, att
kammaren utan att gilla utskottets motivering måtte godkänna det
slut, hvartill utskottet kommit. Herr talmannen gaf propositioner i
enlighet med dessa yrkanden och fann propositionen på bifall till
herr Hcderstiernas yrkande vara med öfvervägande ja besvarad. Votering
blef likväl begärd och företogs enligt följande nu uppsatta och
af kammaren godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren, utan att gilla Andra särskilda
utskottets motivering, godkänner det slut, hvartill utskottet kommit i
lusta punkten af utlåtandet n:o 2, röstar

Ja;

N:o 45.

Måndagen den 12 Maj, e. m.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets hemställan i nämnda
punkt.

Omröstningen visade 112 ja mot 61 nej; och hade kammaren
alltså lättat sitt beslut i enlighet med ja-propositionens innehåll.

Punkterna 2 och 3.

Biföllos.

§ 2.

Härefter föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande n:o 13, i anledning
af väckt motion om ändrad lydelse af §§ 72 och 73 riksdagsordningen.

Utskottet hemstälde i detta utlåtande, att förevarande, inom
Andra Kammaren af herr A. V. Ljungman afgifna motion icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

^ Motionären, herr Ljungman, begärde ordet och yttrade: Då år
1886 en kongl. proposition förelåg till behandling angående ändring
af bestämmelserna rörande utseendet af riksbankens styrelse, anfördes
vid frågans behandling i konstitutionsutskottet bland annat mot bifall
till denna kongl. proposition, att samtidigt borde en ändring rörande
revisionen ega rum. Då i år Kongl. Maj:t framlade ny proposition
om ändring af grundlagsbestämmelserna för riksbankens styrelse,
ansåg jag lämpligt att inlemna en motion om ändring äfven af 72 §
riksdagsordningen, och anknöt jag mig dervid till det uttalande, som
1886 års statsrevisorer enhälligt afgifvit. De skäl, som dessa revisorer
anförde för att antalet revisorer borde ökas och revisionsförrättningarna
delas på tvenne skilda afdelningar, anser jag vara så
talande, att de böra tillräckligt motivera den motion jag afgifvit.

Utskottet har emellertid icke tillstyrkt motionen. Men jag är
öfvertygad om, att denna fråga framdeles under nästa riksdagsperiod
skall återkomma och att den då äfven skall i denna kammare vinna
ett starkare bifall, än nu torde vara utsigt till. Jag gör intet yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 3.

I ordningen förekom dernäst konstitutionsutskottets utlåtande n:o
14, i anledning af väckt motion om utseende af suppleanter för
Andra Kammarens ledamöter och för elektorer vid val af dessa
riksdagsmän.

Måndagen den 12 Maj, e. m.

9 N:o 45,

Punkten 1.

Bifölls.

Punkten 2. Om utseende

af supple Med

tillstyrkande af motionären, herr P. Svenssons i Brämhultfi^orervid
förslag i denna del, hemstälde utskottet under förevarande punkt, att nedtill Andra
Riksdagen måtte till hyllande för vidare grundlagsenlig behandling Kammaren.
antaga följande förslag till förändrad lydelse af

Riksdagsordningen.

§ 16.

Nuvarande lydelse:

Valen förrättas---— —

— — — ___ —--tusen.

I de valkretsar ----—

Kommuner —------

I stad — — — —--^ —

— — — — — — ordförande.

Vid såväl elektors- som riksdagsmannaval
tillkommer hvarje
röstande en röst. Den, som dervid
erhållit de flestas röster, vare
lagligen vald, och skilje lotten
emellan dem, som erhållit lika
röstetal.

Vid dessa val — — — — —

Föreslagen lydelse:

Valen förrättas,--— — —

— — — — —---tusen.

I de valkretsar —-----

Sedan elektorer blifvit utsedda,
företages val till ett lika antal
suppleanter. Det röstetal suppleanterna
vid valet erhållit, bestämmer
ordningen för deras inträde.

Inträffar för elektor sådant hinder,
att han ej kan vid val till
riksdagsman sig inställa, åligger
det honom att derom ofördröjligen
underrätta den efter röstetal närmast
i ordning varande suppleant.

Kommuner------

1 stad — — —--— —

— — — — — — ordförande.

17.

Vid val af elektorer och deras
suppleanter, så ock vid riksdagsmannaval
tillkommer hvarje röstande
en röst. Den, som dervid
erhållit de flestas röster, vare lagligen
vald, och skilje lotten emellan
dem, som erhållit lika röstetal.

Vid dessa val — —---

--tillkommer.

tillkommer.

N:o 45.

Måndagen den 12 Maj, e. m.

Om utseende §

af suppleanter
för Nuvarande lydelse:

elektorer vid , , ,

val till Andra Konungens befallningshafvande
Kammaren. — — — •— — — kringsända.

(Forts.) För kallelse------

— — — — — — stadgadt är.

Der elektorsval hållet är, skall

ordföranden i kommunalstämma
eller i magistrat, som valet förrättat,
åt den eller dem, som fått
elektor sbefattning sig uppdragen,
såsom fullmagt meddela till rigtigheten
bestyrkt utdrag af valprotokollet.

18.

Föreslagen lydelse:

Konungens befallningshafvande
— — ■— — — — kringsända.

För kallelse------

_ — — — — _ stadgadt är.

Der elektorsval hållet är, skall
ordförandeu i kommunalstämma
eller i magistrat, som valet förrättat,
åt den eller dem, som blifva
till elektorer eller suppleanter
utsedde, såsom fullmagt meddela
till rigtigheten bestyrkt utdrag af
valprotokollet.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Ljungman: Med anledning af utskottets förslag skall jag
be att få fästa uppmärksamheten på, att det synes mig innebära en
liten oegentlighet i formelt afseende.

1 det första af de nya moment, som utskottet föreslagit till hvilande,
heter det: »Det röstetal, suppleanterna vid valet erhållit, bestämmer
ordningen för deras inträde». Det synes mig, som om utskottet icke
tänkt sig möjligheten af att flere suppleanter, som väljas samtidigt,
kunde erhålla lika röstetal och att således lottning skulle företagas
för att bestämma ordningen dem emellan. Vid val eljest af suppleanter
inom riksdagen har man att hålla sig till bestämmelserna i
arbetsordningen, men någon sådan finnes icke, som kan gälla för val
af elektorer till riksdagsmannaval. Hvad 17 § innehåller om lottning
afser nemligen enligt ordalydelsen blott bestämmandet af hvilken som
blifvit »lagligen vald» bland flere, »som erhållit lika röstetal», men
alls icke bestämmandet af ordningen mellan flere med lika röstetal
utsedde suppleanter.

Denna oegentlighet synes mig vinna i styrka derigenom, att utskottet
i andra momentet helt onödigt upptagit orden: »den efter
röstetal», livilka tre ord äro alldeles öfverflödiga.

Jag tror, att i det skick, som detta förslag'' nu föreligger, kan
det icke antagas, utan yrkar jag derför afslag.

Herr Svensson i Brämkult: Då Första Kammaren afslagit
motionen, så har den naturligtvis för denna riksdag förfallit.

Att utgången skulle blifva sådan i Första Kammaren, kunde
man ju vänta, då frågan i sjelfva verket icke alls rör den kammaren,
men med Andra Kammaren är det ett annat förhållande. Det inträffar
icke så sällan, att elektorer uteblifva ifrån val, och då inga
suppleanter finnas, så är det klart, att detta uteblifvande kan hafva
inflytande på valets utgång. Jag skall emellertid icke längre upptaga
kammarens tid utan ber att på de skäl, som i motionen anförts,
få yrka bifall till utskottets förslag.

Måndagen den 12 Maj, e. m.

11 N:o 45.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt propositioner
gifvits enligt de gjorda yrkandena, afslog kammaren utskottets
hemställan.

§ 4.

Föredrogs och bifölls sammansatta stats-, banko- och lagutskottets
utlåtande n:o 3, i anledning af Kong!. Maj:ts proposition med förslag
till lag, innefattande tillägg till förordningen angående en postsparbank
för riket den 22 juni 1883.

§ 5.

1 lagutskottets utlåtande u:o 50, i anledning af väckt motion
om ändring i 27 kap. 1 § byggningabalken, hvilket utlåtande härefter
föredrogs, hemstälde utskottet:

att Riksdagen ville, med bifall till herr O. Ericksons i Bjersby
ifrågavarande motion, i skrifvelse anhålla, att Kong]. Maj:t täcktes
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådana stadganden
angående ekonomisk besigtning å kronojord, att dylik besigtning
icke må anställas oftare än hvart femte år, der icke särskilda
förhållanden påkalla undantagsbestämmelser.

I fråga härom anförde

Herr Amnéus: Utskottet säger, att dess förslag icke afser kronojord
med åborätt, och det på den grund, att »ekonomiska besigtningar
ega, såsom bekant, sedan lång tid tillbaka icke rum å kronojord,
som med stadgad åborätt innehafves». Jag tror, att bär möjligen
föreligger något misstag. Åtminstone förrättades så sent som år
1881, då jag lemnade min plats som landskamrerare i Norrbottens
län, besigtningar å all kronojord inom länet under stadgad åborätt,
både nybyggen och vanliga s. k. rena kronohemman. Skall derför
den föreslagna skrifvelsen aflåtas, så bör den verkligen också afse
kronojord under stadgad åborätt. Att nybyggen icke skola inberäknas,
har utskottet sjelf ifrågasatt.

Emellertid är utskottets hemställan så affattad, att anmärkningen
icke behöfver leda till ändring deri, och jag skall derför icke framställa
något yrkande.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 6.

Skedde föredragning af bevillningsutskottets memorial n:o 13, i
anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande ll:e och 12:e
punkterna af bevillningsutskottets betänkande n:o 7 angående tullbevillningen.

N;o 45.

Måndagen den 12 Maj, e. m.

Punkten 1.

Lades till handlingarne.

Punkten 2-

Bifölls.

§ ?•

Föredrogs och bifölls lagutskottets memorial n:o 51, i anledning
af dels återremiss i åtskilliga afseenden af utskottets utlåtande n:o 44
öfver ej mindre Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i vissa delar af strafflagen och till lag angående
ändring i vissa delar af strafflagen för krigsmagten den 7 oktober
1881 än äfven väckta motioner om ändring i strafflagen, dels ock
kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande särskilda delar af samma
utlåtande.

§ 8.

Om ändring Till afgörande förelåg vidare lagutskottets utlåtande n:o 52, i
i gällande anledning af väckt motion om ändring af 6 § i förordningen angående
förordning straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum den 21 destraffarbetes
c Club c i 185 i m. in.
och fängelsestraffs
verk- I detta utlåtande hemstälde utskottet, att Riksdagen ville, med
ställande anledning af herr G. Anderssons förevarande, inom Första Kammaren
1 e r '' väckta motion, n:o 33, i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes
taga i öfvervägande, huru vida icke någon inskränkning kunde finnas
lämplig i nu gällande stadganden om rätt för den, som undergår
fängelsestraff, att sjelf förskaffa sig tjenligt arbete.

Reservationer mot denna utskottets hemställan hade anmälts

af herr A. Lilienberg, som ansett att utskottet bort hemställa,
att motionen icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda; samt

af herrar G. Andersson och A. Göransson.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Lilienberg: Som kammaren torde finna, har jag reserverat
mig mot detta utskottets betänkande och hemstält, att herr
Anderssons motion icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Som bekant hafva vi i vårt straffsystem två slags frihetsstraff,
nemligen straffarbete och fängelse. Skilnaden mellan dessa båda
straff består väsentligen deri, att den, som dömts till det förra, är
tvungen att arbeta och att förrätta det arbete, som fängelsedirektören
förelägger honom, då deremot den, som dömts till fängelse, icke

13 N:o 45.

Måndagen den 12 Maj, e. m.

behöfver arbeta, om han icke vill, och vill han arbeta, så är lian Om ändring
berättigad att få verkställa det arbete, som lian sjelf kan förskaffa sig. j gällande

Nu säger herr Andersson, att det inträffat, att tidningsutgifvare, ^angående
som undergått fängelsestraff för brott mot tryckfrihetsförordningen,straffarbetes
under fängelsetiden skrifvit uppsatser af beskaffenhet att åtal för och fängelsedessa
uppsatser kunnat anställas. För att råda bot på detta förq. straffs verkslår
herr Andersson en väsentlig ändring i straffets karakter, sålunda ® aenrum
nemligen, att den väsentliga skilnaden mellan fängelse och straff- ™ortgö
arbete skulle upphöra.

Enligt herr Anderssons förslag skulle en person, som är dömd
till fängelse, icke få verkställa det arbete, som han sjelf kunde förskaffa
sig, utan endast det, som fängelsedirektören föreläde honom.

Han skulle hafva att välja mellan sysslolöshet eller att verkställa
det arbete fängelsedirektören kunde förelägga honom. En fattig
skomakare eller skräddare t. ex., som blifvit dömd till några månaders
fängelse, skulle således icke få fortsätta att i fängelset tillverka
sådana effekter, som äro föremål för hans yrke, utan det blefve
honom må hända förbjudet.

Lagutskottet har understödt detta motionärens förslag; dock
synes lagutskottet icke vilja gå så långt som motionären, ty lagutskottet
tyckes anse, att man särskildt skulle göra en förändring
med hänsyn till tidningsutgifvare och literatörer. Men att göra en
sådan olikhet mellan särskilda slag af fångar, kan väl icke vara
rimligt.

Jag anser, att en sådan förändring, som motionären föreslagit,
ingalunda är lämplig, och allra minst är det lämpligt att göra en
sådan begränsning, som lagutskottet tyckes hafva antydt i sin motivering.
Jag yrkar derför afslag på så väl utskottets förslag som
herr Andersson motion.

Herr Göransson: Då jag antecknat mig såsom reservant, ber
jag att få yttra några ord. Jag får då tillkännagifva, att jag icke
reserverat mig mot den föreslagna skrifvelsen, utan att min reservation
gäller motionärens förslag i förra delen af motionen. Jag har
nemligen ansett, att utskottet bort tillstyrka motionen äfven i den
delen, der ^motionären yrkar att ur kongl. förordningen den 21 december
1857, angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande
i enrum, orden: »vill och kan han förskaffa sig bättre underhåll eller
större beqvämlighet, än i fängelset allmänneligen bestås; vare det
tillåtet, så vidt ordningen eller säkerheten inom fängelset derigenom
ej störes», måtte ur den kongl. förordningen uteslutas.

Detta fann utskottet icke skäl att tillstyrka under åberopande
såsom stöd för sin åsigt i detta hänseende, att den kost och de
beqvämligheter, som, med fängelseväsendets nuvarande anordning i
våld land, inom fängelset bestås, äro sådana, att de för den obemedlade
fången icke medföra någon förändring i hans vanliga lefnadsvilkor,
då han vistas på fri fot; men för en bemedlad fånge, hvilken
vant sig vid bättre kost och större beqvämligheter, skulle nödvändigheten
att afstå från dessa ofta medföra ett väsentligen ökadt strafflidande,
som säkerligen, såsom erfarenheten visat i fråga om straff -

Nio 4S. 14

Måndagen den 12 Ma], e. M.

Om ändring arbete, ej sällan skulle utöfva eu högst skadlig inverkan på den
f r^rdnin s^ra^a^es helsotillstånd.

^angående Af dessa skal ansåg sig utskottet icke kunna bifalla motionärens
straffarbetes förslag i denna del.

och fängelse- Jag kan icke gilla en sådan åsigt, ty jag hade trott, att det vore
strcffftl lagstiftningens mening, att fängelsestraffet skulle vara lika för alla,
i ''enrum skulle drabba alla lika, den rike så väl som den fattige. Men när ett
''Forts.) sådant stadgande finnes, blir detta icke förhållandet. Den, som har
v tillgångar, kan således skaffa sig beqvämligheter, bättre föda, bättre

beklädnad m. m. i fängelset, oaktadt hans brott är lika med den fattige
fångens, som icke är i tillfälle att skaffa sig dessa fördelar. Om det
nu har varit lagstiftarens mening, att denna olikhet mellan de bättre
lottade och de fattige skulle följa dem äfven inom fängelsets murar, så
vågar jag påstå, att det icke är den allmänna opinionens.

Utskottet har äfven framhållit ett annat skäl, då utskottet säger:

»Hvad först angår motionärens förslag om borttagande af den
fängelsefånge tillkommande rätt att, der han så vill och kan, förskaffa
sig bättre kost eller större beqvämlighet, än i fängelset allmänneligen
bestås, må i främsta rummet erinras, att, så länge lagstiftningen
upptager två skilda arter af frihetsstraff, man också måste
tillse, att en verklig skilnad dem emellan upprätthålles.»

Detta är nu sagdt med afseende på straffarbetets förhållande
till fängelsestraffet, att det skulle vara en bestämd skilnad mellan
dessa straff, men det blir ju i detta fäll ingen skilnad emellan fängelsestraff
och straffarbete för den, som icke kan skaffa sig de tillåtna
beqvämligheterna, och då förfaller detta af utskottet anförda skäl.

Dessutom är stadgadt i förordningen den 16 maj 1884 i sammanhang
med upphäfvande af fängelsestraff vid vatten och bröd, att
fånge, som skall undergå fängelsestraff, hvartill ådömda böter förvandlats,
ej må förskaffa sig eller mottaga underhåll eller beqvämlighet
utöfver hvad honom vid straffinrättningen bestås, samt att han
är skyldig verkställa tjenligt arbete, hvarpå tillgång kan finnas.

Således är den, som skall aftjena ådömda böter, icke berättigad
att åtnjuta bättre underhåll eller beqvämlighet, men deremot en
annan fånge, som begått ett gröfre brott, ty vi veta att gröfre brott
icke kunna försonas med böter, han har tillfälle att åtnjuta dessa
förmåner. Detta kan jag för min del icke anse annat än som en
oegentlighet. För öfrigt kan jag icke heller gilla hvad utskottet
framhållit om att eu person, som vant sig vid högre lefnadsvanor,
bör få bibehålla dessa vanor äfven i fängelset. Jag har tänkt mig
begreppet likhet inför lag, d. v. s. att den ene skall straffas i samma
grad som den andre, och är det så, som utskottet säger, att kosten
i fängelset är fullt tillräcklig för den obemedlade fången, är den det
då icke också för den bemedlade eller rike fången.

När nu Första Kammaren afslagit utskottets förslag, skall jag
icke göra något annat yrkande än om bifall till utskottets förslag,
men jag har velat uttala dessa mina åsigter, på grund af hvilka jag
antecknat mig som reservant.

Måndagen den 12 Maj, e. lii.

16 N:o 45.

Herr Hedin: Herr talman! Om kammarens herrar ledamöter be- Om ändring
hagade jemföra lagutskottets utlåtande n:o 52 och samma utskotts j, gällande
utlåtande n:o 53 med hvarandra, så skall det befinnas, att dessa, ''ingående
utlåtanden med hvarandra hafva den likheten, att utskottet i båda straffarbetes
uttalar sig för behöfligheten af eu förändring i allmän lag ochoc/j fängelsehemställer
om eu skrifvelse till Kongl. Maj:t för sådant ändamål,vefi~
men att deremot mellan dessa utlåtanden förekommer den högst
anmärkningsvärda skilnaden, att, medan utskottet i n:o 53 hemställer, ,Fortg \
att Riksdagen af Kongl. Maj:t skulle begära ett förslag till en lag- °r
förändring, utskottet deremot i n:o 52 icke låtsar om något sådant.

Denna skiljaktighet mellan dessa båda hemställanden måste väl
vara afsigtlig: det skulle i sjelfva verket vara eu förolämpning mot
lagutskottets majoritet att antaga, att denna skiljaktighet finge tillskrifvas
slump eller slarf.

Utskottets utlåtande n:o 52 synes mig sålunda innehålla en temligen
påtaglig ehuru i en något beslöjad form framstäld uppmaning
till Kongl. Maj:t att på egen hand vidtaga förändring i eu lag, som
är underkastad Kongl. Maj:ts och Riksdagens samfälda lagstiftning;
och detta utgör för mig, oberoende af anförda sakliga skäl, en tillräcklig
anledning att yrka afslag på utskottets förslag.

Herr Gum minis: Det har mer än en gång varit ifrågasatt vid
riksdagen att omarbeta tryckfrihetsförordningen, och man har bland
andra ändringar i denna grundlag föreslagit, att det icke skulle vara
tillåtet för en tidningsutgifvare att i fängelset fortfara med utgifvandet
af tidningen; men denna förändring har icke blifvit genomförd på
grundlagsenlig väg.

Här är nu fråga om att genomföra någonting liknande på en
väg, hvilken, så vidt jag förstår, icke*är förenlig med grundlagens
innehåll och syfte.

Det är fortfarande tillåtet för den, som är ansvarig redaktör för
en tidning, att ansvara för innehållet af densamma, men man skulle
nu genom denna lag få en bestämmelse, att han icke hade rättighet
att taga befattning med denna tidning, som fortfarande utkommer
och för hvars innehåll han skall fortfarande ansvara. Lagutskottet
har här direkt eller indirekt kringgått grundlagsbudet och gifvit ett
uttalande till förmån för ansvaringssystemet, och det tror jag dock,
att åtminstone åtskillige af lagutskottets medlemmar alls icke skulle
önska att främja. Det måste vara att skrifva på brådskan vid denna
riksdag, kanske också på fördomar och ovilja mot det fria ordet
hos några af dom, livilka haft att göra med saken, som vållat att de
i en hastig vändning icke kommit att se sakförhållandena i sitt rätta
sammanhang, ty annars kan jag icke förstå, huru förevarande betänkande
kunnat komma fram i detta skick.

Saken rör ju nu egentligen tidningsutgifvare, men dessa kunna
vara af olika slag. Somliga äro helt enkelt s. k. ansvaringar, som
kanske icke ens förstå hvad som skrifves i tidningen och icke alls
taga befattning dermed — personer, som hafva ersättning för de
dagar, de sitta i fängelse och fortfarande »ansvara» för tidningen,
hvilken skötes lika bra utom fängelset af sin vanliga redaktion. Ja,

N:o 45. 16

Måndagen den 12 Mai, e'' m.

Om ändring dessa ansvariugar drabbas icke af den bestämmelse, som man här
i gällande vjj] införa,; men deremot tinnes det andra tidningsmän, som äro på
^angående en gållg utgifvare och verklige redaktörer, kanske ende redaktörer,
straffarbetes ty många tidningar hafva blott en redaktör. Han skulle härigenom
och fängelse-drabbas mycket hardt och kunde lätt afhändas den tidning, på
straffs verk-hyilken han och hans familj lefva; ty förbjudes han att taga befattfenrum
n*n8 dermed, så skulle detta verka värre, än då man, t. ex. i
(Fortg) Ryssland, förbjuder en tidningsutgifvare att på vissa veckor eller
månader sälja sin tidning på gatorna. Det kan varda den tidningens
ruin, och här i Sverige skulle det blifva mycket svårare, om man
förbjöde den ende redaktören att under fängelsetid taga befattning
med sin tidning. lian kunde kanske få någon till hjelp med klippning
af notiser och mindre vigtiga saker i tidningen, men om det
beböfdes cn uppsats af större vigt, som hans tillfällige hjelpare ej
vore duglig att skrifva, skulle utgifvaren icke få lemna den så länge
han sitter i fängelset, under det att andre, icke politiska fångar, få
förrätta det arbete, som för dem är lämpligt. Han får icke hålla
sin näring uppe och han får således utom det straff, som drabbar
annan medborgare, jemväl det, att han kanske blir fullkomligt
ruinerad. Jag skall tillåta mig anföra ett exempel, och jag anser
mig kunna nämna ett namn, så mycket hellre som mannen är död,
men han har arbetat så nära vår tid, att de fleste här torde känna
honom och hans verksamhet. Han hette Edvard Nachman och utgaf
här en handelstidning, flan var ensam redaktör för sin tidning och,
såsom jag tror, en strängt sanningsälskande man, men när han inom
alfärsverlden fann något, som han inte tyckte var bra, då skref han
mycket skarpt och oförsigtigt, och hans oförsigtighet förde honom
mer än en gång i fängelse. Hade vi då haft den nu föreslagna lagen,
så hade hans tidning måst upphöra, och det tror jag att till och med
mänga af hans motståndare skulle hafva ansett vara eu förlust.
Sådan var den mannens princip, att han icke ens, medan han satt i
fängelse, ville öfverlemna tidningens redaktion åt någon annan, ty
han ansåg det icke rätt.

Jag mins ett annat exempel från södra Sverige. Det var en
man, som åtnjöt allmän aktning, men ej hade råd aflöna redaktionsbiträde;
han yttrade sig oförsigtigt om ett trätlystet fruntimmer, som
kört ut sin man på gatan och misshandlat honom. Saken kom inför
rätta, då emot mannens bestridande eu advokat fått den om hand.
Tidningsutgifvaren blef dömd till fängelse, emedan han kallat henne
ett »hår af lön», men under det han satt der, kom hon in i samma
fängelse, derför att hon fått domstols utslag på, att hon var hvad
han kallat hennei Jag tror, att på det stora hela den allmänna
opinionen höll med honom och ansåg hans brottslighet ringa; tv han
hade visserligen användt ett opassande uttryck, men det var dock
någorlunda sakenligt. Hade han dä förbjudits att taga befattning
med sin tidning, så hade han varit ruinerad med hela sin familj.

Det kan väl dock icke vara meningen att lägga på den, som
handskas litet för fritt med det fria ordet, ett extra straff, som kan
förstöra hela hans framtid, och detta ännu mindre, då, så vidt jagförstår,
detta förslag står i bestämd strid med gällande grundlag.

Måndagen den 12 Maj, e. m. 17 Jf:0 45.

Vill man ändra denna grundlag, då må man i grundlagsenlig ordning Om ändring
väcka förslag, att ifrågavarande paragraf i tryckfrihetsförordningen i gällande
må ändras derhän, att den som dömes till fängelse för tryckfrihets- f''öror$n™Q
brott icke må hafva rättighet att under fängelsetiden vara ansvarig straffarbetes
utgifvare åt tidning. Konseqvenserna af en sådan framställning höraoc/i fängelseicke
till denna fråga, såsom hon nu föreligger, och jag béhöfver icke s^raffs verksysselsätta
mig dermed. Men i det längsta vill jag hoppas, att denna 8fällande
kammare icke skall vara med om att besluta, det Riksdagen skall * ™rumgenom
eu höflig skrifvelse uppmana Kongl. Maj:t göra något, som ( 9-)

bland annat är stridande mot grundlagens innehåll och anda.

Jag yrkar afslag å utskottets hemställan.

Herr Petersson i Runtorp: Jag har begärt ordet för att lemna
en liten upplysning om sakförhållanden, som jag fått kännedom om
såsom statsrevisor. Det hände sig eu gång, att vi besökte åtskilliga
fängelser i landsorten, och i ett fängelse fingo vi se en fånge, som
hade förbrutit sig mot tryckfrihetsförordningen och som der aftjenade
sitt straff. Han hade nyss aflemnat en uppsats, som han skrifvit i
och för samma sak, för hvilken han satt fängslad, och vi läste eu
och annan sida, och det var det mest stygga, som man kan tänka
sig. Då frågar jag: är detta rim och reson, att personer skola få
hålla på att fortsätta med det brott, hvarför de sitta inne''? Detta
kan jag icke finna rätt och billigt, men är det så, att det förslag,
som framkommit, af konstitutionella grunder icke kan antagas, så
vill jag uttrycka den åsigten, att man ju förr desto hellre må få ett
lagstadgande i detta hänseende.

Vice ordföranden i lagutskottet, har såsom skäl för afslag, framhållit,
att om man förmenar dessa personer att fortsätta med sitt
yrke, medan de äro underkastade frihetsstraff, så skulle icke heller
skräddare och skomakare få försätta med sitt. Ja, men så långt
skola vi väl icke komma, att man sätter in skräddare och skomakare
för att de sy byxor och skor illa.

Jag kan icke finna annat än att vi behöfva en lag i detta afseende
och derför ber jag få yrka bifall till utskottets förslag, för
så vidt det icke befinnes oantagligt i konstitutionel! hänseende.

Herr Sven Nilsson: För min del kan jag icke finna annat än ■
att föreliggande skrifvelseförslag är alldeles onödigt. Alla de olägenheter,
som här framhållits och af den siste talaren påpekats, kunna
alldeles bestämdt motverkas genom nu gällande lag. Jag vill erinra
om hvad också utskottet upplyser om på sidan 11, att beträffande
fånge, som undergår fängelsestraff, stadgas i § 6 af 1847 års förordning
att han »är berättigad att med Renligt arbete sig sysselsätta,
om han sjelf sådant sig förskaffar, hvarvid dock fängelsets styresman
eger tillse, att denna rätt ej till brottsliga företag missbrukas»
och i tredje punkten af samma §, att han »ej må, utan lof af fängelsets
styresman, emottaga eller afsända bref, dock att der brefvet
rörer enskilda angelägenheter, sådant lof ej vägras må, sä framt
brefvet ej finnes innehålla något, hvaraf ordningen eller säkerheten
inom fängelset, kan äfventyras». Det kan väl icke finnas några tydAndra
Kammarens Prat. 1890. N:o 45, 2

X:0 45. 18 Måndagen den 12 Maj, e. m.

Om ändring ljgare bestämmelse!- äu dessa, ty det beror ju helt och hållet pa fäni
gällande gelsedirektören att se till, att icke sådana brottsliga skrifter, som
^angående ,lei1 siste talaren omnämnde, fä skickas ut från fängelset. Kongl.
straffarbetes ^y-t har således blott att tillhålla vederbörande att vaka öfver att
och fängelse-gällande författningar efterlefvas, och om man nu skifver till Kongl.
Straffs verk-^yt så blir detta ett misstroendevotum mot fängelsedirektörerne,
ställande att'' de s]ulne hafva tillåtit att lagen fått öfverskridas. Det skulle,
i" en''''gt min uppfattning, vara synnerligen grymt, om de, som äro under''
kastade ett sådant fängelsestraff, icke skulle få sköta det arbete, som
de sjelfva kunna förskaffa sig inom fängelset, när det begränsas sa,
att det icke får användas för brottsliga afsigter.

Af dessa skäl yrkar jag afslag å lagutskottets förslag.

Häruti instämde herrar Vahlin, Broström, Gallander, Bromée
och Eriksson i Elgered.

Herr Petersson i Hamra yttrade: I motsats mot den föregående
talaren, som ville öfverflytta ansvaret för den sak, som bär alhandlas,
på fängelsedirektörerne, tror jag det vore lämpligt, om Riksdagen toge
en del af det ansvaret på sig.

Herr Petersson i Kuntorp har nyss omtalat, hvad han erfarit
under sina resor som statsrevisor, och detta är tillräckligt talande
skal i och för sig, förutom alla andra, som anförts af motionären och
utskottet, att bifalla hvad som nu föreslås.

Jag tror nemligen att tiden är inne att tillse att icke den
s. k. tredje statsmagten — ja, det är icke den press, som för sanningens
och rättens talan utan den som sprider förtalet och lufver
ner samhället, som jag fruktar för — blir så mägtig, att den växer
både första och andra statsmagten öfver bufvudet. Emedan jag anser,
att faran härutinnan är stor, yrkar jag bifall tilj utskottets förslag.

Herr Redelius: För min del har jag ju redan på sätt och vis
indirekt tillkännagifvit min ståndpunkt i denna fråga, då jag icke
reserverat mig mot lagutskottets betänkande utan tillhör utskottets majoritet,
som tillstyrkt ifrågavarande skrifvelse. Jag har gjort det derför
att jag anser, att detta kan lagligen ske. Detta är det formella skälet
och det andra är, att jag ock anser, att något behöfver åtgöras.

Beträffande det första skälet, att detta kan lagligen ske, så är
det rigtadt mot de talare som påstått, att lagutskottet öfverskridit
sin befogenhet, då det kommit fram med detta betänkande. Det har
talats om tryckfrihetsförordningen, men det är här icke fråga om den.
Jag vet icke, att lagutskottet på något sätt talat om tryckfrihetsförordningen
eller någon annan grundlag, ty det är här blott fråga om
en ändring i 1857 års förordning. Det föreligger ju motion derom
och den omständigheten att utskottet icke tillstyrkt motionen i dess
helhet utgör väl icke hinder för utskottet att bifalla den till någon
del, i något mindre omfång än motionären önskat.

Hvad sjelfva saken angår, så är här icke fråga om hvarken den
ene eller andre utanför fängelset, ej heller om någon gjort sig skyldig
till fängelsestraff, ty det är förutsättningen att ban blifvit anklagad,
förvunnen och dömd. Utan frågan är endast huru fången skall hafva

Måndagen den 12 Maj, e. in. 19 Jf:o 45,

det der. År det då i sin ordning att om någon är i fängelse för Om ändring
brott, han skall kunna få fortsätta det der? Det kan icke vara i sin ord- ^ gällande
ning och derför bör man vidtaga ändring. Det synes mig som, dä föror,dnf9
utskottet velat göra något, utskottet gjort det minsta utskottet kunnat straffarbete,
gorå eller hemstält om skrifvelse till Kong]. Maj:t med framställning och fängelsehuru
vida icke inskränkning kunde göras i fånges rätt att välja arbete.straffs verkDenna
skrifvelse till Kougl. Magt kunde föranleda skrifvelse från s.tällande
Kongl. Maj:t till fängelseföreståndarne, som ju hafva att välja arbete 1 mmm''
åt tängarne eller se till hvad de göra, Detta vore ju i öfverensstäm- (Fort°
melse med föreskrifterne i like paragrafen, som Sven''Nilsson läste upp.

, På grund häraf tror jag att man med skäl kan önska framgång
åt förslaget och jag yrkar bifall dertill.

Herr Rydin: Jag har varit al samma åsigt som herr Sven Nilsson
med afseende å tolkningen åt det utaf honom åberopade reglemente.

Jag har ansett det icke vara möjligt att under rättigheten för fånge
att sysselsätta sig med »Renligt arbete» kunde komma något slags
arbete, som sträcker sig utom fängelsets murar och tillhör offentligheten.
Icke kan det exempelvis tillåtas en grosshandlare att hafva
kontor i fängelset, icke en skräddare att der hafva verkstad och gesäller,
icke en kopparslagare att der halva kopparslageri och idka
dylik verksamhet. Derför har författningen ju äfven riktigt sagt
■otjenligt arbete». I följd häraf är gifvet att fängelsearbetet måste
vara inskränkt inom vissa dimensioner och dessa har ju för närvarande
fångvårdsstyrelsen rätt att bestämma. Fångvårdsstyrelsen har
med andra ord rätt att bestämma hvad som skall anses såsom tjenlig sysselsättning,
med besvärsrätt hos Kongl. Maj:t om arbetet kan anses
tjenligt. På grund häraf anser jag för min del att, om vi nu begagna
det exempel herr Gumselius urgerade, nemligen att en person
blifvit tilltalad och dömd för tryckfrihetsbrott, ligger det i sakens
natur att han icke bör af fångvården tillåtas att från fängelset redigera
en tidning. Detta kan nemligen icke vara tjenligt arbete. I
den paragraf herr Sven Nilsson riktigt åberopade och citerade heter det:

»ej heller må han, utan lof af fängelsets styresman, emottaga eller afsända
bref, dock att der brefvet rörer enskilda angelägenheter sådant
lof ej vägras må, sa framt ej brefvet finnes innehålla något, hvaraf
ordningen eller säkerheten inom fängelset kan äfventyras». Fånge
kan således icke utlemna ett enda bref, som icke föreståndaren granskat
och denna har rätt att inhibera brefvet, om han finner det vara
af brottslig beskaffenhet. Med de stadganden, som nu finnas, ligger det
således på fängelseföreståndaren att censurera allt hvad eu tidningsutgifvare,
som undergår fängelsestraff, skrifver. Är detta rimligt?

Ligger det icke i sakens natur att en person, som blifvit tilltalad och
fäld såsom utgifvare åt en tidning, han kan icke under fängelsetiden
utgifva denna tidning? Han måste derunder betraktas som vorehan i likadan
ställning, som om han vore i Amerika eller intagen på sjukhus
eller hospital. Han kan icke anses såsom faktiskt iståndsatt att
under eget ansvar utgifva en tidning. Tryckfrihetsförordningen har
intet stadgande, som kunde gifva anledning att antaga det fånge
skall kunna anses ega erforderlig behörighet dertill. I sjelfva be -

N:o 45.

Måndagen den 12 Maj, e. m.

Om ändringgYQnnst fånge ligger inskränkning i alla medborgerliga friheter, såi
gällande i[edes äfven [ tryckfriheten och rätten att utgifva tryckta skrifter.
tÖr°Zz3 Nu hafva vi emellertid ett prejudikat af Kong!. Maj:t af den beskafstraffarbeteslenhet,
att man deraf dragit den slutsatsen att en tidningsutgifvare
och fängelse-bär rätt att från fängelset redigera sin tidning. Prejudikatet galler
straffs verk- en särskild person, just den man, livilkens namn herr Gumselius
Ställande nämnde Han skref från fängelset och fängelsedirektören censurerade.
1 emwm träffade vid ett tillfälle denne fängelsedirektör och frågade honom,
°r 9 huru han kunnat utöfva censur. Jo, svarade han, det var en så hygglig
karl, att han ej ville förorsaka något krångel eller svårighet för
min censur. På det sättet gick det till. Man kan väl fråga om sadant
är rimligt, om det ens är möjligt, att en fängelsedirektör skall
få sin tid upptagen med granskning åt tidningsartiklar? År han den
rätte mannen för att granska sådana och afgöra, hvad som är brottsligt?
Är det öfverensstämmande med allmän lag? Kan det stå i strid
med tryckfrihetsförordningen att fången icke får utöfva sådan verksamhet,
att han dermed kan tillfoga allmänheten skada?

Då emellertid sådant händt och kanske är vedertaget bruk, anser
jag för min del att bestämmelser erfordras för bättre ordnande åt
arbetet i fängelser, och jag har intet emot lagutskottets förslag, ehuru
jag icke anser det tillfyllestgörande, men det medför dock det gagn att
frågan bragts på tal och derför yrkar jag bifall till detsamma.

Herr Andersson i Nöbbelöf: Då jag icke inom utskottet reserverat
mig mot föreliggande betänkande, så ber jag att få tillkännagifva
att detta hufvudsakligen är beroende på förbiseende vid justeringen.
Ty i utskottet talade och röstade jag i likhet med utskottets
vice ordförande. Jag har nemligen ansett det vara onödigt att stifta
sådan lag, då det i reglementet för fängelserna heter att »fånge, som
ej till arbete dömd är, vare berättigad att med Renligt arbete sig
sysselsätta, om han sjelf sådant sig förskaffar; egande dock fängelsets
styresman tillse att denna rätt ej till brottsliga företag missbrukas.»
1 detta stadgande ligger säkerhet för att han icke far skicka ut
hvad som kan vara brottsligt. Den artikel t. ex. som Nils Petersson
i Runtorp såg i det fängelse han besökte var nog icke så farlig, ty
då hade den nog icke fått skickas ut. _

Det är att bemärka att det är stor skilnad mellan fängelsestraff
och straffarbete. Det är ju icke meningen att beröfva fängelsefången
den rätt han hittills varit i besittning af, eller att skaffa sig arbete
och dermed försörja sig och sin familj; när det gäller en person, som
undergår straffarbete, får ju sådant deremot alls icke komma i. fråga.

Då jag icke anser skrifvelsen nödig eller lämplig yrkar jag afsteg
å utskottets försteg.

Herr Bexell: Jag vill blott hålla mig till skrifvelseföislaget.
Jag tycker, att det är både ömkligt och löjligt, att utskottet intet
vet, men tycker att Kong!. Maj:t kan veta allt. Det förefaller mig som om
utskottet ville sätta Kongl. Maj:t på mellanhand mellan sig och
tidningsskrifvarne. Jag tror, att det ligger något under det der.
Jag kan med godt samvete yrka afsteg.

Måndagen den 12 Maj, e. m.

N:o 45.

Herr vice talmannen L. 0. Larsson: För min del yrkar jag Om ändring
bifall till utskottets förslag. Jag tycker att såsom föregående talare
påpekade det förhållande, som nu råder, är olidligt. Tangående

Det betonades starkt af en talare på skånebänken, att det straffarbetes
skulle vara ett stort misstroendevotum mot fängelsedirektörerne attocÄ fängelsebifalla
utskottets skrifvelseförslag, men har då herr 8. Nilsson större v%rh~
förtroende till rikets fängelsedirektörer än till Kongl. Maj:t, då han ® enrum!
är så rädd för att skrifva till Kongl. Maj:t, under det att han nu (Forts)
anser allt vara så väl bestält, då saken hvilar i dessa direktörers
händer? Det lär väl icke vara så, och ej heller lär det väl vara
rigtigt att fängelsedirektörerne skola utöfva censur inom fängelset,
hvaraf de för resten icke äro mägtiga. Det måste nog ordnas på
annat och bättre sätt än att fängelsedirektörerne skola döma i dessa
ömtåliga saker.

Det förefaller mig, och det lär väl vara så, om jag förstår lagen
rätt, att när tvä tidningsutgifvare blifva dömda för tryckfrihetsbrott
och den ena blir dömd till böter och den andre för större förseelse
till fängelse, samt den som blifvit dömd till böter icke kan
betala dem, utan straffet förvandlas till fängelse, den till fängelse
dömde enligt 1884 års kongl. förordning icke får göra sådant arbete
som den, hvilken dömts för svårare brott. Således om det i län
gelset samtidigt finnas två tidningsutgifvare, den ene dömd för svårare
brott till fängelse, och den andre för lindrigare brott till böter, Indika
på grund af bristande tillgång förvandlats till fängelse, så får den förre
större förmåner än den sistnämnde. Detta kan ju icke vara rimligt.

Det har nämnts, att personer från fängelset redigerat tidningar
och det har framhållits, hvilken olycka för landet det varit om
Nachman icke fått göra det. Jag vet icke hvilken olycka, som
kunnat inträffa. Nachman rymde sedermera och tidningen upphörde
och icke har jag sett någon olycka deraf uppstå eller att samhället
lidit, på ringaste sätt af tidningens upphörande. I min hemort, och
hvarhelst jag varit och denna sak kommit på tal, har jag alltid hört
det väcka ett obehagligt uppseende att personer, som blifvit dömda
för brott, sättas i tillfälle att i fängelset fortsätta detsamma, men
icke nog härmed, utan staten har liksom tagit utgifvandet på eget
ansvar, då fängelsedirektörerna skola öfva censur, något som de icke
kunna göra. Man har genom censureringen på deras skrifter satt
en stämpel att de redan äro pröfvade af en statens tjensteman. Jag
vet icke rigtigt om man lagligen skulle kunna döma fängelsedirektören,
derför att han icke sett till att han icke fortsatt med sitt
brottsliga skrifveri.

Ja, det är nog så att pressen skall upplysa allmänheten, men
jag tror icke att svenska folket ännu kommit derhän, att det vill
hafva sin upplysning från fängelserna, utan nöjer sig nog med sådan
från de på fri fot varande. Från fängelserna behöfver man icke
upplysningar till allmänheten.

• Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Gumariius: Ett par talare hafva här, i harmoni med lagutskottets
förslag, talat om, att det icke vore lämpligt, att tidnings -

X:o 45.

Måndagen den 12 Maj, e. m.

^ÄÄare,“ sitta 1 fäD8''else ocb der kunDa fortsätta Irottet,
förordning Hvilket brotty Det brott, för hvilket utgifvaren är dömd, d. v. s.
angående en uppsats, mahända den enda under en 10- eller 20-årig bana, för
straffarbetes hvilken han blifvit fäld? Nej, det kan väl icke vara det brottet, som
»K1? fortsätta. År det då tidningsskrifveri eller annat förställande
ddtarskap? Men detta måtte väl icke vara ett brott i och för sig?
i enrum. Eller vilja^ verkligen herr vice talmannen eller den lärde talaren från
(Forts.) hopsala påstå, att den, som en gång blifvit förvunnen till tryckfrihetsbrott,
ma i och med det samma för hela sin framtida verksamhet
anses såsom en brottsling''? Bör riksdagen sålunda slå in på
en bana, analog med den, som eu del borgmästare i småstäder —
och kanske äfven kronofogdar •— beträda då de förbjuda personer,
som antingen på samma eller annan plats hållit ett föredrag, hvilket
dömts eller åtalats såsom förgripligt, att uppträda med föredrag i
hvilket ämne som helst''? Det är dock mera sannolikt, att desses
föredrag kunna blifva färgade någorlunda lika med det, som var
brottsligt, än det är sannolikt, att en person, som skrifvit något, för
hvilket han blifvit åtalad och dömd fortfarande kommer att göra
något dylikt. Det är tvärt om mera sannolikt, att denne sistnämnde
åtminstone under den tid, han sitter i fängelse, tager sig bättre till
vara förut, så att det, som han der skrifver, icke blir brottsligt. Och
att presumera brottslighet för hela hans framtida verksamhet, derför
att han en gång blifvit beträdd med något, som jury förklarat
brottsligt, det tycker jag borde vara väl starkt äfven för sådana
mästare i logiken, som de båda nämnde talarne.

Den ärade talaren på upsalabänken, som i alla grundlagsfrågor
är vår förnämsta auktoritet bär i kammaren näst efter herr talmannen
och vice talmannen, som naturligtvis hafva försteg, behagade taga
upp den af .mig gjorda invändningen, att förslaget om skrifvelse från
riksdagen till Kong!. Maj:t skulle komma i kollision med grundlagens
innehåll och anda. Han förklarade dervid kategoriskt, såsom
eu professor i ämnet kan tilltro sig förklara, att den, som sitter i
fängelse, icke kan anses behörig att utgifva en tidning, såsom jag
tror orden folio sig. Faktiskt är emellertid, att vi hafva tiotal, kanske
hundratal exempel på, att personer, som suttit i fängelse i Sverige
— och äfven för närvarande tror jag, att något dylikt fäll förekommer
— fortfarande under fängelsetiden varit ansvarige utgifvare
för sina tidningar. Så är praxis. Då den ärade talaren likväl sade,
att den, som sitter i fängelse, icke är behörig att utgifva en tidning,
skulle jag endast vilja till honom ställa det spörsmålet: enligt hvilken
paragraf i grundlagen? Hvar står en sådan bestämmelse?

Herr Edelstam: För min del har jag icke något emot, att bestämmelser
blifva vidtagna i afseende på fångars verksamhet i strafffängelse,
men jag kan dock icke biträda det förslag, som nu är
framlagdt. Enligt mitt förmenande är nemligen den af herr Hedin i
afseende på dettas form framstälda anmärkningen ganska befogad.
De förordningar, som äro gällande angående verkställigheten af
fängelsestraff, nemligen förordningarna af den 21 december 1857 och
af den 16 maj 1884, äro nemligen utfärdade af Kongl. Maj:t gemen -

Måndagen den 12 Maj, e. m.

N:o 45.

samt med, den förra — riksens ständer och — den senare — riks- Om ändring
dagen. För min del kan jag då icke finna rigtigt lämpligt, att i gällande
Riksdagen skulle gå in till Kong!. Maj:t med anhållan, att Kongl. ''gående
Maj:t skulle utfärda vissa bestämmelser, utan att Riksdagen skullestraffarbete*
få tillfälle att pröfva, huru vida den anser dessa bestämmelser lämpligaocA fängelseeller
icke. På grund åt denna formella betänklighet yrkar jag afslagsir“-$? veJk''
ä utskottets hemställan. i enrum.

Herr Sven Nilsson: Jag har af herr vice talmannen fått den ^FoTts''^
förebråelsen, att jag i mitt yttrande skulle hafva visat mig hysa
större förtroende till fängelsedirektörerna än till Kongl. Maj:t. Jag
förstår icke hur han kunnat komma till en sådan slutsats. För min
del hyser jag det förtroendet till regeringen, att jag tror, att hon
kan hålla ordning på sådana tjensteman, äfven styresmännen för våra
fängelser, som icke vilja fullgöra sin skyldighet. Men det förtroendet
tyckes icke herr Låss Olof Larsson hafva till henne. Det är
just derför, att jag har ett sådant förtroende till regeringen, som
nu anser hela detta förslag öfverflödigt.

Jag instämmer med herr vice talmannen deri, att det kan hafva
händt, att skrifter, som blifvit utgifna från fängelser, kunna hafva
väckt obehagligt uppseende. Men detta är dock, såsom jag förut
sagt, något, som fängelsedirektörerna kunna förekomma, om de äro
på sin vakt. Och göra de icke detta, så lär väl Kongl. Maj:t icke
underlåta att tillhålla dem att göra sin pligt.

På de skäl, som jag både förut och nu anfört, och äfven på en
del af de skäl, som herr Rydin anfört för afslag, anhåller jag om
afslag å utskottets förslag.

Herr Jansson i Krakerud: Jag skall börja med att erkänna, att
jag i likhet med vissa föregående talare skulle önska, att vissa
tidningsskrifvare blefve betagna sin rätt att från fängelset utgifva
sina tidningar. Jag skulle derför biträda detta förslag, om jag kunde
tänka mig, att det skulle drabba endast dem, som skrifva litteratur, som
enligt mitt förmenande är skadlig för samhället. Men om man tänker
vidare på saken, så finner man, att ett sådant skrifvelseförslag som detta
äfven skulle drabba hederliga, ärbara, upprigtiga tidningsredaktörer,
som arbeta för samhällets upplysning och framåtskridande. Man
finner ofta, att en tidningsskrifvare kan skrifva ned en sats eller ett
ord, som kan anses vara straffvärdt. Men när han nedskrifver dessa
rader, gör han det för att gissla, hvad som enligt hans förmenande
är orättfärdigheter i samhället, eller för att påpeka missförhållanden;
och han kan då i ett obevakad! ögonblick komma att begagna ett
ord, som kommer att anses brottsligt. Jag har härmed icke velat hafva
sagt, att det borde anses brottsligt; ty man finner stundom, att af de
juryer, som äro tillsatta, den ena anser orden brottsliga och den
andra deremot icke brottsliga. Man kan således mycket lätt finna,
att den, som skrifver dessa rader, är fullt öfvertygad, när han skriffelned
dem, att han icke begår något brott mot samhället. Jag tror
således icke, att tidningsredaktörer, då de sitta i fängelse, åtminstone

N:o 45. 24 Måndagen den 12 Maj, e. m.

Om ändring i många, att icke säga de flesta fall, äro jemförliga med sådana
förordning brottslingar ‘ fängelse, hvilka begått stöld eller rån eller andra ofog.
angående Herr vice talmannen säde, att det icke vore den ringaste skada
straff arbete» för samhället, om åtskilliga tidningsredaktörer skulle få upphöra med
oc/i ''fängelse-sitt arbete. Det kan ju vara sant, men man bär ju icke endast att
stallande s<? samllället, utan man bör också se på deras familjer, deras existensi
enrum, vilkor o. s. v. Och då måste man erkänna, att det ovilkorligen vore
(Forts.) Hll stor skada för deras familjer och ett stort ingrepp i deras rättigheter,
om man med detta förslag skulle ställa dem i en ställning,
att hela deras industri måste nedläggas, derför att de mot sin vilja
skrifvit några ord, som föranleda dem att blifva åtalade och straffade.

Jag tror dessutom, att skrifvelseförslaget vid en genomläsning
skall befinnas mycket otillfredsställande. Det heter der »att Riksdagen
ville, med anledning af herr G. Anderssons förevarande motion,
i skrifvelse anhålla, att Kong], Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
huru vida icke någon inskränkning kunde finnas lämplig i nu gällande
stadganden om rätt för den, som undergår fängelsestraff, att sjelf
förskaffa sig Renligt arbete.»

Jag undrar, hvad utskottet menar med »någon inskränkning».
Icke är det väl rim och reson i att Riksdagen skifver till Kongl.
Maj:t med anhållan, att han skall se till att man får till stånd någon
inskränkning, utan att Riksdagen på samma gång anhåller att Kongl.
Maj:t behagade framlägga förslag i ämnet till Riksdagen, så att
Riksdagen finge pröfva, huru vida inskränkningen vore i enlighet
med Riksdagens åsigter eller icke. Det är, såsom jag sade, alldeles
orimligt att låta Kongl. Maj:t handla efter godtfinnande i en så vigtig
fråga som denna.

Jag skall alltså tillåta mig att yrka afslag å nu föredragna
betänkande.

Herr Rydin: Jag skall fatta mig helt kort. Med anledning af
hvad som af flere talare yttrats ber jag att få fästa uppmärksamheten
derpå, att lagutskottets framställning alls icke berör frågan,
huru vida Kongl. Maj:t ensam eller Kongl. Maj:t och Riksdagen
gemensamt ega att stifta lag i föreliggande fall. Lagutskottet hemställer
blott »att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, att Kongl.
Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huru vida icke någon inskränkningkunde
finnas lämplig i nu gällande stadganden om rätt för den, som
undergår fängelsestraff, att sjelf förskaffa sig Renligt arbete.»

Vidare vill jag med anledning af hvad herr Gumselius yttrade
fästa uppmärksamheten derpå, att jag icke talade om, att en tidningsredaktör,
som sitter i fängelse, der fortsätter det brott, för hvilket
han är tilltalad, utan jag talade om, att han icke borde få tillfälle
att i fängelset gorå sig skyldig till något sådant brottsligt tilltag.
Det är också derför, som fängelsedirektörerna skola censurera, hvad
han skifver.

Herr Gumaelius frågade, hvar den paragrafen står, som säger,
att en person, som är fängslad, icke kan vara utgifvare af en tidning.
Jag vill fråga herr Gumselius, i hvilken paragraf det står att en
person, som icke råder öfver sig sjelf eller kan bestämma innehållet

25 N:o i 5.

Måndagen den 12 Maj, e. m.

i sin tidning, som icke kan på något sätt bestämma, hvad som der O»* ändring
skall intagas, som icke får läsa korrektur eller kan öfvervaka, att 1 sättande
något ej flyter in i tidningen mot hans vilja — att en sådan person ingående
kan anses vara en tidningsutgifvare. straffarbetes

och fängelse Herr

vice talmannen L. O. Larsson: Endast ett par ord! Jag Stillande''
får säga, att om min granne till höger, herr Edelstam, har rätt, så i enrum.
har jag misstagit mig. Han tycktes antaga, att det vore formelt (Forts.)
origtigt att ingå till Kongl. Maj:t med en skrifvelse sådan som den
föreslagna. För min del har jag ej fattat, att skrifvelseförslaget
innehåller något annat, än en anhållan till Kongl. Maj:t, att han
täcktes taga ifrågavarande förhållande i öfvervägande. Finner Kongl.

Maj:t skäl vara för handen för en förändring i gällande stadganden,
hvilka äro intagna i en lag, som ej är stiftad af Kongl. Maj:t ensamt,
utan af Kongl. Maj:t och Riksdagen i förening, så kan resultatet
icke blifva något annat än att Kongl. Maj:t efter verkstäld utredning
framlägger för Riksdagen en proposition i frågan. Då får Riksdagen
tillfälle att närmare pröfva, hvad som kan vara skäligt att
bestämma.

På detta sätt har jag fattat saken, då jag yrkat bifall till utskottets
skrifvelseförslag. Jag har icke kunnat blifva öfvertygad,
att förhållandet är annorlunda, så att utskottets förslag skulle kunna
leda till någon annan åtgärd, än att Kongl. Maj:t, om han så funne
behöfligt, för Riksdagen framlade förslag till ändring i nu gällande
bestämmelser i detta hänseende, ifall missförhållandet icke kan undanrödjas
utan förordningens ändrande.

Från den synpunkten sedt bör man icke hysa någon fruktan att
bifalla utskottets förslag.

Herr Vidström förenade sig med herr vice talmannen.

Herr Lilienberg: Jag vill blott fästa herr vice talmannens uppmärksamhet
derpå, att alldeles just för några minuter sedan Andra
Kammaren beslöt en skrifvelse till Kongl. Maj:t angående en lagtörändring,
hvilken skrifvelse just var försedd med ett sådant tillägg,
som det herr Hedin ansåg borde förekomma i denna. Och det skall
val se rätt egendomligt ut för Kongl. Maj:t att få mottaga två skrifvelser
rörande lagfrågor, daterade samma dag, af hvilken den ena
innehåller en anhållan från Riksdagen om framläggande för densamma
åt förslaget till en lagförändring, den andra deremot saknar
en sådan anhållan.

Ofverläggningen var slutad. Enligt de gjorda yrkandena gaf
herr talmannen propositioner, dels på bifall till utskottets hemställan
och dels på afslag å densamma; och fann herr talmannen svaren
hafva utfallit med öfvervägande ja för den förra propositionen. Som
votering emellertid begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen
en så lydande omröstningsproposition:

N:0 45. 26

Måndagen den 12 Maj, e. m.

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i utlåtandet n:o 52,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit så val utskottets hemställan,
som den i ämnet väckta motionen.

Röstsedlarne uppräknades och visade 95 Ja mot 80 Nej; varande
sålunda utskottets hemställan af kammaren bifallen.

§ 9.

Föredrogs och bifölls Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 13 (i samlingen n:o 37), i anledning af väckt motion
om skrifvelse till Kong]. Maj:t i fråga om samtrafik mellan enskilda
telefonnät och statens interurbana telefonledningar med mera.

§ 10.

Angående Skedde föredragning af Andra Kammarens första tillfälliga
åtgärder ^utskotts utlåtande n:o 11 (i samlingen n:o 38), angående ifrågasatt
enom skilje-skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om underhandlingars förande
^domstol af med utrikes magter i syfte att få uppkommande tvister mellan
uppkom- nämnda magter och Sverige afgärda genom skiljedomstol.
manae tvister

Sverige och Med anledning af berörda af herr J. Anderson i Teuhult afgifna
främmande motion, n:o 230, hemstälde utskottet i detta utlåtande Datt Kongl.
magter. Maj:t med den magt, som § 11 i regeringsformen tillerkänner Honom,
ville söka uppgöra sådana överenskommelser med främmande magter,
att möjligen uppkommande tvister emellan nämnda magter och Sverige
kunde afgöras genom skiljedomstol.»

Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts
af herr G. F. Östberg.

Herr Elowson erhöll ordet och yttrade: Jag anhåller att få
framlägga ett förslag till redaktionsförändring af utskottets hemställan.
Denna förändring består deruti att på sidan 5 i betänkandet efter
orden »utskottet hemställer» skulle inskjutas »att kammaren måtte
för sin del besluta det Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller».
Jag föreslår alltså följande formulering:

»Utskottet hemställer, att kammaren måtte för sin del besluta
det Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller att Kongl. Maj:t
med den magt, som § 11 i regeringsformen tillerkänner Honom, ville

Måndagen den 12 Maj, e. m.

N:o 45.

söka uppgöra sådana öfverenskommelser med främmande magter, att Angående
möjligen uppkommande tvister emellan nämnda magter och Överi ^åtgärder förkunde
afgöras genom skiljedomstol.» afgörande

Jag ber att till herr talmannen la öfverlemna dennaformxi\eiing9Tomstol af''

uppkom Härefter

anförde: mande tvister

mellan

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena

,, r Sverige och

Tetve Lewen- främmande

t wi vuuvuc«/ v^i »v/ ut vy c ii"

haupt: Någon meningsskiljaktighet torde icke kunna förefinnas derom,
att skiljedomstolar kunna vara nyttiga och Kongl. Maj:ts regering
underlåter icke att, da tillfälle erbjuder sig, uttala sina sympatier
för utvidgande åt bruket att, när så är möjligt, genom skiljedom afgöra
internationella tvister, som ej kunna lösas genom direkta underhandlingar,
men frågan är, huru vida man bör på förhand öfverenskomma
att genom skiljedom afgöra alla tvister. Det är icke kändt
att en stat i Europa någonsin till en annan stat i Europa framstäf
förslag till en så omfattande konvention som den nu föreslagna. Den
allmänna åsigten är, att öfverenskommelser om tvisters öfverlemnande
till skiljedomstol icke kunna eller böra omfatta alla tvister, utan att
från skiljedoms pröfning måste undantagas tvister, som röra ett folks
tillvaro och oberoende. Ett sådant undantag finnes äfven infördt i en i
dessa dagar mellan Amerikas förenade stater, republikerna i CentralAmerika
och 3 andra stater i Amerika afslutad konvention, som enligt
ankommet telegram innnehåller, att de kontraherande parterna öfverenskomma
att genom skiljedom afgöra alla tvister utom när ena parten förklarar
att frågan gäller dess oberoende. Öfverenskommelsen är således
icke obligatorisk, när ena parten anser att frågan gäller dess oberoende,
men da det icke är möjligt att på förhand angifva eller uppräkna alla
frågor, som kunna ega eu sådan innebörd, kan med eu sådan konvention
ny tvist lätt förorsakas derom, huru vida en uppkommen tvist är en
sådan som enligt konventionen skall afgöras genom skiljedom, och
för min del anser jag, att de förenade rikena icke böra afsluta något
särskild! allmänt fördrag om skyldighet att hänskjuta tvister till
skiljedomstol, emedan det särskild! för hvarje mindre stat är nödvändigt
att de öfverenskommelser, som träffas, affattas i klara och
bestämda ordalag och att de icke utsträckas till frågor, hvars omfattning
det icke är möjligt att på förhand bedöma.

magter.

(Forte.)

Herr Os t berg: Såsom herrarne se, har jag reserverat mig mot
utskottets betänkande, enär jag ansett, att eu skrifvelse af sådant
innehaH, som den nu föreliggande, hvarken skulle kunna vara behöflig
för att underrätta regeringen om riksdagens åsigter ej heller
skulle kunna leda till något resultat. Jag kan emellertid efter det
anförande, hans excellens, herr utrikesministern nu hållit, inskränka
mig till att helt enkelt yrka afslag på föreliggande betänkande.

Herr Anderson i Tenhult: En lika lydande motion som den
jag har framburit har varit väckt inom Första Kammaren, men der
blitvit afslagen. Syftemålet med dessa två motioner har således för
denna gång förfelats. Men jag hemställer till denna kammare, att

N:o 45.

Måndagen den 12 Maj, e. m.

o Angående den behagade såsom eu opinionsyttring bifalla utskottets hemställan,

åtgärder /whvsirför jag ber att dertill få yrka bifall.

afgörande •’ °

genom skiljedomstol
af Herr Andersson i Löfhnlt instämde häruti.

uppkom TYlCILlclfi

tVIStCY •

mellan Herr Rydin: Jag för min del anser det vara betänkligt att ens

Sverige och såsom en opinionsyttring uttala detta, på så svaga skäl, som
främmande blifvit anförda i utskottets betänkande. Jag tror att, efter den ut -

magter.

(Forts.)

redning, som hans excellens herr ministern för utrikes ärendena har
gjort här och efter det yttrande, som han afgifvit och som herrarne
återfinna i det af Första Kammarens tillfälliga utskott afgifna betänkande,
det snarare skulle vara för Andra Kammaren att prostituera
sig, än att göra något, som vore klokt och ändamålsenligt, om
kammaren bifölle utslaget.

Herr Lasse Jönsson: Jag deremot anser att, när frågan blifvit
väckt, så skulle det vara rigtigt nedslående, om icke Andra Kammaren
skulle gifva en opinionsyttring i denna synnerligen vigtiga fråga.
Det är icke första gången, som denna kammare uttalat sig i det
syfte, som i motionen afses, utan den uttalade sig jemväl åren 1869
och 1874 i enahanda syfte. Skulle nu denna kammare icke uttala
sig i enahanda rigtning, så skulle det se ut som om kammaren numera
hade en annan uppfattning, än den förut haft. Vid 1874 års
riksdag antog Andra Kammaren med ganska stor pluralitet ett af
kammarens tillfälliga utskott afgifvit förslag »att riksdagen ville i
underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t »framställa den önskan att
Kongl. Maj:t, efter sig företeende omständigheter och på sätt Kongl.
Maja må finna lämpligt, täcktes medverka till upprättande af en
skiljedomstol, vare sig stadigvarande eller sammansatt vid hvarje
särskildt tillfälle, för biläggande af uppkommande tvister emellan
nationerna.»

När man nu jemväl i Norges storthing uttalat sig i samma syfte,
så skulle det verkligen göra ett nedslående intryck, om denna
kammare icke bifölle utskottets föreliggande hemställan. Jag ber
derför att få yrka bifall till utskottets förslag med den åt herr
Elowson föreslagna redaktionsförändring.

I detta yttrande instämde herrar E. V. Carlson, Andersson i
Hasselbol, Olson i Stensdalen, Ollas A. Ericsson, Jansson i Saxhyttan,
Farup, Wallmarfc, Larsson i Berga, Andersson i Lyckorna och
Johansson i Strömsberg.

Herr Hedin yttrade: Om, på sätt den siste talaren yttrade, ett
afslag å utskottets hemställan skulle bära vittnesbörd om att denna
kammare nu har ändrat opinion, så förefinnas dertill verkligen laga
skal. Det förundrar mig att en motion af sådan beskaffenhet som
den förevarande har kommit fram så snart efter den, låt oss saga,
ledsamma erfarenhet, som Sveriges land och folk så nyligen haft af
eu s. k. skiljedom. Kammaren behagade erinra sig att Kongl. Maj:t

Måndagen den 12 Maj, e. m.

29 N:o 45.

utan något riksdagens bemyndigande genom en konvention med ° Angående
Spanien öfverenskommit om skiljedomstols anlitande vid uppkom
mande tvister om råtta tolkningen åt den törlängda handelstiukten^g,^,,, skiljemed
Spanien. Kammaren behagade också ihågkomma att denna domstol af
skiljedomstol hvarken var tillsatt på sådant sätt, som i koncessionen uppkomvar
stadgadt, icke heller funktionerat i enlighet med konventionens^®^”*^''
föreskrifter och, hvad värre är. att den s. k. eller förmenta skiljedom, gver{ge oc]t
som denna enmansskiljedomstol fälde, icke rörde den sak, som enligt främmande.
konventionen skolat göras till föremål för skiljedomstols behandling, marter.
utan en helt annan, som ej rimligen kunde underställas skiljedomstol, (Forts.)
ehuru saken sedermera blifvit af våre vederbörande framstäld på det
sätt, som skulle Sverige genom denna skiljedom hafva fått orätt i
den hufvudsak, som bort af skiljedomstol pröfvas, men som icke
blef densamma understäld, hvilken omständighet i betydlig mån
försvagat den svenska medborgares rättsliga ställning gent emot de
spanska myndigheterna, hvilkeus rätt. blifvit på ett så exempellöst
sätt kränkt genom det förtärande, angående hvilket en skiljedom
påkallats.

Med denna färska erfarenhet för ögonen synes det mig att man
bör vänta till dess grundlagen undergått en sådan förändring, för
hvilken Andra Kammaren förut uttalat sig, nemligen att utrikesärendenas
behandling lägges under det samlade statsrådet.

Huru man i andra länder betraktar skiljedomsfrågan, ville
jag be att få belysa med ett exempel, som har aktualitetens hela
intresse. Om jag icke allt för mycket misstager mig, är ^ i närvarande
ögonblick en mycket gammal tvistefråga mellan den franska
republiken och konungariket Nederländerna understäld ryska zarens
skiljedom. Hur har man dervid gått till väga? Först afslöts den 29
november 1888 en konvention mellan den franska republiken och
konungariket Nederländerna, angående den gamla tvistefrågans afgörande
medelst skiljedom, detta dock under förbehåll att konventionen
skulle godkännas af de franska kamrarne och Nederländernas
generalstater. Derefter framlades i presidenten Carnots namn och
kontrasigneradt af d. v. utrikesministern René Goblet samt ministern
för marinen och kolonierna, vice amiralen Krantz, ett lagförslag, i
hvars exposé des motifs man finner en visserligen kortfattad, men
dock tillräckligt fullständig framställning af den gamla tvistefrågan
om gränserna mellan Frankrikes och Nederländernas besittningar i
södra Amerika. Derefter afgafs öfver detta förslag ett utskottsbetänkande,
undertecknadt af den berömde Frédéric Passy, och i
enlighet med det tillstyrkande utlåtandet voterades lagen. Nu lär
frågan vara lemnad i skiljedomarens hand. Detta exempel torde vara
förtjent af att uppmärksammas.

För öfrigt synas mig de anmärkningar, som af hans excellens
herr ministern för utrikes ärendena blifvit framstälda mot den orimliga
omfattningen af den här gjorda hemställan, vara så afgörande,
att de träffa det af utskottet framstälda förslaget med ett alldeles
dödande hugg.

Jag anhåller om utslag å utskottets hemställan.

N:o 45. so

Måndagen den 12 Maj, e. m.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan med
den åt herr Elowson under öfverläggningen föreslagna formulering
och dels pa utslag å så väl nämnda hemställan som den i ämnet
väckta motionen; och fann herr talmannen den senare propositionen
(,!:‘''.v.a bl,fv,t besvarad med öfvervägande ja. Votering begärdes, i
följd hvaraf nu skedde uppsättning, justering och anslag af en så
lydande voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren afslår så väl hvad första tillfälliga
utskottet hemstält i utlåtandet n:o 38, som den i ämnet väckta
motionen röstar

Den, det ej vill, röstar

Jäj

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets hemställan med
den åt herr Elowson föreslagna formulering.

Omröstningen visade 88 ja och 83 nej; hvadan kammaren beslutat
enligt ja-propositionens innehåll.

§ 11.

Efter föredragning vidare af konstitutionsutskottets utlåtande
n:o 15, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af §§ 60 och
61 regeringsformen, i hvilket utlåtande utskottet hemstälde, att ifrågavarande
af herr A. V. Ljungman inom Andra Kammaren afgifna
motion, n:o 229, icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda
anförde motionären

Herr Ljungman: Då konstitutionsutskottets utlåtande i den
föreliggande frågan är af eu viss märklig beskaffenhet, skall jag be
att få yttra några ord.

Då regeringsformen år 1809 stiftades, var riksdagen särdeles
angelägen om att åt sig så fullständigt som möjligt bibehålla svenska
folkets rätt att sig beskatta, så att alla allmänna afgifter, af hvad
namn och beskaffenhet som helst, skulle beslutas af riksdagen allena.
Då ansvarighetslagen för statsrådet 1810 skulle utarbetas, fann man
emellertid, att man i detta afseende kanske gått något för långt och
bestämde sig då för att i någon mån begränsa § 60 regeringsformen
genom att i § 3 ansvarighetslagen intaga några bestämmelser om,
att Kongl. Maj:t dock egde att fastställa åtskilliga allmänna afgifter
af en viss beskaffenhet. Då förslag år 1830 förelåg att omarbeta
ansvarighetslagen för statsrådet, så xäste lagutskottet uppmärksam -

81 N:o 45.

Måndagen den 12 Maj, e. m.

heten på, att omarbetning af § 3 ansvarighetslagen krafvel- ändring
i § 60 regeringsformen, och att dessa inskränkningar i riksdagens
bevillningsrätt borde öfverflyttas från ansvarighetslagen till regeringsformen.

Nu har emellertid konstitutskottet. icke velat vara med om denna
enkla sak, utan till och med påstått, att Konuugen enligt 89 § egde
att pålägga dylika utgifter, som afses i 3 § ansvarighetslagen. Mig
synes detta vara ett egendomligt påstående. Då man nu allmänt
söker att få klarhet och reda i hvad enligt 89 § tillkommer Konungen
och hvad som icke tillkommer honom, så vill konstitutionsutskottet,
i stället för att begränsa och klargöra Kongl. Maj:ts magt
i detta fall, skjuta in vida mer än hvad lagstiftarne 1809 afsågo att
inlägga i denna paragraf.

Vidare gör utskottet den anmärkning, att postmedlen beröfvats
namn, beder och värdighet af bevillning. Skälet dertill är helt enkelt,
att postmedlen till sin egentliga natur äro likartade med telegrafoeh
jernvägstrafikmedlen, och icke med tull- och bränvinstillverkningsmedlen.
Detta har gjort, att jag i mitt förslag öfverförde postmedlen
till andra mementet, hvilket omfattar äfven telegraf- och jernvägstrafikmedlen.
Dä emellertid utskottet jemrar sig så mycket öfver
att Riksdagen skulle få befatta sig med jernvägstrafikmedlen, så
förefaller mig denna anmärkning om postmedlen besynnerlig. Då
det gått bra i utlandet, särskildt i Tyskland, att låta representationerna
uppgöra jernvägstrafiktaxorna, som torde det icke heller
möta någon svårighet i Sverige, äfven om latitudsystemet finge tilllämpas,
då ju trafikstyrelsen t. ex. har rätt att nedsätta afgifterna
med intill 20 procent.

Jag vill emellertid, då motionen är väckt hufvudsakligen i syfte
att hålla frågan vid lif, icke göra något yrkande, utan har endast
velat göra dessa helt få anmärkningar.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 12.

Likaledes bifölls lagutskottets härefter föredragna utlåtande, n:o
53, i anledning af väckta motioner om lagstiftningsåtgärder i syfte
att skydda arbetare mot förlust vid inställande af arbetsföretag.

§ 13.

Föredrogs lagutskottets utlåtande, n:o 54, i anledning af väckta
motioner om förmånsrätt för utgifter till presterskapet.

Utskottet hemstälde i detta utlåtande, att Riksdagen ville, med
anledning af ifrågavarande, af herrar S. A. G. Sundberg och B.
Bengtsson i Boberg väckta motioner, för sin del antaga följande

Nso 45. 32

Måndagen den 12 Mars, e. til.

Förklaring

af 17 kap. 6 § handelsbanken angående företrädesrätt till
betalning för tionde.

Härigenom förklaras, att med det i 17 kap. 6 § handelsbalken
förekommande stadgande, att för afrad, tionde och all annan afgäld
af fäst egendom har den företräde till samma jord, som den ränta
eger, der den ej längre stått inne än i 17 kap. jordabalken sägs,
och att, om gäldenär sjelf ej är jordegare, den, som afgälden eger,
njuter samma förmån i lösören, afses äfven det fall, att tionde, vare
sig tertial-, smör-, fisk- eller qvicktionde, blifvit genom lönereglering
utbytt mot bestämda utgifter.

1 fråga härom anförde:

Herr Sundberg i Vexiö: Jag har endast att tacksamt erkänna
det tillmötesgående, hvarmed min motion blifvit af lagutskottet behandlad;
och då utskottets hemställan till Riksdagen synes mig vara
af behofvet påkallad samt grundad på billighet och rättvisa, ber jag
att få anhålla om bifall till den lagförklaring, som af utskottet blifvit
föreslagen.

Vidare anfördes icke. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 14.

Otu ändring

i gällande Slutligen föredrogs lagutskottets utlåtande, n:o 55, i anledning
bestämmelseraf väckt motion om ändring i gällande bestämmelser angående utfärtsangaende
ocjj byvägar.
utfarts- och J °

byvägar.

1 detta utlåtande hemstälde utskottet, att Riksdagen ville, med
anledning af herr A. (J. Jönssons förevarande motion, i skrifvelse
anhålla att Kong! Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till stadgande, att, der skyldigheten att underhålla
väg, som icke har egenskap af allmän lands-, härads- eller soekneväg,
utan är att som enskild anse, blifvit mellan vederbörande väglottsegare
fördelad, det må ankomma på Kongl. Maj:ts befallningshafvande
att, uppå ansökning och efter pröfning af för handen
varande förhållanden, förordna, att syn å sådan väg skall årligen
hållas af kronobetjent med biträde, mot godtgörelse af de underhållsskyldige,
äfvensom att hvad angår kungörande af synen och åsynta
bristfällens botande skall så förfaras, som i fråga om allmänna
vägarne är stadgadt.

Herr Nilsson i Rinkaby, hvilken inom utskottet uttalat en afvikande
mening, begärde ordet och yttrade: Som herrarne finna af
betänkandet, har jag reserverat mig mot utskottets hemställan. Det

33 N:o 45.

Måndagen den 12 Maj, e. m.

torde knappast vara lönande att försvara reservationen, men jag bär Om ändring
dock icke kunnat underlåta att gorå det. bestämmelser

För några dagar sedan hörde man här i kammaren ett sådant angående
jämmerrop öfver de stora väghållningsbesvären. Vi fingo då ingen utfarts- och
hjelp, utan måste lefva på goda löften. Här föreligger nu eu annan byvägar.
fråga, och man synes nu vilja lägga mångdubbelt större börda på (Forts.)
oss, derigenom att byvägarne skola synas och lagas på samma sätt
som landsvägarne. Det tinnes många orter, der icke väglagningsämnen
finnas tillgängliga för landsvägarnes underhåll, utan man
måste inköpa sådana och forsla dem långa sträckor. Skulle nu samma
bestämmelser tillämpas på byvägarne, så skulle befolkningen på sådana
orter blifva ruinerad. För öfrigt skulle ett sådant stadgande på
de flesta ställen vara öfverflödigt. Men hvarför skall man då stifta
en lag för hela landet, hvilken kan blifva eu stor börda? Om länsmännen
skola syna vägarne, så kunna de förfara med största stränghet,
i det att de skulle hafva rätt att auktionera bort underhållet afl en
väg, om den icke underhölles tillräckligt väl. Jag undrar vidare
om motionären tänkt sig in i, huru det skulle gå till vid fördelningen
af dessa vägars underhåll hemmanen emellan. På somliga orter
sker nemligen denna fördelning efter förmedladt mantal och på andra
efter oförmedlad!. På andra ställen återigen sker underhållet efter
de olika hemmanens tunnland- eller kapplandtal. Men jag vet också,
att redan för närvarande det händer, att Konungens befallningshafvande
på ansökan förordnat om besigtning genom kronobetjeningen
af sådana enskilda vägar. Detta har bland annat inträffat inom
flere orter i Gärds och Willands härader. I min hemort finnas tre
gånger så långa byvägar som allmänna vägar och af de förra finnas
sådana, som knappt användas två gånger om året. Det kan naturligtvis
i fråga om sådana vägar icke löna sig att bekosta syn å dem
genom kronobetjeningen.

Jag yrkar afslag å utskottets hemställan.

Vidare anförde:

Herr Lilienberg: Jag skall blott be att få fästa uppmärksamhet
å att enligt utskottets förslag, det ej skulle vara något ovilkorlig^
åläggande att försätta de enskilda vägarne i ett så utmärkt skick,
som reservanten nyss omtalade, lika litet som det skulle ovilkorligen
stadgas, att dessa vägar skulle synas af kronobetjeningen. F.ndast
om de väghållningsskyldige sjelfve begärde det, skulle Konungens
befallningshafvande kunna förordna kronobetjeningen att syna dessa
vägar likasom allmänna vägar i öfrigt. Reservanten nämnde, att en
dylik skrifvelse, som här är föreslagen, icke vore erforderlig derför,
att redan nu det ofta händer, att kronobetjeningen synar de enskilda
vägarne. Detta må vara sant, men kronobetjeningen har nu ingen
skyldighet dertill, utan det sker endast frivilligt från deras sida.

Om eu sådan författning, som lagutskottet afsett med sitt förslag,
utkomme, skulle kronobetjeningen vara skyldig att syna dessa
vägar, om efter de enskilda väghållningsskyidiges begäran Konungens

Andra Kammarens Prat. 1890. N:o 45. 3

N:o 45.

Måndagen den 12 Maj, e. m.

Om ändring befallningshafvande i det särskilda fallet funne skäl att förordna

bestämmelserkr()u?,betj en''n8''en att syna vägarne.
angående ^ ^ dessa grunder yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

utfarts- och

byvägar. Herr Dan i el son: Jag ber också för min del att få yrka bifall
(Forts.) till utskottets hemställan. Jag tror nemligen, att antagande af detta
förslag skulle föranleda afhjelpande af en massa olägenheter, som
gjort sig mycket känbara i en del trakter, der många enskilda
vägar finnas. Ty såsom herrarne veta, så är förhållandet nu det,
att, om eu delegare i eu byväg underlåter fullgöra sina skyldigheter
i fråga om vägunderhållet, så har man ingen annan utväg än
att stämma eu sådan delegare till domstol och dermed få honom
ålagd att fullgöra sin underhållsskyldighet. Om man nu i deras
ställe finge en möjlighet öppen att få saken ordnad genom eu ansökan
till Konungens befallningshafvande, skulle sådant, synes mig,
innebära en verklig förmån.

Herr Nilsson i Riukaby: Jag ber att endast fä bemöta herr
Lilienbergs yttrande, att här icke förelåge någon skyldighet att
underkasta sig syn af kronobetjeningen å enskilda vägar. Men det
står tydligt i utskottets betänkande, »det må ankomma på Kongl.
Majits befallningshafvande att, uppå ansökning och efter pröfning af
för handen varande förhållanden, förordna, att syn å sådan väg skall
årligen hållas af kronobetjent med biträde, mot godtgörelse af de
underhållsskyldige, äfvensom att hvad angår kungörande af synen
och åsynta bristfällens botande skall så förfaras, som i fråga om
allmänna vägarne är stadgadt.» Man må icke tro, att kronobetjeningen
skall underlåta att hålla syner, utan de skola helt säkert utsträcka
dessa syner så långt som möjligt.

Herr Johnsson i Thorsberg: Det synes mig vara en egendomlig
företeelse, att, efter det att de väghållningsskyldige i mer än 30
år förväntat eu rättvisare fördelning af väghållningsskyldigheten,
man nu står i begrepp att öka denna börda. Ty det är väl alldeles
obestridligt, att åtskilliga hemman skulle fä en flerdubblad
underhållsskyldighet mot den de för närvarande hafva, om de en
skilda vägarne skulle ställas under allmän uppsigt. Synnerligast är
detta fallet i orter, der långa utfartsvägar finnas och som af några
få hemman få underhållas. Innan en annan grund för vägunderhållsskyldigheten
än den, som nu är gällande, blifver bestämd, anser
jag det vara orättvist att ställa dessa vägar under kronobetjeuingens
uppsigt. Det må vara eu enskild sak för dem, som begagna dessa
vägar, att äfven underhålla dem, men icke bör man indraga kronobetjeningen
i dessa frågor, då derigenom ökad tunga skulle uppstå.
Då de enskilda, i likhet med de allmänna, underhållas efter hemmantalet,
men det ju kan förekomma att en hemmansegare, som tillika
dr ifver industriel rörelse, och derför har intresse af att en väg
underhålles i så godt skick som möjligt, fastän han sjelf helt obetydligt
deltager i vägens underhåll, skulle denne, under förutsättning,
att utskottets förslag bifölles, kunna tvinga de öfrige delegarne i

Mindagen den 12 Maj, e. m.

35 N:o 45.

vägen att underhålla i bättre skick än eljest vore nödigt, hvilket ju Om ändring
ni »v .öff i gällande

Innan sålunda de enskildes vägunderhållsskyldighet blir ordnad°eangående
efter andra grunder än de nu gällande, bör icke dessa vägar ställas utfarts- och
under allmän uppsigt. hyvägar.

Jag yrkar anslag å utskottets hemställan. (Forts.)

Häruti instämde herrar Bromée, Norén och Olsson i Ornakärr.

Herr Jönsson i Mårarp yttrade: Då lagutskottet har föreslagit
att syn skall hållas »mot godtgörelse af de underhållsskyldige», har
förslaget i min tanke dermed förlorat några af de förmåner, som jag
med min motion afsett. Det är på många ställen mycket svårt att
få vederbörande att uppfylla sina skyldigheter i fråga om vägunderhållet,
och det vore derför en stor fördel att erhålla syn genom
vederbörande myndighets försorg och såmedels få den försumlige
ålagd att fullgöra sin skyldighet. Jag hade i min motion hemställt,
att sådan syn skulle hållas kostnadsfritt för den enskilde, men då
utskottet ej biträdt mitt förslag i denna del, får jag finna mig deri,
och yrkar bifall till utskottets hemställan, sådan den föreligger.

Herr Folke Andersson: Här är, såsom kammaren finner, i
utskottets hemställan blott föreslagen en skrifvelse till Kongl. Maj:t,
med begäran om föreskrifter i den rigtning, att om vägarne äro lagligt
delade, man skulle hafva rätt att genom Konungens befallningshafvande
fä kronobetjeningen ålagd att hålla syn å dem. Jag vill
då upplysa, att en sådan rätt har man redan nu. I min ort kar
man sålunda beträffande dåliga utfärtsvägar ingått till Konungens
befallningshafvande och fått dess förordnande för länsmännen att
förrätta syn å vägarne. Jag har velat upplysa härom för att visa,
att förslagets antagande icke bör kunna medföra några vådor, dä
det praktiseras så redan nu, att Konungens befallningshafvande på
ansökan förordnat om syns hållande i dylika fall, dock på de väghållningsskyldiges
bekostnad.

För mig är frågans utgång temligen likgiltig. Men jag har
blott velat upplysa härom, i öfrigt gör jag icke något yrkande.

Herr Östberg: Det synes mig vara alldeles för tidigt att nu
göra hemställan till Kongl. Maj:t om eu lagstiftning rörande sättet
för syn å byvägar, då det, såsom herrarne veta, ännu icke finnes någon
lag, som bestämmer huru dessa vägar skola underhållas. För några
riksdagar sedan hade vi här att behandla ett förslag till närmare bestämmelser
i detta syfte, men detta ledde icke till något resultat.

Man har sålunda ännu icke någon lagbestämmelse vare sig huru byvägar
skola underhållas eller huru kostnaderna för detta underhäll
skola fördelas, och för min del vet jag icke huru man i dessa frågor
skall komma öfverens, då man har olika sätt att se saken. Några
kunna tycka att byvägarne böra vala i samma skick som Konungens
landsväg, medan andra hålla före, att de kunna vara mycket mindre
och sålunda billigare. I allmänhet torde också den senare uppfatt -

N:0 45.

Måndagen den 12 Maj, e, m.

Om ändring ningen kunna anses som den rigtiga; men huru tvisten skall kunna
bestämmelsers^a8> kan jaS icke so. Skulle emellertid Konungens befallningsangående
hafvande få föranstalta om byvägarnes afsyning, är det ganska troutfarts-
oc7iligt, att kronobetjeningen skall anse, att dessa vägar skola underhållas
byvägar, på samma sätt som allmän landsväg och för bristfäliens botande skulle
(Forts.) kronobetjeningen då, enligt utskottets förslag, få lega och taga ut
ersättningen af den väghållningsskyldige likasom då det gäller brister
å allmän landsväg.

Då jag sålunda icke kan annat än finna det lämpligt att vänta
med att utfärda stadganden i nuvarande syfte tills man fått en lag
angående underhållet af enskilda vägar, tillåter jag mig yrka afslag
på utskottets hemställan.

Med herr Östberg förenade sig herrar Jönsson i Gammalstorp,
Carlsson i Nysäter, Holmgren, Eliasson, Petterson i ''f jär,sta, Jansson
i Saxhyttan och vice talmannen L. O. Larsson.

Herr Jonsson i Myre: Herr talman! Äfven jag anser, att denna
fråga bör undanskjutas till dess frågan om väghållningsbesväret med
de allmänna landsvägarnes ordnande för Riksdagen ånyo framlägges,
hvilket jag hoppas måtte ske inom den närmaste framtiden. Nu har
utskottet föreslagit, att Riksdagen ville »i skrifvelse anhålla att Kong!.
Maj:t täcktes låta utarbeta och för Rikdagen framlägga förslag till
stadgande, att, der skyldigheten att underhålla väg, som icke har
egenskap af allmän lands-, härads- eller sockneväg, utan är att som
enskild anse, blifvit mellan vederbörande väglottsegare fördelad, det
må ankomma på Kongl. Maj:ts befallningshafvande att, uppå ansökning
och efter pröfning af för handen varande förhållanden, förordna,
att syn å sådan väg skall årligen hållas af kronobetjent med biträde,
mot godtgörelse af de underhållsskyldige, äfvensom att hvad angår
kungörande af synen och åsynta bristfäliens botande skall så förfaras,
som i fråga om allmänna vägarne är stadgadt». I följd häraf kan
man antaga, att de s. k. byvägarne skulle komma att vara underkastade
samma bestämmelser som häradsvägarne. Inom flere orter
fins det enskilda, helt få till antalet, som hafva milslånga enskilda
eller byvägar att underhålla. Nu underhåller man dem så godt man
förmår; men skulle man vid den påföljd, som här föreslås, blifva
skyldig att underhålla byvägarne såsom allmän landsväg, blefve det
alldeles för kostsamt, ja rent af outhärdligt för många.

På dessa skäl anhåller jag om afslag på utskottets förslag.

Herr Jonson i Fröstorp: Då ingen lag finnes, som bestämmer,
huru kostnaden för underhåll af de s. k. byvägarne skola fördelas,
vore det val olämpligt att nu begära att kronobetjeningen skall syna
vägarne. Jag anser att detta vore en mycket farlig väg att beträda.
Såsom vi veta, finnes efter laga skiftes verkställande en mängd utfartsvägar,
som mycket litet användas, och skulle de sättas i samma
stånd som häradsvägarne, blefve det förenadt med så stora kostnader,
att jag knappast tror, att man skulle stå ut dermed.

Jag instämmer derför i herr Nilssons i Rinkaby reservation och
yrkar afslag på utskottets förslag.

Måndagen den 12 Maj, e. m.

N:0 45.

Herrar Fredholm och Svenson i Bossgården instämde i detta Om ändring
yttrande. * gällande

bestämmelser

Herr Bengtsson i Gullåkra: Det synes mig som om det ickeutfärtskock
vore nödvändigt att allt för mycket ställa sig under kronobetjeningens byvägar.
förmynderskap, och derför anser jag äfven, att föreliggande förslag ickebör (Forts.)
antagas. De fördelar, som man nu afser att vinna, har man dessutom alla
redan, ty hvilken väghållningsskyldig som helst kan äfven nu anhålla
hos Konungens befallningshafvande, att kronobetjening måtte
syna vägen. För öfrigt håller jag före, att kommunalnämnden mycket
väl kan ombesörja dessa syneförrättningar, hvarigenom kommunen
slipper ifrån de utgifter, som eljest skulle vara förenade härmed.

Jag yrkar derför afslag på utskottets förslag.

Häruti instämde herr Andersson i Orstorp.

Herr Nilson i Skärhus yttrade: Jag kan icke heller vara med
om utskottets förslag i detta fall, emedan jag icke anser nödvändigt,
att de enskilda ställas under Konungens befallningshafvandes uppsigt
derigenom att kronobetjeniugen finge rättighet och skyldighet
att besigtiga de enskilda byvägarne, hvilket, utom särdeles betydliga
kostnader, skulle komma att föranleda många olägenheter. Inom den
ort, jag tillhör, har man å kommunalstämma beslutat, att kommunalnämnden
skall verkställa dessa syneförrättnigar med samma magt
och myndighet, som krouobetjeningen, men utan någon ersättning. Vi
hafva begärt Konungens befallningshafvandes stadfästelse å förenämnda
beslut och detta hafva vi äfven erhållit. Detta synes mig så mycket
mera ändamålsenligt som kommunalnämnden torde vara den myndighet,
som bäst förstår att bedöma behofvet af vägarnes förbättring
och det ändamålsenligaste sättet för arbetets utförande
Detsamma kan hvilken kommun som helst begära och derigenom
slipper man ifrån ett sådant förmynderskap, som utskottets förslag
afser att införa.

På grund häraf yrkar jag afslag på utskottets förslag.

Herr Lilienberg: Med anledning af några talares yttranden
ber jag få fästa uppmärksamheten derpå, att underhållet af de enskilda
byvägarne aldrig kan blifva en kommunens angelägenhet, ty
denna sak tillhör icke det som kommunen skall taga befattning med.

Detta är sålunda något som endast angår de enskilda vägarne, men
alls icke kommunen.

Herr Nilsson i Rinkaby: Jag vill endast nämna, att kronofogden
och kommunalnämnden hemma hos oss besigtigat jemväl byvägarne
samt^ bestämt hvarest förbättring af vägarne skulle ske. Detta har
också skett utan domstols mellankomst. Redan nu kan man, såsom
jag i min reservation visat, hos Konungens befallningshafvande begära
att Jk lega för väglagning och detta har Konungens befallningshafvande
äfven medgifvit en gång beträffande min hemort. De som
alltså icke sjelfva lagade vägarne, fingo sedan betala kostnaderna der -

N:o 45.

Måndagen den 12 Maj, e. m.

Om ändring för, och det hände till och med en gång att sjelfva kronofogden försumi
gällande made att laga eu väg, hvarför den lagades genom andra och man
®eangående^skickade länsmannen på kronofogden för att uttaga kostnaderna derför.
utfarts- och Häraf synes, att man redan nu kan vinna hvad man med detta
byvägar, skrifvelseförslag åsyftar, och då tinnes ju ingen anledning att bifalla
(Forts.) utskottets förslag.

Herr Sven Nilsson: Äfven jag anser, att det af utskottet förordade
skrifvelseförslaget är alldeles onödigt. Jemväl på min ort har
man praktiserat såsom den siste talaren nämnde, att både kronofogden
och kommunalnämnden besigtigat byvägarne, och deras beslut
har sedan gått i verkställighet. Men hvarför jag isynnerhet hyser
betänkligheter mot denna skrifvelse, är derför att det alls icke är
utredt, huruvida endast hemmansegarne skulle bekosta vägunderhållet
eller om icke äfven industriidkarne, som kanske begagna vägen mycket
mera än hemmansegarne, skola deltaga deri. I allmänhet tolkas lagen
så, att endast alla, som innehafva jord, hvarför de äro väghållningsskyldige,
skola underhålla byväg, i förhållande som de sig deraf
betjena. Här säges, att det må ankomma på Konungens befallningshafvande
att, uppå ansökning och efter pröfning af för handen varande
förhållanden, förordna om syn å sådan väg. Nu kan det finnas en stor industriidkare
inom kommunen, hvilken mycket begagnar en sådan väg
utan att bry sig om att bidraga till att underhålla densamma. Denne
kunde då ingå med en skrifvelse rörande vägens beskaffenhet till
Konungens befallninghafvande, som med anledning deraf uppdrog åt
kronobetjent att syna vägen på andras bekostnad, hvarefter de fingo
betala inståndsättandet af vägen för industriidkarnes beqvämlighet.
Detta anser jag vara origtigt, och derför hemställer jag om afslag på
utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, samt herr
talmannen till proposition upptagit de olika yrkandena, afslog kammaren
såväl utskottets hemställan som den i ämnet väckta motionen.

§ 15.

Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:

statsutskottets memorial:

n:o 70, med förslag till voteringsproposition i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut i fråga om framstälda förslag angående
ersättning åt byggmästaren C. H. Hallström för lidna förluster å
universitetsbyggnaden i Upsala;

n:o 71, med förslag till sammanjemkning af kamrarnes skiljaktiga
beslut rörande en punkt i statsutskottets utlåtande (n:o 66) i
anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ordnande af den
allmänna och enskilda helso- och sjukvården i riket äfvensom i
ämnet väckta motioner; och

Tisdagen den 13 Maj. 39 jf:o 45.

n:0 3- ?e.d förslag 1111 voteringsproposition, i anledning afkamrarnes
skiljaktiga beslut i fråga om pension åt aflidne f. d. generaldirektören
M. Huss’ enka Christina Maria Charlotta Huss, född
Hergenstråhle; samt

sammansatta stats- och lagutskottets memorial, n:o 6, med förs
ag till voteringsproposition i anledning af kamrarues skiljaktiga
beslut rörande eu punkt i utskottets utlåtande (n:o 1), i anledning af
JiongJ. Maj.-ts 1 propositionen n:o 8 framstälda förslag till lag angående
skyldighet att anskaffa och underhålla bostad eller lemna
nyresersattning åt provinsialläkare äfvensom i ämnet väckta motioner.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle uppföras främst å
toiedragmngslistan för morgondagens sammanträde.

§ 16.

Justerades protokollsutdrag.

§ 17.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

och

Herr O. Herslow............ under 4 dagar fr. 0. m. den 14 dennes,

» C. G. Bergendahl »8» > »15»

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 10,2 8 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.

Tisdagen den 13 maj.

Kl. l/2 3 e. m.

§ I Föi

ediogs statsutskottets memorial n:o 70, med förslag till voteringsproposition
i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om
Iramstafda förslag angående ersättning å byggmästaren C. H. Hallström
för lidna förluster å universitetsbyggnaden i Upsala, och blef
aen åt utskottet föreslagna voteringspropositionen af kammaren god

N:o 45. 40

Tisdagen den 13 Maj.

Föredrogs och bifölls statsutskottets memorial, n:o 71, med förslag
till sammanjemkuing af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
en punkt i statsutskottets utlåtande n:o 66, i anledning åt Kongl.
Mai:ts proposition angående ordnande af den allmänna och enskilda
belso- och sjukvården i riket äfvensom i ämnet väckta motionei.

Herr talmannen tillkännagaf, att gemensamma omröstningar öfver
de sålunda godkända voteringspropositionerna komme att ega rum
vid början af morgondagens sammanträde.

Godkändes bevillningsutskottets förslag till Riksdagens skrifvelse,
n:o 64, till Konungen, angående tullbevillningen.

§ 7-

Justerades protokolls utdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 2,45 e. in.

§ 3.

Efter föredragning vidare af statsutskottets memorial, n:o 72,
med förslag till voteringsproposition i anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut i fråga om pension åt aflidne i. d genraldirektoren
M. Huss’ enka Christina Maria Charlotta Huss, född Bergenstråble,
blef den af utskottet i detta memorial föreslagna voteringsproposition

af kammaren godkänd.

§ 4.

In bdem

A. E. J. Johansson.

Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1890.