1890. Ändra Kammaren. N:o 42

ProtokollRiksdagens protokoll 1890:42

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1890. Ändra Kammaren. N:o 42.

Fredagen den 9 maj.

Kl. V23 e. m.

§ 1.

_ Justerades det i kammarens sammanträde den 2 innevarande
maj förda protokoll.

§ 2.

Föredrogos och bordlädes för andra gången: #

statsutskottets utlåtanden n:is 66 och 67;

sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 4; samt

bevillningsutskottets memorial n:o 18.

§ 3.

Efter föredragning vidare af bankoutskottets memorial n:o 14,
med förslag till voteringsproposition med anledning af kamrarnes
olika beslut i fråga om inrättande af'' nya afdelningskontor af riksbanken,
blef den af utskottet föreslagna voteringspropositionen
af kammaren godkänd.

Föredrogos men blefvo å nyo bordlagda:

lagutskottets utlåtanden n:is 51 och 52; samt

Andra Kammarens tillfälliga utskotts utlåtanden n:is 87 och 38.

§ 5.

Uppå derom af herr talmannen gjord hemställan beslöt kammaren,
för riksdagsarbetets fortskyndande, att å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde skulle, af de ärenden som
blifvit tvenne gånger bordlagda, främst uppföras nedannämnda
-ärenden i följande ordning, nemligen:

Andra Kammarens Prof. 1890. AT:o 42.

1

K;o 42. 2

Fredagen den 9 Maj, e. m.

statsutskottets utlåtande n:o 66,

sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 4; samt

statsutskottets utlåtanden n:is 67, 10 b, 61 och 62.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:

konstitutionsutskottets utlåtande n:o 15, i anledning af väckt
motion om ändrad lydelse af §§ 60 och 61 regeringsformen;

statsutskottets utlåtanden:

n:o 68, i anledning af väckta motioner om pension åt aflidnef.
d. generaldirektören M. Huss’ enka Christina Maria Charlotta
Huss, född Bergenstråhle; och

n:o 69, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition, angående anvisande
af medel för inköp af jernvägen mellan Luleå och norska
gränsen;

lagutskottets utlåtanden:

n:o 58, i anledning af väckta motioner om lagstiftningsåtgärder
i syfte att skydda arbetare mot förlust vid inställande af arbetsföretag
;

n:o 54, i anledning af väckta motioner om förmånsrätt för utgifter
till presterskapet; och

n:o 55, i anledning af väckt motion om ändring i gällande
bestämmelser angående utfarts- och byvägar; samt

särskilda utskottets n:o 2 utlåtande i samlingen n:o 2, i anledning
af ej mindre Kongl. Maj:ts propositioner med förslag till
förordning angående försäkring för olycksfall i arbetet och angående
anslag till en riksförsäkringsanstalt än äfven herr A. Hedinsmotion
med förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbetet..

Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för morgondagens
sammanträde uppföras framför de ärenden, som blifvit tvenne gånger
bordlagda.

§ 7.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till
Riksdagens skrifvelse, n:o 49, till Konungen, i anledning af KongL
Maj:ts proposition med förslag till ändringar i 50, 70, 72, 98 och
109 §§ regeringsformen samt 32, 65, 68, 71 och 73 §§ riksdagsordningen.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 2,48 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.

Lördagen den 10 Maj, f. m.

3 N:o 42.

Lördagen den 10 maj.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 8 innevarande maj.

§ 2.

Anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till nedannämnda
delar af riksdagsbeslutet:

n:o 1, ingressen;

n:o 2, slutmeningen;

n:o 3, angående bankovinsten;

n:o 4, angående ansvarsfrihet för fullmägtige i riksbanken;

n:o 5, angående jemkning af den på hemman å landet hyllande
inqvarteringsb örd a;

n:o 6, angående upphäfvande af 8 kap. 2 § 5 mom. rättegångsbalken; ilo

7, angående val af justitieombudsman och hans suppleant;

n:o 8, angående ändrad lydelse af 15 kap. 3 § rättegångsbalken; n:o

9, angående upphäfvande af 5, 6 och 8 §§ samt ändrad
lydelse af 7 § i 12 kap. ärfdabalken;

n:o 10, angående tillsyn å god mans förvaltning af frånvarandes
lott i dödsbo;

n:o 11, angående ansvarsfrihet för fullmägtige i riksgäldskontoret; n:o

12, angående ansvarsfrihet för fullmägtige i riksbanken
och riksgäldskontoret i fråga om de under år 1889 af dem vidtagna
åtgärder i afseende å uppförandet af riksdags- och riksbankshus
å Helgeandsholmen;

n:o 13, om ändrad lydelse af 11 och 13 §§ i lagen angående
lösdrifvares behandling den 12 juni 1885;

n:o 14, angående ändrad lydelse af 67 § konkurslagen den 18
september 1862 och af 3 § i lagen angående enskild sedelutgifvande
banks, bankaktiebolags och sparbanks konkurs den 7 juni 1889;

n:o 15, angående ifrågasatt förändrad lydelse i vissa delar af
värnpligtslagen den 5 juni 1885;

N:o 42. i

Lördagen deri 10 Maj, f. m.

n:o 16, angående uppsägande af gällande bandelstraktater med
Frankrike och Spanien;

n:o 17, angående tillägg till § 28 i förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862;

n:o 18, angående val af fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret; n:o

19, angående sådan ändring i gällande kommunal- och folkskolelagstiftning,
att der kyrkoförsamling bestar af flera kommuner,
hvarje kommun må ega rätt att förvalta sitt skolväsende och
inom sig utse skolråd;

n:o 20, angående ändrad lydelse af § 16 samt tillägg till § 63
i förordningen om landsting den 21 mars 1862;

n:o 21, angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och
sj öfartsförhållanden;

n:o 22, angående ifrågasatt ändrad lydelse af 74 § regeringsformen;
samt

n:o 28, angående ändrad lydelse af första stycket af 135 § i
stadgan om skiftesverket i riket den 9 november 1866.

§ 3.

Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes: Att

ledamoten i Riksdagens Andra Kammare herr F. G. Björck
till följe af ett olycksfall är''''förhindrad att bevista Riksdagens
sammanträden intygas. Stockholm den 9 maj 1890.

Fritz E. C. Wahlquist.

Leg. fältskär.

Härjemte tillkännagaf herr talmannen, det herr C. Nyström
anmält, att han af annat offentligt uppdrag vore hindrad att bevista
åtminstone början af detta sammanträde.

§ 4.

Under åberopande af i sådant afseende mellan herrar talmän
träffad öfverenskommelse tillkännagaf herr talmannen, att gemensam
omröstning öfver den af bankoutskottet i dess memorial n:o 14
föreslagna och af båda kamrarne godkända voteringsproposition
komme att ega rum vid början af kamrarnes sammanträden nästkommande
måndag den 12 dennes.

§ 5.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:

konstitutionsutskottets utlåtande n:o 15;

5 N:o 42.

Lördagen den 10 Maj, f. m.

statsutskottets utlåtanden n:is 68 och 69;

lagutskottets utlåtanden mis 53, 54 och 55; samt

särskilda utskottets n:o 2 utlåtande n:o 2.

§ 6.

Företogs till behandling statsutskottets utlåtande, n:o 66,
anledning åt'' Kong]. Maj:ts proposition angående ordnande af den aoch

allmänna och enskilda helso- och sjukvården i riket äfvensom i enskilda helso ämnet

väckta motioner. och sjukvården

i riket.

Herr Petersson i Runtorp, hvilken anmält sig vilja afgifva
yttrande i fråga om föredragningsordningen för detta ärende, erhöll
ordet och yttrade: Herr talman! Jag anhåller, det kamma ren

ville besluta, att innan första punkten af utskottets hemställan
föredrages, förslaget till arfvodestaxa som bifogats betänkandet
under litt. D skall företagas till behandling. Jag föranlåtes
härtill derför, att denna taxa åberopas i omförmälda första punkt,
samt, om taxan med deri möjligen ifrågakommande förändringar
förut icke antagits, kammaren icke torde kunna_ besluta i fråga
om första punkten i det sammanhang, man önskar, eller under
vilkor, att taxa för arfvode åt ifrågavarande läkare af angifven
lydelse varder af Kongl. Maj:t utfärdad.

Till hvad herr Petersson i fråga om föredragningssättet sålunda
föreslagit lemnade kammaren sitt bifall.

I följd häraf föredrogs till en början § 1 af det under bilagan
litt. D af utskottets framstälda förslag till taxa på arfvode åt visse
i civil tjenst anställde läkare för enskild sjukvård och för intyg, meddelade
på enskild begäran, äfvensom för tjensteförr ältning ar, verkstålda
enligt gällande instruktion eller myndighets uppdrag; lydande denna
paragraf sålunda:

“Förste provinsialläkare, provinsial-, extra provinsial- eller
biträdande provinsialläkare, eller vikarie för sådan läkare eger att
för enskild sjukvård, som inom distriktet lemnas, äfvensom för
intyg, som på enskild begäran meddelas, erhålla arfvode och i särskilda
fall reseersättning enligt här nedan gifna bestämmelser,
der ej annorlunda öfverenskommes.“

I fråga härom anförde:

Herr E. G. Boström: Herr talman! I den nu föredragna
punkten af taxan finnes intagen en bestämmelse, som förutsätter
anställande af förste provinsialläkare. För min del skulle jag
önska, att denna institution icke komme till stånd; och då jag
föreställer mig, att, om denna paragraf oförändrad antages, äfven
nyssnämnda bestämmelse om förste provinsialläkare blifvit af kammaren
godkänd, tillåter jag mig hos herr talmannen anhålla om
att få yttra några ord.

N:o 42. i;

Lördagen den 10 Maj, f. m.

Ang. ordnande Förste provinsialläkaren skulle enligt föreliggande förslag blifva
tvinna ''och ?n rådgifvare åt Konungens befallningshafvande i alla hygieniska
enskilda helsa- ärenden,. men dessutom skulle han sköta provinsialläkaretjensten
och sjukvården i sitt distrikt med biträde af en annan legitimerad läkare. För
f riket min del tror jag, att det under sådana förhållanden skulle blifva illa
(rörts.) bestäldt med läkarevården både för läkarne och för allmänheten;

ty när regeringen begärt endast extra arfvode af 1,500 kr. åt
förste provinsialläkarne, så har den naturligtvis förutsatt att
dessa_ skulle sysselsätta sig med läkarepraktik. Men med den
praktiken blefve det nog icke mycket bevändt. Förste provinsialläkaren
skulle ju enligt förslaget hafva skyldighet att göra många,
långa och besvärliga resor. Och för biträdande provinsialläkaren,
i allmänhet väl en yngre läkare, som föreslås erhålla ett arfvode
af 750 . ä 1000 kr., vore det icke heller angenämt att med förste
provinsialläkaren konkurrera om praktiken i distriktet och dertill
vara tvungen att, då förste provinsialläkaren voro hindrad, sköta
äfven dennes praktik. Sådant kan icke vara lämpligt hvarken för
läkarne eller för allmänheten.

Jag är vidare rådd för detta förslag, derför att de vetenskapliga
hygieniska studierna ännu ligga i sin linda. Denna del
af läkarevetenskapen studeras föga i vårt land. Endast vid karolinska
institutet finnes en lärare i detta ämne, men om jag icke
är illa underrättad, så lära de medicine studerande icke just så
lifligt hafva följt hans föreläsningar, emedan ämnet icke är obligatoriskt,
och de hafva alltför många obligatoriska läroämnen
att sysselsätta sig med för att kunna egna en längre tid åt de
icke obligatoriska ämnena.

Jag är vidare rädd för förslaget, derför att en sådan inspektör,
som förste provinsialläkaren också skulle vara, kanske kunde
i all sin välmening fara fram allt för lifligt och opraktiskt. Dessutom
tror jag icke, att de hygieniska förhållandena, hvad landsbygden
beträffar, påkalla en dylik institution. Förhållandena i
detta hänseende i städerna, der massor af menniskor äro sammanträngda
på ett litet område, äro mycket olika förhållandet på
landet; och man kan på landet icke befara så stora olägenheter,
åtminstone icke större än att den nuvarande ordinarie provinsialläkaren
skulle kunna som hittills tillse, hvad som der kan fordras
i hygieniskt afseende.

Jag vet mer än väl, huru ofta förslag kunna framkomma,
hvilka i praktiken visa sig overkställbara och endast förorsaka besvär
för så väl den ene som den andre, och jag vill i sammanhang
härmed fästa uppmärksamheten på några rader å sid. 55 i den kongl.
propositionen, der Kongl. Maj:t redogör för hvad kongl. medicinalstyrelsen
yttrat i ämnet. Der heter det, att enligt styrelsens
åsigt skulle det åsyftade målet på sådant sätt säkrare vinnas än
genom tid efter annan upprepade inspektioner af personer, som
icke kunde komma i den nära beröring med kommunernas målsmän
som de förre, ej heller kunde blifva länsstyrelserna till lika
stort gagn, hvarjemte styrelsen framhåller, hurusom i begreppen

Lördagen deri 10 Maj, f. m.

7 N:o 42.

inspektion och inspektör ligger något fiskalisk^ som snarare skulle Ang.ordnande.
väcka motvilja än medkänsla och samverkan. . “c/t

Herrarne erinra sig, att i det ursprungliga förslaget var ifråga- JsWdahdsosatt
att anställa särskilda sundhetsinspektörer, men i det nu före- och sjukvården
liggande förslaget har man velat lägga denna inspektion på förste i riket.

provinsialläkarne, hvilka skulle anställas en i hvarje län. Nu (Forts.)
hemställer jag, huru vida förste provinsialläkaren, som har ett
mindre provinsialläkaredistrikt, skulle kunna komma i lifligare beröring
med öfriga delar af länet, som ligga utom hans distrikt. Jag tror
det icke. Och för öfrigt, då man icke vill hafva sundhetsinspektörer,
emedan i begreppet inspektör ligger något fiskalisk^
som kunde väcka motvilja, så föreställer jag mig, att om man
nu kallar inspektören förste provinsialläkare, kan denna namnförändring
icke gerna medföra någon ändrad uppfattning om hans
verksamhet. Han kommer icke derför till allmänheten i en bättre
ställning än sundhetsinspektören. Jag erinrar om uttrycket: “Jag
känner er, vackra mask*1, och det gör ej något till saken antingen
desse tjensteman kallas sundhetsinspektörer eller förste provinsialläkare.
För landsbygden äro de obehöfliga, och då, hvad städerna
beträffar, icke ens städernas representanter synas vara belåtna
med den ifrågavarande institutionen, anhåller jag om afslag på
förslaget, i hvad det rörer förste provinsialläkare.

Herrar Åkerlund, Kihlberg, Holmgren, Eliaason och Mallmin förklarade
sig instämma med herr Boström.

Herr Danielson: Herr talman, mine herrar! Jag hade

icke tänkt, att föredragningssättet skulle blifva sådant som kammaren
beslutat, ty derigenom stöter man på en svårighet, som vi
skulle försökt undvika, nemligen att först bestämma taxan för
förste provinsialläkarne, innan något beslut ännu är fattadt i afseende
å sjelfva läkarefrågan. Nu är det, som sagdt, fråga om
förste provinsialläkarne och i sammanhang dermed om biträdande
provinsialläkare, hvilka med de förstnämnde stå i ett visst samband,
ty i fall desse komma till stånd, så är det afsedt, att de skola
hafva biträdande provinsialläkare vid sin sida, och då är detta
något, som naturligtvis äfven inverkar på ifrågavarande förhållanden.

dag vill derför hemställa, att kammaren vill bifalla den föredragna
paragrafen på så sätt, att paragrafen godkännes med det
förbehåll, att hvad densamma innehåller om förste provinsialläkärne
och biträdande provinsialläkarne göres beroende af kammarens
bifall vid första punkten af utskottets hemställan i fråga
om anställning af dessa läkare. Jag tror, _ att vi annars binda
oss i denna fråga, som vi sedermera skulle vilja ha öppen.

Jag anhåller således om bifall till denna paragraf med det
nu nämnda förbehållet.

Herr Sven Nilsson: Herr talman, mine herrar! Jag

kan mycket väl förstå, att anmärkningar kunna framställas

N:o 42. s

Lördagen den 10 Maj, f. m.

Ang.ordnande mot föreliggande förslag, i all synnerhet som det här är fråga
manna och om nåS01lting Hytt som så djupt ingriper i en af landets största
enskilda hdso-och samhällsvigtigaste frågor.

oehsjukvården För min del är jag dock öfvertygad, att, om man tänker på
i Wfeo saken närmare, de anmärkningar, som framstälts mot förslaget,
(rörts.) sk0ia befinnas icke vara af så stor betydelse.

Inom den komité, som förberedde detta ärende, uppstod allra
först fråga om inrättande af sundhetsinspektörer, hvilka skulle utöfva
samma funktioner, som nu äro afsedda att tillkomma de föreslagna
24 förste provinsialläkarne. När man uppgjorde detta förslag,
fann man emellertid, att de myndigheter, som förut behandlat
samma förslag, kommit till det resultatet, att inga sundhetsinspektörer
skulle kunna komma till stånd med mindre de erhölle
lön till belopp af 6,000 kronor och dessutom pension. Man hade
föreslagit 6 sundhetsinspektörer. Räknar man då efter kostnaden
för dessa 24 förste provinsialläkare och de 6 sundhetsinspektörerne.
- så finna herrarne, att endast i afseende å sjelfva lönen.
eu besparing gjorts på 3,000 kronor. Det förslag, som här föreligger
upptager kostnaden till de 24 förste provinsialläkarne till
endast 38,000 kronor, då deremot lönen för de 6 sundhetsinspektörerne
skulle gå till 36,000 kronor utom den pension, man skulle
gifva dem. Dertill kommer, att man i senare fallet skulle skapa
6 nya tjänster, medan det nu icke är fråga om inrättandet af någon
ny tjenst.

Vilja herrarne. se efter hvad Konungens befallningshafvande
uttalat för åsigter i afseende å dessa sundhetsinspektörer, så skall
man finna, att de nästan samtlige instämt med komiterade deri,
att man hellre borde hafva förste provinsialläkare, en i hvarje
län, i residensstaden, än de 6 s. k. sundhetsinspektörerne.

För min del anser jag, att det förslag, som föreligger, alldeles
gifvet är mycket bättre än det gamla, och jag är fullt öfvertygad,
att detta af Kongl. Maj:t för Riksdagen framlagda förslag
i förenämnda fråga är ett af de förslag, som under det nya statsskicket
framkommit, hvilka äro af beskaffenhet, att mera än
de fleste vara egnade att tillgodose särskild! landsbygdens intressen.
Under många år har den meningen gjort sig gällande på
landsbygden, att läkarevården derstädes är mycket vanvårdad,
och man ställer allt mer fordringar på Riksdagen, att den skall
se till att sjukvården blifver så ordnad, att äfven den fattigare
befolkningen skall få del och nytta deraf. Jag anser det föreliggande
förslaget innehålla just sådana bestämmelser, och det i
så hög grad, att jag skulle djupt beklaga, om nu särskild! landsbygdens
representanter skulle åstadkomma, att denna fråga faller.
Jag kan icke förstå annat, än att de, som nu söka bereda dess
fall, skola, om de lyckas, i framtiden bittert ångra detta, ty intet
förslag, som. så tillgodoser landsbygdens intressen både genom
att. skaffa tillgång till läkarevård och genom att göra densamma
billig, lär vidare framkomma.

Det,, som man sökt skrämma oss med, eller att de 24 förste provinsialläkarne
skulle blifva en sorts fiskaler, är icke att fästa sig.

Lördagen den 10 Maj, f. in.

9 N:o 42.

vid. Om den ärade talaren, som nämnde detta, genomläser instruktionen,
skall han finna, att så alldeles icke är förhållandet.
Förste provinsialläkaren får derigenom icke mer att göra än att
lemna sjukvård på landsbygden. Han, liksom andra provinsialläkare,
skall hafva tillsyn öfver sjukvården, gifva råd och upplysningar
till kommunalnämnden och hvarje hem, der han finner
det vara behöfligt. Han kan icke gifva ålägganden för en enda
församling eller enskild person att göra något, utan hvad han
vill vinna måste ske på öfvertygelsens och frivillighetens väg.
Kan man då säga, att han tjenstgör som en slags fiskal öfver myndigheter
och enskilda personer i detta afseende. Nej, jag tycker tvärt
om, att man borde vara tacksam för, att man på landsbygden,
der det många gånger är osundt och osnyggt, kan på statens bekostnad
få en person, som kan lära, huru man skall motverka
smittosamma så väl som andra sjukdomar samt gifva föreskrifter,
råd och upplysningar, huru man i allmänhet skall kunna åstadkomma
en bättre helso- och sjukvård. Det vore besynnerligt, om
landsbygden icke ville mottaga sådana råd och upplysningar, som
i våra dagar väl kunna sägas vara af behofvet påkallade. Mycket
skulle det verkligen derför förvåna mig, om man nu läte förslaget
falla.

Jag vill fästa uppmärksamheten på, att, om man nu afstår
förslaget om införandet af de 24 förste provinsialläkarne, skulle
väl följden blifva den, att alla de 138 provinsialläkarne skulle få
samma funktion, som nu är ämnad åt förste provinsialläkarne.
Men då är det naturligt att, om man vidtager en sådan åtgärd, måste
man lemna dessa 138 provinsialläkare vikarier och arfvoden till
desses aflönande. Ty huru skall sjukvården i sådant fall eljest
blifva tillgodosedd, om t. ex. Konungens befallningshafvande, som
dertill har rätt, förordnar dem att företaga resor på landsbygden ?
Under den tid, de äro på resor, finnes ju annars ingen läkare inom
distriktet att tillgå. Man måste då vända sig till privatläkare
i städerna, om det finnes några sådane, men då har man icke fördelen.
att få betala enligt taxan för provinsialläkare. Och skall
man i stället för att antaga förste provinsialläkare gå tillväga på
det sättet, att man tillsätter vikarier för dessa 138 provinsialläkare,
då undrar jag om icke de 33,000 kronor, som äro afsedda
för de först nämnde, skola gå åt och mer till. Således om man
tänker på kostnaderna, blir det billigare, om man tillsätter de föreslagna
läkarne, de må nu kallas förste provinsialläkare eller inspektörer;
titeln betyder rakt intet, hufvudsaken är, att landsbygden
får en läkarevård, som är af värde.

I det nu föreliggande förslaget föreslås, att provinsialläkarne skola
hålla regulier sammanträden eller möten med distriktets invånare
på bestämda ställen eller stationer. Kongl. Maj:t hade icke föreslagit,
att dessa sammanträden skulle vara obligatoriska, men utskottet
anser dem böra blifva det, för så vidt möjligt är. Men
huru . skola de kunna hållas obligatoriskt, om Konungens befallningshafvande
har rätt kalla dessa läkare till tjenstgöringsresor
de dagar, då de borde vara på möten, der allmänheten få lätt

Ang. ordnande
af den allmänna
och
enskilda helsooch
sjukvården
i riket.
(Forts.)

N:o 42. 10

Ang. ordnande
af den allmänna
och
enskilda helsooch
sjukvården
i riket.
(Forts.'')

Lördagen den 10 Maj, f. m.

tillgång till dem? Sunda förnuftet säger, att detta är omöjligt,
om de ieke hafva vikarie att sätta i stället.

Förevarande förslag är af den beskaffenhet, att synnerligen
vi landsbygdens representanter borde med ifver omfatta det, ty
det är ett så godt förslag, att jag tror, att vi icke någonsin kunna
få ett bättre. Äfven om kostnaderna i och för sig synas stora,
kan man dock icke säga, att summan är för stor, när man derför
erhåller så mycket godt, som man i detta fallet får.

Jag vill äfven fästa uppmärksamheten derpå, att man i sammansatta
stats- och lagutskottet kom till den öfvertygelsen, att
hyresersättningen, som komiterade och Kongl. Maj:t föreslagit
skola utgå från kommunerna, "borde utgå af statsmedel, hvilket
medför en lättnad af stor betydelse för landsbygden. Om det
gått såsom Kongl. Maj:t föreslagit, skulle de nybildade extra provinsialläkaredistrikt,
som förr tillhört ett provinsialläkaredistrikt,
icke varit befriade från hyresersättning till provinsialläkaren, i
det gamla distriktet, äfven om de derifrån utbrutits till eget distrikt
med egen läkare. Nu har invändningen häremot bortfallit, enär
någon hyresersättning från kommunerna icke längre förefinnes. Och
då föreliggande förslag tillåter inrättande af extra provinsialläkaredisrikt,
hvarvid staten kommer att lemna större bidrag för att
skaffa läkare åt dessa distrikt, förfaller äfven dermed anmärkningen
mot den högre taxan, ty genom inrättandet af sådana extra
distrikt med bidrag åt läkare af statsmedel blifver afståndet från
läkarebostaden ojemförligt mycket mindre än annars blefve fallet.
Man kan väl äfven antaga att landstingen skola i hög grad befrämja
inrättande af extra provinsialläkaredistrikt, der sådana
befinnas af behofvet påkallade, samt för att bereda befolkningen
billig sjukvård.

Jag vill vördsamt lägga kammaren på hjertat att icke låta
detta stora och för hela vårt land välbehöfliga förslag falla, och
derför, herr talman, anhåller jag om bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde herr Ersson i Yestlandaholm.

Herr E. G. Boström: Jag skall blott anhålla att få återtaga
mitt framstälda yrkande och instämma i det af herr Danielson nu
gjorda yrkandet.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr
talmannen till proposition upptagit de olika yrkandena, blef den
ifrågavarande paragrafen af kammaren godkänd, med förbehåll
att hvad taxeförslaget innehölle i fråga om förste provinsialläkare
och biträdande provinsialläkare samt deras vikarier gjordes beroende
af Riksdagens bifall till utskottets hemställan i fråga om
anställande af desse läkare.

§§ 2 och 3.

Godkändes.

Lördagen den 10 Mai, f- m.

11 N:o 42.

§ 4 hade följande lydelse: Ang. ordnande

of den all “ÖVerstiger

vid sjukbesök våglängden till den sjuke från
karens bostad eller annat ställe inom distriktet, derifrån resan an- och sjukvården
trädes, två kilometer, utgår arfvodet, för besök på afstånd ej öf- i riket.
verstigande en half mil, med 5 kronor samt, för besök på längre (Ports.)
afstånd, med ytterligare 2 kronor för hvarje Överskjutande börjad
half mil intill fyra mil och derefter med 2 kronor för hvarje Överskjutande
börjad mil af våglängden till den sjuke, utan rätt för
läkaren till särskild! arfvode för återfärden.11

1 en vid utlåtandet fogad reservation hade deremot herrar
F. Pehrson i Törneryd, N. Petersson i Runtorp, A. P. Danielson,

J. Andersson i Tenhult och A. Johansson i Löfåsen hemstält, att
ifrågavarande paragraf måtte erhålla följande lydelse:

“ÖVerstiger vid sjukbesök våglängden till den sjuke från läkarens
bostad eller annat ställe inom distriktet, derifrån resan äntrades,
två kilometer, utgår arfvodet, för besök på afstånd ej öfverstigande
en half mil, med 5 kronor samt, för .besök på längre afstånd,
med ytterligare 1 krona för hvarje Överskjutande börjad
half mil intill 4 mil och derefter med 1 krona för hvarje öfverskjutande_
börjad mil af våglängden till den sjuke, utan rätt för
läkaren till särskildt arfvode för återfärden/1

Herr Petersson i Runtorp erhöll ordet och yttrade: Herr

talman, mine herrar! Såsom af de utlåtandet åtföljande reservationerna
synes, har jag och flere af denne kammares ledamöter
inom utskottet reserverat oss mot utskottets beslut angående § 4
i förslaget till taxan för läkare. De der bestämda siffrorna komma,
när det blir fråga om långa afstånd på landsbygden, att blifva
af stor betydelse, och ändrade bestämmelser i denna fråga äro en
vigtig sak för landsortens befolkning, som, boende på långa afstånd
från läkarens bostad, i detta fall blifvit styfmoderligt behandlad
med afseende å läkarevård. I reservationen är föreslagen
en liten lindring i detta afseende åt dem, som hafva den olägenheten
att bo långt bort från läkaren, hvilken lindring man väl
kunde lemna dem. Man säger, att aflöningen blir knapphändig för
läkaren. Men jag tror, att om man ser saken i dess helhet, läkande
icke få något skål att häröfver klaga. Läkarne äro dock
statens tjensteman, som om detta förslag någorlunda går igenom,
erhålla en ganska tillfredsställande lön. Utaf andra statens tjensteman
fordrar man att de göra sitt arbete för sin lön. Läkarne
deremot hafva det privilegiet, att de skola hafva särskild ersättning
för allt hvad de göra i tjensten. Och om de nu få något
mindre betaldt för resor på så långa afstånd som mer än två mil,
hvilka i allt _ fall blifva ganska dyrbara, så anser jag detta vara
rätt och billigt; tv den, som närmare känner till sjukvården på
landet, der afstånden till läkaren äro stora, måste finna ett högre
arfvode än det af mig föreslagna betänkligt. Man drager sig på

Kto 42.

Ang. ordnande
af den allmänna
och
enskilda helsoochsjukvärden

i riket.
(Forts.)

12 Lördagen den 10 Maj, f. in.

landsbygden för de stora afstånden och den sjuke får utan läkarehjelp
ligga så länge, att när läkaren ändtligen kommer, är det
ofta för sent, Jag tror, att detta förhållande borde beaktas och
att det kunde i någon mån afhjelpas medelst den minskning i arfvode,
som i reservationen föreslagits.

Jag yrkar ingen annan ändring af utskottets förslag än den,
att i fjerde paragrafen, der det står “med ytterligare 2 kronor“
och längre ned “och derefter med 2 kronor11, två kronor förändras
till en krona.

Jag anhåller, herr talman, om bifall till denna, ändring åt
punkten, hvilken ändring jemväl yrkats i vår reservation.

Häruti instämde herrar Eriksson i Norrby, Andersson i Haaselbol,
Ollcis A. Ericsson, Bromée, Erikson i Myckelgård, Wallmark och
Sundberg i Haparanda by.

Vidare anförde:

Herr Wretlind: Det är icke utan tvekan jag tager till ordet i
denna fråga, ty jag tror, att herrarne anse mig på detta_ område vara
ett slags fackman och derför partisk i saken; och det är ju vanligt att
man här misstänker yttranden af fackmän, så att kammaren till och
med är benägen att rösta tvärt emot hvad de säga.

Men om jag icke har rätt att frånsåga mig egenskapen af att
vara läkare, ”så vågar jag likväl fritaga mig från att i denna sakvara
part. Jag är icke, har icke varit och kommer aldrig att
blifva provinsialläkare, jag har icke heller någon annan af staten
afiönad tjenst och slutligen är jag en endast obetydligt praktiserande
privatläkare. Privatläkarne komma för öfrigt icke att synnerligen
beröras af nu ifrågavarande lagförslag, ehuru det nog kan
vara sant, att den taxa, som deri föreslås, kan komma att öfva
ett visst tryck på läkarne i landsorterna, och att desse derför i
allmänhet icke äro vänner ens till den taxa, som af regeringen
föreslagits, och ännu mindre till den af reservanterna föreslagna*
Det är ju tydligt, att privatpraktiserande läkare icke kunna arbeta
för en så låg taxa, som här föreslagits för provinsialläkare af regeringen
och utskottet, samt ännu mindre enligt^ den taxa, som
reservanterna påyrkat. Taxan måste höjas med 50 om icke 100
procent af dessa enskilda läkare, i fall de skola kunna existera
på sin praktik. Emellertid vill jag visst icke bestrida behotvet
eller fördelarne af en taxa för tjensteläkare. Och sådana taxor
äro också införda i åtskilliga andra länder, men man har der i allmänhet
tillämpat den principen att hafva en graderad taxa. Vi
veta äfven, att vi här i Sverige hafva en sådan taxa för ett slags
lägre medicinaltjenster, enär våra barnmorskor på landet arbeta
efter en graderad taxa. Således är saken principielt erkänd äfven
hos oss. Vi veta äfven, att det i vårt land varit en urgammal
sed, att läkarearfvode betalas efter patienternas tillgångar och då
läkaren ofta nödgas arbeta icke blott för en låg ersättning, utan

Lördagen, den 10 Maj, f. m.

13 N:o 42.

äfven rent af gratis, så kan det icke anses orätt, att den, som Ang. ordnande
kar mera råd, betalar proportionsvis mera. ‘manna oc/i

Komiterade hafva dock ansett så många svårigheter vara för- en^udlheisoenade
med en graderad taxa, att de icke användt denna princip, och sjukvärden.
utan de hafva föreslagit en enkel taxa så väl för rådfrågningar i » riket.
läkarens hem som för resor, hvilka skola betalas dels efter väg- (Forts.)
längden och dels i vissa fall, då läkaren färdas på jernväg eller
ångbåt, efter tid. Det är tydligt, att en så enkelt uppstäld taxa
kommer att medföra många o egentligheter. En rådfrågning kan
till exempel vara af mycket olika slag; den ene patienten expedieras
på fem minuter och den andre kräfver en noggrann undersökning
under kanske en half timmes tid. Härtill kommer ytterligare
att läkaren mången gång vid sin mottagning måste gorå smärre
kirurgiska operationer eller vid behandlingen på annat sätt använda
instrument, anlägga bandager, som ofta kosta mera än en
krona o. s. v. Han kan ju visserligen begära särskild ersättning
för bandager, men han är ju icke apotekare och ofta nog torde
det hända, att den, som kommer och söker honom blott har eu.
krona med sig, och då får läkaren nöja sig med ingenting för sitt
arbete. Det är alltid vissa svårigheter, som vidlåda en taxa, och
som medföra många oegentligheter, men i många fall får ju för
läkaren — säger man — det ena hjelpa det andra. Och provinsialläkarne
skola dock få stora fördelar af denna taxa. Ja, om
den vore högre, men så låg som den nu är för rådfrågningar, tror
jag icke att läkarne någonsin komma att få för mycket betaldt..

Någon reservation är emellertid icke gjord mot taxan i detta hänseende
och jag har derför blott velat nämna detta i förbigående.

Deremot har en reservation framstälts mot taxan, så vidt den
afser reseersättningen.

Komitén och regeringen hafva föreslagit ett arfvode af fem
kronor för besök på afstånd ej öfverstigande en half mil, och
härom äro äfven reservanterna öfverens, men sedan hafva komitén,
regeringen och utskottet föreslagit två kronor för hvarje Överskjutande
påbörjad half mil intill fyra mil och derefter två kronor för
hvarje Överskjutande börjad mil, under det att reservanterne hafva
nedsatt dessa belopp till en krona. Nu bör man komma i håg, att
denna resetaxa vidare icke kommer att gälla för alla de resor,
som läkaren skall företaga, ty ofta får han äfven enligt utskottets
förslag resa för half ersättning, nemligen till alla dem, som kommunalnämndens
ordförande anser fattiga eller mindre bemedlade
och för hvilka kommunen skall betala arfvode. Alltså blir reseersättningen
då för en mil icke sju kronor utan blott tre kronor
och 50 öre samt för två mil icke elfva kronor utan fem kronor
och 50 öre, och detta måste väl erkännas vara en ganska låg ersättning,
i synnerhet om man betänker, att sådana resor för fattiga
patienter komma att ega rum hädanefter mycket oftare än
förut. Skulle nu reservanternas förslag blifva antaget, blefve således
ersättningen för en sådan, om jag så får säga, fattigresa tre
kronor för en mil och fyra kronor för två mil, och sedan blir ersättningen
proportionsvis mindre, ju längre resan är.

N:o 42. 14

Lördagen den 10 Maj, f. m.

Ang. ordnande Här äro för öfrigt så många inskränkningar gjorda för läkarne,

af dm all- denna taxa aldrig kan anses såsom en förmån för dem, ehuru

enskilda kello- utskottet och regeringen framhållit det så. Här står bland annat
och sjukvården i § 2 inom, 2, att när läkaren gjort en sjukresa, så får arfvode
1 riket, icke beräknas för rådfrågning i den sjukes hem. Detta kan vara
(Ports.) billigt, så vidt det afser den sjuke, som tillkallat läkaren, men så
får icke heller någon ersättning tagas af någon annan, som “tillhör
samma hushåll", rådfråga]'' honom. Således när läkaren rest
till exempel en half mil för fem kronor till en sjuk hemmansegare,
så skall han för denna ersättning sköta icke blott hemmansegaren,
utan också hemmansegarens hustru, hans svärmor och svärfar,
husets farmor och farfar, barn, svågrar och svägerskor samt alla
husets pigor och drängar. Han kan således i stället för en patient få
hela tjoget, och alla dessa är han skyldig att undersöka och hjelpa
för fem kronor eller för sju kronor, om det är en hel mil dit.
Detta är väl då icke något öfverdrifvet läkarearfvode, och är det
dessutom en obemedlad familj, så nedsättes priset med ytterligare
50 procent.

Provinsialläkarne och, såsom jag tror, äfven medicinalstyrelsen
yrkade ock med afseende å resor med ersättning efter väglängd,
att ersättning skulle åtgå efter tid, för så vidt läkaren “blef obehörigt
uppehållen i den sjukes hem". Men detta bar icke inkommit,
hvarken i den kongl. propositionen eller i utskottets förslag.
Det är dock en ganska stor olägenhet för läkaren, när han betalas
efter väglängden, att han icke kan beräkna den tid, som åtgår för
lionom, i synnerhet som det är ganska vanligt, att patienten har
mycket brådt att få läkaren till sig, men icke alls brådt att låta
honom fara hem igen. Många finnas också, som blott hafva eu
häst, och då skall denne fodras och hvila ut sig och på det sättet
går kanske en timme om, innan läkaren får sin skjuts för att icke
tala om många andra omständigheter, som kunna göra, att läkaren
blir obehörigt uppehållen på sina resor.

För den deremot, som kallar läkaren på sjukbesök, medför
denna taxa den fördelen, att han har rätt att hemta läkaren efter
en häst, äfven om vägen är aldrig så lång eller väglaget aldrig så
dåligt och oberoende af, om resan sker på natten eller dagen,
På många ställen hafva läkarne påyrkat, och det har äfven så
praktiserats, att de blifva kemtade med två hästar, då väglaget är
dåligt, men detta kan numera icke ske efter denna taxa. Taxan
är också så skrifven, att läkaren, om han reser med egen häst
och vagn, icke får någon godtgörelse härför, ty han har blott rätt
till ersättning för kontanta utlägg, som han gör för resan. Beställer
han skjuts på gästgifvargården, så får han ersättning,_ men icke
om han begagnar egen häst och vagn. Detta är oegentligt.

Strax när komiténs förslag kom ut, enade sig också provinsialläkarne
på sina möten om, att taxan vore mycket låg och innehölle
många mot dem obilliga bestämmelser, men de förklarade
sig ändock villiga att gå in på komiténs, nu af utskottet tillstyrkta
taxa, dock — herrarne må märka det — under förhoppning
att få genomförd den lönereglering, som medicinalstyrelsen

Lördagen den 10 Maj, f. m. 15 ^T;0 4g#

för dom ouppböiligt äbka,t un dör niör än ött &rtiondö och Ang. ordnande
genom upprepade framställningar under 1880-talet. Denna löne- «/ den allreglering
bestod i 500 kronors tillägg i hvarje lönegrad mer än männ" och
bär, så att lägsta lönen skulle blifva 3000 kronor, sedan 3,500
kronor och slutligen 4,000 kronor. Således var den lönereglering, i riket
som läkarne väntat sig såsom ersättning för den låga taxan, högre (Forts.)
än den, som nu föreslås af regeringen och utskottet. Jag tror mig
derför våga säga, ehuru jag icke har något uppdrag dertill, att
provinsialläkarne skulle blifva föga tacksamma för denna lönereglering,
om taxan skulle införas med de förändringar, som reservanterna
föreslagit. Detta kan också vara mindre underligt, då
man kommer i håg, att många af dessa läkare få icke någon förhöjning
alls i första lönegraden genom denna lönereglering. 38
stycken läkare hafva nemligen tjenstgöringspengar uppgående till
500 kronor årligen och de få ingen förhöjning; äfven lins det en
provinsialläkare, som har 1,000 kronor i dylik ersättning, och han
får i stället för förhöjning eu nedsättning af 500 kronor i sin lön.

Det lär vara faktiskt, att, om denna lönereglering nu genomföres,
så få provinsialläkarne mångenstädes dock icke högre inkomster,
än de hade efter sista löneregleringen i början på 1870-talet, enär
deras inkomster af privatpraktiken så betydligt minskats, icke derför
att allmogen mindre anlitar dem än förut, utan derför att så
många diåtriktsläkaretjenster blifvit inrättade och nya praktiserande
läkare tillkommit så väl i städerna som på landsbygden, der de
äfven slagit sig ned i större köpingar och byar för att konkurrera
med provinsialläkarne. På så sätt hafva dessa läkares inkomster
sjunkit under de, två sista tiotalen af år och komma icke att i så
väsentlig mån påverkas af den lönereglering, som här är ifrågasatt.
Erfarenheten visar, att medelinkomsten af enskild praktik enligt
de upplysningar, som doktor Bergvall lemnar i sin reservation till
komiténs förslag, för 100 distrikt uppgår till 2,467 kronor. Och
det bär också visat sig, att hälften af alla sedan 1840 aflidna provinsialläkares
dödsbo visat antingen brist eller en behållning icke
öfverstigande 2,400 kronor - således icke så mycket som lösöret
varit vardt. — Då mången har den föreställningen, att läkarnes
ekonomiska ställning är så synnerligen lysande, kan det ju vara
skäl att lemna dessa upplysningar angående verkliga förhållandet.
Den ekonomiska ställningen för provinsialläkarne är i sjelfva
verket ganska dålig. Detta bevisas ock bäst af den mångfald utaf
ansökningar, som hvarje år komma in till svenska läkaresällskapet
från provinsialläkares ''och andra läkares enkor om understöd från
de fonder, svenska läkaresällskapet disponerar öfver. Dessa fonder,
som dock äro rätt stora, räcka icke till att gifva understöd åt
alla enkor, som framställa ansökningar derom och kunde vara i
behof deraf.

Jag vill ock i sammanhang härmed påpeka den oegentlighet,
som förefinnes i det föreliggande förslaget deruti, att läkarne icke
hafva förmånsrätt i konkursbo, när patienten blir vid lif, under
det de hafva förmånsrätt, när patienten dör. Det är således i
läkarens intresse, att patienten dör, när han behandlar honom, icke

N:o 42. 16 Lördagen den 10 Maj, f. m.

Ang. ordnande att han blir vid lif — nota bene om det sedan visar sig att han
af den all- konkursmessig.

manna och j vill slutligen påpeka, att en låg taxa innebär en olägen™SuMe°nhet
icke blott för läkarne, utan verkligen äfven för patienterna
i riket. Jag tron, att om reservanternas yrkande om nedprutning med oO
(Forts.) procent i reseersättningen, för besök på afstånd öfverstigande en
half mil, bifalles, läkarne icke skola hafva nog stort eget intresse
af att göra sjukresor. Dessa blifva mera tidsödande och ödeläggande
för kropp och själ, än att de kunna ersättas genom den
ekonomiska behållning läkaren får. Följden blir den, att han
undandrager sig resor, då han kan göra det utan att derför behöfva
neka begärd läkarehjelp. En patient anser sig till exempel behöfva
ett sjukbesök. Plan'' skickar ett bud till läkaren, som derigenom
erhåller åtskilliga mer eller mindre nödtorftiga upplysningar.
Kanske är läkaren sjelf sjuk, lika sjuk må hända som den person,
till hvilken han skall resa, eller uttröttad af föregående resor.
Han säger: “Jag tror icke, att jag behöfver resa dit, utan kan
ordinera ändå“. Och så får budet nöja sig med ett. recept, som
kostar en krona. Det blir på samma gång en besparing för patienten
och en vinst för läkaren, som slipper att resa. Jag är viss
om, att i fall reservationen skulle gå igenom, skulle det inträffa,
att läkaren ofta hellre afstode från de 4 ä 5 kronor han skulle
förlora — om det vore en half mil, skulle det blifva 4 kronor, och
om det vore en mil, skulle det blifva 5 kronor — för att slippa
resa till patienten en regnig, ruskig och kall dag eller kanske en
mörk natt; vi veta, att en förhöjning väl är beviljad för nattresor,
men den är mycket obetydlig.

Man kan omöjligen säga, att det är i allmänhetens intresse,
att taxan är så låg, att läkaren hellre stannar hemma än reser till
patienten, att han i många fall kommer att följa sjelfbevarelsedriften
och sparar sitt eget skinn. Tv en läkares arbete är verkligen
“slitande". Medellifslängden är ju blott 57 år för provinsialläkare.
De blifva ganska ofta i förtid utslitna; och hvad är det
som “sliter"? Det är just deras sjukresor, icke praktiken i

deras hem. _ _

Taxan är verkligen, enligt komiterades, Kongl. Maj:ts och utskottets
förslag, nedtryckt så lågt, som gerna är möjligt, om det
ömsesidiga intresset hos läkarne och patienterna skall bevaras.
Det är orimligt att begära en ytterligare nedsättning. Jag ber
derför att få protestera emot reservationen och ‘yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr Sven Nilsson; Att läkarne icke äro särdeles
nöjde med denna taxa, hafva vi hört af den senaste talaren och
äfven fått veta genom åtskilliga brocbyrer, som kommit oss till
hända. Det är uppenbart, att läkarne helst skulle vara belåtna,
om ingen taxa funnes. Men det är just förtjensten i hela det
kongl.''förslaget, att det finnes en taxa. Och om man än tycker,
att den är hög, är det dock en ofantligt stor fördel för folket att
veta. hvad man är skyldig att betala, då man reqvirera!'' en lä -

Lördagen den 10 Maj, f. m,

17 N:o 42.

kåre. Såsom förhållandena nu äro, vet man icke, när man begär
en läkare, hvad man skall betala. Åtminstone på min ort är den
taxa, som läkarne hafva, ungefär dubbelt så stor som den nu
föreslagna. Det finnes knappt ett enda fall — åtminstone kan
jag icke från min erfarenhet erinra jjiig något sådant •— då man
erhållit läkare till den ort, der jag är bosatt, för det pris, som i
denna taxa angifves, utan vanligen har man måst betala dubbelt
så mycket, och då kan jag för min del icke förstå, att man kan
säga om detta förslag, att taxan är för högt tilltagen. Ingen
skulle hellre än jag önska, att taxan blefve lägre. Ty det skulle
onekligen vara en verklig fördel, om sjukvården på landsbygden
blefve billigare. Men man kan å andra sidan göra en mycket
stor skada genom eu alltför låg taxa. Man kan derigenom ställa
så till, att man icke får behofvet af läkarevård tillgodosedt. Detta
har också af den nästförgående talaren blifvit påpekadt. Om man
•sätter taxan så lågt, att läkaren icke sjelf har något intresse af
att resa, kommer han ofta af hvarjehanda skäl att stanna hemma,
och de sjuka på landsbygden få ligga utan hjelp. Och kan man
väl tycka, att det vore rimligt att begära, att en läkare skulle
gifva sig ut i dåligt väder, i snö eller regn eller mörker och icke
erhålla mer än en krona för milen utan att få något för återresan?
Skulle väl någon af denna kammares ledamöter underkasta
sig att företaga en sådan resa för 50 öre milen — om man räknar
så väl bort- som hemresan. Jag tror verkligen, att man icke
skulle vilja vara med om den saken. Man skall icke vara alltför
obillig emot läkarne; och man må tänka på, att den här föreslagna
taxan är sådan, att den med skäl kan sägas vara mycket
billigare än den närvarande.

Att läkarnes aflöning enligt förslaget icke blefve mycket större
än den är för närvarande, vill jag gerna medgifva. Men jag vill
fästa den siste talarens uppmärksamhet derpå, att med en taxa,
sådan som den föreslagna, torde det icke vara skäl att sätta den
högre. Ty hvad den s. k. fattigpraktiken beträffar, på hvilken
han påstod, att läkarne skulle förlora, ber jag få påpeka, att de
enligt förslaget skulle få half betalning, medan de i närvarande
stund få ingenting. Det är ju dock bättre att få något än intet.
Enligt förslaget skall kommunen betala läkarne för deras resor
till de fattiga och mindre bemedlade. Men under nuvarande förhållanden
är det så, att när patienten icke har råd att betala,
får läkaren vara utan arfvode. Jag tror derför, att icke heller
läkarne hafva stor anledning att klaga öfver det förslag, som föreligger,
om de vilja vara upprigtiga.

I afseende på taxan är förhållandet det, att samtlige Kongl.
Maj:ts befallningshafvande ansett, att taxan är för låg; ingen enda
af Kongl. Maj:ts befallningshafvande har varit nöjd med det förslag,
som föreligger, emedan de anse taxan vara för låg, likasom också
läkarne göra. Nu komma åtskilliga af representanterna för landsorten,
hvilken denna fråga särskildt gäller, och säga, att den är
för hög. Jag tror emellertid, att komitén och Kongl. Maj:t träffat
den rätta medelvägen, hvarför man bör kunna vara nöjd med det

Andra Kammarens Prof, 1890. N:o 42. 2

Ang. ordnande
af den allmänna
och
enskilda helsooch
sjukvården
i riket.
(Forts.)

X:o 42. 18

Lördagen den 10 Maj, f. m.

Ang. ordnande förslag, som föreligger. Härtill kommer, att Första Kammare»
manna “mh re^an antagit föreliggande förslag. Jag hemställer då: Hvad

enskilda helsa- skulle resultatet blifva, om Andra Kammaren nu antoge ett annat
ochsjukvårdonförslag? Jo, man kunde riskera att hela frågan folie, emedan det

i riket.
(Forts.)

ej blefve samstämmande beslut i båda kamrarne. Vill kammaren
underkasta sig risken, att hela förslaget skulle fälla — välan, må
kammaren göra det! Men min öfvertygelse är, att man snart
skulle få ångra det.

Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.

I detta..yttrande instämde herrar Truedsson, Andersson i Malmö,
Pehrsson i Onnerud och Gumcelius.

Herr Danielson yttrade: Som nerrarne finna, har jag hyst

betänkligheter med afseende på föreliggande förslag och derför
förenat mig med reservanterna. Till en början må jag säga, att
jag skulle beklaga, om det vore så, som doktor Wretlind antydt,
om något sådant vore tänkbart; men jag tror icke, att våra läkare
äro så omenskliga, som han antydde. Jag tror, det är alldeles
motsatsen dertill; och vi borde derför inlägga en protest
emot hans yttrande, att de skulle vara mera måna om guldet än
om sin lidande medmenniska. Jag tror icke, att det är så; ej
heller vet jag något fall, då en sådan omensklighet kommit i fråga,,
som han nu ville göra till regel nemligen, “att läkarne hellre
skulle vara rädda om sitt eget skinn än om patienten."

Då vi nu vilja reglera dessa löner, må vi, på samma gång.
vi. söka förbättra läkarnes löner, också taga hänsyn till allmänhetens
bästa. Om man nu ser efter, hvad läkarne vinna, så framgår
det, att den nuvarande lönen är 2,000 kronor, hvarjemte en
del hafva ett tillägg af 500 kronor och i vissa fall några ytterligare
500 kronor — således i bästa fall 3,000 kronor, Men huru
mycket få de enligt denna lönereglering? Jag talar här om de vanliga
provinsialläkarne. De få 2,500 kronor som lön och två ålderstil]
ägg af tillsammans 1,000 kronor samt ett hyresbidrag af
750 kronor. Lönen blir alltså 4,250 kronor eller i allmänhet
1,250 kronor mera än de nu hafva. Och hvad få förste provinsialläkarne?
De erhålla utom dessa 4,250 kronor, som äfven de
andra provinsialläkarne uppbära, ytterligare 1,500 kronor. Härtill
kunna läggas de arfvoden, som utgå till biträdande läkare eller
750 kronor i medeltal; Kongl. Maj:t har, som herrarne se, föreslagit
för fyra ett arfvode af 1,000 kronor, för åtta 750 kronor och för
tolf 500 kronor; medeltalet blir således omkring 750 kronor. In
alles skulle förste provinsialläkarnes lön alltså uppgå till 6,500
kronor När lönerna således höjas så väseFtligt, har då icke allmänheten
någon rätt att få sina intressen tillgodosedda? Man
kan icke antaga, att läkaren skall dagligen behöfva företaga resor.
Det är särskilda fall, då sådant behöfves. Ty så länge det
är möjligt, reser den sjuke sjelf till läkaren. Man dröjer ofta så
länge som möjligt, äfven om helsan lider deraf, för att undvika
de dryga kostnaderna. Nu skall den sjuke bekosta fri skjuts och

19 Nso 42.

Lördagen den 10 Maj, f. m.

derjemte betala detta dryga arfvode, som enligt förslaget skulle Ang. ordnande
för 4 mil uppgå till 19 kronor och efter vårt förslag vara något "fjen all~
mindre. Han kan ofta nödgas härför taga de enda tillgångar han 7°f

eger. Icke förr än nöden är verkligt stor, underkastar han sig t™ sjukvård™
dessa uppoffringar. Kan man då verkligen säga, att det är för i riket.
mycket begärdt från allmänhetens sida, om detta arfvode något (Forts.)
nedsättes, när nu dessa löneförhållanden regleras? Bör man icke
se till, att denna reglering äfven i någon mån kommer allmänheten
till godo, d. v. s. sådana personer, för hvilka på grund af
de stora afstånden kostnaderna blifva så betydliga? Jag tror, att
saken bör fattas så. Men skulle så vara, att man måste köpa läkarne
så, som talaren på göteborgsbänken antydde, eller att endast
guldet skulle föranleda dem att arbeta i mensklighetens tjenst,
då tror jag, att denna lönereglering är alldeles förfelad. Jag kar
emellertid haft dessa betänkligheter, och jag tror icke, att reservanterna
gått för långt i att nedsätta kostnaderna.

Nu upplyste den nästföregående talaren derom, att Första
Kammaren redan antagit förslaget. Men detta innebär icke det
ringaste skäl för denna kammare att besluta på samma sätt. Jag
tror tvärt om, att det skulle gå mycket väl för sig att antaga reservationen.
Det torde nemligen ej sedan blifva omöjligt att försöka
en sammanjemkning; det skulle t. ex. kunna gå an att söka
något jemka på afstånden, uttryckta i miltal, och på så sätt erhålla
en medelsiffra mellan Första och Andra Kammarens taxeförslag.
Ty att i någon mån de belopp, som äro föreslagna i
Kong). Maj:ts proposion, böra sänkas, det tror jag är alldeles nödigt,
om man vill fästa något afseende vid det allmännas fördel.

Jag vidhåller alltså den reservation, jag m. fl. afgifvit. Jag
tror, att denna kammare, särskildt med hänsyn till landtbefolkningen,
som denna sak så väsentligt rör, bör beakta ej blott läkarnes
utan äfven allmänhetens intressen, och söka möjiiggöra för
landtbefolkningen att kunna få en läkare ut till sina hem, då detta
blir nödvändigt. Förrän det blir alldeles nödvändigt, vill ingen
offra de dryga kostnader, som dermed äro förenade. Och en läkare
har icke något skäl att klaga, om han t. ex. får använda 4
timmar om dagen på utfärder i sitt distrikt och derigenom förtjena
11 kronor utom sin bestämda lön, ty det synes mig icke
vara någon obetydlighet. Dessutom blifva dessa resor icke så
vanliga; han kallas till dem först, när nöden rigtigt står för
dörren.

Jag ber alltså att få yrka bifall till den vid betänkandet fogade
reservationen.

Med herr Danielson instämde herrar Bladh, Peterson i Boestad,
Pehrson i Törneryd, Jönsson i Gfammalstorp, Pehrsson i Norrsund,
Larsson i Berga, Olson i Stensdalen, Halvar Eriksson och
Andersson i Baggböle.

Herr Hedin: Herr talman! Det är väl knappast antagligt, att
när en organisation af så stor omfattning och en sådan betyden -

N:o 42. 20

Lördagea den 10 Maj, f. m.

Ang. ordnande het som den förevarande förelägges en representativ församling,
af den all- — det är vä} knappast antagligt, säger jag, att inom deras antal,
enskilda hell,-hvilkas votum reformen beror, det skall. finnas någon enda,
och sjukvården som icke kan önska någon detalj annorlunda i det framlagda föri
riket, slaget. Och om då alla de, som i någonting, stort eller smått,

(Ports.) kunna önska en förändring, slå tillsammans alla sina “nej“, då är
den reformens olycksöde besegladt. Derför har man väl nu att
öfverväga i främsta rummet den frågan: Innebär förslaget ett
stort och ostridigt framsteg utöfver det närvarande? Och om
man besvarar den frågan med “ja“, så synes det vara den främsta
bland politiska skyldigheter att underordna sin afvikande mening
i detaljer för att icke sätta en så stor sak på spel.

Sådan är min mening angående detta förslag, mot hvilket jag
eljest skulle i annan rigtning, än hvad hittills blifvit anfördt,
kunna ha ett och annat att invända. Nu, sedan i statsutskottets
förslag — och jag har ingenting att deremot invända — antagande
från Riksdagens sida af en taxa, som sedermera icke skulle
kunna af Kongl. Maj:t ensidigt ändras, blifvit gjordt till vilkor
för den förutsatta löneregleringen, så är det alldeles uppenbart,
att genom en ändring i denna taxas bestämmelser hela reformens
framgång kan sättas på spel. Det är visserligen tänkbart — det
förstår jag mycket väl — att möjligen olika beslut inom kamrarne
kunna sammanjemkas, men det är ock möjligt, att sammanjemkning
uteblir, emedan från medkammarens sida en af denna
kammare beslutad förändring kan finnas så obillig, att man hellre
låter hela förslaget falla. Och visst är, att sådan kan förändringen
blifva, att åtminstone flertalet provinsialläkare skulle föredraga
att stå qvar vid det gamla, än att gå in på det med sådana
vilkor förbundna nya. Jag ber att få erinra herr talmannen derom,
att medicinalstyrelsen, hvilkens intresse för saken och sakkunskap
väl icke någon lär bestrida, har uttryckligen förklarat,
att det endast är under förutsättningen af en utgångslön af 3,000
kronor, som medicinalstyrelsen kunnat förorda förslaget till en så
låg taxa, som, efter hvad här inhemtas, läkarne härefter skulle
underkasta sig. Det är endast under förutsättning af 3,000 kronors
utgångslön, och i öfrigt lika vilkor såsom bostads- eller hyresersättning,
som medicinalstyrelsen gifvit sitt förord åt den af komiterade
föreslagna taxan.

Nu är det alldeles uppenbart, att såsom följd af vissa förslagets
bestämmelser provinsialläkarnes inkomster af enskild praktik
skola mer och mer sjunka, såsom de för öfrigt enligt samstämmiga
iakttagelser redan gjort under det sist förflutna decenniet.
Detta skall följa först af taxans bestämmelser, hvilka utan tvifvel
blifva den allmänt gällande normen bland alla dem, som icke befinna
sig i särskild! goda ekonomiska omständigheter och anse
sig böra frivilligt aflöna läkaren bättre än lagens bokstaf kräfver.
Vidare följer det af en annan omständighet, som utan tvifvel innebär
en stor förbättring till förmån för mindre bemedlade, nemligen
föreskriften i instruktionen om mottagningar på andra ställen än
provinsialläkarens station. Det är alldeles påtagligt, att om mera

Lördagen den 10 Maj, f. m.

21 N:o 42.

bemedlade skola blifva och förblifva en läkares kunder, detta i Ang. ordnande
väsentlig mån beror deraf, att läkaren är regelbundet, att så säga,
ständigt och jemnt tillgänglig. I samma mån, som detta upphör ens]cutia helsooch
han mera ofta och på liera dagar åt gången kommer att v nr & och sjukvården
borta från sin fasta station, dels i följd af de föreskrifva mottag- > *•

ningarna på andra orter, dels i följd deraf att hans praktik bland (I°rts-)

de fattige och mindre bemedlade ökas, komma hans mera bemedlade
klienter att draga sig från honom. Och hans praktik blir
då inskränkt till dels personer, som, ehuru bergade, behöfva se
noga på styfvern —- och der blir taxan normen — dels till de
“fattige och mindre bemedlade", för hvilkas skull han ålägges,
genom detta förslag, hvad man skulle kunna kalla en extra fattigskatt,
d. v. s. får nöja sig med 50 procent af de redan i sig sjelfva
låga taxebestämmelserna.

Vidare — det är ock påtagligt — komma provinsialläkarnes
inkomster af enskild praktik att inskränkas genom den fortgående
distriktsdelningen. Detta har man iakttagit redan länge; jag skall
be att få nämna ett exempel, som meddelats mig af en oveldig
man. En nyligen timad distriktsklyfning har medfört en förlust
af i det närmaste 2,000 kronor om året för det odelade provinsialläkaredistriktets
innehafvare, nemligen omkring 800 kronor på tjensteresor
och inemot 1,200 kronor på enskild praktik.

När man sålunda har att förutse, att det blir oundvikligt att
provinsialläkarnes inkomster af enskild praktik i följd af denna
reform komma att minskas, bör man icke med öppna ögon sätta
taxans bestämmelser sådana, att det kan blifva rent af nödvändigt
för åtskilliga provinsialläkare — kanske för många, möjligen för
de flesta — att föredraga nuvarande tillstånd framför det, uti
hvilket de genom de nya lagbuden skulle komma att försättas.

Jag slutar, som jag började: vill man reformen — i mina
ögon en stor och löftesrik reform — må man underordna sina
invändningar i enskilda punkter för att vinna ett för samhället i
det hela välsignelsebringande mål!

Herr Lasse Jönsson: Om jag liksom herr Danielson hade

något hopp, att en sammanjemkning skulle kunna blifva möjlig,
skulle jag möjligen kunna vara med om det yrkande han framstält.
Men nu kan jag icke dela detta hopp, utan tror rent af,
att en sammanjemkning skall blifva alldeles omöjlig. Detta antager
jag åter på grund af dels uttalanden, som jag hörde i statsutskottet,
dels yttranden, som jag hört fällas man och man emellan
af medlemmar i Första Kammaren. Om nu så är, att en sammanjemkning
icke kan komma i fråga, och löneregleringen gjorts beroende
af taxan, så är det tydligt, att vi igenom nedsättningar i
taxan kunna blifva orsak till, att hela förslaget faller. Detta lär
icke kunna undvikas. År åter förhållandet sådant, att man genom
dylika nedsättningar i taxan kan förorsaka förslagets fall, så kan
jag icke vara med om något dylikt. Ty jag anser, att detta
förslag innebär så många och så stora fördelar för oss, som bo på

Nto 42. 22

Lördagen den 10 Maj, f, m.

Ang. ordnande landsbygden, och det äfven för dem, som bo långt afsides, att det
tunna och vore mycket stor skada att låta förslaget falla.
enskilda helsa- .1 bland dessa fördelar bör man först erinra sig den, som består

och sjukvården deri, att provinsialläkaren skall hafva mottagningar på olika ställen
y-ifc* i sitt distrikt.^ Och man bör komma i håg, att, om han hemtas till

C ous.) sjukbesök ifrån ett sådant mottagningsställe, han må hafva fri villigt

vält det eller af Kongl. Maj:ts befallningshafvande fått det
sig utvisadt, så räknas våglängden enligt taxan icke från hans
bostad utan endast från detta mottagningsställe.

Det andra stora framsteget i det föreliggande förslaget är den
lättnad att bilda nya distrikt, som deraf är en följd. Detta är
också en betydlig förbättring, som kommer att bidraga dertill, att
distrikten blifva mindre och hemtningskostnaderna således ringare.
Taxans bestämmelser komma derigenom att kännas betydligt lindrigare
vid sin tillämpning. Dessutom torde man härigenom också
hafva hopp att få upphäfd denna “tråkighet1* — jag kan ej finna
något annat uttryck — att det skall vara så långt till apotek.
Det är nu_ nästan lättare att få läkare än att komma till ett apotek.
Men om distrikten blifva flera, så synes mig att man kanhafva hopp
om, att det äfven skall gå för sig för oss att utverka, att apotekens
antal blir större; och dermed vore en god sak vunnen för landsbygden.

Hirra jag betraktar den nya organisationen, kan jag icke finna
annat än, _ att den innebär ett betydligt framsteg framför det nuvarande
tillståndet. Jag kan derför icke rösta för någon nedsättning
i taxan, ty jag tror icke, att en samman]’emkning skulle
kunna blifva möjlig. Jag yrkar derför bifall till förslaget, sådant
det föreligger.

Herr Johansson i Strömsberg instämde häruti.

Herr Svensson i llydaholm: Jag skall deremot be att få
ansluta mig till reservanternas förslag. Jag tror, att en lägre
taxa skulle vara till gagn för läkarne sjelfva, ty derigenom skulle
de komma att mera anlitas af allmänheten. Jag yttrar detta på
grund af egen erfarenhet. I den ort, jag representerar, hade vi
för några år sedan en läkare, som var särdeles billig i sina anspråk.
Han var ofantligt mycket anlitad och samlade på några få år en
rätt vacker förmögenhet. Så kom efter honom en annan läkare,
som hade betydligt högre anspråk, Efter ett par år ville ingen
anlita honom, och han måste i brist på praktik söka sig en annan
plats. Det är derför min öfvertygelse, att ju högre man sätter
taxan, dess större skada för läkarne sjelfva.

Läkarne i min hemort taga nu för en resa ä 2Va? 3 a 3V2 mil
8, 10 ä högst 15 kronor. Om nu denna taxa skulle komma till
stånd, så skulle allmänheten i regel naturligtvis få betala vida mer.
Jag tror, att det i detta afseende är af stor vigtmått man bereder
i synnerhet de aflägse boende tillfälle till någon lindring. Ty
utom den olägenheten, att läkarevården för dessa blir så dyr,
finnes äfven en annan ännu större olägenhet, nemligen den att

23 N:o 42.

Lördagen flen 10 Maj. f. m.

man icke kan fa läkarehjelp i tid. Följden deraf är åter oftast Ang. ordnande
deri, att man icke hemta!- läkare, utan i stället anlitar qvack- aoc![

salfvare och dylika personer. ^ .... enskilda helso Jag

ber, som sagdt, att på det varmaste få yrka bifall till och sjukvården
reservanternas förslag.

Herr Wr et lind: Jag skall till en början gifva den siste
talaren rätt i hans påstående, att, om taxan är obilligt hög, så
länder detta till skada icke blott för patienterna utan äfven för
läkaren; men det finnes ju en gräns både på det ena och på det
andra hållet; och jag skall äfven gifva honom rätt i hans yttrande,
att en del läkare, och i synnerhet yngre läkare, somligstädes varit
obilliga i sina anspråk, och att ur sådan synpunkt det är behöfligt
att hafva en läkaretaxa för landsbygden. Men då han nyss sade,
att en läkare på hans ort toge för en resa på t. ex. två^ och er.
half å tre mil en ersättning af blott 10 å 15 kronor, så må ju
märkas, att enligt föreliggande taxeförslag ersättningen för två
mil är bestämd till 11 kronor, och för tre mil till omkring 15
kronor. Den omnämnde läkaren begär ju sålunda ungefär samma
ersättning, som man här föreslår.

Jag begärde egentligen ordet för att bemöta ett par yttranden
af herr Danielson. Han sade nemligen, att jag skulle hafva fält
den ärekränkande beskyllningen mot provinsialläkarne, att desse
vore mera rädda om sitt eget skinn än om sina patienters; men
jag vill erinra honom derom, att jag dervid tilläde, att när sjukbud
''komme till en läkare, så kunde det inträffa, att denne också sjelf
kunde känna sig sjuk och derför ansåge lämpligt att draga sig
undan för att besöka en patient; och jag kan försäkra herr
Danielson, att det mycket ofta inträffar, att sådana sjukbud
komma till en läkare, ja kanske midt i natten, och att denne på
förhand väl vet, att patienten icke är det ringaste farligt sjuk.
Då må det för det fall, att läkareu sjelf känner sig illamående,
val få anses, att han icke gör någon synnerligen stor skada med
att icke resa, när han kan uträtta lika mycket genom att skrifva
ett recept vid sitt skrifbord. Det säkra är, att han i ett dylikt
fall ofta skulle göra sig sjelf mera skada, än han gjorde nytta åt
patienten genom att resa.

För ötrigt vill jag gifva det fullkomligaste erkännande åt
provinsialläkarnes sjelfuppoffrande nit och tjenstfärdighet för den
sjuke och lidande, denne må nu vara fattig eller rik. Man ser ju
ofta, huru läkare formligen stripa på sin post och det göra de i
all synnerhet om de, oaktadt de sjelfve är o sjuka, likväl utöfva
sin verksamhet. Det var icke längre än för några månader sedan,
då provinsialläkaren i Sotholms distrikt, som var med mig jemnårig,
dog af lunginflammation, ådragen under sjukresa. Sedan vid
sin afresa kände han sig sjuk och misstänkte, att hans illamående
var af farlig beskaffenhet; men han måste emellertid resa öfver
vatten och land till sina sjuka, och denna resa kostade honom
sjelf lifvet, men huru vida han under densamma blef i tillfälle att
bota några sjuka, det vet jag icke. Således kan det stundom före -

N:o 42. 24

Lördagen den 10 Maj, f. m.

Any ordnande komma fullgiltig anledning för en läkare att undvika att gorå.

af den all sjukbesök.
manna och J tt • i

enskilda helso* -Herr Uanielson talade också om den fördel, som läkande
och sjukvården skulle få icke blott genom nu föreslagna löneförhöjningen, utan
* riket. äfven genom att de bereddes boställslägenhet. Jag anser mig

rorts'' härvid böra erinra honom derom, att sistnämnda fördel hafva pro vinsialläkarne

redan förut, åtminstone de fleste af dem. Af 138
provinsialläkare hafva 79, således mer än halfva antalet, förmånen
af boställe, så att det skulle endast vara öfrige 59 läkare denna
förmån kom till godo. Dessutom må väl också ihågkommas, att
läkarne, när de få tillträda tjenst såsom ordinarie provinsialläkare,
er|ligt den erfarenhet man inhemtat, i medeltal uppnått en ålder
åt 38. år,, och att de sålunda hunnit öfver medelåldern, innan de
kommit till. den lägsta lönegraden, och att de först 15 år senarehinna
upp till den högsta lönegraden.

Föreliggande .förslag innehåller åtskilliga andra inskränkningar,
^sålunda äro provinsialläkarne förbjudna att innehafva någon annan
tjenst, som aflönas af staten; de få således icke vara fängelseläkare
och icke heller jernvägsläkare. Vidare är förslaget, som
mig synes, synnerligen egnadt att föranleda till inrättande af eu
mängd nya extra provinsialläkaretjenster, hvilket åter kommer att
gorå . intrång på den privata praktiken för de nuvarande läkarne.
Härtill, kommer bestämmelsen, att provinsialläkaren går miste om
ålderstillägg., i fall han genom långvarig sjukdom blir ur stånd
att sköta sin tjenst, och att han under alla dylika förhållanden
går miste om tjenstgöringspenningarna, för att nu icke tala om hvad
han då samtidigt förlorar af sin enskilda praktik. Slutligen torde
böra beaktas,, att dessa föreslagna obligatoriska besök i aflägsna
delar af distriktet — om hvilka herr Sven Nilsson mycket rigtigt
nämnde, att de skulle lända till stor fördel för allmänheten — för
läkaren varda ansträngande, tidsödande och förlustbringande.

Det föreliggande förslaget till reglemente medför sålunda
ganska många afbräck och inskränkningar för provinsialläkarne,.
och det vore derför underligt, om Första Kammaren eller regeringen
skulle vilja gå in på ytterligare inskränkningar. Jag för
min del yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Persson i Mörarp: Det är väl otvifvelaktigt, att, hvilket.
ock flere talare framhållit, förslagets största förtjenst består
deri, att der finnes en taxa å det arfvode, som den sjuke har att.
betala och hvilket arfvode enligt mitt förmenande icke är satt
orimligt högt. Man bör väl också söka att ställa så till, att dessa
läkare, som blifva underkastade dessa bestämmelser, måtte få så
pass rimlig och skälig ersättning, att allmänheten må kunna under
alla förhållanden påräkna deras biträde. För min del vill jag derför
ingalunda vara med om ett förslag, genom hvars antagande
man skulle riskera, att förslaget i dess helhet skulle falla, eller
om antagande af den förändring deri beträffande nedsättning i
taxan, som reservanterna föreslagit.

Lördagen den 10 Maj, 1. m.

25 N:o 42.

Beträffande provinsialläkarnes löneförhållanden och de för b ätt- Ang. ordnande
ringar deri som bär ifrågasatts, ville jag be att få fästa kamma- «f den allrens
uppmärksamhet på det förhållandet, att det andra ålderstil■ eZuida hellolägget
väl lärer mycket sällan komma att af provinsialläkare upp- Tchsjukvården
bäras, emedan många, ja, sannolikt de allra flesta redan vid sill i riket.
utnämning hunnit så framskriden ålder, att de icke hinna att komma (Ports.)
i åtnjutande af det andra ålderstillägget, åtminstone blefve det
endast ett fåtal bland dem beskärdt att nå detsamma. Jag har
velat nämna detta med afseende på herr Danielsons yttrande i
afseende på löneförhållandena.

Här har för öfrigt så många skäl förut blifvit anförda för
min åsigt i frågan, att jag anser mig icke böra upptaga tiden med
att nämna flera. Jag slutar mitt anförande med den förklaringen,
att jag anser mig handla i allmänhetens intresse och till dess gagn,
då jag ger min röst för bifall till förslagets antagande oförändradt.

I detta yttrande instämde herrar Bengtsson i Gullåkra, Ekeborgh,
Collander och Olsson i Kyrkebol.

Herr Johansson i Löfåsen: Då jag inom utskottet deltagit
i behandlingen af denna fråga, och dervid haft eu från utskottets
majoritet, afvikande mening, i det jag instämt med reservanterna,
så skall jag hos herr talmannen be att få yrka bifall till reservationen,
i .synnerhet som jag anser, att någon nedsättning i taxan
är behöflig i fråga om sjukbesök på längre afstånd från läkarens
hemvist.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr friherre Bonde: Här har redan af flera föregående talare
framhållits det beklagansvärda deri, om hela denna fråga
skulle förfalla. Det diskuteras ju om en obetydlighet. Skola vi
låta ett förslag — om hvilket alla erkänna, att det medför, stora
fördelar, i synnerhet för landsbygden ■—■ falla endast derför, att
det kan finnas delade åsigter om beloppet af den ersättning, som
bör tillkomma provinsialläkarne. Här har blifvit framhållet af eu
föregående talare, att denna ersättning verkligen icke är hög, utan
ganska låg i många afseenden. Läkarne sjelfva, påstår man, anse
den också ganska lag, men det oaktadt tror jag, att de skola med
glädje finna sig dervid, endast de få regleringen genomförd.

Här har framhållits af herr Danielson, att en sammanjemkning,
i händelse kamrarne fattade olika beslut i frågan, vore möjlig;
men det är å andra sidan också möjligt, att den icke kommer
att ske. Herr Danielson ansåg, att denna jemkning ej skulle behöfva
ske uti sjelfva beloppen, men kunde göras i afseende på
afståndens bestämmande, men detta vore val en stor oformlighet.

Och då man sålunda riskerar, att hela saken kan förfalla, så vill
jag hemställa, att kammarens ledamöter behagade låta sina enskilda
åsigter vika för att icke äfventyra framgången för det stora
hela. Herr Danielson framhöll också, att ersättningen, äfven med
den af honom föreslagna nedsättningen i taxan, skulle blifva gan -

N :o 42. 20

Lördagen den 10 Maj. f. m.

4 mil och sedan efter verkstäldt sjukbesök resa hem, allt på sammanlagdt
4 timmar, det är för mig fullkomligt ofattligt; ty dertill

Ang. ordnande ska tillräcklig, ty läkaren hade anledning att vara nöjd med en
''närma "och rättning af'' 11 kronor för 4 timmars arbete. Ja, 11 kronor är
Jiskttäahelso- verkligen det belopp, som af reservanterna föreslagits för en resa
■ochsjukvården för 4 mil. Men huru en läkare skall hinna företaga en resa på

i riket.

(Forts.)

skulle erfordras en skyndsamhet, som väl ingen utom herr Danielson
kan anse vara tänkbar. Jag hoppas, att kammaren måtte besinna
sig, innan den fattar ett beslut, som skulle kunna rifva
sönder hela frågan, så att den sedermera icke vore lätt att lappa
i hop. Yi hafva i dessa dagar sett en stor fråga sönderrifvas genom
kamrarnes skiljaktiga beslut. Man håller visserligen nu på med
försöket att lappa i hop den frågan, men om det försöket tjenar till någonting,
det vill jag lemna derhän.

Då denna fråga, som nu föreligger, är af stor vigt i synnerhet
för landsbygden, så hoppas jag, att landsbygdens representanter
måtte besinna sig, innan de fatta ett sådant beslut, som kan
leda till hela förslagets fall.

På grund af hvad jag nu anfört, ber jag att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr vice talmannen L. O. Larsson: Genom något förbiseende
inom utskottskansliet har jag icke blifvit antecknad såsom
reservant vid nu föredragna paragraf. Jag har dock anmält mig
såsom sådan och anteckning derom finnes mycket rigtigt intagen i
statsutskottets protokoll, men vid betänkandets tryckning har mitt
namn bland reservanterna uteslutits, och jag ber derför att nu fä
gifva till känna att jag inom utskottet instämt i herr Danielsons
m. flis reservation.

Jag har biträdt reservationen derför, att jag trott, att det
skulle ligga i allmänhetens intresse att få denna taxa så låg som
möjligt. Man har deremot nu fått höra, att allmänhetens intresse
skulle blifva mera tillgodosedt genom ett bifall till en högre taxa;
och dessutom hafva flere talare sagt, att det skulle vara farligt
att icke antaga föreliggande förslag oförändradt, emedan man eljest
skulle äfventyra hela förslagets fall. För min del får jagsäga,
att jag icke hyser de ringaste farhågor i det afseendet, ty
svårare saker än så hafva väl statsutskottet och Riksdagen löst
än att sammanjemka utskottets och reservanternas förslag, i fall
det senare skulle af denna kammare bifallas.

Jag bär haft en ytterligare anledning att biträda reservationen
i den omständigheten, att de, som bo nära intill läkarens bostad,
hafva så ofantligt stora fördelar framför dem, som bo mera
aflägset derifrån. De förra hafva icke allenast läkaren utan jemväl
apotek i sin närhet och de senare få utom betalning enligt
taxa jemväl bekosta reseersättning, hvilket gör, att sammanlagda
kostnaderna för läkarens anlitande blifva för dem så betungande,
att man bör göra allt för att hjelpa dem. År det så, att den nu
ifrågasatta löneförhöjningen icke är tillräckligt stor, för att läkarne
sjelfve skulle vara nöjda med den och den taxa reservanterna

Lördagen den 10 Maj, f. in.

-7 i\'':o 42.

villja ha, då må man hellre höja lönen, men icke lägga bördan p& Ang. ordnande
dem, som bo aflägset från provinsialläkarens bostad, och som i ^..den “ll''
hvarje fall måst betungas. Nu säger man visserligen — jag hördeenlf2idaheUoen
talare framhålla den omständigheten — att det nu skulle blifva och sjukvården
så lätt att få extra provinsialläkare och nya distrikt. Ja. mine < riket.
herrar, men det är förenadt med kostnader, ty staten skall endast rFnrts-)
betala en del af kostnaderna. Och fallet blir nog på samma sätt
dä som nu, att det är en del af befolkningen, som bor långt bort
från läkarens bostad, äfven om man anställer extra, provinsialläkare.
Ja kanske lika långt som från den förre, och dessa måste
då icke allenast betala arfvode och reseersättning till läkaren, utan
de måste äfven betala lön till honom.

Jag tror derför, att det är i allmänhetens intresse att sätta
ned denna ersättning i någon mån, och det är derför, som jag biträdt
reservationen, till hvilken jag för min del yrkar bifall.

Med herr vice talmannen förenade sig herrar Andersson i
Hakarp, Sjöberg, Andersson i Löfhult, Wieslander och Petersson i

Dänningelanda.

Herr Farup: Om jag icke under nära en menniskoålder hade
sett, huru menligt bristen på hälsovård inverkar i aflägsna trakter,
der jag kan säga, att ett sjukdomsfall, derest man vill anlita läkare,
ofta rent af går ut på en heh familjs välfärd, om jag icke
hade sett detta, så skulle jag föga tveka att gå in på utskottets
hemställan. Men jag har sett det, och jag vet med bestämdhet,
att icke sällan menniskor fått ligga der och do såsom oskäliga djur,
utan att hafva åtnjutit läkarevård, derför att deras egna eller deras
anhörigas tillgångar icke medgifvit att läkare kunnat hemtas.

Jag försökte under förlidet år, för att kunna bereda någon bättre
hälsovård i de aflägsna trakterna, att göra kammaren vänligare
stämd för ett beslut, som Första Kammaren redan fattat i fråga
om utbildande af sjuksköterskor, men det misslyckades. Man ansåg
då, att sjuksköterskorna skulle blifva det samma som qyacksalfvare,
och något resultat kom man icke till.

I min hemtrakt bor provinsialläkaren 6, 8, ja ända till 10 mil
aflägset ifrån de byar, som ligga i fjällarne. Om det ginge landsväg
dit, så skulle t. ex. för 8 mils resa kostnaden gå upp till omkring
60 kronor. Går det icke landsväg dit, utan läkaren, såsom
ofta är fallet, måste skaffa sig fram genom att rida, till fots eller
med båt, så blifva kostnaderna mycket större. De dryga kostnaderna
på långa afstånd göra, mine herrar, att folk ibland får ligga
och do som kreatur, då de sjuka icke hafva tillgångar att hemta
läkare. Att gå till fattigvården hjelper föga, endast då kan man
påräkna understöd af allmänna medel, när det är fråga om smittosamma
sjukdomar eller epidemier. Den rike, den som har förmåga
att hemta en läkare, frågar icke efter denna taxa och jag är fullt
öfvertygad, att den, som är välbergad, låter det icke stanna vid
dessa arfvoden, utan betalar läkaren vida mera. Men för den fattige
är taxan i högsta grad betungande. Just dessa förhållanden

N;o 42. 28

Lördagen den 10 Maj, f. in.

Ang. ordnande hafva gjort, att provinsialläkaren inom det distrikt, jag tillhör,
af den all- yttrade, då han tick se komiténs förslag: “Detta är mer, än jag
enskilda hello- n betinga mig? ty om jag icke vill resa för ett moderat och bilochsjukvårdens^
pris 0°h later ackordera med mig, så skulle jag ingen praktik få.“
i riket. För min del kan jag, herr talman, icke tveka att rösta för

(Forts.) reservanternas förslag, och jag gör detta, såsom jag redan antydt,
af barmhertighetsskäl.

Herr Sven Nilsson: Jag har begärt ordet endast för att fästa
uppmärksamheten på en sak. Det har inom kammaren påståtts
att en sammanjemkning är sannolik. Ja, mine herrar, vore det så,
att vårt lands läkare vore nöjda med detta förslag, så skulle man
kunna tänka sig, att Första Kammaren skulle kunna gå till mötes,
men då man vet, att läkarne icke äro intresserade för att förslaget
skall gå igenom, emedan de anse taxan mycket för låg, så kan
man lätt föreställa sig, att det i Första Kammaren icke finnes några
stora sympatier för att gå in på en nedsättning. Det är derpå
jag ännu en gång velat fästa kammarens uppmärksamhet, innan
man skrider till omröstning, för att man icke måtte komma ett
förslag att falla, som man dock allmänt anser vara af så stor
vigt, särskildt för landsbygden.

Herr Kihlberg: Vid behandlingen af nu föreliggande taxeförslag
för provinsialläkare ställa sig två skilda intressen mot
hvarandra. Det ena, som afser att förbättra provinsialläkarnes
ekonomiska förhållanden, har här haft goda försvarare, och jag
vill icke neka till, att dessa läkare äro sin lön väl värda, så mycket
mer som de behöfva ersättning för de dryga kostnader, som
de måste nedlägga på sin utbildning. Men å andra sidan måste
hänsyn äfven tagas till de mindre bemedlade, hvilka lika väl som
de rike behöfva läkarevård. När det gäller den förmögne, så får
jag säga, att jag anser, att den betalning han efter erhållen hjelp
lemnar, gerna må vara dryg nog.

Nu har det blifvit sagdt af dem, som försvarat läkarnes rättigheter,
att föreliggande taxeförslag är för lågt. Jag vill då endast
säga, huru beslutet skall komma att träffa vissa folkklasser
på landet. Om t. ex. den, som behöfver hjelp, är boende två mil
från läkarens bostad, så skall han först betala o kronor, för den
första halfmilen och 2 kronor för hvar och en af de andra, alltså
sammanlagdt 11 kronor. Har han då icke sjelf häst, utan måste
lega sådan och betala 2 kronor per mil för hästen, så gör detta
8 kronor. Sammanlagda uppgå sålunda utgifterna till 19 kronor.
Om det nu är en arbetare på landet, hvilken i bästa fall icke
förtjenar mer än 1 krona 50 öre om dagen, som skall betala dessa
19 kronor, så åtgår för honom icke mindre än 2 veckors aflöning.
Dertill komma sedan afgifter för medikamenter, hvarjemte det kan
hända, att när läkaren kommer till patienten, han kan säga: jag
behöfver komma hit en gång till, när sjukdomen fått mera utveckla
sig; skicka derför efter mig om två ä tre dagar; På detta satt
blir det åter samma utgift, som patienten får vidkännas. När jag

Lördagen den 10 Maj, f. m.

29 N:o 42.

ser saken på detta sätt, måste mitt intresse för läkarnes goda åt-Ang. ordnande
löning vika för barmhertigketskänslan, och jag förenar mig derför af den aUmed
dem, som yrkat bifall till reservanternas förslag. enskilda helso .

och sjukvården

Herr Persson i btallerkult: Man har framhållit, att detta i riket.
förslag skulle innebära stora fördelar för allmänheten. För min (Forts.)
del kan jag dock icke finna, att så är förhållandet. Hade förslaget
framkommit för 10 å 15 år sedan, så skulle äfven jag hafva
ansett, att det medfört stora fördelar för allmänheten, ty på den
tiden gingo arfvodena för sjukbesök kan hända till mer än taxan
föreslår. Men för närvarande kan jag försäkra, att, åtminstone i
den ort, jag tillhör, ingen läkare af allmänheten tar högre betalning
än taxeförslaget angifver, utan snarare tvärt om. Konkurrensen
är så stark, att de äro tacksamma att få göra ett eller annat
sjukbesök efter en ersättning understigande denna taxa, och jag
tror, att till och med herr Wretlind skall gifva mig rätt häruti.

Han vistas nemligen i min hemtrakt några månader om sommaren
och gör äfven stundom sjukbesök, och jag tror icke, att han tagit
så hög betalning, som taxan angifver. Jag tror icke, att doktor
Wretlind kan jäfva denna min utsaga.

Vidare har det framhållits, att en stor fördel skulle ligga deri.
att provinsialläkarne skulle åläggas att anordna mottagningar på
skilda ställen i sitt distrikt. Ja, så tillgår äfven för närvarande,
utan att denna taxa finnes. Provinsialläkare pläga ofta annonsera
i lokaltidningarne, att de den eller den dagen mottaga sjukbesök
här eller der, och de hålla dessa regelmessigt, utan att de medföra
den ringaste kostnad för kommunen, som icke betalar det
minsta för vare sig rum eller skjuts till mötesplatsen. Om åter
den föreslagna instruktionen antages, så skall enligt dess 27 §
kommunen tillhandahålla provinsialläkaren ett eller ett par rum,
och ordna så, att han får ytterligare betaldt för sin inställelse.

Men jag kan icke finna, att instruktionen med ett enda ord angifver,
att provinsialläkaren, om han från ett sådant mottagningsställe
som utgångspunkt företager sjukbesök, skall räkna vägsträckan
från mottagningsstället och taga betaldt derefter. Troligen kommer
han i stället att taga betaldt efter afståndet från sin provinsialläkarebostad,
i fall ej kommunen föranstaltat om särskild betalningför
inställelse vid mottagningsstället. Åtminstone kan jag icke
finna annat af instruktionen.

De, som af detta taxeförslag komma att draga vinst, äro de
personer, som hafva sitt hem inom 2 kilometer från provinsialläkarens
bostad. För dem är arfvodet bestämdt till 3 kronor.

För dessa torde nog taxan innebära en vinst, ty för närvarande
lärer icke en läkare låta hemta sig på sjukbesök utan att taga
åtminstone 5 kronor för besöket, och dessa komma sålunda att
göra en vinst på 2 kronor. Men så är icke förhållandet med dem
som bo mer än J/3 mil från läkarens boställe; utan de komma åtminstone
i den trakt jag tillhör, snarare att göra en förlust. Och
då lönerna äro temligen rikligt tilltagna, så att provinsialläkarne
derigenom skulle hafva en betydlig förtjenst, så tror jag, att de

N:o 42. 30

Lördagen den 10 Maj, f. m.

Ang. ordnande med god smak skulle antaga taxeförslaget, äfven om reservanteraf
den all- nag förslag bifölles, och jag får derför för min del på det varmaenskilda
helso-ste instämma med dem, som yrkat bifall till reservationen.

och sjukvår deri

i riket. Herr Petersson i Boestad: För min del har jag från min

(Forts.) hembygd samma erfarenhet som herr Farup. Det händer icke så

sällan, att i följd af de höga arfvoden, som läkarne taga, de fattiga
icke kunna anlita läkare, utan måste ligga och do utan all
hjelp.

För att i någon mån göra det möjligt, att äfven de fattige,
som bo på längre afstånd från provinsialläkarens bostad, må få
åtnjuta läkarehjelp, tager jag mig friheten yrka bifall till reservationen.

Herr Wretlind: Då herr Carl Persson så att säga interpellerat
mig, så ber jag att få upplysa, att jag icke på^ hans ort under
sommartiden gjort några sjukbesök för det låga pris, som
taxan bestämmer, när det varit till sådana patienter, som kunnat
betala. Men väl har jag, då det varit hos mindre bemedlade personer
jag aflagt sjukbesök, gjort detta för lägre pris eller för intet,
och det tror jag, att provinsialläkarne äfven komma att göra hädanefter
såsom hittills, vare sig den ena eller andra taxebestämmelsen
antages. I sammanhang härmed vill jag säga, att, ehuru
man här anser, att det för provinsialläkarne vore en stor fördel
att för fattigpraktik få 50 procent af taxans bestämmelser, hafva
läkarne sjelfva icke ansett det vara någon så stor fördel. Den,
som har erfarenhet om läkarnes verksamhet, vet också mycket väl,
att kommunalnämnden icke ens kommer att betala dessa 50 procent
af taxan för en stor del af kommunens medlemmar, som icke
kan betala efter taxan, utan dessa medlemmar komma nog fortfarande
att vädja till läkarnes barmhertighetskänsla, som icke heller
kommer att förneka sig. Härtill komma ock otta vetenskapliga
intressen för läkarne, som göra att de behandla de sjuke för att
göra iakttagelser och rön på grund deraf. Dessutom lins det alltid
“pauvres honteux11, för hvilkas behandling läkarne icke komma
att begära någon ersättning af kommunalnämnden.

Läkarne komma derför säkerligen icke att genom denna taxa
förlora mer än en del af sin fattigpraktik. Vid provinsialläkaremötet
i Norrköping kom man också öfverens om, att i följd af
denna taxa löneregleringen icke innebure någon ekonomisk fördel
för läkarne. Men man ville ändock understödja detta förslag, derför
att det medförde väsentliga förbättringar af helso vården på landsbygden;
och det är också hufvudsakligen ur denna synpunkt, som förslaget
framkommit. Nedsättes emellertid taxan, på sätt reservanterna
hemstält, är jag viss på, att de fleste provinsialläkare hellre se,
att hela förslaget må falla. Jag heintar stöd för denna min uppfattning
äfven ur ett bref, som jag nu nyss här erhållit från en
provinsialläkare.

Jag yrkar fortfarande bifall till utskottets förslag.

Lördagen den 10 Maj, f. m. 31 42.

Herr Pålsson: Jag begärde egentligen ordet för att fästa-4".''/-ordnande
kammarens uppmärksamhet på tvenne under diskussionen här "r den aUr
framstälda saker: billigheten och barmhertigheten. Man anaer det "*''7'',“,
billigt, att läkaren, då han skall ut på sjukresor, får tillräckligt ™sjukvård»
beta!dt derför, och detta mrer väl ingen kunna förneka. Hör min riket.
del får jag erkänna, att enligt utskottets förslag blir läkarearfvodet (Ports-)
vida billigare än hvad vi hittills vanligen fått betala i Skåne,
ehuru ingen taxa förut funnits. Vi ha i allmänhet fått betala 10
kronor milen, men här bestämmes endast sju kronor milen, hvilket
sålunda är betydligt billigare. Detta belopp anser jag icke vara
för högt. Hvad åter beträffar reservanternas förslag, afser detta
att vinna barmhertighet mot de fattiga. Men denna sak är icke
alls svår att reda. Jag har sjelf praktisk erfarenhet af denna sak,
då jag under tjugo års tid varit fättigvårdsföreståndare. Man har
under dessa år låtit hemta läkare till de fattiga, när så behöfts,
och äfven om de icke haft fattigunderstöd, har kommunen betalat
läkarearfvodet, om de icke sjelfva kunnat göra det. Detta anser
jag vara mera barmhertighet än att fordra, att läkaren skall resa
för billigare pris än som är skäligt.

Jag anser derför, att denna kammare bör i likhet med Första
Kammaren bifalla hvad utskottet här föreslagit, och för min del
yrkar jag bifall dertill.

Herr Lyttbens: Då en ärad talare på göteborgsbänken

meddelade sin erfarenhet angående läkarearfvodena, vill äfven jag
nämna, att i den bygd, som lag tillhör — om någon annan kan
jag icke yttra mig —■ har man eu helt annan uppfattning om
denna sak. Ty så höga arfvoden, som föreslås i denna taxa,
hafva läkarne sällan eller aldrig uppburit hos oss. Möjligen har
en eller annan af de mest förmögna erlagt så mycket eller till
och med ännu mera, men af hemmansåbor eller arbetare hafva
läkarne aldrig tagit så hög betalning, som denna taxa skulle medgifva.
Denna taxas antagande tror jag derför komme att föranleda
dertill, att^ provinsialläkarne blefve mindre använda än hittills varit
fallet, ty den fattige, som bor på en aflägsen ort, komme icke ofta
att anlita läkaren, när han måste betala så högt arfvode, och han
kan naturligtvis icke på förhand veta, huru vida läkaren vill nedsätta
arvodet eller icke. Derför kommer läkaren att anlitas endast
i yttersta nödfall, och han kommer då kanske ofta för sent för att
kunna uträtta något. Vore deremot taxan lägre, blefve läkarne
mera anlitade.

Jag anser sålunda, att redan den taxa, som reservanterna
föreslagit, är tillräckligt hög, och jag tror, att, om Första och
Andra Kammaren i detta fall stanna i olika beslut, en sammanjemkning
mycket väl kan ega rum.

Herr Wretlind yttrade äfven, att många läkare hellre önskade
hela förslagets förkastande än ett bifall till reservanternas förslag.

•Ja, detta är nog möjligt. Men jag har dock hört läkare säga, att
(let vore en välgerning att antaga till och med reservationen, ty
dels komme sjukvården i sin helhet att blifva bättre än hittills

Ii:o 42. 32

Lördagen den 10 Maj, f. in.

Ang. ordnande och dels Unge man eu bestämd norm att beräkna arfvodena efter,

af den all- qqJj läkarne sluppe att taga betaldt af de fattige, för hvilka kom ocA

magnia i allmänhet komme att betala läkarearfvodet. Det är
Tel sjukvården nemligen mycket motbjudande för läkarne att bestämma, huru
i riket, mycket dessa fattiga lämpligen kunna betala. Det är icke rätt
(Forts.) att sätta taxan så hög, att det afskräcker den fattige från att
söka läkarehjelp.

Jag yrkar bifall till reservanternas förslag.

Herr Björkman: Det är, såsom jag förut yttrat, egendomligt,

att alltid den fattige skall komma på tal, då det är fråga om

något vigtigare beslut bär i kammaren. Och så är det äfven i
detta fäll. Ja, den fattige ömmar man alltid för. Men herrarne
torde lika väl som jag veta, att det är högst sällan den fattige
kommer i tillfälle att begagna läkarehjelp. På landsbygden har
han nemligen i allmänhet långt till läkarenpi min hemort är det
de som hafva sju och en half till och med sju och tre qvarts mil
till läkaren, och då kan man förstå, att de icke ofta anlita honom.

Jag begärde emellertid ordet egentligen för att protestera
emot de här fälda yttrandena, att läkarne taga oskälig betalning
af allmänheten. Jag vill säga, att så har icke varit fallet i min
hemort, der läkarne — jag säger det till deras beröm varit
mycket humana.

Herr Petersson i Runtorp: Jag skall endast säga några
få ord. Af flere föregående talares yttranden, bär, så vidt jag
kunnat förstå, framgått, att de antingen äro boende i närheten af
läkarens bostad eller att de icke i öfrigt känt på de svårigheter,
hvarom här är fråga. Jag tror, att om man närmare tager i betraktande
hvad som här föreligger, skall man finna hvad reservanterna
föreslagit vara så billigt, att man ej borde hafva något
emot att antaga detta deras förslag. Förslaget i dess helhet
innebär en stor fördel framför de öfriga för dem, som bo nära
läkarebostället, och de nära boende kunna ej veta hvad det vill
säga att ha mycket aflägset från läkaren. Jag vill nemligen
erinra, att denne utom ersättning för sin tid, äfven skall hållas
med skjuts, hvarigenom tungan för den aflägset boende blir
dubbel. Jag tror derför, att en liten jemkning i hvad utskottet
föreslagit icke kan vara obillig. Man har talat om, att läkarne
ofta måste resa på nätterna, men man glömde att säga, att de
då finge förhöjning i sin ersättning med 50 procent. De hafva då
en ersättning för hvarje första mil af sju kronor, och detta är väl
ej så litet betaldt, då de dessutom hafva en lön af emellan tre
tusen och fyra tusen kronor om året jemte fri bostad och fri
skjuts. Jag tror derför, att just här kan vara rätta platsen att
försöka sig på latitudsystemet. När en läkare en gång har gjort
sig besvär att fara ut, så går det lattare, att om han rest en mil,
det ej är så svårt för honom att resa ännu en half mil emot
något lägre betalning. I de flesta fall reser nog läkaren också på
nätterna, då man ju oftast har svårt att få ut honom förr än

Lördagen den 10 Maj, f. m.

33 N:o 42.

klockan tolf på dagen, till hvilken tid han skall mottaga besöka»?.ordnande
och sjukbud i sin bostad. När staten gör så stora uppoffringar afden aUför
läkarevården som fallet är, vore det väl icke obilligt att e^ilda helsofordra,
att ersättningen för deras resor på längre håll något ne<l- Tdsjukvården
sättes under hvad utskottet föreslagit, hvilket framför allt skulle i riket.
vara af behofvet påkalladt uppe i Norrland. Jag kan väl förstå, (Forts.)
att man för Skånes del kan anse förslaget vara godt sådant det
är, men vi böra också tänka på det hela, och den som har litet
reda på, huru svåra förhållandena gestalta sig i detta fall i
aflägsna landsbygder, tror jag ej kan hafva något emot att antaga
hvad reservanterna föreslagit. Oaktadt man sökt skrämma oss
med, att hela frågan skulle kunna falla, om reservationen bifölles
i denna kammare, tror jag dock, att en sammanjemkning lätt
skall kunna åstadkommas, och då jag anser reservanternas förslag
lämpligt och billigt, ber jag att få yrka bifall till detsamma.

Häruti instämde herr Erickson i Bjersby.

Herr Bexell: Efter mitt förmenande är den här föreslagna
taxan till förmån för de förmögna men till skada för de mindre
bemedlade. Vi känna nemligen, att läkare hittills plägat taga betaldt
i viss mån efter patientens antagliga tillgångar, så att han
hos de förmögna tagit bra betaldt, men hos de mindre bemedlade
eller fattige fordrat ringa eller ingen betalning. Läkarne säga, att
endast derför att de kunna taga så bra betaldt på ett ställe, kunna
de vara så mycket billigare på ett annat.

Jag förenar mig med reservanterna i den tro, att hvad de
föreslagit motsvarar läkarnes egna pretentioner.

Herr Danielson: Jag skall blott be att få säga ett par
ord. Det har anförts, att det läge en så stor förmån uti att få
dessa läkare att hålla mottagningar, hvarom talas i 25 §. De
förhoppningar, som derutinnan hysas, torde dock vid närmare
granskning af förhållandena böra betydligt reduceras. Ty frågan
om huru vida dessa läkare skola hålla mottagningar, beror på kommunerna,
och med den röstskala, som vi nu hafva, veta vi huru kinkigt
det kan vara att få ett dylikt beslut till stånd. Först skall
kommunen bestämma om den vill bestå läkaren skjuts och fri lokal,
samt derutöfver hvilka förmåner den vill bevilja läkaren, och
sedermera skall kommunen ingå med anhållan om föreskrift derom
till medicinalstyrelsen, hvilken bestämmer om sådana mottagningar
skola hållas eller icke. Medicinalstyrelsen kan då säga nej, eller
kan den, sedan mottagningarna en gång börjat hållas, bestämma
att de åter skola upphöra. Det torde häraf befinnas, att hoppet
om dessa mottagningars anordnande icke är mycket att bygga på.

Gent emot den här uttalade farhågan, att hela förslaget skulle
falla, om icke denna kammare biträder utskottets förslag, emedan
en sammanjemkning icke skulle kunna komma till stånd, så ber jag att
få nämna, att jag är öfvertygad om, att en sådan sammanjemkning
är möjlig. Jag har derom samtalat med personer i Första Kam Andra

Kammarens Prot. 1890. N:o 42. 3

N;o 42. 31

Lördagen den 10 Maj, f. m.

Ang. ordnande maren, hvilka i dylika förhållanden äro mycket förfarna, och hvilka
af den all- styrkt mig i min uppfattning, att en sammanjemkning väl låter

TnCtTlYlCl OCH

och sjukvården Jag vidhåller alltså mitt yrkande om bifall till reservationen.

i riket.

(Forts.) Öfverläggningen var slutad. I öfverensstämmelse med de yr kanden,

som derunder förekommit gaf herr talmannen propositioner
dels på godkännande af den ifrågavarande paragrafen med den
lydelse som af utskottet föreslagits och dels på antagande af det
förslag som innefattades i den af herr P. Pehrson m. fl. i ämnet
afgifna reservation. Herr talmannen förklarade sig anse svaren
hafva utfallit med öfvervägande ja för bifall till den förra propositionen,
men som votering begärdes blef nu uppsatt, justerad
och anslagen en så lydande omröstningsproposition.

Den, som godkänner § 4 i föreliggande taxeförslag med den
af statsutskottet föreslagna lydelse, röstar

J a ;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkändt den lydelse af paragrafen,
som föreslagits af herrar P. Pehrsson, N. Peterson m. fl. i
deras vid utlåtandet fogade reservation.

Omröstningen utföll med 88 ja och 116 nej, och hade kammaren
alltså fattat sitt beslut i enlighet med nejpropositionens
innehåll.

Herr Lilienberg begärde nu ordet och yttrade: Jag föreslår,
att vid den fortsatta föredragningen endast paragrafernas
nummer uppläsas.

Den af herr Lilienberg sålunda gjorda framställning bifölls.

§§ 5—16 äfvensom rubrikerna.

Godkändes.

Ang. anstal- Härefter föredrogs punkten 1 i utskottets utlåtande, deri ut lande

af 24 grottet hemstälde:
förste provin m.

m. “att Riksdagen, för anställande af 24 förste provinsialläkare,

en för hvax-je län, med station i länets residensstad och med åliggande
tillika att vara provinsialläkar i det kringliggande provinsialläkaredistriktet,
för inrättandet af en ny provinsialläkaretjenst
med distrikt för innehafvaren af Neder-Luleå socken samt

35 N:o 42.

Lördagen den 10 Maj, f. m.

för beredande af löneförbättring åt samtliga provinsialläkare i
riket, må — under vilkor att taxa för arfvode åt vissa i civil
tjenst anstälde läkare för enskild sjukvård och för intyg, meddelade
på enskild begäran, äfvensom för tjenstförrättningar, verkstälda
enligt gällande instruktion eller myndighets uppdrag, af
den lydelse, det vid detta utlåtande såsom bilaga litt. I) fogade
förslag utvisar, varder af Kongl. Maj:t utfärdad, att gälla från
och med det den nya löneregleringen börjar tillämpas — för provinsialläkarestaten
fastställa följande aflöningsstat:

			Tjenst-
		Lön.	görings- pennin-	Summa.
			gar.
1	förste provinsialläkare		1.500	1.500
17	d:o d:o	—	25,500	25,500
1	d-.o dio	—	1,000	1,000
5	d:o d:o	—	5,000	5,000
	Kronor	—	33,000	33,000
1 provinsialläkare.........	1,875	625	2,500	| Efter 10 år kan lönen
137	d:o .........	256,875	85,625	i, höjas med 500 kr. j och efter 15 år med 1 ytterligare 600 kr.
342,500
	Kronor	258,750	86,250	345,000

med bestämmande tillika af följande vilkor för åtnjutande af de i
staten omförmälda aflöningsförmåner:

l:o) att provinsialläkare skall vara underkastad så väl den
vidsträcktare tjenstgöringsskyldighet och jemkning i åligganden
som ock den reglering af tjenstgöringsområde, som kunna varda
föreskrifna;

_2:o) att med provinsialläkaretjenst icke må förenas annan tjenst
å rikets eller Riksdagens stat, ej heller annan tjenstbefattning,
med mindre medicinalstyrelsen finner densamma icke vara hinderlig
för tjenstgöringen såsom provinsialläkare:

3:o) att de med tjensten förenade tjenstgöringspenningar få
uppbäras för den tid, tjenstens innehafvare verkligen tjenstgjort
eller begagnat semester, men skola för den tid, under hvilken han
eljest varit från tjenstgöring befriad, utgå till den, som tjensten
förrättat;

4:o) att provinsialläkare, som af sjukdom hindras att förrätta
sin tjenst, eger uppbära hela lönen, hvaremot provinsialläkare,
som undfår ledighet för svag helsas vårdande, enskilda angelägenheter
eller särskilda uppdrag, kan förpligtas att under ledigheten,
utöfver sina tjenstgöringspenningar, till vikarien afstå så mycket
af lönen, som för tjenstens förrättande erfordras eller eljest pröfvas
skäligt;

5:o) att, der förhöjning af lönen efter viss tid fortsatt, väl
vitsordadt innehafvande af provinsialläkaretjenst anses böra med -

Ang. anställande
af 24
förste provinsialläkare

m. in.
(Forts.)

N:o 42. 36

Lördagen den 10 Maj, f. m.

Ang. anställande
af 24
förste provinsialläkare

m. m.
(Ports.)

gifvas, tidpunkten för forsta förhöjningen bestämmes att inträda
tio år efter utnämningen till provinsialläkare, under vilkor att
innehafvaren mer än fyra femtedelar af denna tid sjelf bestridt
sin egen eller, på grund af förordnande, annan statens tjenst, och
för andra förhöjningen efter ytterligare fem år på samma vilkor,
med rätt för löntagaren att tillgodoräkna sig den tid, under hvilken
han åtnjutit semester, under iakttagande, hvad såväl den ena som
den andra förhöjningen angår, deraf att den högre aflöningen ej
får tillträdas förr än vid början af kalenderåret näst efter det,
under hvilket den stadgade tjenståldern blifvit uppnådd; börande
löntagaren dervid tillgodoräknas den tid, som före den nya statens
utfärdande förflutit från det han till provinsialläkaretjenst utnämndes; 6:o)

att provinsialläkare skall, vid fylda 60 år och efter. 25
års tjenstgöring i statens tjenst, af hvilka 20 år såsom provinsialläkare,
vara förpligtad att med honom beviljad pension å allmänna
indragningsstaten från tjensten afgå; Kongl. Maj:t likväl obetaget
att låta med afskedet anstå, derest och så länge den pensionsberättigade
pröfvas kunna i tjensten på ett tillfredsställande sätt
gagna det allmänna och kan finnas villig att i densamma qvarstå; och

7:o) att semester må, när sådant utan hinder för tjenstens
behöriga uppehållande kan ske, af medicinalstyrelsen, på derom
gjord framställning, beviljas ordinarie provinsialläkare efter tio
års tjenstgöring såsom sådan, under antingen en månad årligen
eller två månader hvart annat år, med skyldighet för provinsialläkare
att tillhandahålla eller bekosta fri bostad för vikarien.“

Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts
af herrar N. Petersson i Runtorp, A. P. Danielson och A. Johansson
i Löfåsen, hvilka ansett, att Kong!. Maj:ts förslag om anställande
af 24 förste provinsialläkare icke bort af utskottet tillstyrkas.

Ordet begärdes af

Herr Petersson i Runtorp, som yttrade:. Då, som det synes,
jag reserverat mig i denna punkt, skall jag be få upplysa,
att reservationen blott gäller tillsättande af 24 förste provinsialläkare
och de dem åtföljande extra provinsialläkarne. Jag har
reserverat mig af det skål, att vi, så vidt mig veterligt är, hafva
provinsialläkare i hvarenda residensstad, och det är mer än tillräckligt,
om andra läkare förut finnes i staden. Jag hade derför
förestält mig, att om man ville mera tillgodose helso- och sjukvården
i allmänhet, det vore bättre att anslå medel till nya provinsialläkare,
som skulle stationeras på landet. Då man anser,
att dessa förste provinsialläkare företrädesvis skulle egna sig åt
den allmänna helsovården, föreställer jag mig, att hvarje annan
provinsialläkare eller läkare i allmänhet torde ega samma egenskaper
i detta hänseende, som man fordrar af en förste provinsialläkare
och att de således både borde och kunde i de särskilda

Lördagen den 10 Maj, f. m.

37 N:o 42.

orterna utöfva samma verksamhet, som skulle åligga förste provinsialläkarne.

Det har äfven framhållits, att förste provinsialläkarne skulle
vara till biträde åt landshöfdingeembetena i vissa helsovårdsfrågor.
Men jag föreställer mig att en provinsialläkare eller annan
läkare, som är stationerad i en stad, der skulle kunna medhinna
att utöfva den nödiga tillsynen i detta afseende och att, beträffande
andra orter, den provinsialläkare, som der är anstäld, skulle
ega att till Konungens befallningshafvande inlemna de underrättelser,
som kunde vara erforderliga. Jag har derför trott det
vara obehöfligt att tillsätta dessa förste provinsialläkare och deras
biträden, de extra provinsialläkarne, hvarigenom man skulle
ytterlikare öka den läkarecorps, som redan finnes.

Dessa äro de hufvudsakliga skälen, hvarför jag ansett, att
dessa läkare skulle vara obehölliga. Det synes också af instruktionen,
att de särskilda provinsialläkarne hafva nästan samma
åligganden, som förste provinsialläkarne skulle få. Det föresväfvar
mig som hela resultatet af den föreslagna anordningen blott
skulle blifva ett ökande af hvad vi hafva nog af förut, nemligen
mångskrifveriet. Ty dessa läkare skola samla uppgifter från de
särskilda provinsialläkaredistrikten, göra sammandrag öfver dem
och sedan skicka dessa upp till medicinalstyrelsen. Hvarför skulle
icke vanliga provinsialläkare kunna samla dessa uppgifter och
medicinalstyrelsen sedan göra sammandragen?

Det är de skål, jag nu anfört, som gör, att jag yrkar afslag å
framställningen om tillsättande såväl af 24 förste provinsialläkare
som deras extra biträden.

Herr S ven Nilsson anförde: På grund af de skäl, som jag
anfört redan vid början af öfverläggningen om detta betänkande,
anhåller jag för min del om bifall till utskottets förslag. Jag
gör det också af det skäl, att jag anser, att ett afslag från Andra
Kammarens sida skulle medföra hela förslagets fall. Det skulle
vara mig synnerligen kärt, om herr Danielsons förutsättning, att
det icke vore omöjligt utan säkert, att en sammanjemkning kunde
ega rum, om taxan ginge i fullbordan, ehuru jag är öfvertygad
om motsatsen. Men för den händelse man afslår äfven denna
punkt om förste provinsialläkareinstitutionen, kan herrarne förstå,
att en sammanjemkning måste blifva ändå mera svår att åstadkomma.
I denna punkt måste naturligtvis, om den af Andra Kammaren
afslås, blifva gemensam votering. Men just förslaget om
en sådan kan vara af den beskaffenhet att Första Kammaren ej
kommer att visa det tillmötesgående, hvarom herr Danielson profeterat.

Jag får derför anhålla om bifall till utskottets förslag oförändradt.

Häruti instämde herr Petersson i Hamra.

Härefter lemnades ordet till chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet Wennerberg, hvilken anförde: Vi stå

Ang. anställande
af 24
förste provinsialläkare,

m. rn.

(Forts.)

N:o 42. 38

Lördagen den 10 Maj, f. m.

Ang. anställande
af 24
förste provinsialläkare

in. m.
(Forts.)

nu vid den kanske vigtigaste delen af den reform, som ifrågasatts
i afseende å helso- och sjukvårdsväsendet. Det är den delen,
som handlar om tillsättande af förste provinsialläkare.

Innan jag går vidare, ber jag, med anledning af hvad den förste
talaren yttrade få säga några inledande ord.

Det är väl blott få ledamöter i kammaren qvar från den tid,
då den s. k. medicinska frågan utgjorde en brännande fråga och
ständigt framhölls i Riksdagen. Då den löstes i början af min
förra statsrådsembetstid, hade den varit på dagordningen, om jag
ej missminner mig, i 27 år. Ifrån den tiden har onekligen den
medicinska undervisningen tagit en betydligt ökad fart.

En disciplin, som icke då fans representerad vid universiteten
och karolinska institutet, nemligen den som berör det högvigtiga
ämne, som kallas allmän helsovård eller med ett främmande
ord hygien, blef kort derefter inrättad. Det var angeläget
att få en undervisning i detta högt betydande ämne. Vi hade dittills
nöjt oss med att tillkalla läkare endast vid sjukdomsfall. Men
vidtagande af några åtgärder i allmänhet, under det man lefde i
friska och goda omständigheter för att möta en kommande epidemi
eller till och med för att möta sjukdomsfall hos den enskilde,
det förekom icke. Jag var nog lycklig också att få eu
professur i hygien vid karolinska institutet.

Den förste talaren i dag nämnde, att intresset för denna del
af den medicinska vetenskapen likväl var så litet, att hans föreläsningssal
stod nästan tom. Jag kan medgifva, att så var förhållandet.
Det var blott under det första året, liksom af nyfikenhet,
som hans föreläsningar besöktes. Men snart kom en tid
då han satt der och läste, så att säga, för tomma väggar. Det
är dock icke svårt att gifva förklaring öfver detta förhållande.
Orsaken var visst icke hvarken ringaktning hos de unge läkarne
för den kanske vigtigaste delen af den medicinska vetenskapen
ej heller bristande förmåga hos läraren, utan den var helt enkelt
den, att de förre voro betungade med examina, som måste absolveras
och den senares ämne icke ingick bland dessa. Derför uppstod
snart nog en önskan, att äfven detta ämne måtte ingå för
läkaren såsom obligatoriskt examensämne. Härom voro dock de
tre universiteten mycket oense i sina åsigter. Alla voro väl ense
derom, att hygienen var ett mycket vigtigt ämne, men de ansågo
högst betänkligt, att genom att göra detta ämne obligatoriskt förlänga
och fördyra kursen för läkarne. Det blef slutligen så bestämdt,
att en ringa kurs fritt skulle inkemtas, sedan läkaren
gjort ifrån sig sina examina. Detta fick professorn i hygienen
likväl icke upplefva; och man kan således säga att hittills nästan
ingenting i detta afseende blifvit uträttadt från det undervisande
hållet.

Våra läkare äro således i allmänhet — det finnes nog undantag,
men de äro få — icke vetenskapligt bildade just i den vigtiga
del, som fordras för att den allmänna helsovården skall blifva
väl tillgodosedd; de hafva deri inga grundliga insigter. Yikunna
icke heller med rätt fordra dem af våra provinsialläkare, och då

Lördagen den 10 Maj, f. m.

39 Nso 42.

förste provinsialläkarne icke egentligen skulle ega andra insigter
än provinsialläkare, kan man säga, att man för närvarande icke
keller af dem skall kunna vänta sådana insigter. Derför är det
gifvet och klart att, såsom också medicinalstyrelsen yttrat, dessa platser
till en början icke böra tillsättas annat än på förordnande
och att de böra tillsättas definitivt endast så småningom och i
den mån som de personer, kvilka fått eller skola få förordnande
på platserna visat sig kompetente att sköta dem.

Derigenom skulle vinnas två fördelar: först och främst att
den, som blefve förste provinsialläkare, måste i allmän helsovårdslära
vara de öfriga provinsialläkarne öfverlägsen så till vida, att han i detta
ämne aflagt examen eller på utländsk botten inkemtat nödiga insigter
deri. Den andra vinsten vore den, att i och med denna
anordning våra läkare i allmänhet kunna befrias från examen i
detta ämne äfvensom från ett annat ämne, som för närvarande
förekommer i deras examen, men som skulle tillkomma endast
förste provinsialläkaren.

När nu den egentliga reformen skulle bestå just i inrättande
af detta nya slag af läkare, så torde det vara af vigt att se till,
i hvad mån desse förste provinsialläkare skulle kunna åstadkomma
något. Detta finnes redan angifvet i instruktionen för dem
och äfven i medicinalstyrelsens utlåtande i ämnet. Det har i
andra länder dröjt en längre tid, innan man funnit behofvet af
förste provinsialläkare. Men numera finnes denna institution införd
i många af våra kulturländer, såsom t. ex. i Sachsen och
Wiirtemberg o. a., och bär öfverallt visat sig vara till stort gagn. Då
provinsialläkarne fortfarande såsom hittills måste vara mest upptagna
af den enskilda sjukvården, skulle förste provinsialläkarne
åter väsentligast befatta sig med den allmänna helsovården. Att
denna senare för närvarande, på grund af de märkliga upptäckter,
som under de senare åren gjort sig allt mer och mer konstanta,
såsom i fråga om betydelsen af bakterierna o. s. v., måste
spela en helt annan roll än fordom, är ju alldeles gifvet. I stället
för att den allmänna helsovården förr inskränkte sig till meddelandet
af sådana råd och föreskrifter, som att det hos hvar och
en borde finnas tillgång till frisk luft och drickbart vatten, föreskrifter,
hvilkas nytta hvilken som helst af oss kan inse och hvilka,
der sådant är möjligt, hvar och en gerna rättar sig efter, så har
den nu sträckt sig vida längre och fordrar helt andra förstudier.

Förste provinsialläkarnes åligganden skulle äfven skilja sig
från den inspektion, som hittills varit vanlig, på ett högst väsentligt
sätt. Då de vanliga inspektionerna nu blott delvis och
med långa mellantider kunna presteras i de särskilda landsdelarne,
skulle man genom antagande af det föreliggande förslaget
öfver allt få en stadigvarande och mera lokaliserad inspektion, om
man så vill kalla den tillsyn öfver helsovården, som af dessa förste
provinsialläkare skulle utöfvas. Skilnaden mellan dessa två slag
af inspektioner blefve dock rätt stor. Ty derigenom att ett lagom
stort distrikt meddelas åt förste provinsialläkaren, så har han tillfälle
att så småningom lära känna hela den trakt, hvilken han

Ang. anställande
af 24
förste provinsialläkare.

in. m.
(Forts).

N:o 42. 40

Lördagen den 10 Maj, f. m.

Ang. anställandet
af 24
förste provin''
sialläkare
m. m.
(Forts.)

skall tillhandagå med råd. Det är nemligen alldeles origtigt att
tänka sig, att han skulle få magt att befalla myndigheter eller
kommuner att göra det eller det. Nej, han endast gifver dem sitt
råd, de må sedan iakttaga det eller icke. Öfver sin verksamhet
kommer han att upprätta en statistik, något som blir lika nyttigt
som det är omöjligt för de enskilde provinsialläkarne att kunna
åstadkomma, och hvarigenom man tydligt kan komma under fund
med det hygieniska tillståndet i de särskilda delarne af landet
och på grund häraf inhemta icke ovigtiga insigter i afseende på
hvad som gjorts och hvad som vidare der bör göras. En sådan
anordning skall blifva af den största betydelse i synnerhet för
landsbygden, der det fortfarande finnes så stora afstånd mellan
provinsialläkaren och de särskilda orter, till hvilka han behöfver
fara, och der man skulle så småningom kunna komma upp till samma
dugliga hälsovård, som i städerna — åtminstone i de större —
redan finnes införd.

Jag anser mig böra nämna, att då jag såsom då varande
Konungens befallningshafvande hade att yttra mig öfver det förslag,
som nu blifvit framstäldt, så uttalade jag mig mot tillsättandet
af förste provinsialläkare och till förmån för en ökad inspektion.
Att jag nu intager en annan ståndpunkt beror helt enkelt
derpå, att jag blifvit öfverbevisad derom, att förste provinsialläkarens
tjenst i väsentligt afseende icke kan förblandas med provinsialläkarens
utan att detta blefve till skada för den förre. Då
dertill kommer att, såsom här redan blifvit nämdt, äfven en otillräcklig
inspektion skulle kosta mer än inrättandet af dessa provinsialläkaretjenster,
så ser jag intet skäl hvarför man skulle afstå
från förste provinsialläkarne, hvilka hela året igenom skulle hvar
och en i sin ort utöfva en sammanhängande inspektion, som icke
hade något tvång med sig, och i stället välja det dyrare medlet
af en då och då förekommande inspektion, som i de flesta fall
lemnar föga spår efter sig.

Det måste erkännas, att det är af mycket stor vigt, att ett
folk i sin helhet kommer i bättre helsovilkor, så vidt detta genom
menskliga åtgöranden kan ske. Här finnes ett menskligt åtgörande
i sådant syfte, som har vidtagits i andra länder och äfven
i vårt land i ett par större städer, och öfverallt visat sig välsignelserikt,
det kan man icke undgå att erkänna. Och då detta åtgörande
icke medför några högre kostnader än den inspektion, som
i annat fäll måste ske, men som icke kan hafva samma effekt, ser
jag redan i detta ett stort skäl för kammaren att gifva sitt bifall
till den nu föredragna punkten.

Det har varit med stor glädje jag flere gånger i dag hört, att
man funnit det framlagda förslaget godt och jag får särskildt med
tacksamhet erkänna det stora medhåll, som utskottet skänkt departementschefens
anförande, i det utskottet i flera vigtiga punkter,
såsom rörande instruktionen och taxan, nästan helt och hållet
rättat sig efter den kongl. propositionen. Det skulle vara en synnerligt
stor tillfredsställelse för mig att få upplefva den dag, då detta
förslag bifölles, emedan dermed ett vigtigt och verkligen stort re -

Lördagen den 10 Maj, f. m.

41 ff:o 42,

formsträfvande i afseende på den medicinska frågan vannit en af- Ang. anstälgörande
framgång. Man har nemligen, om Kong!. Maj:ts förslag jian(je af
vinner bifall, gjort något, som måste verka och gripa in stort, tyJ sialläkårT
jag kan icke finna, hvarför det skulle göra det mindre här än i m. m.
andra länder, der denna reform blifvit genomförd. (Ports.)

Jag skulle visserligen gerna vilja vidröra äfven de öfriga mindre
väsentliga punkterna, som här förekomma, men jag har icke
någon särskild anledning dertill nu. Må hända skall jag längre
fram blifva dertill nödgad. Men jag lefver sjelf ännu i den förhoppningen,
att denna kammare lika väl som den Första skall
inse, att ett bifall till den kong!, propositionen är ett steg, som
bör tagas.

Herr Odell: Då jag deltagit i det slut, hvartill utskottet
kommit, skall jag bedja att med några ord få angifva skälen dertill.

Jag vill då säga, att är det Andra Kammarens önskan, att ett
bättre förhållande i afseende på helso- och sjukvården inom landet
måtte inträda, så synes det mig, att ett bifall till utskottets hemställan
i denna punkt är ett oeftergifligt vilkor för ernåendet af
detta mål. Under det att det på många ställen inom landet är
ganska väl bestäldt med helsovården, så torde det likväl utan
tvifvel på långt flera ställen vara ganska illa bestäldt i detta afseende.
Och om den nu föreslagna reformen om tillsättandet af
dessa förste provinsialläkare icke kommer till stånd, så är det
min bestämda öfvertygelse, att de öfriga provinsialläkarne icke
skola kunna uträtta, hvad man eljest med skäl af dem skulle kunna
fordra. Ty det är ju gifvet, att om medicinalstyrelsen på långt
håll skall utöfva kontrollen, så blir den såsom hittills otillräcklig.

Jag tror derför, att ifrågavarande reform är af den yttersta vigt,
på det att helso- och sjukvården inom landet skall kunna nå den
utveckling, som vi säkerligen alla önska.

Jag skall derför endast och allenast med detta yrka bifall
till utskottets hemställan i nu föredragna punkt. Skulle det blifva
en annan mening i kammaren, än den utskottet här framstält, så
kunna vi — det är åtminstone min öfvertygelse — taga afsked af
denna reform för denna gång. Jag och säkerligen många med
mig skulle dock på det högsta beklaga, om frågan finge en sådan
utgång.

Herr Daniel son: Då så betydliga statsutgifter föreligga

som de 77,800 kronor, hvilka äro förenade med inrättandet af dessa
förste provinsialläkareplatser, borde det icke förefalla underligt,
om man ville göra sig reda för om detta stora anslagsbelopp verkligen
skall gagna så mycket, som man sökt göra gällande. Jag
har för min del icke trott, att detta gagn skulle blifva så omfattande
som man framhållit. Jag har ett stöd för denna min mening
i instruktionen för förste provinsialläkarne, då den instruktion,
som skall gälla för provinsialläkare, upptager samma åligganden
för desse läkarne som för de förste provinsialläkarne, med endast
den skilnaden, att förste provinsialläkaren skall uppgöra förslag

Jf:o 42. 42

Lördagen den 10 Maj, f. m.

Ang. anställande
eif 24
förste provinsialläkare

m. in.
(Ports.)

till de resor för året, som han anser sig böra företaga, och sedan
skicka in denna reseplan till medicinalstyrelsens godkännande samt
samla in vissa uppgifter från provinsialläkarne och äfven skicka
dem till medicinalstyrelsen. Något annat särskildt olika åliggande
har han icke, så vidt jag kan begripa. Man har sagt, att han
skall utöfva kontroll; men icke är det möjligt för honom att utöfva
någon annan kontroll än en sådan, de andra läkarne äro skyldige
att utöfva. Om herrarne äro goda och läsa §§ 36 och 37 i instruktionen
för provinsialläkarne, skola herrarne finna, att det är
ordagrant samma åligganden för desse som för förste provinsialläkaren,
med de undantag jag nämnt. Man har sökt göra gällande,
att förste provinsialläkaren skall hafva större kunskaper än de
andra, men det är rakt icke förhållandet. Man ser af § 8 i instruktionen,
att förste provinsialläkare-tjensterna skola tillsättas på
samma grunder, som § 19 stadgar för provinsialläkarne. Således
är hvar enda provinsialläkare kompetent att söka platsen som förste
provinsialläkare. Denne har således icke några högre kunskaper
och vetande än de andra.

Man har framhållit, att han i hygieniskt hänseende skulle hafva
större skyldigheter, och som framtidsperspektiv framhållit, att det
skulle anordnas särskilda kurser i hygien för dem att genomgå.
Men det är derför alls icke sagdt, att sådana verkligen komma
till stånd. Då det dessutom är faststäldt, att hvarje provinsialläkare
är kompetent att söka förste provinsialläkare-tjenst, är det
för mig ett tydligt bevis, att det icke kan vara någon skilnad i
kompetens, om än den ene kan öfverträffa den andre i någon mån
i lärdom och vetenskaplig bildning. Huru skall man då kunna
freda sig från den uppfattningen, att dessa nya befattningar äro
obehöfliga? Derför har jag trott, att, då man står inför en sådan
stor utgift, det är klokt att göra sig närmare reda för saken. Hvem
är icke vän af en ordnad sjuk- och heisovård? Men att vaka deröfver
åligger redan hvarje provinsialläkare inom hans distrikt, och
hvad skall det då egentligen kunna blifva för nytta med förste
provinsialläkaren? Han skall vara, säger man, ^Konungens befallningshafvandes
biträde i medicinska frågor. Känna då icke herrarne,
att det i hvar enda residensstad finnes en hel mängd läkare,
så att Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke behöfver stå i förlägenhet
i förefallande frågor, då det bör gå mycket lätt för Kongl.
Maj:ts befallningshafvande att vända sig till hvem som helst af
desse.

Man har sagt, att förste provinsialläkaren skall fara ut och
inspektera på vissa platser, men månne det skulle behöfvas, då
provinsialläkaren kanske far vägen fram många gånger om året.

Jag förstår icke, att hela frågan skulle förfalla, om man afslår
förslaget om de 24 förste provinsialläkarne; vi hafva alla
provinsialläkardistrikt ordnade och löneförhöjningarna beviljade.
Det, som skulle utgå, vore blott detta anslag å 33,000 kronor äfvensom
16,000 kronor till biträdande läkare och 28,000 kronor till
resekostnader. Det är sagdt, att desse förste provinsialläkare
skulle blifva ett slags förmän. Men truppen, för hvilken de skulle

Lördagen den 10 Maj, f. m.

43 N:o 42.

blifva förmän, blefve allt bra liten. Antalet provinsialläkare skulle
blifva 138; om jag då derifrån drager de 24 förste provinsialläkarne,
skulle en sådan förman få knapt 472 man att föra befälet
öfver. Skola vi dessutom införa befäl, som icke äro mera
kompetenta än de, öfver hvilka de skola föra befälet? Jag kan
icke underlåta att säga som min åsigt, att här föreligger ett rent
slöseri, utan att man vinner ändamålet. Yi vinna, synes mig, icke
hvad som afses, och då är det alldeles onödigt att anslå så mycket
pengar. Jag har, som sagdt, icke såsom ledamot i utskottet kunnat
undanhålla den åsigt, jag har i frågan, och jag skall be att få
förena mig med den andre reservanten och anhåller om proposition,
att första punkten måtte endast på det sättet bifallas, att hvad
som här talas om tjenstgöringspengar till förste provinsialläkare,
eller 33,000 kronor, måtte utgå.

Herr Nyström: Såväl herr Danielson som herr Nils Peterson

hafva såsom väsentligt skäl för sitt motstånd mot förslaget
framhållit, att de ifrågasatte förste provinsialläkarne icke i något
fall skulle hafva annan uppgift eller kompetens eller ställning, än
hvad provinsialläkarne redan nu hafva, och att alltså den ifrågasatta
reformen skulle vara föga behöflig. Men en blick på utskottets
framställning och särskild! § 26 af instruktionen visar, att
den nye förste provinsialläkaren komme dels att sköta vissa uppgifter,
som visserligen redan nu finnas för de gamla provinsialiäkarne,
men som desse omöjligen kunnat på ett tillfredsställande
sätt tillgodose, utan måst eftersätta för den dagliga sjukvården,
och dels åtskilliga nya, som fordra särskilda kunskaper och särskilda
förutsättningar.. Hvad de särskilda kunskaperna och kompetensen
beträffar, kan man väl nu i allmänhet icke till en början
fordra någon annan kompetens för de nya än för de gamla, utan
man får väl åtnöja sig med hvad som finnes, men skilnaden blir
dock alltid den, att den i instruktionen förste provinsialläkarne
meddelade ställning anvisar dem en särskild verksamhet, som de
gamle icke kunde tillgodose, och, får man någon tid på sig, kommer
säkerligen en utveckling att ega rum, som sätter de förstnämnde
i stånd att med fullständig kompetens sköta de nya värfven.
Svaret på dessa anmärkningar måste således just blifva det, att
de nya provinsialläkarne hafva nya uppgifter, och tager man till
dem de bäst kompetenta, som redan finnas, och i den närmaste
framtiden låter desse förskaffa sig bättre kompetens för dessa nya
uppgifter, vinner man i alla händelser, att man tillgodoser behof,
som med den gamla provinsialläkareinstitutionen, utan att förneka
desse läkares nit och kunskaper, måste blifva tillbakasätta i förhållande
till deras öfriga verksamhet. Man måste i allo instämma
med herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet, att
de ifrågavarande läkarnes egentliga värf vore att, då vetenskapen
utbildat en ny lära, eller helsovårdsläran, bringa till tillämpning
dessa vetenskapens vunna resultat. De äro till det mesta af rent
praktisk natur, dessa resultat, och deras tillämpning gäller det vi
ega bäst i verlden, vår helsa. Här få vi således icke stå tillbaka.

Ang anställande
af 24
förste provinsialläkare

m. m.
/''Forts.)

N;o 42. 44

Lördagen den 10 Maj, f. m.

Ang. anställande
af 24
förste provinsialläkare

m. m.
(Forts.)

Hafva helsovårdslärans lyckliga vinningar visat sig vara af genomgripande
vigt, måste man äfven i vårt land tillse, att det linnes
organ för att bära upp och tillämpa denna lära och låta den
komma äfven vårt folk till godo. Het handlar icke om småsaker.
Knappt lär väl någon annan vetenskap kunna uppvisa sådana
vinningar som exempelvis ett med många år ökadt medeltal för
lefnadslängden. Och det har blifvit ej blott ett längre lif utan
ett mera arbetskraftigt, ett mera från lidande fritt lif. Jag menar,
att det är skäl att taga vara på en lära, som kan bringa sådana
resultat till stånd. Men den måste bäras upp och tillämpas af
fullt kompetenta personer, och att skapa sådana är egentliga ändamålet
med denna nya förste provinsialläkare-institution. Man
kan nästan förutse den blifvande verksamheten.

Till hvad herr statsrådet anfört vill jag lägga, att man icke
blott kommit till de märkliga upptäckterna i afseende på de omnämnda
små organismerna, utan äfven lyckats anvisa vissa direkt
ingripande åtgärder särskildt mot lungsot och syfilis och i fråga
om desinfektion vid svåra, farliga farsoter, såsom difteri och annat
Här hafva de nya provinsialläkarne ett rikt fält för sin verksamhet.
Het gäller i första rummet att uppsamla, bedöma och behandla
hithörande från olika håll inflytande uppgifter och derefter
att i de speciella fallen direkt gripa in. Resultaten skola blifva
af största vigt och betydelse för vårt land, för så vidt man anser
helsa och lif vara af allmänt intresse att bevara. Hen nya institutionen
skall ju ock stå till tjenst åt landshöfdingeembeten,
kommunalnämnder, helsovårdsnämnder och andra, som begära ett
sakkunnigt råd, hvilka skola villigt gifvas och säkerligen medföra
de påföljder jag antydt. Jag föreställer mig, att bland de rådspörjande
ofta nog skola finnas äfven de praktiserande läkarne.
Het hela har en förebild i förste stadsläkarens verksamhet i våra
större städer.

Om detta är sant, bör man väl icke hafva några större betänkligheter
mot att skapa och utveckla denna nya institution
med dess nya insatser från vetenskapens sida och dess gagneliga
påföljder på det praktiska området. Här har man velat söka få
personer, som lägga sig särskildt vinn om hithörande uppgifter.
Tro herrarne att det följer af sig sjelf att, derför att man är en
skicklig läkare, man skall ha reda på de många upptäckterna på
helsolärans område och kunna stå till tjenst med upplysningar i
den vägen? Visst icke, utan för en ny lära fordras nya målsmän.
Jag hoppas att kammaren skall inse detta, som för resten blifvit
tillräckligt ådagalagdt af den nyare tidens erfarenhet, och icke
tveka att genomföra denna reform, hvars ändamål är af sådan
vigt som vår folkhelsa. Jag anhåller om bifall till utskottets
förslag.

Herr Wretlind. Sedan jag hört de båda talarnes anföranden
på kalmarbänken, kan jag icke förundra mig öfver, att de reserverat
sig mot utskottets förslag angående förste provinsialläkarne.
Ty sällan hafva några talare här i kammaren haft så litet reda

Lördagen den 10 Maj, f. m. 45 Jfs0 43.

på den fråga, som förelegat och hvari de yttrat sig som dessa Ang. anståbåda
talare nu visade sig hafva. Den förste talaren framstälde den lande «f 24
frågan, hvarför desse förste provinsialläkare skola bo i städerna,förste provinder
så många läkare redan förut bo, och icke hellre bo på landsbygden.

— Det vore väl dock underligt om de, när Kongl. Maj:ts befall- (Ports.)
ningshafvande skall hafva dem till sina medicinska rådgifvare,
skulle bo i en annan ända af länet, än der Kongl. Maj:ts befallningshafvande
finnes. Vidare undrade båda talarne hvarför icke
de, som skola skicka berättelser till medicinalstyrelsen, kunna skicka
dem. direkt, och herr Danielson sade att den trupp, som förste provinsialläkaren
skulle hafva under sig, i medeltal endast skulle
uppgå till 4]/2 personer. Jag förstår icke det. Om herr Danielson
hade haft tid att taga kännedom om den föreslagna provinsialläkareinstruktionen
och läst igenom § 6, så skulle han väl talat
något annorlunda. I 6 § 1 mom. af denna instruktion står,
att förste provinsialläkaren skall “utöfva inseende öfver de vid
civila medicinalväsendet inom länet anstälde läkares äfvensom
läns- och distriktsveterinärs tjensteverksamhet.“ Vidare skall han
inspektera en del andra saker. Och så skall han hafva tillsyn
inom länet öfver alla apoteksföreståndare och deras medhjelpare,
tandläkare, fältskärer, vaccinatörer och barnmorskor. Jag tror, att
den truppen uppgår till icke så få personer, och att deri långt
ifrån att uppgå till blott 4 personer ofta skall uppgå till 100-talet.

Herr Danielson sade vidare, att han icke kunde begripa, hvarför
man skulle lägga på sådana ökade utgifter, då desse förste
provinsialläkare skulle hafva samma göromål, som de öfriga vanliga
provinsialläkarne äro ålagda. Ja, det är visserligen sant, att
såväl i den nuvarande provinsialläkareinstruktionen som i den här
föreslagna (§ 26) står, att provinsialläkarne skola egna sin tillsyn
åt förbättrande af helsovården i länet. Men förhållandet blir i
regeln det, att de icke kunna göra detta, och det af två orsaker,
nemligen först att de icke hafva tid och sedan att de icke hafva
råd dertill. Ty om jag såsom provinsialläkare skall utöfva någon
tillsyn öfver helsovårdsförhållandena, så får jag lof att resa på egen
bekostnad. Ty det finnes ingå medel härtill, om de icke blifva
provinsialläkarne lemnade på direkta ordres för hvarje gång af medicinalstyrelsen
eller länstyreisen. För öfrigt hafva visserligen allaprovinsialläkareinstruktioner
betonat provinsialläkarnes uppgift att öfvervaka
helsovården; ja, redan 1744 och 1766 års instruktioner hafva
skarpt framhållit deras åligganden i nämnda hänseende. Således redan
för 150 år sedan hade man bättre insigt om hygienens värde, än
hvad man haft på senare tider, då helsovårdsåliggandet för provinsialläkarne
blifvit nästan helt och hållet undanskjutet af åliggandet
att sköta de sjuka. Det är först på allra sista tiden som
frågan om hygienens nödvändighet för riket i dess helhet åter
kommit mera till heders.

Den tanke, som nu uttalats i förslaget om desse förste provinsialläkare,
är i sjelfva verket jemt 50 år gammal. Det var
nemligen år 1840, som Timoleon Wistrand, sedermera medicinalråd, i
ett utgifvet arbete förordade tillsättandet af förste provinsialläkare.

>:o 42. 46

Ang. anställandet
af 24
förste provinsialläkare ro.

ro.
(Forts.)

Lördagen den 10 Maj, £. m.

Detta förslag upptogs af dåvarande sundhetskollegium år 1844,
och sedan den tiden har förslaget upprepade gånger återkommit
utan att vinna gehör.

Rörande det nu föreliggande förslaget vill jag genast erkänna,
att åsigterna bland läkarne ingalunda äro ense, huru vida det tillfredsställer
de anspråk från medicinsk ståndpunkt, hvilka man kan
ställa på ett sådant förslag. Bekofvet af att särskilda personer
öfvervaka helsovårdens handhafvande är allmänt erkändt bland
läkarne. Men om det sätt, som förslaget anvisar, är tillfredsställande,
det är en annan sak. Här har redan under diskussionen
talats om sundhetsinspektioner, och det linnes äfven bland läkarne
åtskilliga, som anse att ett förslag i den rigtningen hade varit
bättre. För min del tror jag det icke, och jag ansluter mig till
Kongl. Maj:ts förslag på de''såväl skäl, som i komiténs motivering
framhållits'', som dem hvilka af regeringen vid propositionens afgifvande
framlagts och som vi i dag hört från statsrådsbänken. Men
det är en hake satt på förste provinsialläkaren, hvilken hake
kommer att hämma hans verksamhet för hygienen. Det är nemligen
den omständigheten, att han har obligatorisk skyldighet, så
vida han ej för tillfället är hindrad af öfriga tjensteåligganden, att
meddela sjukvård; det är alltså i hans tjensteskyldigheter en sammanblandning
af helsovård och sjukvård, som kan leda till ett
mindre godt resultat. Men om man läser motiveringen till komiténs
betänkande — och jag vill gerna uttala min förhoppning, att
herrarne läst igenom detta betänkande, ehuru jag fruktar, att
mången icke gjort det ■— läser man, säger jag, detta, så finner
man, att komitén till fullo insett de praktiska svårigheterna vid
förste provinsialläkarnes sjukvårdsskyidighet. Men komitén behöll
dock denna för att, som den säger, göra en anslutning till den
nuvarande provinsialläkareinstitutionen, och den gjorde detta äfven
derför, att den fruktade, att förslaget eljest icke skulle gå igenom
i Andra Kammaren. Den säger detta icke direkt, men man kan läsa
det mellan raderna. Ty både man föreslagit inrättande af förste
provinsialläkaretjenster uti endast hygieniskt intresse, så skulle
förslaget hafva blifvit dyrare än nu, då det bief förbundet med
sjuk vårdsåliggande. Ersättningen i lön till förste provinsialläkaren
kunde nemligen blifva lägre derigenom, att han dessutom fick
bereda sig inkomster genom enskild sjukvård. Om han icke fått
dessa inkomster, hade kostnaden i aflöningar blifvit åtminstone
50,000 kronor högre för statsverket. När man nu ser, att sammansatta
stats- och lagutskottet dock tillstyrkt en ny årlig utgift
för statsverket på 100,000 kronor för att aflyfta från kommunerna
skyldigheten att anskaffa och underhålla bostad åt provinsialläkarne,
så ser det ut, som om det var ett misstag af komitén,
att den icke tog steget fullt ut och befriade förste prpvinsialläkarne
från all sjukvård, så att de hade helt och hållet fått blifva
målsmän för den allmänna helsovården.

En docent i hygien vid Upsala universitet har gifvit ut en
skrift mot det föreliggande förslaget, och. i denna skrift har han
med allt skäl framhållit, att man begär orimligt mycket utaf desse

Lördagen den 10 Maj, f. m.

47 N:o 42.

förste provinsialläkare. På samma gång som de skola vara såsom
praktiserande läkare hemma i medicinens alla grenar, skola de
ock vara fullt hemmastadda i hygienen. Ja, de skola äfven hafva
de kunskaper, som af en kemist kunna kräfvas, eftersom de skola
hafva apoteksinspektioner på sin arbetslista.

För öfrigt kan det äfven sägas, att förste provinsialläkarne
icke fått den sjelfständiga ställning, som hygienens målsmän böra
hafva, då de blifvit hänvisade för sitt förvärf äfven till enskild
praktik. Yi veta, att förste stadsläkarne i Stockholm och Göteborg
äro förbjudne att befatta sig med enskild praktik, och detta har
skett på den grunden, att de icke skola vara beroende af enskilda
och således icke behöfva frukta att få ovänner, äfven om det vore
bland samhällets mest framstående män, då det gäller att häfda
de hygieniska intressena. Det är således otvifvelaktigt eu svaghet
hos det föreliggande förslaget, att förste provinsialläkarne skola
vara nödgade och skyldige att praktisera.

Hvad angår frågan om kompetensen till dessa tjenster, så är
det visserligen sant, att det icke står i förslaget någonting om
särskilda kompetensfordringar. Men det är alldeles klart, att man
dock kommer att kräfva ett annat slags kompetens utaf desse
förste provinsialläkare än utaf de öfriga. Att hygienen ännu icke
blifvit mycket studerad i Sverige har sin grund, såsom herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet nämnde, deri, att
läkarne icke haft någon praktisk fördel af att studera detta ämne.
Men skulle detta förslag nu komma till stånd, så skulle naturligtvis
alla de, som hoppades avancera till dessa första provinsialläkareplatser,
komma att speciel studera hygien. Dessutom kunde
för äldre läkare särskilda undervisningskurser i hygien anordnas.
I alla händelser kan man vänta att, såsom ofta äfven nu händer,
åtskilliga komme att studera hygienen i utlandet för att blifva
kompetenta till dessa platser.

Om man sålunda får fullt kompetenta personer, och deras
skyldighet såsom praktiserande läkare inskränkes till ett minimum,
så tror jag, att desse förste provinsialläkare komma att göra mera
nytta än resande sundhetsinspektörer. De kunna göra mera nytta
derför, att de bättre än dessa skulle känna till orten och personerna.
Ty den resande inspektören far visserligen igenom orten,
men han lär dervid icke att känna de styrande derstädes, och han
får icke samma inflytande som en person, hvilken bor på orten.
Yi hafva visserligen haft resande inspektörer de sista åren för
städerna och de hafva gjort god nytta. Men det är en stor skilnad
att såsom inspektör komma till en stad, der det finnes tillgångar,
och der det finnes stadsfullmägtige, som äro villiga att göra något,
mot att komma till en kommunalnämnd på landet, som icke har
tillgångar och som icke har insigter i hygienen, och der jag således
icke kan vänta något tillmötesgående, utan der man kanske behöfver
arbeta många år för att fä igenom en reform.

Vi hafva, som bekant, en helsovårdsstadga för stad och land
af år 1874. Men det är allt för väl kändt, att hvad landsbygden
beträffar har denna stadga varit nästan en död bokstaf. Då det

Ang. anställande
af 24
förste provinsialläkare

tn. in.
(Forts.)

N:o 42. 48

Lördagen den 10 Maj, f. m.

Ang. anställande
af 24
förste provinsialläkare

in. in.
(Forts.)

icke funnits någon målsman, som vakat öfver de hygieniska intressena,
hafva dessa fått stå tillbaka. Vi måste äfven erkänna,
att det nu för länsstyrelserna saknas sakkunskap nog att kunna
bevaka hygienens intressen, enär de icke hafva en läkare vid sin
sida; ännu mindre hafva kommunalnämnderna derförutan en sådan
kunskap.

För öfrigt skulle desse förste provinsialläkare blifva icke blott
hygienens målsmän utan äfven en mellanhand emellan medicinalstyrelsen
och medicinalpersonalen inom länet. Ty man bör kunna
inse, att det blifver allt svårare och svårare för medicinalstyrelsen
att, så att säga, sammanhålla i sin hand hela medicinalväsendet i
riket, då detta embetsverk har icke endast läkarecorpsen utan äfven
apotekarne, veterinärerna och barnmorskorna under sin uppsigt.
Detta nya förslag afser således eu decentralisation af medicinalstyrelsen,
och ur den synpunkten kommer det att blifva till stor
välsignelse och nytta för landet. Man har föreslagit, att medicinalstyrelsen
skulle i stället förstärkas. Men det skulle icke hafva
samma betydelse, om denna förstärkning skedde i Stockholm, i
stället för att styrelsen, såsom nu här är föreslaget, får ett ombud
i hvarje län.

Jag vill icke uppehålla kammaren längre med hvad som kan
sägas för och emot detta förslag. Det är i alla fall af för djup
innebörd för att kunna fattas af dem utaf herrarne, hvilka icke
satt sig in i saken förut genom att hafva genomläst motiveringen
till komiténs betänkande. Det har stora fördelar; och, om det än
icke i sitt nuvarande skick tillfredsställer alla anspråk, bär det
dock i sig ett frö, som med tiden kan utveckla sig, så att organisationen
blir af den stora betydelse och välsignelse, som dermed
afses.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Lasse Jönsson: Jag vill endast tillkännagifva, att

jag inom utskottet blifvit fullt öfvertygad derom, att det är nödigt
att bifalla äfven första punkten i förslaget.

Det finnes ett gammalt ordspråk, som säger, att det är bättre
att förekomma sjukdomar än att bota dem; och här gäller ju, att
desse förste provinsialläkare skulle hafva ett synnerligen vidsträckt
åliggande att genom inspektioner och tillsyn verka för, att helsovården
komme i en bättre ställning, än den nu har. Nu säga
reservanterna, att detta kunde provinsialläkarne uträtta. Ja, det
kunde de visserligen, men herrarne veta litet hvar, att åtminstone
i småstäderna och i landsorten eller vid fiskelägena kraftiga ^åtgärder
i detta fall många gånger äro behöfliga. Sådant kan vålla
honom obehag, om han t. ex. föreslår åtgärder, hvilka kunna leda
till polisens ingripande, ty han är beroende af folkets välvilja,
och dess ovilja mot honom kan medföra, att hans praktik deraf
lider. År det nu så, att det finnes en läkare inom länet, som är
■oberoende af dessa förhållanden, har han följaktligen större lätthet
att föreslå de åtgärder, som på ett eller annat ställe möjligen
kunna vara af behofvet påkallade. Nu är det visserligen så, att

Lördagen den 10 Maj, f. m. 49 Jf:0 42.

inspektioner företagas å lasarett och apotek m. ni., men jag tror Ang. anstöt det

oaktadt, att det kan vara behöfligt att de ifrågavarande per- lande “/ 24

sönerna få till åliggande att resa till dessa olika ställen och ee ^teupäl°vin''
till, huru förhållandena der verkligen äro. Det kan nemligen icke m. m.™
nekas till, att sådana exempel finnas från vissa landsorter, som (Forts.)
tala för att behof kan förefinnas för en dylik inspektion. — Huru
jag således än betraktat saken, har jag inom utskottet blifvit

öfvertygad derom, att dessa inspektioner skulle hafva en kraftig
verkan, och yrkar jag derför bifall till utskottets förslag.

Herr friherre Bonde: Jag vill hoppas, att kammaren besinnar
sig, innan den förkastar det nu föreliggande förslaget. Det har
bär af flere talare och särskildt från statsrådsbänken anförts så
många och talande skäl för detsamma, så att man icke borde

tveka att gifva sin röst till dess framgång.

Här har framhållits den stora betydelsen af skilnaden mellan
hälsovård och sjukvård, att, då förr endast var fråga om att bota
sjukdomar, man nu måste se till att förekomma dem och deras
spridning, ock att det derför borde finnas en sammanbindande
kraft, som kunde hålla reda på helsovårdsförhållandena 0. s. v.

Ja, just derför är den nya institutionen af så stor betydelse. Ty
Konungens befallningshafvande har så många åligganden i detta
fall, att han icke kan vara kompetent att vid enskilda fall bedöma
en del förhållanden, hvarför det vore nödigt, att han vid sin sida
finge någon, som kunde biträda i detta hänseende. Att af en
sådan person icke skulle fordras andra kompetensvilkor, än af
andra läkare, det har herr Danielson sökt framhålla. Men det är
alldeles gifvet, att meningen här just är att få skickligare personer
till dessa platser, än som erfordras till andra provinsialläkaretjenster.
Komiterade säga ju äfven i sitt betänkande, att det är
just på. det Konungens befallningshafvande skulle få skickliga personer
till sitt biträde i antydda fall, som dessa tjenster borde tillsättas.
Det heter nemligen deri: “Om än Konungens be fallningshafvande

inom sitt län då som tillförne utöfvade och
alltid borde bibehålla högsta inseendet öfver denna så väl
som andra länet rörande administrationsgrenar, kunde dock
icke nekas, att det för desse embetsman vore en stor vinst
och lättnad i denna del af deras magtpåliggande värf, om de till
biträde dervid för rådplägning om åtgärder, som borde vidtagas,
och för kontrollen öfver sättet, huru de verkstäldes, alltid egde
att tillgå en med afseende derpå speciel anstäld tjensteman,
hvilken endast genom ådagalagda högre kunskaper, under föregående
tjenstgöring förvärfvad erfarenhet samt visadt nit och
skicklighet till sådan tjenst vunnit befordran, ty endast på
dessa egenskaper borde befordringsrätt till förste provinsialläkare
grundas."

Häraf skulle naturligtvis följa, att endast speciel lämpliga
personer komme att utses till förste provinsialläkare. Visserligen
blefve för dem examenskompetensen densamma som för öfriga
provinsialläkare, men dessutom blefve det af vigt att tillse att

Andra Kammarens Prat. 1890. N:o 42. 4

N:o 42. 50

Lördagen den 10 Maj, f. m.

Ang. anställande
af 24
förste provinsialläkare

m. m.
(Ports.)

endast sådana personer erhölle dessa befattningar, som visat sig
vara särskildt kompetenta dertill. Om det nu i detta afseende
för närvarande icke finnes tillräckligt antal kompetenta personer,
så är det likväl att hoppas, att vetenskapen om hygienen framdeles
kommer att få den utveckling, att det blifver tillgång på sådana,
personer.

Reservanterna hafva framhållit såsom skäl för sin hemställan:
om afslag å detta förslag ej blott sina tvifvel om nyttan med
sjelfva saken utan äfven de stora kostnader, den skulle medföra.
Men här har visats, att kostnaderna icke skulle blifva så stora,
som om särskilda sundhetsinspektörer skulle tillsättas. Om man
anser, att något är nödigt att göra för att öfvervaka den allmänna
helsovården, är det val allt skäl att bifalla det nu föreliggande
förslaget, och icke tänka så mycket på några tusen kronor, som
dess genomförande komme att kosta. Ty detta är ju ett intresse,
hvaraf hela landets väl är beroende. Derför tror jag icke, att
dessa penningar skulle vara bortkastade, utan då jag tvärtom är
öfvertygad derom, att förslagets genomförande komme att medföra
oberäkneligt gagn för nutid som framtid, kanske mest för framtiden,
tvekar jag icke att här rösta för utskottets förslag, till
hvilket jag yrkar bifall.

Herr E. V. Carlson instämde i detta yttrande.

Herr E. G. Boström: För min del ber jag få vidhålla det

yrkande jag vid diskussionens början framställe, nemligen om
afslag å utskottets hemställan i denna punkt, och jag gör det så
mycket hellre som det kongl. förslaget icke enligt min tanke i
någon mån äfventyras genom ett sådant afslag. Skilnaden blir
endast, att detta särskilda arfvode icke kommer att utgå till de
nu ifrågavarande läkarne, och att provinsialläkarne icke få annat
att sköta än läkarevården inom sitt distrikt. Läkareantalet blir
ju i hvarje fall detsamma. Jag ber få erinra herrarne derom, att
då detta förslag första gången kom från komitén, ansåg man, att
förste provinsialläkarne skulle hafva öfverinseende icke blott öfver
läkarne på landet utan äfven öfver lasaretten och hospitalen derstädes.
Men då uppstod genast en storm af ovilja från lasarettsläkarne,
som ansågo en dylik kontroll obehöflig. Man har nu
också uteslutit detta åliggande. Men jag undrar, med hvilka
känslor provinsialläkarne skulle komma att mottaga denna inspektion.
Det är gifvet, att desse, som bättre känna till förhållandena
hvar inom sitt distrikt, skola hafva lättare att komma till
rätta med invånarne än en främmande läkare, som en eller annan
gång besöker distriktet.

Man har vidare sagt, att dessa förste provinsialläkare-platser
skulle komma att innehafvas af skickliga läkare. Ja, detta beror
på om några sådana komma att söka dessa platser. Tro herrarne
verkligen, att de för detta arfvode af 1,500 kronor skola vara benägna
dertill, då de äfventyra en stor del af sin praktik, som de

51 N:o 42.

Lördagen den 10 Maj, f. m.

i alla fall blefve tvungna att dela med den biträdande läkare, som Ang. anatälkomme
att anställas? lande af 24

Jag är vidare rädd för, att dessa läkare komme att visa ett^‘sialläkare''
öfverdrifvet nit.. Herrarne veta alla, att till kommunalnämnderna m. m.
utsändas åtskilliga frågeformulär, upptagande både likt och olikt, (Forts.)
på. hvilket man kan svara. Jag medgifver dock gerna, att man
nöjer sig med ofta ganska ringa svar. Jag föreställer mig nu, att
dessa nya embetsman komma att visa sitt nit med än flera frågor.

Jag fruktar ofta det vetenskapliga nitet. Yi hafva sett exempel
på det, när en ledamot af läroverkskomitén, som var läkare, sände
ut åtskilliga frågeformulär för att få reda på lärjungarnes diet,
lefnadssätt, läsning o. s. v. Jag tror, att alla äro ense derom,
att detta exempel visserligen vittnade om vetenskapligt nit, men
knappast om praktisk förmåga.

För min del ber jag att få vidhålla mitt yrkande om afslag.

Herr Lund förenade sig med herr Boström.

Herr Nyström: Endast ett par ord till svar på den siste
talarens anförande. Han frågade: Hvad skola de vanliga provinsialläkarne
säga om en sådan inspektion och en sådan kontroll,
som skulle uppstå genom denna nya institution? Derpå ber jag
att få svara, att dessa provinsialläkare utan tvifvel i 9 fall af 10
skola vara högeligen tacksamma att för sina hygieniska anordningar
inom distrikten få sakkunniga anvisningar af dem, som
genom särskilda studier och särskild erfarenhet satt sig i stånd
att .meddela upplysningar i ett ämne, hvaruti de nuvarande provinsialläkarne
icke kunna förvärfva någon omfattande kunskap,
och än mindre framtidens provinsialläkare, med den omfattning den
medicinska vetenskapen allt mer och mer vinner. Det är för öfrigt
icke värre stäldt i detta fall än med inspektörer på andra områden.
Man har ju af dem funnit nytta och gagn särskilt med
afseende derpå att de knappast i första rummet äro inspektörer
utan rådgifvare, detta till mycken fromma för sjelfva saken, på
hvars intresse man egentligen skall tänka. Så har man ju äfven
tänkt sig fabriksinspektörernas verksamhet. Må så vara, att man
stundom i hygienens intresse gått och går något för långt; har
detta .inskränkt sig till att fråga väl mycket, och det dervid stått
den tillfrågade fritt att icke svara, så synes olyckan hafva varit
måttlig.

Summan af saken är, jag ber att få upprepa det, att för nya
uppgifter behöfvas nya män. Här är en ny uppgift, och då behöfves
det också nya män. Jag hoppas, att kammaren behjertar detta
vid fattandet af sitt beslut i saken.

Jag vidhåller mitt förra yrkande.

Herr Lyttkens: Då talaren på uplandsbänken yttrat, att
det från början varit meningen, att dessa förste provinsialläkare
skulle hafva ett slags öfverinspektion öfver lasaretten, men att
detta väckt en sådan storm af ovilja, att man sedan derifrån

N:o 42. 62

Lördagen den 10 Maj. f. m.

Äng. anställande
af 24
förste provinsialläkare,

m. m.

(Forts.)

afstått, så får jag nämna, att jag jäst i förhoppning, att dessa
förste provinsialläkare förr eller senare komma att få ett dylikt
öfverinseende öfver lasaretten, kommer att rösta för utskottets
förslag.

Jag skulle kunna framlägga exempel på, huru nödig eu sådan
inspektion på många ställen är, men jag vill icke göra det, emedan
vi då skulle komma in på personligheternas område.

Jag inskränker mig derför att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Danielson: Den förhoppning, som herr Lyttkens omnämnde,
är, Som herrarne torde finna, redan bortskuren, ty vi se
ju, att Kongl. Maj:ts förslag icke innefattar, att förste provinsialläkarne
skulle hafva någon uppsigt öfver lasaretten.

Jag ber äfven att få fästa kammarens uppmärksamhet på ett
skäl för afslag, som icke blifvit anfördt, men som är ganska vigtig!,
nemligen att de distrikt, som komme att tillhöra förste provinsialläkarne,
skulle komma att stundom skötas af unga och oerfarna
läkare. Om detta är en vinst för dessa distrikt, må lemnas
derhän. Mig förefaller det som en olägenhet af ganska betänklig
art.

Herr Sven Nilsson: Det är väl sant, som herr Danielson
sade, att i vissa fall förste provinsialläkarnes distrikt skulle komma
att skötas af unga och oerfarna läkare som vikarier, men det
är icke sannolikt, att förhållandet skulle blifva sådant i vanliga
fall, utan vanligen blefve det väl en vikarie, som bodde i samma
stad som förste provinsialläkaren, och det kunde då lika väl blifva
en man, som praktiserat mycket som tvärt om.

Men hvad blir förhållandet, om herrarne taga bort dessa 24 förste
provinsialläkare, och dessa läkares åligganden skola fullgöras af
samtlige provinsialläkare i sina distrikt. Jo, då blir förhållandet
det, att, om herrarne icke vilja aflöna vikarier till alla provinsialläkare,
folket icke får några läkare att vända sig till i vissa fall,
och detta måtte väl ändå vara värre, än om förste provinsialläkarne
någon gång skulle få en oerfaren vikarie. Ty provinsiailäkarne
komme antagligen, sedan taxan blir lika, att af sitt distrikt
anlitas rätt mycket, och om de derjemte skulle sköta den allmänna
helsovården och för detta ändamål företaga resor och inspektioner,
så hade ju deras distrikt under tiden ingen läkare att vända sig
till. Det är således af största intresse för landsbygden, att dessa
förste provinsialläkare-platser komma till stånd, icke allenast derför
att de kunna tillse den allmänna helsovården utan äfven derför
att det icke blefve så stor brist på läkare på landsbygden som
eljest.

Af opponenterna mot utskottets förslag säger den ene, att ett
bifall till utskottets förslag icke skulle verka till någon nytta, ty
förste provinsialläkarne skulle som sådane ej få något att göra;
den andre, att han fruktar, att de föreslagna förste provinsialläkarne
skulle visa för stort nit, de skulle blifva fiskaler på landet och

Lördagen den 10 Maj, f. m.

53 N:o

endast trakassera. När så olika meningar sammanstämma om af- Ang- anstötslag,
så vore det ej så underligt, om förslaget komme att falla. ''*ande V 2.é

Men för mig är det klart, att kär föreligger ett förslag, som siaimlre
är af högsta vigt, särskildt för landsbygden, och jag skulle derför, m. m.
som jag redan sagt, beklaga om kammaren afsloge det. (Forts.)

Jag vidhåller mitt förra yrkande.

I detta yttrande instämde herr Halvar Eriksson.

Härmed var öfverläggningen slutad. Herr talmannen gaf propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan med iakttagande
af den af kammaren i fråga om taxeförslaget förut beslutade ändring,
och dels på bifall till det af herr Petersson i Runtorp framstälda
yrkande; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad. Votering blef likväl begärd
och företogs enligt följande nu uppsatta och af kammaren godkända
voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i lista punkten
af utlåtandet n:o 66 med iakttagande af den af kammaren i fråga
om taxeförslaget beslutade ändring, röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren afslagit utskottets nämnda hemställan,
i hvad den afser anställande af 24 förste provinsialläkare,
men i öfrigt bifallit utskottets hemställan med iakttagande af omförmälda
i taxeförslaget gjorda ändring.

Röstsedlarne uppräknades hvar efter annan och visade 117
ja .mot 75 nej; hvadan kammaren beslutat i enlighet med ja-propositionens
innehåll.

Punkterna 2 och 7.

Biföllos.

Efter föredragning af punkten 8, deri utskottet hemstält, att en
inom Andra.. Kammaren af herrar E. Olsson i Kyrkebol och N..
Pehrsson i Onnerud väckt motion, n:o 214, om inrättande af ett
nytt provinsialläkaredistrikt i Vermlands län, icke måtte vinna.
Riksdagens bifall, anförde:

Herr Olsson i Kyrkebol: Herr talman! Utskottet, som nu
afslagit den ifrågavarande motionen, har dock icke kunnat mot
behöfligbeten af det af mig och herr Nils Petersson föreslagna

N:o 42. 54

Lördagen den 10 Maj, f. m.

läkaredistriktet anföra annat skäl, än att frågan i första hand bör
af Kongl. Maj:t pröfvas. Jag beklagar detta folk, som bor der
uppe vid Kölen, mot norska gränsen, skildt som det är från nästan
all samtrafik till följd af mindre goda vägar, och som i allmänhet
befinner sig i klena ekonomiska omständigheter, att det skall hafva
så långt till läkare som nu är förhållandet. Jag hoppas, att, då
frågan återkommer till Kongl. Maj:ts pröfning för erhållande af
bidrag till läkares aflöning, den då skall röna bättre framgång.

Som frågan för närvarande föreligger har jag, herr talman,
intet yrkande att göra.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 9—11.

Biföllos.

Punkten 12.

Herr O. Melin,. med hvilken herr J. Bratt m. fl. instämt, hade
i motion n:o 211 inom Andra Kammaren hemstält:

att Riksdagen måtte besluta, att, derest förslaget om förste
provinsialläkare och dermed sammanhängande ändringar i kongl.
helsovårdsstadgan i öfrigt komme att godkännas, ett tillägg dock
måtte göras, som förklarade, att tillämpning icke skulle ske på de
städer, hvilka för tillgodoseende af sina sanitära intressen anstalt
särskild stadsläkare, som i sådan egenskap uteslutande sysselsatte
sig med stadens helsovårdsärenden.

Under förevarande punkt hemstälde emellertid utskottet, att
denna motion icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Melin: Jag har naturligtvis ingen anledning att vänta
bifall till min motion, men vill ändå yttra ett par ord med anledning
deraf, att utskottet i sin motivering i hufvudsak gillat det
syfte, hvartill jag genom motionen önskat komma. Jag hyser till
följd deraf förhoppning, att det skall blifva möjligt att få den
önskan uppfyld, som jag i motionen framstält, och förlitande mig
på att, när regeringen framdeles får en sådan fråga under behandling,
densamma icke skall lägga några hinder i vägen, utan visa
tillmötesgående mot sådana städer, som jag i motionen framhållit.
Jag skall nu icke göra något yrkande.

Häruti instämde herrar Bratt och Andrén.

Herr Ahlström yttrade: Väl skulle kunna sägas, att herr
Melins motion strängt taget icke varit af nöden, då det förslag
till instruktion, vi fått oss tillsändt med den kongl. propositionen,

55 N:o 42.

Lördagen den 10 Maj, f. m.

icke är understäldt Riksdagens pröfning och då under alla förhållanden
det kommer att bero på Kongl. Maj:ts beslut i administrativ
väg, huru vida en sådan undantagsbestämmelse, som den i motionen
afsedda, skall blifva i instruktionen före dess utfärdande intagen
eller sedermera efter ansökan den ena eller andra staden medgifven.
Men då Riksdagen ingått i pröfning af det nämnda instruktionsförslaget,
och detta följaktligen kommit på tal, vill jag be att få
nämna, att jag för min del fullkomligt gillar syftet i herr Melins

motion. .

Då en stad hunnit en sådan utveckling, att den i folkmängd
kommit upp till åtskilliga tiotusental invånare samt inom sig eger
en mängd industriella anläggningar, af Indika somliga kanske hvarför
sig sysselsätta tusentals arbetare, så kan det vara ^fara värdt,
att en förste provinsialläkare icke skall medhinna att åt en sådan
stads hygieniska förhållanden egna så^ stor omsorg som önskligt
vore, om nemligen detta blefve honom förelagdt i förening med de
öfriga åligganden, som enligt förslaget äro med hans tjenst förenade.
Om nu en sådan stad, för att så mycket som möjligt tillgodose
sina hygieniska intressen, skulle vilja anställa och aflöna en särskild
förste stadsläkare, som uteslutande skulle egna sin tid åt den
allmänna helsovården, utan att ha något med sjukvården inom ett
särskildt distrikt att skaffa, så synes det mig, som om från statens
sida icke någon motverkan deremot borde vara att förvänta. Tvärtom
synes det, som om från det allmännas sida sådant borde ses med
tillfredsställelse. Det kan dock hända, att en motverkan komme
att ligga deri, att förste stadsläkaren i staden skulle blifva subordinerad
förste provinsialläkare. Man kan ha skäl att frukta, att
mellan dem båda, hvilka hvar för sig hade att utöfva chefskap, det
skulle, i synnerhet om det gälde en länsresidensstad, så. att båda
komme att blifva der boende, kunna uppkomma förvecklingar, och
med tanken derpå kan man lätt föreställa sig, att staden icke för det
första skulle vilja göra de betydliga uppoffringar, som med anställande
af en förste stadsläkare, uteslutande för allmänna, helsovården,
skulle vara förenade, utan hellre försöka att nöja sig med

föreslagna anordningen. .

Då jag sagt detta, skall jag be, att med anledning åt utskottets
yttrande, att det endast är städerna Stockholm och Göteborg, som
hafva det så stäldt, att en stadsläkare är tillsatt uteslutande för
skötande af de hygieniska angelägenheterna inom samhället, få
tillkännagifva, att äfven hvad Malmö beträffar äro förhållandena
enahanda. Enligt “stadgarne angående sjukvården i Malmö“ är
föreskrifvet i § 5 att “förste stadsläkaren må ej innehafva annan
tjenst", och i “instruktionen för förste stadsläkaren och distriktsläkarne"
sammastädes stadgas i inom. 1 allt hvad förste stadsläkaren
har att ombesörja, hvaribland icke. alls förekommer något,
som rör sjukvården i de särskilda distrikten, utan endast hvad
som angår öfverinseendet öfver hvad till det hygieniska i allmänhet
hörer. Jag skall endast uppläsa begynnelsen af momentet,
som lyder så: “Förste stadsläkaren, åligger: att egna sin odelade
uppmärksamhet åt allt, som kan inverka på sundheten och all -

*

N;o 42. 56

Lördagen den 10 Maj, f. m.

manna helsotillståndet inom staden och dess område, samt allvarligt
söka att häri åstadkomma förbättringar och ett tillfredsställande
skick"; o. s. v. Allt det öfriga har, såsom jag nämnde, afseende
på den allmänna helsovården. I mom. 2 stadgas sedan särskilt
hvad distriktsläkarne hafva till åligganden.

Jag har ansett mig böra meddela detta, på det att det icke
må vara oväntadt, om framdeles äfven från Malmö en sådan framställning
skulle göras, som den, hvilken nu är bebådad från Göteborg.
Icke heller jag har något yrkande att göra.

Vidare anfördes icke. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Om hyresersättning
åt
provinsialläkare.

§ 7.

I ordningen förekom dernäst sammansatta stats- och lagutskottets
utlåtande n:o 1, i anledning af Kong!. Maj:ts i propositionen
n:o 8 framställa förslag till lag angående skyldighet att anskaffa
och underhålla bostad eller lemna hyresersättning åt provinsialläkare
äfvensom i ämnet väckta motioner.

Vid behandlingen af Kongl. Haj:ts proposition n:o 8, angående
ordnande af. den allmänna och enskilda nelso- och sjukvården i
riket, samt i sammanhang dermed väckta motioner hade statsutskottet,
på sätt för Riksdagen blifvit anmäldt i utskottets utlåtande
n:o 66, ansett nödigt att i afseende å den del af propositionen,
som innehölle förslag till lag angående skyldighet att anskaffa
och underhålla bostad eller lemna hyresersättning åt provinsialläkare,
äfvensom beträffande tvenne motioner, väckta den
ena af nerr V*. J. von Lhrenhcim (motion n:o 52 i Första Kammaren)
och den andra af herrar N. Boström i Boclbyn och J. A. Lundström
(motion n:o 204 inom Andra Kammaren) till öfverläggning
sammanträda med lagutskottet; och hade med anledning deraf förberörda.
del af den kongl. propositionen samt nyssnämnda motioner
blifvit, i den ordning § 47 riksdagsordningen föreskrifver, behandlade
af sammansatt stats- och lagutskott, som, enligt åberopade
grundlagsparagraf, i ämnet afgifvit utlåtande.

Mom. a).

Bifölls.

Under mom. b) hemstälde utskottet: “att Riksdagen må besluta,
att provinsialläkare, som ingår på ny stat eller hädanefter utnämnes,
skall, jemte de löneförmåner, som i öfrigt honom tillkomma,
erhålla hyresersättning _ af statsmedel efter 750 kronor om året,
dock att på Kongl. Maj:ts pröfning må bero, om och i hvad mån
sådan ersättning skall tillkomma provinsialläkare i distrikt, der
bostad, tillkommen på grund af donation, finnes, äfvensom, för
bestridande af den härför erforderliga utgiften, å ordinarie stat å
åttonde hufvudtiteln för år 1891 uppföra ett förslagsanslag högst
103,500 kronor".

Lördagen den 10 Maj, f. m. 57

Reservation emot denna utskottets hemställan hade anmälts af
herrar N. Petersson i Runtorp och C. Persson i Stallerhult, hvilka
ansett beloppet af den provinsialläkare tillkommande hyresersättning
af statsmedel böra fastställas till 500 kronor om året samt
det för utgiftens bestridande erforderliga förslagsanslaget följaktligen
bestämmas till 69,000 kronor.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Petersson i Runtorp: Herr talman, mine herrar! Det
är endast myt det föreslagna beloppet af hyresersättningen, 750
kronor, som jag reserverat mig. Jag föreställer mig nemligen, att
man kommer sanningen i afseende å hvad som egentligen behöfves
till hyresbidrag, närmare, om man beviljar 500 kronor. De fleste
läkarne äro stationerade på landet, och der går hyran i allmänhet
icke till så högt belopp, att jag tror att det skulle erfordras mer
än 500 kronor.

Det belopp, som här är i fråga, utgör dessutom i sjelfva verket
ingenting annat än en löneförhöjning åt provinsialläkarne, och om
det bestämmes till en summa, som i medeltal uppgår till 69,000
kronor, så tror jag, att det borde vara tillräckligt. Jag föreställer
mig visserligen, att man kan säga, att i större städer hyran kan
gå upp till något högre belopp; det är väl sant, men i städerna
ha läkarne icke haft någon hyresersättning förut, utan för dem blir
det en lönetillökning, då de ega att få 500 kronor mer än förut.
Jag tycker, att deras löneförhöjning är så tillräcklig, att de höra
vara belåtna med att få 500 kronor i hyresersättning. Det går
dock till ett ganska respektabelt belopp och, såsom jag förut
nämnt, sammanslår man de tillökningar i lönen läkarne fått, så
blir det icke så litet. Många andra statens tjensteman få hvarken
hyres- eller skjutsersättning, men båda delarne få desse läkare,
och ändå äro de ganska bra aflönade och betalda för hvad de göra.
Staten fordrar nästan ingenting af dem, utan att de få fullt betaldt
både för sina resor och åtgärder. Detta har gjort, att jag icke kan
tycka det vara nödvändigt att betunga staten med mera än som
är behöfligt. Summan kommer då att förändras till 69,000 kronor.
Jag yrkar derför, att denna punkt bifalles med den förändring, att
summan 750 kronor förändras till 500 och 103,500 kronor till
69,000, och anhåller om proposition på detta yrkande.

Herr friherre Bonde: Utskottet har genom det föreliggande

förslaget vidtagit den förändringen i Kongl. Maj:ts förslag, att i
stället för att. det skulle åligga distrikten att antingen anskaffa
bostad åt provinsialläkarne eller betala dem hyresersättning, denna
hyresersättning skulle utgå af statsmedel. Det är således ingalunda
nu fråga om någon tillökning i lönen utan om att lindra
kostnaderna för distrikten, och jag tror, att vi alla höra vara tacksamma
för den lindring, som härigenom skulle beredas distrikten.
Detta förslag torde hufvudsakligen hafva tillkommit derför, att,
då extra distrikt bildas, dessa icke skola tvingas att bidraga till

N:o 42.

Om hyresersättning
åt
provinsialläkare.

(Forts.)

ff:o 42.

Om hyresersättning
å
provinsialläkare.

(Forts.)

58 Lördagen den 10 Maj, f. m.

bostad åt provinsialläkaren i det gamla distriktet, hvilket Kongl.
Maj:ts förslag skulle hafva medfört.

Då således det föreliggande förslaget uteslutande bör betraktas
såsom medförande en fördel för distrikten, så anser jag icke,
att kammaren borde hafva anledning att motsätta sig detsamma.
Att göra en nedsättning till 500 kronor torde icke vara lämpligt,
då 750 kronor i allmänhet nog är behöfligt. Det är icke ett för
högt tilltaget belopp; ofta blifver det nog otillräckligt, då det ej
ens motsvarar medeltalet af nu utgående hyresersättningar. Om
än på ett eller annat ställe å landsbygden bostad kan anskaffas
billigare, torde detta åtminstone i de flesta städer ej blifva möjligt.
Jag ''ber således, herr talman, få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Wretlind: Då, såsom jag förut påpekat, största delen

af provinsialläkarne redan hafva fri bostad, så är det svårt att
veta, hvari löneförhöjningen för dem skulle bestå, om de beröfvades
sin bostad och finge penningar i ersättning. Det kan väl icke
anses vara en löneförhöjning att få penningar i stället för förlorade
boställen.

Men jag vill påpeka en annan sak, nemligen att det framhållits
i förelaget, att Jäkarne borde vara villiga att tillhandagå de fattige
och mindre bemedlade för half taxa till ersättning för att kommunen
håller dem med fri bostad. Huru vida kommunen nu hädanefter
kan billigtvis yrka få något sådant för sina fattige, när den icke
vidare utan staten lemnar läkaren fri bostad, det få herrarne sjelfva
reda ut.

Jag vill dock visst icke opponera mig mot, att staten öfvertager
denna sak i stället för kommunen, ty det blir bättre för
läkaren att icke hafva något med kommunen att göra i afseende
på boställsreglementen och sådana saker. Men det skäl, som man
framhållit såsom det tyngst vägande för den rabatterade taxan,
nemligen att kommunen hade rättighet till denna nedsättning i
taxan för de fattige just på grund af att läkaren hade fri bostad,
det skälet förfaller ju, om han nu icke får fri bostad af kommunen.

Jag yrkar emellertid bifall till utskottets förslag.

Herr Sven Nilsson: Jag kan icke gilla den uppfattningen,

som den siste talaren har i denna fråga, ty taxan ar tydlig och
klar derutinnan att, vare sig provinsialläkaren får fri bostad eller
hyresersättning, må denna utgå af staten eller kommunerna, så är
provinsialläkaren skyldig att följa taxan och äfven för half afgift
tillhandagå kommunernas fattige, då kommunen ansvarar, äfvensom
att tillhandahålla uppvärmda lokaler för allmänheten vid deras
mottagning af läkaren. Det är icke det ringaste tvifvel om den
saken.

Beträffande beloppen 750 eller 500 kronor, så är det, som
också en talare förut sagt, mycket sällan som en läkare i staden
kan skaffa sig en lämplig bostad för 750 kronor årligen. Det är
visserligen möjligt för honom i vissa fall på landsbygden, men icke

59 N:o 42.

Lördagen den 10 Maj, f. m.

tror jag att man i allmänhet för det priset kan få någon passande
bostad, utan han får nog i allmänhet betala ett högre hyresbelopp,
och det kan således ännu mindre vara möjligt, att 500 kronor
skulle vara tillräckliga dertill, helst då härtill kommer att provinsialläkaren
är skyldig upplåta, uppvärma och underhålla minst
2:ne rum i sin bostad för allmänhetens beqvämlighet.

Jag förstår verkligen icke, hvarför man är så angelägen om
att nedsätta inkomsterna för provinsialläkarne i synnerhet på landet,
ty det är ju klart, att om man gör deras löner eller inkomster små,
så komma endast de sämsta läkarne att söka sig dit. Jag för min
del anser det derför icke vara skäl att nedsätta de hyresbelopp,
hvilka här äro i fråga.

Hvarför man vill hafva detta anslag i form af hyresbidrag och
icke i form af lön, det beror derpå, att man fruktar, att det eljest
skulle kunna komma en tid, då läkarne kunde finna sig befogade
begära hyresbidrag och derom till Riksdagen få framstäldt förslag,
då det icke vore omöjligt, att denna begäran blefve bifallen.

Jag yrkar för min del bifall till utskottets förslag.

Herr Persson i Stallerhult: Då jag undertecknat reservationen,
vill jag med några ord angifva de skäl, som dertill föranledt
mig. Ser man efter i komitébetänkandet, så skall man finna,
att 78 provinsialläkare hafva sin bostad på landet och 60 hafva
sin bostad i städerna. Dessa städer höra i allmänhet till de små,
der man med visshet han antaga, att hyran icke är hög, och vi
ansågo på dessa skäl i utskottet, att 500 kronors hyresbidrag vore
tillräckligt.

Denna fråga. är för öfrigt icke någon löneregleringsfråga, ty
vare sig provinsialläkarne hafva fri bostad eller hyresersättning,
så kan icke hvad bostaden kostar inverka på läkarens inkomster.
Denna penningeuppoffring spelar deremot icke en så obetydlig rol
för staten, och derför synes det vara skäl att icke gifva större
hyresersättning än som behöfves.

Dessutom ber jag att få påpeka en annan sak. Enligt det vid
Kongl. Maj:ts förslag fogade reglementet skulle två rum vara afsedda
till mottagningsrum för sjukbesökande, men om läkarne icke
få fri bostad utan hyresersättning, så finnes det ingen garanti för
att de använda den till en bostad, som lemnar de besökande denna
fördel, och då få dessa vara belåtna med det. Får han då 500
kronor i hyresersättning utan att hafva den ringaste förpligtelse i
nämnda hänseende, så bör det vara tillräckligt. Jag är således
öfvertygad om, att det är starka skäl för att göra den förändring
i förslaget, som herr Nils Petersson föreslagit, så att hyresersättningen
nedsättes till 500 kronor och följaktligen det erforderliga
förslagsanslaget till 69,000 kronor.

Jag tager mig derför friheten att i likhet med herr Nils
Petersson yrka bifall till reservanternas förslag.

Om hyresersättning
åt
provinsialläkare.

(Forts.)

Häruti instämde herr Svensson i Edum.

N:o 42. 60

Lördagen den 10 Maj, f. m.

Om hyresersättning
dt
provinsialläkare.

(Forts.)

Herr Hedin: Jag vill erinra om, att påståendet, att det vore en

möjlighet för provinsialläkarne att kunna få bostad för billigare
pris, än densamma utskottet ansett skäligt att föreslå, icke håller
stånd inför de uppgifter, som meddelas i detta samma utskotts
betänkande, der man läser på sid. 5: “enligt inhemtade upplysningar
från de provinsialläkare, hvilka för närvarande saknade fri
bostad, erlade 10 af’ dessa i hyra mellan 300 kronor och 500
kronor samt 52 en hyra, öfverstigande 600 kronor; och utgjorde
medeltalet af samtliga hyresbeloppen omkring 800 kronor".

Mot sådana fakta tjenar det till intet att tala om, att en eller
annan, helst en ogift man, kan få sin bostad till ett mindre belopp.
Att grunda en sådan åtgärd, som den föreslagna nedsftttningen af
hyresanslaget, på hvad man tycker, då detta kommer i strid med
konstaterade fakta, det är icke rimligt.

Jag instämmer i utskottets förslag.

Herr Daniels o n: Jag tycker deremot, att frågan också

kan betraktas från reservanternas synpunkt, ty då nu Riksdagen
beslutat en enligt min mening onödig utgift på mellan 70 och 80
tusen kronor, så borde man åtminstone taga hänsyn till hvad
reservanterna i denna punkt tänkt sig, nemligen att en årlig utgift
af 34,500 kronor kunde inbesparas, och att detta är ingen obetydlig
summa. Jag vill också fästa uppmärksamheten derpå, att det är
59 provinsialläkare, som icke hafva fri bostad eller hyresbidrag,
och att dessa 500 kronor således för dem blefve en ren gåfva.
Den ene säger, att läkaren kan få en bra bostad för 500 kronor,
och den andre, att häri behöfver en dyrare, men detta beror ju på
tycke och smak. För de tjugufyra, som bo i residensstäderna, kan
ej anses obilligt om de få af egna medel använda något, om de
vilja hafva bättre bostad, ty detta bidrag är dock en ren gåfva.
Och det förefaller mig lämpligare att bevilja det mindre beloppet.
Visar detta sig sedan verkligen otillräckligt, så kan man ju höja
beloppet, men att taga tillbaka hvad som en gång beviljats, om
detta skulle visa sig onödigt, det har visat sig vara omöjligt. Jag
anser derför, att vi böra vara varsamma och icke förhasta oss,
utan så vidt möjligt är söka spara in på sådana utgifter, som icke
äro nödiga.

Jag instämmer med reservanterna och yrkar bifall till deras
reservation.

Herr Persson i Mörarp: Jag kan icke annat än ansluta mig
till utskottets förslag, och detta hufvudsakligast på det skal, att.
då provinsialläkarne hafva ett slags skyldighet att upplåta rum i
sin bostad till sjukbesökande, och dessa rum måste anses mera
vara afsedda för distriktets än för läkarens eget och hans familjs
behof, så bör man icke nedsätta bostadsersättningen under hvad
här af utskottet blifvit föreslaget.

Det är hufvudsakligen af detta skäl, jag anser mig böra yrka
bifall till utskottets förslag.

Lördagen den 10 Maj, f. m. 61

Ofverläggningen var härmed slutad. Enligt de yrkanden som
derunder förekommit gaf herr talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan oförändrad och dels på bifall till densamma
med den af reservanterna föreslagna förändring; och förklarade
herr talmannen sig anse den förra propositionen hafva
''blifvit besvarad med öfvervägande ja. Som votering likväl begärdes
blef nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande voteringsproposition: Den,

som bifaller i oförändradt skick hvad sammansatta statsoch
lagutskottet hemstält i utlåtandet n:o 4, under mom. b), röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren bifallit nämnda hemställan med den
ändring, som af herr N. Petersson i Runtorp under ofverläggningen
yrkats.

Efter röstsedlarnes uppräknande befans, att 83 ledamöter röstat
ja och 83 nej. 1 följd häraf öppnades den aflagda förseglade sedeln,
och som denna innehöll ett nej, hade kammaren alltså beslutat
bifalla utskottets hemställan med den ändring, att siffran “750“ utbyttes
mot “500“ och siffran “103,500“ mot “69,000“.

1 inom. c) hemstälde utskottet: att Riksdagen måtte besluta,
att provinsialläkaredistrikt, som redan inrättat bostad åt provinsialläkaren,
skall vara berättigadt att från den dag, då provinsialläkaren
blifver berättigad till hyresersättning, förfoga öfver bostaden
med hvad dertill hörer, dock med den inskränkning i särskilda fall,
som kan föranledas af hvad enskilda eller kommuner må hafva
förordnat om bidrag till bostaden.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr vice talmannen L. O. Larsson: Herr talman! Jag har
naturligtvis icke hopp om annat än att utskottets betänkande bifalles,
men det synes mig som der finnes en otydlighet, som dock
möjligen kan förklaras af någon af utskottets ledamöter på ett
tillfredsställande sätt, ty ur motiveringen kan det icke förklaras.
Det heter nemligen: “att Riksdagen må i sammanhang härmed besluta,
att provinsialläkaredistrikt, som redan inrättat bostad åt
provinsialläkaren, skall vara berättigadt att från den dag, då provinsialläkaren
blifvit berättigad till hyresersättning, förfoga öfver
bostaden ined hvad dertill horeri

Nu förekommer på många ställen i vårt land och specielt i
min hemtrakt, att man har bostad inom distriktet åt provinsial -

Nso 42.

Om hyresersättning
åt
provinsialläkare*

(Forts.)

N:o 42. 62

Lördagen den 10 Maj, f. m.

Om hyresersättning
å\
provinsialläkare.

(Forte.)

läkaren, men då det varit fråga om, hvem som skulle uppföra denna
bostad, så hafva de kommuner, som lågo mera aflägset, svarat att
de icke vilja betala till bostaden, och då hafva en eller två kommuner
beslutit, för att icke riskera att blifva utan läkare, att ensamma
uppföra och underhålla läkarebostaden. Så har det skett
i det distrikt jag tillhör, ty bland de många kommuner, af hvilka
det består, är det blott en enda, som byggt och underhållit läkarebostaden.
Nu vet jag icke, om detta moment skall tolkas så, att
hela distriktet har rätt att förfoga öfver bostaden, sedan läkaren
fått hyresersättning. Detta vore dock obilligt, och jag tror icke
heller att utskottets mening varit, att de, som icke bekostat någonting,
skulle få taga del i hvad som inflyter vid realisering eller
afyttring af en sådan bostad.

Nu förekomma visserligen några ord på slutet, nemligen följande:
“dock med den inskränkning i särskilda fall, som kan föranledas
af hvad enskilde eller kommuner må hafva förordnat om
bidrag till bostaden11.

Jag förstår icke rigtigt, hvad som åsyftats med dessa ord, om
sjelfva dispositionsrätten skall inskränkas eller inskränkningen blott
skall afse bostaden eller värdet af det, som tillsammans med den
skall säljas.

Det synes mig som om i mom. c) och dess 2:dra rad efter
ordet provinsialläkaredistrikt borde inskjutas orden: “eller del deraf “.
Om det således vore en, två eller tre kommuner inom distriktet,
som ensamma bekostat läkarebostad, så blefve det också endast
denna del af distriktet, som komme i åtnjutande af bostaden sedan
hyresersättning lemnats af staten.

Jag skall således tillåta mig yrka bifall till mom. c) med tillägg
af dessa ord, ty derigenom skulle undvikas all tvetydighet, om
hvem som skall disponera öfver de befintliga läkarebostäderna.

Herr Peterson i Eksebo instämde häruti.

Herr Redelius: Då jag i utskottet deltagit i behandlingen

af detta ärende, anser jag mig skyldig att svara på hvad vice
talmannen nu anfört.

Meningen inom utskottet var den, att de provinsialläkaredistrikt,
som sjelfva inrättat och underhållit läkarebostäder, skulle
i sin helhet tå öfvertaga bostäderna, om staten lemnade hyresersättning.
Men att då enskilde, eller en kommun eller flere kommuner
tillsammans bekostat bostäderna, skulle dessa blifva deras
tillhörighet. Meningen med dessa ord, som stå här, “med den inskränkning
i särskilda fall", är den, att de skola afse dispositionsrätten
öfver läkarebostäderna. Det kan ju också finnas läkarebostäder,
tillkomna på grund af donationer, men utskottet har icke
ansett behöfligt att intaga något derom i denna, då derom talats
i den föregående punkten, som nu bifallits.

Jag har intet annat yrkande att göra än om bifall till ifrågavarande
punkt.

Lördagen den 10 Maj, f. m.

63

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr
talmannen till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan oförändrad.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 3,46 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.