1890. Ändra Kammaren. N:o 28

ProtokollRiksdagens protokoll 1890:28

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1890. Ändra Kammaren. N:o 28.

Lördagen den 19 April

kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes
dervid till en början kammarens förhandlingar af herr vice talmannen.

§ 1.

Till kammarens afgörande förelåg till en början konstitutions- Ang. ändrade
utskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner, åsyftande för-vr^uu°An^''a
ändrade bestämmelser om vilkoren för valrätt till Andra Kammaren. Kammaren.

Motioner i ofvan angifna syfte hade vid innevarande riksdag blifvit
väckta inom Första Kammaren af herr J. Mankell, n:o 46, samt inom
Andra Kammaren af herr P. Waldenström, n:o 21, af herr G. G.
Bruse, n:o 70, af herr P. G. Beter sson i Brystorp, n:o 106, af herr
J. A. Johansson i Strömsberg, n:o 112, af herr A. F. Broström, n:o
116, samt af herr F. G. Björck, n:o 131.

I dessa motioner hade föreslagits:
af herr Mankell:

att Riksdagen för sin del måtte antaga till hvilande för grundlagsenlig
behandling följande förslag till ändringar af nedannämnda
paragrafer i riksdagsordningen:

§ 14.

Nuvarande lydelse:

Valrätt tillkommer inom den
kommun, der han bosatt är, en hvar
i kommunens allmänna angelägenheter
röstberättigad man, hvilken
antingen eger eller med stadgad
åborätt innehafver fast egendom på
landet eller i stad till ett taxeringsvärde
af minst ett tusen riksdaler,
eller för lifstid eller för minst fem
år arrenderar jordbruksfastighet till
Andra Kammarens Prof. 1890. N:o 28.

Föreslagen lydelse:

Valrätt tillkommer inom den
kommun, der han bosatt är, hvarje
svensk medborgare från och med
början af kalenderåret, efter det
han fylt tjuguett år.

Ej må valrätt ntöfvas af:

a) den som står under förmynderskap
;

b) den som till borgenärer all
sin egendom afträdt och icke, på

1

N:o 28, 2

lördagen den 19 April, e. m.

Ang. ändrade Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

1''dtttiU°Andra taxeringsvärde, ej understigande sätt lag förmår, gitter visa, att han
Kammaren, sextusen riksdaler, eller ock er- från deras kraf befriad är;

(Forts.) lägger till staten bevillning för en c) den som för vanfrejdande
till minst åttahundra riksdaler upp- brott är under tilltal, eller blifvit
skattad årlig inkomst. för sådant brott till ansvar dömd

eller under framtid stäld;

d) den som är förlustig medborgerligt
förtroende eller förklarats
ovärdig att inför rätta föra
andras talan;

e) den som blifvit förvunnen
att hafva vid riksdagsmannaval med
penningar eller gåfvor sökt värfva
röster, eller mot vedergällning afgifvit
sin röst, eller genom våld
eller hot stört valfriheten.

§ 17 mom. 2.

Vid dessa val skola till efter- Vid dessa val skola till efterrättelse
tjena de för kommunerna rättelse tjena de längder öfver valgällande
röstlängder, som böra inne- berättigade vid .riksdagsmannaval
hålla anteckning om dem, hvilka till Andra Kammaren, som af komenligt
14 § valrätt tillkommer. munalnämnder eller magistrater

böra upprättas.

§ 26.

Riksdagsmannabefattning kan Utgår,
endast af svensk medborgare utöfvas.

Ej må såsom riksdagsman erkännas
o. s. v.

af herr Waldenström:

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t hemställa, att
Kongl. Maj:t ville låta utarbeta samt för Riksdagen till grundlagsenlig
behandling förelägga förslag till sådana ändringar i § 14 riksdagsordningen,
som kunna motsvara rättvisa kraf på utsträckning af den
politiska valrätten;

af herr JBruse:

att § 14 riksdagsordningen måtte erhålla följande lydelse:

Valrätt tillkommer inom den kommun, der han bosatt är, en hvar
i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad man, hvilken
antingen eger eller med stadgad åborätt innehafver fast egendom på
. landet eller i stad till ett taxeringsvärde af minst niohundra kronor,

eller för lifstid eller för minst fem år arrenderar jordbruksfastighet
till taxeringsvärde ej understigande femtuseufemhundra kronor eller
ock erlägger till staten bevillning för en till minst sjuhundra kronor
uppskattad årlig inkomst;

Lördagen den 19 April, e. m..

3 N:o 28.

af herr Petersson: Ang. ändrade

att 14 § riksdagsordningen måtte erhålla följande förändrade*®07’ för val''
lydelse : Andra

Valrätt tillkommer inom den kommun, der han bosatt är, en hvar rpo^tsT''
i kommunens angelägenheter röstberättigad man; or

af herr Johansson:

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kong! Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t ville efter föregående utredning inför densamma framlägga
förslag till ändrad lydelse af 14 § riksdagordningen i syfte att
bereda valrätt till Andra Kammaren åt s. k. lägenhetsinnehafvare och
delegare i bostadsföreningar, så snart deras innehafvande lägenheter
eller bostadsandelar uppgå till ett taxeringsvärde af minst 1,000 kronor;

af herr Broström:

. att Riksdagen måtte antaga att hvila till grundlagsenlig behandling
följande förändrade lydelse af 14 § i riksdagsordningen:

Valrätt tillkommer inom den kommun, der han bosatt är, en hvar
i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad man, hvilken
antingen eger eller med stadgad åborätt innehafver fast egendom på
landet eller i stad till ett taxeringsvärde af minst femhundra riksdaler,
eller för lifstid eller för minst fem år arrenderar jordbruksfastighet
till taxeringsvärde ej understigande tretusen riksdaler, eller ock erlägger
till staten bevillning för en till minst femhundra riksdaler uppskattad
årlig inkomst; samt

af herr Björck:

att Riksdagen måtte antaga att hvila till grundlagsenlig behandling
följande förändrade lydelse af 14 § riksdagsordningen:

Valrätt tillkommer inom den kommun, der han bosatt är, en hvar
i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad man, hvilken
antingen eger eller med stadgad åborätt innehafver fast egendom på
landet eller i stad till ett taxeringsvärde af minst femhundra riksdaler,
eller för lifstid eller för minst fem år arrenderar jordbruksfastighet
till taxeringsvärde ej understigande tretusen riksdaler, eller ock är
uppskattad till en årlig inkomst af minst femhundra riksdaler, samt i
rätt tid betalt sin påförda skatt.

Under mom. a) hemstälde nu utskottet, att herr Mankells ifrågavarande
motion icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

I fråga härom anförde :

Herr Bexell: Jag tycker, att denna motion blifvit alltför hastigt
afskedad. Det har visserligen föreslagits många förbättringar i arbetarnes
ställning, såsom försäkring för skada i arbetet, lifräntor m. m.
Men jag anser, att det, som bör föregå allt detta, är att gifva dem
rättvisa med hänsyn till valrätten.

Jag yrkar bifall till herr Mankells motion.

Vidare yttrades icke. Utskottets hemställan bifölls.

N:0 28. i

Lördagen den 19 April, e. m.

Ang. ändrade Efter föredragning vidare af mom. b), deri utskottet kemstält, att
vilkor för val-perl- Waldenströms ofvan omförmälda motion måtte till någon
^Kammaren.0 Riksdagens åtgärd föranleda, begärdes ordet af
(Forts)

Herr P> Waldenström, som yttrade: Det är märkvärdigt att
se, med hvilken lätthet motioner, som afse en af de vigtigaste sociala
frågor, som för närvarande stå på dagordningen, gång efter annan
affärdas så väl af konstitutionsutskottet som ock af Riksdagen. Det
är, såsom om vederbörande trodde, att det betyder ingenting, hvad
folket tänker uti denna fråga, och särskildt hvad den del af folket
tänker, som står under det närvarande politiska strecket. Men icke
blott det; utan det är, såsom tänkte icke vederbörande på, hvad rättvisan
i detta fall kan kräfva, och hvad följden kan blifva deraf, att
man i längden sätter sig emot rättvisans kraf. Det har många gånger
i historien visat sig, att när anspråk sökt göra sig gällande, som för
de magtegande icke varit behagliga, så har man behandlat dem från
början med förakt; sedan hav man behandlat dem med ett ihärdigt
motstånd, till dess att slutligen saken mynnat ut i sådana händelser,
som ingen har kunnat ana eller önska, och som man i tid hade kunnat
förebygga genom att från början allvarligt begrunda, med hvad rätt
de framställa anspråken försökt göra sig gällande.

Det talas i närvarande tid mycket om »allmän rösträtt». Så vidt
jag vet, finnes ingen, som kunnat tillfredsställande definiera, hvad
som menas med »allmän rösträtt». Äfven, den af herr Mankell väckta
motionen utsträcker visst icke rösträttigheten till alla. Jag vill endast
påminna om de undantag, herr Mankell gör. Vid en rösträttskongress,
som hölls här i Stockholm för ett eller två år sedan, framstäldes också
öppet, att ehuru man fordrade »allmän rösträtt», var det icke egentligen
allmän rösträtt, man ville hafva, utan endast en i vidsträckt man
utsträckt rösträtt; men för att få denna, ansåg man sig böra yrka på
allmän rösträtt. Det är af detta skäl, jag i motionen framstält det
yrkande, att Riksdagen skulle hos Kong! Magt anhålla om utarbetande
af ett förslag till lag om utsträckning af rösträtten på ett sätt, som
kunde motsvara rättvisa kraf. Ty att det icke vore rättvist att utsträcka
rösträtten till hvarje svensk medborgare, det har herr Mankell
också erkänt i den af honom väckta motionen. Jag vill särskildt fästa
uppmärksamheten på en punkt deri, som förvånat mig, den punkt
nemligen, der han från rösträtts utöfning utesluter hvar och en, som
»till borgenärer all sin egendom afträdt och icke, på sätt lag förmår,
gitter visa, att han från deras kraf befriad är». Det är många omständigheter,
som kunna göra, att en person blir tvungen att afträda
sin egendom till borgenärer. Och mången, som dertill blir nödgad,
kan vara fullkomligt lika hederlig, förståndig och bra karl som någonsin
den, som har stora skulder och när som helst kan sättas i konkurs,
i fall man vill ansätta honom; och att fall af sådan ansättning förekommit
under föregående valstrider, det veta herrarne lika väl som jag.

Emellertid, jag har yrkat, att Riksdagen skulle begära hos Kongl.
Maj:t ett förslag till lag om utsträckning af rösträtten i öfverensstämmelse
med rättvisans kraf. Att nu rättvisan fordrar, att en utsträckning
af rösträtten sker, det har jag i min motion motiverat dermed,

Lördagen den 19 April, e. m.

5 Nso 28.

att det icke kan nekas, att
det närvarande strecket, en stor mängd, om icke största delen, utgöres®’f*‘"''./er val~
af förståndiga, sansade och redbara personer, för hvilkas uteslutande ^Kammaren11
från allt inflytande på de politiska angelägenheterna man icke har (Fortg j ''
något rimligt skäl. Många af dessa kunna derjemte hafva en ganska
god skolbildning, som sätter dem i stånd att bättre bedöma offentliga
förhållanden än mången annan, som har 800 kronor inkomst eller
står skrifven såsom egare af en fastighet, som hel och hållen tillhör
hans fordringsegare. Under strecket befinna sig, enligt den sista valstatistiken,
utom andra, t. ex. civila, kommunala och dylika tjensteman
till ett antal af 550, derjemte folkskollärare och klockare till ett antal
af 1,536, andra lärare till ett antal af 400, handtverkare och näringsidkare
till ett antal af 17,000. Dertill kommer nu hela den stora
skaran af arbetare, som icke kunnat förvärfva sig en inkomst, som
uppgår till 800 kronor, men af hvilka största delen icke desto mindre
äro hederlige och förståndige män.

Men icke allenast det. Det finnes en klass af medborgare, hvilkas
rättighet att deltaga i de politiska valen blifvit gjord stridig under de
senare åren. Herrarne torde erinra sig, att det vid sista riksdagsmannavalet
i Motala var 120 arbetare, som begärde att få deltaga i
valet. De hade icke en inkomst af arbete eller kapital, motsvarande
800 kronor, men voro fastighetsegare och voro såsom sådana taxerade
för fastigheter, uppgående till ett medelvärde af, jag vill minnas,

5,000 å 6,000 kronor. Men emedan dessa fastigheter lågo på annans
mark, räknades de af valförrättaren såsom icke fast egendom, och
kunde således egarne icke på denna grund tillerkännas rösträtt. Då
begärde de, att deras hus icke skulle taxeras såsom fastigheter, utan
såsom lösören, enär inkomsten af husen tillsammans med inkomsten af
arbetet gjorde vida mer än 800 kronor. Men det gick icke heller.

Alltså: för fastigheterna måste de alltså erlägga bevillning såsom för fast
egendom. Men vid politiska val få deras fastigheter icke gälla såsom
fäst egendom. Men deras inkomst af arbetet gick icke upp till det
belopp, som erfordrades, för att de skulle vinna valrätt.

IJti sin valstatistik för 1885 säger statistiska centralbyrån om
personer, som ega fastighet, belägen på annans mark, att byrån varit
oviss, huru de böra rubriceras, men efter noggrann pröfning har den
kommit till det resultat, att de böra rubriceras som fastighetsegare,
för så vidt de ega huset, men deremot såsom arrendatorer, för så vidt
de med jordegaren hafva sådant kontrakt, att de inom vissa år skola
till honom afstå icke blott marken, utan äfven de byggnader, som
derpå äro uppförda. Herrarne torde deraf finna, att statistiska centralbyrån
varit ledd af grundsatser, som äro vida rättvisare än de, hvartill
den formella rätten kommit. Emellertid kunna nu öfver hela Sveriges
rike från deltagande i riksdagsmannavalen uteslutas alla sådana fastighetsegare,
hvilkas hus stå på annans mark — förutsatt att de icke
utom fastigheten ega en inkomst enligt andra artikeln af minst 800
kronor — oaktadt dessa fastigheter äro bevillningstaxerade och fortfarande
skola vara bevillningstaxerade såsom fastigheter samt hafva
ett värde, som vida öfvergår det, som erfordras å en fastighet för
att den skall gifva sin innehafvare. politisk valrätt. Att detta icke

iN:o 29. 6

Lördagen den 19 April, e. m.

Ang. ändradekun vara rättvist, är jag öfvertygad, att hvar och en af herrarne

vilkor för »aZ-gJjaJl inse.

^xJmmiren''1 Detta blir så mycket mera — jag skulle vilja säga — upprörande,
(Forts) n^r DS dermed sammanställer den omständigheten, att en person,
som nu eger en fastighet, som är bevillningstaxerad till 1,000 kronor,
men intecknad till ett belopp af 1,000 till 1,200 kronor, genom det
att han står skrifven för en egendom, som i sjelfva verket tillhör en
annan, har politisk valrätt, under det den andre, som verkligen eger
huset, icke har politisk rösträtt, derför att det står på annans grund,
som han icke kunnat få köpa.

Men det är icke allenast ur rättens synpunkt, som jag väckt
denna motion, utan äfven ur klokhetens synpunkt. Jag anser det
nemligen aldrig vara klokt att göra annat än det, som är rätt, och
att såsom politiskt omyndige från valrätt utesluta hederlige män för
det, att de icke ega viss inkomst eller egendom, hvad verkar väl det?
Jo, det förbittrar sinnena, väcker misstroende mellan olika samhällslager,
skärper klasshatet allt mer och mer och försvårar med hvarje
år den lugna och fredliga lösningen af denna vigtiga fråga. Ty utom
det, att orättvisan ökar bitterheten, så komma äfven anspråken att
drifvas upp allt mer och mer, och den som från början nöjt sig med
det rimliga, blir till slut orimlig i sina fordringar. Detta är något,
som man på alla områden får erfara.

Här i Stockholm har sistlidne onsdag hållits ett möte, till hvilket
socialdemokratiska förbundet inbjudit styrelserna för de flesta af Stockholms
arbetarekorporationer för att uttala sig angående den af herr
Mankell väckta motionen om allmän rösträtt. Herrarne hafva säkerligen
läst den resolution, som detta möte fattat, och jag må säga: jag
undrar icke, om många, när de läsa detta, känna sig retade deraf, ty
sådana utlåtanden äro verkligen egnade att sätta passionerna i rörelse
och att derigenom förhindra framgången af den sak, som de vilja befordra.
Men icke förty, mine herrar, om dessa socialdemokrater, jag
må säga i oförstånd hafva fattat en sådan våldsam resolution, höra vi
här tänka på, om icke denna våldsamhet ursprungligen har sin källa
deruti, att de blifvit orättvist behandlade, i det att alla motioner om
utsträckning af rösträtten, som under årens lopp blifvit väckta, oupphörligen
slopats, trots de goda skäl, som till stöd för dem blifvit
anförda.

Att behofvet af en utsträckt rösträtt gifvit sig uttryck i en stor
mängd motioner vid alla riksdagar under de senare åren, veta herrarne
lika väl som jag. Dessa motioner hafva emellertid haft den egenskapen,
den för deras framgång i min tanke hinderliga egenskapen,
att de alla framstält positiva förslag till ändring af 14 § riksdagsordningen.
Följden deraf har varit, att konstitutionsutskottet kunnat
afstyrka och Riksdagen afslå dem alla, utan att dermed hafva uttalat,
huruvida man i allmänhet önskar eller icke önskar eu utsträckning af
den politiska valrätten. För den skull har jag i min motion icke
framstält något sådant positivt förslag till ändring af någon paragraf
i riksdagsordningen, utan endast uttalat en önskan, att Riksdagen
måtte hos Kongl. Magt begära ett förslag till utsträckt rösträtt.
Denna motion uppfordrar således Riksdagen att säga antingen: vi

7 i\'':o 28.

lördagen den 19 April, e. m.
villa hafva en utsträckt valrätt, eller också: vi vilja icke hafva någon Ang. ändrade

sådan vilkor för val Att

utskottet äfven insett detta, kan man förstå af dess uttalande
just med anledning af min motion. Utskottet säger nemligen: »Vidare (Forts.)
vill utskottet emot motionärens förslag erinra, att om Riksdagen skulle
finna ändring nödig i fråga om riksdagsordningens bestämmelser angående
den politiska rösträtten, torde inom riksdagen ej saknas tillräckliga
krafter för de nya stadgandenas formulering». I förbigående
skall jag be att få fästa uppmärksamheten på detta högst märkliga
skäl. Riksdagen skrifver gång efter annan till Kongl. Maj:t och anhåller,
att Kongl. Maj:t måtte låta utarbeta förslag till lagar i frågor,
som äro ofantligt obetydliga i jemförelse med den nu föreliggande.

Att inom riksdagen icke finnas tillräckliga krafter för att formulera
de nya stadgan dena, derom torde väl äfven konstitutionsutskottets utlåtande
denna gång bära vittne, då man väl får antaga, att i utskottet
sitta just de personer, om hvilka Riksdagen trott, att de framför alla
öfrige ledamöter af kamrarne skulle hafva förmåga att formulera
något dylikt.

Men det var egentligen icke detta, jag nu ville säga. Utskottet
säger: »Grunden till att intet af de mångfaldiga ändringsförslagen i
ifrågavarande afseende hittills vunnit Riksdagens bifall är, enligt utskottets
åsigt, att söka deri, att Riksdagen ej ansett en ändring nödig».

Ja, detta är också hvad jag alltid trott. När motioner om utsträckt
rösträtt framkommit, har utskottet eljest sagt: Denna motion har det
och det felet och derför afstyrkes den, hvarefter Riksdagen godkänt
utskottets utlåtande. Men utskottet har aldrig förr sagt: Det behofves
ingen utsträckning af den politiska valrätten, derför afstyrkes motionen.

Nu har utskottet, såsom herrarne här kunna se, Öppet talat om, att
egentliga grunden, hvarför hittills alla rösträttsmotioner afstyrkts, är
icke att söka i de skäl, som utskottet vid skilda tillfällen verkligen
anfört, utan deri, att utskottet icke ansett någon förändring nödig.

Det gläder mig, att min motion framtvingat ett sådant erkännande
från konstitutionsutskottet. Det är också, och har från början varit
min mening med motionen, att, såsom jag redan sagt, från Riksdagens
och i synnerhet från Andra Kammarens sida framkalla ett bestämdt
uttalande, huruvida den anser en utsträckning af den politiska valrätten
behöflig eller icke. Anses den icke behöflig, ja, då tjenar det
till ingenting att väcka motion om någon förändring af § 14 riksdagsordningen.
Förklarar deremot kammaren sig anse, att en utsträckning
af valrätten är behöflig, då har han tagit ett steg framåt, efter
hvilket man måste taga ett steg till o. s. v. Det gifves svårligen
någon reträtt, sedan det första steget är taget. Frågan blir alltså
den: skall kammaren genom afslag på min motion öppet förklara, att
den icke vill utsträcka den politiska rösträtten, eller vill kammaren
genom bifall till motionen säga, att vår önskan är, att rösträtten måtte
utsträckas så långt rättvisan kräfver? Att säga nej till denna utsträckning,
det för med sig faror, såsom herrarne framdeles torde få erfara.

A andra sidan må herrarne också veta, att ett sådant svar medför
vissa fördelar, icke åt kammaren, men åt andra, som herrarne säkert
icke skulle vilja bereda några fördelar.

Jf:o 28. 8

Lördagen den 19 April, e. m.

Äng. ändrade Jag skall derför, i motsats mot konstitutionsutskottet, hemställa
vilkor för val-Qm bifall till mm motion.
rätt till Andra

Kammaren. TT„ . .

(Forts.) . Häruti instämde herrar Nilson i Lidköping, Gumcelius, Andersson
i Hasselbol, Liljeholm, Lundin, Svensson i Karlskrona, Vahlin, Dahn,
Westin, Göransson, Kar dett, Erikson i Myckelgård, Jonsson i Hot,
Hanson i Berga, Johnsson i Thorsberg, Pehrsson i Önnerud, Andersson
i Upsar, Jansson i Krakerud, Andreasson, Pålsson, Nilsson i
Skärhus, Truedsson, Söderblom och Björck.

Herr Elowson anförde: En af vårt lands store historieskrifvare,
Erik Gustaf Geijer, har uttalat den mening, att »menniskan är ett sent
begrepp i historien». Detta uttalande afser naturligtvis icke menniskan
i hennes individuella bestämdhet, ty menniskan i hennes kroppsliga,
själiska och andliga egenskaper har redan tidigt ådragit sig den vetenskapliga
uppmärksamheten. Den store historieskrifvarens uttalande
afser följaktligen menniskan såsom medborgare, såsom medlem eller
organ i staten, och i detta afseende är det otvifvelaktigt sant, att
menniskan är ett sent begrepp i verldshistorien. En blick tillbaka i
historien visar oss, att det har funnits ett legaliseradt slafveri, att det
funnits en af lag och sed reglerad träldom, en lagstadgad lifegenskap.
Detta finnes lyckligtvis icke numera i vårt land. Men det finnes
myndige medborgare, som äro i alla hänseenden oförvitliga, ehuru de
i fråga om politisk rösträtt icke betraktas såsom fullt myndiga, och
detta är en ny bekräftelse på den store historieskrifvarens mening,
att menniskan är ett sent begrepp i historien.

Angående menniskans förhållande till staten finnas, såsom naturligt
är, flera olika uppfattningar. En af dessa uppfattningar, som jag
för min del anser såsom rigtig, är att staten måste betraktas såsom
ett organiskt helt, såsom en organism, i hvilken menniskan ingår såsom
ett organ. I staten finnes dessutom mycket annat, som tjenar
såsom medel så väl för staten som för menniskan. Der finnas åkrar,
skogar och mycket mera, som med ett gemensamt namn kallas egendom.
Detta brukar man icke anse såsom ett organ i staten, utan
såsom ett medel så väl för staten som för medborgaren. Jag vill nu
erinra derom, att enligt § 1 af gällande riksdagsordning svenska folket
representeras af Riksdagen. Det är folket, mine herrar, det är menniskan
såsom organ i staten, det är icke åkerfälten, skogarne eller
egendomen, som skola representeras, ty så står det icke, utan det står
att folket representeras af Riksdagen, och detta synes mig vara af
mycket stor betydelse, då det är fråga om, hvilka som böra hafva inflytande
på politiska angelägenheter.

Det finnes, såsom vi väl veta, en stor skara medborgare, hvilka
icke äro fullmyndiga i politiskt hänseende, och man säger om dem,
att de sakna sjelfständighet, upplysning och politisk mogenhet. Detta
brukar anföras såsom ett skäl, hvarför de icke fått politisk rösträtt
och hvarför man icke för närvarande vill gifva dem denna rätt. Men
detta är. ett argument, som nedslås af ett aunat argument, hvilket
egendomligt nog kommer från samma håll, der det nu talas om de
mindre bemedlades politiska omogenhet. Det finnes, såsom vi nogsamt

Lördagen den 19 April, e. m.

9 N:o 28.

känna, i våra dagar en socialistisk rörelse, som är till sina tendenser Ang. ändrade
farlig och samhällsupplösande. Man säger visserligen, att denna rörelse vilkor för valär
inom vårt land icke farlig. Hvarför det? Jo, säger man, derför^Kammaren.0
att våra arbetares sunda förstånd är ett värn emot socialismen. Ja, ^Fort , ''

jag hyser också denna mening; jag instämmer i detta senare, att arbetarens
sunda förstånd är ett värn mot socialismens utbredning i vårt
land, men säger man detta, så skall man icke i nästa andetag säga,
att arbetaren saknar sjelfständighet, upplysning och politisk mogenhet.

Ty dessa båda argument passa icke väl tillhopa med hvarandra.

En och annan parabel kan uppdragas mellan de privaträttsliga
förhållandena och de politiska. En arbetare, som icke eger fastighet
eller icke arrenderar jord och icke har en årsinkomst af 800 kronor
samt sålunda för närvarande saknar politisk rösträtt, kan kallas inför
domstolen såsom vittne. Samhället icke blott tillåter honom att vittna,
utan det fordrar att han skall göra det. Han aflägger sitt vittnesmål,
som af domstolen tages till protokollet. Domstolen grundar på detta
vittnesmål sitt utslag och derigenom blir kanske en oskyldigt anklagad
frikänd eller en skurk demaskerad. Hans vittnesmål väger här lika
tungt som om det afgifvits af en högt bildad, en högt beskattad eller
en på rangskalan högt uppsatt man. Denne i alla hänseenden oförvitlige,
men politisk rösträtt saknande man har aflagt sitt vittnesmål,
som vant af stor betydelse. Några dagar derefter, må hända redan
följande dag, skall riksdagsman väljas, och lian får icke i valurnan
nedlägga sin valsedel, utvisande huru vida han anser att kandidaten A.
eller kandidaten B. skall blifva riksdagsman. Dertill är han icke mogen,
men han är mogen till att i privaträttsliga förhållanden af stor betydelse
afgifva ett vittnelsmål, som gäller och måste gälla.

Samhällets utveckling går tryggare och säkrare i samma mån som
det är flere, som intressera sig för samhällets väl. Samhällets utveckling
går tryggast och säkrast, då alla fullmyndiga medborgare intressera
sig för samhällets väl. Nu kan man ju icke begära, att den
medborgare, som icke åtnjuter några politiska rättigheter, skall i
samma mån intressera sig för samhällets angelägenheter som en
annan. Det är derför icke endast förenligt med rättvisa, utan äfven
förestafvadt af klokhet i våra dagar att utsträcka den politiska valrätten
och tillerkänna arbetaren en politisk rättighet, som han för närvarande
saknar.

Det finnes, mine herrar, en annan uppfattning af medborgarnes
förhållande till staten, hvilket kan karakteriseras såsom ett kontraktsförhållande.
Några statsrättslärare säga nemligen, att staten är ett
bolag. För min del anser jag denna teori origtig. Men om man, såsom
i ett bolag, låter medborgare rösta efter förmögenhet, närmar
man sig till bolagsteorien. Vi veta, att i stora bolag inträda ibland

strejker. Det skulle också kunna hända att, om man fasthåller den

åsigten, att staten är ett bolag, de, som äro minst lyckligt lottade i
samhället och som i följd af nämnda teori måste betraktas såsom bolagets
tjenare, göra en jettestrejk. Hvad skulle då inträffa? Kunna
de, som nu sitta inne med den politiska rnagten, reda sig utan dem,

som för närvarande sakna densamma? För min del tror jag det

icke.

N:o 28. 10

Lördagen den 19 April, e. m.

Ang. ändrade Jag anser rättvisa och billighet fordra, att rösträtten utsträckes

vilkor för val- en stor del af de medborgare, som för närvarande sakna den Kammaren.

samma- r ragan om huru man skall tormulera en grundlagsändring
(Forts.) i detta syfte, som jag nu antydt, anser jag liksom förste talaren lämpligast
böra öfverlemnas åt regeringen att afgöra.

Jag vill derför förena mig med herr Waldenström och yrkar bifall
till hans motion.

Herrar Olsson i Kyrkebol, Andersson i Nöbbelöf, Andrén,
Andersson i Malmö och Arhusiander instämde i detta anförande.

Herr Lilienberg: Utaf de motioner, som här föreligga angående
utsträckning af den politiska valrätten, anser jag herrar Waldenströms
och Peterssons beaktningsvärda. Jag är nemligen af den mening, att
man utan ringaste våda kan utsträcka den politiska rösträtten derhän,
att den, som är i kommunens angelägenheter röstberättigad, skulle få
valrätt till Andra Kammaren. En sådan utsträckning af den politiska
valrätten vore, enligt mitt förmenande, eu gärd af rättvisa och billighet
gent emot de samhällsklasser, som för närvarande icke hafva sådan
valrätt.

Med denna uppfattning kunde jag naturligtvis yrka bifall till herr
Peterssons motion och instämma i denna, men då jag anser mig hafva
skäl antaga, att herr Waldenströms motion vinner större anslutning,
så skall jag efter dessa i korthet yttrade ord instämma i herr Waldenströms
motion. /

Herr TVester instämde häruti.

Herr Wretlind: När denna fråga var under diskussion förliden
riksdag, hade jag ett yttrande i saken, som jag hört tolkas så, att jag
vore emot valrättens utsträckning. Det var dock i sjelfva verket så,
att jag hvarken talade för eller emot en utsträckning — jag framstälde
nemligen icke något yrkande — utan mitt anförande gick ut
på att visa, att den socialistiska agitationen i vårt land var särdeles
egnad att nedslå alla sympatier för valrättens utsträckning. Jag tror
också, att hvar och eu, som följt med denna agitation, skall gifva mig
rätt i denna uppfattning, och den resolution, som fattades på rösträttsmötet
här om dagen, har också bekräftat den saken. Men denna resolution,
liksom hvad socialdemokratiska föreningen för öfrigt åstadkommit,
bör ses i sitt rätta ljus. Det skulle åtminstone för ledarne,
om icke för sjelfva samfundet, vara en särdeles stor missräkning, ja,
den allra största missräkning, i fall Riksdagen beslutade allmän rösträtt,
ty derigenom skulle ledarne för detta parti mista just det bästa
agitationsmedlet, ett agitationsmedel, hvarmed de söka att hvälfva
samhället upp och ned. Det kan synas, som om dessa påståenden
vore ärekränkande, men det är lätt att få dem bekräftade; jag såg
dem bekräftade i det nummer af »Socialdemokraten», som utgafs närmast
efter det förlidet års Riksdag fattade sitt beslut i rösträttsfrågan.
När tidningen refererat hvad Riksdagen gjort, tillädes följande reflexion
af redaktionen: »Tack för hjelpen, go’ herrar!» Hvad hjelp

Lördagen den 19 April, e. m.

11 N:o 28.

de vilja hafva är häraf tydligt nog. De vilja, att Riksdagen skalig- ändrade
stå emot all utsträckning af rösträtten, för att dessa ledare af partiet
måtte få behålla det präktiga agitationsmedel, som de hafva i just”ammrå™
denna sak. _ _ (Forts.)

Jag vill nu också yttra några ord om min mening i frågan. Jag
är för en utsträckning af valrätten, ehuru jag för närvarande icke kan
formulera, huru långt jag önskar den utsträckt. Det synes mig ur
principiel synpunkt rigtigt, att de ega valrätt till Riksdagens Andra
Kammare, som betala skatt till staten efter bevillningsförordningens
andra artikel och således äro i viss mening sjelfständiga medborgare.

Men man kan säga, att frågan fått en annan ställning, sedan den beskattning,
som utgår efter andra artikeln, blifvit en obetydlighet i
jemförelse med den, som utgår genom tullbevillningen. Medan bevillningen
efter andra artikeln endast belöper sig till 4 millioner kronor,
uppgår deremot beskattningen genom tullbevillningen till öfver 40
millioner kronor. Således kan man säga, att genom den nya tulllagstiftningen
hafva alla medborgare i samhället, de må skatta efter
andra artikeln eller icke, blifvit ganska tungt beskattade. Jag anser
detta vara det kraftigaste skäl, som kan tala för en så utsträckt valrätt,
som yrkats i herr Mankells motion och vid offentliga möten.

Det är emellertid temligen klart, att Riksdagen icke kan ena sig
om något positivt förslag i denna sak, då det framställes af enskild
motionär. Detta har vid flera föregående riksdagar visat sig vara
omöjligt. Deremot är det möjligt, att regeringen genom sin auktoritet
kan gifva tyngd åt ett förslag, som utgår ifrån densamma.

På dessa skäl ber jag att få förena mig med dem, som yrkat bifall
till herr Waldenströms motion.

Med herr Wretlind instämde herr De Laval,

Vidare anförde:

Herr Petersson i Hamra: Ja, det har icke förundrat mig, då
jag läst alla de motioner i detta ämne, som framlagts så väl af herr
Mankell som herrar Waldenström, Bruse m. fl., att utskottet afstyrkt
desamma. Men jag kan ej neka till, att den tanken gjort sig gällande
hos mig, att så väl dessa som öfriga motionärer inom sig hyst den
tanken: det är ändå godt, att vi hafva en Första Kammare. — Jag
skulle just undra, om ni verkligen vore så liberala, som ni nu synas
vara, om det verkligen berodde ensamt på oss, huru vida rösträtten
skulle utsträckas eller icke. Ja, förlåt, mine herrar, jag tviflar verkligen
derpå, och jag anser mig hafva skäl att tvifla derpå. När man
läser sådana artiklar, som man eu lång tid läst i pressen, och när
man hör sådana uttalanden, som under en lång tid blifvit fälda vid
arbetaremöten så väl inom Stockholm som på åtskilliga andra ställen,
så kan man väl fråga: Är den svenske arbetaren, den nu orepresen terade

svenske arbetaren, verkligen kompetent att taga talan och säte
i svenska riksdagen? Mine herrar, mitt samvete svarar nej på den
frågan. Så länge som arbetaren låter sig så blindt föras i ledband af
dessa agitatorer, af denna tidningspress, som uppträdt så som de

N:o 28. 12

Lördagen den 19 April, e. m.

Ang. ändrade hafva gjort under en lång tid, så länge är lian ej mogen att erhålla
vilkor för val- valrätt.

TaKammaren? Man skulle Ju kunna tiga och endast vid omröstningen söka bi (Forts.

) draga till frågans fall. Men så feg är jag icke, att jag kryper bakom
min röstsedel eller ens bakom Första Kammaren i denna fråga.

Jag vet, att inom den ort, för hvilken jag här för talan, åtminstone
för så vidt jag känner den, allmänna åsigten är den, att det
vore bedröfligt, om under sådana tider som de nuvarande, under en
sådan rörelse, som den hvilken nu försiggår, dessa arbetare skulle få
den utsträckta valrätt, som är ifrågasatt.

Mycket mera skulle kunna vara att säga, men jag vill nöja mig
med, herr talman, att hafva uttalat min åsigt i frågan och meddelat,
att jag kommer att rösta för afslag icke endast å herr Waldenströms
motion, utan äfven å alla öfriga i ämnet väckta motioner.

Jag yrkar bifall till ptskottets förslag.

Herr Dahlberg: Jag skulle efter de anföranden, som blifvit

hållna, mycket väl kunna inskränka mig till att instämma med någon
föregående talare, i synnerhet som jag vid föregående riksdag hade tillfälle
att temligen utförligt redogöra för min åsigt i hithörande ämnen.
Men det är ett par punkter i utskottets betänkande, som särskildt tilldragit
sig min uppmärksamhet och till hvilka jag ber att få foga ett
par anmärkningar.

Utskottet säger nemligen, sedan det förutskickat en antydan orm
att hvarje på förmögenhetsförhållanden grundad valrätt måste blifva i
viss mån godtycklig: »Den förmögenhetsställning, som af denna an ledning

vid representationsförändringens genomförande bestämdes för
valrätt till riksdagsman, sammanföll temligen nära med den, som
gifvit ledamöterna i de forna borgare- och bondestånden rätt till
deltagande i riksdagsmannaval».

Jag får säga, att jag med någon förvåning läst detta yttrande.
Det kan väl icke vara utskottet obekant, att samhället efter representationsförändringens
genomförande i alla rigtningar gått framåt. Under
sådana förhållanden måste naturligtvis många betingelser för utöfvandet
af en medborgares dyrbaraste rättigheter hafva gestaltat sig annorlunda.
Och de upprepade anspråken på inrymmande åt ett större antal
medborgare af rätten att deltaga i representantvalen måste naturligtvis
äfven anses som en yttring af denna starka utveckling, som på
alla områden gjort sig gällande.

Utskottet talar vidare om, att penningvärdets fallande bidragit
att gifva många flere rätt att deltaga i representantvalen, än fallet
var vid det nya representationsskickets införande. Häremot ber
jag att få säga, att jag redan vid förra riksdagen hade tillfälle att
- med officiella siffror visa, att detta tal om penningvärdets fallande
icke alltid håller streck. Det händer ju äfven mycket ofta, att penningvärdet
stiger, och att till följd deraf ganska många, som under
någon tid varit i åtnjutande af valrätt, derifrån blifva skilda.

Jag har en temligen vidsträckt erfarenhet om arbetarnes förhållanden,
särskildt uti en del af våra stora industricentra, och jag tror

Lördagen den 19 April, e. ro.

13 N:o 28.

mig kunna säga, att de i allmänhet äro i högsta grad aktningsvärda ändrade
och respektabla menniskor. Ganska många af dem — jag medgifver
det — hafva under fullt normala förhållanden en inkomst, som kan Kammaren.
medgifva dem rätt att äfven nu utöfva valrätt, men dessa normala (Forts )
förhållanden existera icke alltid. Det händer icke sällan, att taxeringsmyndigheterna,
äfven med den allvarligaste vilja, icke kunna bibehålla
en förr valberättigad medborgare vid den inkomst, som utgör en betingelse
för valrätt, helt enkelt derför, att taxeringsmyndigheterna
icke hafva någon rätt att kreera valmän, utan måste handla efter
gifna bestämmelser. Just den omständigheten, att siffran för valrätts
utöfvande hvad inkomstbevillningen beträffar är så pass hög, att den
vid den — om jag så må uttrycka mig — allra minsta konjunkturflägt
kan variera, är enligt mitt förmenande ett af de största felen
med denna siffra.

Utskottet säger vidare, att »en icke ringa ökning af de valberättigades
antal skulle derjemte säkerligen inträda, om hvar och en behörigen
uppskattades efter sin verkliga inkomst eller förmögenhet, och
en dylik uppskattning synes numera lättare kunna låta sig verkställas,
då det s. k. existensminimum på senare tiden i ej obetydlig mån
höjts». Nu vill jag säga att jag anser, att om det finnes åtskilliga
medborgare, som icke vilja begagna sig af en gifven rättighet, så är
detta icke något skäl att straffa andra medborgare, som äro fullkomligt
lika kompetenta och kanske vida kompetentare än dessa, som försumma
utöfvandet af sina medborgerliga rättigheter. Det finnes en
stor del mycket aktningsvärda samhällsmedlemmar, som gerna önskade
deltaga i en medborgares alla rättigheter, men som till följd af förmögenhetsförhållanden,
hvaröfver de icke sjelfva kunna råda, blifva
derifrån uteslutne.

Yidare yttrar utskottet rörande herr Waldenströms motion i slutet
af sitt betänkande, att »om Riksdagen skulle finna ändring nödig i
fråga om riksdagsordningens bestämmelser angående den politiska rösträtten,
torde inom Riksdagen ej saknas tillräckliga krafter för de nya
stadgandenas formulering». Ja, derom kunna ju vara ganska olika
meningar. Utskottet antager att obenägenheten mot en ändring är
det hufvudsakligaste skälet för Riksdagen att alltid motsätta sig framställningar
om eu sådan. Men det kan ju vara möjligt att, om utskottet
verkligen lägger sig vinn om att formulera ett förslag i detta
hänseende, som något så när kan tillfredsställa ett flertals berättigade
önskningar, en sådan formulering kan vinna anslutning, om icke inom
riksdagen, så åtminstone inom denna kammare. Vid debatten om
ekonomiutskottet för några dagar sedan var det en talare, som hade
ett yttrande, hvarom jag icke kan underlåta att nu erinra. Han antydde
någonting om en bromsningsapparat. Jag ber att få upptaga
den bilden. Enligt mitt förmenande skulle ett tillmötesgående af
billiga anspråk på valrättens utsträckning vara en bromsningsapparat
mot en allt för häftig fart i en kanske allt brantare utlorsbacke. Det
kan icke nekas, att det finnes ganska många oroliga element inom
samhället, och hvarje läkare, som förstår sin sak, söker i allmänhet
att, när eu sjukdom angripit kroppen, hindra dess vidare spridande.

Jag tror mig icke säga för mycket, då jag säger, att de mindre goda

N:o 28. 14

Lördagen den 19 April, e. m.

Ang. ändrade elementen helt naturligt äro koncentrerade i städerna. Yår arbetarebefolkning
på landet står i allmänhet, så vidt jag vet, på en mycket
^Kammare™me<l den jordegande klassen. Jag tror derför icke att, i syn(Forts.
) nerhet om den nu såsom hvilande förklarade grundlagsändringen, hvarigenom
skulle mer rättvist fördelas städernas och landsbygdens rätt
att utse representanter i Andra Kammaren, blir antagen, det skulle
innebära någon våda för samhället att utsträcka valrätten något, utan
snarare motverka den sociala sjukligheten.

Det tjenar till ingenting att nu göra något yrkande. Jag har
blott velat uttala mina tankar i denna fråga, hvilken i samhällets och
i rent konservativt intresse ovilkorligen snart måste lösas, ty för hvarje
riksdagsperiod som går, blir lösningen allt svårare. Jag inskränker
mig derför till att i afseende på slutklämmen förena mig med herr
Waldenström.

Herr O. Olson i Stensdalen: I den valkrets jag tillhör finnes
ett ganska stort antal arbetare, hvilka ännu icke kommit till den inkomst,
att de äro berättigade att deltaga i val af riksdagsman till
Andra Kammaren. Bland denna mängd af arbetare har uppstått den
tanken, att de böra verka för en utsträckning af den politiska rösträtten.
För den skull hafva de bildat föreningar och hållit möten,
dervid uttalats den åsigten, att de vilja hafva denna rösträtt utvidgad,
och från dessa föreningar, hvilka alla satt den allmänna rösträtten på
sin fana, har jag fått emottaga åtskilliga skrivelser, hvari jag ombedes
att verka för densamma vid behandlingen inom riksdagen af de i
detta ämne väckta motionerna. Som nu frågan om den allmänna
rösträtten redan är afgjord, kan jag i detta hänseende icke uträtta
något. Jag vill emellertid uttala den meningen, att jag icke skulle
tveka ett ögonblick med hänsyn till de arbetare, som finnas inom min
valkrets, att gifva min röst för den allmänna rösträttens införande.
Dessa arbetare äro allvarliga och lugna och hafva alltid uppträdt på
ett sansadt sätt, hvilket jag anser mig böra vitsorda inför kammaren.

Jag skall icke vidare upptaga kammarens tid, utan inskränker mig
till att yrka bifall till herr Waldenströms motion.

Herr Nydahl: Jag hade kanske bort inskränka mig till att instämma
med herr Waldenström, men jag var, då han gjorde sitt
yrkande, ännu icke fullt ense med mig sjelf, om jag borde yrka bifall
till hans skrifvelseförslag. Då jag nu emellertid icke gjort detta, skall
jag be att få yttra några ord.

Jag är fortfarande af den åsigt, att den reform, som här är i fråga,
är, för att begagna grundlagens ord, »högst nödig och nyttig». Jag
tror också, att det vore klokt handladt af dem, som frukta för den
så kallade allmänna rösträtten, att genom att i tid göra någon eftergift
söka stilla den nu i vårt land pågående rösträttsrörelsen, innan
denna rörelse hinner öfvergå till full storm — hvilket den utan tvifvel
annars kommer att göra —• då allt motstånd mot det från alla delar
af landet tusenfaldt upprepade ropet på allmän rösträtt skall finnas
vara förgäfves. Man har sagt, att de, som sitta inne med magten,
aldrig bruka godvilligt släppa den ifrån sig. Ja, det lär nog förhålla

Lördagen den 19 April, e. in.

15 N:o 28.

sig så. Men om man med de magtegande här menar våra många Ang. ändrade
små jordbrukare, som nu utgöra valmanscorpsens öfvervägande flertal på”rätuif/lndra
landsbygden, så tror jag icke att dessa hafva något emot en måttlig ut- Kammaren
vidgning af den politiska rösträtten. De frukta icke för arbetarne, ty (port8)
de veta, att de icke hafva något att frukta från det hållet. De äro,
kan man säga, både bokstafligt och figurligt hvarandras bröder. Detta
förhållande mellan dessa jordbrukare och arbetarne har ock mer än eu
gång, och det både i ord och gerning, erkänts af denna kammares
majoritet på en tid, då denna majoritet var mer demokratisk än den
nu synes vara, och jag hoppas, att den dag icke är långt borta, då
Andra Kammaren skall återgå till sina äldre traditioner i detta afseende.

Herr talman! Jag har med dessa ord egentligen endast velat till
protokollet uttala såsom min mening, att det stora flertalet valmän på
landet icke hyser någon afvoghet mot en utvidgad politisk rösträtt, och
att motståndet i detta fall kommer från helt annat håll. Någon klasskamp
mellan de små jordegarne och arbetarne tror jag är omöjlig —
de hafva för många gemensamma intressen. Och det är på min uppfattning
af förhållandena i detta afseende som jag grundar den förhoppningen,
att det motstånd, som för närvarande inom Andra Kammaren
gör sig gällande i denna fråga, icke skall blifva så långvarigt.

Bland de positiva förslag, som här äro framstälda, finner jag mig
mest tilltalad af herr Peterssons i Brystorp; men då herr Waldenströms
skrifvelseförslag synes ha de bästa utsigterna att samla de
flesta rösterna omkring sig, förenar jag mig med dem, som yrkat bifall
till detta.

Det kunde vara frestande att egna den »modige» herr Petersson
i Hamra några »beundrande» ord, men då jag märkte att flere talare
begärde ordet med anledning af hans krigsrop, så skall jag lemna
honom utan vidare uppmärksamhet och sluta med att, som sagdt, yrka
bifall till herr Waldenströms förslag.

Herr Collander: Jag är lifligt öfvertygad om så väl behofvet
af som rättvisan i att någon ändring göres i nu bestående rösträttsförhållanden,
och för min del är jag beredd att gå mycket långt i
detta fall. Men då man nitälskar för en sådan reform, måste man
naturligtvis se på möjligheten att få den igenom. Här kommer gifvetvis
motståndet i första rummet från Första Kammaren; den har visat
sig minst böjd för att vidtaga några reformer på detta område, och
det hafva vi sett äfven denna gång, då den bifallit konstitutionsutskottets
afstyrkande utlåtande rörande alla motionerna. Att bifalla
något förslag här i Andra Kammaren blir i de flesta fall blott en
opinionsyttring, så länge Första Kammaren icke visar sig medgörlig.

Jag tror derför att bättre än att framkomma med något positivt förslag
är att sluta sig till eu sådan mening, som herr Waldenström i sin
motion framstäf, särskildt derför att, om någon ändring skall komma
till stånd, detta ej är beroende endast på Riksdagen, utan äfven på
Kongl. Maj:t. Det kan derför vara af mycken vigt att redan på förhand
få reda på huru långt regeringen vill gå. Jag ber derför få

N:o 28. 16

Lördagen den 19 April, e. ni.

Ang. ändrade ansluta mig till herr Waldenströms förslag och yrka bifall till detv>lk°r4.
f,or. v°1''samma samt afslag å konstitutionsutskottets betänkande.

ratt till Andra a

Kammaren. 0

(Förts.) Herr Bratt: Att år efter år helt enkelt undertrycka eller till bakavisa

de fordringar på utsträckt politisk rösträtt, som med alltjemt
växande styrka både inom och utom riksdagen låta sig förnimmas,
är enligt mitt förmenande både politiskt orättvist och politiskt oklokt.
Skälen härför hafva nyss af herr Waldenström blifvit utvecklade, och
jag instämmer i det fallet fullkomligt med hvad han yttrat, liksom
jag i öfrigt kunde nöja mig med att alldeles ansluta mig till hans uttalande.
Då jag emellertid anser det vara fördelaktigt, att så många
som möjligt af denna kammares ledamöter uttala sig i den vigtiga
frågan, som jag dessutom önskade framhålla från en icke ännu berörd
synpunkt, ber jag att ytterligare få säga några ord.

De, som motsätta sig en utsträckning af den politiska rösträtten,
göra ju detta framför allt för att skydda den bestående samhällsordningen
samt hindra samhällsomstörtande element att göra sitt förderfliga
inflytande gällande. — Denna önskan är ju ock i våra dagar så
naturlig, så rigtig, att hvarje välsinnad medborgare ovilkorligen måste
dela den. Men — för att nu icke tala om dem, som från sin ifver att
skydda det bestående må bända icke helt och hållet kunna abstrahera
en önskan att framför allt skydda sitt eget partis politiska magtställning
med alla dennas konseqvenser — skulle väl kunna ifrågasättas,
om man ej stundom förbiser, att detta skydd främjas icke allenast
genom uteslutande af politiska orostiftare från inflytande på samhällets
angelägenheter utan också, och sannolikt i vida högre grad, derigenom,
att antalet medborgare, som hafva anledning till missnöje med den
bestående samhällsordningen, hålles vid det möjligaste minimum, hvaremot,
om antalet missnöjda oafbrutet får tillväxa, det onda gror, slår
rot samt utvecklar sig mer och mer i samhällets eget sköte, derifrån
det således icke vidare kan bli tal om att utestänga det; och då uppstår
verklig fara för den bestående samhällsordningen.

Jag anser således, och det både i den politiska rättvisans och den
politiska klokhetens intresse, att åtgärder nu böra vidtagas för vidgning
af svenska folkets politiska rösträtt; jag tror att vårt folk härför
är lika moget som något annat, ja mera moget än de flesta. Huru
denna vidgning skall åvägabringas, är jag deremot ingalunda kompetent
att angifva. Jag instämmer derför med de talare, som anse herr
Waldenströms motion för närvarande vara den, till hvilken man helst
bör ansluta sig, och det är också till denna motion lag anhåller om
bifall.

Herrar Mélin, Elis Nilson, Stjernspetz och Sundberg i Yexiö
förenade sig med herr Bratt.

Herr So hö ning: Jag har under de tre år, som det förunnats
mig att vara ledamot af Riksdagens Andra Kammare, förundrat mig
öfver den lätthet, med hvilken Första Kammaren alltid aflifvat dessa
alltjemt återkommande förslag om utsträckt politisk rösträtt. Men
Första Kammaren har naturligtvis lätt att fatta hvilket beslut den

Lördagen den 19 April, e. in.

17 Ji:o 28.

vill, och jag har ingen rätt att klandra den derför, lika litet som jag^. ändrade
kar någon rättighet att klandra herr Petersson i Hamra, derför åt^åt^uil^Andla
han förenat sig med Första Kammaren i detta nakna nej, som uta^Kammare™
en enda reservation fått sitt uttryck i detta konstitutionsutskottets ut- (yorts)
låtande n:o 9. Men hvad jag vill på det bestämdaste klandra och inlägga
en gensaga emot, det är att herr Petersson ej kunnat säga rent
ut sin mening utan att på samma gång skymfa sitt motparti. Ja, skymfa
är för litet sagdt, ty herr Petersson har yttrat, att det är bra att hafva
Första Kammaren att krypa bakom. Tror herr Petersson att jag eller de
med mig liktänkande ämna krypa bakom Första Kammarens sköld i
en sak, som ligger de djupa leden af Sveriges folk så nära på
hjertat? Jag vågar säga, att denna tanke om utsträckt rösträtt icke
är något hugskott hos detta folk. 1 denna tanke ligger heller icke
något begär hos dem, som vilja förhjelpa folket till denna rätt, att
ställa sig som goda vänner till arbetarne eller som agitatorer. Jag tror
mig känna arbetarne lika bra som herr Petersson i Hamra. De hafva
sina fel, men också sina förtjenster. Vi veta, hvilket tungt arbete
dessa arbetare hafva i synnerhet i städerna. Om t. ex. en eldsvåda
yppar sig i en stad, hvilka är det som få pumpa och langa vatten, om
icke just arbetarne, och de hafva oftast mycket liten tack derför.

Dessutom hafva de så litet att förlora, dessa arbetare. Men om de
önska vinna något, hvad begära de då? Jo, på samma gång de begära
litet bättre vilkor af sina arbetsgivare, begära de litet bättre
politisk rösträtt. Att år från år afslå de förslag, som i detta afseende
framställas, tror jag icke vara klokt. Men då nu Första Kammaren
helt och hållet afslagit alla de i detta ämne väckta motioner,
skall jag icke göra något yrkande på bifall till något af de positiva
förslagen, utan ber blott få förena mig med dem, som yrkat bifall till
herr Waldenströms motion. Mén jag ber att få säga, att jag icke gör
detta, derför att Första Kammaren afslagit de gjorda framställningarna,
utan af öfvertygelse, och jag gör det med en mild bön derjemte, att
så väl Första som Andra Kammaren vid nästa riksdag må mera beakta
dessa år efter år återkommande kraf och söka lösa dem på ett mera
gynsamt sätt.

Jag förenar mig, som sagdt, med dem, som yrkat bifall till herr
Waldenströms motion.

Herr Bengtsson i Gullåkra: Ehuru jag icke i allo kan gilla

det sätt och de anspråk, som på senaste tiden inom åtskilliga rösträttsföreningar
gjort sig gällande vid behandlingen af frågan rörande utsträckt
politisk rösträtt, får jag dock bekänna, att jag hyser stora
sympatier för en sådan utsträckning och dermed följande sänkning af
det nuvarande strecket. Jag tror det vore klokt, om man i någon
mån ville tillmötesgå de fordringar, som från det hållet framställas i
detta afseende, och derigenom sökte afvärja den storm af ovilja, som
allt mer och mer gör sig gällande mot det bestående och som skall
bli ännu svårare att hindra, då den med allvar frambryter.

Jag skulle helst hafva velat ansluta mig till den af herr Broström
väckta motionen, men då jag finner, att herr Waldenströms förslag

Andra Kammarens Prot. 1890. N:o 28. 2

Nso 28. 18

Lördagen den 19 April, e. m.

Ang. ändrade vunnit så stor anslutning, kan jag mycket väl förena mig med dem,
vilkor för vai-som yr]jat bifall till detta förslag.
rätt till Andra

Kammaren.

(Forts.)

Häruti instämde herrar Åkesson och Jansson i Saxhyttan.

Herr Sven Nilsson: Jag har så många gånger i denna kammare
yttrat mig i den föreliggande frågan, att det torde vara alldeles
öfverflödigt att jag nu uttalar någon mening derom. Jag anser för
min del det vara klokt i politiskt afseende att gå rättvisa och billiga
önskningar till mötes, ty om man ställer sig på eu allt för reaktionär
ståndpunkt, har det i alla tider visat sig, att just hvad man icke velat,
har kommit att blifva slutet.

Jag begärde ordet egentligen med anledning af herr Peterssons
i Hamra yttrande, att, de som önskade en utsträckning af den politiska
rösträtten, gjorde det derför att de visste att Första Kammaren skulle
afslå en sådan framställning och att de således kröpo bakom Första
Kammarens rygg. Jag beklagar verkligen, att den ärade talaren kan
hafva en sådan uppfattning om en kamrats åsigter. En sådan uppfattning
skulle med andra ord betyda, att vi, som tala för utsträckt
rösträtt, göra detta, ehuru vi anse att frågan icke bör vinna framgång,
samt att vi således blott uttala fraser utan att hafva någon mening
dermed, vi skulle med andra ord ej vara sjelfständiga. Jag beklagar,
att sådana yttranden blifvit fälda i kammaren mot olika tänkande,
och jag skulle mycket väl kunna omvända denna sats mot honom sjelf
i olika syfte. Men jag vill icke gorå det, ty jag vill icke beskylla
någon för att icke hafva upprigtiga tankar och åsigter rörande hvad
han yttrar.

Beträffande hvad han sade om de yttranden, som fälts på politiska
möten, får jag säga, att jag verkligen äfven beklagar, att sådana
yttranden blifvit fälda. Jag beklagar det, ty det är uppenbart, att
just sådana uttalanden skola bidraga allra mest till att ingenting blir
gjordt i rösträttsfrågan. Men med erkännande att sådana uttalanden
blifvit gjorda, kan jag icke neka till, att äfven yttranden, som gå i en
reaktionär och hånfull rigtning om arbetarne, sådana som man till och
med får höra i Första Kammaren, som den ärade talaren åberopade, yttranden
således i alldeles motsatt rigtning blifvit fälda, hvilka varit lika
mycket om ej ännu mera att beklaga. Jag tror således, att man i
detta fall icke kan godkänna något af dessa sätt att föra en öfverläggning,
ty om den ene har gått för långt i det ena och den andre
i det andra afseendet, så äro båda fallen förkastliga, ty båda delarne
äro i vår tid mycket skadliga.

För min del behöfver jag icke nämna, att jag hyser sympatier för
det förslag, som af herr Broström framstälts med ett tillägg i öfverensstämmelse
med innehållet i herr Johanssons skrifvelseförslag. Det
är samma förslag, som jag framstält under flere föregående riksdagar,
och hvilket går ut derpå att i herr Broströms förslag skulle efter 4:de
raden tilläggas: eller eger annan fastighet till ett taxeringsvärde af
1,000 kronor och sedan fortsattes. Det är nemligen ett kändt faktum,
att under många år, ja, under nästan hela dela nya riksdagsordningen,
innehafvare af sådan fastighet fått utöfva rösträtt, men att på senare

Lördagen den 19 April, e. m.

19 N:o 28.

tider, under de politiska striderna om tullfrågan, detta blifvit dem^»?- ändrade
nekadt. Det finnes också numera prejudikat på, att dessa fastighets-®^01" for
egare icke få deltaga i val af riksdagsman. Men det finnes, det veta ^Kammaren™
herrarne väl, personer som på ofri grund uppfört byggnader, som (Forts )
kunna hafva ett taxeringsvärde af flera tusen kronor. Dessa byggnader
betraktas som »annan fastighet», och för dem är man enligt
riksdagsordningen icke berättigad att deltaga i riksdagsmannaval. Jag
kan icke förstå hvarför alla dessa personer, som till och med i vissa
fall kunna uppskattas till den census, som fordras för att gå in i Första
Kammaren, d. v. s. kunna hafva uppfört byggnader på ofri grund
till ett värde af 80,000 kronor, skola vara beröfvade sin rösträtt till
Andra Kammaren. Kan det vara rimligt? Jag tror det icke, och derför
har jag ansett att man kunde besluta sig för att antaga det förslag,
jag väckt vid flere föregående riksdagar. Men i denna kammare
har man från visst håll, framför allt på senare tiden, motsatt sig all
utsträckning af den politiska rösträtten, och det anser jag vara oklokt.

Jag skulle för min del till och med kunna gå ett steg längre och ansluta
mig till det förslag, som af herr Lilienberg blifvit förordadt, nemligen
herr Peterssons motion. Men det är uppenbart, att, om man
fattar beslut i öfverensstämmelse med hans motion, man måste vidtaga
äfven andra ändringar i grundlagen, möjligen äfven i bevillningsstadgan,
emedan man genom antagande af ett sådant förslag, som det föreligger
i motionen, kan ställa hela den politiska rösträtten på gemensam votering.
Ty utom andra ändringar än den föreslagna komme det att bero
på, huru vida bevillning blir åsatt eller icke, dels för inkomst af
kapital och arbete och dels för fast egendom eller för byggnader,
och det kunde ju hända, om man toge detta förslag utan andra ändringar,
att i en politisk strid det ena partiet genom en gemensam votering
skulle kunna befria en stor del röstägande från att erlägga bevillning
intill ett ganska högt belopp eller värde och derigenom stryka bort ett
stort antal röstberättigade och valbare. Då ett annat parti komme
till magten, kunde motsatsen inträffa. Då herr Waldenström föreslagit
en skrifvelse till Kongl. Maj:t och, såsom herrarne veta, den förste
motionären, herr Mankells förslag, som vill hafva rösträtt till alla medborgare,
blifvit afslaget, kan det nu icke blifva fråga om att i skrifvelsen
uttala någon sympati för hans förslag om allmän politisk rösträtt.
Och för min del skulle jag icke heller vilja i närvarande stund
gå så långt och anser det icke klokt att hålla på en sådan mening,
emedan det skulle dröja allt för länge, innan det förslaget vunne båda
kamrarnes sympatier. Motionären herr Waldenström har också sagt i
sitt yttrande i dag, att han heller icke vill gå så långt som herr
Mankell, utan han vill, att man skall gå steg för steg och varsamt
till väga, och då kan jag icke föreställa mig annat än att, med de modifikationer
han sjelf uppstält, det icke vore någon synnerlig fara att
antaga hans förslag till skrifvelse. Det är likväl något sväfvande i
hans förslag, då han talar om en utsträckning af politisk rösträtt der-"
hän att den kan motsvara rättvisans kraf. Det är naturligtvis mycket
sväfvande ord, men man bör naturligtvis förvänta, att Kongl. Ma|:t
skall utreda hvad som kan vara rättvist och som jag hoppas äfven

N:o 28. 20

Lördagen den 19 April, e. m.

Ang. ändrade billigt. Då det nu icke finnes någon utsigt att få antaget något af
vilkor för an(jra motionärernas förslag i den rigtning jag antydt, skall jag för

^Kammaren amin del inskränka mig till att förena mig med det förslag till skrif(Forts)
'' ve^se ^ierr Waldenström framlagt och yrka bifall till detsamma.

Herr Carlsson i Nysäter instämde i detta yttrande.

Herr Björkman: Jag hade verkligen icke tänkt begära ordet,
i synnerhet som jag under de många år jag varit riksdagsman alltid
funnit, att denna fråga mött ett obegripligt motstånd. Jag vill dock
för min del icke påstå, såsom många andra, att det endast varit från
Första Kammaren, som motståndet kommit, ty jag har alltid märkt, att
motståndet varit stort äfven i denna kammare. Jag har blifvit uppkallad
af herr Petersson i Hamra, men skall för min del icke sysselsätta
sig mycket med honom. Jag vill dock säga, så att både han
och alla andra kunna höra det, att under den tid jag varit riksdagsman
jag aldrig hört så sårande uttryck fällas icke mot en, utan på en
gång mot många. Jag är viss om, att de motionärer, som sitta i
denna kammare, skola för sin del besvara honom, och derför skall jag
nu lemna honom.

Det har förundrat mig, att angående utsträckning af den politiska
rösträtten det alltid blifvit sagdt, att det är socialisterna och städernas
arbetare, som framkallat rörelsen, och att de verka på ett sätt, som är
både rimligt och orimligt. Jag vill dock fästa uppmärksamheten derpå,
att mycket långt innan Palm började, var denna fråga uppe, och man
kan läsa i gamla riksdagshandlingar och höra af gamla riksdagsmän,
som ännu äro qvar i kammaren, att denna fråga aldrig varit stilla och
att innan det fans socialister i Sverige man har dragits med den undan
för undan.

För min del har jag alltid sett saken från den synpunkten, att
det skulle vara klokt att få en förändring, och jag ser saken så ännu.
Hur långt man skall gå, kan jag icke säga och gör intet yrkande,
men jag förenar mig med herr Waldenström, ty jag har icke läst hans
förslag så, som herr Petersson i Hamra tyckes ha gjort. Jag har läst
det så, att han vill att man skulle skrifva till Kongl. Maj:t med begäran,
att han måtte taga frågan om hand. Skulle Kongl. Maj :t anse
lämpligt föreslå allmän rösträtt, så gör han det, och jag tror icke det
skulle vara så stor fara deri.

Herr Björck: Det är då icke mycket skäl att spilla många ord

på denna sak, när den fått den utgång i Första Kammaren, som man
känner, men då jag är motionär, måste jag säga något i saken och
jag vill då yttra några ord. Vi stodo för några dagar här och beslöto
i en fråga, som rörde till en del endast Stockholms arbetare, men i
dag är det en fråga, som rör hela svenska arbetarebefolkningen, men
den har ändå sämre utsigt än den förra. Skilnaden mellan dessa frågor
var kan hända ingenting att lägga märke till, ty jag märkte granneligen
af det yttrande, som fäldes af en ärad ledamot i Första Kammaren
vid det stora anlopp han gjorde mot Stockholms arbetareinstitut,
att han och hans meningsfränder voro rädda för en upplyst arbetare -

21 N:o 28.

Lördagen den 19 April, e. m.

befolkning, och jag tror, att samma sak gör sig gällande nu. De äro Ang. ändrade
rädda att släppa ifrån sig något af sin magt till arbetarne, de viljae,f4<M'' för vaU
hålla dem i ledband, i politisk omyndighet. Då det förut i dag’ \a^roar”nr“
var fråga om pansarbåtarne, talades det så vackra ord och det väd- jForts^ ''
jades till fosterlandskärleken, men hvilken fosterlandskärlek kunna väl
de arbetare hafva, som år ut och år in blifva nekade att taga större
del i det politiska lifvet och icke hafva den ringaste utsigt att i Andra
Kammaren få in en representant, hvilken de från sin sida anse sig
kunna lemna fullt förtroende att bevaka deras intressen ? Här har utskottet
på nedersta kanten af sid. 5 sagt några ord, som jag påminner
mig. Det säger der: »Då utskottet upprepade gånger och

senast vid riksdagarne 1888 och 1889 utförligt framlagt de skäl, som
enligt utskottets förmenande tala emot ett nedflyttande af de gränser
förmögenhetsbestämmelserna i § 14 riksdagsordningen sätta för valrätt
till Andra Kammaren» etc. Jag hade äfven då väckt en motion i
rösträttsfrågan, och jag kommer granneligen i håg utskottets utlåtande
och den skuggrädsla, hvilken som en röd tråd löpte genom utskottets
betänkande. De voro rädda för att den arbetande klassen skulle få
öfvertaga något af deras magt. Det är det röda spöket, som går
igenom tiden, som gör dessa herrar rädde. Hade någon i utskottet
fattat posto och reserverat sig mot utskottets förslag i dess helhet,
hade saken kanske tagit en annan vändning. Yi sågo för några dagar
. sedan eu ärad ledamot af utskottet, deras vice ordförande, reservera sig
mot ett af utskottets utlåtanden. Jag hade tänkt, att denne man, som
är represensant för den gamla lärdomsstaden vid Fyriså, skulle varit
genomlifvad af några ädla känslor för arbetarebefolkningen. Men det
var icke så; jag bedrog mig. Jag tror, att om han hade varit så
sinnad, att han reserverat sig äfven denna gång, hade det kanske blifvit
nu som för några dagar sedan, då han såsom reservant drog hela kammarens
majoritet med sig, och hans framställning blef Andra Kammarens
beslut. Men han är väl rädd af sig, han som så många andra.

Här frambålles å sid. 6 af utskottet, att det är förmögenhetsvilkoren,
som betrygga samhället. Det är ju möjligt att egendomen
skall bestämma allt, och det har alltid varit så, att de mindre lottade
eller värnlöse fått finna sig i hvad förmögenheten bestämmer. Det
har i alla tider vant så, men vi veta icke säkert, huru länge det skall
så vara. Såsom jag redan nämnt, kan man icke göra någonting åt
saken vid denna riksdag, men jag upprepar samma ord, som jag uttalade
1888 med anledning af konstitutionsutskottets sätt att då behandla
samma fråga. Jag hoppades, sade jag då, att kommande Riksdagar
måtte insätta sådana män i konstitutionsutskottet, som mera
ställa sig tidens kraf till efterrättelse, och jag hoppas, att äfven så
ske skall. Det händer att man bedrager sig på dessa män, man kan
ju icke fordra så mycket af så litet.

Här har talats så mycket om, att den socialistiska rörelsen skulle
ligga till grund för afslaget. Det tyckes vara riksdagsmännens mening,
att, derför att den socialistiska rörelsen bemägtigat sig arbetareklassen,
denna senare derför icke förtjenar någon utsträckning af rösträtten.

Ja, mine herrar, det kan nog så vara. Föregående talare hafva sagt
och jag säger så äfven, att jag är öfvertygad om att Riksdagen fort -

>:o 28. 22

Lördagen den 19 April, e. m.

Ang, ändrade farande skall neka all utsträckning af rösträtten. Men jag hoppas,

^en tid icke är långt aflägsen, då bågen brister, och ve den då,
™Kammare™träffas af bakslaget. Det kan ju vara onödigt att säga något mer,
(Forts.) u^an JaS ker få lemna mitt stora tack till utskottet, som så rättvist
behandlat denna fråga. Det har följt en stor mans ord: man bara
klubbar i hjel, man slår till. Vi kunna visserligen icke vinna något
denna riksdag, men då jag förut instämt med herr Waldenström, ansluter
jag mig nu till dem, som yrkat bifall till hans skrifvelseförslag.

Herr Pålsson: Det har redan blifvit taladt så mycket i frågan,
och det har visat sig, att kammaren är särdeles intresserad för densammas
lösning på ett tillfredsställande sätt, men ingen talare som
uppträdt har emellertid ansett sig kunna på ett tillfredsställande sätt
lösa frågan, utan har instämt med herr Waldenströms skrifvelseförslag.
Jag vill icke heller framkomma med något formuleradt förslag i afseende
på denna fråga, men jag kan säga att jag icke har någonting
alls emot att hvarje svensk myndig man får politisk rösträtt, men jag
vill icke, såsom somliga, att denna politiska rösträtt skall nedsträckas
till alla, utan jag tror det vara mycket klokare och förståndigare, om
man bestämde census för politisk rösträtt eller det s. k. strecket så
lagom högt, att den kunde uppnås af alla. Om på landsbygden
taxeringsvärdet bestämdes i stället för till 1,000 kronor till 500 kronor,
skulle alla arbetare, som äro sparsamma och arbetsamma, komma i den
ställning, att de skulle kunna få politisk rösträtt. I städerna kan det
naturligtvis vara svårt att bestämma, hvilken inkomst som skulle vara
den mest lämpliga, och derför lär det väl vara bäst instämma med
herr Waldenström om eu skrifvelse till regeringen att framkomma
med ett förslag i frågan. Derför får jag be att få instämma med herr
W aldenström.

Herr talmannen, som emellertid uppkommit och öfvertagit ledningen
af kammarens förhandlingar, lemnade härefter ordet till

Herr Jansson i Carlshed, som yttrade: Jag hade trott att efter
det beslut, som fattades i denna fråga af båda kamrarne vid förlidet
års riksdag, frågan icke så hastigt skulle hafva återkommit. Men när
så skett, kan man ungefärligen upprepa samma skäl som förlidet år,
och något nytt kan icke framdragas. Ty jag tror icke att någonting
under året förekommit, som kan ändra kammarens mening om saken.

Vore det så, att de dugliga och betänksamma arbetare, som, derom
är icke fråga, finnas i vårt land, finge njuta fördelarne af rösträttens
utsträckning, så tror jag att denna kammare icke skulle draga i betänkande
att härtill lemna bifall. Men det är icke de, som få njuta
frukterna deraf, utan jag vågar tro att det skulle blifva dessa folktalare,
dessa agitatorer och dessa demonstrationsordförande, åt hvilka
kammaren då komme att lemna sitt understöd. Ty det vore väl de,
som skulle komma i fråga att få någon ersättning för hvad de gjort,
och det vore de, som komme att svinga sig upp på arbetarebefolkningens
axlar. Så ställer sig frågan. Men kan det vara lämpligt och
rätt att låta dessa komma till magten ?

Lördagen den 19 April, e. m.

23 jS’:o 28.

Magten tillhör nu den betänksamma, stilla svenska allmogen, Ana- ändrade
som under alla tider stält sig under lagars och författningars oeh®^*0^0^^
religionens hägn och skydd. Har man under dessa tider, som de varit Kammaren.
vid magten sett, att de företagit någonting sådant, som varit för landet (Forts,)
skadligt i detta hänseende eller onyttigt? Jag vågar påstå motsatsen.

Så länge icke något sådant skett, tror jag att man bör betänka sig,
innan man företager sig sådana reformer som de, hvilka här äro i
fråga, nemligen att öfverflytta magten på dem, som ha allt att vinna,
ingenting att förlora, och beklagar om så skulle ske. På grund häraf
anhåller jag om bifall till utskottets enhälligt fattade förslag.

Herr Ericson i Borekulla instämde häruti.

Herr Thestrup: I likhet med flere föregående talare anser jag
det öfverensstämma icke allenast med politisk klokhet och förutseende
utan äfven med allmän rättvisa, att någon inskränkning eller nedsättning
sker i det politiska strecket. Bland de många så väl till
denna som till föregående riksdagar inkomna förslag härom anser jag
mig mest tilltalad af den motion, som framstälts af herr Petersson i
Brystorp, i hvilken motion föreslås: »Valrätt tillkommer inom den

kommun, der han bosatt är, enhvar i kommunens angelägenheter röstberättigad
man».

Jag anser, att icke någon vansklighet hvarken i ena eller andra
afseende! skulle uppstå, i fall en sådan förändring af riksdagsordningen
beslötes. Detta är nu min uppfattning, om hvilken jag derför icke
vågar utsäga, att den är den rigtiga.

Då emellertid motionerna i frågan icke blott nu utan äfven vid
föregående riksdagar gått i väsentligt skilda rigtningar, så ser jag
häri ett af de allra största hindren för frågans lyckliga lösning, och
denna omständighet, att de många motionerna gått i så olika retning,
har otvifvelaktigt i icke ringa grad verkat, att frågan jemväl
denna gång förblifvit olöst. Den har heller icke nu någon praktisk
innebörd, eftersom, enligt hvad vi veta, Första Kammaren redan afgjort
densamma på det sättet, att för vännerna i Andra Kammaren af
reformen icke återstår annat än att afgifva en opinionsyttring.

Det finnes tvenne sätt för Andra Kammaren att afgifva en sådan
opinionsyttring. Det kan ske antingen genom en återremiss till ut- (

skottet eller genom ett bifall till herr Waldenströms förslag, och då
det senare förslaget, så vidt jag kunnat finna, torde hafva de största
sympatierna inom kammaren, tillåter jag mig att förena mig med dem,
som yrkat bifall till herr Waldenströms förslag.

Herr By din: Frågan synes, att döma af den hittills förda
diskussionen, komma att utmynna i det beslut, att vi skulle antaga
herr Waldenströms förslag. Men herr Waldenströms förslag, hvad
innehåller det? Det innehåller att Kongl. Maj:t skall framlägga ett
förslag, som är rättvist. Kongl. Maj:t har dervid ingen annan ledning
än att följa den debatt, som för närvarande pågår i denna kammare,
och att rätta sig efter de olika meningar, som här yttras. Men
allt detta är af den beskaffenhet, att det blir ganska svårt för Kongl.

N:o 28. 24

Lördagen den 19 April, e. m.

Ang. ändrade Maj:t att få en utgångspunkt för det förslag, som Kongl. Maj:t skulle
”rätTtm Andraförlägga Riksdagen angående den politiska valrätten. Man säger att
''''“Kammaren0det enclast är fråga om billiga anspråk. Hvad är då billiga anspråk?

(Forts.) — M’;m säger att det är rättvisa anspråk. Hvad är rättvisa anspråk ?
— Man har talat om utsträckning af rösträtten. Huru långt skall den
gå? — Somliga vilja sträcka den längre än andra. Är det under sådana
förhållanden möjligt att Kongl. Maj:t skall kunna få någon ledning
till att framkomma med ett förslag, när meningarna äro så
delade, när icke ens motionären sjelf, som är så intresserad af frågan,
har anvisat någon grund att bygga förslaget på? Man säger att man
skall borttaga den eller den inskränkningen, men huru det skall ske
eller hvilka personer, som skola blifva uteslutna från valrätten, det
är icke angifvet.

Under sådana förhållanden tror jag icke att det kan vara lämpligt
att antaga herr Waldenströms motion. Det kan kammaren göra,
men det har icke den ringaste betydelse.

Detta påminner mig om ett annat förslag, som var före under
långa tider i riksdagen, nemligen vägfrågan. Det var när jag var
ledamot i Första Kammaren, som den ene kom fram med ett förslag,
den andre med ett annat, den tredje med ett tredje och den fjerde
med ett fjerde förslag, men alla slutade med att instämma med herr
Stråle, som icke hade gjort något annat yrkande, än att man skulle
vara så god att ändra förordningen angående väghållningsskyldigheten.
Nu kom förslaget till Kongl. Maj:t, och då beslöts det, derför att man
icke hade precis känbar mark att stå på, att det skulle hänskjutas till
en komité. En komité tillsattes, och sedan den hade sitt utlåtande
färdigt, blef kammarkollegium hördt i saken. Så kom förslaget ändtligen
från Kongl. Maj:t till Riksdagen, och då vann det icke dess bifall.
Detta berodde derpå, att meningarna voro så delade, att den
ene ville hafva saken ordnad på ett sätt, den andre på ett annat.
Och på samma sätt förhåller det sig med den förevarande frågan.

Nu vill jag visserligen medgifva, att vissa speciella fall finnas,
deri riksdagsordningen är mindre tillfredsställande, hvilka fall jag påpekat
i eu bok jag utgifvit rörande svenska Riksdagen. Men i fråga
om att rätta så beskaffade fel i riksdagsordningen säger man alltid:
»det der är småsaker, som hafva liten betydelse. Det kanske genom
sådana rättelser blir något hundratal röstberättigade, som deraf beröras,
men innan man hört att dessa oegentligheter gjort någon större skada,
så bör man ingenting göra dervid». — Men riksdagsordningen har
dock några sådana mindre olägenheter, hvaraf herr Sven Nilsson nämnde
en, som är af ganska stor vigt. Det är likväl icke dem, som frågan
nu gäller, utan frågan gäller att utsträcka rösträtten och att taga första
steget till den s. k. allmänna rösträtten.

Då man är inne på frågan om den allmänna rösträtten, vet ingen
menniska hvad det är. Den ene säger att det är det, herr Mankell
säger att det är det och herr Waldenström säger att det är något
annat, än hvad herr Mankell sagt. Det är någonting obestämdt och
sväfvande, och hvarför det är obestämdt och sväfvande, det är derför,
att det är så svårt att veta, huru en folkrepresentation skall på bästa
sätt organiseras. — Nu säger man, att den skall representera folket.

Lördagen den 19 April, e. m.

25 N:o 28.

Hvad är folket? Ja, vill man att folket skall betraktas såsom in--4m?. ändrade
begrepp af alla invånare och, såsom en talare gjorde, anse, att icke mlkorf°r val~
blott den direkta skatten utan äfven den indirekta skatten skall ut -^Kammaren™
göra grund för representationen, så skulle t. ex. alla de, som förtära (j-ort8)
kaffe och socker och som sålunda på medelbart sätt betala skatt till
staten, vara röstberättigade, då utgör hela Sveriges befolkning valmanscorpsen,
då får man taga med qvinnor och barn, och då kan man
säga, att äfven dibarnen höra räknas med bland dem, som böra blifva
röstberättigade. Men detta som jag nu nämnde är sådant som jag
naturligtvis icke vill tillägga någon bevisande betydelse. Jag skall
icke heller taga frågan från den synpunkten.

Hvad är då folket? När man talar om folket, hvad är det? —

Jo, det är folket, organiseradt till stat. Man kan icke tänka sig något
folk såsom folk, utan att det är organiseradt till stat. Med denna
uppfattning blir fråga om sättet för folkets organisation till stat, den
ena eller andra statsorganisationen. Och i en stat med konstitutionelt
statsskick, der folket blifvit mer eller mindre berättigad! att deltaga
i statslifvet, att deltaga i statsmagtens utöfning, blir det naturligtvis
representationsfrågan, som blir den vigtigaste: huruledes skall folket
genom representanter på lämpligaste sätt deltaga i statslifvet? Det
är nu besvaradt genom vår nuvarande grundlag, och det är besvaradt
på sådant sätt, att representationen hvilar på demokratisk grund, med
iakttagande af den moderation i tillämpningen, som hvarje statsform
fordrar. Det måste nemligen finnas i hvarje slags magt, vare sig
aristokratisk eller monarkisk eller demokratisk, ett sjelftempererande
element; och detta sjelftempererande element består deri, att icke alla
kunna deltaga i magtens utöfning eller vara valberättigade, utan man
måste göra en utrangering, och då blir frågan: huru skall detta kunna
ske? Då kommer man till den fordran, att de valberättigade skola
vara myndige män. Sedermera komma vissa moraliska qvalifikationer.

Derefter blir frågan: skall det icke finnas några andra qvalifikationer,
nemligen en någorlunda sjelfständig ställning, så att de icke blifva
såsom rön, som drifvas hit och dit af den som tager dem om hand,
vare sig genom penningar eller på annat sätt. Det är der svårigheten
ligger, att kunna träffa just en sådan medborgerlig ställning,
att den lämpar sig för representation, och det kan uttryckas på olika
sätt. Det kan uttryckas med stånd; det är en öfvergifven ståndpunkt.

Det kan uttryckas med klasser, men ej heller det sättet vill man veta
af. Hvad har man då, som står qvar? Det är något slags exponent
för en sjelfständig ställning. Det är förmögenhetsställningen, det är
det, hvarigenom menniskan visar i den yttre verlden sin sjelfständighet
att deltaga i det politiska lifvet. Detta sjelfständiga deltagande i det
politiska lifvet är det man söker få såsom grund för representation.

Huruledes detta lämpligen skall kunna ske, på hvad sätt man skall
kunna definiera och bestämma det, deri ligger svårigheten.

Till följd af de svårigheter, som äro förenade med att göra en
ändring i det närvarande, till följd af de många olika meningar, som
korsa hvarandra, har konstitutionsutskottet, när icke någon af dem,
som säga sig vara särskildt intresserade för rösträttens utvidgning och
för att andra af de så mycket omtalade arbetarne, än de som nu

N:o 28. 26

Lördagen den 19 April, e. m.

Ang. ändrade hafva rösträtt, måtte erhålla sådan, uppstält några bestämda principer,
vilkor för ®o(-som kunde läggas till grund för att diskutera ett förslag, med skäl
V“Kammaren "frågat: kan man anse att denna representationsfråga är mogen?

(Forts.) Men då säger man: dessa arbetare — man säger visserligen: det

finnes inga klasser, men oupphörligen räknar man med klasser —-dessa arbetare böra väl hafva rösträtt. Ja, alla arbetare böra hafva
rösträtt, som hafva en någorlunda sjelfständig ställning, hvilket uttryckes
dermed, att de betala skatt och erlägga sina kommunalutskylder.
Om man nu bestämmer, att denna, skatt skall utgå för 800 eller 700
eller 600 kronors inkomst, det är en smakfråga i detta fall. Yi hafva
nu den siffran 800 kronor. Och det är min öfvertygelse, att hvarje
arbetare, som är intresserad af politiska frågor, har den ställningen.
Har han icke den ställningen, då står han på samma ståndpunkt som
Sveriges ungdom i allmänhet. De få arbeta sig till en fastare ställning.
Det gäller lika väl arbetare som industriidkare, handtverkare
och bönder. De äro i det stadium i lifvet, då de skola arbeta sig
till en sjelfständig ställning. Men på detta stadium anser man det
icke vara lämpligt att använda dem i det politiska lifvet. Hvarför
skola s. k. arbetare hafva företräde?

Jag saknar visst icke medkänsla för arbetarne. Men jag tror
nästan, att om en arbetare kommer och säger: »Jag skulle önska,

att jag kunde få arbete», och han då får till svar: »Jag kan icke

gifva dig arbete, men jag skall skaffa allmän rösträtt», han då skulle
svara, att det vore att bjuda stenar i stället för bröd. Jag tror, att
talet om det politiska intresset hos arbetarne är mycket ofta öfverdrifvet;
och det är till följd deraf, som man — äfven om man hyser
medkänsla för arbetarne — icke kan anse det vara så betänkligt med
de arbetare, som stå under strecket, i fall de få vänta, till dess de
komma i den ställningen, att de befinna sig öfver strecket. En författare
har sagt, att det som egentligen är det farliga uti demokratien
är otåligheten, att man genast vill vinna det mål man sätter för sig.
Detta är fullkomligt rigtigt. Vill man blott arbeta i lugn, till dess
man kommer i en så beskaffad ställning, att man kan erhålla rösträtt,
så går allt sin jemna gång, och de dugtige arbetarne komma småningom
öfver strecket och blifva dugtige valmän och kunna äfven
komma in i representationen. Men icke är det skäl att nu jaga på,
så att alla arbetare eller s. k. arbetare få rösträtt — det finnes nemligen
åtskilliga slags personer, som kalla sig »arbetare» utan att vara
det; det är litteratörer och andra personer i glacéhandskar, som knappt
vilja taga en arbetare i hand, men ändå äro med i arbetareföreningar
och hålla långa tal om arbetarnes bästa, det är sådana arbetare, som
icke hafva lust att arbeta, men som äro roade af att bevista sådana
sammanträden, hvarvid man ser att det icke går just så parlamentariskt
till. Till följd af dessa förhållanden tror jag, att man icke behöfver
i arbetarefrågan så mycket »skyldra gevär» med den politiska rösträttens
utvidgning. Det finnes äfven andra personer än arbetarne,
hvilkas ställning må tagas i betraktande.

På grund af hvad jag nu anfört anser jag för min del, att
kammaren bör bifalla konstitutionsutskottets hemställan.

LördageD den 19 April, e. m.

27 N:0 28.

Herr Lund förklarade sig instämma med herr Rydin. ändrade

» vilkor för val Herr

Hedin anförde: Herr talman! Jag skall också anhålla att dammare™
få säga ett par små ord i den föreliggande frågan. (Ports.)

Först vill jag nämna, att det förefaller mig, som om den ärade
talare knappast skulle hafva rätt öfvervägt hvad han sade, som nyss
yttrade, att, om en rösträttsreform — han bestämde icke närmare
hvilken han menade, allmän rösträtt eller en mer eller mindre betydande
nedsättning utaf den för närvarande i Sverige stadgade census —
knnde komma, såsom jag tror hans ord lydde, de dugliga och aktningsvärda
arbetarne till godo, han icke skulle hafva något deremot. Men,
förklarade han, detta skulle icke blifva händelsen, utan rösträttsreformen
skulle komma till godo sådana arbetare, som fortj enade att karakteriseras
på ett sätt motsatt det nyssnämnda. Huru kan det nu vara
möjligt, att, om Riksdagen och Kongl. Maj:t skulle besluta en rösträttsreform,
som antingen gjorde rösträtten vid val till Andra Kammaren
oberoende af direkt skatt, eller nedsatte census till något af de
belopp, som vid olika tillfällen här föreslagits —■ huru kan man tänka
sig, att den fördelen blott skulle komma hvad han antydde vara de
dåliga medlemmarne af Sveriges arbetarebefolkning till godo, men icke
de dugliga och aktningsvärda? Jag kan ej förklara detta annorlunda
— jag vet icke, om hans uttryck gått längre än hans tanke eller ej —
än så, att den ojemförligt större delen af Sveriges arbetarebefolkning
skulle, enligt hans mening, höra till eu annan kategori än de »dugliges
och aktningsvärdes».

Den siste ärade talaren har mot herr Waldenströms förslag, som
från så många håll vunnit anslutning, gjort den erinran, att förslaget
är obestämdt, för obestämdt för att Kongl. Maj:t med ledning utaf
den diskussion, som här egt rum, skulle kunna utarbeta ett förslag,
hvilket komme att motsvara den verkliga opinionen inom riksdagen.

Jag tror, att jag har rigtigt återgifvit tankegången i denna del af
hans anförande. Obestridligen är denna anmärkning mot herr Waldenströms
förslag till en viss grad grundad. Men den är det icke helt
och hållet. Ty herr Waldenströms förslag bör ses mot bakgrunden
utaf de flera, i sjelfva verket icke mycket skiljaktiga yrkanden, som
under en lång följd af år hafva blifvit inom riksdagen väckta, stundom
af konstitutionsutskottet tillstyrkta och till och med några gånger af
Andra Kammaren bifallna. Man har någon ledning uti yrkandena
om eu nedsättning till ungefär hälften af nuvarande census; om regeringen
skulle finna, att den ståndpunkten nu är eu öfvervunnen ståndpunkt,
har den att, i öfverensstämmelse med den allt mer sig utbredande
opinionen i landet, taga steget fullt ut och föreslå eu af direkt
skatt oberoende rösträtt vid val till Andra Kammaren. Således, det
obestämda i herr Waldenströms motion — jag nekar icke, att talaren
hade till en viss grad rätt i sin kritik •— torde kanske i någon mån
försvinna, när man ser detta förslag i sitt historiska sammanhang.

Den ärade talaren torde derför näppeligen hafva rätt, när han
säger, att, om Andra Kammaren nu nödvändigt vill uttala sig för
herr Waldenströms förslag, detta icke skulle hafva någon betydelse.

Det tror jag är för mycket sagdt. I allt fall har det den betydelsen,

N:o 28. 28

Lördagen den 19 April, e. m.

Ang. ändrade om Andra Kammarens majoritet skulle bifalla herr Waldenströms förvf~s^aS;
det- dock gifves till känna såsom en opinionsyttring, att man
r Kammare™finner det nuvarande tillståndet ohållbart. Och jag för min del för(Forts.
) mo(iar — i motsats mot hvad här till min förvåning sagts — att hvar
och en, som kommer att rösta för förslaget, har just denna mening
dermed och icke drifver spegelfäkteri. •— Jag torde kunna förbigå
hvad som yttrades om socker och kaffe, eftersom den ärade talaren
tilläde i något sänkt och parentetisk ton, att detta i sj elfva verket ej
hörde hit.

Den siste ärade talaren tycktes vilja påstå —• jag ber honom förlåta,
om jag skulle i någon mån hafva missförstått hans ord — att
vår grundlag har på ett tillfredsställande sätt besvarat den frågan,
huru folket skall genom sina representanter deltaga uti statsmagtens
utöfning eller uti lagstiftningen, jag mins ej rätt hvilket ord han
använde. Om detta är hans mening, skulle han således icke blott
gilla census-rösträtt såsom princip, utan han skulle äfven — och det
förvånar mig att höra från en sådan kännare af våra grundlagar —-till alla delar gilla det särskilda sätt, hvarpå den censitära rösträtten
i vår grundlag bestämts. Det förvånar mig. Skälen till min förundran
skall jag nämna i det följande.

Han yttrade också, att, om en arbetare komme till honom och
sade: »gif mig arbete!» och denne då finge till svar: »arbete har jag
icke att gifva eder, men jag skall i stället skaffa eder rösträtt», arbetaren
nog skulle tycka, att detta vore att bjuda honom stenar i stället
för bröd. Ja, uti det särskilda fallet, när på den anförda frågan gifves ett
sådant svar, skulle det nog vara så, men liknelsen träffar icke ett förslag
om medgifvande af en medborgerlig rätt åt samtlige Sveriges
arbetare. Dervid träffar snarare det svar, som för några år sedan gafs
i Belgien, .då man föreköll det stora liberala partiet, som så länge
suttit vid magten, att det begagnat den i sitt eget intresse utan att
tänka på dem, som der stodo under strecket. På den frågan från de
sjelfbelåtne magtegandes sida: »kommer det att stå bättre till i grufdistrikten
bland de nödlidande, i fall de få rösträtt, och komma de i
sådant fall att få mer att äta och dricka?» gafs det svaret: »ja, röstsedelns
vapen i arbetarebefolkningens hand skall tvinga de magtegande
att tänka något mindre på eget intresse och något mer på det stora
helas!»

Utaf några ord, som förekomma på femte sidan i konstitutionsutskottets
betänkande, der utskottet säger att det »upprepade gånger
framlagt de skäl», som enligt dess åsigt tala mot en rösträttsreform,
skulle man kunna vara frestad att sluta, att det höglofliga konstitutionsutskottet
sjelft anser sig lika evigt och oföränderligt, som det är —
det medgifver jag gerna — utrustadt, jag säger icke med alla, men
med många af de högsta fullkomligheter, allt ifrån dess berömde
ordförande ända ned till siste suppleanten; ty utskottet låtsar icke om,
att det någonsin varit något annat, än det i dag är. Nu bör visserligen
en god patriot — om jag får räkna mig till den klassen •—
lifligt önska, att konstitutionsutskottet såsom institution må vara evigt,
man bör önska detta i samhällsordningens intresse; men att utskottet
till sin sammansättning icke är oföränderligt, derför sörjer, om ingen -

Lördagen den 19 April, e. m.

29 Ji:0 28.

ting annat, åtminstone naturens ordning. Om konstitutionsutskottet^"?- ändrade
kade besinnat denna sanning, skulle det både sjelft hafva erinrat sigm}korf°r vaiocli
kanske äfven påmint kammaren derom, att utskottet icke alltid’’<^0^mar"nra
talat mot hvarje rosträttsreform, att det till och med framlagt ganska (ports)
goda skäl för en reform af den politiska rösträtten i vårt land. Ja,
konstitutionsutskottet skulle kanske hafva gått ett steg längre och
erinrat om det i mina ögon ännu mera betydelsefulla faktum, att
denna kammare trenne'' gånger voterat en reform af den politiska
rösträtten. Nu, eftersom, såsom jag nämnde, till min stora förundran
ett misstroende här uttalats i alldeles oväntade ordalag mot ärligheten
och upprigtigheten å deras sida, som förklarat sig vara vänner af
rösträttsreformen, erinrar jag mig, att man den tiden utanför Riksdagen
utspridde det påståendet, att Andra Kammarens votum i denna fråga
icke vore ärligt menadt, att det var dikteradt endast af politiska
konjunkturskäl, samt att beslutet kunde genomdrifvas endast derför,
att man visste, det Första Kammaren i hvarje fall skulle afstå förslag
till ändring i den antydda rigtningen. Man utspridde detta och trodde
sig finna stöd för denna insinuation i en på sin tid kringlöpande
berättelse om ett samtal, som skulle egt rum mellan eu dåvarande
ledamot i Första och förutvarande ledamot af Andra Kammaren, å
ena sidan, samt herr presidenten i — huru skall jag säga —- i Kongl.

Majrts och rikets mest namnkunniga kollegium, å den andra. Samtalet
lydde så: »säg mig nu, herr X, — det är presidenten, som frågar —
i fall Första Kammaren skyndat sig före Andra Kammaren att antaga
konstitutionsutskottets förslag om en nedsättning af röstcensus,
huru hade då månne Andra Kammarens beslut kommit att utfalla?»
hvarpå herr X, en godmodig, humoristisk och äfven spirituel man,
skall hafva svarat: »ja, då, herr president, kan det visst hända, att
Andra Kammaren hade sagt nej!» — I mina ögon, herr talman, har
berättelsen visst icke varit apokryfisk, men de slutsatser, man deraf
dragit, har jag ansett för förtal, och derpå hoppas jag få bekräftelse,
innan denna rösträttsdebatt slutar. Jag antager, att några af deltagarne
i våra tidigare förhandlingar om rösträttsfrågan — jag ser
med nöje, att en af dem har blifvit ledig från en funktion, som förut
hindrat honom att deltaga i denna debatt — komma icke blott att
vidhålla hvad de förut sagt, nemligen att erkänna nödvändigheten af
en rosträttsreform, utan äfven till äfventyrs göra det erkännande, att
den halfva reform, som då ifrågasattes, nu är för liten, att den kommer
för sent utaf det skäl, att sedan början af 1880-talet några
synnerligen märkliga omständigheter hafva tillkommit. Dessa omständigheter
heta: afskrifning af grundskatterna, utsträckning af den
allmänna värnpligten, påläggande af tullskatt på den fattiges dagliga
bröd. Dessa talare skola utan tvifvel finnas benägne att erkänna, att,
om vi en gång mot fiendemagt skola försvara den grundskattebefriade
jorden, den styrka icke förslår, som jordegarne allena kunna uppställa,
icke ens om samtlige Sveriges mjölnare till deras hjelp ginge man ur
huse, utan att man också måste taga arbetareskarornas bistånd i
anspråk.

Konstitutionsutskottet har gjort ett litet medgifvande på sid. 6
i dess betänkande, der utskottet säger, att »hvarje på förmögenhets -

N:o 28. 30

Lördagen den 19 April, e. m.

Ang. ändrade förhållanden grundad begränsning för utöfvande af medborgerliga
vilkor för »“^rättigheter i viss mån är godtycklig». Ja, detta är en alldeles banal
Kammaren. sanmngi som det knappast var nödigt att har omtala. Vigtigare tor
(Forts) denna frågas belysning hade varit, om utskottet tillsett, huruledes den
censitära rösträtten är i vårt land bestämd, ty dermed att man säger,
att en viss godtycklighet »alltid följer med» den censitära rösträtten
i allmänhet är just icke mycket sagdt, och jag vill tillägga, att dermed
är icke den svåraste anmärkningen mot vår census anförd. Men
om utskottet velat granska den census, som våra grundlagar uppstält,
hade det kanske icke kommit att hålla våra nuvarande grundlagsbestämmelser
i ämnet för så fullkomliga eller åtminstone oklanderliga,
som det nu tyckes göra.

Om vi till en början blott hålla oss till bestämmelsen i 14 §
riksdagsordningen om rösträtt på grund af inkomst utaf kapital och
arbete, der vi läsa, att sådan rätt medgifves den, som skattar för en
upptaxerad inkomst af 800 kronor om året, samt sedan erinra oss, att
man dervid helt tyst och stilla utgått från den förutsättningen, som
gäller i dag, men kan förfalla i morgon, att bevillning efter andra
artikeln, såsom man förr kallade det, eller för inkomst utaf kapital
och arbete, skall utgå med en procent, ehuru det icke är sagdt att
detta skall räcka i evighet, utan att sådana tider kunna komma, då
bevillningen höjes från en till två, tre, fyra eller fem procent, huru
står det da till med den garanti, som egaren utaf en inkomst af 800
kronor trott sig hafva i 14 § riksdagsordningen, nemligen att äfven
han skall få lägga sin röstsedel i urnan vid val af riksdagsman? Sedermera,
om vi vidare besinna, att till den procentskatt utaf kapital
och arbete, som pålägges oss, kommer, såsom en ytterligare census,
den kommunala repartitionsskatten och att denna kan i en stadskommun
utgöra 2 kronor och i en annan 5 kronor per bevillningskrona samt att
skilnaden i detta fall uti de olika landskommunerna kan — jag erinrar
mig icke, hvad den sista kommunalstatistiken säger — vexla åtminstone
mellan 10 öre på det ena hållet och 100 öre pr fyrk på det
andra, så befinnes, att den census, på grund af hvilken svenska medborgare
skola ega deltaga i val af riksdagsman till Andra Kammaren, är
så olika, att utaf två personer med absolut lika inkomstbelopp för året,
får den ene rösträtt, när han betalar en debetsedel på sammanlagdt
belopp af 9 till 10 kronor, under det att den andre icke har rösträtt,
med mindre han betalar 40 till 50 kronor. Då gör jag den frågan:
kan det verkligen vara en på tillfredsställande rätt bestämd censitär
rösträtt — förutsatt att man går in på den i princip —, som vid
tillämpningen faller så olika ut, kan den erkännas såsom ett förnuftigt
vilkor för utöfvande af en medborgerlig rätt? Dertill skulle också
kunna läggas den betraktelsen, att det beror af oansvariga valda taxeringsmyndigheters
godtfinnande — och jag uttalar, herr talman, här
icke ett löst ord, ty jag har skrifvit tjogtals, på tillförlitliga data
grundade besvärsskrifter i denna väg — huru vida den eller den personen,
som har fullt ut den inkomst, som grundlagen fordrar och äfven
skattat i åratal för detta belopp, skall få behålla sin rösträtt, eller om
han skall nedflyttas under strecket inemot ett stundande riksdagsmannaval.

Lördagen den 19 April, e. m.

31 N:o 28.

När en gång den dag kommer, och den är enligt min tanke icke^%. ändrade
mycket aflägsen, då Andra Kammaren beslutar en rösträttsreform, så,vilkor/ör val~
kommer denna icke att stanna vid en nedprutning af den nuvarander<^a^(^,”d,-a
censusbestämmelsen, utan den kommer att gå derhän, att kammaren TT1''
yrkar politisk rösträtt till Andra Kammaren oberoende af direkt skatt. 01
Det kan dröja något ännu, men jag tror icke, att det kommer att
dröja länge. Och när Andra Kammaren en gång funnit, att detta
är rättvisa, när Andra Kammaren upprepar det härrop, som första
gången hördes för 129 år sedan, och för hvilket England förlorade
sina amerikanska kolonier, nemligen beskattning utan representation
är tyranni/, då är segern i sak vunnen, äfven om den formaliter
dröjer något. Man skall kanske säga: »Första Kammaren och
konungamagten^ se der den mur, mot hvilken dessa böljor skola bryta
sig!» Men jag, herr talman, säger: det har ingen fara, ty dessa båda
magter skola efter någon, icke mycket lång tvekan finna, att för dem
finnes ett intresse, som öfverväger allting annat, nemligen hänsynen
till sjelfbevarelsedriftens fordringar.

Jag har nu uttalat min mening, som är, att det slutliga målet,
rösträttsreformen såsom definitiv, är rösträtt till Andra Kammaren
oberoende af direkt skatt. Emellertid skall jag, för att för min del
få deltaga i en opinionsyttring, anhålla att få instämma med dem,
som yrkat bifall till herr Waldenströms förslag.

Herr Redelius: Efter här har talats så mycket om opinionsyttringar
och många talare hafva lagt vigt derpå, skall jag också be
att för min ringa del få uttala en opinion. Jag gör det på basis af
det bestående, och jag hoppas, att den talare, som nämnde »reaktionär
ställning», icke skall beskylla mig för att vara reaktionär, då jag ställer
mig på det bestående.

Jag vill erinra om, att sistlidne Riksdag afgjorde en med nu föreliggande
likartad fråga om rösträtten med, som jag vill minnas, 101
röster mot 47. Då jag tänker på, att det hufvudsakligen är samma
personer, som nu finnas i denna kammare, hvilka då fattade detta
beslut, och, så vidt jag kan förstå, ingenting synnerligt inträffat, som
kunnat gå i den rigtningen att omstämma kammarens flertal till förmån
för det man då ogillade, så vågar jag antaga, att resultatet nu
blir detsamma.

Hvad beträffar sjelfva saken i fråga eller skälen till instämmande
i herr Waldenströms skrifvelseförslag, så kunna de, så vidt jag fattat
den långa diskussionen, sammanfattas till två, af hvilka man synnerligen
betonat ett. Man har nämnt orden »rättvisa och billighet» och
talat om rättvisa och billighet så, som om rättvisan skulle fordra rösträttens
utsträckning eller det politiska streckets borttagande. Jag
skall tala vidare derom sedan.

Det andra motivet, som anfördes, har varit »räddhåga» i en eller
annan form. Men derom, såsom något på sidan liggande, beder jag
att kort och godt få förklara, att jag har alls ingen anledning att
frukta ordentliga arbetare, sådana arbetare, som man af flere talare
hört så mycket berömmas. För sådana finnes ingén skälig anledning
till fruktan.

N:o 28. 32

Lördagen den 19 April, e. m.

Ang. ändrade Jag ber nu att få återkomma till talet om »rättvisa och billighet»

vilkor för »a^oclj hålla mig dervid ett litet grand.

nKammarenHvad har man egentligen för rättighet t. ex. att sitta här eller
(Forts) '' votera något här? Har man någon annan rätt, än den man fått
sig gifven af andras förtroende i mer eller mindre mån. Hvarför har
samhället, våra föregående lagstiftare, stadgat census? Jag ber att
få nämna några ord derom. Jag vill göra det genom en liknelse från
det enskilda lifvet, emedan jag menar, att det är en viss likhet, en
viss analogi, mellan det enskilda lifvet och statslifvet. Om någon eger
ett hus, en stadsfastighet, hvem skall efter billighetshänsyn eller på
grund af rättvisa hafva det afgörande ordet i fråga om dess användning,
om icke egaren? År det en jordfastighet, hvem bör efter rättvisa
och billighet ha afgörande ordet om dess brukande och begagnande,
om icke egaren? Han bör ju ega att bestämma, om han vill sjelf
nyttja den eller aflåta den i andra händer. Om någon genom arbetsamhet
förtjenat något, bör icke då denne råda öfver sin förtjenst i

främsta rummet? Af sådan orsak, att hvar och en på grund af rättvisa
och billighet bör ega att i första hand råda öfver sin egendom,
så bör ju också staten få göra det. De, som hafva någonting, böra
hafva afgörande ordet. Jag vill särskild! upprepa hvad jag förr en
gång sagt i denna del. Det finnes särskilda skäl till att de, som
innehafva rikets fastigheter, böra få hafva det afgörande ordet. De

kunna nemligen icke taga dessa med sig i farans stund och gifva sig

af till andra orter; de måste förblifva, der de hafva sin fastighet och
lida hvad som påkommer dem. Men den, som icke har någon sådan,
utan är alldeles lös, han kan mycket lättare gifva sig undan faran.
1 denna omständighet ligger en garanti för att de, som hafva något
att förlora och äro bundna vid fastigheten, måste vara mera angelägna
om en lugn utveckling, och icke lätteligen vara med om sådant, som
kan medföra omhvälfningar eller farliga kastningar i samhällslifvets
utveckling. De, som icke hafva sådana intressen, kunna ju såsom enskilda
menniskor vara lika goda, men de ha icke samma intresse i afseende
på samhällslifvets lugna utveckling. Deri ligger något, som
förtjenar att man tager vara på, och jag vill upprepa det, då ingen
talare tillförene nämnt detta skäl i afton.

Någon sade —jag vet knappt, om det är lämpligt att orda mycket
derom — någon sade, att »arbetare i hans valdistrikt» vore så och
så. Jag vill nämna i förbigående, att i mitt valdistrikt vet jag icke,
om det finnes annat än arbetare, ty alla, som bo der, äro arbetare på
ett eller annat sätt, så många som hafva någon arbetsförmåga; och
att härvid göra någon skilnad är mycket svårt.

Jag yrkar emellertid afslag på föreliggande motion.

Herr Norén: Det förslag om skrifvelse till Kongl. Maj:t, som
herr Waldenström framstäf;, kan ju vara ganska tilltalande, men jag
anser då att konseqvensen äfven fordrat, att han i detta skrifvelseförslag
yrkat på, att menniskovärdet fått komma till sin rätt äfven i
fråga om förhållandet mellan landsbygdens och städernas representationsrätt.
En representant från landet representerar nu i medeltal 4 gånger
så många personer som en stadsrepresentant. Jag tycker emellertid,

Lördagen den 19 April, e. m.

33 N:o 28.

att rättvisan fordrar, att landsbygden blefve lika starkt representerad^«g- ändrade
som städerna. Under sådana förhållanden skulle jag icke vara detvi^or/,ör vf''
ringaste rädd att släppa tömmarne lösa åt arbetarebefolkningen i stä-r<^a^mar"B,a
derna, ty då skulle antalet representanter från landsbygden växa så (Forts)
pass, att de agitatorer, som — derom är jag fullkomligt öfvertygad —
skulle komma in i riksdagen från de stora städerna, skulle blifva fullständigt
magtlösa, och då vore det ingen fara.

Men nu, när man med knapp nöd fick igenom såsom hvilande
ett förslag, som bestämde en viss proportion mellan landsbygdens och
städernas representanter, kan jag icke gå in på beviljande af allmän
rösträtt. Jag har under förlidet års riksdag varit med om att nedsätta
census till 700 kronor, men derpå ansåg jag icke lönt att tänka
i år, och detta är orsaken, hvarför jag icke reserverat mig. Som sagdt,
då icke menniskovärdet får komma till sin rätt i fråga om förhållandet
mellan lands- och stadsrepresentanternas antal, så anser jag det icke
innebära någon större orättvisa, att de, som nu stå under strecket,
fortfarande få göra det. Skall rättvisa skipas, så skall den skipas åt
alla sidor. Jag yrkar bifall till konstitutionsutskottets hemställan.

Herr Bexell: Då herr Mankells motion föll, tog jag för gifvet,

att kammaren ansåg, att han gick för långt eller var för radikal.
Någon visshet derom kunde jag emellertid icke få, ty någon diskussion
förekom icke.

När sedan herr Waldenström uppträdde, så gick han längre än
herr Mankell, i det han nemligen tadlade denne för att han undantagit
de personer, som icke rådde öfver sig och sin egendom. Då det
nu är fråga om, att kammaren skulle hos Kongl. Maj:t anhålla att
med ledning af de yttranden, som af denna kammare under diskussionen
blifvit fälda, utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag i
denna fråga, så är det naturligtvis kammarens mening att gå vida
längre och yrka vida mer af Kongl. Maj:t, än hvad herr Mankells
motion innehöll. När det så är, har jag ingenting deremot, utan får
förklara, att jag förenar mig med herr Waldenström.

Öfverläggningen var slutad. I enlighet med de framstälda yrkandena
gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan och dels på afslag å densamma och bifall i stället till den
ifrågavarande motionen; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad. Votering begärdes och företogs
enligt följande nu uppsatta och äf kammaren godkända voteringsproposition
:

Den, som bifaller hvad konstitutionsutskottet hemstält under
mom. b) af utlåtandet n:o 9, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren, med afslag å utskottets nämnda hemställan,
bifallit herr P. Waldenströms i ämnet väckta motion.

Andra Kammarens Prot. 1890. N:o 28.

3

N:o 28. 34

Lördagen den 19 April, e. m.

Ang. ändrade Röstsedlarne uppräknades och visade 95 ja och 94 nej; varande i
vilkor för »“i-föl] <J häraf utskottets hemställan af kammaren bifallen.

rätt till Andra J
Kammaren.

(Forts.) Sedan herr talmannen tillkännagifvit utgången af omröstningen,

begärdes ordet af

Herr Persson i Mörarp, som yttrade: Då jag icke uttalat mig

i den nu af kammaren afgjorda frågan, anhåller jag att få till kammarens
protokoll antecknadt, att jag röstat nej, och jag ber att dertill
få lägga äfven den förklaringen, att jag genom denna omröstning
konseqvent vidhållit samma uppfattning jag under loppet af 21 riksdagar
haft i frågan.

I detta yttrande instämde herrar Hansson i Solberga, Johansson
i Noraskog, Folke Andersson, Schöning, Larsson i Berga, Olsson i
Sörnäs, Ollas A. Ericsson, Tysk och Andersson i Hasselbol.

Härefter anförde:

Herr Grumaelius: Äfven jag anhåller att få anmäla min reservation
mot det nu fattade beslutet, och jag ber dervid att få erinra
om, att det från den ena sidan har varit många talare, som gerna
velat uttrycka sin mening i denna fråga, men att från den andra
sidan flertalet endast genom den tysta röstsedeln velat gifva sin vilja
till känna.

Häruti instämde herrar Eriksson i Elgered, Truedsson och Jansson
i Krakerud.

Mom. c).

I detta moment hemstälde utskottet, att herr Bruses motion icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Bruse begärde ordet och yttrade: Jag har begärt ordet
endast för att i korthet gifva till känna min ståndpunkt i detta afseende.
Med den kännedom, som jag hade om så väl konstitutionsutskottet
som majoriteten inom både Första och Andra Kammaren,
och med tanke på, att Riksdagen i allmänhet visat sig böjd att beträda
de partiella reformernas väg, ansåg jag, att man genom att begära
litet möjligen skulle röna tillmötesgående och taga ett litet steg
mot det åsyftade målet för min önskan, nemligen att få valrätten utsträckt
så, som i herr Peterssons motion är föreslaget, eller att hvar
och en, som eger rösträtt vid kommunalstämma, äfven skulle vara berättigad
att deltaga i val af riksdagsmän i Andra Kammaren.

I likhet med herr Rydin har jag den öfvertygelsen, att rösträttsfrågan
är allt för mycket uppskrufvad, men det kan väl hända, att
han dermed menar något annat än jag. För min del anser jag, att
frågan är för mycket uppskrufvad, så att det behöfs att skrufva ner

35 N:o 28.

Lördagen den 19 April, e, m.

den något. Och i den afsigten är det, som jag röstat för herr Wal-Ang. ändrade
denströms motion, hvilket jag härmed ber att få gifva till känna. vilkor för val Jag

har intet yrkande i afseende å den föredragna punkten. ^Kammaren0

(Forts.)

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

I fråga om mom. d). innefattande utskottets hemställan, att herr
Peterssons i Brystorp motion icke måtte till någon Riksdagens åtgärd
föranleda, anförde:

Herr Petersson i Brystorp: I slutet af sitt betänkande har
konstitutionsutskottet yttrat: »Vidare vill utskottet emot motionärens
förslag erinra, att om Riksdagen skulle finna ändring nödig i fråga
om riksdagsordningens bestämmelser angående den politiska rösträtten,
torde inom riksdagen ej saknas tillräckliga krafter för de nya stadgandenas
formulering. Grunden till att intet af de månfaldiga ändringsförslagen
i ifrågavarande afseende hittills vunnit Riksdagens bifall
är, enligt utskottets åsigt, att söka deri, att Riksdagen ej ansett eu
ändring nödig, och kan utskottet för den skull ej finna skäl vara för
handen att tillstyrka det af motionären franistälda förslag». Till följd
af detta uttalande skall jag söka att i någon mån visa ohållbarheten
och orättmätigheten i nuvarande riksdagsordnings bestämmelser angående
rösträtten.

I min motion har jag icke yrkat, att rösträtten skulle utsträckas
till andra än dem, som erlägga bevillning till staten. Alla, som erlägga
bevillning till staten, hafva redan rösträtt i fråga om val af
ledamöter i Första Kammaren, om den också utöfvas indirekt, och att
de äro uteslutna från valen af ledamöter i Andra Kammaren, anser
jag så mycket mera oegentligt, som denna kammare företrädesvis benämnes
den folkvalda, hvarför också rösträtten vid valet af dess ledamöter
synes mig böra vara mest utsträckt.

Det är en gammal regel att med skyldigheter böra följa rättigheter,
men med nu gällande bestämmelser om rösträtten tror jag icke,
att så är förhållandet. De personer, som jag yrkat skulle få politisk
rösträtt, erlägga bevillning, meu hafva nu ändå icke denna rätt. Enligt
regeringsformen eger svenska folket ännu sin urgamla rätt att sig
sjelft beskatta, men de, som stå under det så kallade strecket, hafva
icke någon sjelfbeskattning, ty beskattningen sker genom åtagande af
bevillning, och denna bevillning bestämmes af de ombud, som äro invalda
i riksdagen. Nu få de, som icke hafva någon rösträtt, icke välja
riksdagsmän och de sakna således ombud vid beskattningens bestämmande,
hvilket ju innebär en stor orättvisa. På denna grund anser
jag att de, som utgöra bevillning, äfven må åtnjuta rösträtt eller ock
i annat fall befrias från sin bevillning. .

Såsom herr Sven Nilsson antydt, skulle existensminimum kunna
sättas så högt för bevillnings erläggande, att de, som nu hafva rösträtt,
skulle gå miste derom. Jag tror dock icke att detta är så farligt, ty
den kommunala beskattningen hvilar på bevillningens grund, och de
kommunala skatterna äro så höga, att man icke behöfver frukta, att

N:o 28. 36

Lördagen den 19 April, e. m.

Ang. ändrade man skall gå ned så långt med befrielse från bevillning, som nu är
vilkor för ”"^bestämdt för dess erläggande.

^Kammaren a Att den nuvarande rösträtten icke heller kvilar på beskattningen,
(Forts) kan visas genom exempel. En person har sålunda en egendom, uppskattad
till 1,000 kronor; han betalar derför 30 öre i bevillning och
har sålunda rösträtt. En annan person, som på femtio år eller på
lifstid innehar en förpantningslägenhet uppskattad till 1,000 kronor,
han får också erlägga bevillning med 50 öre, men han får icke någon
rösträtt. Detta är en oegentlighet; och då jag icke kan frångå den
principen, att med skyldigheter böra följa rättigheter, skulle jag ha
stora skäl att yrka bifall till min motion, men då herr Waldenströms
motion, för hvilken jag röstade, icke gick igenom, anser jag mig icke
böra göra något yrkande.

Herr Pettersson i Hamra antydde, att det vore godt, att vi hade
Första Kammaren. Jag begriper icke, huru han kan tro, att min
motion vill rubba Första Kammaren, ty jag har ju blott påyrkat en
ändring i fjortonde paragrafen regeringsformen, som icke handlar om
Första Kammaren.

Han talade sedan om småfolket, att de icke äro mogna för rösträtten.
Ja, om den saken kan man säga hvarjehanda. Jag har talat
med personer, som icke haft 500 eller 600 kronors inkomst om året,
och de hafva ofta varit mycket klokare både i politiskt och andra
hänseenden än de, som haft 1,200 kronors inkomst. Derför är det
icke skäl att förvägra dessa rösträtt, emedan de äro fattiga, ty de
kunna bilda sig åsigter så väl som de rike.

Jag vill emellertid icke göra något yrkande.

Herr Bruse: Då motionären icke gjort något yrkande, skall jag

be att få yrka bifall till hans motion.

Härmed var öfverläggningen slutad. Kammaren biföll utskottets
hemställan.

I mom. e), som härefter föredrogs, hemstälde utskottet, att herr
Johanssons i Strömsberg motion icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Ordet begärdes af motionären, herr Johansson i Strömsberg, som
anförde: Jag inser mycket väl att det gent emot konstitutionsutskottet
är omöjligt att nu tänka på att vinna bifall till min motion, men jag
tycker dock att det är bra underligt, att utskottet icke velat vara med
om den lilla ändring, jag begärt. Jag har ju icke begärt annat, än
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.
Maj:t ville efter föregående utredning inför densamma framlägga förslag
till ändrad lydelse af 14 § riksdagsordningen i syfte att bereda
valrätt till Andra Kammaren åt s. k. lägenhetsinnehafvare och delegare
i bostadsföreningar, så snart deras innehafvande lägenheter eller bostadsandelar
uppgå till ett taxeringsvärde af minst 1,000 kronor.
Dessa personer innehafva ju det kapital, som grundlagen fordrar för
utöfvande af valrätt, men ändå få de icke någon sådan rätt. Många

Lördagen den 19 April, e. m.

37 N:o 28.

af dessa lägenhetsinnehafvare hafva, till exempel på 49 års tid för -Ang. ändrade
pantat en jordbit och derå uppfört byggnader, taxerade till 4 å 5,000vilJ‘or valkronor,
utan att dock få någon politisk rösträtt, emedan de sakna’’a^a^i(^ra
eganderätt till jorden. En annan åter, som köpt ett hälft tunnland (port8)
jord och derpå byggt upp ett hus, hvilket kostar, kanske högst, 1,000
kronor, han har rösträtt. Jag tycker, att den förre borde hafva det
lika väl som den senare, och jag förvånar mig öfver, att konstitutionsutskottet
icke kunnat gå denna min begäran till mötes.

Om det finnes någon, som till äfventyrs tror, att jag icke menat
allvarligt, då jag framlade min motion, så försäkrar jag nu, att det
är mitt fulla allvar och min önskan att få igenom den deri föreslagna
förändring, till hvilken jag nu yrkar bifall.

Häruti instämde herr Larsson i Berga.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Beträffande härefter mom. f), deri utskottet hemstält, att herr
Broströms motion icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda,
anförde:

Herr Broström: Sedan kammaren nu med en rösts öfvervigt

fattat beslut att icke vidtaga någon ändring i de bestående grunderna
för rösträtt till Andra Kammaren, så kan det icke falla mig in att
göra något yrkande med anledning af min motion, synnerligast som
jag röstat för det af herr Waldenström yrkade skrifvelseförslaget. Dock
ber jag att få till protokollet antecknadt, att min öfvertygelse är i
år densamma, som jag från denna plats uttalade i fjor; och då utskottet
i hufvudsak, såsom skäl för sitt afslag, hänvisat till sina
utlåtanden under föregående riksdagar, så skall äfven jag be att få
hänvisa till hvad jag förut yttrat i denna fråga. Jag anser att det
hade varit välbetänkt, om utskottet egnat frågan en större uppmärksamhet.

Jag har icke något yrkande att göra.

Herr Lundberg: Jag ber att få tillkännagifva, att jag med
hufvudsakligt afseende å herrar Peterssons och Broströms motioner
röstat för bifall till herr Waldenströms förslag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. g).

Bifölls.

§ 2-

Föredrogs och bifölls statsutskottets utlåtande n:o 10 a, med anledning
af två af Kong!. Maj:t aflåtna propositioner angående pension å

N:o 28. 38

Lördagen den 19 April, e. m.

allmänna indragningsstaten åt sergeanten vid värfvade arméns disciplinkompani
C. J. Welander och angående tilläggspension för jägmästaren
i Skellefteå revir O. E. H. Grahl.

§ 3.

Likaledes hiföllos bankoutskottets härefter, hvart för sig, föredragna
memorial:

n:o 11, angående afskrifning ur riksbankens hufvudkontors räkenskaper
af åtskilliga fordringar; och

n:o 12, angående afskrifning ur afdelningskontorets i Kalmar räkenskaper
af tre stycken fordringar.

§ 4.

Härefter föredrogs och bifölls lagutskottets utlåtande, n:o 40, i
anledning af väckt motion om ändring i 57 § af förordningen om
kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862.

§ 5.

Ang. formen I ordningen förekom dernäst lagutskottets utlåtande, n:o 41, i anof
slutande^ Ä^®4ning af väckta motioner angående formen för äktenskaps afslutande.

Till lagutskottets handläggning hade Andra Kammaren hänvisat
två särskilda, inom nämnda kammare af herr P. Waldenström afgifna
motioner, n:o 199 och n:o 200, hvilka båda rörde formen för äktenskaps
ingående.

I motionen n:o 200 hade herr Waldenström föreslagit, »att Riksdagen
måtte för sin del besluta sådan ändring i kongl. förordningen
den 31 oktober 1873, att dess § 5 må få följande lydelse: Äktenskap

--— —• --Samma lag vare i fråga om äktenskap emellan

bekännare af främmande kristen troslära och medlem af svenska kyrkan.
Aro kontrahenterna medlemmar af svenska kyrkan men icke åstunda
kyrklig vigsel, må deras äktenskap af slutas inför borgerlig myndighet.
Der ingendera tillhör o. s. v.---

Under punkten 1 af föreliggande utlåtande hemstälde emellertid
utskottet, att ifrågavarande.^ motion icke måtte af Riksdagen bifallas.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr P. Waldenström: Ehuru det börjar blifva sent på qvällen,
skall jag dock bedja att få säga några ord i anledning af det utskottsutlåtande,
hvaruti min nu förevarande motion afstyrkts. Jag har önskat
en sådan förändring af nu gällande lag, att medlem af svenska kyrkan,
som icke åstundar kyrklig vigsel, må kunna få sitt äktenskap afslutadt
inför borgerlig myndighet. Jag har gjort detta på den grund, att det
borgerliga äktenskapets giltighet redan är i vår lagstiftning erkänd.
Under sådana förhållanden synes det mig nemligen, som skulle det

39 N:o 28.

Lördagen den 19 April, e. m.

för staten vara alldeles likgiltigt, om äktenskapet afslutes under den Ang. formen
ena eller den andra formen. Att nu tvinga sådana, som icke vilja
hafva kyrklig vigsel, att taga emot densamma, synes mig vara den ''

allra största orimlighet, man kan tänka sig.

Jag skall anföra ett exempel. Jag träffade, några veckor sedan
jag hade väckt min motion, en prestman, som sade: »Jag skall omtala
för dig en händelse, som inträffat i min verksamhet. Det kom
ett par till mig för att vigas., Mannen var en fullkomlig gudsförnekare.

Han uttryckte ock sitt förakt för den kyrkliga vigseln och allt, hvad
dertill hörde. Jag frågade honom: kan du då icke tro, att det kan
ligga någon välsignelse i våra förböner? — Hej, sade han, det kan
jag visst icke? — Nå, hvad tänker du om vigseln? •— Jo, att det är
bara skräp. — Hvarför begär du den då? — Jo, derför att jag är
döpt och konfirmerad och icke kan få mitt äktenskap afslutadt pa
annat sätt, då äfven min hustru är döpt och konfirmerad».

Jag hemställer till herrarne, om det kan vara till fördel för någon
att påtvinga sådana kontrahenter den kyrkliga vigseln. Icke kan det
vara till nytta för staten eller den borgerliga rättsordningen, såsom
utskottet säger, ty omsorgen för rättsordningens upprätthållande måtte
väl blifva tillfredsstäld lika väl genom det civila som genom det kyrkliga
äktenskapet. Icke kan det vara till nytta för kyrkan, ty hon
måste väl vara angelägen derom, att det blir sanning i hennes handlingar,
men en påtvingad kyrklig handling är i stället ett uppenbart
förtrampande af sanningen. Icke kan det heller vara till fördel för
kontrahenterna att tvingas att emottaga en kyrklig vigsel, hvilken de
i sitt hjerta förakta. Slutligen kan jag icke heller tänka mig, att
prestmannen, som skall förrätta denna vigsel, kan finna det synnerligen
behagligt att af sin embetspligt nödgas tvinga sig på personer,
som äro färdiga att spotta både honom, hans Gud och hans embete i
ansigtet. Jag kan icke förstå, hvem som skulle vinna på sådant, om
icke lögnens fader, och honom hör väl åtminstone svenska statskyrkan
icke hjelpa. Men om nu detta stadgande icke är till nytta för någon,
så kan jag icke fatta, hvarför man ändock skall behålla detsamma
och icke lemna personer, som begära det, frihet att ingå sitt äktenskap
inför borgerlig myndighet.

Utskottet säger, att den ena formen naturligtvis måste erkännas
såsom regelmessig och den andra blifva ett undantag. Erkänner man
således civiläktenskapet såsom regel, måste det kyrkliga äktenskapet
blifva undantag och tvärt om. Jag förstår alls icke, hvarför man skulle
behöfva betrakta det ena såsom regel och det andra såsom undantag,
ty man kan mycket väl göra båda likstälda. Så är det t. ex. i Amerika.

Der öfverlemnas det åt kontrahenternas fria skön att ingå sitt äktenskap
antingen genom kyrklig vigsel eller inför fredsdomaren.

Emellertid, icke skall jag mycket fäkta för det här. Det har
blifvit ett besynnerligt öde för mig att uppträda såsom patronus för
svenska statskyrkan här i Andra Kammaren. Många hafva klandrat
mig derför. Men nog må jag hafva rättighet att göra så mycket
godt emot henne, att jag i min mån försöker motarbeta en så uppenbar
lögn och orättfärdighet, som den kyrkliga vigseln blir för dem,
som förakta den. Men är statskyrkan sjelf icke mån om sanning i

Jf:o 28. 40

Lördagen den 19 April, e. m.

Ang. formen sina handlingar, så låt gå. Jag skall icke söka påtvinga henne den.
'' herr talman, skall jag icke heller göra något yrkande.

Herr Eriksson i Elgered instämde häruti.

Vidare anfördes ej. Punkten bifölls.

Punkten 2.

I 15 kap. 11 § kyrkolagen stadgas: »De, som intet kunna råda
sig eller de sina, skola i tid låta deras själasörjare förnimma, när de
eller deras anhörige vilja trolofvas, att ‘ han må varna dem för de
hinder, som dem till skada af skyld- eller svågerskap kunna i vägen
ligga; och skall ingen trolofvas, som icke kan Lutheri Catechismum
och häfver begått Herrans nattvard.»

Då förbudet mot trolofning för den, som icke begått Herrans
nattvard, gjorde det omöjligt för personer, hvilka, ehuru de ej utgått
ur svenska kyrkan, icke inom densamma begått nattvarden, att ingå
ett laggiltigt äktenskap, och antalet sådana personer på senare tiden
betydligt ökats, utfärdades förordning angående äktenskaps afslutande
i visst fall inför borgerlig myndighet den 15 oktober 1880, hvilken
förordning är af följande lydelse:

»Vill någon, som ej blifvit döpt eller som icke inom svenska
kyrkan begått Herrans nattvard men icke heller tillhör främmande
trossamfund, inga äktenskap, må det afslutas inför borgerlig myndighet
i den ordning och med tillämpning af de föreskrifter, som, angående
borgerligt äktenskap af främmande trosbekännare och hvad i sammanhang
dermed så väl i afseende å lysning som för öfrigt bör iakttagas,
äro stadgade i förordningen den 31 oktober 1873.»

I motionen n:o 199 föreslog motionären, att Riksdagen måtte för
sin del besluta sådan ändring i kongl. förordningen den 15 oktober
1880, att orden »eller inom svenska kyrkan begått nattvarden» skulle
ersättas med följande ord: »eller icke eger nöjaktig kristendomskunskap».

Utskottet hemstälde emellertid, att icke heller denna motion måtte
vinna Riksdagens bifall.

Häremot hade i afgifven reservation herr A. Lilienberg, med
hvilken herrar H. ClaSson, J. Smedberg, Tf. Andersson i Nöbbelöf
och C. Persson i Stallerhult instämt, hemstält:

att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj :h ville
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring
af gällande lagstiftning angående afslutande af äktenskap emellan
medlemmar af svenska kyrkan, att vilkoret att hafva begått Herrans
nattvard ersättes af att vara berättigad till konfirmation och nattvardsgång
samt att emellan dem, som icke äro sålunda berättigade, äktenskap
må afslutas inför borgerlig myndighet.

Lördagen den 19 April, e. m.

41 N:o 28.

I fråga härom anförde: Ang. formen

för äktenskaps

Herr P. Waldenström: Då reservanterna inom utskottet, ehuru
med andra ord, framstält samma yrkande som min motion innehåller, (Forts.)
skall jag be att få yrka bifall till reservationen.

Herr Eriksson i Elgered instämde häruti.

Herr Göransson yttrade: På grund af erhållen ledighet från
riksdagsgöromålen har jag icke varit i tillfälle att i lagutskottet deltaga
i slutliga behandlingen af denna fråga och derför icke heller
varit i tillfälle att instämma i herr Lilienbergs reservation. Inom
utskottet har jag dock varit af den åsigt, reservanterna uttalat, och
håller fortfarande på densamma. Jag kan icke finna det nyttigt eller
nödigt att bibehålla ett lagstadgande, hvarigenom personer kunna förledas
att, tvärt emot hvad deras samveten bjuda, begå Herrans heliga
nattvard, oaktadt deras sinnesbeskaffenhet icke passar derför. Jag anser
att nattvardens begående är en så allvarlig handling, att den icke bör
utgöra vilkor för erhållande af några borgerliga rättigheter eller fördelar.
På grund häraf ber jag att få yrka bifall till reservanternas
förslag.

Herr Lilienberg: Jag har endast begärt ordet för att yrka bifall
till min reservation.

Herr Redelius: Jag ber att få yrka bifall till utskottets betänkande
och derjemte att utöfver de skäl, utskottet anfört, få anföra ännu
ett, som just berör den punkt, hvarom motionären sjelf talat, nemligen
borttagandet af nattvardsbegåendet såsom vilkor för erhållande af
kyrklig vigsel, och i hvars ställe skulle sättas nöjaktig kristendomskunskap.
Jag ber att få påpeka ett förhållande, som ligger i öppen
dag och för en hvar är bekant, att betyg om kunskaper icke är
något, som beror endast på frivilligt val. I all undervisning finnes
något moment af tvång. Man råder icke sjelf deröfver, icke helt och
hållet öfver det vitsord man får. Men nattvardsgången åter är en fri
handling. Dertill får ingen tvingas och dertill tvingas ingen heller.

Jag är äfven lifligt öfvertygad om, att ingen prestman, så vidt jag
känner till saken, skall tvinga någon dertill. Tvärt om upplyser han
hvar och en derom, varnar, manar och förmanar just på den basis, att
nattvardsgången är en frivillig handling. Om man nu vill tala om
myndighetsförklaring af någon, när man såsom nu har att välja blott
emellan dessa två saker, nemligen nöjaktig kristendomskunshap och
nattvardsgång och måste välja dem emellan för att bestämma af
hvilketdera den kyrkliga vigseln skall göras beroende, måste man ovilkorligen
stanna vid nattvardsgången. Tager man bort det sistnämnda
vilkoret och sätter det andra i stället, då har man fått något, som de
personer, hvilka sjelfva gjort ändringen, skola finna icke vara fullt •
önskligt. Men icke nog härmed, både prest och församling skulle
komma i en mycket svår ställning, ty hvem skall gifva betyg om
nöjaktig kristendomskunskap, om ej presten? Och om presten ej anser

N:0 28. 42

Lördagen den 19 April, e. m.

Ang. formen sig kunna meddela sådant betyg, får man ju icke kyrklig vigsel enligt
för ä^ems^5m0tiOnärens förslag; man blir ju beroende åt en prests vitsord. Det
afa utan e. jgr jngen vilja. Jag tror, att endast detta är tillräckligt skäl för
utslag å motionen.^

Jag ber att få tillägga, att hvad sjelfva vigseln beträffar, är den
visserligen från eu sida en kyrklig handling, men äktenskapet är
ingen kyrklig handling. Äktenskapet är ett fritt aftal. Det har inom
kristna kyrkan alltid erkänts från begynnelsen och till nu, och det är
äfven erkändt af vår lagstiftning. Jag vill också gifva herr Waldenström
rätt, då han säger, att äktenskapet är en borgerlig inrättning
och en verldslig sak, men det är dock för familj och samhälle en
så vigtig sak, att det bör på allt sätt omgärdas och hållas i helgd, om
det skall verka det goda, som det är egnadt att medföra. För sådant
ändamål har från långt förflutna tider den seden varit, att presten
vid detta tillfälle erinrar kontrahenterna om deras inbördes pligter och
på samma gång gifver dem den välsignelse, som äktenskapets stiftare
velat gifva. Något annat ligger icke i den kyrkliga vigseln än en
erinran om äktenskapets förpligtelser och meddelandet af Herrans välsignelse.
Jag skall för min del bekänna, att jag icke förstår, huru
detta kan kränka någons samvete, icke ens den religionslöses. Äfven
om han icke frågar efter vare sig kyrklig eller kristlig lag, så förstår
jag icke, att hans samvete kan kränkas af, att man läser välsignelsen
öfver honom och erinrar honom om att han genom äktenskapet får
pligter och förbindelser, som han skall uppfylla, om han vill vinna
äktenskapets alla fördelar.

Ännu en sak. Staten har nu redan i vår lag gifvit religionslöse
rätt till ingående af äktenskap, äfven om de icke visat sig ega nöjaktig
kristendomskunskap eller hafva gått till nattvarden. De få ingå
sådant inför borgerlig myndighet. Och dissenters få enligt lag ingå
giltiga äktenskap inför sina prester och föreståndare. Man har medgifvit
sådan rättighet mellan statskyrkans egna medlemmar och medlemmar
af andra kyrkosamfund. Det återstår således endast ändring,
då fråga är om äktenskap mellan medlemmar af statskyrkan. Men
sådana ändringar, som synas billiga, vidtagas lämpligen af kyrkan,
som sjelf bör få ändra sina lagar, och allra minst är det lämpligt att
söka borttaga verkan af kyrkolag genom att intaga en förändring i
en lag, som angår dissenters. Detta är mitt sista skäl mot förslaget.
Det är visserligen ett formelt skäl, men det är af vigt. Det utgör
ett hinder för frågans framgång. Man kan uttala sina sympatier i
ena eller andra rigtningen, men något bifall till motionen på denna
basis kan icke ske. Det har derför väckt min undran, huru vida motionen
framkommit af okunnighet om denna skilnad eller uppsåt. Derom
vill jag emellertid icke tvista med herr Waldenström. Det är hans
egen sak. Men att en teologie lektor, hvilken likasom jag innehar
embete och tjenst för att undervisa den uppväxande ungdomen i kristendom,
att han icke skulle veta, att det är skilnad mellan en paragraf
i kyrkolagen och en paragraf i en förordning af civillags natur, det
förundrar mig verkligen. Jag vill blott uttala detta; det må nu få
stå för min räkning.

43 N:o 28.

Lördagen den 19 April, e. m.

Huru iag ser saken, kan lag alltså icke annat än yrka bifall till An9- formen

i i 11 l i L- i j för äktenskaps

utskottets betänkande. afsilande

Innan jag slutar, ber jag dock att få tillägga ännu en sak; det (Fortä)
är bara en opinionsyttring, det också, och kan icke vara annat. Vill
man verkligen hafva en ändring i de nuvarande förhållandena, låter
detta sig efter min uppfattning mycket väl göra. Man kan nemligen
taga bort icke blott vilkoret nattvardsgång, utan äfven vilkoret nöjaktig
hristendomskunskap och låta kontrahenterna ändå få gå till
presten för att få sitt äktenskap afslutadt. Den kyrkliga vigseln är
nemligen icke bunden vid vare sig kristendomskunskap eller nattvardsgång,
annat än derigenom att nu gällande lag så föreskrifver. Och
det är något, som lätt kan ändras. Jag tror icke, att det vore nyttigt
för samhället, om man finge två sorters äktenskap af olika anseende.

Att upphäfva bestämmelsen om civiläktenskap, tror jag dock icke man
kan tänka på. Men om den af mig antydda ändringen skedde, ser
jag intet hinder för att de, som enligt motionärens uppfattning åstunda
kyrklig vigsel, också verkligen skulle kunna få den. I sådant fall
kunde också motionären få sin vilja fram i det fall, han med sin
första motion åsyftar, ehuru med erkännande af det religiöst och
kyrkligt berättigade i vigseln, kvilket man icke får förbise. Och den
kyrkliga vigseln blefve, tror jag, fortfarande gällande sed.

Deremot kan jag icke gilla hans sätt och ord, då han så der föraktligt
talar om kyrkan och dess ställning till äktenskapet. Ty detta
är dock någonting, som egt bestånd i snart tvåtusen år — och det
vet han lika bra som jag. Ty vi veta ju, att kyrkofäderna tala om
huru de äldste kristne brukade begå nattvarden i sammanhang med
vigseln, ofta på samma dag. Han vet sålunda, att denna anordning
har höga anor för sig, och kan omöjligt komma fram med något
sådant, som att det skulle vara en uppfinning eller nyhet i den svenska
statskyrkan, ty det är det icke.

Herr P. Waldenström: Den siste talaren hemstälde, huru vida

det kunde bero på okunnighet eller uppsåt, att jag framstält den
motion, som nu är i fråga, och han förundrade sig öfver att jag, som
borde veta bättre, och som var teologie lektor, icke hade reda på så
enkla saker, som dem han framställe o. s. v. Detta yttrande bad
han dock måtte få stå för hans räkning. Jag skall ock låta det stå
för hans räkning. Naturligtvis är jag i kunskaper herr Redelius ofantligt
underlägsen och skall derför alldeles icke söka försvara min position
vid sidan af hans.

Hvad för öfrigt sjelfva saken beträffar, ber jag att få påpeka för
herrarne det märkvärdiga förhållande, som här eger rum. Uti den
nyss afslagna motionen har jag yrkat, att de, som vilja slippa kyrklig
vigsel, måtte slippa deu. — »Nehej! de skola ha1 den!» — I den här
motionen har jag yrkat, att de, som begära kyrklig vigsel, skola få
den. — »Nehej! de få den icke!» Det kan vara presterligt och statskyrkligt,
men inte är det kristligt.

Jag har icke, såsom herr Redelius menar, talat föraktligt om
statskyrkan. Men herr Redelii anförande kunde verkligen förleda mig

N:o 28. ii

lördagen den 19 April, e. m.

Ang. formen att säga
för äktenskaps^
af slutande.

ett och
jag nu.

annat ord, som jag sedan komme att ångra. Derför

(Ports.)

Persson i Stallerhult: Då jag inom lagutskottet instämt
vice ordförande i den reservation han afgifvit, så skall jag

för ifrågavarande

Herr
med dess

bedja att med några ord få uttala mina sympatier
motion.

Om man ser efter i Riksdagens eller i kyrkomötets protokoll, så
skall man finna, att motioner i liknande syfte åtskilliga gånger blifvit
väckta så väl inom kyrkomötet som i riksdagen, ehuru de icke vunnit
sådan framgång, att de blifvit bifallna. Vid 1888 års riksdag t. ex.
väcktes en motion alldeles i samma syfte, som det förslag reservanterne
nu framlagt, af en person, som numera icke tillhör denna
kammare. Denna motion kom emellertid icke att behandlas inom
lagutskottet, förrän derstädes förevarit till behandling en motion af en
annan ledamot i kammaren, väckt i syfte, att hela kyrkolagen skulle
omarbetas. Denna senare motion om hela kyrkolagens omarbetning
vann båda kamrarnes bifall; och då lagutskottet först derefter kom
att behandla den först omnämnda motionen, eller den, med hvilken
reservanternas förslag nu öfverensstämmer, så kunde lagutskottet icke
annat gorå än hemställa om afslag derå, då ju Riksdagen redan förut
uttalat sin önskan om hela kyrkolagens omarbetning. Lagutskottet
uttalade emellertid sina sympatier för motionen och sade sig finna den
behjertansvärd.

När frågan härom då förelåg till kammarens afgörande, sade herr
Redelius, att han hade ganska stora sympatier för motionen. Derest
icke _ den andra motionen om omarbetning af hela kyrkolagen förut
blifvit bifallen, så hade han troligtvis yrkat bifall till denna, ty han
sade, att den icke det ringaste kunde skada statskyrkan. Under dåvarande
förhållanden var emellertid dess antagande alldeles omöjligt.

En med denna alldeles liknande motion väcktes vid kyrkomötet
1878 af herr biskop Beckman, hvilken man väl icke får beskylla för
att vilja skada svenska statskyrkan. Jag skall taga mig friheten att
uppläsa några få ord af hvad herr biskop Beckman i denna sin motion
anförde, enär jag tror, att detta skall vara mig ett mycket godt stöd,
då jag kommer att yrka bifall till reservanternas förslag: »Så länge
för tvenne kontrahenter, som båda tillhöra vår svenska kyrka och icke
vilja eller kunna ur henne utgå, vigsel är den enda form, under hvilken
de kunna knyta ett i borgerligt hänseende lagligt äktenskap, måste
angelägenheten att vinna den kyrkliga vigningen vara ganska stor
äfven hos dem, som eljest äro likgiltiga, ja, obenägna för kristendom
och kyrka. Det synes under sådana förhållanden i hög grad betänkligt
att såsom vilkor för ifrågavarande kyrkliga befogenhet uppställa
eller bibehålla en handling, hvilken i yttre måtto fordrar så liten
uppoffring, att en lättsinnig eller samvetslös menniska utan betänkande
underkastar sig den, på samma gång som vådan af dess begående med
ett ovärdigt sinnelag är enligt kyrkans uppfattning så stor, att den
samvetsömme kan derifrån rygga tillbaka af skäl, som måste väcka det
djupaste, innerligaste deltagande hos hvarje kristen, som sjelf har ett
vaket samvete. Ett sådant vilkor synes mig icke höra bibehållas, så

45 K:o 28.

Lördagen den 19 April, e. ra.

vidt det icke påkallas af eu i sakens natur liggande nödvändighet. Ang. formen
Att en sådan nödvändighet här förefinnes, tror jag icke kunna ådaga
läggas. Till och med om åt sådana medlemmar af vår församling, (Forts ''
hvilka enligt ifrågavarande lagrum icke äro berättigade att erhålla
vigsel, skulle beredas tillfälle att pa annat satt inga äktenskap, maste
jag anse nattvardsbegående såsom vilkor för vigsel ur kyrkans synpunkt
opåkallad! och vid sådant förhållande olämpligt, såsom för individen
medförande en frestelse till nattvardens missbruk, och å kyrkans sida
måhända innebärande ett missbruk af denna heliga stiftelse.»

Jag tror mig med fullt skäl kunna åberopa dessa biskop Beckmans
ord såsom skäl för mitt yrkande om bifall till den reservation, som
afgifvits af herr Lilienberg och i hvilken jag med flere instämt. Jag
yrkar bifall till denna reservation.

Herr Sjögren: Det synes mig som om man borde göra sig något

närmare reda för innebörden så väl af nu ifrågavarande motion som
ock af den reservation, som af ätskillige ledamöter i lagutskottet
blifvit afgifven.

Motionen förefaller vid första påseendet ganska oskyldig. Det ser
ut, som om man ville komma till hjelp endast en eller annan samvetsöm
menniska, som, derför att svenska kyrkans nattvardsritual synes henne
vara något strängt, har betänkligheter mot att inom svenska kyrkan
anamma nattvarden. Det ser så ut; men motionen har verkligen, om
man ser närmare till, ett vidsträcktare syfte. Hvar och en, som egnat
någon uppmärksamhet åt våra kyrkliga förhållanden under de senaste
åren, har sig väl bekant, att inom vår kyrka utbreder sig en separatistisk
rigtning, hvars utmärkande drag är, att dess anhängare, utan
• att öppet utträda ur svenska kyrkan, sammansluta sig till så kallade
nattvardsföreningar. Medlemmarne af dessa föreningar söka i allmänhet
sin religiösa uppbyggelse utanför kyrkan, och hvad som framför
allt utmärker dem är, att de icke anse sig kunna inom svenska kyrkan
begå den heliga nattvarden. De ha således uppsagt nattvardsgemenskapen
med kyrkan.

Det är nu så, att om en medlem af en dylik nattvardsförenmg
redan någon gång inom svenska kyrkan begått nattvarden, är han
oförhindrad att der erhålla kyrklig vigsel. Har det icke skett, kan
han visserligen icke erhålla kyrklig vigsel, men genom Kongl. Maj:ts
förordning den 15 oktober 1880 är honom tillfälle beredt att inför
borgerlig myndighet ingå fullt lagligt äktenskap. Nu säges i motionen,
att mången, som icke vill begå nattvarden inom kyrkan, ändock kan
sätta värde på kyrklig vigsel. Motionären pastar icke, att detta skulle
grunda sig på något af vederbörande kändt behof att blifva delaktiga
af den särskilda välsignelse, som kyrkan har att med vigseln meddela,
utan derpå, att mången ansåge civiläktenskapet såsom något mindre
ärbart. Jag vågar nu hemställa till kammaren, huru vida det kan anses
vara i sin ordning, att man skulle ålägga svenska kyrkan att för dessa
separatister, som icke vilja inom kyrkan taga emot altarets sakrament
och således i sjelfva verket icke vilja tillhöra henne och hvilka lagen
just af sådan anledning tillstadt att ingå äktenskap inför borgerlig
myndighet, stå till tjenst med sin vigsel, endast för att bereda deras

N:o 28. 46

Lördagen den 19 April, e. m.

Ang. formen äktenskap det utseende af ärbarhet, som det i deras ögon blott såsom

skulle sakna. Jag hemställer, huru vida det kan vara
(Fort")6'' huru vida det ''ian vara lämpligt, huru vida det kan vara värdigt

or 8'' att söka tvinga svenska kyrkan att så handla.

Jag tillåter mig yrka afslag å så väl motionen som, den af flere
ledamöter af lagutskottet afgifna reservationen samt bifall till utskottets
hemställan.

Herr Lunden: Hvad som särskilt föranledt mig att begära
ordet, var ett yttrande af min värderade vän på kalmarbänken, då
han talade om, att inom svenska statskyrkan ingen tvingas till att
begå Herrans heliga nattvard. Jag vill gifva honom rätt deri på ett
sätt, nemligen att det icke kommer någon och med våld eller med
magtspråk för ett barn fram till nattvardsbordet för första gången.
Men jag vill icke gifva honom rätt deri, att det icke skulle ligga
något tvång uti den omständigheten, att hans eller hennes blifvande
äktenskap är beroende af att en gång hafva begått Herrans heliga
nattvard. Rörande den omständigheten tror jag för min enskilda del,
att barnen hafva det medvetandet, att det finnes någon borgerlig
rättighet, som dem förvägras derigenom, att de icke någon gång gått
fram till nattvardsbordet. Den omständigheten gör, att det är sä ytterst
sällan någon konfirmand icke begår Herrans heliga nattvard. Då kan
man väl fråga: är det något ondt i det, att dessa barn utaf sådant
medvetande på sitt sätt hälft tvingas fram? För min del vågar jag
på grund af flerårig erfarenhet påstå, att det bestämdt för många barn
är mycket menligt att under ett visst medvetande af ovärdighet vid
nattvardsbegåendet likväl gå fram till Herrans bord. Och om reser- ,
vanternas förslag ginge igenom och Kongl. Maj:t med anledning deraf
framlade för kamrarne ett förslag till ändring i nu gällande lag och
detta af Riksdagen antoges, så tror jag att denna lagförändring icke
skulle blifva till ringaste men för kyrkan, men dock till fromma för
de ganska många barn, som visserligen gerna vilja deltaga i konfirmandundervisningen
och erhålla nödig och god kristendomskunskap,
men som dock efter inhemtandet af denna kunskap icke anse sig vara
i sådant tillstånd, att de för tillfället böra gå fram till nattvardsbordet.

Samme ärade representant på kalmarbänken talade om, att i den
äldsta kyrkan det var vanligt, att nattvards begående och vigsel forsiggingo
samtidigt. Jag känner mycket väl det bruket i den äldsta
kyrkan. Men jag vågar hemställa till den ärade representanten, om
förhållandena nu äro sådana, som i den äldsta kyrkan, då det kanske
gälde lifvet att stå som en kristen. Jag tror förhållandena äro vida
annorlunda.

Jag skall för öfrigt bedja att få nämna, att jag på skilda orter sett
det bruket vara ganska vanligt, att just trolofvade någon af söndagarne
före deras vigsel tillsammans begått Herrans heliga nattvard eller också
att de omedelbart efter vigseln begått densamma. Men jag vågar säga,
att det i synnerligen mänga fall skett i det tillstånd och under de
förhållanden, der det varit eu stor fördel, att ifrågavarande kontrahenter
icke lärt sig att kombinera nattvardsgång och vigsel.

47 N:o 28.

Lördagen den 19 April, e. m.

Vidare ber jag att få påpeka, att hvarken bär eller mig veter- Ang. formen
ligen annorstädes blifvit gjordt något yrkande i den rigtning, somförafa^^dT
samme ärade representant befarade, eller att man först skulle taga /Fort8 j
bort nattvardsgången såsom vilkor för äktenskap och sedan inhemtandet
af kristendomskunskap. Tvärt om synas reservanterna så väl inom utskottet
som vid sista kyrkomötet mot det då fattade beslutet alla hafva
varit ense derom, att inhemtandet af kristendomskunskap skulle vara
obligatoriskt, på det att hvar och en sedermera skulle kunna fritt
välja, huru vida han eller hon ville begå nattvarden eller icke; och
samma mening torde bland vårt folk vara temligen allmän.

Herr Redelius nämnde också, att den första nattvardsgången skulle
vara af så stor betydelse för barnen såsom fyllmyndiga kyrkomedlemmar,
i ty att de fingo göra eget val och efter eget val gå fram till
nattvardsbordet, under det att eljest deras myndighetsförklaring skulle,
oberoende af eget val, bestå deri, att presten gaf dem vitsord om inhemtad
kristendomskunskap. Häremot vill jag påpeka, att, i och med
det att barnet anmäler sig till inhemtande af den kristendomskunskap,
som kyrkan vill meddela, det i sjelfva verket gjort ett visst val, och
dess framtid beror således på samma gång utaf eget val som utaf det
betyg, som vederbörande pastor kan komma att afgifva.

Här frågades slutligen utaf representanten från Lund, om svenska
kyrkan skall std till tjenst för dem, som inom kyrkan icke vilja begå
nattvarden. Om nattvardsbruket vore någonting, som vore lämpligt
för hvar och en menniska, i hvilket tillstånd hon än befinner sig, så
ville jag icke neka det berättigade i denna fråga. Men när vi allmänt
veta, att så icke är förhållandet, utan att stiftaren af denna högvigtiga
måltid framhöll ett visst sinnestillstånd som vilkor för, att menniska!},
skall med välsignelse begå detta sakrament, och att hon riskerar i
annat fäll taga skada deraf, så synes det mig under sådana omständigheter
något vågadt, att yrka obligatorisk nattvardsgång såsom vilkor
för äktenskap. Ty i och med det att konfirmanden anmäler sig hos
pastor för erhållande af undervisning i kristendomkunskap, anser jag
honom hafva visat det intresse för kristendomen, som gör att det lika
väl kan berättiga till erhållande af kyrklig vigsel som den omständigheten,
att han utöfver konfirmandundervisningen begått nattvarden.

Jag ber derför att få förena mig med reservanterna i deras yrkande,
»att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att Kong! Magt
ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan
ändring af gällande lagstiftning angående afstötande af äktenskap
emellan medlemmar af svenska kyrkan, att vilkoret att hafva begått
Herrans nattvard ersättes af att vara berättigad till konfirmation och
nattvardsgång samt att emellan dem, som icke äro sålunda berättigade,
äktenskap må afslutas inför borgerlig myndighet», och jag gör
det så mycket tryggare, som jag vet, att jag vid detta yrkande har
bakom mig ganska många af sista kyrkomötets ärade medlemmar.

Med herr Lunden förenade sig herrar Bruse, Andersson i Hasselbol,
Olson i Stensdalen, Pehrsson i Önnerud, Olsson i Ornakärr,
Truedsson och Svensson i Karlskrona.

N:o 28. 48

Lördagen den 19 April, e. m.

Ang. formen Herr Redelius: Det är alldeles rigtigt hvad den siste ärade

fÖafsh!tandePS^aven u^muc^e 0111 olikheten mellan kyrkans ställning nn och under
(Fort")6 ^en ^rs*a kristna tiden. Detta bevisas också mer än väl af den diskusor
s'' sion, som nu pågår, och af de motioner, som nu behandlas. Ty der med

skulle näppeligen någon kommit fram,, om ställningen varit enahanda
nu, som den var under de två första århundradena efter Kristus.
Men derom skall jag icke tvista, ty motionen handlar icke derom.
Deremot handlas här om 15 kap. 11 § kyrkolagen, som innehåller det
stadgandet, att ingen må trolofvas, »som icke kan Lutheri catechismum
och häfver begått Herrans nattvard».

Man må hafva hvilket tycke som helst om lämpligheten af ett
sådant stadgande i kyrkolagen. Men det står nu en gång der och
man lär väl icke kunna på annat sätt få bort det derur än i den ordning,
på hvilken kyrkolag stiftas. Deraf synes sjelfgifvet följa, att
den, som vill ha bort stadgandet, må väcka motion derom i grundlagsenlig
ordning. Nu motionerar motionären om ändring i kongl.
förordningen den 15 oktober 1880, i hvilken bland annat säges: »Vill
någon, som ej blifvit döpt eller som icke inom svenska kyrkan begått
Herrans nattvard men icke heller tillhör främmande trossamfund, ingå
äktenskap, må det afslutas inför borgerlig myndighet». Det är ett
stadgande af civillagsnatur, och naturligtvis kan Riksdagen och Konungen
förändra det stadgandet. Derom är icke tu tal. Men dermed är
icke 11 § i 15 kap. kyrkolagen upphäfd, så att, om man väcker förslag
om ändring i kongl. förordningen den 15 oktober 1880, har man
icke dermed berört 11 § i 15 kap. kyrkolagen. Det var det jag bad
att få fästa uppmärksamheten på.

Jag vill icke tvista med motionären om lärdom. Derom må han
hafva hvilken åsigt som helst. Det är icke frågan om det nu.

Beträffande hvad herr Carl Persson nämnde om den der biskopen, så
vågar jag tro och säga, att han och jag skulle i mångt och mycket
komma öfverens om kyrkolagstiftningen och vill tillägga, att jag
skulle vara mycket belåten, om jag, när jag slutat min nattvardsundervisning,
kunde säga: »nu barn ha ni frihet att göra och låta som
ni vilja i afseende på konfirmation och nattvardsgång. Ni skola
veta, att ingen borgerlig rättighet är beroende af, om ni begå nattvarden
eller ej».

Det vore mycket angenämt. Men det står icke i min magt att
få det på det viset.

På anmärkningarna mot vår kyrkliga lagstiftning svarar jag, att
jag är icke alldeles nöjd med vår kyrkolags natur. Det är uppenbart
deraf, att jag varit med om att begära rättelse i kyrkolagen. Och i
sådant hänseende önskar jag innerligen att gifva herr Carl Persson
rätt, jag vill också medgifva, att det är olidligt, att kyrkliga saker i
vissa stycken skola bero af den borgerliga lagstiftningen. Men det
kan naturligtvis icke blifva ändradt genom att ändra ett sådant stadgande,
som i denna motion afses. Det har jag förut sagt och det vill
jag upprepa, och jag kan icke nog framhålla det, att hellre än att gå
in på borttagandet af nattvardsgången ensamt som vilkor för ett kyrkligt
äktenskap, hellre vill jag också hafva bort betyget om kristendomskunskap.
Antingen skola båda bort eller båda qvarstå såsom

Lördagen deri 19 April, e. m. 49 ${;o 28.

vilkor för kyrklig vigsel. Jag vill dock derför icke hafva bort kristen- Ang. formen
domsundervisningen; men det må vara en sak för sig, en sak af rentför äktenskaps
kyrklig natur. afselande.

(Forts.)

Herr Nilsson i Riukaby: Jag är förekommen af herr Redelius
som sagt det mesta, som jag velat säga. Om motionären hade föreslagit
en ändring i kyrkolagen, så tror jag att motionen hade fått
stor tillslutning och kanske pluralitet inom lagutskottet. Detta har
nu, som jag nämnde, herr Redelius redau framhållit, och jag inskränker
mig derför att yrka bifall till lagutskottets förslag.

Herr Lilienberg: Jag beklagar att jag icke kan följa herr
Redelius i hans resonnement. Det föreföll mig, som om han ömsom
var nöjd med herr Waldenströms motion och ömsom missnöjd med
densamma, och så höll han sig så strängt vid det formella i saken.
Reservanterna hafva ju ansett, att man icke bör göra det utan se till,
att man åstadkommer den lagförändring, som kan anses önskvärd.

Jag har begärt ordet egentligen för att uttrycka min tacksamhet
till representanten för Göteborg för det utförliga och utmärkta försvar,
som han i sitt anförande gifvit reservationen. Han har i detta
anförande på ett på samma gång uttömmande och sakrikt sätt bemött
herr Sjögren. Jag kan emellertid icke neka mig nöjet att citera ett
i samma syfte afgifvet yttrande, som fäldes af en af de mera framstående
ledamöterna af det sista kyrkomötet. Som herrarne behagade
finna, grundar sig min reservation på en reservation, som anfördes vid
senaste kyrkomötet mot ett betänkande i denna fråga af kyrkolagsutskottet.
Denne reservant föreslog, att orden »häfver begått Herrans
nattvard» borde utbytas mot »är berättigad till konfirmation och nattvardsgång».
Vid behandlingen af detta betänkande yttrade sig en af
kyrkomötets medlemmar sålunda: »Det är äfven sagdt, att ingenting

skulle vinnas genom antagande af reservantens förslag. Enligt mitt
förmenande är dock vinsten: Do den, att man närmar sig till större
sanning i afseende på konfirmationsbekännelsen, i det man nemligen
här åtminstone söker bereda större frihet åt dem, som af verklig
öfvertygelse, eller hellre af bristande öfvertygelse, icke vilja aflägga
denna bekännelse; 2:o att man söker så långt möjligt bevara något,
som bidrager att närma menniskor till kyrkan, nemligen kärleken till
den kyrkliga vigseln, och det synes mig vara en ganska nyttig sak.

Låt vara att det är vigtigt att inskärpa helgden äfven af det civila
äktenskapet; men jag tror det vara minst lika vigtigt att så mycket
som möjligt vidmagthålla kärleken till den kyrkliga vigseln». Jag
yrkar fortfarande bifall till reservanternas förslag.

Herr P. Waldenström: Det förundrar mig icke, att några nu

ropa på proposition. Jag skulle sjelf vara böjd att göra detsamma.

Men jag skall i alla fall be att få taga herrarnes tålamod i anspråk
ännu en stund.

Herr Redelius sade, att den kyrkliga vigseln icke innebure annat
än en välönskan och en välsignelse till dem, som skola ingå äktenskap,
och att han icke alls funne någon betänklighet vid att uttala

Andra Kammarens Prot. 1890. N:o 28. 4

I

N:o 28. 50

Lördagen den 19 April, e. m.

Ang. formen en sådan välsignelse äfven öfver dem, som föraktade densamma. Men
^0afsl‘utandePSun^er sac^ana förhållanden och då herr Redelius är så liberal, så be(Fort”)
piper jag icke, hvarför han skall vägra att uttala denna välsignelse
öfver sådana, som begära att få den. Skall han icke kunna önska
äfven dem välgång och välsigna dem lika väl som dem, som förakta
hans välsignelse? Dock, jag förundrar mig egentligen icke öfver
detta, ty hela detta statskyrkoväsen — ja, jag vill icke säga mer
derom.

Herr Sjögren från Lund sade: Är det att begära eller är det
värdigt kyrkan — jag mins ej, hvilket uttryck han använde •— att
kyrkan skall stå dem till tjenst, som uppsagt nattvardsgemenskapen
med henne, samt förrätta vigsel åt dem? Ja, jag skall flaga: Är det
då kyrkan värdigt att med sin välsignelse tvinga sig på sådana, som
icke blott upphört att gå till nattvarden inom henne utan ock uttala
det bittraste förakt både mot kyrkan och mot all lära om Gud, om
ett lif efter detta o. s. v.? Men det finner herr Sjögren icke betänkligt
eller ovärdigt. Kyrkan måste ha rätt att tvinga sig på dessa,
derför att de i barndomen blifvit döpta och i ungdomen en gång begått
Herrans nattvard! I min förra motion yrkade jag ju, att sådana
som ville, skulle slippa den kyrkliga välsignelsen. Men denna kammare,
som ibland brukar skälla på kyrkomötet, derför att det icke
kommer ur fläcken med kyrkliga reformer, ansåg, att man icke borde
befria dem derifrån. _

Herr Sjögren talade om nattvardsföreuingarna och tyckte, att det
vore helt naturligt, att, när deras medlemmar uppsagt nattvardsgemenskapen
med statskyrkan, så borde icke heller presterna stå dem till
tjenst vid deras vigsel. Men huru förhåller det sig härmed? Jo,
nittionio hundradelar af dem, som tillhöra nattvardsföreuingar, äro i
barndomen döpta och i ungdomen konfirmerade i svenska statskyrkan.
Om nu dessa till och med begära att slippa presten, när de skola
ingå äktenskap, så måste de hafva honom ändå. Presten skall tvinga
sig på dem. Det må, enligt herr Sjögrens åsigt, vara värdigt eller
ovärdigt kyrkan — men så skall det ske.

Men saken har ock en annan sida. Den har jag i motionen anfört
såsom bevekande skäl för hvad jag yrkat. I det kyrkliga nattvardsformuliiret
framhålles faran af en ovärdig nattvardsgång, och
mången prest, som undervisar nattvardsbarn, varnar dem för att gå till
nattvarden, derest de ej äro omvända. Det finnes ock barn, som taga
deras varningar till bjertat, så att de icke gå fram. Hvad blir följden?
Jo, om de sedan begära kyrklig välsignelse till sitt äktenskap,
så få de den icke. Kunna herrarne finna någon rimlighet i detta?

Herr Redelius anmärkte, att jag föreslagit en förändring af civillag
i ett stycke, der det skulle ske en förändring af kyrkolag. Ja,
det kan nog delvis vara sant, och det hafva reservanterna också anmärkt.
Huru vida de dock för sin anmärkning haft giltigt skäl, det
lemnar jag verkligen derhän. Ty i kyrkolagen står, att ingen skall
trolofvas, »som icke kan Lutheri catechismum och häfver begått
Herrans nattvard». Utan förändring i denna paragraf har emellertid
Kongl. Maj:t genom en civil lag tillåtit, att den, som icke begått
nattvarden, skall hafva rättighet att ingå äktenskap och trolofvas,

%

Lördagen den 19 April, e. m.

61 N:o 28.

nemligen på den borgerliga vägen. Hvad jag yrkat, det strider icke Ang. förmon
alls mera mot kyrkolagen, än hvad som redan är bestämdt genon/ö>"ktenskapt
kongl. förordningen af den 15 oktober 1880, i hvilken jag endast afs^,tan evelat
hafva ett dertill hörande tillägg infördt. För öfrigt vill jag be '' or s''^
herr Redelius läsa igenom reservanternas förslag. Det afser just att
begära af Kongl. Maj:t förslag till förändring af här omtalade paragraf
i kyrkolagen. Derjemte torde herr Redelius veta, att den grundlagsenliga
behandlingen af kyrkolagsfrågor, som han talar om, är den,
att Konung och Riksdag stifta kyrkolag. Det är icke kyrkomötet, som
gör det. Kyrkomötet har blott rättighet att säga sitt veto emot
Konung och Riksdag. Men det är allt. Rättigheten att stifta kyrkolag
har aldrig tillkommit kyrkomötet, och jag hoppas, att den aldrig
heller skall komma dit.

Herr Sjögren: Det är en beqväm taktik att, vid bemötandet

af motståndares inkast, vända sig icke emot hvad som verkligen sagts
utan emot något, som alldeles icke blifvit sagdt. Så har ene representanten
på geflebänken förfarit mot mig, då han påstått, att jag skulle
hafva yttrat mig så, som om jag funne det alldeles i sin ordning att
påtvinga dem kyrklig vigsel, som icke vilja hafva den. Något sådant
har jag icke yttrat. Jag har blott yttrat mig mot den motion, som
nu till behandling föreligger, och enligt hvilken personer, som icke
inom kyrkan begått nattvarden, skulle berättigas till erhållande af
kyrklig vigsel. Jag har dervid antydt, att det vore origtigt, olämpligt
och ovärdigt att ålägga kyrkan att meddela dem vigsel, som i
sjelfva verket uppsagt gemenskapen med henne, helst sedan staten
tillstadt dylika personer, så vidt de aldrig inom kyrkan begått nattvarden,
att inför borgerlig myndighet ingå äktenskap.

Herr talman! Jag har intet vidare att tillägga än att förnya
mitt redan framstälda yrkande.

Herr Larsson i Berga: Jag ber få yrka bifall till reservanternas
förslag.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Herr talmannen gaf,
i öfverensstämmelse med de yrkanden, som förekommit, propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan och dels på utslag å nämnda
hemställan och bifall i stället till det yrkande, som innefattades i herr
Lilienbergs vid utlåtandet fogade reservation; och förklarade herr talmannen
sig anse svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för den
förra meningen. Som votering emellertid begärdes, blef nu uppsatt,
justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller lagutskottets hemställan i 2:a punkten af utlåtandet
n:o 41, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

N:o 28. 52

Lördagen den 19 April, e. in.

Ang. formen Vinner nej, liar kammaren, med afslag å utskottets nämnda hemfor
''z^<i''iii*0i)®ställan, bifallit hvad herr Lilienberg hemstält i sin vid utlåtandet
(Forts) *°ga(*e reservation.

Omröstningen utföll med 59 ja och 81 nej; och hade kammaren
alltså beslutat i enlighet med nejpropositionens iunehåll.

§ 6.

Slutligen föredrogs och bifölls Andra Kammarens tredje tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 8 (i samlingen n:o 24), i anledning af väckt
motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om upphäfvande
af kongl. brefvet den 10 september 1811, angående skyldighet för
stamrotar inom Elfsborgs län att ensamme bekosta gärdsel och vedbrand
åt soldaten samt mulbete åt hans kreatur.

§ 7.

Herr J. Andersson i Baggböle aflemnade en motion, n:o 231,
om beviljande af anslag till inrättande af ett nytt provinsialläkaredistrikt
inom Vesterbottens län.

Denna motion öfverlemnades till behandling af statsutskottet.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtande och memorial:

n:o 52, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående uppförande
af ett kasernetablissement i Jemtland för en artilleridivision;
och

n:o 53, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i vissa till
regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel hörande
frågor;

lagutskottets utlåtanden:

n:o 44, i anledning af ej mindre Kongl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i vissa delar af strafflagen och till
lag angående ändring i vissa delar af strafflagen för krigsmagten den
7 oktober 1881 än äfven väckta motioner om ändring i strafflagen; och

n:o 45, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 15 kap.
1 § rättegångsbalken; samt

Andra Kammarens tillfälliga utskotts utlåtanden:

n:o 30, i anledning af väckt motion angående skrifvelse till Kongl.
Maj:t i fråga om lagstiftningsåtgärder för hämmande af utbredningen
i vårt land af de svårare ogräsarterna; och

Lördagen den 19 April, e. m.

63 N:o 28.

n:o 31, i anledning af kammarens återremiss af utskottets utlåtande
(n:o 4), angående väckt motion om ändring i gällande bestämmelser
rörande reseersättning till utmätnings- och stämningsmän samt
vittnen vid utmätningsmäns förrättningar.

Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för nästa sammanträde
uppföras framför de ärenden, som blifvit tvenne gånger bordlagda.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 11,2 6 e. in.

In fidem

A. E. J. Johansson.

Andra Kammarens Prot. 1890. N:o 28,

6