1890. Andra Kammaren. N:o 24

ProtokollRiksdagens protokoll 1890:24

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1890. Andra Kammaren. N:o 24.

Torsdagen den 10 april

kl. V2 3 e. m.

§ 1.

Justerades de i kammarens sammanträden den 27 och 29
nästlidne mars samt den 1 och 2 innevarande april förda protokoll.

8 2.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande, n.-o 8, i anledning af väckt
motion om införande af ett ständigt utskott i stället för de tillfälliga
utskotten; och

Andra Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 23,
i anledning af väckt motion om skrifvelse till kongl. maj:t rörande
nedsättning i afgifterna för persontrafiken å statens jernvägar.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle uppföras främst å
föredragningslistan för nästa sammanträde.

§ 3.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr C. U. Widström under 8 dagar fr. o. m. den 10 dennes
och herr C. J. Petersson i Eksebo under 9 dagar fr. o. m. den
11 dennes.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,48 e. m.

In fidem.

A. E. J. Johansson.

Andra Kammarens Prat. 1890. N:o 21.

1

N:o 24.

Fredagen den 11 April

kl. 11 f. in.

§ !•

Upplästes ett till kammaren inkommet sjukbetyg, så lydande:

Att herr generalkonsul C. O. Berg, konvalescent efter en
akut gastricism, bör under minst en vecka afhålla sig från deltagande
i Riksdagens arbete, intygar Stockholm den 10 April 1890.

A. Werner,
legitim, läkare.

§ 2.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:

konstitutionsutskottets utlåtande mo 8; och

Andra Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 23.

§ 3-

Till behandling företogs statsutskottets utlåtande, mo 9, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel,
innefattande anslagen till kongl. ecklesiastikdepartementet.

Punkterna 1—4.

Biföllos.

Punkten 5.

Ang. anslag till I en inom Första Kammaren väckt motion (n:o 8) hade herr
T Javiskafmål A. Bergström föreslagit, att Riksdagen måtte bevilja ett anslag af
vid upsaia um-1500 kronor årligen, för att af dessa jemte de 2,500 kronor, som
vem '' nu utginge såsom arfvode för undervisning i slaviska språk, bilda
lön för en extra ordinarie professor i detta ämne vid Upsaia universitet,
med rättighet för den blifvande innehafvaren af professuren
att efter fem års tjenstgöring få sin lön förhöjd till 4,500
kronor.

Under förevarande punkt hemstälde emellertid utskottet, att
herr Bergströms omförmälda förslag icke måtte af Riksdagen bifallas.

3 N:o 24.

Fredagen den 11 April, 1. m.

I fråga härom anförde nu: Ang. anslag till

en e. o. professur

i slaviska språk

Iierr Nyström: Herr talman! Det kan väl tyckas vanskligt,"id K''utmi''
att i fråga om en motion, som utan reservation blifvit af stats- (Forts.)
utekottet afstyrkt, försöka ett försvar; men jag vill dock våga ett
sådant försök med något hopp om framgång af den anledning,

.att sjelfva saken är så ofantligt stark. Detta visar frågans tidigare
historia, som jag icke behöfver uppehålla mig vid, då den finnes
i handlingarne. Ja, jag går så långt, att jag säger att detta visar
till och med statsutskottets framställning, som nästan tyckes gå
på samma melodi som den kända visan »en vecka till betänketid,
men inte blir det nej.» Ty å ena sidan stå alla dessa sakliga
förhållanden, som visa att denna professur är nödvändig, och
emot den stå å andra sidan endast formella betänkligheter, som
torde kunna bortförklaras. Det är som om på ena sidan stode
hela det stora czarriket — och dertill landshöfding Bergström —
och på den andra endast den lilla formella betänkligheten, som
väl då måste vika för en så väldig påtryckning. I sjelfva verket
gäller här det mindre vanliga förhållandet att ett ifrågasatt universitetsanslag
kan försvaras och förordas icke blott från vetenskaplig
utan äfven från rent praktisk synpunkt.

Hvad nu de språkvetenskapliga skälen angår, så äro de så i
ögonen fallande, att jag icke behöfver vidare uppehålla mig vid
dem. Erkänner man att det finnes en språkvetenskap, så måste
man erkänna att det för denna språkvetenskap är af allra största
vigt att hafva kännedom om ett språk, som talas af öfver 100
millioner menniskor, hvaraf omkring 60 millioner ryssar. Detta
är .ett studium, som af vetenskapen ovilkorligen måste uppmärksammas,
äfven om denna språkstam, dessa slaver, icke vore våra
närmaste grannar, som nu är fallet. Man kan äfven påminna
derom, att när hos oss studeras, utom andra språk, grekiska, latin
•och hebreiska, och då dessa språk till och med ingå i skolundervisningen,
så är det väl icke för mycket begärdt, att vid universitetet,
som dock skall vara fullständigt på undervisningens område, denna
vigtiga språkfamiij skall vara vederbörligen representerad af en
fullgod målsman.

Men förutom dessa rent filologiska skäl känner en hvar, att
på ett annat vetenskapligt område vi hafva intressen att bevaka
i Ryssland - - och att bevaka på ett bättre och fullständigare sätt
än som hittills kunnat ske. Jag menar härmed arkivforskningens
kraf. Vår historia är på det närmaste förknippad med Rysslands
och Polens, och för kännedomen om allt detta finnas i de ryska
arkiven vigtiga bidrag, som hittills till största delen varit för
Sverige förseglade böcker. Nu har man funnit det vigtigare år
för år att försöka leta sig väg till dessa arkivskatter, men detta
visar att studiet af de slaviska språken äfven från denna synpunkt
är för oss synnerligen vigtigt och att det är allra största skäl för, att

N:o 24. 4

Fredagen den 11 April, f. m.

Ang. anslag til
en e. o. professu
i slaviska språ.
vid Upsala uni
versitet.
(Forts.)

detta studium må blifva tillgodosedt. Så kommer dertill att i Ryssland
alltmera uppblomstrat en vetenskaplig verksamhet af högst
beaktansvärd art, hvilken tagit sig till att i ganska stor utsträckning
skrifva på ryska, detta naturligtvis under påverkan af den
nationalkänsla, som så starkt gör sig gällande i Rysslands nyare
utvecklingsskede. Det finnes, som nämndt, högst vigtiga arbeten, som
endast äro skrifna på ryska språket, och vilja vi derför följa med
vetenskapens framsteg och qvarhålla oss på höjden af vår tids
bildning, kunna vi icke undgå och få icke försumma att studera
äfven ryska språket.

Ytterligare tillkommer ett skäl, och det är betydelsefullt nog,
nemligen frågan om de ryska tidningarne, hvilka ju visat sig vara
synnerligen vigtiga och verksamma, särskildt när det galt att
skapa faror och förvecklingar. Denna tidnings- och tidskriftslitteratur
måste i vårt eget intresse följas af oss med oaflåten uppmärksamhet,
och hvad vi behöfva för detta är kännedom i ryska
språket.

För öfrigt är det herrarne bekant, att vid sidan af denna vetenskapliga
och journalistiska litteratur, finnes det en stor och
vidlyftig rysk skönlitteratur, hvilken tilldragit sig och förtjenar
den största uppmärksamhet.

Således förefinnes en hel uppsättning af skäl, som tala för
att ryska språkets studium måste af oss fullföljas på ett helt annat
sätt än hittills.

Dessa skäl skulle ju nu, då det gäller ett anslag för vetenskapligt
ändamål vara tillräckliga, och de äro så äfven, om
saken uteslutande ses från denna synpunkt. Men nu vill det sig
så lyckligt, att vid sidan af dessa finnas praktiska skäl af den
mest talande art. Det torde vara tillräckligt att påminna om att
detta stora och väldiga rike är vår närmaste granne och att, hvad
man än må säga, Ryssland är det enda land i hela verlden, der
vi hafva ett visst premium af vårt läge, hvilket gör att vi lättare
än andra folk böra kunna skaffa oss affärsförbindelser derstädes.
Annars äro vi ju i den allmänna verldskonkurrensen tryckta till
följd af vårt afskilda läge och vårt hårda klimat. Men i afseende
på Ryssland, ett land, der afsättningen kunde blifva snart
sagdt obegränsad, der hafva vi ett verkligt företräde framför andra
folk genom vår närhet och våra lätta sjökommunikationer. Det är
då skäl att begagna detta företräde. Men förbindelsen med Ryssland
är nu, som hvar man vet, långt ifrån hvad den borde vara
och ett af de förnämsta skälen härtill är att språket ligger till
hinders, och detta på ett alldeles särskildt sätt. De ryska köpmännen
och industriidkarne, sådana de framstått åtminstone i de
fall då jag kommit i beröring med dem eller fått kännedom om
dem, voro olika andra köpmän. De voro mycket rika och drefvo
ofantliga affärer, men de höllo sig ytterst segt vid gamla sedvänjor.
De ville icke lära sig annat språk än sitt eget, och skötte sin

Fredagen den 11 April, f. m.

5 N:o 24.

handel på gammalt ryskt sätt. Följden af detta är att det blir
nödvändigt att begagna mellanhänder, hvilket i sin mån bidrager
till att afsättningen, och handelsförbindelsen stannar betydligt under
hvad den annars skulle blifva, hvarjemte vinsten för de svenske
säljarne på detta sätt väsentligt förminskas. Således finna vi, att
äfven i detta afseende okunnigheten i ryska språket framträder
hindrande, och sålunda tillkommer ännu ett skäl för att befordra
studiet af detta språk. Nu torde man säga: »icke lär väl en professor
i ryska gifva några lektioner i handelskorrespondens eller
dylikt.» Men dels ser jag ingen omöjlighet för detta, dels är det
väl i alla händelser antagligt, att hans verksamhet blifver eu samlingspunkt
för studiet af detta språk, och att han kommer att genom
anordnande af kurser, genom utgifvande eller granskande af läroböcker
eller på andra sätt befrämja äfven det praktiska ändamålet.
Det kan således sägas att här är fråga om att befordra ett rent
praktiskt syfte, nemligen afsättning af vår industris alster på Ryssland
och utvidgande af vår handelsrörelse derstädes.

Härtill kommer ett annat, praktiskt skäl, som en hvar af herrarne
nog hört talas om, ehuru måhända icke tillräckligt, nemligen
det politiska. Det är ju så, att denne mägtige, ja, öfvermägtige
granne kan blifva för oss dels i hög grad gagnelig, dels i
hög grad farlig och skadlig, och i båda fallen måste vi lära känna
honom. Genom kännedom om hans språk få vi lätthet och möjlighet
att få reda på hvad som tilldrager sig i detta land och
hvilka förhållanden, som der råda. Ett uttryck af denna uppfattning
finna vi i den allmänt kända omständigheten, att studiet
af ryska språket anses nödvändigt inom våra militära kretsar,
hvilket utgör ett ytterligare skäl för att skaffa en centralpunkt
för dessa studier.

Sammanlägger man dessa vetenskapliga och praktiska skäl
måste man inse, att denna sak är nödvändig, och detta har ju
också af statsutskottet erkänts, men mot detta erkända behof har
man uppstält den, för öfrigt rigtiga betänkligheten, att det icke
är lämpligt att besluta ett ordinarie anslag på eu enskild motion.
Dervid får jag dock först anmärka, att här är icke fråga om ett
nytt ordinarie anslag, ty det gamla som finnes är ordinarie redan
det, och hvad som nu skulle vidtagas på grund af enskild motion
är endast att lägga eu summa penningar till ett förut befintligt
ordinarie anslag för att af ett stipendium skapa en professur.
Sjelfva summans belopp är naturligtvis icke något hinder, ty 1,500
kronor lära väl här vid lag icke spela någon roll. Men, säger man,
icke desto mindre är denna formella betänklighet af den vigt, att
det kunde vara skäl att uppskjuta saken ett år, tills man fått ett
förslag från regeringen. Ja, detta kunde man säga, om det verkligen
icke vore fara i ett sådant uppskof, men nu kommer jag
till det sista skälet, det personliga. Förhållandet är nemligen att
det för närvarande i Upsala finnes en man, så rent af ovanligt

Ang. anslag till
en e. o. professur
i slaviska språk
vid Upsala uni
versitet.
(Forts.)

N:o 24. 6

Fredagen den 11 April, f. m.

me''oaprofesmlfrustad för detta värf, att man skulle handla mycket oförståni
slaviska språk digt, om man icke i tid droge försorg om att taga fasta på hans
md ^ersitet™1''tjenst. Det är icke nog med att hans framstående egenskaper
(Forts.) såsom kännare af ryska språket och hans läraretalang dragit uppmärksamheten
till honom, så att hau fått lockande anbud att
lemna Upsala och taga plats på andra håll, utan äfven från rysk
sida hafva omdömen kommit honom till del, som visa, i hvilken
hög grad han besitter de för befattningen nödiga egenskaperna
och huru önskvärdt det vore för Upsala att kunna försäkra sig
om en sådan mans förmåga. Men om man icke gör detta nu,
utan skjuter upp afgörandet till framtiden, så kan det hända att
under mellantiden den så att säga omistlige mannen låter sig.
lockas af dessa anbud och lemnar sin befattning i Upsala, och
då förfaller denna sak, hvars nödvändighet är allmänt erkänd.
Om sålunda den formella betänkligheten upplöser sig till något så
ringa, som jag nu anfört, och om ett uppskof kan innebära den
faran, att man mister den man, på hvilken hela saken för närvarande
hänger, och som är i så ovanligt hög grad skapad för
platsen, då tycker jag icke, att man bör låta sig afskräckas af den
nämda betänkligheten, utan jag hoppas, att kammaren ville låta
denna fara och gifva sitt bifall till motionen.

Herr Lindmark förenade sig med herr Nyström.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet W e nn
er b er g yttrade: Såsom lätt kan fattas af hvar och en, så är
det endast den begränsning, som, hvarje gång den kongl. propositionen
om anslag skall komma fram till Riksdagen, af finansministern
sättes på större eller mindre anslagsfordringar, som gjort
att jag icke kunnat tillstyrka Kongl. Maj:t att afgifva en framställning
äfven i detta afseende, ehuru sådan begärts af fakulteten
och tillstyrkts af universitetskanslern. Sedan icke obetydliga
summor, flere för ändamål af ganska stor vigt, måst strykas på
åttonde hufvudtiteln, summor sammanlagda på flere hundra tusen
kronor, så måste man ändå stryka vidare för att nedkomma till
den gräns, som blifvit satt. Jag har efter bästa förstånd sökt göra
detta. Jag har funnit, att det mest tryckande behofvet från universiteten
denna gång varit anslag till ett par byggnader. Med
afseende härpå och då framställningarna om anslag från universiteten
merendels äro ganska många och ständigt återkomma, så
nöjde jag mig med nämnda byggnadsans]ag, för att tillse om icke
dessa just derigenom skulle lättare beviljas. Också har jag till.
min glädje sett, att statsutskottet tillstyrkt anslagen så väl till
astronomiska observatoriet i Upsala som till botaniska institutionen
i Lund. Hvad beträffar den nu ifrågasatta professuren, så
är det med synnerlig glädje jag kan säga, att den man, som
skulle sköta densamma, visat sig fullt vuxen dertill, och för så vidt

7 N:o 24.

Fredagen den 11 April, f. m.

jag kunnat döma af yttranden från sakkunniga personer är han o^ofeslwför
platsen ovanligt lämplig. Det skulle således vara en vinst för * slaviska språk
universitetet att få ega honom fortfarande som hittills. Och skulleversitetwm''
i beviljandet af detta anslag ligga någon säkerhet för, att man (Forts.)
icke miste honom, så vore det ett ytterligare skäl att önska framgång
åt den enskilda motion, som nu föreligger. Jag vill dock
nämna inför kammaren, att lika varma vitsord som lemnats af
kanslern åt denne man, lika varma förord ha också lemnats åt
ansökningar, som kommit från fakulteterna, och som uttryckt behofvet
att snart få lärare i vissa andra ämnen. Så t. ex. har
denna gång begärts af Upsala universitet en professur i juridik,
en i obstetrik samt vidare en e. o. professur i geologi; af Lunds
universitet åter en professur i svenska, eu i geografi och statskunskap,
eu i geologi och en e. o. professur i mineralogi.

Det är sant, att det varit fråga om ett anslag för denne man
eu gång förut. Häri är ingenting ovanligt. Sammalunda har
händt med icke mindre än tre af de professurer, för Indika kanslern
hos Kongl. Maj:t nu begärt anslag. Sådant är så vanligt
från universiteten, att det är en känd sak, att universitetet nästan
aldrig släpper hvad som eu gång begärts, förrän behofvet blifvit
tillfredsstäldt. Derom är heller ingenting att säga. Men det fins
också ett annat skäl, som härvid måste tala, och det är det ekonomiska.
Man måste hvarje riksdag inskränka sig till de allra
nödvändigaste anslagsfordringarne. Jag har också sökt att göra
detta i mitt tillstyrkande inför Kongl. Maj:t. Jag tror, att jag
härvid handlat efter bästa förstånd. Men detta skall likväl icke
hindra mig att med synnerlig glädje se, att kammaren nu lemnar
detta anslag, som helt visst eljest kommer att begäras nästa riksdag.

Jag har förmånen af personlig bekantskap med den man till
förmån för hvilken nu motionerats, och det skulle vara mig synnerligen
kärt, om han redan nu kunde åt universitetet med säkerhet
förvärfvas.

Herr Redelius: Herr talman, mine herrar! Efter det sakrika
anförandet från stockholmsbänken och efter det yttrande, vi
nyss hörde från statsrådsbänken, har jag icke inånga ord att tilllägga.
Jag hade från början tänkt att säga hufvudsakligen detta,
att, då utskottet — såsom jag läst betänkandet — synes hafva
varit böjdt för saken och endast af formella skäl afstyrkt anslaget,
jag ville gifva utskottet det erkännande, att jag på det varmaste
gillar och godkänner detta skäl, som utskottet anför, då det säger,
att det icke anser lämpligt att på framställning af enskild motionär
uppföra lön å stat för eu befattning af förevarande slag. Jag
tror nemligen, att denna grundsats är alldeles rigtig. Men å andra
sidan kan jag icke undgå att tycka, att skälen för sjelfva saken
äro tungt vägande, hvarför jag instämmer med herr Nyström deri,
att jag önskar framgång åt motionen; och då nu regeringens

N;o 24. 8

Fredagen den 11 April, f. m.

tnl 0apfojUur representant nyss uttalat sig för önskligheten deraf, så synes det
iid''uakai:språ*c*et huvudsakliga skälet för anslag, nemligen det formella
n versfot wu'' skälet, måste anses hafva förfallit, och det gör, att jag vågar mig
(Forts.) på — hur dristigt det än må vara — att hemställa om afslag å
utskottets betänkande och bifall till motionen.

Herr Rydin: Herr talman! mine herrar! Sedan herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet yttrat sig i frågan
och förklarat, att han gerna skulle se, att motionen vunne framgång,
så tvekar jag icke att tillstyrka bifall till densamma. Jag
vill visserligen förklara, att jag finner det ganska betänkligt att
på enskild motionärs framställning uppföra ett ordinarie anslag i
riksstaten. I detta fall är dock att märka, att sj elfva platsen,
som med detta anslag skulle besättas, redan finnes, och att det
nu blott gäller att kunna försäkra sig om personen. Detta återigen
kan bero på vissa tidsomständigheter, hvilka kunna förändras
så, att man sedermera icke kan få honom. Det är derför och på
det att denna person, som skött sig så synnerligen väl, måtte så
fort som möjligt kunna erhålla den plats, hvaraf han gjort sig så
högt förtjent, som det är af vigt att nu bevilja detta anslag. Nu
kan man göra sig den frågan: men hur kommer det sig då, att
icke departementschefen har begärt detta anslag? Ja, mine herrar,
det torde verkligen vara svårt för en departementschef att
veta, hvilka anslag åt universiteten, som skola begäras först —-när de icke kunna begäras allesammans — ty i allmänhet äro
dessa anslag ganska många. Dertill kommer, att frågan om anslag
till denna profession förekom allra sist bland anslagsfrågorna
till universitetet, ty det var först sedan de öfriga frågorna kommit
under regeringens pröfning, som framställning från universitetet om
detta anslag kom till stånd; och att den gjorde det berodde derpå,
att man befarade att mista den person, som här så väl behöfdes
för att främja det ryska språkstudiet så, att det hade en säker
framtid, och man icke behöfde frukta ett afbrott, som honom förutan
skulle uppstå. Det är till följd deraf, att denna fråga sålunda
kommit efter de öfriga, som departementschefen helt naturligt
kunnat säga, att man väl dermed kunde vänta ett år, och
detta i all synnerhet som, efter hvad jag såsom konsistoriiledamot
har mig bekan t, det var ett annat anslag, som särskildt förordades
af konsistoriet jemte dem, som nu blifvit af Kongl. Maj:t begärda,
och hvilket anslag man skulle kunna anse hade bort sättas
i första rummet. Men då förhållandena äro sådana som nu:
att personen behöfves, att platsen behöfves och att departementschefen
förklarat, att han gerna önskade framgång åt motionen,
så finner jag mig kunna yrka bifall till densamma. Ty man kan
då icke säga, att ett ordinarie anslag, komme till stånd utan vederbörandes
begifvande. Här kan man tryggt taga för gifvet, att
departementschefen, då han talade för detta anslag, icke gått

Fredagen den 11 April, f. m.

9 N:0 24.

längre, än att man kan vara förvissad att hans mening delas afAng- anslaf m

° . 0 en e. o. professur

regeringen. i slaviska språk

vid Upsala universitet.

Herr Aug. Peterson i Hasselstad: Herr talman! mine (Forts.)

herrar! Såsom af betänkandet synes, har utskottet icke försökt
att resonnera bort behofvet af denna professur. Utskottet har blott
sagt, att det icke ansett lämpligt att på enskild motionärs framställning
tillstyrka, att lön å stat uppföres för att tillsätta en
ordinarie tjenstebefattning. Det är hvad utskottet har sagt, och
om man ser på betänkandet och hvad der är omnämndt, så finner
man tydligen, att om denna framställning kommit in i behörig
ordning, det vill säga från Kongl. Maj:t så hade den naturligtvis
icke mött någon motsägelse från utskottets sida. Nu har .
en sådan framställning från Kongl. Maj:t icke kommit, och derför
har utskottet satt sig emot och afstyrkt anslaget.

Nu har eu talare på stockholmsbänken, herr Nyström, sagt,
att det emellertid icke skulle vara någon fara med att tillsätta
denna tjenstebefattning, emedan Riksdagen redan år 1884 beviljat
ett anslag för det ändamålet. Ja det är nog sant, men detta anslag
var endast ett arfvode icke någon lön, af sedd för en ordinarie
professur. Vidare säger den ärade talaren, att om detta anslag
icke nu beviljades, så kunde man riskera att den person,
som här vore mest lämplig och som fått erbjudande, från Ryssland
tror jag det var han sade, att der antaga anställning, läte
locka sig häraf och lemnade universitetet, hvarigenom man skulle
göra en stor förlust för undervisningen. Ja, det kan nog också
vara fallet. Men man kan ju också antaga ett annat fall: han
kan bli sjuk och han kan do, och hur skall man då bära sig åt
för att få någon i stället? För min del tror jag dock, att om
han söker sig en annan plats, så kan man kanske få honom åter,
och att det för öfrigt väl icke är omöjligt att få någon annan.

Derför, som sagdt, så snart en framställning i denna sak
kommer in från regeringen, är det väl icke fråga om annat än
att den skall bifallas. Så har utskottet tänkt sig saken, ihen
alldeles icke satt sig emot att bevilja ett sådant behöfligt anslag,
när begäran derom, i behörig ordning inkommit. Men som så
icke skett, har utskottet icke kunnat handla på annat sätt än det
gjort. Jag anhåller derför om bifall till, utskottets förslag.

Herr Elowson: Herr talman! Jag erkänner visserligen,

att det principiella skäl utskottet för sitt afstyrkande anfört, då
det säger, att det anser sig icke kunna på framställning af enskild
motionär tillstyrka Riksdagen att uppföra lön å stat för en
befattning af förevarande slag, är fullt rigtigt. Men det synes
mig som om detta skäl till väsentlig del förlorat sin betydelse
efter det anförande, som vi nyss hört af herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet. Visserligen kan man säga, att

N:0 24. 10

Fredagen den 11 April, f. m.

elfe’ o''profesmranförande från statsrådsbänken icke är identiskt med en kongl.
i .slaviska språk proposition. Men det betyder dock i detta fall sä mycket, att
nd verstiet.mi'' den främste målsmannen för den angelägenhet, hvarom här är
(Forts.) fråga, har uttalat sin tillfredsställelse dermed, att denna framställning
af en enskild motionär skulle vinna kamrarnes bifall.

Statsutskottet har i afseende på de sakliga skälen framhållit,
att det studium af slaviska språk, som vid universitetet för närvarande
kunnat idkas, har omfattats med flit och intresse, och
detta oaktadt högst få kunna använda något examensbetyg uti
detta ämne för att vinna anställning i statens tjenst. Man måste
således säga, att det är hufvudsakligen af intresse som detta språkstudium
bedrifves. Att denna anlägenhet är vigtig, inses också
deraf, att vi ha i vårt granskap en stor slavisk språkstam; och
våra merkantila förbindelser åt det hållet äro icke ringa samt
komma antagligen att blifva ännu större.

Utaf utlåtandet framgår, att man möjligen skulle kunna vänta
en kongl. proposition i ämnet till nästa Riksdag, samt att utskottet
och Riksdagen då med all sannolikhet vore villige att bifalla
densamma. I afseende härpå vill jag framhålla att om man nu
afslår den föreliggande motionen, så kanhända någon anledning
att framlemna en kongl. proposition till nästa Riksdag icke förefinnes
derför, att den person, som nu är villig och i alla händelser
skicklig att öfvertaga platsen, då icke står att få för samma
befattning.

På dessa skäl, herr talman, anhåller jag om bifall till motionärens
förslag och afslag å utskottets hemställan i nu föredragna
punkt.

Herr Danielson: Jag ber att få nämna, att jag med an ledning

af erhållen ledighet några dagar från riksdagsgöromålen
icke deltagit i behandlingen af denna hufvudtitel inom utskottet.
Jag vill derför icke klandra utskottet derför, att det afstyrkt den
föreliggande motionen. Redan år 1884 då fråga var om det anslag,
som nu utgår bidrog jag med min röst till att vi skulle få
en början till undervisning här i landet uti slaviska språk, och
kan nu icke annat än glädja mig åt, att hvad man då förutsade
besannats, nemligen att en hel del af universitetens studerande
ungdom skulle komma att egna sig åt detta studium. Jag tror
dessutom verkligen att då i detta fall föreligga så många och vigtiga
intressen, och då vi behöfva känna något till språket hos
vår mägtige granne i öster, samt anslaget i fråga är så litet och
slutligen så väsentligen tjenar till att befordra ändamålet, så
kunde man i denna punkt gifva efter och bevilja det begärda
anslaget. Jag är lika varm vän af sparsamhet som någon annan,
men i detta fall synes det mig, att en sparsamhet, som går
så långt att ej vilja gifva detta lilla anslag, icke är rigtigt på sin
plats, ty, såsom jag nämnde, gäller anslaget här ett vigtigt ända -

Fredagen den 11 April, f. m.

11 N:0 24.

mål. Jag tror deremot, att man mycket väl kunde utbyta
skottets afstyrkan i denna punkt mot dess tillstyrkan i 28:e punk- » siavista språte
ten, der det gäller anslag till utgifvande af »Svenska riksdags-vld mrlitet.mi~
akter», ty denna senare sak förefaller mig mindre vigtig. I sist- (Forts.)
nämnda punkt har utskottet också på enskild motionärs framställning
tillstyrkt ett anslag på 1,500 kronor, hvarför de begge
anslagen lätt kunde byta plats, det vill säga beviljas i fråga om
den förra punkten och afslås beträffande den senare, och jag tror
också, att det begärda anslaget skulle göra mera gagn till det
förra än det senare ändamålet. Jag vill dock tillägga att jagknappast
vill vara med om, hvad motionären föreslagit i sin helhet,
ty efter sj elfva förslaget om ett årligt anslag af 1,500 kronor
för det anlydda ändamålet kommer ett tillägg efteråt nemligen:

»med rättighet för den blifvande innehafvaren af professuren att
efter fem års tjenstgöring få sin lön förhöjd till 4,500 kronor.»

Jag vet icke om detta sätt är det rigtiga och vanliga, då det
gäller tillsättandet af professurer, och har heller icke varit i tillfälle
att få reda på, huru det går till vid sådana tjensters tillsättande,
så att jag vet, om detta tillägg skall vara ett vanligt
ålderstillägg, eller i fall lönen på detta sätt skall efter fem års
lopp höjas. Då frågan i detta fall synes mig outredd, så att
man som sagdt icke kan se af förslaget, huru vida de 500 kronorna
skola blifva ett vanligt ålderstillägg eller en löneförhöjning,
så vill jag för närvarande icke gå längre än att bifalla första
delen af motionärens förslag nemligen: »att Riksdagen måtte bevilja
ett anslag af 1,500 kronor årligen för att af dessa jemte de
2,500 kronor, som nu utgå såsom arfvode för undervisning i slaviska
språk, bilda lön för en extra ordinarie professor i detta
ämne vid Upsala universitet.»

Jag ber, herr talman, om proposition på detta mitt yrkande,
och tror, att man derigenom lättare skulle bringa frågan till eu
lösning, ty vare sig att de ifrågavarande 500 kronorna framdeles
skulle tillkomma innehafvaren af professuren såsom ålderstillägg
eller i vanligt fall såsom en löneförhöjning, så vore det i båda
fallen rådrum nog för Konungen eller Riksdagen att före de fem
årens utgång komma fram med en framställning i detta ämne.

Tiderna kunna dessutom förändras, hvarför jag anser det icke
vara lämpligt att nu fatta beslut i denna del af frågan. Man
kunde derigenom äfven få se, huru vida den man, på hvilken hela
frågan tyckes hvila, afginge inom de fem årens lopp eller icke,
i hvilket förra fall man kunde hafva detta lilla belopp besparadt.

Jag tror till följd häraf, att det vore bäst att stanna vid hvad
jag här föreslagit, och yrkar derför afslag å utskottets hemställan
och bifall till den del af motionärens förslag, som jag nyss uppläst.

Herr Sven Nilsson: Ja, Riksdagen skall säkerligen

vara statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet

N:o 24. 12

Fredagen den 11 April, f. m.

Ang. anslag tal tacksam för alla de besparingar, som gjorts på åttonde hufvudi
danska språk titeln, i synnerhet da de vant af beskaffenhet att utan skada kunna
md Ä.”“-göras. Statsrådet upplyste derom, att han måst afslå en hel
(Forts.) mängd framställningar från underlydande myndigheter för att
icke hufvudtiteln skulle växa allt för mycket. Men jag vill i
detta fall hänvisa till slutsiffrorna under de olika åren rörande
denna liufvudtitel och särskilt det faktiska förhållandet, att de
anslag, som begärts i år, öfverstiga dem, som beviljades i fjol, med
omkring 250,000 kronor. Jag tror således, att man mycket väl
kan säga, att regeringen i år varit synnerligen frikostig äfven
vid denna hufvudtitel. Det är dock naturligt, att man på eu
liufvudtitel som denna knappast kan begränsa utgifterna på ett
sådant sätt, som vore önskligt. Emellertid, för att visa, huru utgifterna
på åttonde hufvudtiteln vuxit sedan det nya statsskickets
införande, har jag på utskottsafdelningen låtit utarbeta en promemoria,
hvaraf framgår, att, då enligt 1868 års riksstat utgifterna
på denna hufvudtitel belöpte sig

till 4,996,761 kronor, uppgingo de
år 1873 » 6,130,600 »

» 1878 » 9,975,000

» 1883 » 11,411,000 »

» 1888 » 12,636,200

samt skulle i år enligt Kongl. Maj:ts förslag uppgå till 13,524,400
kronor.

Denna hufvudtitel har alltså under det nya statsskickets tid
vuxit med öfver 8,500,000 kronor, det vill säga nära tredubblats
eller med omkring 400,000 kronor årligen. Jag tror, att man
med anledning häraf har skäl att gå litet varsammare till väga
hädanefter rörande anslagen på denna hufvudtitel, på det man
icke i eu framtid skall få se samma hufvudtitel växa alltför mycket
och i så oerhörd grad, att eu reaktion måste inträffa. Vi
hafva derför inom utskottet och synnerligast på utskottsafdelningen
sökt, då sådant utan skada kunnat ske, sätta ned en del anslag
samt få åtskilliga besparingar gjorda på denna hufvudtitel.
Med anledning häraf hafva äfven en del reservationer afgifvits
just i de fall, der besparingar nu ansetts vara af behofvet påkallade.

Hvad särskildt den föreliggande frågan beträffar kan jag
nämna, att på afdelningen icke varit någon meningsskiljaktighet
om att det begärda anslaget bort beviljas, om Kongl. Maj-.t framlagt
det förslag, som motionären här afgifvit, samt att afdelningen
i sådan händelse skulle hafva tillstyrkt anslaget. Då frågan
förevar i statsutskottet in pleno, yppades i detta fall heller ingen
meningsskiljaktighet, ty ingen uppträdde der mot den motivering,
som föreslagits af afdelningen, och som nu också föreligger i utskottets
betänkande. Det enda skäl, som låg till grund för afdelningens
hemställan var, att man icke ville uppmuntra enskilde

Fredagen den 11 April, f. m.

13 N:o 24.

motionärer att, sedan regeringen haft kraft nog att afböja anslags Ans- anslag tat
framläggande för Riksdagen, det oaktadt göra dylika förslag, på i slaviska språk
det att Riksdagen genom ett bifall härtill icke skulle uppmuntrand mnUetwn''
Kongl. Maj:t att framkomma med begäran om anslag, som rege- (Forts.)
ringen sjelf ansåg icke vara af så synnerligen stort behof påkallade.
Hade Kongl. Maj:t gjort framställning om anslag till löner
för åtskilliga andra af de tjenstebefattningar, som statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet uppräknade, kan jag för min
del på samma gång försäkra, att icke någon af dem skulle fått
det vitsord, som just den bär ifrågavarande professionen, emedan
man ansåg denna vara den vigtigaste och som företrädesvis borde
komma till stånd. Vi fingo nemligen på afdelningen reda på
detsamma, som man nyss fick höra från statsrådsbänken, nemligen
att universiteten ingått till Kongl. Maj:t med framställningar
om förslags framläggande för Riksdagen till inrättande af vissa
andra professioner.

Nu gäller frågan bär endast 1,500 kronor och ett ålderstillägg
af 500 kronor. Efter de upplysningar, man fått från statsrådsbänken
derom, att, om anslaget icke beviljas i år, kommer Kongl.

Maj:t nästa år att med åberopande af statsutskottets motivering
göra framställning i ämnet, så är frågan ju egentligen den, om
anslaget skall beviljas nu eller nästa år. Jag skall för egen del
öfverlemna detta till kammaren att afgöra, men tror, att det äfven
här har mycket stora skäl för sig att icke på enskild motionärs
framställning tillsätta en ny tjenst på stat.

Jag skall icke göra något yrkande.

Häruti instämde herr Petersson i Runtorp.

Herr Nyström: Endast ett par ord! Af uttalanden från

de medlemmar af statsutskottet, som här yttrat sig, framgår, såsom
alldeles gifvet att anslaget skulle komma att beviljas nästa
år, om förslag derom då väckes af regeringen. Det gäller således
här endast att uppskjuta på ett år utbetalandet af ett anslag på
1,500 kronor. Detta skäl spelar naturligtvis icke någon rol, men
denna obetydlighet kan dock hafva den påföljd, att under tiden
den person, som man vill fästa vid platsen, verkligen lockas bort
att mottaga en annan tjenst. Man riskerar således genom ett
uppskjutande mycket väsentliga olägenheter eller faror för det
intresse, man vill befordra. Under sådana omständigheter synes
det mig vara vida klokare att genast nu besluta i frågan och
derigenom försäkra sig mot den påföljd, jag förut framhållit såsom
möjlig vid ett uppskjutande med frågans afgörande.

Det kan såsom erinrats visserligen inträffa, att personen i
fråga blir sjuk eller dör. Ja, naturligtvis, olyckor kunna alltid
inträffa, och man får då naturligtvis också underkasta sig deras
påföljder. Men jag vill dock säga att, om i detta fall något så -

N:0 24. 14

Fredagen den 11 April f. m.

ire\aWnfesmr^&r^ skulle inträffa efter lingon tid, så är dock detta studium då
i slaviskal språk grundlagdt, eu skola bildad och undervisningen i gång, och då,
vid mrdutVm''är ju saken i ett bättre läge, än om man nu förlorade för landet
(Forts.) just den man, som skall sätta allt detta i gång. Då sålunda å
ena sidan risken att förlora någonting utmärkt, som man har, är
stor, men å andra sidan ingenting skulle förloras genom att nu
antaga förslaget, tillåter jag mig att förnya mitt yrkande om bifall
till det samma,

Herr Lyttkens: Herr talman! mine herrar! Då vi hört
från statsrådsbänken att ett förslag i samma syfte som motionen
förelegat till regeringens pröfning, men regeringen icke funnit det
kunna bifallas, anser jag det högst olämpligt, om Riksdagen skulle
på egen hand, och utan att regeringen i dess helhet pröfvat frågan,
endast på enskild motionärs förslag bifalla hvad som här
föreslagits.

Här har under diskussionen sagts, att saken är ytterst nödvändig.
Det är väl möjligt, men derom skall jag ej uttala mig.
Jag tror dock, att vid våra akademier finnes ett sådant öfverflöd
af lärare i andra ämnen, att det kunde vara tid se till, om icke
en del af dessa tjenster kunde efter hand indragas för att, sedan
de blifvit lediga, användas för sådana ändamål som detta, hvithet
anses så synnerligen nödigt. Jag tror det finnes ämnen, i
hvilka vi ha till och med 6 professorer, och andra, ännu mindre
vigtiga, der det finnes 4 å 5 professorer. Det är detta öfverflöd
på lärarekrafter i vissa ämnen som det kunde vara skäl att föreslå
en reducering i. Men det egentliga skälet, hvarför jag satt mig
mot detta förslag är, att jag icke vill gifva regeringen den dementi,
att hvad regeringen afslagit skulle på enskild motionärs
framställning bifallas. På det sättet vill jag icke gå till väga
och yrkar derför afslag.

Herr Kardell: På samma gång jag anhåller att få på det

lifligaste instämma med herr Nyström ber jag att få meddela en
upplysning, som torde tala för, att herr Bergströms motion bifalles
just nu. Enligt meddelande, som kommit mig till hända från
IJpsala, hade nemligen den vetenskapsman, som för närvarande i
egenskap af stipendiat sköter undervisningen i slaviska språk vid
universitetet redan i höst för afsigt att afgå och han skulle äfven
verkstält denna sin föresats om han icke erhållit underrättelse
derom om att, den här föreliggande motionen skulle väckas vid
riksdagen. Om motionen nu afslås, så är det fara för, att han
verkställer sin föresats och afgår; i så fall skola vi hafva gjort
vetenskapen i vårt land en slät tjenst. Derför anser jag det vara
högst betänkligt att uppskjuta frågan och yrkar alltså bifall till
motionen.

Fredagen den 11 april, f. m.

15 N:0 24.

Herr Lönegren: På grund af de skäl, som äro anförda i

motionen äfvensom af hvad nu under diskussionen blifvit framhållet,
yrkar jag på det lifligaste bifall till motionen.

Härmed var öfverläggningen slutad. Derunder hade yrkats:
bo) bifall till utskottets hemställan; 2:o) afslag å nämnda hemställan
och bifall till den i ämnet väckta motionen oförändrad;
och 3:o) bifall till motionen med den af herr Danielson föreslagna
förändring. Herr talmannen gaf propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och fann svaren hafva utfallit med öfvervägande
ja för bifall till motionen. Herr Lyttkens begärde votering. I
följd häraf upptog herr talmannen, för bestämmande af kontrapropositionen,
å nyo de återstående yrkandena, af hvilka det som
afsåg bifall till herr Danielsons ändringsförslag nu förklarades
hafva flertalets mening för sig. Men jemväl i fråga om kontrapropositionen
äskades votering, i anledning hvaraf nu först uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande voteringsproposition:

Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen om öde
punkten i statsutskottets utlåtande n:o 9 antager yrkandet om
afslag å utskottets hemställan och bifall till herr A. Bergströms
motion med den deri af herr Danielson under öfverläggningen
föreslagna ändring, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har Kammaren till kontraproposition i nämnda
votering antagit yrkandet om bifall till utskottets hemställan.

Omröstningen visade 94 ja, men 96 nej; och erhöll i följd
häraf propositionen för hufvudvoteringen följande lydelse:

Den, som vill, att kammaren, med afslag å statsutskottets
hemställan i 5:te punkten af utlåtandet n:o 9, bifaller herr A.
Bergströms i ämnet väckta motion, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren bifallit utskottets nämnda hemställan.

N:o 24. 16

Fredagen den 11 April, f. m.

Ang. ifrågasatt
förbud för folkskoleinspektör
att
samtidigt sköta
annan embetsbefattning
m. m.

I hufvudvoteringen afgåfvos 102 ja-röster ocli 81 nej-röster;
och hade kammaren alltså, med afslag å utskottets hemställan,
bifallit den ifrågavarande motionen.

Punlderna 6 och 8.

Biföllos.

Punkten 9.

Lades till handlingarne.

Punkten 10.

Bifölls.

Punkten 11.

Lades till handlingarne.

Punkterna 12 och 14.

Biföllos.

Punkten 15.

I en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 46) hade herr
A. Kihlberg föreslagit, att Riksdagen måtte dels till Kong! Maj:t
aflåta skrifvelse med anhållan, att Kongl. Maj:t ville förordna,
det folkskoleinspektör, samtidigt med detta uppdrag, icke finge
sköta annan embetsbefattning, och dels ställa till Kongl. Maj:ts
förfogande ett förslagsanslag af 15,000 kronor, för bestridande af
de ökade utgifter för folkskoleinspektionen, som den föreslagna
förändringen kunde hafva till följd.

Med anledning häraf hemstälde utskottet under förevarande
punkt:

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, livilka åtgärder böra
vidtagas för åstadkommande af en mera verksam och tillfredställande
inspektion öfver folkundervisningen.

Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts
af herrar grefve G. Sparre, II. P. P. Tamm, vice talmannen
L. O. Larsson och A. Peterson i Hasselstad.

Efter föredragning af punkten anförde:

Fredagen den 11 April, f. in.

IT N:0 24.

Herr talman, mine herrar i

Äng. ifrågasatt

mening med utskottets flertal, 1MeinspMoratt
anhåller att få anföra de 7,''iZ‘a^mbetT

befattning m. m.
(Forts.)

Herr Peterson i Hasselstad:

1 denna punkt har jag haft olika
hvarför jag reserverat mig, och jag
skal, på grund af hvilka jag gjort detta.

Motionären utgår från den synpunkten, att folkskoleinspektörerna
icke få innehafva andra befattningar utan helt och hållet
skola egna sig åt inspektionen. Så långt kunde jag gifva honom
rätt. Men motionären säger vidare, att i inspektörernas berättelser
uttalats vigten af att inspektören finge skåda skolan i dess
hvardagtskick, att han sålunda utan föregående anmälan kunde
besöka skolan och följa undervisningen der en hel dag. Ja, det
kunde han visserligen. Men för att komma derhän, finge man lof
att tänka på att inrätta en hel tjenstemannacorps. Skall inspektören
icke hafva någon annan befattning, så måste han hafva en stor
lön med åtföljande ålderstillägg och tjenstgöringspenningar och
slutligen pension. Det är sålunda icke någon obetydlighet man
dermed skulle åtaga sig. Då jag för min del icke har någon vetskap
om, att den nuvarande inspektionen är föremål för missnöje — åtminstone
ej inom den trakt jag tillhör — har jag ej kunnat vara
med om att tillstyrka någon förändring med afseende på den inspektion,
som nu existerar. Tv om Riksdagen, i enlighet med utskottets
hemställan, skulle i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla att Kongl.
Maj:t täcktes taga i öfvervägande, hvilka åtgärder borde vidtagas
för åstadkommande af en mera verksam och tillfredsställande inspektion
öfver folkundervisningen — hvad skulle det väl medföra
för gagn för undervisningen? Billigare kunde det icke blifva.
Och, så vidt jag känner, äro nu inspektörerna boende inom landstingsområdena,
och landstingen kunde val ej då, om de finge rätt
att tillstyrka hvilka som skulle vara inspektörer, föreslå några
som vore boende utom distrikten. Men frågan är då, om staten,
när den anvisar medel för denna inspektion, icke skulle hafva
rätt att korrigera densamma. Om landstmgen i stället skulle
uppgöra förslag och på samma gång korrigera alla reseräkningar
och dylikt, som inlemnades, äfvensom berättelser från inspektörerna,
så blefve det ej någon obetydlighet som landstingen derigenom
åtoge sig. Och jag tror icke, att det skulle lända till synnerlig
fromma för inspektionen. Och då jag, såsom nämndt, icke har
reda på, att något nämnvärdt- missnöje råder med hänsyn till den
inspektion som nu förefinnes, kan jag icke finna, att det är skäl
att göra någon förändring deri. Jag talar härvid på grund af
egen erfarenhet. Jag har inom den kommun jag tillhör, som bär
en befolkning af 10,000 personer, varit i tillfälle att såsom skolrådsledamot
afköra åtskilliga inspektioner, och jag har — liksom
skolrådet i sin helhet — funnit mig belåten dermed. Jag kan derför
ej vara öfverens med utskottet om, att en skrifvelse till Kongl. Maj:t
bör i ämnet aflåtas. Om Riksdagen nu aflåter en skrifvelse till
Kongl. Majd med förklaring, att Riksdagen ej är belåten med den

Andra Kammarens Prat. 1890. N:o 24. 2

N:o 24. 18

Fredagen den 11 April, f. m.

pMudfiTjoiL uuvarani^e inspektionen, hvad gör Kongl. Maj;t då? Jo, efter som
skoteinspektör om Riksdagen vill hafva en bättre inspektion, vill att inspektion skall
oftare förekomma vid skolorna, måste ett ökadt antal inspektörer
befattning m. m. tillsättas; och dermed får då Riksdagen låta sig nöja. Detta blir
CForts.) följden; och derigenom komma kostnaderna för församlingarna
och landet att betydligt ökas. Jag har derför nödgats reservera
mig mot utskottets beslut och anhåller på grund deraf hos herr
talmannen om afslag på utskottets hemställan i denna punkt.

Herr Kihlberg: I egenskap af motionär i frågan*ber jag

få uttala min tacksamhet till utskottet för det erkännande det
gifvit motionens liufvudsyfte. Utskottet har yttrat, att en mera
noggrann och effektiv kontroll öfver undervisningen än den närvarande
är behöflig. Meningarna om sättet, huru det åsyftade
ändamålet skall vinnas, kunna vara olika. Men är man blott
ense om, att ett missförhållande råder, skall man nog äfven finna
medel för att få detta ändradt. Utskottet förmenar, att saken skulle
kunna hjelpas derigenom, att de nuvarande inspektörsdistriktens
område skulle inskränkas och inspektörerna fortfarande som hittills
skulle kunna vara sådana personer, som till hufvuduppgift hafva
andra vigtiga embetsbefattningar och på lediga stunder sköta sitt
uppdrag att vara inspektörer. Jag deremot har trott, att saken
bättre skulle kunna främjas derigenom, att till inspektörer förordnades
sådana personer, som egnade tid och krafter uteslutande
åt detta vigtiga värf. Huruvida det ena eller andra sättet bäst
leder till målet eller det finnes andra utvägar, derom vill jag ej
nu yttra mig. Ty som jag hoppas, att Riksdagen vill bifalla utskottets
förslag om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran, att
Kongl. Maj;t ville taga saken i öfvervägande, så vill jag uttala
deri öfvertygelsen, att frågan kommer i goda händer.

Här har af eu föregående talare sagts, att om min motion
skulle bifallas, skulle en ny embetsmannacorps upprättas, hvilket
skulle vålla stora kostnader. Jag inser icke, att något sådant
skulle blifva nödvändigt. Jag har visserligen i motionen uttalat
önskvärdheten af, att ingen skulle kunna vara fokskoleinspektör
samtidigt med det han sköter annan em bets befattning. Men jag
tror, att en folkskoleinspektör mycket väl skulle kunna, vara innehafvare
af annat embete, blott han, under den tid han tjenstgör
såsom inspektör, anskaffar vilcarie för den ordinarie befattningen.
Sådant kan ofta komma i fråga.

Samma talare yttrade, att han icke förmärkt någon klagan
öfver, att inspektionen i fråga om undervisningen icke varit tillfredsställande.
Jag har deremot från flera håll hört eu klagan
deröfver. Hvad jag yttrat i motionen, grundar sig på verkliga
missförhållanden, hvilkas befintlighet ingen kan neka; och jag
vet, att de icke alls äro enastående. För öfrig!, om det ej varit
behöflig!, att en noggrann tillsyn utöfvades, hvarför hafva då

Fredagen den 11 April, f. m.

19 N:0 24.

Stockholms stad och Göteborgs stad tillsatt särskilda inspektörer
för att vaka öfver undervisningen? Hvarför hafva åtskilliga l&nås-ikoumsleuor att
ting lemnat betydliga anslag just till sådana inspektörer, som varit
fria från andra vigtiga embetsbefattningar, på det de måtte hafva fattning m. m.
tillsyn öfver undervisningen? Just från dessa trakter hör man (Forts'')
allmänt uttalas tillfredsställelse öfver den ofantliga nytta denna
inspektion medfört; och att folkskoleväsendet i dessa trakter står
högt, det erkännes allmänt. Jag tror derför, att tiden nu vore
inne att få en förändring rörande folkskoleinspektionen. Många
skäl tala härför. Hittills hafva folkskoleinspektörerna haft till
hufvuduppgift att ordna yttre förhållanden för skolan, att ligga
efter församlingarna och skolråden angående anskaffandet af dyrbara
lokaler, materiel och dylikt. Men den del af folkskoleinspektörsinstruktionen,
som talar om noggrann tillsyn öfver undervisningen
och meddelande af anvisningar och råd åt lärarne i afseende
på bättre undervisningsmetoder, tyckes hittills merendels
hafva lemnats opåaktad. De inspektörer, som innehaft andra
vigtiga embetsbefattningar och således haft blott ett par dagar
att egna åt inspektionen, hafva icke haft tid att följa med undervisningen.
De hafva blott tagit reda på hvad som fattats i yttre
anordningar och sedan hemma på lediga stunder utarbetat en
promemoria deröfver äfvensom skaffat sig stoff till innehållsrika
berättelser. Men dermed har icke hufvudsyftet vunnits. På det
att de många millioner, som staten och kommunen hittills bekostat
och framdeles komma att bekosta för yttre anordningar i
skolorna, skola kunna användas till fullt gagn, fordras en noggrannare
tillsyn öfver undervisningen än hittills.

Jag vill dock ej längre upptaga tiden. Jag vet, att flere
talare komma att yttra sig i frågan. För närvarande vill jag
endast yrka, att utskottets förslag måtte vinna kammarens bifall.

I detta anförande instämde herrar Lilienberg, Svensson i
Karlskrona, Östberg, Lyth, Nilsson i Skärhus, Gumcelius och Eriksson
i Eigered.

Herr Redeiius: Att jag för min ringa del icke är emot

inspektionen öfver folkskolorna och kontrollerandet af deras verksamhet,
är uppenbart deraf, att jag sjelf är motionär i samma
ämne. Jag har nemligen föreslagit en skrifvelse till Kong!. Maj:t
med anhållan, att folkskoleinspektör skulle anställas öfver hufvudstadens
folkskolor, der statsinspektör icke finnes. Hvad beträffar
inspektionen öfver rikets öfriga delar, ber jag få fästa uppmärksamheten
på, att det väl icke finnes någon embetsmannacorps
i landet, som är föremål för en så noggrann kontroll som våra
folkskolelärare, åtminstone i allmänhet på landsbygden. De hafva
öfver sig först skolråden, och dervid må betänkas, att ej blott
dessas ordförande, utan alla ledamöter hafva rättighet och skyl -

N:o 24. 20

Fredagen den 11 April, f. m.

förbud Tfm-a}om- Vighet, uär de hafva tid och lust, att begifva sig till skolorna och
skoieinspektör att inspektera och kontrollera. Vidare utöfvas en kontroll — ehuru
annan embets- den visserligen vanligen ej är mycket effektiv — af prostarne i
befattning m m. prosterierna och biskopame vid visitationerna. Framför allt hafva
(Forts''1 dock folkskoleinspektörerna tillsyn öfver lärarne.

Nu säger man: »Den inspektion, som finnes, är ej skarp nog,
ej effektiv nog.» Nå, hvad vill man då åstadkomma? Detta bör
man först och främst hafva klart för sig. Så vidt jag fattat saken,
är det i tre afseenden en inspektör skall utöfva kontroll. Jag
skall med några ord redogöra derför.

Först och främst skall inspektören vaka öfver, att skoldistriktet
gör sin skyldighet i afseende på anskaffandet af tillräckligt många,
tillräckligt stora och i öfrigt ändamålsenliga lokaler, af nödigt
undervisningsmateriel och tillräckligt många lärare.

Vidare skall inspektören kontrollera skolrådets verksamhet,
tillse att detsamma — särskildt dess ordförande — fullgör sina
åligganden; hvarförutom skolrådet skall genom sin ordförande inlemna
mångfaldiga skriftliga specificerade redogörelser angående
hvarje särskild punkt, som rör folkskolorna inom distriktet, lemna
uppgift om hvarje öre, som begäres och utgifves för ändamålet,
samt underkasta hvarje skrifvelse med begäran om utfående af
statsbidrag för folkskolan inspektörens minutiösa granskning —
allt något som icke eger rum i hufvudstaden.

För det tredje skall inspektören vaka öfver, att skollärarne
fullgöra sina skyldigheter, samt tillika understödja dem med råd
och dåd, hvarigenom han kan vara skolrådet och skoldistriktet
till stor hjelp, der försummelse eller annan omständighet dertill
gifva anledning.

Nu säger man emellertid, att detta ej gör till fyllest. Jag för
min del vill ej gerna underskrifva ett sådant uttalande. Jag vill
icke för min del vara med om en skrifvelse i ifrågavarande syfte,
vill icke gifva rikets samtliga folkskolor — distrikten, skolstyrelserna,
lärarne — ett sådant vitsord, att man måste vända sig till
regeringen för att genom dess hjelp åstadkomma något bättre.
Hvar och en, som opartiskt bedömer denna sak, skall erkänna, att
vårt folkskoleväsende gått framåt och förbättrats allt mer och
mer. Jag vill icke säga hvems förtjenst detta hufvudsakligen är,
men att det är ett faktum vågar jag påstå, och det torde icke
någon jäfva. Lärarnes undervisning vid våra seminarier bär
blifvit bättre, både den metodiska och den sakliga, och jag tror
äfven, att den nuvarande stammen af folkskolelärare är mera
skicklig, duglig och nitisk i utförande af sitt vigtiga kall, än den
första uppsättningen kunde blifva i brist på nödig förberedelse.
Deras vilkor hafva också åtminstone i någon mån förbättrats.
Nu vill man likväl hafva en annan inspektion på det sätt, att
inspektörerna icke skulle få samtidigt sköta något annat embete.
Då det emellertid icke är klart uttryckt, hvad motionären i detta

Fredagen den 11 April, f. m.

21 N:o 24.

stycke egentligen afser, skall jag bedja att få yttra några ord
särskilt härom. Det kan sättas i fråga, om meningen med denna skoieinspeittor att
motion är att särskilda personer skulle tillsättas såsom inspektörer
på lifstid, och således ett nytt embetsverk skulle inrättas på sådanbefattning m. m.
bas. Jag vill emellertid icke uppehålla mig härvid, ty jag tror (Forts)
icke att många röster skulle höjas för ett sådant förslag. Då återstår
den utvägen, att vi skulle få särskilda inspektörer, som icke
hafva någon annan befattning, och som tillsattes på viss tid, denna
kan ju vara olika, 3, 5 eller möjligen 10 år. Men om nu denna tid
blefve kort, t. ex. 3 eller 5 år, så frågas: är det tillgång på personer,
på eu gång dugliga och villiga, att åtaga sig en sådan befattning
med utsigt och risk att efter 3 eller 5 år stå på bar backe ?

Jag upprepar det: kunna vi verkligen få personer, som hafva den
sakkännedom, att åt dem må kunna anförtros ett så vigtigt uppdrag,
då dessa personer antingen icke velat eller icke kunnat erhålla
något annat embete? Detta torde icke gå för sig, och då
utskottet icke heller har godkänt denna uppfattning, så vill jag
icke längre uppehålla mig dervid. Då återstår den utvägen, att
låta inspektörerna få hafva ett annat embete bredvid. Motionären
har sjelf i sitt anförande modifierat sin egen motion och sagt, att
inspektören nog kunde få hafva en annan förtjenst vid sidan,
men icke få samtidigt sköta densamma. Ja, det kan låta säga
sig, men jag tror att det redan nu faktiskt tillgår så, att om en
inspektör skall kunna fullgöra, sitt uppdrag något så när ordentligt,
han måste under tiden genom vikarie sköta det andra embete,
som han till äfventyrs kan hafva, ty det är faktiskt omöjligt
att sitta på sitt embetsrum och sköta ordinarie göromål och på
samma gång resa omkring och inspektera skolor, utan då detta
skall ske måste han taga ledigt för en viss tid, två ä tre månader
eller kanske på ett hälft år. Ja, på detta sätt går det
också till i verkligheten, om icke allestädes, så åtminstone på de
flesta ställen.

Härtill kommer en annan sak. Om man skulle förbjuda
honom att samtidigt sköta andra tjensteåligganden, så fins det
ju dock vissa tider på året, då lian icke kan vara ute och resa,
d. v. s. de tider, då skolorna icke äro i verksamhet, såsom vid
årets början och midt på sommaren. Men äfven under dessa
tider ingår, såsom herrarne torde veta, ett icke obetydligt antal
skrivelser till inspektören, och dessa skrivelser kan han mycket
väl mottaga, granska och expediera, under det att han samtidigt
sköter sin ordinarie tjenst, men detta skulle han icke få göra, om
motionären finge sin vilja, fram.

Jag tror derför icke, att det vore så alldeles ändamålsenligt
att antaga detta förslag, och utskottet har icke heller gjort det,
men utskottet har dock i ett afseende gått in på detsamma, nemligen
så vidt det afser en skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om hans hjelp för åstadkommande af en mera kraftig och

N:o 24. 22

Fredagen den 11 April, f. in.

fiirbud f^soiL effektiv inspektion. Motionären har från sin ståndpunkt förklarat
skoieinspektör att detta så, att den skärpta inspektionen skulle egentligen afse underSannan9embets-
visning en och lärarne, och såsom stöd härför anfört den omstänbefattnmg
m. m. digheten, att åtskilliga städer, såsom Stockholm, Göteborg, Malmö
(F°its) ocj1 ^orrköpiug samt möjligen ännu några flera, hafva funnit sig
föranlåtna att anskaffa en särskild inspektion. Ja, det lins ju
intet som hindrar att andra städer eller landsförsamlingar kunna
göra likadant och skaffa sig, hvad man kallar instruktörer, hvilka
kunde blifva skolråd och lärare till mycket gagn och ledning.
Jag åtminstone ser icke något hinder härför under nuvarande förhållanden,
ty om, såsom motionären sade, det fins större landsförsamlingar
med ända till 10,000 invånare och ända till 20
folkskolor, så synes det mig mycket ändamålsenligt, om i en sådan
församling någon skolrådsledamot eller någon annan person, som
kyrkostämman behagade utse, blefve tillsatt och man sade åt
honom: »Ni skall vara inspektör här och se till att vårt skol väsende

är i godt skick samt att de anslag som stämman beviljat
och utanordnat må blifva ändamålsenligt använda.» Detta har
jag icke någonting emot, men för det ändamålet tror jag icke,
att man behöfver från statens ståndpunkt en mera skärpt kontroll
än vi nu hafva, tv vi få icke glömma, att inspektionen skall
vara endast eu inspektion, d. v. s. innebära en tillsyn att hvar
och eu gör sin skyldighet, men icke att inspektören skall uppträda
såsom lärare, hvarken såsom öfverlärare eller biträdande
lärare i hvarje särskild skola.

Af dessa skäl, som jag nu framhållit, ber jag att få yrka
afslag å utskottets föreliggande betänkande.

Herr Sven Nilsson: Herr talman! Då denna fråga före var

till behandling på afdelningen, fans det ingen enda, som
icke ville understödja motionären. I statsutskottet deremot uppstod
någon tvekan, om man skulle vidtaga den af afdelningen
föreslagna åtgärden eller icke, och det visar sig äfven deraf, att
några af statsutskottets ledamöter hafva reserverat sig mot skrifvelseförslaget.

Det bär försports en allmän klagan öfver det sätt, hvarpå
folkskoleinspektionen för närvarande handhafves, och för min de!
kan jag icke annat än gilla den uppfattning, som sålunda gjort
sig gällande, emedan mycket återstår att önska i afseende å denna
inspektion öfver våra folkskolor. Inspektörerna hafva hufvudsakligen
satt till sitt mål att kontrollera församlingarna, om dessa
kunna få nog stora utgifter för folkskolan, men de bekymra sig
litet om sjelfva undervisningen, hvilket naturligtvis borde vara
hufvudsyftet med inspektionen. När eu inspektör skall besöka en
skola, så underrättar han vanligen skolrådet derom någon tid förut,
att den dagen kommer han, och då börjar man putsa och göra
rent i skolan, och barnen få läsa öfver lexor i vissa ämnen, som

Frfdagen den 11 April, f. m.

23

N:o 24,

de skola kunna utantill, och när då inspektera kommer, så håiler han
på med inspektionen i en eller annan timme, hvarunder barnen ^s-jfrågasau
få göra reda för hvad de sålunda inlärt, och när sedan inspek- skoieinspektor att
tionen är slut, synes allt väl klappadt och klart, men sedan skall ^nan^mfet^
folkskoleinspektören se efter, om det är något annat som fattas i befattning m. m.
folkskolan, och det är vanligen en mängd brister, såsom att loka- (Forts'')
lerna äro för små eller att det finnes för få skolor i socknen o. s. v.

Så kommer man derhän, att det måste byggas ett nytt folkskolehus,
och då duga icke de ritningar och kostnadsförslag, som uppgjorts,
ty de godkännas icke af inspektören, om de icke springa
upp till en kostnadsumma af femton tusen, tjugu tusen eller
trettio tusen kronor. När man sedan skall begära fastställelse af
dessa förslag, så fäster man mera afseende vid inspektörens utlåtande
än vid församlingens önskan. Allt detta bär gjort, att
i många församlingar hafva folkskolorna i ekonomiskt hänseende
blifvit eu börda för församlingen, och utgifterna för folkskoleväsendet
hafva blifvit så stora, att man aldrig kunde ana något
dylikt, då folkskolestadgan antogs, och då kan man väl förstå,
hvilken vändning intresset för folkskolan skall taga, om man fortsätter
på den vägen.

Jag tror således, att den nuvarande folkskoleinspektionen i
detta hänseende gjort mycket ondt för skolan, ehuru den på många
ställen i samma hänseende verkat godt, men just den omständigheten,
att inspektionen frampressat så stora skatter till folkskolan,
har inom många kommuner väckt en rigtig motvilja mot dessa
skolor, emedan bördan blifvit för tung, och många af de utgifter,
som inspektörerna vållat församlingarna, varit rent onödiga och
alldeles bortkastade.

Då folkskolan i sjelfva verket är en kommunal angelägenhet,
så anser jag äfven, att kommunerna vid tillsättning af inspektörerna
borde hafva ett ord med i laget. Den förste ärade talaren fruktade
mycket för landstinget i detta afseende, men jag beklagar för
min del, att han har ett sådant misstroende för sitt eget läns
landsting, ehuru jag icke kan tro det är så farligt med det landstinget,
då två af hans länskamrater instämt med motionären uti
lians i dag gjorda yrkande om bifall till utskottets förslag. Jag
kan icke tro, att det ligger någon den ringaste fara uti att vid
tillsättningen af folkskoleinspektörer låta förslaget passera landstinget,
för att detta må få yttra sig öfver de föreslagna personerna,
innan Kong!. Maj:t- tillsätter dem. Jag är öfvertygad, att landstinget
i detta val skall kunna föreslå lika lämpliga personer som
domkapitlet och kanske ännu mycket lämpligare. Om man icke
vill gorå folkskoleinspektionen till eu sådan befattning, som icke
får förenas med annan tjenst, så kan man låta inspektörer, som
hafva andra tjenster, få mindre distrikt, och äfven då anser jag
landstinget vara den rätta auktoriteten för att kunna uppsöka de
lämpligaste och bästa för att kunna sköta dessa inspektörstjenster.

N:o 24. 24

Fredagen den 11 April, f. m.

jårbu/fTJoiL Ja£ vet visserligen icke, huru Kong! Maj:t kommer att ställa sig
H11 clenua sak- 0m förslaget antages, men inom afdelningen tänkte
annan^embets- vi oss, att man åtminstone skulle fortfarande öfverlemna åt Kongl.

^(FOTts?'' m'' Mai:t att utnämna inspektörerna, men åtminstone låta landstinget
01 s'' säga sitt ord om dem, som af domkapitlet blifvit uppsatta på
förslaget, eller helst att landstinget måtte få i uppdrag att uppgöra
förslaget i stället för domkapitlet eller uppsätta andra vid sidan
af dem, som domkapitlet föreslagit. Den lilla rätten tycker jag
verkligen man skulle kunna unna landstinget, och det förtroendet
tror jag man borde kunna hysa till det, i synnerhet i en sådan
angelägenhet som denna. Det är folkets egen sak, det rör, dess
folkskola; och jag tror, att det icke är lämpligt att låta staten i
detta tall regera allt för mycket öfver kommunerna på detta
område.

Det har ju också visat sig, att åtskilliga kommuner, särskilt
de större, hafva skaffat sig egna folkskoleinspektörer; och det.
finnes icke någon menniska, som med skäl kan påstå, att icke
folkskoleväsendet derstädes är väl ordnadt, fastän Kongl. Maj:t
icke tillsätter inspektörerna. För min del hyser jag den bestämda
uppfattningen, och detta är faktiskt bevisadt, att folkskoleväsendet
just der står allra högst.

Vi veta, att det finnes flera landsting, som understödja folkskoleväsendet
på så sätt, att de anslå medel till aflönande!, af
folkskoleinspektörer, dels till dem, som staten tillsätter, och dels
till sina egna. Men att på det viset i samma distrikt hafva två
olika inspektörer, af hvilka den ene är tillsatt af staten och den
andre af landstinget, det är ett förhållande, som icke kan rekommenderas.
Ty dessa båda inspektörer komma naturligtvis alltid
i kollision med hvarandra; och följden blir då den, att landstinget
drar in sitt anslag till aflöning af inspektör. Och på så
sätt blir staten åter ensamt bestämmande.

Den näst föregående talaren sade, att man ju hade både
skolrådet och skolrådets ordförande att öfvervaka undervisningen
i folkskolorna i en församling. Ja, det är godt och väl; men det
linnés många delar af värt land, der det kan behöfvas mycket
mer inspektion i den delen än den, som utöfvas af skolrådet och
i synnerhet af skolrådets ordförande. Ty det finnes fall — de
äro visserligen icke så allmänt förekommande, men de finnas
dock — då hvarken den ene eller den andre på långa tider besöker
folkskolorna, liksom det också förekommer, att en del folkskoleinspektörer
under flera år ej besöka vissa folkskolor. Men
det torde ej vara för mycket sagd!, om man påstår, att en del skolråd,
i främsta rummet dess ordförande, nog behöfva en inspektör
äfven öfver sitt handlingssätt just emot undervisningen i folkskolan.
Och detta är en brist i det nuvarande tillståndet, som ingen skall
kunna förneka.

Så frågas det här:

Fredagen den 11 April, f. m.

25 N o 24.

Hvad vill man ha? Jo, för min del vill jag hafva bättre
undervisning i folkskolan. En inspektör, som sätter sig i spetsen skoieimpeietorau
för reformer på detta område. Jag vill visst icke klandra våra s%nnm9embemfolkskolelärare
i detta hänseende, ty i allmänhet sköta de sig mycket fattning m. »
bra. Men att det blifvit bättre under de senare åren, som här påståtts, (Forts.)
än det varit förut, det får man tillskrifva de bättre undervisningsanstalter,
som nu finnas för skollärarnes utbildning. Sådana funnos
icke på den tiden, då man började ordna folkskoleväsendet efter
den nu gällande ordningen, men de finnas, dess bättre, nu.

Det är alldeles säkert att ingen folkskolelärare, som är intresserad
af folkskoleundervisningens framsteg, ogerna ser, att en folkskoleinspektör
kommer till hans skola i sådan afsigt; men då bör
denne också vara af det slaget, att han kan lemna sådana upplysningar,
till ledning åt läraren, att denne deraf kan ha någon
nytta. Men jag betviflar verkligen, attdetta mångenstädes nu är fallet.

Det ifrågasattes ock af eu talare, huruvida det skulle kunna
finnas tillräckligt med personer, som vore lämpliga till befattningarna,
i synnerhet om dessas organisation skulle förändras till
mindre distrikt. Jag vet icke, huruvida han dervid tänkte på
motionärens förslag, att folkskoleinspektörerna ej samtidigt skulle
få innehafva någon annan tjenstebefattning, eller på det förslag,
som utskottet här antydt, att inspektionsdistrikten gjordes mindre,
och inspektörerna sålunda blefve flere. Jag tror icke, att vi äro
så fattiga på lämpliga personer i vårt land, som skulle kunna
sköta en sådan befattning, att vi behöfva söka efter dem. Min
uppfattning är tvärtom, att det finnes ganska rik tillgång på sådana,
blott man vänder sig till de rätta personerna, i all synnerhet om
man lägger valet i händerna på landstingen, som hafva bättre
örtkännedom, än någon annan.

Inom utskottet hafva vi emellertid icke kunnat biträda det
förslag, som var framstäldt af motionären, eller att Riksdagen
skulle hemställa, att folkskoleinspektörerna ej samtidigt skulle få
innehafva någon annan befattning. Detta var oss icke möjligt,
derför att vi icke kunde räkna ut, huru störa kostnader detta
skulle medföra. Jag föreställer mig också, att Kongl. Maj:t icke
heller vill föranstalta derom förrän efter en utredning af kostnaderna.
Frågan derom står för öfrigt fortfarande öppen, äfven
om vi antaga det föreliggande förslaget. Ty detta binder icke på
något sätt Kongl. Maj:t, utan åsyftar rätt och slätt en skrifvelse
med anhållan om eu bättre organisation af folkskoleinspektionen
än den nuvarande. Vi kunna således hafva fullt förtroende till
att Kongl. Maj:t, om detta förslag blir antaget, skall pröfva både
det ena och det andra af de förslag, som blifvit framstälda, och
af de skäl, som framhållits; och sålunda hysa godt hopp om att,
derest en sådan skrifvelse till Kongl. Maj:t som den föreslagna
blir beslutad, den skall lända till ett godt resultat.

Jag anhåller för min del om bifall till utskottets förslag.

N:0 24. 26

Fredagen den 11 April, f. m.

förbud^fotfolk- Herr Petersson i Boestad: Herr talman, linne herrar!

sköte inspektor att J ag skall be att få yrka afslag på såväl motionen som utskottets
annan embete- hemställan af det skal, att jag anser, att den nuvarande folkskolebefattning
m. m. inspektionen uppfyller sitt ändamål oklanderligt på de allra flesta
(Fola.) gtällen, utan att ändå vara allt för kostsam för landet. De nuvarande
folkskoleinspektörerna äro i allmänhet män, som med
teoretiska kunskaper förena praktisk erfarenhet, och jag tror, att
dessa seminarielärare, elementarskollärare och prester äro de lämpligaste
personerna till dessa befattningar.

Att anställa en särskild tjenstemannaklass — inspektörer —
utan annan sysselsättning än folkskoleinspektionen, men med löner
och pensioner, det skulle blifva bra mycket dyrare, än hvad nu
är förhållandet, utan att dermed mycket vunnes. Men deremot
skulle man förlora den raska omvexlingen och de alltid friska
krafter, som nu stå till buds vid tillsättningen af folkskoleinspektörerna.

Jag tror således, att man med största varsamhet bör omändra
vår foskskolestadga i detta afseende. Såsom skolrådsledamot under
en lång följd af år, har jag alltid funnit, att inspektörerna gjort
sin pligt, ja, ofta fordrat mer, åtminstone i byggnadsväg, än församlingarna
icke utan rätt stora penningeuppoffringar kunnat
åstadkomma. Finge man nu fast austälda inspektörer, så skulle
de helt säkert ställa anspråken ännu högre.

Af den föreslagna skrifvelsen till Kongl. Maj:t skulle troligen
följden blifva den, att eu kostsam komité tillsattes för frågans
utredning. Jag tror sålunda, att de föreslagna 15,000 kronorna
endast blefve en obetydlig början till alla de kostnader, som blefve
en säker följd, om förslaget vunne framgång.

Såsom redan är nämndt, yrkar jag afslag.

Herr Liljeholm: Herr talman! Då folkskoleinspektionen för
omkring 30 år sedan infördes i vårt land, hyste man allmänt
den föreställningen, att herrar folkskoleinspektörer skulle komma
att gå i spetsen för folkskolans utveckling i en sund och fosterländsk
rigtning. För min del är jag villig att erkänna, att detta
på många ställen och särskildt i de större städerna har inträffat,
der man anstalt erkändt skickliga pedagoger såsom inspektörer,
med uppgift att icke befatta sig med någonting annat än med
folkskolans vård och utveckling, icke blott när det gäller en kontroll
öfver sjelfva undervisningen i skolan, utan äfven då det är
fråga om tillämpningen af gällande lagar och författningar, vare
sig de nu röra skolrådet eller skolläraren. Detta har icke kunnat
aflöpa utan ganska stora kostnader för de särskilda kommunerna.
Att folkskoleinspektionen gjort godt, kan icke bestridas.

Men saken kan äfven ses från en annan sida. I följd af
den offervillighet, som statsmagterna visat, då det galt att befrämja
folkskolelärarees utbildning för deras kall — jagbehöfver

Fredagen den 11 April, f. m.

27 N:o 24.

ju blott erinra om, att seminariekursen med afseende på tiden
mer än fördubblats, sedan folkskoleinspektionen infördes — tiar skoieinspeMörau
nämnda inspektion kommit att stå tillbaka, den bar icke mägtat SamianSembet“
att följa med sin tid. Ledningen har, särskild! då det galt befattning m. m.
initiativet till reformer på undervisningens område, öfvergått från (I‘orts'')
de styrande till de styrda. Lärare och lärarinnor från vidt skilda
delar af landet sammankomma och rådpläga om frågor, som röra
undervisningen; men vederbörande folkskoleinspektörer saknas
vanligen dervid, hindrade såsom de äro af andra viktiga uppdrag,
t. ex. såsom församlingslärare eller såsom lärare vid de
allmänna läroverken. På detta sätt kommer ledningen af folkskolans
utveckling icke att ligga i inspektörernas händer, utan
att blifva eu lärarecorpsens enskilda angelägenhet. Och de spörsmål,
som af lärarne behandlas, spridas sedan genom facktidningar till
nästan alla Sveriges folkskolelärare och blifva sålunda än ytterligare
dryftade och sofrade.

Det är mig icke obekant, att enligt gällande instruktion för
folkskoleinspektörerna äfven de hafva sig ålagöt att hålla sammanträden
med lärarepersonalen inom distrikteD. Likaledes vet
jag mycket väl, att samma instruktion ålägger dem att afgifva
redogörelse för sina åtgärder och för ställningen inom folkskolorna
i deras distrikt. Men dessa redogörelser komma i allmänhet icke
till folkskolelärarnes kännedom, utan stanna för det mesta inom
ecklesiastikdepartementet och hos kyrkoherdarne. För öfrig! äro
dessa redogörelser vanligen så affattade, att de icke äro egnade
att i någon nämnvärd mån bidraga att föra undervisningen framåt.

Huruvida motionärens förslag skulle kunna afhjelpa de af
honom påpekade bristerna, är icke lätt att afgöra. I likhet med
utskottet befarar jag, att, om man tänker sig reformen gående i
en sådan rigtning, den nya anordningen kommer att blifva staten
ofantligt mycket dyrare, än den nuvarande. Det synes mig
emellertid, såsom om eu dylik anordning, som motionären föreslagit,
skulle kunna praktiseras i tätare bebyggda landsdelar, t. ex.
i södra och mellersta Sverige. Jag tror nemligen, att man derstädes
icke skulle behöfva befara så mycket större kostnader för staten.

Men skulle man söka införa den öfver hela vårt land, tror jag
fullt och fast, att den skulle komma att visa sig misslyckad, och
det af derå skäl. Det är nog sant, hvad eu talare yttrade, att
det skulle blifva ganska svårt att finna personer, som vore villiga
att åtaga sig ett dylikt uppdrag, som icke blott bör betraktas såsom
vigtigt och mägtpåiiggande, utan ock såsom i högsta grad
ansträngande. Detta är ett skäl, hvarför jag anser, att motionärens
förslag icke bör vinna eu så vidsträckt användning, som han
förordat. Ett annat skäl är det, att folkskoleinspektören; sjelf
bör lägga band vid undervisningen för att dervid kunna pröfva
lämpligheten af de anordningar, han ämnar rekommendera åt
lärarecorpsen. Ett tredje skäl åter är, att jag anser ömkligt, åt!

N:o 24. 28

Fredagen den 11 April, f. m.

,firbudJfäram-en lärare vid hvarje seminarium, helst dess rektor, bör vara folkfåmSgt^köta
skoleinspektör öfver ett mindre distrikt, t. ex. ett eller två kontrakt,
annan embels- detta beroende på skolornas antal i kontrakten, och detta af det
Matt<FortJ) M enkla skä1’ att kan derigenom blir satt i tillfälle att pröfva, huruvida
den handledning, han gifvit sina forna elever, är ändamålsenlig.

Hvad jag yttrat sammanfaller i hufvudsak med hvad utskottet
sagt. Jag kan emellertid icke gilla hvad utskottet hemstält
angående önskvärdheten af att »inspektionen i vidsträcktare
grad än hittills ordnades på kommunal grund, i det att särskildt
åt landstingen inrymdes rätt att medverka vid tillsättningen af
inspektörsbefattningarna.»

Vore det så, att landstingen nu såsom förr lemnade bidrag
till folkskoleinspektionen, så skulle jag kunna gilla en dylik uppfattning.
Men när nu staten nästan uteslutande släpper till
medlen, så anser jag, att det bör tillkomma staten att tillsätta
inspektörerna.

Såsom jag redan sagt, instämmer jag emellertid i hufvudsak
i hvad utskottet yttrat, och ber derför, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan i denna punkt.

Herr Andersson i Nöbbelöf: Jag skall vara den förste att

erkänna, att vårt folkskoleväsende gått betydligt framåt och gjort
stora framsteg under de senare åren, men att den nuvarande folkskoleinspektörsbefattningen
dertill synnerligen bidragit, derom tror
jag meningarna vara delade. Det är för nästan hvar och eu bekant,
att folkskoleinspektörerna i de flesta fall utgöras af personer,
som hafva andra tjenster bredvid sina inspektörsbefattningar, och
att dessa andra tjenster taga nästan hela deras tid i anspråk, om
de vilja egna sig åt dem. Vid inspektionerna tillgår det nu vanligen,
såsom en föregående talare anmärkte, på det sätt, att inspektören
på förhand underrättar, att han den eller den dagen
kommer till det eller det pastoratet för att der inspektera skolorna.
När han anlända stannar han en eller annan timme, inhemta!’
några upplysningar, tager lokalerna i betraktande, gör några
statistiska anteckningar och hör på undervisningen kanske eu
halftimme. Det är icke möjligt, att eu inspektör vid sådan inspektion
skall kunna hinna lemna lärarne de råd och upplysningar,
han borde gifva dem, och som äfven talaren på kalmarbänken
ansåg vara hans skyldighet att gifva. Jag tror att eu inspektör,
som skall åstadkomma den nytta, som med hans befattning
afses, bör hafva mer tid och sjelf undervisa. För att erhålla
sådaua inspektörer tror jag icke, ait man behöfver inrätta
någon ny för statsverket kostsam tjenstemannacorps. Det är ju
temligen bekant för eu hvar, att den inkomst eu folkskoleinspektör
har af sin befattning till stor del utgöres af reseersättningar.
När han nu reser långa vägar, erhåller han rätt stor ersättning,
men då han på hvart ställe stannar helt kort, gör han icke myc -

Fredagen den 11 April, f. m.

29 N:0 24.

ken nytta. Blefve inspektionsdistrikten delade i mindre distrikt,
skulle resorna icke blifva så kostbara, och med de besparingar
man derigenom erhölle skulle man kunna aflöna en eller annan
folkskoleinspektör mer än man nu egen Jag tror för öfrigt, i
motsats till en föregående talare, att det vore nyttigt, om landstinget
finge ett ord med vid tillsättandet af folkskoleinspektörer.
Landstingen hafva i sina händer att bestämma, hvilka skola blifva
inspektörer för folkhögskolorna, och jag tror icke att man haft
skäl att vara missbelåten dermed. Jag tror att det vore lyckligt,
om landstinget äfven vid val af folkskoleinspektörer deltoge, och
jag vill derför på det lifiigaste tillstyrka bifall till utskottets
förslag.

Herr vice talmannen L. O. Larsson: Som första kammaren
med högst betydlig majoritet afslagit utskottets betänkande, och
förslaget sålunda är fallet, är det icke af nöden att tala vidlyftigt
om denna sak, i all synnerhet som jag är af samma mening som
den, hvilken i första kammaren gjort sig gällande, eller att utskottets
förslag bör afslås. Inom utskottet har jag äfven reserverat
mig mot dess betänkande i denna del, ehuru jag af tillfälligheter
blef hindrad att skrifva särskild reservation.

Jag har begärt ordet derför att man här sagt, att det skulle
vara eiL allmän klagan i hela landet öfver den nuvarande folkskoleinspektionen,
och påstått, att densamma skulle behöfva eu
stor och genomgripande förändring. Jag vågar visserligen icke
bedöma förhållandena i hela landet, ty dem kan jag naturligtvis
icke känna till, men nog skulle jag väl hört något af denna allmänna
klagan, om den funnits till, men någon sådan allmän klagan
har jag icke försport. Det har förvånat mig, att det företrädesvis
varit representanterna från de sydligaste provinserna,
der, såsom jag förut trott och fortfarande äfven efter dessa representanters
uppträdande tror, skolväsendet intager eu ganska hög
ståndpunkt, som här gjort sådana uttalanden, att man för att
döma derefter skulle kunna tro, att hela landets skolväsende stode
på ytterst dåliga fotter och vore i behof af en genomgripande
förändring.

Det sades från skånebänken, att folkskoleinspektionen gjort
mycket ondt, men något godt. Jag vill kasta om orden och
saga, att inspektionen gjort mycket godt, men kanske något ondt.
Man kan icke säga, att inspektionen gjort mycket ondt. Att så
icke är fallet, veta vi alla.

Jag tror för min del att det icke vore lämpligt — och jag har
derför icke kunnat instämma med utskottet — att öfverflytta bestyret
med tillsättning af inspektörer till någon del på landstingen
och i viss män ordna inspektionen på kommunal grund. Deraf
skulle äfven blifva en följd, att landstingen skulle få bära en del
af eller hela kostnaden för inspektionen, ty icke är det rim -

Ang. ifrågasatt
förbud för folkskoleinspektör
att
samtidigt sköta
annan embetsbefältning
m. m.

(Forts.)

N:0 24. 30

Fredagen den 11 April, f. m.

förbud rföra}oiL^ att begära, att landstingen skulle tillsätta inspektörerna, under
skoieinspektor att det att staten aflönade dem, utan landstingen Unge väl under såSmnan3embetT-
dana förhållanden betala större eller mindre del af kostnaderna.
^fattning m. m. p>et anSer jag åtminstone blifva en följd af denna förändring.

Hvarför jag satt mig mot förslaget är dock hufvudsakligen
derför, att man vill göra inspektionen så verksam, att man vill
att inspektörerna skola resa oupphörligt och inspektera skolor.
De stora kostnader, som häraf skulle uppstå, vill jag egentligen
icke tala om, ehuru vi från statsrevisorernas berättelser fått se
exempel, huru några inspektörer kunna göra rigtiga underverk i
fråga om att skrifva reseräkningar. Skulle de nu resa ständigt,
hela året om, är fara värdi, att räkningarnas belopp mer än fördubblades,
men, som sagd!, detta är ej något hufvudskål för mig
Hvad jag nu sagt gäller naturligtvis icke alla folkskoleinspektörer,
och jag skulle icke vågat säga det om några, om icke
statsrevisorerna så tydligt påpekat dessa förhållanden. Dessa
ökade kostnader kunde man väl för öfrigt stå ut med, men värre
vore det med den osäkerhet och oro, som skulle uppstå i skolorna
genom dessa ständigt återkommande resor, och som säkerligen
skulle verka förlamande på sjelfva skolväsendet. Det skulle blifva
en sådan osäkerhet, att man icke viste hvad man hade att rätta
sig efter. Det skulle blifva ett resande och skrifvande af reseberättelser,
eu äflan mellan inspektörerna att resa. Inspektörerna
måste visa att resorna vore behöflig a och skulle derför föreslå
förändringar i undervisningsplanen. Den kanske betänkligaste
följden af allt detta vore, att intresset hos skolrådet och dess ordförande
icke skulle kunna annat än slappas, då inspektörerna
ständigt återkomme med ändringar och föreskrifter. Der skolrådet
och dess ordförande äro intresserade för skolväsendet — och
det äro val de allra flesta — och dessa gifva föreskrifter och
råd angående undervisningen, men finna huru inspektören, må
hända dagen efter det föreskrifterna gifvits, kommer och säger
att hvad de ansett nyttigt och nödigt det duger icke, då kan ej
intresset varda stort hos skolrådet. Det kan, som sagdt, icke blifva
något intresse att syssla med skolfrågorna, när det går på det
sättet, och de komma att stå såsom åtlöjen både inför barnen
och lärarne, då deras påbud och åtgärder kastas öfver ända af
eu inspektör, som åtminstone i många fall icke bättre förstår skolväsendets
organisation och undervisningsväsendet än den prest,
som är skolrådets ordförande. Det finnes ju kyrkoherdar, som
varit folkskoleinspektörer, och andra som varit lärare vid seminarier
och allmänna läroverk och som hafva lika stora kunskaper
på undervisningens område som en stor del af inspektörerna.
Men dessa inspektörer måste visa sin öfverlägsenhet och behofvet
af de ständigt återkommande resorna och kullkasta derför hvad
de andra gjort för att ordna skolväsendet.

Jag tror derför för min del, att man kan åtnöja sig med den

Fredagen den 11 April, f. m.

31 N:0 24.

inspektion, man redan har. Den kan uträtta mycket, när den
kommer i goda händer. Och jag vågar påstå att, om landstinget skoiemspeuöratt
skulle tillsätta eller göra upp förslag för tillsättande af folkskole-nman^mbaJbeinspektörer,
man icke skulle få större garanti för dessas duglig- Jattnins «*-het än den man redan har. Landstingen hafva nemligen icke (Forts'')
de pedagogiska förutsättningar, som fordras för att rätt bedöma
frågan om inspektörernas lämplighet, och sällan är en person så
allmänt känd, att alla landstingets ledamöter förena sig och välja
honom, utan den ene vill hafva eu och den andre en annan, och
slutet blir, att icke landstingets majoritet bestämmer valet, utan
åsigterna hos ett kotteri afgör utgången.

Det förefaller mig dessutom något Lärdt att, sedan folkundervisningen
gått så mycket framåt, och det kommit derhän att
de fleste, som sitta i skolrådet, genomgått folkskolan, säga dessa
skolråd sledamöter, af hvilka flere hafva barn i skolorna, att den
kontroll, hvarunder de sjelfva vuxit upp, nog fylde sitt ändamål,
men att de nn icke kunna sköta kontrollen, utan att man behöfver
en starkare sådan. Jag tycker att det är som att ge dem
ett slag i ansigtet, hvilket de alldeles icke förtjena!, då de med
så mycken framgång verkat för skolan.

Det är dessa skal, som gjort, att jag icke kunnat vara med
om vare sig motionärens eller utskottets förslag, utan yrkar afslag
å såväl det ena som det andra.

Herr Sjögren: Då jag begärde ordet, skedde det i afsigt att
uttala mina betänkligheter emot utskottets förslag, särskildt ur
den synpunkten, att det är egnadt att utbreda den origtiga föreställning,
att utvecklingen och förbättringen af vårt folkskoleväsen
skulle i någon väsentligare mån bero af eu skärpt folkskoleinspektion.
För min del antar jag, att denna utveckling och förbättring
beror af många särskilda samverkande faktorer och framför
allt af lärarebildningen samt af skoldistriktens och statens offervillighet.

Då emellertid, efter hvad upplyst är, första kammaren redan
afslagit statsutskottets betänkande i denna del, och detsamma
sålunda icke kommer att till någon Riksdagens åtgärd föranleda,
så skall jag icke längre upptaga herrarnes tid, utan inskränka
mig att yrka afslag å så väl motionen som utskottets hemställan.

Herr Jonsson i Fröstorp: Då denna fråga förekom i statsutskottet,
under det jag hade ledighet från riksdagsgöromålen,
var jag förhindrad att låta anteckna, att jag icke i beslutet
deltagit. Jag har begärt ordet för att tillkännagifva detta äfvensom
nämna, att, om jag varit närvarande och deltagit i utskottets
behandling af frågan, jag icke skulle hafva kunnat gilla det
slut, hvartill utskottet kommit.

Jag har icke heller kunnat gilla motionärens förslag, tv jag

N:0 24. 32

Fredagen den 11 April, f. m.

förbud^för‘folk- ^an e.i vara me(^ om a*t på detta sätt skapa eu tjenstemannacorps
skoieinspeuöratt med lön på ordinarie stat samt sedan ålderstillägg och pension.

Hvad vidare beträffar utskottets åsigt, att landstingen borde
fattning m. m. taga befattning med folkskoleinspektörernas tillsättande, så vet
(Forts.) jag tcke, hvartill detta tjena!-.

Jag får också för min del bekänna, att jag icke heller kan
vara med om utskottets åsigt i den delen, att Riksdagen bör skrifva
till Kongl. Maj:t och begära eu utredning utan anförande af an
dra grunder än utskottet anfört. Jag tror, att det vore ganska
obetänksamt att afsända en naken skrifvelse, tv då frågan återkommer
från Kongl. Maj:t, skulle Riksdagen kanske icke kunna
antaga hvad Kongl, Maja hemstält.

Jag tycker äfven, att motionären varit obetänksam, då lian
föreslagit bevisande af endast 15,000 kronor. Det torde hafva
varit skäl att taga till 100,000 eller 150,000 kronor, om det skulle
blifva som han hemstält.

Jag yrkar afslag å så väl motionärens som utskottets hemställan.

Herr Månsson: Af herr vice talmannen hafva vi fått

höra; att Första Kammaren redan afslagit detta utskottets förslag.
Från den ståndpunkt, som jag i frågan intager, får jag för min
del beklaga, att så skett. Detta kan likvisst icke hindra mig ifrån
att uttala den åsigt, jag har om denna sak, liksom det ej heller
kan hindra, att denna kammare fattar sitt beslut i den rigtning,
som den anser bäst.

För att folkskoleinspektionen skall kunna utöfva det inflytande
på folkskolans verksamhet, som dermed är afsedt, måste den ordnas
på ett ändamålsenligt sätt. Så är, enligt min uppfattning, nu
icke förhållandet. Våra distrikt äro, så vidt jag kan finna, för
stora under förutsättning att inspektörerna skola innehafva och
sköta äfven andra befattningar. Som vi veta, är det ofta lärare
vid folkskolelärareseminarier, som hafva dessa befattningar, vidare
lärare vid elementarskolor, prester eller professorer vid universiteten.
Dessa förrätta inspektionerna hufvudsakligen på sådana tider, då
de lättast kunna vara ifrån sina ordinarie befattningar, och på
det sättet, som det nu sker, är det faktiskt omöjligt att inspektionen
kan hafva den betydelse, som den borde hafva. Inspektörerna
måste nemligen företaga många och långa resor och under
dessa inspektera flera skolor på samma dag. Detta har motionären
och äfven statsutskottet påvisat, och, mine herrar, vi må
icke glömma, att, om en inspektör måste på samma dag inspek
tera flera på stort afstånd från hvarandra liggande skolor, det är
omöjligt, att inspektionen skall kunna få någon praktisk betydelse,
så snart det gäller undervisningens ordnande. Fager man
hänsyn endast till de yttre förhållandena, skolhusets inredning,
materielen och dylikt, så må det medgifvas, att inspektionen der -

Fredagen den 11 April, f. m.

33 N;0 24.

vid kan vara till nytta; men så snart det gäller att gripa in T/ä

sj elfva undervisningssättet, så är det, enligt min bestämda öfver- ±oieinspemratt
tygelse, under nuvarande förhållanden alldeles omöjligt för folk- “oÄ*''
skoleinspektörerna, att utöfva det inflytande de borde. befattning m. m.

Jag vill icke förneka, och ingen annan lärer väl heller vilja (Forts'')
göra det, att folkskoleväsendet gått framåt i hög grad, och det
är orätt, att söka blanda bort saken genom att påstå, att de, som
försvara utskottets förslag, skulle vilja förneka detta. Men man
bör ej heller förneka, att det är många förenade omständigheter
och faktorer, som bidragit till denna sak, såsom kommunernas,
skolrådens och statens intresse för folkskoleundervisningens befrämjande.
Men, mine herrar, vi måste också erkänna, att en
inspektion, om den skötes praktiskt, skall vara af icke obetydligt
värde. Om man vet, att inspektören kan komma som tjufven
om natten och utan att de minsta förberedelser blifvit vidtagna
se, huru det går till i folkskolan, så skall derigenom ett betydligt
större tryck utöfvas på läraren och skolrådet i församlingen
än som under nuvarande förhållanden utöfvas, då lärarne veta,
att de gå fria från inspektion på långa tider och de dessutom
få kännedom om när den kommer. Det finnes också skolråd,
hvilkas ordförande ytterst sällan besöka skolan. Om det nu stäldes
så, att inspektören kunde komma som tjufven om natten, så tror
jag, att detta skulle vara af stor betydelse för folkskolans utveckling
och värdt något större omkostnader än dem vi nu offra för
folkskoleinspektionen.

Och om vi se på kostnaderna efter statsutskottets förslag —
om motionärens förslag kan jag nemligen icke vara med — så
finna, vi, att det föreslagit, att distrikten måtte göras mindre, så
att inspektörerna följaktligen lättare skulle kunna komma och
stanna vid en folkskola längre än nu är fallet, då de hafva så
stora distrikt och så många skolor att inspektera. Och såsom en
talare redan anmärkt, ju mindre distrikten äro, dess mindre blifva
äfven reseräkningarne och kostnaderna för inspektionen.

Säkert är äfven, att med den utveckling, som undervisningsväsendet
vunnit, det icke torde blifva svårt att finna män, som
ega både vilja och förmåga att utöfva sådan verksamhet.

Och den omständigheten, att landstingen skulle fä ett ord
med i laget, tror jag äfven skulle bidraga till att få denna institution
mera verksam. Jag tycker derjemte, att det alls icke är
orimligt, att landstingen få betala en del af kostnaderna. Det är
ju för öfrigt likgiltigt, om de betalas af staten eller landstingen,
ty det blir ju i alla fall landet i sin helhet, som får tillsläppa
medlen.

Jag har uppmärksamt läst och noga genomtänkt det föreliggande
betänkandet, och jag får säga, att jag tror, att det vore
nyttigt för folkskolans framtida utveckling, om ett steg toges i
den riktningen, att inspektionen gjordes mera verksam. Med

Andra Kammarens Prof. 1890. N:o 24. 3

N:o 24. 34

Fredagen den 11 April, f. m.

m,idforjdt öfvertygelse, att detta skulle komma att ske, om det af statssimieimpektör
att utskottet gjorda förslaget bifölles, förenar lag mig med dem, som
TnmnantT yrkat bifall till detsamma.

befattning m. m.

Herr H. Andersson i Nöbbelöf: Jag ber om ursäkt, att
jag åter igen begärt ordet, men jag har gjort det med anledning
af herr vice talmannens yttrande, att man från åtskilliga orter i
södra Sverige skulle ha beklagat sig öfver, att undervisningen är
dålig. Något sådant har emellertid icke blifvit yttradt här i
kammaren, och det är icke heller förhållandet, ty om man går
till statistiken, så torde man finna, att södra Sverige i detta afseende
står lika högt som hvilken annan del af riket som helst.

Men hvad jag sade, var, att jag icke trodde, att folkskoleinspektörerna
bidragit härtill, utan förnämligast åtskilliga andra
faktorer, såsom kommunernas och statens offervillighet, bättre
undervisningsanstalter för folkskolelärare o. s. v.

Herr vice talmannen yttrade vidare, att de många resorna
skulle blifva dyra. Men vi hafva icke menat, att det skulle blifva
så många resor, utan meningen vore, att folkskoleinspektörerna
skulle uppehålla sig någon tid vid skolorna för att göra sig underrättade
om, huru undervisningen bedrifves. Nu kan inspektören
bo ända till 10 mil aflägset från vissa skolor i sitt distrikt,
och om han då har en ordinarie befattning, som krafvel’ mycken
tid, såsom i min hemort, der inspektören är kontraktsprost, så
kan han icke vara borta på inspektion någon längre tid, utan
måste genast tillbaka igen. På detta sätt blir det många resor,
hvilket kunde undvikas, om distrikten gjordes mindre.

En talare ansåg, att landstingen kunde tillsätta inspektörer
vid sidan af statsinspektörerna, men derom kan jag icke vara
med, ty det skulle då kunna hända, att den ene ville hafva undervisningen
ordnad på ett, den andre på ett annat sätt.

Jag är fortfarande af den åsigt, att förslaget här bör antagas,
oaktadt Första kammaren afslagit detsamma.

Herr S. Nilsson: Som kammaren torde hafva funnit,

är vår vice talman ofta mycket fyndig att förvända andras
uttalade meningar till motsatsen af hvad man sagt; så har äfven
nu inträffat. Han behagade nemligen säga, att de af mig gjorda
uttalandena visade, att det måtte stå dåligt till med folkskoleväsendet
i Skåne, derför att vi yrkade eu bättre inspektion. Men
man kan ju vända om satsen. Jag kan vitsorda, att folkskolan
står på en ganska hög ståndpunkt i Skåne, och det är derför som
inspektörerna der ofta icke kunna följa med skolans utveckling.
Såsom det redan blifvit anmärkt, är det vanligt, att folkskolelärarne
sjelfva der måste taga initiativet till en förbättring i under
visningssättet. Men om nu så icke är förhållandet i Dalarne,
så kunde man ju antaga, att undervisningen måste vara ganska

35 N:0 24.

Fredagen den 11 April, f. m.

klen der, eftersom folkskoleinspektörerna der kunna följa med och
således ingen förbättring i detta afseende behöfs. Det ena påståendet
torde kunna försvaras lika bra som det andra. Han annan embetsyttrade
vidare, att landstingen skulle komma att deltaga i kost-“
naderna för folkskoleinspektionen, om de fingo vara med om till- (Forts )
sättningarna. Detta har jag ingenting emot, och det är ett faktiskt
förhållande, att landstingen på vissa ställen redan göra det.

Om landstingen finge deltaga något litet i tillsättningen af inspektörerna,
så tror jag icke att de skola neka till att deltaga
äfven i kostnaderna. Men det är naturligt, att, så länge landstingen
icke hafva något att göra med tillsättningen, så bry de
sig ej heller i allmänhet om att bidraga till inspektörernas lön.

Han yttrade vidare att, derest folkskoleinspektörerna oftare infunne
sig, de dervid möjligen skulle finna anledning att mera än
hvad som hittills skett ändra de beslut, som fattats af skolråden
och dess ordförande, och dessa derigenom skulle blifva ännu mera
föremål för hela kommunens och ortens åtlöje. Ja, detta kan
nog vara sant, men icke heller orimligt. Just i sådant fall synes
det vara på sin plats att folkskoleinspektören mera ofta företager
sina inspektionsresor; ty det finnes många ställen i vårt land,
der skolrådet, ej minst ordföranden, icke har handlat eller handlar
med den insigt eller urskiljning i afseende på undervisningen, som
man har rätt att fordra, såsom t. ex. dä skolrådet föreskrifvit att icke
blott eu katekes, utan ett par eller liera olika sådana skola läras utantill
i skolan, samt meddelat enahanda föreskrift beträffande läsningen
af bibliska historien in. na. Det vill synas, som om folkskoleinspektören
i dylika fall bör fullgöra sill pligt att inskrida i sådana fall med
allvar och kraft, och om dervid skolrådet och dess ordförandes beslut
upphäfvas, och de derigenom blifva föremål för åtlöje, så hafva
de med rätta gjort sig deraf förtjent®. Det kan således ofta vara
af behof vet högeligen påkalla dt att folkskoleinspektören ändrar skolrådets
beslut i undervisningsfrågor. Det torde vara något sådant
som herr vice talmannen fruktar skulle komma att inträffa af eu
verksammare inspektion, och med hans kända åsigter i undervisningsfrågan,
är det ju ej underligt att han sätter sig emot det
föreliggande förslaget.

Hvad angår den omständigheten, att Första Kammaren afslagit
utskottets hemställan, så är detta att beklaga. Jag föreställer
mig emellertid att Första Kammarens medlemmar, som till
största delen bestå af representanter som äro bosatta i städer, icke
ega full kännedom om landsbygdens behof i förevarande fall;
men för oss, som representera landsbygden, ställer sig deremot
saken helt annorlunda, hvarför jag hoppas att denna kammare
genom att bifalla utskottets förslag åtminstone må afgifva en
opinionsyttring i denna fråga genom att bifalla det föreliggande
förslaget.

N:0 24. 36

Fredagen den 11 April, f. m.

förbud för folk- Herr Östberg: Herr vice talmannen framhöll i sitt an sieoieimpektör

att förande förevarande förslag på ett sätt, som om detsamma skulle
9minan3embete afse en mycket stor och genomgripande förändring i folkskolebefattning
m. m. inspektionen. Enligt min uppfattning är detta icke förhållandet.

(Forts.) plågan gäller hufvudsakligen att folkskoleinspektörerna skola mera
odeladt få egna sig åt sin befattning, äfvensom att landstingen
måtte få något inflytande på deras tillsättande. Men sådana anordningar
hafva redan i några fall förekommit. I det län, jag
tillhör, uppstod för några år sedan fråga om att till folkskoleinspektör
förvärfva eu person, som kunde egna sig uteslutande
åt denna befattning, och landstinget anvisade i sådant afseende
fl,000 kronor om året, med vilkor att folkskoleinspektören åtoge
sig inspektionen öfver hela länet och uteslutande egnade sig åt
denna sak. Detta försök slog väl ut, och man var inom länet
allmänt belåten. Då denne folkskoleinspektör afgick från sin befattning,
ansågo emellertid höga vederbörande icke lämpligt att
bibehålla denna organisation af folkskoleinspektionen, utan beslöto
att länet skulle sönderdelas i flera distrikt. I följd häraf
kunde landstingets anslag icke vidare utgå. Denna åtgärd från
höga vederbörandes sida var enligt min uppfattning icke särdeles
nyttig för skolan. Emellertid kunna herrarne häraf finna, att
detta är en sak, som icke är ny, utan redan har pröfvats på ett
och annat håll.

Då herr vice talmannen sökte att nedgöra föreliggande förslag,
föreföll det mig, som om han dervid tillgrep invändningar
och anmärkningar, som voro väl mycket långsökta. Han talte
sålunda om att reseräkningarna frän folkskoleinspektören skulle
blifva mycket större i fall han uteslutande skulle egna sig åt
denna sin befattning. Jag deremot tror, att dessa kostnader i så
fall snarare skulle blifva mjrcket mindre. Det händer t. ex. att
en seminarielärare, som har tjenstgöring vid seminariet hvar annan
dag, tillika är folkskoleinspektör. Denne nödgas då för att kunna
förena båda befattningarna resa två k tre gånger i veckan fram
och tillbaka vecka efter vecka, så länge terminen varar. När den
är slut, afslutas också folkskolorna och följaktligen återstår för
honom nu endast att sysselsätta sig med uppsättande af sin skriftliga
berättelse och att hvila sig efter resorna under terminen.
Om man deremot ordnade saken på elt förståndigt sätt, så att
inspektören kunde resa från den ena församlingen till den andra
i ett sträck, så skulle detta otvifvelaktigt leda till minskade resekostnader.

Hvad beträffar fruktan för att landstingen skulle få vidkännas
utgifter för saken, så anser jag bidrag från landstingen böra
stå i oskiljaktigt sammanhang med frågan om att de skulle få
inflytande vid tillsättningen af ifrågavarande befattningar, men
jag anser också, att dessa utgifter från landstingets sida borde
blifva frivilliga. Jag tror för öfrigt att de flesta landsting gerna

Fredagen den 11 April, f. m.

37 N:0 24.

skulle vilja bidraga till att få folkskoleinspektionen mera prak- °Mk tiskt

ordnad, än som nu är fallet. Och jag tror äfven att detta skoieinspemratt
landstingets ingripande skulle lända institutionen till nytta.

Herr vice talmannen trodde att det skulle verka förlamande uJattninn m- »»•
på undervisningen i skolorna, om inspektörerne infunne sig oftare, (Foits,)
än som nu är förhållandet. Jag tror emellertid icke att det finnes
något skäl för den uppfattningen. Om folkskoleinspektören, i
stället för att infinna sig en gång om året, gjorde detta ett par
gånger i terminen och hade tid att under några timmar följa
undervisningens gång, så skulle detta, enligt mitt förmenande,
icke kunna annat än lända till stöd och hjelp samt nytta för
skollärarne i stället för att, såsom herr vice talmannen trodde,
verka förlamande och nedsättande på deras verksamhet.

Hvad slutligen angår herr vice talmannens yttrande, att ofta
upprepade besök af inspektören skulle blifva mycket besvärliga
för skolrådet, så har den siste talaren redan bemött den saken,
hvarför jag icke mycket behöfver dervid uppehålla mig. Jag
tycker emellertid, att det är orätt att framställa saken på det
sätt, som herr vice talmannen gjorde. Jag är för min del öfvertygad,
att det icke finnes någon inspektör, som skulle kunna
känna någon lust att klandra och upphäfva kloka och ändamålsenliga
åtgärder, som vidtagits af skolråd eller dess ordförande
och att till på köpet förlöjliga desse inför skolbarnen. Skulle emellertid
bland de af Kongl. Maj:t utsedde inspektörerna finnas någon
af den art, att han skulle kunna tillåta sig ett dylikt förfarande,
så är jag deremot viss om, att landstingen, om de finge något
inflytande på tillsättningen, skulle veta förekomma, att sådana
personer blefve förordnade till inspektörer. För min del instämmer
jag i yrkandet om bifall till utskottets hemställan.

Herr Kihlberg: Jag ber att få säga några ord till bemö tande

af några yttranden, som här blifvit fälda.

Man har sålunda klandrat att jag begärt endast 15,000 kronor
för att dermed åvägabringa den ifrågasatta reformen. Jag ber att
få säga att det icke varit min mening att ensamt för den summan
åstadkomma detta. Jag visste nemligen, då jag väckte min
motion, att det nuvarande folkskoleinspektörers förordnande icke
utgår förrän år 1891. Nu är det fråga om afgifter för nämnda
år och under denna tid kan det väl icke gerna blifva fråga om
genomförandet af någon fullständig reform, isynnerhet som kanske
inga af de nuvarande folkskoleinspektörerna komma att dessförinnan
afgå. Anledningen hvarför jag begärde dessa 15,000
kronor såsom förslagsanslag var den, att jag dermed åsyftade
att bereda medel till påbörjande af frågans ordnande, derest något
distrikt blefve ledigt och man ville tillsätta en folkskoleinspektör,
som förbunde sig att icke innehafva någon annan befattning,
men som i följd deraf också möjligen kunde göra an -

N:o 24. 38

Fredagen den 11 April, f. m.

Ang. ifrågasatt
förbud för folk
skoleinspektör ati
samtidigt sköta
annan embetsbefältning
m. m.

(Forts.)

språk på ökadt arfvode. Dessutom kunde några medel möjligen
behöfvas för frågans utredning. Anslaget begäres dessutom under
form af förslagsanslag.

Här har äfven blifvit yttradt, att det måtte vara illa bestäldt
med folkskoleväsendet och att detsamma icke måtte hafva gått
framåt, då man nu ifrågasätter att folkskoleinspektionen skall
blifva bättre ordnad. Vidare har man yttrat, att, ehuru man
förut varit nöjd med den åtgärden att skolrådets ledamöter och
ordförande lemnade föreskrifter om undervisningens ordnande,
ville man nu i stället öfverlemna åt andra personer att vexelvis
med skolrådet göra detta och man har ansett att denna åtgärd
skulle leda till trassel, jag anser det vara i full konseqvens med
skolväsendets utveckling att begära en mera kraftig och intensiv
folkskoleinspektion, än den vi för närvarande ega. Här gäller
samma regel för eu god hushållning, som den man uppställer
på det enskilda lifvets område. Jag vill härpå anföra ett enkelt
bevis. Om ett litet handtverk, som börjat i en liten skala, ledt
af egaren utvecklat sig mer och mer till eu fabrikation med stor
omsättning, blir deraf en gifven följd att egaren nedlägger stora
kostnader’ på fabriksbyggnader samt på anskaffande af dugliga
arbetare samt tidsenliga maskiner som erfordras för att bedrifva
arbetet i stor skala. Det är äfven gifvet att då egaren sjelf icke
hinner sysselsätta sig med detaljerna, utan endast med hufvudfrågorna,
han icke lärer underlåta att anskaffa dugliga verkmästare
och tillsyningsman öfver arbetet, som med nya idéer och
efter nya metoder leda det hela till framgång för fabrikationen
och dess egare. Hvarje affärsman vet nemligen att framgången
af hans företag beror ytterst på en dylik klok anordning. Så
ock här. Man har under årens lopp nedlagt ofantliga kostnader,
ja millioner, på folkskoleväsendets utveckling, och tillsynen deröfver
har slutligen blifvit en stor apparat. Nu tror man sig
också hafva anledning att fordra, det denna tillsyn blir ordnad
på ett sätt, att den så fullständigt som möjligt kommer att lända
till undervisningens fromma. Ty på samma sätt, som man går
tillväga i fråga om materiella intressen, bör man ock handla när
det gäller högre syften, såsom här, der det gäller att uppfostra det
uppväxande slägtet till dugliga medborgare och sedliga menniskor.

Här har också blifvit yttradt, att den ifrågasatta förändringen
skulle komma att medföra ökade resekostnader, hufvudsakligen
på den grund, att de blifvande folkskoleinspektörerne, som icke
vore bundna af någon annan befattning, skulle endast för att
bereda sig reseersättningar företaga flera resor, än som vore af
behofvet påkallade, under det att de nuvarande inspektörerna icke
hade tid att åt dylika förrättningar egna mer än ett par dagar
å rad under läsåret, Detta är emellertid hvarken antagligt eller
afsedt med mitt förslag. Tvärt om af ser mitt förslag att förekomma,
sådant.

Fredagen den 11 April, f. m.

39 N:0 24.

Yore inspektören icke hindrad af annan tjenstebefattning, 4X//ör</oifcskulle
han kunna verkställa inspektion under flera dagar å rad, Meimpektör m
och derigenom skulle väl äfven resekostnaderna blifva, i förhållande
till det arbete som utfördes, betydligt mindre än de nu äro. fattning m. m.

J ° (Forts.)

Herr Lundén. Under folkskolana första utvecklingsskede
har man naturligtvis i främsta rummet ålagt inspektörerna att
tillse, det tillräckliga skollokaler, materiel o. s. v. funnos, samt
att förmå skolrådet eller till och med skolrådets ordförande att
göra sin pligt mot folkskolan. Men då nu, såsom här också i
dag påpekats, redan ganska mycket är gjordt i detta afseende,
synes den tid hafva inträclt, då folkskoleinspektörernas göromål
hufvudsakligen böra blifva något annat, nemligen att i allt hvad
de kunna bidraga till att höja undervisningen. Ty det är icke
alltid sagdt, att skolrådets ordförande sjelf har den pedagogiska
utbildning eller det särskilda intresse, att han, äfven med bästa
vilja, kan såsom sig bör leda folkskolan framåt. Ännu mindre
kan man begära detta af skolrådet. Det är derför af synnerlig
vigt, att eu man med verklig fackkunskap inom hvarje inspektionsdistrikt,
kommer skolväsendet till hjelp. Församlingens pastor
behöfver ofta nog uppmuntras, äfven der han är som bäst
skickad att föra skolan framåt — han arbetar möjligen under
ogynsamma omständigheter — och skolrådet behöfver ofta en
uppfriskning, så att saga, på _ det att skolväsendet icke skall råka
i någon slags stagnation. Äfven läraren behöfver ofta besök af
inspektören, dels såsom en uppmuntran i det mödosamma arbetet,
dels för att få ledning och svar på den mängd frågor, som
hopa sig på honom under hans fortsatta tjenstgöring. . Stundom
händer det äfven, att läraren sjunker ned i ett slags försoffning,
hvarur han väl kan behöfva lyckas upp, och då kan inspektören,
om han eljest är råtta mannen, göra mycket gagn. Men härför
fordras först och främst, att inspektörens besök icke äro allt för
sällsynta, så att icke år efter år går om dem emellan eller allt
för korta. Inspektören kan väl i vissa fall få vara från skolan
till och med ett par år, om han blott vid sin återkomst gör verklig
nytta, det vill säga stannar der till dess han är fullt förtrogen
i skolarbetets gång, så att det icke kan hända, såsom herr Sven
Nilsson nyss påpekade, att barnen inlärts några frågor och svar,
som de ferm! och käckt kunna expediera i examen. Nej, inspektören
måste dröja tillräckligt länge för att se, huru undervisningen
bedrifves. Detta anser jag vara ett hufvudvilkor för att inspektionen
skall göra nytta.

Men inspektionen behöfves äfven derför att läraremötena,
som eu talare här nyss berörde, aldrig kunna gorå till fyllest i
alla de stycken, der inspektören kan komma med ett ledande eller
hjelpande ord. Yore inspektionen sådan, som den bör vara och
om den verkade i endrägt med såväl skolrådet som lärareperso

N:0 24. 40 - Fredagen den 11 April f. in.

Paleu> så skulle skolråd, lärare och lärarinnor med glädje motse
Smmi?diTsma insPebtörens besök, tv de kunde då få upplysning om hvad de
annan embets- bära på hjertat. Då måste inspektionen ovilkorligen blifva till
befattning m. m. fromma för. skolväsendet. Finge inspektören då syssla med hvad
''ors'') som egentligen rörer sjelfva undervisningen och sluppe från en
hel del ekonomiska frågor, som nu ofta nog göra inspektörens
närvaro förhatlig för skoldistriktet, synes mig, att man skulle få
röna frukterna af de stora uppoffringar, som hittills gjorts för
skolan. Men för att vinna detta mål tror jag icke det är lämpligt
att, på sätt motionären föreslagit, begära, att Kongl. Maj:t
måtte förordna, det folkskoleinspektör, samtidigt med detta uppdrag,
icke finge sköta annan embetsbefattning. Detta är visserligen
nu icke heller af utskottet ifrågasatt. Kunde man anställa
personer, som uteslutande sysselsatte sig med inspektionen, vore
dermed nog vunnet mycket godt; men jag tror det är svårt att
utföra detta. Snarare vore det lämpligt att minska inspektionsdistrikten.
Jag har såsom åtta årig skolrådsordförande i en landsförsamling,
der jag haft under mig 28 folk- och småskolor, varit
i tillfälle att se, hvilka välsignelsebringande frukter blifvit deraf,
att inspektören stannat några dagar inom distriktet, satt sig in i
skolans angelägenheter och gifvit råd, der sådant varit behöfligt.
Och då jag sett dessa välsignelsebringande frukter, kan jag icke
annat än på det varmaste tillstyrka en skrifvelse till Kongl. .Maja,
såsom utskottet här föreslagit, för att öfver allt i riket, äfven der
nu anledningar till klagomål föreligga, åstadkomma en mera verksam
och tillfredsställande inspektion öfver folkundervisningen.

Jag ber sålunda, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Petersson i Runtorp: Jag hade icke tänkt be gära

ordet i denna fråga, men det oväntade motstånd utskottets
förslag rönt i denna kammare föranleder mig dertill. Om det
här vore fråga om att lemna bifall till motionen, skulle detta
motstånd förundra mig mindre. Men såsom frågan nu föreligger,
synes man mig ej behöfva vara rådd för att bifalla förslaget.
Inom afdelningen i utskottet kunde vi icke hitta på något giltigt
skäl för absolut utslag, ty med de upplysningar, som gåfvos oss,
jemte hvad vi sjelfva hade reda på kunde man icke säga, att
folkskoleinspektionen, som den nu utöfvas, är sådan, att man icke
skulle kunna önska sig den något bättre, och jag vet då cj, hvarför
icke kammaren skulle besluta den åtgärd som är föreslagen.
Här äro redan af två talare och bland dem den siste talaren
framhållna de skäl, som föranleda önskan om eu förändring. Af
en talare i början af debatten är Iramstäld den frågan, hvad man
ville med detta förslag och om icke den kontroll, som folkskoleinspektörerna
nu utöfvade, vore tillräcklig. Ja, den är mer än
tillräcklig och öfverflödig denna kontroll i ett afseende, nemligen
i fråga om huru skoldistrikten uppfylla sina skyldigheter i afse -

Fredagen den 11 April f. m.

41 N:o 24.

ende å byggnader för skolorna med mera sådant. Men deremot
saknas den tillräckliga kontrollen, der den behöfves, nemligen i skoteinspektör att
fråga om sjelfva undervisningen. Jag tror att man måste med- sårmm9embas^
gifva, att i detta fall icke allt är så som man kunde önska det, Mattning m. m.
och jag föreställer mig, att detta förhållande väsentligen beror (Forts,)
derpå, att en god del af folkskoleinspektörerna icke rätt sätta sig
in i arten af den undervisning, som skall försiggå i folkskolorna.

Kommande från elementarläroverken har folkskoleinspektören ofta
en helt annan uppfattning om undervisningen än den, som bör
gälla i fråga om denna undervisning i folkskolan. Förhållandena
i dessa skolor äro helt olika hvarandra. I elementarläroverken
finnes eu lärare i nästan hvarje ämne, under det i folkskolan en
lärare skall besörja undervisningen i alla de olika ämnena. Likaledes
kan den anmärkning göras, att dessa folkskoleinspektörer
resa för ofta och uppehålla sig för litet vid hvarje skola. Utskottet
har derom sagt, att den uppfattningen i många fall gjort
sig gällande, att folkskoleinspektionen för närvarande faktiskt
lemnar åtskilligt öfrigt att önska i fråga om noggrann och effektiv
kontroll öfver undervisningen. Detta är en högst vigtig sak.

Yi veta huru dyrbart vårt skolväsen är både för staten och kommunerna.
Och hvarför gifva vi väl ut dessa pengar om icke för
att gifva våra barn en god undervisning. Den inspektion som
hittills egt rum, tror jag dock föga har uträttat. Men mig har
det förefallit som om bland folkskollelärarne sjelfve funnes personer,
som bäst satt sig in i dessa förhållanden och hvilka skulle
blifva mycket dugliga till folkskoleinspektörer och att lemna anvisningar
om huru undervisningen i folkskolorna lämpligast bör
bedrifvas.

Då nu emellertid Första Kammaren redan afslagit utskottets
hemställan, kan frågan icke komma fram detta år, men såsom
en opinionsyttring hemställer jag i allt fall att denna kammare
må bifalla utskottets förslag.

Herr Petersson i Brystorp: Med den erfarenhet jag har,
får jag säga, att folkskoleinspektionen för närvarande alldeles icke
är tillfredsställande. I den kommun, jag tillhör, finnas 8 folkskolor,
och der har folkskoleinspektören icke ofta gjort någon inspektion.
Ty han måste dervid också deltaga i undervisningen;
men stundom har det händt, att inspektören kommit, då barnen
varit hemförlofvade, och han har rest sin väg igen utan att man
fått veta, om han funnit något fel eller icke. År det fråga om
byggnader och materiel för skolorna, då få församlingarne nog
veta hvad som brister, men icke så i afseende å undervisningen.

Det heter väl i folkskoleförordningen, att presterna skola besöka
folkskolan, men jag tror att presternas tid är upptagen numera
med så mycket, att de just ej hinna besöka skolorna stort annat
än vid examina, och då har det inträffat, att de besöka två, tre

N o 24.

Ang. ifrågasatt
förbud för folkskoleinspektör
ati
samtidigt sköta
annan embetsbefattning
m. m.
(Forts.)

42 Fredagen den 11 April, f. m.''

skolor på samma dag. Jag nämnde nyss, att folkskoleinspektörerna
icke anmärkte felen i sjelfva undervisningen, måhända
med den uppfattning, att folkskolelärarne i allmänhet vore så förträffliga
att detta icke beköfdes. Men tyvärr har jag icke denna
erfarenhet från min hembygd. I den församling jag tillhör och
som har 5,200 medlemmar, finnas 8 fasta folkskolor och 4 småskolor
och sålunda är der icke brist på lärarekrafter, men förliden
höst sporde jag församlingens kyrkoherde, som då började
barnens nattvardsläsning, om resultatet af undervisningen, och
han svarade då, att det var ganska beklagligt, då omkring 30
procent af barnen icke kunde läsa rent innantill. Jag frågar då:
göres det icke behof af eu bättre inspektion öfver denna undervisning? På

dessa grunder yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Herr Sundberg i Vexiö: Jag beklagar mycket den sorgliga
erfarenhet i afseende å folkskoleinspektionen, som man synes
hafva gjort inom åtskilliga församlingar; och då jag icke känner
förhållandena der, kan jag icke motsäga, hvad här från några
håll anförts. Men hvad jag vet är, att inspektionen icke allestädes
försiggår på det förvända sätt, som i dag af flere talare
skildrats. Förvisso känner jag, att folkskoleinspektörer flera gånger
årligen sammankalla lärare och lärarinnor vid såväl folkskolor
som småskolor, gifva dem råd och ledning för undervisningens
rätta bedrifvande samt taga initiativ till skolväsendets utveckling
och förbättring. Jag tror mig veta, att folkskoleinspektionen inom
Vexiö stift lemnar intet öfrigt att önska.

Sådan är min erfarenhet; och då jag icke eger någon annan
i detta stycket, anhåller jag få yrka af slag å såväl motionen som
utskottets betänkande.

Häruti instämde herrar Jönsson i Mårarp och Andersson i
Löfhult.

Öfverläggningen var slutad. I öfverensstämmelse med de
yrkanden, som derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan och dels på anslag
å densamma samt å motionen; och förklarade herr talmannen
sig anse flen förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering blef likväl begärd och företogs enligt följande
nu uppsatta och af kammaren godkända voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i 15:de punkten
af utlåtandet n:o 9, röstar

Fredagen den 11 April, L m.

43 N:0 24.

Deri, det ej vill, röstar

Nej;

Ang. ifrågasatt
förbud för folkskoleinspektör
att
samtidigt sköta
annan embetsbefattning
m.m.

Vimier nej, har kammaren afslagit såväl utskottets nämnda
hemställan som den i ämnet väckta motionen.

Omröstningen utföll med 84 ja och 89 nej; varande alltså
beslut fattadt i enlighet mod nejpropositionens innehåll.

Under punkten 16, som härefter föredrogs, hemstälde utskottet,
att eu inom Andra Kammaren af herr A. V. Ljungman
väckt motion n:o 132, om ökadt statsbidrag till aflöning åt
lärare och lärarinnor vid mindre folkskolor, icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Ljungman begärde ordet och yttrade: Enär motionen
redan fallit i Första Kammaren, som biträdt utskottets förslag, skall
jag inskränka mig till att yttra allenast några få ord. Då utskottet i
nästföregående punkt tillstyrkt en skrifvelse till Kongl. Maj:t, tror
jag, att utskottet haft ännu mera skäl att i denna punkt tillstyrka
Riksdagen ett sådant förfaringssätt. Det finnes nemligen flera ställen
i vårt land, der s. k. mindre folkskolor äro af behofvet oundgängligen
påkallade, emedan man till följd af lokala förhållanden icke
har krafter nog att hålla tillräckligt många lasta sådana. Dylika
mindre folkskolor äro emellertid nu icke nödigt tillgodosedda med
statsanslag för att nog skickliga lärare och lärarinnor för dem
må kunna erhållas, och det hade derför synts mig vara skål,
att utskottet tillstyrkt en skrifvelse till Kongl. Maj:t för åstadkommande
af en proposition till nästa Riksdag om förbättring
i detta förhållande. Det är emellertid att hoppas att regeringen
icke dess mindre skall taga denna fråga om hand och att sålunda
i allt fall den förbättring, som är påkallad, skall kunna
vinnas. Jag bär icke något yrkande att framställa.

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.

Efter föredragning vidare af punkten 17, innefattande utskottets
hemställan, att eu af herr Gir. A. Ekeborgh inom Andra
Kammaren väckt motion, n:o 1, om ändring i villcoren för statsbidrags
utgående till fortsättningsskolor, måtte af Riksdagen lemnas
utan afseende, anförde

Herr Ekeborgh: Då min motion hos statsutskottet rönt ett

så ogynsamt mottagande, att utskottets ledamöter enhälligt beslutit
föreslå, att densamma må af Riksdagen lemnas utan afseende,
lönar det naturligtvis icke mödan att nu tala till motionens

N;o 24. 44

Fredagen den 11 April, f. m.

försvar. Men det torde ändå tillåtas mig att säga några ord såväl
om anledningen, hvarför motionen framkommit, som om utskottets
motivering för sitt förslag.

Under en ganska lång följd af år stäld på en plats, der jag
i egenskap af skolrådsordförande haft att öfvervaka folkskolans
verksamhet, har jag med intresse sökt följa hennes utveckling
och framgång. Detta intresse minskades visst icke, då de s.
k. fortsättningsskolorna, hvilka snart visade sig kunna åstadkomma
synnerligen stort gagn, inrättades. Jag vågar till och
med säga, att den korta tid af 6 veckor, hvilken för fortsättningsskolorna
användes, icke kan, med hänsyn till den nytta dessa
medföra, på något sätt jemföras med någon föregående lika lång
tid på folkskolans stadium. Det är derför som jag anser fortsättningsskolan
rent af såsom kronan på våra folkskoleundervisningsanstalter.
Men frågas då från det håll, der man möjligen
icke satt sig in i fortsättningsskolans väsende — hvadan
kommer det sig då att fortsättningsskolan kan uträtta så mycket?
Eu tid af 6 veckor är ju så kort, att på den icke synnerligen
mycket kan medhinnas. Svaret är ganska enkelt. Dels kan man
åberopa det att lärarne, som här hafva ett mindre antal lärjungar,
hafva alla dessa stående på samma kunskapsgrad, då i dessa
skolor icke någon intages, hvilken icke med goda kunskaper genomgått
folkskolans samtliga förut ifrågakommande afdelningar, dels att
lärjungarne äro komna till den ålder — 13 ä 14 år — då de
med större lätthet och fördel kunna begagna sig af den undervisning,
som lemnas, och dels slutligen det fast otroliga intresse,
med hvilket åtminstone på landet dessa skolor omhuldats både af
föräldrar och öfriga landsmän samt af barnen sjelfva, hvilket bäst
bevisas deraf att i dem sällan några skolförsummelser förekomma.
Med hänsyn till allt detta trodde jag, att, dä tyvärr fortsättningsskolor
i vårt land ännu på jemförelsevis få ställen inrättats, det
skulle kunna utfinnas något sätt, hvarigenom kunde åstadkommas
deras införande äfven på de ställen, der vederbörande kommunalmyndigheter
icke hafva velat anvisa medel dertill. Af denna anledning
väcktes motionen. Och om denna min åsigt står jag ingalunda
ensam, ty Linköpings stifts år 1889 församlade allmänna
folkskoleläraremöte, bestående af flera hundra både lärare och
lärarinnor, instämde enhälligt i min uppfattning, anseende att något
borde åtgöras för åvägabringande af allt flere och flere fortsättningsskolor.
Detta var ock eu anledning till att min motion
framkom. Men då nu statsutskottet hemstält att den »må af
Riksdagen lemnas utan afseende», så torde man väl kunna taga
för alldeles gifvet att utskottet haft sä fullgiltiga skäl för detta
afstyrkande att anföra, att någon appell deremot icke gerna
kan gifvas.

Skärskådar man då utskottets betänkande, så finner man
deri först och främst ett slags resumé öfver huru det tillgått

45 N:0 24.

Fredagen den 11 April, f. m.

med fortsättningsskolornas införande, äfvensom en antydan om
de vilkor, hvarunder statsbidrag till dem kan lemnas. Följer så
hvad jag i min motion har yrkat och derefter något af den motivering,
som jag i motionen har anfört. Men kommer man sedan
till det sista stycket af betänkandet — och det är väl egentligen
der, som man skall träffa pudelns kärna — så finner man följande
uttalande: »Då det synes utskottet uppenbart, att, innan
statsbidrag anvisas till en skola af ifrågavarande slag, någon garanti
bör förefinnas för att skolan icke inom allt förkort
tid kommer att upphöra, men den garanti, som i
sådant hänseende kan anses för närvarande vara åstadkommen
derigenom att statsbidragets utgående gjorts beroende
af vederbörande kommunala myndighets beslut att jemväl
för ändamålet tillskjuta medel, genom den af motionären föreslagna
anordningen skulle komma att helt och hållet undanryckas »etc.
Ja, det är ju mycket möjligt att denna utskottets åsigt är rigtig.
Men jag vill på denna anmärkning svara, att det är litet svårt
att undanrycka eu garanti, som i sjelfva verket icke finnes till.
ty i den omständigheten att de kommunala myndigheterna besluta
att för fortsättningsskolors upprättande och upprätthållande anvisa
medel ligger icke någon garanti, helt enkelt derföre att fortsättningsskolorna
tyvärr icke äro obligatoriska. Vore de det, så skulle
saken vara lätt hjelp! Nu vet jag visserligen icke, att det någonsin
inträffat, att en — om jag så må säga — med förenade
stats- och kommunala medel inrättad fortsättningsskola slopats,
så att man kan säga att i detta förhållande ligger en viss garanti
för att en, sådan skola icke kommer att upphöra med sin verksamhet.
Men fullt förvissad är jag, att, om fortsättningsskolor
skulle kunna komma till stånd på det sätt jag föreslagit eller så
nemligen att det skulle stå enskilda personer inom kommunerna
fritt att tillskjuta de mectel, som erfordrades för statsbidrags erhållande,
det finnes en alldeles tillräcklig garanti uti fortsättningsskolornas
egen inneboende kraft och förmåga att gagna. Har eu
sådan skola en gång blifvit inrättad, så släpper församlingen den
icke ifrån sig.

Detta, herr talman, är hvad jag i ämnet velat anföra. Något
yrkande skall jag icke tillåta mig att framställa.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Punkterna 18 och 19.

Biföllos.

Punkterna 20 21.

Lades till, handlingarne.

N:0 24.

Ang. anslag til
utgifvande af
»Svenska Riksdag
sakter».

46 Fredagen den 11 April, f. m.

Punkterna 22 och 26.

Biföllos

I fråga om punkten 27, angående anslag till inredningsmateriel
i riksarkivets tillbyggnad, anförde

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Wennerberg:
Statsutskottet har nedsatt det af Kongl. Maj:tbegärda

anslaget af 9,237 kronor till 8,000 kronor. Huruvida denna
summa kan vara tillräcklig för det med ifrågavarande anslag
åsyftade ändamål, torde vara tvifvel underkastadt. Utskottet säger
att »vissa» utgiftsposter blifvit för högt upptagna. Men då utskottet
icke angifvit, hvilka dessa poster åro, så kan jag omöjligen
våga mig in på någon dispyt med utskottet härutinnan, något,
hvartill jag för öfrig! alls icke har någon lust. Jag har i stället tillkallat
riksarkivarien och af honom sökt inhemta nödiga upplysningar.
Han har förklarat, att man möjligen skulle kunna reda
sig med 8,000 kronor och att, om detta belopp icke skulle räcka,
det tills vidars finge anstå med inredning af forskaresalen N:o 2.
Nu är det ju emellertid enligt utskottets utsago möjligt att 8,000
kronor skola befinnas tillräckliga för samtliga de afsedda behofvens
fyllande och under sådana förhållanden anser jag mig icke
böra göra någon framställning i strid mot hvad utskottet tillstyrkt.

Vidare yttrades icke. Punkten bifölls.

Punkten 28.

I anledning af två särskilda motioner, väckta den ena inom
1 Första Kammaren af herr O. Alin (n:o 21) och den andra inom
Andra Kammaren af herr It. L. Rydin (n:o 13), liemstälde utskottet
under förevarande punkt, att Riksdagen måtte på extra
stat för år 1891 bevilja ett anslag af 1,500 kronor, att af Kongl.
Maj:t disponeras för fortsatt utgifvande genom kongl. riksarkivet
af »Svenska Riksdagsakter».

I en vid punkten fogad reservation hemstälde deremot herrar
Sven Nilsson, P. Pehrson i Törneryd, N. Petersson i Runtorp,
IL. Andersson i Bringåsen, Odell, A. Petterson i Hasselstad,
Åkerlund, N. Jönsson i Gammalstorp, C. G. Andersson i Skeenda,
Eklund och L. Persson i Heljebol, att förevarande motioner icke
måtte af Riksdagen bifallas.

Efter det utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Sven Nilsson: Såsom herrarne finna, har jag

jemte några andra ledamöter från denna kammare inom statsutskottet
reserverat mig vid den nu föredragna punkten och på de

Fredagen den 11 April, f. m.

47 N:o 24.

skal, som i reservationen finnas anförda, yrkat afslag på såväM”^
utskottets förslag som de väckta motionerna. Men det finnes »Svenska ruL
ännu ett skäl för afslag, som icke i reservationen blifvit anfördt, da^ns)
och det är, att den bok, hvars fortsatta utgifvande nu blifvit ifrå- °r s''
gasatt och som varit tillgänglig för utskottet, kostar i boklådspris
icke mindre än 10 kronor, hvadan det torde vara tvifvel
underkastadt, huruvida den verkligen kan få någon allmännare
spridning bland folket eller om den endast skall komma att finnas
till på hyllorna i biblioteken och kanske vid universiteten.

Under sådana förhållanden tror jag att det icke är så farligt,
om det icke går så synnerligt fort med utgifvandet af ifrågavarande
arbete, och på grund häraf anhåller jag om afslag å utskottets
hemställan i denna punkt.

Herr J. Anderson i Tenhult: Då jag varit den ende inom

utskottet från denna kammare, som biträdt det föreliggande förslaget,
skall jag be att få angifva de skäl, som i detta fall varit
bestämmande för mig.

Af de rådsprotokoll, som redan äro i tryck utkomna, får man
se, huru det tillgick med skattläggningar under 1500-talet och
början af 1600-talet, och med hvilka magtspråk och tvångsåtgärder
dittills utgående skatter då blefvo förhöjda. Jag har dels ur
de rådsprotokoll, som redan utkommit i tryck, och dels ur sådana,
som ännu icke blifvit tryckta, men som äro i tur att tryckas,
gjort åtskilliga utdrag, hvilka jag skall be att få uppläsa. Jag
har förkortat dem så mycket jag kunnat, på det att deras uppläsande
icke skulle allt för mycket upptaga kammarens tid.

I kongl. brefvet deri 9 november 1554 till Lars Mickelsson
heter det, att denne och befallningsman Hans Larsson »skulle
skattlägga både efter röketal, kroketal, stångstål och eljest — hafvande
flitig akt att skatten måtte läggas efter som jorden är god
till och att oss och Cronan med en sådan skattläggning måtte ske
väl.» I Carl den 9:des öppna bref den 3 maj 1609 bestämmes,

»att både ägor och omägor skulle ånyo beskattas och utlagorna
ökas, och ingen hafva sig i någon måtto deröfver att besvära.»

Således skulle man på den tiden vara nöjd med den skattläggning,
som den utsände tjenstemannen gjorde, utan att ens hafva
rätt att vädja till högre auktoritet! Rådsprotokollet den 6 april
1638 innehåller, »att Regeringen hafva resolverat att utsedde inspektörer
sköte bekomma till lön för deras omak hvar sjette tunna
af allt det de igenom deras uppsigt och flit kunna eröfra och
tionden förkofra.» Det är således icke så underligt, om vi, som
hafva grundskatter att erlägga, finna oss missbelåtna, synnerligast
då vi se huru det tillgått att få dessa skatter så höga som de nu
äro. För min del är jag derför särdeles angelägen att dessa
rådsprotokoll utkomma i tryck, så att de blifva för allmänheten
tillräckligt kända. I protokollet den 29 januari 1641 heter det,

N:0 24. 48

Fredagen den 11 April, f. m.

Utgifvande af >>a^ Bengt Bagge berättade sig hafva allaredo dragit omkring i
■svenska Riks- sitt landshöfdingedöme och cronans ränta förökt och excolerat
da^oTtB) ‘ 0°k Bigt uppå så mycket han häfver kunnat se med skäl stå att
göra.» Rådsprotokollet den 13 november 1635 innehåller, »att
skattmästaren berättade att s. k. stickelskatten i Småland var en
viteskatt, sade ock att uti konung Johaus tid hafva allmogen anmodat
de skulle blifva fri och af med samma skatt, men finge
ingen lisa, utan medan samma skatt skall vara dem pålagd för
ett vite, — måtte de samme den alt framgent utgöra.» På annat
håll har jag fått reda på att denna »viteskatt» blef pålagd vissa
delar af Småland derför att befolkningen derstädes på sin tid understöd!
Nils Dacke.

Om också denna skatt på den tiden icke pålades utan skäl,
torde man dock hafva anledning att påstå att vi, som nu lefva,
icke vidare böra utgöra densamma. Man bär hört talas om att
straffa barnen inpå tredje och fjerde led, men här är det fråga
om århundraden, som ett sådant vite utgått.

Carl IX:s bref om förhöjd skatt i Östergötland innehåller, att
förslag förelåg om tiondens förökning och att konungen tillät, att
ackord med allmogen måtte göras, »att tionden ofelbart skulle
kunna bringas upp till mer än dubbelt så stort qvantum som
förut» — emedan det blefve en mycket nyttig och angenäm tjenst
— och ville regeringen med särdeles nåde erkänna den flit och
åhåga, som dervid användes.

Vidare innehåller Kongl. brefvet till kammarkollegium den
25 okt. 1687 om förökning af tionden i Jönköpings och Kronobergs
län, att genom »intention» (uppdrifvande) tionden så ökades,
att det blef ett öfverskott inom Jönköpings län

af................................................. 486 t:r 7/n> skäppor

och i Kronobergs län....................... 367 » 27s »

dessutom s. k. reserv inom begge länen 200 »

Summa 1,053 t:r (utom bråk.)

Slutligen förekommer i det, som är i tur att tryckas, att det
vid tiondesättningen 1682 i Östra Ljungby och Kellna, Norra Åsbo
härad, Kristianstads län, tillgick sålunda: Då de 7 sexman, som
voro närvarande år 1682 vid skatte- och tiondeförhöjningen der i
orten, ej ville medgifva den skatteförhöjning, som begärdes, blefvo
de satte i fängelse under de tre dagar som skatteökningen pågick.
När detta blef kändt i de socknar, der sexmännen voro hemma,
skickades två män från hvardera af socknarne att bedja för de
häktade sexmännen. Då dessa sockenombud framkommo till skattsättningskommissionen,
blefvo äfven de satta i arrest på tre »uggers»
(troligen veckors) tid.

Då det tillgått på det sättet, är det icke underligt, att såväl
jag som flere af mina liktänkande önska att grundskatterna måtte
åtminstone till stor del försvinna, och likaledes ,bör man ej för -

49 N:o 24.

Fredagen den 11 April, f. m.

undra sig öfver att jag vid denna punkt önskar, att det begärda
anslaget måtte beviljas. Ty derigenom finge detta som jag anfört
och mycket mera i tryck utkomma, så att folket finge se, huru
det i forna tider behandlades och huru det behandlas än i dag,
då man vill ha bort på dylikt sätt tillkomna skatter. Jag yrkar
för den skull bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herr Petersson i Boestad.

Herr Danielson: Jag skall be att på de skäl, som reser vanterna

anfört, få yrka afslag å utskottets hemställan.

Jag tror att här icke föreligger något så grufligt trängande
behof, att man på en enskild motionärs framställning bör bevilja
detta anslag. Yi hafva erfarenhet om hvad ett sådant anslag kan
leda till. Vi kunna dervid erinra oss det anslag, som i många
år utgått för utgifvande af »Sveriges traktater.» Jag har varit i
tillfälle att se det arbetet, och jag undrar, om det innefattar så
synnerligen stor nytta, att den uppväger den kostnad, som för
arbetet utgifvits. Det är kanske samma förhållande här, och jag
tror derför, att det anslag vi beviljat i 26:te punkten, som förut
i viss mån användts och möjligen äfven nu kan auvändas till
dessa riksdagsakters utgifvande, är allt hvad Riksdagen för närvarande
bör uppoffra.

J Jag ber derför få yrka afslag å utskottets hemställan.

Herr Rydin: Detta förslag synes icke hafva väckt synner ligen

stora sympatier hos statsutskottet. Det egentliga skäl, som
utskottet anfört för afslag å det begärda anslaget, är att det icke
torde uppkomma någon så afsevärd olägenhet, om det går litet
långsammare med utgifvande af ifrågavarande arbeten. Men jag
vill härvid fästa uppmärksamheten på, huru ringa anslag riksarkivet
har för utgifvande af så beskaffade handlingar som dessa.
I den promemoria, hvilken såsom bilaga är fogad vid min motion
och hvari riksarkivarien gifver skäl för den nu framstälda begäran,
utvecklar han nödvändigheten af att dessa för vår historia
vigtiga handlingar måtte kunna efterhand utgifvas. Och om man
tänker på, att det finnes en lämplig person, som satt sig in i
denna fråga och kan egna sitt arbete åt densamma, men att detta
arbete måste afbrytas, om ej nödiga medel kunna anskaffas, så
tror jag att man gör sig skyldig till misshushållning, om man nu
afslår detta anslag och sedermera möjligen beviljar det. Ty då
måste en annan person sätta sig in i det arbete, som den nuvarande
utgifvaren redan är inne i, för att kunna fortsätta med utgifvandet.
Utaf professor Alins motion, hvari han närmare angifver,
hvilka svårigheter möta för afbrytande af dessa handlingars
utgifvande, finna herrarne, att »för de äldre tiderna föreligger icke
något fullständigt eller ordnadt material, som man blott skulle

Andra Kammarens Prof. 1890. N:o 21.

Ang. anslag till
utgifvande af
»Svenska Riksdag
sakter. »
(Forts.)

4

N:0 24.

Ang. anslag till
utgifvande af
»Svenska Riksdagsakter.
»
(Forts.)

50 Fredagen den 11 April, f. m.

hafva att låta afskrifva och lemna till tryckeriet. Handlingarne
måste sammansökas från flere håll, sjelfva uppgifterna om mötenas
sammansättning, ja, om deras befintlighet i verkligheten måste
genom forskning sammanbringas, och när handlingarne fattas,
måste man i den samtida historiska litteraturen, anteckningar,
bref, krönikor och dylikt söka få saken belyst. Utan kännedom
om 1500- och 1600-talets historia och historiska material kan ej
ett sådant arbete göras, om det icke skall af en framtid få göras
om eller utsättas för samma anmärkningar om ofullständighet och
bristande kritik, som rigtats mot Stiernmans verk. För dessa förarbeten
behöfves en något så när samlad tid. Man kan ej beherska
ämnet, om arbetena skola för en längre tid eller tidt och
ofta afbrytas.» Det är ju skäl, som tala för fortsatt utgifvande
af dessa vigtiga historiska handlingar, i synnerhet då vi veta, hurusom
anslag biff vit beviljade t. ex. blott för uppgörande af ett
register öfver riksdagshandlingarne från år 1809 till år 1866, för
hvilket arbete Riksdagen, åtminstone under de sista åren, ansett
sig böra uppoffra t. o. m. 5,000 kronor årligen. Detta visar att
hos Riksdagen för våra riksdagshandlingar finnes ett intresse, som
är i hög grad aktningsvärd^ Men då Riksdagen har ett så stort
intresse i detta afseende, måste det vara af stor vigt, att vi få
äfven våra gamla riksdagshandlingar utgifna på ett tillfredsställande
sätt. Det är på grund af den fara, som förefinnes, att detta
arbete skall kunna afbrytas, som jag väckt min motion, och den
blef jemväl väckt på grund af det varma intresse, man hyser i
riksarkivet för utgifvande af dessa handlingar. Dessutom är ju
sjelfva summan icke så betydlig. För utgifvandet af arbetet »Sveriges
traktater» har Riksdagen beviljat 4,500 kronor om året. Om
man då genom tillägg af dessa 1,500 kronor till de förut beviljade
3,000 kronor gör det möjligt för riksarkivets tjensteman att
utgifva meromnämnda handlingar, vore dessa 1,500 kronor väl
använda.

Hvad slutligen beträffar det, som af en talare på skånebänken
anfördes om arbetets dyrhet, skall jag be få fästa uppmärksamheten
derpå att, om man fäster sig vid arbetet »Sveriges traktater»
, dyrheten för detta arbete är, om icke större, åtminstone icke
mindre än för dessa riksdagshandlingar. Dyrbarheten beror derpå,
att man icke kan få några förläggare till dessa arbeten utan temligen
höga kostnader, enär deras afsättning är så ringa, då de
egentligen endast gå till de offentliga biblioteken och köpas af
kännare eller vetenskapligt intresseradt folk, hvilket alltid blir ett
fåtal. Men att dessa arbeten finnas tillgängliga i Riksdagens och
andra allmänna bibliotek, det är af största vigt, ty nu famlar
man i ett fullständigt mörker. Somliga riksdagar, hvilka man
påstår hafva hållits, hafva sålunda aldrig egt rum i verkligheten.
Vidare äro riksdagsbesluten ofta ofullständigt återgifna, och om
man begagnar Stiernman, så lider hans arbete af så vilseledande

Fredagen den 11 April, f. m.

51 N;0 24.

tryckfel, att man stundom icke alls kan fatta meningen, hvarförA^i^n<ie j‘jl
man då nödgas gå tillbaka till källorna för att se efter, huru det »smusla msstår
der. I följd häraf är det nödvändigt att få ett dylikt arbete
till stånd och det är tillika af största vigt, ett det får fortsättas
nu genast utan afbrott. Jag är öfvertygad, att kammaren skall
vara intresserad häraf, då Riksdagen och särskilt denna kammare
förut visat sig hysa intresse för vetenskapliga arbeten och historiska
forskningar, hvilket intresse den ådagalagt genom anslag
till åtskilliga historiska skrifter och särskildt för utgifvande af
»Sveriges traktater.» Derjemte har Riksdagen beviljat liknande
anslag till »Acta mathematica» och detta, ehuru det egentligen
är utländska skriftställare, som dertill lemna bidrag. Här är det
fråga om ett arbete, som är icke endast af största vigt för riksdagen
sjelf utan ock, såsom en talare på jönköpingsbänken anmärkte,
af synnerligt intresse för hvarje enskild riksdagsman, då
han derigenom sättes i stånd att sjelf gå tillbaka till källorna,
och detta tror jag de flesta af herrarne, som intressera sig för
vårt samhällsskicks statsrättsliga utveckling, skola sätta värde på.

Vi veta, huru för åtskilliga år sedan eu författningskommission
med stora anslag var samlad i flera år, men den behöfde lång
tid att sätta sig in i arbetet, innan något kunde utgifvas af trycket.
Nu hafva vi åtskilliga yngre historiei, som arbetat sig in
på detta område: Alin, Montan och Hildebrand, och det behöfs
blott en fortsättning på de redan utgifna delarne. Det fins nu
en tjensteman i riksarkivet, som är fullt lämplig att ombestyra
utgifvandet häraf, och är det då lämpligt att betaga riksarkivet
dess förmåga att låta ett så vigtigt arbete fortsättas?

På dessa grunder anhåller jag om bifall till statsutskottets
utlåtande.

Herr Petersson i Runtorp: Jag skall be att få uttala

de betänkligheter vi hade mot beviljandet af ett sådant anslag som
det ifrågavarande.

Det var hufvudsakligen den omständigheten, att erfarenheten
visat att anslag af detta slag så långt ifrån befordra utgifvandet
af de skrifter, som man önskar snart tillgängliga, att de tvärt om
försinka den. Det går så till, att de, som ha anslaget, draga ut
på tiden med arbetet för att få så länge som möjligt behålla sin
inkomst. Något nytt arbete för det beviljade anslaget kommer
således icke att presteras, utan de, som hafva anslaget, få derigenom
endast en tillökning i förut befintliga inkomster, men utgifvandet
af arbetet, det kommer att ske när och hvar man beqvämligen
kan.

Hvad deremot beträffar det yttrandet, som den föregående
talaren hade, att folket genom utgifvandet af ifrågavarande skrifter
skulle få kännedom om sådana saker, som på ett vigtigt sätt beröra
vår historia, så kan jag icke rätt fatta huru det skall kunna

N o 24. 52

Ang. anslag til
utgifvande af
•Svenska Riksdag
sakter. »
(Forts.)

Fredagen den 11 April, f. m.

*ske på detta sätt. Det är ju nästan alldeles omöjligt för allmän■
heten att kunna köpa en sådan bok. Dertill är den alldeles för
dyr. Den kostar 10 kronor och är icke stort tjockare än det här
häftet jag har i handen. Ett sådant pris är rent orimligt, och
med ett sådant pris är det icke lätt att få en sådan bok spridd
bland folket. Vill man deremot hafva dylika böcker spridda bland
allmänheten, så borde man sätta priset lägre, åtminstone så pass,
att det kunde anses vara rimligt, och det synes mig som om en
sådan åtgärd skulle vara både i utgifvarnes och förläggarens intresse.

Då jag sålunda för min del är öfvertygad att det för närvarande
icke föreligger fullgiltiga skäl för antagandet af motionärens
förslag, skall jag anhålla att kammaren, med af slag å motionen
och utskottets hemställan, måtte bifalla den rörande denna punkt
till betänkandet fogade reservationen.

Herr Rydin: Det är blott med anledning af hvad den siste
talaren och äfven herr Sven Nilsson yttrade om att dessa böcker icke
blifva tillgängliga för allmänheten, som jag vill säga några ord.
Jag medgifver att de icke blifva tillgängliga för allmänheten. Men
sådana böcker som dessa äro icke för allmänheten. Allmänheten
kan icke begagna dem, utan det fordras först att det skall blifva
en ordentlig vetenskaplig bearbetning af ämnet. När en sådan
bearbetning förefinnes, då kan man i det historiska arbetet få
rigtiga uppgifter grundade på rigtiga källor.

Herrarne veta icke hvilket besvär det är att söka upp källorna,
när man vill ha reda på en sak, och hvilken vinst för forskaren
det är att hafva tryckta källor. På grund af den vinst det skulle
medföra att få källorna tryckta, så att de kunde ligga öppna för
vetenskapen, hoppas jag, att kammaren i vetenskapens intresse
måtte bifalla förslaget.

Herr Danielson: Jag vill yttra bara några ord med
anledning af motionärens åsigt, att dessa män (han namngaf
herrar Hildebrand och Alin), om de finge arbetet om händer,
skulle så mycket påskynda detsamma. Men det är för mig icke
fullt klart huru det skall ske. De äro ordinarie tjenstemän båda
och äro derigenom helt och hållet upptagna med arbete förut, så
att jag i detta fall icke tror att allmänheten skulle hafva mycket
att vinna.

På ett helt annat sätt förhåller det sig med »Sveriges Traktater».
För deras utgifvande är en särskild person anstäld, som
uteslutande egnar sig åt det ändamålet. Men här skulle det icke
blifva så, utan här komme det att bero på de ifrågavarande herrarnes
bestämmande, när man skulle få ett eller annat ark färdigt.

Det der skälet, att arbetet skulle komma att så mycket påskyndas,
tror jag derför icke kommer att besannas.

Precliigen den It April, f. m. ,53 u;0 24.

1 Ierr Sven Nilsson: Om det vore fräsa om att min- An°■ ,anslas till

ska ett. redan befintlig!, anslag för det ifrågavarande arbetet, så»sltmka^iaLskulle
]ag icke vara med derom, men nu är det icke fråga om da»sakter‘-något dylikt. Må man använda det nuvarande anslaget och fort- (Forts'')
sätta på samma sätt som hittills, men skulle detta arbete komma
ut ett eller två år senare, så tycker jag icke det spelar någon
synnerligt, stor roll, isynnerhet sedan skatteregleringskomitén nu
utgifvit sitt arbete. Förhåller det sig så som en talare på jönköpmgsbänken
framhöll, då han talade om de beslut, som fattats
om skattläggningar i en förfluten tid, hvaraf i dessa handlingar
skulle finnas tydliga bevis på grundskattens orättvisa tillkomst, då
beklagar jag, att dessa handlingar icke funnits tillgängliga för
skatteregleringskomitén, ty i så fall skulle kanske sjelfva professor
hydin blifvit omvänd i sina åsigter om skatteförhållandena och
sluppit ett tidsödande arbete i en lång reservation mot tillstyrkandet
af sekelgamla orättvisors afskaffande. Men nu tycker jag
det är väl sent att hafva fått dem. De- handlingar, som äro nödvändiga
för ett sådant ändamål, de förekomma enligt herr Johan Andersons
uppgift just i de redan utgifna arbetena och för den skull
behöfver således arbetet ej påskyndas.

Jag tror nog att det kan finnas äfven andra vigtiga handlingar,
som kunna vara af vigt att få kännedom om, men icke
äro de väl af den beskaffenhet, att man derför särskildt behöfver
forcera arbetet. Jag är med om att för forskningens skull dessa
handlingar böra utgifvas, men jag tror likasom den siste talaren,
att vi icke få dem fortare genom att öka anslaget. Goda skäl
synas mig alltså tala för atfi afslå motionen och låta det stanna
vid det gamla anslaget 3,000 kronor.

Ilen'' Hydin: Emot talarens på kalmarbänken yttrande, att
det icke är någon garanti för att arbetet kommer att mera forceras
än förut till följd deraf att de personer, som skulle förrätta
arbetet, äro upptagna af andra arbeten, vill jag påpeka att det
här. är fråga om att riksarkivet skulle åtaga sig detsamma, .Riksarkivet
har skyldighet att utgifva offentliga handlingar, och riksarkivets
tjensteman äro också i viss grad förpligtade dertill. Men
näi man har eu extra ordinarie tjensteman, som för ifrågavarande
sak är särdeles lämplig, så är det dock alldeles tydligt att man
icke kan ålägga honom ett sådant arbete, utan att han får ett
litet arfvode derför. Då nu arfvodet är så litet som ett docentstipendium,
och deremot uppdraget är så vigtigt som utgifvandet af
vara gamla riksdagshandlingar, tror jag icke att det är för mycket
begärdt. •

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr talmannen
enligt de gjorda yrkandena propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan och dels på anslag å densamma; och

Andra Kammarens Prat. 1890. N:o 24.

5

N:0 24.

o;l

Ang. anslag til
utgifvande af
»Svenska Riksdag
sakter».

(Forts.)

54 Fredagen den 11 April-, f. m.

if • <? ? .

fann herr talmannen den senare propositionen vara besvarad med
öfvervägande ja. Som votering likväl begärdes, blef nu uppsatt,
justerad och anslagen en så lydande voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren afslår såväl hvad statsutskottet
hemstält i 28:de punkten af utlåtandet n:o 9 som de i ämnet
väckta motionerna, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har Kammaren bifallit utskottets nämnda hemställan.

Omröstningen visade 91 ja och 69 nej; hvadan utskottets
hemställan af kammaren afslagits.

Punkterna 29—49.

Biföllos.

Punkten 5Q.

Lades till handlingarne.

Punkterna 51-56.

Biföllos.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,29 e. m„

In fidem

A. E. J. Johansson,

Stockholm, David Lunds Boktryckeri, 1890-