1890. Andra Kammaren. N:o 23
ProtokollRiksdagens protokoll 1890:23
RIKSDAGENS PROTOKOLL
1890. Andra Kammaren. N:o 23.
Torsdagen den 27 Mars.
Kl. */2 3 e. in.
Kammarens förhandlingar leddes under detta sammanträde af
herr vice talmannen.
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kongl. Maj:ts nedannämnda
propositioner till Riksdagen, nemligen:
angående byte af mark mellan kronan och Örebro stad; samt
med förslag till förnyade förordningar angående Sveriges allmänna
hypoteksbank och angående de allmänna grunder, som vid
hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse
lända.
Till behandling af bevillningsutskottet öfverlemnades Kongl.
Maj:ts proposition angående förändrade bestämmelser i fråga om denaturering
af bränvin.
Efter föredragning vidare af Kongl. Maj:ts till Riksdagen aflåtna
propositioner dels med förslag till förordning angående försäkring för
olycksfall i arbetet och dels angående anslag till en riksförsäkringsanstalt,
beslöt kammaren hänvisa den förra af dessa propositioner
till lagutskottet och den senare till statsutskottet, dock under förbehåll,
att, derest ett inom kammaren framstäldt förslag om tillsättande
af ett särskildt utskott för behandling af nämnda propositioner
blefve af Riksdagens båda kamrar antaget, samma propositioner
då skulle till detta särskilda utskott öfverlemnas.
Andra Kammarens Prot. 1890. N:o 23.
1
N:o 23. 2
Torsdagen den 27 Mars.
§ 2.
Föredrogos dels herr A. Lilienbergs under gårdagens sammanträde
väckta förslag att för behandling af Kong], Maj:ts propositioner
med förslag till förordning angående försäkring för olycksfall
i arbetet och angående anslag till en riksförsäkringsanstalt skulle
tillsättas ett särskildt utskott, bestående af sju ledamöter från hvardera
kammaren, dels ock ett från Första Kammaren ankommet protokollsutdrag,
utvisande att Första Kammsren redan för sin del beslutat
tillsättande af ett sådant utskott och inbjudit Andra Kammaren
att förena sig i detta Första Kammarens beslut; och beslöt Andra
Kammaren antaga denna inbjudning; hvarom medkammaren skulle
genom protokollsutdrag meddelas underrättelse.
På hemställan af herr vice talmannen, beslöt kammaren vidare,
dels att utse sju suppleanter för ledamöterna i det sålunda beslutade
särskilda utskottet och dels att nästa lördag den 29 dennes företaga
val af dessa ledamöter och suppleanter.
§ 3.
Föredrogos och bordlädes för andra gången statsutskottets utlåtanden
nås 40, 41, 42, 48 och 44.
§ 4.
Efter föredragning af Första Kammarens protokollsutdrag, n:o 143,
innefattande delgifning af bemälda kammares beslut öfver dess tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 3 öfver väckt motion angående skrifvelse
till Konungen i fråga om samtrafik emellan enskilda telefonnät och
statens interurbana telefonledningar m. m.; beslöt Andra Kammaren
hänvisa detta ärende till behandling af dess tillfälliga utskott n:o 3.
§ 5.
Föredrogos och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:
n:o 25, angående sådan ändring i gällande kommunal- och folkskolelagstiftning,
att, der kyrkoförsamling består af flera kommuner,
hvarje kommun må ega rätt att förvalta sitt skolväsen och inom sig
utse skolråd; och
n:o 26, med förslag till förordning angående ändrad lydelse
af § 16 samt tillägg till § 63 i förordningen om landsting den
21 mars 1862.
Torsdagen den 27 Mars.
3 N:o 23.
6.
Justerades protokollsutdrag.
§ 7.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
Herr E. Ersson i Arnebo | under | 12 dagar | fr. o. m. den 29 dennes, |
„ L. P. Mallmin _______ |
| 10 , | , 27 B |
„ C. G. Bergendahl.... , J. Ericson i Bore- | n | 14 , | , 28 „ |
kulla. _________________ „ N. Jönsson i Gam- | r> | 14 „ | , 29 , |
malstorp och „ C.''A. Andersson i | n | 12 , | 29 „ |
Malmö............. | 7> | 11 , | „ 1 instundande april. |
Kammarens ledamöter åtskildes kl. 2,48 e. m.
In fidem
A. E. J. Johansson.
N:o 23. 4
Lördagen den 29 Mars.
Lördagen den 29 Mars.
Kl. 11 f. m.
Herr vice talmannnen ledde under detta sammanträde fortfarande
kammarens förhandlingar.
§ I -
Justerades de i kammarens sammanträden den 21 och 22 innevarande
mars förda protokoll.
§ 2.
Herr S. Cederschiöld hade låtit anmäla, det han till följd af
opasslighet vore hindrad att deltaga i dagens sammanträde.
§ 3.
Jemlikt förut fattadt beslut företogos nu val af sju ledamöter
och sju suppleanter i det särskilda utskott Riksdagen beslutat tillsätta
för behandling af Kongl. Maj:ts propositioner med förslag till
förordning angående försäkring för olycksfall i arbetet samt angående
anslag till en riksförsäkringsanstalt; och befunnos efter valförrättningarnes
slut hafva blifvit utsedde:
till ledamöter:
Herr L. K. Söderblom _____ med 122 röster,
„ A. F. Danielson ..... „ 64 *
, Tf. Gibbon ................. „ 64 „
„ Å. Norden/elt_______________________ , 64 „
„ M. Arhusiander............................... , 63 „
„ N. Fosser........... „ 63 „
och „ F. L. S. Hederstierna............................ „ 61 „
den sistnämnde efter lottning med herr G. F. Berndes, hvilken erhållit
lika antal röster;
samt
|
| Lördagen den 29 Mars. |
|
| 5 |
|
| till suppleanter: |
|
|
|
Herr | • 0. | A. Brodin......................................... | .. med 91 röster, | ||
| 0. | Melin____________________________________________________ |
| 82 | n |
| P. | Ersson i Vestlandaholm______________________ | --------- j. | 80 | 71 |
| J. | Johnsson i Thorsberg ________________________ |
| 76 | 71 |
| P. | Z. Larsson i Upsala.......................... |
| 73 | 71 |
n | N. | Jönsson i Gammalstorp................... |
| 72 | 7! |
och | C. | G. P. De Laval............................... |
| 70 | 71 |
§ 4.
Till kammarens afgörande förelåg till en början lagutskottets Om äntåutlåtande
n:o 33, i anledning af väckt motion om antagande af ny a ande af ny
ecklesiastik boställsordning. boställs
ordning.
Motionären, herr O. W. Redelius hade i sin ifrågavarande, inom
Ändra Kammaren afgifna motion n:o 1 hemstält, att Riksdagen måtte
för sin del antaga ett motionen bilagdt förslag till ecklesiastik boställsordning,
men hemstälde utskottet, att motionen icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Efter föredragning af ärendet begärdes ordet af
Herr Redelius, hvilken inom utskottet varit af skiljaktig mening
och nu anförde: Att göra något yrkande om bifall till min motion
kan naturligtvis icke komma i fråga, då utskottet icke ens
inlåtit sig på någon granskning af densamma. Om utskottet har
rätt i den förutsättning, från hvilken utskottet utgår vid sin hemställan
om afslag, eller att ärendet skulle vara hvilande hos Kongl. Maj:t, så
har jag icke ens skälig anledning att yrka bifall till min vid utskottets
betänkande fogade reservation. Min afsigt då jag framlade motionen,
eller, rättare sagdt, såsom mitt upptog det vid senaste riksdag
fallna förslaget, var just att framkalla ett uttalande från Riksdagens
sida, som till innebörden kunde skattas lika med ett Riksdagens
beslut om förnyad anhållan hos Kongl. Maj:t att ett nytt
förslag i ämnet måtte för Riksdagen framläggas, och för att komma
till detta resultat ansåg jag nödvändigt att dels väcka min motion
och dels äfven framlägga ett förslag i ämnet, hvilket förslag de
bland herrarne, som genomläst detsamma, behagade finna vara i
hufvudsak lika med det af sistlidet års Riksdag behandlade, men då
fallna författningsförslaget. Det är således här endast en olika uppfattning,
som gör sig gällande angående frågans läge efter det beslut
förlidet års Riksdag i ämnet fattat. För min del trodde jag, att frågans
läge genom Riksdagens beslut hade blifvit ett annat. Utskottet
åter anser, att läget är det samma i denna fråga. Sedan Riksdagen
N:o 23. 6 Lördagen den 29 Mars.
Om anta- afslagit såväl den kongl. propositionen i ämnet som det densamma
Secklesiastik ^ilagda författningsförslaget, trodde jag, som sagdt, för min del att
boställs- Riksdagen icke hade anledning att vänta någon ny proposition i denna
ordning, sak af Kongl. Maj:t. Och jag torde hafva fått något, om än indirekt
(Forts.) stöd för denna min uppfattning af herr statsrådet och chefen för kongl.
justitiedepartementet, då han här i kammaren besvarade herr Wretlinds
interpellation. När han då uppräknade de kyrkolagsfrågor, som
hvila hos Kongl. Maj:t, omnämndes icke boställsordningen.
Detta är nu visserligen icke något tillfyllestgörande skäl, det
medger jag. Men det går i alla fall i samma rigtning som mina
tankar, då jag nedskref denna motion. Emellertid är det så, att
ärendet verkligen hvilar hos Kongl. Maj:t, och att Riksdagen sålunda
har skälig anledning att vänta en förnyad proposition med förslag
till ecklesiastik boställsordning, så är jag dermed belåten och kan anse
det med motionen afsedda ändamålet vunnet, nemligen att hålla frågan
vid lif. Men jag ser å andra sidan icke heller något, som hindrar
Riksdagen, om den vill saken, att skrifva till Kongl. Maj:t i ärendet.
Men jag vill icke nu utbreda mig öfver denna sak, och på sjelfva
ämnet skall jag icke alls inlåta mig, då detta icke undergått någon
föregående behandling inom utskottet, utan jag inskränker mig till
att hemställa, att kammaren måtte besluta att återremittera ärendet
till utskottet i syfte att få till stånd en skrifvelse till Kongl. Maj:t
i reservationens rigtning.
Vidare yttrade:
Herr Wendt: Då några förändrade förhållanden icke inträdt,
sedan denna kammare vid förra riksdagen afslog Kongl. Maj:ts proposition
i samma ämne som nu föreligger, ber jag att få yrka bifall
till utskottets förslag.
Herr Sundberg i Vexiö: Ehuru den nu gällande lagstiftningen
angående byggnads- och underhållsskyldigheten vid ecklesiastika boställen
är i hög grad bristfällig och väl alla med motionären erkänna
att en ny lagstiftning på detta område är af stort behof påkallad, finner
jag mig likväl på de skäl, som blifvit i utskottets betänkande anförda,
böra afstyrka bifall såväl till motionen som till motionärens i dag
gjorda yrkande om återremiss för att få till stånd en skrifvelse i
ämnet till Kongl. Maj:t. För min del kan jag icke se annat än att
ärendet för närvarande hvilar hos Kongl. Maj:t och att Riksdagen,
så fort sig göra låter, har att derifrån emotse ett nytt förslag i ämnet.
Jag yrkar alltså afslag icke blott å motionen utan äfven å motionärens
yrkande om återremiss.
Herr Smedberg: Jag skall be att få gifva tillkänna att jag i
mångt och mycket delar motionärens mening och att jag hade trott,
att man i utskottet åtminstone så till vida bort gå motionären till
mötes, att man hemstält att öfverlemna ärendet till Kongl. Maj:t med
en skrifvelse, för att hans förslag måtte kunna komma i öfvervägande
7 N:o 23.
Lördagen den 29 Mars.
I sammanhang med den utredning som enligt Kongl. Maj:ts beslut Om äntåförsiggår
hos kammarkollegium i och för uppgörande af förslag till ny
ecklesiastik boställsordning. Men detta mötte inom utskottet så mycket Uställsmotstånd
från visst håll, att det ej fans någon möjlighet att genom- ordning.
drifva det. Nu tror jag emellertid att, sedan Riksdagens Första Kärn- (Forts.)
mare redan godkänt utskottets afstyrkande hemställan, det icke tjenar
något till att återremittera ärendet till utskottet, hvilket endast
skulle föranleda, att utskottet genast lemnade ärendet tillbaka till
kammaren, med tillkännagifvande att återremissen icke föranledde
någon åtgärd. Jag hoppas likväl att motionärens förslag icke skall
hafva framkommit alldeles förgäfves, utan medföra åtminstone någon
nytta, då jag antager för gifvet att den, som för regeringen skall
föredraga frågan om ny ecklesiastik boställsordning, äfven skall taga
kännedom om motionärens förslag och hvad i frågan blifvit inom
Riksdagen yttradt. Och på detta sätt torde ganska mycket i motionen
komma till nytta, då frågan förekommer hos regeringen, äfven utan
att Riksdagen aflåter någon skrifvelse i ämnet. Såsom jag redan
nämnt, tjenar det icke något till att återremittera frågan till utskottet,
utan hemställer jag, att kammaren måtte besluta att låta vid utskottets
utlåtande bero, derå jag anhåller om proposition.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt propositioner
gifvits å de olika yrkandena, biföll kammaren utskottets hemställan.
§ 5-
I ordningen förekom härefter ett från Första Kammaren ankommet
protokollsutdrag, n:o 135, med delgifning af bemälde kammares
beslut öfver dess andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 1 (i samlingen
n:o 2), i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om utredning, huru vida och under hvilka vilkor statsmagten
må kunna ikläda sig ansvar för förluster, som af embetsmän
genom felaktig embetsförvaltning vållas.
Efter det så väl berörda protokollsutdrag som Första Kammarens
i ämnet fattade beslut blifvit upplästa, anförde
Herr Thestrup: Sedan Andra Kammaren på tillstyrkan af
sitt tillfälliga utskott hemstält att Riksdagen i skrifvelse till Kongl.
Maj:t måtte anhålla, “det Kongl. Maj:t täcktes, efter föregående utredning,
taga i öfvervägande, huru vida och under hvilka vilkor statsmagten
må kunna, till befrämjande af ett betryggadt rättstillstånd,
ikläda sig ansvar för skada och förluster, som af statens embetsmän
genom felaktig embetsförvaltning kunna blifva enskilde samhällsmedlemmar
tillskyndade, samt derefter till Riksdagen göra den framställning
i ämnet, som af omständigheterna må finnas påkalla”, så
har Första Kammaren, till hvilken ärendet sedermera inkommit, jemlik!,
sitt tillfälliga utskotts utlåtande besluta en skrifvelse som är i
N:o 23.
8
Om efterskänkande
af
eller nedsättning
i betalningsskyldigheten
för ett
från riksbanken
utlemna
dl lån.
Lördagen den 29 Mars.
foll öfverensstämmelse med den, som Andra Kammaren redan besluta
med den skilnad, att, _ på sätt protokollsutdraget utvisar, der tillagts
orcl''3n: utöfver hvad i sadant afseende redan finnes stadgadt*. Der
med
asyftas de redan förut i anledning af Riksdagens underdånig
sknfvelser tillkomna lagarne af den 12 mars 1886 om ersättning för
städa, till följd af jernvägs drift samt angående ersättning af allmänna
medel åt oskyldigt haktade och dömde. Då från denna kammares
sida icke något hinder kan eller bör möta för att biträda detta Första
Kammarens beslut och det är nödigt att de beslut kamrarne fatta
rörande den ifrågasätta sknfvelsens innehåll äro fullt lika, så får iaohemställa
att Andra Kammaren måtte biträda den af Första Kammaren
antagna formulering af skrifvelsen till Kongl. Maj:t i denna fråga.
i , yttrades ej. Med frånträdande af sitt förut i ämnet fattade
beslut, beslöt nu Andra Kammaren biträda det beslut, som Första
Kammaren i ämnet fattat.
6.
Foredrogs och bifölls Andra Kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 7 (i samlingen n:o 21), i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kongl. Maj:t, rörande ändring i gällande bestämmelser
ectlesSSbolMIeTr S)''”r “Ct el“isl1* b«igtningar å
§ 7-
i nnl^fr-efter iorek,°.m tl!1 behandling bankoutskottets utlåtande n:o 8,
ländig vg afd °m efterskdukande af eller nedsättning i den
nino ^ eH Mj ^ergvman i YHestad Bakersgård affordradf betalning
ioi ett tran riksbanken utlemnadt lan.
namtfllljj"/'' M ™“ .:llll,;ni«l‘''i'':1'' i berörda, inom Andra Kamfletta
utlätadf: 9 V“ctla ™tM’ n:o he“s™e ”“ottet
“att, derest landtbrukaren C. M. Bergman i Yllestad B åkers o-år d
mom en manad efter delfåendet af Riksdagens beslut i ämnet å
ifrågavarande skuld, utgörande 1,198 kronor 54 öre jemte ränta inbetalar
hälften af sa val återstående kapitalet som räntan bemälde
?K3bXn ,ld:“''e “”“ssskyldigket för det Claes Johansson
Ä! bell7- de" 29 Septembel'' 1886 lä" ä
Emot denna utskottets hemställan hade reservationer anmälts:
af herr P. 0. Hörnfeldt;
af herr C. H. Nordenfeldt; samt
af herrar A. V. Ljungman och A. Svenson i Edum.
Ordet begärdes af
Lördagen den 29 Mars.
9 N:o 23,
Herr Ljungman, som yttrade: Såsom kammarens ledamöter
finna, liar herr Smedbergs motion, som delvis blifvit tillstyrkt af
bankoutskottets flertal, varit remitterad till bankofullmägtige, som
enhälligt afstyrkt motionen på grund af principiella betänkligheter.
En minoritet inom bankoutskottet har delat dessa betänkligheter och
anfört reservationer mot utskottets hemställan. Det torde vara onödigt
att här anföra skälen dertill, då bankofullmägtiges yttrande finnes i
utskottsbetänkandet ordagrant infördt öfverst på sidan 5 och då dessutom
i en åt herr Nordenfelt afgifven reservation saken är ytterligare
utredd. Jag inskränker mig derför till att på de skäl, som sålunda
anförts, yrka afslag på så väl utskottets hemställan som herr Smedbergs
motion.
Vidare anförde:
Herr Smedberg: Jag vill icke klandra reservanterna för deras
uttalade mening, som afviker från majoritetens inom utskottet, ty
frågan kan nog ses från olika synpunkter. Men äfven om man betraktar
den från strängt juridisk synpunkt torde man likväl finna,
att här föreligga så kallade mildrande omständigheter, ty af de processhandlingar,
som angå rättegången emot Adam Johansson och hvilka
finnas anförda å sidan 3 i utskottsbetänkandet inhemtas, att denne icke
kunnat^ neka till att han gifvit Bergman tillåtelse att teckna hans
namn å den första reversen, men trott sig, såsom det heter, “med ed
kunna bekräfta att han icke genom berörde Bergman låtit teckna sig
som borgesman i den andra reversen*1. Nu var det likväl så, att
när Adam Johansson bad Bergman teckna hans namn, ingen revers
skrefs vid detta tillfälle, emedan man saknade skrifmaterialier, utan
reversen skrefs sedermera af Bergman, som på grund af Adam J ohanssons
förut lemnade löfte tecknade hans namn. Men i reversen förekom
ett formfel, som gjorde att den icke blef antagen i afdelningskontoret.
Bergman trodde sig då vara i sin goda rätt, då han äfven tecknade Adam
Johanssons namn på en ny revers, hvarvid den kasserande reversen
annullerades, hvarför Adam Johansson icke kunde sökas på denna
revers. De öfriga borgesmännen på den senare reversen, hvilka icke
nekade för sina namn, kommo emellertid på obestånd och gjorde
konkurs. Adam Johansson fick då klart för sig att hela ansvaret för
skulden kunde komma att drabba honom och då hittade han på att
göra den invändningen, att han icke låtit teckna sitt namn å reversen.
Jag tror icke heller, att Bergman ur juridisk synpunkt kan anses
skyldig att betala ifrågavarande lån, och jag styrkes i denna min uppfattning
deraf att trovärdiga personer meddelat mig, att dylika mål
förevarit vid domstolarne, men dessa hafva icke kunnat ålägga betalningsskyldighet,
då man icke skrifvit några falska handlingar. Jag
medgifver emellertid, att Bergman handlat oförsigtigt genom att skrifva
Adam Johanssons namn under den sista reversen, ehuru det gälde
samma lån, som den första reversen afsåg och å hvilken Bergman
Om efterskänkande
af
eller nedsättning
i betalning
sskyldigheten
för ett
från riksbanken
utlemnadt
lån.
(Forts.)
N:o 23. 10
Lördagen den 29 Mars.
Om efterskänkande
af
Mer nedsättning
i betalningsskyldigheten
för ett
från riksbanken
utlemnadt
lån.
(Forts.)
anmodats skrifva Johanssons namn. För denna oförsigtighet anser
lag också att Bergman får plikta tillräckligt genom att nödgas betala
halfva beloppet af i fråga varande skuld jemte ränta, d. v. s. mera
än 600 kronor. Afslår nu Riksdagen detta, kan Bergman låta domstol
afgöra saken och då blifver han kanske frikänd från all betalningsskyldighet.
För riksbanken är det belopp, som det här gäller, en
obetydlighet, men för Bergman, såsom en mindre jordbrukare, är
summan mycket känbar. Jag tror derför, att kammaren godt kan
bifalla utskottets förslag.
Hvad styrelsen för riksbankens afdelningskontor i Jönköping
yttrar i detta ärende, tager jag mig friheten att uppläsa. Den säger:
“att Bergman är en för sin stora rättrådighet allmänt aktad man;
att han i sina vederhäftighetsbevis och upplysningar visat sig
mycket samvetsgrann och pålitlig och utan tvifvel i föreliggande fall
endast låtit sig förleda till oförsigtighet af för mycken tillit till bemälde
Johansson;
att, då Bergman befinner sig i rätt långt framskriden ålder och
hans helsa numera är vacklande samt han ej eger mer än hvad som
är för hans existens nödvändigt, lånets fulla inbetalning skulle blifva
för honom ytterst känbart; samt till sist
att Johansson, om tillfälle icke yppats för honom att genom ed
fria sig från krafvel sannolikt i så god tid realiserat sina tillgångar,
att för bankens fordran ej funnits något att tillgå.
Beträffande andra vittnet å ifrågavarande handling får styrelsen
meddela, att anspråk om godvillig ersättning ej blifvit hos honom
gjord, på grund deraf att han är i tjenst hos sin fäder samt saknar
helt och hållet några tillgångar.* Så är förhållandet. Adam Johansson
skänkte också bort sina tillhörigheter, så att hos honom fans
ingenting att taga.
Afdelningskontorets styrelse säger vidare; “Den svåra kris, som
under åren 1886 och 1887 hemsökte flera socknar i Vartofta härad,
är nogsamt bekant, liksom ock att styrelsen någon tid efter kontorets
öppnande af förekommen anledning måste entlediga åtskilliga af styrelsen
för riksbankskontoret i Göteborg ursprungligen antagna betygsgifvare.
På grund af det osäkerhetstillstånd, som rådde bland den
iandtbrukande befolkningen inom vissa delar af häradet, var det derför
med icke ringa svårighet förenadt att i de entledigade betygsgifvarnes
ställe erhålla lämpliga personer, benägna att mottaga förtroendet att
meddela vederhäftighetsbevis å lånebandlingar, afsedda att vid kontoret
belånas. Först efter stora betänkligheter åtog sig Bergman detta
uppdrag. Det sätt, hvarpå han fullgjort det samma, har städse burit
vittne om god personkännedom, noggrannhet och pålitlighet, hvartill
kommer, att Bergman genom upplysningar och resor utan anspråk
på ersättning lagt icke ringa nit i dagen för att vara styrelsen till
tjenst under dess bemödanden att bringa ordning och reda i låneförhållandena
inom Vartofta härad.*
På grund af allt detta anhåller jag, att kammaren måtte bifalla
bankoutskottets förslag.
Lördagen den 29 Mai-™ 11
Herr Hörnfeldt: Den föreliggande frågan är icke af någon synnerlig
vigt beträffande beloppets storlek, och skulle man döma efter
det utlåtande, som styrelsen för afdelningskontoret i Jönköping afgifvit,
skulle man kunna tro, att denne Bergman vore en mycket
pålitlig person. Men ser man närmare efter i handlingarne, skall
man finna, att Bergman handlat temligen lättsinnigt. Han har tecknat
vederhäftighetsbevis på lånehandlingar, der hvarken låntagaren eller
löftesmännen varit solida, enär det ju visat sig, att de icke haft något
att betala med. Vidare har Bergman sagt, att så väl låntagaren som
löftesmännen i hans närvaro tecknat sina namn, men han har sedermera
inför rätta måst vidgå, att hvarken låntagaren eller löftesmännen
varit närvarande, då han skrifvit beviset. Detta ådagalägger minst
sagdt lättsinne, och skall man uppmuntra sådant, kommer man säkerligen
till ett annat resultat än man önskar. Det må nu vara att afdelningskontoret
i Jönköping tillstyrkt detta efterskänkande och sagt,
att mannen är redbar och i små omständigheter. Men jag vill fästa
uppmärksamheten derpå, att det icke vittnar om rättrådighet att underteckna
en uppenbart origtig vittnesmening och för öfrigt har jag
hört att han icke skall vara i så små omständigheter. Bergman har
också, utan att låta sig lagsöka eller hänskjuta saken till domstol,
stält säkerhet för riksbankens hela fordran, och detta visar ju, att
han sjelf ansett, att han icke kunde undgå att betala. Han har ju
derigenom erkänt sig skyldig att erlägga hela beloppet.
Jag säger ännu en gång, att den ifrågavarande summan är obetydlig,
men jag har icke såsom ledamot af bankoutskottet ansett mig
kunna tillstyrka ett eftergifvande af riksbankens rätt, då jag fann,
hvilka transaktioner Bergman låtit komma sig till last. Jag tillåter
mig derför också att nu yrka afslag på utskottets förslag.
Herrar Göransson, Rydin och Jonsson i Myre instämde häruti.
Herr Ericsson i Norrby: Af utredningen i ämnet framgår, att
Bergman handlat på god tro och utan afsigt att tillskynda riksbanken
någon förlust. Derför tror jag icke att han bör drabbas af full betalningsskyldighet,
såsom reservanterna här ifrågasätta. Och då bankoutskottet
nu föreslagit att gå en medelväg, tycker jag att Riksdagen
kunde vara dermed belåten. Jag amser också, att utskottet framlagt
så talande skäl för sin framställning, att jag för min del icke kan
.annat än tillstyrka bifall till utskottets förslag, sådant det föreligger.
Herr Smedberg: Den omständigheten, som herr Hörnfeldt åberopat,
att Bergman i det utfärdade vederhäftighetsbeviset sagt, att
både låntagare och löftesmän vore solida, kan väl icke läggas Bergman
till last, om någon eller några af dessa personer sedermera kommit
på obestånd. De voro hemmansegare och kända såsom solida karlar,
men hade såsom vanligt gått i borgen för andra, som stupat, hvarigenom
deras lott också blef att falla. Men icke kunde Bergman
genom det utfärdade vederhäftighetsbeviset anses .svara för att personerna
i fråga i all framtid voro vederhäftiga och ej kunde blifva
N:o 23.
Om efterskänkande
af
eller nedsättning
i betalningsskyldigheten
för ett
frän riksbanken
utlemnadt
lån.
(Forts.)
N:o 23. 12
Om efterskänkande
af
eller nedsättning
i betalningsskyldigheten
för ett
från riksbanken
utlemnaät
lån.
(Forts.)
Lördagfen den 29 Mars.
insolventa. Han afgaf sitt intyg på grund af den kännedom han för
tillfallet egde om dem, och denomständigheten, att han hos afdelningskontoret
förbundit sig att framdeles infria skulden, visar ju hans stora
rättrådighet — han ville nemligen icke processa sig ifrån denna sak,
utan hoppades på Riksdagens beredvillighet, att befria honom från
betalningsansvar, hvadan han ock godvilligt stält säkerhet för skulden
intill dess Riksdagens beslut kan honom tillhandakomma.
Herr Östberg: Den fråga, som nu föreligger, kan visserligen
synas ganska obetydlig, men i min tanke är den dock icke så liten,
och jag vill derför yttra några ord i saken.
Vore det här fråga helt enkelt om ett ömmande fall, såsom t. ex.
att afstå från utkräfvande af sista skärfven, som annars skulle kunna
rädda en person från att fälla fattigvården till last, skulle jag icke
yttra mig deremot. Men här föreligga icke några sådana ömmande
omständigheter, utan här gäller, huru vida man skall efterskänka
följderna af ett felaktigt förfarande. Jag skall be att i detta afseende
få göra en jemförelse. Om man antager, att Bergman genom
origtiga uppgifter af Johansson låtit förleda sig till att teckna borgen
för denna skuld och Bergman sedan ålagts att betala beloppet, så
hade enligt min tanke lika ömmande omständigheter som nu varit
för handen och lika stor anledning förefunnits att efterskänka denna
riksbankens fordran. Man skulle med samma styrka kunnat åberopa,
att Bergman är en för sin stora rättrådighet allmänt aktad man samt
att han i sina upplysningar visat sig mycket samvetsgrann. Man hade
lika väl kunnat erinra om hans höga ålder och vacklande helsotillstånd
och man hade lika väl kunnat framhålla, att han vid föregående tillfällen
gjort banken stora tjenster. Men för min del får jag saga,
att, om jag hade att välja mellan dessa två fall, skulle jag hellre vilja
efterskänka ett bankens kraf mot honom på grund af borgen än på
grund af hvad som förekommit i nu förevarande fall. Hvarför skulle
man icke sätta det i fråga i det ena fallet? Jo, derför att det förekommit
hundratals, för att icke säga tusentals, gånger att personer
på grund af borgen, ingången i god tro, utan vidare blifvit nödsakade
att betala ut rätt stora summor. Här föreligger ett annat förhållande,
och då personen i fråga begått en obetänksamhet eller ett fel — man
må nu rubricera det huru som helst — så bör han också stå till
svars för hvad han gjort.
Jag tror att bankerna i allmänhet och framför allt riksbanken
har en rätt ansvarsfull pligt att vårda den allmänna affärsmoralen
och se till att ordning i affärer iakttages och jag anser att i detta
fäll det icke föreligger någon anledning hvarför man skulle efterskänka
krafvel.
Jag ber derför att få yrka afslag å utskottets hemställan.
Herr Dahlberg: Jag ber endast få säga, att jag för min del
anser att reservanterna uttalat fullgoda skäl för sitt yrkande om afslag.
Jag tror att, om jag endast följde min känsla, skulle jag utan
tvifvel rösta för eftergift af riksbankens här ifrågavarande fordran,
13 N.o 23.
Lördagen den 29 Mars.
men i detta fall måste förståndet reglera känslan. En felaktighet af
ganska betänklig art har blifvit begången och jag tror icke att riksbanken,
som allt mer och mer bör sträfva efter att blifva en mönsterpenningeanstalt,
bör just i detta hänseende gifva prejudikat på eftergifter.
Jag yrkar afslag.
Härmed förklarades öfverläggningen slutad. I enlighet med de
gjorda yrkandena gaf herr vice talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan och dels på afslag å så väl nämnda hemställan
som den i ämnet väckta motionen, och fann herr vice talmannen
den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Som votering likväl begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen
en så lydande omröstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren afslår så väl hvad bankoutskottet
hemstält i dess utlåtande n:o 8 som den i ämnet väckta motionen,
röstar
J a ;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, har kammaren bifallit utskottets nämnda hemställan
Omröstningen utföll med 88 ja och 36 nej; och hade kammaren
alltså beslutat i enlighet med ja-propositionens innehåll.
§ 3.
Företogs handläggning af bankoutskottets memorial n:o 9, i fråga
om användandet af riksbankens vinst för år 1889.
I sin till Riksdagen aflåtna proposition om statsverkets tillstånd
och behof hade Kongl. Maj:t föreslagit, att af riksbankens vinst för
nämnda år måtte för statsverkets ändamål anvisas 1,300,000 kronor.
Deremot hade i två särskilda inom Andra Kammaren afgifna motioner,
den ena, n:o 29, af herr J. Ericsson i Norrby m. fl. och den
andra, n:o 158, af herr N. S. Håkansson, yrkats, att hela bankovinsten
för år 1889 måtte blifva bibehållen åt riksbanken.
Utskottet hemstälde under mom. 1 af förevarande utlåtande, att
af riksbankens under år 1889 upplupna vinst ett belopp af 1,300,000
kronor måtte öfverlemnas till statsverket, samt återstoden, 1,321,725
kronor 81 öre, i riksbanken bibehållas. 1
Om efterskänkande
af
eller nedsättning
i betalningsskyldigheten
för ett
från riksbanken
utlemnadt
lån.
(Forts.)
Angående
användande
af 1889 års
bankovinst.
1 afgifven reservation yrkade emellertid herrar P. O. Hörnfeldt,
M. Dalin, A. Hansson i Solberga, O. Andersson i Lyckorna, A. V.
N:o 23. 14
Lördagen den 29 Mars.
Angående
användande
af 1889 års
bankovinst.
(Forts.)
Ljungman, L. Norrby och A. Svenson i Edum, att riksbankens vinst
för nästlidna år.måtte i sin helhet för riksbankens räkning bibehållas.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde
Herr Ericsson i Norrby: Då utskottet afstyrkt de väckta motionerna,
så torde det icke vara mycket hopp om att de skola vinna
bifall i kammaren.
Emellertid har utskottet varit långt ifrån enigt om det beslut,
hvartill det kommit. Det är icke mindre än sju af Andra Kammarens
ledamöter i bankoutskottet, som reserverat sig häremot.
Utskottet har bland annat anfört: “Riksbanken har ej för något
särskilt ändamål behof af hela 1889 års vinst, och hvad beträffar
motionärernas önskan att bereda medel för ytterligare utvidgning af
riksbanken medelst nya afdelningskontor, så äro, om sådan utvidgning
skulle redan under innevarande år anses böra ske, riksbankens tillgångar,
förutom en till högst betydligt belopp uppgående obegagnad
sedelutgifningsrätt, för dylikt ändamål fullt tillräckliga äfven utan att
dervid nu ifrågavarande bankovinstmedel tagas i beräkning.* Visserligen,
men om det skulle blifva fråga om att utvidga riksbankens
verksamhet, såsom blifvit ifrågasatt, genom att anlägga ett afdelningskontor
i hvarje provins för att öfvertaga privatbankernas verksamhet,
så skulle de medel, som nu finnas, vara behöfliga och antagligen
litet mera till. Vidare har anförts, att endast då stora byggnadsföretag
förelegat, det undantaget gjorts, att hela riksbanks vinsten
blifvit för bankens egen räkning reserverad. Ja, men äfven nu föreligga
ju stora byggnadsföretag. Visserligen finnas härför stora fonder
att tillgå, men då man ännu icke är på det klara hvarest man
skall förlägga riksbankshuset, så vet man icke till hvad kostnaden
för detta hus kan komma att uppgå.
Ett annat skäl, som föranledt mig och äfven den andre motionären
att väcka denna motion, är att, såsom det heter i den vid utskottets
memorial fogade reservationen, att: “enligt vår åsigt något statsverkets
behof af andel i riksbankens vinstmedel för nästlidna år synbarligen
icke förefinnes, samt i öfrigt intet fullgiltigt skäl kunnat
anföras mot att icke Riksdagen äfven i år bör frångå den eljest såsom
regel sedan 1875 följda grundsatsen om fördelningen af riksbankens
vinstmedel mellan statsverket och riksbanken med ungefär hälften
åt hvardera för att i stället, i öfverensstämmelse med1 hvad åren
1886 och 1888 beslöts, bibehålla samma vinst hel och hållen åt
riksbanken.* Mig synes derför rigtigast, att, när statsverket icke är
i behof af dessa medel, desamma för riksbankens räkning bibehållas.
På grund häraf ber jag få yrka afslag på utskottets betänkande
och bifall till de i ämnet väckta motionerna.
Häruti instämde herr Ekeborgh.
Herr Hörnfel dt yttrade: Efter de besparingar, som Riksdagen
redan gjort i afseende å de framstälda anslagen på hufvudtitlarne, och
Lördagen den 29 Mars. 15
de, som möjligen ännu kunna komma att göras, är det väl uppenbart
att hvarken större eller mindre del af bankovinsten kan anses behöflig
för statsverkets behof. Reservanterna hafva derför utgått från den
åsigten, att, om man nu skulle vilja spara bankovinsten till framtida
behof, på sätt utskottet antydt i sin motivering, der man visserligen
äfven, erkänt, att hvarken större eller mindre delar af bankovinsten
för närvarande erfordrades för statsverkets behof, men ändå vill öfverföra
hälften deraf till statsverket, man har lika stor garanti för att
dessa medel skola bibehållas såsom reserv för framtida behof och användas
lika bra, om de ligga i riksbanken och möjligen disponeras
af bankstyrelsen, som om de skola ligga såsom öfverskott i statskassan.
Jag tror att dessa skäl och hvad reservanterna anfört eller
att det för närvarande icke är behöfligt för statskassan att taga någon
del af bankovinsten, tala tillräckligt för att hela vinsten måtte få
disponeras för bankens eget behof.
Jag anhaller för den skull om afslag å utskottets förslag i punkten
1 och bifall till den vid betänkandet fogade reservationen som
innehaller, “att riksbankens vinst för nästlidna år, uppgående till
2,621,725 kronor 81 öre, må i sin helhet för riksbankens räkning
bibehållas.*
Med herr Hörnfeldt förenade sig herrar Eriksson i Elgered, Olsson
i Kyrkebol, Pehrsson i Önnerud, Bruse, Bromée, Holm, Holmgren,
Carlsson i Nysäter, Truedsson, Erikson i Myckelgård, Lundström,
Peterson i Hasselstad, Jonsson i Myre och Andersson i Baggböle.
Ordet lemnades härefter till
Hans excellens herr statsministern friherre Åkerhi elm, som yttrade:
De intinga instämmanden, som följt på de båda afgifna yrkandena, ingifva
just icke mycken förhoppning att kammaren skall vilja särdeles
välvilligt lyssna till det försvar för det i och med dessa yrkanden afstyrka
förslag i kongl. propositionen n:o 1, hvilket jag varit med om
att tillråda Konungen att för Riksdagen framlägga. Det må väl dock
ursäktas mig, om jag anser det oundgängligen nödvändigt att framhålla
° de skäl, som enligt min tanke tala för att vid denna riksdag
föreslå att halfva bankovinsten borde ingå till statsverket. Det hufvudsakliga
skälet,° hvarför jag ansett ett sådant förslag böra framläggas
äfven denna gång, har icke varit endast det, att man på senare tider
i allmänhet kommit öfverens kamrarne emellan att stanna vid en sådan
fördelning af bankens vinst mellan banken och statsverket, utan
det har fast hellre varit det, att jag för min del trott, att, då man
vill omhulda en riksbank och göra den, som är en statsinstitution,
till landets hufvudsakliga bankinrättning, man också bör för att uppehålla^
denna banks välförtjenta anseende visa att den eger kraft och
förmåga att i någon mån bidraga till statsverkets utgifter. De enskilda
bankerna må gifva vida större utdelning än hvad riksbanken anses
böra lemna, men någon del af bankovinsten bör väl alltid förbehållas
det allmänna, då man nemligen i samma ögonblick håller på riks
-
N:o 23.
Angående
användande
af 1889 års
bankovinst.
(Forts.)
N:g 23. IG
Angående
användande
af 1889 års
bankovinst.
(Forts.)
Lördagen den 29 Mars.
banken såsom uteslutande en statsinstitution och då man — jag tvekar
icke att för min del äfven uttala att jag tillhör denna mening — vill
sträfva för uppnåendet af det mål, som man länge kämpat för, nemligen
att få riksbanken till ensam sedelutgifvande.
Det torde emellertid kunna vara mig tillåtet att äfven ur bankens
synpunkt skärskåda den föreliggande frågan.
Jag dristar nemligen hoppas, att Andra Kammaren, äfven om jag
ej inom kammaren har säte, icke skall misstycka, att jag till följd af
det mångåriga bestyr med hithörande frågor, som jag på grund af
Riksdagens förtroende haft mig anförtrodt, ingår på sjelfva bankfrågan.
I bankoutskottet har under den tid jag haft äran leda dess förhandlingar
denna fråga alltid omsorgsfullt debatterats. Jag har dervid
sökt att klargöra och ber att ännu en gång, till den kraft och
verkan det kan ega, få inför de närvarande riksdagsmännen af Andra
Kammaren framhålla, huruledes den så kallade bankovinsten icke är
full guldvaluta. Bankovinsten är en boksiffra, utvisande bankens under
året enligt förda räkenskaper uppkomna behållning. Huru mycket
af denna behållning, som tilläfventyrs kan vara vunnet ur den utländska
vexelportföljen eller utgöres af verklig guldvaluta, kan vara ganska
vanskligt att uppgifva. Kunde det anses vara eu verklig guldvaluta,
som tillföres banken genom att för densamma bespara bankovinsten,
ja, då har jag haft orätt i många år och de herrar åter, som
gjort denna lyckliga gulduppfinning, hafva haft rätt. Jag tror för min
del icke — och jag står icke ensam om den meningen — att man kan
påstå, att bankovinsten är en guld valuta. Man hör visserligen den
invändningen häremot göras: “men för denna besparing kan ju riksbanken
uppköpa utländska papper.* Ja, detta kan vara sant, men
hvarmed betalar riksbanken dessa papper? Med bankovinsten? Nej.
Med sedlar? Nej, med utländskt guld och endast med sådant.
Emellertid kan jag mycket väl förstå och förklara, att man till sådana
riksbankens ändamål som t. ex. byggandet af riksbankshus, afsättandet af
en riksdagshusfond, byggandet af afdelningskontor, då sådana utgifter
förelågo, ansåg sig böra för riksbankens räkning bespara bankovinsten.
Man förfar då efter fullt rigtiga och sunda finansiella principer. Man afsätter
rikets gångbara mynt — sedlar — till utgifter som dermed betalas;
men jag kan icke förstå, att man kan anse sig genom denna besparing af
bankovinsten verkligen tillföra riksbanken någon styrka. Dess portföljer
svälla. Ja, det är sant. Det är såsom en talare i Första Kammaren
för några år sedan yttrade: “Riksbanken blir tjockare — men starkare?
Nej.“ Detta senare är det vigtigaste och det är på den förutsättningen
ensam man kan grunda anspråken att få riksbankens verksamhet
mer utsträckt genom afdelningskontor. För min del skulle jag
vara den förste att önska en sådan utsträcktare verksamhet, men dertill
fordras ökad guldvaluta, och beviset för att man, genom att åt
riksbanken bespara bankovinsten, ökar riksbankens guldvaluta, tror
jag, att de, som tänka olika med mig, ganska länge skola blifva
skyldiga.
Emellertid, för att återkomma till den verkan bankovinstens inbesparande
åt riksbanken eller öfverförande till statsverket skulle ega —
Lördagen den 29 Mars. 17
— den fråga, om hvilken jag väl egentligen från denna plats bör yttra
anig — ber jag att få förklara, huruledes budgeten — den må nu
.göras om af Riksdagen och slutligen i statsutskottet få ett helt annat
utseende än den hade då den framlades — likvisst skulle hafva fördel
af att få räkna sig till godo denna bankovinst, om också blott indirekt.
Jag föreställer mig nemligen, att derigenom det önskningsmål,
som hägrat för mången, att man vid denna riksdag skulle undvika
något beslut om ökad upplåning, kunde uppnås. Bankovinstens
tillgodogörande t. ex. för den norrländska banan skulle ju möjliggöra
uppställandet af budgeten så, att den för denna bana tilltänkta
obetydliga och, enligt min tanke, fullkomligt sunda upplåningen af
två millioner kronor kunde minskas. Bankovinstens användande till
undvikande af upplåning är en fördel, som sparar framtiden omsorgen
om anskaffandet af den guldvaluta, hvarmed det utländska lånet tid
efter annan skall amorteras. Det vore derför, så vidt jag kan förstå,
en afsevärd fördel, som kunde vinnas vid budgetens uppgörande, om
hälften af bankovinsten öfverlemnades till statsverket, på sätt i den
kongl. propositionen blifvit föreslaget. Man kan visst svara mig:
“Vi skola nog knappa in på anslagen så mycket, att den der upplåningen
i alla fall icke behöfves.“ Ja, det låter ju nog tänka sig,
att så kan ske; men i sådant fall är likvisst den till statsverket en
gång öfverförda vinsten, för så vidt jag kan förstå, en sparpenning,
som finnes disponibel för en annan Riksdag och som till äfventyrs af
eu annan Riksdag kali komma att disponeras lättare och bättre, om
den förefinnes hos statsverket, än om den reserverats för riksbanken
och i dess rörelse en gång indragits. Äfven ur denna senare synpunkt
synes det mig vara klokt att fördela banko vinsten på sätt Kongl. Maj:t
föreslagit.
Med hvad jag nu sagt vill jag naturligtvis hvarken hafva påstått,
att den erfarenhet, jag under många år vunnit, skall vara den absolut
rigtiga, ej heller att den hos mig och säkerligen hos alla, som någon
längre tid befattat sig med slika ärenden, stadgade meningen angående
bankovinstens karakter att icke vara guldvaluta skall vara den enda
rigtiga. Jag har left och lärt tillräckligt länge för att veta, att man
kan få motsägelser just från det håll, der man minst väntat det. Men
jag tror dock denna gång, att man skall hafva svårt att ställa upp en
motsatt mening, grundad på bankvetenskapliga skäl, och kan för min
del icke annat än be att, till den kraft och verkan det kan hafva, få
upprepa den förklaringen, att man icke genom detta reserverande af
hela bankovinsten till riksbanken tillför denna den förstärkning man
af ganska lofvärda skäl, hvilka jag fullkomligt gillar, anser önsklig.
Att bankovinstens reserverande stärker banken, är ett misstag, och det
är hufvudsakligen detta jag velat inför kammaren framhålla.
Herr Sundberg i Vexiö anförde: Sedan hans excellens herr
statsministern behagat yttra sig i denna fråga gent emot reservanternas
uppfattning i saken, återstår för mig endast att, med åberopande af
.hvad hans excellens anfört, anhålla om bifall till Kongl. Maj:ts förslag
Andra Kammarens Prof. 1890. N:o 23. 2
N:o 23.!
Angående
användande
af 1889 års
bankovinst.
(Forts.)
N:o 23. 18
Angående
användande
af 1889 års
iankovinst.
(Ports.)
Lördagen den 29 Mars.
och föreliggande betänkande, helst utskottet för ett bifall till det
kongl. förslaget framlagt, såsom mig synes, fullgiltiga skäl.
Herr Hörnfeldt: Jag har begärt ordet hufvudsakligast med anledning
af hvad hans excellens herr statsministern anförde. Han uttalade
den uppfattningen, att en del af bankovinsten borde användas
för statsverkets behof, i likhet med hvad som varit vanligt på sista
tiden. Då sådana tider inträffa, att statsverket har behof deraf, är
äfven min uppfattning, att större eller mindre belopp af bankens vinst
bör till statskassan öfverlemnas. Men när statsverket icke är i behof''
af någon del af bankovinsten, utan har öfverskott, så kan jag icke
finna annat, än att man bör reservera hela bankovinsten för riksbankens
egen räkning.
Hans excellens yttrade vidare, att bankovinsten icke är någon guldvaluta,
d. v. s. att riksbankens sedlar icke äro någon guldvaluta. Jag
är ense med hans excellens äfven deri, att riksbankens sedlar icke äro
guld valuta. Men de kunna göras dertill. Ty det är uppenbart, att
man på Stockholms börs eller hvilken annan svensk börs som helst,
der utländska vexlar finnas, kan för riksbankens sedlar köpa upp utländska
vexlar och att de kunna förvandlas till guldmynt. Det låter
sig således göra att på det sättet förstärka riksbanken. Genom att
låta banken behålla för egen räkning sin vinst af 2,621,725 kronor
stärker man ock banken så till vida, som banken icke behöfver inlösa
dessa redan influtna sedlar med guldmynt, hvilket den skulle få.
göra, i fall sedlarne lemnades till statsverket.
Jag har velat göra dessa anmärkningar gent emot hans excellens
herr statsministern. Vi hafva förut resonnerat om denna sak i bankoutskottet,
då vi hade den äran att hafva honom till utskottets ordförande.
Vi kommo icke öfverens om saken då, och vi lära icke heller
nu göra det.
Herr Andersson i Löfhult: Jag skall endast yrka afslag å utskottets
hemställan och bifall till reservanternas förslag, att hela bankovinsten
måtte för riksbankens räkning bibehållas.
Herr Lyttkens: Det är temligen fåfängt att söka rubba de personers
öfvertygelse, som tro, att genom att banken för behålla sina
sedlar man skall kunna öka guldkassan, och att man på ett dylikt
lättvindigt sätt skall kunna åstadkomma guldtillökning. Hvad guldkassan
beträffar, beror den på helt andra faktorer. Den beror på,
huru man i allmänhet inom landet hushållar och huru näringslifvet
ställer sig i detsamma. På förhållandet mellan utförseln och införseln,
och derpå, huru vida införseln och räntorna på våra utländska skulder
icke betäckas af utförseln, beror det, huru guldkassan ställer sig.
När vi hafva missväxt i landet, när icke industrien blomstrar, och
när man för ett öfverdådigt lefnadssätt, då minskas guldkassan.
När deremot jorden ger goda skördar, och industrien arbetar under
goda konjunkturer, samt man för ett sparsamt lefnadssätt och icke
Lördagen den 29 Mars. 19
lefver på hufvudstadsvis, då kommer guldkassan att ökas. Det är på
dessa faktorer, som guldkassans ställning i riksbanken beror.
Hvad riksbanken beträffar, sa är den genom den omvårdnad, som
Riksdagen hittills egnat densamma, så doterad med fonder, att få af
de penningeinstitut, som dermed äro jemförliga, äro så rikt försedda
dermed. Men det är icke någon så stor vinst för eu bank att hafva
en mängd stora fonder, som den icke kan göra räntebärande. Ty
bankens vinst beror på den kredit, som de sedlar hafva, hvilka den
släpper ut i allmänna rörelsen, och att dessa sedlar hålla sig ute i
rörelsen, samt att banken för öfrigt skötes på ett klokt och omsorgsfullt
sätt. Man bör derför icke öfver höfvan och öfver en viss gräns
öka en banks fonder, utan fonderna böra stå i förhållande till bankens
rörelse och till dess sedelutgifning. Jemför man med den svenska
riksbanken den belgiska banken, som också åtnjuter stort förtroende,
så finner man, att den belgiska banken har en mycket liten
grundfond i förhållande till sin utelöpande sedelmassa, och att den
svenska riksbanken har mycket liten sedelutgifning, jemförd med den
belgiska, hvars sedelutgifning är mycket större än riksbankens, fastän
dess grundfond är mindre. Detta visar, att bankens styrka icke ensamt
beror på fondernas storlek, utan på den kredit banken har och
pa sättet, hur den för öfrigt ordnas och skötes. Den svenska riksbanken
^ har lika stor kredit som den belgiska. Men hvarför skall
man da höja bankens fonder, när riksbanken redan nu på långt när
icke kan till fullo begagna sin sedelutgifningsrätt, hvilket den icke
lärer kunna, sa länge vi ha så många enskilda sedelutgifvande banker,
som släppa ut sina sedlar, hvarigenom riksbankens sedlar utträngas.
Jag vill nu icke säga annat, än att våra privata sedelutgifvande
banker också hafva god kredit, ehuru icke så god som
riksbanken. Men det för håller sig så, att utaf två slags myntrepresentativ
uttränges alltid det bättre af det mindre goda. Nu går det
sa till, att privatbankerna taga riksbankens sedlar och gömma dem i
kassan för att med riksbankens sedlar så mycket som de behöfva
möta den invexling af sina sedlar, som fordras i guld, stort mer sedlar
kan riksbanken ej hålla utelöpande, emedan hvad allmänna rörelsen
kräfver af sedlar fylla privatbankerna med sina sedlar.
Jag skall nu öfvergå till frågan för närvarande, om riksbanken
skall behålla hela eller halfva bankovinsten. Nu säger man, att
statsverket icke behöfver dessa penningar, utan att de utgifter, som i
budgeten föreligga, genom besparingar kunna minskas. Ja, om vi
hade säkerhet för det, så skulle jag kunna vara med om reservanternas
förslag. Men dess värre vågar jag icke mycket lita på, att
dessa besparingar blifva verklighet. Ty de flesta gemensamma voteringarna
äro ännu icke afgjorda, och vi veta icke, huru de kunna
falla ut. Hittills har min långa erfarenhet inom riksdagen gifvit vid
handen, att alltid, då det är fråga om stora summor, har, tack vare
in edkammarens öppna hand för utgifter, Andra Kammaren i de gemensamma
voteringarna kommit till korta. Men under sådana förhållanden
är det väl skäl att söka ställa så, att man har utsigt att få
hudgeten att gå i hop, och det behöfves mycket väl att man gör alla
N:o 23.
Angående
användande
af 1889 års
bankovinst.
(Forta.)
N:o 23. 20
Angående
användande
af 1889 års
iankovinst.
(Forts.)
Lördagen den 29 Mars.
de besparingar man möjligen kan, ock hvarom man talade vid riksdagens
början, så att man icke, samtidigt med det att riksbanken har
svårt att göra sina medel räntebärande, behöfver upptaga nya utländska
lån till byggande af de norrländska jernvägarne.
Hans excellens herr statsministern gaf oss vid remissdebatten en
lexa; lian yttrade, att man vid riksdagens början är mycket sparsam
af sig, men att man vid dess slut brukar öfvergifva denna ståndpunkt.
Jag får dock säga, att jag nu står på samma ^ståndpunkt
som dä riksdagen började, och atit jag, just för att vi ma slippa att
ytterligare upplåna utländskt kapital, yrkar, att det måtte gå^med
riksbankens vinst jemväl denna gång pa det gamla sättet, sa^ att
hälften af denna vinst går till statsverket, och riksbanken behåller
den andra hälften. Ty riksbanken reder sig ändå, och dess fonder
äro tillräckligt stora. Men beträffande statsverket befarar jag, att sa
icke kommer att blifva förhållandet. Jag får sålunda anhålla om
bifall till utskottets förslag.
Herrar Collander och Persson i Heljebol instämde med herr
Lyttkens.
Herr Ljung man: Jag vill visst icke öfverskatta betydelsen för
riksbanken att få behålla dessa medel. Men å andra sidan vill jag
påpeka hvad som skulle blifva följden, om riksbanken lemnade ifrån
sig'' af dess egna sedlar ett belopp af 1,300,000 kronor. Följden
bl ef ve den, att dessa sedlar utbetaltes för hvarjehanda utgifter af
statsverket, och sedan vore ju riksbanken skyldig att inlösa desamma.
Således måste det väl ändock innebära ett stärkande af riksbanken,
då man beslutar, att den icke skall lemna ifrån sig dessa sedlar.
Utskottet har, så vidt jag kunnat förstå, enhälligt varit af den
åsigten, att man endast i undantagsfall bör behålla för riksbankens
räkning hela bankovinsten, och att man bör följa den sedan 1875
såsom regel tillämpade grundsatsen om fördelningen af riksbankens
vinstmedel mellan statsverket och riksbanken med ungefärligen hälften
åt hvardera. Men utskottets minoritet har ansett, att fullgiltiga
skäl till ett dylikt undantagsfall nu föreligga. Ett sådant skäl är det,
att statsverket haft mycket stora inkomster genom de pålagda importtullarne.
Det andra skälet är det, att Riksdagen genom fattade beslut
redan besparat åtskilligt å den af regeringen uppgjorda budgeten.
Och det tredje skälet ligger deri, att man verkligen, åtminstone om
jag må döma efter önskningarna i denna kammare, framdeles får
stort behof af penningar för utförandet af byggnader . för riksbankens
räkning. Ty det är ju planer å bane att få afdelningskontor i ett
stort antal af rikets städer. Men då man inrättar afdelningskontor,
nödgas man att bygga hus åt dem, och för att sådant må ske, behöfves
det att man eger ett öfverskott å de reserverade medlen att
tillgripa. Det är likväl icke gifvet, att man framdeles ett annat år
såsom nu kan bereda riksbanken ett sådant öfverskott. Ty man kan
icke göra sig alldeles säker på, att äfven da skall uppstå sadant
öfverflöd i statskassan som det, livilket nu förefinnes.
21 N:o 23.
Lördagen den 29 mars.
Det är af dessa skäl som minoriteten yrkat, att riksbankens hela
vinst skulle för bankens räkning bibehållas, och det är med anledning
häraf, som jag anhåller om bifall till reservanternas förslag.
Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre von Essen:
Herr talman, mine herrar! Herr Lyttkens har synnerligen väl, synes
det mig, i få ord bekräftat hvad utaf hans excellens herr statsministern
här anfördes, särskildt i afseende på hvad som verkligen utgör
riksbankens styrka, hvilken är och förblir guldvalutan. .Riksbanken
får genom den förökade tillgång den erhåller, om den får behålla
hela sin vinst, icke större förmåga att utsläppa lån, än den nu har
— i fall det är dess egenskap af långifvande bank, som man vill stärka.
Det synes nemligen, att riksbanken så litet begagnat den rätt den
har att utgifva sedlar, att sammandraget af riksbankens ställning
upptager den 28 februari 1890 en obegagnad sedelutgifningsrätt af
34,756,291 kronor 44 öre och den 28 februari 1889 en obegagnad
sedelutgifningsrätt af 39,727,718 kronor 6 öre, d. v. s. att riksbanken
har tillräckliga valutor för att hafva rättighet att utgifva 34—39 millioner
kronor mera sedlar, än den gjort. Det finnes icke tillräcklig
säkerhet för att placera alla dessa penningar, och således har riksbanken
icke begagnat denna sedelutgifningsrätt. Men skälet härtill
har icke varit, att riksbanken icke haft tillräcklig styrka att utgifva
sina sedlar, utan skälet har, såsom antyddes, varit det, att det icke
funnits tillräckligt många acceptabla lånsökande; och således har
riksbanken icke funnit det förenligt med god hushållning att utgifva
så mycket sedlar, som den haft rätt till.
Tager nu riksbanken hela den vinst, hvarom frågan gäller, ökas
derigenom tillgångar, som riksbanken icke behöfver; och man stärker
icke riksbankens ställning, då man icke kan öka guldkassan. Hvar
och en vet hvad bankoreglementet stadgar, att riksbankens sedelutgifningsrätt
är beroende af dess guldvaluta, men att derutöfver riksbanken
äfven eger att på grund af andra valutor utgifva sedlar på
särskildt bestämda vilkor, samt att den sedelutgifningsrätt, som är
baserad på dessa sistnämnda valutor, uppgår till högst 45 millioner
kronor. Att denna sistnämnda sedelutgifningsrätt icke varit till fullo begagnad
har icke varit beroende på, att icke fonderna varit tillräckliga.
Nu säger man, att det är skäl att stärka riksbanken för att möta
de pretentioner, som göra sig gällande — och dem är jag för min
del verkligen sinnad att understödja — att få riksbankens afdelningskontor
inrättade i de flesta delar af landet. För att derför kunna
möta de kraf, som under årens lopp komme att ställas på riksbanken
i de olika landsorterna, borde väl också bankens fonder ökas. Men
dessa fonder behöfva icke ökas. Det belopp, hvartill riksbankens
fonder skulle behöfva uppgå enligt bankkomiténs förslag, är 50,000,000
kronor. Men för närvarande uppgår riksbankens
grundfond till________________________________________________________________________ 40,000,000,
reservfonden till____________________________________________________________________ 5,000,000,
och fonden för reserverade medel till_________________________________ 7,000,000
Summa 52,000,000,
Angående
användande
af 1889 års
lankovinst.
(Forte.)
N:o 23. 22
Angående
användande
af 1889 års
bankovinst.
(Forts.)
Lördagen den 29 mars.
så att riksbanken har tillräcklig styrka att möta en ställning, som
endast afser en förökad sedelutgifning, och, för att för framtiden
kunna bibehålla denna ställning, är det tillräckligt, i den mån som
trafven ökas, att endast lägga upp en viss procent af bankovinsten
årligen.
Från synpunkten af att öka bankkontorens antal förefinnes således
icke nu någon anledning att öka riksbankens fonder, utan enligt min
tanke vore det en ekonomisk misshushållning, då banken icke nu kan
tillgodogöra sig sin sedelutgifningsrätt.
Häremot invänder man emellertid, att om statsverket erhaller
halfva bankovinsten, så kommer den att lemnas till ett improduktivt
ändamål, som icke gifver någon ränta, under det att man, om riksbanken
finge behålla penningarne, dock skulle kunna tänka sig,
att man finge någon ränta. Men då riksbanken ännu har en obegagnad
sedelutgifningsrätt på en 30—40 millioner, så visar detta,
att riksbanken på långt när icke kan göra alla de medel, som
stå under dess förvaltning, räntebärande för närvarande, under det
att på samma gång, i fall man låter statsverket behålla sin vanliga
del af bankovinsten, detta otvifvelaktigt kommer att medföra,
att man för de norrländska jernbanebyggnaderna behöfver låna upp
mindre och förränta mindre kapital, än hvad som annars lärer
blifva fallet.
Huru man således vänder på saken, kan jag icke finna, att det
är skäl att frångå en god och gammal, sedan 15 år följd princip,
nemligen den, att utaf riksbankens vinst statsverket erhåller hälften
och riksbanken sjelf behåller hälften. Att den grundsatsen följes för
framtiden synes, såvida icke undantagsfall föreligga, väl kunna försvaras.
Att nu icke något undantagsfall föreligger, och att det således
ej heller är skäl att frångå denna princip, synes bankoutskottet
hafva mycket rigtigt bedömt.
Herr Rydin: Den föregående talaren har klart och tydligt
ådagalagt, att banken icke kan göra sig någon särskild nytta med
dessa penningar, och då bör väl riksbanken såsom andra banker lemna
utdelning af vinsten till sina principaler, hvilka här utgöras utaf
statsverket. Men så säger man, att statsverket har så goda tillgångar,
att det icke är skäl, att statsverket får dessa penningar, utan att det
är bättre att förvara dem hos riksbanken. — I detta afseende ber jag
att få fästa uppmärksamheten på, att då det är fråga om att låna
för de norrländska jernvägsbvggnaderna, så visar ju detta, att stats^
verket har användning för penningarne. Den starka ökningen, som
på vissa titlar inom riksstaten förekommer, lägger också i dagen, att
man behöfver förstärka statsverkets förlagskapital. Statsverket kan
således fä nytta af penningarne, särskildt derigenom, att man med
det tillskottet slipper att upplåna så mycket för byggandet af jernvägarne
i norra delarne af landet.
Då jag således tror, att det öfverensstämmer med god hushållning,
att man jemväl nu vidblifver den redan gamla principen, att
23 N:o 23.
Lördagen den 29 Mars.
hälften af bankovinsten reserveras för banken och hälften lemnas till
statsverket, anhåller jag om bifall till utskottets förslag.
I detta yttrande instämde herrar Larsson i Upsala och Lund.
Angående
användande
af 1889 års
bankovinst.
(Forts.)
Herr E. W. Carlson: Herr talman, mine herrar! Jag skulle
nästan vara frestad att instämma med reservanterna i deras yrkande,
att riksbanken skulle få behålla hela denna bankovinst, om jag nemligen
kunde tro, att man derigenom kunde påskynda den dag, då
riksbanken upphörde att upplåna penningar. Ty jag är särskild!
■emot, att riksbanken gifver ut räntor på upplånta penningar, under
det att den har 34—39 millioner kronor liggande obegagnade. Men
då jag tyvärr icke har stora förhoppningar, att denna åtgärd skulle
påskyndas på detta sätt, kan jag icke på dessa grunder biträda reservanternas
åsigt. Ty så länge riksbanken icke kan bättre placera och
förvalta sina penningar, än hvad hittills visat sig, så tror jag icke,
att det är bättre att riksbanken får behålla hela vinsten, än om man
gifver ut en del deraf till statskontoret. Jag tror, att statskontoret
kan långt bättre och nyttigare göra användning för penningarne, än
hvad riksbanken kan göra.
Jag kan icke annat än uttala min förundran öfver reservanterna
■och den mening i bankfrågor, som vid flera tillfällen från det hållet
uttalats. Det har nemligen varit fallet vid flera tillfällen, då det har
varit fråga om inrättande af afdelningskontor i de olika residensstäderna,
att man såsom skäl för att så fort som möjligt få afdelningskontor
inrättade framhållit, att man härigenom hoppades få räntenedsättning
och billigare kapital i de skilda orterna. — Ja, om detta
kunde åstadkommas, så vore det en god sak. Ty handeln och industrien
äro i behof af billigt rörelsekapital. Men huru skall man
genom afdelningskontors inrättande kunna åstadkomma billigt rörelsekapital,
så länge riksbanken uppträder som konkurrent i fråga
om upplåning af penningar och således bidrager till höjandet af
räntan ?
Jag har, herr talman, vid ett annat tillfälle haft äran att väcka
motion i den vägen, nemligen att riksbanken icke skulle gifva ränta
på upp- och afskrifningsmedel, men motionen gick all verldens väg,
och det ansågs då naturligtvis såsom det lyckligaste. Dock kan jag
icke förstå annat, än att det förr eller senare blir nödvändigt, att någonting
i den vägen kommer att åtgöras. Under nuvarande förhållanden
kan jag icke annat än yrka bifall till Kongl. Maj:ts af ut.
skottet understödda framställning och afslag å reservanternas förslag.
Herr Jonsson i Myre: Herr vice talman! Då jag instämde
med utskottets vice ordförande, herr Hörnfeldt, tänkte jag icke begära
ordet; och jag fortfar äfven nu att instämma med honom i hans
yttrande, ■ likasom jag instämmer i reservationen. Jag begärde ordet
med anledning af en talares på hallandsbänken yttrande, att riksbanken
hade så stora fonder förut, att den icke var i behof af mer än
hälften af bankovinsten och, om jag rätt fattade honom, ansåg han
N:o 23. 24
Angående
användande,
af 1889 års
iankovinst.
(Forts.)
Lördagen den 29 Mars.
till och med att fonderna voro så stora, att riksbanken icke skullebehöfva
att vidare bibehålla något af bankovinsten för riksbankensräkning
och behof, men talaren var ändock med om att bifalla utskottets
förslag.
Men nu är det verkligen utväg för riksbanken att ytterligarekunna
utveckla sig och använda dessa medel, om de för bankens räkning
bibehållas. Motioner föreligga årligen om inrättandet af afdelningskontor
kring hela landet, och genom bifall till sådana motioner
skulle man skaffa ett större fält för användandet af penningarne och
förräntandet af desamma. I enlighet härmed anser jag, att riksbanken
nu med fördel kan använda de penningar, som der qvarhållas,.
om riksbankskontor komma att inrättas här och hvar i iandet, då.
upplyst är, att riksbankens penningeställning medgifver det. I närvarande
stund har riksbanken en vinst af 2,621,725 kronor 81 öre.
Utvidgas riksbankens rörelse, och inrättas flera afdelningskontor, är
det antagligt, att vinsten kommer att ökas, och att ju mera penningar,,
som användas i utlåningsrörelsen, vinsten också kommer att blifva
större.
Jag får således anhålla om afslag å utskottets hemställan och.
bifall till reservanternas förslag.
Herr Gummlius: Yi hafva under detta år i riksdagen fått med
delanden
från flera olika håll, der man förut varit ytterligt ogynsamt
stämd mot riksbankens utvidgning genom nya afdelningskontor, att.
man numera har ändrat signaler, och det bebådas till och med, att
det skall komma ett förslag från Kongl. Maj:t om nya afdelningskontor,
äfvensom att bankofullmägtige skola vara med om saken..
Man bär förnummit, att många af denna frågas motståndare i riksdagen,
som fylt många sidor i riksdagsprotokollen med invändningar,
hafva nu förändrat mening. Det lär vara den nya banklagen, som
medverkat till dessa förändrade ståndpunkter. I sammanhang dermed
motses ett förslag om ökande af bankens grundfond från 40 till 50
millioner. Då saken så förhåller sig och man har half visshet om,
att frågan skall komma fram till Riksdagen nästa år, tycker jag det.
kunde vara skäl i att icke lemna bort från banken vinsten, äfven om
man icke tycker, att banken behöfver den nu. För min del har jag
den öfvertygelsen, att om ock ifrågavarande halfva bankovinst ickebehöfves
för banken och banken tyckes icke hafva synnerligen stort;
behof af densamma, så förefaller det dock i alla händelser, som om
statskassan skulle hafva ännu mindre behof deraf. Och jag delar icke
den fruktan, som en talare på stockholmsbänken uttryckte, eller att
penningarne skulle vara mera till skada, om de läge i riksbanken, medan
de i statskontoret skulle kunna göra gagn. Jag tror tvärtom, att det.
skulle vara mera skadligt, om statskontoret finge dem, än om banken.
Jag fruktar nemligen, att det skall gå som en talare antydde,
då han sade, att vi icke visste utgången af de gemensamma voteringarna,
och att det vore för tidigt att disponera öfver behållningen,
innan dessa voteringar egt rum. Jag säger detsamma. Men för dem,
som vilja hafva fram så mycket som möjligt ur de gemensamma
Lördagen den 29 Mars.
25 N:o 23.
voteringarna under fjerde och femte hufvudtitlarne, lär nr dessa premisser
konklusionen blifva en annan. När statskassan har öfverflöd,
hvad tjenar det då att lägga mera dit. Detta statskassans öfverflöd
kommer naturligtvis att inverka på de gemensamma voteringarna.
Jag har funnit, att oaktadt man från många håll och vid många riksdagar
sagt, att ingenting blir gjort för försvarsverket, stiga dock för
hvarje år anslagen till krigsväsendet. Och äfven innan de gemensamma
voteringarna företagits, hafva kamrarne stält icke obetydliga nya anslag
till krigsministerns förfogande. Jag finner det för min del vådligt
att göra frestelsen starkare genom öfverflödet i statskassan att
bereda fritt aflopp för sådana medel, som icke äro så väl behöfliga,
att de genom sin egen kraft drifvas fram. Vid ett sådant förhållande
ber jag få hemställa om bifall till reservanternas förslag.
Herr Elowson: Jag begärde ordet med anledning af ett ytt
rande
af bankoutskottets ärade vice ordförande. Han sade nemligen,
att om också icke för svensk banksedel kan direkt på utländsk ort
köpas guldvaluta, så kan man dock för svensk banksedel på Stockholms
börs och åtskilliga andra svenska börser köpa vexel på utländsk ort.
Detta skäl skulle må hända kunna vara fullgiltigt, om vexlar på utländsk
ort funnes att få till obegränsad mängd. Men dylika vexlar
representera svenske mäns fordringar af någon utländing på grund af
att en vara blifvit exporterad från Sverige och att svensk man för
denna vara eger fordran. Om riksbanken köper upp en del af dessa
fordringar, är det klart, att tillgången på dem minskas. Affärsmän,
som hafva skulder att betala till utlandet, skaffa sig vanligen medel
till betalning af dessa skulder derigenom, att de skicka upp på börsen
och köpa vexlar, dragna på utländsk ort. Men om tillgången på
dessa vexlar minskas derigenom, att riksbanken köper upp dem i för
hög grad, måste följden blifva den, att affärsmännen nödgas i stället
hos riksbanken köpa guld och skicka ut det till utlandet. Jag kan
således icke finna, att det är någon egentlig skilnad mellan att köpa
guld i utlandet eller att köpa utländska vexlar på Stockholms börs,
ty dylika vexlar, dragna på solida utländska firmor, kunna alltid omsättas
i guld och äro sålunda detsamma som guldvaluta. Till följd
häraf kan jag icke se, att en användning af riksbankens vinst för
bankens ändamål skulle i någon mån tjena att förstärka riksbankens
förmåga att fullgöra sina förbindelser i förhållande till utlandet.
I fråga om bankens ställning till den inländska marknaden är det
höjdt öfver allt tvifvel, att i banken redan nu finnas tillräckliga medel
att tillgodose alla berättigade låneanspråk. För min del har jag
hyst den åsigt, att banken bör öka sin verksamhet genom inrättande
af afdelningskontor i landsorten, och kan icke finna, att bankens förmåga
att tillgodose detta behof blir större, i fäll man hopar svenska
sedlar i banken, hvilka sedermera få ligga der, än om man med begagnande
af tillgängliga medel nu inrättade dylika afdelningskontor,
ty dertill äro bankens tillgångar i denna stund fullt tillräckliga.
Under sådana omständigheter förefinnes nu icke någon anledning
att frångå den gamla traditionen, som förut gjort sig gällande, nem
-
Angående
användande
af 1889 års
bankovinst.
(Forts.)
N:o 23. 26
Angående
användande
af 1889 års
bankovinst.
(Forts.)
Lördagen den 29 Mars.
ligen att man bör reservera hälften af banko vinsten för riksbankens
egen räkning och anvisa resten åt statsverket.
På dessa skäl, herr talman, anhåller jag om bifall till utskottets
förslag.
Herr Lyttkens: Om jag hade samma öfvertygelse, som den
ärade talaren på örebrobänken nyss uttalade, nemligen att, i fall half''
ten af bankovinsten nu öfverlemnades till statsverket, ett dylikt beslut
skulle medföra ökade fordringar på anslag till militära ändamål, så
skulle jag vara med om, att bankovinsten upplades för riksbankens
eget ändamål. Men min mångåriga erfarenhet har visat, att det icke
går till så som den ärade talaren förutspått. Bankovinstens användande
i detta fäll har icke det ringaste inflytande på dem, som önska
stora anslag till vårt försvarsväsendes utveckling, tv de personer, som
härtill vilja gifva så stora anslag som möjligt, taga icke någon hänsyn
till, huruvida det finnes penningar eller icke till dessa anslag.
Jag för min del fruktar för — och jag upprepar det än en gång —
att, om vi icke låta hälften af den för fjolåret uppkomna bankovinsten
nu öfvergå till statskassan, få vi sedan se, att en stor upplåning
måste ega rum till de norrländska jernvägarne, hvarför jag
anser, att det nu vore en stor misshushållning att lägga hela vinsten
i riksbanken, hvilken redan nu har en obegagnad sedelutgifningsrätt
på 30,000,000—40,000,000 kronor. Att under sådana förhållanden nu
ytterligare lägga dit 1,000,000 kronor och sedan kanske behöfva låna
penningar i utlandet mot hög ränta, det anser jag vara misshushållning.
Jag är och har alltid varit, såsom herrarne veta, en hatare af
detta utländska skuldsättningssystem, hvithet vi svenskar under många
år drifvit så, att vi knappast hafva reda på huru mycket vi äro skyldiga.
Kommunerna, bankinrättningarna, inteckningsgarantiaktiebolagen,
hypoteksbankerna och jernvägar, alla hafva de utländska lån,
och staten såväl som alla andra fortsätter på samma bana, och hvad
slutet härpå blifver är lätt att inse. För att någon gång komma
derhän att få se en Riksdag, som icke vill vara med om skuldsättning
i utlandet, föreslår jag, aft till statsverket nu som vanligt anvisas
den ifrågavarande delen af bankovinsten, på det vi åtminstone i någon
mån må hejda den utländska skuldsättningen; och detta är bufvudskälet,
hvarför jag för min del kommer att rösta för att staten må
få denna andel. Riksbanken kan ju inrätta huru många kontor som
behöfves i landet med de medel banken redan har. Om privatbanksedlarne
indragas, komma riksbankens sedlar att vara ute i den allmänna
rörelsen, och det är beräknadt, att dertill behöfvas minst
40,000,000—50,000,000 kronor. De för dagliga rörelsen behöfliga, nu
utelöpande sedlarne äro hufvudsakligen privatbankssedlar, med undantag
af femkronesedlarne, hvilka utsläppas endast af riksbanken. Indragas
de enskilda banksedlarne, komma riksbankens sedlar att löpa
man och man emellan och icke så genast trycka på invexlingskassorna.
Dels af de skäl jag anförde och dels för att ej afvika från den en
gång antagna grunden om fördelningen af bankovinsten, vidblifver
27
N:o 23.
Lördagen den 29 Mars.
jag mitt förra yrkande, att af den uppkomna bankovinsten lemnas
hälften till riksbanken och resten till statsverket.
Afviker Kiksdagen från den nu i många år följda fördelningsgrunden,
får den nu som förr ständiga strider om hur mycket eller
litet af bankovinsten skall qvarstanna i banken.
Angående
användande
af 1889 års
bankovinst.
(Forts.)
Häruti instämde herrar Widsiröm, Björck, Höglund och Larsson
i Berga.
Herr Ljungman: Med anledning af den nästföregående talarens
yttrande ber jag att få påpeka, att denna frågas afgörande innebär
icke att tilldela riksbanken en hel mängd af dess egna sedlar, enär
riksbankens verkliga tillgångar och sålunda äfven riksbankens vinst
alls icke utgöras af sådana, utan huruvida riksbanken skall lemna
från sig riksbankssedlar till ett belopp af 1,300,000 kronor, som derefter
för hvarjehanda utgifter utbetalas af statsverket, och.hvilka
sedlar banken, enligt deras ordalydelse, är skyldig att infria. Detta
är frågans verkliga innebörd.
Hvad åter den så mycket omtalade guldfrågan och dess sammanhang
med statens upplåning beträffar, är det visserligen gifvet, att,
om vi nödgas att taga lån från utlandet, dessa blifva stälda så, att
de skola återbetalas i guld. Men de'' upplånta beloppen inbetalas
också till oss i guldvalutor. Och det är sålunda alldeles klart, att
huru stora olägenheter vår skuldsättning till utlandet än medfört, har
den dock gjort, att guld influtit i landet och särskilt till riksbanken.
Jernvägarne i Norrland kunna helt visst byggas för riksbankens sedlar,
då dessa ju utgöra lagligt betalningsmedel inom landet, och skulle
statsverkets tillgångar vid statsregleringens uppgörande emot förväntan
visa sig otillräckliga för de beslutade utgifterna, kan ju riksbanken
lemna det för tillfället nödiga lånet, i händelse sådant ej behöfver
tagas för guldvalutors anskaffande, och olägenheten af den
skuldsättningen blifver då ingen, enär ju ränta och amortering tillfalla
riksbanken, för hvilken det ju tydligen innebär en fördel att få
disponera sin egen vinst. — Mig synes frågan dessutom vara en sparsamhetsfråga,
ty det är alldeles gifvet, att ju mer penningar man bär
att gifva bort, ju mindre sparsam är man.
Herr Jansson i Krakerud: Herr vice talman! Jag medger gerna,
att jag icke har några fackkunskaper i detta ämne. Men nog förefaller
mig denna diskussion ganska besynnerlig. Man säger, att riksbanken
icke skulle få någon nytta af eller blifva stärkt med anledning
deraf, att man bibehölle hela vinsten åt nämnda bank. Om man
t. ex. bibehölle hela vinsten för de enskilda bankerna och sålunda
icke gjorde någon utdelning deraf åt principalerna, så måste vi väl
ändå erkänna, att deras ställning skulle blifva starkare, och att sålunda,
om principalerna i en framtid komme på den idén att dela det
kapital, som funnes i banken, de finge större utdelning, än om de
hvarje år delade ut den vinst, som finnes. Det förefaller mig, som
om förhållandet skulle ställa sig ungefär likadant med riksbanken.
N:o 23. 28
Angående
användande
af 1889 års
hankovinst.
(Forts.)
Lördagen den 29 Mars.
Nu säger man visserligen, att det stärker icke guldkassan. Det är en
fråga, som är mycket svår att afgöra och som jag tycker, att de af
herrarne, som äro bankmän, äro en liten smula ovissa om. Men det
synes mig, att då riksbanken lånar ut pengar till nationen — kommer
nämnda nation att medelst ränta skapa riksbanken en produkt, som
skall stärka nämnda banks guldkassa det må nu vara sant, att de
sedlar som banken utlemnar måste den äfven inlösa, men räntan på
nämnda sedlar skall alltid komma att stärka guldkassan. Om man
antager — som herr Lyttkens också mycket rigtigt gjorde — att det
beror på export och import, så måste den, som exporterar, skapa sig
en produkt, och denna produkt kan icke bestå i samma banksedlar,
utan det är räntan på dessa sedlar, en ränta som skall komma att
stärka riksbanken såsom fordringsegare. Ehuru jag icke har förmåga
att i detalj tillkännagifva min tanke angående bankrörelsen, har jag
dock tagit mig friheten att antydningsvis nämna detta. Jag skall
sålunda yrka bifall till reservationen.
Herr Sven Nilsson: För min del hyser jag den öfvertygelse,
att, äfven om riksbanken får behålla sin vinst, vi i alla fall skulle
kunna slippa att låna. Det beror visserligen i någon på, huru vida
Riksdagen beviljar en del anslag eller icke, men jag föreställer mig,
att åtminstone en stor del af hvad Kongl. Maj:t begärt i anslag icke
skall vinna Riksdagens bifall, och då linnes det efter min uppfattning
alltid så stora tillgångar, som motsvara halfva bankovinsten, att man
icke behöfver för den skull göra någon vidare upplåning för statens räkning.
För min del vill jag, att riksbanken skall få behålla hela sin vinst,
derför att jag önskar, att bankens lånerörelse bör ordnas i en annan rigtning
än hittills i afseende på sin utlåning. Det upplystes från statsrådsbänken,
att riksbanken har för omkring 30 millioner kronor obegagnad
sedelutgifningsrätt, och att detta egendomliga förhållande skulle enligt
statsrådet och chefens för finansdepartementet uppgift bero derpå, att
riksbanken icke kan finna några fullkomliga säkerheter för sin utlåning.
Jag föreställer mig dock, att om riksbanken utlånade dessa
medel för t. ex. en half procent eller åtminstone något lägre ränta
än andra sedelutgifvande banker, så skulle den få en fullt tillräcklig
utlåning med god säkerhet. Gör man detta, så går man visserligen
in på konkurrens med privatbankerna, men derigenom kan man
hålla räntan billigare i landet. Banken förtjenar visserligen på detta
sätt mindre, men man gör på samma gång landet en mycket större
tjenst med att hålla en billigare ränta på kapitalet, som derigenom
kan komma näringarna till godo, än använda vinsten ofta till onödiga
statsbehof. Jag tror således, att om riksbanken ordnade sin ställning
på sådant sätt, vore detta bättre för landet än att taga denna summa,
bortåt halfannan million kronor, till statsverket, i synnerhet då det
icke behöfs. Under den sista tiden har räntan visserligen icke varit
hög, men vi veta ju, hvilket tynande lif näringarna under den föregående
tiden fort, just derför att vi i vårt land fått betala till och med
dubbelt så hög ränta som i våra grannland, och förhållandet är ännu
verkligen så, att våra näringsidkare få betala högre ränta än på de
29 N:o 23.
Lördagen den 29 Mars.
flesta andra ställen i utlandet. Efter min uppfattning ligger det i
riksbankens hand att kunna reglera detta förhållande, och får den
behålla hela sin vinst, så måste den derigenom blifva stärkt och således
kunna bättre möta konkurrensen med sin utlåning.
Jag anhåller derför om bifall till reservationen.
Herr Bexell: Jag kan icke dela min länskamrats nyss uttalade
åsigt, att icke anslagsfordringarna här vid riksdagen .så ^väl från
regeringens som från enskildes sida äro beroende på tillgångarna i
statskassan. Tillgångar och efterfrågan spela dervid en ganska stor
rol. Han sade: om vi icke hafva penningar, så gå nog anslagen
lika fullt igenom, och då får det komma till rätta genom en förhöjd
beskattning. Jag tror verkligen, att många här i kammaren, som
nu rösta för anslag, skulle draga sig något tillbaka, om de trodde,
att dessa anslag skulle täckas genom beskattning efter 2:dra, artikeln.
I öfrigt instämmer jag med herr Sven Nilsson derutinnan, att
riksbankens obegagnade sedelutgifningsrätt borde icke få ligga nere.
Här inrättas aktiebanker, hvilka icke kunna lemna penningar för
mindre än åtta å nio procent ränta, visserligen icke synbart men
genom åtskilliga svängningar. Detta gör, att det redan inträffat och
kommer att vidare inträffa, att, såsom finansministern sade, här icke
finnes tillgång på säkra lånesökande i riksbanken.
Jag yrkar bifall till reservationen.
Herr Petersson i Boestad: Jag vill blott tillkännagifva, att jag
yrkar afslag å utskottets hemställan och bifall till reservationen, ty
jag anser, att riksbanken bör sjelf förvalta sina tillgångar; och kunde
räntan i någon mån nedsättas, så vore det väl, det blefve ju i alla
fall en vinst för de lånsökande.
öfverläggningen var slutad. Herr vice talmannen gaf, enligt de
yrkanden som derunder förekommit, propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan och dels på afslag derå och bifall i stället till
■det yrkande, som innefattades i den af herr Hörnfeldt m. fl. afgifna,
vid memorialet fogade reservation, och fann herr vice talmannen
svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för den förra meningen.
Votering blef emellertid begärd och företogs enligt följande, nu uppsatta
och af kammaren godkända voteringsproposition:
Den, som bifaller hvad bankoutskottet föreslagit i lista punkten
i dess memorial n:o 9, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets nämnda förslag,
bifallit det yrkande, som framstälts af herr Hörnfeldt m. fl. i
deras vid memorialet fogade reservation.
Angående
användande
af 1889 års
bankovinst.
(Ports.)
N:o 23.
30
Lördagen den 29 Mars.
Omröstningen visade 67 ja mot 55 nej, i följd hvaraf utskottets
hemställan af kammaren bifallits.
Mom. 2.
Bifölls.
§ 9-
Föredrogs och bifölls lagutskottets utlåtande n:o 34, i anledning
af väckt motion om vissa ändringar i gällande grufvestadga.
§ io.
Likaledes biföllos statsutskottets härefter, hvart för sig, föredragna
utlåtanden:
n:o 40, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
tillstånd för Borås jernvägsaktiebolag att af bolagets skuld till riksgäldskontoret
afbetala 300,000 kronor m. m.; och
n:o 41, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående statsbidrag
för utrotande af ollonborrarne inom Hallands och Kristianstads
län.
§ 11-
Angående I ordningen förekom vidare statsutskottets utlåtande n:o 42, i
försäljning anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning af en del
af en del af utaf den s. k. lasarettstomten i Falun.
den s. k. lasarettstomten
i T, ...
Falun. Kongl. Mapt hade i sm förevarande proposition föreslagit Riks
dagen
att medgifva, att ifrågavarande tomtdel måtte för i den kongl.
propositionen angifvet. ändamål mot ett pris af tvåtusen femhundra
kronor få till de särskilda socknar inom Kopparbergs län tillhörande
skogsmedelsfonder försäljas, äfvensom att köpeskillingen måtte bland
statsverkets inkomster redovisas under titel extra uppbörd; och hemstälde
utskottet i föreliggande utlåtande,
att Riksdagen måtte på det sätt bifalla Kongl. Maj:ts förevarande
framställning, att Riksdagen medgåfve, att ifrågavarande del af den
s. k. lasarettstomten i Falun finge för omförmälda ändamål mot ett
pris, beräknadt efter två kronor 50 öre för qvadratmeter, till ofvan
nämnda skogsmedelsfonder försäljas; äfvensom att köpeskillingen måtte
bland statsverkets inkomster redovisas under titel extra uppbörd.
Häremot hade reservationer anmälts:
af herrar grefve G. Sparre, H. P. P. Tamm, O. W. Odelberg,
grefve E. C. A. Piper, F. Boström, P. J. von Ehrenheim och V. N.
Ekenman;
Lördagen den 29 Mars.
31 N:o 23.
af herr E. V. R. L. Königsfeldt; samt Angående
af herrar Sven Nilsson, P. Pehrson i Törnpryd och A. Persson lf en 3del 3af
Mörarp, hvilka sistnämnda yrkat, att utskottet skulle hemställa, att deri s. I. låsaKongl.
Maj:ts förevarande framställning måtte af Riksdagen afslås. rettstomten i
1 fråga härom anförde: (Forts.)
Herr Olsson i Sörnäs: Äfven om jag med mitt yttrande skulle
riskera att anses tala i egen sak, kan jag icke låta utskottets framställning
i frågan gå förbi utan anmärkning. Mig synes det nemligen
icke rigtigt, att utskottet anför såsom skäl för en höjning af det för
tomtens inköp af Kongl. Maj:t föreslagna priset, att skogsmedelsfonderna
äro så kapitalstarka, att de väl kunna hafva råd att betala
en sådan förhöjning. Detta är enligt min mening i och för sig icke
något skäl. Visserligen är det sant, att dessa fonder äro kapitalstarka,
men det kan likväl blifva fråga om, huru vida det vore honnett
af staten att af en sådan anledning höja priset utöfver det verkliga
värdet. Jag skall med anledning häraf anhålla att få upplysa om,
att den för byggnaden afsedda delen af de s. k. lasarettstomterna icke
har något synnerligen stort värde. Tomten är belägen vid Trotzgatan
i en sumpig trakt utmed den s. k. Trumbäcken, gränsande till nio
obebyggda tomter, som man icke kunnat få sälja. Skälet, hvarför skogsmedelsfonden
likväl önskar bygga der, är, att denna tomt ligger nära
landsstatens hus, och att det skulle blifva beqvämt att hafva denna
byggnad i närheten. För öfrigt inkräktar tomtdelen en obetydlig del
af statens stora tomt och kommer icke att hindra, att andra byggnader,
som kunna finnas med statens fördel förenliga, uppföras på den qvarvarande
delen af lasarettstomten. I sammanhang härmed vill jag
också lemna den upplysningen, att strax söder om den ifrågavarande
tomtdelen ligger en öppen plats, som är större än denna, och hvilken
staden för sitt behof inköpt för 2,000 kronor. Under sådana förhållanden,
och då det icke synes mig vara skäl att höja det pris,
Kongl. Maj:t föreslagit, yrkar jag bifall till Kongl. Maj:ts förslag om
ett pris af 2,500 kronor, hvilket belopp utgör full betalning för tomten,
och afslag på utskottets hemställan.
Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre von Essen:
Herr vice talman, mina herrar! Frågan kan synas obetydlig, allra
helst som det här gäller att taga ut en högre kostnad af kommuner,
som hafva så rika tillgångar, att det för dem icke spelar någon rol,
om köpeskillingen bestämmes på det ena eller andra sättet. Men det
kan, som den siste talaren nämnde, vara skäl att hålla sig vid ett
rättvist pris, och derför har Kongl. Maj:t ansett den af magistraten
verkstälda värderingen vara den rigtigaste, emedan magistraten vore
en myndighet, som man kunde tilltro fullständig opartiskhet. Sedan
har jag för egen del förskaffat mig upplysningar, att det pris, som
magistraten åsatt, är det högsta, till hvilket tomten kan värderas, och
detta har varit ett ytterligare skäl för mig att tillstyrka Kongl. Maj:t
att antaga magistratens värdering.
N:o 23. 32
Angående
försäljning
■af en del af
■den s. k. lasarettstomten
i
Falun.
(Forts.)
Lördagen den 29 Mars.
Herr Vahlin: Jag är fullt opartisk i saken och ber att få in
stämma
med min landsman deri, att det pris utskottet ansett böra
åsättas tomten är allt för högt. Jag förenar mig således med honom
i hans yrkande på bifall till Kongl. Maj:ts förslag.
Herr Sven Nilsson: Det måste vara synnerligen ondt om tomter
att bygga på i Falun eller deromkring, efter som man nödvändigt
skall hafva statens egendom för ifrågavarande ändamål. Yore förhållandet
det, att ingen tvist uppstått om sjelfva värdet på tomten,
skulle jag för min del icke sätta mig emot förslaget. Men då en
sådan summa, som Kongl. Maj:t föreslagit, är för låg i jemförelse med
värdet på tomten, och då det, enligt hvad som upplysts i utskottets
betänkande, kan ifrågasättas, huru vida äfven det pris utskottet föreslagit
är öfverensstämmande med tomtens verkliga värde, samt det,
enligt min tanke, icke är någon risk för att dessa personer, bolag
eller hvad de kallas, icke skola kunna få köpa andra tomter, som icke
tillhöra staten, inom Falu stad, så har man med ett afslag icke gjort
dem någon orätt.
Jag kan heller icke förstå, att staten har något behof att afstå
den ifrågavarande platsen. Vore det fråga om ett allmänt behof, om
att lemna denna tomt till någon skola eller allmän inrättning skulle
jag vilja sätta ett ännu lägre pris för att afstå densamma. Men då
intet sådant behof föreligger, och det icke bör vara omöjligt för bolagen
att skaffa sig annan plats af enskilde personer, och staten ju
icke är i behof att sälja, tvärtom i en framtid kan komma att behöfva
tomten för eget byggnadsbehof, så anhåller jag för min del om rent
afslag på så väl utskottets som Kong]. Maj:ts förslag.
Herr Peterson i Hasselstad: Jag skall anhålla om bifall till
utskottets förslag. Det är kändt, att Första Kammaren redan bifallit
hvad utskottet hemstält, och derför tror jag det är klokast, att äfven
denna kammare gör det, i fall man vill hafva frågan fram, ty annars
faller den ju. Jag skall derför sluta med hvad jag började och anhålla
om bifall till utskottets hemställan.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr vice
talmannen till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.
§ 12-
Slutligen föredrogos, hvart efter annat, och biföllos statsutskottets
utlåtanden:
n:o 43, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändring
i vilkoren för öfverlåtelse till Göteborgs stad af eganderätten till
kronans andel i förra ostindiska kompaniets fastighet i nämnda stad;
och n:o 44, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
•afsöndring af jord från indragna militiebostället Yissefjerda Storegård
n:o 1 i Kalmar län.
33 N:o 23.
Lördagen den 29 Mars.
§ 13.
Till bordläggning anmäldes:
. statsutskottets memorial:
n:o 45, med anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i åtskilliga
tf ägor rörande anslagen under riksstatens fjerde hufvudtitel;
n:o 46, med förslag till voteringsproposition i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut rörande anslag till stambanan genom öfre
Norrland; och
n:o 47, med förslag till åtskilliga stadganden, hvilka böra införas
i det nya relem entet för riksgäldskontoret;
bevillningsutskottets memorial
n:o 6, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande l:sta
punkten af bevillningsutskottets betänkande (n:o 3) angående allmänna
bevillningen;
lagutskottets memorial och utlåtanden:
o n:o 35, i anledning af Andra Kammarens återremiss af utskottets
utlåtande (n:o 26) öfver väckt motion om ändrad lagstiftning rörande
rätt för utländing att besitta fast egendom i riket;
n:o 36, i anledning af väckt motion om ändring i stadgan angående
skjutsväsendet den 31 maj 1878;
n:o 37, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 7 § i
förordningen om allmän flottled den 30 december 1880;
n:o 38, ^ i anledning af väckt motion om ändring i gällande stadganden
angående lagfart å fång till fast egendom; och
n:o 39, i anledning af väckta motioner om ändringar i skiftesstadgan
den 9 november 1866; samt
Andra Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande
n:o 22, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t i fråga om skydd mot af elektriska ledningar föranledd fara för
person och egendom.
§ 14.
Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riksdagens_
skrifvelse, n:o 27, till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition med förslag till förnyad förordning angående Sveriges och
Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden.
§ 15.
Justerades protokollsutdrag.
Andra Kammarens Prat. 1890. N:o 23.
3
N:o 23. 34
och
Lördagen den 29 Mars.
§ 16.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
Herr S. Al. Olsson i Sörnäs under 13 dagar fr. o. m. den 30 dennes,
» | J. Bromée .................... | » | 13 | » | » | so » |
» » | 0. Erickson i Bjersby . | » » | 10 12 | » » | » » | 31 » 31 » |
» | C. Andersson i Hamra | » | 11 | » | » | 31 » |
» | Folke Andersson........... | » | 10 | » | » | 31 » |
» | C. G. Anderson i Skeenda | » | 11 | » | » | 31 » |
» | G. Berg ....................... | » | 10 | » | » | 31 » |
» | grefve B. De la (jordig | » | 8 | » | » | 31 » |
» | N. Pehrsson i önnerud | » | 9 | » | » | 30 » |
» | A. E. Petersson i Hamra | » | 14 | » | » | 31 » |
» | P. A. Pf. Stjernspetz | » | 8 | » | » | 31 » |
» | 0. Jonsson i Hot''......... | » | 13 | » | » | 30 » |
» | P. G. Petersson i Brystorp | » | 8 | » | » 2 instundande | |
|
|
|
|
| april. | |
» | P. Larsson i Fole....... | » | 14 | » | » i | i » |
» | C. G. Bruse................ | » | 8 | » | »1 » | |
» | A. Göransson .............. | » | 8 | » | » : | L » |
>■> | P. Holm.._____________________ | » | 9 | » | » : | L » |
» | E. Westin.................... | » | 8 | » |
| L » |
» | C. Nyström.................. W. Gibson ................... | » | 8 | » | » ] | L » |
» | » | 8 | » | » i | 2 » |
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,16 e. m.
In fidem
A. E. J. Johansson.
Tisdagen den 1 April.
35 N:o 23.
Tisdagen den 1 april.
Kl. Y2 3 e. m.
Kammarens förhandlingar leddes af herr vice talmannen.
§ 1.
Justerades protokollet för den 24. nästlidne mars.
§ 2.
Föredrogos, hvart efter annat, statsutskottets nedannämnda memorial:
n:o
45, med anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i åtskilliga
frågor rörande anslagen under riksstatens fjerde hufvudtitel;
n:o 46, med förslag till voteringsproposition i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut rörande anslag till stambanan genom öfre
Norrland; samt
n:o 47, med förslag till åtskilliga stadganden, hvilka böra införas
i det nya reglementet för riksgäldskontoret;
och blef hvad utskottet i dessa memorial föreslagit och hemstält
af kammaren godkändt.
§3.
Efter föredragning vidare af bevillningsutskottets memorial n:o 6,
i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande l:a punkten af
samma utskotts betänkande n:o 3, angående allmänna bevillningen,
blef den af utskottet föreslagna voteringspropositionen af kammaren
godkänd.
§ 4.
Föredrogs och lades till handlingarna lagutskottets memorial n:o 35,
i anledning af Andra Kammarens återremiss af utskottets utlåtanden:o 26,
N:o 23. 36
v
Tisdagen den 1 April.
öfver väckt motion om ändrad lagstiftning rörande rätt för utländing
att besitta fast egendom i riket.
§ 5.
Föredrogos, men blefvo å nyo bordlagda:
lagutskottets utlåtanden n:is 36, 37, 38 och 39; samt
Andra Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 22.
§ 6.
Godkändes konstitutionsutskottets förslag till Riksdagens skrifvelse,
n:o 28, till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till ändrad lydelse af 74 § regeringsformen.
§ 7.
Till bordläggning anmäldes statsutskottets utlåtande n:o 9, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel,
innefattande anslagen till kongl. ecklesiastikdepartementet.
§ 8.
Justerades protokollsutdrag angående kammarens i dagens sammanträde
fattade beslut.
§ 9.
Afgåfvos nya motioner af:
herr P. Andersson i Högkil, n:o 224, i fråga om upphörande
eller inskränkning af skyldigheten att förrätta syner å indelta arméns
torp;
herr G. Erikson i Myckelgård och herr J. Bromée, n:o 225, om
skrifvelse till Kongl. Maj:t i fråga om handel med kobadt kalfe, té,
chokolad och andra tillagade icke spirituösa drycker.
Dessa motioner begärdes på bordet och bordlädes.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3 e. in.
In fidem
A. E. J. Johansson,
Onsdagen den 2 April.
37 N:o 23.
\
Onsdagen den 2 april.
Kl. 1 e. m.
Kammarens förhandlingar leddes af herr vice talmannen.
§ I
Justerades
protokollet för den 26 nästlidne mars.
§ 2.
Efter föredragning af de i gårdagens sammanträde aflemnade
motioner hänvisades:
herr P. Anderssons i Högkil motion, n:o 224, till kammarens
tillfälliga utskott n:o 3; och
herrar G. Eriksons i Myckelgård och J. Bromées motion, n:o 225,
till tillfälliga utskottet n:o 2.
§ 3.
Föredrogos, hvart efter annat, och biföllos lagutskottets nedannämnda
utlåtanden:
n:o 36, i anledning af väckt motion om ändring i stadgan angående
skjutsväsendet den 31 maj 1878;
n:o 37, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 7 § i
förordningen om allmän flottled den 30 december 1880; samt
n:o 38, i anledning af väckt motion om ändring i gällande stadganden
angående lagfart å fång till fast egendom.
§ 4.
Härefter förekom till behandling lagutskottets utlåtande n:o 39, Om ändrini
anledning af väckta motioner om ändringar i skiftesstadgan den 9 aar i skiftesnovember
1866. stadgan.
N:o 23.
Om ändringar
i skiftesstadgan,
(Forts.)
38 Onsdagen den 2 April.
Mom. 1.
Bifölls.
Under mom. 2 hemstälde utskottet, att Riksdagen ville med anledning
af en inom Andra Kammaren af herr J. P. Jansson i Saxhyttan
väckt motion, n:o 139, för sin del antaga följande
Lag
angående ändrad lydelse af första stycket af 135 § i Kongl. Maj:ts
förnyade nådiga stadga om skiftesverket i riket
den 9 november 1866.
Härigenom förordnas, att första stycket af 135 § i Kongl. Maj:ts
förnyade nådiga stadga om skiftesverket i riket den 9 november 1866
skall erhålla följande ändrade lydelse:
När, på sätt i nästföregående § föreskrifves, underdåniga besvär
öfver egodelningsrättens utslag inkommit, bör ordföranden genast låta
ena exemplaret af besvärshandlingarna tillställas den, som enligt § 105
i denna stadga blifvit utsedd att förvara protokoll och öfriga förrättningshandlingar,
eller, om hinder derför möter, annan delegare;
läte ock kungörelse derom uppläsas från predikstolen i den eller de
socknar, der jorden är belägen, med föreläggande för de icke klagande
delegarne att, vid förlust af rättigheten att vidare varda i målet
hörde, inom en månad efter kungörandet till ordföranden ingifva
underdånig förklaring. Erfordras förklaring från skiftesmannen, böra
handlingarna tillställas denne med föreläggande att inom en månad
derefter, vid påföljd, som nyss är nämnd, underdånig förklaring aflemna.
Sedan förklaring inkommit, eller den dertill förelagda tid
tilländalupit utan att förklaring blifvit afgifven, åligge ordföranden
att besvärshandlingarna, jemte kartor, protokoll och öfriga skifteshandlingar,
ofördröjligen till Vår justitierevisionsexpedition insända.
Efter uppläsande häraf anförde
Herr Sundberg i Haparanda by: Jag är icke riktigt belåten
med ett uttryck, som lagutskottet i sitt till kammarens antagande
framlagda ändringsförslag användt, då utskottet föreslår, att icke
klagande delegare skola inom viss tid efter det kungörelse om besvär
öfver egodelningsrättsutslag blifvit uppläst från predikstolen i
den eller de socknar, der jorden är belägen, vid förlust af rättigheten
att vidare varda i målet hörde, till egodelningsrättens ordförande afgifva
underdånig förklaring.
Skiftesstadgans nu gällande bestämmelse innehåller, att dylika besvär
skola tillställas vederbörande parter. Om man då frågar sig,
hvilken skilnad det är mellan uttrycken “vederbörande parter" och
“delegare", så finner man, att under det förra uttrycket inbegripas
alla, som enligt skiftesstadgan hafva rätt att vid laga skifte föra
talan, och det är icke blott delegarne i skifteslaget och skiftes
-
Onsdagen den 2 April. 39 N:o 23.
förrättaren, utan äfven i vissa fall allmänna ombud. Man kan nem- Om ändrinligen
tänka sig det förhållande, att Kongl. Maj:t och kronan föra 9ar i skiftestalan
i ett skiftesmål utan att vara delegare. Talan föres för det flörts™)’
allmännas rätt och bästa, och dess ombud är då på sätt och vis '' ''
part i detta mål, men icke delegare. Men med antagande af
den ordställning, som lagutskottet föreslagit, skulle besvär öfver egodelningsrättens
utslag icke nödvändigtvis komma att delgifvas de allmänna
ombuden. Med ändring af det föreslagna uttrycket “de icke
klagande delegarne“ till “de icke klagande parterna", anser jag
denna otydlighet vara undanröjd. Jag anhåller derför, herr talman,
att detta utlåtande måtte till lagutskottet återförvisas för omredigering
af den nu anmärkta delen af dess utlåtande.
Vidare anfördes icke; och sedan propositioner gifvits först på
bifall till utskottets hemställan och derefter på återremiss, biföll
kammaren utskottets hemställan.
§ 5.
Föredrogs och bifölls Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 6 (i samlingen n:o 22), i anledning af väckt motion
om skrifvelse till Kongl. Maj:t i fråga om skydd mot af elektriska
ledningar föranledd fara för person och egendom.
§ 6.
Föredrogs och bordlädes för andra gången statsutskottets utlåtande
n:o 9.
I sammanhang härmed tillkännagaf herr vice talmannen, att, enligt
inom talmanskonferensen träffad öfverenskommelse, statsutskottets
ifrågavarande utlåtande komme att företagas till behandling i kamrarnes
sammanträden fredagen den 11 innevarande april.
§ 7.
Anmäldes och godkädes Riksdagens kanslis förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 28, till Konungen, angående inrättande af
industrilotterier.
§ 8.
Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 1,32 e. m.
In tidem
A. E. J. Johansson.