1890. Andra Kammaren. N:o 20

ProtokollRiksdagens protokoll 1890:20

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1890. Andra Kammaren. N:o 20.

Måndagen den 24 mars.

kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes
dervid kammarens förhandlingar af herr vice talmannen.

Till fortsatt föredragning anmäldes statsutskottets utlåtande n:o 5,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens fjerde hufvudtitel,
omfattande anslagen till landtförsvaret, dervid i ordningen förekom

Punkten 8, som bifölls.

att Riksdagen, med godkännande af de i statsrådsprotokollet den
11 januari 1890 angifna grunder för organisationen af en stamtrupp
vid Hallands bataljon jemte hvad som föreslagits beträffande personalens
aflöning, måtte för år 1891 bevilja till stamtruppens uppsättning
äfvensom densammas underhåll m. in. vid volontärskolan ett anslag af

40,000 kronor;

att, vid bifall härtill, detta anslagsbelopp jemte de redan å bataljonens
stat till volontärers aflöning uppförda 5,292 kronor 50 öre, sistnämnda
belopp, i den mån det för ändamålet blefve disponibelt, måtte,
under benämning »aflöning till stamtrupp vid Hallands bataljon, reservationsanslag»
uppföras under fjerde hufvudtiteln näst efter anslaget
till Hallands beväring; samt

att de besparingar, som under uppsättningstiden kunde å anslaget
uppkomma, måtte få af Kongl. Maj:t disponeras; för bestridande af
uppsättningskostnader och öfriga med organisationens genomförande
förenade utgifter; men hemstälde utskottet, att Kongl. Maj:ts förevarande
framställning icke måtte vinna Riksdagens bifall.

I en vid punkten fogad reservation hade herrar grefve G. Sparre,
G. E. Casparsson, friherre B. A. Leijonhufvud, H. P. P. Tamm,
E. V. R. L. Königsfeldt, grefve E. .C A. Piper, F. Boström, P. J.

Andra Kammarens Prot. 1890. N:o 20. 1

i.

Punkten 9.

Kongl. Maj:t hade föreslagit:

Ang. anslag till
stamtrupp vid
Hallands bataljon.

N:o 20. 2

Måndagen den 24 Mars, e, m.

Ang. anslag tuivon EhrenJieim, V. N. Ekenman, B. G. von Hedenberg, K. Bohnstedt
stamtrupp (j, JK. von Schulzenhehn hemstält, att Kongl. Maj:ts framställning

Hållande batalj t ^ f Riksdagen bifallas.

jon. ~

(Forts.)

Efter föredragning af punkten anförde

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Palmsti''erna: Efter den utgång, som frågan om det af Kongl. Maj:t
begärda anslaget till en ny trängbataljon i förmiddags fick i denna
kammare, kan jag naturligtvis icke hysa några stora förhoppningar
om, att kammaren nu skall bifalla förevarande framställning om aflöning
till stamtrupp vid Hallands bataljon. Jag anser mig dock böra
litet närmare redogöra för de skäl, som bestämt Kongl. Maj:t för att
framlägga detta förslag, ehuru dessa skäl delvis finnas omnämnda i
statsrådsprotokollet.

Våra vanliga infanteribataljoner äro, såsom vi veta, då de skola
i fält, klent försedda med stam. Denna stam är nemligen alldeles för
liten i förhållande till beväringens antal. Vid Hallands bataljon finnas
nu endast 60 man stam, och dessa åtgå till underbefäl i ledet. Derigenom
kommer manskapet här att bestå uteslutande af beväring, och
det är omöjligt att föra en sådan trupp mot fienden. Den enda utvägen
vore då att taga stam till Hallands bataljon från ett eller ett par
andra infanteriregementen, men derigenom blefve dessa ännu sämre än
andra regementen utrustade med stam i förhållande till beväringen.
Detta har gjort, att man i alla arméorganisationsförslag sökt skaffa
nödig stamtrupp till dessa beväringsbataljoner, och hvad särskild!
Hallands bataljon beträffar, var derför i 1871 års förslag upptagen en
stamtrupp af 500 man, en del indelt och en del värfvad. Nu har
Kongl. Maj:t sökt uppgöra ett förslag till anskaffande af stamtrupp för
Hallands bataljon på samma grunder, som blifvit bestämda för Vesternorrlands
och Blekinge bataljoner, d. v. s. att 300 volontärer skulle
anskaffas och kostnaderna derför till en del tagas af hvad som kunde
besparas genom det nu ur riksstaten uteslutna anslaget till garnisonskommendering
i Karlskrona, hvarigenom ökningen pa de ordinarie anslagen
under fjerde hufvudtiteln icke blefve betydlig. Härtill kommer,
att det vore lättare att uppsätta denna bataljon än de redan uppsatta
derigenom, att staden Halmstad, med öppen blick för de fördelar, som
skulle tillskyndas staden genom en truppstyrkas förläggande dit, erbjudit
sig att kostnadsfritt för kronan upplåta tomt för uppförande af
etablissementet samt dertill bidraga’ med 50,000 kronor. Ty staden
skulle naturligtvis få inkomster genom bataljonens förläggande dit,
såsom af truppens beklädnad och proviantering och befälets utgifter
m. m.

Jag hemställer på grund häraf, att kammaren måtte bifalla Kongl.
Maj:ts förslag.

Herr Persson i Mörarp: Då man vid denna riksdags början mottog
Kongl. Maj:ts nådiga proposition n:o 1 och såg, huru stora anslag der
begärdes och hvilka förslag till försvarsväsendets omorganisation deri
förekommo, gjorde man sig litet hvar den frågan: hvad kan vara anled -

Måndagen den 24 Mars, e. ro.

3 N:o 20.

ningen härtill? När man så granskade innehållet af nämnda kongl.<%. anslag till
proposition, fann man, att bland de framstälda förslagen fans ocksås<“’,!!!,''“^ v,d
ett om lindring i rustnings- och roteringsbesvären samt afskrifning 2fiSattandsbatal~
■en del af de nu å viss jord hvilande grundskatter. Det har åtnrin- (port''s)
stolle inom riksdagen varit en allmän föreställning, att icke så många
anslag, som nu blifvit begärda å fjerde hufvudtiteln, kommit i fråga
vid denna riksdag, derest icke det af mig nyss berörda förslaget till
eftergift af statsverkets inkomster jemväl framlagts. Men denna lindring
har, såsom vi alla veta, icke kommit till stånd; och det förefaller
mig då något underligt, att detta oaktadt skall Riksdagen nu
bifalla snart sagdt alla framställningar från regeringen om ökade anslag
till försvarsväsendets utveckling. Då jag deltagit såväl i reservanternas
förslag beträffande frågan om trängen som i kammarens derom i dag
fattade beslut, ber jag få säga, att jag gjort det af de skäl, som förut
i dag särskildt framhållits af herr Sven Nilsson. Man går till väga
på ett egendomligt sätt; man uppsätter den ena värfvade bataljonen
efter den andra, men man bibehåller alla skyldigheter för dem, hvilka
det åligger att anskaffa manskap till den indelta armén. Det är
uppenbart, att man genom ett sådant tillvägagående försvårar rekryteringen
för dessa. Jag tror också, att man har grundad anledning
att säga, att de förslag, som i år äro framstälda om fixering af indelningsverkets
bördor, icke komma till regeringen ens i form af en skrifvelse,
och det kan val derför icke vara besynnerligt, att de, på hvilka
dessa bördor nu hvila, motsätta sig en organisationsplan, som ovilkorligen
har till följd ett fördyrande för rust- och rotehållarne att anskaffa
manskap till den indelta armén. Då det vid sista riksdagen var fråga
om indelta kavalleriets omorganisation, framhölls med synnerlig styrka
af motståndarne dertill, och deribland af militärer, att det icke skulle
vara möjligt för staten att anskaffa folk i tillräckligt antal. Huru
.skall det då vara möjligt för de enskilde, som hafva detta åliggande,
att i längden kunna anskaffa folk till den indelta armén, om staten
går till väga på det sätt, jag nyss nämnde, eller uppsätter den ena
värfvade bataljonen efter den andra? Staten uppträder på detta sätt
■konkurrerande med de enskilde om anskaffning af folk.

Det är hufvudsakligen på dessa skäl, hvilka för mig varit bestämmande
äfven i denna fråga, som jag nu hemställer, att kammaren icke
måtte bifalla Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Lundberg: På i statsrådsprotokollet och äfven af statsutskottet,
ehuru af detta till stöd för afslag, anförda skäl, att Riksdagen
åren 1887 och 1889 beviljat medel till uppsättande af stamtrupper vid
Vesternorrlands och Blekinge bataljoner, och enär Halland härefter,
frånsedt Gotland, är det enda af rikets landskap, der någon infanteri.
stamtrupp icke finnes förlagd, får jag yrka bifall till Kongl. Maj:ts
proposition uti ifrågavarande hänseende, hvartill jag torde ega desto
mera befogenhet, som det verkligen vid 1857 års riksdag berodde på
mitt åtgörande, att icke då skedde af statsutskottet föreslagen indragning
af Hallands bataljon eller det obetydliga befäl, som utgjorde eller
-tillhörde densamma.

Hvad den talare, som senast yttrade sig, anfört, anser jag icke

N:0 20. 4

Måndagen den 24 Mars, e. m.

Ang. anslag zazböra förtjena afseende, helst ej af Riksdagen bifallits någon förläng^Haliandsbatd^^
^en för beväringens tjenstgöring eller vapenöfning.

jon.

(Forts.) Härmed var öfverläggningen slutad; och sedan propositioner gif vits

å de olika yrkandena, biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten 10.

Bifölls.

Punkten 11.

Kongl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen

att, för beredande dels af ökad tillgäng till bestridande af de från
arméförvaltningens artilleridepartement utgående kostnader för projektiler,
patroner och krut m. m., dels ock af erforderlig förhöjning i de i och för
underhållet af beväringsmanskapets beklädnads-, remtygs- och utrednings-
samt trosspersedlar anvisade medel, höja artilleri- och intendentsdepartementens
andelar i anslaget till försvarsverket till lands i allmänhet
med 100,000 kronor för det förra och 30,000 kronor för det senare, så
att anslaget, nu kronor 2,338,600, må med förhöjning af 130,000
kronor från och med år 1891 utgå med 2,468,600 kronor; äfvensom
att, vid ökning af artilleridepartementets andel utaf anslaget med
ett det nuvarande anslaget till salpeteruppköp motsvarande belopp,
medgifva, att af sagda andel må dels under år 1891 för gäldande af
köpeskillingen för Åkers krutbruk utgå 21,340 kronor, dels ock för
framtiden bestridas kostnaderna för inköp af erforderlig salpeter.

Med anledning häraf hemstälde utskottet under förevarande punkt;

a) att Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning måtte på det sätt
bifallas, att, för beredande af ökad tillgång till bestridande af de från
arméförvaltningens artilleridepartement utgående kostnader för projektiler,
patroner och krut m. m., anslaget till försvarsverket till lands i
allmänhet eller arméförvaltningens departement höjes med 36,000
kronor;

b) att Kongl. Maj:ts framställning om öfverförande till »anslaget
till försvarsverket till lands i allmänhet eller arméförvaltningens departement»
af ett anslaget till salpeteruppköp motsvarande belopp icke
måtte af Riksdagen bifallas;

c) att, för beredande af erforderlig förhöjning i de i och för underhållet
af beväringsmanskapets beklädnads-, remtygs- och utredningssamt
trosspersedlar anvisade medel, anslaget till försvarsverket till lands
i allmänhet eller arméförvaltningens departement höjes med 30,000
kronor.

Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts

af herrar grefve G. Sparre, C. E. Casparsson, friherre B. A.
Leijonhufvud, H. P. P. Tamm, E. V. B. L. Königsfeldt, grefve
E. C. A. Piper, F. Boström, P. J. von Ehrenheim, V. N. Ekenman,
B. G. von Hedenberg, K. Bohnstedt och G. W. von Schulzenheim;

Ang. ökning af
anslaget till
försvårsverket
till lands i allmänhet.
.

Måndagen den 2i Mars, e. m.

5 JST:o 20.

hvilken reservation var af följande lydelse: »Med tillstyrkande af Kongl.^?. ökning af
Maj:ts derom gjorda framställning få vi, som biträdt hvad utskottet a”**aset tiU
under mom. c) af denna punkt föreslagit, hemställa, till 7ands 7di tt)

att, för beredande af ökad tillgång till bestridande af de från mänhet.
arméförvaltningens artilleridepartement utgående kostnader för projek- (Forts.)
ther, patroner och krut m. m., anslaget till försvarsverket till lands i
allmänhet eller arméförvaltningens departement må höjas med 50,000
kronor;

b) att, vid bifall till hvad vi här nedan under punkt 13:o föreslå
för i mom. a) omförmäldt ändamål, anslaget till försvarsverket till lands
i allmänhet eller arméförvaltningens departement må höjas med

50.000 kronor; äfvensom

d) att Riksdagen, vid bifall till mom. b), må medgifva, att af
artilleridepartementets andel utaf anslaget till försvarsverket till lands
i allmänhet eller arméförvaltningens departement må dels under år
1891 för gäldande af köpeskillingen för Åkers krutbruk utgå 21,340
kronor, dels ock för framtiden bestridas kostnaderna för inköp af erforderlig
salpeter.

Efter föredragning af mom. a) i utskottets hemställan yttrade:

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Palmst i erna: Med uttalande af min tacksamhet derför, att Andra
Kammarens ledamöter inom statsutskottet tillstyrkt en förhöjning af

36.000 kronor i arméförvaltningens artilleridepartements andel af anslaget
till försvarsverket till lands, vill jag dock framhålla ytterligare
några skäl för Kongl. Maj:ts förslag, hvilket blifvit tillstyrkt af tolf
reservanter, d. v. s. af Första Kammarens samtlige ledamöter inom
utskottet.

Det är ju gifvet, att kostnaderna för projektiler, patroner och
krut under de senaste åren betydligt ökats, då krigföringssättet allt
mer och mer börjat gå ut på eldens användande. Detta finna vi
t. ex. lätt, om vi iakttaga hvilken stor skilnad som rådde mellan det
tyska artilleriet under 1866 och 1870 års fälttåg. Denna skilnad berodde
icke endast derpå, att artilleriet 1870 blef taktiskt bättre användt
och fick bättre plats i marschkolonnen, utan lika mycket derpå,
att artilleriet förvärfvat större färdighet i fältmessig skjutning. Men
för uppnående af större skjutskicklighet fordras penningar, i synnerhet
som med de förbättrade skjutvapensmodellerna följer dyrare ammunition.
En projektil t. ex. kostar nu tre gånger så inycket som förr.

Med de ökade skjutdistanser, som nu förekomma, erfordras äfven större
skjutfält, och härigenom förorsakas också större kostnader. På samma
sätt förhåller det sig med infanteriet. Det är endast genom skjutning
detta kan verka. Det måste derför allt mer och mer uppöfva sig i
färdigheten att skjuta, och härför fordras ökade öfningar. Det kan
således icke hjelpas, att kostnaderna på dessa områden blifva allt mer
och mer ökade. Härtill bidraga .också de många årliga besigtningsresor,
som nu blifvit införda hos oss, på samma sätt som förhållandet
redan i många år varit i Norge. Man har nemligen funnit nödvändigt

N:o 20. 6

Måndagen den 24 Mars, e. nu

Ang. ökning a/att nogare öfvervaka det sätt, hvarpå den dyrbara skjutmaterielen*
anslaget till gevären, handhafves vid regementena. De inspektionsresor, som för
{miandsTall-s^dan^ ändamål företagas, och de reparationer af materielen, som
mänhet, vid dylika inspektioner förklaras nödiga, bidraga äfven i sin man att
(Forts.) höja ifrågavarande kostnader.

Nu har utskottet ansett, att det begärda anslaget borde kunna,
minskas dels med 4,000 kronor för tillsyn, vård och underhåll af artillerimuseum
och dels med 10,000 kronor för förhöjning i kostnaden
för byggnadsreparationer, eller tillsammans med 14,000 kronor. Det
har dock framhållits, att Kongl. Maj:t redan minskat det af generalfälttygmästaren
ursprungligen begärda anslaget med 24,000 kronor.
Hvad anslaget till byggnadsreparationer beträffar, säger utskottet, att
ifrågavarande behof ännu torde vara outredt, eftersom icke ens uppgifvits
hvilka nya byggnader tillkommit. Jag har här i min hand
en sådan uppgift, men då den icke torde vara af något större intresse,
skall jag icke besvära kammaren med densammas uppläsande.
Den finnes emellertid tillgänglig för hvar och en, som önskar taga
del deraf. Af nämnda uppgift synes, att antalet af ifrågavarande
byggnader under de år, som förflutit sedan 1876, blifvit så stort, att
de representera ett värde af tillsammans 700,000 kronor. Om man
då beräknar kostnaden för årliga underhållet af dessa byggnader efter
1 procent af värdet för stenhus och 2 procent för trähus, så går detta
underhåll till 10,000 kronor, och herrarne torde lätt kunna finna, att,
denna beräkning icke är för högt tilltagen.

Hvad artillerimuseet beträffar, så har det visserligen dragit rätt
stora kostnader, men så har man också dermed kommit till ett resultat.
Ännu för 15 år sedan fans icke något artillerimuseum. Endast
här och der i gevärsförråden och på vindarne i tyghusen funnos en
del gamla modeller och lyxvapen. Eu del af dessa försåldes så småningom
vid de hvart 10:de eller 20:de år återkommande auktionerna.
Men slutligen började man inse, att det kunde vara skäl att på ett
ställe samla dessa gamla minnesmärken från vår storhetstid, från den
tid, då Sverige gick i téten, när det gälde att konstruera kanoner och
gevär. Och när så detta museum kom till stånd, drog det till sig en
mängd gåfvor från olika delar af landet, från personer, som sett museet
och derigenom blifvit intresserade för detsamma. En mängd dyrbara
föremål, som eljest genom arfskiften skulle, hafva skingrats och
må hända förfarits, tillföllo på så sätt museet; och detta har haft
till följd, att vårt artillerimuseum, oaktadt de jemförelsevis små kostnader,
som varit förenade med dess iståndsättande, nu är ett af de
bästa i sitt slag i hela Europa.

Jag kan således icke annat än på det lifligaste hos kammaren
rekommendera det af Kongl. Maj:t begärda och af reservanterna från
Första Kammaren tillstyrkta anslaget.

Herr Danielson: Såsom herrarne finna, är det endast dessa

tvenne smärre poster, den ena å.4,000 kronor för tillsyn, vård och
underhåll af artillerimuseum och den andra å 10,000 kronor för byggnadsreparationer,
eller tillsammans 14,000 kronor, som af utskottet

Måndagen den 24 Mars, e. m.

7 N:o 20.

afstyrka. Allt det ö kriga, som Kongl. Makt begärt, har af utskottet^?- sining af
tillstyrkts. . anslaget till

Hvad beträffar det begärda anslaget af 4,000 kronor till artilleri tuiTmdsT<aimuseum,
så var man så väl på afdelningen som i utskottet af den mänhet.
åsigten, att denna summa var väl högt tilltagen att fastslå för all ^orts ^
framtid, och man ville ha närmare utredt, huru vida det verkligen kunde
beköfvas ett så stort årligt anslag som 4,000 kronor för tillsyn och
vård af detta artillerimuseum. Jag för min del hyser den uppfattningen,
att äfven om det begärda anslaget skulle vara behöflig! nu,
så borde likväl så stort belopp icke vara erforderligt för hvarje år
allt framgent. Det torde derför icke vara någon fara att tills vidare
låta anstå med beviljandet af detta anslag.

Hvad sedan beträffar det begärda anslaget af 10,000 kronor för
byggnadsreparationer, så ansågs äfven den frågan lika outredd. Man
visste icke ens hvilka byggnader, som blifvit byggda eller med hvilka
medel de blifvit byggda. Somliga påstodo, att härtill användts å andra
anslag uppkomna besparingar. Kanske ligger det icke något klandervärd!
häruti, men man ansåg sig emellertid böra hafva en närmare
utredning af dessa förhållanden.

Dessa hafva varit de hufvudsakligaste skälen, som föranledt så väl
afdelningen som utskottet att tillstyrka eu minskning i ifrågavarande
anslag från 50,000 till 36,000 kronor.

Hvad slutligen angår Kongl. Maj:ts framställning om öfverförande
till »anslaget till försvarsverket till lands i allmänhet eller arméförvaltningens
departement» af ett anslaget till salpeteruppköp motsvarande
belopp, så har Riksdagen 1888 beslutat, att ifrågavarande anslag
skall användas till betalande af köpeskillingen för Åkers krutbruk,
och att det icke finge öfverskridas under något af de år, under
hvilka liqvider i och för inköpet af nämnda krutbruk skulle af anslaget
utgå. Denna köpeskilling blir icke fullt gulden förr än 1892.

Det kan således icke vara lämpligt att nu göra en sådan öfverföring
af nämnda anslag, som Kongl. Maj:t har föreslagit. Köpeskillingen
för Åkers krutbruk bör först till fullo gäldas. Sedan kan det vara
tid att taga i öfvervägande, huruvida det kan vara lämpligt att, på
sätt Kongl. Maj:t föreslagit, öfverföra ifrågavarande anslag och låta
det försvinna ur riksstaten såsom en särskild anslagstitel.

Dessa hafva varit de skäl, som föranledt utskottets hemställan
under denna punkt. Jag tror, att de äro fullt hållbara och icke
kunna sägas innebära någon svårighet för Kongl. Maj:t att få de verkliga
behofven å denna anslagstitel fylda.

Jag anhåller om bifall till utskottets hemställan i denna punkt.

Herr Bratt: Den näst föregående talaren nämnde, att han ansåg
4000 kronor årligen vara för mycket för tillsyn och vård af artillerimuseet.
Jag vill då fästa hans uppmärksamhet derpå, att den
kongl. propositionen talar icke endast om tillsyn och vård deraf utan
äfven om dess underhåll. Det är ju gifvet, att, när man lyckats få
till stånd en sådan institution som detta museum, så bör den också
underhållas. Jag ber att få upplysa dem, som icke varit i tillfälle
att bese museet, derom, att det utgör en både artillerivetenskaplig

N:o 20. 8

Måndagen den 24 Mars, e. m.

Ang. sining af och historisk framställning af så väl de tyngre som de lättare eldft«TOrsLrt-LvaPneris
kela utveckling. Det torde sålunda vara allt skäl att med
m iandTi all-museet alltjemt söka införlifva sådana föremål af vapennatur, som tillmäle;.
höra den löpande tidsåldern, men det är klart, att dessa föremål icke
(Forts.) kunna förvärfvas utan någon kostnad. 4,000 kronor för tillsyn, vård
och underhåll af detta museum är således icke för mycket, och jag
tror, att de flesta ledamöter af denna kammare efter ett besök i
museet skulle komma till samma öfvertygelse.

Hvad åter beträffar de byggnader, för hvilkas underhåll generalfälttygmästaren
begärt anslag, så är det visserligen sant, att den
kongl. propositionen icke innehåller någon uppgift på hviska dessa
byggnader äro; men icke lär väl någon i alla fall betvifla deras existens.
De flesta finnas, efter hvad jag tror, på Marma skjutfält och
hafva uppförts dels genom å anslagen till artilleriet uppkomna besparingar
och dels genom de inkomster, som sjelfva marken vid Manna
lemnade, då den afröjdes. De utgöras af stora logement, stall, förrådshus,
befälsbyggnader o. s. v., och 10,000 kronor för deras och
andra nya etablissements af enahanda art underhåll är verkligen icke
för mycket.

På dessa grunder anhåller jag om bifall till Kongl. Maj:ts proposition
i den nu föredragna punkten.

Sedan öfverläggningen härmed förklarts slutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit de båda olika yrkandena, blef utskottets
under förevarande moment gjorda hemställan af kammaren bifallen.

I fråga om mom. b), som härefter föredrogs, anförde

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Palmstierna: Jag ber att ytterligare för en kort stund få taga
herrarnes uppmärksamhet i anspråk; och jag lär väl bli tvungen att
göra det ännu åtskilliga gånger i afton.

Det förefaller mig, som om det nu föredragna momentet motsvaras
hos reservanterna af momenten b) och d). Frågan gäller nemligen
nu att öfverföra till »anslaget för försvarsverket till lands i allmänhet
eller arméförvaltningens departement» ett anslaget till salpeteruppköp
motsvarande belopp och naturligtvis att på samma gång äfven
öfverföra skyldigheten att från förstnämnda anslag gälda den ännu
återstående liqviden för Åkers krutbruk.

Det är ett rätt egendomligt förhållande med detta anslag till salpeteruppköp.
Det var förut mycket stort, 110,000 kronor, och detta derför,
att all salpeter, som erbjöds inom landet, skulle uppköpas efter
ett visst pris, men så småningom började landtbrukarne inse, att de
kunde använda sina krafter bättre än till tillverkning af salpeter, och
derigenom har tillbudet af den inhemska varan hufvudsakligen upphört.
Man måste då köpa varan från utlandet, och den blef derigenom
billigare, eftersom det var naturlig salpeter. Härigenom uppstod ett
öfverskott på detta anslag, så att det 1876 nedsattes med 50,000 eller
till 60,000 kronor. År 1881 minskades det ytterligare till 50,000
kronor, men har likväl lemnat öfverskott, så att derå kunnat anvisas

Måndagen den 24 Mars, e. m.

9 N:o 20.

20 å 22 tusen kronor om året till gäldande af köpeskillingen för Akers^s- (ilning af
krutbruk. Då sålunda öfverskott å detta anslag årligen uppkommer, ansla9et tai
under det att anslaget till kruttillverkning uti artilleridepartementets^”^^*/.
andel af anslaget till försvarsverket till lands i allmänhet blir allt mänhet.
mer och mer otillräckligt för de behof, som dermed skola fyllas, så (Forts.)
borde, synes det mig, en god hushållning bjuda, att man sloge tillsammans
ifrågavarande begge anslag och använtde dem för samma
ändamål. Det är just den hos oss rådande principen att å ett anslag
icke får anvisas medel till något som helst annat ändamål än
det, hvartill anslaget ursprungligen beviljades, som vållar, att man
har svårt att iakttaga en verkligt god hushållning. Jag kan icke förstå,
att någon olägenhet skulle kunna uppstå till följd af den begärda
öfverföringen af nu ifrågavarande anslag. Man har sagt, att vi böra
vänta ännu i två år eller tills köpeskillingen för Åkers krutbruk blir
till fullo betald. Men jag kan för min del icke fatta, på hvad sätt
Kongl. Maj:ts nu gjorda framställning skulle kunna hafva någon inverkan
på den saken. Genom en sådan öfverföring blir saken enkel
och naturlig och derigenom blir det äfven lättare att hålla kruttillverkningen
uppe utan att höja budgeten.

Jag får således för min del ganska enträget yrka på bifall till
Kongl. Maj:ts framställning i denna del.

Herr Danielson: Jag vidrörde detta anslag redan vid behandlingen
af föregående moment, och jag kan icke annat än vidhålla den
då uttalade uppfattningen, att intet skäl förefinnes för öfverförande
för närvarande af detta anslag, på sätt Kongl. Maj:t föreslagit. Jag
vill endast erinra derom, att det just var på krigsministerns egen
föredragning Riksdagen beslöt att köpa Åkers krutbruk, hvarvid uttryckligen
uttalades den åsigten, att köpeskillingen för krutbruket
skulle utgå af detta salpeteranslag. Ingenting nytt har inträffat
utan just detsamma som statsrådet föreslog och som Riksdagen också
godkände. När nu återstå två års afbetalningar å köpeskillingen och

25,000 kronor åtgå till salpeteruppköp, så skulle hela affären blifva,
att man vunne omkring 3,000 kronor, att öfverföras till de uppgillra behofven,
och jag tycker att detta äro ingen betydlig siffra. Hvarför
skall man, så länge denna utgift till Åkers krutbruk föreligger, blanda
in detta i det stora anslaget? Det är icke skäl att vidtaga denna
förändring, förr än köpeskillingen blifvit betald.

Jag vill särskildt tillägga, att efter det beslut utskottet fattade i
föregående moment, så passar det icke rätt väl i stycke; och jag tror
knappast det kan låta sig göra att härvid lemna bifall till öfverförande
af anslaget.

Jag anhåller derför om bifall till utskottets hemställan äfven i
nu förevarande punkt.

Vidare anfördes ej. Momentet bifölls.

Mom. c).

Bifölls.

N:0 20. 10 Måndagen den 24 Mars, e. m.

Punkterna 12—16.

Biföllos.

Ang. anslag till Punkten 17.

fästning sar tillerimateriel.

Kongl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen att för anskaffande af
fästningsartillerimateriel på extra stat för år 1891 bevilja 1,200,000
kronor och deraf anslå:

Till Karlsborg ................................................ kr. 100,000: —

» Vaxholm—Oscar-Fredriksborg.................. » 900,000: —

och till Oscars-Värnslinierna .................. » 200,000: —

men hemstälde utskottet, att Riksdagen måtte för ifrågavarande ändamål
på extra stat för år 1891 anvisa ett belopp af 400,000 kronor.

I en vid punkten fogad reservation hade deremot herrar grefve
G. Sparre, H. P. P. Tamm, E. V. B. L. Königsfeldt, E. C. A.
Piper, F. Boström och V. N. Ekenman hemstält, att Riksdagen måtte
för anskaffande af fästningsartillerimateriel på extra stat för år 1891
bevilja 800,000 kronor och deraf anslå till Karlsborg 100,000 kronor,
till Vaxholm—Oscar-Fredriksborg 500,000 kronor och till Oscars-Värnslinierna
200,000 kronor.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, lemnades ordet till:

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Palmstierna, som anförde: Herr vice talman, mine herrar! Då
detta är ett ganska betydligt anslag, som är begärdt af Kongl. Maj:t,
torde jag litet närmare få redogöra för detsamma.

För artilleribestyckning å de tre fästningar, som landtförsvaret
bör tillgodose, har det, enligt till Riksdagen vid olika tillfällen lemnade
specifika uppgifter, beräknats åtgå omkring 6,000,000 kronor.
Deraf äro beviljade 1,000,000 kronor, återstår sålunda ett behof af
5,000,000 kronor, deraf för Karlsborg närmare 3,000,000 kronor, för
Vaxholm—Oscar-Fredriksborg närmare 2,000,000 kronor och för OscarsVärnslinierna
utanför Karlskrona omkring 200,000 kronor. Skulle man
nu af dessa 5,000,000 kronor anvisa endast 100,000 kronor om året,
skulle ju åtgå 50 år för att erhålla desamma. Andra stater anse i
allmänhet, att det är mycket brådt med deras fästningars iordningställande
och bestyckande och särskildt deras gränsfästningars. De
hafva icke tid att vänta på de årliga budgeterna, utan i allmänhet
upplåna de stora penningsummor för att så fort som möjligt sätta
fästningarna i ordning. Vi hafva icke lånat något till några militära
behof och hafva icke heller hittills behöft det, men det synes mig,
att, när det blifvit ett tillfälligt öfverskott af den storlek, som i år
varit fallet, försigtigheten torde kräfva, att detta öfverskott användes
till eu betydligare afbetalning för detta oafvisliga behof. Ty huru
kommande budgeter komma att se ut, vet man icke. Och när hans
excellens herr statsministern i sitt anförande till statsrådsprotokollet

Måndagen den 24 Mars, e. in.

11 N:o 20.

hemstälde, att ungefär 1,000,000 kronor af öfverskottet skulle få an-^%. anslag till
visas för landtförsvarets behof, var det, icke någon tvekan för mig att
detta belopp borde användas uteslutande för att armera kustfästnin-<!
garna. '' or S''J

Hvad den nu förevarande punkten beträffar, så har utskottet varit
öfverens med Kongl. Maj:t om den summa, som nu behöfves för Karlsborg,
äfvensom om den summa, som behöfves för Oscars-Värnsliniernas bringande
i fullständigt skick. Skiljaktigheten deremot gäller bestyckningen
på Vaxholm—Oscar-Fredriksborg. För att denna fästning skall blifva
fullständig behöfves ännu materiel för omkring 2,000,000 kronor, och
hvilka kanoner, som behöfvas på Vaxholm, står närmare redogörelse
för å sid. 46 i anförandet till statsrådsprotokollet. Kongl. Maj:t
har härför begärt ett anslag af 900,000 kronor. Utskottet har ansett,
att 100,000 kronor kunde vara tillräckliga, men reservanterna hafva
tillstyrkt 500,000 kronor. Hvar och en inser ju allt för väl, att i
Östersjön ganska lätt kunna förekomma omständigheter, som innebära
för oss eu allvarlig maning att värna vår neutralitet, och det kan
blifva en trängande nödvändighet att skyndsamt armera så väl denna
fästning som ock Karlskrona. Med detta för ögonen har det varit
krigsstyrelsens skyldighet att undersöka, huru i så fall bör tillgå under
de nuvarande förhållandena; och man har då funnit, hvilket också
antydes i statsrådsprotokollet, att det icke finnes något annat att göra
än att öfverflytta från Karlsborg till Vaxholm 57 pjeser. Detta är
ett ganska vådligt företag, men man måste väga den ena faran mot
den andra. Det kan dock endast blifva lättare pjeser, som kunna
flyttas — de svårare är man utan. Och att det behöfves nya pjeser
på Vaxholms fästning framgår för hvar och eu, när man hör, att af
de 290, som finnas, äro 208 framladdningskanoner, och af dessa äro
19 från år 1808 och 48 från åren 1831, 1832 och 1833. Dessa voro
på sin tid mycket bra, men äro nu af litet värde. Af de återstående,
som äro refflade, finnes icke mindre än 59 stycken framladdningskanoner.
Skall Vaxholm duga såsom ett lås för hufvudstaden och
kunna utestänga en fiendtlig pansarflotta, som vill tilltvinga sig fördelar
i Östersjön, så behöfves således der ganska mycken artillerimateriel
för att förstärka bestyckningen. Jag vågar äfven påstå, att
hvilken fredsvän som helst skulle kunna med godt samvete rösta för
detta anslag, ty dessa grofva kanoner kunna icke användas till anfall
mot någon; de äro endast afsedda för att betrygga vår sjelfbestämningsrätt.
Generalfälttygmästaren har visserligen föreslagit
endast 400,000 kronor för ifrågavarande ändamål, men derför tror jag
icke, att det är någon skilnad mellan hans och Kongl. Maj:ts uppfattning
af denna sak. Han måste i november månad gå ut från
förutsättningen af eu vanlig budget, och då ansåg han, att 400,000
kronor till gevär och 400,000 kronor till kanoner, eller tillsammans

800,000 kronor, skulle blifva en lämplig summa till artillerimateriel,
således ungefär samma summor som användts för dylik materiel under
hvart och ett af åren 1883—-1887, under hvilka år anslaget varierade
mellan 700,000, 750,000 och 814,000 kronor, men han säger ock, att
med denna summas beviljande visserligen någon förbättring komme
att inträda, men att fästningarnes försvarsverksamhet i artilleristiskt

N:o 20. 12

Måndagen den 24 Mars, e. m.

Ang. anslag ^hänseende fortfarande blefve ganska otillfredsställande, enär vid Vaxfästningsar-
i10im—Oscar-Fredriksborg ännu saknades erforderliga kastpjeser och

tillenmateriel. kulsprutor. Och då det visade sig blifva en budget med ett så bett
orts.) tydligt tillfälligt öfverskott, så låg det nära till hands, att detsamma
skulle delvis användas för detta behof, som icke på den vanliga budgeten
kan fyllas. Jag har hört invändas, att man icke kan använda
de begärda 1,200,000 kronor på ett år utan att gå utom landet,
hvilket naturligtvis icke bör ske; och då bör det vara detsamma, om
de anvisas i år eller fördelas på flera år. Jag vill då först nämna,
att man icke vet, huru nästa års budget kommer att se ut; man vet
icke, hurudana inkomster och utgifter komma att blifva; och här har
ju dessutom talats om skattelindringar, som borde komma till stånd
och som då måste minska inkomsterna. Häri ligger ett ytterligare
skäl, att, när det finnes penningar, taga undan till hvad som i allt •
fall skall betalas. När penningar finnas tillgängliga, karl man också
börja beställningarna när som helst; och det är icke blott kanoner,
som skola göras, utan äfven dertill hörande lavetter m. m. Generalfälttygmästaren
har lemnat en uppgift på de kanoner, som skulle tillverkas.
Jag skall icke besvära med att anföra den. Det skulle emellertid
vara 41 stycken och eu del kulsprutor, deraf 30 stycken kanoner
på Vaxholm. Äf beloppet skulle användas 300,000 kronor till kanoner
och haubitser, 150,000 kronor till lavetter, omkring 700,000
kronor till ammunition, hvari man då äfven inräknat krut, rör och
kulor, och 50,000 kronor till hvarjehanda tillbehör, allt i runda tal.
När man vet, att man har att anlita för kanoners anskaffande Finspong
och Bofors, för ammunition Ankarsrum, Åker och Finspong,
för kulsprutor Palmcrantz och för fyllande af öfriga behof artilleriets
verkstäder, förutom hvad Motala vanligen tillverkar, finner man, att
det icke har någon svårighet att inom landet på ett och ett hälft år
använda dessa penningar. Jag tror således, att det är ganska vigtig!
begagna tillfället att få en afbetalning på behofven i detta hänseende,
och jag skulle naturligtvis vilja tillstyrka Kongl. Maj:t.s förslag, men
då Första Kammaren antagit, såsom jag tror, utan votering 800,000
kronor, får jag för min del hemställa om bifall till detta reservanternas
förslag.

Herr Danielson yttrade: De skäl, som utskottet anfört för sitt
förslag, stödja sig, såsom herrarne finna, på generalfälttygmästarens
utlåtande. Man har trott, att då en fackman och chefen för detta
artilleri ansett 400,000 kronor vara en lämplig siffra för nästa år,
man godt kunde stanna dervid. Herr statsrådet anförde, och det
återfinnes i statsrådsprotokollet, såsom skäl för det högre anslaget, att
enligt hans uppfattning staten hade så stora tillgångar. Något annat
skäl föreligger icke i sjelfva verket; det kan ju visserligen sägas, att
man räknat ut, att det behöfves så och så mycket kanoner. Men det
hufvudsakliga skälet framgår af herr statsrådets utlåtande, och det är,
att det är så godt om penningar i statskassan. Utskottet har deremot
trott det vara ganska vanskligt att så här förrycka detta anslag. Det
är just såsom herr statsrådet anförde, att man icke vet, huru nästa
års tillgångar kunna ställa sig, om man nu använder alltsammans, och

Måndagen den 24 Mars, e. m.

13 N:o 20.

man kan icke säga hvad som skall inträffa ett annat år. Det har icke^s- anslag till
synts utskottet vara ett klokt tillvägagående äfven med fäst afseende ffotnmgtarpå,
att inom landet icke kan årligen tillverkas för mer än 400,000tlUcrmaUrit''-kronor. Man kan finna detta äfven deraf, att när det varit fråga om (iorts-)
fältartillerimateriel, har medelsiffran varit omkring 400,000 kronor och
ibland ännu lägre, sista året omkring 200,000 kronor. Jag tror icke
att det är skäl att nu gå fortare.

Detta är i korthet de skäl, som legat till grund för utskottets
förslag, och jag tror verkligen, att de äro så hållbara, att man kan
biträda dem. Att man vill hafva en massa kanoner så fort som möjligt
kan man godt finna, men man bör iakttaga nödig varsamhet, och
det är bättre och klokare att nu, då man har denna tillgång, behålla
denna siffra, till dess behofvet är någorlunda tillgodosedt, så att man
icke förrycker industrien och de stora etablissementens verksamhet
inom landet, utan dessa kunna hafva förhoppning att få, om behofvet
af artillerimateriel skulle fortfara, användning äfven år efter annat.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde herr Lasse Jönsson.

Her E. G. Boström anförde: Det kan nog icke vara stor förhoppning
att få en ändring i hvad här blifvit föreslaget, men det
vore orätt, om ej en röst förutom krigsministerns höjer sig mot utskottets
förslag. Äfven om jag icke kan gilla, kan jag åtminstone i
någon mån förstå, att man icke vill bevilja anslag till trupper, då
frågan derom icke stälts i samband med härordningsfrågan i dess
helhet. Men då det gäller ett anslag till materiel af så oafvisligt
behof som detta, förstår jag icke skälet, som herr Danielson anfört,
att vi icke veta hvilka tillgångar vi få i framtiden. Det veta vi ju
alla, att kanoner behöfvas på våra fästningar, och när vi för nästa år
hafva tillräckligt med penningar, göra vi då icke klokt, om vi använda
dessa för att tillgodose en del så trängande behof? Det gäller ju att
försvara våra yttre fästningar, Vaxholm och Karlskrona, och är det
då skäl att under så oroliga tider som de nuvarande från första början
låta dem ligga så godt som öppna för fienden? Det förefaller mig,
att, då man läser i statsverkspropositionen, att vederbörande skulle
blifva tvungna att flytta kanoner från den ena fästningen till den
andra, man icke kan stå till svars för att, då tillgångar finnas i statskassan,
låta något sådant ifrågakomma. För min del skulle jag beklaga,
om Andra Kammaren skulle vidhålla statsutskottets förslag, och
anhåller jag derför om bifall till reservanternas hemställan.

Med herr Boström förenade sig herrar De Laval, E. W. Carlson,

Styffe, Werner, Berndes och Cederschiöld.

Herr Danielson: Med anledning af den siste ärade talarens
erinran om Stockholm och Oscar-Fredriksborg, vill jag erinra om en
sak, som var före för några år sedan och för hvilken vi gåfvo högst
betydliga anslag. Det framhölls då, att lika vigtigt som det var att
hafva fästningar, vore det att få minlinier och syftstationer. Man

N:o 20. H

Måndagen den 24 Mars, e. m.

Ang. anslag aiöframhöll då nödvändigheten af att sätta ut dessa minor, så att icke
fästningsar- fa fiendtligt fartygen skulle kunna närma sig fästningarna, utan redan
hllenmatenel. fififva krossade. Då genom dessa minor och syftstationer fästnin(Forts.
) garna sfiulle erhålla ett ytterligare skydd, tycker jag icke, att herrar
stockholmare borde vara så rädda af sig. Yi, som bo vid öppna kusten,
få nog reda oss utan några minor och syftstationer eller fästningar.
Det skälet gäller således icke. Hvad som är skälet är, såsom förut nämnts,
att vi hafva rätt mycket penningar för tillfället. Jag tror dock, att man
icke bör förhasta sig, och jag vidhåller derför mitt förut framstälda
yrkande.

Herr E. G. Boström: Jag skall be att få upplysa om, att jag
icke bor innanför fästningslinien utan långt utanför densamma; och
dessutom skall jag be att få säga herr Danielson, att jag visst icke
är rädd af mig, men att jag icke kan vara så lugn som han i fråga
om hvad som möjligen kan inträffa, utan anser, att vi väl behöfva
minlinier och syftstationer, men också kanoner för att försvara dessa.

Herr Sven Nilsson: Det förefaller mig besynnerligt, att man

skall tillvitas för att icke kunna stå till svars med att lemna endast

400,000 kronor till anskaffning af fåstningsartillerimateriel. Det förefaller
mig dock, som om den summan vore rätt betydlig. Herr Boström
sade visserligen, att vi hade tillgångar till ett större anslag. Men vi
veta verkligen icke, hvilka tillgångar vi hafva för framtiden, så att
jag tror, att man bör vara varsam och se tiden an. Ty det kan hända,
att vi snart stå inför en statsbrist, och då kan det vara rätt bra att
hafva sparat äfven vid tillfälle af öfverskott i statskassan. Med ett
anslag på 400,000 kronor hade jag trott, att man skulle hafva skäl
att vara fullt nöjd, och jag anhåller också, att kammaren måtte bifalla
utskottets förslag.

Herr Larsson i Berga instämde häruti.

Herr Bratt yttrade: Jag skall be att få, med anledning af talarens
på kalmarbänken yttrande att minlinier och syftstationer blifvit
anlagda långt ute till skärs, för att fartygen skulle krossas, innan de
komme fram till fästningsverken, omnämna, att jag aldrig hört fälas
om ett sådant sätt att använda minor. Tvärbom tror jag, i enlighet
med hela den erfarenhet man har på det området, att minlinier tjena
till ingenting, för så vidt man icke har kanoner att försvara dem med.
Ty fienden har mycket lätt att antingen genom kontraminor förstöra
eller genom särskilda redskap fiska upp de nedlagda minorna,
för så vidt icke minlinien har artilleriförsvar. Det är endast detta
tillägg jag velat göra.

Herr Danielson: Ja, jag skall be att också få tillägga, att då
vi skulle lemna anslag till minorna, så vardt det sagdt, att minorna
skulle skydda fästningen. Men nu vill man flytta ut försvarslinien,
så att det är de tilltänkta befästningarna som skola skydda minorna.
Deri ligger den egentliga skilnaden. Ser man derför blott på för -

Måndagen den 24 Mars, e. m.

15 N:o 20.

svaret af sjelfva fästningen, så tror jag, att mitt anförande är rigtigt,4nj. anslag till
för så vidt militärernas andraganden förra gången voro rigtiga, något fästnin9s“rsom
jag skall lemna derhän. tillenmatenel.

(Forts.)

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr vice talmannen,
enligt de gjorda yrkandena, propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan och dels på bifall till det yrkande, som innefattades
i den vid punkten fogade reservationen. Herr vice talmannen
fann svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för den förra meningen;
men som votering begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen en
omröstningsproposition af följande lydelse;

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i 17:de punkten
af utlåtandet n:o 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det förslag, som framstälts af
herrar grefve G. Sparre m. fl. i deras vid punkten fogade reservation.

Omröstningen försiggick i vanlig ordning och visade 130 ja mot
62 nej, i följd hvaraf kammaren bifallit utskottets hemställan.

Punkterna 18 och 19.

Biföllos.

Punkten 20. Ang. anslag till

.. . . byggnader å

Kong!. Maj:t hade föreslagit, att Riksdagen måtte till byggnader Karlsborg.
å Karlsborg å_ extra stat bevilja 140,110 kronor och deraf för år
1891 anvisa 46,000 kronor; men hemstälde utskottet, att Kongl.

Maj:ts förevarande framställning icke måtte vinna Riksdagens bifall.

I fråga härom anförde nu:

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Pal ms t ier na: Äfven här får jag anhålla om bifall till Kongl. Maj:ts
framställning, ° på sätt reservanterna föreslagit på sid. 49, eller »att
Riksdagen må till uppförande af nytt förrådsskjul vid Karlsborg för
förvarande af artillerimateriel m. m. och af nytt artillerilaboratorium
derstädes bevilja en summa af 140,110 kronor och deraf på extra stat
för år 1891 anvisa 46,000 kronor».

Det skjul, som det är fråga om att vid Karlsborg uppföra för

64,000 kronor, afser att inrymma den äldre artillerimateriel, som finnes
på Karlsborg, emedan den icke fått rum på de ställen, der den
nya materielen maste sta. Denna äldre materiel är, ehuru icke fullt
tidsenlig såsom rörligt fältartilleri, dock ännu i ganska godt skick

N:o 20. 10

Måndagen den 24 Mars, e. m.

Ang.anslaglillsmib forsedel med rätt mycket ammunition; och man bör således taga
byggnader å vara pg, densamma, då den kan vara till god nytta för försvaret af
Karlsborg. tillfälligtvis uppkastade befästningar, förhuggningar och dylikt. Nu
(Forts.) gtgr YiSSerligen en del af denna materiel, hvars lavetter äro af trä,
förvarad i skjul, och der kan den väl stå. Men en del står ute. och
en del står i kasematterna, och på båda ställena far den illa. Kanonerna
kunna naturligtvis vara ute, men icke så lavetterna.

Men dessutom skulle skjulet icke blott användas för förvaring af
denna materiel utan äfven för förvaring af artilleriammunitionskolonner,
som icke kunna stå ute utan att förderfvas. Hela skjulet skall
för öfrigt blifva af en mycket enkel beskaffenhet. Det skall erhålla
en mycket stor bredd, så att fyra vagnar kunna stå efter hvarandra i
bredd, och det skall hålla 200 meter i längd. När så kostnaden icke
kommer att uppgå till mer än 64,000 kronor, kan man finna, att det
hela är uppgjordt mycket billigt, och att man valt en byggnad af allra
enklaste beskaffenhet.

Utaf ändå större vigt är, enligt hvad generalfälttygmästaren framhållit,
anskaffandet af ett artillerilaboratorium för så väl freds- som
krigsbruk. De upplysningar, generalfälttygmästaren i förevararande
afseende lemnat, gifva vid handen, att vid Karlsborg finnes icke annat
än ett förfallet, litet, dåligt laboratorium, som ligger ute på en ö, hvilken
emellanåt, i händelse af storm och isgång, för arbetarne är oåtkomlig.

Dessutom måste man besinna, att, om än ett laboratorium i hufvudstaden
kan vara af nytta under fredstid, man dock måste vara beredd
på att i händelse af krig upprätta ett fullständigt laboratorium
på Karlsborg. Ty hvad som då behöfves i ammunitionsväg, kan omöjligen
göras i den obefästade hufvudstaden, utan arbetena härmed måste
ske på Karlsborg. Utaf dessa skäl får jag anhålla om bifall till Kongl.
Maj:ts förslag på sätt i reservationen finnes uttryckt.

Herr Danielson: Denna punkt har varit föremål för rätt mycken
öfverläggning på afdelningen och äfven inom utskottet. Men vi
ansågo icke tillräckliga skäl föreligga för anvisande redan nu af beloppen
i fråga. För den äldre materielen borde man icke behöfva att
bygga ett skjul af sten eller tegel för en kostnad af 64,000 kronor,
för denna materiels förvarande borde man kunna nöja sig med ett
mycket billigare skjul. Det är hufvudskälet, hvarför man icke bifallit
Kongl. Maj:ts förslag i denna del.

Hvad särskildt beträffar laboratoriet, så har man äfven i fråga derom
haft sina betänkligheter, och man har trott, att det nog kan anstå
dermed ett eller annat år. Vi voro desto hellre öfvertygade om, att
man kunde se tiden an, som laboratoriet ännu icke gjort sig så af behofvet-
påkalladt, att dess uppförande vore absolut nödvändigt. Jag
skall emellertid icke vidare uppehålla herrarnes tid.

Jag skall derför endast anhålla att kammaren på de skäl, som
utskottet anfört, måtte bifalla utskottets förslag.

Herr Bratt: Så väl utaf hvad den siste talaren anförde som

utaf enskilda samtal, jag i öfrigt haft, finner jag, att herrar reser -

Måndagen den 24 Mars, e. m.

17 N:o 20.

vanter uteslutande fäst sig vid den passage i Kongl. Maj:ts proposition,Ang. anslag till
som talar om förvaringsrum för den äldre materielen. Det är ganska by99nnder «
sant, att äfven den äldre materielen, så länge den står i försvarets K<"lsior9
tjenst, måste förvaras och icke bör förfaras. Men jag vill fästa herrar '' 01 s''
reservanters uppmärksamhet på, att det i den kongl. propositionen uttryckligen
står: »Dessutom måste, utöfver vid Karlsborg redan befintliga
ammunitionskolonner med tillhörande utredning, derstädes jemväl
uppställas ännu flera dylika kolonner i den mån de blefvo färdiga,
men äfven härför saknades nödigt utrymme.»

Jag föreställer mig, att det är just för dessa ammunitionskolonner,
med hvad dertill hörer, som hufvudsakligen behof förefinnes af förrådshus.
Jag skall be att få nämna att, för så vidt jag fått rigtiga upplysningar,
meningen är, att vid Karlsborgs tygförråd skall finnas materiel
till 3’/2 artilleriammunitionskolonner och 4 infanteriammunitionskolonner.
Hvarje af det förra slagets kolonner består af 26, och hvarje
af det senare af 21 fordon. Alla dessa fordon innehålla dels, såsom
namnet gifver till känna, ammunition för artilleri och infanteri samt
dels en otalig mängd persedlar af olika slag, som framför allt behöfves
för artilleriet, men äfven för de andra vapnen, för att de skola
vara tjenstbara i fält, såsom apparater, verktyg, instrument, materialier
och annan utredning. Hvarje af dessa fordon innehåller många hundratals
olika persedlar. Här har jag i min hand en s. k. utrustningsplan
för en artilleriammunitionskolonn. Denna plan är, såsom herrarne
kunna finna, full af tabeller öfver hvad som fordras för en enda dylik
kolonn. Dess materiel är delvis ytterst dyrbar. Den består af
persedlar, förfärdigade af metall, jern, läder och trä — således persedlar,
som kunna förstöras mycket lätt af fukt och väta. När nu dessa
kolonner finnas, likasom deras utredning, måste det naturligtvis äfven
finnas förvaringsrum för dem.

Det är dessa faktiska upplysningar, jag velat lemna för att undanrödja
det missförstånd, som tyckes hvila öfver ordalydelsen i Kongl.

Maj:ts proposition, då nemligen reservanterna fästa sig vid uttrycket
»den äldre materielen».

Hvad åter beträffar de för inrättande af ett nytt artillerilaboratorium
föreslagna byggnader, så hafva så väl i Kongl. Maj:ts proposition
som från sfatsrådsbänken upplysningar lemnats, hvarför detsamma
verkligen är af behofvet påkaliadt. Jag har i detta fall ingenting att
tillägga, utan ber nu blott att efter dessa faktiska upplysningar få
yrka bifall till reservanternas förslag.

Herr Lasse Jönsson: Då denna fråga behandlades inom utskottsafdelningen,
föreföll det oss märkvärdigt, att kanoner, som icke voro i
bruk, skulle föras t. ex. från Göteborg, Kristianstad och Landskrona
till Karlsborg för att derstädes förvaras. Det föreföll oss egendomligt,
att de icke lika väl kunde förvaras på dessa platser, der förut fans
artilleri, och der vara att tillgå, om behofvet skulle påkalla strid i
dessa, orter. Dessutom ansågo vi, att sådana icke i bruk varande persedlar
ej behöfde förvaras i så dyrbara byggnader, som föreslagits,
utan i mindre dyrbara, i närheten af den artilleripersonal, som kunde
sköta de deri inrymda persedlarne. Transporten fram och åter till

Andra Kammarens Prof. 1890. N:o 20.

2

N:o 20. 18

Måndagen den 24 Mars, e. m.

Ang. anslag (»Karlsborg af kanonerna skulle dessutom vid behöfliga tillfällen öka
byggnader å c]en villervalla, som vid dylika tillfällen kan uppstå vid jernvägs \°\3

trafik611-

t or b.) Hvad åter beträffar skjulet, hvarom herr statsrådet nyss talade,

ansågo vi, att när här i Stockholm kunde byggas upp ganska billiga
förvaringsskjul af s. k. korrugerad plåt åt de kongl. vagnarne, var det
märkvärdigt, att i fästningar behöfdes så dyra byggnader för materielen.
Man behöfde väl icke vara så rädd om dessa icke i bruk varande
kanoner, att de skulle läggas i depot på en fästning, i stället
för att förvara dem på de ställen, der de bäst kunde behöfvas. Vi
voro allmänt ense derom, att detta var öfverflödigt, och att vidare utredning
borde ske, innan förslaget kunde bifallas.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Bratt: Min uppmärksamhet har blifvit fäst derpå, att jag
i mitt förra yttrande begagnade uttrycket reservanterna, der jag bort
säga utskottet, hvilket misstag jag härmed velat rätta.

Hvad den siste talarens yttrande beträffar, kan jag icke finna, att
han sade något, som i sak vederläde hvad jag nyss anförde, och får
jag derför fortfarande vidhålla mitt yrkande om bifall till Kongl. Maj:ts
förslag.

Härmed var öfverläggningen slutad; och sedan propositioner gifvits
i enlighet med de yrkanden, som förekommit, blef utskottets hemställan
af kammaren bifallen.

Punkten 21.

Bifölls.

Ang. anslag till Punkten 22.
befästningar

vid Karls- Med tillstyrkande af hvad Kongl. Mäj:t i sådant afseende föreslakrona.
gj^ hemstälde utskottet under förevarande punkt, att Riksdagen måtte
till uppförande af ett batteri för tre stycken snabbeldskanoner å Kungsholms
fästning på extra stat för år 1891 anvisa ett belopp af 54,500
kronor. I

I afgifven reservation yrkade deremot herrar vice talmannen
L. O. Larsson, Lasse Jönsson, Sven Nilsson, P. Pehr son i Törneryd,
A. Persson i Mörarp, N. Petersson i Runtorp, J. Jonson i Fröstorp,
A. P. Danielson, J. Anderson i Tenhult, Ti. Andersson i Bringåsen,
Odell och A. Peterson i Hasselstad, att Kongl. Maj:ts förevarande
framställning icke måtte af Riksdagen bifallas.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Danielson: Vid denna punkt föreligger en reservation af
utskottets ledamöter från Andra Kammaren, och jag skall be att få
yrka bifall till nämnda reservation.

Måndagen den 24 Mars, e. m.

19 N:o 20.

Man har deri ansett, att anordningen för anskaffande af de snabb-^s- anslag till
skjutande kanonerna ännu icke är fullt utredd, emedan Kongl. Maj:t befästningar
sjelf sagt, att anbud för utförande af de ifrågavarande bepansringarna
endast infordrats från en fabrikant, samt att ännu ingenting bestämts /porto'')
rörande kostnaderna för arbetet. Det bar väl blifvit sagdt, att brun- 1 ” 8-''

nar skola sprängas ned i berget, hvilka sedermera skulle täckas af
plåttak, hvarunder kanonerna komme att uppställas för att skydda
stora inloppet till Karlskrona. Reservanterna hafva emellertid ansett
de olika delarne af frågan ej vara så fullständigt utredda, att de tilltrott
sig för sin del kunna bifalla Kongl. Maj:ts förslag.

Jag ber derför få yrka afslag å utskottets hemställan och bifall
till reservationen.

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Palmstierna: Jag skall tillåta mig att som hastigast erinra om
hvad i denna fråga anförts till statsrådsprotokollet, nemligen att man
redan för femton år sedan ansåg detta batteri vara nödvändigt, eller
rättare redan då man byggde fästningen, fastän det då icke fans penningar
dertill. Nödvändigheten af detta batteris anläggande framhälles
ju så väl af öfverkommendanten i Karlskrona som af armé- och
marinförvaltningarna samt af den år 1878 tillsatta befästningskomitén;
och chefen för fortifikationen bar likaledes flere gånger, jag tror in
alles fyra, hos Kongl. Maj:t anmält behofvet af detta batteri, ehuru
Kongl. Maj:t icke funnit skäl att hemställa till Riksdagen om det
nödiga anslagsbeloppets beviljande, så länge byggandet af de olika
batterierna vid Rindön fortgått, till hvilka Riksdagen år efter år gifvit
anslag. Nu äro dessa batterier emellertid färdigbyggda, och derför
har Kongl. Maj:t ansett det nu vara lämpligt att hos Riksdagen äska
anslag till det ifrågavarande batteriet,, hvilket af alla derom hörda
myndigheter ansetts vara af stort behof påkalladt. Batteriet är afsedt
att försvara minlinien i stora inloppet till Kungsholmens fästning mot
de minbåtar och ångbarkasser, som de stora pansarbåtarne, hvilka
sjelfva hålla sig på afstånd, utsända i mörkret och på natten för att
spränga eller uppfiska våra minor. Dessa mindre båtar måste man
söka följa med elektriskt ljus och genom snabbelden från särskilt derför
konstruerade kanoner skjuta i sank. Det har varit fråga om ett
större batteri, men man har nu på grund af kanonernas förbättrade
beskaffenhet inskränkt sig till tre stycken sådana, hvarigenom batteriet
blir ganska billigt. Sjelfva jordanläggnings- och murningsarbetena
skulle gå till omkring 55,000 kronor. Sedermera skulle kanonerna
uppställas der uti murade brunnar med ett lätt, vridbart pansartak
öfver sig,'' och genom en särskild mekanisk inrättning kunna lyftas
upp, när man skulle skjuta, men eljest, såsom nämndes, vara nere och
helt och hållet skyddade under taket.

Reservanternas skäl förefalla mig verkligen något svaga, men hufvudsaken
är ju, förmodar jag, att man tycker att det åtgår för mycket
penningar, och då skall man väl något skäl hafva. Den omständigheten,
att anbud å de för batteriet afsedda bepansringar infordrats från
blott ett jernverk, är ju icke något så starkt skäl. Chefen för fortifikationen
anför, att det finnes en mängd utländska — både tyska och

N:o 20. 20

Måndagen den 24 Mars, e. m.

Ang. anslag <£«franska — konstruktioner och prisuppgifter för sådana bepansringar,
befästningar n0g pa;ll man ve{;a priset alltid. Men man har naturligtvis velat
V‘krona.*'' låta g°ra ^em inom landet, och det måtte väl då vara tillräckligt att
(Forts.) fråga ett jernverk. Då för öfrigt dessa pansarlavetter icke skulle begäras
förrän 1891 och icke tillverkas förr än 1892, så har man ju två
år på sig att infordra anbud och äfven låta uppgöra fullständiga ritningar.

På grund af hvad jag anfört, och då detta batteri är ett det allra
nödvändigaste tillägg till Karlskronas befästningar, så tillåter jag mig
hemställa om bifall till utskottets förslag.

Herr Svensson från Karlskrona: Herr vice talman, mine herrar!
En olycka kommer vanligen icke ensam. Så torde det också blifva,
i fall vi olyckligtvis komme i den ställning, att vi nödgades försvara
vår sjelfständighet mot en angripande fiende. Jag tror sålunda, att
det icke kan vara skäl att uppskjuta hvad vi nu kunna göra i detta fall.
Karlskrona är en så vigtig punkt, att vid ett eventuel krig en fiende
alltid skall försöka forcera den, enär han der har en stödjepunkt för
sin armé och en punkt att hålla sin flotta. Såsom herrarne troligen
hafva sig bekant, finnes det till Karlskrona tre inlopp, af hvilka dock
endast det största är sådant, att det kan befaras af mera djupgående
fartyg. Vid detta inlopp kunna alltså minspärrningar blifva verksamma.
Men dessa minspärrningar behöfva skyddas af kanoner. Det är också
helt naturligt, att fienden först skall försöka undanrödja de minspärrningar,
som der finnas. Detta åter igen måste göras med hans minbåtar
och ångbarkasser — så lätta fartyg, att det icke vore skäl att
på dem bortslösa den dyrbara ammunition, som tillhör - fästningens
grofva kanoner. Derför har man föreslagit att använda lättare kanoner,
som för ändamålet äro fullt tillräckliga, men i fråga om hvilka
hvarje skott kostar betydligt mindre än för de svåra kanonerna. Jag
tror sålunda, att det icke allenast ur försvarssynpunkt utan äfven ur
ekonomisk synpunkt är skäl att bifalla denna framställning. Värdet
af ett par hundra skott af de grofva, pansar bry tan de kanonerna torde
vara tillräckligt att bekosta det ifrågavarande batteriet. Det är
derför, som sagdt, icke blott ur försvarets synpunkt utan till och med, och
detta kanske ännu mera, af besparingsskäl, som jag ber få yrka bifall
till Kongl. Maj:ts förslag.

Häruti instämde herr Petersson i Boestad.

Herr Danielson: Jag begärde ordet för att framställa ett litet
spörsmål. Den frågan är icke alls vidrörd, på hvad sätt detta batteri
skall bemannas, om det skall ske med manskap från flottan eller från
hären. Förmodligen, eftersom anslaget äskas under fjerde hufvudtiteln,
är dock meningen, att det skall bemannas från hären. Då frågas:
skall folket vara förlagdt der ständigt, eller skall batteriet lemnas utan
tillsyn, så att det bara vid särskilda, utomordentliga tillfällen skall
vara bemannadt? Det kan också troligen vara att tänka på. Ty icke
kan man väl anlägga detta batteri för att lemna det utan tillsyn, och
jag tror sålunda, att här icke endast är fråga om den kostnad, som

21 Nio ?0.

Måndagen ien,2i Mars, e. m..

nu föreligger, utan derjemte eu ny kostnad — en kostnad, om hvilken^™?- anslag till
man icke vet hvad den kommer att blifva. befästningar

Jag har varit i Karlskrona ett par gånger och äfven besökt denna
fästning. Man har då sagt mig, att de stora pansarbrytande kanonerna n?orts )
kunde skjuta öfver hela sundet, och att det vore omöjligt för en fiende
att tränga sig fram, i synnerhet som man derjemte kunde göra försänkningar
med minor. Men så har man hittat på, att det skulle behöfvas
nu afsedda batteri, som skulle bidraga att beherska inloppet.

Jag vet icke hur det kan vara, om det är något nytt i och för sig,
men hur som helst, så tror jag ändå icke, att frågan här föreligger
med alla de följder, som den kan få. Dessa borde man hafva reda på,
annars kan det komma mycket till, som man icke vet. Jag tror derför,
att man godt kan vidhålla det yrkande, som jag nyss framstälde.

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Palmstierna: Jag får upplysa, att detta batteri icke, såsom den siste
talaren tycktes antaga, skall förläggas på ön midt emot, utan på sjelfva
Kungsholms fästning och tillbakadragas så, att det är skyddadt mot
de stora pansarbåtarnes kanoner. Det är alldeles gifvet, att fästningens
grafva kanoner kunna skjuta öfver sundet. Men Kongl. Maj:t
har också framhållit, att de icke kunna följa en snabbt framilande minbåt,
utan att man dertill behöfver lättare kanoner, samt att de dyra
projektilerna till de förra för öfrigt icke äro beköfliga för beskjutning
af d}dika små, svagt byggda båtar.

Här var fråga om batteriets bemanning. Ja, med våra invecklade
anslagsförhållanden är det så, att det är fjerde hufvudtiteln, som skall
vara nog olycklig att begära anslagen till fästningarna äfven vid Karlskrona,
men det är flottan som skall bemanna dem, och flottans manskap
är redan afsedt för befästningen å Kungsholmen, inklusive detta
batteri.

Herr Svensson från Karlskrona: Herr vice talman! Jag är

redan förekommen af chefen för landtförsvarsdepartementet. Det var
nemligen just de upplysningar, han lemnade, som jag tänkte meddela,
hvarför jag inskränker mig till att vidhålla mitt nyss gjorda yrkande.

Herr Danielson: Efter hvad herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
nu nämnt om batteriets bemanning, så tror jag,
att man icke nu bör bevilja detta anslag. Ty man får väl lof att
fråga flottan först om den saken. Jag tror det är nödigt att veta,
huru vida flottan kan åstadkomma denna bemanning utan något ytterligare
anslag. Ty eljest kan det heta: nu hafva ni gifvit oss detta batteri,
nu få ni lof att gifva oss bemanning till det. Och vederbörande vid
flottan kan då nästa år komma med framställning om anslag dertill,
emedan den fått ett åliggande mera än den förut haft.

Ofverläggningen förklarades härmed slutad. I enlighet med de
yrkanden, som derunder förekommit, gaf herr vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan och dels på afslag derå;
och förklarade herr vice talmannen sig anse den förra propositionen

N:o 20. 22

• Måndagen den 24 Mars, e. m.

Ang. anslag zz/Zvara med öfyervägande ja besvarad. Votering begärdes och företogs
iefastnmga.r enligt följande nu uppsätta och af kammaren godkända voteringsmkrona!''
proposition:

(Forts.) % Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i 22:dra punkten
af utlåtandet n:o 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, är utskottets nämnda hemställan af kammaren afslagen.

Omröstningen visade 68 ja men 117 nej; varande alltså utskottets
hemställan af kammaren afslagen.

Punkterna 23 och 24.
Biföllos.

Ang. anslag Ull PunktCH 25.
topografiska

arbeten. Till fortsättande af generalstabens topografiska arbeten hade Kongl.

Maj:t för år 1891 äskat ett extra anslag af 90,000 kronor, men hemstälde
utskottet, att för ifrågavarande ändamål ett belopp af 75,000
kronor måtte på extra stat för år 1891 anvisas.

Efter föredragning af punkten yttrade:

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Palmstierna: Tacksamt erkännande den förhöjning, statsutskottet

gjort i det hittills utgående anslaget till generalstabens topografiska
arbeten, får jag likväl förorda Kongl. Maj:ts förslag om beviljande af

90,000 kronor för detta ändamål, hvilket anslag Första Kammaren
redan bifallit, som man sagt mig, utan votering. Det finnes många
skäl för bifall till detta större anslag. Man skulle nemligen i så fall
kunna få hela arbetet genomfördt på 30 år, men om man beviljar
endast 75,000 kronor, så komma 45 år att åtgå till arbetets fullbordande.
Multiplicerar man 90,000 med 30 och 75,000 med 45, så blir
det en skilnad af c:a 600,000 kronor mellan dessa summor, hvilket
under 30 år skulle utgöra en ren besparing af 20,000 kronor om året.

Detta är icke blott eu militäffråga utan en fråga, som berör vår
civila administration och det privata lifvet. Man skulle mycket väl
kunna säga, att detta anslag kunde uppföras på 6:te hufvudtiteln, och
då är jag öfvertygad om, att man för länge sedan hade beviljat allt
hvad Kongl. Maj:t begärt. Det är närmare hälften af det svenska
riket, som ännu icke är kartlagdt, ett egendomligt förhållande med
våra civiliserade fordringar. När det är fråga om snart sagdt hvad
som helst af större allmänna arbeten, såsom anläggning af jernväg,
^aftappning och dylikt, äro dessa kartor af stort värde. Goda kartor

Måndagen den 24 Mars, e. m.

23 N;o 20.

måste finnas, och sådana kan man endast få med det goda underlag,Ang. anslag till
som de topografiska kartorna lemna. Man tiar kartor, som icke äro topografiska
utgifna, men mer eller mindre färdiga, t. ex. öfver norra Sverige, men e en‘
man har icke råd att gravera dem. Det finnes äfven t. ex. höjdkartor, '' 01 s''''
som äro mycket värdefulla och intressanta, men icke mer än 5 blad af
dem äro tryckta, ty man har icke råd att göra det. Det har också
framhållits att våra gamla kartor böra revideras, emedan kartbladen
icke äro tillförlitliga, sedan jernvägar tillkommit, vägar med anledning
deraf äro flyttade, sjöaftappningar utförda o. s. v. Och i Norrland är
en stor del af landet icke kartlagd, ehuru der finnas stora sträckor,
som tillhöra staten, för hvilka det vore af största intresse att känna
de bestämda gränserna. Der äro bl. a. stora vattenaftappningar, som
behöfvas; men de kunna icke anordnas utan att man har goda kartor
att rätta sig efter.

Utskottet har hänvisat till besparingar, som uppkomma på andra
anslag till kartarbeten, hvilka utskottet antager att generalstabens
topografiska afdelning kan fortfarande hafva godt af. Men detta blir
sannerligen icke förhållandet, ty sådant kunde endast ske under den
tid, då det ekonomiska kartverkets arbeten ännu icke hunnit ordnas
med den behöfliga personalen för att kunna arbeta med full kraft. De
anslag, som lemnats till detta kartverk, måste användas i första hand
för detsamma, och nu har man också kommit så i gång med dessa
arbeten i Norrbotten, att derifrån icke kan anvisas något till generalstabens
topografiska arbeten. Det skulle då gå många år om, innan
Norrbotten och Yesterbotten vore kartlagda. Det ekonomiska kartverket
har ock sjelf behof af sitt anslag och deraf kan man icke längre
göra några besparingar.

Våra topografiska kartverk äro i allmänhet mycket goda arbeten
och äro väl bedömda i utlandet, men nu riskera vi att komma efter
alla andra, emedan arbetet går så långsamt med de små anslagen.

Då detta är en fråga af stort intresse för litet hvar, så skulle jag
vilja på det varmaste förorda Kongl. Maj:ts proposition om beviljande
af 90,000 kronor för detta ändamål.

Herr Danielson: Utskottet har naturligtvis också fäst sig vid

hvad Kongl. Maj:t hemstält och gått med ett stycke på vägen, men
man har haft betänkligheter vid att upptaga detta förslag om beviljande
af 90,000 kronor, och så har man först nedgått till 60,000 kronor.
Det blef skiljaktigheter i utskottet, och man trodde, att anslaget
borde höjas med en mindre summa. Om det vore fördelaktigt att få
detta anslag större det ena året och mindre det andra, derom var man
i tvifvel, och flere ledamöter ansågo, att det icke alls borde höjas.

Beträffande uppgiften, att inga besparingar numera kunde tagas
från anslaget till det ekonomiska kartverket, vill jag icke tvista med
herr statsrådet, ty det beror på, hur man bedrifver det arbetet. Under
vanliga förhållanden har dock generalstabens topografiska afdelning
erhållit elfva till fjorton tusen kronor af det ekonomiska kartverkets
besparingar om året, och lägger man detta till de 75,000 kronor, som
utskottet föreslagit, så skulle det topografiska kartverket få nära 90,000
kronor, eller det belopp, som Kongl. Maj:t begärt, och då kunde arbetet

S:o 20. 24

Måndagen den 24 Mars, e. m.

Ang. anslag «#påskyndas, såsom här framhållits önskvärd!. Man blef rätt ense om
t0Pa°rbetenka c^essa ?5,000 kronor, till dess man i sista stunden fick se ett par reser.
‘ vanter af ledamöterna från Första Kammaren. Nu hör jag, att denna

1,1 s'''' kammare fattat ett annat beslut, och huru vida detta äfven blir Riksdagens
är ju icke lätt att säga.

Om ett anslag af 90,000 kronor beviljas, har man ansett, att arbetet
skulle medhinnas på trettio år och att det med 75,000 kronor
skulle dröja i några och fyratio år. Derför har utskottet bestämt sig
för att föreslå höjning af det nuvarande anslaget 60,000 kronor till

75,000 kronor, och dermed anser jag, att man påskyndat arbetet rätt
betydligt. Jag tror, att det ur det topografiska arbetets egen synpunkt
vore bättre att taga det mindre steget, och om Riksdagen möjligen
nästa år vill gå längre, sedan utvidgad arbetspersonal och skickliga
arbetskrafter åstadkommits, så blir detta den starkaste motiveringen
för anslaget.

Jag föreställer mig emellertid, att den topografiska afdelningen
tills vidare kan få fyllnad till 90,000 kronor från det ekonomiska kartverket,
och derför yrkar jag bifall till utskottets förslag, ty jag tycker,
att det vore bättre än om till nästa år en allt för hastig omkastning
att nu bevilja det större anslaget då skulle förorsaka nedsättning deraf,
såsom förr skett.

Herr Stjernspetz: Man kan nog tänka sig både det ena och
det andra skälet till de stora afprutningar, å de anslag Kongl. Maj:t
på denna hufvudtitel begärt; men dessa skäl borde icke kunna hafva
något inflytande på den nu föredragna frågan, då vi väl veta, att dessa
kartarbeten äro för ekonomiska ändamål högst angelägna och vigtiga,
hvarför det synes mig icke vara med god hushållning förenligt att
icke bifalla det anslag, Kongl. Maj:t nu begärt för att få slut på kartverket
öfver Sverige, ju förr dess hellre.

Det är hufvudsakligen de norra och vestra provinserna, som återstå
att kartlägga och som vi så föga känna till, att vi delvis hafva mindre
kunskap om dessa provinsers geografi än om många delar af det inre
af Afrika och andra främmande länder. Jag tror derför, mine herrar,
att det är hög tid att påskynda detta arbete och anhåller om bifall
till Kongl. Maj:ts förslag.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Ang. anslag för EunJitcn 26.
skjutskicklig hetens

hefråm- Till skarpsky tteväsendets och sJcjutsTdcldighetens befrämjande
jande ro. ro. paje Kongl. Maj :t för är 1891 äskat ett extra anslag af 30,000 kronor,
eller lika belopp, som i nu gällande riksstat finnes för ändamålet anvisadt.

I en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 136) hade herr
Elis Nilson och herr J. Bratt på anförda skäl föreslagit, att Riksdagen
för år 1891 måtte bevilja ett anslag af 60,000 kronor, att af
Kongl. Maj :t användas till skjutskicklighetens befrämjande bland Sveriges
frivillige skyttar.

Måndagen den 24 Mars, e. m.

25 N:o 20.

Utskottet hemstälde, att till skarpskytteväsendets och skjutskicklig-^%. anslag för
hetens befrämjande ett extra anslag af 30,000 kronor måtte för fotm^lefräm1891
anvisas. ^nL l™m.

(Forts.)

Häremot hade reservationer anmälts af herrar C. E. Casparsson
och Sven Nilsson.

Herr Elis Nilson erhöll på begäran ordet och yttrade: Som

herrarne sett, hafva herr Bratt och jag motionerat om höjande af detta
anslag till 60,000 kronor. Yi hafva utgått från den åsigten, att den
frivilliga skytterörelsen i vårt land spelar en alldeles för stor rot för
att af representationen förbises, jag kan säga rent ut, vårdslösas såsom
hittills. Den frivilliga skytterörelsen genom den skjutskicklighet, som
dervid förvärfvas, kan icke blifva annat än till stort gagn för landet,
om den, rätt ledd, föres på rätta spåret. Ingen lärer väl heller kunna
neka, att den värnpligtige, som ingår i tjenstgöring och redan förvärfvat
skjutskicklighet, är mycket lättare danad till militärisk tjenstgöring
än den, som alldeles saknar denna förmåga. Yi veta litet hvar,
att den öfning i skjutning, som lemnas våra värnpligtige under öfningstiden,
inskränker sig till att aflossa 48 skott under två år. Hvar och
en inser lätt, att dessa 48 skott äro för få för att bibringa den värnpligtige
äfven den allra torftigaste färdighet i skjutning.

Deremot är det ett plus, om den värnpligtige eger skjutskicklighet,
då han tillfaller armén. Ty han kommer sedan att ega ett ganska
stort militäriskt värde, då till den skicklighet, som han egde förut,
lägges den, som han förvärfvat sig under öfningstiden. Så väl de värnpligtige,
som de, hvilka ännu icke uppnått värnpligtsåldern, sysselsätta
sig ganska mycket med målskjutning. Eu armé utan skjutskicklighet
är icke mycket med, och den skicklighet, som förvärfvas under vår
korta öfningstid, är relativt liten. Kunna vi nu här i Sverige tillgodogöra
oss det kraftiga understöd, som en frivillig skytterörelse lemnar
oss, böra vi icke förbise det plus, som derigenom kommer armén till
godo. Oafsedt detta, äro redan stora fordringar lagda på våra frivilliga
skyttar derigenom, att de skola hålla sig med gevär af arméns modell,
ett ganska stort onus för dem, hvilket tillkommit genom antagande af
vår nya gevärsmodell. Hvarje frivillig skytt är skyldig skaffa sig
sådant gevär, om han vill komma i åtnjutande af statsunderstöd. Det
är en ganska betungande utgift; och till den komma åtskilliga andra,
såsom för skjutbanornas förlängning och utvidgning, hvarigenom utgiftssumman
blir ganska stor för dessa skyttegillen inom landet. Att
de icke äro små, dessa gillen, kunna herrarne lätt finna. Stockholms
stad räknar 605 medlemmar, Stockholms län 200, Upsala län 305,
Södermanlands län 414, Östergötlands län 808, Jönköpings län 951,

Kalmar län 323, Blekinge län 44, Gotlands län 1,463, Kristianstads
län 411, Malmöhus län 1,034, Hallands län 605, Göteborgs och Bohus
län 1,574, Elfsborgs län 581, Skaraborgs län 250, Yermlands län 2,603,

Örebro län 305, Vestmanlands län 1,246, Kopparbergs län 803, Gefleborgs
län 611, Yesternorrlands län 48, Jemtlands län 130, Norrbottens
län 251. Summa 15,565 medlemmar i skyttegillen. Det är således en
ganska respektabel summa vi komma till, då vi addera tillhopa dessa

N:o 20. 26

Måndagen den 24 Mars, e. m.

Ang. anslag för skyttar, som redan finnas i Sverige. Icke är det skäl att förqväfva
Aeien*si5e/rlm-^enna .röreDe i låt oss i stället litet grand underlätta den.
jmde Vi veta något hvar, att anslaget till denna rörelse förut utgått

(Forts.) mec^ 120,000 kronor; sedan nedsattes det till 60,000, derefter till 45,000
och förra året till 30,000 kronor. Denna summa är alldeles för liten
att operera med. De ha icke stora fordringar på staten. Deras utgifter
äro många hundra gånger större än den lilla penning som staten
beviljar dem. Men de äro nationella, de göra det af hjertat för fosterlandets
försvar. De offra gerna dessa penningar jag nyss nämnde,
men få de en liten uppmuntran från statens sida, så blir det en sporre
för dem till vidare arbete i den rigtningen.

Om vi se på öfriga land i Europa och särskildt våra grannland,
t. ex. Danmark, så finna vi der ett mycket utbildadt skytteförsvar,
hvilket. omhändertagits så väl af staten som enskilda kommuner. Det
finnes ingen stad i Danmark, som icke eger ett gymnastik- och skytteförbund,
och motsvarande förhållande eger rum på landsbygden. Der
landsbygden icke kan uppsätta en sjelfständig skytteafdelning, sammanslår
den sig med närmaste stad för att komma upp till en högre siffra
och sålunda ingå i ett skyttegille eller skytteförbund.

I Norge har skyttesaken under eu lång tid kraftigt omhändertagits.
Vi hafva litet hvar af tidningarna under dessa sista år sett,
huru den tagit en stor ansats i offervillighet.

Vi skola icke tala om Schweiz, det land, der den frivilliga skytterörelsen
framför allt vunnit liflig tillslutning, der skolynglingarne inträda
i skytteförbunden och der man firar som de största nationella
högtider, då kantoneima under flere dagar sammanträda till skjuttätiingar.

De störa militärstaterna, såsom Tyskland och Frankrike, hos hvilka
den militära tjenstgöringstiden utgör 4 å 5 år, hafva dock ansett med
sin fördel förenligt att uppmuntra den frivilliga skytterörelsen inom
dessa land. Tyskland särskildt har drifvit detta mycket långt. I hvarje
by och stad finnes en gymnastik- och skytteförening. Icke hafva vi
råd, mine herrar, att neka denna lilla tillökning af 30,000 kronor.
Denna summa är så försvinnande liten mot det månghundradubbla
gagn den kan tillföra vår armé och vårt försvar. Litet hvar skall
efter ett eller två år blifva nöjd och glad, om man nu beviljar denna
lilla ökning.

Sjelfva saken bedrifves nu på det sättet, att hvarje skyttegille
öfvar sig sjelf, hvarefter man samlas till täfling. I fjor höst bildades
en centralförening för dessa skyttar, till hvilken de flesta frivilliga
skytteföreningar anmält sig för inträde och sålunda blifva underkastade
de vilkor, som centralstyrelsen för Sveriges skyttar uppställer. Skyttarne
komma nu äfven att utbildas på militäriskt sätt.

Om denna §ak skulle kunna talas mycket länge; det är en så
vacker sak, denna rörelse. Jag har varit närvarande vid skjutfester i
Skåne och sett, att man kommer tillsammans under två eller tre dagar
och öfvar sig i täfling. I synnerhet i Skåne råder ett mycket lifligt
intresse för denna rörelse, och det är alltid ett tillfälle att odla den
nationella känslan, hvilken verkligen saknas på många ställen. Och
då vi på detta sätt kunna öfva upp den till en viss grad, så anhåller

Måndagen den 24 Mars, e. m.

27 N:o 20.

jag, att liksom Första Kammaren i dag höjt anslaget till skjutskieklig-^»?- anslag för
hetens befrämjande till 60,000 kronor, äfven denna kammare mått
bevilja denna böjning i anslaget. Herr vice talman, jag ber att få jande m_
yrka, att anslaget till skarpskytteväsendets och skjutskicklighetens be- (Forts.)
främjande måtte höjas till 60,000 kronor.

I detta yttrande instämde herrar A. V. Carlson, Björck, Höglund,
Lyth, Wittroclc, Hedin, Söderblom, Sandwall, Brodin och Gumcelius.

Herr Nilson från Lidköping anförde: Ltskottet säger sig icke
finna skäl att till skarpskytteväsendets och skjutskicklighetens befrämjande
anvisas högre anslag än de 30,000 kronor, som för närvarande
dertill utgå. Något annat motiv för sitt afstyrkande af den nu väckta
motionen om anslagets fördubbling har utskottet icke aktat nödigt
angifva. Förmodligen har utskottet ansett flera och bättre skäl icke
kunna anföras än dem, hvarmed utskottet vid sista riksdagen motiverade
nedsättningen af ifrågavarande anslag från 45,000 kronor till

30.000. Utskottet yttrade nemligen då, »att intresset för skyttesaken
torde hafva betydligt aftagit» och »att anslaget kunde till större gagn
användas till fyllande af de försvarsbehof, såsom bestyckning af våra
fästningar, hvilka hittills i brist på medel endast till någon del kunnat
tillgodoses. Det är väl alltså till den då framlagda motiveringen man
egentligen har att hålla sig, om man vill veta skälet, hvarför herrar
Bratts och Elis Nilsons motion om anslagets höjande af utskottet afstyrkts.

Hvad då beträffar det första af nämnda skäl, så vederlägges detsamma
helt och hållet af de faktiska förhållandena. Ty långt ifrån
att, såsom statsutskottet i fjol påstod, intresset för skyttesaken torde
hafva betydligt aftagit, hade tvärt om just under de närmast föregående
fyra åren antalet medlemmar i skytteföreningarna tillväxt med nära

5.000. Detta är ju en jemförelsevis vacker siffra och visar ingalunda
aftagande intresse. Utskottet hade således redan deri ett skäl att
snarare öka än minska anslaget.

Icke heller torde det andra af utskottet framlagda skälet väga
synnerligen tungt. Ty äfven om de 15,000 kronor, som afprutats å
skarpskytteanslaget, kommit bestyckningen af rikets fästningar till
godo, så är dock denna lilla summa icke racket att tala om, då det
gäller en så ofantligt hög anslagspost, som den, hvilken tages i anspråk
för våra fästningars armerande. Densamma är i statsverkspropositionen
till innevarande års Riksdag upptagen till icke mindre än 1,200,000
kronor, och ehuru utskottet föreslagit och denna kammare i dag gillat
dess nedsättande till endast 400,000 kronor, så är dock summan i alla
fall så stor, att man för fyllandet af densamma ej kommer långt genom
att dit öfverflytta 15,000 kronor af det redan förut allt för knappa anslaget
till skjutskicklighetens befrämjande. Nog är det af högsta vigt
för landets försvar, att dess fästningar äro tillräckligt bestyckade, men
det är också vigtigt, att dess unga manliga befolkning erhåller bästa
möjliga öfning i skjutgevärets begagnande. Här har man att följa den
kända satsen, »det ena skall du göra och det andra icke låta».

N:o 20. 28

Måndagen den 24 Mars, e. m.

Ang. anslag för Skarpskytt erörelsen, sådan den för snart 30 år sedan fick lif och

hete™hbefräm-io% hasti§ fart i värt laucl. ar visserligen icke längre densamma som
jande m. m. De gamla skarpskyttecorpserna hafva till största delen upplöst

(Forts.) oc^ gatt bort, men de hafva dock icke spårlöst försvunnit, utan

blott antagit en annan gestalt och fortlefva nu såsom skyttegillen.
Det mål, dessa satt sig före, att mera uteslutande arbeta för skjutskicklighetens
utbredande hos nationens yngre manliga slägte, torde
väl ock lämpa sig bäst för deras frivilliga verksamhet. Härigenom
beredes också åt fosterlandet en tillökning i dess lefvande försvar, som
i farans stund icke bör vara att förakta. Detta lefvande försvar erbjuder
också staten den i våra tider icke vanliga fördelen, att vara
synnerligen billigt. Ty statens utgift för denna del af försvaret skall,
äfven om det nu begärda anslaget bifalles, endast komma att utgöra
en ringa bråkdel af de ekonomiska uppoffringar, skyttesällskapens medlemmar
sjelfva underkasta sig. Någon hjelp och något erkännande
från statens sida böra de dock hafva rätt att vänta. Det är väl sant,
att man icke gerna kan påstå, att det endast är fosterländsk hänförelse
och tanken på fäderneslandets försvar, som skapat dessa skytteföreningar.
Det är nog det unga slägtets inneboende lust för en ädel
och nöjsam sport, som i främsta rummet väckt dem till lif. Men den
skicklighet i skjutkonsten föreningsmedlemmarne förvärfva sig, kommer
likväl ytterst landets försvar till godo. Derför bör också staten taga
väl vara på det värdefulla tillskott", landets försvarskraft genom skytteföreningar
vunnit och ännu mer kan komma att vinna. Beklagligen
har det dock på senare tider inom Riksdagen börjat synas, som om
intresset för skytteföreningarnas uppmuntrande och understödjande icke
längre skulle der förefinnas. Jag har dock svårt att förstå, hvarifrån
denna förändrade stämning härleder sig. Icke kan orsaken sökas i
någon visad ljumhet eller slapphet hos skytteföreningarna sjelfva; ty
hos dem är nog intresset för deras nyttiga sport lika lefvande nu som
det alltid varit.

Mine herrar! Med vårt försvarsväsende är det i många delar illa
bestäldt, det veta vi nog, gudi klagadt, alla. Hafva vi då verkligen
råd att^ vare sig af likgiltighet eller förnämt förakt kasta bort något
af det lilla, vi ega? Nej, låtom oss tvärt om taga väl vara på de små
resurser, vi hafva, och framför allt sorgfälligt vårda våra skytteföreningars
ännu späda planta; ty hvem vet, om icke denna planta, då
hon en gång hunnit utveckla sig och bli stark, kan en dag komma
att visa sig vara gamla Sveriges bästa värn och fäste.

Jag ber, herr talman, att få yrka afslag å utskottets betänkande
och bifall till motionen.

Herr Lasse Jönsson: Ingen vill förneka, att skytterörelsen är
en vacker sport, men huru vida denna sport skulle upphjelpas genom
ökning i anslaget med 30,000 kronor, det kan vara mycket tvifvel
underkastadt.

Så länge skarpskyttecorpsen fick verka på egen grund och sjelf
bekosta sina gevär, öfningar, målskjutningstaflor m. m., så gick ''det
bra och antalet skarpskyttar ökades i hela landet. Men så tog staten

Måndagen den 24 Mars, e. m.

29 N:o 20.

hand derom eller lemnade penningar dertill, och då gick denna rörelse^, anslag för
tillbaka och förföll alldeles. Det kan gå på samma sätt i detta fall. **jutsleicHig De

personer, som inom kommunerna uppträda för skyttesaken/Ye"f iefram~
sätta värde på att täfla med hvarandra och kommunerna söka öfverträffa
hvarandra i antalet medlemmar, den ena staden har så och så
många flere skyttar än den andra. Rika personer lemna understöd åt
denna sport. Derigenom vinner rörelsen mer framgång än om man
har stora fordringar på staten och derifrån erhåller nådegåfvor.

Talaren från Lidköping nämnde om det ökade försvar, som genom
skytterörelsen vunnes. Inom utskottet talade man äfven om att af
den anledningen öka anslaget, men en militärisk auktoritet inom
utskottet afstyrkte det och frågade hvad säkerhet man hade för att de
17 till 18 tusen, som antogos, hörde till skyttegillen. 47 procent af
dessa skulle vara i värnpligtsåldern, men man visste icke huru många af
dem vore dugliga till krigstjenst. Många af dem kunde kanske icke
ställa sig i ledet, fastän de vore i skyttegille. Ingen upplysning finnes
heller, huru många äro aktiva och huru många passiva medlemmar.

Man kan således icke alls veta, om de kunna blifva till någon nytta
i farans stund.

Det vore dessutom märkvärdigt, om Andra Kammaren, som prutat,
då det gält af Kongl. Maj:t begärda, välgrundade och af god utredning
föregångna anslag, nu skulle höja detta anslag till dubbla beloppet
mot hvad regeringen begär. Det skulle vara besynnerligt och innebära
ett misstroendevotum mot regeringen.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Sven Nilsson: Jag kan för min del verkligen icke finna,
att denna fråga har något samband med föregående punkter inom
fjerde hufvudtiteln, ty här är det fråga om att öka försvaret på frivillighetens
väg, alla andra anslag afse tvång eller öfverenskommelse
med staten. Kan det då icke vara skäl, när man med en så liten
summa som 30,000 kronor kan på frivillighetens väg väsentligt stärka
försvaret, att bevilja detta belopp? Det synes mig förunderligt, om
det icke så vore, i synnerhet som vi veta, huru motvilligt folket är att
gå in på allmän värnpligt. Om man på denna väg kunde höja skjutskickligheten
och må hända så småningom i någon mån minska oviljan
emot den allmänna värnpligten och möjligen minska tvångsexercisen
hos vält folk, tror jag att det skulle helsas med största glädje i hela
landet.

Herrarne veta, att då vid föregående riksdag anslaget sattes ned
från 45,000 till 30,000 kronor, opponerade jag mig deremot på förut
nämnda skäl. Jag har samma uppfattning äfven fortfarande, och tror att
det var ett fel af Riksdagen att minska detta anslag. Yi skola erinra
oss, att anslaget utgår till skarpskytteväsendet och för skjutskicklighetens
befrämjande, och Kongl. Maj:t eger rätt att använda anslaget
för de af dessa ändamål, som kunna vara mest gagnande. Det kan
visserligen vara möjligt att anslaget icke vid alla tillfällen så väl användts,
som varit önskligt, men det är icke alltid så lätt, när man skall
dela ut små anslag till många och få alla de ändamål fylda, som man
afsett. Jag anser dock, att man kan fortfarande hafva förtroende till

N:o 20. 30

Måndagen den 24 Mars, e. m.

jande m.
(Forts.)

Ang. anslag /^regeringen i detta afseende och lemna åt densamma de föreslagna
sTcjutshicihg- 00,000 kronorna. Regeringen skall nog hädanefter, sedan uppmärkfande
m ^”''samheten derå fästs, använda anslaget på bästa sätt.

Jag tror, att då man framdeles skall använda detta anslag, man
borde sätta ned åldern för de skarpskyttar, som täfla vid prisskjutningarna,
så att icke en och samma person flera år å rad får täfla
om pris. Vidare anser jag, att man skulle använda anslaget särskildi
för dem, som äro qvar i värnpligtsåldern och sådana som ej
inträdt i denna ålder. Emellertid har ju Kongl. Maj:t fria händer att
på bästa sätt verka med anslaget.

Inom utskottet väckte jag särskild! förslag, som jag naturligtvis
icke vill ifrågasätta i denna kammare nu, när Första Kammaren beviljat

60,000 kronor utan vilkor. Jag hade emellertid förestält mig, att man
skulle kunna taga ifrågavarande 30,000 kronor från det ställe, der statsrådet
anvisade, att tillgångar finnas, utan att behöfva öka budgeten,
nemligen af besparingarna från öfningsanslaget för indelta armén, och
jag är lifligt öfvertygad om att, derest man använde 30,000 kronor af
delta anslag för nu ifrågasatta ändamål, så skulle det allmänna få
mycket större gagn af dessa medel, än om de årligen användes på
öfning af gamla soldater. Ty det är säkert, att då dessa i 25 år hafva
exercerat detsamma och åter detsamma under loppet af så många år,
skall det på sista tiden icke vara till synnerligt gagn att använda
penningar till dessa soldaters öfning.

Det

och det är att i stället för paradexercisen, som beväringen får lära
under öfningarna, man använde öfningstiden till att upparbeta skjutsäkerheten
hos beväringen. Den tid, som åtginge för att lära sig att
göra en hel del vändningar och handtempon med geväret, kunde de
lära sig fullt lika bra i folkskolorna som på exercisfältet, och som beväringen
således ofta, innan den kom till öfuingslägret, borde hafva
lärt sig, så att en del af öfningstiden på lägret äfven kunde användas
för skjutskicklighetens höjande.

Jag tror således icke, att det är rätt att säga, såsom den siste
talaren gjorde, att dessa 30,000 kronor icke skulle vara till någon
nytta för vårt försvar. Jag anser deremot att de skola blifva till stor
nytta och effektiv sådan, om anslaget rätt användes. De som öfvas i
skjutkonsten, de komma att vara väl till hands, när faran kommer
för fosterlandet. Jag tror äfven att, om man genom ett så obetydligt
anslag som 30,000 kan befordra skjutskickligheten på frivillighetens
väg, så bör man göra det för att på frivillighetens väg öka och stärka
försvaret, och då har man gjort landet en ofantligt stor tjenst. Och
derför vill jag på det varmaste tillstyrka kammaren att med frångående
af det beslut, som fattades i fjol, nu i likhet med Första
Kammaren höja anslaget till 60,000 kronor.

lins äfven ett annat sätt att till någon del använda anslaget

Häruti instämde herrar Er sson i Vestlandaholm och Erikson i
Myckelgård.

Herr Gumaelius: Jag har redan genom att instämma med den
förste talaren liksom väl också genom uttalanden vid flera föregående

Måndagen den 24 Mars, e. m.

31 N:o 20.

tillfällen gifvit ruin åsigt till känna, och jag instämmer i det mesta, Ang. anslag för
af hvad den siste talaren yttrat, men jag begärde ordet för att icke *tjut»kicJeliglåta
passera ''oanmärkt, hvad en föregående ledamot af statsutskottet^e)”Je6^,''^lm‘
sagt, då han såsom auktoritet framstälde en militärledamot af samma n?or7s )”*
utskott. Jag förmodar att han dermed åsyftade densamme, som i
Första Kammaren yttrade sig för att icke göra detta anslag för stort,
men der inträffade då det märkliga, att oaktadt denne talares personliga
och militära auktoritet, och oaktadt Första Kammaren varit mindre
gynsamt stämd för detta anslag än denna kammare, Första Kammaren
likväl utan votering beslöt att anvisa detta högre belopp, 60,000
kronor.

Hans skäl hafva således icke, ehuru de blifvit framstälda af honom
sjelf, på den kammaren verkat hvad de åsyftat, och jag vill då hoppas,
att de icke heller skola verka på denna kammare allenast derigenom,
att han af en annan ledamot åberopas såsom den, som påverkat hans
beslut. Det kan ju hända att om denna person ännu suttit i denna
kammare och här uttalat samma mening, denna mening icke derför
skulle hafva vunnit kammarens bifall.

Det belopp, som här är i fråga, är, såsom en föregående talare
erinrat, till sin art mycket skildt från åtskilliga föregående anslag,
om hvilka här tvistats och får icke göras solidariskt med dem. Man
kan visserligen tycka, att 30,000 kronor är en icke så obetydlig summa,
men hvad äro dessa 30,000 kronor? Jo, en försvinnande bråkdel af
de medel, som användas för försvarsändamål eller för ändamål, af
hvilka somliga verkligen äro försvarsändamål, hvaremot om andra det
kan vara tvifvelaktigt, huru vida de äro försvars- eller krigsändamål.

Men det må sägas, att här är det fråga om ett rent försvarsändamål;
det gäller att åstadkomma ett större antal af verkligt skjutskickligt
folk i vårt land.

Jag för min del kan icke annat än på det lifligaste önska, att
kammaren måtte bifalla detta anslags höjande till 60,000 kronor, och
härå, herr talman, anhåller jag om proposition.

Herr Söderblom: Jag skulle icke hafva uppträdt i denna fråga,
emedan jag vet att mången skulle kunna göra det bättre än jag, men
ett par uttryck af herr Lasse Jönsson föranledde mig att begära ordet.

Han kallade denna rörelse för en »sport». Jag vet icke huru det
kan förhålla sig härmed i hans landsända, men det vet jag, att i den
ort jag representerar, kan man icke säga, att det endast är en sport,
ty der bestå skyttarne till %,,-delar af arbetare, som efter 9 å 10
timmars strängt arbete under veckans sex arbetsdagar använda 4 å 5
timmar på söndagsmorguarne och förmiddagarne för att öfva sig i
skjutning. Detta är icke sport.

Vidare sade han, att det vore bäst att låta eu sådan här rörelse
utveckla sig sjelf, utan understöd från statens sida. Detta är eu mycket
rigtig åsigt, som jag till fullo gillar, men endast till en viss gräns,
ty ser man saken så naken, som den här är, kan man icke använda
detta uttryck. En arbetare, som använder åtta kronor om året till
ammunition och som köper ett gevär för 30 å 35 kronor, han behöfver
nog något understöd, och jag kan icke anse annat än att staten såsom

N:o 20. 32

Måndagen den 24 Mars, e. m.

Ang. anslag fö i
slcjutsJcicklighelens
befrämjande
m. m.
(Forts.)

•ersättning för det bidrag den får till sitt försvarsväsende bör höja
detta anslag till 60,000 kronor.

Jag yrkar bifall härtill.

Herr Månsson: Jag tror att man bär öfverskattat värdet af dessa
skyttegillen, ty jag åtminstone har den erfarenheten från min hemort,
att man icke kan draga den nytta af dessa skytteföreningar, som man
här tycks antaga. Det har sagts att de skulle på ett så utmärkt sätt
stödja vårt försvar och sålunda blifva till gagn jemte de värnpligtige.
Så vidt jag känner förhållandena rätt, äro dock i allmänhet medleminarne
i dessa skyttesällskap äldre personer, som kommit öfver värnpligtsåldern
och till och med öfver de år, de äro skyldiga att stå qvar
i landstormen. För öfrigt har jag icke kunnat fatta annat, än att dessa öfningar
betraktas mera såsom ett nöje än såsom behöfliga och nyttiga för försvaret.
Det kali ju vara en god sak att öfva sig i skjutning och angenämt
att hafva denna sport, ty jag anser det icke såsom något annat, åtminstone
icke i min trakt, men någon större praktisk nytta tror jag icke
att dessa föreningar komma att medföra, förr än de blifvit närmare
ordnade genom en bestämd reglementering. Man har sett huru de
gamla skarpskytteföreningarna, som tunn os eu tid och blomstrade, icke
hafva blifvit hvad man hoppades, icke hafva medfört det praktiska
gagn eller motsvarat de blomstermålningar, som man gjorde sig derom.

Jag får säga att, ehuru jag icke är ogynsamt stämd mot ett litet
bidrag till dessa gillen eller om jag så får säga till dessa — nöjen,
så kan jag dock icke inse, att Riksdagen bör frångå det beslut, den i
fjor fattade, och höja detta anslag.

Jag ber att få yrka bifall statsutskottets hemställan.

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet Palmstierna:
Att Kongl. Maj:t icke detta år föreslagit eu större summa än 30,000
kronor, det har berott derpå, att enligt min uppfattning detta icke
skulle hafva tjenat någonting till. I fjor föreslogs ett anslag af 45,000
kronor, och här kämpades ganska ifrigt för detsamma, men Riksdagen
beviljade då endast 30,000 kronor, och under sådana förhållanden låg det
nära till hands att antaga, att om man nu begärt en förhöjning, statsutskottet
skulle hafva afstyrkt densamma under anförande att icke
några nya skäl blifvit förebragta. Men då nu enskilde motionärer
hafva väckt frågan om att höja anslaget till 60,000 kronor, så kan jag
icke annat än på det lifligaste önska, att Riksdagen ville bifalla detta,
ty nuvarande 30,000 kronor äro för knappa för att kunna underhålla
denna för försvaret och för känslan af nationens deltagande i försvaret
så vigtiga rörelse. År 1887, då anslaget ännu utgjorde 90,000 kronor,
utgingo bidrag med dels 2 Kronor till ammunition och aflöning till
instruktör, dels 1 krona till målskjutningspremier samt 1 krona till
täftingsskjutningar i länen, således tillhopa 4 kronor per man. Här
sedermera vid 1887 års riksdag anslaget nedsattes till 45,000 kronor,
nödgades man taga bort dessa 2 kronor, som voro afsedda till ammunition
och aflöning af instruktör, ty penningar behöfdes icke blott till
skjutpremier utan äfven till underhåll af skjutbanor och skottaflor, så

33 N:o 20.

Måndagen den 24 Mars, e. m.

att redan denna nedsättning till 45,000 kronor medförde ett ganska^. «««%/<»
betydligt afbräck. slcjutskicklig När

nu Riksdagen sedan ytterligare nedsatte anslaget till 30,000^^*^™“''
kronor, så uppdrogs åt arméförvaltningen att tillse, på hvad sätt dessa
medel bäst skulle användas. Man fann då, att det vore lämpligast att
nästan uteslutande använda dem till premier. Men derigenom blir nu
nästan ingenting öfrigt till inrättande af skjutbanor, anskaffande af
skottaflor och anordnande af skjutpaviljonger o. d., hvilket allt är oundgängligen
nödvändigt och kräfver ganska dryga kostnader. Kongl.

Maj:t_ kan derför numera bifalla endast eu obetydlig del af de framställningar
om understöd, som från dessa föreningar inkomma. Det
är ett ordentligt strypsystem man pålagt dem, och det går derför
också utför med rörelsen.

Tager man något närmare reda på förhållandena, så skall man
finna, att det sammanlagdt är ganska stora summor, som medlemmarne
i dessa föreningar sjelfva offra för att anskaffa ammunition.

Jag tror alltså, att de mycket väl kunna behöfva ett större anslag än

30,000 kronor, om icke rörelsen skall afstanna.

Man har här talat om, att man borde tillse, att detta anslag endast
användes till understöd åt sådana medlemmar i dessa föreningar, som
äro i beväringsåldern, för att deraf vinna mera direkt nytta i ett krig.

I så fall borde man väl dock icke utesluta dem, som tillhöra landstormen,
hvilka ju likaledes komma att deltaga i landets försvar, och
hvilka just i sina hemorter från bakhåll i skogarne genom sin skjutfärdighet
kunna göra ganska mycken nytta. Naturligtvis kan man
mycket lätt ordna saken så, att understödet icke kommer andra till
del än dem, som äro pligtige att fullgöra sin beväringsskyldighet.

Men deremot tror jag, att den stränga reglering af skytterörelsen,
som den näst föregående talaren sade sig önska, icke bör utsträckas
för långt. Ty önskar man, att folk för en dylik sak frivilligt skola
offra icke blott tid, utan derjemte ej obetydligt penningar till ammunition
o. _ s. v., så får man, tror jag, akta sig för alltför sträng reglering,
ty i annat fall kommer ingen dit.

Jag kan således icke annat än yrka bifall till motionen.

Herr Bratt: Jag har begärt ordet hufvudsakligen för att bemöta
några yttranden af den näst siste talaren.

Herr Ivar Månsson sade, att i hans ort det är egentligen »äldre
personer»,_ som äro ledamöter af de frivilliga skyttegillena. Jag kan
naturligtvis icke bestrida denna uppgift om förhållandena på- hans ort.

Men det finnes andra orter än hans. Och jag ber att få fästa uppmärksamheten
på en siffra, som meddelas i den af herr Elis Nilsson
och mig tillsammans afgifna motionen: icke mindre än, om jag minnes
rätt, 7,800 värnpligtige i beväringsåldern voro år 1888 medlemmar
af landets olika skytteföreningar. Om vi ytterligare utsträcka beräkningen
till landstormen, torde antalet nog uppgå till minst 10,000.

Vidare ansåg nämnde talare, att det ej kan vara någon egentlig
praktisk nytta med dessa föreningar. Till eu viss grad vill jag gifva
honom rätt härutinnan. Såsom dessa öfningar hittills bedrifvits, hafva
de icke för rent militära ändamål varit af större praktisk nytta. Ty

Andra Kammarens Prot. 1890. N:o 20. 3

Ji:o 20. 34

Måndagen den 24 Mara, e, m.

Ång. anslag förom också en person lär sig skjuta aldrig så väl på ett oföränderligt
skjutskicklig- afstånd af 240 meter på stillastående åttaringad måltafla, så innebär
hetens befram-^e^a jc}ie ringaste garanti, att lian med sitt vapen kan träffa rörliga.
Jan,J ’ '' '' föremål i terräng och på obekanta afstånd. Men just derför att dessa
°r S’ öfningar hittills ej bedrifvits så praktiskt som önskligt varit, hafva
personer, som äro både intresserade och qvalificerade för att taga saken
om hand, bildat eu centralstyrelse för skytteföreningarna, afsedd att
leda denna rörelse i en rätt och praktisk rigtning. För att kunna
göra detta, är det emellertid nödvändigt att hafva medel. Derför vore
det önskvärdt, att Riksdagen höjde det nu varande otillräckliga anslaget

30,000 kronor till 60,000.

Samme talare yttrade slutligen, att han gerna ville bevilja 30,000
kronor som »bidrag till ett litet nöje». Ja, nog var det vänligt sagdt.
Men till ett blott nöje vill jag för min del icke bevilja något. Deremot
vill jag med så mycket större nöje bevilja hvad som kan gagna
vårt försvarsväsen. Och jag tror detta kan ske på det sätt, jag här
föreslagit. Jag får derför yrka bifall till motionen.

Herr Schöning: Lifligt instämmande i herr Söderbloms anförande,
har jag endast att anhålla om afslag å utskottets hemställan och bifall
till motionärernas förslag.

Herr Gustaf Jansson i Krakerud: Med anledning deraf att vi
hafva ett skyttegille i den socken, der jag är bosatt, har jag begärt
ordet, för att nämna något derom — i likhet med hvad herr Ivar
Månsson nyss meddelat angående det skyttegille, som finnes i trakten
af hans hem. Jag får då säga, att efter hvad jag har kunnat finna,
har skyttegillet i min hemort varit skött och ordnadt med den flit
och omtanke för skjutskicklighetens befrämjande, som man rimligtvis
kan begära af ett frivilligt skyttegille. Jag tror dessutom, att om man
vill betrakta denna fråga äfven från moralisk synpunkt, det är vida
bättre, att våra ynglingar komma att egna sig åt skjutskicklighetens
uppöfvande än åt andra företag, som kunna vara för dem i många afseenden
mera demoraliserande. Särskildt om man tänker på de trakter,
som ligga i närheten af städerna, äfvensom på de som bo inom.
desamma, är. det alldeles klart, åtminstone för mig, att det är mycket
bättre, om ynglingar^ komma att ute på landsbygden öfva sig i skjutskicklighet,
än om de sitta och förstöra tid och penningar på schweizerier
och krogar.

För min del kan jag således ej finna annat, än att allt talar för
bifall till motionen.

Herr Danielson: Jag hade tänkt säga några ord i denna fråga,
men det är kanske öfverflödigt. Emellertid har jag ansett, att om
man vill använda 30,000 kronor för försvarets gagn, kan man göra ett
mycket bättre bruk deraf, än här blifvit föreslaget. Så vidt jag känner,
tror jag icke nyttan af dessa öfningar är så synnerligen stor. För ett
par år sedan, då anslaget dertill nedsattes, infordrade man vid frågans
förberedande behandling inom utskottet och afdelningen förklaringar
öfver dessa »skyttegillen», såsom de då hette, fastän man nu i stället

Måndagen den 24 Mars, e. m.

35 N:o 20.

talar om »skarpskytteväsendets och skjutskicklighetens befrämjande k Ang.andag för
Och vi fingo då verkligen den uppfattningen, att dessa föreningar i skjutskickligen
hel del socknar voro hardt nära rigtiga »gillen»; och då tvckte man hetenj befräm~
att det icke var rimligt att understödja dem. Man må säga, hvad
man vill. Men jag för mm del kan icke se, att något skäl föreligger 1
till att på enskilde motionärers framställning öka ett dylikt anslag,
aa man verkligen här sökt spara på så många håll. Jag tror, att man
kan använda penningarne mycket bättre. Något behof föreligger icke
här att frångå hvad vi i öfrigt sträfva! för: sparsamhet.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

. Öfverläggningen var slutad. Herr vice talmannen gaf, enligt de
gjorda yrkandena, propositioner dels på bifall till utskottets hemställan
och dels på afslag derå och bifall i st.ället till den i ämnet
vackta motionen; och förklarades den förra propositionen hafva blifvit
besvarad med öfvervägande ja. Votering blef emellertid begärd,
hvadan nu uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller i oförändradt skick hvad statsutskottet hemstält
i 26 punkten af utlåtandet n:o 5, röstar

Jä| $

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren, med afslag å utskottets nämnda hemställan,
i hvad den afser herrar E. Nilssons och J. Bratts i ämnet väckta
motion, bifallit samma motion.

Omröstningen utföll med 89 ja och 91 nej; och hade kammaren
alltså beslutat i enlighet med nejpropositionens innehåll.

§ 2.

Härefter företogs til] behandling statsutskottets utlåtande n:o 37,
i anledning åt Riksdagens år 1889 församlade revisorers berättelse
angående verkstäld granskning af statsverkets samt andra af allmänna
1*888 bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år

Vid föredragning till en början af § 1, innefattande utskottets
hemställan i anledning af revisorernas framställning angående centralfängelset
för qvinnor å Norrmalm i Stockholm, begärdes ordet af

Hen Edelstam, som anförde: Ehuru icke någon af denna lrammares
ledamöter i utskottet har anmält sig såsom reservant, så skall

Jag att upptaga den reservation, som afgifvits af leda möter

tran Första Kammaren.

N:o 20. 36

Måndagen den 24 Mars, e. m.

Af revisionsberättelsen finner man, att centralfängelset å Norrmalm
befinner sig i synnerligen dåligt skick, så att näppeligen någon
ordning der kan uppehållas, och de straffångar, som der undergå bestraffning,
icke kunna anses der blifva förbättrade. Tvärt om intyga
alla de berättelser, som derifrån afgifvits, att vistelsen derstädes mera
är till skada än till gagn för en fånge. Jag har sjelf för åtskilliga
år sedan, jag tror det nu är 15, 16 år sedan, haft tillfälle att taga
närmare del af anordningarna derstädes, och redan på den tiden ansågs
det vara till den grad dåligt, att det icke längre borde användas.

Jag anhåller derför att få yrka bifall till den reservation, som i
denna paragraf är framstäld af herrar reservanter ifrån Första Kammaren.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

5 2.

Bifölls.

§§ 3-6.

Lades till handlingarna.

Ang. två af § 7 var af följande lydelse:

statsreviso rena

gjorda Hvad för öfrigt blifvit af revisorerna anmäldt och erinradt har

^niZTr1'' utskottet funnit dels vara af beskaffenhet att lämpligen böra tagas i
mngar. gfvervägan(ie vid behandling af de utgiftsanslag, revisorernas framställning
berör, dels hafva medfört åsyftad rättelse, dels vara genom
vederbörandes utlåtanden nöjaktigt förklaradt, dels ej vara af ^ den
vigt, att, oaktadt förklaringen icke varit fullt tillfredsställande, någon
Riksdagens åtgärd bort af förhållandena påkallas, dels slutligen icke
hafva varit af beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något
yttrande.

Efter uppläsande häraf anförde:

Herr Persson i Stallerhult: Genom nu upplästa paragraf äro
åtskilliga af statsrevisorerna gjorda anmärkningar och anmälningar på
så sätt besvarade, att utskottet funnit lämpligt att vid de afgifna förklaringarna
låta bero. Ibland de fall, der statsrevisorerna framstält
anmärkningar, skall jag be att med några ord fa beröra tva punkter,
af hvilka åtminstone den ena, efter hvad jag väntat, bort af statsutskottet
med några ord beröras.

Den första af dessa punkter rör räkenskaperna för trängen, och
återfinnes i revisionsberättelsen på sid. 63 under § 3. Der visas, att
trängbataljonens förvaltningsdirektion fört sina räkenskaper på ^sådant
sätt, att det ser ut som skulle på tränganslaget finnas en behållning
af 64,848 kronor, under det den verkliga behållningen endast utgör
7,240 kronor. Detta funno revisorerne vara en så underlig bokföring,

Måndagen den 24 Mars, e. m.

37 N:o 20.

att de icke ansågo sig böra underlåta att göra anmärkning deremot,
för att förekomma för framtiden en sådan räkenskapsföring. I sin förklaring
med anledning af revisionsberättelsen har armé förvaltningen
erkänt, att en sådan bokföring icke behöft ifrågakomma, om förvaltningsdirektion
en direkt gjort förfrågan hos arméförvaltningen, om hvad
som fans qvar af de för trängbataljonens uppsättning anslagna medlen.
Så hade nemligen icke dittills skeft. Oaktadt nu arméförvaltningen
i sin förklaring medgifver, att en annan räkenskapsföring bort ifrågakomma,
säger den dock lika fullt, att revisorernas anmälan var
onödig eller ej af behofvet påkallad. Då jag emellertid tager alldeles
för gifvet, att i 1889 års räkenskaper rättelse härutinnan vidtagits i
syfte, som revisorerna framstält, oaktadt arméförvaltningen kallat deras
anmärkning opåkallad, skall jag icke vidare yttra mig i den saken.

Den andra punkten, jag med några ord ber att få vidröra, afser
förskaffande af möbler till Svea lifgardes nya kasern, och återfinnes i
§ 4 på samma sid. 63. Här lär så hafva tillgått, att när byggnadsarbetet
så långt fortskridit, att möbler till densamma behöfde inköpas,
så upprättade förvaltningsdirektionen en förteckning å de möbler, som
kunde behöfvas för att möblera kasernen. Detta förslag slutade på en
summa af 37,716 kronor. När detta förslag var färdigt, öfverlemnades
det till arméförvaltningen för. granskning. Vid denna granskning blef
kostnadsförslaget nedsatt till 26,500 kronor. Ett belopp af 2,233 kronor
var tillgängligt och afsedt för inköp af 150 stycken jernsängar.
Lägger man nu dessa båda summor tillhopa, så uppgingo de till 28,733
kronor, eller i rundt tal till 30,000 kronor, som ännu återstodo till
inköp af möbler. Under tiden infordrades anbud från flera håll och
kontrakt uppgjordes med åtskilliga snickare om leverans af en del
simplare möbler. Samtidigt härmed ingick man till'' Kongl. Maj:t med
begäran om 30,000 kronor för möbleringen. På den första skrifvelsen
erhöll man 10,000 kronor för den nödvändigaste möbleringen. I maj
månad år 1888 ansågs det, att inflyttningen i den nya kasernen kunde
ske redan på hösten. Då ansåg arméförvaltningen att man borde ingå
till Kongl. Maj:t med begäran om ytterligare medel för anskaffning
af möbler. Jag ber att i det fallet få uppläsa några ord ur den underdåniga
skrifvelse, som arméförvaltningen den 22 maj samma år aflat,
och deri arméförvaltningen bland annat säger följande: »Armé förvaltningen,

som funnit att med de inskränkningar i det ursprungliga
till 37,716 kronor beräknade förslaget, hvarigenom kostnaderna
nedbringats till omkring 30,000 kronor, vid de uppgjorda beräkningarna,
så väl med användande af äldre befintlig materiel, som för inköp
af ny, all möjlig omtanke och sparsamhet iakttagits, anser, då
otillräckligheten af de anvisade medlen icke blott skulle möjligen kunna
förhindra inflyttningen i det nya etablissementet innevarande höst, utan
derjemte onödigtvis fördyra anskaffningskostnaderna, äfvensom då anledning
finnes att antaga, det de liärför beräknade kostnaderna framdeles
komma att af Riksdagen godtgöras i sammanhang med enahanda
behof för Andra lifgardeskasernetablissementet, sig böra hemställa
om anslag af 20,000 kronor». På denna skrifvelse bekoms äfven
20,000 kronor, så att arméförvaltningen hade till sitt förfogande

30,000 kronor. När nu möblerna skulle inköpas, så skulle man väl

Ang. två of
statsrevisorerna
gjorda
framställningar.

(Forts.)

N:o 20. 38

Måndagen den 24 Mars, e. m.

Mg. två af kunnat tänka att inköpet skulle ske efter det granskade förslaget, såstatsremto-
dallt detsamma då före fans, men så skedde ej; man stälde ej ens inreframst°äii-aköpen
efter det ursprungliga förslaget, utan de verkstäldes efter ännu
ningar. högre pris. Så t. ex. skulle jag vilja nämna, huru detta pris ställer
(Forts.) sig för några få möbler.

1 bord kostade enligt inköpsräkning kr. 150 i st. f. föreslagna 75 kr.
1 skåp » » » » 120 » » 75 »

1 skrifbord » » » »100 » » 75 »

1 soffa » » » » 100 » » 75 »

1 skåp » » » » 120 » » 75 »

o. s. v. mycket förhöjda pris för den ena möbeln efter den andra.
När räkningen å de inköpta möblerna skulle granskas, så yttrade sig
arméförvaltningens revision deröfver med några ord, som jag anser
nödvändigt böra komma till kammarens kännedom. Revisionen säger
nemligen: »Vid granskningen har revisionen ej kunnat undgå att finna,
att en del inventarier vid inköp stält sig i pris dyrare, än hvad de
uti från regementet ingångna förslag samt utlåtande deröfver ansetts
kunna upphandlas för; gällande detta förnämligast de å räkningen
förekommande, hos firman Josef Leja inköpta möbler». — Om nu detta
förhållande inträffat på grund deraf att ingen täflan mellan spekulanter
förekommit på dessa för expeditionens och officerarnes rum erforderliga
inventarier, eller till följd af andra omständigheter, har revisionen
ej kunnat af redogörelsehandlingarna finna.

Vidare har revisionen ansett sig böra påpeka, att enligt nyssberörda
räkning för den så kallade passagen inköpts en »bankett af ek»
för 75 kronor, »hvilken möbel ej förekommer i regementets förslag,
samt departementets — nemligen det arméförvaltningens departement,
hvarunder revisionen lydde — militärbyrå i sitt utlåtande öfver förslaget
synes ansett kostnaden för passagens möblerande ej behöflig».

Häraf synes att statsrevisorerna haft full anledning att fästa sin
uppmärksamhet vid detta möbelinköp för Svea lifgardes kasern, och
hvilket enligt min åsigt var egnadt att påkalla revisorernas ingripande.
Nu säger arméförvaltningen i sin häröfver afgifna resolution, att då
den anvisade summan icke öfverskridits och officerscorpsen af egna medel,
till ett belopp af 12,500 kronor, bekostat anskaffningen af en del
af officersrummens möbler, så vore derom ingenting att säga. Detta
låter visserligen bra. Men bland de räkenskaper, som förelågo statsrevisorerna
till granskning, fans icke den i arméförvaltningens resolution
omförmälda räkning å 12,500 kronor, utan endast en räkning på
statsverket, slutande å 5,350 kronor. Nu är det alldeles klart att, närinventarium
skall upprättas öfver de möbler, som för ifrågavarande
ändamål inköpts, detta sker efter den räkningen, som är betald med
statsmedel, men icke efter den räkning, som i förklaringen åberopats,
hvarför den del af möblementet, som af officerarne inköpts, icke upptages
såsom statens tillhörighet. Men på det sättet, och derigenom att
hvarje möbel blifvit dyrare, har antalet af de möbler, till hvilka staten
är egare, blifvit mindre, så att, om officerscorpsen borttager sina möbler,
den möblering som återstår är ofullständig, hvilket den ej varit, om
man nöjt sig med de billigare prisen, som från början afsågos. Det
också är att befara, att man kommer att gå till väga på alldeles ena -

Måndagen den 24 Mars, e. m.

39 N:o 20.

hända sätt vid inredningen af öfriga under byggnad varande kaserner. Ang. två af
Men äfven om man utgår från den synpunkten, att de möbler, som stal^evisoofficerarne
sjelfva med egna medel inköpt, komma att tillhöra staten,
så synes mig detta vara en väg, som man icke bör fullfölja, utan att ningar.
dylika tilltag böra hämmas i sin linda. Statsrevisorerna voro också (Forts.)
nästan enige om att fästa Riksdagens uppmärksamhet på detta förhållande.
Statsutskottet har emellertid funnit för godt att lemna den
gjorda anmärkningen å sido, och jag har i anledning deraf ansett mig
icke kunna underlåta att meddela kammaren dessa upplysningar. Att
nu göra något yrkande lärer väl icke leda till något resultat; men för
att emellertid få se, huru vida min uppfattning delas af kammaren,
finner jag mig föranlåten att yrka återremiss, på det att statsutskottet
måtte blifva i tillfälle att närmare undersöka, huru vida man vid inköp
af ofvan omförmälda möbler rätteligen förfarit.

Herr Nyström: Som herrarne behagade finna af revisionsberättelsen
hafva fyra bland revisorerna anfört reservation mot den af majoriteten
framstälda anmärkningen. Skälet för denna reservation var
det att, då, så vidt vi kunna finna, officerarnes tillskott motsvarade
den ökade kostnaden för möbleringen, så vore derom ingenting vidare
att säga. Denna uppfattning, som sedermera delats af arméförvaltningen,
har slutligen äfven befunnits tillfredsställande inom statsutskottet,
hvarför jag, herr talman, har äran yrka att det må förblifva vid statsutskottets
framställning i denna punkt.

Herr Petersson i Runtorp: Jag vill upplysa, att det verkligen
förhöll sig så, som herr Carl Persson säde; men då afdelningen
inom utskottet icke velat göra något vidare åt saken, utan
funnit sig böra låta bero vid den af vederbörande afgifna förklaringen,
så fann jag icke skäl att reservera mig vid denna punkt; och då en
återremiss af frågan icke skulle till något tjena, så hemställer jag om
bifall till punkten, sådan den föreligger.

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Palmstierna: Jag borde egentligen icke lägga mig uti en dispyt

mellan statsrevisorerna och statsutskottet. Det är också endast en upplysning,
som jag ville lemna, ehuru äfven den torde vara temligen
öfverflödig, då hela saken är relaterad i statsrevisorernas berättelse
jemte den deröfver afgifna förklaring, som varit för kammarens ledamöter
tillgänglig, samt förmodligen blifvit af de fleste studerad.

När ett nytt regemente uppstår och det blir fråga om anskaffning
af möbler för dess lokaler, så tillkommer det arméförvaltningen
att pröfva de kostnadsförslag, som upprättas, samt dervid tillse att kronan
icke får betala högre pris, än som behöfves för eu lämplig och
vanlig kontorsmöblering. Om nu, sedan regementet fått sig tilldeladt
det belopp, som sålunda pröfvats skäligt, regementets officerscorps har
att förfoga öfver enskilda kassor och vill tillskjuta deraf till anskaffande
af bättre möbler än som kronan består, och de sålunda anskaffade
möblerna tillika blifva statens egendom, så måtte väl detta icke
vara något ondt, som förtjenar att öfverklagas. Här står också å sid.

N:o 20. 40

Måndagen den 24 Mars, e. m.

Ang. två af 375 i berättelsen, »att de möbler, för hvilkas anskaffande allmänna
medel utgifvits, och hvilka sålunda äro kronans egendom, hafva ett
refraJst°äll-ainköpsvärde af 8,789 kronor, dertill officerscorpsen bidragit med 3,441
ningar. kronor 50 öre, som följaktligen kommit statsverket till godo».

(Forts.) Jag bar endast velat upplysa att man härvidlag, enligt min åsigt,,

gått till väg* fullt korrekt.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt propositioner
gifvits å de olika yrkandena, lades paragrafen till handlingar^,

§ 3.

Yid föredragning dernäst af statsutskottets utlåtande n:o 38, i
anledning af väckt motion i fråga om befrielse för rust- och rotehållare
att bekosta vissa soldaters sjukvård, i hvilket utlåtande utskottet
hemstält, att ifrågavarande, inom Andra Kammaren af herr G. Anderson
i Himmelsby afgifna motion, n:o 191, måtte af Riksdagen
lemnas utan afseende, begärdes ordet af motionären

Herr Anderson i Himmelsby, som yttrade:

Då statsutskottet ansett sig ega tillräckliga skäl för att afstyrka
den framställning, jag min i motion gjort, och då jag icke nu vill i
anseende till den långt framskridna tiden inlåta mig på detta skäl,
så skall jag icke nu tillåta mig att framställa något yrkande.

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.

Om inrättande § 4.

af härads styrelser.

Slutligen föredrogs lagutskottets utlåtanden, n:o 31, i anledning af
väckt motion om inrättande af häradsstyrelser och antagande af stadgar
för dessa styrelser.

Utskottet hemstälde i detta utlåtande, att förevarande, af ledamoten
af Andra Kammaren herr P. Er sson i Vestlandaholm väckta motion,
n:o 56, icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Ordet lemnades på begäran till

Herr Ersson i Vestlandaholm, hvilken anförde: Herr talman!
Ehuru lagutskottet enhälligt afstyrkt min motion, skall jag ändock be
att få säga några ord till försvar för den samma.

Som det förslag till lag om inrättande af häradsstyrelser, jag i
min motion tagit mig friheten att för Riksdagen framlägga, är bygdt
på kommunalförfattningens grund, så torde deraf framgå, att en häradsstyrelse,
i likhet med kommunala embeten, snarare skulle utgöra ett
förtroendeuppdrag, än inbringa dess utöfvare någon inkomst. Ej heller
torde man behöfva befara, att den skulle blifva eu institution, som utöfver
redan befintliga skyldigheter skulle ålägga häradet och tingslaget

Måndagen den 24 Mars, e. m.

41 N:o 20.

några nya sådana, ty förslaget afser ju tydligt oeli klart, att styrelse^»» inrättande
hvarje år skulle upprätta förslag till utgifts- och inkomststat för hä- af håradsradets
gemensamma ekonomiska angelägenheter, hvilket förslag det stDrelsertillkomme
häradet att vid sitt ordinarie sammanträde granska för att (Forts-)
sedan afgöra, hvad som kunde anses vara af behofvet påkalladt. Då
dertill komme, att styrelsen i öfrigt skulle blifva stälcl under sträng
kontroll, så borde all betänklighet i detta afseende förfalla.

Jag skall be att få angifva några skäl för, att ett härad, lika väl
som ett län eller en kommun, behöfver en styrelse, som vårdar dess
ekonomiska angelägenheter.. I det härad jag tillhör finnes det för
närvarande cirka 27,000 kronor att förvalta. Dessa medel hafva tillkommit
på det sätt, att en för häradet och Köpings stad gemensam
sparbank upplöstes, då häradet bekom cirka 15,000 kronor, som nu
ökats till 20,000 kronor; de öfriga 7000 kronorna utgöra brandstodsersättning
för häradets vid eldsvådan i Köping sistlidne sommar nedbrunna
tingshus. Detta tingshus lemnade genom hyror häradet eu
årlig inkomst af 600 kronor. Vidare har häradet byggt en bro öfver
Arboga-ån vid Kungsör, hvilken kostat cirka 60,000 kronor. Innan
denna bro kom till stånd, hade häradet att hålla färjeled öfver,ån.

Vid denna bro, som är belägen vid segelleden till Arboga och Örebro,
måste häradet hålla brovakt, och det har derför vaiut nödsakadt
att vid bron uppföra en vaktstuga, hvilket allt kräfver tillsyn och
vård. Dessa m. fl. för häradet gemensamma ekonomiska angelägenheter
hafva under eu följd af år icke varit föremål för granskning.

Vid häradsrätten utsågs visserligen för några år sedan revisorer, men
då revisionen skulle ega rum, inskränktes revisorernas rätt till att
endast revidera räkenskaper öfver snöplogningsafgifter och häradstjenarelön,
åberopande vederbörande såsom skäl derför kongl. kungörelsen
den 30 april 1881. Sedan nu vid ett häradets sammanträde
stadgar för en häradsstyrelse blifvit antagna och en häradsstyrelse utsedd,
som har att förvalta häradets ekonomiska angelägenheter och
derför ansvara, så har häradet vid ett dess sammanträde utsett revisorer
för att granska de räkenskaper, som de vid häradsrätten utsedde revisorerna
blifvit nekade att granska.

Jag vill härmed hafva sagt, att hade häradet haft en styrelse i
enlighet med mitt förslag, så hade säkerligen tingshuset varit försäkradt
till mycket högre belopp än nu var förhållandet; årliga redovisningar
öfver häradets eller tingslagets gemensamma ekonomiska
angelägenheter hade då försiggått och kommit till allmänhetens
kännedom; beslut, fattade vid häradets sammanträden, vore då genom
protokoll i inbundna böcker för framtiden förvarade och man hade
icke då, som nu, orsak att säga, att en oklarhet råder öfver det hela.

Ett ytterligare stöd för bifall till mitt förslag kan man hemta af friherre
von Schwerins för någon tid sedan i kammaren afgifna yttrande
i fråga om Långebro, då han bland annat sade: »Till på köpet är
direktionen oansvarig, och penningar försvinna ibland; en gång försvann
40,000 kronor». Det kan ju hända, att flera sådana exempel
gifvas, om de blefve framdragna för allmänheten, och hvad är då naturligare
för att förekomma sådant och bringa reda och ordning i ett
härads eller tingslags gemensamma ekonomiska angelägenheter än att

Nso 20. 42

Måndagen den 24 Mars, e. m.

styrelser.

(Forts.)

•Om inrättandesöha, gorå detta genom en ansvarig styrelse. Vidare saknas nu i koaf
harads- bestämmelse om, huru röstas skall, då ett härad är inför kronofogde
kalladt till sammanträde. Till ett sådant sammanträde kan, förutom
sockneombuden, äfven infinna sig enskilde, hvilka också vanligtvis
äro kallade att närvara och sin rätt bevaka, och huru skall då röstas,
om olika åsigter göra sig gällande? Ett sådant förhållande inträffade
i det härad, der jag bor, då det var fråga om, huru ofvannämnda
sparbanksmedel skulle användas. Liknande förhållande torde äfven
ega rum, då ett härad sammanträder inför häradsrätten, ehuru då i de
flesta fall häradet endast höres. Skulle det under sådana förhållanden
icke vara klokare, att häradet eller tingslaget sjelft hade en ansvarig
styrelse, som ombesörjde dess angelägenheter, så mycket mer, som
kronofogden, enligt mitt förslag, icke är beröfvad rätt att i egenskap af
tjensteman, i förhandlingarna, men ej i besluten deltaga? Fullgjorde
häradet icke sina skyldigheter gent emot det mera allmänna, så hade
kronofogden att, om han funne sig dertill befogad, vidtaga åtgärder.

Sedan utskottet i slutet på sid. 6 berört de åligganden ett härad
kan hafva att gemensamt ombesörja, säger det i början på sid. 7:

»Beträffande dessa häradenas administrativa och ekonomiska åligganden,
bör det ej undgå uppmärksamheten, att besvären äro grundade
på allmän lag och häradena förpligtade att dem fullgöra till det
mått och i den ordning, som uti lagen bestämmes. I fråga om dessa
synes följaktligen en häradsrepresentation vara obehöflig.»

Af detta utskottets utlåtande vill det synas, som om utskottet
tänkt sig, att förslaget mera skulle afse vidtagandet af administrativa
åtgärder, under det att detsamma i sjelfva verket mera afser upprättande
af en ansvarig ekonomisk förvaltning öfver de menighetsbestyr,
som åligga ett härad.

Utskottet anser vidare, att särskilda styrelser eller utsedde kommitterade
skulle, för särskilda fall, bäst motsvara ett härads anspråk på
god ekonomisk förvaltning. Jag vill i anledning deraf be att få omnämna,
huru med sådana komitéer stundom kan förhålla sig.

För 12 å 13 år sedan tillsattes i det härad, der jag bor,eu komité,
som skulle ombesörja byggandet
vid Kungsör. Bron blef byggd och
60,000 kronor. Lån upptogs och

för ifrågavarande brobyggnad, men någon offentlig redovisning har,
mig veterligt, ännu icke skett. Jag vill ej här vidare yttra mig om
detta komitéuppdrag, ehuru skäl dertill ej saknades, utan må det
sagda vara nog. Jag är af den oförgripliga mening, att årliga redovisningar
böra försiggå för sådana komitéuppdrag, som här äro i
fråga, på det icke åtskilliga med uppdraget förenade saker må blifva
lemnade åt glömskan, som nu så ofta är fallet.

Då slutligen utskottet förebringar skäl, sådana, som att landstingen
genom antagande af den föreslagna lagstiftningsåtgärden skulle
komma att förlamas i sin verksamhet; att det tror, att en lagstiftning
i detta hänseende i många fall skulle komma att verka skadligt; att
det anser, att en förändring till det bättre icke är af behofvet påkallad
derför att förhållandena varit så i en förgången tid, samt att

af den förut omnämnda bron
kostade, som jag förut nämnt, cirka
uttaxeringar per hemman gjordes

dylika

förslag

vid föregående

riksdagar

blifvit afslagna, och då ut -

43 N:o 20.

Måndagen den 24 Mars, e. m.

skottet icke tagit den ringaste hänsyn till att röstgrund saknas i före-Om inrättande
varande fall, så är man frestad tro, att vi blifvit tillbakaföra ett “/
sekel i tiden, i stället för att, som klokheten bjuder, gå sakta, men s,yrelsersäkert
framåt. (F°rts->

Herr talman! På grund af hvad jag nu anfört, och då det värda „
lagutskottet i sitt betänkande icke ens nämnt ett ord om röstgrund,
mycket mindre angifvit något sätt, huru röstas skall, då ett härad
kallas att genom sockneombud och enskilde sammanträda inför häradsrätt
eller kronofogde, så yrkar jag återremiss.

Vidare yttrade:

Herr Lille nb er g: Ehuru jag icke reserverat mig mot utskottets
betänkande, har jag likväl inom utskottet varit af den tanke, som jag
ännu hyser, att motinären har haft verklig befogenhet för sin framställning.
Det förhåller sig så, som han säger, att det icke står väl
till med skötseln af häradets angelägenheter. Visserligen har ett
något bättre tillstånd inträdt efter 1881 genom den förordning, som
då utkom om revision af häradsmedlen, men dermed är icke all rättfärdighet
uppfyld. Man säger, att det står häradsborna fritt att tillsätta
en komité för att ombesörja vissa angelägenheter, men så länge
några i lag stadgade bestämmelser om sådan komité icke finnas, så
uppnås icke det ändamål, som man dermed afsett.

Emellertid torde icke tidpunkten vara lämplig att nu göra någonting
i det syfte, som motionären påyrkat, derför att frågan om väghållningsbesvärets
ordnande ännu hvilar. Vi veta, att, enligt det förslag,
som vid föregående riksdag var framstäldt af Kongl. Maj:t, det
skulle i hvarje härad finnas eu vägstyrelse, hvilken skulle hafva att
ombesörja väghållningsangelägenheterna inom häradet. Om en sådan
styrelse komrne till stånd, skulle den äfven kunna ombesörja andra
angelägenheter, som äro för häradet gemensamma.

Af detta skäl har jag för min del ansett, att frågan är för tidigt
väckt, och vill derför äfven yrka bifall till det slut, hvartill utskottet
kornmit, och jag gör det så mycket hellre, som jag tror, att en återremiss
icke skulle till någonting tjena, då Första Kammaren redan
bifallit utskottets förslag.

Herr Smedberg: Af den utredning, som utskottet lemnat angående
de motioner, som flere gånger varit väckta inom Riksdagen,
torde kammaren finna, att denna fråga ingalunda är ny, utan flere
gånger varit före och lika många gånger afslagits äfven af denna
kammare.

Jag tror också, att det icke finnes något trängande behof att inrätta
sådana permanenta häradsstyrelser, som motionären föreslagit.
Det måtte äfven, att döma af motionärens anförande, råda ett eget
förhållande i hans hemort. Enligt hvad jag tyckte mig höra, var det
fråga om eu sparbank, men angående dess förvaltning böra väl regler
vara uppgjorda. Och hvad beträffar den bro, som motionären omnämnde,
så heter det i lagen: »Alle, som å landet hemman ega eller
bruka, skola vägar rödja och broar bygga.» Och detta skall ske efter

Måndagen den 24 Mars, e. m.

*a/härads- "förmedlade hemmantalet, och derefter komma de äfven att rösta. Men
styrelser, på åtskilliga ställen, särskildt i Vestergötland, äro vägarne och broarne
(Forts.) delade å hvarje hemmantal, och sedan ser nog kronobetjeningen till,
att de hållas i föreslirifvet skick, utan att några särskilda kontrollanter
behöfva tillsättas. Hvad häradsborna nu hafva gemensamt, inskränker
sig till byggnad och underhåll af tingshus och häradsfångelser,
men om det blir fråga om nybyggnad af tingshus eller häradsfängelse,
så tror jag icke, att man skulle vilja öfverlåta beslutanderätten åt de
fem häradsfullmägtige, som motionären föreslår. Jag tror, att vid
sådana tillfällen alla kommuner vilja genom sina ombud sjelfva besluta,
och de blifva då kallade att genom sockenfullmägtige infinna
sig inför häradsrätten och fatta beslut i ämnet. Och hvad beträffar
underhållet af tingshus och häradsfängelse, så hafva vi stäldt så inom
min valkrets, att vid sammanträde inför häradsrätten häradsborna åtaga
sig att utgöra 1 öre per beskattningsbar fyrk för detta ändamål.
Denna bevillning uppbäres och redovisas af kronofogden, hvars redovisning
undergår eu årlig revision.

Hvad åter angår vägarnes underhåll under vintertiden, så hafva
vi en författning, som säger, att häradsborna skola utse de hemman,
som äro närmast belägna, att fördelas i särskilda ploglag, hvilka tilldelas
ett visst stycke af vägen till underhåll mot ersättning, som utdebiteras
på häradsborna af häradsskrifvaren och uppbäres af kronofogden
utan ersättning. Och detta gäller för fem år i sänder. Vid
den tidens slut uppgör kronofogden ett förslag, bygdt på det äldre,
och sedan utses ett ombud från hvarje kommun, hvilka sammanträda
och yttra sig öfver förslaget, hvarefter häradsrätten gifver sitt utlåtande.
Det vore icke lämpligt att, som motionären föreslagit, detta förslag
skulle uppgöras af endast fem personer, ty de kunde icke hafva den
kännedom om vägarnes beskaffenhet öfver hela häradet, som är erforderlig.

Hvad åter beträffar häradsallmänningarna, finnes en särskild förordning
af år 1866, som bestämmer huru de skola förvaltas och att
särskild allmänningsstyrelse derför skall utses.

För min del vill jag åtminstone icke vara med om att nu inrätta
någon ny beskattningsnämnd — ty detta blefve dessa häradsstyrelser
säkerligen — med sekreterare, kassaförvaltare och kanske flera tjensteman.
Jag yrkar derför bifall till utskottets hemställan.

Herr Lasse Jönsson: Motionärens förslag är verkligen ganska
befogadt. För många orter och äfven den ort, som jag tillhör, skulle
häradsstyrelserna kunna göra mycket gagn. Det är nemligen icke så,
som den siste talaren nämnde, att vägarne öfver allt äro indelade,
ty efter vägindelningarna hafva tillkommit många nya vägar, och
genom rättegång hafva häradsborna blifvit ålagda att underhålla dem,
tills ny vägindelning sker. Sådant vägunderhåll går för min hemort
till många tusen kronor årligen, och der råder nu stor villrådighet i
afseende på dessa medels uttagande och redovisning, hvilket skulle gå
lättare för sig, om man hade en häradsstyrelse. Det är också fallet,
såsom motionären nyss framhållit, att om man har valt sockenombud,

45 N:o 20.

Måndagen den 24 Mars, e. m.

finnes icke föreskrifvet huru dessa inför domhafvanden eller krono-Om inrättande
fogden skola ega rättighet att rösta, hvarigenom ofta svårigheter kunna

^ Om det nu vore mig möjligt att få motionärens förslag igenom, (I’oltsO
skulle jag vilja yrka bifall till detsamma. Men då ingen utsigt dertill
förefinnes, har jag velat uttala min åsigt i saken, på det att, derest
frågan återkommer, lagutskottet icke skall kunna säga, att ingen varit
för densamma nu. Jag anser, som sagdt, att dessa häradsstyrelser
skulle blifva nyttiga samt att de äro af behofvet påkallade, och jag
vill derför nu instämma i motionärens yrkande om återremiss till den
kraft och verkan det hafva kan.

Herr Persson i Mörarp instämde häruti.

Herr Ersson i Vestlandaholm: Jag ber endast få fästa herr
Smedbergs uppmärksamhet derpå, att den bro, som jag omnämnde i
mitt förra anförande, är gemensam för hela häradet. Att något dylikt
icke finnes i hans hemort, är ju ett lyckligt förhållande, men detta
torde icke inverka på denna sak.

Att jag nu icke föreslagit mera än fem ledamöter i häradsstyrelsen,
beror deraf, att styrelsen endast skulle upprätta förslag till
inkomst- och utgiftsstat för det kommande året, hvilket förslag skulle
granskas af häradsborna, som sålunda sjelfve fingo bestämma, huru
mycket som skulle uttaxeras.

Det var endast detta jag velat nämna.

Herr Sven Nilsson: Jag skall också be att få uttala mig till
förmån för motionens syfte. Den som varit med om någon tid att
hafva alla dessa saker oreglerade inom häradet, men sedermera fått dem
ordnade, känner bäst, hvilken nytta en sådan korporation som i motionen
afsetts skulle kunna åstadkomma. Yi hafva redan i viss mån
inom det härad jag representerar vidtagit mått och steg i den rigtning
motionären har föreslagit, äfven om vi icke gått så långt som han i
sitt förslag. Yi hafva nemligen tillsatt en direktion, som reglerar dessa
förhållanden. Förut lågo vi helt och hållet i händerna på kronobetjeningen,
som kasserade broar och vägar och tingshus m. m. Häradet
hade då så godt som intet att säga, utan det var blott att betala.
Men så tillkom denna direktion, som tog sakerna om hand. Det är
icke fråga om, såsom herr Smedberg anförde, att denna direktion bestämmer
grunden för uttaxeringen af medlen, ty nämnden bör väl
veta efter hvilken grund detta lagligen skall ske, utan direktionen
har fått i sin magt att uppbära dessa medel, hvilka icke enligt allmän
lag det åligger kronofogden att uppbära och redovisa. Denna direktion
kan sålunda i mitt härad icke betraktas såsom någon beskattningsnämnd,
men den har ändock bidragit till stor lättnad i utgifterna,
emot hvad förut varit fallet. Så t. ex. förrättar den alla besigtningar
öfver bristfälliga tingshus, broar och oindelta vägar m. m. samt låter
bota dessa brister, utom i fall, då stora kostnadsförslag föreligga, då
häradet inför rätten höres och är afgörande. Jag föreställer mig derför,
att om ett sådant förslag, som motionären framstält, om också icke i

N:0 20. 46

Måndagen den 24 Mars, e. m.

Öm inrättande den omfattning lian tänkt sig, blefve antaget, detta skulle vara synastyrelser''
n.erllSen välkommet åtminstone i en stor del af rikets härad. Nu
(Forts.) det ingenting till att yrka aterremiss, sedan Första Kammaren

afslagit motionen, men för den händelse frågan återkommer, har jag
för min del velat uttala den önskan, att lagutskottet må taga saken i
närmare skärskådande och söka åstadkomma en anordning, som kan
tillämpas i hela riket.

Herr Crafoord: Efter den upplysning, som vunnits, att utskottets
betänkande^ redan blifvit af Första Kammaren bifallet, kominer
det ju icke i fråga att yrka aterremiss, utan blott att uttala sin mening
för den händelse frågan skulle återkomma vid ett kommande
riksmöte, och i det afseendet tillåter jag mig nämna, att under min
temligen långa domare verksam het jag kommit under fund med att en
temligen stor brist i lagen förefinnes derutinnan, att vi sakna en duglig
häradsrepresentation.

Herr Ersson i Yestlandaholm: Med anledning af den förda

diskussionen ber jag att få återtaga mitt yrkande om återremiss.

Herr Lasse Jönsson: Äfven jag ber att få återtaga yrkandet
om återremiss.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Kammaren biföll utskottets
hemställan.

§ 5-

Till bordläggning anmäldes:

bankoutskottets utlåtande och memorial:

n:o 8, i anledning af motion om efterskänkande af eller nedsättning
i den landtbrukaren C. M. Bergman i Yllestad Bakersgård affordrade
betalning för ett från riksbanken utlemnadt lån; och

n:o 9, i fråga om användande af riksbankens vinst för år 1889; samt

lagutskottets utlåtande n:o 84, i anledning af väckt motion om
vissa ändringar i gällande grufvestadga.

Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan för
nästa sammanträde.

§ 6.

Anmäldes och godkändes statsutskottets nedannämnda förslag till
Riksdagens skrivelser:

n:o 23, till fullmägtige i riksgäl dskontoret, angående gjord framställning
om förändrade bestämmelser i fråga om de från riksgäldskontorets
enke- och pupillkassa utgående pensioner; och

mo 24, till Konungen, angående beviljande af vissa förmåner för
enskilda jernvägsanläggningar.

Måndagen den 21 Mars, e. m.

47 2f:0 20.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

§ 8-

Ang. föredragningslistan.

Ordet lemnades till

Herr E. G. Boström, som yttrade: Jag tillåter mig anhålla,
att kammaren måtte besluta att bevillningsutskottets betänkande n:o
5 måtte uppföras först bland de två gånger bordlagda ärenden,
som förekomma å föredragningslistan för nästa onsdag.

Med bifall till den af berr Boström sålunda gjorda framställning,
beslöt kammaren, att bevillningsutskottets betänkande n:o 5 skulle å
föredragningslistan för nästa sammanträde uppföras främst bland de
ärenden, som blifvit två gånger bordlagda.

Härefter anförde

Herr Månsson: Jag tar mig fribeten hemställa, att kammaren
måtte besluta, att näst efter bevillningsutskottets utlåtande n:o 5 måtte
å föredragningslistan för nästa onsdag uppföras konstitutionsutskottets
betänkande n:o 7.

Herr Bengtsson i Gullåkra: För min del får jag anhålla, att
kammaren, med bifall till herr Boströms förslag, måtte lemna föredragningslistan
i öfrigt oförändrad.

Herr Danielson: För min del anhåller jag att få förena mig
i det af berr Ivar Månsson gjorda yrkande.

Herr Gustaf Berg: Jag åter hemställer, att andra tillfälliga
utskottets utlåtande n:o 20 rörande försäljning af vin och maltdrycker
måtte uppföras näst efter bevillningsutskottets utlåtande n:o 5.

Herr Bengtsson i Gullåkra: Jag anhåller att få återtaga mitt
förra yrkande.

Sedan öfverläggningen i ämnet förklarats afslutad, beslöt kammaren,
att konstitutionsutskottets utlåtande n:o 7 skulle föredragas till
behandling näst efter bevillningsutskottets betänkande n:o 5.

Herr Wretlind begärde nu ordet och anförde: Jag anhåller att
andra tillfälliga utskottets utlåtande n:o 20 måtte på föredragningslistan
för nästa onsdag uppföras såsom n:o 3 bland de två gånger bordlagda
ärendena.

Herr Bengtsson i Gullåkra: Jag hemställer att ingen vidare
förändring må göras i föredragningslistan.

Herr Sven Nilsson: För min del tycker jag verkligen, att de

nu å föredragningslistan uppförda ärenden, som skola behandlas emellan

N:o 20. 48

Måndagen den 19 Mars, e. m.

Ang. föredragr-de nu på föredragningslistan först uppförda och den angående formngslistan,
, ändringar i kongl. förordningen om försäljning af vin och maltdrycker
(Forts.) m4 . m.i äro af mindre vigt, och jag tror icke heller att desammas behandling
kan taga synnerlig tid, så att ölfrågan nog ändå kommer
att behandlas om onsdag, .lag hemställer derför, att kammaren ville
låta bero vid det beslut, som redan är fattadt i afseende på föredragningssättet.

Det kan visserligen göra detsamma, huru man bestämmer i detta
afseende, men jag tycker likväl, att det icke är skäl att ändra en
föredragningslista, när icke denna ändring har någon praktisk be•
tydelse.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, beslöt kammaren,
det några vidare ändringar i föredragningslistan än de, som redan
beslutats, icke skulle företagas.

§ 9.

Herr V. B. Wittrock aflemnade en motion, n:o 223, om skrifvelse
till Kong!. Maj:t i fråga om lagstiftningsåtgärder för hämmande
af utbredningen i vårt land af de svårare ogräsväxterna.

Denna motion bordlädes.

§ 10.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr C. V. Collander under 10 dagar fr. o. m. den 31 dennes

»	N. Fosser	»	14	o	»	»	»	27	»
»	C. J. Bladh	»	14	»	»	»	»	29	»
»	J. Anderson i Tenhult	»	12	»	»	»	»	27
»	C. Johansson i Esset	»	12	»	»	»	»	29	»
»	J. P. Jansson i Saxhyttan	»	14	»	»	»	»	29	»
»	0. Ck. Ählström	»	14	»	»	»	»	29	»
»	C. J. Jakobson	»	12	»	»	»	»	29
»	A. Svenson i Edum	»	14	»	»		»	27	»
»	J. Jonson i Fröstorp	»	8	»	»	»	»	27	»
»	G. T. Lind	»	14	»		»	»	29	»
»	L. G. von Heijne-Lilienberg	»	10	»	»	»	»	29	»
och	herr P. Pehrsson i Norrsund	»	8	»	*		» 1 instun- dande april.
	Härefter åtskildes kammarens	ledamöter	kl.	11,20 e.	in.

In fidem

A. E. J. Johansson.

Stockholm, Ivar Hseggströms boktryckeri, 1890.