1890. Andra Kammaren. N:o 18 (Riksdagens protokoll 1890:18)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1890. Andra Kammaren. N:o 18.

Lördagen den 22 mars

kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ I Till

behandling företogs statsutskottets utlåtande n:o 39, i anledning
af väckta, förslag om jern vägsbyggnader för statens räkning.

I hufvudsaklig öfverensstämmelse .med hvad Kongl. Maj:t i
ämnet föreslagit hemstälde utskottet under punkten 1 af föreliggande
utlåtande:

att Riksdagen måtte

a) besluta, att stambanan genom öfre Norrland skall under iakttagande
af hufvudsakligast samma tekniska bestämmelser, som äro
faststälda för linien Långsele—Vännäs, fortsättas från trakten af Vännäs
vid Nyby öfver Degerfors, Jörn och Elfsbyn till någon punkt å
Luleå—Ofotens jernväg, med rätt för Kongl. Maj:t att närmare förordna
om de orter, jernvägen bör genomgå, samt under vilkor i
öfrigt:

att af landsting, kommuner eller enskilde kostnadsfritt skall upplåtas.

dels för all framtid:

all mark till banbyggnad med dertill hörande afdikningar, vattenaflopp
och parallelvägar;

all mark för banbevakningsområden, hållplatser och bangårdar;

genom skogsmark en bredd af 15 meter å hvardera sidan af
banans medellinie samt, der arbetets beskaffenhet betingar en större
bredd, hvad som i sådant hänseende erfordras, med all å den upplåtna
marken växande skog;

all mark för till följd af jernvägsbyggnaden erforderlig anläggning
af nya eller omläggning af gamla, allmänna eller enskilda vägar;

dels under arbetets fortgång:

all för sidoschaktningar, upplag af sten eller jord samt sten- och
grustägter med dertill hörande vägar och sidospår behöflig mark, att
vid arbetets slut aflemnas i då befintligt skick;

att upplåtelsen jemväl skall innebära förpligtelse att lemna ersättning
för olägenheter till följd af försvårad brukning, förlängda
vägar eller andra olägenheter af hvad namn och beskaffenhet de vara

Andra Kammarens Prot. 1890. N:o 18. 1

Angående
anslag till
norra stambanan
m. in.

N:o 18.

Angående
anslag till
norra stambanan
m. m.
(Ports.)

Lördagen den 22 Härs, e. m.

må, som kunna anses härflyta af det genom jernvägens anläggning
orsakade intrång;

samt att landsting eller kommuner åtaga sig att, när och hvar
Kongl. Maj:t så pröfvar nödigt, vid banlinien till i orten gångbart
pris tillhandahålla jernvägsbyggnaden sågtimmer till ett sammanlagdt
antal af omkring 200 stycken per kilometer af banans längd;

allt med skyldighet för vederbörande att hålla staten skadeslös
för hvad i ett eller annat afseende härutinnan till äfventyrs kan komma
att brista;

b) till fortsättning af arbetena å stambanan till Vännäs och anskaffande
af rörlig materiel till bansträckan Anundsjö—Vännäs samt
till påbörjande af arbetena å banan norr om Vännäs för år 1891 bevilja
ett anslag af 4,665,000 kronor.

Deremot hade i afgifven reservation herrar vice talmannen
L. O. Larsson, Lasse Jönsson, Sven Nilsson, P. Pehrsm i Törneryd,
A. Persson i Mörarp, N. Petersson i Runtorp, J. Jonson i Fröstorp,
A. P. Danielson, J. Anderson i Tenhult, H. Andersson i Bringåsen,
L. F. Odell och A. Peterson i Hasselstad yrkat, att stycket litt. b)
måtte erhålla följande lydelse:

»till fortsättning af arbetena å stambanan till Vännäs och till
påbörjande af arbetena å banan norr om Vännäs för år 1891 anvisa
ett anslag af 3,000,000 kronor».

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Ryding: Herr talman! Såsom representant för två sam hällen

i Vesterbottens län, hvilka antagligen på det lifligaste äro
intresserade af denna frågas utgång, anhåller jag att i anledning af
statsutskottets nu föredragna utlåtande, mom. a), få framställa
några erinringar.

Hvad först sträckningen af den fortsatta stambanan beträffar, kan
mot den föreslagna inre linien naturligtvis anmärkas, att den i likhet
med den förut beslutade inre linien mellan Anundsjö och Vännäs
kommer att gifva mindre trafikinkomster, och att de bibanor,
som blifva nödvändiga för att tillföra stambanan trafik och som skola
sammanbinda kustorterna med banan, blifva längre, dyrare och följaktligen
svårare att åstadkomma; men då alla myndigheter, som yttrat
sig i frågan, varit ense om att tillstyrka denna inre linie, och
den redan blifvit antagen af Första Kammaren, så är det klart, att
det nu icke lönar sig att vidare tala om densamma.

Hvad derefter de vilkor beträffar, som blifvit föreslagna för banans
fortsättning, så finner jag för min del dem allt för hårda både
i och för sig och i jemförelse med den mildare behandling, som sydligare
belägna och lyckligare lottade orter förut åtnjutit.

Jag fruktar, att bågen blifvit så hårdt spänd, att fara är för handen
att den skall brista, och det bakslag, som dervid kan inträffa,
torde kunna blifva olycksbringande på inånga håll. Men det förhåller
sig med dessa vilkor på samma sätt som med sträckningen;
något hopp om ändring i dem torde icke förefinnas, då statsutskottets

N:o 18.

Lördagen den 22 Mars, e. m.

alla 24 ledamöter härutinnan varit ense, och vilkoren dessutom redan Angående
blifvit af Första Kammaren godkända. Jag skall likväl tillåta mig^™^2#^^
att mot deras innehåll och ordalydelse framställa åtskilliga anmärk- hanan m m
ningar, under förhoppning att på administrativ väg måtte kunna med- (Forts.)
delas de förtydliganden deri, som otvifvelaktigt äro behöfliga för
förekommande af framtida förvecklingar.

Bland dessa vilkor är ett, att för all framtid skall upplåtas »genom
skogsmark en bredd af 15 meter å hvardera sidan af banans
medellinie samt, der arbetets beskaffenhet betingar en större bredd,
hvad som i sådant hänseende erfordras, med all å den upplåtna marken
växande skog.

För min del anser jag det nödvändigt att fixera en tidpunkt,
från hvilken denna upplåtelse skall gälla, ty annars kunna lätt obehagliga
förvecklingar uppstå. Hemmansegaren, som ansåge skogen
ännu sig tillhörig, skulle derför begagna sig af densamma, under
det att byggnadsstyrelen, utgående från den uppfattning, att skogsmarken
redan blifvit till statsverket öfverlåten, skulle betrakta hemmansegaren
såsom åverkare eller skogstjuf.

Vidare är det stadgadt om upplåtelse af »all mark för till följd
af jemn äg sbyggnaden erforderlig anläggning af nya eller omläggning
af gamla allmänna eller enskilda vägar». Denna bestämmelse finner
jag allt för tänjbar. Jag kan i detta fall åberopa ett exempel. Då
det blef bestämdt, att en station skulle anläggas vid Anundsjö, uppstod
genast fråga om anläggande af en landsväg från Äsele lappmark
till Anundsjö för att bereda denna lappmark en genväg till stambanan.
Denna väg blef sålunda erforderlig »till följd af jernvägsbyggnaden»,
men icke kan det väl vara meningen, att förevarande
bestämmelse skall vara hänförlig till dylika fall. Således tror jag
det behöfs en förklaring, att man menar endast den mark, som erfordras
för anläggning af sådana nya och omläggning af sådana gamla
vägar, hvilka verkställas eller ombesörjas af jernvägsstyrelsen.

Ytterligare är föreslaget: Datt upplåtelsen jemväl skall innebära
förpligtelse att lemna ersättning för olägenheter till följd af försvårad
brukning, förlängda vägar eller andra olägenheter af hvad namn och
beskaffenhet de vara må, som kunna anses härflyta af det genom
jernvägens anläggning orsakade intrång»; jag förmodar, att med dessa
olägenheter afses endast sådana stadigvarande olägenheter, som kunna
blifva föremål för expropriationsnämnds pröfning; och torde en uttrycklig
förklaring i detta syfte erfordras.

Ett annat vilkor innehåller: »att landsting eller kommuner åtaga
sig att, när och hvar Kongl. Maj:t så pröfvar nödigt, vid banlinien
till i orten gångbart pris tillhandahålla jernvägsbyggnaden sågtimmer
till ett sammanlagdt antal af omkring 200 stycken per kilometer af
banans längd». För min del kan jag icke betrakta denna bestämmelse
annat än såsom, om jag så må säga, ett fattigdomsbevis för
byggnadsstyrelsen. Det är tydligt, att landstinget icke kan sjelf inköpa
detta sågtimmer, utan måste anlita någon kommissionär, och
hvarför skulle icke byggnadsstyrelsens kommissionär kunna göra detta
inköp lika väl som landstingets. För öfrigt är det mycket svårt att
tyda ordet »gångbart pris». På priset å sågtimmer inverka så många

N:o IS.

Lördagen den 22 Mars, e. m.

Angående särskilda faktorer, att olika meningar lätt kunna uppstå mellan landsanslag
till tinget och statsverket om hvad som skall anses vara gångbart pris;
banan m^m oc^ detta kan lätt innebära frö till hvarjehanda processer.

(''Fort \ Såsom anledning till de betydligt skärpta vilkoren har anförts,

huru som det blifvit anmäldt, »att understundom måst betalas ersättningar,
vida öfverstigande verkliga värdet i orten», och »att det varit
förenadt med svårigheter att inom de trakter, der jernvägsbyggnaden
nu påginge, för antagliga pris förvärfva det dertill erforderliga gröfre
virke». Med anledning häraf och då detta jernvägsbyggande har egt
rum inom min ort, ber jag få framhålla, att just denna särskilda undantagsställning,
just dessa särskilda vilkor för Norrland hafva från första
början grundlagt ett oklart förhållande mellan befolkningen och byggnadsbefälet,
ett förhållande som varit långt ifrån nyttigt. En mängd
framställningar, som styrka detta, hafva inkommit till länsstyrelsen,
och just i dessa dagar har kommit mig till hända en klagoskrift,
jemväl stäld till Konungens befallningshafvande i Vesternorrlands
län, ur hvilken jag skall tillåta mig att här uppläsa några punkter.

Det säges deri: »Den omständigheten, att länets landsting åtagit

sig lemna jorden fritt för jernvägen, kan väl icke utgöra någon rättighet
för byggnadsbefälet att förena liera grannar till gemensamma
vägöfvergångar af banan, emot hvad förhållandet varit vid anläggning
af andra statsbanor. Häraf är ju uppenbart, att stora ersättningar
såväl för inlösen af parallelvägar till och från öfvergångarne som
för försvåradt bruk till jordegarne måste uppkomma, emot hvad förhållandet
varit vid andra statsbanor. Dessa ersättningar påstår byggnadsbefälet
skola af landstinget ersättas.»

Vidare heter det: »Såsom exempel på hvaruti skilnaden i »förenklingen»
af byggnadssättet egentligen består, då det gäller Långsele—Vännäsbanan,
beder jag få upplysa, att å Bräcke—Sollefteåbanan
endast från Långsele till Sollefteå finnas anlagda tre (3) vägportar
och tre (3) broöfvergångar af banan på en väglängd af icke
fullt 20 kilometer, då deremot på bandelen Långsele—Anundsjö,
öfver 80 kilometers längd, icke finnes anlagd en enda vägport, eller
en enda broöfvergång, oaktadt der jemväl förefunnits lika stora behof,
som hvad förhållandet varit å banan mellan Långsele och Sollefteå.
Häraf framgår tydligen, att stora ersättningsbelopp för parallelvägar
och för försvåradt jordbruk jemte andra olägenheter nu
komma att uppstå efter Långsele—Vännäs banan; och skola dessa
ersättningar godtgöras af landstinget, men endast byggnadsbefälet ega
rätt bestämma, hvarest väg- eller broöfvergångar böra anläggas, då
har ett högst betänkligt spelrum härutinnan lemnats i händerna på
byggnadsbefälet, i hvad det gäller storleken af de ersättningsbelopp,
som skola utgå från länet eller ej. Detta torde af vederbörande noga
beaktas, såsom varande en för länet vigtig sak.»

Och skriften slutar på detta vis: »Gör man en framställning till

byggnadsbefälet om ersättning för tillskyndade olägenheter, så får
man merendels till svar: »detta skall godtgöras af landstinget, sedan
expropriationsnämnden bestämt beloppet». Derför är det nödvändigt
att det så snart som möjligt klargöres, om för hvilka skador och
olägenheter ersättningar skola utgå af statsmedel och af länet».

N:o 18.

Lördagen den 22 Mars, e. m.

Jag har velat delgifva kammaren detta, för att visa hvilka anledningar
till förvecklingar som förefunnits, och huru vigtigt det
följaktligen är, att de bestämmelser, som stadgas, så noggrant som
möjligt detaljeras och preciseras, för att åtminstone för framtiden
förekomma dylika tvistigheter.

Genom den framställning eller den motivering, som ligger till
grund för de skärpta vilkoren, har, det kan väl icke bestridas, en
viss skugga kastats på befolkningen i den ort, der jernvägsbyggandet
nu bedrifves. Jag har i tio år haft min verksamhet i denna bygd
och jag tror mig derunder hafva lärt känna befolkningen temligen
noga. Norrländingen i dessa trakter, åtminstone sådan som han
framstått för mig, är först och främst besjälad af en djupt rotad
känsla af sjelfständighet och oberoende. I följd af det isolerade
läge, hvari han under långa tider varit försatt, är han derjemte fåordig,
sluten, ja, man kan nästan säga, svåråtkomlig. Men går man
honom till mötes, så kommer han emot, och vinner man hans förtroende,
skall det icke dröja länge, innan man finner, att han är mera
storsinnad och mindre benägen att se på egna fördelar än mången
annan. Der misshälligheter och tvister uppstått, är jag således för
min del öfvertygad, att det icke är befolkningen uteslutande, som
bär skulden derför, och jag förmodar, att statsutskottet antagit detsamma,
då det ansett sig böra erinra om nödvändigheten deraf, att
de föreslagna stadgandena skola af vederbörande tillämpas med all
den varsamhet, som är att iakttaga, på det att den enskilde ej må
få vidkännas större uppoffringar eller nödgas lida större intrång, än
arbetet oundvikligen kräfver.

Det är detta, mine herrar, jag har haft behof af att säga eder.
Något särskildt yrkande i fråga om denna punkt har jag, såsom jag
redan förut antydt, icke att framställa.

Angående punkten b) ansluter jag mig på det lifligaste till statsutskottets
förslag, dock under beklagande att utskottet icke funnit
skäl tillstyrka jemväl den föreslagna jernvägen mellan Örnsköldsvik
och Mellansel.

Herr Peterson i Hasselstad: Herr talman, mine herrar! Som

kammaren finner af det föreliggande betänkandet, hafva samtliga
denna kammares ledamöter i statsutskottet vid punkten b) afgifvit sin
reservation. Reservanterna hafva ansett, att statsutskottet, som bifallit
Kongl. Maj:ts förslag att för nästa år till dessa jernvägsbyggnader
bevilja ett anslag af 4,665,000 kronor, bort nedsätta detta
anslag till 3,000,000 kronor. Då denna fråga vid flera sammanträden
inom utskottsafdelningen undergick en mycket grundlig behandling
i synnerhet beträffande vilkoren för detta anslag, uppstod icke någon
meningsskiljaktighet angående dessa vilkor, men väl rådde olika
åsigter om, huru stort belopp man borde lämpligen anvisa, och alternativa
förslag framlades dels af ledamöterna från Första Kammaren,
som ville bifalla Kongl. Maj:ts förslag, och dels af ledamöterna från
Andra Kammaren, som blott ville anslå 2,000,000 kronor. För detta sista
alternativ åberopades såsom skäl Riksdagens år 1886 till Kongl. Maj:t
aflåtna skrifvelse, deri Riksdagen anförde, att 2,000,000 kronor syntes

Angående
anslag till
norra stambanan
m. m.
(Forts.)

N:o 18.

Lördagen den 22 Mars, e. m.

Angående
anslag till
norra stambanan
m. m.
(Forts.)

vara det lämpliga anslagsbelopp, som årligen borde beviljas för fortsättandet
af jernvägsbyggnaderna i Norrland. Då man emellertid
under diskussionen i utskottet kom under fund med, att Första Kammarens
ledamöter icke ville frångå Kongl. Maj:ts förslag, så gjordes
af Andra Kammarens ledamöter ett förmedlingsförslag, att man skulle
anslå 3,000,000 kronor för fortsättande af dessa byggnader, men icke
heller detta förslag möttes med välvilja. Vid sådant förhållande, då
votering skulle ske och jag icke fick framstäldt, hvad jag med flere
inom afdelningen yrkat, utan proposition gjordes på 4,665,000 och
på 3,000,000, så hade jag icke annat att göra än att rösta för det
mindre anslaget. Som tolf ledamöter stodo mot tolf, så blef det den
förseglade sedeln, som fälde utslaget, dervid Första Kammarens ledamöter
segrade. Men 3,000,000 kroDor torde också vara ett lämpligt
belopp för fortsättandet af dessa jern vägsbyggnader under nästa år,
ty dermed kan fullbordas, såsom också finnes uttaladt i statsverkspropositionen
rörande denna fråga, linien till Vännäs; hvarförutom,
då fullbordandet af linien till Vännäs skulle kosta 2,615,000 kronor,
det skulle blifva icke så litet öfver af de 3 millionerna för påbörjande
af jern vägsbyggandet norr om Vännäs. På det sättet skulle också
nästa Riksdag blifva i tillfälle att pröfva, huru mycket som borde
anvisas till fortsättandet af banan norr om Vännäs.

Hufvudsakliga afsigten med den reservation, som afgifvits af
ledamöterna från Andra Kammaren, är den, att, om Riksdagen beslutar
för år 1891 anvisa endast 3 millioner för dessa jernvägsbyggnader
man med sparsamhet å andra områden skulle af tillgängliga medel
kunna anvisa beloppet och Riksdagen således icke behöfva öka den
stora skuld, som den redan har för jernvägsbyggnader. Det är ju ett
stort mål, värdt att sträfva efter, att genom summans begränsande
till det reservanterna föreslagit slippa att göra vidare upplåning hos
utländska bankirer och judar.

När man nu ser till, hurudan afkastning de banor, som redan
blifvit byggda i Norrland, gifva, må man icke förundra sig öfver, att
vi anse, att man icke bör forcera jernvägsbyggandet, utan gå litet
saktare till våga, på det att företagsamheten hos Norrlands befolkning
må kunna följa med, och staten följaktligen få större inkomster af
dessa banor. Det säges, att det finnes så rika tillgångar på skog och
malm i Norrland. Men för att tillgodogöra sig dessa tillgångar bör
man väl icke bygga så fort, att befolkningen kring banan icke under
de närmaste åren kan tillgodogöra sig fördelarne af de lättade kommunikationerna.
Man bör väl snarare se till, att banan redan från
början kan få någon fraktinkomst.

Jag har ansett mig böra nämna detta och får med anledning
deraf samt på grund af de skäl, reservanterna anfört i reservationen,
hos herr talmannen anhålla om afslag å Kongl. Maj:ts och utskottets
hemställan samt bifall till reservanternas förslag.

Herr Lundström: Då denna fråga äfven berör Vesterbottens

län, och jag ansett mig pligtig begära ordet i anledning af föreliggande
utskottsbetänkande, vill jag först och främst erkänna, att det
är en för Norrland glädjande företeelse, att utskottet lemnat alla

N:o 18.

Lördagen den 22 Mars, e. m.

tvifvel å sido och lyssnat till de starka skäl, som talat för anskaffandet Angående
af jernvägskommunikationer åt landets nordligaste delar, och följakt- ^ragt^.
ligen tillstyrkt jernvägsarbetenas oafbrutna fortsättning emot norr. ianan m m

Körande banans sträckning behöfver man nu ej orda. Från (jvts.)
synpunkten af banans blifvande inkomster under den närmaste framtiden,
äfvensom den nytta den skulle medföra för de mest befolkade
trakterna inom länen, kunna nog meningarna vara delade. Men alla
de myndigheter, som haft frågans utredning om hand, hafva anfört
så klara skäl för förordandet af den så kallade inre linien, att vi må
anse dem tillfredsställande. Det har ju varit välbetänkt att taga
hänsyn till det allmännas -bästa.

Rörande det af utskottet föreslagna beloppet till byggnadens
fortsättning är heller ingen anmärkning att göra.

Men hvad som deremot torde få med några ord beröras äro de
vilkor, som af statsrådet och chefen för civildepartementet, enligt
jernvägsstyrelsens gjorda uttalande, blifvit fästade vid bestämmelsen
om norra stambanans vidare utsträckning. Hade dessa vilkor inskränkts
till hvad som beslöts vid 1886 års riksdag, kunde derom varit mindre
att säga -— bördan hade visst varit tung ändå — men som herrarne
finna, äro fordringarna i snabbt stigande och hafva nu skridit betydligt
utöfver de kraf, Riksdagen för 4 år tillbaka ansåg sig böra ställa
på de norrländska länen.

Upprinnelsen till dessa ökade kraf torde vara att finna uti statsrevisorernas
uttalande å sid. 142 af revisionsberättelsen. Der anföres,
hurusom de funnit, att åtskillig för jernvägsbyggnaden erforderlig
materiel måst »öfver höfvan högt» betalas, samt att den jordbrukande
befolkningen visat brist på tillmötesgående emot jernvägsarbetena.

Dessa anmärkningar må ju vara berättigade. Det är ej fråga derom.

Men en annan fråga är: Skola Vesterbottens och Norrbottens läns

invånare kännas skyldige att på detta sätt draga följderna af ett
missförhållande, som förekommit inom ett annat län? Om nu så är,
att de sågverksegare, som hållit timmerprisen för höga, och de jordegare,
som begått samma fel i afseende å sten och grus, icke tillhöra
vesterbottens och Norrbottens län, är det då månne rättvist att likväl
vältra straffet på dessä läns inbyggare?

För öfrigt må sägas, att det utvisar ett visst undantagsförhållande
att nu i fråga om denna jern vägsanläggning, hvilkens vigt äfven i
strategiskt hänseende blifvit erkänd, skärpa anspråken på kommuner
och landsting, ett förhållande som icke kom i fråga under det största
delen af Sveriges statsbanor framdrogos i öfriga delar af landet.

Det må ursäktas mig, att jag här vid lag velat uttala en protest
egentligen mot de på nytt tillkomna punkterna rörande de nämnda
vilkoren. Det blir sedan kommunernas eller landstingens sak att
öfverväga, huru vida de finna sig mägtiga att åtaga sig dessa ökade
bördor.

Dervid är att märka, att man hyser en viss ovisshet om, hvilka
omfattande dimensioner man må antaga dessa vilkor komma att få.

Det beror ju mycket på tillämpningen. Man har här vid lag velat
skydda det allmännas intresse gent emot de enskildes. Det är ju rätt.

Blott man ej befarar, att en motsats inträder, så att det allmännas

N'':o 18.

Avgående
anslag till
norra stambanan
m. m.
(Forts.)

8 Lördagen den 22 Mars, e. ra.

intresse med sin större magt lägger för stora anspråk på enskildes
uppoffring. Sådant vore illa.

Statsutskottet har erkänt detta. Det hoppas dock: natt de föreslagna
stadgandena skola af vederbörande tillämpas med all den varsamhet,
som är att iakttaga, på det att den enskilde ej må få vidkännas
större uppoffringar eller nödgas lida större intrång, än arbetet oundgängligen
kräfver». Dessa ord innebära ett erkännande, att vår
farhåga kan vara berättigad. Stadgandena kunna blifva farliga. Utskottet
har äfven i någon mån sökt förtydliga pcb endels inskränka
dem. Men för att vara tryggt hade det kunnat göra ännu mer. Det
hade kunnat stryka dem.

_Bn synnerligen i ögonen fallande och på samma gång sträng
försigtighetsåtgärd innefattas deri, att landsting och kommuner åläggas
att, när och hvar Kongl. Maj:t så pröfvar nödigt, vid banlinien till i
orten gångbart pris tillhandahålla jernvägsbyggnaden sågtimmer till
ett sammanlagt antal af omkring 200 stycken pr bankilometer. —
Endast inom tre af de revir, der banan skall gå fram, finnas öfver

62,000 hektar skogsmark å kronoparker, som antingen genomskäras
af den utstakade linien eller äro belägna i dess närhet. Vid sådant
förhållande skulle det väl synas obehöfligt, att landstingen åläggas
hålla sig redo att på anfordran tillhandahålla sågtimmer, för att ej
tala om att uttrycket »gångbart pris» är något obestämdt. Det kan
inträffa, att det gångbara priset är lägre på ett mycket aflägset eller
svåråtkomligt håll, under det att det i leveransställets närhet är något
högre, hvilket kan komma att sätta leverantörerna i stort bryderi,
om de ej skola komma under herrar statsrevisorers klander.

Då jag nu framstält dessa skäl, Indika herr Ryding för öfrigt
långt fullständigare utvecklat, har jag endast velat begagna min rätt
att uttala mig om saken, och får jag härmed hos herr talmannen
tillkännagifva, att jag icke har något yrkande att göra.

Herr Pehrson i Törneryd: I kongl. propositionen till Riksdagen
angående statsverkets tillstånd och behof har herr statsrådet och
chefen för civildepartementet uttalat som sin mening, att det gerna
icke kunde ifrågasättas, att statens uppåtgående stambanebyggnad
skulle afstanna vid Vännäs. Samma förutsättning har jernvägsstyrelsen;
och jag må säga: samma förutsättning kunna vi vara öfverens
om att alla hafva. Det får anses som gifvet, att dermed att Riksdagen
år 1886 beslöt att fortsätta stambanebyggnaden norr om Sollefteå,
kunde det icke gerna sättas i fråga att stanna vid Vännäs,
utan man måste söka upp en mera lämplig punkt. Jag inser
sjelf, att Norrland måste ha jernvägar, och att det blott är en tidsfråga
att bygga dem genom hela Norrland. Men det synes mig,
som om tillvägagångssättet kunde vara mer än ett, och i sådant
fall skiljer jag mig från hvad herr statsrådet och chefen för civildepartementet
i detta afseende uttalat och hvad statsutskottet
äfvenså gjort.

Jag skall, då jag således redan antydt, att jag vill vara med om
att staten fortsätter med stambanebyggnaden i Norrland, undvika att
upptaga till bemötande några af de skäl, som i denna kammare

Lördagen den 22 Mars, e. m. 9 Nso 18.

redan blifvit anförda och hvilka för oss alla äro bekanta. De skäl Angående
man anfört äro nemligen af fyra slag: strategiska, politiska, lokalaa stom
och ekonomiska. Jag skall emellertid ifrån början släppa de tre laZan m?m.
förstnämnda af dessa skäl, men hålla mig något fast vid det fjerde, (ports.)
eller det ekonomiska skälet.

Det anföres i Kongl. Maj:ts proposition — och likaså anför jernvägsstyrelsen
i sitt utlåtande — att man har att påräkna en ganska
betydlig godstrafik på denna bana och annan trafik också. Jag vill
icke förneka detta. Men jag vill uttala som min särskilda mening,
att denna trafik icke närmelsevis kommer att uppgå till hvad jag
ser, att den förutsättes skola blifva. Detta finner jag för min del
deraf, att det gods, som kan komma i fråga att här transporteras, är
af en sådan natur — nemligen allt det tyngre godset — att det
skall söka sig ovilkorligen närmaste utväg till hafvet. Vid sådant
förhållande är det icke tänkbart, utan i undantagsfall, att jern och
trä skola blifva transporterade banan nedåt annat än må hända en
liten bit för att vid första lägliga tillfälle söka sig direkt ut till
hamn.

Det har också anförts, att godstrafiken på denna bana skulle ökas
i förhållande till landets uppodling och utveckling i industrielt hänseende.
Jag anser äfven så. Men jag tillåter mig i det fallet erinra
om, att man enligt min tanke bättre tillgodoser Norrlands intresse i
dessa afseenden, om man bygger mera sakta, än om man forcerar
jernvägsbyggandet, emedan det icke är möjligt för ifrågavarande
utveckling och uppodling att följa med så fort, som man nu synes
vilja bygga jernvägar. Det skulle således vara efter mitt förmenande
den största fördel, om man ginge mera långsamt till väga, i synnerhet
eftersom man derigenom också på samma gång beredde staten en
något högre inkomst för de utgifter staten gör.

Ett , annat skäl för att gå mera sakta till väga synes mig ligga
deri, att om man skall bygga fortare, kan man icke tänka på att
göra detta med mindre än att ytterligare öka i betydlig mån statens
redan allt för stora skuldsättning. Ty vill man bygga för ett belopp
af exempelvis 4 å 5 millioner kronor årligen, föreställer jag mig, att
detta icke låter sig göra, med mindre än att man lånar upp en betydlig
del, ja kanske större delen af detta belopp. Hade man fasthållit
vid det beslut, som fattades vid 1886 års riksdag, att bygga
endast för omkring ett par millioner om året, synes det mig, som
om man skulle kunnat fortsätta med denna jernvägsbyggnad utan
att behöfva öka statens skuldsättning. Ett sådant förslag framstäldes
också på den afdelning af statsutskottet, der denna fråga först behandlades,
men förslaget vann icke statsutskottets sympatier, och
derför kom det förslag fram, som åsyftade vara ett medlingsförslag
och som nu är framlagdt här i form af reservation. Om nu de, som
helst skulle velat fasthålla vid 1886 års Riksdags beslut, sträckt sig
så långt som att exempelvis gå med på det förslag, som föreligger
i reservationen, så föreställer jag mig, att de väsentligaste skälen
dertill vore att söka i den lättare tillgången för staten att för tillfället
anvisa penningar till ändamålet än som tillförene varit fallet.

Men dermed är ingalunda sagdt, att man har att påräkna, att det

K:o 18.

Lördagen den 22 Mars, e. m.

Angående framdeles skall vara lika lätt att uppgöra statsbudgeten, som det nu
narr a stam ma kan vara fallet — jag säger må hända — och äfven denna

banan m. m. o^ng hör man också tänka på de närmast kommande åren. Gör man
(Ports.) det, synes det vara alldeles klart, att man nu icke bör bestämma
sig för något högre belopp, än hvad man äfven framdeles kan anse
sig kunna komma ut med. Det ligger i sakens natur, att gör man
så, blir det en stor fördel med hänsyn till nödig arbetsstyrka och
befälspersonal, som från början lämpar sig för att bibehållas under
arbetets fortgång.

Ett annat skäl för mig att icke bygga allt för hastigt är det, att
ju fortare man bygger, desto större blir efter mitt förmenande differensen
mellan, å ena sidan, den ränta staten får betala för de för
ändamålet upplånta medlen och, å andra sidan, den inkomst
dessa medel lemna, sedan de blifvit nedlagda i jernvägarne. Låt
oss icke glömma detta; och med allt erkännande af den indirekta
nyttan af jernvägarne, skall dock denna brist fyllas af skattemedel.

En ärad talare i statsutskottet från Första Kammaren sade vid
behandlingen af denna fråga, att han icke kunde förneka, att starka
och praktiska skäl voro anförda af statsutskottsledamöterna från denna
kammare för deras mening. Men icke förty ansåg han sig icke böra
biträda det förslag, som kom från dem, utan i stället »under nu rådande
förhållanden» fann han sig föranlåten biträda den kongl. propositionen.
Jag får säga, att jag icke rätt förstår, hvilka krafter de äro,
som kunna åstunda ett så hastigt framskridande med denna jernväg,
som det nu tyckes vara meningen. Jag tror, att man gör klokt och
bäst, icke endast för statens räkning utan äfven för Norrlands, att
man icke försöker forcera byggandet allt för mycket. Särskildt derför,
att om det visar sig under kommande år vara svårt att bygga
utan att låna upp för mycket pengar utomlands, man då kan befara,
att Riksdagen skall besinna sig och sätta ned anslaget. Bättre synes
det mig då vara, och bättre synes man mig då befrämja Norrlands
intressen, om man från början är betänkt på detta och till byggnaden
anvisar ett sådant belopp, att man fortfarande kan tänka på
att bygga med samma belopp.

Jag har nu i korthet antydt de skäl, jag har för att biträda den
mening, som i reservationen är framlagd. Mitt yrkande blir alltså
rent bifall till statsutskottets förslag i punkten a) och i så måtto
också bifall till punkten b), att kammaren ville besluta att till fortsättning
af arbetena å stambanan till Vännäs och till påbörjande af
arbetena å banan norr om Vännäs för år 1891 anvisa ett anslag af
3,000,000 kr.

Genom ett så beskaffadt beslut har man icke beviljat medel till
någon rörlig materiel. Herrarne hafva kännedom om hvad reservanterna
i det fallet uttalat, nemligen att, då Riksdagen redan beviljat
ett anslag af 1,300,000 kr. för anskaffande af ny rörlig materiel vid
statens jernvägar, det icke borde vara oundgängligen nödvändigt att
nu bestämma något ytterligare anslag för detta ändamål.

Herr Jönsson i Gammalstorp instämde häruti.

Lördagen den 22 Mars, e. in. 11 X:o 18.

Chefen för Civildepartementet, Herr Statsrådet Groll: I motsats Angående
till den föregående talaren måste jag för min del alldeles bestämdt “Zn JnLuttala
den åsigt, att vi göra klokt, om vi bygga för lyra millioner ibanan m. m_
stället för tre. Vi göra klokt deri, om vi se på kostnaderna för (Forts.)
sjelfva byggandet, ty det är visst, att om vi hafva att påräkna för
nästa år ett"belopp af fyra millioner, så kunna vi ordna arbetena på
sådant sätt, att de under nämnda år kunna fullföljas under gynsammare
förhållanden, än om vi måste inskränka oss till tre millioner.

Åtskilliga af dessa arbeten äro nemligen af den beskaffenhet, att de
måste gå något framför de öfriga arbetena, för att man skall kunna
på lämpligt sätt tillgodogöra sig byggnadskapitalet. Sålunda, fordras
det att åtskilliga grundläggande arbeten föregå de öfriga. Har man
att påräkna penningar för att göra dessa förberedande arbeten samtidigt
på en längre sträcka, så kan man på samma gång ställa det
mera ekonomiskt och praktiskt än eljest.

Men det är derjemte en annan omständighet, som gör det vigtigt
att bestämma det hela till fyra millioner kronor i stället för tre.

Vigten eller betydelsen af det skälet är kanske svårare att förklara,
men är derför icke mindre viss. Om vi skulle bygga för endast tre
millioner om året, så blir följden den, att vi komma fram till Lule
eif minst ett år senare än eljest. Det är icke någonting så obetydligt,
som man kanske vid första påseendet vill föreställa sig, när det är
fråga om att komma fram till Lule eif ett år förr eller senare.
Förhållandet är, att Norrland har oerhörda tillgångar för att bereda
bergning åt en talrik befolkning: Norrland kan bjuda på mycket,
som svenska folket behöfver, och enligt min öfvertygelse är Norrland
vår framtid — och ett år förr eller senare betyder härvid mycket.

Det betyder — om vi se på emigrationen, i fråga om hvilken vi ha
att röra oss med en siffra på trettio, fyratio å femtiotusen menniskor
per år —. det betyder, säger jag, att vi, i stället för att skicka dessa
menniskor till Amerika, kunna skicka dem till Norrland, om vi bereda
dem möjlighet och tillfälle att der ha sitt lifsuppehälle. Jag
har varit i tillfälle att se, hur det gestaltar sig för dem, som komma
dit upp. Jag har varit uppe och tagit i betraktande förhållandena,
och jag har funnit, att hvar och en, som beslutar sig för att der
bosätta sig, kan få en riklig bergning och få den säkrare, än om han
ger sig af till Nord- eller Sydamerika. Han rör sig med förhållanden,
som äro honom mera bekanta än hvad de amerikanska kunna vara.

Han har i sin hand att kunna lämpa sig efter omständigheterna på
ett helt annat sätt, än om han komme ut till främmande land. ^ Han
kan taga vara på hvad naturen deruppe har att bjuda. Der finnas
oerhörda tillgångar af medel att bereda uppehälle för många. Man
kan möjligen säga, att hvad jag nu yttrat är något sangvinisk^. Det
var med en viss tvekan som jag första gången begaf mig till Norrland.
Jag trodde, att jag der egentligen blott skulle finna ödemarker.
Men jag reste derifrån öfvertygad, att der kan beredas uppehälle
åt alla våra emigrerande arbetare. Vid denna min resa hade
jag icke tanke på annat än att se till hvad jorden kunde lemna; och
jag fann i det afseendet betydligt stora tillgångar. Sedermera hafva
emellertid yppat sig åtskilliga andra förhållanden, som tala till en

Näo 18. 12 Lördagen den 22 Mars, e. m.

Angående så att man nästan icke ens kan göra sig en föreställning om, hvad

Ä!-Norikd ska11 ku™a blifva. . .

banan m. m. . Här rör det sig om, huru vida vi skola bygga för tre eller fyra
(Forts.) millioner. Men den betyder så ofantligt litet, denna siffra, i förhållande
till den oerhördt starka utveckling, som här erbjuder sig. Vi
stå nu i en helt annan ställning till jernvägsfrågan än vi gjorde 1886.
När förslag då framlades om norrländska stambanans fortsättning norrom
Ängermanelfven, befarade man att man ginge ovissa öden till
mötes. Man hade då icke klart för sig hvad man nu har, nemligen
att man kan komma fram till Gellivara. Nu stå vi på den punkt,
att banan ifrån Gellivara till Luleå kan trafikeras. Den tillförsel, som
derifrån kan beredas en uppåtgående stambana, är betydlig. Man
kan nu icke ställa upp några siffror i detta afseende; men man kan
draga sina slutsatser deraf, att det finnes vattendrag efter vattendrag,
der stambanan är af sedd att framdragas genom Vesterbottens och
Norrbottens län, att der finnes möjlighet att anlägga förädlingsverk
och att anordna en jernindustri, som skulle kunna täfla med hvilken
som helst af de allra förnämsta iveriden. Vesterbotten har att bjuda
på koltillgångar, som äro betydliga, och då man å andra sidan kan
norrifrån föra jernmalm ned åt dess trakter, torde sålunda kunna
skapas en upp- och nedgående trafik af synnerligt stor betydelse.
Jag skall be att få nämna, hvad Vester- och Norrbottens län ha att
erbjuda, när det blir fråga om kolved. Af en derom gjord utred.
ning framgår, att utefter banan, om man tager hänsyn endast till de
två närmaste milen på hvarje sida om densamma, skulle kunna åstadkommas
en årlig koltillgång af ungefär 290,000 läster. Dessutom
finnes der en extra tillgäng, att, i mån sådant låter sig göra, för en
gång tagas vara på, när man hinner fram till dessa bygder, en tillgång,
som torde motsvara icke mindre än ungefär tio millioner läster
kol. . Detta är nu, som sagdt, blott på ett område af två mil på
hvarje sida om banan. Och hvad det betyder? Det betyder, att vi
kunna deruppe bringa till stånd en jernproduktion, jemförlig med
hela den öfriga produktion i den vägen, som Sverige kan för närvarande
åstadkomma. Vi ha nu en jernmalmuppfodring af ungefär

900.000 tons årligen, eller låt oss säga en million. Ja, deruppe böra
vi med tiden kunna åstadkomma minst lika mycket. De arbetare,
som sysselsättas vid nuvarande malmbrytning inom landet, utgöra till
antalet ungefär 6,000. Med deras familjer går antalet till 12- eller

15.000 menniskor. Vi kunna således deruppe endast vid bergshandteringen
tillgodogöra oss en betydlig del af det öfverskott af befolkning,
som eljest utvandrar till Amerika. Detta är det första. Sedan
kan . man naturligtvis tänka sig utvecklingen häraf. Om vi börja ge
oss in på förädling — som väl skall vara målet — så kunna vi knappast
se gränsen för den utveckling, som Norrland kan få. Jag tror
verkligen, att hvar och en, som reser dit och ser dessa trakter, för
sin del skall bli öfvertygad, att här finnas våra rikedomar. Utom
dessa tillgångar på malm, kolved etc. befinnes derjemte, att Norrland
har tillgångar på apatit, som för hela vår svenska bygd är af synnerligen
högt värde. Jag kan derför icke annat än anse det vara
en lycka, ju förr vi komma fram till Lule eif och derigenom i för -

Lördagen den 22 Mars, e. m.

N:o 18.

bindelse med de möjligheter till utveckling, som der bjudas; och det Angående
vore enligt min tanke en olycka, om man skulle behöfva skjuta un- anslag till
dan en sådan sak. Jag tror, att vi fast mera böra arbeta på att
snart som möjligt komma Iram till Lule eif. , ,

Här har under diskussionen i kammaren yttrats åtskilligt om de ''

vilkor, som blifvit fästa vid nu ifrågavarande anslag. I det afseende!
vill jag säga, att det ju möjligen kan förefalla något hårdt, att
sådana stränga vilkor stipulerats. Men vi få väl å andra sidan betänka,
att Norrland får sig en stambana för dessa vilkor. Jag tror
också, att man kan säga, att hårdheten i vilkoren blifvit betydligt
öfverskattad. När det var fråga om att draga en tvärbana genom
Jemtland, förklarade detta läns landsting sig villigt att under vissa
vilkor lemna i bidrag 900,000 kronor. Se vi nu efter, hvad de här
stadgade vilkoren egentligen betyda, i penningar uppskattade, så är
detta icke så mycket som herrarne kanske tro. Förhållandet är nemligen,
att om man skulle uppskatta alla dessa vilkor rörande linien
Vännäs—Luleå, så belöper det sig till ungefär 264 eller 265,000 kronor.

Nu hafva redan förut några motsvarande vilkor stadgats i afseende
på Vesternorrland; och om man vill göra en jemförelse mellan dessa
vilkor och de nu föreslagna, så ställer sig hela skilnaden på ungefär

58,000 kronor. Jag vill fråga, om detta är en siffra, som bör ha
någon betydelse, när det gäller en så stor sak som denna.

Man har vidare här talat om, att vi äro så betydligt skuldsatta
för våra jernvägar, och att vi skatta till utländingen oerhördt mycket
i det afseendet. Jag vill då nämna en siffra, som kanske icke alla
ha reda på, och det är, att dessa statsbanor kosta oss om året ungefär
1,800,000 kronor, det vill säga icke fullt 2,000,000 kronor. Nu
vill jag fråga: om man väger fördelarne och olägenheterna emot
hvarandra, skulle väl då någon enda i detta ögonblick vilja säga:

»Jag vill icke bidraga till den utgiften, utan hellre undvara jernvägarne?» Hela

vårt stora statsbanesystem kostar oss för närvarande, som
jag nämnde, ungefär 2,000,000 kronor om året. Man har nu sagt,
när det är fråga om dessa skatter, att man bör icke beskatta de efterkommande.
Ja, men icke kan man väl begära, att vi skola
betala alltsammans. Icke kunna vi åtaga oss alla bördorna, utan vi
måste väl fördela dem på eu längre tid. Om man nu kan bygga
jernvägen med öfverskott eller med behållna inkomster, så är det ju
mycket bra; men jag skulle till och med gå så långt, att om det
blefve fråga om någon skuldsättning för ändamålet, så borde man
icke draga sig för den. Nu är ju förhållandet, att vi hela tiden drifva
vårt jernvägsbyggande så, att vi så mycket som möjligt påtagit
oss bördorna; och det är ett mycket vackert drag, som gör sig gällande
inom svenska riksdagen, att den fortfarande vill taga på sig
dessa bördor. Det är en uppoffring, som den nuvarande generationen
ikläder sig, en uppoffring, som jag ovilkorligen måste skatta mycket
högt. Men om följden skulle bli den, att, i fall icke en sådan uppoffring
kunde, bäras, man skulle inställa allt hvad jernvägsbyggande
heter, då vill jag hellre vara med om en liten skuldsättning.

N:o 18.

Angående
anslag till
norra stambanan
m. m.
(Forts.)

Lördagen den 22 Mars, e. m.

Jag får alltså för min del till Riksdagens Andra Kammare hemställa
om bifall i hufvudsak till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Persson i Mörarp: Det måste naturligtvis förefalla

temligen djerft för den, som icke vill lemna odeladt bifall åt Kongl.
Maj:ts förslag, att begära ordet omedelbart efter den idylliska målning,
som här gifvits af herr statsrådet och chefen för civildepartementet
i afseende på Norrlands förmåga och de resurser, som der
finnas — allra helst då förhållandet, såsom med mig, är det, att man
aldrig personligen fått taga kännedom om de stora resurser, som
denna del af vårt land lär hafva att erbjuda. Jag kan under sådana
förhållanden naturligtvis icke inlåta mig på att ens i ringaste mån
söka gendrifva hvad herr statsrådet behagade yttra. Men enskildt
vågar jag ändå hysa en annan mening. Jag vågar ej lita på den
förhoppningen, att Norrland med sitt hårda klimat skulle blifva den
trakt, till hvilken vi skulle kunna hänvisa våra emigranter. Jag tror,
att de flesta, som tänkte emigrera till Amerika, ändock ej komme
att begifva sig till Norrland. Det vore visserligen väl, om så kunde
ske. Men min enskilda öfvertygelse är, att det ej kan vara att vänta
med hänsyn till det hårda, nordliga klimatet.

Min mening i fråga om byggandet af statsbanor i Norrland är
känd. Jag har framhållit den här i kammaren vid åtskilliga tillfällen.
Jag har anslutit mig till den åsigt, som år 1886 uttalades af Riksdagens
båda kamrar. Det är med förvåning jag nu hör, att man för
så kort tid sedan knappt haft reda på de oerhörda tillgångar, som
skulle finnas i Norrland; ty annars hade förmodligen hvarken Riksdagen
eller regeringen uttalat sig så som då skedde, när de talade
om, att inkomsterna af den norrländska stambanan otvifvelaktigt skulle
blifva ringa under den närmaste tiden. Och det förefaller mig verkligen,
som om det skulle vara en ganska stor kontrast emellan hvad
herr statsrådet nu yttrat och det uttalande, som föreligger i statsverkspropositionen,
der det bland annat heter, att »den bansträcka, hvarom
nu är fråga, torde i trafikhänseende blifva mindre fördelaktig än de
flesta andra banor staten hittills byggt». Ty finnas verkligen de af
herr statsrådet mycket omordade resurserna, då föreställer jag mig,
att det icke skulle kunna stå så illa till, att denna stambana skulle
i trafikhänseende blifva en af de sämsta staten hittills byggt.

Jag nämnde, att mina åsigter i fråga om norrländska stambanans
byggande äro kända, och att jag ställer mig på samma ståndpunkt
som Riksdagen år 1886, d. v. s. jag har hittills icke velat öfverskrida
gränsen af 2 millioner kronor vid anvisande af årligt anslag
för stambanans fortsättning i Norrland. I år föreligger emellertid i
detta hänseende enligt min mening ett undantagsförhållande, hvarför
man icke, vågar jag tro, kan beskylla den för inkonseqvens i sitt
handlingssätt, som hittills ej velat vara med om större anslag än 2
millioner, men nu vill gå in på att bevilja 3 millioner kronor. Det
åtgår nemligen 2,665,000 kronor för fullbordandet af jernvägssträckan
till Vännäs — en punkt, som synes mig vara af den betydenhet, att
man der kan påräkna något större trafik än vid någon punkt på den
hittills byggda delen af den norr om Sollefteå uppåtgående jernvägs -

Lördagen den 22 Mars, e, m.

15 N:o 18,

sträckan. Det är således för att tillgodose detta behof som jag för Ångande
min del ansett, att Riksdagen borde bevilja för år 1891 o millioner anslag till

. ° ° w.nrrn. stn/m..

Detta har dock ej varit det uteslutande skälet. Ett annat stöd (Forts)
för denna min mening har jag haft uti det beslut, som Riksdagen i
år fattat i fråga om grundskatterna och indelningsverket. Riksdagen
har nemligen genom sina beslut i nämnda frågor inbesparat en direkt
och indirekt statsutgift af i rundt tal en million kronor. Det förefaller
mig, som om det skulle göra ett ganska godt intryck i landet,
om man — då man, såsom jag, stödt sig på det uttalandet i Kong!.

Maj:ts proposition, att ifrågavarande jernvägssträcka är af beskaffenhet
att lemna minsta inkomsten utaf hittills byggda jernvägar —
under ett år sådant som det närvarande kunde slippa att upplåna
medel för fortsatt stambanebyggnad.

Jag vet ganska väl, att det ej tjenar mycket till att tvista om
beviljandet af ett anslagsbelopp för den norrländska stambanan; och
jag skall ej heller längre upptaga herrarnes tid. Jag har blott velat
angifva de skäl, som för mig varit bestämmande för mitt handlingssätt
i denna fråga; och jag slutar med att hos herr talmannen anhålla
om proposition på bifall på punkten a) uti utskottets hemställan
oförändrad samt till den vid utskottsbetänkandet fogade reservationen
under litt. b).

Herr Björck: Då denna fråga tyckes vara af synnerlig vigt för

Norrland, skulle jag gerna velat vara med om att bevilja de af regeringen
begärda millionerna till fortsättning af stambanebyggnaden.

Men underligt föreföll det mig, när herr statsrådet och chefen för
civildepartementet nyss talade om den stora nödvändigheten deraf
och de stora tillgångarna i Norrland. Jag ber då få framställa den
frågan: Har icke Kongl. Maj:ts regering haft sig den saken bekant,
innan statsverkspropositionen upprättades? Om så är, hade det ej
då varit bättre, om regeringen i första rummet tagit hänsyn till och
begärt anslag för jernvägsbyggnaderna i Norrland, medan det ännu
fans medel att taga af, och sedan tillsett och utanordnat öfriga anslag,
så att debet och kredit gått i hop och man således sluppit låna till
ett så nödvändigt företag. Hade man ej i första rummet bort taga
hänsyn till det vigtigaste? Jag är öfvertygad om, att, i fåll regeringen
gått så till väga, icke många röster i Riksdagen höjt sig mot detta
anslags beviljande. Hvar och en måste ju erkänna, att Norrland är
vanlottadt på kommunikationer. Deremot kan jag ej gå in på, att
Norrland skulle erbjuda så stora fördelar, som herr starsrådet tycktes
tro; den karga natur, som råder i Norrland, kan ej lämpligen jemföras
med hvad våra utvandrare söka i Amerika, såsom ock en ärad
talare nyss antydde.

På grund häraf anhåller jag, herr talman, att i mitt yrkande få
förena mig med dem, som tillstyrkt reservanternas förslag.

Herr Danielson: Herr talman, mine herrar! Jag vill i likhet
med talaren på skånebänken säga, att jag tror icke det lönar mycket
att öfverlägga i denna fråga. Hvar och en vet mycket väl, hvad

kronor.

norra stambanan
m. m.

N:o 18.

Lördagen den 22 Mars, e. m.

Angående lian i detta fall vill. Men jag har begärt ordet med anledning af
anslag till ett yttrande från statsrådsbänken, hvari det framhölls, att det skulle
bmian m™* vara en olycka> om eJ det af Kong1- Maj:t begärda anslaget bevil(To
t \ jades- dag måste verkligen säga, att saken ej stält sig så för mig.
^ '' Jag tror ej, att det vore en olycka, utan tvärt om en verklig lycka.

Jag tror, att de fleste i landet önska, att man någon gång måtte nå
det målet, att man sluppe årligen låna penningar. Då vi nu hafva
så rikliga tillgångar, att de räcka till för ett måttligt användande
för norra stambanans räkning, har jag, i likhet med öfriga utskottsledamöter
från denna kammare, ansett, att det nu vore eu väl vald
tidpunkt att visa, att man ett år åtminstone kunde låta bli att låna.
Detta är för mig hufvudsaken; och jag tror det är ett ganska vigtigt
skäl. Här är ej fråga om, såsom herr statsrådet och chefen för
civildepartementet nämnde, att inställa jernvägsbyggnaderna. Här
föreligger ingenting sådant, utan här föreligger frågan, huru vida vi
skola bygga så, att vi slippa att låta våra efterkommande betala,
hvad vi så lätt i detta fall beviljat.

De stora förhoppningar, som här blifvit uttalade beträffande
Norrland, tviflar jag i viss mån på. Nog eger Norrland i många afseenden
rika tillgångar, men icke tror jag, att det går så fort att få
dem fruktbringande. Jag har hört sägas — och jag tror, att deri
ligger en sanning — att, om man går för fort med anläggandet af
jernvägar uppåt Norrland, så hinner orten icke att utvecklas lika
hastigt som detta jernvägsbyggande. Det blir nemligen omöjligt för
industrien och andra näringar att hinna utveckla sig i samma proportion
som jern vägsbyggandet. Således är det tydligt, att det kommer
att gå många år, innan man får den inkomst, som skulle anses
någorlunda hjelplig för denna jernväg. Herrarne se af reservationen,
att det fins en jern vägssträcka i Norrland, som icke lemnar mer än
0,03 procent. År det då att undra på, om man är tveksam att bygga
för fort?

Herr statsrådet nämnde, att vi skulle få våra utvandrare till
Amerika att i stället flytta till Norrland. Ja, detta vore nog mycket
önskvärdt, men jag tror, att det kommer att dröja många år, innan
så sker. Jag har hört berättas, att folk. som varit i Norrland, ogerna
slå sig ned der, utan vanligen flytta tillbaka till sin hemort. Således
kan jag icke gerna hoppas, att Norrlands utveckling skall ega rum
genom annat än ortens egen befolkning. Och när man ser af de
statistiska uppgifterna, att Norrlands folkmängd är ganska liten i
förhållande till de sydligare länens, så är det tydligt, att dess utveckling
icke kommer att gå så hastigt. Nog skulle dessa jernvägar
göra något, men det kan, som jag nämnde, ej gå så fort.

Mycket vore visserligen ännu att säga, men jag vill icke upptaga
kammarens tid. Jag ber dock att få säga ännu några ord angående
den benägenhet, man synes hafva att måla Norrlands framtid
allt för mycket i rosenrödt. Jag tror, att den lugna betänksamheten
bör vara vårt rättesnöre, framför allt i detta fäll.

Hvad nu beträffar de 3 millioner, som reservanterna föreslagit,
finna herrarne, att de räcka till att gå upp till Vännäs och äfven,
om Kongl. Maj:t finner det nödigt, ett stycke norr om Vännäs. Så -

Lördagen den 22 Mars, e. m. 17

lodes tycker jag, att den olägenheten är undanröjd, att man icke
skulle kunna använda dessa materialier och detta arbetsfolk, sedan man
kommit till Vännäs. Det af reservanterna förordade anslaget räcker
sålunda till, ty det går icke åt mer än 2,600,000 kronor för jernvagens
fullbordande upp till Vännäs. Det har vidare anförts, att det
skulle visa sig olägenheter vid sjelfva arbetsfördelningen, men för
mig aro de skälen icke synnerligen talande. Jag tror, att det vore
val ordnadt och ordnadt _ så, att vi skulle nå målet tryggare och
bättre, om vi stälde så till, att jernvägsbyggandet i Norrland hölle
jemna steg med landets utveckling.

Detta ar i korthet _ de skäl, som förmått mig att biträda reservanternas
förslag, och jag kan icke erkänna, att antagandet deraf
skulle medföra någon olycka.

Jag; vill nu icke uppehålla herrarne längre, utan blott till sist
uttala den önskan, att man måtte kunna sluta denna riksdag med
grundad förhoppning att hädanefter slippa att göra några utländska
upplåningar.

Jag yrkar bifall till reservanternas förslag.

Herr Elowson: Under diskussionen har man med en viss

styrka åberopat det beslut, som fattades vid riksdagen 1886 i fråga
om anslag till en stambana genom öfre Norrland. Enligt detta beslut
borde byggandet af den norrländska stambanan bedrifvas endast
småningom och helt långsamt. Jag ber emellertid att få fästa uppmärksamheten
på, att sedan 1886 års beslut fattades, en vigtig omständighet
tillkommit, om hvilken man då väl knappast kunde göra
sig en föreställning, den omständigheten nemligen, att Luleå—Ofotenbanan
nu är å en väsentlig sträckning färdigbyggd. Just denna omständighet
ar ett vigtigt skäl jemte många andra att öfvergå från den
grundsats, som kunde vara giltig 1886, till en annan, nemligen att
med största möjliga skyndsamhet framdraga banan genom Norrland
så att man ju förr dess hellre kommer fram till Lule eif.

Jag bei äfven att få för kammaren framhålla en annan synpunkt
som kan vara förtjent af någon uppmärksamhet. Som kammaren
torde kanna, fälas uti gränsprovinsen, Norrbotten, trenne språk, svenska,
lappska och finska. Det finska språket har en viss benägenhet
att utbreda sig. Kommer nu jernvägen dit, så är det min öfvertygelse,
att det svenska elementet derigenom måste erhålla en kraftig
motståndsförmåga mot det finska, och jag tror för min del att
detta vore eu stor fördel för oss, emedan vi derigenom kunde lindra
anledningar till inblandning från en främmande magt, som dertill
kunde hafva böjelse.

Jag har vid föregående riksdag uttalat mig i denna fråga och är
fortfarande lifligt öfvertygad, att Norrbottens och Vesterbottens län
latva eu stor framtid för sig. Jag kan derför icke annat än lifligt
tillstyrka, att banan genom Norrland måtte så skyndsamt som möfliat
lärdigbyggas. J &

Nu har man förespeglat oss, att vi genom beviljande af det
mindre beloppet skulle kunna slippa skuldsättning till utlandet. För
mm del hyser jag icke någon farhåga för att låna något mindre beAndra
Kammarens Prof. 1S90. N:o 18. 2

X:o 18.

Angående
anslag till
norra stambanan
m. m.
(Forts.)

If:o 18.

Angående
anslag till
norra stambanan
m. m.
(Forts.)

18 Lördagen den 22 Mars, e. m.

lopp till jernvägsbyggande och ser ej heller någon nödvändighet, att
den summa, som lånas, skulle tagas på den utländska penningmarknaden.
Måhända skulle den kunna upplånas i Sverige. I hvilket
fall som helst anser jag det principielt rigtigt att till någon del med
lånta penningar bygga jernvägar.

Herr talman, jag yrkar bifall till statsutskottets förslag.

Herr Lilienberg förklarade sig instämma med herr Elowson.

Herr Husberg: Det föreligger här egentligen icke någon skilj aktig

mening derom, att icke denna bana bör byggas.. I det afseendet
hafva både utskottet, dess reservanter och, som vi nu veta, äfven
Första Kammaren varit ense med Kongl. Maj:t. Men frågan gäller,
huru vida byggandet bör gå fortare eller saktare.

Jag tror icke, att man gerna vill bestrida rigtigheten af det påstående,
att många skäl göra det önskvärdt, att denna bana måtte komma till
stånd så fort som möjligt. Det gäller att söka bevara åt Sverige ett
vidsträckt handelsområde, som i saknad af kommunikationer söderut
skulle skaffa sig utväg åt öster. Det gäller att söka bereda försvar
åt en aflägsen landsdel, som nu ligger blottad och öppen. Det gäller
att befästa, stödja och stärka det svenska elementet i våra nordliga
bygder mot en allt mer framträngande förfinskning. Och det gäller
slutligen att så fort som möjligt söka tillgodogöra sig de. verkligen
rika tillgångar, som den nordligaste delen af vårt land i sig innesluter.
Men jag medgifver villigt, att huru önskvärdt det än är, att
denna bana så fort som möjligt ligger klar och. färdig, så bör detta
jernvägsbyggande icke bedrifvas fortare, än nödig hänsyn till statens
finanser medgifver. Arbetet bör naturligtvis ej forceras på sådant
sätt, att det medför någon som helst skada eller rubbning i statens
finansväsende. Men å andra sidan hoppas jag också, att herrarne
skola medgifva, att så pass fort som nödig försigtighet och omtanJce om
finanserna medgifva, så pass fort bör denna bana äfven bijggas.

Då framställer sig den frågan, huru vida man kan med iakttagande
af nödig omsorg om statens finanser gå in på att bevilja det belopp,
som Kongl. Maj:t föreslagit. För min del tror jag detta, och jag kan
säga, att jag på sätt och vis hemtar stöd för denna min åsigt ur
reservanternas egen framställning. Ty reservanterna anse, att statens
tillgångar medgifva, att tre millioner beviljas, och att dessa tre millioner
kunna tagas kontant ur statskassan, att man. alltså nu icke
behöfver låna någonting, om man nemligen blott beviljar, tre millioner.
Beviljar man åter för sjelfva byggnadsarbetet 4 millioner, såsom
Kongl. Maj:t föreslagit, skulle man således behöfva upplåna en million,
d. v. s. 1li af det för sjelfva byggandet beräknade kapitalet. Inberäknar
man äfven de 665,000 kronor, som Kongl. Maj:t begärt för
anskaffande af rörlig materiel, i den summa, som skall fördelas på
lån och kontant statsutgift, så skulle 3 milloner tagas ur statskassan
och 1,665,000 upplånas, eller, med andra ord, blott Vs åstadkommas
genom lån.

Då frågas: kan nödig hänsyn till statens finanser tillåta oss bevilja
det af Kongl. Maj:t äskade beloppet, och dervid upplåna så stor

N:o 18.

Lördagen den 22 Mars, e. m.

del af det erforderliga kapitalet, som nyss nämnts? För min del tror
jag det för visso. När statsbanorna började att byggas, så byggdes
de helt och hållet på lån; och detta ehuru man till och med hade den
uppfattningen, att dessa banor icke skulle gifva någon afkastning på
byggnadskapitalet, utan blott så mycket, som ginge åt till driftkostnaderna.
Huru slög detta ut? Vi hafva sett, att dessa banor icke
allenast ersatt driftkostnaderna, utan derjemte gifvit en nettoinkomst,
som varit ett afsevärdt bidrag till annuiteternas gäldande.

Huru har förhållandet varit i afseende å de jernvägsbyggnader,
som sedermera beslutits? Jo, staten har vid många jernvägsanläggningar
bidragit med kontanta belopp i ganska betydlig mån. Och
när fråga var om statsbanans dragande norr om Angermanelfven, så
uttalades den mening, att derefter borde för Norrland banans kostnader
bestridas till hälften af kontant statsbidrag och till hälften genom
upplåning. Oaktadt det skuldsystem, som förut rådt, och hvilket
många ansågo som en sådan kräfta på statens finanser, att det skulle
komma att förlama framtidens ekonomiska kraft, befann man sig sålunda,
när beslut fattades om Norrlandsbanans fortsättande ofvan
Angermanelfven, på den punkt, att man kunde säga: För framtiden
taga vi hälften af det erforderliga kapitalet af statsverkets kontanta
tillgångar. Och nu, mine herrar, stå vi på den punkten, att, på sätt
jag nyss omnämnt, vi skulle taga icke blott hälften, utan mer än
hälften ur statsverkets tillgängliga medel. Då frågas: Kan man icke
säga, att nödig hänsyn till statens finanser tillåter oss att bevilja det
af Kongl. Maj:t fordrade anslaget?

Jag förutser då den invändningen: Må så vara, att lånesystemet
icke visat sig vara ruinerande för landet, att det, i sin allmännelighet
taget och principielt, kan sägas hvila på giltig ekonomisk grund, så
är dock den nu ifrågavarande banans rentabilitet så ringa, att man
för den skull kan ifrågasätta, huru vida ej i afseende på densamma
upplåningen antingen bör helt och hållet upphöra eller åtminstone
inskränkas till det minsta möjliga. Hvad nu beträffar norrlandsbanans
ringa rentabilitet, så vill jag anmärka, att man om densamma icke
hyste några synnerligen stora föreställningar för några år sedan, då
man dock ansåg sig böra taga hälften af det erforderliga kapitalet på
lån. När man sålunda då ansåg sig med nödigt iakttagande af statens
finansiella resurser kunna taga hälften på lån, så måtte man väl nu
kunna taga en mindre del af den nödiga summan på lån. Dessutom
är jag för min del icke fullt öfvertygad om, att detta tal om små
trafikinkomster är så alldeles befogadt. Reservanterna hafva visserligen
gjort hvad de kunnat för att framställa den antagliga afkastningen
af denna bana så föga gynsamt som möjligt. Men den tablå,
de meddelat, tål väl vid, att man vid den gör några erinringar. Den
är i vissa afseenden något ofullständig. Sålunda upptaga utskottsreservanterna
och specificera för särskilda banor trafikinkomsterna till
och med år 1887, men upptaga dem icke för 1888, oaktadt detta sistnämnda
år utvisar en stegring. Detta förhållande angående 1888
har icke varit för reservanterna obekant, ty de citera längre ned i
sitt yttrande jernvägsstyrelsens berättelse, som utgafs i september
1889, och af den ser man, att trafikinkomsterna höjt sig under 1888.

Angående
anslag Ull
norra stambanan
m. m.
(Ports.)

J»:o 18.

Angående
anslag till
norra stambanan
m. m.
(Forts.)

Lördagen den 22 Mars, e. m.

För fullständighetens skull.hade det således varit skäligt och rigtigt,
att reservanterna icke förbigått 1888 i sin tablå.

Vidare vill jag anmärka, att den sänkning i trafikinkomsterna för
dessa norrländska banor, som enligt reservationen visat sig för perioden
1883—1887, icke är något just för Norrland egendomligt, utan
att motsvarande sänkning visat sig jemväl på öfriga banor söder om
Storvik. Ytterligare är det anmärkningsvärdt, att, då reservanterna
upptagit en del — 5 stycken — norrländska banor för att visa deras
ringa trafikinkomster, de deremot icke upptagit 3 norrländska banor,
hvilka under samma tid gifvit ganska afsevärd inkomst. Dessa tre
banor äro: Ljusdal—Hudiksvall — om denna vet jag icke den exakta
siffran, men, efter hvad jag inhemtat af en ledemot i jernvägsstyrelsen,
kan man beräkna dess behållna inkomst för 1888 till öfver 2
procent —, Torpshammar—Sundsvall, hvilken enligt de statistiska
uppgifterna för 1888 lemnat 2,i procent, samt Kilafors—Söderhamn
—Stugsund, af hvilken inkomsten uppgick till 2,7 procent. De banor,
utskottsreservanterna anfört, utvisa procenttal, som betydligt understiga
dessa. Det hade varit rigtigt och skäligt att för fullständighetens
skull äfven anmärka detta mera gynsamma förhållande.

Vidare kan man anmärka mot trafikberäkningen, att reservanterna
icke beräknat den trafikökning, som de norrländska banorna norr om
Storvik tillfört de sydligare banorna, och hvilken af jernvägsstyrelsen
beräknats för 1887 till 542,000 kronor och för 1888 till 597,000 kronor.

Ytterligare, och eftersom jag håller på med reservationen, ber
jag få anmärka mot hvad som der sagts angående trafikförhållandena,
att utskottsreservanterna uppdragit en jemförelse mellan tre särskilda
perioder, nemligen 1877—-1880, 1881—1885 och 1886—1888, alltså
jemfört med hvarandra en 5-årsperiod och en 3-årsperiod, i hvilken
senare period ingå de båda år, som af Sveriges trafikår varit mest
ogynsamma.

Dessutom förekommer i jernvägsstyrelsens af reservanterna citerade
berättelse en omständighet, som kan vara att lägga märke till.
Jernvägsstyrelsen upplyser, att den stegring i jernvägarnes inkomster,
som uppstod 1888, jemförelsevis till största delen faller på de norrländska
banorna norr om Storvik, icke på de söder om Storvik belägna.
Förhållandet är, att ökningen under 1888 utgör 22 procent
på föregående års bruttoinkomst af banorna norr om Storvik, men
endast 10 procent på banorna söder om Storvik. Jag har ansett mig
böra nämna detta, då frågan om rentabiliteten spelar en så betydande
roll i denna sak, och för att göra uppgiften någorlunda fullständig.
Det är alldeles gifvet, att första åren efter en jernvägsanläggning kan
rentabiliteten icke vara stor. Detta visade sig, då de sydsvenska
statsbanorna anlades. De lemnade procenttal, fullt ut lika dåliga, om
icke sämre än de banor, som anmärkts såsom sämst i detta hänseende.
Men det höjde sig i samma mån som utvecklingen fortskred,
och särskildt i samma mån samtrafik kunde tillföras banorna från
andra håll. På samma sätt bör det gå i Norrland, och hvad särskildt
förhållandet med kustbanan beträffar, tror jag tillfällena till samtrafik
på denna böra blifva lika goda som annorstädes.

>'':o 18.

Lördagen den 22 Mars, e. m.

Beträffande stegringen i afkastning, så har här utdelats en grafisk Angående
tabell som utvisar, bland annat, stegringen härutinnan för sydsvenska anslag till
stambanorna under loppet af åren 1857—1868. Det visar sig deraf, ^ånan
att stegringen i de svenska statsbanornas trafikinkomster icke fortgått (Forts '')
i någon större proportion under dessa år, än hvad linierna för Norrland
utvisa. Något större kan den möjligen vara, men det är i alla
fall obetydligt. För min del är jag öfvertygad, att trafikinkomsterna
här icke på långt när skola blifva så dåliga, som man föreställer sig.

Men några sangviniska förhoppningar skola vi icke göra oss. Så
mycket tror jag dock man kan säga, utan att vara allt för sangvinisk,
att, när i en framtid jernvägssysternet blir färdigt, skall denna
norrländska bana, om hvilken nu är fråga, tvifvelsutan lemna åtminstone
så stor nettoinkomst, att den kan anses utgöra ränta på det för
denna bana upplånta kapitalet, allra helst om det visar sig att proportionen
för upplåningen skulle allt mer och mer inskränkas. Men
då frågas: hafva vi icke finansiella skäl nog att bevilja detta af Kong].

Maj:t begärda anslag? För min del kan jag icke se annat. Jag hoppas
också för den skull, att bifall till utskottets förslag nu måtte
blifva Riksdagens beslut. Man kan säga,-att vi skola tänka på framtiden
och icke belasta den för mycket. Men, mine herrar, om vi
gifva den en färdigbyggd jernväg, som icke är graverad med utländskt
lån i större proportion än som nu är i fråga, och man dessutom kan
beräkna, att denna jernväg skall komma att gifva en behållen trafikinkomst,
som åtminstone är tillräcklig att gälda räntan på det för
anläggningen upplånta kapitalet, då tror jag vi hafva handlat fullt
rätt och hederligt mot den framtid, hvars intresse man vill skydda.

Mitt yrkande blir naturligtvis bifall till utskottets förslag. Och
jag gör det icke endast för Norrlands och norrländingarnes skull, ty
jag tror verkligen, att denna fråga till sin innebörd innefattar en stor
fosterländsk angelägenhet, som det bör ligga i hvarje enskild medborgares
intresse att söka på bästa sätt främja. Herr talman, jag
beder att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Danielson: Jag skulle icke begärt ordet vidare, men

den siste värde talaren har haft så mycket att »anmärka» mot den
tabell, reservanterna i utskottet anfört, att jag funnit mig föranlåten
yttra några ord. Det förefaller mig dock mycket anmärkningsvärd,
att han icke en enda gång vågade nämna den låga procentsiffra, som
här anförts. Det ser verkligen ut, som om han dragit sig för att
nämna denna siffra, förmodligen emedan den var så låg. Men den
skildring han lemnade besannar sig icke af jernvägsstyrelsens statistik,
ty här se herrarne mycket väl, att inkomsten af dessa jernvägar
med hvarje år blifvit mindre och mindre och att således förhållandet
icke är, att inkomsterna blifvit större, ju äldre jernvägarne
blifvit, utan att de tvärtom minskats. Ser man åter på förhållandena
i södra Sverige, så finner man att inkomsterna der blifvit bättre och
bättre.

Nu har man frågat, hvarför jernvägarne gifva så mycket till att
börja med, och man står verkligen förlägen, när man hör den frågan
framkastas. Det beror på, att . så länge staten bygger der uppe,

N:o 18.

Lördagen den 22 Mars, e. m.

Angående så är det en massa saker, som staten sjelf fraktar ned och dessa
norr a st am ^ra^*''er som staten sjelf betalar är det som lysa i början. Men då
banan m. m. staten icke har något af mera betydenhet att frakta å banan och att
(Forts.) derför betala från den ena kassan till den'' andra, då kommer ortens
behof att visa sig, och det blir ganska litet.

Nu säger den värde talaren, att våra siffror här skulle vara i
någon mån origtiga. Det kan jag icke erkänna, att de äro. Ty det
är på embetets vägnar jernvägsstyrelsen afgifvit den statistiska berättelse,
hvarur de äro tagna och hvad den värde talaren här nämnde
hörde vi i utskottet en man från jernvägsstyrelsen säga. Men då
man frågade honom, hvarifrån han fått de siffrorna, svarade han:
»från ännu icke afslutade räkningar» och att siffrorna ej voro exakta.
Jag förmodar det är från samma håll den värde talaren erhållit sina
siffror? Men skola de gälla framför en på embetets vägnar afslutad
statistik? För 1889 finnes ingen statistik tillgänglig och vi hade
derför inga sådana uppgifter för det året att tillgå. Den nämnde
ledamoten af Första Kammaren sade sjelf, att han gjort ett sammandrag
ur uppgifter, som han erhållit under hand. Men icke bör väl
ett dylikt sammandrag ega giltighet framför sifferuppgifter, som afskrifvits
ur en å embetets vägnar utfärdad statistisk redogörelse.
Och skulle äfven dessa siffror ställa sig något fördelaktigare för 1889,
så, mine gode herrar, hvad betyder det väl, om banan Bräcke—Sollefteå
gifvit 0,09 % eller 0>03 V Det betyder rakt ingenting. Således
kan det icke gälla såsom något vägande skäl. Hufvudsaken är,
såsom äfven med rätta framhållits, att man skall bygga denna bana
så, att, då den är färdig, man icke har någon skuld att förränta.
Att endast beräkna ränta på den del, som staten upplånar, anser jag
origtigt, ty äfven andra medel böra tagas med i räkningen.

För min del vill jag, att vi skola bygga så, att vi icke hafva
någon skuld att dragas med, utan att vi skola gifva Norrland jernvägar
i den mån vi förmå, och jag tror att detta är ett bättre sätt
att gå ortens önskningar till mötes. Nu är det blott fråga om ett
uppskof på lx/2 år. Om vi hinna fram till den punkt, som afses lx/2
år senare, och orten således skulle få vänta så pass mycket längre,
kan man då säga, att detta är en orimlig begäran? Det kan åtminstone
icke jag tycka, och det skall blifva rätt intressant att se, om
kammaren vid den förestående voteringen skall uttala sig för ytterligare
upplåningar för banan i fråga eller ej.

Jag vidhåller mitt förr gjorda yrkande.

Häruti instämde Herrar Ericlcson i Bjersby, Larsson i Mörtlösa,
Sjöberg, Andersson i Hakarp, Wieslander, Petersson i Dänningelanda,
Nilsson i Käggla, Andersson i Löfhult, Månsson, G-yllensvärd, Ericson
i Borekulla, Truedsson, Holmgren, Kihlberg och Eliasson.

Herr Husberg anförde härefter: Herr talman! Det måtte bero

på något missförstånd af herr Danielson, då han yttrade, att jag
skulle rört mig med siffror, som icke funnes i statistiskt tryck, eller
sökt korrigera af jernvägsstyrelsen meddelade officiella uppgifter.
Jag förstår icke, huru han kan framkomma med sådana påståenden,

Lördagen den 22 Mars, e. m. 23

då de siffror, jag använde, icke afsågo året 1889, utan året 1888,
och finnas i jernvägsstyrelsens statistiska berättelse för sistnämnda
år. Den enda af mig anförda siffra, som icke finnes tillgänglig i
statistiskt tryck, var den som rörde trafikinkomsten på Ljusdal—
Hudiksvallsjernvägen, men derför tillkännagaf jag också, att jag beträffande
densamma icke åberopade officiel källa. — Jag har endast
velat göra detta tillägg.

Herr Larsson i Upsala: Jag har icke mycket att tillägga till

det som, redan blifvit i denna fråga anfördt, men jag anser det ändock
vara min skyldighet att meddela de upplysningar, jag eger.

Då herr statsrådet tillkännagaf att för statens tvärbana genom
Jemtland storartade anslag till expropriationskostnader beviljades af
kommunerna, så ber jag få upplysa derom, att detta icke är det enda
exemplet härpå. Det gifves många sådana. Två har jag i lifligt
minne. Vid vestra stambanans byggande var det en enskild person,
som kostnadsfritt upplät mark för i det närmaste en hel mil af banans
längd. Och Upsala stad bestod vid byggandet af Stockholm—
Upsalabanan för samma ändamål 100,000 kronor och upplät dessutom
kostnadsfritt 20 tunnland af stadens inom det planlagda stadsområdet
belägna mark åt jernvägen. Det var en uppoffring, som
man gerna gjorde. Äfven upplät staden ett ganska dyrbart grustag
åt jernvägen, utan annan än en ringa ersättning för markens yta.

Jag meddelar detta utan att dermed framställa någon anmärkning
emot dem, som anse, att de för norrlandsbanan föreslagna vilkoren
varit, i motsats till min uppfattning, för hårda, utan jag har
blott velat framhålla, att slika uppoffringar gjorts och ansetts såsom
en skyldighet, äfven der de icke varit, likasom nu för norrlandsbanan,
obligatoriska.

Hvad beträffar det landskaps beskaffenhet, hvaraf man nu fått en
så liflig skildring, vill jag meddela, att jag deltagit dels i jernvägsutstakning
mellan Gellivara och Eåneå och dels i vägundersökningar
mellan Arvidsjaur och Piteå samt dervid haft tillfälle att göra någon
bekantskap med en del af Norrland. Jag var då ung, min fantasi
liflig, och det föreföll mig vid första intrycket då, som om Norrland
skulle kunna inrymma en mycket stor bofast befolkning. Men sedan
jag af invånarne erhållit närmare kännedom om förhållandena deruppe,
reducerades mina föreställningar om landets förträfflighet ganska
betydligt. Jag vill icke bestrida att Norrland har att erbjuda
störa fördelar, men vill endast framhålla att dessa icke torde vara så
stora, som man här framstält dem. Detta är åtminstone den uppfattning,
jag för circa 30 år sedan fick af landet, och jag tror icke
att fördelarne på senare tider så synnerligen tilltagit.

Jag kan icke heller fullt fatta fördelarna och än mindre nödvändigheten
af att forcera jernvägsbyggandet i denna trakt så mycket
som nu är ifrågasatt, och jag delar derför reservanternas uppfattning
i denna fråga.

Jag är äfven af den mening, att Gellivara—Luleåbanan icke lärer
komma, annat än undantagsvis, att tillföra stambanan någon afsevärdt
stor trafik; emedan sjökommunikationen på Luleå är, under en stor

Sto 18.

Angående
anslag till
norra stambanan
m. m.
(Ports.)

N:o 18.

Angående
anslag till
norra stambanan
m. m.
(Forts.)

Lördagen den 22 Mars, e. m.

del af året, en allt för öfverlägsen konkurrent. På samma gång jag
erkänner nödvändigheten af att bygga bana dit upp, kan jag likväl
icke fatta den stora betydelsen deraf att detta sker ett och ett hälft
år förr eller senare, och är det, herr talman, på denna grund jag instämmer
i reservanternas yrkande.

Herr Bexell instämde häruti.

Herr Pell rson i Törneryd: Jag tillåter mig att göra en erinran
mot herr Husberg, som nyss gjorde åtskilliga anmärkningar mot de
siflfor, reservanterna anfört i sin reservation. Den hufvudsakligaste
anmärkningen synes mig vara den, att reservanterna uteslutit vissa
bandelar i Norrland och enligt herr Husbergs förmenande just dem,
som visat bästa trafikinkomsterna. Ja, dermed förhåller det sig sfi,
att alla de tre af honom omnämnda bandelarna äro utfartsvägar från
stambanan och till hafvet. Han talade nemligen om Hudiksvalls,
Söderhamns och Sundsvallsbanorna. Hade frågan nu varit att bygga
sådana bibanor från stambanan och ut till hamnar, då hade det vant
fullkomligt orätt af reservanterna att icke nämna dessa tre banor,
men då frågan är att bygga rätt uppåt gående banor, så måste man,
om man vill söka jemförelse!'', söka sådana med banor, som likaledes
äro rätt uppgående. Detta är således skälet, hvarför reservanterna
i sin reservation icke nämnt trafikinkomsterna på dessa banor.

Det må nu vara ett förbiseende af reservanterna att de icke
heller i_ sin reservation upptagit trafikinkomsterna för år 1888, men
jag kan icke erinra mig annat än att den del af statistiken för detta
år, der dessa afhandlas, icke var tillgänglig. Visserligen hade man
de siffror, som finnas längre ned och i fortsättningen på andra sidan,
men icke uppgifter för nämnda år om dem, som stå högre upp på
samma stycke.

Det vore frestande att säga åtskilligt mer, men jag törs icke
längre upptaga kammarens tid. Jag skall derför endast bedja att få
vidhålla det yrkande, jag förut framstäf.

Öfverläggningen var härmed slutad. Efter af herr talmannen
i sådant afseende gifven proposition biföll kammaren hvad utskottet
hemstält under mom. a)

I fråga om mom. lo) hade yrkats dels bifall till utskottets hemställan
och dels afslag derå och bifall till ofvan intagna, af herr vice
talmannen m. fl. afgifna reservation. Herr talmannen gaf propositioner
i enlighet med dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara med öfvervägande
ja besvarad. Votering blef likväl begärd och företogs enligt följande
nu uppsatta och af kammaren godkända voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält under mom. b)
i punkten 1 af utskottets utlåtande n:o 39, röstar

Ja;

Lördagen den 22 Mars, e. m.

25 N:o 18.

Den, det ej vill, röstar

Angående
anslag till
norra stam
banan m. m

(Forts.)

Vinner nej, har kammaren bifallit det yrkande, som framstälts
af herr vice talmannen L. O. Larsson m. fl. i deras vid nämnda moment
afgifna reservation.

Omröstningen visade 76 ja, men 121 nej, hvadan kammaren fattat
sitt beslut i enlighet med nej-propositionens innehåll.

Punkten 2.

1 två lika lydande motioner, n:o 27 inom Första Kammaren och
n:o 182 inom Andra Kammaren, hade herrar J. Lindqvist och P. O.
Hörnfeldt föreslagit, att Riksdagen, med de vilkor, som för norra
stambanans fortsättning kunde komma att bestämmas, i afseende å
för jernvägen erforderlig mark, måtte för bebyggandet af en bibana
från Mellansel till Örnsköldsvik anslå ett belopp af 1,548,000 kronor
att utgå under år 1891; men hemstälde utskottet, att ifrågavarande
motioner ej måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

I fråga härom anförde nu

Herr Hörnfeldt: Då jag väckte den motion, som innehålles i
det betänkande, som nu föreligger från statsutskottet, hyste jag den
sangviniska förhoppningen, att utskottet skulle behandla den något
mildare än utskottet nu gjort. Jag trodde det så mycket hellre som
den ingalunda afsåg eu ny sak, ty det lärer väl vara kändt af flertalet
af kammarens ledamöter, att det icke är första gången, man
byggt en bibana från stambanan ned till kusten. Det har inträffat
både med afseende å Söderhamns, Hudiksvalls och Sundsvallsbanorna
och dertill kan jag äfven lägga Sollefteåbanan. Nu åter synes statsutskottet
vara deremot och börja ändra öfvertygelse. Jag sluter det
af den motivering, utskottet har för sitt afslag. Utskottet yttrar nemligen:
»Äfven om den af motionärerna föreslagna jernvägsanläggningen
från Mellansel till Örnsköldsvik skulle medföra fördelar för statens
jernvägar, anser dock utskottet byggande af vare sig nämnda eller
någon annan bibana till norra stambanan icke böra från statens sida
ifrågakomma förr, än denna stambana blifvit framdragen till någon
punkt å Luleå—Öfotens jernväg». Det vill med andra ord säga att
statsutskottet anser onödigt och icke gagneligt att staten bygger
någon bibana till kusten, förrän stambanan upp till Luleåbanan är
färdig. Jag tillåter mig framhålla, att skälen härtill åtminstone icke
äro att hänföra till de statsekonomiska, ty jag ber att få fästa uppmärksamheten
derpå, att, om man vill bygga bibanor af det slag,
man hittills byggt från stambanan, skall det visa sig att stambanan
deraf skall erhålla icke obetydliga inkomster, som stambanan deremot
skall gå miste om, för den händelse bibanor icke komma i fråga. —

N:o 18.

Lördagen den 22 Mars, e. m.

Angående De beräkningar, som för denna frågas utredning uppgjorts, visa att
norra stam tocken skulle kunna lemna ungefär 5,9 2 procent, och de siffror som
banan m. m.beräkningen användts äro så tillförlitliga, att jag vågar påstå att
(Ports.) inkomsterna skola med säkerhet gå upp dertill. Man har icke beräknat
afgift för ett enda kolly af det transitogods, som möjligen
skulle kunna sändas uppåt. Vidare ber jag få fästa uppmärksamheten
på hvad som icke torde vara obekant för statsutskottets ledamöter,
nemligen att uträkningen, som lemnats till utskottet, är fullt
rigtig. Jag ber att få nämna, att det är icke någon sangvinisk förhoppning
endast att inkomsterna skola uppgå till sex procent och
kanske derutöfver. Det är kändt, att från östra delen af Anundsjö
kommer att fraktas omkring en half million timmer. Vidare
kommer icke obetydlig mängd att från Gideå revir levereras till
Örnsköldsvik, enär man icke vill riskera att föra timret rundt skogens
udde i öppna hafvet, en vida längre väg, utan hellre tager timret
på jernväg, derest sådan kommer till stånd.

Nu säger utskottet vidare: »och torde för öfrigt böra tagas i
öfvervägande, huru vida dylika bibanor skola byggas af staten eller
komma till stånd såsom enskilda jernvägar med låneunderstöd af
staten». Man vill således frånsåga sig rätten att bygga bibanor.
Detta synes mig vara mycket oklokt och leda till olägenheter och
stort men för staten, enär bibanorna hafva tillfört stambanorna trafik,
som stambanan i och för sig icke kunnat få. Men, säger man, det
är lika klokt att enskilde öfvertaga banans byggande med statsunderstöd.
Det tror jag att de i detta fall kunna komma att göra, men
månne till gagn för staten?

Efter det beslut, som Första Kammaren fattat i frågan, kan jag
icke vara nog djerf att vänta bifall till min motion. Men jag tror
icke att jag riskerar mycket, huru jag än yrkar. Jag skall i allt
fall be att få yrka bifall till min motion och afslag å utskottets
hemställan.

Häruti förenade sig Herr Sundström.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 2.

Härefter föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande n:o 3, i anledning
af väckt motion om ändring af §§ 34 och 36 riksdagsordningen.

I detta utlåtande hemstälde utskottet, att ifrågavarande inom
Andra Kammaren af herr P. Larsson i Fole väckta motion, n:o 153,
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Motionären, herr Larsson i Fole, begärde ordet och yttrade:
Herr talman! Jag begärde ordet med anledning deraf, att af detta
lilla beskedliga betänkande framkommit utan någon som helst reservation.
Det kunde derför se ut som om jag såsom utskottsledamot
skulle varit med om att afstyrka mitt eget förslag. Men förhållan -

N:o 18.

Lördagen den 22 Mars, e. m.

det är det att jag var med, när frågan afgjordes inom utskottet, och
förbehöll mig då rätten att anteckna mig såsom reservant. Vid justeringen
14 dagar derefter var jag frånvarande, och derför blef jag
icke antecknad såsom reservant, och betänkandet fick det utseende
det har.

Konstitutionsutskottet är och har alltid varit af den åsigt, att
grundlagarne icke böra ändras, om icke ändring anses vara högst
nödig och nyttig. Jag godkänner denna åsigt, men med det tillägg
att, om grundlagarne innehålla något, som icke är nödigt och nyttigt,
så bör ett dylikt stadgande uteslutas. Så anser jag förhållandet vara
med de stadganden i 34 och 36 §§ i riksdagsordningen, af hvilkajag
föreslagit ändring. Jag har varit med vid flere riksdagars öppnande
å rikssalen och hört statsministern uppläsa hvad i rikets styrelse
sedan nästföregående riksdags sammanträde sig tilldragit, men det
har verkligen varit så, att jag hört mycket obetydligt af hvad som
lästs. Vid mer än ett tillfälle har jag icke varit ensam härom, utan
det har äfven inträffat med mina grannar. Man hör hviskande samtal
från bänkarne, men icke ett ord af hvad som läses. Hvad tjenar
då läsningen till! Man hör sådant tal som: »få se om han tager
två blad i stöten; ja, nu tog han verkligen två blad».

Jag vill i allt fall icke framställa något yrkande. Det kommer
väl en annan tid, då det blir mer skäl dertill.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 3.

I ordningen förekom dernäst konstitutionsutskottets utlåtande
n:o 4, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om framläggande af förslag till ändring af §§ 12 och
23 riksdagsordningen, i hvilket utlåtande utskottet hemstält, att ifrågavarande,
inom Andra Kammaren af herr G. EriJeson i Myckelgård
afgifna motion, n:o 201, icke måtte till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.

Efter föredragning af detta ärende anförde

Herr Erikson i Myckelgård: Då konstitutionsutskottet utan
meningsskiljaktighet afstyrkt min motion, skall jag icke göra något
yrkande och skulle icke heller hafva begärt ordet, om utskottet aldrig
så litet motiverat sitt afslagsyrkande. Men då utskottet icke detta
gjort, är jag angelägen om att få till protokollet antecknadt, icke
allenast, att jag anser, att jag haft stora skäl att väcka min ifrågavarande
motion, utan ock att jag är öfvertygad, att inom en icke så
aflägsen framtid hvad jag nu föreslagit skall varda lag.

Vidare anfördes icke. Kammaren biföll utskottets hemställan.

N:o 18.

Lördagen den 22 Mars, e. m.

§ 4.

Slutligen föredrogs och bifölls lagutskottets utlåtande n:o 30, i
anledning af väckt motion om sådan ändring i gällande kommunaloch
folkskolelagstiftning, att der kyrkoförsamling består af flera
kommuner, hvarje kommun må ega rätt att förvalta sitt skolväsen
och inom sig utse skolråd.

§ 5.

För motions afgifvande hade sig anmält herr C■ T. Lind, hvilken
nu aflemnade en motion om utredning i fråga om landskylden
till kyrkor och presterskap inom Bohuslän.

Denna motion, som erhöll ordningsnummer 222, begärdes på
bordet och bordlädes.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande, n:o 7, i anledning af Kongl.
Maj:ts proposition med förslag till ändrad lydelse af 74 § regeringsformen; lagutskottets

utlåtande, n:o 33, i anledning af väckt motion om
antagande af ny ecklesiastik boställsordning;

Första Kammarens protokollsutdrag, n:o 135, innefattande delgifning
af kammarens beslut öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande,
n:o 2, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om utredning, huru vida och under hvilka vilkor statsmagten
må kunna ikläda sig ansvar för förluster, som af embetsman
genom felaktig embetsförvaltning vållas; samt

Andra Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande, mo 21, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t rörande ändring
i gällande bestämmelser om kostnadsersättningar för syner och ekonomiska
besigtningar å ecklesiastika boställen.

Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för nästa sammanträde
uppföras framför de ärenden, som blifvit två gånger bordlagda.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

§ 8.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr O. A. Brodin ................. under 12 dagar fr. o. m. d. 26 d:s,

„ O- Andersson i Hasselbol ,, 14 „ „ 28 „

„ J. Andrén ........................ „ 8 „ „ 24 „

N'':o 18,

Herr	Lördagen den 22 Mars, e. m. 0. Olson i Stensdalen ...... under 14 dagar fr. o. m. d.	28	29 d:s
11	F. Hederstierna ............... „	14		27
	M. Dalin.......................... „	14		26
	A. Sundström..................... ,,	14		27
	G- F. Petersson i Dänningelanda	14	11 11	26	11
	F. 0- Larsson i Mörtlösa ,,	14		27
	S. Wieslander ................. „	14		26
	M. Tysk ........................... ,,	14	11 11	29
	F. G. Jansson i Carlshed ,,	14		27
och „	A. M. Lundberg.............. „	14	11 11	27	>1

Kammarens ledamöter åtskildes kl. 9,3 6 e. m.

In fidem

A. F. J. Johansson.