1890. Andra Kammaren N:o 12
ProtokollRiksdagens protokoll 1890:12
RIKSDAGENS PROTOKOLL
1890. Andra Kammaren N:o 12.
Tisdagen den 4 mars
kl. Vs 3 e. m.
§ I
Justerades
protokollet för den 25 nästlidne februari.
§ 2.
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kongl. Maj:ts
i senaste sammanträdet afiemnade propositioner till Riksdagen:
angående tillstånd för Borås jernvägsaktiebolag att af bolagets
skuld till riksgäldskontoret afbetala 300,000 kronor, m. m.;
angående statsbidrag för utrotande af ollonborrarne inom
Hallands och Kristianstads län; samt
angående försäljning af en del utaf den s. k. lasarettstomten
i Falun.
§ 3.
Föredrogs och bordlädes för andra gången statsutskottets
utlåtande n:o 8.
§ 4.
Efter föredragning vidare af statsutskottets memorial, n:o 28,
med förslag till voteringsproposition i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut i en fråga rörande anslagen under riksstatens
sjette hufvudtitel, blef den föreslagna voteringspropositionen af
kammaren godkänd.
§ B.
Föredrogs men bordlädes för andra gången statsutskottets
memorial, n:o 29.
Andra Kammarens Prof. 1890. N:o 12.
1
N:o 12. 2
Tisdagen den 4 Mars.
§ 6.
Föredrogs och lades till handlingarne lagutskottets memorial,
mo 21, i anledning af Andra Kammarens återremiss af 4:de
punkten i utskottets utlåtande, n:o 14, öfver ej mindre Kong!
Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelseaf
67 § konkurslagen den 18 september 1862 och till lag angående
ändrad lydelse af 3 § i lagen angående enskild sedelutgifvande
banks, bankaktiebolags och sparbanks konkurs den 7 juni
1889 än äfven väckta motioner om ändringar i konkurslagen den
18 september 1862.
§ 7.
Föredrogos men blefvo ånyo bordlagda:
lagutskottets utlåtande n:o 22, samt
Andra Kammarens tillfälliga utskotts utlåtanden, n:is 7, 8,
9, 10 och 11.
§ 8.
Vid föredragning af statsutskottets memorial, n:o 27, med
förslag till voteringspropositioner i anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut i åtskilliga frågor rörande anslagen under riksstatens
nionde bufvudtitel, blefvo de af utskottet föreslagna voteringspropositionerna
af kammaren godkända.
§ 9.
Afgåfvos följande nya motioner af:
herr JK. Dalin, n:o 210, om ändring i Kongl. Maj ds proposition
om ändrade bestämmelser med afseende på de allmänna
läroverken och pedagogierna;
herr O. Melin, n:o 211, om tillägg till Kongl. Majds pro
position angående ordnande af den allmänna och enskilda helsoocb
sjukvården i riket;
herr O. V. Vahlin, n:o 212, om skrifvelse till Kongl. Majd
med begäran om framläggande af förslag till indragning af åtminstone
första klassen i de allmänna läroverken; samt
herr G. Sundberg i Haparanda by, n:o 213, om beviljande
af anslag till inrättande af ett nytt provinsialläkaredistrikt inom
Norrbottens län.
Dessa motioner begärdes på bordet och bordlädes.
§ io.
Justerades protokollsutdrag.
Tisdagen flen 4 Mars. 3 N:o 12.
§ Il
Ledighet
från riksdagsgöromålen beviljades:
herr N. Fosser under 8 dagar från och med den 8 dennes och
» J. A. Wendt »14» » » »»17 »
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,5 6 e. m.
In fidem
A. F. J. Johansson.
N:o 12. 4
Onsdagen den 5 Mars.
Onsdagen den 5 Mars
kl. 11 f. in.
§ I
Justerades
protokollet för den 26 nästlidne februari.
§ 2.
Till kammaren hade inkommit ett så lydande sjukbetyg,
som upplästes:
Att direktör Arvid Gunuclius till följd af lindrig bröstkatarr
är förhindrad att deltaga i Riksdagens sammanträden, intygas på
heder och samvete af
Stockholm den 5 mars 1890.
P. Johansson
Legitim, läkare.
§ 3.
Enligt derom förut fattadt beslut företogos nu val af tjugufyra
valmän och sex suppleanter för att utse Riksdagens fullmägtige
i riksbanken och i riksgäldskontoret jemte deras suppleanter;
och utsågos dervid:
till valmän:
Herr H. Andersson i Brin gåsen,
» It. F. Berndes,
» J. Ericson i Borékulla,
» E. Forsselius,
» K. E. Holmgren,
» F. G. Jonson i Carlshed,
» J. A. Johansson i Strömsberg,
» J. Janson i Fröstorp,
» A. G. Jönsson i Mårarp,
Onsdagen den 4 Mars.
5 X:o 12.
Herr L. Jönsson i Sandby,
» N. Jönsson i Gammalstorp,
» .ff. Af. Kilman,
» (r. TF. Lyth,
» ./. P. Nilsson i Käggla,
» & P. Norén,
» i. Norrly,
» P. P. Ode//,
» A. G. Olsson i Fr ös vi,
» P. Persson i Heljebol,
» C. F. Petersson i Dänningelunda,
» F. G. Sandwatt,
» A. Swartling,
» F. G. H. Åkerlund,
och » P. Åkesson
hvar och en med 107 röster.
Sedan herr talmannen tillkännagifvit valets utgång, begärdes
ordet af
Herr Hörnfeldt, som anförde: Efter tillkännagifvandet af Angående va
utgången af valet vill jag påpeka det egendomliga förhållandet, letÅ dc val''
att ibland de namn, som finnas upptagna på den lista, som s/.^a’ wtse
. segrat, äfven finnes namnet Hans Andersson i Bringåsen. Såsom Riksdagens
vi alla veta, är Hans Andersson suppleant i styrelsen för riks - fullmägtige, i
bankens afdelningskontor i Östersund. Han har nu icke allenastr fanken och
funnit sig befogad att deltaga i detta val, ehuru han är suppleant kontoret
i styrelsen för ett afdelningskontor, utan han anser sig förmodligen
äfven befogad att deltaga i valet af banko- och riksgäldsfullmägtige.
Han anser sig sålunda berättigad att välja sina
egna förmän, hvilka sannolikt såsom en återtjenst skola hafva honom
i åtanke och invälja honom såsom ordinarie styrelseledamot
i lånekontoret i Östersund.
Jag har icke velat göra denna anmärkning för att försöka
att få fistan kasserad, ehuru valet bra nära står i strid med
grundlagen. Men att det alldeles otvifvelaktigt står i strid med
grannlagenheten, det vågar jag bestämdt påstå. Jag vill dock
icke göra något yrkande och det helt enkelt på grund af den
omständigheten, att vi litet hvar väl veta, att vi skulle stanna i
minoriteten, om vi i denna fråga begärde votering. Jag har
blott velat säga dessa få ord för att icke i kammaren må passera
oanmärkt ett sådant förfaringssätt, som jag icke anser fullt
rigtigt.
Häruti instämde herrar Jonsson i Hof och Hedin.
Herr Andersson i Bringåsen: Jag skall be att få uttrycka
min tacksamhet till herr Hörnfeldt för hans anförande.
N:o 12. 6
Onsdagen den 5 Mars.
Angående va- Herr P. Waldenström: Samma förhållande, som herr
let af de val- Hörnfeldt nu anfört, anmärkte jag här i kammaren för ett par
skola utse år tillbaka, och jag skall derför be att nu få instämma med
Riksdagens herr Hörnfeldt. Då man vet att grundlagen förklarar, att en
fullmägtige i ledamot af Riksdagen, som kan personligen hafva intresse af ett
riksbanken och yjss^ utskotts sammansättning, icke må deltaga uti valet af ledarjcöntoret
möter i samma utskott, så synes också deraf följa att, fastän det
(Forts) icke stål'' ordagrant uttryckt, det likväl bör anses vara grnndlagens
mening, att en tjensteman i ett afdelningskontor i landsorten,
som står under riksbanken, icke må deltaga i val af
bankof ullmägtige.
Något yrkande vill jag för öfrigt icke göra.
Härmed var öiverläggningen i detta ämne slutad; och utsagos
derefter
till suppleanter:
Herr J. A. Johansson i Bastholmen med 106 röster,
» A. Andersson i Hakarp » 104 »
» J. Johansson i Ojebyn » 103 »
> M. Andersson i Löfhult » 103 »
» F. O. Larsson i_ Mörtlösa » 103 »
och » J. Andersson i Orstorp » 103 »
Mellan de suppleanter, hvilka erhållit lika antal röster, bestämdes
ordningen, såsom den här ofvan finnes aDgifven, genom
lottning.
§ 4.
Efter föredragning af de i gårdagens sammanträde bordlagda
motioner hänvisades:
herr M. Fähus motion. n:o 210, till särskilda utskottet;
herr O. Melins motion, n:o 211, till statsutskottet;
herr V. Vahlins motion, mo 212, till särskilda utskottet;
samt
herr G. S-undhergs i Haparanda by motion, n:o 213, till
statsutskottet.
§ 5.
Föredrogos, hvart efter annat, och biföllos bankoutskottets
nedannämnda memorial:
n:o 3, i fråga om afskrifning ur afdelningskontorets i Göteborg
räkenskaper af åtskilliga fordringar;
n:o 4, angående afskrifning ur afdelningskontorets i Malmö
räkenskaper af åtskilliga fordringar;
Onsdagen den 5 Mars.
7 N:o 12.
n:o 5, angående afskrifning af 3:ne stycken fordringar, tillhörande
riksbankens afdelningskontor i Jönköping;
n:o 6, i fråga om afskrifning ur af delningskon torets i Visby
räkenskaper af en fordran; samt
n:o 7, angående inköp för riksbankens räkning af H. Bukowskis
samling af svenska och utländska sedlar m. m.
§ 6.
Likaledes bifölls lagutskottets härefter föredragna utlåtande
n:o 20, i anledning af väckt motion om tillägg till § 23 i förordningen
om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd.
§ 7.
I ordningen förekom härnäst statsutskottets utlåtande n:o 8,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde
hufvudtitel, innefattande anslagen till kongl. finansdepartementet.
Vid föredragning af mom. a uti punkten 1, angående anslag Angående an- °
till postverket, begärdes ordet af ® Post■
t/c/Vtcc.
Herr Persson i Stallerhult, som yttrade: Af statsutskottets
utlåtande visar sig, att utgifterna för postverket för nästa år
skulle komma att med 332,000 kronor öfverstiga detta årets utgifter.
Af denna summa äro icke mindre än 111,300 kronor
afsedda för ökning af aflöningsstaten, dels såsom lönetillägg åt
postkontrollörer och poststationsföreståndare, dels till beredande
af aflöning till nya postexpeditiörsbefattningar, dels till ålderdomstillägg
m. m.
Med den tillväxt, som postverket • under senare åren haft,
är det icke gerna möjligt annat, än att detta förhållande skall
nödvändiggöra personalens ökning och inrättande af en del nya
tjenster; men att, såsom här är föreslaget, bevilja lönetillägg åt
de tjensteman, som redan finnas i verkets tjenst, synes mig icke
vara af behofvet påkalladt. Om man nu går till betänkandet,
så finner man, hvad först beträffar postkontrollörerna, att det
icke är fråga om att tillsätta eu enda sådan utöfver de, som nu
finnas, utan endast att tre kontrollörer skulle från en lägre lönegrad
uppflyttas i den första lönegraden. Orsaken till denna uppflyttning
synes vara den, att man velat genom den höjda aflöningen
framkalla större duglighet. Som emellertid uppflyttningen afser
just personer, som innehafva tredje lönegraden, så lärer väl den
högre aflöningen icke leda till det önskade målet, då man ju
får antaga att dugligheten komme att finnas qvar, äfven utan
denna förhöjning. Dessutom äro de befintliga lönerna tillräckligt
höga, hvarför lönetillökningen äfven ur den synpunkten icke är
N:o 12. 8
Onsdagen den 5 Mars.
Angående an- erforderlig. Ser man efter huru dessa löner ställa sig, så visar
slag till post-sjgi att de utgöra 3,600 kronor i lista, 3,000 kronor i 2:dra
verket 2,400 kronor i 3:dje lönegraden. Men utöfver detta belopp
(Forts.) förekomma åtskilliga biinkomster. Enligt de under en följd af
år vid Riksdagen utdelade statistiska tabellerna finner man, att
postkontrollörernas löneinkomster utgjort i lista lönegraden 4,660
kronor, i 2:dra 4,588 kronor samt i den 3:dje 3,518 kronor, och
dessa belopp synas vara så tillräckliga, att något anslag till den
ifrågasatta uppflyttningen i högre lönegrad icke är erforderligt.
Ser man vidare efter, så tillkommer ännu en vigtig lönetillökning
i form af provision å försålda frimärken. Enligt en
förteckning, som jag har i min hand, såldes under år 1879 frimärken
för 4,730,000 kronor och 1888 för omkring 6,000,000
kronor; sjelfva provisionen utgjorde 1879 omkring 200,000 kronor
och 1888 omkring 300,000 kronor. På detta sätt uppkom
sålunda en lönetillökning af 100,000 kronor, som utdelats till
posttjenstemännen.
Går man sedan öfver till poststationsföreståndarne, så visar
det sig, att för poststationsföreståndarne i femte och sjette klassen
begärts en löneförbättring i form af förhöjda ålderstillägg. För
min del kan jag icke finna, att denna löneförbättring skulle vara
erforderlig. Val utgöres lönen i femte klassen endast af 2,000
kronor och i sjette klassen af 1,800 kronor, men af de ofvannämnda
statistiska anteckningarne framgår, att en poststationsföreståndare
i femte klassen har en inkomst af 3,594 kronor och
en i sjette klassen en inkomst af 3,076 kronor, och jag tror att
en postförvaltare i småstad eller på landet skall kunna godt reda
sig med dessa belopp. Jag kan alltså icke finna en lönetillökning
för dem behöflig. Om man laser statsutskottets utlåtande, så
finner man, att Kongl. Maj:t ej ansett sig för närvarande hafva
skäl att göra framställning om förökade lönetillägg för poststationsföreståndare
af andra klasser än femte och sjette. Men
för den händelse Riksdagen nu bifölle det föreliggande förslaget,
så är det naturligt, att man i framtiden kommer att åberopa det
som skäl, för att bifalla en begäran om lönetillägg äfven åt öfrige
poststationsföreståndare. Jag har velat uttala detta för att icke
genom allmän tystnad hafva gifvit på hand att godkänna en
förhöjning åt öfrige poststationsföreståndare, när den frågan
kommer före. Jag har intet yrkande att göra, men har velat
nämna, att jag ej kunnat vara med om nu föreslagna lönetillägg.
Vidare anfördes icke. Momentet bifölls icke.
Mom. b och c
Biföllos likaledes.
Onsdagen den 5 Mars.
9 Ji:o 12.
Punkterna 2 och 3
Biföllos.
Punkten 4. Angående ett
tredje ålders
Kongl.
Maj:t hade föreslagit, bland annat, att Riksdagen — jägmästare.
jemte medgifvande att, utöfver de i gällande lönestat för skogsstaten
uppförda ålderstillägg för jägmästare å 500 kronor hvartdera,
att utgå det ena efter fem och det andra efter tio års väl
vitsordad tjenstgöring, måtte i samma stat för bemälde tjensteman
uppföras ett tredje ålderstillägg likaledes å 500 kronor, att
utgå efter femton års så beskaffad tjenstgöring och under enahanda
vilkor i öfrigt, som för åtnjutande af de redan medgifna
ålderstilläggen voro bestämda — måtte höja förslagsanslaget till
ålderstillägg åt skogsstaten med 24,400 kronor till 84,400 kronor,
men hemstälde utskottet, att Riksdagen med afslag å berörda
framställning måtte fastställa förslagsanslaget till ålderstillägg åt
skogsstaten att utgå med oförändradt belopp, 60,000 kronor.
I fråga härom anförde nu:
Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre von
Essen: Herr talman, mine herrar! Med största tillfredsställelse
måste jag erkänna utskottets välvilja emot Kongl. Maj:ts förslag
i en punkt, nemligen den, deri utskottet förordat bifall till det
af Kongl. Maj:t begärda anslag af 15,000 kronor till myrars af
dikning. Jag skall icke nu uppehålla mig vid vigten af detta,
såsom det kan synas, obetydliga anslag, men jag torde återkomma
härtill något längre fram. Jag vill blott uttala min
uppfattning derom, att huru ringa detta anslag än är, det dock
är af stor vigt.
Deremot har utskottet icke ansett sig kunna tillstyrka det
af Kongl. Maj:t begärda anslag å 24,000 kronor till ett tredje
ålderstillägg åt jägmästare, och utskottet har ansett, att den
pröfning, som Riksdagen i fjol egnade åt ifrågavarande förslag
rörande ett tredje ålderstillägg för jägmästarne, hvilket förslag
då liksom nu af Kongl. Maj:t framlagts, bort föranleda, att utskottet
nu icke utan att tungt vägande skäl derför anfördes
kunde föreslå Riksdagen att frångå dess då i frågan fattade
beslut. För mig hafva tungt vägande skäl synts föreligga för
förnyande af denna framställning, och jag får verkligen förklara,
att jag icke ansett mig hafva uppfylt min pligt, om jag icke
åter tillstyrkt Kongl. Maj;t att framställa denna sak till Riksdagens
bepröfvande, och detta desto mer som en del förhållanden,
hvilka man till följd af afslaget å Kongl. Maj:ts proposition i
denna del förut förväntade skola inträffa, nu verkligen synas
Ji:o 12. 10
Onsdagen den 5 Mars.
Angående ett hafva inträffat. Olägenheterna af att ieke bevilja detta anslag
tredje åldera- [jr0 tvåfaldiga. l)en första olägenheten är den mindre goda
jägmästarne skogsvård, som deraf skulle blifva en följd. Jag skall till be(Forts)
lysande häraf bedja att med några ord få redogöra för den nya
reglering af jägeristaten, som är under utförande. Enligt denna
reglering skola, såsom kändt är, elfva revir indragas, men för
att dessa elfva revir skola kunna indragas, fordras att jägmästarne
i allmänhet ingå på den nya staten. Då nu 18 jägmästare
icke velat ingå på den nya staten, så hafva endast två
revir kunnat indragas, och följden är, att ‘JO revir icke kunnat
regleras. Detta förhållande, att 20 revir icke kunnat regleras,
har eu stor betydelse för skogarnes skötsel. Det innebär att de
områden, som skolat läggas till något af dessa revir, icke kunnat
öfverfiyttas till det revir de rätteligen skolat tillhöra, utan måste
för obestämd framtid förvaltas såsom förut af de gamla revir
innehafvarne Nu är det kändt, att det är af största vigt för skogsvården,
att de personer, som hafva denna skogsvård om hand,
äfven hafva tillfälle att sjelfve få se resultatet af sitt arbete.
Man åtnöjes numer icke med att af jägmästaren fordra, att han
skall ombesörja utstämpling af de träd, som böra afverkas, utföra
bevakningstjenst in. in. utan han skall ock öfvervaka skogens
återväxt och han måste intressera sig för denna framför allt.
Är det så, och det har Riksdagen äfven visat sig erkänna, att
det är ett vigtigt statsintresse, att så mycket skog som möjligt
må tillhöra staten och att ingenting kan skydda skogarne bättre,
än att staten eger stora skogsområden, hvaraf staten dessutom redan
nu har att påräkna en betydande inkomst, hvilka torde komma att
högst betydligt stiga, i den mån utsträckta kommunikationer och
andra omständigheter kunna bidraga till ett ökadt försäljningspris
på en del ställen, så måste man också sörja för, att de
statens tjenstemän, som hafva sig anförtrodd vården om dessa
skogar, kunna hafva det stora intresse för skogens vård, som
just vinnes derigenom, att dem lemnas tillfälle att hafva samma
skog under sin vård redan vid tillträdet och framgent. Man
säger måhända, att dessa hinder för regleringens genomförande
gälla endast en kortare öfvergångstid och att de nuvarande
inhafvarne af oreglerade revir snart måste lemna sina platser.
Men de hafva rätt att qvarstå till 70 års ålder, och jag vill
äfven deri påvisa en väsentlig olägenhet, då de till så hög
ålder svårligen kunna lämpa sig för den tjenstgöring, som af
dem fordras. Den nya staten åter bestämmer 65 år, såsom den
ålder, vid hvilken de måste afgå, samt att, derest sjuklighet
eller helsans försvagande dertill ger anledning, de ega afgå redan
vid 60 års ålder, med rätt att redan då erhålla pension. Nu är
det äfven förhållandet, att den nya instruktion för jägmästarne,
hvilken tillkommit i sammanhang med den nya staten ålägger
jägmästarne en vida större och mera omfattande tjenstgörings
-
Onsdagen den 5 Mars.
11 N:o 12.
skyldighet, än hvad förhållandet varit förut. Man känner, huru
som de till statsverket indragna boställenas skogar, förut stått
under vård vare sig af boställsinhafvarne eller arrendatorerna,
men att dessa skogars skötsel numer öfverlemuas åt jägmästarne.
Hvilka ökade göromål för desse senare som häraf
skola blifva en följd, behöfver jag knappt framhålla, Dertill
kommer det ökade arbete, som blir en följd just af en del revirs
indragning, i anledning hvaraf de indragna revirens områden
måste tilläggas andra revir. Vidare hafva dessa jägmästare att
förvalta de ökade skogar, som genom de ännu återstående afvittringarne
i Dalarne och Norrbotten må tillkomma kronan,
äfvensom å de stockfångstskogar, hvilka allt som oftast hembjudas
kronan till öfvertagande och hvilka det kan vara
för staten af stor fördel att återvinna. Allt detta föranleder ett
förökadt arbete för dessa jägmästare, och jag skulle i detta afseende
kunna tillägga ännu mera, men det sagda må vara nog.
Man får väl anse, att en jägmästare, hvilken man affordra!'' så
mycket arbete och af hvilken man begär så stort intresse för
sin tjenst för att han skulle kunna motsvara de anspråk, som
äro stälda på hans ansvarsfulla plats, äfven skall vara någorlunda
väl aflönad derför. Men i stället har en stor del af denna
tjenstemannaklass fått lägre aflöning men mera arbete än förut.
Man svarar mig måhända: det är icke så. Jo, det är så! Det
är väl fallet, att ett antal af jägmästarne i södra och mellersta
Sverige fått en förhöjning i sin aflöning, särskilt de yngste,
men flertalet af jägmästarne har icke fått någon nämnvärd
förhöjning till följd af indragningen af de stora extra inkomster,
som de förut åtnjutit. Det fans revir i Norrland, der jägmästarne
lära haft ända till 5 ä 6,000 kronor i extra inkomst
af de 10 ören, som de haft att uppbära i utstämplingsafgifter.
Dessa afgifter äro numera indragna till statsverket och hafva
utgjort år 1886 omkring 44,000 kronor, 1887 omkring 52,000
kronor och 1888 omkring 60,000 kronor, eller i medeltal cirka
52,000 kronor för dessa tre år. Dessa medel hafva i medeltal
för en hvar af dem, uppgått till 2,395 kronor 95 öre. Lägger
man inkomsten af dessa afgifter till deras lön, så befinnes att
en jägmästare i högsta lönegraden hade en inkomst af 5,935
kronor mot nu beviljade 4,100 och 3,900 kronor, och i lägre
lönegraden 3,895 kronor mot nu 3,100 och 2,900 kronor—-hvarje
lönegrad är nemligen indelad i två klasser. Sålunda hafva alla
jägmästare i Norrland fått försämrade löneinkomster enligt den
nya staten, men de hafva ändock nödgats ingå på den nya
staten, derför att utstämplingsafgifterna blifvit dem fråntagna,
äfven om de qvarstått på gamla staten. Jag vågar påstå, att
icke någon i denna kammare kan finna annat, än att billigheten
kräfver, att med ökadt arbete också bör följa ökad aflöning eller
åtminstone icke en lägre sådan än de förut haft. Jag har sjelf
Angående ett
tredje alderstillägg
för
jägmästarne.
(Ports.)
N:o 12. 12
Onsdagen den 5 Mars.
Angående f// varit i tillfälle att taga kännedom om, att dessa jägmästares
tredje ålders- arpete är ganska strängt. Och jag är öfvertygad att det icke
jäqmästanie skall vara “ånga, som ända till pensionsåldern hålla ut med
(Forts) det arbete, som numera kräfves af dem. I mellersta och södra
Sverige äro aflöningsförhållandena något olika mot i Norrland.
I mellersta och södra Sverige hafva inkomsterna i högsta lönegraden
förut utgjort i medeltal 3,400 kronor och utgöra enligt
nya staten 3,500 kronor. Extra inkomsterna hafva der i medeltal
beräknats till 400 kronor. I andra lönegraden utgjorde inkomsterna
förut från 2,400 till 2,900 kronor och enligt den nya
staten 3,000 kronor. I den lägsta lönegraden äro enligt den
nya staten inkomsterna 2,800 kronor i stället för 1,900 kronor
enligt gamla staten. Här föreligger sålunda en väsentlig löneförbättring
enligt nya staten för de yngste jägmästarne, men
det är icke mer än sammanlagdt sex jägmästare, som komma i
åtnjutande deraf.
Jag tillät mig nyss omnämna det stora och betydelsefulla
statsändamål, som med skogsvården afses, och jag tror mig hafva
skäl antaga att skogarne äro ett landets skötebarn, som med
största, intresse bör vårdas. Det skulle då vara ganska påkostande
att finna, att en tjenstemannaklass, som har att förvalta eu, enligt
hvad vi alla erkänna, så dyrbar del af statens egendom,
icke skulle med lust och lif skänka sitt arbete åt den vigtiga sak,
som är dem förelagd. Jag skulle icke, såsom jag nyss sade,
ansett mig stå till svars med att icke ännu än gång framföra
denna fråga för Riksdagen och det gör mig verkligen bekymmer,
att statsutskottet icke ansett sig böra tillmötesgå Kongl. Maj:ts
framställning i denna sak.
Jag nämnde i början af mitt anförande, att jag ville yttra
några ord om det vigtiga ändamål, som enligt Kongl. Maj:ts
proposition skulle främjas med det obetydliga anslag af 15,000
kr., som statsutskottet så välvilligt tillstyrkt. Då man tager
kännedom om de norrländska förhållandena och får se de stora
vattendränkta myrar, som ofta icke äro så synnerligen djupa
och många gånger lätta att aftappa, måste man medgifva, att det
är stor skada, att man icke förut egnat uppmärksamhet åt dessa
marker, som äro fullt tjenliga till skogsbörd, och der vi kunna
vinna ofantligt mycken jord för betydligt billigare pris, än hvarför
vi måst köpa å andra ställen. Kongl. Maj:t har derför ansett
att början borde göras med dessa afdikningar, hvilket skulle icke
blott skaffa oss nya skogbärande marker, utan äfven bidraga till
klimatets förbättring och derigenom äfven till en bättre skogsväxt
för kringliggande trakter. Meningen är att dessa utdikningar
och torrläggningar skulle utföras genom jägmästarnes försorg,
och detta skulle i icke ringa mån ytterligare upptaga deras tid
och krafter samt stegra deras intresse för frambringande af en
vacker skogsbörd. Det är dessutom ännu en annan sak, som
Onsdagen den 5 Mars.
13 N:o 12.
torde komma att öka deras arbete på vissa trakter, nemligen Angående ett
upptagandet af nya flottleder i Norrbotten och tillsynen deröfver, treå3^ äldersom
hvilken sak jag sedermera skall yttra mig, om den kommer
att särskilt beröras. En ytterligare tillökning i jägmästarnesJ J(Forts, ''
arbete äro de undersökningar, som domänstyrelsen låtit sig ange- ^ ''
läget vara att vidtaga för utrönande af lämpligaste sättet att
befordra skogens återväxt och en rätt kulturmetod för Norrland,
eu sak som ännu icke är fullständigt utredd.
Jag har nu icke något vidare att tillägga. Af hvad jag nu
anfört torde kammaren finna, att det ligger åtminstone mig
mycket om hjertat att få Kong! Maj:ts framställning igenom.
Jag har ty värr löga hopp derom i denna kammare, men
jag har dock icke kunnat underlåta att här framhålla, huru lifligt
denna sak intresserar mig.
Herr Sven Nilsson: Man kan nog föreställa sig, att rege
ringen
anser denna fråga synnerligen vigtig, då den funnit sig
föranlåten att i år framlägga samma förslag, som afslogs af förlidet
års Riksdag. Men jag kan icke gilla herr statsrådets åsigt,
att det icke finnes någon i kammaren, som icke ansåge, att billighetsskäl
tala för den gjorda framställningen, ty i så fall hade
nog statsutskottets ledamöter gått regeringens hemställan till mötes.
Men utskottet har tvärt om ansett, att billighetsskäl icke påkalla,
att detta förslag antages af Riksdagen. Såsom jag nyss
nämnde förelåg, samma förslag vid senaste riksdag. Statsutskottet
afstyrkte förslaget och kammaren och Riksdagen afslogo detsamma.
Het förefaller mig då underligt att, när Riksdagen så nyligen
som förra året på öfvertygande skäl sagt, att den nu ifrågasatta
löneförbättringen icke var af behofvet påkallad, man skulle kunna
tro, att denna Riksdag skulle hafva en annan åsigt. Jag tror
icke heller det vore lämpligt, att Riksdagen ena året af slår eu
dylik framställning och året derpå bifaller densamma. Jag vet
icke hvilken tanke landet skulle få om en representation, som
ginge tillväga på detta sätt. Men det finnes särskildt ett skäl,
som antagligen påverkat Kongl. Maj:t, och det är att skogstjenstemännen
i stort antal oponerat sig mot Riksdagens beslut, i det
de vägrat att ingå på löneregleringen. Såsom vi äfven se af
första punkten af statsutskottets utlåtande, har äfven ett stort
antal posttjenstemän associerat sig för att opponera sig emot
deras nuvarande lönereglering och begära ökade löner af Riksdagen.
För min del kan jag icke gilla detta sätt att gå tillväga,
att tjensteman i massa göra påtryckning hos sin styrelse hos Kongl.
Maj:t och hos Riksdagen. Sådant torde närmast kunna betecknas
som opposition, och närmar sig ej så obetydligt de moderna
strejkrörelserna i landet. Jag tror man i tid bör vänja statens
tjensteman af med detta tillvägagående, som ej bådar godt för
2f:o 12. 14
Onsdagen den 5 Mars.
Angående eif framtiden. Riksdagen har nog medel i sin hand mot ett sådant
tredje ålders- förfarande.
tillägg för j)et är för öfrigt ett egendomligt förhållande med denna
^fFortsT* fråSa- Förra året, då frågan var före, ansåg minoriteten af Riks°r
dagen och statsutskottet temligen allmänt, att det icke var jägmästarne
i de södra provinserna, som behöfde löneförbättring,
utan i synnerhet de i norra provinserna. Man talade knappast
om, att man begick någon obillighet mot jägmästarne i de södra
provinserna, men deremot vore orättvisan himmelsskriande mot dem
i de norra orterna. Men nu är förhållandet, att jägmästarne i
de norra provinserna i allmänhet förklarat sig nöjda med de
beviljade lönerna, men att deremot jägmästarne i de södra provinserna
protestera. Ett omslag har sålunda egt rum i den förut
rådande meningen, och jag hade derför trott att något behof
af lönetillökning åt jägmästarne nu icke skulle framstälts, utan
alla nu skulle varit belåtna. Jag tror också att, om Riksdagen
motsätter sig det nu framlagda förslaget, det snart skall visa sig
att hela löneregleringen går i verkställighet. Jag har en särskild
orsak att tro detta, enär jag, innan löneregleringsförslaget förekom
i Riksdagen, sammantalade med jägmästare härom, som förklarade,
att, om Riksdagen icke vidtoge någon annan ändring med Kongl.
Maj:ts förslag än att afslå det tredje ålderstillägget, _ vore deremot
ingenting att invända. Det har emellertid visat sig att så icke
är fallet: och detta är ett egendomligt förhållande, som kan förtjena
att uppmärksammas, men orsaken har nog sin grund uti
det af mig påpekade förhållandet.
Att jägmästarne i Norrland efter regleringen mistat en del
inkomster, är nog sant, men det hade de gjort, vare sig löneregleringen
kommit, till stånd eller icke. Ty jag föreställer mig
att, sedan Riksdagens uppmärksamhet blifvit fäst derpå, skulle
den nog indragit de stora sportelinkomster, som jägmästarne
i Norrland förut hade och hvarom herr stadsrådet nyss talade.
Jag är viss på, att Riksdagen likaväl som regeringen håller
våra skogar för ett af våra skötebarn och vill vårda dem på allt
sätt; men jag tror. att detta kan ske lika bra genom att gifva
jägmästarne måttlig aflöning, ty skogarne skötas nog icke bättre,
om dessa löner göras större, än skäligt är.
Jag anhåller om bifall till statsutskottets förslag.
Herr Westinn: För min del anser jag de af herr statsrå
det
och chefen för finansdepartementet anförda skäl vara så
tungt vägande, att jag icke har något att tillägga, utan inskränker
mig till att på det lifligaste yrka bifall till herr Tamms m.
fl. reservation.
Herr Bengtsson i Gullåkra: Det lider icke något tvifvel,
att det icke i många fall kan vara berättigadt, att regeringen fram -
Onsdagen den 5 Mars.
15 X:o 12.
kommer med förslag om förhöjning och reglering af tjenstemännens
löner, men i detta fall synes det mig, som om klena skäl
finnas derför. I de flesta fall, då det vant fråga om löneförhöjningar,
har det anförts att tjenstemännen i fråga icke varit likstälde
med öfrige tjensteman och att eu löneförhöjning derför
borde ske. Men vi hörde nyss från statsrådsbänken ett nytt skäl
framhållas, nemligen att billigheten kräfde ökad aflöning, då man
pålägger ökade göromål. Detta är ett skäl, som jag för min del
icke kan förstå. Det förefaller mig, som om billigheten fordrade,
att statens eu gång antagne tjensteman arbeta så träget och
ärligt, som deras tid och krafter tillåta utan särskild ersättning
för hvarje göromål. Ty annars hade det ju varit bättre att vid
lönernas reglering bestämma en viss tid,'' som skulle användas
i statens tjenst och sedan ett särskildt arfvode för allt hvad de
gjorde derutöfver, men så länge icke något sådant är bestämdt,
synes det mig som billigheten fordrade, att tjenstemännen borde
odeladt egna sina krafter så mycket som tiden medgifver åt sin
tjenst utan att härför begära ett tredje ålderstillägg för att de
skola göra detta, hvilket synes mig obilligt.
Jag skall helt enkelt förena mig med dem, som yrkat bifall
till statsutskottets förslag.
Herr Petersson i Runtorp: Det är mycket glädjande att
från statsrådsbänken höra, att regeringen intresserar sig för skogshushållningen.
Detta intresse tror jag också delas af kammaren,
men det sätt, hvarpå herr statsrådet vill gagna skogshushållningen
nemligen genom att gifva jägmästarne ett tredje ålderstillägg,
tror jag icke är det lämpligaste eller skall gagna saken så mycket.
Herr statsrådet sade bland annat, att jägmästarne genom
löneregleringen fått ökadt arbete och lägre löner. Detta kan jag
åtminstone icke finna vara rigtigt, ty de hafva tvärt om fått högre
löner. Icke får man väl räkna på det sättet, derför att jägmästarne
i Norrland hade eu del extra inkomster, som nu minskats
för dem, att dessa minskade inkomster skulle delas upp äfven på
jägmästarne i södra Sverige och komma dessa till godo. Är det
så, att det icke skulle finnas några sökande till vissa jägmästareplatser
i Norrland, då först anser jag att det vore billigt att höja lönerna
för de revir som äro så besvärliga och svårskötta; men att derför
höja lönerna för alla jägmästare, kan jag icke finna vara
rimligt. Jag tycker tvärt om att de borde vara tacksamma för
den löneförhöjning med åtföljande pensionsrätt de redan fått.
Det är nog icke heller så farligt som det låter, och jag anser i
likhet med herr Sven Nilsson, att det sätt, hvarpå jägmästarne i
donna sak gått tillväga, är temligen ogrannlaga. Visar det sig,
att ifrågavarande platser icke kunna tillsättas ja, då kan tiden
vara inne att öka aflöningen, men att tillmötesgå dessa fordringar,
som nu blifvit framstälda, anser jag icke vara klokt eller nödigt.
Angående ett
tredje ålderstillägg
för
jägmästarne.
(''Forts.)
N:o 12. 16
Onsdagen den 5 Mars.
Angående ett I)å Riksdagen''; förra året icke ansåg sig kunna bevilja mer än
tredje ålders- två ålderstillägg, är det enligt mitt förmenande ganska närgånget
tillägg för ^ iägmästame att komma och säga: vi fordra ett tredje ålders
”T
tillägg» eljest kunna vi icke gå in på den nya lönestaten.
1 " Angående skogsvårdens vigt och framtid, nämnde herr finansministern,
att det vore af den största betydelse att kunna utdika
de stora norrländska mossarne och att detta arbete lämpligast
borde anförtros åt jägeribetjeningen. Ja, deri instämmer Jag
fullkomligt, ehuru jag af egen erfarenhet vet, att det blir mångfaldigt
dyrare, om ett sadant arbete skall utföras af stateu, än
om det uppdrages åt enskilda. Det tål således nog vid att iakttaga
försigtighet äfven härutinnan. Det kan icke vara klokt att
ställa upp en dyrbar skogsstat, då vi icke veta, hur pass stora
inkomster statens skogar i framtiden kunna gifva. Så länge vi
hafva god tillgång på gammal mogen skog att grassera i, så
kunna inkomsterna visserligen vara rikliga, men sedan denna
källa sinat ut torde det dröja mycket länge, innan vi åter kunna
komma upp till någon större afkastning. Det går verkligen icke
så fort som herrarne tro. Skogens återväxt kan icke ske på
kortare tid än 100 år, vanligen åtgår det ända till 2- k 300 år,
och skola vi under denna långa tid underhålla en dyrbar skogsstat,
så blifva inkomsterna sannerligen icke så stora.
Jag tror derföre att vi böra gå varsamt tillväga. För öfrigt
vill jag tillägga, att ett tredje ålderstillägg är ett oting, _ som vi
icke böra vänja tjenstemännen vid. Få de två ålderstillägg å
Ö00 kronor, det ena efter 5 och det andra efter 10 års tjenstgöring,
så kunna de verkligen vara belåtna.
Jag anhåller om bifall till utskottets förslag och tror mig
hafva fullt giltiga skäl för detta mitt yrkande.
I detta anförande instämde herrar Andersson i Löfhult,
Petersson i Dänningelanda, Wieslander och Petersson i Boestad.
Herr Dahlberg yttrade: Jag kan naturligtvis icke hafva
någon tanke på att i någon mån rubba det beslut, som majoriteten
i kammaren kommer att fatta rörande den nu föredragna
punkten, enär statsutskottets ledamöter från denna kammare enhälligt
af styrkt den kongl. propositionen i ämnet; men då jag
är bosatt i eu ort, hvarest jag kunnat samla någon personlig
erfarenhet om de ganska betydande göromål, som jägeribetjemngen
har, så kan jag icke underlåta att yttra mig i frågan.
Tager man särskild hänsyn till de norrländska distrikten
med deras ganska betydande areal af kronoskogar och till de
omfattande resor, som jägeribetjeningen der är underkastad,
vill det förefalla mig, som om Kongl. Maj:ts framställning vore
val befogad. Inom den svenska skogsindustrien har den åsigten allt
mer och mer gjort sig gällande, att en väl skött affär bör genom
Onsdagen den 5 Mars.
17 N:o 12.
lämpliga löner uppmuntra sina tjensteman. Jag betraktar statens Angående ett
skogs väsen såsom en af statens allra bästa affärer, och jag tror åldersår
derför icke vara klokt eller rätt att staten aflönar sina skogs- jägrnfetalne
tjensteman med lägre belopp än de enskilda bolagen. Jag skulle (porta''i
i alla fall icke hafva yttrat mig för den kongl. propositionen,
-om icke deri förekommit det tillägget, att den ifrågavarande löneförhöjningen
skall utgå först efter vissa års väl vitsordad tjenstgöring.
Men då ett sådant tillägg finnes, föreställer jag mig, att
vederbörande nog skola tillse det inga andra jägmästare komma
i åtnjutande af denna löneförhöjning än just de, hvilka gjort
sig särdeles väl vitsordade i sin tjenstgöring. Jag tänker här
åter på den norrländska jägeribetjeningen, som genom indragning
af stämplingsafgiften fått sina inkomster högst betydligt förminskade
och hvilken således genom den ökade tjenstgöring, som
skulle uppstå derigenom att kronoskogarnes vård mer skulle taga
deras tid i anspråk, väl vore förtjent af någon uppmuntran efter
träget arbete.
Jag nämnde kronoskogarne. Ja, det är ju alldeles uppenbart
att, ehuru jag anser att den samvetsgranne tjenstemannen
skall göra sina åligganden ordentligt, äfven om lian icke har
detta tredje ålderstillägg i perspektiv, det dock bör uppmuntra
honom att egna sina krafter odelade åt skötandet af statens skogar.
Och jag tror, att från den synpunkten sedt man icke bör
tveka att bevilja det begärda ålderstillägget, så mycket mindre
som statens skogar utan tvifvel för hvarje år komma att lemna
en allt större inkomst, hvadan den ifrågasatta obetydliga utgiften
mångfaldigt skall blifva staten ersatt och så att säga endast finnas
på papperet.
På dessa skäl får jag vördsamt anhålla om bifall till Kongl.
Maj:ts proposition i ämnet.
Herrar Arhusiander, Andrén och Martin förenade sig med
herr Dahlberg.
Herr Björkman: Jag känner mig både skyldig och villig
att hembära utskottet min tack för hvarje gång utskottet sökt
tillbakavisa eller inskränka de anslagsfordringar, som så ofta
framkomma. Vid början af denna riksdag var det mer än en
talare, som uppträdde och lade utskottet på hjertat att söka iakttaga
all möjlig sparsamhet. Det anslag, hvarom nu är fråga,
är af den beskaffenhet, att jag icke tror att utskottet öfverskridit
sin befogenhet, när det tillstyrkt Riksdagen att icke bevilja detsamma.
Det har blifvit sagdt, att ifrågavarande tjensteman hafva
mycket att göra. Ja, det kan vara möjligt, men det är likväl
ganska vanligt att litet hvarstädes träffa på jägmästare, som gå
sysslolösa, och vid sådant förhållande vet man icke hvad man
skall tänka om frukten af deras arbete för framtiden.
Andra Kammarens Prof. 1890. N:o 12.
2
N:o 12. 18
Onsdagen den 5 Mars.
Angående ett
tredje ålderstillägg
för
jägmästarne.
(Forts.)
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Med herr Björkman instämde herr Olsson i Kyrkobok
Herr Jonsson i Ilof: Då en ledamot af denna kammare
här
uppträdt särskild! såsom representant för Norrland och på
åtskilliga grunder yrkat bifall till Kongl. Maj:ts proposition, anser
jag mig icke kunna underlåta att uttala eu annan mening i
detta fall.
Jag vill då först fästa uppmärksamheten derpå, att det endast
är tre jägmästare i hela Norrland, som vägrat ingå på den
nya lönestaten, så att hufvudmassan af de jägmästare, hvilka
här satt sig till motvärn, tillhör andra delar af landet. Hvad
herr Dahlberg yttrade rörande de norrländska förhållandena här
vid lag är således egentligen icke tillämpligt annat än i den
ringa grad jag nyss nämnde.
Såsom skäl för det ifrågasatta ålderstillägget hafva från åtskilliga
håll åberopats de ökade göromål, som genom den nya
regleringen af reviren skulle komma att uppstå. Ja, det är gifvet,
att regleringen i vissa fall skall åstadkomma ökade göromål; men
för de talare, som så strängt hållit på den saken, vill jag påpeka
den minskning i arbetet, som också skall blifva en följd
af regleringen. Alla boställen i Norrland, med undantag endast
af, efter hvad jag vill minnas, två eller tre stycken, skola nemligen
allt efter som arrendena upphöra försäljas från kronan, och
detta stora antal boställen, som hittills stått under jägeribetjeningens
vård, har egentligen förorsakat det mesta arbetet. När
då dessa försvinna, så är det tydligt att, äfven om kronoparkernas
antal eller omfång på vissa ställen ökas, jägmästarnes arbete
icke skall blifva större utan snarare mindre än förut. Ty det är
just dessa många boställen, spridda rundt kring hela landet, som
förorsakat jägmästarne det största besväret och äfven vållat kostnader.
Det kan således icke från den synpunkten att den nya
regleringen skulle komma att medföra ökade göromål vara skäl
att bifalla Kongl. Maj ds proposition. Det enda skäl, som skulle
kunna anföras, vore just det, att dessa jägmästare på grund af
sin utnämning och med stöd af tjenstgöringsreglementet skulle
kunna vägra att gå in på den nya lönestaten. Herr fiuansministern
uttalade såsom sin mening, att om det begärda ålderstilllägget
beviljades, så skulle alla jägmästare med ens vara villige
härtill. Men jag undrar, om det finnes någon säkerhet för att
så verkligen skall komma att inträffa. Kan det icke hända att,
äfven om ytterligare två eller tre ålderstillägg beviljas, en och
annan jägmästare likväl skall anse förmånligare att stå qvar på
den gamla lönestaten? Och skall då staten för sådana nyckers
skull underkasta sig ökade utgifter? Sådant detta förslag nu
föreligger, förefaller det mig så motbjudande och orimligt, att
Onsdagen den 5 Mars.
19 »so 12.
jag för min del skulle motsätta mig detsamma, äfven om jag Angående ett
trodde att statsverket i realiteten skulle förlora genom att låta Adersskogsstaten
stå qvar på sin gamla ståndpunkt. jägmästarne
Det förefaller mig dessutom, som om Kongl Maj:t icke be- J (portg)
höfde stå alldeles rådlös gent emot de jägmästare, som nekat gå
in på den nya staten. Jag tror, att Kongl. Maj:t ocli domänstyrelsen
borde kunna i afseende på deras tjenstegöromål rangera
så, att dessa herrar icke både så stort intresse vid att motsätta
sig regleringen. Säkert är, att inom hvarje revir finnas vissa
distrikt, der skogskulturen nu ligger betydligt efter, och dessa distrikt
kunde gifva dessa herrar mera sysselsättning än de nu hafva,
och finge de det, skulle de nog icke finna lämpligt att stå qvar
på gamla staten, ty fördelen af detta ligger deri, att de nu icke
behöfva göra särdeles mycket för sin lön, utan kunna förtjena
extra på privat arbete. Statsutskottet har här tillstyrkt 15.000
kronor till myrutdikningar, och jag antager att Riksdagen äfven
kommer att Bevilja anslaget. Använd detta då i första rummet
för torrläggningsarbeten inom de revir, der dessa styfva jägmästare
finnas, och låt dem taga hand derom, så få de nog mera
att göra än förut. Det kan nog letas upp ännu flera sysselsättningar
åt dem, hvarigenom de må hända icke finna för sig så
fördelaktigt att stå qvar i sin gamla ställning, utan gå in på den
nya staten.
På grund af hvad jag nu anfört är det gifvet, att jag yrkar
bifall till utskottets förslag.
Herrar Bromée, Andersson i Hasselbol, Andersson i Baggböle
och Erilcson i Myckelgård instämde i detta yttrande.
Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre von
Essen: Af det yttrande, som nyss fäldes af herr Nils Peterson
i Runtorp, kan kammaren möjligen komma till den åsigt, att
staten visserligen ännu har goda inkomster af sina skogar under
ett antal år, men att det derefter komme att ställa sig på annat
vis, så att staten icke i all framtid kunde påräkna något dylikt.
Detta är en motsatt åsigt mot den af mig i mitt förra anförande
antydda, och jag är för min del viss på att herr Nils Peterson
icke skall få rätt i detta fall. Han har nog rätt deri, att ganska
betydliga beredningshuggningar på boställsskogarne skett och
ännu ske, samt att detta icke kan fortgå i all framtid. Detta är
förhållandet i synnerhet på vissa trakter i södra och mellersta
Sverige, och derifrån torde icke heller allt framgent komma att
inflyta så stora belopp som hittills. Men hvad åter Norrland beträffar,
är min öfvertygelse den, att inkomsterna från dess skogar
icke skola minskas, såvida icke skogsprodukterna i allmänhet
falla i pris till den grad, att i följd deraf en minskning i inkomsterna
blir följden. Och hvad särskild! beträffar Norrbotten,
3X:o 12. 20
Onsdagen den 5 Mars.
Angående eti finnas der många stora trakter, som ännu ej kommit att beröras
tfedje ålders-flottleder, i följd hvaraf ingen skog der kan säljas, och dessjägmästarne
utom finnas der hundratusentals tunnland, som ännu icke blifvit
(Forts) tillgängliga, emedan afvittringen der icke afslutats. Fällningen
på dessa stora kronoparker får naturligtvis icke ske på sådant
sätt, att skogens framtid äfventyras, och jag tror derför icke man
behöfver hysa några farhågor för att med skogarne skall hushållas
så, att de i en framtid skola lemna mindre inkomst än
hittills. Snarare blir det tvärtom.
För öfrigt får jag säga, med anledning af herr Nils Petersons
antydan, att man kan hysa olika åsigter om hvad som är
närgånget eller icke.
Jag skall nu icke tillåta mig upptaga kammarens tid för
att bemöta herr Jonssons i Hof anförande, då frågans utgång i
denna kammare redan torde vara gifven. Jag vill dock fästa
hans uppmärksamhet på en sak. lian sade, att boställena hittills
gifvit jägmästarne rikligt att göra. Ja, detta medgifver jag,
men de hafva dock icke gifvit dem på långt när så mycket att
göra som de hädanefter få med skötandet af de boställen, hvilka
blifva qvar under skogsstatens vård, såväl de ecklesiastika som
öfriga boställen. Förut förvaltade boställsinnehafvaren eller arrendatorn
sjelf sin skog och sörjde för dess kultur, och jägmästarne
behöfde endast hafva tillsyn deröfver, men nu få jägmästarne
sjelfva ombestyra alla för skogsbörden erforderliga arbeten, och
detta tager deras tid och krafter ännu mera i anspråk. En gifven
följd häraf är också att, äfven om bostäderna blifva färre,
blir jögmästarnes arbete dock icke mindre än förut.
Herr Jonsson i Hof ansåg äfven ovisst, att jägmästarne
skulle ingå på den nya staten, om dem också tillerkändes ett
tredje ålderstillägg. Det har man hört efter och vet, att de allra
flesta komma att göra det.
Herr Bergman: Ehuru det torde få anses såsom ett faktum,
att den lönereglering, som förra året skedde för de nu ifrågavarande
tjenstemännen, för en icke ringa del af dem snarare var
en försämring än eu förbättring i deras löneförhållanden, utgör
dock icke detta i första rummet för mig ett skäl att nu yrka
bifall till Kongl. Maj:ts proposition, som jag icke anser vara något
uppridande af det förra riksdagsbeslutet, utan helt enkelt ett
litet tillägg till detsamma. Mig synes nemligen en annan omständighet
vara långt vigtigare och mera bestämmande i denna
sak, nemligen den stora vigt och betydelse, som jag för min del
vill tillmäta den statens egendom, som ligger i våra skogar.
Dessa skogar hafva redan nu ett ganska högt-värde samt lemna
ett icke obetydligt bidrag till våra statsinkomster. Föreliggande
handlingar visa också, att inkomsterna af skogarne komma att
inom den närmaste framtideu betydligt ökas. År 1870 var statens
Onsdagen den 5 Mars.
21 N:o 12.
inkomst af skogarne icke fullt 340,000 kronor. Under tiden 1871 Angående ett
till 1879 ökades dessa inkomster från 700,000 till nära lo million tre''^je: ålforskronor
och uppgingo år 1887 till 1,700,000 kronor. År 1888 jäqmästarne.
hade vi redan hunnit till 2 millioner, år 1889 till 2,700,000 kro-'' (ports)
nor och såsom det för mig uppgifvits hafva redan uppgjorts aftal
om försäljningar under innevarande år för 3 millioner kronor.
Här är sålunda för endast de tre sista åren en tillväxt af ett par
millioner. Trodde jag emellertid, att det skulle stanna dervid
eller att dessa inkomster icke snart skulle ytterligare komma att
ökas, skulle jag icke heller hafva yrkat bifall till Kong! Maj:ts
proposition, men jag tror mig hafva anledning antaga, att såväl
dessa tjenstemäns verksamhet som inkomsterna af skogarne skola
i högst betydlig • grad ökas i den närmaste framtiden, samt att
sålunda det ansvar, som ålfigges dessa personer, blir allt större
och större. Jag vill nu endast erinra, att årligen bildas nya
kronoparker dels genom ännu fortgående afvittringar i Norrland
och inom Kopparbergs län, dels ock derigenom att Riksdagen
årligen anvisar icke obetydliga belopp, särskildt de som inflyta
vid försäljning af mindre kronoegendomar, till inköp af skogbärande
eller för skogsodling tjenlig mark. Dessutom finnas åtskilliga
stora kronoparker, såsom inom Grönbo och Hede m. fl.
socknar, hvilka redan hafva eller snart nog få afverkningsbälskog.
Vidare hafva vi inom Elfdalens och Sårna socknar flera
större områden, som ännu icke blifvit afvittrade, men snart nog
komma att tillfalla kronan, och då får staten der parker af hundra
tusentals tunnland areal. Allt detta gör att, såvidt jag förstår,
de ifrågavarande personernas verksamhetsområde och arbete
blifva större än förut. De kunna visserligen icke arbeta mer än
ett visst antal timmar om dagen, men jag lägger särskild vigt
vid att det ansvar, som lägges på dem, växer i samma proportion
som verksamhetsområdet och statens inkomst af skogarne.
Det är derför af synnerlig vigt, att man får dessa platser besatta
med dugliga och fullt pålitliga personer, så att icke enskilda
skogs- eller sågverksegare taga de dugligaste och kraftfullaste
jägmästarne, och staten iår nöja sig med mindre lämpliga sådane,
utan att det blir tvärtom. Såsom bekant har en stor del af dessa
tjensteman sin verksamhet i aflägsna orter, t. ex. inom de begge
nordligaste länen. Derigenom blir det mycket svårt att på ort
och ställe kunna kontrollera deras verksamhet och åtgöranden,
och det är äfven derför af synnerlig vigt för staten att der hafva
så pålitligt folk som möjligt, och jag föreställer mig att dessa
personer kanske mera än andra äro utsatta för icke så ringa påtryckning
i mer eller mindre egoistiskt syfte.
Huru jag således än ser saken, kan jag icke finna annat,
än att det är af särdeles vigt att till dessa tjenster få fullt pålitligt
folk, och detta vinnes lättare, om personerna i fråga känna
sig belåtna med sin ekonomiska ställning, än om det är tvärtom.
N:o 12. 22
Onsdagen den 5 Mars.
Angående ett Vid 1888 års riksdag tog jag mig friheten påpeka hvad jag
treMe. alprs'' äfven nu i början af mitt anförande yttrat, nemligen att det synes
jägmästarne. migi man har ra^ a^ hysa ^en åsigten och förhoppningen,
. att inkomsterna af de stora skogarne, som tillhöra staten och
^ 1 s''^ handhafvas af dess tjensteman, skola komma att växa i betydlig
grad. Jag koppas, att detta skall ske i en sådan utsträckning,
att, när det en gång inträffar att grundskatterna aflyftas från
jorden, staten skall från sina skogar få full ersättning för hvad
den derigenom förlorar.
På grund af hvad jag nu yttrat anhåller jag om bifall till
Kongl. Majrts proposition.
Häruti instämde herr E. W. Carlson.
Herr Jonsson i Hof: Mot herr statsrådet och chefens för
finansdepartementet invändning, att jägmästarne förut icke hade
att tillse att skogssådd och plantering verkstäldes å boställena,
men att detta för framtiden blefve fallet, vill jag nämna, att först
och främst är denna tillsyn icke af någon större betydelse, jemförd
med tillsyn öfver att afverkningen rätt bedrifves, och sålunda
bör denna omständighet icke kunna inverka något på
den sak, som nu är i fråga. För det andra vill jag nämna, att,
då boställen i Norrland och äfven i södra Sverige successivt
bortsäljas, bortfaller ju äfven i samma mån denna skyldighet i
afseende å skogssådd och återplantering å dessa boställen. Denna
hans invändning var följaktligen sådan, att jag tror mig helt enkelt
kunna stryka ett streck öfver densamma.
Hvad nu den siste talaren hade att förmäla hörde jag icke
så fullständigt, att jag derom kan gifva mig till att byta ord med
honom. Men jag tyckte mig dock höra, att då inkomsterna af
statens skogar så väsentligt ökats under de sista åren, så borde
man också öka lönerna för skogsstatens tjensteman. Det kan ju
hända, att den synpunkten är rigtig. Men må hända kunde man
också vara ense om, att i fall skogsinkomsterna växt så mycket,
att man blir eu smula generad för placerandet af dem, man då
borde hänskjuta den saken till öfverskottsplaceringskomitén. Det
vore rätta forum att taga den saken om hand.
För öfrigt har jag ingenting vidare att anföra.
Herr Peterson i Hasselstad: Jag har inom utskottet bi
trädt
det beslut, hvartill majoriteten kommit, och kommer följaktligen
att yrka bifall till detsamma. Men jag har icke begärt
ordet med anledning häraf, utan i följd af ett yttrande, som här
fäldes, nemligen att om staten har rikligare inkomster af sina
tillhörigheter, så skall den betala sina tjensteman högre löner.
Men hvarför det? Jo man skall få dugligare tjensteman — och
ärligare. — Jag medgifver gerna att den åsigten vid första be
-
Onsdagen den 5 Mars.
23 ?»T:o 12.
traktandet ser ut att vara rigtig. Men huru stor lön skall man
då betala dem för att vara säker på att de icke skola begå olagligheter
eller falsarier? Det är mycket obestämdt.
I fråga om tjenstemännens vid skogsstaten löner, tycker jag
för öfrigt icke att de äro så obetydliga. En jägmästare har i
lön 1,500 kronor, i tjenstgöringspenningar 1,000 kronor och har
dessutom två ålderstillägg å 500 kronor, d. v. s. han har inalles
3,500 kronor. Den lönen är ju ganska försvarlig för tjensteman
i landsorten, och jag tror att de reda sig mycket väl på densamma.
Nu har man talat om att de hafva att göra många och långa
resor. Det hafva de visst, men derför hafva de reseersättning, så att
det torde icke vara så farligt med den saken. Dertill kommer
-att de få pension vid 60 års ålder. Det är ju icke så illa.
Nu har det uppgifvits, att deras extra inkomster i tjensten
uppgå till mycket obetydliga belopp. Men å andra sidan är ju
förhållandet, att om de äro dugliga, användas de ofta i enskilda
egendomsegares tjenst, och då få de extra inkomster, som icke
äro förkastliga.
Slutligen har det framhållits, att de hade tjenstemannaansvar,
såsom en talare på stockholmsbänken betonade. Ja, men ett sådant
ansvar finnes ju för alla corpser och stater, och då måste det
väl också finnas för dessa tjensteman. Gorå de något, som icke
är rätt, så äro de underkastade ansvar; det är tydligt och klart,
■och det bör äfven så vara.
Jag har velat säga detta för att tillkännagifva min ställning
till frågan. För öfrigt fortfar jag att yrka bifall till utskottets
förslag.
Angående ett
tredje ålderstillägg
för
jägmästarne.
(Forts.)
Herr Nyström: Herr talman! Det har här utaf flere talare
framhållits, att de jägmästare, som vägrat att ingå på den nya
löneregleringen, visat ett slags trots, och att denna omständighet
skulle hafva inflytande på denna frågas behandling här i kammaren.
Men jag förmodar att, då dessa jägmästare, stälda i valet
mellan nya och gamla löneregleringen, valde att stå qvar i sin
gamla ställning, de härutinnan varit i sin lagliga rätt och att
man således hvarken kan eller bör anse ett sådant handlingssätt
som trots. Icke dess mindre har man gått så långt, att en antydan
framkastats, att regeringen borde vid göromålens fördelning
mellan skogsstatens tjensteman så förfara, att en påtryckning i
denna form lomme att ega rum mot dem, som fortfore att stå
qvar vid den gamla lönestaten, på det att man sålunda måtte
tvinga dem att afstå från något, som jag antager vara deras lagliga
rätt.
Jag anser att detta är ett synnerligen farligt råd, och jag
hoppas att det icke i detta eller andra liknande fall må vinna
efterföljd. Illa vore, om regeringen skulle handla efter sådana
H:o 12. 24
Onsdaegn den 5 Mars.
Angående ettxkå och alltså genom tjenstgöringens förändrande eller genom
tredje ålders- skapande af obehag vid tjenstens förrättning utöfva påtryckning
jägmästarne P& s^ua tjensteman, eller med dylika medel tvinga någon som
(Forts) helst annan att afstå från hvad honom lagligen tillkommer. Jag
begärde också ordet för att uttala den förhoppningen, att åtminstone
icke den omständighet, som här berörts, må hafva något inflytande
på frågans utgång här i kammaren.
Herr Petersson i Runtorp: Jag skall börja, der den siste
talaren slutade, nemligen med den der »påtryckningen» i fråga
om dessa tjensteman. Med den saken förhåller det sig så, att,
såsom äfven herr Sven Nilsson anmärkte, skogstjenstemännen i
Norrland, hvilka voro de, som egentligen skulle förlora mest på
den nya löneregleringen, hafva villigt gått in på den nya staten,
så att i hela Norrland finnes det icke mer än tre tjensteman, som
icke ingått på densamma. Men det är tjenstemännen i de södra
delarne af landet, som vid det tillfället ansett sig böra passa på
samt, med åberopande af att jägeristaten i Norrland förlorat på
löneregleringen, söka för sig sjelfva vinna de fördelar af en högre
aflöning, som medgifvits jägmästarne i de 6 norra länen. Det
är dessa tjensteman i södra Sverige, hvilka ingenting hade att
förlora, om den nya löneregleringen icke på dem vunne tillämpning,
som icke ingått på densamma, utan som skjutit löneregleringen
i Norrland framför sig för att kunna åstadkomma en »påtryckning»
i syfte att få större inkomster. Det är detta som jag
icke kan gilla.
En annan talare, äfven han på stockholmsbänken, framhöll,
likasom förut finansministern, att staten skulle få betydligt ökade
inkomster från sina skogar. Jag vill icke betvifla att så kommer
att ske till en tid. Ty hvad anledning har man väl för att rensa
upp strömmarne, om det icke är för att komma åt skogen; och
har man väl en gång kommit åt densamma, så blir det snart
ökade skogsinkomster. Men det är min fulla öfvertygelse, att i
fråga om skogarne i allmänhet, och äfven i fråga om statens
skogar, pågår för närvarande eu öfverafverkning, som icke i längden
kan fortgå, hvadan beräkningar för framtiden på grund af
nuvarande skogsinkomster icke torde hålla streck. Jag är icke
så vidt berest. Men jag har dock någon personlig erfarenhet af
de norrländska skogarnes beskaffenhet från det besök, vi statsrevisorer
förra hösten gjorde i Norrland, och vid denna resa fick
man den uppfattningen, att föreställningen att Norrlands skogar
äro outtömliga är mycket öfverdrifven. Nu kan man väl säga,
att vi icke gerna kunde hafva sett så mycket af Norrland ifrån
en jernvägsvagn. Men förhållandet var det, att vägen erbjöd
ganska stora utsigter, så att man kunde mer än väl se att högst
betydliga arealer innehöllo endast en gles och småväxt skog —-och det utseendet tycktes landskapet hafva hela vägen utmed
Onsdagen den 5 Mars.
25 N:o 12.
jern vägen. Nu var det ju icke oantagligt, att trakten blifvit beröfvad
den bästa skogen, sedan jernvägen blifvit anlagd. Men
så reste vi en mil eller så in på ett stycke, der förut icke funnits
någon jernväg. Der skulle väl finnas skog åtminstone, tänkte
man. Men det var icke på långt när så, som jag trodde att de
norrländska skogarne skulle se ut.
Om tillgången på afverkningsbar skog sålunda i sjelfva
verket torde vara mindre än man i allmänhet är böjd för att
antaga, så får man väl dock antaga att genom den öfverafverkning,
som eger rum på såväl de enskildes som statens skogar,
inkomsterna från skogarne ännu någon tid skola betydligen ökas.
Men lika visst är det också, att, om man fortfar att på det sättet
sammanskrapa till försäljning all den skog, som man kommer åt,
så hushållar man på ett sätt, som kommer att hänga surt efter i
framtiden.
Nu sade emellertid den sistnämnde talaren att statens skogar
ökas, derför att staten köper skogsmarker. Ja, staten gör det.
Men den, som vet huru de marker se ut, som staten köper, den
lär väl ändå icke tro att statskassan på den affären gör någon
stor vinst, åtminstone icke för den närmaste framtiden. Staten
kommer nemligen icke åt — synnerligast i de södra orterna •—
att köpa annan mark än den, som är totalt sköflad på skog, och
det går många år åt, innan sådana marker blifvit besådda med
skog, och skogen vuxit så upp, att den lemnar några inkomster.
Men så framhöll han, att afvittringen pågår och att genom
afvittringens afslutande stora skogsvidder skulle komma under
statens disposition. Nu vill jag icke säga, att jag har en så fullständig
kännedom om den saken. Men i afseende på afvittringen
antager jag att det tillgått ungefär så, att nybyggarne, som, när
de satte sig ned, gjorde det på sådana trakter, der marken var
odlingsbar, fingo sedan vid afvittringen de bästa och vackraste
delarne, medan staten fick taga de magra trakterna, der ingen
ville slå sig ned. Således kan man icke så mycket räkna på
dessa skogar.
Detta är min åsigt om de norrländska skogsmarkerna. Äfven
jag anser att Norrland har orimligt mycken skog och äfven
vacker urskog, men de anlita der skogarne så hårdt, att, såsom
vi sågo under resan, ej ens hundratusendedelen deraf kan sägas
vara afverkningsbar. Det visar sig också vid sågverken, att dimensionerna
gått ned* och äro mycket små. Detta om detta.
Man har talat om tjenstemännens stora ansvar, och en talare
antydde, att man skulle köpa tjenstemännen med höga löner, så
att de icke blefve oärliga, Jag tror icke, att detta håller streck.
Kronans kaka är dryg, och jag försäkrar, att jag med mina prutningar,
för hvilka jag blifvit så mycket omtalad, aldrig velat gå
så långt, att icke tjenstemännen skulle hafva sin tillbörliga bergning.
Men det fins ett gammalt ordspråk, som säger: »det är
Angående ett
tredje ålderstillägg
för
jägmästame(Forts.
)
M:o 12. 26
Onshagen den 5 Mars.
Angående ett ofantligt hvad eu menniska kan lefva på litet och behöfva myctredje
ålders- j^et». Det hus ju menniskor, som, om de än få aldrig så mycket,
■ tm?9J°r dock lefva upp det. Jag vill taga till exempel tjenstemännen vid
våra banker; der taga de det djupaste greppet, som hafva största
'' 0 s'' inkomsterna. Derför kan icke försvaras en sådan sats, och jag
hoppas, att vårt svenska folk icke skall blifva så bortskämdt med
höga löner, ty folk lefver gemenligen alltid upp ändå hvad de
förtjena, och tjenstemännen skola hafva hvad de behöfva och
göra sin tjenst ärligt och rätt. Då tror jag man har ingenting
att säga. Det är lika svårt för andra att bevisa, att jägmästarne
der uppe i Norrland äro fullt ärliga, som det skulle vara för mig
att bevisa att de äro oärliga. Man får derför hoppas det bästa.
Jag skall icke upptaga tiden längre.
Herr Ericsson i Bjersby instämde häruti.
Herr Hörnfeldt: Jag har just intet nytt i frågan att säga,
men då jag märker att flera representanter, i synnerhet på stockholmsbänken,
visat sig hafva så stor kännedom om vår skogskultur,
må det tillåtas en representant från Norrland, som icke
bor så synnerligen långt från dessa skogar, att yttra sig.
Jag vill visst icke komma med något klander mot finansministern,
derför att han framlagt sitt förslag för Konungen.
Jag vill icke alls rubricera det såsom någon närgångenhet från
hans sida, emedan jag förutsätter, att, då han framlade det för
Kongl. Maj:t med tillstyrkan om förslagets framläggande för Riksdagen,
han utgick från" den grunden, att det skulle vara gagneligt
för staten. Besynnerligt är det i alla fall att se, hurusom, när
det är fråga om löneförhöjning åt tjenstemännen i allmänhet och
nu särskildt denna jägeribetjening, så kommer man alltid fram
med det motivet, att det är alldeles nödvändigt att lemna löneförhöjning,
derför att deras sysselsättningar blifvit så betydligt
ökade. Det är dock alldeles icke säkert, att dessa löneförhöjningar
sporra tjenstemännen att göra sin tjenst bättre, än han
gjorde med den lön han hade förut. Tvärtom har det mången
gång visat sig, att en löneförhöjning förslappa!- tjenstemännen,
så att han icke fullgör hvad han skall. Man hör aldrig ifrågasättas,
om han verkligen icke uppfylde sin pligt bättre förut. Det
är underligt att höra det der talet: »jag kan icke nöja mig med
den lön, som var anslagen till tjensten, då jag sökte min plats,
utan jag måste hafva löneförhöjning». Det är eu grundsats, jag
för min del icke vill vidkännas, utan jag påstår, att hvarje tjensteman,
som har en tjenst, icke skall sporras af betalningen eller
af utsigten till ökad lön, utan är ovilkorligen skyldig att gorå
sin pligt. Jag får derför bekänna, att om jag också icke vill
påstå, att finansministern varit närgången, då han tillstyrkt Kongl.
Maj:t framläggandet af förslaget, så bär han egt ganska stort
Onsdagen den 5 Mars.
27 N:o 12.
mod, då han i kammaren velat försvara detsamma, ty med det Angående ett
välvilliga sätt, hvarpå statsutskottet behandlat sjunde hufvudtiteln, treMe- aliers~
hade jag nästan trott, att äfven finansministern skulle finna sig jägmästame.
belåten med det försök till prutning, statsutskottets ledamöter bär (Forts.)
gjort. Men så snart statsutskottet kommer fram med något prutningsförslag,
så faller det icke alls i smaken. Då låter det
genast: »nej vi skola spara eu annan gång, men inte nu». Jag
förmodar, att herrarne skola göra det vid fjerde och femte hufvudtitlarne.
I alla händelser skall det bli lustigt, när man kommer
till dem, att få se, huru det då skall stå till. Då låter det
nog på samma sätt: »nej, icke nu. Det gäller här att rädda vårt
land, det gäller att sätta vapen i händerna på beväringen».
Jag tror för min del, att statsutskottet bjudit så respektabla
skäl för sin nedprutning, att jag icke vågar annat än yrka bifall
till statsutskottets betänkande i denna del.
Herr Lindmark: Mitt tal skall blifva mycket kort. Det
innehåller egentligen endast en fråga. Jag är föranledd dertill
af herr Nils Petersons sista yttrande, att den känsla af ansvar,
tjenstemannen hyser, är beroende på lönen. Detta innebär med
andra ord, att tjenstemannen icke alls känner något ansvar, då
han är familjefader. Min fråga är: huru vet herr Nils Petersson
det?
Herr Petersson i Boestad: Jag har begärt ordet för att
meddela den erfarenhet jag har från min hembygd. Der utstämplas
särdeles mycket virke ur boställsskogarne samt, ofta nog mera
än en rationel hushållning medgifver. Och hvad mellersta och
södra Sverige beträffar, tror jag verkligen icke, att inkomsterna
från boställskogarne skola blifva lika tillräckliga för framtiden.
Härmed var öfverläggningen slutad; och, sedan propositioner
gifvits i enlighet med de gjorda yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.
Punkterna 5—16.
Biföllos.
§ 8. Angående än
dring
i § 33
Härefter föredrogos statsutskottets memorial n:o 29, angå- af riksgäldscnde
ändring af 33 § i reglementet för riksgäldskontoret. kontorets
På grund af derom af fullmägtige i riksgäldskontoret gjord 9
framställning hemstälde utskottet i detta sitt utlåtande:
att Riksdagen måtte besluta, att § 33 af det för riksgäldskontoret
gällande reglemente skall erhålla följande förändrade lydelse:
N:o 12. 28
Onsdagen den 5 Mars.
Angående än- Derest enke- och pupillkassans vid riksgäldskontoret afsludrinq
i 33 § |a(]e och vederbörligen granskade räkenskaper för tiden till och
a''kontorets8'' mec^ det ar> då nästa riksdag slutar, skulle visa, att kassans inkomreglemente.
ster under året understigit de utbetalningar, som derunder kassan
(Forts.) ålegat, må den sålunda uppkomna bristen, inom ett belopp af
högst två tusen två hundra femtio kronor för året, af riksgäldskontorets
medel godtgöras, under förbehåll likväl, att hvad utaf
denna anslagssumma för ett år ej behöft användas icke får för
ett annat af kassan tillgodonjutas, och under vilkor, att delegarnes
bidrag under tiden utgå utan förminskning af deras uti det för
kassan nu gällande reglemente bestämda belopp, samt att pensionerna
för enkor och barn efter embets- och tjensteman samt
vaktbetjente vid riksgäldskontoret icke få höjas utöfver en fjerdedel
af den ordinarie lön, hvilken den aflidne delegaren senast vid
detta verk innehaft, och för tjenstemäns samt vaktbetjentes vid
för detta generalassistanskontoret efterlemnade enkor och barn
icke utöfver fem sextondedelar af det lönebelopp, efter hvilket den
för sistnämnda kontors tjenstemannapersonal stadgade årliga afgift
till samma kassa blifvit beräknad och vederbörligen inbetald.
Sedan denna utskottets hemställan blifvit uppläst, begärdes
ordet af
Herr Pehr son i Törneryd, hvilken inom utskottet varit af
skiljaktig mening och nu yttrade:
Mot detta statsutskottets beslut har jag anmält min reservation.
Af statsutskottets betänkande finner man eu ganska utförlig
utredning af ämnet, och man torde således icke hafva anledning
att dervid ingå i dess olika detaljer. Hvar och en har haft tillfälle
att taga kännedom om den. Men för min del har jag sett
denna fråga ur en något annan synpunkt, än hvad statsutskottet
gjort. Utskottet har nemligen bland annat framhållit en jemförelse
mellan å ena sidan de pensionsbelopp, som enkor efter
riksbankens tjensteman tillkomma, och å andra sidan de pensionsbelopp,
som utgå till enkor efter tjensteman i riksgäldskontoret.
Vid en sådan jemförelse finner man — detta är åtminstone förhållandet
inom vissa tjenstegrader — att enkor efter tjensteman
i riksbanken hafva något högre pension än enkor efter tjensteman
i riksgäldskontoret. Men det förefaller mig, som om de pensioner,
som dessa sistnämnda enkor åtnjuta, utginge med temligen
höga belopp. Så t. ex. finner man att till afiidne sekreteraren
Stuarts enka utbetalas ett årligt pensionsbelopp af 880 kronor, och
att pensionsbeloppet till aflidne kamreraren Benckerts enka utgör
800 kronor årligen. Genom den föreslagna förändringen skulle
det förstnämnda pensionsbeloppet höjas till 1,100 kronor och det
sistnämnda till 1,000 kronor. Vid pröfningen af detta ärende har
jag funnit mig böra göra en jemförelse med de pensionsbelopp,
som utgå till enkor efter civilstatens tjensteman.
Onsdagen den 5 Mars.
29 N:o 12.
Jag finner då, om man anställer jemförelse mellan å ena sidan Angående äntienstemännen
i riksgäldskontoret och å den andra tjensteman i äring i 33 §
femte klassen å civilstaten, att i denna klass uppbär enka af den ;\on^TefS
allmänna enke- och pupillfonden 108 kronor och från den enskilda reglemente.
enke- och pupillfonden 450 kronor eller tillsammans 558 kronor, (Forts.)
ett belopp som betydligt understiger de belopp, som för närvarande
utgår från riksgäldskontorets enke- och pupillkassa och som jag
nämnde var i ena fallet 880 kronor och i det andra 800 kronor.
Då jag emellertid vid anställandet af denna jemförelse icke är
alldeles säker på om den är fullt exakt, emedan jag icke vet,
om femte klassens nämnde tjensteman äro de, som närmast böra
och kunna jemföras med riksgäldskontorets tjenstemän, så har jag
för säkerheten tagit fjerde klassen, och således en grad högre.
Ser man då efter huru pensionen der utgår, finner man, att enkan
har ur allmänna enke- och pupillfonden 154 kronor och ur den
enskilda enke- och pupillfonden 600 kronor eller tillsammanlagdt
754 kronor. Man finner således äfven vid denna jemförelse, att
pensionen, som för närvarande utgår till enkor efter tjenstemän
vid riksgäldskontoret, är högre än pensionen till enkor efter civilstatens
tjenstemän. Således förefinnes efter mitt förmenande ur
denna synpunkt ingen anledning att bifalla den gjorda framställningen.
Men det är en annan sak derjemte, som jag för min del
har fäst mig vid. Vi veta, att i 33 § af riksgäldskontorets reglemente
förekommer ett kreditiv på 2,250 kronor, som är afsedt att,
för så vidt något sådant skulle behöfvas, tagas i anlitande till
större eller mindre del till pensioner åt ifrågavarande tjenstemäns
enkor och barn.
Sedan år 1864 har detta kreditiv för ändamålet icke behöft
anlitas, men genom den här föreslagna förändringen anser jag,
att under vissa eventualiteter kan det komma i fråga, att kreditivet
måste tagas i anspråk. För min del har jag icke ansett detta
vara väl befogadt, då, såsom jag nyss sökt visa, de pensionsbelopp,
som nu utgå, äro högre och icke lägre än de, som utgå
från andra håll i motsvarande lönegrad. Det är från sistnämnda
synpunkt sedt jag icke kan biträda det slut, hvartill utskottet kommit,
och på grund af hvad jag här anfört ber jag få yrka afslag
å statsutskottets föreliggande hemställan.
Vidare anförde:
Herr Peterson i Hasselstad: Jag har icke heller inom
utskottet varit rigtigt belåten med det slut, hvartill utskottet kommit,
oaktadt jag icke reserverat mig. Jag deltog äfven på utskottsafdelningen
i behandlingen af detta ärende och var icke heller
då belåten med sakens utgång, och detta af det skäl, att jag icke
kan finna det vara med billighet och rättvisa öfverensstämmande,
Ji:o 12. 30
Onsdagen den 5 Mars.
Angående än- att staten icke blott skall lemna pension åt enkor och barn, utan
äring i 33 § äfven på detta sätt höja pensionerna till dem efter någon tid.
kontorets Det är visserligen sant, livad här finnes omnämndt i betänkandet,
reglemente, att dessa tjensteman hafva erbjudit sig att höja pensionsafgifterna,
(Forts.) så att det skulle räcka till att äfven höja pensionerna för de
ifrågavarande pensionärerna. Men, såsom en föregående talare
sagt, kunna förhållanden inträffa, som göra, att det anslag, Riksdagen
hvarje år lemnar till denna inrättning, kan komma att
förr tillgripas, i fall pensionerna höjas. Det kan hända, att genom
derå dödsfall pensionsbeloppen blifva större, äfvensom att å pensionsfonden,
som nu lemnar 4,2 6 procent ränta, icke längre kan
erhållas samma ränta, och att sålunda statsmedel hädanefter måste
anlitas mera, än hittills, fastän dessa icke anlitats alltsedan år
1864. Jag har dessutom för min del trott, att man borde vara
mycket försigtig i sådana fall, då det talas om att höja pensioner,
emedan ett bifall härtill lätt skulle kunna föranleda prejudikat i
denna väg. Det har varit af dessa skäl, jag icke varit belåten
med utskottets beslut. Och ehuru frågan är af mycket liten betydelse,
och det ju icke ligger någon egentlig vigt vid beloppets
storlek, då anslaget endast utgör 2,250 kronor, har jag dock ansett
mig böra dela den föregående talarens uppfattning i frågan.
Herr E. G. Boström: Jag skall för min del anhålla om
bifall till statsutskottets förslag. Mig förefaller den utredning, som
utskottet lemnat, så fullständig, att jag knappast väntat, det någon
skulle opponera sig mot ett förslag, som är så billigt som detta..
Såsom skäl. för sitt yrkande om afslag har nu herr Pehr Pehrson
i Törneryd gjort jemförelser mellan pensioner, som utdelas från
civilstatens pensionsinrättnings- enke- och pupillkassa och här,
och dervid jemfört de personer, som här hade de högsta pensionerna,
med de personer, som_ i civilstatens pensionsinrättning
ingå i fjerde eller femte klassen. Men är det väl fullt rigtigt att
jemföra högsta klassen, å ena sidan, med fjerde och femte å den
andra? Man kommer ju dervid till ett helt annat resultat, än
om likstälda förhållanden jemföras med hvarandra. Rätta jemförelsen
är väl här med riksbankens tjensteman, och med dem
är förhållandet, såsom herr Pehr Pehrson i Törneryd äfven medgaf,
att de hafva högre pensioner och lägre pensionsafgifter än riksgäld
skontorets tjensteman i motsvarande grad.
Det var en sak, han särskild! var rädd för, nemligen att
kreditivet skulle blifva anlitadt, i fall pensionerna här skulle höjas.
Jag ber med anledning häraf få fästa uppmärksamheten derpå,
att efter den utredning, som här föreligger, kan detta, menskligt
att tala, icke gerna komma i fråga. Det kan endast hända, såsom
statsutskottet äfven anmärkt, genom att flere tjensteman i högsta
lönegraden samtidigt gå bort i yngre år, så att kassan kommer i
brist, och det är just för denna eventualitet, som kreditivet begärts.
Onsdagen den 5 Mars.
31 N:o 12.
När man dertill finner, hvad som herrarne alla kunna se, nemligen
att kassans behållning under de senaste åren ökats med ungefär
1,000 kronor om året, så att pensionsfonden sedan år 1879
tillväxt med ungefär 23,800 kronor, är det väl en billig önskan
af delegarne i denna kassa att få i någon mån tillgodogöra sig
dessa belopp. För min del kan jag icke finna annat, än att detta
är med full billighet öfverensstämmande, och anhåller derför, som
sagdt, om bifall till utskottets förslag.
Herr vice talmannen L. O. Larsson: Jag skall be att
här få lemna eu upplysning, eftersom i utskottsbetänkandet åberopats
förhållandena i förevarande fråga beträffande Riksbankens
tjensteman. När denna fråga förevar i utskottet, kom den så
oberäknadt på, att jag icke förut hört talas om att den då skulle
förekomma till afgörande. Jag beklagade då också, att jag icke
kunde lemna några bestämda uppgifter rörande Riksbanken.
Någon fullt exakt jemförelse kan man heller icke i detta fall
gorå, eftersom aflöningen ställer sig något olika för tjenstemännen
i de båda verken. Sekreteraren i riksgäldskontoret har nemligen
vid tillträdet 4,400 kronor i lön jemte tjenstgöringspengar, under
det att en tjensteman i motsvarande grad i riksbanken, nemligen
kommissarierna eller bankosekreteraren, icke har mer än 4,000
kronors lön, hvilken dock höjes efter 5 års tjenstgöring. I afseende
å kamrerarne i dessa verk är det på samma sätt.
I riksbanken börjar desses lön med 3,000 kronor, med rätt
till tvenne ålderstillägg, men i riksgäldskontoret deremot har
kamreraren 4,000 kronors lön genast vid tjenstens tillträdande.
En kassörs i riksgäldskontoret aflöning utgör 4,400 kronor om
året utan någon rätt till ålderstillägg, hvaremot en dylik tjensteman
i riksbanken har betydligt mindre aflöning, ty han har endast
2,000 kronor i lön vid tillträdet, med rätt till två ålderstillägg;
och det är efter dessa löner, som pensionerna utgå till enkor och
barn. När man nu ser på huru det förhåller sig med pensionerna
till enkor och barn efter kamrerarne i riksbanken, så
finner man, att enligt reglementet för bankostatens enke- och
pupillkassa, har eu enka efter en kamrerare i högsta lönegraden
800 kronor i pension, i mellersta lönegraden 700 kronor och i
lägsta kamreraregraden 600 kronor. Det finnes sålunda der tre
pensionsgrader för kamrerareenkor. Men derjemte är förhållandet
i detta verket det, att tjenstemännens enkor och barn hafva,
utöfver hvad som är bestämdt i 1870 års reglemente, 20 % förhöjning
af pensionsbeloppen. Det heter nemligen i § 7 uti samma
reglemente: »dessa pensionsbelopp kunna dock, om och när kassans
ställning det medgifver, af delegarne» -— tjenstemännen äro
nemligen delegare i kassan — »ökas, äfven utan att förhöjning
af den i § 4 bestämda årliga afgiften eger rum». Nu hafva kassans
tillgångar medgifvit detta, så att de, som förvaltat henne, hafva
Angående ändring
i 33 §
af riksgäldskontorets
reglemente.
(Forts.)
N:o 12.
32
Onsdagen den 5 Mars.
Angående ändring
i 33 §
af riksgäldskontorets
reglemente.
(Forts.)
höjt pensionsbeloppen med 20 %. Det är just* på detta sätt man
äfven velat förfara i riksgäldskontoret. Men det är den skilnaden,
att riksgäldskontoret skulle garantera detta belopp, så att dess
pensionskassa hade att tillgripa ett kreditiv från riksgäldskontoret
för att fylla till äfventyra uppkommande brist i kassan. I riksbanken
deremot är det så, att när dess enke- och pupillkassa
höjt pensionsbeloppen med 20 %, utgå de sålunda förhöjda pensionerna
endast så länge kassans tillgångar sådant medgifva. I
annat fall få pensionsbeloppen åter nedsättas till de lägre summor,
som finnas upptagna i reglementet, och der finnes icke taladt
något om kreditiv —• såvida icke Riksdagen skulle vilja särskildt
bidraga med något belopp, på det att kassan måtte kunna fullgöra
sina förbindelser. Jag har velat nämna detta derför, att
i betänkandet säges, att genom den föreslagna förändringen skulle
enkor och barn efter riksgäldskontorets tjensteman i afseende å
pensionerna blifva likstälda med enkor och barn efter riksbankens
tjensteman. Men genom ett bifall till denna förändring blefve
ju skilnaden den, att för riksgäldskontorets pensionstagare skulle
garanteras de högre pensionsbeloppen, hvaremot ingen garanti i
den vägen finnes för riksbankens. Jag skulle icke hyst den allra
ringaste tvekan att vara med om att medgifva utbetalande af
dessa högre pensioner från riksgäldskontorets pensionsinrättning,
så länge kassans tillgånger det medgifva, eller de medel, denna
har till sitt förfogande, dertill lemna tillgång. Men det är nog
så, som herr Pehr Pehrson i Törneryd antydde, att om man
lemnar den begärda garantien för att de högre pensionerna i
detta verk skulle få utbetalas, så har Riksdagen en gång bestämt
sig för att höja pensioner; och detta förhållande skulle sedan
säkerligen komma att åberopas, då det blir fråga om att bestämma
pensioner åt enkor och barn i allmänhet, och särskildt åt enkor
och barn efter tjensteman, som äro delegare i civilstatens pensionsinrättning.
Derutinnan ligger någon fara för exemplets
skull att nu bifalla den begärda förändringen. Men säger man
blott, att dessa högre pensionsbelopp få utbetalas, så har Riksdagen
derigenom icke iklädt sig någon förbindelse, utan endast
lemnat en antydan derom att, om tjenstemännen vilja hafva pensionerna
till sina enkor och barn ökade, få de också försöka att
öka sina pensionsbidrag. Då är man inne på den väg, som jag
tror vara den rätta, nemligen att tjenstemännen sjelfva skola
draga försorg om sina enkor och barn.
Herr Persson i Mörarp: Herr talman, mine herrar! Då
detta ärende först förevar på riksgäldsafdelningen inom utskottet,
var jag icke närvarande. Jag har sålunda icke deltagit i det
beslut, som der fattades och hvilket sedermera blef af utskottet
godkändt. Men vid justeringen af betänkandet var jag deremot
närvarande; och jag kan icke neka, att jag funnit den utredning,
Onsdagen den 5 Mars.
»om statsutskottet i förevarande hänseende åstadkommit, vara så -1 »gående dnfullständig,
att jag på grund deraf ansett, att Öfvervägande skäl drin9.1 33 §
tala för ett bifall till utskottets förslag. " (lf rilcsgälds
Hvad
man bär skulle garantera, är precis samma belopp, reglemente
som Riksdagen förut under loppet af många år på lika sätt anvi- (Forts) ''
sat. Det är ett kreditiv på 2,250 kronor, att ställas till riksgäldsfullmägtiges
disposition för utbetalning af höjda pensioner åt
enkor och barn efter embets- och tjensteman samt vaktbetjente
vid riksgäldskontoret, derest icke enke- och pupillkassans medel
dertill. lemna tillgång. Nu finna herrarne af den föreliggande
utredningen, att. kreditivet icke varit anlitadt ända sedan 1864;
att tillgångarna i kassan under de senare åren ökats så väsentligt,
att det knappast är antagligt, att kreditivet skall komma att anlitas;
och att detta omöjligen kan inträffa under andra omständigheter än
att, som herr Boström nämnde, de högst aflönade tjenstemännen «
skulle gå bort i unga år och derigenom deras enkor och barn, som
skulle vara berättigade till pension, komme att sättas på pensionsstat.
Men det synes mig ändock icke vara någon fara i detta fall.
Men det är ett annat skäl, som torde hafva medverkat till
det beslut, hvartill utskottet kommit, och som äfven synes mig
-böra kraftigt tala till dess förmån, och det är den omständigheten,
att man egentligen icke nu har någon beslutande rätt öfver det
belopp af omkring 26,000 kronor, som tillförts kassan genom
frivilliga sammanskott. Detta belopp skulle nu öfverföras till
pensionsstaten. Jag tror icke, att någon skulle kunnat hindra
styrelsen för denna pensionskassa att handskas så med dessa
26,000 kronor, att man redan kunnat åstadkomma dessa högre
pensionsbelopp. Nu bär man emellertid frivilligt afstått derifrån,
och häri synes mig ligga ett starkt korrektiv mot faran, att kreditivet
skulle komma att tillgripas.
ill. nu kammaren afstå utskottets hemställan, så skall jag
naturligtvis icke beklaga mig öfver utgången, emedan jag tror,
att. man möjligen kan åstadkomma den förändring, att hela kreditivet
kan indragas. Men jag tror också, att kreditivet. om det
skall vara qvar, kommer att stå der utan att i någon mån
behöfva anlitas.
Herr Pehrson i Törnerycl: Herr talman! Herr Boström
bär erinrat, att den jemförelse jag gjorde i mitt senaste anförande
möjligtvis kunde vara mer eller mindre felaktig. Jag sade också,
att jag, för att vara rigtigt säker, icke vågade anställa endast en
jemförelse utan gjort två sådana; och jag är öfvertygad, att den
af dessa, som jag sist anförde, är i allo rigtig och att jag dervid
icke framhållit några oegentligheter, utan tvärt om framstält finhållandet
mera till fördel för de pensionärer, hvarom nu är fråga.
Går man till reglementet för civilstatens enke- och pupillkassa
och ser till, hvilka personer det är, som der hänföras till fjerde
Andra Kammarens Prof. 1390. N:o 12 3
W:o 12. 34
Onsdagen den 5 Mars.
Angående »»-klassen, så finner man, att det är enkor och barn efter protodring
i 33 § kolissekreterare, förste sekreterare i kabinettet för utrikes brefa
kontorets8 vexlingen, kongl. vice bibliotekarien, aktuarier i riksarkivet, assesreglemente.
sorer i rikets bofrätter, professorer vid karolinska mediko-kirurgiska
(Forts.) institutet, o. s. v. Jag föreställer mig att desse tjensteman
lönegrad är lika hög soxn tjenstemännens i riksgäldskontoret;
och om hänsyn äfven tages dertill, att jag endast nämnde två
af de högre pensionerna i riksgäldskontoret, anser jag mig sålunda
icke i minsta mån hafva framstält saken på ett vilseledande
sätt, utan återgifvit förhållandena sådana de äro.
Härtill kommer en annan sak, som är af icke obetydlig
vigt. Herrarne finna i utskottets betänkande på sid. 2 i fjerde
stycket en bestämmelse angående ifrågavarande pensionsstat.
Den lyder så: »Efterlemnar delegare både enka och pensionsberättigade
barn, tillfaller, enligt paragraf 11, halfva pensionsbeloppet
enkan och andra hälften barnen, ett eller flera. Efterlemnar
delegare enka, men icke något till pension berättigadt
barn, åtnjuter enkan ensam hela pensionen; och om delegare
efterlemnar barn, men icke enka, åtnjuter barn, ett eller flera,
hela pensionsbeloppet, allt så, att, om delegare efterlemnar flera
till pension berättigade barn, pensionsbeloppet mellan dem lika
fördelas.
Motsvarande bestämmelse i reglementet för civilstatens enkeoch
pupillkassa lyder sålunda: »Har en afliden tjensteman icke
efterlemna! enka utan endast barn, eller förekomma, i afseende
på enka, sådana omständigheter, som utesluta henne från rättighet
till pension, ege då barnen erhålla pension sålunda att, om
de äro tre eller flera, bestås dem fulla pensionen; men för två
barn bestås allenast två tredjedelar af en enkepension och för
ett barn en tredjedel deraf». Herrarne se sålunda, att äfven i
ddtta fall enkor och barn efter tjensteman i riksgäldskontoret stå
i betydligt gynsammare ställning än motsvarande pensionärer i
civilstatens enke- och pupillkassa.
Beträffande åter dessa af herr Anders Persson i Mörarp
omnämnda 26,000 kronor, som äro skänkta af enskilde, så är
det väl icke så alldeles rigtigt, att Riksdagen hittills icke haft
någon befogenhet med afseende på dispositionen af dessa medel.
Jag undrar i alla fall, om icke dessa blifvit skänkta under sådana
vilkor, att de icke under några förhållanden kunna öfverföras
från kassan. Om nu så skulle vara, att kassan med inberäkning
af dessa 26,000 kronor räcker till för den föreslagna förändringen,
och de ökade pensionerna sålunda kunna erhållas utan något
anlitande af kreditivet, så synes mig endast återstå den enkla
åtgärd att föreslå Riksdagen att borttaga detta kreditiv å 2,250
kronor; och jag tror icke, att någon då skall hafva något emot
att gå in på den föreslagna förändringen. Icke heller tror jag,
att någon nämnvärd olägenhet skulle kunna åberopas, för den
Onsdagen den 5 Mars.
35 X:o 12,
händelse frågan finge hvila till en annan riksdag, så att veder- Angående änbörande
sattes i tillfälle att komma fram med ett så beskaffad t äring i 33 §
förslag, som jag nyss nämnde. Det synes mig alltså, att man "jiowtwefe
vid detta tillfälle ganska lugnt kan afslå fullmägtiges hemställan, reglemente.
(Forte.)
Herr Lasse Jönsson: Jag bär icke funnit denna fråga så
allvarlig eller så stor, som man velat göra den. Jag kan icke
förstå, huru man kan antaga, att detta kreditiv skall komma att
tillgripas. Först och främst är det nemligen så, att många af de
nuvarande pensionstagarne uppnått en ganska hög ålder: en är
sålunda född år 1800, en år 1806, en år 1807, en år 1810, eu år
1812, en år 1813, en år 1815, en år 1816 o. s. v. Och då dertill
kommer, att tjenstemännens antal vid riksgäldskontorets senaste
omorganisation blifvit inskränkt till 8 i stället för att det förut
varit vida större, så är det icke på något sätt antagligt, att
ökningen i pensionen skulle genom denna, förhöjning komma att
uppgå så, att den skulle drabba staten. Då dessutom delegarne
i pensionskassan gått in på att, om, så pröfvas nödigt, höja årsafgifterna
från 2Va procent till 3 procent af lönen, hvilken årsagift
då kommer att utgöra icke obetydligt mera i procent af lönen än
den, som erlägges till civilstatens enke- och pupillkassa, så finner
man, att tjenstemännen i riksgäldskontoret, om de också skulle
få större fördel för sina enkor och barn än civilstatens tjensteman,
äfven känna sig villige att erlägga större afgifter.
Huru jag betraktar saken, kan jag icke annat än vara med
om att bifalla utskottets hemställan.
Herr Petersson i Runtorp: Ehuru jag icke reserverat mig
mot utskottets hemställan, uttalade jag inom utskottet alldeles
samma åsigt som herr Pehr Pehrson i Törneryd. Jag anser frågan
visserligen vara af liten vigt; men när förhållandena nu äro sådana,
att vederbörande icke behöfva detta kreditiv, så kunna de afsåga
sig rättigheten dertill; och om deras kassa ökats så, att jemväl
pensionerna kunna höjas, så har Riksdagen då ingenting med den
saken att göra. Jag anser för öfrigt, att frågan mycket väl kan
anstå, och ber derför få yrka af slag å utskottets hemställan.
Herr E. G. Boström: Herr talman! Jag ber att få säga
ytterligare ett par ord.
Herr Pehr Pehrsson i Törneryd menade, att frågan kunde
anstå ännu ett år. Jag behöfver då icke erinra om, att redan
förlidet år fullmägtige i riksgäldskontoret ingingo till statsutskottet
med en framställning i förevarande hänseende, men att statsutskottet
då, i riksdagens sista timme, icke ville bringa frågan
inför kamrarne. Saken har sålunda redan nu hvilat rätt länge,
och det kan väl då knappast vara skäl att ytterligare uppskjuta
den.
Ä'':o 12. 36
Onsdagen den 5 Mars.
Angående än- Jag ber nu att få visa, huru pensionsförhåiiandena ställa sig
äring i M § vid eu jemförelse mellan rikskanken och riksgäld-kontoret i detta
aJkontorets afseende. Pensionstagare i forsta klassen — jag menar nu naturreglemente.
ligtvis enkor och barn — hafva i riksbanken 1,200 kronor, under
(Forts.) det pensionsafgiften utgör 100 kronor, samt i riksgäldskontoret
1,100 kronor mot en afgift af 132 kronor; i andra klassen, uti
riksbanken 1,080 kronor mot en afgift af 90 kronor och i riksgäldskontoret
1,000 kronor med en afgit af 120 kronor; samt i
tredje klassen i riksbanken 960 kronor mot eu afgift af 80 kronor
och i riksgäldskontoret 875 kronor mot 105 kronors afgift.
Här har slutligen framställs ett förslag, att man gerna kunde
taga bort hela kreditivet och hela denna § i reglementet. Men jagvill
fästa uppmärksamheten derpå, att det väl måste ligga eu
viss trygghet, äfven för det allmänna, deruti, att pensionerna stå
under allmän förvaltning och icke få utbetalas på annat sätt än
som är bestämdt; och detta öfverväger väl risken, som i allt fall
icke är stor, att kreditivet någon gång kan komma att tillgripas.
Så gamla som flere af dessa pensionstagare äro, kunna de ej länge
uppbära den förhöjda pensionen, och hardt vore det val också, om
de genom ett afslag ej skulle få åtnjuta en väl behöflig ökning
i dessa.
Efter det öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr
talmannen till propositionen upptagit de olika yrkandena, biföll
kammaren utskottets hemställan.
§ 9.
Föredrogs och bifölls lagutskottets utlåtande u:o 22, i anledning
af väckt motion om ändrad lydelse af 6 § i lagen angående
tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom den 18
april 1884.
Angående
skrifvelse til
Kongl. Maj:l
med begära t
om tillägg till
15 § i gäl-ll
lande folkskolestadga.
§ io.
Till afgörande förelåg vidare Andra Kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 2 (i samlingen n:o 7), i anledning af
väckt motion angående skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om tillägg till 15 § i gällande folkskolestadga.
Med tillstyrkande af ifrågavarande, inom Andra Kammaren
af herr A. Svensson i Bossgården afgifna motion, n:o 53, hemstälde
utskottet i föreliggande utlåtande:
att Riksdagen ville besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes meddela sådana bestämmelser,
att i skolor, der den dagliga undervisningstiden icke öfverstiger
5 timmar, denna tid må, der församlingen å kyrkostämma derom
uttalat önskan, kunna, i den ordning 10 § af nu gällande folkskolestadga
föreskrifver, ordnas så, att undervisningen tillätes fortgå
och afslutas utan något sådant afbrott af minst eu timme, som
Onsdagen den 5 Mars.
37 X:o 12.
na finnes stadgadt mellan för- och eftermiddagsläsningen, dock Angående
under vilkor, att eu ledighet af minst 30 minuter lemnas efterXonal^ifai-t
de 2 eller 3 första lärotimmarne. med begäran
Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts af om tillägg till
15 § i gäl
Herr
Liljeholm, hvilken ock, efter föredragning af ärendet,
begärde'' ordet och yttrade: Herr talman, mine herrar! .1 folkskole- (portB)
stadgans 15 § är bland annat föreskrifvet, »att mellan förmiddagens
och eftermiddagens lärotimmar lemnas en längre ledighet, hvilken,
med hänsyn till förhållandena under olika årstider och på olika orter,
bör utsträckas till en eller två timmar«. Denna bestämmelse är
regel i flertalet af Sveriges 10,200 folkskolor, i hvilka undervisning
meddelas åt 90 % af rikets skolpligtiga barn, d. v. s. barn
mellan 7 och 14 år. Nu har emellertid, i likhet med hvad som
inträffade vid sistlidne riksdag, af en motionär framstälts förslag
om, att denna i lag stadgade föreskrift skulle i viss mån borttagas.
Det utskott, till hvilket förra årets motion hänsköts, tillstyrkte
densamma. I år har, som sagdt, samma motion kommit
igen, dock med en liten förändring, som går ut derpå, att en 20
minuters rast skall inskjutas mellan andra och tredje lärotimmen
eller mellan den tredje och fjerde. Och utskottet har ■— så när
som på en röst — äfven i år tillstyrkt motionen, dock med den
ändring i motionärens förslag, att det yrkat 30 minuters uppehåll
mellan nämnda timmar.
De skäl, motionären anfört som stöd för sitt förslag, äro icke
synnerligen hållbara. Några torde i korthet böra vidröras. Oordentlig
skolgång skulle helt och hållet försvinna och i stället skulle
man få glädja sig åt ett framgångsrikt skolarbete. Dåsighet och
förströddhet skulle taga samma väg som den dåliga skolgången.
Vidare skulle barnen blifva i tillfälle att hjelpa sina föräldrar i
hemmen. Här vill jag dröja ett ögonblick för att tillse, huru
mycket man skulle vinna. Det är föreslaget, att man i stället för
en hel timmes middagsrast skulle få en half. Alltså skulle barnen
komma till hemmen eu half timme tidigare än nu kan inträffa,
och detta skulle i så hög grad bidraga till skolarbetets framgång
och till att barnen skulle kunna hjelpa föräldrarne i hemmen. Det
förefaller besynnerligt, om detta kan hålla streck. Ännu märkvärdigare
synes det mig, då han påstår, att den tilltagande sedliga
förvildningen och dagdrifveriet skulle genom införande af förmiddagsläsning
i betydande mån aflägsnas. Jag skall icke inlåta mig
på detta af motionären framkastade omotiverade påståendet, ehuru
åtskilligt kunde vara att säga derom.
Nu har, som sagdt, utskottet tillstyrkt bifall till motionen,
oaktadt utskottet medgifver, att någon förändring af nu gällande
bestämmelse icke är af behofvet påkallad. Det är alldeles rätt.
Icke heller jag finner denna åtgärd af behofvet påkallad. Till de
stora fördelar, som motionären framhållit, lägger utskottet ytter
-
M:o 12. 38
Oasdagen den 5 Mars.
Angående. ligare en, nemligen att barnen skulle slippa gå i mörkret från
skrifi-els^hU skolan. Men skulle de slippa att gå i mörkret från skolan, så
med9 begäran måste de i stället gå i mörkret till skolan, och det sista anser jag
om tillägg till sämre än det första, åtminstone på landet, der vägarne ofta om morg15
§ i gäl- narne äro obanade. Detta anser jag således icke vara någon fördel.
lh)f6/d Beträffande den hygieniska och pedagogiska sidan af saken,
* (sw T kunde det nog vara skäl att inlåta sig på densamma, men då det
v 1 s''^ föreliggande förslaget, sedt ur nämnda synpunkt, under förra årets
riksdag blef fullständigt vederlagdt, skall jag icke upptaga tiden
dermed. Jag vill endast säga, att jag finnner den föreslagna förändringen
skadlig i såväl hygieniskt som pedagogiskt afseende.
Det finnes visserligen lokala förhållanden, som kunna gorå
undantag från den af mig upplästa bestämmelsen ur folkskolestadgan
nödiga. Men då har också Kong!. Maj:t på särskild begäran
lemnat bifall till dylika undantag, dock först sedan vederbörande
folkskoleinspektör i underdånigt utlåtande uttalat sin mening.
Ibland händer det, att Kong!. Maj:t endast gör ett partiel
medgifvande, så att församlingen under den mörka årstiden, t. ex.
från den 1 november till den 1 februari, får tillåtelse att börja
läsningen kl. 8 och fortgå till Va2 med Va timmes uppehåll efter
tredje timmen. Nu föreslår utskottet, att man i stället för hittills
gällande praxis skulle gå till väga på följande sätt. Först skulle
församlingen å kyrkostämma fatta beslut. När detta skett, skulle
folkskoleinspektören tillspörjas, och sedan skulle ärendet gå till domkapitlet.
Jag hemställer till herrarne, hvilken af dessa procedurer
är enklast. Jag föredrager den, som för närvarande är gällande,
nemligen att gå direkt till Ivongl. Maj:t och icke behöfva taga
den långa omväg, utskottet föreslagit.
Mycket vore att tillägga, men jag skall icke längre upptaga
kammarens tid, utan endast anhålla att på anförda skäl få yrka
af slag å såväl motionen som utskottets betänkande.
Herr E. Svensson från Karlskrona instämde med herr
Liljeholm.
Härefter anförde:
Herr Svenson i Bossgården: Det förundrar mig, att det
skall möta ett sådant motstånd att få in i författningen den obetydliga
ändringen, att församlingen må erhålla rätt att efter samråd
med skolans inspektor anordna undervisningen så, som efter
hvarje orts förhållanden kan finnas beqvämast och lämpligast. Jag
har aldrig begärt, att det skall bli lika öfver allt. Vill församlingen
ha det som det är, får det ju förbli så. Hvad jag i motionen
sagt är, att jag blott vill, att församlingen skall ha rätt att,
utan att behöfva gå till eu hel hop myndigheter, kunna få ordna
sitt skolväsen på ett sätt, som den kan finna lämpligare än nu.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
39 N:o lä.
Onsdagen den 5 Mars.
Herr Andersson i Högkil: I den ifrågavarande niotio
nen
talas dels om att folkskolan gör barnen odugliga för det ^Maj.-t
praktiska lifvet, dels om skolungdomens tilltagande sedliga för- meg begäran
vild ning och att folkskolan skulle vara orsaken dertill. Jag an- om tillägg till
ser, att man icke har rätt att framkasta sådana insinuationer, och 15 j? igälvill
för min del inlägga en gensaga deremot. Svenska folksko- ^lejadga.
lan förtjena!'' trots sina brister ett tacksammare och framför allt ‘ n?orta)
ett rättvisare vitsord.
Beträffande sjelfva förslaget, så framstäldes redan förlidet
år välgrundade betänkligheter mot detsamma såväl inom denna
kammare som i synnerhet inom Första Kammaren af herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet. Jag vill icke upptaga kammarens
tid med att upprepa dessa betänkligheter, men min öfvertygelse
är, att ifrågavarande skrifvelse hvarken är nödvändig eller
nyttig, utan tvärtom skadlig. Jag yrkar afslag å utskottets hemställan.
O
Häruti instämde herrar Sundberg i Yexiö och Folke Andersson.
Herr Svensson i Rydaliolm: Då detta ärende förevar
torra riksdagen, yttrade jag mig mot förslaget, och jag intager
naturligtvis samma ståndpunkt nu. Jag tror visserligen att det
vore ganska beqvämt för många skollärare att få eu stor del af
dagen fri till annan sysselsättning, men jag tror icke att detta är
ett så vigtigt skäl, att man derför bör bifalla det föreliggande förslaget.
De skäl, som i motionen framhållits för det gjorda yrkandet,
tycker jag också äro timligen svaga; och då jag för min del är
viss om, att ett bifall dertill skulle vara ett steg tillbaka i stället
för framåt, kan jag icke annat än yrka afslag å såväl motionen
i fråga som utskottets hemställan.
Herr Östberg: Jag skall gifva de föregående talarne rätt
;så till vida, att det framstälda förslaget icke torde vara af någon
synnerligt stor praktisk betydelse. Detta visar sig framför allt
derutinnan, att församlingarna genom ansökning hos Kongl. Maj:t
kunna få dispens från nu gällande författaing. Men å andra sidan
har det synts mig, som om det i åtskilliga fall skulle medföra
fördel för folkskolan. Man vet, att i städerna, åtminstone i
Stockholm, det till stor fördel låtit sig göra att anordna undervisningen
mera sammanhängande, så att man endast lenmat en
30 minuters rast på förmiddagen, .lag tror, att det äfven på
landet kan finnas åtskilliga förhållanden, som göra det önskvärd!,
att eu sådan förändring vidtages; och jag har derför tänkt, att
det icke vore olämpligt att göra en framställning i ämnet hos
Kongl. Maj:t. Eu föregående talare anmärkte, att det vore lättare
att gå in till Kong!. Maj:t och begära dispens, men i olikhet
med honom tror jag det vara en genare väg att endast införa
en bestämmelse derom i reglementet och derpå begära dom
-
N:o 12.
Angående
skrifvelse till
Kongl. Maj:t
med begäran
om tillägg till
15 § i gällande
folkskolestadga.
(Forte.)
40
Onsdagen den 5 Mars.
kapitlets fastställelse. Jag tillåter mig yrka bifall till utskottets
hemställan.
Herr Johansson i Strömsberg: Efter herr Östbergs anförande
kan jag inskränka mig till att yrka bifall till det föreliggande
betänkandet. Jag tycker verkligen att de församlingar
soin a kyrkostämma uttalat sin önskan att ordna undervisningen
i öfverensstämmelse med hvad motionären föreslagit, också böra
ha rätt att göra detta. Visserligen är det sant, att Kongl Mai-t
lemna.!* och vid derå tillfällen lenmat ett sådant tillstånd till församlmgai,
som ingått med ansökan att få ställa undervisningen
sa. Men hvarför icke slippa ifrån detta. Om Riksdagen antager
detta förslag, kunna församlingarna sj elfva utan att ingå till
Kongl. Maj :t ordna undervisningen i öfverensstämmelse med motionärens
förslag. Jag tager mig friheten yrka bifall till utskottets
hemställan.
Herr vice talmannen L. O. Larsson: Jag yrkar bifall tillutskottets
framställning. Det skulle nemligen se besynnerligt ut.
<l.m.,. kam mai. eu. som förra året biföll ett förslag om en sådan,
skrifvelse, som här föreligger, i år skulle utslå detta förslag, .lag
bär under diskussionen icke heller hört något nytt skäl, som kunnat
förmå mig att gå ifrån den uppfattning, jag hade då. Det
förhåller sig icke sä. som eu talare sagt, att man med denna rätt
för församlingen afser att bereda lärarne fördelen af ledighet under
eftermiddagen. Skolan är till för barnens och icke för lärarnes
skull. Och det är min mening, att den föreslagna förSi1CLrii''l^r11
^ere<^er barnen fördel i de skolor, der den kan vara
åt behof vet påkallad, hvilket isynnerhet är fallet i eu de! församlingar,
der barnen hafva lång väg till skolan. Det har väl yttrats
bär, att det vore bättre för barnen att gå hem de mörka qvällarne.
än att tidigt gå till skolan de mörka morgnarne, men jagtror
icke, att man i landsorten i allmänhet hyser denna åsigt,
och i alla fall tycker jag att det vore lämpligt, att församlingen finge
den ifrågasätta rätten att bestämma öfver dessa förhållanden eftoi
sin önskan. Om barnen hafva eu lång hemväg, är det icke
trefhgt för dem att gå hem under de mörka qvällarne, och icke
heller kan detta vara angenämt för föräldrarne, som då ofta vänta
aem med oro. Bättre vore, enligt mitt förmenande, att de finge
ga hem, medan det ännu är ljust, så att de kunna biträda föraldrarne
med de hemsysslor, som äro af behofvet påkallade, ty
föräldrarne längta vanligen efter dem och beräkna på minuten
den hd. då de skola komma hem för att hjelpa till med göromalen.
'' °
Det är ju, som man finner, här icke fråga om annat än
att bereda församlingarna en rätt att i detta fäll bestämma efter
omständigheterna och icke att tvinga dem till förändringen, om
Onsdagen den 5 Mars. 41 N:o 12.
de icke önska den. Jag tycker derför icke, att man bör sätta sig Angående
emot detta förslag, utan jag yrkar bifall till utskottets hemställan. ^ongt^U^t
med begäran
Herr Ekeborgh: Jag skall yttra mig helt kort, och mitt om tillägg till
slutliga yrkande skall grunda sig på den kännedom, jag vid 15 § i glimma
ofta upprepade skolbesök i det pastorat, der jag har den
äran att vara kyrkoherde, varit i tillfälle att inhemta om hur
den långa middagsrasten i flera vidsträckta församlingar anses. ^
Att förhållandena äro olika i staden och på landet är klart och
behöfver icke påpekas. Men att både föräldrarne och barnen
sjelfva — och på dem bör man kanske äfven fästa något afseende
— icke äro belåtna med de långa rasterna under förmiddagen,
det kan jag af erfarenhet intyga. Jag har mot slutet
af dessa raster många gånger sett barnen gå omkring nedslagna
och missnöjda och, på tillfrågan om orsaken, hafva de svarat,
att de önskade, att den odrägliga rasten skulle taga slut." Sådan
är min erfarenhet, men jag vill visst icke säga, att den är allas.
Jag vill nu icke vidare upptaga kammarens tid, utan blott
säga, att jag icke kan finna, att något hinder bör kunna möta
för att lemna församlingarna frihet att bestämma, huru de i
detta afseende vilja ordna sina förhållanden, och yrkar bifall till
utskottets förslag.
Häruti instämde herrar Andersson i Bringåsen och Vahlin.
Herr Månsson: Icke endast derför att jag vill vidhålla
den uppfattning af denna fråga, som jag hade vid förra riksdagen,
då jag röstade för bifall till ett förslag i enahanda rigtning,
utan äfven och synnerligen derför att jag i motsats mot en
föregående talare anser den föreslagna förändringen både nödig
och nyttig, vill jag förorda densamma. Vi veta ju, att skolstadgan
föreskrifver, att barnen skola hafva minst en och högst
två timmars rast vid middagen. Detta praktiseras så, att de på
somliga ställen rasta en och en half timme och på andra ställen
två timmar. Jag undrar nu, om någon kan ifrågasätta eller på
fullt allvar säga, att dessa långa uppehåll för barnen, då de ofta
måste springa omkring i smuts och slask, äro dem till nytta.
För min del får jag säga, att jag är af motsatt mening. En
halftimme torde vara fullt tillräcklig för att taga en bit mat
och springa omkring och röra på sig. Men hvad som är af
verklig nytta för barnen, det är, att de kunna komma hem vid
dagsljus, hvilket naturligtvis i synnerhet gäller för dem, som bo
aflägset från skolan och hafva en lång hemväg. Vi få icke förbise,
att denna omständighet är vigtig och bör beaktas.
Det står visserligen församlingarna fritt att, om de vilja,
vända sig till Kongl. Maj:t och begära tillstånd till inskränkning
af rasten, men de draga sig i allmänhet för denna åtgärd.
N:o 12. 42
Onsdagen den 5 Mars.
Angående Särskild! den omständigheten bör man icke förbise, att
barnen böra så mycket som möjligt få vistas i hemmen för att
med begäran draga nytta af de praktiska meddelanden och upplysningar, som
om tillägg till gifvas dem af föräldrarne. Samman varon i hemmet är för haris
§ i gäl- nens uppfostran af sådan vigt, att man ensamt för den sakens skull
lande folk- bör vidtaga förändringen. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
skolestadga. ° ° °
(torts.) Herr Svenson i Bossgården: Mot herr Svenssons i Ryda
holm
yttrande, att förändringen skulle vara föreslagen i folkskolelärarnes
intresse och för att bereda dem lättnad i tjenstgöringen,
vill jag anmärka, att folkskolelärarne enligt det nya förslaget
skola tjenstgöra sex dagar i veckan i stället för fem dagar, och
jag tror derför icke att man kan säga, att förslaget framkommit
för att bereda folkskolelärarne eu förmån.
Herr Nilson i Skärhus: Då jag icke kan dela den åsigt,
som framstälts af dem, hvilka yrka bifall till utskottets betänkande,
är jag föranledd att taga till ordet för att meddela,
att den erfarenhet jag har från min egen skoltid och såsom
ledamot af skolrådet i flera år, lärt mig, att barnen långt ifrån
att vara missbelåtna med sin frihetstid, sådan den nu är bestämd
i skolstadgan, tvärtom äro dermed synnerligen belåtna. Jag
önskar på det lifligaste folkskolans framgång, samt att allt der
ställes så, att folket kan behålla förtroende för densamma.
Det är också en omständighet, som jag med anledning af
ett yttrande af eu föregående talare vill fästa uppmärksamheten
på, nemligen nyttan af att barnen få vara i hemmet så mycket
som möjligt; men jag fruktår, att raka motsatsen skulle inträffa,
om detta förslag antages. Dessutom äro barnen, när de hafva
rast i skolan, under lärarens tillsyn och hållas under hans
kontroll. Man vill nu, att barnen skola befrias från läsning på
eftermiddagen, som vi på landet bruka kalla tiden efter klockan
12 på dagen, men en dylik åtgärd synes mig icke vara egnad
att främja skolarbetets framgång. Om barnen deremot äfven
hafva undervisning på eftermiddagen, så kan det väl hända, att
de, som hafva långa vägar, icke komma hem förr än till qvällen,
men enligt min erfarenhet äro de icke särdeles mörkrädda och
kunna vara ute i mörka qvällen utan att förskräckas. Jag yrkar
afslag på utskottets hemställan och motionärens förslag.
Herr Liljeholm: Om det går, som herr vice talmannen
antydde, att detta förslag antages, så har man dermed i verkligheten
icke vunnit något, ty som det nu är, kan hvilken församling
som helst gå in till Kongl. Maj:t med begäran om att
få middagsrasten förkortad till en half timme.
En talare på östgötabänken påstod, att barnen i allmänhet
icke äro roade af att leka på fristunderna, utan äro mycket ledsna
Onsdagen den 5 Mara.
43 TSfso 12.
öfver de långa rasterna. Min erfarenhet går i alldeles motsatt Angående
rigtning. Och vilja icke barnen leka under rasterna, så är det skrifvelse till
icke väl bestäldt med skolan. begäran
Kasta vi en blick på våra allmänna läroverk, så finna vi, om tillägg till
att, enligt 1878 års stadga, lärjungarne derstädes icke få läsa 15 § i galit
timmar i sträck, så vida icke derpå följer ett uppehåll på 2 lande folktimmar,
hvaraf dock en half timme får användas till sång eller sc0 *s Ha’
gymnastik. S (Fo,''t9-)
För jemförelse må nämnas, att antalet lärjungar på hvarje
lärare i egentliga folkskolan uppgår till 66 och vid de allmänna
läroverken till 16 eller 17. Förhållandena ställa sig sålunda
gynsammare för de allmänna läroverken än för folkskolan.
Många talare hafva framhållit, hur nyttigt det är, att
barnen så mycket som möjligt få vara hemma för att hjelpa
föräldrarne i deras sysslor; men här gäller det ju blott en halftimme,
icke mer, och skulle de väl under denna märkvärdiga
halftimme kunna uträtta så särdeles mycket i hemmet? Det har
jag svårt för att fatta, och vidhåller derför mitt yrkande om
afslag på utskottets hemställan.
Herr Bergenda hl: Jag ber att få yrka bifall till utskottets
utlåtande, då jag gillar det syftemål, motionären afser. Orsaken
hvarför jag gör det är, att jag tycker det är onödigt att besvära
Kongl. Maj: t, som har så många vigtiga ärenden att afgöra, med
att taga befattning med sådana frågor som denna, och att man
gerna kan med motionären öfverlåta åt församlingarna att sjelfva
bestämma ordnandet af dessa förhållanden. Jag biträder alltså
utskottets förslag.
I detta anförande instämde herrar Erikson i Myckelgård,
De Laval, Larsson i Upsala, Ersson i Arnebo, Erickson i Bjersby
och Olsson i Frösvi.
Herr Gyllensvärd: Då jag för min del anser, att den
föreslagna ändringen åtminstone beträffande skolorna på landet
hvarken är behöflig eller lämplig, instämmer jag med dem, som
yrka afslag på utskottets hemställan i föreliggande fråga.
Öfverläggningen var slutad. I enlighet med de yrkanden,
som derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan och dels på afslag derå. Votering
blef likväl begärd och företogs enligt följande nu uppsatta
och af kammaren godkända voteringsproposition:
Den, som bifaller hvad kammarens första tillfälliga utskott
hemstält i dess utlåtande n:o 2 (i samlingen n:o 7), röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
1:0 12.
44
Onsdagen den 5 Mars.
Vinner nej, har kammaren af slagit såväl utskottets hemställan
som den i ämnet väckta motionen.
Omröstningen utföll med 110 ja och 78 nej; varande alltså
utskottets hemställan af kammaren bifallen; och skulle detta beslut,
jemlikt 63 § 3 mom. riksdagsordningen, delgifvas medkamrnaren
genom utdrag af protokollet.
„ q 11
Angående •
uppmaning
till statskyr- Till behandling förekom härefter Andra Kammarens förstates
prester- tillfälliga utskotts utlåtande n:o 3 (i samlingen n:o 8), i anledning
skap att halla vackt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t derom, att Kong],
''”föredrag’ Maj:t täcktes uppmana alla statskyrkans prester till hållande af
nykterhetsföredrag.
I detta utlåtande hemstälde utskottet, att kammaren, med
erkännande af den gjorda framställningens goda syfte, likväl:
måtte lemna ifrågavarande, af herr G. Jansson i Krakerud väckta
motion, n:o 63, utan afseende.
Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts
af herr J. A. Johansson i Strömsberg, hvilken ansett, att utskottet
bort hos Riksdagen förorda bifall till motionen.
Herr Jansson i Krakerud anförde: Jag har äran uttrycka
min tacksamhet för den välvilja, utskottet bevisat mig vid behandlingen
af min motion. Jag gör det så mycket hellre, som
utskottet delar min åsigt angående nyterhetsverksamheten inom
vårt land. Jag har således blott några små anmärkningar att
göra mot föreliggande betänkande. Den största är naturligtvis
den, att utskottet afstyrkt motionen. Derjemte har jag några
smärre anmärkningar rörande motiveringen.
Utskottet börjar sin motiverig mycket vackert och fortsätter
på samma sätt ett stycke framåt, men sedan intages utskottet af
en tvekan angående lämpligheten af det genom motionen föreslagna
medlet. Denna tvekan synes sedermera hafva öfvergått
till en viss feghet. Detta är beklagansvärd!, ty härigenom blir
man naturligtviss villrådig och vet icke hvilka medel man bör
använda. Stundom kan man i sådana fall gripa till mera radikala
medel än som är af behofvet påkalladt. Utskottet synes också
hafva gjort detta, ty det gifver antydning om ett sådant sätt att
gå till väga. Utskottet anser nemligen, att Kongl. Maj:t icke bör
utfärda ett påbud, hvars efterlefnad icke kan af vederbörande
fordras såsom embetspligt, och säger: »motionären har ju icke ens
ifrågasatt utfärdandet af någon förordning, hvarigenom det för
presterskapet skulle stadgas såsom eu ovilkorlig pligt att årligen
hålla ett visst antal nykterhetsföredrag.» Häraf torde framgå,
att om jag i min motion föreslagit, att presterskapet skulle åläggas
att hålla vissa nykterhetsföredrag, hade utskottet bifallit min
Onsdagen den 5 Mars.
45 N:o lä.
motion. För min del har jag ansett och anser fortfarande, att Angående
det vore beklagligt, om man tillgrepp ett så radikalt medel; helst .uppmaning
jag tror att nykterheten kan befrämjas lika väl, om icke bättre,
utan att tillgripa eu dylik åtgärd. Jag tror vidare att man be- skap att hålla
höfvel’ taga i betraktande, att folk i allmänhet, och prester i syn- nykterhets
nerhet,
särskild! de till åren komne, hafva mycket svårt att foga föredrag.
.sig efter den nya tidens retning. —• Jag säger icke detta som (Forts.)
eu förolämpning mot vare sig presterna eller andra, tv att så är
ligger i sakens natur, men nog skulle åtskilliga af de gamla pre
sterua
komma i eu svår ställning, om de skulle åläggas att hålla
nykterhetsföredrag.
Det förefaller öfverraskande, att, sedan utskottet påpekat ett
■sådant radikalmedel, utskottet vidare säger att »det föreställer sig,
att presterna, drifna af menniskokärlekens ande, skola utan någon
uppmaning från Kong! Maj:t mer och mer ingripa till nykterhetens
befrämjande.» Och detta oaktadt utskottet förut talat
om att ett åläggande borde gifvas dem af Kong!. Maj:t att ingripa
till nykterhetens befrämjande, »på det sätt, de hvar i sin
stad finna lämpligast.» Nykterhetsverksamheten har väl i vårt
land fortgått, efter hvad jag tror, omkring 20 eller 30 år, men
likväl har beklagligt nog utskottet icke kunnat skrifva, att presterna
drifna af menniskokärlek tagit del af denna verksamhet,
utan säger blott, att utskottet tror, det presterna skola komma att
deri ingripa. Redan detta är ett starkt skäl för bifall till min
motion. Men icke nog härmed, utan utskottet tillägger »på det
sätt de hvar i sin stad finna lämpligast.» Det fins åtminstone
anledning att påstå, att det sätt, åtskilliga prester hittills användt,
icke varit egnadt att verka i nykterhetens intresse, och derför
hade jag tänkt att det skulle verka till nytta för nykterhetssaken,
om Kong! Maj:t eller Riksdagen eller denna kammare uttalade
den önskan, att presterskapet skulle på ett mera kraftigt sätt deltaga
i nykterhetsverksamheten.
Slutligen säger utskottet, att » frågan om presterskapets ställning
till nykterhetssträfvandena vore mest egnad till öfverläggningsämne
vid prosterikonvent, prestsällskap och prestmöten.»
Jag kan icke förstå att man genom bifall till min motion skulle
lägga något hinder för presterna att diskutera denna sak på sina
möten. Jag tror fast hellre att, om min motion bifölles, och presterna
komme att hålla nykterhetsföredrag, skulle diskussionen
komma att ställa sig mycket annorlunda än densamma nu gör
på dylika möten, ty ger man akt på de uttalanden, som vid åtskilliga
prestmöten förekomma, skall man finna, att de fleste prester
äro i största okunnighet om nykterhetsverksamheten. De
känna icke densamma i detalj. Men om de deremot till följd af
uppmaning komme att ingripa i nykterhetsverksamheten, skulle
de utan tvifvel erhålla sakkännedom och således kunna upplysa
hvarandra om hvilka välsignelser denna verksamhet har medfört,
Nw 12. 46
Onsdagen den 5 Mars.
Angående och hvilka mått och steg man behöfde taga för att fortgå vidare
tiU^''stoisk9r * samma syfte.
kans prester- Jäg tror icke, att jag bör upptaga herrarnes tid längre.
skap att hålla Det synes icke heller vara af behofvet påkalladt, då utskottet
nykterhets- varit af samma tanke som jag med afseende å sjelfva saken. Låt
föredrag. oss jc]je tvista om medlen, utan komma öfverens om att taga det
(Fort*.''; moderata medel, som jag föreslagit. För min del anser jag, att
det skall komma att verka välgörande, och jag tror, att man bör
nöja sig med detta, då man icke har något, som är bättre. Om
utskottet föreslagit något bättre medel, skulle jag gått in derpå,
men utskottet har icke alls kommit till något resultat, utan tycker,
att man skall lemna saken å sido. Jag vill icke vara med derom,
utan yrkar bifall till min motion och afslag å uttskottets betänkande.
Herr Johansson i Strömsberg instämde med herr Jansson
i Krakerud.
Herr Svensson i Karlskrona: Herr talman, mine herrar!
Nykterhetssaken har under de senare åren gått framåt. Detta
måste alla nykterhetsvänner med tacksamhet erkänna. Men arbetet
härför har hittills bedrifvits hufvudsakligen af lekmän. Jag
tror, att arbetet mot rusdryckerna skulle vunnit än bättre framgång,
om vår statskyrkas prester mer aktivt deltagit i striden.
Reservanten inom utskottet har framhållit, hurusom en uppmaning
från regeringen skulle gifva de yngre bland presterskapet
ett starkt såväl moraliskt som juridiskt stöd, då de derigenom
uppmanades att deltaga mer aktivt i det arbete, som nu pågår.
Det är helt naturligt att yngre prestman, då deras förmän,
äfven om de icke ställa sig precist afvogt mot nykterhetsarbetet,
dock betrakta detsamma med likgiltighet, skola draga sig för att
deltaga i detta arbete. Det är med anledning häraf som jag ber
att på det varmaste få biträda motionären och yrkar afslag å utskottets
betänkande.
Herr Östberg: Herr talman! Då det tillkommer mig att
försvara det tillfälliga utskottets utlåtande, ber jag att först få
säga, att jag icke anser det lämpligt att nu fördjupa sig i frågan,
om hvilken rol presterskapet spelat i tidens nykterhetsrörelse. Må
vi lemna derhän om de gjort mycket eller litet i denna sak, men
hvad jag bestämdt påstår är, att en skrifvelse i förslagets syfte
icke skulle göra den allra minsta nytta. Det stora flertalet bland
presterna, hvilka ju i allmänhet äro intresserade för nykterhetssaken,
kommer att verka lika väl derför, vare sig de få ett cirkulär
från Kongl. Maj:t eller ej, och de öfriga, som icke äro vidare
intresserade af denna fråga, skola säkerligen ingenting uträtta
äfven om de på uppmaning ex officio skulle hålla en eller
Onsdagen den 5 Mars.
47 N:<> 12.
annan nykterhetspredikan. Jag tror således,
att icke besluta om någon dylik skrifvelse.
att det är klokast
Angående
uppmaning
• • *> till stat skyr
lag
skulle dessutom vilja göra motionären en fråga, som är ^ans preSfer.
väl behöflig för att få reda på huru han tänkt sig saken, nem- skap att hålla
ligen: hvad är derför slags nykterhetspredikningar, han vill här
hafva till stånd? Åsyftar han blott, att presterna skola i allmänhet
uppmana folk att iakttaga måtta och endast i ringare grad
förtära spirituösa, eller är det hans mening, att presterna skola
predika absolut nykterhet och återhållsamhet. Man skulle väl
vara böjd att tro att det sista vore meningen, men i så fall är
det för mig åtminstone ett ytterligare hinder för att yrka
bifall till motionen, ty det vore ju att gå fanatismens ärenden.
Jag skulle gerna se den dag, då alla spirituösa drycker vore borta
ur landet, men jag tror å andra sidan, att man icke är befogad
att till den grad inskränka andra personers rättigheter. Skulle eu
uppmaning i denna rigtning åsyftas, så vore det att gå alldeles
för långt, och jag tror icke heller att många af denna kammares
ledamöter skulle vilja vara med om något dylikt. Hvad jag i
denna sak framför allt vill betona är den ensidighet, som innebäres
i motionärens framställning. Prestens kall är mycket omfattande.
Hans uppgift är att söka utöfva eu förädlande inverkan
på alla områden af det mänskliga lifvet, och det vore origtigt
att vilja utpeka nykterhetsarbetet såsom mera nyttigt än allt
annat. Man kan icke påstå, att ett måttligt förtärande af starka
drycker är en värre synd än de flesta andra, som böra vara föremål
för prestens beifran. Icke är väl ett måttligt förtärande af
spritdrycker värre än t. ex. att förtala sin nästa eller att vara
oredlig i handel och vandel med mera sådant. Om nu Riksdagen
skulle vilja besluta en skrifvelse i denna fråga, vore jag beredd
att väcka motion om att presterna skulle hålla föredrag om många
andra saker, som jag anser lika vigtiga. Utskottet har emellertid
varit med om att uttala sig för motionens syfte, nemligen att
presterna borde i sina predikningar och vid andra tillfällen betona
denna sak liksom många andra. Detta synes mig alldeles
rigtigt, ehuru jag icke vill vara med om att aflåta någon skrifvelse.
Beträffande den sista punkten i utskottets utlåtande, att frågan
om presterskapets ställning till nykterhetssträfvandena syntes
mest egnad til! öfverläggningsämne vid prestmöten och dylika sammankomster,
har utskottet ansett att frågan der skulle vinna en
lämpligare behandling än den nu ifrågasatta, att Riksdagen skulle
skrifva till Kongl. Maj:t och Kong!. Maj:t sedermera till presterskapet.
På grund af hvad jag anfört yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.
nykterhets
fnredrag.
(Forts.)
Herr Jansson i Krakerud: Herr talman, mine herrar!
Jag skulle icke hafva begärt ordet, om jag ej framkallats af
A'':o 12. 48
Onsdagen den 5 Mars.
Angående den siste talaren, som frågade, hurudana föredrag jag tänkt mig,
uppmaning presterna skulle hålla. På den frågan får jag upprigtigt
kaus Stprester-svara> jag icke tänkt föreskrifva, hurudana dessa föredrag
skap att hålla skulle blifva, men jag har trott, att billighet, rättvisa och
nykterhets- sanning skola komma att segra, vare sig presternas föredrag
föredrag, komma att afse en absolut eller en moderat nykterhet. Och
(Forts.) om dg endast vilja verka i den rätta rigtningen, så har jag
ansett att man tagit ett stort steg framåt.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr
talmannen, i enlighet med de gjorda yrkandena, propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan och dels på afslag å densamma
och bifall i stället till den i ämnet väckta motionen.
Herr talmannen fann svaren hafva utfallit med öfvervägande
ja för den förra meningen, men som votering begärdes, blef
nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition:
Den,
som bifaller hvad kammarens första tillfälliga utskott
hemstält i dess utlåtande n:o 3 (i samlingen n:o 8), röstar
J a,
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, har kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
bifallit herr G. Janssons i ämnet väckta motion.
Omröstningen visade 135 ja mot 55 nej; hvadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.
§ 12-
Föredrogs och bifölls Andra Kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 4 (i samlingen n:o 9), i anledning af väckt
motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utredning
rörande helgonskylden.
Jemlikt 63 § 3 mom. riksdagsordningen skulle detta beslut
genom utdrag af protokollet delgifvas medkammaren.
Onsdagen den 5 Mars.
§ 13.
49 N:o 12.
Härefter företogs handläggning af Andra Kammarens första Angående
tillfälliga utskotts utlåtande mo 5 (i samlingen n:o 10), angående Meddelande åt
vidtagande af anordningar för att bereda beväringsynglingar iZZTZ/iZfn
kunskap i rätt- och välskrifning samt räkning. skap /rån
ock
välskrif
I
en till utskottet hänvisad motion, n:o 109, hade herr G. "''ng m'' m"
W. Svensson i Rydaholm hemstält, »att Riksdagen ville i underdånig
skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes vidtaga sådan
anordning, att beväringsynglingar, som icke hafva nöjaktiga
kunskaper i rätt- och välskrifning samt räkning, måtte beredas
tillfälle att minst två timmar dagligen under den på exercisplatsen
bestämda öfningstiden erhålla kostnadsfri undervisning
i nämnda ämnen», men hemstälde utskottet, att motionen icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Reservationer emot denna utskottets hemställan hade
■anmälts:
af herr Q. Elowson; samt
af herr J. A. Johansson i Strömsberg.
Efter föredragning af ärendet anförde:
Herr Svensson i Rydaholm: Hvad som närmast föranledt
mig att väcka denna motion är, att jag under min verksamhet
såsom folkskolelärare ofta märkt, huru som det, som inhemtas i
folkskolan, så lätt glöm mes.
I synnerhet är detta förhållandet med de ämnen, hvarom
här är fråga, nemligen skrifning och räkning. Jag har derför
mycket funderat på, huru man med minsta möjliga kostnad och
utan uppoffring af särskild tid skulle kunna åstadkomma en
repetitionskurs häri för ynglingar, som äro komne till mera
mogen ålder. Jag har dervid helt naturligt kommit att tänka
på våra beväringsynglingar. Att utskottet också gillar denna
min åsigt, erfares af det ställe i dess betänkande, der det heter:
»Den tanken förefaller ock mycket tilltalande, att de värnpligtiges
tjenstgöring borde göras till en skola, der de skulle ej
blott sysselsättas med rent militära öfningar, utan äfven erhålla
undervisning i allmänt medborgerliga ämnen till gagn för deras
framtida verksamhet på hvithet område som helst.»
Jag har all anledning att tacka utskottet för detta välvilliga
omdöme om min motion. Men min tacksamhet skulle naturligtvis
vara ännu innerligare, om utskottet funnit sig föranlåtet att
tillstyrka motionen i fråga. Så har emellertid icke skett, utan
Andra Kammarens Prof. 1890. N:o 12. 4
N:o 12. 50
Onsdagen den 5 Mars.
Angående
meddelande å\
beväringsynglingar
af kun
skap i nätt
och välskrifning
m. in.
(Forts.)
i detta "betänkande liksom i så många andra kommer derpå ett
ödesdigert -amen».
Utskottet har afstyrkt min motion och gör det på följande
skål: »Utskottet har icke kunnat förbise, att under nuvarande
förhållanden åtskilliga svårigheter möta för en sådan anordning,
som den motionären åsyftat.»
Ja, det tror jag ock, att åtskilliga svårigheter skulle möta.
Men jag tror visst icke att dessa svårigheter böra vara oöfverstigliga,
utan jag anser dem tvärt om vara af ganska ringa betydelse.
»Till dessa svårigheter», säger utskottet, »hörer, att så
mycken tid som möjligt måste under den korta mötestiden egnas
åt de militära öfningarna.»
Jag har icke heller föreslagit någon inskränkning i den
tid, som nu egnas åt de militära öfningarna, utan jag har trött,
att man skulle kunna använda en del af fristunderna för ifrågavarande
ändamål.
Så säger utskottet vidare, »att man under en så kort tid
icke kan vänta särdeles stort resultat af den ifrågavarande undervisningen.
»
Ja, det tror jag också, att man icke skall uppnå så särdeles
stort resultat, men jag tror dock, att något kunde vinnas. Och
det bästa resultatet vore må hända, att den ovilja, för att ickesäga
förbittring, som för närvarande förefinnes i fråga om be
väringsexercisen och i all synnerhet emot ökning i bevärings
öfningarna, i betydlig mån skulle minskas, då ynglingarne funne,
att de af mötestiden kunde få någon reel behållning för lifvet.
Utskottet säger vidare, att »eleverna till största delen
komme att höra till de trögaste och minst läraktige.»
Huru utskottet kunnat komma till en sådan slutsats är för
mig obegripligt. Ty det är icke sagdt, att de ynglingar, som
hafva de minsta kunskaperna, nödvändigt måste vara de trögaste
och minst läraktige. Vill man draga ut konseqvensen af ett
sådant påstående, skulle deraf följa, att till exempel en person
med mindre bildning måste anses höra till de trögaste och minst
läraktige, vid jemförelse med en person med högre bildning.
Jag tror dock, att det förhållandet, att somliga personer hafva
mindre kunskaper, beror på helt andra faktorer.
Vidare säger utskottet, »att lämpliga skollokaler icke allestädes
torde finnas.»
Detta är, så vidt jag kan förstå, det enda giltiga skäl, som
utskottet anfört för sitt afstyrkande af motionen. Jag tror också,
att på vissa mötesplatser det verkligen icke finnes lämpliga
lokaler. Men på de flesta finnas dock, såsom jag tror, baracker
uppförda; och man kunde ju försöka att på de ställen, der
lokaler finnas, föranstalta en sådan undervisning.
Onsdagen den 5 Mars. 51 jf:o 18.
Efter detta säger utskottet, »att uppsättningen af materiel Angående
•och de årliga kostnaderna torde kräfva ei alldeles obetydliga meddelande åt
kostnader.» ‘ hTa7aPkZ
Ja,
hvad uppsättningen af materiel beträffar, tror jag skap irätticke,
att det vore skäl att bekosta en dyr attiralj, utan man och välskrifkunde
anskaffa bord af den mest primitiva beskaffenhet. Och nin9 m- mhvad
materiel i öfrigt beträffar, så skulle alltsammans kunna (Forts.)
inskränkas till en svart väggtafla, ett tillräckligt antal griffeltaflor,
samt eu skrifbok, bläck och penna för hvarje man. Jag
tror, att de årliga kostnaderna härför icke skulle stiga högre
än till omkring 25 öre per man.
»Slutligen» — säger utskottet — »synes ovisst om tillgång
på dugliga lärarekrafter för ett större antal elever kan erhållas,
då det jemförelsevis fåtaliga befälet och underbefälet, som har
en mängd göromål att ombesörja mellan exercistiderna, endast
till en del kan användas för undervisning i folkskoleämnen, och
det ej torde kunna åläggas visse värnpligtige att tjenstgöra såsom
lärare för de öfrige.»
Hvad nu befälets fåtalighet beträffar, så tror jag icke, att
det är så farligt med den saken. Utom officerare och underofficerare
finnes ju en god del volontärer, som aflagt underofficersexamen
och således kunna anses kompetenta att bestrida denna
undervisning. Dessutom finnes det ju, såsom jag redan i motionen
påpekat, bland beväringsynglingarne eu stor mängd folkskolelärarekandidater,
studenter och studerande vid de allmänna
läroverken; och jag kan icke i likhet med utskottet tro, att
desse skulle kunna neka att bestrida undervisningen, om de
dertill blefve ålagda.
Detta ärende kan ju förefalla temligen betydelselöst, men
jag tror derför icke, att det är en alldeles ovigtig sak. Det
vore derför önskligt att få höra flera personer uttala sig i densamma.
Att det är en framtidsfråga, som bör tagas i betraktande,
derom är jag fullt öfvertygad.
Jag skall sålunda, herr talman, tillåta mig att yrka bifall
till min motion, dock med den förändring i klämmen, att efter
ordet »måtte», inskjutes en mellansats, så lydande: »der lokala
hinder ej förefinna^», och anhåller jag om proposition på detta
mitt yrkande.
Herr Gyllensvärd: Jag är af samma tanke som motionären,
att numera, sedan öfningstiden blifvit utsträckt, någon
tid möjligen skulle kunna användas för sådana beväringsynglingars
öfning i skrifning och räkning, hvilka deraf äro i behof. Jag
tror i likhet med honom också, att motviljan mot den ökade
beväringstiden och beväringsexercisen skulle i väsentlig mån
minskas, om en sådan åtgärd kunde vidtagas. Jag hyser äfven
det hoppet, att herrar militärer, i hvad på dem ankommer, åt
-
K: o 12. 52 Onsdagen den 5 Mars.
Angående ° minstone icke allmänt skola motsätta sig en dylik anordning..
meddelande åt det har, åtminstone på vissa ställen, redan visat sig, att de''
lingar "af Tim-me<^ välvilja omfattat denna sak. Jag instämmer derför i motioSkap
i rätt- närens hemställan.
och välskrivning
m. m. Häruti instämde herr Svensson i Karlskrona.
(Forts.)
Herr Östberg yttrade: Det kan förefalla underligt att
vilja påyrka införandet af undervisning i skolämnen under beväringsexercisen.
Det vore emellertid icke så underligt, om
motionären stode på den ståndpunkten, att han ville öka tiden
för beväringsexercisen. Men han har ju den uppfattningen,
att man icke bör öka den med en enda dag. Jag för min del
skulle icke ogerna se, att någon ökning kunde åstadkommas,
och jag vore då ganska böjd för ett förslag att införa undervisning
i humanistiska ämnen. Så sker ju vid rekrytskolorna.
Om man således hade någorlunda lång tid för beväringsexercisen,
kunde man ju egna någon tid åt de ämnen, som motionären
föreslagit, eller —• om folkskolan, såsom dess pligt är,,
redan medhunnit dessa — åt andra humanistiska ämnen. Frågan
är emellertid, enligt min tanke, alldeles för tidigt väckt. Jag
yrkar derför bifall till utskottets hemställan.
I detta yttrande instämde herrar Larsson i Upsala och Mallmin*
Herr friherre Palmstierna: Det är naturligtvis icke för
att motsätta mig förslaget om en skrifvelse till Kongl. Maj:tr
utan endast för att något belysa min uppfattning af frågan, som
jag nu begärt ordet.
Jag tror, såsom ock utskottet har framhållit, att saken för
tillfället är omöjlig att genomföra. Det heter visserligen, att beväringarne
blott exercera i 8 timmar och sålunda skulle kunna hafva
8 timmar till sömn och ändå hafva 8 timmar öfriga till »måltider,
borstning och putsning samt förströelser». Men förströelserna
äro verkligen, tror jag, ganska inskränkta: dem hinna de icke
mycket med. Ty så kort öfningstid, som vi hafva, tagas nog
deras krafter, så mycket de orka med, i anspråk af de militära
öfningarna. Under det uppehåll, de hafva på middagen, sofva
de derför ganska godt, och det behöfva de också rätt väl efter
ett för dem så ovanligt och ansträngande arbete som detta.
Dessutom äro icke marscher till och från skjutplatser inräknade,
i de 8 timmar, som äro anslagna för exercisen.
När öfningstiden är så kort som hos oss, är det naturligtvis
hufvudsaken att söka bibringa beväringen åtminstone någon
militärisk duglighet. Afsigten med dessa öfningar är ju, att vi
skola försvara vårt land. Och det är icke med räknetaflor, utan
Onsdagen den 5 Mars.
53 N:o it
med kulor, som det skall försvaras. Det är sådana de skola Angående o
lära sig sköta, och skjutöfningarna måste derför gå först. meddelande åt
Inom den svenska armén har likvisst alltid arbetats ganska ungar af Jernmycket
för, om jag så må saga, folkbildningen. I det fallet kan skap i rättdet
till och med hända, att vi ur rent militärisk synpunkt och välskrifhandlat
något opraktiskt, ty vi hafva användt synnerligen mycken mn9 m- m''
tid till detta bildningsarbete, i motsats till de utländska ar- (Forts.)
méerna. Detta gäller dock egentligen endast de värfvade trupperna,
ty man har blott der haft så mycken tid, att detta varit
möjligt. Men vid dessa värfvade trupper har man alltid —
synnerligast förr, då omsättningen af manskap icke var så hastig
som nu — varit mycket noga med att den lediga tiden skulle
användas på bästa sätt.
Vid artilleriet till exempel gick man ganska långt i undervisning
icke blott i läsning, skrifning och sådana delar af matematiken,
som äro af vigt för en artillerist, utan äfven i rent
bildande ämnen, såsom historia, geografi o. s. v. Specielt
lade man just an på undervisning i det ämne, som särskild!
tyckes ligga motionären om hjertat, nemligen skrifning. Man
ansåg nemligen, att en god handstil skulle för framtiden vara
af största vigt för sådana, som lemnade den värfvade armén,
och bereda dem många tillfällen att förtjena sitt uppehälle.
Att vårt underbefäls bildning i de rent teoretiska ämnena
står mycket högt, vågar jag bestämdt påstå. Och på sista tiden
har man också vid indelta armén, der man lyckats få rekrytöfningarna
samlade i följd, sökt bereda infanteriets rekryter tillfälle
till undervisning i läsning, skrifning och räkning.
Men att göra något för beväringen i detta afseende är för
närvarande omöjligt. Man kan visserligen tänka sig, att något
dylikt framdeles skulle kunna åstadkommas, men man måste då
också samtidigt ganska mycket utsträcka öfningstiden. Eljest
får man ingen tid till sådana humanistiska studier. Med ett
par timmars undervisning i skrifning under några dagar vore
för öfrigt icke mycket vunnet.
Sjelfva syftet med motionen är jag naturligtvis lifligt intresserad
af, ty det gäller ju en mycket god sak. Men om jag
ser saken vara omöjlig, är det min skyldighet att säga, att så
är. Det var endast denna upplysning jag velat gifva.
Herr Månsson: Denna sak ställer sig för mig synnerligen
vigtig. Utan att jag här vill närmare ingå på talet om ökning
af våra beväringsöfningar, så tror jag dock, att — hvilka åsigter
vi än hafva, och huru impopulär denna sak än är i vårt land —
vi förr eller senare måste i någon mån utsträcka öfningstiden,
för så vidt öfningarna skola få någon betydelse, och resultatet
skall motsvara den tid och de penningar vi offra derför. För att
nå detta mål och för att göra denna öfningsskyldighet mera popu
-
N:0 12. 54
Onsdagen den 5 Mars.
Angående
meddelande å,
bevärinasgng
lingar af kun
skap i rånock
välskrifning
m. m.
(Forts.)
lär, än den för närvarande är, samt undanrödja den ovilja, som
hos folket förefinnes mot denna sak, tror jag att man borde slå
in på den väg motionären antydt. Jag föreställer mig nemligen,
att, om vårt folk finge se, att man kunde draga någon personlig
praktisk nytta af denna tid, det icke skulle tveka att offra några
dagar mera på öfningsplatserna, än nu är fallet. Det är med tanke
härpå jag tror att saken är vigtig. Jag har också, under den
beröring jag haft med det danska folket, som har mycket lång
öfningstid i jemförelse med oss — minst 6, månader — hört, huru
danskarne synnerligen högt skatta denna öfningstid, just derför att
derunder äfven meddelas undervisning i räkning och skrifning
och åtsKilliga andra ämnen. Ja, danskarne betrakta verkligen
denna sak såsom så vigtig för sig, att de skulle anse som ett
brott mot dem, om den toges bort. Kunde nu också vi komma
ett steg framåt i den rigtningen, så tror jag att det skulle vara
godt för oss i flera afseenden. Jag vill emellertid icke här tala
om, huru långt vi böra utsträcka denna öfningstid, ty jag tror,
att man äfven inom en temligen kort tid, med en smula god
vilja, skulle kunna företaga denna repetitionskurs, om jag så må
säga, uti. skrifning och räkning. Jag vill icke i likhet med motionären
ställa saken så, att det skulle blifva ett slags examen
vid inträdet, så att endast de, som befunnes särskild! okunnige,
skulle erhålla eu sådan undervisning, utan afla skulle vara med
derom — de längst försigkomna såsom undervisare för de andra,
På detta sätt skulle kostnaderna icke blifva synnerligen stora.
De skulle reducera sig, enligt min uppfattning, till utgifterna för
papper, bläck och dylikt. Om man nu ser på tiden för beväringsöfningarna,
så behöfvas nog 8 timmar om dagen för exercisen.
Men det fins ju då 16 timmar qvar på dygnet. Och jag undrar,
om det skulle vara så alldeles ur vägen att offra af dessa 2 eller
3 timmar för sådan undervisning. Jag tror verkligen, att vi böra
försöka göra eu början i denna rigtning, så långt det är möjligt,
äfven med den nuvarande öfningstiden. Och jag tror att det vore
väl, om regeringen egnade saken sin uppmärksamhet.
För min del kan jag således icke annat än hysa sympati
för saken och anhåller derför, till den kraft och verkan det kan
hafva, att få yrka bifall till motionen.
Herr Jönsson i Mårarp instämde häruti.
Herr Bratt: Jag inser, i likhet med utskottet, mycket väl
det goda syftet med motionen och, såsom den siste talaren, kan
jag såga, att äfven jag hyser sympati derför. Men dessa herrar,
som vilja pålägga beväringen att efter 8 timmars exercis, om
hvars ansträngningar de icke hafva minsta aning, egna sig åt
läsning och skrifning — dem skulle jag verkligen vilja föreslå,
derest ej deras ålder gjorde sådant för dem omöjligt, att försöka
Onsdagen den 5 Mars.
55 N:o 12.
exercera 8 timmar dagligen under några veckor och efter hvarje Angående
sådan exercis sätta sig ned för att idka studier. meddelande åt
Hvad särskildt de beridna vapenslagen beträffar, vill jag lingaraf^kunnämna,
att deras dagliga tjenstgöringstid icke gifvet är 8, utan ''skap i'' rättdelvis
10 timmar, hvilket ju innebär eu ytterligare inkräktning och välskrifpå
dessa 16 timmar, som man anser vara för mycket för bevä- nin9 m- mringens
ledighet och hvila. (Forts.)
Den siste talaren erinrade om förhållandena i Danmark.
Ja, mine herrar, finge vi öfningstiden för de värnpligtige utsträckt
tillnärmelsevis lika långt som i Danmark, är jag öfvertygad om,
att äfven vår krigsstyrelse skulle anbefalla beväringens utbildning
i humanistiska ämnen. Men vi äro långt derifrån. Så länge vi
hafva blott 42 dagar för de värnpligtiges militära utbildning,
måste vi låta denna vara utbildningens enda mål, lika visst som
den af en hvar måste erkännas såsom hufvudsak. Skulle vi nu
för andra ändamål förfoga öfver någon del af de anbefalda 8
öfningstimmarne — något som dock icke ens motionären föreslagit
— skulle den militära utbildningen förlora allt för mycket
derpå; att tiden i alla fall redan nu är alldeles för knapp, vet
hvar och en af herrarne lika väl som jag.
Jag ber derför att få yrka bifall till utskottets förslag.
i Esset.
Med Herr Bratt förenade sig herrar Collander och Johansson
Öfverläggningen var härmed slutad; och sedan propositioner
gifvits å de gjorda yrkandena, biföll kammaren utskottets hemställan.
§ 14.
Slutligen föredrogs Andra Kammarens tredje tillfälliga ut- Om föreskrifskotts
utlåtande n:o 3 (i samlingen mo 11), i anledning af väcktter för kronomotion
om skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan om före- länmän^att
skrifter för kronofogdar och länsmän att i vissa fall skriftligen om vissa ad.
underrätta kommunalstämmas ordförande om allmänna sam- manna sammanträden.
manträden
Med tillstyrkande af berörda inom Andra Kammaren af ^mmundlherr
A. O. Olsson i Frösvi väckta motion, n:o 83, hemstälde ut- stämmas
skottet i detta utlåtande: ordförande.
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om
utfärdande af föreskrift derom, att kronofogde och länsman måtte
åläggas, att, då menighet skall i hushållsmål af allmän beskaffenhet
inför någon af dem kallas till sammanträde, derom meddela
vederbörande kommunalstämmas ordförande underrättelse så
tidigt, att ombud för menigheten kunna i behörig ordning utses.
I fråga härom anförde:
N:o 12. 5G
Onsdagen den 5 Mars.
Om föreskrifter
för kronofogdar
och
länsmän att
om vissa allmänna
sammanträden
underrätta!
kommunalstämmans
ordförande.
(Forts.)
Herr Sven Nilsson: Jag för min del är tacksam mot
utskottet;, att det velat gå motionärens önskningar till mötes.
Men jag är litet tveksam om tolkningen af det beslut, utskottet
framstäldt till kammarens pröfning. Det lieter nemligen i förslaget,
att Riksdagen skulle »i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla
om utfärdande af föreskrift derom, att kronofogde och länsman
måtte åläggas att, då menighet skall i hushållsmål af allmän
beskaffenhet inför någon af dem kallas till sammanträde» o. s. v.
Nu har jag för min del icke rigtigt klart för mig, om ordet »hushållsmål»
kan tolkas så, att, äfven då fråga är om val af nämnder
för bestämmande af priskurant^’ för markegångssättningen, kronofogde
skall vara skyldig, i fall detta förslag antoges, att underrätta
kommunalstämmas ordförande, då sådant val skall hållas. Det
torde vara temligen tvifvelaktigt, huru vida ett ärende om
bestämmande af markegångspriset kan kallas »hushållsmål».
Det torde väl närmast betecknas såsom beslcattningsmål och
icke såsom hushållsmål. Derför, om man antager förslaget, sådant
detsamma föreligger, torde det icke kunna anses innebära ett
åläggande eller skyldighet för kronofogden att, på samma sätt,
som skulle komma att ega rum vid sammanträden för behandling
af frågor angående vägdelning och tingshusbyggnad m. m.,
som ju måste hänföras till hushållsmål, underrätta kommunalstämmoordförande
om förestående val af ledamöter, som skola
deltaga i besluten angående markegångsprisens bestämmande. Jag
har här i min hand kungörelsen af den It maj 1855 angående
grunderna och sättet för markegångsprisens bestämmande. Der
linnes i 2 § bestämmelse derom, att »kronofogden har skyldighet
att sammankalla ombuden från kommunerna till dessa sammanträden.
» Men om sättet huru kallelsen skall ega rum finnes
ingenting föreskrifvet. Detta praktiseras vanligen så, att kungörelse
derom uppläses i kyrkorna, och i den ofvannämnda kongl.
kungörelsen förefinnes emellertid icke något åliggande för kronofogden
att i sådant fall underrätta kommunalstämmans ordförande
för val af ombud för kommunen. Den erfarenhet jag har i dylika fall
är den, att kommunalstämmans ordförande icke får underrättelse
från kronofogden, då sammanträden blifvit utsatta angående uppgörelse
af priskuranter, och det händer mycket ofta i min ort, att
kommunerna icke blifva satta i tillfälle att vid dylika sammanträden
vara tillstädes, som endast får ske genom ombud, som
hafva till åliggande att göra åsigterna om de gångbara prisen
inom kommunerna gällande. Detta kommer sig helt naturligt
deraf, att kommunalstämmoordförande icke är i kyrkan den
söndag då en sådan kungörelse der uppläses, eller på enskild väg
får kännedom om densamma — och det händer ofta, att just under
de söndagar, som ordföranden ej är i kyrkan, någon kungörelse
om dylika förrättningar uppläses utan att sedermera komma till
hans kännedom inom sådan tid, att de blifva i tillfälle att vidtaga
Onsdagen den 5 Mars.
57 N:o lä.
åtgärder, så att kommunen kan deltaga i dessa vigtiga frågors
afgörande.
Nu kan den påpekade bristfälliglie ten i förslaget afhjelpas
genom en ändring i utskottets kläm, vare sig kammaren härom
direkt ville fatta beslut, eller återremittera betänkandet i sådant
syfte.
För min del anser jag, att den ändringen utan vidare åtgärder
kan vidtagas i utskottets kläm, att ordet hushållsmål utbytes
mot ordet mål; och under förutsättning att någon anmärkning
mot detta ändringsförslag icke kommer att framställas, ber jag
att få till detsamma yrka bifall.
Om föreskrifter
för kronofogdar
och
länsmän att
om vissa allmänna
sammanträden
underrätta
kommunalstämmans
ordförande.
Forts.)
Herr Amnéus: Jag skall icke mycket sörja, i fall utskottets
förslag vinner sympatier inom kammaren; men å andra sidan
Kan jag icke underlåta att säga, det jag finner den föreslagna
författningen temligen betydelselös och onödig.
Vi ha redan — synes mig — väl många sådana små specialförfattningar
som denna begärda, hvilken, om den antoges,
förefaller mig skola komma att höra till de öfverflödiga, då den
helt säkert icke komme att medföra någon egentlig vinst.
Utskottet indelar sjelft de sammanträden, om hvilka det här
är fråga, i sådana, som ega rum »antingen i följd af Kongl. Maj:ts
befallningshafvandes derom meddelade förordnande eller eljest».
Hvad det förra slaget angår, stadgas i § 57 af gällande
landshöfdingeinstruktion följande: »Då, för behandling af något
hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande förekommande ekonomimål,
menigheters hörande finnes af nöden och icke i afseende derå
särskildt är stadgadt, eger Kongl. Maj:ts befallningshafvande att,
efter hvad lämpligast finnes, antingen jemlikt § 12 låta sådant
vid häradsting verkställas, eller ock sjelf hålla erforderliga, i behörig
tid och ordning utlysta sammanträden, eller derom lemna
uppdrag åt landssekreteraren eller landskamreraren, efter ärendets
olika beskaffenhet, eller ock åt kronofogden i orten».
Det är sålunda Kongl. Maj:ts befallningshafvandes sak att
tillse, det sammanträdena blifva i behörig tid och ordning utlysta,
äfven om de hållas inför kronofogden, och all vidare bestämmelse
härom blir ett öfverflödigt påhäng till 57 § i landshöfdingeinstruktionen.
Hvad åter beträffar det senare slaget eller sådana sammanträden,
som hållas utan något förordnande af Kongl. Maj:ts
befallningshafvande, så har jag mig icke bekant, att kronofogde
eller länsman ens författningsenligt är berättigad att på eget bevåg
med någon slags laga verkan till sammanträde inför sig kalla
någon menighet; och då sj elfva saken eller dylik rättighet icke
erkännes af vår lagstiftning, är det väl temligen olämpligt
att begära en allmän författning om det sätt, hvarpå den skall
utöfvas.
Andra Kammarens Prof. 1890. No 12.
N:o 12. 58
Onsdagen den 5 Mars.
Om föreskrifter
för kronofogdar
och
länsmän att
om vissa allmänna
sammanträden
underrätta
kommunalstämmans
ordförande.
(Forts.)
Jag föreställer mig att, vare sig sammanträdena ega rum
med eller utan Kongl. Maj:ts befallningshafvandes tillskyndelse,
endast en anmälan hos bemälde befallningshafvande skall vara
tillräcklig att för framtiden förebygga de af motionären omtalade
olägenheter, och kan dervid nämna, att i de län, der jag tjenstgjort,
jag aldrig förnummit klagomål öfver dylika olägenheter.
Jag skall icke, ehuru åtskilligt vore att tillägga, upptaga
kammarens tid vidare och inskränker mig till att yrka afslag å
utskottets betänkande.
Herr Thestrup: Då kongl. kungörelsen den 22 juli 1875
redan stadgar, att, då menighet i hushållsmål af allmän beskaffenhet
skall kallas till sammanträde, det åligger domhafvanden att
derom underrätta vederbörande kommunalstämmoordförande, synes
mig motionären hafva haft ganska grundadt stöd för sin
framställning, att äfven vid andra sammanträden, dervid lika
vigtiga ärenden kunna förekomma, vederbörande kommunalstämmoordförande
skall derom på lika sätt underrättas. Landshöfdingeinstruktionen
stadgar särskilt de fall, då inför kronofogde
dylika sammanträden kunna ega rum, och att sådana äfven
inför länsman blifvit hållna, veta vi ju också.
Nu bör tvifvel utan, såsom den förste talaren antydde, äfven
för sådana sammanträden, der det väljes deputerade för upprättande
af priskuranter vid markegångssättning, enahanda stad
gande gälla. Vi tänkte inom utskottet verkligen på detta, men
ansågo att äfven det nu omnämnda fallet kunde subsumeras under
begreppet »hushållsmål», och vi ville dessutom göra klämmen
i detta betänkande så lika föreskriften i kungörelsen den 22 juli
1875 som möjligt, för att derigenom lättare vinna framgång åt
ett allmännyttigt förslag. Men skulle det så vara, att tvekan
skulle uppstå, om vid den af utskottet föreslagna formuleringen
det omnämnda fallet kunde medräknas, så är jag för min del
icke alls emot att förena mig med herr Sven Nilsson i hans yrkande,
att den ändring vidtages i klämmen, att ordet »hushållsmål»
utbytes mot »mål».
Herr Bengtsson i Boberg: Jag har begärt ordet för att
i hufvudsak instämma med herr Sven Nilsson i Efveröd. Jag
anser, att det är nödvändigt, att kronofogdarne underrätta kommunalstämmoordförandena
om, när det skall företagas val af deputerade
för upprättande af priskuranter vid markegångssättningen,
ty jag vet, att det i min bygd flere gånger händt inom vissa
kommuner, att, då kommunalstämmoordföranden icke varit närvarande
i kyrkan, då den kongl. kungörelsen upplästs, ombud
för kommunen ej har kunnat väljas, enär kommunalstämmoordföranden
hvarken känt dag eller timme för sammankomsten.
Jag anser det alltså nödvändigt, att kronofogde ålägges att under
-
Onsdagen den 5 Mars.
59 N:o 12.
rätta kommunalstämmoordförande om tiden för sådana sammanträden,
så att ombud kunna komma att utses. Jag anhåller om
bifall till utskottets förslag med den af herr Sven Nilsson gjorda
ändringen.
Herr Olsson i Frösvi: Jag ber endast få nämna, att enligt
min erfarenhet från hemorten det ofta händer, att vid de förut
omnämnda sammanträdena någon eller några kommuner ej äro
representerade, emedan vederbörande kommunalstämmoordförande
ej blifvit af kronofogden underrättade om sammankomsten. Jag
har ej heller något att invända mot det ändringsförslag, som
framstälts af herr Sven Nilsson i Efveröd.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr
talmannen till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll
kammaren utskottets hemställan med den af herr Sven Nilsson
föreslagna förändring, eller att ordet »hushållsmål» utbyttes mot
ordet »mål».
Detta beslut skulle, jemlikt föreskriften i 63 § 3 mom.
riksdagsordningen, delgifvas medkammaren genom utdrag af
protokollet.
§ 15.
Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:
konstitutionsutskottets utlåtande och memorial:
n:o 1, i anledning af väckta motioner om ändring af §§ 6
och 13 riksdagsordningen; och
n:o 2, angående fullbordad granskning af de i statsrådet
förda protokoll;
bevillningsutskottets betänkande n:o 2, angående vilkoren
för försäljning af bränvin; samt
lagutskottets utlåtande n:o 23, i anledning af väckt motion
om utarbetande af förslag till lag om samegandeskap i fast
egendom.
§ 16.
Justerades protokollsutdrag.
§ 17-
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr M. Andersson i Stigen under 8 dagar fr. o. m. den 8 dennes,
och » E. G. Boström » 2 » » 7 »
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,4 6 e. m.
In fidem
A. E. J. Johansson.
Om föreskrifter
för kronofogdar
och
länsmän att
om vissa allmänna
sammanträden
underrätta
kommunalstämmans
ordförande.
(Forts.)
N:o 12. 60
Fredagen den 7 Mars.
Fredagen den 7 Mars
kl. Va 3 e. m.
§ 1.
Justerades det i kammarens sammanträde den 28 nästförflutna
februari förda protokoll.
§ 2.
Föredrogos men blefvo å nyo bordlagda:
konstitutionsutskottets utlåtande och memorial n:is 1 och 2
bevillningsutskottets betänkande n:o 2; samt
lagutskottets utlåtande n:o 23.
§ 3.
Följande nya motioner afgåfvos, nemligen af:
herrar Emil Olsson i Kyrkebol och N. Pehrsson i Onnerud,
n:o 214, om inrättande af ett nytt provinsialläkaredistrikt inom
Vermlands län; och
herr P. Lundén, n:o 215, om tillökning i antalet af ämneslärare
vid femklassiga allmänna läroverket i Göteborg m. m.
Dessa motioner begärdes på bordet och bordlädes till nästa
sammanträde.
§ 4.
Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:
lagutskottets memorial och utlåtande:
n:o 24, i anledning af Första Kammarens återremiss af utskottets
utlåtande (n:o 20) öfver väckt motion om tillägg till
§ 23 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd;
och
n:o 25, i anledning af väckt motion med förslag till ändring
af giftermålsbalken i vissa delar; samt
61 N:o lä.
Fredagen den 7 Mars.
Andra Kammarens tillfälliga utskotts utlåtanden: .
n:o 12, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till
Kongl. Maj:t med begäran om ändring i gällande bestämmelser
angående försäljning af sprängämnen;
n:o 13, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till
Kongl. Maj:t angående inrättande af industrilotterier; och
n:o 14, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t i fråga om inrättande af gymnastikundervisning vid rikets
folkskolor.
Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde uppföras framför de ärenden,
som blifvit tvenne gånger bordlagda.
§ 5.
Godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens skrifvelse,
n:o 14, till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
angående förändrad lydelse i vissa delar af vämpligtslageu den
5 juni 1885.
§ 6.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades hr M. Andersson
i Löfhult under 14 dagar från och med den 17 dennes.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,41 e. m.
In fidem
A. E. J. Johansson.
Andra Kammarens Prot. 1890. N:o 12.
6
Rättelse
i Andra Kammarens protokoll mo 10.
Sid. 20, rad. 12 ofvanifrån, står: tre
läs: tio
Stockholm, O. L. Svanbacks Boktryckeri-Aktiebolag 1890.