1889. Första Kammaren. N:o 21 (Riksdagens protokoll 1889:21)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1889. Första Kammaren. N:o 21.

Lördagen den 23 mars, f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m., och dess förhandlingar
leddes af herr vice talmannen.

Justerades protokollet för den 16 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes:

sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande n:o 1, med anledning
af väckt motion i fråga om inrättande af en ny jordbruksiypotékskassa
m. m.; äfvensom
lagutskottets utlåtanden:

n:o 33, i anledning af väckt motion om ändrade bestämmelser
angående främmande kristna trosbekännares rätt till deltagande i beslut
om kommunala angelägenheter; och

n:o 34, i anledning af väckt motion om ändring af § 47 i förordningen
om landsting den 21 mars 1862.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets under gårdagen bordlagda utlåtanden n:is 8 och 10.

Föredrogs å nyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den 14
och 16 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 7, i anledning af herr
Carlborgs motion angående skrifvelse till Konungen med anhållan om
utredning, huru vida icke gällande föreskrifter om ställande af s. k.
uppbördsborgen m. m. böra upphäfvas.

Herr Carlborg: Herr vice talman, mine herrar! De af Kammarens
herrar ledamöter, hvilka behagat taga del af min motion och
Första Kammarens Prof. 1889. N:o 21.

Ifrågasatt
upphäfvande
af föreskrifterna
om
ställande af
s. Tc. upphördsborgen.

N:o 21, 2 Lördagen den 23 Mars, f. m.

Ifrågasatt tillfälliga utskottets utlåtande, hafva deraf funnit, att motionen omnämner
upphäfvande fyra särskilda fall, då staten till sin säkerhet fordrar borgen, hvilken
af föreskrif- naturligtvis, hvarje gång den skall göras gällande, tillskyndar den enställand^af
skilde borgesmannen förlust till fördel för staten. De särskilda fall,
s. Tc. upp- då sådan borgen fordras, äro, som jag härmed tager mig friheten uppbördsborgen.
repa först borgen för allmänna arbeten, som för statens räkning be(Forts-)
höfva verkställas, vidare borgen för arrenden af kronans domäner,
så borgen för stämpeiförsäljning samt slutligen s. k. uppbördsborgen,
hvilken affordras vissa statens tjensteman vid tjensters tillsättande.

Naturligtvis förefinnas ej lika vigtiga skäl för bibehållandet eller
afskaffande! af föreskrifterna om borgen i alla dessa fall. Och ehuru
jag icke reserverat mig mot utskottets utlåtande mer än beträffande
uppbördsborgen, anhåller jag ändock att få nämna några ord om
hvarje nu ifrågavarande särskilda slag af borgen.

Hvad då först angår den af staten fordrade borgen för allmänna
arbeten, har jag varit i tillfälle att se ett af särskilda komiterade afgift
betänkande eller förslag till ordnande af statens upphandlingsoch
entreprenadväsen. I detta betänkande finnes en kort historik
angående lagstiftningen i dylika fall uti andra europeiska länder. _ Af
denna historik framgår, att borgen icke i något land erfordras i så
vidsträckt mån, som i Sverige. Dock borde i alla de fall, som nu
äro i fråga, de största svårigheterna möta för undvarandet af borgen
just vid uppgörelsen om allmänna arbeten, så länge det praktiseras
som nu, att entreprenören erhåller stora belopp i förskott på den bestämda
entreprenadsumman.

Jag hade tänkt att det icke bör gå till på det sättet, utan om
arbetet indelades i vissa såsom ett helt lör sig ansedda delar, såsom
t. ex. särskild! grundläggning, särskilt murarnes uppförande, byggnadens
inredning o. s. v., så borde entreprenören icke hafva behof
af några betydligare förskott, utan skulle kunna få lyfta särskildasummor
för hvarje af dessa sålunda fullbordade arbeten. Och om en
skicklig men fattig byggmästare eller arkitekt blott ej beräknade att få
hela vinsten för sig ensam, utan med sig associerade en förmögen man,
borde de gemensamt kunna anskaffa nödiga penningar till arbetets bedrifvande.
Iiandelsbalkens 15 kap., som handlar om bolag, omtalar
såsom bolagsman, den “som mera för dess snille och slöjder, än för
inlagda penningar" blifvit delegare i bolag. Och jag har tänkt mig,
att en ingeniör, som åtagit sig ett statens arbete, borde, om han
förut gjort sig förtjent af förtroende, kunna skaffa sig bolags- eller förlagsman
och sålunda ej vara i behof af några förskott.- Enligt förenämnda
betänkande åligger det i utlandet en entreprenör att för kontraktets
uppfyllande ställa säkerhet till 5 ä högst 10 proc. af den bestämda
entreprenadsumman, hvilken säkerhet skall utgöras af obligationer
eller andra värdehandlingar. För de arbeten, som ej belöpa sig till
1,000 kronor, fordras icke borgen. Detta hvad angår borgen för allmänna
arbeten.

Hvad åter beträffar borgen för kronoarrenden, veta allt för val deaf
Kammarens ledamöter, som sjelfva äro jordegare, att den fattige
arrendatorn vanligen tillskyndar jordegaren förlust, och att det så -

Lördagen den 23 Mars, f. m.

Wto 21.

ledes icke alltid är till jordegarens fördel att kunna betinga sig så
högt arrende som möjligt. Emellertid tillgår vanligen så vid utarrenderandet
af statens egendomar, att den person, som bjuder högst, får
arrendet, blott han kan prestera antaglig borgen. Såsom en följd
häraf har alltså ofta inträffat, att dessa arrendatorer genom deras
allt för höga arrendeanbud fått framlefva ett lif fullt af bekymmer,
med ständig vigilans, och slutat med att göra konkurs, hvarvid naturligtvis
borgesmännen fått sitta emellan. De krön oarrenden, hvilka af
arrendatorerna ej kunnat bibehållas, hafva måst å nyo utbjudas, dervid
oftast det senare arrendet kommit att understiga det förra. Den
sålunda uppkomna skilnaden emellan det nya och det förverkade
arrendet hafva borgesmännen måst betala. Vi hafva en mängd domar
från de senare åren, enligt hvilka åtskilliga personer, så väl arrendatorer
som deras borgesmän, ålagts att utgifva s. k. skilnadsarrenden.
Icke blott regeringen utan äfven enskilda personer hafva insett
det obilliga härutinnan, hvarför också både vid denna och den
förra riksdagen förslag blifvit väckta, att staten borde eftergifva sin
tvetydiga rätt i detta afseende. Utskottet säger i sitt betänkande, att
“borttagandet af rättigheten att i ty fall ställa personlig borgen uppenbarligen
skulle bereda de förmögne en fördel på de mindre bemedlades
bekostnad och ej sällan från tädan utestänga desse senare. “ Jag
håller dock för min del före, att det ofta skulle vara den fattige
arrendatorn till fördel, om han ej lockades att öfvertaga ett arrende,,
som han, i saknad af kapital, ej kan på ett tillfredsställande sätt skota.

Angående borgen för stämpelförsäljning vill jag endast nämna,,
att enligt min åsigt borde det stadgande göras ensamt gällande, att
en stämpelförsäljningsman måste för det belopp, han på kredit erhåller,
ställa säkerhet i räntebärande obligationer eller andra värdehandlingar,
och det alternativ, som i stället tillstädjer borgen, ur lagstiftningen
borttagas.

Återstår nu hvad jag egentligen åsyftade med min reservation,
eller afskaffande af uppbördsborgen. Härom yttrar utskottet, att det
anser det “högeligen önskvärdt, att borgenssystemet härutinnan kunde
inskränkas eller alldeles afskaffa"; men längre ned säger utskottet, att
utskottet anser att “en partiel reform i detta hänseende snarare skulle
fördröja än påskynda genomförandet af en fullständig förändring af
borgensväsendet. “

Jag hembär till utskottets majoritet min tacksägelse för det välvilliga
uttalande, icke blott motionen i denna del utan äfven den af
mig förfäktade åsigt om borgensinstitutionens afskaffande eller ininskränkning
erhållit, men jag kan icke, såsom jag äfven anfört i min
reservation, ingå på utskottets ofvan omnämnda uttalande. Jag kan
nemligen för min del icke finna annat, än att det torde hafva skäl
för sig att, i de fall, då statens rätt är i fråga, början göres med
afskaffandet af en institution, som icke öfverensstämmer med lagens
höga mål att skydda hvarje statens medlem mot ekonomisk förlust,
som icke är en följd af olyckshändelse eller kränkning af annans rätt.

Vidare säger utskottet, att “betydelsen af förenämnda borgen består
ej blott i möjligheten för staten att åtminstone till någon del

Ifrågasatt
upphäfvande
af föreskrifterna
om
ställande af
s. k., uppbördsborgen.

(Forts.l

N:o 21.

Ifrågasatt
upphäfvande
af föreskrifterna
om
stallande af
s. k. uppbördsborgen.

(Forts.)

Lördagen den 23 Mars, f. m.

återbörda eu honom genom tjensteman försumlighet eller oredlighet
frånhänd valuta, utan lika mycket, om ej ännu mera, deri, att den utgör
ett slags intyg om redbarheten hos den person, för hvilken andre
ikläda sig eget ansvar.14 Äfven detta utskottets skäl har jag sökt att
bemöta. Jag tror nemligen att en fattig sökande, som icke är i tillfälle
att anskaffa förmögne och ansedde borgesman, bör kunna blifva
eu lika duglig tjensteman som den person, hvilken har rekommendation
af borgesmän med sagda egenskaper, och just om det i verkligheten
förhåller sig, såsom utskottet antydt, att borgen äfven betraktas
från den synpunkten, tror jag att den snarare kan föranleda misstag
vid tillsättandet af tjenster än tvärt om.

Hvad nu åter den sidan af saken angår, som afser att dylik
borgen skall tjena till säkerhet för staten, så motsvarar den i detta
fall bra litet sitt ändamål, emedan den i allmänhet afser endast en
ringa del af de uppbördsmedel, en tjensteman får om hand. Eu landskamrerare
eller en kronofogde t. ex. skall ställa borgen för en summa
af 1,500 riksdaler banko eller 2,250 kronor, hvilket naturligtvis är
en obetydlighet mot de stora belopp, som dessa tjenstemän för statens
räkning hafva under sin vård. Kronofogden uppbär vanligen vid
kronouppbördsstämmorna åtminstone på de trakter, jag känner till,
40,000 å 50,000 kronor. Om det nu stadgades att kronofogden och
häradsskrifvaren, innan de lemnade förrättningsstället, skulle vara skyldige
att afsända den influtna uppbördssumman till länets ränteri, så
vore ju all risk för staten i och med detsamma borta. Vi veta alla,
att tulltjenstemännen numera äro befriade från skyldigheten att ställa
borgen för sin uppbörd, och de hafva likväl statens allra största inträd
under sin förvaltning. Detta oaktadt har man ju icke hört, åtminstone
så vidt jag kan erinra mig, att staten lidit någon förlust
genom tulltjenstemans slarf eller försnillning.

Föreskriften om uppbördsborgen har ganska gamla anor. Genom
en kongl. förordning den 20 maj 1685 förbjöd Carl XI, som var en
klok och försigtig man, allmogen att träda i borgen för uppbördsmän.
Detta förbud förnyades genom förordningen den 22 mars 1785: “såsom
ett ytterligare vedermäle af Kongl. Maj:ts vanliga nådiga omtanka
för allmogens väl och säkerhet". Skada blott att denna Kongl.
Maj:ts nådiga omtanke icke omfattade rikets samtliga inbyggare.

Efter nutidens åskådningssätt torde det emellertid vara svårt att
skilja mellan allmoge och annat folk. I nyss åberopade kongl. förordning
åsyftas med ordet allmoge antagligen hemmansegare, men nu
vet jag icke, om denna bestämmelse kan ens på dem ega tillämpning,
ty det är ganska svårt att skilja mellan hemmansegaren och herremannen,
patronen.

Då, såsom jag nu sökt visa, föreskrifterna om uppbördsborgen
icke lända staten till gagn, men deremot kunna bereda den enskilde
oberäkneliga olyckor, hvilket jemväl har inträffat, att döma efter en
händelse, som nyligen Dumt i Kalmar län, der en kronofogde helt
nyligen stod tilltalad för uppbördsbalans, i hvilken han efter egen
uppgift råkat, derför att han, som sjelf ödmjukligen måst anhålla om
borgen för den honom anförtrodda uppbörd, i sin ordning också måst

N:o 21.

Lördagen den 23 Mars, f. m.

teckna borgen för andra; då den enskilde embetsmannen sålunda kan
blifva inledd i transaktioner, dem han eljest kunde undvika, vågar
jag vördsamt påyrka bifall till min reservation, som endast afser upphäfvande
af föreskrifterna om s. k. uppbördsborgen, och får i sådant
hänseende hemställa, att Riksdagen behagade i underdånig skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla om utredning, huru vida icke gällande föreskrifter
om vissa tjenstemäns skyldighet att ställa borgen för medel,
som de till följd af sin tjenstebefattning uppbära, må kunna upphäfvas
utan att annan säkerhet för uppbörden tjenstemannen affordras.

Friherre Tamm: Då Riksdagen för några dagar sedan på grund
af ett lagutskottets afstyrkande utlåtande förklarade sig icke kunna
eller icke vilja bifalla herr Carlborgs motion angående borttagande af
borgensinstitutionen i sin helhet, torde dermed kunna anses gifvet,
att Riksdagen också på samma gång förklarat sig icke kunna godkänna
det i reservationen mot all borgen anförda skälet, att den
rättsgrund, hvarpå hela borgensinstitutionen hvilar, är origtig och förkastlig.

Reservanten påstår sålunda, att hela denna grund är rättsvidrig,
men jag anser att Riksdagen icke hyser en sådan uppfattning, och att
utskottet icke heller delar densamma framgår deraf, att utskottet, som
visserligen anser det högeligen önskvärd!, att borgen särskilt med
afseende å uppbörd och för stämpelförsäljningen kunde inskränkas
eller alldeles afskafiäs, dock icke anser klokt att nu väcka förslag
derom.

I sin reservation förklarar motionären sig afstå från yrkandet
på uppbäfvandet af borgen för fullgörande af kontrakt om allmänna
arbeten och leverans för statens räkning, samt af borgen för kronoarrenden
och för stämpelpapper, oaktadt han i sitt anförande i dag
äfven argumenterat för borttagande jemväl af dessa slag af borgen.
Det torde vara öfverflödigt att ingå på besvarande af motionen i dessa
fall, då intet yrkande framstälts. Jag vill likväl i förbigående nämna,
att utskottet ansett det ligga utom dess befogenhet att föreslå ändringar
i formen för entreprenadkontrakt o. s. v. äfvensom för borgen
för kronoarrenden.

Hvad beträffar borgen för försäljning af stämpelpapper, kan jag
för min del icke se någon egentlig skilnad mellan sådan borgen och
borgen för uppbörd i allmänhet. Motionären har gjort en bestämd
skilnad dervid, men utskottet har fört dessa två slag af borgen tillsammans,
såsom varande af enahanda natur.

Utskottet har afstyrkt borttagande för närvarande af uppbördsborgen,
emedan utskottet i motsats mot motionären anser, att den
borgen, som sålunda lemnas och hvilken utgör en ringa del af den
uppbörd, som af tjenstemannen omhänderhafves, hufvudsakligast, och
just derför att den är till beloppet ringa, måste betraktas mera såsom
en rekommendation för tjenstemannens redbarhet än såsom en
verklig säkerhet för staten att kunna återfå sina medel i händelse af
balans eller bristande uppbörd.

Genom ett bifall till utskottets förslag skulle Riksdagen icke

Ifrågasatt
upphäfvande
af föreskrifterna
om
ställande af
s. k. upphördsborgen.

(Forts.)

N:o 21.

Ifrågasatt
upphäfvande
af föreskrifterna
om
ställande af
s. k. uppbördsborgen.

(Forts.)

Konstitutionsutskottets
dechargebetänkande.

Lördagen den 23 Mars, f. m.

hafva förklarat sig förkasta borttagandet af uppbördsborgen eller försöket
att åvägabringa utredning i detta hänseende, men, då nu motionären
sjelf ifrågasatt, att Riksdagen i detta hänseende skulle fatta
särskildt beslut, komme Riksdagen, om den icke bifaller motionen, att
förklara, att den anser sig icke kunna biträda hvad motionären sålunda
föreslagit.

Utskottet anser icke tillrådligt att förorda motionärens i reservationen
framstälda förslag, då utskottet förmenar, att det skulle fördröja
införandet af reformen i sin helhet, om Riksdagen nu beslöte
en partiel förändring, äfvensom att, då man här sålunda endast skulle
lagstifta för en viss klass af embetsmän, föga utsigt skulle förefinnas
att Riksdagen skulle biträda ett förslag i sådant hänseende, i synnerhet
som jag föreställer mig, att enskilda bolag och enskilda uppbördsverk
icke skulle vara sinnade att följa ett sådant föredöme, hvilket
naturligtvis borde tjena såsom hänvisning till, huru enskilde i sådant
fall borde förfara. Jag tillåter mig yrka bifall till utskottets afstyrkande
hemställan.

Herr Söderberg: Äfven jag anser den förändring i borgensinstitutionen
motionären här föreslagit icke böra beviljas, ty på samma
gång ett sådant upphäfvande af borgen för uppbörd kan leda till men
för den enskilde, kan det medföra stora förluster och trassel för staten.

Jag yrkar derför bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med de derunder
framstälda yrkandena propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i förevarande utlåtande hemstält och sedan derpå att Kammaren,
med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla herr Carlborgs
yrkande, att Riksdagen behagade i underdånig skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla om utredning, huru vida icke gällande föreskrifter
om vissa tjenstemäns skyldighet att ställa borgen för medel, som de
till följd af sin tjenstebefattning uppbära, må kunna upphäfvas utan
att annan säkerhet för uppbörden tjenstemannen affordras; och förklarades
den förra propositionen, hvilken upprepades, vara med öfvervägande
ja besvarad.

Föredrogs å nyo konstitutionsutskottets den 16 och 20 innevarande
månad bordlagda memorial n:o 4, angående fullbordad granskning af
de i statsrådet förda protokoll.

Herr Smith uppläste ett skriftligt anförande af följande lydelse:
Af konstitutionsutskottets nu föredragna memorial inhemtar Kammaren
beträffande den af mig enligt § 107 regeringsformen framstälda
anmärkningsanledning mot herr ministern för utrikesärendena, att den
skall angå — såsom orden lyda—“behandlingen af frågan angående"
den nya spritbeskattningen i Spanien, Att denna uppgift dels är
meddelad i så sväfvande och obestämda ordalag, att de ej gifva någon

Lördagen den 23 Mars, f. m. 7 N:o 21.

föreställning om anmärkningsanledningens verkliga syfte ens i den Konstnär
•del, hvarpå dessa ordalag äro tillämpliga, dels att den är ofullständig
■och genom sin ofullständighet inkorrekt och missledande skall jag
sedermera hafva den äran att visa. (Forts.)

Men först vill jag påpeka, att utskottet ej funnit sig böra någonting
meddela om anmärkningsanledningens skäl och grunder, ingenting
hvarpå Riksdagen kan bygga ett omdöme om dess befogenhet. Man
må hysa hvilken åsigt man vill om rätta förståndet af § 107 regeringsformen,
man må tilltro sig en tolkningskonst nog fyndig, för att ådagalägga
att, der utskottet icke framstält en anmärkning, kamrarne enligt
grundlagen sakna rätt att besluta en begäran hos Konungen om
eu rådgifvares entledigande, så synes det mig likväl, att utskottet ej
borde tillmäta sig en sådan öfvermyndighet öfver Riksdagen, att utskottet
skulle finna lämpligt att, i hvad på detsamma ankommer,
undanhålla Riksdagen utredning af en bland de mest uppseendeväckande
frågor, som en svensk Riksdag sedan ett hälft århundrade haft att
behandla. Utskottets tystnad blifver så mycket mera anmärkningsvärd,
som det tillåtit några dess ledamöter att såsom reservanter,
vidkommande ett annat ämne, aftrycka utdrag ur ett statsrådsprotokoll
med dertill hörande bilaga, hvadan således desse reservanter
blifvit satta i tillfälle att med hjelp af ett statsrådsprotokoll bringa
det ämnet under Riksdagens och allmänhetens moraliska pröfning
och dom.

Ej mindre förtjenar det att till jemförelse ihågkommas, huruledes
1867 års Riksdags konstitutionsutskott i sitt memorial angående verkstad
granskning af statsrådsprotokollen visade sig hysa en helt annan
uppfattning af konstitutionsutskottets ställning. Jag skyndar att erinra,
att det memorialet visserligen icke är undertecknadt O. Bergras, utan
Th. Munck af Bosenschöld, men hvilken vigt jag än är skyldig att
.tillerkänna denna skiljaktighet, torde jag dock kunna våga det påståendet,
att déchargememorialet af år 1867 icke saknar all betydelse
såsom politiskt prejudikat, helst som ingen af 1867 års konstitutionsutskotts
ledamöter reserverat sig mot utskottets tillvägagående. Till
1867 års konstitutionsutskott hade remitterats tre anmärkningsanledningar,
för hvilka samtligas innehåll utskottet redogjorde, hvarefter
utskottet i afseende å en af dem erinrade, att det anmärkta regeringsbeslutet,
såsom ej hörande till tidrymden lör dåvarande konstitutionsutskotts
granskningsrätt, icke kunde föranleda till någon Riksdagens
åtgärd enligt § 107 — i afseende på en annan anfördes, att utskottet
“på grund af de upplysningar, hvilka vunnits af vederbörande statsrådsprotokoll
med dithörande handlingar'' icke funnit skäl att denna
anmärkning biträda — samt slutligen i afseende på den tredje utförligt
refererade anmärkningsanledningen (angående den “inom landet
pågående gevärstillverkning och dermed samband egande ämnen“)
ingick i en sakrik och, som det vill synas, fullständig utredning och,
efter hvad jag tror, tillfredsställande vederläggning.

För Riksdagens båda kamrar förefaller det mig, som om detta
gamla system, det af år 1867, skulle synas mer öfverensstämmande
med konstitutionella grundsatser; och för en regering, hvilken som

N:o 21,

Konstitu tionsutskot tets

décharge

betänkande.

(Forts.)

Lördagen den 23 Mars, f. m.

helst, som känner sig stark i medvetandet om att hafva handlatgrundlagsenlig^
klokt och fosterländskt, förefaller det mig, som om
det nya systemet, det af 1889, stumhetens system, skulle i längden
erbjuda verkliga olägenheter och blott skenbara fördelar för stunden.

I detta sammanhang skall jag tillåta mig att påminna derom''
att föregående regeringar vid mer än ett tillfälle visat sig hylla den
uppfattning, jag nu antydt, det vill säga att, i förhållandet mellan
regeringen å ena, folkrepresentationen och folket å den andra sidan,
Öppenhet och sanningskärlek äro den bästa politiken. Så tänkte
Sveriges regering, när år 1863 på Kongl. Maj:ts befallning för Riksdagen
framlades “diplomatiska handlingar rörande den danska frågan“;:
så tänkte hon, när år 1874 på Kongl. Maj:ts befallning “handlingar
rörande frågan om rätt till lotsning i oresund" meddelades Riksdagen:
så äfvenledes när år 1886 “handlingar angående frågan om de ministeriella
ärendenas behandling" öfverlemnades till Riksdagen.

-^t sådant frimodigt förfärande, då en regering sjelf går ansvaret
till mötes och utan fruktan erbjuder motståndaren anfallsvapen, ersättes
i sjelfva verket ej med fördel af anonyma posttidningsartiklar för
hvilka icke ens nybörjaren i folkrättsstudiet skulle få betyg om flit
och god vilja.

Jag nämnde, att den af utskottet meddelade uppgiften om, hvad
min hos Kammaren anmälda anmärkningsanledning åsyftar, är genom
sin ofullständighet vilseledande. Kammaren skall under fortsättningen
af mitt anförande erfara, att denna anmärkningsanledning ingalunda,
såsom det synes hafva varit meningen att få Kammaren att tro, uteslutande
gäller de förluster, som ådragits ett svenskt bolag, dess
engelske förlagsgifvare och mig personligen, utan frågorna dels om
iakttagande eller icke iakttagande af de grundlagsbestämmelser, som
gälla för behandlingen af regeringsärenden, hvilka angå förhållandet
till främmande magter, dels om tillämpningen af ett mellan Sverige
och Spanien, i sammanhang med traktatsförnyelsen, slutet och i svensk
författningssamling kungjordt aftal.

Hvad angår den förstnämnda af dessa tvenne hufvudfrågor, så
behagade Kammaren af utskottets utlåtande inhemta, att den tidigaste
af de handlingar i den spanska spritfrågan, som utskottet fått mottaga,
bär datum den 12 juni 1888. Härigenom bekräftas, hvad jag
i mitt anmärkningsmemorial, under åberopande af en artikel i Postoch
Inrikes Tidningar, påpekat, nemligen å ena sidan att under flere
manader den mellan Sverige och Spanien uppkomna konflikt icke
vant föremål för Kongl. Maj:ts pröfning och beslut, men att likväl å
aBjja7S^an under dessa månader på rikets vägnar beslut fattats och
meddelats Kongl. Ma.j:ts minister i Madrid, beslut af en för''konfliktens
lösning ödesdiger beskaffenhet. Det är ej utan förlägenhet jag går
att erinra om det abe i svenska statsrätten, att ministerstyrelse är absolut
okänd för våra grundlagar, att uti intet, äfven det ringaste, regeringsarende
en ledamot af statsrådet eger att fatta något beslut, utan att
Kongl. Maj:t allena egen att besluta — detta, i frågor af nu förevarande
beskaffenhet, i närvaro af den ministeriella konselj, hvars
sammansättning beskrifves i § 11 regeringsformen. Af en af mig

Lördagen den 23 Mars, f. m.

citerad artikel i Post- och Inrikes Tidningar, hvilken genom utskottets
uppgift om de meddelade ministeriella handlingarnas data till fullo
bekräftas, framgår nu, att det åtminstone under de månader, då tvistefrågan
bragtes i ett läge, som sedermera blef ohjelpligt, var icke
Konungen i den grundlagsbestämda ministeriella konseljen, utan en
myndighet, hvilken i Post- och Inrikes Tidningar kallas “utrikesdepartementet",
som utöfvade den regeringsmvndighet, som grundlagen
lagt i Konungens och ingen annans hand. Man har ofta öfverklagat,
att regeringsformen medgifvit synnerligen otillfredsställande, för folkets
rätt och säkerhet mycket litet betryggande former för handläggningen
af ministeriella mål. Likväl har man ej kunnat föreställa sig annat,
än att besluten i sådana mål, på sätt grundlagen föreskrifver, fattades
af Konungen i närvaro af minst tre, förut minst två, ansvarige rådgifvare.
Man har icke kunnat tänka sig, att beslutanderätten i strid
med grundlagen öfvergått till eu af Konungens rådgifvare, som derigenom
blifver för denna nya och märkvärdiga, med grundlagen oförenliga
embetsutöfning ansvarsfri, eftersom grundlagen ej känner annat
rådgifvareansvar än det som tillämpas på grund af granskningen af
de inför Konungen förda protokoll. Jag föreställer mig, att konstitutionsutskottet
gillar den i andra länder rådande ministerstyrelse, men detta
utskott, som har att föreslå ändringar i rikets grundlagar, torde i
sådant fall hafva bort till kamrarne göra hemställan om grundlagsändring
i detta syfte. Att deremot på en omväg, i strid med grundlagens
hufvudprinciper med dess oförtydbara bokstaf och dess i åttio
år vidmagthållna andemening, söka främja det faktiska införandet i
vår statsrätt af en så djupgående ändring, en ändring större än någon
sedan är 1809, det synes icke lojalt handladt af den riksdagsdelegation,
som har både att “granska" grundlagarna och i den af dem
utstakade ordning föreslå förbättringar uti dem, och att, enligt 106
och 107 §§ regeringsformen, vaka öfver deras efterlefnad, vaka öfver
helgden af äfven sådana grundlagsbestämmelser, dem utskottet till
äfventyrs ej längre finner tidsenliga — såsom t. ex. den att det är
Konungen, som regerar, Konungen som i alla regeringsärenden allena
besluter — men hvilka emellertid böra obrottsligen iakttagas, intill
dess de blifvit i behörig ordning ändrade.

Utskottet har haft en annan mening, än icke blott jag, utan jag
vågar tro den ojemförligt öfvervägande delen af Sveriges folk; det har
intet haft att anmärka deremot, att en hittills okänd myndighet, som
i Post- och Inrikes. Tidningar låter kalla sig “utrikesdepartementet11
trädt i Kong!. Maj:ts stad och ställe såsom regerande i mål, hvilka
angå rikets förhållande till främmande magter. Om denna hufvudpunkt
i den af mig väckta anmärkningsanledningen har utskottet,
genom de ordalag, det funnit lämpligt att använda, lemnat Riksdagen
i okunnighet, hvilken omständighet åtminstone icke synes mig egnad
att stärka tron på utskottets egen öfvertygelse, att det rätteligen och
samvetsgrant förfarit, då det lemnat denna fråga utan afseende.

Om vid sidan af utskottets absoluta likgiltighet inför en oomtvisteligt
klar och tydlig, under längre tid fortsatt grundlagsöfverträdelse
någonting vidare kunde vara egnadt att förvåna hvar och en, som ej

N;o 21.

Konstitu tionsutskot tets

decharge betänkande.

(Forts.)

N:o 21,

Konstau tionsutskot tets

decharge betänkande.

(Forts.)

Lördagen den 23 Mars, f. m.

tagit sitt parti, att låta äfven de vigtigaste sakfrågor underordnas
personliga hänsyn och motiv, så vore det visserligen den omständigheten,
att icke åtminstone en af utskottets ledamöter i detta fall skilt
sig från majoriteten, jag menar den professor i stats- och folkrätt,
hvilken år 1874, såsom reservant mot utskottets déchargememorial,
ådagalade, att dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet antingen
hade “på egen hand utfärdat" cirkuläret af den 9 augusti 1873, eller
ock “utom statsrådet utverkat Konungens bifall till. detsamma". Den
af professor Rydin då framstälda anmärkningen gälde en enstaka,
jemförelsevis obetydlig åtgärd. Men nog är det egendomligt att nu,
när samma man såsom ledamot och vice ordförande uti konstitutionsutskottet
varit i tillfälle att iakttaga, att under flere månaders tid
ministern för utrikes ärendena usurperat den beslutanderätt, hvilken
enligt § 11 regeringsformen endast kan utöfvas af Konungen, han
genom sin tystnad synes gilla hvad han då ville brännmärka.

Den andra af de två hufvudfrågor, hvarå jag velat fästa uppmärksamheten,
är ministerns för utrikes ärendena rådgifvareåtgärd,
då han tillstyrkt att på det sättet tillämpa den mellan Sverige och
Spanien afslutade deklaration angående skiljedom vid uppkommande
tvist om tolkningen af handels- och sjöfartstraktaterna, att icke allenast
de i konventionen stadgade förmer för skiljedomsförfarandet kastats
öfver bord, utan ock, under skenet af en skiljedom, Sveriges ovilkorliga
rätt att erhålla skiljedom i hufvudsaken uppoffrats.

Äfven detta oerhörda tillvägagående har konstitutionsutskottet
funnit i sin ordning, funnit utgöra ett bevis på nämnde rådgifvares
omsorg om rikets sannskyldiga nytta och ett intyg om den oveld, det
nit, den skicklighet och den drift, hvarmed han sitt förtroendeembete
utöfvat.

Häraf skulle således den, som vill sätta tro till utskottets så väl
insigt och omdömesförmåga som dess nitälskan för grundlagarnes och
gällande internationella aftals helgd samt landets rättmätiga intressen,
föranlåtas att tro, att sällan om någonsin en mera ogrundad anmärkning
af en folkrepresentant väckts mot en högtförtjent Konungens
rådgifvare, än den som innefattas i mitt memorial. Men jag skall
icke foga mig uti att ohörd drabbas af en sådan dom. Jag är skyldig
mig sjelf att bevisa, det förhållandet är motsatt. Och jag tror
mig äfven fullgöra en pligt mot Kammaren, då jag sätter den i tillfälle
att pröfva skälen och grunderna för det af mig framstälda
yrkandet. Hvad jag i mitt till utskottet remitterade memorial anfört
är af följande lydelse:

Till konstitutionsutskottet.

Ännu har jag visserligen ej uppgifvit förhoppningen att få se någon
af det s. k. nya systemets män i denna eller i Andra Kammaren
bringa den fråga under konstitutionsutskottets granskning, hvilken sedan
mer än ett hälft års tid tillbaka i en så ovanligt hög grad tagit
den allmänna uppmärksamheten i anspråk, nemligen de öfverträdelser
af den mellan de förenade rikena och Spanien bestående handelsbruk -

N:o 21.

Lördagen den 23 Mars, f. m.

täten, hvilka regeringen antingen icke velat eller icke kunnat afvärja, Konstituock
hvilka, jemte det de ruinerat ett stort svenskt industriel! företag,
ådragit engelske undersåtar, hvilka i detta företag engagerat högst betänkande.
betydliga kapital, ofantliga förluster. Jag vill nemligen i det längsta (Forts.)
antaga, att det för nämnda systems män skall synas angeläget att afskudda
sig den, om än säkerligen oberättigade, dock allmänt rådande
misstanken, att de af undseende för en ledamot af den minister, som
har deras förtroende, skulle låta sig förmås att blunda för uppenbara
grundlagsöfverträdelser, att med likgiltighet betrakta en tillämpning af
gällande aftal med främmande magt, som står i strid med aftalets
tydliga ordalydelse, samt att lemna utan afseende den oerhördaste
kränkning af enskild svensk mans rätt.

Om jag, trots min förväntan att se denna sak af Riksdagens
majoritet omfattas med det intresse den förtjenar, likväl redan nu sjelf
bringar den å bane, så förardedes detta af vissa vederbörandes numera
välbekanta afsigt att uti ilande fart fullborda det granskningsuppdrag,
som grundlagen åt konstitutionsutskottet lemnat, och i eu
bråd vändning undangöra déchargen för Konungens rådgifvare.

Visserligen har jag erfarit, att från utrikesdepartementet handlingar
i det ifrågavarande ärendet blifvit, utan någon från utskottet
derom gjord hemställan, öfverlemnade till konstitutionsutskottet. Men,
utom att jag ej kan veta, hur pass fullständigt dessa handlingar belysa
frågan, har jag af en beryktad artikel i den officiella tidningen
inhemtat en sådan erfarenhet om nämnda departements förfaringssätt,
att jag icke kan anse det öfverflödigt att till det höglofliga utskottets
kännedom meddela faktiska omtändigheter, som ej torde framgå ur
eller kunna rätt uppfattas med hjelp blott af de handlingar, som utskottet
från departementet erhållit.

Genom det sätt, hvarpå utrikesdepartementet vanvårdat Sveriges
traktatsenliga rätt, har svensk egendom till värde af nära fyra millioner
kronor gått förlorad. Så vidt på mig ankommer skall denna erfarenhet
icke gå förlorad för svenska nationen. Om jag fått betala
— och andra med mig — dryga lärpenningar för att vinna kännedom
om, hvad skydd för sin lagliga rätt svenske medborgare hafva
att af sin regering förvänta, så vill jag ej att denna erfarenhet skall
blifva utan gagn för mitt land. Jag har ock inför utländske förlagsgifvare
den pligten att ej lemna något lagligt och hederligt medel
oförsökt att åt dem och mig vinna den upprättelse, som ännu må
vara möjlig. Vinner jag också intet annat än att opinionen, sedan
den en gång blifvit upplyst om frånvaron af verkliga garantier för
alla de legitima intressen, som kunna indragas och sättas på spel i
utrikesdepartements behandling af mål rörande rikets förhållande till
främmande magter, med bjudande styrka fordrar, att äfven i denna
riksstyrelsens gren konstitutionella grundsatser skola blifva rådande, så
skall jag utan klagan bära både förluster, sådana som kanske ännu
aldrig ett lands regering ådragit en landets undersåte, och de officiösa
skymford, som jag i den officiella tidningen fått uppbära af dem, som
förorättat mig. Jag skall då med jemnmod bära anledningarna till
den ledighet från vidlyftiga enskilda bestyr, som utrikesdepartementet

N:o 21.

Lördagen den 23 Mars, f. m.

Konstitutionsutskottets
dechargebetänkande.

(Forts.)

låtit sig angeläget vara att förskaffa mig för de sex år, som ännu stå
mig åter af mitt mandat såsom ledamot af Riksdagens Första Kammare.

I den år 1883 mellan Sverige och Norge, å ena sidan, samt Spanien,,
å andra sidan, ingångna och år 1887 förlängda kandelstraktaten stadgas,
i art. 4, att i Sverige eller Norge producerade varor, som uppräknas
i den vid denna traktat fogade tariff A, må, då de öfver land
eller sjöledes direkt inkomma, till Spanien med dess närbelägna öar
införas mot erläggande af de i nämnda tariff stadgade tullafgifter,.
tilläggsafgifterna deri inbegripna, och i art. 9, att varor af hvad slag
som helst, som blifvit producerade i något af de fördragsslutande
länderna och införas till det andra, må icke underkastas högre acciseller
konsumtionsutgifter än dem, som äro eller framdeles kunna varda
pålagda dylika varor af inhemsk produktion. Derjemte öfverenskoms
genom en deklaration af samma dag, då konventionen om förlängning
af traktaten ratificerades i Madrid, att:

“Frågan rörande tolkningen eller verkställandet af kandelstraktaten
och sjöfartstraktaten“, eller, “beträffande följderna af hvilken
som helst kränkning af desamma, skola, efter det alla försök att
träffa öfverenskommelse och alla vänskapliga meningsutbyten visat sig
fruktlösa, hänskjutas till skiljedomstolar, hvilkas beslut skola för de
höga fördragsslutande parterna vara bindande. Ledamöterna i dessa
skiljedomstolar skola efter gemensam öfverenskommelse väljas af de
båda höga parterna, och skall, i det fall att öfverenskommelse icke
kan vinnas, hvardera af dem nämna en skiljeman eller ett lika stort
antal sådane, hvarefter de, som blifvit dertill nämnda, skola utse ytterligare
en skiljeman, som skall tjenstgöra, då öfverensstämmelse icke
kan ernås. Förhandlingssättet vid skiljedomstolen skall för hvarje fall
bestämmas af de fördragsslutande parterna, men derest dessa skulle
sådant underlåta, skall skiljedomstolen derom fatta beslut, innan den
inträder i utöfning af sitt uppdrag. I hvarje fall skola dock de fördragsslutande
parterna bestämdt angifva de frågor, hvilka skola underställas
skiljedom“.

Man lärer ej hafva glömt, hvilka betänkligheter de genom 1883
års traktat åt Spanien beviljade förmåner väckte, enär traktaten syntes
hufvudsakligen påkallad af Norges intresse, och att talrika röster
höjdes mot påläggandet af detta nya band på vår handlingsfrihet och
sjelfbestämmelserätt, när man mot stora eftergifter endast kunde åt
Sverige köpa mycket små fördelar. Det torde ock få anses för säkert,
att förlängningen af traktaten år 1887 icke skulle hafva vunnit Riksdagens
bilall, derest man icke ansett sig kunna antaga, att den emellertid
uppkomna spritexporten till Spanien, som med så afgjord framgång
konkurrerade med den tyska spritutförseln till samma land, skulle
framgent upprätthålla en betydande industri, som redan för en landsort
blifvit af stor vigt och underhöll ett stort antal arbetarefamiljer, på samma
gång som den banade väg för en regelbunden kommunikation, den
der för andra inhemska näringar kunde blifva af stor betydelse. Ingen

N:0 21.

Lördagen den 23 Mars, f. m.

tänkte sig då, att inom ett år derefter denna svenska industri skulle
vara till de tyske konkurrenternas förmån ödelagd, ock de af densamma
beroende talrika arbetarne stälda på bar backe och bragta
till yttersta nöd derigenom, att vår regering antingen icke velat eller
icke kunnat hindra en tolkning af traktatens bestämmelser, hvilken
tillintetgjorde det rättsliga skydd, i förlitande på hvilket det stora
företaget blifvit grundlagdt.

Hur man kom till detta resultat, det går jag nu att till en början,
från formel synpunkt belysa.

Hvad man hittills genom meddelanden i tidningarna, i synnerhet
genom en i Post- och Inrikes tidningar för den 31 augusti 1888 införd
artikel med öfverskrift “Beskattningen af sprit i Spanien''1, kunnat
inhemta angående behandlingen af den för vårt land så vigtiga
internationella fråga, som uppkom i det ögonblick, då spanska regeringen
för Cortes framlade förslag om införande af en så kallad konsumtionsskatt
å sprit, har varit egnadt att ådraga sig en synnerlig
uppmärksamhet. Om dessa meddelanden förtjena tilltro —- och det
kan åtminstone ej gerna antagas, att nämnda artikel i Posttidningen,
som allmänneligen ansetts vara redigerad i utrikesdepartementet, skulle
framställa utrikesministerns förfärande i en mindre fördelaktig dager,
än de faktiska omständigheterna föranleda — så är den slutsatsen
oafvislig, att grundlagens bestämmelser om handläggning af det slag
af regeringsärenden, som kallas ministeriella mål, blifvit lemnade å sido
af den statsrådsledamot, som enligt grundlagen har att bereda samt
inför Konungen anmäla och föredraga detta slags mål.

Regeringsformen stadgar i § 11, att “ministeriella mål, hvarmed
förstås alla de, som angå rikets förhållande till främmande magter,
skola på det sätt, Konungen lämpligast synes, beredas af ministern för
utrikes ärendena, hvilken det tillhör att dessa mål anmäla och föredraga
inför Konungen i närvaro af statsministern och någon annan
statsrådets ledamot" o. s. v. “Sedan Konungen", heter det vidare i
samma paragraf, “af dessa embetsmän inhemtat till protokoll anförda
råd, för hvilka de blifva ansvarige, fatte Konungen i deras närvaro
besluten11.

Visserligen har således grundlagen så till vida stadgat andra former
för behandlingen af de ministeriella målen, att den undantagit dem
från föredragning och afgörande i det samlade statsrådet, men den
har icke derför velat, i strid med de hufvudprinciper på hvilka vår
statsförfattning är byggd, åt dessa måls föredragande, ministern för
utrikes ärendena, tillerkänna någon större magt än åt de öfrige Konungens
rådgifvare, som tillika äro departementschefer. För våra grundlagar
är s. k. ministerstyrelse absolut okänd. Det lins i dem icke
en enda paragraf, icke ett enda ord, som motsäger de grundsatser,
hvilka konstitutionsutskottet år 1809 uttalade i sitt memorial n:o 1.

“Magten att styra tillkommer, efter utskottets förslag, odelad
Konungen."

Konst itu tionsutshot tets

décharge betänkande.

(Forts.)

N.o 21.

Lördagen den 23 Mars f. m.

Konstitutionsutskottets
déchargebetänkande.

(Forts.)

“Konungens statsråd utgör icke en i hans styrelse deltagande
corps".

Enligt regeringsformens § 38 kunna väl “föreskrifter och erinringar
om verkställighet af utfärdade beslut af departementschefer omedelbarligen
till vederbörande expedieras*, men, såsom sammanhanget med
det föregående utvisar, kunna ej ens dessa föreskrifter om verkställighet
af Kongl. Maj:ts befallningar af departementschef beslutas utan
blott expedieras, utan iakttagande af de former, som i paragrafens
första rader äro föreskrifna för besluten i sjelfva saken.

Grundlagen gör således statsrådets ledamöter till rådgifvare, gifver
dem icke någon beslutande magt; och detta gäller likaväl om
chefen för utrikesdepartementet, som för hans kolleger.

Emellertid framgår alldeles otvetydigt af den åberopade artikeln i
Posttidningen, att det är icke Kong!. Maj:t utan en hittills okänd
styrande myndighet, kallad “utrikesdepartementet", som fattat beslut
på svenska statens vägnar i den internationella fråga, hvilken fått en
för svenska intressen lika kränkande, som för svenska statens värdighet
förödmjukande utgång. Enligt nämnda artikel har nemligen “utrikesdepartementet"
till pröfning företagit och “utrikesdepartementet" har
jakande besvarat den hufvudfrågan, huru vida den ifrågasatta och sedermera
införda nya spritskatten i Spanien är förenlig med den bestående
handelstraktaten mellan nämnda land och Sverige. Det är således
icke Kongl. Maj:t, som pröfvat och på svenska statens vägnar
fattat ett beslut i denna sak, utan en af Konungens rådgifvare, herr
ministern för utrikes ärendena, eller — för att begagna Posttidningens
underliga uttryck — “utrikesdepartementet".

Rigtigheten af denna framställning i den officiella tidningen vinner
stöd af följande i Nya Dagligt Allehanda för den 3 september
1888 meddelade upplysning.

“Ministéren * har alldeles icke haft med saken att göra, förr än
Kongl. Maj:t, sedan utrikesministern och herr Grip i Madrid trasslat
bort alltsammans, begärde få frågan hänskjuten till en skiljedomstol,.
på hvilken rättmätiga framställning regeringen fick ett svar, som är
oerhördt kränkande. “

Yrkandet om skiljedom framstäldes, enligt artikeln i Posttidningen,
ej förr än den 29 juni, det är fyra och en half månader efter
det att ministern för utrikes ärendena erhöll underrättelse om det
traktatsvidriga beskattningsförslaget. Under så lång tid har följaktligen,
derest meddelandena i Posttidningen och Nya Dagligt Allehanda,
äro korrekta, ministern för utrikes ärendena icke blott undanhållit
Konungen och den ministeriella konseljen, hvaraf statsministern är
sjelfskrifven ledamot enligt § 11 regeringsformen, detta ärende och
dertill hörande dokument, utan ock på rikets vägnar fattat beslut i
hufvudsaken, hvilka varit ödesdigra och ledt till en katastrof — en
ekonomisk katastrof för en svensk industri, en politisk katastrof för
svenska statens anseende.

* Tidningen menar antagligen, att icke den ministeriella konseljen och ännu
mindre ministéren, således i alla händelser icke Kongl. Maj:t, haft att göra o. s. v.

Lördagen den 23 Mars, f. m. 15 N:o 21.

Icke nöjd med den mera anspråkslösa, men under en lojal, nitisk Konstituoch
skicklig utöfning både hedrande och vigtiga rölen af Konungens
främste rådgifvare i ministeriella mål, har ministern för utrikes ären- betänkande.''
dena uppbåd! sig till den i vårt statsskick okända, mot våra grund- (Forts.)
lagars anda och otvetydiga bud stridande rölen af styrande minister.

I stället att till föredragning bereda, anmäla och föredraga inför
Konungen, i närvaro af statsministern och en annan statsrådets ledamot,
den så oförväntadt sex månader efter beslutet om förlängning af
traktaten uppkomna frågan om en sådan tolkning deraf, att, om
någon år 1887 kunnat förutse en sådan fråga, den utsigten säkerligen
skulle hafva föranledt Riksdagens afslag å propositionen om förlängning,
har utrikesministern tilltrott sig att, bakom konungens och den
ministeriella konseljens rygg allena handlägga frågan, intill dess det
blef för sent att undanrödja den skam och skada, som “utrikesdepartementet"
sjelfrådig! och lättfärdigt åsamkat landet.

När jag påkallar konstitutionsutskottets uppmärksamhet på dessa
förhållanden, tillåter jag mig att anmärka, att den tillgång konstitutionsutskottet
enligt § 105 regeringsformen eger till “ministeriella protokoll1''
naturligtvis blifver temligen betydelselös, om icke jemte dessa
meddelas hela den diplomatiska korrespondensen utan undantag för
några, vare sig för utrikesministern eller svensk-norske ministern i
Madrid ömtåliga, telegrafiska eller andra depécher. Jag gör denna
erinran, dels derför att “protokoll11 ju icke lära finnas för den tid,
då utrikesministern undandrog ärendet grundlagsenlig behandling enligt
§ 11, dels derför att man talat om handlingar i detta mål,
hviska lära hafva hindrat vederbörande att fullfölja sin afsigt att
göra Kongl. Maj:ts minister i Madrid till syndabock. Och jag tillägger
att inga “ministeriella handlingar“ (tryckfrihetsförordningen § 2—

4:o) äro någon privategendom, och att den embetsman begår ett brott
i embetet, som tillegnar sig sådana eller fördöljer deras tillvaro genom
uraktlåten registrering. Bland andra till ärendet hörande vigtiga
handlingar nämner jag särskildt kanslirådet Forssmans utlåtanden om
den nya spanska spritbeskattningen, hvilka ej lära kunna undanhållas
konstitutionsutskottet, om det än, i strid med tryckfrihetsförordningen,
vägrats mig att utbekomma dem.

Härjemte och för det andra påkallar jag konstitutionsutskottets
pröfning af utrikesministerns åtgärd att tillstyrka Kongl. Maj:t att
hänskjuta icke den verkliga, mellan Sverige och Spanien uppkomna
tvistefrågan, utan denna fråga, i en helt och hållet förvanskad form,
till en så kallad skiljedom, hvilken hvarken egt rum i öfverensstämmelse
med de i ofvan citerade konvention intagna föreskrifter, eller
utgör ett utslag i den sak, om hvilken opartisk tredje mans dom borde
fordras, och rörande hvilken Spanien, enligt konventionen, var otvetydigt
förpligtigadt, men likväl förut hade vägrat att underkasta sig
skiljedom.

För hvem som genomläser konventionens'' ofvan anförda bestämmelser
om skiljedom, synes det mig fullkomligt onödigt att utveckla,,
att ärendets hänskjutande till portugisiske envoyén i Madrid icke är
detsamma som, eller annorlunda än i dens ögon, som vill duperas, kan

N:o 21. 16 Lördagen den 23 Mars, f. m.

Konstitu- ersätta en sådan skiljedomstol, som konventionen omtalar, och som
tetsdécharäe- enligt dess ordalydeise ovilkorligen skall bestå af mer än en ledamot.
betänkande. Bestämmelsens ordaförstånd medgifver ingen tvekan härom; men om
(Forts.) någon håller före, att pluralis ledamöterna verkligen skulle kunna betyda
detsamma som singular^ ledamoten, så torde äfven hans tvekan
försvinna vid en blick på tredje stycket i konventionens artikel 2,
hvars ordalag sjunka ned till ett nonsens, om man skulle tänka sig
att konventionen menat, att skiljedomstolen skulle kunna bestå af
en man.

Innan jag lemnar frågan om formen för en åtgärd, genom hvilken
det knappast torde lyckas att slå blå duuster ens i de mest klentrognes
ögon, torde jag dock böra vördsammast fästa det köglofiiga
utskottets uppmärksamhet på följande frågor:

Har svenska regeringen för sin del föreslagit engelska regeringen
till skiljedomare? Har lord Salisbury, såsom jag tror mig veta, gått
in på Sveriges anmodan? Har svenska regeringen, när hon beslöt att
öfverlemna ärendet till afgörande af grefve Casal Ribeiro, derom på
förhand underrättat lord Salisbury, eller har “utrikesdepartementet14
begått en ohöflighet af det slag, att den synes icke kunna förklaras
såsom, eu tanklöshet, utan måste antagas vara afsigtlig? Har regeringen
underlåtit att begagna sig af lord Salisburys löfte, derför att Spanien
icke ville acceptera England såsom skiljedomare? Och, om så är,
hvarför har då icke utrikesministern tillstyrkt Kongl. Maj:t att förfara,
i enlighet med föreskrifter i andra stycket af konventionens artikel 2,
som säger, att, när parterna ej kunna enas om ledamöter i skiljedomstolen
hvardera af dem skall nämna antingen en eller ock flere och
lika många skiljomän, hvilka åter i sin ordning utse en tredje, som
skall tjenstgöra då öfverensstämmelse ej kan ernås? Hvarför, med
andra ord, har regeringen icke begagnat den utväg, hon hade, att i
skiljedomstolen blifva representerad af England, hvilket Spanien ej
kunnat hindra, hur ogerna det än måste se det mägtiga England på
Sveriges sida?

Detta om förberedelserna till den s. k. skiljedomen.

Hvad vidare angår den fråga, som underkastades en s. k. skiljedom,
vill jag erinra om följande.

I Post- och Inrikes Tidningar för den 2 januari detta år meddelades,
under rubriken officiell, dels att man hänskjutit den mellan
Sveriges och Spaniens regeringar uppkomna “tvistefråga angående den
nya spanska spritbeskattningens öfverensstämmande med stadgandena
i den mellan de förenade rikena och Spanien den 15 mars 1883 afskräde
handelstraktat till skiljedom", dels att skiljedomaren, “med
godkännande af spanska regeringens påstående, att den spanska lagstiftningen
angående särskild beskattning å sprit icke öfverskrede gränserna
af en inre förvaltningsfråga, funnit det af Kongl. Maj:ts regering
framstälda yrkande, att nämnda beskattnings fråga folie under
tillämpningen af den omförmälda, mellan de Förenade rikena och
Spanien afslutade handelstraktaten, icke kunna bifallas."

Af detta meddelande lär man icke mycket. Man inhemtar hvarken
hvad de fördragsslutande parterna bestämt om “förhandlings -

Lördagen den 23 Mars, f. m.

N:o 21.

sättet vid skiljedomstolen", eller om de underlåtit att derom någonting
bestämma, eller hvad, derest så förhåller sig, “skiljedomstolen"
derom beslutit, “innan den inträdde i utöfning af sitt uppdrag" (konventionens
art. 2, tredje stycket). Ty dessa frågor besvaras icke med
de orden i Posttidningens officiella artikel, att “samtliga handlingar
i målet blifvit öfverlemnade" till grefve de Gasal Ribeiro. Slutligen
upplyser artikeln icke heller, på hvad sätt, i hvilka ordalag, “de
fördragsslutande parterna bestämdt angifvit de frågor, hvilka skulle
underställas skiljedom." I sistnämnda afseende är Posttidningens artikel
icke blott mycket ofullständig, utan ock “bestämdt" vilseledande
trots sitt tillkännagifna officiella ursprung.

Hvad är det, som kan blifva föremål för skiljedom? Derpå svarar
konventionens franska text: “de frågor som kunna komma att
uppstå rörande tolkningen och tillämpningen" af traktaterna, eller
“beträffande följderna af en kränkning, hvilken som helst, af nämnda
traktater."

Är den ena parten, när försök till öfverenskommelse befinnas
fruktlösa, berättigad att afslå andra partens yrkande om skiljedom ?
Nej, konventionen stadgar uttryckligen, att under nämnda förutsättning
skiljedom skall ega rum rörande den uppkomna sakfrågan. Deremot
innebär konventionen icke, att skiljedom först må anlitas om den
prejudiciella fråga, huru vida skiljedom i sakfrågan, d. v. s. i uppkommen
tvistefråga rörande tolkningen eller tillämpningen af eller rörande
följderna af en kränkning af traktaterna, må ega rum, eller icke.
Om jag får begagna ett uttryck ur vårt riksdagsspråk, så medgifver
konventionen icke ett förfarande, analogt med det som förljudes i
§ 60 riksdagsordningen, när den säger: "men ej må proposition göras,
om votering skall ega rum, eller någon omröstning derom tillåtas".

Det är emellertid till en så kallad skiljedom af delta slag, som
“utrikesdepartementet" låtit locka sig, dermed afhändande svenska
staten dess otvetydiga rätt enligt konventionen att erhålla skiljedom i
sakfrågan genom en annorlunda beskaffad skiljedomskommission (commission
d’arbitrage), än envoyén grefve de Casal Ribeiros enmansdomstol.

Men det är också detta, som Posttidningens officiella artikel sökt
att fördölja, i det dess ordalag tydligen går ut på att ingifva det med
hela ärendet mindre förtrogna publicum den föreställningen, att uppkommen
fråga om tolkningen och tillämpningen o. s. v. af traktaten
blifvit understäld en skiljedomstol, sådan konventionen föreskrifver,
och att denna skiljedomstol gifvit Sverige orätt i dess yrkanden under
tvisten om traktatsbestämmelsernas rätta innebörd. Icke behöfde man
en skiljedom om de spanska statsmagternas lagstiftningsrätt, men
Sverige hade rätt att fordra den angående den verkligen föreliggande
frågan, hvarom Posttidningen den 31 augusti mycket rigtigt yttrade,
att det “var klart, att en fråga förelåg just om traktatens tolkning".
Jag frågar, men finner intet svar, hur det varit möjligt för herr ministern
för utrikes ärendena att tillstyrka Kongl. Maj:t att godkänna
den af spanska regeringen föreslagna formulering af den fråga, som
skulle underställas skiljedom. Sverige behöfde icke underkasta sig

Första Kammarens Prat. 1889. N:o 21. 2

Konstitu tionsutskot tets

decharge betänkande.

(Forts.)

N:o 21.

Konstitu tionsutskot tets

décharge betänkande.

(Forts.)

Lördagen den 23 Mars, f. m.

denna formulering, som icke bort kunna missleda en utrikesminister,,
så habil den än såsom “ett försök" må erkännas vara. Ty konventionen
säger, att “i hvarje fall skola dock de fördragsslutande parterna
bestämdt angifva de frågor, hvilka skola underställas skiljedom".
Sverige egde således att underställa skiljedomstolen bland annat t. ex.
en på följande sätt formulerad fråga:

“Har traktatens föreskrift (art. 9), enligt hvilken en i Sverige
producerad, till Spanien införd vara ej må underkastas högre acciseller
konsumtionsafgifter än dem, som äro eller framdeles kunna varda
pålagda dylika varor af spansk produktion, blifvit iakttagen under
tillämpningen af den nya spanska spritlagstiftningen ?“

Det är tillåtligt att med full visshet påstå på grund af förhållanden,
som äro allmänt och äfven för utrikesdepartementet särdeles
väl kända, att ingen hederlig man såsom skiljedomare skulle kunnat
hafva förmå sig att annorlunda än med nej besvara en sådan fråga.

Hvarför framstå!des ej denna med flera frågor om just sådant,
som enligt konventionen är föremål för skiljedom? Hvarför accepterades
i stället en fråga, hvarom ingen skiljedom behöfdes eller borde
ega rum? Jag vet det ej, men det vet man nu, att på det sättet
tillspillogafs sannolikt Sveriges rätt att få skiljedom i det, som tvisten
rörde, som vidkom svenska intressen, och att man derigenom afhändt
sig utvägen till upprättelse för den dränkning, dessa intressen lidit.
Och mot denna passiva sida i “utrikesdepartementets" sjelfständiga, i
strid med § 11 regeringsformen förda utrikespolitik, hvad visar aktiva
sidan? Förhoppningen att kunna vilseleda den svenska allmänheten
genom en officiös förklaring, att svenska statens värdighet blifvit tillgodosedd
och skyddad!

Den “konvention", som innehåller bestämmelserna om skiljedom,
har icke blifvit af Riksdagen godkänd. Må man ej af talet om skiljedom
mellan stater, såsom ett medel att undvika vädjandet till vapenmagt,
låta sig förledas till den tron, att hvarje slags aftal mellan
tvenne stater om skiljedom vid uppkommande tvister är, såsom sådant,
eu prisvärd åtgärd. De internationella förbindelserna hafva i
vår tid blifvit så omfattande, de ämnen, hvarom traktaternas konventioner
mellan olika stater ingås, äro så mångfaldiga, kunna vara så
ömtåliga, i så afgörande grad inverka på representationens rättigheter,
på enskildes rätt och intressen, att skiljedomsförfarande icke bör
stadgas, utan att representationen dertill gifvit sitt samtycke efter
pröfning af vilkoren och formerna derför. Den nu ifrågavarande
konventionen om skiljedom står i så nära förbindelse med de traktater,
till hvilka den hänför sig, att den, icke mindre än dessa, bort, för
att blifva gällande, underställas Riksdagens godkännande. Men sedan
emellertid Kongl. Maj:t låtit utan Riksdagens hörande afsluta denna
konvention, sedan den således blifvit en del af Sveriges offentliga rätt i
förhållande till främmande magt, hvar hemtar Kongl. Maj:t befogenhet
att, medan konventionen oförändrad är i kraft, gå in på en skiljedom,
som icke gälde den sak, hvarom konventionen föreskrifver att skiljedom
skall ega rum, och att anordna den i andra än de af konventionen föreskrifna
former? Om svenske undersåtars rätt, om deras väl och ve

Lördagen den 23 Mars, f. m. 19 M:o 21.

skola göras beroende af en skiljedom, hvarom stadgas i en utan Riks- Konstitudagens
medverkan afslutad konvention, så borde man väl åtminstone /^d^ha''
få förvänta, att denna i svensk författningssamling offentliggjorda, -betänkande.
till vår offentliga rätt hörande urkund blefve, så länge den ej för- (Forts.)
ändrats, tillämpad såsom den lyder i den offentliga lagsamling, der
svenske undersåtar hittills trott sig ega att hemta tillförlitliga upplysningar
om på deras rättigheter inverkande lag- och traktatsbestämmmelser.

Om spanska regeringen, trots konventionens klara ord, trots samtidens
berömdaste rättslärdes enhälliga mening, trots det lika enhälliga
ogillande af den europeiska opinionen utom Tyskland, som hon hade
att motse, likväl skulle hafva vägrat att ingå på skiljedom i sjelfva
den hufvudfråga, hvarom allena skiljedom enligt konventionen borde
ega rum, hvad hade då följden blifvit? Ingen annan än den, att det
hade blifvit kunnigt för verlden, hur denna regering betraktar och
behandlar internationella aftal och förpligtelse^ och att Sverige —
om man bortser från det oskickliga sätt, hvarpå förhandlingarna förts
— icke till det faktiska nederlaget hade fått lägga äfven ett alldeles
sjelfförvålladt, moraliskt nederlag. Från detta resultat, som skulle varit
för spanska regeringen tillräckligt obehagligt, för att sannolikt bringa
henne till eftergifter, har hon blifvit räddad af svenska regeringen,
när denna gick in på en s. k. skiljedom, hvars utgång var på förhand
afgjord och som icke hade något annat ändamål än att inför svenska
allmänheten under ett falskt sken och under ordet “skiljedom11 maskera
kränkningen af traktaten, förvrängningen af konventionen och den
hänsynslösa uppoffringen af en svensk industri, af svensk egendom till
millioners värde och af en talrik arbetareskaras nödtorftiga utkomst.

Jag säger: hänsynslös uppoffring. Dock vet jag att de finnas,
som hålla före, att derigenom stora fördelar blifvit köpta.

I första rummet den, att Tysklands spritindustri blifvit qvitt en
medtäflare, som den ej var vuxen. Nu veta vi — Sverige har fått
lära det på min och andras bekostnad — hvad de ord betydde, som
Kongl. Maj:ts minister i Madrid skref till utrikesdepartementet i slutet
af 1885 (se kongl. prop. n:r 18 år 188.7, sid. 5), att det fans någon
anledning att befara “en möjligen ovälvillig eller från annat håll af
konkurrenshänsyn påverkad tolkning af traktaten11. Vi hafva fått
lära detta genom utrikesdepartementets medverkan.

I andra rummet nämner man den fördelen, att genom Carishamns
spritförädlingsaktiebolags undergång hindret för den af 1888 års riksdag
beslutade tackjernstull antages hafva försvunnit. När Post- och
Inrikes tidningar den 20 juni 1888 tillkännagaf, att den af Riksdagen
beslutade tullsats å tackjern ej blifvit “upptagen11 i den af Kongl.

Maj:t utfärdade tulltaxan, meddelade en annan tidning — märk väl,
en protektionist-tidning, och märk väl utan något ogillande — att
Carishamns spritförädlingsaktiebolags lagliga rätt skulle användas såsom
bytesmedel, för att erhålla Spaniens medgifvande af Sveriges rätt
att åsätta tackjernstull — eu rätt, som enligt utrikesministerns förklaring
under debatten om traktatens förlängande var fullkomligt
otvetydig.

N;o 2!.

Konstitutionsutskottets
déchargebetänkande.

(Forts.)

Lördagen den 23 Mars, f. m.

Jag går nu slutligen och för det tredje att lemna en öfversigt af
förloppet af den fråga om Spaniens traktatsvidriga spritbeskattning,
som i “utrikesdepartementets" händer ledt till den utgång, som i sina
hufvuddrag lär vara allmänt känd och hvilken jag här ofvan betecknat
såsom en ekonomisk och politisk katastrof.

De nu till ett så ynkligt slut bragta underhandlingarna med
Spanien hafva rört dels den s. k. efterskatten å de vid lagens trädande
i kraft befintliga förråden, dels skatten å sådan sprit, som framdeles
komme att till Spanien exporteras. Härvid har den förra eller efterskatten
varit af långt öfvervägande betydelse för Carlshamns-bolaget,
i det beslagtagningen af dess stora Spanska spritlager vållat så val
bolaget som dess engelska förläggare kolossala förluster och bragt.
bolaget till ruin.

Det är ock hufvudsakligen å det sätt, hvarå bolagets och dess
förlagsgifvares intressen i fråga om efterskatten blifvit tillgodosedda,
som jag i efterföljande redogörelse vill påkalla Riksdagens uppmärksamhet.

Vid framläggandet för Cortes af lagförslaget om spritbeskattning,
hade Carlshamns-bolaget i Spanien å olika håll lagrad sprit till myckenhet
af närmare 16,000 fat om 630 liter å cirka 96 °/0. Allt sedan
bolaget den 29 februari erhöll kännedom om lagförslagets framläggande,
och intill dess ny skeppning i augusti, d. v. s. långt efter lagens
promulgation, började, exporterade bolaget allenast tvenne laster sprit
till Spanien. Under tiden från lagförslagets framläggande till lagens
promulgation i slutet af juni nedbragte bolaget, oaktadt de återköp
af en del levereranskontrakt, som af särskilda anledningar egde rum
i maj, sitt spanska förråd till omkring hälften, eller 8,805 fat, till
hvilken qvantitet bolagets lager vid dess sedermera i och för efterskatten
verkstäld^ uppmätning befans uppgå.

Denna qvantitet, som hade exporterats före lagförslagets framläggande
för Cortes och förtullats före lagens antagande, låg i bolagets
magasin öppet tillgängligt för de spanska skattemyndigheterna.

Under de månader lagförslaget låg under behandling hos Cortes
hade Tyskland till Spanien exporterat en spritqvantitet, som, icke
obetydligt öfverstigande den tyska spritexporten till Spanien samma
tid år 1887, uppgick till den kolossala qvantiteten af omkring 42,000
fat. Då ojemförligt största delen af denna sprit sålts oförtullad, var
efterskattens likaväl som den förutvarande tullens erläggande för den
tyska spriten en sak, som uteslutande angick de spanska afnämarne.
Men denna sprit hölls af desse senare ingalunda åtkomlig för efterskatten.
Den hade, vid den nya lagens trädande i kraft, länge sedan
till allra största delen blifvit vare sig undangömd, eller färgad, eller
blandad i viner. Än mindre tillgänglig för efterskatten var den i
Spanien tillverkade spriten, spridd uti smärre förråd, öfver hvilka
skattemyndigheterna saknade all kontroll.

Vid sådant förhållande var det lätt att inse, att, om efterskatten
skulle uttagas för Carlsliamns-bolagets förråd, dessa skulle blifva så
godt som ensamma underkastade efterskatten. Men utom den uppenbara
orättvisa och traktatskränkning, som detta syntes innebära, var

N:o 21.

Lördagen den 23 Mars, f. m.

det ock påtagligt, att den omständighet, att bolagets konkurrenter
antagligen skulle komma att undgå efterskatten, skulle för Carlshamnsbolaget
verka synnerligen menligt. Oafsedt att den nya skatten i och
för sig var så hög, att på grund af skatten en prishöjning af varan,
närmelsevis motsvarande skattens belopp, omöjligen var att vänta,
måste hvarje utsigt till någon som helst väsentligare prisstegring bortfalla,
i det den tyska och den inhemska spritmängden, ehuru oåtkomlig
för statskassan, icke desto mindre var fullt tillgänglig för dess användning
till afsedda syftemål, hvarigenom den för lång tid fylde
Spaniens spritbehof. Bolaget kunde alltså ingalunda räkna på någon
prisstegring, som skulle kunnat hålla bolaget skadeslöst för efterskatten.

Dessa förhållanden framstodo allt ifrån början för bolaget såsom
uppenbara och manade bolaget att med all ifver söka afvärja efterskatten,
eu sträfvan desto naturligare, som denna dels föreföll i sig
både rätts- och traktatsvidrig, dels var så hög, att den uppslukade
varuvärdet och sålunda nödvändigtvis måste föranleda bolagets ruin.

I betraktande häraf och då bolaget så väl från början för utrikesministern
och ministern Grip som sedermera i sina skrifter till Konungen
flere gånger framhållit de faror, som sålunda hotade så väl bolaget
som den engelska bankfirma, som lemnat bolaget förlag mot säkerhet
af dess spanska spritlager, förefaller det desto egendomligare, att
bolagets intressen af alla vederbörande behandlats med så påtaglig
likgiltighet, för att icke säga afvoghet, och detta oaktadt det från
början var uppenbart, att efterskatten innefattade traktatskränkning,
ja i och för sig, äfven oberoende af hvarje traktat, var rättsvidrig.
Bolaget fann ock till en början med tillfredsställelse, att vederbörande
syntes med insigt om sakens vigt och rätta beskaffenhet taga densamma
om hand. Redan i den skrifvelse af 17 februari, hvari ministern
Grip notificerade utrikesdepartementet om det nya lagförslaget, framhölls,
huruledes den nya skatten innebar ett kringgående af traktaten.
Det var ock alldeles påtagligt, att en skatt, som skulle utkräfvas för
en vara vid dess införsel i det främmande landet utan all hänsyn till
varans framtida användning, alldeles icke var till sin natur hänförlig
till hvad som i dagligt tal, i den finansrättsliga terminologien och i
den svensk-spanska traktatens nionde artikel benämnes “konsumtionsafgifter“.
Och någon retroaktiv beskattningsrätt var ingenstädes i
traktaten förbehållen och fäns följaktligen icke. Ministern Grip hemstälde
också redan den 25 februari om bemyndigande att hos spanska
regeringen göra framställning om att någon s. k. efterskatt icke måtte
utkräfvas för de i Spanien redan befintliga förråden, hvilket bemyndigande
genast lemnades, och bolagets verkställande direktör underrättades
i skrifvelse från t. f. kabinettssekreteraren af den 2 mars,
“att ministern i Madrid erhållit instruktioner att söka under hand
“utverka att, derest dem nya skatten på sprit antages i Spanien, den“samma
icke måtte drabba den redan dessförinnan införda och veder“börligen
förtullade varan. “

Omedelbart härefter inträffade emellertid något omslag i vederbörandes
uppfattning. Ministern Grips berörda instruktion blef icke

Konstitu tionsutskot tets

décharge betänkande.

(Forts.)

N;o 21. 22 Lördagen den 23 Mars, f. m.

Konstitu- fullgjord. Ehuru, enligt hvad nyss nämnts, vederbörande redan då
tionsutskot- ha(je alldeles klart för sig, att fullgiltiga rättsliga grunder förefunnos
^betänkande'' en reklamation särskild! mot efterskatten, gjordes alls ingen formlig
(Forts.) '' reklamation deremot, utan man inskränkte sig till “eu vädjan till den
spanska regeringens goda vilja och billighetskänsla." Det är uppenbart,
att på en svagare grund kunde vår diplomati omöjligen hafva
stält sig. Den gaf härigenom allt ifrån början ett erkännande, att
Spanien hade rätt att i ifrågavarande afseende förfara så som lagförslaget
antydde, och att bolagets anspråk på befrielse från efterskatten
saknade rättsligt stöd. Derest man i stället stält sig på
rättens grundval, hade frågans utveckling utan tvifvel blifvit en helt
annan. Nu blef bolaget genom utrikesdepartementets sjelfrådiga tolkning
af traktaten och magtfullkomliga domslut öfver bolagets rättigheter
frånkändt allt det stöd, som traktat och internationel rätt erbjödo.

Men härtill kommer, att omförmälda “vädjan till spanska regeringens
goda vilja och billighetskänsla" pätagligen varit af en mycket
egendomlig och ofullständig beskaffenhet.

Ännu den 1 augusti förklarade den spanske finansministern, att
ministern Grip aldrig protesterat mot den nya skattens erläggande för
• bolagets i Spanien befintliga förråd, utan allenast anhållit om lätt nader

i betalningsvilkoren, ett meddelande, som står i full öfverensstämmelse
med ett yttrande af samme spanske minister den 15 juni,
äfvensom att finansministen redan beviljat allt hvad ministern Grip
derutinnan af honom äskat och följaktligen icke ville göra några
vidare eftergifter. Åtminstone spanske /incmsministern synes alltså —
oaktadt Posttidningen förklarat, att ministern Grip i ämnet haft förhandlingar
äfven med denne — icke hafva motttagit ens någon billighetsvädjan
om bolagets befrielse från efterskatten. Hvad spanske
trfn/cesmi cistern beträffar, är det icke heller utredt, att någon dylik
framställning hos honom skett förr än den 24 maj, då enligt Posttidningen
ministern Grip skall hafva tilistält denne eu officiel note,
gående ut på skattefrihet åtminstone för ali sprit, som afskeppats
från Sverige före lagförslagets framläggande, men af denna note synes
spanske finansministern icke fått se en skymt.

Att icke heller meningen var, att ministern Grips första instruktion
skulle fullgöras, framgår deraf, att den 11 maj till honom afgingo
förnyade instruktioner, hvarigenom han anbefäldes att allenast
påyrka, “dels att eu rimlig tid, helst tre månader, minst en månad,
efter lagens antagande mätte beviljas, innan densamma, hvad den
s. k. efterskatten anginge, trädde i kraft, dels att, i händelse den
spanske kontraktsrättens bestämmelser om köparens skyldighet att
betala den nya skatten ej syntes fullt tryggande, frihet från efterskatt
då måtte medgifvas för all i Spanien lagrad svensk sprit, som blifvit
försåld att till visst fast pris levereras i Spanien på grund af kontrakt,
hvilka bevisligen ingåtts före lagförslagets framläggande och icke hunnit
fullgöras före lagens trädande i kraft".

För att fatta senare delen af denna instruktion, bör erinras
att, enligt Posttidningens meddelande, ministern Grip vid muntliga
underhandlingar i ämnet framhållit, att bolaget försålt en del af sitt

Lördagen den 23 Mars, f. in. 23 N:o 21.

lager till fast kontraherade pris och på leveranser att fullgöras efter Konstituså
lång tid, att skattelagen måste förutsättas redan dessförinnan hafva tetTdéciwrqeträdt
i kraft, men att man från spansk sida förklarade sig icke kunna ietänian^e]
fästa någon vigt härvid, emedan den spanska kontraktsrätten förpligti- (Forts.)
gade köparen att vidkännas den nya skatten.

I betraktande af den uppfattning i sistberörda afseende, som
spanska regeringen sålunda sökte göra gällande, och hvilken minister
Grip, vid samtal med bolagets verkställande direktör, visat sig dela,
var det alldeles påtagligt, att ministern Grip och spanska regeringen
skulle enas om, att spanska kontraktsrätten i ifrågavarande hänseende
verkligen vore betryggande, och att sålunda den i senare delen af
instruktionen af den 11 maj omförmälda framställning skulle kommit
att helt och hållet förfalla. Men som bolagets verkställande direktör
å sin sida vid samråd med spanske jurister fått försäkran om, att
spanska kontraktsrätten icke förpligtade köparen att gälda skatten,
hvarom dock minister Grip icke stod att öfvertyga, måste bolaget
följaktligen befara att likafullt få betala efterskatten äfven för den på
leverans sålda delen af lagret. Och om bolagets befrielse från efterskatten
för den osålda delen talades alls icke i instruktionen af den
11 maj.

Vederbörande lära, enligt Posttidningen, hafva resonnerat som så,
att denna del borde hafva hunnit realiseras under den begärda anståndstiden.
Men det var dock alldeles påtagligt, helst i betraktande åt
den kolossala import af tysk sprit, som under tiden egt rum till
Spanien, att det icke kunde låta sig göra att utan högst betydande
förluster realisera så stora spritmängder under den anståndstid, utrikesdepartementet
ifrågasatte att bereda bolaget.

Det var sålunda uppenbart, att denna instruktion var liktydig med
det mest fullständiga tillspillogifvande af bolagets rätt och intressen.

Och huru var denna egendomliga instruktion förenlig med det
löfte, bolaget den 2 mars bekommit, att ministern Grip skulle söka
utverka, att efterskatten alls icke måtte drabba den före lagens antagande
införda och vederbörligen förtullade varan.

Posttidningen har sökt förklara detta så, som skulle instruktionen
af den 11 maj blifvit föranledd af och stå i öfverensstämmelse med
hvad bolagets verkställande direktör skulle yrkat i skrifvelser till
utrikesdepartementet af den 8 och 9 maj. Men bolagets ifrågavarande
yrkanden framstäldes allenast under förutsättning, att det skulle befinnas
omöjligt att, i enlighet med den instruktion ministern Grip redan
erhållit, utverka bolagets fritagande från hela efterskatten, hvilket
bolagets verkställande direktör emellertid fortfarande lika bestämdt som
förut påyrkade. Detta säges alldeles uttryckligt i brefvet af den 8
maj, der, efter det bolagets verkställande direktör på det kraftigaste
utvecklat den af honom hela tiden konseqvent förfäktade åsigten om
efterskattens traktatsvidrighet, det heter: “Skulle emot förmodan den
spanska regeringen trots svenska ministerns framställning — hvarmed
åsyftas den framställning om bolagets fullständiga befrielse från efterskatten,
som i brefvets föregående del i öfverensstämmelse med ministern
Grips tidigare instruktion påyrkats -— vilja sanktionera efterskatten

N:o 21.

Lördagen den 23 Mars, f. m.

unZu^nt SOm träffade vära spritlager i Spanien, ehuru intet land på jorden
tets decharge- ut,ta^ en sädau efterskatt, så vågar jag hemställa om Eders Excellens
betänkande. lc^e skulle vilja godhetsfullt i sådant fall påyrka, att efterskatten icke
(Forts.) pålägges utländsk redan förtullad sprit förr än efter tre månader från
den nya lagens trädande i kraft." etc.

Och äfven i brefvet åt påföljande dag afses detsamma, då det
der heter: "Jag tackar under alla förhållanden för dagslöftet att

ministern får vidhålla förut gifna ordres", ett yttrande, som ock gifver
vid handen, att utrikesministern så långt ifrån uppfattat bolagets
veikställande direktörs ifrågavarande framställningar såsom innebärande
något afstående från de större fördelar, till hvilkas vinnande bolaget
ansett sig ega traktatsenlig rätt, att utrikesministern tvärt om vid
samtal sistberörde dag hade bekräftat sitt tidigare löfte att låta
ministern Grip söka utverka bolagets fritagande från efterskatten.

Huruledes utrikesdepartementet af nämnda bref kunde taga sig
anledning att utan bolagets medgifvande helt och hållet uppgifva
hvarje tanke pa att realisera det sålunda tidigare gifna löftet, till
hvilket bolaget likaväl som dess förläggare emellertid satt sin tillit, är
fullständigt obegripligt. Men utrikesdepartementet tillmötesgick icke
ens de framställningar, bolaget i samma bref alternativt gjort. Bolaget
begärde, allt under omförmälda förutsättning, i brefvet af den 8 maj
tre månaders anståudstid, samt i brefvet af den 9 maj fullständig
skattefrihet för all sprit, som aflastats före lagförslagets framläggande,
hvilket sistnämnda yrkande framkallades åt en emellertid ingången
underrättelse, att spanske finansministern icke skulle vara ohågad för
ett sådant medgifvande. Den modifierade instruktionen af den 11
maj gick deremot ut allenast på “helst tre, minst en månads" anståndstid
och icke på annan skattefrihet, än att under en viss — enligt
hvad ofvan visats icke antaglig — förutsättning, frihet från efterskaU
måtte medgifvas för en viss del af lagren. Och denna egendomliga
instruktion utfärdades, oaktadt lagförslaget genom vissa af deputeradekammarens
utskott deri föreslagna förändringar blifvit för bolaget än
ogynsammare än i sitt ursprungliga skick.

Det lärer sålunda icke kunna väcka förundran, att bolagets verkställande
direktör alldeles icke fann sig tillfredstäld af den förnyade,
mot det enligt brefvet af den 2 mars lemnade löftet stridande instruktionen
— hvilken i och för sig visar med hvilken godtycklighet man
ansåg sig kunna handskas med bolagets rättigheter — utan, såsom
Posttidningen upplyser, dels personligen hos ministern Grip, dels genom
bref till utrikesdepartementet på det enträgnaste anhöll, att framställningen
icke matte göras i den form, denna instruktion innehöll
hvarigenom bolagets intressen skulle gått räddningslöst förlorade, men
i stället, fortfarande under förutsättning att icke instruktionen af
den 2 mars kunde fullständigt genomföras, hemstälde, att befrielse
från skatten måtte begäras åtminstone för all sprit, som afskeppats
från Sverige före lagförslagets framläggande. Enligt Posttidningen utbad
sig derför ministern Grip tillstånd att göra framställningen i sistnämnda
form, och sedan tillstånd dertill per telegraf iemnats af utrikes -

N:o 21.

Lördagen den 23 Mars, f. m.

departementet, verkstäldes detta genom en officiel note från ministern
Grip till spanske utrikesministern af den 24 maj.

På denna note, om hvilken såsom ofvan nämnts, åtminstone
spanska /mtmsministern förmält sig icke hafva någon kännedom, lemnades,
enligt Posttidningen, i slutet af juni ett svar, enligt hvilken
framställningen formligen afböjdes.

Emellertid hade den nya lagen den 18 maj voterats af deputeradekammaren
och derpå öfvergått till behandling af senaten.

Bolaget, som icke erfor något som helst resultat af de inledda
underhandlingarna, utan fäst hellre dag för dag försporde egendomliga
uttalanden af ministern Grip, gående ut på att bolagets yrkanden
saknade allt rättsligt stöd, hade till följd häraf blifvit allt mera öfvertygadt,
att dess sak vore tillspillogifven, så framt icke bolaget sjelft
kunde förebringa en utredning af fullt opartiska och kompetenta personer,
utvisande att bolaget icke behöfde begära några billighetseftergifter,
utan egde rättsligt kraf på frihet från efterskatten. Bolaget vände
sig först till en af spaniens förnämste rättslärde, för detta ministern
L. F. Sileela, hvilken i skriftligt utlåtande förklarade, att efterskatt
för bolagets lager icke lagligen kunde utkräfvas. Häri instämde sedan
i särskilda utlåtanden professorerna E. Alglaee och L. Renault i Paris
samt Attorney General Lord Webster i London, hvilka enstämmigt förklarade
sig hysa tvifvelsmål, huru vida den nya spanska spritskatten
öfver hufvud vore förenlig med svensk-spanska traktaten, men äfven
för sådant fall funno hvarken ur traktatens eller, oberoende af denna,
ur allmänna rättsreglers synpunkt rimligt, att en retroaktiv skatt skulle
kunna läggas pa en utländsk vara, som redan passerat gränsen med
behörig förtullnmg, allra minst på en vara, som blifvit expedierad redan
innan afsändarne erhållit kännedom om det nya skattelagförslaget;
och att här icke var fråga om allenast en teori, utan fast hellre om
en allmänt erkänd, internationel rättsregel, framgick till fullo af de
redogörelser för olika länders tillvägagående i dylika fäll, som lemnats
i de åberopade utlåtandena. De af bolaget sålunda rådfrågade auktoriteterna
förklarade äfven, att, som en internationel traktat ej kunde
ensidigt af endera parten, brytas, densamma stode öfver inhemsk lag;
samt att enär Spanien ej egde laglig riitt att på grund af traktaten
pålägga sådan retroaktiv skatt, hvarom fråga var, men vid det förhållande
att traktaten vore mellan, regeringarna afslutad, bolaget sjelft
icke kunde göra sin rätt mot Spanien gällande, clet vore svenska
regeringens pligt att värna bolagets ifrågavarande rättigheter.

Ministern Grip, för hvilken de flesta af utlåtandena då presenterades,
och hvilken, synes det, väl bort vara tacksam för hvarje
utredning af frågan, frånhända helt kategoriskt desamma allt värde
under den kränkande tillvitelsen, att de vore af bolaget — köpta, eu
skymf, hvilken rigtades mot personer, hvilkas råd andra staters regeringar
plägat inhemta i förekommande rättsfall. Huru vida utlåtandena
blifvit ens till spanska regeringen aflemnade, är bolaget fullständigt
obekant.

Bolaget beslöt nu omsider att utbedja sig svenska regeringens
mellankomst och ingaf den 13 juni till Konungen en skrift i ämnet,

Konstitutionsutskottets
déchargebetänkande.

(Forts.)

N:o 21. 26 Lördagen deri 23 Mars, f. m.

Konstitu- dagtecknad den 12 juni. . I denna skrift anhöll bolaget, efter en uttionsutskot-
förlig redogörelse för frågans ställning, “att Kongl. Maj:t täcktes ej
*betänkande" minc*re tillse, huru vida den i Spanien under benämning konsumtionsskatt
(Forts.) '' då ifrågasatta tilläggstullen å sprit vore, i och för sig och sådan den
i förslaget omförmäldes, förenlig med gällande traktat mellan Sverige
och Spanien, samt, derest så funnes icke vara förhållandet, vidtaga
de åtgärder för skyddande af bolagets rätt i förevarande fall, som
funnes erforderliga, än äfven särskilt beträffande den förslagna efterskatten
hos de spanska statsmagterna utverka sådan ändring i det
föreliggande lagförslaget, att svensk sprit, som afgått från lastningsorten,
innan lagförslaget der blef kändt, och hvilken till Spanien inkommit
och der förtullats före lagens antagande, måtte varda från
efterskatten helt och hållet befriad.“

Svenska regeringen, som emellertid fäst uppmärksamhet å vissa
i senaten vidtagna ändringar i lagtexten, beträffande den framtida
skatten, hvarigenom traktaten syntes trädas för nära, hade den 12
juni beordrat ministern Grip att derutinnan afgifva protest, och aflat
den 20 juni eu utförligare depesch i ämnet, hvilken den 25 juni
delgafs spanska regeringen. Men denna depesch rörde, likasom ordern
af den 12 juni, allenast den framtida skatten, men alls icke efterskatten.

Emellertid antogs lagförslaget af senaten utan att der, lika litet
som i deputeradekammaren, den ringaste häntydning förekommit på
att det skulle rönt något motstånd från svensk sida. Och den 28
juni promulgerades lagen i oförändradt skick.

Svenska regeringen protesterade häremot och yrkade skiljedomstol,
ett yrkande, som dock likaledes afsåg allenast den framtida skatten.

Att, sedan spanska regeringen emellertid af böjt ministern Grips
framställning af den 24 maj beträffande efterslcatten, någon förnyad
framställning rörande denna skulle, vare sig på rättslig grund eller
på billighetsgrund, hafva under de närmast följande månaderna skett,
har icke ens uppgifvits. Först i den förnyade framställning om skiljedomstol,
som, efter det spanska regeringen den 6 augusti afslagit
svenska regeringens första begäran derom, från svensk sida gjordes,
synes frågan om efterskatten, på sätt längre fram förmäles, hafva
återupptagits, denna gång på rättslig grund.

Allt hvad bolaget i sin skrift af den 12 juni anfört och yrkat
rörande efterskatten lemnades alltså af svenska regeringen utan afseende.
Bolagets spanska spritlager tillspillogåfvos utan vidare af
svenska regeringen.

Detta den svenska regeringens tillvägagående står visserligen i
full harmoni med den ställning till frågan om efterskatten, som, enligt
hvad ofvan visats, utrikesministern och ministern Grip, omedelbart
efter det i början af mars bolaget erhållit besked om den instruktion,
den sistnämnde bekommit, att söka utverka bolagets befrielse från
samma skatt, med frångående af det sålunda lemnade löftet, intogo.
Så länge det på papperet stod skrifvet, att efterskatten skulle drabba
den inhemska och den utländska varan lika, så länge syntes desse
allt vara godt och väl. Hvad bolaget åberopade till stöd för sin
åsigt, att efterskatten under alla förhållanden var traktats- och rätts -

Lördagen den 23 Mars, f. m.

N:o 21.

vidrig, vann intet gehör. Men äfven om vederbörande icke kunde
derom öfvertygas, hade emellertid särskilda förhållanden tillkommit,
som icke desto mindre åtminstone dåmera hade bort motivera en
rättslig protest äfven mot efterskatten. Äfven om man ville åt den
framtida skatten tillerkänna namnet och karakteren af konsumtionsafgift,
var det dock icke gerna möjligt att såsom en dylik betrakta
efterskatten, sådan som den i det definitiva lagförslaget omtalades.
Denna skatt skulle nemligen utgå utan all hänsyn till de befintliga
förrådens förbrukning eller ens afyttring. Om ock en svag tendens
dertill spårades i bestämmelsen, att efterskatten, derest säkerhet för
densamma stäldes, icke behöfde på en gång erläggas, utan finge betalas
i fyra terminer under ett års tid, så innebar detta i allt fall
allenast ett anstånd med eu sådan ovilkorlig påbjuden skatt, hvilken
å ena sidan skulle till sista öret uttagas, äfven om afsättningspriset
icke ens uppginge till skattens- belopp, ja till och med om bolaget
under tiden ej vunne afsättning för en enda liter, och för hvilken till
på köpet, så framt icke hela skatten genast erlades eller annan säkerhet
stäldes, hela lagret skulle gälla såsom säkerhet, så att reexport
— äfven om sådan vid det förhållande, att den spanska lagstiftningen
icke medgaf restitution af den redan erlagda tullafgiften och i anseende
till omöjligheten för bolaget att på annat håll afsätta spriten kunnat
bereda bolaget någon fördel — icke skulle få ega rum, af ens
någon del af lagret. Det var eu så beskaffad beskattningsåtgärd, som
bolaget tillät sig att beteckna såsom konfiskation af dess välfångna
egendom, och mot hvilken bolaget skulle ansett sig lika berättigad!
att protestera, äfven om ingen traktat med Spanien funnits. Ty
sagda åtgärd val-, såsom bolaget i sin första skrift till Konungen närmare
utvecklat, fullkomligt stridande mot rätt och billighet och hittills
utan exempel på det mellanfolkliga området, ett tillvägagående,
hvars godkännande skulle i hög grad äfventyra hela den internationella
samfärdseln.

I sistnämnda skrift hade ock bolaget åberopat ofvanberörda utlåtanden
af framstående auktoriteter, hvilka enstämmigt yttrade sig i
den af bolaget då likasom allt ifrån början förfäktade rigtning, hvarjemte
bolaget strax efteråt bekom nya dylika af professorerna I. von
Holtzendorff i Muneken och L. von Stein i Wien, likaledes till bolagets
förmån.

Att Spanien icke skulle kunnat misstycka protest på de grunder,
som redan då förlågo, utan fast hellre bort lemna densamma villigt
öra, vågar bolaget desto hellre påstå, som Spanien sjelft, på sätt visas
i ett af professorerna Algawes och Renaults i den föreliggande frågan
afgifvet utlåtande (kap. XII), så nyligen som 1886 i Frankrike under
liknande förhållanden gjort en dylik protest, så märklig, att den icke
gerna kunnat vara okänd för vår diplomati. I den fransk-spanska
handelstraktaten förekommer en artikel, ordagrant lika lydande med
svensk-spanska handelstraktatens nionde artikel. I Frankrike föreslog
finansministern nämnda år en bestämmelse rörande vinstyrkan, hvilken,
både nominelt och reelt, i alla detaljer absolut lika skulle drabba
de franska och de spanska vinerna. Icke desto mindre protesterade

Konstitu tionsutskot tets

decharge betänkande.

(Forts.)

N:o 21.

Konstitu tionsutskot tets

déeharge betänkande.

(Forts.)

Lördagen den 23 Mars, f. m.

spanska regeringen häremot på den grund, att bestämmelsen skulle
ställa sig ofördelaktig för Spanien derigenom, att de slags viner, som
deri afsågos, vore sällsyntare i Frankrike än i Spanien, och denna
protest föranledde att förslaget återtogs. Så noga ansåg spanska regeringen
den gången, att en liknande traktatsbestämmelse borde efterlefvas.

För öfrigt hade bolaget i sin första skrift till Konungen uppvisat
så talande skäl för sitt antagande, att efterskatten icke skulle komma
att drabba den inhemska varan lika med den svenska, i hvilket
fall ju traktatskränkningen äfven i denna del var oomtvistlig, att Kongl.
Maj:ts regering häraf åtminstone bort hemta anledning till en vilkorlig
protest mot efterskatten, gående ut på att den icke finge affordras
bolagets förråd, med mindre den verkligen lika tungt uttoges för de
inhemska förråden. För eu sådan protest hade regeringen stöd i
justitiekanslersembetets den 18 juni afgifna utlåtande, der det beträffande
efterskatten yttrades, att, så vida ej befrielse derifrån kunde på
billighetsgrunder utverkas, protest syntes kunna framställas deremot,
att samma skatt omedelbart vid lagens trädande i kraft pålades från
Sverige importerad vara, med mindre sådana anstalter af de spanska
myndigheterna redan då blifvit träffade, att motsvarande skatt vid
samma tidpunkt verkligen komme att drabba jemväl hela den förefintliga
spanska tillverkningen. Och i allt fall hade väl svenska
regeringen, för den händelse bolagets rätt till fullständig befrielse från
efterskatten verkligen skulle kunnat underkännas, åtminstone bort framhålla,
att någon “konsumtionsafgift" icke finge uttagas för bolagets
sprit, sä länge den förblef i dess magasin, utan på sin höjd kunde
å denna göras tillämplig i den mån spriten lemnade förråden för att
af yttras till konsumtion inom Spanien, i afvaktan hvarå spanska regeringen
endast egde vid förråden anställa erforderlig kontroll. Att icke
sådant påpekades.är desto märkligare, som icke ens de otillfredsställande
medgifvanden i fråga om skattens erläggande i män af konsumtion
— dock inom begränsad tid — hvilka i reglementet förekomma,
då ännu förelågo.

Bolaget vågar på det bestämdaste bestrida, att svenska regeringen
egde befogenhet att sålunda afhända bolaget dess rättsliga och
traktatsenliga anspråk på befrielse från efterskatten genom underlåtenhet
att mot denna protestera vare sig på rättslig grund eller på billighetsgrund.

Skulle den uppfattning verkligen godkännas, att traktatsenligt
grundade rättigheter kunna utan den intresserade industriidkarens
medgifvande eller ens hörande bortskänkas genom administrativt godtycke,
då bör i sanning eu hvar taga sig till vara för att bygga affärsföretag
på en så vansklig grundval.

Regeringen hade sig för öfrigt val bekant, att frågan om efterskatien
åtminstone då var den för bolaget väsentliga.

Denna fråga gälde bolagets vara eller icke vara. Den framtida
skatten var visserligen egnad att i hög grad försvåra bolagets blifvande
affärsverksamhet, men innebar icke nödvändigtvis någon allvarligare
fara för dess bestånd, och i alla händelser var den för bolaget full -

N:o 21.

Lördagen den 23 Mars, f. m.

ständigt likgiltig, så framt bolaget genom efterskatten bragtes till
ruin. Kunde åtminstone ett partielt tillmötesgående från Spaniens
sida utverkas medelst partiel eftergift från Sveriges sida, skulle bolaget
för sin del icke hafva yrkat på den framtida skattens strängt
traktatsenliga tillämpning, så framt härigenom utan vidare frihet från
efterskatten kunnat vinnas. Ali anledning förelåg alltså för svenska
regeringen att företrädesvis sysselsätta sig med denna senare. Att
motsatsen skedde, förefaller nästan som ett hån.

I betraktande af det sagda har bolaget endast kunnat uttänka
en rimlig förklaringsgrund till att svenska regeringen efter mottagandet
af bolagets första skrift och af den definitiva lagtexten kunde
underlåta att omedelbart på rättslig grund protestera äfven mot efterskatten,
den nemligen att, efter den ståndpunkt utrikesministern och
ministern i Madrid i denna del emellertid intagit, och hvarigenom
saken redan hunnit fullständigt komprometteras, en omkastning icke
vidare syntes kunna med något hopp om framgång ega rum.

Så nedslående det än skulle för bolaget varit att erfara detta,
är det emellertid uppenbart, att visshet härutinnan varit högeligen att
föredraga framför det oförklarliga, som inträffade, att bolaget då och
allt f ramgent hölls i fullkomlig, okunnighet om att sålunda redan före
lagens promulgation i slutet af juni hela frågan om bolagets befrielse
från efterskatten var från svenska regeringens sida fullständigt uppgifven,
och så förblef ända till början af augusti. Att så varit fallet,
derom fick bolaget klart besked först genom Posttidningens artikel
den 31 augusti. Bolaget, som under tiden hade all anledning att antaga,
att allt hvad göras kunde för dess befrielse från efterskatten också
gjordes, och som handlade derefter, blef alltså härutinnan fullständigt
besviket.

Detta var så mycket egendomligare, som bolaget icke blott gång
efter annan under ifrågavarande tid mottog försäkringar från utrikesdepartementet,
att bolagets intressen på bästa sätt förfäktades, utan
ock i anledning af en den 29 juni till Konungen ingifven skrift bekom
officiel svar, att "alla traktatsmessigt betingade åtgärder för att, så
vidt sådant vore af Kong], Maj:t beroende, skydda svenska undersåtars
lagligen berättigade anspråk redan blifvit vidtagna.“

Det fins blott en förklaringsgrund för det häpnadsväckande hemlighetsmakeri,
som i omförmälda afseende försiggick. Vederbörande,
som redan haft känning af det allvar, med hvilket så godt som hela
pressen stält sig på bolagets sida, kunde icke vara blinda för, att ett tillkännagifvande,
att svenska regeringen vägrade bolaget allt bistånd för
efterskattens undgående, skulle från pressens sida mötas med ett allmänt
ogillande. Att denna förklaring är den rigtiga, bekräftas af åtskilliga
minister Grips antydningar. Då omsider en redogörelse för vederbörandes
åtgöranden i frågan af allmänna opinionen med sällspord
styrka påkallades, sökte Posttidningen gifva sin framställning i denna
del en sådan form, att, utan den noggrannaste inblick i frågans alla
detaljer, sjelfva innebörden af samma framställning skulle varit så godt
som omöjlig att utleta. Det förhållande, att efterskatten sålunda af
svenska regeringen under hela ifrågavarande tid lemnats opåtald, sökte

Konstitu tionsutskot tets

décharge betänkande.

(Forts.)

N:o 21.

Konstitu tionsutskot tets

décharge betänkande.

(Forts.)

Lördagen den 23 Mars, f. m.

man nemligen i Posttidningens artikel maskera genom att i den del,
som afhandlade underhandlingarna under berörda tid, icke skilja på
efterskatten och den framtida skatten utan låtsas, som hade underhandlingarna
rört båda. På detta sätt blef artikeln så vrängd, att
man väl sällan eller aldrig i Sveriges officiella tidning skådat något
liknande.

Det är uppenbart, att berörda hemlighetsmakeri måste i än högre
grad förvärra bolagets ställning. Hade bolaget haft eu aning om, att
under omförmälda tid dess spritlager voro tillspillogifna, så hade bolagets
och dess förlagsgifvares åtgöranden naturligen blifvit helt andra
än nu, då båda förlitade sig på att vederbörande skulle skydda bolagets
rätt.

Men utrikesdepartementet nöjde sig icke med att sålunda låta
bero vid Spaniens afslag på de tidigare framställningarna rörande
efterskatten och lemna bolaget åt sitt öde. De rigtade —under förespegling
att de underhandlingar, som pågingo, men hvilka sedermera
befunnos alls icke angå efterskatten, icke finge störas genom åtgärder
eller ohörsamhet från bolagets sida — sina bemödanden på att förmå
bolaget att godvilligt underkasta sig efterskatten och understödde positivt
den spanska regeringen vid skattens utkräfvande.

Sålunda anbefaldes bolaget, som stält sina lager under svenska
flaggans skydd, att låta nedlossa denna. Så förbjödos de svenske
konsulerna att gå bolaget till handa för att skydda dess magasin.
Och slutligen lät utrikesministern tillställa bolaget en formlig anmodan
att hos de spanska skattemyndigheterna anmäla sina lager.

Af skäl, som framhållits i bolagets skrifvelse till Konungen af den
20 september, åtlydde bolaget denna anmodan, hvilken ju enligt det
officiella språkbruket var fullt liktydig med en formlig befallning, och
anmälde sålunda lagren under protest mot efterskatten.

I afseende å nämnda anmodan, hvilken uppenbarligen innebar ett
groft magtmissbruk på samma gång som ett ödesdigert missgrepp, har
bolaget i sin sistberörda skrifvelse uppvisat:

att ministern Grips till stöd för nämnda anmodan åberopade
telegram innehöll en origtig uppgift af den allra betänkligaste beskaffenhet,
i det der uppgafs, att i händelse af uraktlåten anmälan heta förråden
skulle konfiskeras till förmån för angifvaren, under det i sjelfva
verket åberopade reglementet innehöll, att, sedan af den konfiskerade
varans värde skatten guldits, endast återstoden skulle tillfalla angifvaren,
vid hvilket förhållande och då skatten var så hög, att den under dåvarande
prisförhållanden öfversteg spritens förtullade varuvärde, stadgandet
blott skenbart erbjöd angifvaren en fördel, i följd hvaraf, och
ehuru utom bolagets nästan inga förråd anmäldes, några angifvelse!’ ej
afhördes;

att nämnda origtiga uppgift mer än något annat föranledde, att
ordern af bolaget, i strid mot dess förlagsgifvares instruktioner, åtlyddes;

att, derest ordern icke gifvits och bolaget förty icke anmält sina
lager, bolaget i intet fall kunnat komma i sämre ställning än den,
hvari det nu likafullt råkade;

att, derest bolagets uraktlåtenhet att åtlyda ordern medfört lagrens

Lördagen den 23 Mars, f. m.

omedelbara konfiskation, det varit för bolaget fördelaktigare, om så
blitvit fallet, än att, såsom nu skett, konfiskationen senare egt rum;

att med största sannolikhet antagas kan, att, derest lagren ej
blifvit anmälda, någon konfiskation af dem hvarken då eller sedermera
kommit till stånd;

samt att följaktligen utrikesministerns order att anmäla lagren med
största sannolikhet måste antagas hafva vållat, att dessa gått förlorade.

Bolagets anmälan af lagren hindrade det nemligen att begagna
sig af den utsträckta anmälningstid och de flerehanda utvägar till
efterskattens undgående, som till följd af det motstånd, nämnda skatt
i Spanien väckte, spanska regeringen fann sig nödgad medgifva genom
en förordning åt den 22 juli. Då bolaget sedermera anhöll att likaväl
som konkurrenterna få begagna sig af dessa lättnader, förklarades
detta icke kunna, sedan lagren en gång blifvit anmälda, medgifvas,
utan fordrade spanska 1’egeriugen redovisning för de qvantiteter, som
uppgifvits i deklarationen.

Att ordern, om än sålunda medförande dylik verkan, i allt fall
skulle kunnat vara gifven i någon slags välvillig afsigt att söka bevara
lagren åt bolaget, kan näppeligen synas troligt i betraktande af det
törkrossande faktum, att utrikesministern på den tiden icke ens ifrågasatte,
att bolagets lager skulle kunna bevaras. Efter hvad nu ligger
öppet i dagen, framstår nämnda order icke mera såsom blott och bart
ett fel eller eu af oförsigtighet och tanklöshet framkallad åtgärd.

Den, som skulle mot Spanien värna bolagets rätt, hjelp te i stället
spanska regeringen att genomföra sina traktatsvidriga anspråk, allt
under det bolaget af kabinettssekreteraren invaggades i den föreställning,
att ordern lemnades i bolagets eget intresse.

Det är sant, att sedan det emellertid under loppet af juli hunnit
blifva uppenbart, att — medan de spanska skattemyndigheterna sålunda
hänsynslöst begagnade sig af bolagets anmälan för att i afseende å
dess förråd sätta den nya lagen i kraft — spanska regeringen liberalt
beredde det ojemförligt största flertalet af bolagets konkurrenter tid
och utvägar att undgå efterskatten, svenska regeringen omsider i augusti
äfven i fråga om efterskatten med stöd af traktatens likställighetskraf
protesterade mot spanska regeringens berörda tillvägagående och yrkade
skiljedom äfven i denna del.

Sedan svenska regeringen sålunda omsider stält sig på den ståndpunkt,
den allt ifrån början bort intaga, hade man väl äfven fog att
vänta, att åtminstone dåmera, i afvaktan på de långvariga underhandlingarnas
slut och skiljedomstolens utslag, de kraftigaste åtgärder
skulle vidtagas för att tillvarataga bolagets intressen. I allt fall hade
väl protest bort framställas mot att efterskatten för den svenska
spriten utkräfdes, innan den påyrkade skiljedomstolen förklarat nämnda
skatt berättigad, eller åtminstone en anhållan göras, att beskattningsåtgärderna
i afseende å den svenska spriten måtte till dess uppskjutas.
Så vidt bolaget har kunnat erfara, har dock den svenska diplomatien
icke ens ifrågasatt, än mindre gjort något som helst försök att åvägabringa
ens ett dylikt anstånd.

Med förundran måste bolaget alltså åse, huru beskattningsåtgär -

N:o 21.

Konstitutionsutskottets
dechargebetänkande.

(Forts.)

N;o 21. 32 Lördagen den 23 Mars, f. m.

Konstitu- derna mot bolagets lager fullföljdes. Lagren stäldes på de flesta håll
tionsutsJcot- af de spanska skattemyndigheterna under lås eller försegling och
betänkande'' UQdandrogos sålunda helt och hållet bolagets disposition, i följd hvaraf
(Forts.) '' de började taga skada, hvarigenom bolaget hotades med ytterligare
förluster. Snart framstäldes från spansk sida — under åberopande
af den nya lagens bestämmelse, att antingen skatten, för befintliga
förråd skulle genast erläggas eller ock säkerhet ställas för densamma
— den fordran, att, derest skattebeloppet icke erlades, bolaget skulle,
i enlighet med i sådant hänseende lemnadt medgifvande, deponera
sjelfva spriten såsom säkerhet för skatten genom magasinsnycklarnes
öfverlemnande till spanska myndigheterna, hvarefter denna skulle få
utgå under ett års tid, endast i mån spriten uttogs till försäljning.

Efter det spanska regeringen emellertid redan tagit lagren om
hand, hade den dock i sjelfva verket redan all den faktiska säkerhet
för skatten, som kunde ernås. Var det då blott uppfyllandet af en
formalitet, som spanska regeringen kräfde? Eu sådan föreställning vore
mycket ytlig. Spanska regeringen åsyftade med sin pression i denna
punkt något helt annat. Lagrens formliga öfverlemnande såsom säkerhet
för skatten skulle, sedan bolaget redan genom att anmäla lagren faktiskt
delvis underkastat sig skattelagen, hafva utgjort det definitiva steget
i samma rigtning, hvarigenom spanska regeringen skulle fått ännu ett
faktum till stöd för sin vägran att lyssna på Sveriges reklamationer.
.Allenast varans rättsliga öfverlemnande saknades, för att Spanien skulle
kunna betrakta sig såsom i oqvald besittning af skatten och sedermera
i händelse af en ogynsam skiljedom förklara, att bolaget redan rättsligen
erkänt sin skattskyldighet genom att icke blott anmäla sina
lager, utan äfven lemnat sin vara såsom säkerhet för skatten och
jemväl, i händelse hela den nya spritskattelagen, såsom sannolikt var,
inom kort upphäfdes, efter att hafva drabbat så godt som bolaget
ensamt, vägra restitution af de millioner, Spanien nu mot traktat och
rätt utpressat af bolaget.

Denna fara var och förbiet emellertid dold både för minister Grip
och för utrikesdepartementet.

Då bolaget den 10 augusti i anledning af berörda bref från
spansk sida hos minister Grip anhöll om skydd för lagret i Tarragona,
tillkännagaf denne i skriftligt svar samma dag, “att den omständighet,
att den nya lagens öfverensstämmelse med handelsfördraget vore
föremål för meningsutbyte emellan de båda regeringarne, icke kunde
berättiga de i Spanien befintliga svenska spritlagren till att behandlas
på annat vis än all annan vara, som funnes på spanskt territorium.“
— Ministern Grip visste likväl då, att så godt som ingen annan vara
än bolagets drabbades af de ifrågavarande bestämmelserna — samt
tillstyrkte att, “likasom varan redan till följd af de nya föreskrifterna
deklarerats, bolaget äfven läte ställa säkerhet för skattens erläggande
på sådant sätt, som samma föreskrifter angåfve/ Uppå förnyad
framställning, att befrielse från Tarragona-lagrets öfverlemnande
såsom säkerhet för skatten måtte utverkas, förklarade minister Grip,
i skrifvelse den lé augusti sig ej ens kunna ifrågasätta, att spanske
finansministern skulle i fråga om bolaget lemna lagens föreskrifter

Lördagen den 23 Mars, f. m.

N:0 21.

härutinnan utan afseende, och förmenade äfven, att varans ställande Konstituera
säkerhet icke kunde hafva någon verkan på firman Murrietas tionsutskotpanträtt,
enär spriten ej kunde disponeras, förrän skatten erlagts,
hvadan denna betungade varan på samma vis, som t. ex. grundskatten (Forte )

betungade en fast egendom. Detta må vara aldrig så sant hvad angår ''''

en rättsligen erlcänd skatt. Men här var just fråga om att undvika
ett dylikt erkännande af skattens laglighet.

Samtidigt både bolaget den 11 augusti till utrikesdepartementet
ingifvit en skritt, hvari bolaget i anledning af de anmaningar beträffande
efterskatten, bolaget från så väl spanska skattemyndigheterna som
ministern Grip bekommit, tillkännagaf: att bolaget icke hade någon
möjlighet att gälda nämnda skatt samt att, enär bolagets förråd voro
till fulla värdet pantförskrifna till firman Murrieta såsom säkerhet för
till bolaget lemnadt förlag, bolaget äfven funne sig sakna all rätt att
erbjuda spanska regeringen samma förråd såsom säkerhet för skatten,
hvadan bolaget, som ju icke kunde göra sig skyldigt till lagbrott genom
att under protest samt förbehåll om restitution och skådestånd underkasta
sig de åtgärder spanska myndigheterna kunde komma att vidtaga för
skattens utfående, icke kunde tillmötesgå gjord framställning om förrådens
lemnande såsom säkerhet för skatten, med mindre sådant uttryckligen
af svenska regeringen på dess ansvar ålades bolaget, hvarjemte bolaget
anhöll att uti förevarande situation i Spanien ofördröjligen bekomma
allt det understöd åt svenska beskickningen och vederbörande konsuler
hvartill bolaget enligt lag och författningar vore berättigadt.

Något resultat af denna framställning afhördes ej. Men den 15
augusti öfverraskades bolaget af ett meddelande från utrikesdepartementet,
att, enligt från minister Grip i Madrid ingånget telegram,
geneialdii ektören för skatteväsendet meddelat ministern, uatt exekutivauktionen
blifvit uppskjuten till lördagen den 18, då den oåterkalleligen
skulle ega rum, om icke dessförinnan lagen efterkommes om spritens
ställande som säkerhet för skatten. “ I anledning af detta meddelande,
grundadt på ett telegram från minister Grip, lika ofullständigt
som telegrammet af den 28 juni, i det deraf icke framgick hvilka
lager som skulle försäljas — det befans sedermera att fråga då blott
var om lagret i Tarragona — förklarade bolaget den 17 augusti i en
ny skrifvelse till utrikesdepartementet, att firman Murrieta vägrat bifalla
förnyad framställning om tillåtelse att bolagets hos firman pantförskrifna
spritförråd finge erbjudas såsom säkerhet för skatten, hvarjemte
bolaget, under åberopande af innehållet i sina senaste båda
skrivelser till Konungen och till utrikesdepartementet, anhöll, på grund
af svensk-spanska traktaten, om omdelbar protest mot de ifrågavarande
. försäljningsåtgärderna äfvensom om skydd för bolagets i°Spanien
befintliga lager genom svensk-norske ministern och konsulerna.

Icke heller i anledning af denna framställning förspordes, så vidt
bolaget erfor, någon åtgärd. Då bolaget kort efter sistnämnda dag
hos kabinetssekreteraren efterhörde, huru vida någon protest egt rum
mot skattens utkräfvande innan skiljedom fallit, erhölls blott det
diplomatiskt undvikande svar, att “ministern Grip beordrats att handla
författningsenligt. “ Att detta härvid måste varit liktydigt med en
Första Kammarens Prof. 1889. N:o 21. a

N:o 21.

Lördagen den 23 Mars, f. m.

Konstitu tionsutskot tets

décharge betänkande■ (Forts.

)

order att icke handla alls, synes påtagligt. Denna gång vågade emellertid
utrikesdepartementet icke gifva bolaget någon skriftlig befallning
att ytterligare efterskänka sina rättigheter, utan öfverlemnade detta
till minister Grip, hvars ofvanberörda förklaringar härutinnan dock i
allt fall torde få betraktas såsom gifna på utrikesdepartementets ansvar,
äfven om, hvilket bolaget ej känner, de icke grundats på från utrikesdepartementet
utfärdade order; detta desto hellre, som ministern Grip
i brefvet den 10 augusti förklarade sig hafva anledning tro, att utrikesdepartementet
delade hans uppfattning.

Såsom förklaring öfver att, äfven sedan svenska regeringen omsider
funnit sig böra prostera mot efterskatten, utrikesministern och
minister Grip kunnat gifva bolaget än ytterligare anmaningar att
gifva efter för de åtgärder, hvarmed Spanien ville utkräfva nämnda
skatt, har i Posttidningen yttrats, att lagen, huru litet öfverensstämmande
med traktaten den än vore, för närvarande och tills den blefve
upphäfd, vore i Spanien landets gällande lag och rätt, och att dess
bestämmelser måste derstädes af hvar och en, spanjor eller främling,
efterlefvas. Posttidningen glömde här helt hållet det faktum, att ingen
lag % verlden har någon rättslig giltighet gent emot en internationel
traktat. En främling, som har att emot lagen åberopa en traktat,
kan väl med våld tvingas att efterlefva densamma, men skyldig dertill
är han icke, fäst hellre har han rätt till sin regerings skydd mot
densamma. Detta förbisåg utrikesministern helt och hållet, då han
anmodade bolaget att anmäla sina lager. Detta förbisåg äfven Posttidningen,
då den förebrådde bolaget att icke hafva “stält sig
lagen till efterrättelse" i fråga om varans lemnande såsom säkerhet
för skatten.

Följden af att bolagets rätt icke heller nu skyddades af dess
regering blef, att, med stöd af den traktatsvidriga lagen, bolagets lager
konfiskerades och, det ena efter det andra, exekutivt försåldes.

Men utrikesdepartementet nöjde sig ej med att sålunda helt lugnt
låta hvad som i enlighet med den traktatsvidriga lagen mot bolaget
företagits opåtaldt passera. Det åsåg med jemnmod äfven åtgärder,
som veterligen alldeles icke voro af densamma betingade.

Spanska regeringen nöjde sig icke med att affordra bolaget den
lagstadgade men traktatsvidriga skatten af 75 pesetas per hektoliter,
för samtliga förråden uppgående till omkring fem millioner pesetas.
Den uttog härjemte såsom straff för bolagets oförmåga att genast
gälda hela den nya skatten, för hvars erläggande bolaget likväl, sedan
spanska regeringen genom lagrens beslagtagande uti den fått fullgod
säkerhet för efterskatten, enligt lagen skolat åtnjuta anståndstid af
respektive 3, 6, 9 och 12 månader, under hvilken tid afyttringen
skulle kunnat försiggå å de tider, då marknaden visat sig fördelaktigast,
en i den nya lagen icke omförmäld plikt af 7 proc., motsvarande
för hela lagren ett belopp af omkring 350,000 pesetas, under det att,
då nu skatten på en gång erhölls, bolaget enligt lagen i stället var berättigadt
till rabatt. Härtill kom att, i enlighet med bruket i Spanien
vid exekutiva försäljningar, den, som verkstälde varans värdering,
hvilket ju här, der bolaget anmält lagren, var eu ren formalitet, på

Lördagen den 23 Mars, f. m.

N:o 21.

bolagets bekostnad tillädes 5 proc. af värderingssumman, ett extra
tillägg till skatten, hvilken då spriten af exekutionsmyudigheten i regeln
värderades till 140 pesetas per hektoliter, uppgick till 7 pesetas
per hektoliter, eller inalles omkring 450,000 pesetas. Härtill kommo
sjelfva försäljningskostnaderna, hvilka äfven uppgått till högst betydliga
belopp. Vidare är att märka, huru som sjelfva uppmätningen för
efterskatten icke skett på det enda rigtiga sättet, att hvarje fat blifvit
uppmätt, utan hafva de spanske tjenstemännen på måfå upptagit fatens
innehåll, hvilket härvid, ehuru faten nästan öfverallt äro af samma
storlek, godtyckligt beräknats mycket olika. Öfver hufvud torde kunna
antagas, att spriten sålunda beräknats utgöra minst 10 proc. mindre
än dess verkliga qvantum. Då nu vid auktionerna faten utbjödos och
försåldes efter den beräkning, som vid uppmätningen egt rum, uppstod
härigenom för bolaget en ytterligare förlust, hvilken, efter värderiugssumraan
beräknad, utgjort minst 900,000 pesetas. Men utom
det att i omförmälda afseenden bolaget utöfver skatten tillskyndats
förluster af omkring 1,700,000 pesetas, försäljningskostnaderna oberäknade,
gjorde spanska regeringen sig skyldig till den ytterligare våldsåtgärden,
att, ehuru förråden utbjödos i smärre partiel’, icke i klump,
utöfver hvad som åtgick för täckande af skatt, plikt och kostnader
bortslumpa äfven återstående delar af förråden, hvarigenom, äfven om
det sålunda i försäljningssumman uppkommande öfverskott tillhandahållits
bolaget, detta, som eljest kunnat å tid, då priset stält sig fördelaktigare,
afyttra återstående delar af lagren, drabbats af ytterligare
högst betydande förluster. Icke ens mot dessa utpressningsåtgärder
har veterligen, oaktadt bolagets yrkande derom, från den svenska diplomatiens
sida någon gensaga afgifvits.

I sin skrifvelse till Konungen den 20 september anhöll bolaget,
helst i betraktande deraf, att ingen kunde vara mera intresserad än
bolaget för frågans lyckliga lösning, att de åtgärder i ämnet, som
framdeles kunde komma att vidtagas, måtte, med öfvergifvande af det
skadliga hemlighetsmakeri, som dittills i frågan, till stor nackdel för
dess lyckliga lösning, varit rådande, delgifvas och ske i samråd med
bolagets verkställande direktör, hvilken icke blott i spritaffärer egde
mångårig erfarenhet, utan jemväl genom sina många relationer, så väl
i Spanien som på andra orter, var i tillfälle att väsentligen understödja
de mått och steg, som funnes nödiga.

I full motsats härtill hafva vederbörande låtit de sedermera i
ämnet förda underhandlingarne insvepas i än djupare dunkel än de
föregående, så djupt att hvarken bolaget eller den svenska allmänheten
ens haft någon aning om, att fortsatta underhandlingar verkligen
påginge.

Då Posttidningen sökt göra troligt, att vid de tidigare underhandlingarne
“väsentliga svårigheter'''' skulle “beredts genom den intresserades
eget handlingssätt", förtjenar här framhållas, huruledes i fråga
om de senaste underhandlingarne den svenska diplomatien fått vara
fullständigt ostörd och sålunda haft tillfälle att visa hela sin duglighet.
Att saken derpå vunnit, synes icke rimligtvis kunna förstås, då
sistberörda underhandlingar ledt till det sämsta tänkbara slut.

Konstitu tionsutskot tets

décharge betänkcmde.

(Forts.)

N:o 21.

Konstitu tionsutskot tets

décharge betänkande.

(Forts.)

Lördagen den 23 Mars, f. m.

En annan sak är emellertid, huru vida, i betraktande just af denna
sakens olyckliga utgång, vederbörande kunna på något sätt stå till
svars för det de sålunda, bolaget okördt, låtit bolagets intressen totalt
och oåterkalleligen tillspillogifvas.

I den skrifvelse till Konungen af den 27 juli, hvari bolaget närmare
formulerade de punkter, i fråga om hvilka bolaget ansåg sig
böra anhålla, att svenska regeringen ville påkalla utlåtande af den
skiljedomstol, om hvars tillsättande yrkande gjorts hos spanska regeringen,
utbad sig bolaget att varda satt i tillfälle ej mindre att bekomma
del af de framställningar i ämnet, som spanska regeringen
kunde komma att göra, särskildt till skiljedomstolen, än äfven att
före frågans slutliga afgörande inkomma med de ytterligare påminnelser,
hvartill omständigheterna kunde föranleda.

Till denna billiga anhållan har svenska regeringen så litet lyssnat,
att bolaget ej ens blifvit underrättadt om den öfverenskommelse rörande
skiljedom, som omsider träffades mellan de båda regeringarne, förr än
sedan skiljedomaren redan fält sitt märkliga utslag.

Detta förfarande kan icke hafva haft någon annan grund än den,
att man väl insåg och fruktade, att det arrangement, som så behändigt
förbereddes, icke skulle låta sig genomföras, derest bolaget derom
haft kännedom.

Och denna farhåga var otvifvelaktigt rigtig. Ty hade bolaget
blifvit underrättadt om hvad som förehades, skulle det högt inför hela
den civiliserade verlden å egna och firman Murrietas vägnar hafva
protesterat icke blott mot att skiljedomen, utan hänsyn till föreskrifterna
i 1887 års deklaration, anförtroddes åt en i Madrid ackrediterad
portugisisk minister, hvars ställning ingalunda kunde anses innefatta
garanti för frågans opartiska lösning, utan framför allt mot att till
skiljedomaren finge framställas en preliminärfråga, som för skiljedomaren
möjliggjorde att, utan att behöfva ingå på sjelfva tvistefrågan, beträffande
hvilken meningarne icke gerna kunde vara delade, döma
hort Sveriges och bolagets ovilkorliga rätt att få ett utslag i sjelfva
saken af en traktatsenlig skiljedomstol.

Jag tror mig hafva på ett ovederläggligt sätt visat, att ministern
för utrikesärendena öfverträdt grundlagens bestämmelser om behandlingen
af ministeriella mål, samt att han tillstyrkt Kongl. Maj:t att
gifva sitt samtycke till eu användning af skiljedomskonventionen, hvilken
varit lika mycket olycksbringande, som den strider mot konventionens
oförtydbara mening. Jag har derjemte beskrifvit de, under
denna öfverträdelse af grundlags- och konventionsbestämmelser, förda
'' förhandlingar med Spanien och deras resultat. Och med det anförda
anser jag mig hafva tillräckligt motiverat min framställning, att

konstitutionsutskottet måtte till Riksdagens pröfning och godkännande
framlägga en anmälan från Riksdagen till Kongl. Maj:t,
enligt § 107 regeringsformen, att Riksdagen önskar det Kongl.

Maj:t ville ur statsrådet och från embetet skilja ministern för utrikesärendena
grefve A. Ehrensvärd, såsom den der uti sina rådslag
om allmänna mått och steg icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta,

Lördagen den 23 Mars, f. m.

N:o 21.

icke heller med oveld, nit, skicklighet och drift sitt förtroenaeembete
utöfvat.

Stockholm den 31 januari 1889.

L. O. Smitli.

Sådana voro mina anmärkningar mot vederbörandes förfarande;
sådana de skäl och grunder, jag åberopade., Kammaren är nu i tillfälle,
och den upplysta opinionen inom och utom landet skall snart
blifva i tillfälle att bedöma, huru vida jag rättfärdigat min åtgärd,
eller huru vida konstitutionsutskottet handlat rätt, då det undanhållit
Riksdagen de upplysningar, jag meddelat, samt huru vida 1889 års
konstitutionsutskott rigtigare uppfattat sina skyldigheter och vår statsförfattnings
anda samt bättre vårdat sig om landets sannskyldiga intresse,
än 1867 års och många föregående Riksdagars konstitutionsutskott.

Jag känner mycket väl den af en långvarig praxis stödda, men
enligt min åsigt icke med grundlagens ordalag och mening öfverensstämmande
tolkning, som gör tillämpningen af det politisk-ministeriella
ansvaret enligt § 107 beroende af konstitutionsutskottets tillstyrkande
yttrande. Men jag vet också, genom studium af den konstitutionella
praxis, som utvecklat sig sedan år 1809, att Riksdagen icke derför
är nödsakad att äfven ikläda sig en moralisk ansvarighet för ett
konstutionsutskotts möjliga försumlighet eller tredska. Jag vet, att
kamrarne kunna med ogillande lägga utskottets décharge-betänkande
till handlingarne. Jag vet äfvenledes, ur den konstitutionella praxis,
som jag nyss åberopade, att de kunna — ty deras rätt i detta hänseende
har ej genom någon grundlagsändring blifvit ringare än de
fyra riksståndens var — från utskottet begära upplysningar i déchargefrågor,
samt att de kunna till utskottet återremittera déchargebetänkanden.

Kammaren har här att afgöra:

huru vida den bör indirekt genom eu tystnad, hvilken inför landet
och utlandet, inför samtiden och efterverlden, kommer att betyda detsamma
som samtycke, godkänna den behandling, som vederfarits de
grundlagsparagrafer, hvilka skulle utgöra den enda, ty värr i sig sjelf
ganska svaga garantien för en klok och fosterländsk skötsel af sådana
ärenden, som angå våra förhållanden till främmande magter;

huru vida den bör godkänna en sådan användning af ett utaf
Kongl. Maj:t utan Riksdagens hörande med främmande magt slutet
aftal (skiljedomsdeklarationen), till hvilket svenske medborgare trott
sig kunna lita såsom till ett skydd, att tvärt om derigenom öfver dem
neddragits ekonomisk ruin, liksom öfver landet en outplånlig smälek;

huru vida, slutligen, den vill dela eller till och med låta på sig
öfverfiyttas det moraliska ansvaret för de förluster, till ett belopp af
omkring 400,000 pund sterling, som ådragits utländske undersåtar,
hvilkas eventuella skadeståndskrafs giltighet och allvar icke lära försvagas
derigenom, att den svenska folkrepresentationen nu visar sig
med fullständig likgiltighet anse den orätt, som dem vederfarits.

Jag anhåller att kammaren behagade till utskottet återförvisa
ärendet till ny behandling.

Konstitutionsutskottets
dechargebetänkande.

(Forts.)

N:o 21. 38 Lördagen den 23 Mars, f. m.

Konstnär Herr vice talmannen yttrade, att med anledning af detta herr

tionsutskot- smiths anförande 52 § riksdagsordningen komme att uppläsas.

* betänkande'' Härefter upplästes denna §, så lydande: “Vid kammares sam (Forts.

) '' manträde eger hvarje dess ledamot rätt att till protokollet fritt tala
och utlåta sig i alla frågor, som under öfverläggning komma, och om
lagligheten af allt, som inom kammaren sig tilldrager. En hvar yttrar
sig i den ordning, han dertill sig anmält och uppropad blifver,
och må ej någon vara berättigad att tala utom protokollet. Ingen
må tillåta sig personligen förolämpande uttryck; sker det, eger kammaren
pröfva, huru vida den ledamot, som sålunda sig förgått, må af
talmannen erhålla tjenlig föreställning och varning, eller om saken bör
till laga domstols behandling öfverlemnas eller ock alldeles förfalla. “

Herr Bergius: Med anledning af det klander, som rigtats mot

konstitutionsutskottet, derför att utskottet icke lemnat någon redogörelse
för de förhandlingar, som egt rum med Spanien i följd af den
nya spritbeskattningen i nämnda land, ber jag att få i korthet angifva
skälen, hvarför utskottet ej lemnat en sådan redogörelse.

I fråga om statsrådens ansvarighet är, enligt min uppfattning,
den befogenhet, som tillkommer Riksdagen och konstitutionsutskottet
i förhållande till hvarandra, med full tydlighet bestämd i 106 och 107 §§
regeringsformen. Utskottet allena bär att förordna om åtal enligt
106 §. Riksdagen tillkommer det att tillämpa den i 107 § 1 punkten
stadgade påföljd, dock endast i den händelse, att anmärkning enligt
samma § blifvit af konstitutionsutskottet gjord. Har konstitutionsutskottet
icke funnit skäl vare sig att tillämpa 106 § eller att göra
anmärkning enligt 107 §, så är detta ett domslut, i hvilket ändring
icke kan erhållas. Följaktligen är det för utöfvandet af Riksdagens
pröfningsrätt i dessa frågor icke erforderligt, att konstitutionsutskottet
lemnar redogörelse för sådana regeringsärenden, hvilka icke föranledt
anmärkning enligt 107 §. En sådan redogörelse torde icke heller ur
någon annan synpunkt vara behöflig och, enligt min åsigt, är den
icke ens berättigad. Konstitutionsutskottets befogenhet enligt 107 §
är inskränkt till att framställa anmärkning eller att icke framställa
anmärkning. Denna § föranleder alldeles icke dertill, att konstitutionsutskottet
— för att stilla den allmänna nyfikenheten eller af annan
orsak — skulle vara berättigad! och pligtigt att redogöra för sådana
regeringsåtgärder, som, enligt utskottets uppfattning, icke äro af beskaffenhet
att böra anmärkas enligt samma paragraf.

Jag kan icke finna annat, än att regeringsformen är tydlig och
klar deri, att konstitutionsutskottet i anledning af statsrådsprotokollens
granskning icke eger att uppenbara deras innehåll för annat ändamål
än det, som omförmäles i 106 och 107 §§ regeringformen.

Om hvad nu blifvit sagdt är rigtigt, så måste detsamma ega
tillämpning icke allenast vid den konstitutionsutskottet i allmänhet
åliggande granskning af de i 105 § regeringsformen omförmälda protokoll,
utan äfven när anmärkningsanledningar enligt 57 § riksdagsordningen
väckas. Hvarken sistnämnda paragraf eller något annat
grundlagsbud innehåller något till stöd för den uppfattningen, att

N:o 21.

Lördagen den 23 Mars, f. m.

i dessa fall förfaringssättet inom konstitutionsutskottet skulle vara
olika.

Det är ej heller något nytt system, som påfunnits eller tillämpats
af 1889 års konstitutionsutskott, utan samma förfarande har iakttagits
vid så väl 1840 som 1848 års riksdagar.

Hvad nu särskild! angår de förhandlingar med Spanien, som föranledts
af den nya spritbeskattningen derstädes, så har utskottet, efter
.granskning af de ministeriella protokollen och öfriga handlingar rörande
detta ärende, hvarken funnit skäl att emot någon statsrådets ledamot
tillämpa 106 § regeringsformen eller ansett anledning förekomma att
framställa någon anmärkning på grund af 107 § regeringsformen. Vid
■detta förhållande har utskottet icke bort redogöra för dessa förhandlingar,
och en sådan redogörelse bör icke heller nu af''mig lemnas.
.Följaktligen kan jag icke heller ingå i något vidare bemötande af hvad
rörande denna sak nu blifvit anfördt, än att min enskilda uppfattning,
grundad å den fullständiga granskning af ifrågavarande handlingar,
som egt rum, är den, att regeringen i denna sak gjort allt hvad den
kunnat göra.

Hvad det af den föregående talaren väckta yrkande om återremiss
beträffar, får jag bestrida detsamma. Eu återremiss, då utskottet
ej framstält någon anmärkning, kan väl ej försvaras på mer
•än ett skål, det nemligen, att sedan utskottet afgaf sitt betänkande,
förekommit omständigheter, angående hvilka utskottet förut saknat
kännedom. Detta är ej nu förhållandet; allt hvad i dag här blifvit
yttradt egde utskottet förut kunskap om; och då kan en återremiss
endast betraktas såsom ett misstroendevotum mot utskottet eller ett
misstroendevotum mot statsrådets ledamöter, tillkommet i annan ordning
än som stadgas i 107 § regeringsformen.

Jag yrkar, att memorialet måtte läggas till handlingarna.

Friherre Åkerhielm: Då, på tjenstförrättande herr talmannens

tillskyndan, inför kammaren nyss upplästes hvad i 52 § gällande
riksdagsordning stadgas, har jag, med anledning af den deri uttryckta,
■«n hvar kammarens ledamot förbehållna rätt att yttra sig om lagligheten
af allt, som inom kammaren sig tilldrager, ansett det vara min
rätt att nu uttala mig om det yttrande, som i dag, ostördt af klubban,
fått till kammarens protokoll afgifvas. 57 § i gällande riksdagsordning
föreskrifter, huruledes anmärkningsanledning mot. statsrådsledamot
får framställas. Jag skall icke trötta med uppläsande af
denna paragraf, det torde vara nog att erinra, huruledes deri, säkerligen
till tryggande af de mäns ställning, som intaga den ansvarsfulla
platsen vid Konungens rådsbord, är föreskrifvet, att sådan af
enskild riksdagsman väckt anmärkningsanledning skall vara förseglad
och utan diskussion och öfverläggning i detta skick öfverlemnas till
det utskotts pröfning, hvilket ensamt är dömande forum enligt svensk
lag i ty fall. Den förseglade anmärkningen är således och bör vara
<en hemlighet. Ser jag nu till, hvad ytterligare tryckfrihetsförordningen
föreskrifver, så lärer icke slöjan från denna hemlighet kunna
lyftas, derest konstitutionsutskottet icke brutit inseglet och efter verk -

Konstitutionsutskottets
dechargebetänkande.

(Forts.)

N:o 21.

Konstitu tionsutskot tets

décharye betänkande.

(Forts.)

Lördagen den 23 Mars, f. m.

stäld pröfning framlagt anmärkningsanledningen, hvilken sålunda icke
bör kunna annorledes blifva till trycket befordrad, än på sätt tryckfrihetsförordningen
föreskrifver, det vill säga efter 50 år. Skulle nu
den praxis inrota sig att, i strid häremot, enskild riksdagsman på
grund af det grundlagens stadgande, som tillåter öfverläggning vid ett
utskottsbetänkandes föredragning och yrkandet på dess återremitterande
(något i detta fäll om hvars grundlagsenlighet jag ej vill tvista) grundlagsenligt
kunde bryta inseglet och läsa upp hela anmärkningsanledningen,
då är också tryckfrihetsförordningen stött för hufvudet på ett
betänkligt sätt, och då har en praxis insmugit sig i det svenska statsskicket,
hvilken jag, då jag första gången ser den sticka upp hufvudet,
anser det vara min pligt, på grund af den synnerliga förkärlek,
jag hyser för detta statsskick, att genast vända mig emot. Men härtill
kommer äfven något annat. De af ordföranden i konstitutionsutskottet
nyss åberopade paragrafer i regeringsformen, 106 och 107 §,
orda om och stadga, huruledes anmärkningar mot Konungens rådgifvare
i Sverige böra och kunna behandlas. 107 § regeringsformen
gifver i dess 2:dra punkt ett meddelande, som jag, för min del, vördsamt
anhåller att få uppläsa, då det sluter sig till den uppläsning,
som på herr vice talmannens tillskyndelse har egt rum. 107 § 2:dra
stycket säger: “Frågor uti detta ämne kunna i Riksdagens kamrar
väckas och af andra Riksdagens utskott än konstitutionsutskottet hos
kamrarne andragas, men icke af Riksdagen afgöras förr, än sistnämnda
utskott deröfver blifvit hördt. Under Riksdagens öfverläggningar derom
skola icke Konungens beslut uti mål, som röra enskilda personers
eller korporationers rättigheter och angelägenheter, kunna ens nämnas,
ännu mindre någon Riksdagens pröfning underställas." Här hafva
sådana enskilda personers, korporationers och bolags rättigheter icke
blott blifvit omnämnda, utan de lära ostridigt utgöra hufvudsaken,
den punkt, omkring hvilken hela denna fråga rör sig. Det är målsmannen,
låt vara med rätta målsmannen för en sådan korporations
intresse, som i dessa frågor hittills inom Riksdagen fört talan. Jag
tviflar också på, om icke den af mig nu sist upplästa grundlagsbokstafven,
tillika med hvad jag redan nämnt om tryckfrihetsförordningens
bud vid detta tillfälle kunde vunnit tillämpning och förtjenat
afseende. När jag sagt detta, vill jag genast hafva uttalat, att jag
härmed icke velat komma till något klander af den uppfattning, som
från talmansstolen gjort sig gällande. Efter mitt förmenande är hos
oss den åt Konungen utnämnde talmannen, eller i hans ställe vice
talmannen, den, som i första och, hvad mer är, i sista hand afgör,
huruledes grundlagens bud skola tolkas, och huruledes grundlagens
värn skall häfdas för dem, som deraf äro i behof och ega rätt att
påfordra detta värn. Men det återstår en annans rätt, kammarens.
Jag tror att kammaren har rätt, att se till, huru vida kammaren går
utöfver icke blott hvad grundlagens bokstaf, såsom jag nyss nämnden
uppställer såsom fordring och föreskrift, utan hvad grundlagens anda
bjuder, derest kammaren medgifver för framtiden ett slikt förfarande
och derest hvad som under dagens öfverläggning förekommit får blifva
ett prcecedens. Jag är nemligen af den meningen, att vårt svenska

N:o 21

Lördagen den 23 Mars, f. m.

statsskick, försigtigt och väl afvägdt af 1809 års män, af våra fäder,
noggrant lyckats träffa sådana former för en lagbunden frihet, att
många af Europas stater, tör hända de flesta, kunna afundas oss de
förhållanden, under hvilka vi lefva. Derför är detta egendomligt
svenska mig kärt, derför, hvarje gång jag ser, att man är på väg
att förbise det och införa främmande seder och skick så kallade “parlamentariska“,
anser jag mig böra varna deremot. Ty den svenska
lagbundna friheten, sådan den är, är stor och stark, friare än hvarje
• annan inom Europa, ty den härstammar från män, som af frihetstidens
lysande ofog likasom af det påkallade enväldets bittra erfarenhet
lärt sig att afväga vårt svenska lagom, och man bör noga tillse,
att detta icke i någon män förryckes eller rubbas. Det är säkerligen
med afsigt som ett statsskick, som förbehållit sig den säregna och
dyrbara rätten att granska inför Konungen förda protokoll och hårdt
straffa de rådgifvare, som varit med om besluten i dessa protokoll,
det är säkerligen med afsigt, som detta statsskick bundit formen för
framställandet af den oansvariges anmärkning mot den ansvarige. Det
ligger vigt uppå, att den särskilda delegationens — konstitutionsutskottets
— rätt att här vid lag pröfva hålles uppe, och att den icke förryckes
till området för mer eller mindre allmänt tal inom Riksdagens
kamrar. Jag tror, att det är vanskligt nog att finna en lyckligare
form för sådan granskning, än den vi hafva. När jag nu sagt detta,
vill jag icke hafva sagt, att jag icke förstår att en enskild svensk
man, målsman icke blott för ett bolags, utan, jag vågar äfven säga,
för en orts intresse, varmt tager upp den sak, som ligger honom
nära. Men jag vill dock också hafva uttalat ett beklagande, att det
är ensamt frän denna lokala synpunkt frågan blifvit skärskådad. Jag
kan icke underlåta att nu framhålla denna min mening, att första
underrättelsen om hela den transaktion, hvarpå diskussionen och öfverläggningen
hittills syftat, har gått på sin tid såsom en rysning genom
svenska folket. Men anmärkningen är pröfvad, domen är fäld, saken
är slut; och i det ögonblicket gäller för mig högst grundlagens bokstaf
och anda. Jag beder att få upprepa, att, efter min uppfattning
af Sveriges statsskick, saken är slut!

Väl vet jag, att man kunde göra ännu en antydan, man kunde
fästa sig vid det förhållandet, att det enligt 82 § i gällande riksdagsordning
är kammaren medgifvet att afgöra, hvad som af kammarens
protokoll bör till trycket befordras, och att således till äfventyra man
kunde uppställa den satsen, att det i dag afgifua yttrandet, det första
under denna öfverläggning, icke lämpar sig för att med protokollet
till trycket befordras. Detta yrkande vill jag för min del dock icke
framställa, jag vill endast påvisa förefintligheten af grundlagsbudet.
Hvad jag vill halva framhållet, det är, att de anmärkningar, som
tillåtits framkomma mot konstitutionsutskottets utlåtande, äro ett
upprepande af den förseglade anmärkningsanledningen; och just denna
form gör det för mig till en ovilkorlig pligt att hos herr vice talmannen
anhålla om anslag å det framstälda yrkandet om återremiss
och hemställa, att det nu föredragna utskottsbetänkandet måtte läggas
till handlingarna.

Konstitu tionsutskot tets

decharge betänkande.

(Forts.)

N:o 21.

Konstitu tionsutskot tets

decharge

betänkande.

(Forts.)

Lördagen den 23 Mars, f. m.

Herr Björnstjerna: Jag instämmer med de båda sista talarne

deri, att den ärade representantens från Blekinge uppträdande vid detta
tillfälle, liksom vid ett och annat föregående, varit på sidan om grundlagen,
för att icke säga stridande deremot, och att hans yrkande på återremiss
icke bör kunna af kammaren bifallas. Jag ämnar visst icke till
besvarande upptaga alla de grundlösa beskyllningar, han nu, likasom i
tryck vid många föregående tillfällen, framkastat, men min rättskänsla
har varit djupt upprörd af de osanna anklagelser, som på detta sätt af
honom blifvit utspridda öfver hela landet, af de oberättigade beskyllningar
och vanstälda fakta, som genom att ständigt upprepas blifvit trodda,
om jag än ej kan dela den siste talarens åsigt, att de väckt en rysning,
som genomgått det svenska folket. Detta är ett af de fall, der
man ser, hvad en hänsynslös agitation och ofta upprepande af falska
beskyllningar kunna inverka på den allmänna opinionen och på pressen
i första rummet. Om det kan tydligt och lätt ådagaläggas, att
herr Smith i alla sina påståenden utgått från en fullkomligt falsk
grund, så, på samma gång denna grund undanryckes, falla till intet
alla hans beskyllningar. Och det tror jag skall vara mycket lätt att
bevisa, att den grund, på hvilken han byggt alla dessa beskyllningar,
är alldeles falsk.

Jag skall till en början här upptaga det, hvarmed han började,
nemligen att till konstitutionsutskottet icke blifvit lemnade några
tidigare protokoll rörande denna fråga, än för den 12 juni 1888.
Han förklarade, att som ministerstyrelse icke funnes i Sverige, så
vore det grundlagsvidrigt, att frågan ända dittills blifvit skött utan
att deri i statsrådet blifvit till något beslut föredragen. Han förklarade,
att detta vore ett a b c i konstitutionel afseende. Det åligger
våra diplomater att söka bistå våra landsmän i allt hvad de kunna
billigtvis begära i främmande länder. Det åligger utrikesdepartementet
likaledes att taga deras angelägenheter om hand. Men så länge
våra sändebud hafva allmän rätt att bygga på, eller våra traktater,
så är det uppenbarligen deras skyldighet att sjelfmant handla på
grund af dessa allmänna rätts- eller traktatsbestämmelser. Skulle,
på sätt herr Smith yrkade, hvarje fråga först föredragas i statsrådet,
då hemställer jag till honom, som så ofta besvärat våra diplomater,
huru han dermed skulle vara nöjd. Om han kommer till ministern
i Spanien t. ex., och denne svarar: “jag måste först vända mig till
utrikesdepartementet“. Då måste ministern skrifva till detta departement.
Skall ärendet i statsrådet föredragas, måste sedan vederbörande
höras, oftast finans- eller civildepartementet. Dessa måste höra kommerskollegium,
generaltullstyrelsen eller audra myndigheter. Gäller
frågan äfven brödrariket, så skola norska inredepartementet och norska
regeringen höras. Då skulle hvarje fråga, hvarom nu ministern, om
han icke vågar handla på eget ansvar, blott telegraferar till utrikesdepartementet
— och i dessa tryckta handlingar finner man, att
departementet har samma dag besvarat sådana frågor — i stället
föredragas i statsrådet, hvilket skulle vålla ett dröjsmål på åtminstone
tre veckor, innan någon åtgärd kunde vidtagas. Huru våra landsmän
i främmande länder dermed skulle vara nöjda, det hemställer jag till

Lördagen den 23 Mars, f. m.

N:o 21.

den ärade talarens eget omdöme. Jag tror, att i så fall skulle våra
diplomater liksom karabinierernas raska trupp i “Frihetsbröderna"
få sjunga: “så komma vi alltjemt försent." Detta skulle blifva resultatet.

För att nu komma till herr Smiths långa beskyllningar mot regeringen
och utrikesdepartementet, så utgå de derifrån att efterskatten,
som pålades i Spanien, när tillverkningsskatten der betydligt
höjdes, skulle vara ett traktatsbrott. Han har i dag upprepat det
mångfaldiga gånger, och derifrån utgår hela hans resonnement, att
påläggandet af en efterskatt på den vara, som han infört i landet,
var ett traktatsbrott. Huru förhåller sig nu dermed? Det ser man
tydligt af den ofta åberopade artikeln 9 i traktaten med Spanien, der
det heter: “varor af hvad slag som helst, som blifvit producerade i
något af de fördragsslutande länderna och införas till det andra landet,
må icke underkastas högre accis- eller konsumtionsafgifter än
dem, som äro eller framdeles kunna varda pålagda dylika varor af
inhemsk produktion".

Det är ju deraf tydligt, att,accis- eller konsumtionsafgifterliunna
påläggas den främmande varan, ehuru ej till högre belopp än den
Inhemska. Skulle någon tvekan finnas, så, om man ser på 5:te artikeln,
finner man der ett särskildt undantag från den allmänna regeln.
Der står: “spanska viner kunna icke till förmån för staten eller
kommunerna beläggas med någon konsumtionsskatt eller annan afgift
utöfver dem, som finnas bestämda i tarifferna B och C respektive,
sjöfarts- och hamnafgifter härifrån likväl undantagna." Detta är nu
ett undantag särskildt för spanska viner i Sverige från den allmänna
regeln, som gäller för alla andra varor eller produkter, på hvilka en
inrikes skatt blifvit lagd. Den förstnämnda artikeln återfinnes också
i alla traktater, och det är alldeles gifvet, att så måste vara, ty om
ett land finner sig påkalladt att lägga en betydligt högre beskattning
på den inhemska produktionen, så måtte väl icke den utländska varan
kunna blifva fritagen derifrån derför, att den har en i traktat bestämd
tull. Det kunde i så fall lätt hända, att den inhemska produktionsskatten
blefve högre, än den tull, som i traktaten bestämmes
för varans införande, och det är väl gifvet, att i samma mån, som
en sådan högre produktionsskatt ålägges den inhemska varan, bör och
måste den äfven tillämpas på den importerade varan. Jag hemställer
till eder, mine herrar, huru det skulle hafva gått här i Sverige,
i fall vi nödgats att för våra finansers bästa pålägga en mycket högre
bränvinsskatt, om det t. ex. hade blifvit beslutadt, att skatten på en
liter bränvin skulle höjas med 25 eller 50 öre, och det funnits någon
främmande spekulant, som haft upplag i landet af många millioner
liter utländskt bränvin. Skulle det då funnits någon, som velat fritaga
detta lager från den skatt, som ålades den inhemska produkten, och
sålunda till förmån för den utländska spekulanten beröfva staten en
inkomst af liera millioner kronor. Jag tror, att det icke finnes någon,
som skulle hafva dömt så, utan att man genast skulle hafva på den
utländska varan tillämpat samma tilläggsskatt, som drabbat den inhemska
varan. Det är äfven hvad som blifvit gjordt i andra länder,

Konstitutionsutskottets
dechargebetänkande.

(Forts.)

N:o 21.

Lördagen den 23 Mars, f. m.

Konstitu tionsutskot tets

decharge betänkande.

(Forts.)

särskilt i Tyskland för två eller tre år sedan. När bränvinsskatten
der höjdes, så tillämpades genast en efterskatt på allt bränvin, som
fans i landet, till och med i enskilda hus. Detta är icke för herr
Smith obekant.

När nu den frågan förfaller, att det vore en olaglighet att införa
en efterskatt, när det påståendet förfaller, att det vore ett brott
mot traktaten att tillämpa en sådan skatt på redan införd utländsk
vara, då förfalla ju äfven alla herr Smiths beskyllningar mot regeringen,
derför att den icke har protesterat mot tillämpningen af denna
efterskatt.

Det var ju omöjligt för regeringen att protestera mot någonting,
som tydligt och klart var den spanska regeringens fulla rättighet. I
fråga om efterskatten skulle den svenska regeringen utan tvifvel hafva
handlat på samma satt, som den spanska nu handlade.

Om denna efterskatt verkligen varit olaglig, hvarför hafva då
icke andra länder, som hafva liknande traktater som vi med Spanien,
protesterat mot densamma? Hvarför har icke Tyskland, som till
Spanien inför mycket mera sprit än Sverige, protesterat mot densamma?
Att Tyskland underlåtit detta bevisar väl tydligen, att påläggandet
af efterskatt icke varit något traktatsbrott, utan att spanska
regeringen haft full rättighet dertill.

Spanska regeringen har sedermera erbjudit Karlshamns-bolaget att
tills vidare slippa erlägga skatten under loppet af ett år, tror jag,
under vilkor, att lagren stäldes under spansk kontroll, att nycklarne
öfverlemnades till de spanska myndigheterna, så att icke dessa lager,
värda liera millioner, förskingrades. Detta vore väl icke för mycket
begärdt, men Karlshamns-bolaget ville eller kunde icke medgifva detta.
Om liknande förhållanden förekomme här i Sverige, om någon här
hade stora upplag främmande sprit men icke ville eller förmådde betala
skatten derå, jag hemställer då huru vida, i fall regeringen fordrade,
att lagren skulle öfverletnnas till ofientlig myndighets kontroll,
så att spriten finge derifrån uttagas endast i den mån skatten betalades,
om det skulle ligga något obilligt deri. Jag kan icke finna,
att regeringen kunde göra på annat sätt.

Men hvad är nu skilnaden mellan Karlshamns-bolagets ställning i
Spanien och de tyska spritimportörernas? Jo, tyskarne äro endast
importörer af sprit, men Karlshamns-bolaget är dessutom utminuterare.
Det har lager i alla möjliga hamnar i Spanien, från hvilka
lager det säljer sprit i mindre partier. Det bedrifver således en inländsk
handel i Spanien, och så mycket mer är bolaget skyldigt att
underkasta sig de spanska lagarne.

Det uppgifves att skatten i Spanien icke tillämpats på den inhemska
produktionen i samma mån som på den utländska spriten,
hvilket synes mer än sannolikt och spanska regeringen har i så tall
brutit mot traktaten. Tydligt är, att det måste vara mycket svårt
för den spanska regeringen att utöfva en noggrann kontroll öfver den
inhemska tillverkningen derför, att hvarje vingårdsegare der har rätt
att bränna bränvin. Mot efterskatten kunde regeringen icke protestera,
men väl mot lagens ensidiga tillämpning. Detta har ju äfven vår

Lördagen den 23 Mars, f. m.

N:0 21.

regering genom utrikesdepartementet gjort på det kraftigaste sätt, Konstitumen
dessa protester hafva bemötts med det svaret, att lagen tillämpades
på den spanska produktionen alldeles på samma sätt som på fritänkande
den utländska varan. Detta har varit det ständiga svaret. Jag tror (Forts.)
för min del, såsom jag nyss nämnde, att den icke har kunnat tilllämpas
så, och således icke heller har blifvit så tillämpad.

När då slutligen den svenska regeringen, för att slita denna fråga,
påkallade den i traktaten omtalade kompromissen, svarade den spanska
regeringen med ett nej, såsom bekant under förebärande, att detta
vore en inre fråga, som icke kunde blifva föremål för kompromiss.

Det var derom underhandlingarna pågingo ganska länge, och för att
slutligen få afgjordt, huru vida denna fråga folie under kompromissen,
kom man öfverens att tillkalla en skiljedomare. Detta var icke någon
kompromiss, ehuru den i tidningarna och äfven af den förste talaren
här i dag kallats så. Detta var icke den i traktaten omnämnda kompromissen,
utan, när man icke kunde komma Öfverens härom, tillsattes
en skiljedomax-e för att afgöra frågan, om kompromiss skulle ega rum
eller icke. Det är något helt annat. När då denne skiljedomare,
vald af båda parterna, förklarade, att frågan icke folie under den
artikel i traktaten, som handlade om kompromiss, utan vore en inre
spansk fråga, så kunde vårt utrikesdepartement icke något vidare åtgöra,
utan saken var dermed utagerad.

Konstitutionsutskottet har efter noggrann granskning af handlingarna
lemnat utrikesdepartementets åtgörande utan anmärkning, och
som det icke finnes någon reservant häremot, torde detta bevisa, att
konstitutionsutskottets ledamöter varit enhälliga om att ogilla herr
Smiths anklagelser och om att godkänna regeringens och utrikesdepartementets
handlingssätt.

Att herr Smith sjelf förr icke varit af samma mening, som han
nu så häftigt förfäktar, är lätt att bevisa. Jag vill endast i förbigående
nämna, att, ett eller annat år sedan, fick vår minister i
Spanien emottaga en dyrbar silfverpresent med en vacker inskription
— jag vet icke, om det var af Karlshamns bolaget ensamt eller om
äfven andre deltogo i densamma — för det tillmötesgående han visat
de svenska intressena. Jag har äfven bevis på, att herr Smith förr
var af annan mening om efterskatten än nu, ty i den skrifvelse till
Sveriges arbetare, det s. k. gula brefvet, som han utgaf år 1885, säger
han i sammanhang med sitt förslag att höja tillverkningsskatten å
bränvin från 40 till 80 öre per liter: »På det ingen må kunna göra

någon som helst vinst på en så betydlig på en gång skeende skatteförhöjning,
skall allt bränvin och utländsk spirituösa, som vid tiden
då denna förhöjning eget’ rum finnes på någon bränvinsbrännares,
spritfabrikants, minuthandlares eller utskänkares händer äfvensom hos
enskild person till myckenhet öfver 15 liter, anmälas till erläggande
af skilnaden mellan den nuvarande och den förhöjda skatten, och
detta vid påföljd för den, som döljer innehafvande bränvin, af dryga
böter och skyldighet att erlägga skatteskilnadens dubbla belopp. Jag
anser det nemligen alldeles rigtigt och nödvändigt att, på sätt i andra
länder vid betydligare skatteförhöjningar sker, den förhöjda skatten

N:o 21.

Lördagen den 23 Mars, f. m.

Konstitu tionsutskot tets

decharge

betänkande.

(Forts.)

tillämpas både genast och retroaktivt för att hindra enskilde spekulanter
att på statens bekostnad tillskynda sig oskälig vinst.» Förlidet år
väcktes af herr Smith i denna kammare en motion af följande lydelse:

. »De nu verkstälda utskottsvalen jemte annat, som förefallit, häntyda
derpå, att fosterlandet kommer att ändra sin tullagstiftning och
öfvergå till skyddstullsystemet.

Vid en sådan öfvergång tager jag för alldeles gifvet, att det nya
systemets män icke förgäta ordna öfvergången på ett sådant sätt, att
enskilde spekulanter icke må kunna tillegna sig stora vinster på statskassans
bekostnad.* Sedan kommer ett stycke längre ned: »I Tyskland
gick man till väga på ett annat sätt, då bränvinsskatten förra
året höjdes, i det att man bestämde en efterskatt (Nachsteuer) på det
redan mot gällande skatt utlösta bränvinet, hvilken Nachsteuer inbringade
staten en statsinkomst af cirka 25 millioner mark.»

»All vara, som sålunda fans i landet, vare sig beskattad hos
egaren eller obeskattad på nederlag, träffades af denna skatt med
undantag af 40 liter hos återförsäljaren och 10 liter i hushållen; med
den bestämda efterskattens betalande iemnades deremot något anstånd.
Som en mängd både svenska och utländska handelshus synas vilja
tillgodogöra sig alla fördelarne af de blifvande skatte- och tullförhöjningarna
i Sverige och på sådant sätt kanske för ganska lång tid tillintetgöra
den ökade statsinkomsten och äfven det skydd åt inhemsk
produktion, som med förändringen afses, s& anser jag det vara alldeles
nödvändigt att redan från början omintetgöra alla dessa spekulationer
på stor vinst till landets skada, hvilket lättast och enklast sker
genom åläggande af en Nachsteuer eller efterskatt på alla de utländska
varor, som tullförhöjningen omfattar och som bevisligen finnas i landet
den dag den nya förhöjda tullen skall träda i gällande kraft.» »Då
äfven förhöjning ifrågasatts i bränvinsskatten, så föreslår jag enahanda
förfarande med all inhemsk och utländsk spirituösa liksom på all befintlig
tobak, så att de pålagda förhöjda skatterna och tullarne genast
träda i kraft icke allenast på allt gods, som från den dagen importeras
eller tillverkas, utan på alla de varulager, som finnas i landet af
alla varuslag, hvarpå skatt eller tull höjes». Sjelfva klämmen lyder:

»att Riksdagen täcktes under namn af efterskatt pålägga alla de
varor, som finnas i landet den dag förhöjd tull eller skatt träder i
kraft, samma förhöjda tull eller skatt, som från den dagen skall af
varan utgöras vid införsel eller tillverkning, börande dock anstånd
med betalningen af efterskatten medgifvas, der sådant påfordras.»

Då, i januari 1888, ville motionären alltså lägga en efterskatt icke blott
på sprit utan på alla varor, för hvilka tullförhöjning kunde ifrågakomma.
Sådan skatt skulle således äfven läggas på sådana svenska produkter
som spanmål och mjöl. Detta var herr Smiths eget yrkande, hvaraf
lärer framgå att han ännu då icke ansåg efterskatten som olaglig.

Herr Smiths bolag har gjort stora förluster till följd af den
spanska spritlagen. Detta beklagar jag högligen, jag har gladt mig
åt den storartade industri han kallat till lif i vårt land och som
spridt välmåga till många, jag tillhör ej heller dem, som klandrat att
råvaran hemtats från utlandet. Men Karishamns-bolaget har gjort en

Lördagen den 23 Mars, f. m.

N:0 21.

öfverdådig spekulation, hvilken, om den lyckats, hade medfört stor
vinst; motsatsen har inträffat. För min del har jag redan länge förespått,
att den skulle misslyckas, ty redan första året, då denDa stora
spritexport till Spanien började, läto rapporterna från konsulerna i
de spanska hamnarne föga uppmuntrande, då de nemligen meddelade,
att genom den stora spritimporten prisen på sprit fallit med, om jag
icke misstager mig, 30 procent, samt att franska regeringen vidtagit
sådana åtgärder, att de starka, d. v. s. med sprit tillsatta spanska
vinerna icke vidare kunde till Frankrike med fördel införas. Det har
således ej varit oväntadt, att spekulationen skulle misslyckas, och jag
beklagar, att så gått, men att vår regering icke bär någon skuld deri,
det vågar jag påstå, utan regeringen har gjort allt hvad den kunnat
samt till och med möjligen gått något längre äu den bort i sin önskan
att bistå eu vigtig svensk industri.

Jag instämmer med dem, som yrkat betänkandets läggande till
handlingarna.

Herr Samzelius: Jag tillåter mig till en början att uppläsa

några korta yttranden ur den berömda afhandling, som Hans Järta
på sin tid författade angående rätta förståndet och rätta användningen
af 106 och 107 §§ i regeringsformen. Det skall icke blifva långt.
Jag skall icke på långt när upptaga kammarens tid så länge som
den förste talaren, det skall blott räcka några få minuter.

»För att bevara denna kraft obesmittad af låg egennytta och
oförryckt af tillfälliga hänförelser, stadgade regeringsformens stiftare
uti 107 §, att riksens ständers ifrågavarande önskningsrätt (d. v. s.
rätten att begära, att eu eller annan af statsrådets ledamöter skulle
från sitt embete aflägsnas) endast då kunde utöfvas, i fall statsrådets
ledamöter uti sina rådslag om allmänna mått och steg icke iakttagit
rikets sannskyldiga nytta, eller om någon statssekreterare icke med
oveld, nit, skicklighet och drift sitt förtroendeembete utöfvat. Under
öfverläggningarua derom finge ej konungens beslut -— och följaktligen
icke heller de beredande rådslagen — uti mål, som rörde enskilda
personers eller korporationers rättigheter och angelägenheter, ens
nämnas, ännu mindre någon riksens ständers pröfning underställas.
Sådana speciella mål, dem de små sinnena vanligen omfattat med den
varmaste ifver och vid hvilkas bedömande de oädlaste passionerna
verka mägtigast, borde icke komma i betraktande, då fråga vore om
ett steg af så allmän och ofta så oberäknelig verkan som det, att
hos Konungen i folkets namn begära hans rådgifvares entledigande.
Hela rikets väl, men icke något enskildt intresse, ehvad tillfällig vigt
derå lades, kunde rättfärdiga en sådan begäran. Den rena patriotismen
allena borde alltså leda riksens ständer vid utöfningen af en
magt så vådlig som denna, om den missbrukades, och så lätt att
missbruka, om ej en kraftfull moralisk känsla återhölle ärelystnadens,
tadelsjukans, hämndens, afundens eller den oroliga lättfärdighetens
frestelser dertill». Jag vill endast tillägga de slutord, som förekomma
i denna berömda afhandling. Han säger: »De— d. v. s. regeringsformens
stiftare —- ville i Sverige gifva ädelhet och måtta åt en

Konstitu tionsutskot tets

decharge betänkande.

(Forts.)

N:o 21.

Lördagen den 23 Mars, f. m.

Konstitu tionsutskot tets

décharge betänkande.

(Forts.)

frihetsakt, som någon gång kunde behöfvas för att förekomma mera
vådliga rörelser af ett allmänt missnöje. Men regeringsformens bokstaf
och anda vittna, att de icke ville gynna ett lättsinnigt bruk af den
yttersta kontrollen mot en skadlig styrelse och icke låta denna kontroll
i otid så utnötas och så göras föraktad, att den samma, om rätt
nöd den framdeles påkallade, skulle då vara utan kraft.»

Så långt Hans Järta, hvilken såsom bekant förde pennan hos
det utskott, som afgaf förslag till vår nu gällande regeringsform och
hvilken utan tvifvel förtjena!’ större vitsord än kanske någon nu lefvande
statsman, angående andan och meningen med regeringsformens
stadganden. Den ädelhet och måtta, som han omtalar, böra utan
tvifvel iakttagas icke blott af det utskott, som erhållit det hedrande
förtroendet att granska regeringens handlingar och vara skiljedomare
mellan regeringen och dem, som mot regeringens förfarande i ett eller
annat hänseende i grundlagsenlig ordning framstält anmärkning, utan
äfven af anmärkningsförfattarne sjelfva. Om och i hvad mån den
anmärkningsförfattare, hvarom nu är fråga, iakttagit ädelhet och måtta,
hade jag trott skulle blifva en hemlighet mellan utskottet och honom,
en hemlighet, som jag ansett böra lika obrottsligt bevaras som de
diplomatiska förhandlingarna i frågan. Huru vida åter anmärkningsförfattaren
vid sitt uppträdande i denna kammare så väl i dag som
vid ett föregående tillfälle, då anslagen under tredje hufvudtiteln förevoro
till behandling, iakttagit denna ädelhet och måtta, derom har
den ärade kammaren sjelf vaiät i tillfälle att bilda sig ett tillförlitligt
omdöme. Jag känner mig emellertid icke mycket manad att mot den
ärade anmärkningsförfattaren agera åklagare i detta hänseende, snarare
ville jag fästa kammarens uppmärksamhet på den förmildrande
omständighet, som möjligen kan ligga deri, att den, som lider eller
tror sig lida en orättvisa, icke har så lätt att väga de uttryck, hvari
harmen deröfver gifver sig luft. Särskilt är detta förhållandet, när
den förment förorättade i ovanligt hög grad besitter kraft och energi,
med hvilka egenskaper man dock sällan når målet, om de icke åtföljas
af takt och måtta.

Då nu harmen uteslutande rigtats mot den svenska regeringen,
hvilkens handlingssätt i tal och skrift framhållits såsom i högsta måtto
anmärkningsvärdt, har jag, utan att inlåta mig på frågan, huru vida
spanska regeringen förfarit rätt eller orätt mot anmärkningsförfattaren,
trott det vara min pligt, såsom ledamot af det utskott, som sorgfälligt
granskat alla handlingarna och varit i tillfälle att bilda sig ett tillförlitligt
och lidelsefritt omdöme angående anmärkningsanledningen, att,
utöfver hvad utskottsutlåtandet omförmäler, såsom min enskilda åsigt
förklara, att den svenska regeringens förfarande i denna ytterst svåra
angelägenhet i allmänhet vittnar om både skicklighet och kraft; att
ärendet blifvit från svensk synpunkt omsorgsfullt och grundligt utreda
samt att rikets väldighet icke blifvit på något sätt åsidosatt.
Att förhandlingarna icke ledt till något önskvärd! och för min egen
rättskänsla tillfredsställande resultat, dertill finnas flera anledningar,
hvilkas beskaffenhet jag icke eger här utreda. Skulden är emellertid
icke att söka hos den svenska regeringen, så mycket mindre som den

Lördagen den 23 Mars, f. m. 49

för statsrådets ledamöter gällande ansvarighetslagen uttryckligen innehåller,
att “desse embetsman kan ej heller till last läggas, om emot
deras på anförda skäl grundade råd utgången utan deras förvållande
silfver olycklig och det åsyftade goda ändamålet icke vinnes".

Den ärade aumärkningsförfattaren har vidare i dag tillåtit sig att
skarpt kritisera formen af utskottets utlåtande. Han har såsom stöd
för _ den åsigten, att det bort redigeras fullständigare, åberopat ett
prejudikat från 1867 års riksdag, men det är många riksdagar, som
passerat efter 1867, och äfven före 1867, och vid de flesta riksdagar,
då anmärkning icke förekommit, har utskottets utlåtande affattats i
ordalag ungefär lika dem, som vid denna Riksdag användts. Då utskottet
affattade sitt utlåtande i den form, hvari det nu föreligger,
skedde det i öfvertygelse, att detta var mest öfverensstämmande med
grundlagens bud. Jag vill dock tillägga, att af en och annan valdes
denna form äfven af enskild välvilja mot aumärkningsförfattaren, ty
hans stilprof var icke af den beskaffenhet, att hans sak kunde vinna
på att det framlades. Nu har han sjelf i dag dragit försorg derom,
att det skall få inflyta i protokollet, men jag är öfvertygad, att hans
sak icke vinner på det sätt, hvarpå han uppträdt. Jag får äfven tillstå,
att jag hyser den allra starkaste betänklighet mot grundlagsenligheten
af hans förfarande att nu in extenso uppläsa det anmärkningsmemorial,
som försegladt öfverlemnades till konstitutionsutskottet. Det
är val icke utan bestämdt syfte, som § 57 riksdagsordningen föreskrifter,
att det skall öfverlemnas försegladt, ty äfven en vanlig motion
kan. utan särskild föreskrift skickas in i ett försegladt omslag, men
meningen med det uttryckliga grundlagsstadgandet är otvifvelaktigt
att om anmärkningen icke föranleder till någon framställning, bör den
blifva en sak mellan aumärkningsförfattaren och utskottet. När nu
emellertid anmärkningsförfattaren tror, att hans sak skall vinna så
mycket, derigenom att hans anförande får inflyta i dagens protokoll,
vill jag icke beröfva honom denna glädje. Jag hyser också tvekan,
om kammaren grundlagsenlig! kan besluta, såsom eu föregående talare
ifrågasatte, att anförandet skall uteslutas ur protokollet. Det heter
nemligen i den åberopade 76 § riksdagsordningen “vid justering kan
ntt beslut ej ändras, men väl må sådana tillägg göras, hvarigenom
ingen ändring i beslutet uppkommer. Ur protokoll må vid justeringen,
med kammarens bifall och den talandes begifvande, uteslutas dennes
uttryck och äfven öfverläggning, som deraf följt; dock kunna ej sådana
uttryck uteslutas, på hvilka beslutet tydligen sig grundar". Det skulle
således erfordras ett begifvande från anmärkningsförfattaren för uteslutande
ur protokollet, men ett sådant begifvande lärer han väl icke
lemna och jag insisterar icke derpå, ty den, som förlorar på framläggandet
af anförandet, är efter mitt förmenande han sjelf.

Vidare har den ärade anmärkningsförfattaren framdragit, huru som
vid åtskilliga diplomatiska frågor, det uppgafs flera, regeringen funnit
för godt att, då de skulle behandlas i Riksdagen, till trycket låta
befordra innehållet af de förda förhandlingarna. Ja, jag erkänner
gerna, att min enskilda åsigt är, att i detta vigtiga fall skulle regeringen
hafva handlat i sitt eget välförstådda intresse, om den hade
Första Kammarens Frat. 1880. N:o 21. 4

N:o 21.

Konstitu tionsutskot tets

décharge betänkande.

(Forts.)

N:o 21.

Lördagen den 23 Mars, f. m.

Konstitu tionsutskot tets

decharge betänkande.

(Forts.)

låtit trycka samtliga handlingarna, men dertill erfordrades, efter hvad1
man sagt mig, ett medgifvande af den utländska regeringen, med hvilken
förhandlingarna förts, och jag är icke viss på, att denna regering
dertill lemnat eller skulle vilja lemna sitt bifall. Emellertid är jag
öfvertygad derom, att om dessa handlingar i fullständigt skick förelegat
för hvar man, så skulle det icke längre finnas någon sådan der
“rysning11 hos allmänheten, hvarom en föregående ärad talare yttrat
sig, utan denna svenska allmänhet skulle nästan lika enhälligt som
konstitutionsutskottet hafva kommit till den åsigten, att regeringen
har gjort hvad den kunnat göra i detta fall och att om resultatet
icke blifvit, hvad man önskat, är det att tillskrifva andra förhållanden,
som icke berott på vår regering. Jag tror, att allmänheten bör taga.
denna sak lugnt efter den omsorgsfulla pröfning, som egt rum och
när den försiggått i den ordning, som grundlagen föreskrifver, lärer
någon återremiss alldeles icke behöfvas. Utskottets ledamöter hafva
nemligen redan egnat en omsorgsfull uppmärksamhet åt denna sak.
Till och med en mängd tidningsartiklar och brochyrer, som åtföljde
tidningarna, har jag nu åter läst igenom, men jag har icke nu fått
samma intryck, som första gången jag läste dem. Då var jag en tid
benägen att åtminstone i viss mån taga anmärkningsförfattarens parti,,
men efter den fullständiga upplysning jag nu erhållit genom läsning
af statsrådsprotokollen kan jag icke göra det, ehuru jag fortfarande
hyser den åsigt att från Spaniens sida kunnat vara att önska och.
billigtvis förvänta ett annat behandlingssätt än det, som i vissa fall
honom vederfarits.

Herr vice talman, utan att jag framställer något yrkande, lärer
betänkandet emellertid få läggas till handlingarna.

Herr Hedlund: När jag begärde ordet, var det för att yttra

några ord om den reservation, som förekommer i utskottets betänkande,
och jag trodde icke, att den debatt, som blef framkallad af
herr Smith, skulle räcka så länge som den gjort. Då emellertid så
skett, oaktadt ingen reservation i den frågan här föreligger, så ber
jag också att få draga mitt mycket korta strå till stacken rörande
uppfattningen af den frågan. I förbigående vill jag nämna, att jag,
icke inlåter mig i någon slags pröfning af hvad den ärade talmannen
här gjort eller underlåtit. (Jag säger med afsigt talmannen, emedan
jag icke känner någon vice talman i talmansstolen.) Jag är fullt viss
på, att den insigt och samvetsgranhet, hvarmed han sedan lång tid
tillbaka städse förfarit i sitt kall, utesluta hvarje tanke på, att han
icke äfven i förevarande fall fullkomligt känner och följt grundlagens
bud, och om något annat skäl skulle behöfvas för att afvärja hvarje
anmärkning mot honom, finnes det ett, nemligen att han i talmansstolen
icke kan försvara sig.

För öfrigt anser jag, att det varit ganska godt, att herr Smith
fått framlägga de vidlyftiga handlingar han här uppläst, äfven då det
skett på det sätt, att han uppläst en handling, som man trott att det
tillkommit konstitutionsutskottet ensamt att inom sig pröfva.

Då emellertid derefter har följt en granskning af hela detta -

Lördagen den 23 Mars, f. m.

N:o 28.

tvistemål mellan utrikesdepartementet och herr Smith rörande spanska
regeringens beteende, så kan jag i afseende härpå fatta mig kort,
emedan jag i allo är förekommen af herr Björnstjerna genom hans
nyss afgifna yttrande på denna plats; men jag vill dock förklara, att
jag efter genomläsande af herr Smiths vidlyftiga artiklar i ämnet fick
en annan uppfattning än den, jag hade vid det första meddelandet af
hvad som passerat mellan honom och spanska regeringen. I egenskap
af publicist tog jag nemligen först allvarligt parti för den offentliga
och enskilda rätten å Sveriges sida gent emot ett annat land, hvilken
rätt jag då trodde att de spanska myndigheterna hade trädt för nära.
Men ju noggrannare jag läste herr Smiths betänkande, desto mera
öfvertygad blef jag, att vi i detta fall icke hafva någon rättmätig
anledning till klagan emot de spanska myndigheterna. Om efterskatten,
som var första tvistemålet, är tillräckligt upplyst, och herr Smiths
påståenden hafva i detta fall befunnits fullkomligt oberättigade. Men
att han så mycket ondgjorts öfver denna skatt, är helt naturligt, då
han derpå hade byggt en spekulation på en vinst af 10 å 12 millioner
kronor, som spaniorerna icke velat gifva honom, utan hvilken de, efter
samma grundsats, som herr L. O. Smith velat göra gällande vid de
svenska tullagarnes tillämpning, ansett spanska staten höra förbehålla
sig sjelf. Hade icke herr Smith med detta stora mål för ögonen
underlåtit att realisera sina varor under den tid detta lät sig göra,
så hade åtminstone hans förlust blifvit betydligt mindre. Derom må
han dock sjelf döma. Men förvånande är, att han kan hafva mod
att påstå, att hvad han gjort skett på uppmuntran af det svenska
sändebudet herr Grip. Den stora skiljedomen gälde de rendementsberäkningar,
som gjorts både i Spanien och här af eu svensk tekniker,
herr Forssman. De olika resultat, hvartill dessa beräkningar ledde,
föranledde Sveriges regering att påyrka skiljedomstolen ur den synpunkten,
att man här trädt för nära traktatens bestämmelser. Här
vid lag har jag kommit till den uppfattningen, att man icke rimligtvis
kan draga tekniska tvistefrågor under skiljedomstol. Spanska regeringen
säger naturligtvis: “vi hafva handlat lagligt, ty de beräkningar
vi gjort, hafva våra tekniker godkänt". På samma sätt har ock svenska
regeringen, på grund af auktoriteters vitsord här, trott att våra
beräkningar varit rigtiga. Att slita dessa meningsskiljaktigheter genom
kompromissdom har, som sagdt, näppeligen varit traktatmessigt. Svenska
regeringen ansåg sig emellertid skyldig att hålla derpå och anmodade
en aktad rättslärd af en annan nation att yttra sig, huru vida denna
fråga kunde göras till föremål för skiljedomstols pröfning eller icke.
Han förklarade, att det vore eu inre spansk fråga, hvarmed en skiljedomstol
icke hade något att skaffa, och då borde naturligtvis Sveriges
regering icke drifva saken längre. Detta är min åsigt, och jag har
hufvudsakligen hemtat den af herr Smiths egna skrifter. Men det
hindrar mig icke att, i likhet med en föregående talare, med ganska
stort deltagande se, huru den stora näring, som herr Smith med en
kolossal energi satt i gång, blifvit afbruten. Men till dessa beklagansvärda
förluster är han dock icke sjelf utan skuld. För honom likasom

Konstitu tionsutskot tets

decharge betänkande.

(Forts.)

N:o 21.

Konstitu tionsutskot tets

decharge betänkande.

(Forts.)

Lördagen den 23 Mars f. m.

för alla andra gäller det något simpla men sanna ordspråket, att man
icke får gapa öfver för mycket.

Jag tror icke, att jag öfverträder ordningen i detta fall, då jag
hvarken kommer att yrka återremiss eller något annat, ty, enligt mitt
förmenande, afgör herr talmannen den proposition, som han anser sig
befogad att framställa, och jag föreställer mig, att det blir ett läggande
till handlingarne sans phrases.

Något annorlunda ställer sig frågan om den reservation, som är
bifogad utskottets betänkande, och som jag icke anser mig böra med
tystnad förbigå, då flera aktade ledamöter i konstitutionsutskottet här
hafva yttrat sig derom.

Jag tillåter mig först yttra några ord om sjelfva reservationsrätten.
Den har varit mycket omtvistad. Så hafva t. ex. under vissa
tider rättslärde män inom konstitutionsutskottet vid ett tillfälle förnekat
reservationsrätten men vid ett annat sjelfve begagnat sig deraf.
Jag skulle emellertid önska, att denna reservationsrätt icke undertrycktes,
emedan vi skola komma ihåg, att det under partiförhållanden
i ett land lätt kan inträffa, det äfven den mest rättrådiga församling
eller utskott, såsom t. ex. ett konstitutionsutskott, blir ensidigt tillsatt,
så att, om majoriteten inom Riksdagen står i opposition mot regeringen,
utskottet besattes med blott oppositionsmän och tvärt om. Då
kunna fall förekomma, när verkligen giltiga anmärkningsanledningar
blifva undertryckta, och detta kan sannerligen vara skadligt för det
politiska rättstillståndet. För min del tror jag således, att vi böra
hålla reservationsrätten i akt.

Här gäller, såsom kammaren mycket väl vet, mera en formel än
en reel fråga, nemligen om det läroschema, som Kongl. Maj:ts regering
skall hafva beslutat utfärda i fråga om våra skogsskolor, hvarigenom
lärlingarne vid dessa skolor till sin öfriga tekniska undervisning
fått sig ålagda åtskilliga krigsöfningar, hvilka reservanterna anse regeringen
icke ega rätt att pålägga. Såsom vi alla veta, har vår regering
full rätt att fastställa vilkoren för undervisningen vid alla våra offentliga
läroverk. Detta kan gälla så väl den teoretiska undervisningen
och gymnastiken som äfven excercisöfningar, hvilka senare ju blifva
genom Kongl. Maj:ts förordnande införda vid våra elementarläroverk.
Ur denna synpunkt sedt, eller att regeringen skulle hafva
föreskrifvit vissa om ock högt tilltagna excercisöfningar för skogslärlingarne,
kan jag icke finna, att regeringen öfverträdt sin befogenhet.
Jag ber att få erinra om hvad jag förut sagt, att detta icke är att
kränka värnpligtsiagen eller att utsträcka värnpligten. Vi böra nemligen
skilja mellan värn edligt och beväringsö/wmyar, ty de äro två
olika saker. Nu har regeringen icke rört vid någonting annat än de
militära öfningarna — med ett undantag hvarom jag strax skall nämna.
I allmänhet anser jag det vara rigtigt och godt, att obligatoriska
excercisöfningar införts vid måDga af våra läroverk, och jag skulle
verkligen önska att detta skett icke blott vid elementarläroverken utan
äfven särskilt vid våra folkskoleseminarier. Ty jag håller på den
militära excercisen icke blott med hänsyn till sakens betydelse ur
militärisk synpunkt utan rent af för den enskilde lärjungens eget

N:o 21.

Lördagen den 23 Mars, f. m.

bästa. Det är, såsom jag en gång på ett annat ställe sagt, i detta
militärsystem något, som är dugtigt och bra. Det är blod och muskler
deri, medan de enbart teoretiska studierna lätt leda till blodlöshet,
svaghet och slapphet. Dr den uppfostrande synpunkten har dessutom
militärtukten för lärjungarne det goda med sig, att den väcker ordningssinne
och pligtkänsla, allt göda element i militärväsendet, huru
mycket ondt det än i öfrigt må föra med sig. Yrkesmilitären skiljer
sig från borgaremilitären deruti, att den förre träder in i sitt kall med
bestämd lön för att utföra en bestämd förrättning. Borgarmilitären
åter ikläder sig efter måttligt inhemtad militär bildning, när det gäller
fosterlandets försvar, uniform och vapen till detta ändamål. Han är
den för landets försvar utbildade militäre medborgaren. Detta är,
hvad som här afses med skogslärlingen. Han är i sjelfva verket, äfven
om han inkallas till tjenstgöring, den i den medborgerliga verksamheten
sysselsatte mannen, som, när faran kallar, träder in under vapen.
Detta är det schweiziska milis-systemets stora och förträffliga karakter.
Kongl. Maj:t har genom detta reglemente just anslutit sig till
detta system, för hvilket jag, om jag på gamla dagar så får säga, alltid
svärmat och fortfarande svärmar, emedan jag anser detta system vara ett
starkt försvar med fullständigt bevarande af den borgerliga friheten.

Lemnande å sido detaljerna, som jag icke kan bedöma, kan jag
således icke annat än godkänna regeringens åtgörande i denna del.
Men vid genomläsandet af den promemoria, hvilken såsom bilaga åtföljer
reservationen, kan man sätta i fråga, huru vida icke regeringen,
derest detta förslag utan Riksdagens bifall skulle genomföras, i en eller
annan punkt öfverträdt sin befogenhet. I B särskilda punkter synes
mig detta vara fallet. Icke så mycket deruti att dessa skogslärlingar
skola excercera tillsammans med truppen. Dervid ser jag inga betänkligheter,
ty om dem åläggas vissa militära öfningar, bör ju ock
kunna beslutas, att dessa skola utföras tillsammans med truppen. Men
att de skola inkallas till denna tjenstgöring af militär chef en, det har
jag icke kunnat finna fullt förenligt med en instruktion för en skogsskoia.
Vidare anser jag den föreskriften betänklig, att dessa skogsskoleelever
skola efter genomgången utbildning qvarstå såsom stamsoldater.
Kammaren vet mycket väl, att skilnaden mellan beväring
och stamsoldat ligger deruti, att beväringen har en viss tjenstetid
under de sex första åren, och att den under de påföljande sex värnpligtsåren
står i landsstormen. Stamsoldaten åter skall stå alla de
tolf åren i egenskap af beväringsman, d. v. s. kan uppbådas till den
stående arméen. Detta tror jag, att regeringen icke eger att på egen
band föreskrifva, nemligen att dessa elever skola, sedan de genomgått
utbildningen, äfven de öfriga sex åren stå qvar i samma skyldighet
som stamsoldat. Förevarande militära skyldighet skulle de således behålla
så länge de befinna sig i värnpligtsåldern och den är 6 till 12
år, medan beväringsskyldigheten är i lag bestämd till 6 år.

Jag både tänkt tillägga, att statsutskottet gjort vissa förbehåll i
detta afseende. Då jag nu hör sägas bredvid mig, att här är endast
fråga om en promemoria och icke om något redan fattadt beslut, såsom
jag trodde, kan jag, om jag misstagit mig härutinnan, icke komma

Konstitu tionsutskot tets

decharge betänkande.

(Forts.)

N:o 21.

Konstitutionsutskottets
dechargebetänkande(Forts.
)

Lördagen den 23 Mars, f. m.

längre än att medgifva att en god del af hvad jag här talat varit
onödigt och bedja kammaren om ursäkt derför.

Jag har icke något yrkande att framställa.

Herr Forssman. Jag hade visst icke haft för afsigt att begära
ordet i denna fråga, om jag icke blifvit dertill föranledd af eu föregående
talare på stockholmsbänken. Då det tillåtits honom att ingå
på åtskilliga uttalanden angående innehållet af den spanska sprittvisten,
förmodar jag, att herr vice talmannen och kammaren skola tillåta mig
ätt yttra några ord för att bemöta hvad nämnde talare och ännu en
senare talare i frågan anfört.

Beträffande först den mycket omtalade efterskatten, så tror jag,
att påläggandet åt en sådan skatt icke med nödvändighet står i strid
med traktaten. Men det gäller vid beskattningsfrågor framför allt
huru skatterna tillämpas, ty deraf beror, huru vida de kunna fördragas
eller huru vida de komma att utgöra hinder på den näring, som af
dem träffas. Den talare, på hvilken jag nyss syftade, anförde, att
sådana efterskatter äfven förut hafva pålagts, särskild! i Tyskland
genom spritskattelagen al år 1887. Det är visserligen sant, att en
efterskatt då blef pålagd, men, mine herrar, detta skedde under sådana
omständigheter, att någon jemförelse mellan den efterskatt, som
år 1887 tillämpades i Tyskland, och den, som 1888 tillämpades i Spanien,
är fullkomligt oberättigad. Jag skall i största korthet angifva
skälen för detta mitt påstående.

I juni månad 1887 utfärdades i Tyskland den nämnda spritskattelagen.
Förut fans der för den stora sprittillverkningen endast en
skatt, den s. k. “mäskekarskatten*1, efter karens olika rymd. Denna
skatts belopp, räknad efter tillverkad vara, kan ej exakt angifvas, men
vid export af alkohol medgafs restitution af 16 mark för eu hektoliter.
Från och med den dag, då tyska spritskattelagen utfärdades,
höjdes denna exportgodtgörelse till 48 mark. Den blef således tredubblad,
utan att den inre beskattningen höjdes, hvilket först inträffade
den 1 oktober 1887. Inhafvarne af bränvinsförråd hade följaktligen
tre månader på sig, under hvilken tid de kunde mot tredubbel
godtgörelse utföra den alkohol de innehade. När sedermera efterskatten
tillämpades på det förråd af bränvin, som fäns qvar, hvilket
som sagdt, skedde den 1 oktober, utgick den med 30 mark, under
det att förbrukningsskatten, som samma dag infördes, utgjorde 50
mark för kontingenteradt bränvin och för öfrigt bränvin 70 mark.

I Spanien var förhållandet helt annorlunda. Den spanska spritlagen
föreskref, att den dag, då denna lag publicerades, en skatt skulle
påläggas allt bränvin af 75 pesetas för 1 hektoliter alkohol, således
samma belopp, som konsumtionsskatten. Det är ju en stor skilnad
mellan dessa båda förfaringssätt. A ena sidan en respit-tid af tre
månader och dessutom tredubbel godtgörelse vid exporten samt en
efterskatt af betydligt lägre belopp än den skatteförhöjning, som då
inträffade. Å andra sidan en skatt, som till fulla beloppet inträdde
samma dag lagen utfärdades. Hvarje jemförelse är således i detta fall
.alldeles oberättigad.

N:o 21.

Lördagen den 23 Mars, f. m.

Samma talare frågade, hvarför Tyskland icke protesterat mot det
.spanska förfaringssättet. Men detta lära dock tyskarne hafva gjort,
och det till och med, enligt hvad jag tror, ganska eftertryckligt. Såsom
bevis derpå torde få anses hvad som nu inhemtas af tidningarne,
nemligen att Tyskland förmått Spanien att sätta ned skatten från 75
till 25 pesetas och att medgifva, att denna skatt af 25 pesetas, som
dock är något annat än det först föreskrifna beloppet af 75 pesetas,
skall drabba all inhemsk tillverkning af industrisprit, hvaremot tillverkning
af drufsprit skall vara fri. Denna öfverensskommelse mellan
de tyska och spanska regeringarne lärer, efter hvad tidningarne
omförmäla, vara godkänd af kongressens, d. v. s. deputerade kammarens,
utskott. Men jag förmodar, att ett sådant medgifvande från
Spaniens .sida, tillkommet som det lär vara efter långvariga underhandlingar,
icke gjorts utan att protester från Tysklands sida föregått.
Att det slutligen skulle komma derhän, har man kunnat förstå af
hvad som försports särskildt i den tyska bränvinspressen; de tyska
bränvinsproducenterna hafva länge insett, att en kränkning af deras
rätt skett genom den spanska spritskattelagen. Och att äfven vår rätt
blifvit kränkt genom denna lag är onekligt, då den likställighet, som
blifvit tillförsäkrad i fråga om beskattning af våra och af spanska
varor, icke blifvit tillgodosedd.

Traktaten säger, såsom här är angifvet, att det icke får påläggas
den importerade varan en högre skatt än den, som drabbar den inhemska
varan af samma slag. Hvar och en kan förstå, att om man
tillämpar på den importerade varan en skatt, som utgår proportionerligt
efter denna varas qvantitet, sådan den presenteras på tullstationerna,
men på den inhemska varan en material-skatt, som är den
råaste form af alkoholbeskattningsformer, dessa skatter icke kunna
med hvarandra jemföras. Detta är det första väsentliga felet, att man
tillämpat olika beskattningsgrunder, som icke leda till komparabla
skatter, då man dock garanterat likställighet. Ser man vidare i detalj,
huru denna princip om materialskatten blifvit tillämpad, så finner
man också, man må räkna huru liberalt som helst, att den tariff,
som, enligt spanska finansministeriets förordning, skulle ligga till grund
för den inre beskattningen, är så afpassad, att det icke kan blifva
någon meningsskiljaktighet om, huru vida beräkningsgrunden enligt
nämnda tariff är rimlig och vigtig.- I sjelfva verket skulle den, om
den tillämpades — hvilket, som bekant, icke är fallet — leda till en
beskattning, som uppgår till blott en del af hvad den borde utgöra.
Vid tillämpningen af denna lag har äfven, tror jag, emot Sveriges
intressen blifvit eu annan grym orättvisa begången deri, att medan
de betydande förråden utaf alkohol från Karlshamn, som funnos i
Spanien, deklarerades till beskattning redan i slutet af juni, jag tror
det var den 28 eller 29, så medgafs genom en förordning, som utkom
omkring den 20 juli en ytterligare frist för innehafvarne af alkohol,
som vid den tiden icke var deklarerad. Den spanska regeringen
kunde icke sätta i verket sin egen lag, som innehöll, att alla förråd
skulle genast deklareras. Det blef eu stark opposition emot lagen och
myndigheterna förmådde icke tvinga folket att göra dessa deklara -

Konstitu tionsutskot tets

decharge betänkande.

(Forts.)

N:o 21.

Konstitu tionsutskot tets

décharge■

betänkande.

(F orts.)

Lördagen den 23 Mars, f. m.

tioner. Då utkom, tre veckor sedan det svenska förrådet blifvit deklareradt,
en ny spansk förordning, som lemnade ett ytterligare anstånd
af några dagar att deklarera de förråd, som då ännu icke blifvit
deklarerade. Men icke nog dermed! Samma förordning rnedgaf,
då regeringen mycket väl insåg, att ärliga deklarationer icke kunde
åstadkommas, att det stode fritt för städernas styrelser att i klump
uppgifva de förråd af bränvin, som funnos inom deras respektive områden,
och att beskattningen kunde ske derefter. Detta var ett slags
form att komma ifrån svårigheten, ja, omöjligheten, att indrifva skatten.
Man rent af slumpade bort densamma. Jag hemställer om man
under sådana förhållanden, och då de svenska förråden fått utgöra
skatten så långt de kunnat med det belopp, som influtit vid deras
tvångs-försäljning, verkligen med fullt skäl kan inskränka sig till det
omdöme, som här nyss afgafs utaf en ärad ledamot af konstitutionsutskottet,
då han sade, att “från spansk sida kunde ett annat förfaringssätt
varit önskvärdt“. Det är nog sant, men detta omdöme är
enligt_ min tanke alldeles för mildt. För mig ställer sig ett sådant
förfaringssätt närmast såsom konfiskation. Detta om sjelfva spritfrågan.
Det kan icke vara lämpligt att vidare ingå på dess detaljer,
ehuru åtskilligt kunde vara att tillägga.

Beträffande slutligen den kompromiss, hvarom här talats, är jag
icke i tillfälle att om densamma uttala något omdöme, då jag icke
vet, huru den fråga blifvit formulerad, som framstäldes till kompromissarien.
Deraf beror naturligtvis omdömet om svaret. Huru denna
fråga lydde har man icke fått veta. Kanske frågan lydde ungefär på
samma sätt som svaret. Svaret lär hafva innehållit, att denna spritbeskattning
icke öfverskred gränserna för en inre förvaltningsfråga.
Frågan lydde kanske: öfverskred denna spritbeskattning gränserna för
en inre förvaltningsfråga? Derpå kan visserligen svaras: nej, det
gjorde den icke, ty ingen lär väl förneka ett land rättigheten att pålägga
hvilka skatter som helst; men allt beror på sättet, så länge
nemligen detta icke strider mot internationella förpligtelser. Är sättet
sådant, att den inhemska spriten drabbas af samma skatt som den
utländska, då är det endast en inre förvaltningsfråga och ingen har
rätt att tala derå. Men detta är just sjelfva hjertpunkten af frågan.
Jag kan heller icke förstå annat än att detta är en teknisk fråga.
En ärad talare sade, att man icke kan hafva skiljedom i tekniska
frågor; detta är en princip, som jag icke förut hört proklameras. En
skiljedom i den föreliggande frågan måste tvärt om vara en skiljedom i
en teknisk fråga.

Jag har icke något yrkande att göra.

Herr vice talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7 e. m.

Herr Wieselgren: Under pågående diskussion har jag haft

många anledningar att erinra mig det gamla romerska ordspråk,,
som talar om, huru “tiderna förändras, och vi med dem Om någon
af 1809 års män i dag varit tillstädes, skulle det icke för honom varit
fast obegripligt, huru en diskussion af den beskaffenhet, som i dag;

N:o 21.

Lördagen den 23 Mars, f. m.

i denna kammare förekommit, kunnat kär föras? Jag tror, att ännu
hafva 1809 års män arftagare till sin uppfattning af betydelsen utaf
hithörande stadgande^ i vår sagda år bestämda regeringsform. Under
den tid af omkring fjorton år, mina riksdagsminnen omfatta, har det
hört till det nästan hvarje år återkommande att, då dechargebetänkande
föredragits inom Riksdagens kamrar, diskussion uppstått rörande
grundlagsenligheten af reservationer i fråga om de i statsrådsprotokollet
ingående ämnen, hvilka varit föremål för meningsskiljaktighet
inom konstitutionsutskottet. Jag har alltid tillhört deras antal,
som strängt häfdat den teoretiska uppfattningen, att 1809 års grundlagsstiftare
velat fritaga regeringen från åtal och klander af enskild
riksdagsman i annan ordning än den, som är stadgad i 57 § riksdagsordningen.
Deras mening har varit den, att regeringens handlingar
skulle pröfvas i konstitutionsutskottet, och, då icke utskottets majojoritet
beslutat i enlighet med 106 eller 107 §§ regeringsformen, för
rikets ständer, d. v. s. nu Riksdagens kamrar, sedermera icke skulle
återstå annat än att lägga betänkandet till handlingarna. Men det
har ju funnits eu lakun i bestämmelserna; ty i 48 § i vår nu gällande
riksdagsordning har icke något undantag gjorts för reservationsrätten
i fråga om ledamot i konstitutionsutskottet. Det heter nemligen der:
"Ledamot, som i utskottets beslut ej instämt, är obetaget att jemte
utskottets yttrande lemna kamrarne del af sin skiljaktiga mening
som i sådant fall bör till utskottet skriftligen afgifvas". Följaktligen
har man i sitt bestridande åt den enskilde konstitutionsutskottsledamotens
reservationsrätt endast stödt sig på hvad man kunnat anse
och påstå vara grundlagens mening, ehuruväl icke dess bokstaf; under
det deremot andra, åberopande bokstafven i sagda 48 § riksdagsordningen,
tvärt om försvarat nyssnämnda rätt. Och så hafva, såsom vi alla
veta, reservationer under alla år oförhindradt afgifvits i konstitutionsutskottet
och debatterats i kamrarne.

I dag har man dock, enligt mitt förmenande, kommit ännu ett steg
längre. Den bestämmelse, som utstakar den enskilde riksdagsmannens
rätt i fråga om att uppträda emot regeringens beslut, har, genom hvad
som i dag förekommit, blifvit ytterligare utvidgad; skrankan i 57 §
riksdagsordningen, sammanbunden med 2 mom. af 107 § regeringsformen,
är från och med detta tillfälle undanflyttad. Jag skall icke
ingå i någon bevisföring för detta mitt påstående, utan åberopar blott
hvad friherre Akerhielm nyss förut yttrat; min uppfattning är i detta
hänseende densamma som hans. Jag vågar nemligen påstå, att 1809
års män icke hade tänkt sig möjligheten af nämnda grundlagsbestämmelsers
förenlighet med den enskilde riksdagsledamotens rätt, sådan
den i dag blifvit uppfattad och tolererad. Men det är så, som jag
nyss sade: "tiderna förändras, och vi med dem".

Jag är den förste att erkänna, att vi icke ens i tolkningen af
våra lagar kunna ställa oss utanför tiden, att vi alla äro barn af vår
tid och att, äfven om vi på det strängaste ville hålla oss vid grundlagens
bokstaf, vi dock måste erkänna, att mycket, som var fullt förenligt
med uppfattningen af denna i detta århundrades början, icke
låter sig förena med den nutida uppfattningen deraf. En så stor

Konstitu tionsutskot tets

decharge betänkande.

(Forts.)

N:o 21.

Konstitu tionsutskot tets

decharge betänkande.

(Forts.)

Lördagen den 23 Mars, f. m.

omskifte,lse i alla våra förhållanden har egt rum under de år, som
skilja grundlagsstiftarnes och våra dagar, att jag mer och med inser
omöjligheten af att vidare häfda de baud på den enskilde riksdagsmedlemmens
rätt, som de funno rimligt och rigtigt att pålägga, men
som, om vi ock fortfarande skulle bjuda till att vidhålla och försvara
dem, dock säkerligen ganska snart skulle på många sätt eluderas.
Således — det torde icke vara värdt att försöka det! Men jag finner
icke rådligt att den bestämmelse, som innehålles i § 84 regeringsformen
— om att grundlagen i hvarje fall hör tolkas efter sin ordalydelse
■— kommer i en för skarp motsats mot den praxis, som, enligt
hvad vi se, utan hinder bryter sig igenom skrankor, hvilka icke
längre synas tidsenliga; och min afsigt med att nu taga ordet har
derför förnämligast varit den att till konstitutionsutskottet få rigta
den vördsamma hemställan, huru vida icke tiden nu kunde vara
inne att bringa praxis inom riksdagen och ordalydelsen i grundlagen
i öfverensstämmelse, hvilket för framtiden skulle göra alla historiska
återblickar vid tillfällen sådana som dessa onödiga. Jag tror, att eu
sådan åtgärd från konstitutionsutskottets sida utan all gensägelse skall
kunna erkännas såsom “högst nyttig och nödig“ — det vilkor, som
grundlagen ju sjelf satt för konstitutionsutskottets åtgöranden i fråga
om ändrande af rikets grundlagar.

I sjelfva den föreliggande saken skall jag icke inlåta mig. Med
min uppfattning af grundlagens bud kan jag icke derom yttra mig;
utan slutar jag med att hemställa om bifall till yrkandet att lägga
utskottets betänkande till handlingarna.

Herr Smith: Då herr talmannen behagat uppläsa 52 § i riks dagsordningen,

afsåg detta förmodligen att klandra hvad jag i dag
yttrat i den nu föreliggande frågan. Jag ber att få fästa uppmärksamheten
på att jag icke handlat af lättsinne, utan jag har
mycket noggrant satt mig in uti hvad som passerat i föregående dechargedebatten
Jag trodde, att alla riksdagsmän vore tillförsäkrade
samma grundlagsenliga rätt att fritt yttra sig ända från riksdagsordningens
stiftande till nu. Mig förefaller det, som jag skulle hafva
haft rätt att yttra mig såsom jag nu gjort. Jag tillåter mig till mitt
försvar anföra några exempel från föregående riksdagar.

1) År 1867. Lagerbielke talman. Konstitutionsutskottet hade
att yttra sig öfver och ogilla 8 remitterade anmärkningsanledningar,
nemligen om gevärstillverkningen, om atelierbyggnaden vid Karl XIILs
torg och om en bataljonsläkareutnämning.

I Första Kammarens déchargedebatt yttrade sig åtskillige talare
om en hel mängd andra saker. Sålunda ogillade f. d. statsrådet
Mörner, att eu docent i estetik utnämnts till kommerseråd, hvilket
han fann lika olämpligt som att göra en knekt till teaterdirektör.
Riksarkivarien Nordström angrep, såsom grundlagsvidrigt, regeringens
beslut att upphäfva af Riksdagen faststälda tullsatser. Andre talare klandrade
misshushållningen vid jernvägsbyggandet, de misslyckade batterierna
å Kungsholms fästning m. no. Om alla dessa saker förekom ej en
rad i utskottets utlåtande. Men talmannen gjorde ingen invändning.

N:o 21.

Lördagen den 25 Mars, f. m.

2) År 1870. Lagerbielke talman. Konstitutionsutskottet hade
hvarken sjelf! framstält någon anmärkning, eller haft att yttra sig
-öfver någon dit remitterad. Icke desto mindre uppstod i Första Kammaren
en debatt med anledning af déchargebetänkandet. Dåvarande
-excellensen friherre L. De Geer uttalade väl såsom “antagligt, att
grundlagen afsett att förebygga hvarje annan öfverläggning vid det
s. k. déchargebetänkandets föredragning, än den, hvartill konstitutionsutskottets
anmärkningar gifva anledning men å andra sidan fann
han det “nästan orimligt“ att, “då det står en riksdagsman fritt att
vid alla andra frågors behandling yttra sina omdömen om regeringen,
det skall vara honom förbjudet just vid det enda tillfälle, då konstitutionsutskottets
betänkande om granskningen af statsrådets sätt
att uppfylla sitt kall är föremål för behandling".

Och under denna debatt saknades ej klander mot regeringen:
Grefve Hamilton sade t. ex., att det fans blott en mening derom, att
i statshushållningen icke iakttages nödig “ordning*1 och “sparsamhet".
Herr Wallenberg klandrade henne för åtskilligt, som hon underlåtit
att göra.

5) 1872. Konstitutionsutskottet gjorde anmälan enligt § 107 om
Kongl. Maj:ts beslut att nedsätta rekrytåldern.

I diskussionen om detta betänkande yttrade sig en af utskottets
ledamöter, herr Hallenborg: om den urtima Riksdagen 1871; om den
“inkonseqvens", som enligt hans åsigt begicks, då Kongl. Maj:t underlät
att upplösa den kammare, som afslagit hans proposition till den
urtima riksdagen; samt om det tillstånd, som enligt nämnde talares
mening uppkom, då ministeren begärde sitt afsked, att nemligen “vi
voro utan regering" — med ett ord, om en hel mängd andra saker,
än den, som var föremål för utskottets anmälan.

Vid samma tillfälle höll grefve Hamilton tal, icke om hvad utskottet
anmält, icke om hvad regeringen vare sig gjort eller underlåtit,
utan om 107:de §:ens olämplighet och orimlighet.

För öfrigt talades mycket om “regeringssystemet", utan skymt af
samband med den framlagda anmärkningen.

Talmannen — som var grefve Lagerbielke — gjorde ingen anmärkning
mot åtskillige talares utflygter. Men visse talare anmärkte
mot andre talare, att desse inblandat ämnen, som ej borde omförmälas.
På eu sådan anmärkning svarade herr Hallenborg, att man 1870 i
Första Kammaren diskuterat om “en massa regeringsärenden11, ehuru
déchargebetänkandet ej innehöll någon anmälan enligt § 107, att regeringens
ledamöter då upptog© till besvarande hvad som anförts, och
att således en “häfd*1 grundlädes, hvilken han, herr Hallenborg, nu
begagnat sig af. Och en annan talare påvisade mot en utskottsledamot,
som antydt att f. d. statsrådet grefve Mörner skulle hafva
öfverträdt 90 § regeringsformen, att denna antydan berodde på missförstånd.
Nämnda § — påpekade denne talare — har sin historiska
grund från frihetstiden och afser att förekomma “appell och klagan
samt dömande af representationen". Han erinrade också, att §:en
förbjuder att draga de der uppräknade sakerna under “öfverläggningar
och pröfning11. D. v. s., den har icke velat förbjuda, att man

Konslitu tionsutskot tets

décharge betänkande.

(Forts.)

N:o 21.

Lördagen den 25 Mars, f. in.

Konstitu tionsutskot tets

décharge betunkande.

(Forts.)

talar om saker, som icke äro för tillfället föredragna, “hvilket jag
för öfrigt tror vara alldeles omöjligt att förekomma11, och “under min
riksdagsmannabana11, tilläde han, “har, så vidt jag vet, icke någon
landtmarskalk eller talman försökt att göra en sådan tillämpning.“

Uppenbarligen var grefve Lagerbielke af samma tanke, ty han
lyssnade ej till de flera antydningarna, att vissa talare öfverskredo
yttranderättens gränser.

6) 1873. Ingen anmälan från konstitutionsutskottet, icke heller
något yttrande om någon dit remitterad anmärkningsanledning.

Emellertid uppstod i Första Kammaren — under grefve Lagerbielkés
ledning — en diskussion om det betänkliga omfång, hvari
utländske undersåter förvärfvat fastigheter i Sverige. Sedan en talare
— med anledning af en reservation — bragt detta ämne å bane,
komplimenterades han derför af en utskottsledamot, som ännu tillhör
Första Kammaren — och så uppträdde den ene efter den andre.
Herr Rydin t. ex. upplyste, att utskottet ansett “olämpligt* (!) att
“behandla denna fråga (om utländingars inkräktning af Sveriges jord,
bergverk och skogar) i form af anmärkning11, ehuru han ej kunde
undgå att finna det betänkligt, om en vacker dag utländingar skulle
befinnas ega “hela det bergverksbälte, som sträcker sig öfver mellersta
Sverige11. Visserligen framhöll en talare (herr Faxe), att “en anmärkning,
framstäld i en reservation, aldrig borde hos kamrarne få
förekomma11, men talmannen låtsade ej om denna fina invit, och —
talaren sjelf måtte ej heller menat fullt allvarligt med densamma, eftersom
han sjelf strax derpå började tala om den “högst beklagliga14
utländska invasionen!

7) År 1874. Konstitutionsutskottet gjorde anmärkning om egarens
af Åtvidaberg befriande från erläggande af bergverkstionde.

Om detta ämne förekom väl något i Första Kammarens déchargedebatt.
Men hufvudsakligen upptogs denna — under grefve Lagerbielkes
ledning förda — debatt af frågorna om ståthållareembetet i
Norge och lotsningen i Öresund, i någon mån också af den fråga, som
herr Rydin bragt å bane i en reservation, i hvilken han anklagade
då- och nuvarande ecklesiastikministern för att, i ett visst uppgifvet
fall, hafva “lemnat utan afseende alla de i regeringsformens § 38
föreskrifna vilkor, för att en från Konungen utgående expedition skall
anses lagligen utfärdad11. Den mycket vidlyftiga debatten i Första
Kammaren rörde sig blott helt litet om det enda ämne, som förekom
i utskottets utlåtande.

Äfven denna gång saknades ej påståenden, att de, som talade
om ämnen, hvilka utskottet ej yttrat sig om, öfverträdde grundlagen.
Ett sådant påstående framstäldes af statsrådet Wennerberg mot herr
Rydin —■ men talmannen låtsade om ingenting.

8) År 1875. Första Kammarens déchargedebatt med anledning
af utskottets anmärkning angående kommerskollegiifrågan utgör för
andra gången (om man afser från vissa allmänna betraktelser om utskottets
befogenhet ro. m., kan man säga, att år 1868 Första Kammarens
déchargedebatt någorlunda inskränkte sig till de i utskottets ut -

Lördagen den 25 Mars, f. m.

låtande förekommande ämnen) under det nya riksdagsskicket en öfverläggning
o blott om det ämne, som utskottet understält kamrarne.

9) År 1876. Grefve Lagerbielke talman. Första Kammarens déchargedebatt
rör sig blott om en reservation.

10) År 1877. Grefve Hamilton talman. Utskottet hade éj framstäf
någon anmärkning. Diskussionen rörde sig dels om en sak, som fans
antydd i en reservation (befästningarne i Stockholms skärgård), dels
om en sak, som enligt “hörsagor" antogs vara åsyftad af de utskottsledamöter,
hvilka låtit anteckna sig såsom reservanter utan att med
ett ord antyda hvad de åsyftade (— amiralitetskrigsmanskassan).

11) .ar 1884. Lagerbielke talman. Första Kammarens déchargedebatt
gälde uteslutande ett i en reservation mot konstitutionsutskottets
utlåtande omförmäldt ärende.

12) År 1885. Lagerbielke talman. Första Kammarens déchargedebatt
rörde sig dels om en af utskottet framstäld anmärkning, dels
om saker, o som omförmälts i reservationer.

13) År 1886. Lagerbielke talman. Konstitutionsutskottet framstälde
ingen anmärkning. Emellertid uppstod en diskussion angående
ett i reservation omförmäldt ärende, hvarunder — utan invändning
från talmannens sida — man till och med fann lämpligt att klandra
norrmännen för firandet af 17 maj!

Sammanfattas de anförda exemplen, så framgår, att man under
déchargedebatterua i Första Kammaren haft full frihet att yttra sig:

icke blott om anmärkningar, framstälda af konstitutionsutskottet,
utan också om

enskilde utskottsledamöters reservationer mot utskottets déchargebetänkande,

om sådant som hvarken förekommit, ens i form af ett referat,
i utskottsbetänkandet, ej heller med ett enda ord omförmälts af
ep reservant.

År det då med sundt förnuft förenligt, att man icke skulle få
yttra sig om ett ärende, som blifvit till utskottet remitteraat och som
af detta blifvit pröfvadt och omtalas i dess betänkande ?“

__ Det är på dessa fäkta som jag stödt mig och ansett mig vara
berättigad handla på det sätt, som jag gjort. Jag har mycket noga
studerat grundlagarne och vill icke på något sätt öfverträda dessa.

Man har vidare sagt, att man icke skulle ega rätt att yttra sig
om 107 § regeringsformen. Dervid ber jag att få påpeka följande:

“Det obegripliga andra stycket i § 107 regeringsformen, enligt
hvilket under en déchargedebatt “enskilda personers eller korporationers
rättigheter och angelägenheter“ ej ens få “nämnas":

1867 ''j3: F. d. statsrådet C. G. Mörner fann sig dock oförhindrad
att nämna upphäfvandet af kontraktet med Högbo bolag om
leverans af kanoner lör bestyckning af befästningarna i Karlskrona.
Och detta i debatten om ett déchargebetänkande, som ej härom innehöll
ett ord.

N:o 21.

Konstitutionsutskottets
déchargebetänkande.

(Forts.)

N:o 21.

Lördagen den 25 Mars, f. m.

Konstitu tionsutskot tets

decharge betänkande

(Forts.)

Huru konstitutionsutskottet behandlat remitterade anmärkningsanledningar,
som det ogillat:

År 1867 remitterades 3 anmärkta anledningar, af hvilka

1 (om gevärstillverkningen) utförligt refererades och utförligt bemöttes,

1 (om en bataljonsläkaretillsättning) korteligen refererades och
ogillades, emedan hvad statsrådsprotokollen med dithörande handlingar
innehöho ej syntes utskottet rättfärdiga den,

1 korteligen refererades och afvisades, emedan “ärendet (atelierbyggnaden
å Karl XIII:s torg) icke hörde till den tid, öfver hvilken
utskottet egde att utöfva granskning. “

Med stöd af de fakta, som sålunda föreligga i hvad jag haft
äran nämna, har jag trott mig ega full befogenhet att orda om denna
vigtiga fråga och låta densamma komma under kammarens diskussion
och behandling.^

Friherre Åkerhielm anmärkte, att jag icke skulle haft rätt att
uppläsa min anmärkningsanledning. Jag vore honom mycket tacksam,
för denna anmärkning, för så vidt han hade låtit den åtföljas af den
upplysningen, att någon enda bestämmelse i grundlagen finnes, som
hindrar mig från att både uppläsa och publicera dessa handlingar,
vid hvilka konstitutionsutskottet ansett sig icke böra i minsta mån
fästa afseende. Jag har åtminstone icke kunnat upptäcka någon så
beskaffad § i grundlagen. Och jag försäkrar eder, rnine herrar, att
om en sådan upptäckt kunnat ske, skulle jag visst icke begått en
sådan ogrannlagenhet som att uppläsa dessa handlingar. Då emellertid
konstitutionsutskottet ansett sig kunna undertrycka en så vigtig
fråga som denna och icke velat låta vare sig kammaren eller det
svenska folket få del af hvad som passerat, har jag ansett mig kunna
kasta alla konsiderationer öfver bord och göra för hvar och en klart
huru jag uppfattat denna fråga. Det är derför ingenting annat än
min egen uppfattning, som jag här har uttalat, då jag ju icke varit
i det lyckliga läget att få sitta i konstitutionsutskottet och der taga
del af statsrådsprotokollen. Hade jag fått läsa dessa, händer det
väl, att jag alldeles icke skrifvit så som jag nu gjort. Jag har, det
kan jag försäkra kammaren, gjort detta på god tro och i okunnighet
om regeringens åtgöranden i denna sak, då man ju icke har meddelat
mig något derom. Jag ber derför, att kammaren måtte med öfverseende
betrakta hvad jag här yttrat i denna fråga.

Man har sagt, att 107 § regeringsformen icke bort omnämnas.
Jag visade nyss att så har skett förut, och det är detta, som kan
lända mig till ursäkt.

Herr Björnstjerna sade, att jag kommit med beskyllningar, som
hvila på en falsk grund. Jag vore äfven honom tacksam, om han
godhetsfullt velat fullfölja denna sats och ådagalägga, att någon enda
af mina beskyllningar varit falsk. Till dess tillbakavisar jag hans påstående,
att mina beskyllningar varit falska. Med vett och vilja har
jag icke framkastat någon enda falsk beskyllning. Jag har handlat
på god tro och på grund af de fakta, som jag haft i min hand. Jag

N:o 21.

Lördagen den 25 Mars, f. m.

tror derför, att lian icke varit berättigad att framkomma med ett
sådant påstående, utan att framlägga något bevis för sin åsigt.

Här har vidare talats om efterskatten, och att intet brott skulle
vara begånget emot spanska handelstraktaten. Jag är ledsen att behöfva
tala derom. Det kan dock icke undvikas, men jag skall göra
det i största korthet. Denna spanska efterskatt är dock icke uttagen
på det sätt, som jag hade föreslagit, vare sig i gula brefvet eller min
motion. Jag är i denna stund fortfarande af den mening, att hvarje
land bör ega rätt att uttaga en efterskatt, om det så önskar; skälen
härtill framlade jag i min omnämnda motion, hvilken af kammaren
afslogs, likasom nästan alla mina andra motioner. Här i kammaren
fans ingen, som hyste en sådan mening. Jag hade naturligtvis, som
vanligt, orätt, men det hindrar icke, att jag fortfarande står qvar vid
min åsigt. Jag anser det vara orätt, att enskilda personer skola
kunna spekulera på staten. Man har påstått, att jag spekulerat på
spanska staten, men det är icke sant. Jag hade, som jag nyss uppgaf
här i kammaren, när denna skatt den 16 februari 1888 proponerades
Cortes, liggande uti Spanien omkring 16,000 fat sprit, hvaraf
öfver hälften var såld på leverans. Då denna vara låg på ungefär 24
olika ställen, var det ju icke någon stor qvantitet på hvarje ort. Det
hela var, enligt min tanke, en sund affär. Då kom underrättelsen,
att efterskatten var föreslagen. Jag gjorde genast uppehåll i exporten,
hvilket förorsakade ofantliga förluster. De ångbåtar, med hvilka kontrakt
bl i f vi t uppgjorda från mars till juli, kunde icke lastas. Vi fingo
betala stora summor för att blifva fria från dessa kontrakt med
ångbåtarne. Efter den 1 mars skickades icke ett enda fät sprit till
Spanien, under den tid lagförslaget behandlades i Cortes. Huru gjorde
deremot tyskarne? De skickade 42,000 fat sprit till Spanien under
denna tid, för hvilka de icke betalade ett öre i efterskatt. Vi fingo
deremot betala millioner. \i kunde icke blifva af med våra lager,
som alla voro förtullade i enlighet med traktaten, innan lagförslaget
ens framlades för Cortes, ehuru vi gjorde allt för att sälja dem. Vi
sålde till underpris, men blefvo dock icke utaf med mer än hälften.
Då hela lagret var ditfördt, innan efterskatten föreslagits, kunde det
omöjligen vara ditsändt såsom någon spekulation på denna efterskatt.
Det låg qvar, emedan man vägrade oss att reexportera varan och få
tillbaka den redan erlagda tullen. Då spritskatten pålades i Tyskland,
medgafs deremot en respittid på 3 månader och dessutom kredit på
skatten, af hvilken icke mer än hälften togs ut. I Spanien uttogs
det hela ögonblickligen! Vi hade icke så mycket penningar att vi
kunde betala, äfven om vi ville. För att få nödigt förlagskapital hade
vi nemligen belånat hvarje fat hos eu engelsk bankirfirma. Vi hade
således ingen dispositionsrätt öfver varan, utan den hade engelsmännen,
som förbjödo oss att till spanska regeringen lemna den redan pantsatta
spriten såsom säkerhet för efterskatten. Hade spanska regeringen,
äfven om traktaten icke innehållit några bestämmelser i detta afseende,
varit såsom alla andra regeringar någorlunda hygglig, hade den naturligtvis
låtit hela efterskattsbetalningen bero, till dess vi kunnat sälja
varan för konsumtion inom Spanien. Men hvad tro herrarne nu skedde?

Konstitutionsutskottets
dechargebetänkande.

(Forts.)

N:o 21.

Konstitu tionsutskot tets

decharge betänkande.

(Forts.)

Lördagen den 25 Mars, f. m.

Jo, i stället sålde de allt på exekutiv auktion, och vi Sago betala
1,700,000 francs utom skatten i plikter och kostnader. De sålde allt
hvad vi hade, således icke allenast hvad de skulle hafva för skattens
och plikternas betalande, utan äfven den sprit, som blef öfver sedan
skatten var betald, hvilket väl måste kallas konfiskation af vår välfägna
egendom. Detta är, mine herrar, vårt bemötande i Spanien,
hvaremot svenska regeringen icke hade något att erinra. Jag trodde,
att, då man har eu traktat, som innebär den bestämmelsen, att ett
land icke får pålägga högre skatt på den utländska än på den inhemska
varan, denna traktat skulle skydda oss emot orättvisor i detta
afseende, men, mine herrar, den skyddade åtminstone icke svenske
undersåtar! Spaniorerna sjelfva betalade icke skatten, och icke tyskarne
heller. Vi fingo deremot för våra lager i Barcelona, Tarragona och
Valencia betala omkring en million i skatt på hvartdera stället. De
andra betalade ingenting, och då är det likväl att märka, att de hade
i landet 10 gånger så mycket sprit som vi. Vi voro nästan de enda
på dessa platser, som fingo betala skatt, enligt min förmening derför,
att vi icke hade det stöd från vårt eget lands regering, som vi
hade rättighet att påräkna. Det är, under sådana förhållanden, lätt
förklarligt, att man blir litet bitter till sinnes. Jag anser att rätten
var på vår Sida, och det var den med all säkerhet. Detta har jag
styrkt med utlåtanden från de förnämsta vetenskapsmän inom Europa.
Man kan väl icke alldeles underkänna hvad dessa auktoriteter hafva
förklarat. Jag tycker derför, att det är bra häråt, att jag skall få
ett sådant intyg från mina motståndare, att jag farit med osanning
och kommit med falska beskyllningar och gjort allt hvad orätt är.
Personer, som stå utanför denna fråga, måste naturligtvis, om de läsa
hvad här mot mig påståtts af utrikesdepartementets förkämpe, få den
uppfattning, att jag är en ytterst dålig person, som behandlat kammaren
med största oförsynthet. Jag har blott ansett det vara min
pligt att säga kammaren hvad som passerat i denna sak, på det att
icke samma förhållanden må inträffa med någon annan svensk man,
som möjligen kommer i samma olyckliga läge som jag varit.

Jag vill hoppas, att detta exempel måtte mana kammaren att uttala
den åsigten, att kammaren icke kan gilla det behandlingssätt,
som Spanien trött sig kunna iakttaga emot Sverige. Jag hade trott
att Första Kammaren, der gräddan af det svenska folket finnes samlad,
skulle vilja häfda fosterlandets rätt på ett sådant sätt, att den,
som vill söka få denna rätt gällande, icke sjelf blir tillintetgjord.

Herr Björnstjerna har tillåtit sig att uppläsa dels en motion, jag
väckt här i kammaren, och dels ett öppet bref, som jag utfärdat. Men
efter de upplysningar, jag lemnat om den olikhet, som förefinnes emellan
att på ett honnett sätt taga ut en skatt, hvilket möjliggör för den,
som skall betala skatten, att kunna erlägga densamma, och å andra
sidan det förfaringssätt, man i Spanien tillåtit sig mot oss, torde herrarne
finna, att hvad jag föreslagit är något helt annat än detta.

I Spanien ställer sig saken så, att antagligen i nästa vecka skatten
blir nedsatt till Nu tro kanske herrarne, att de spritlager,
som af bolaget infördes till Spanien och der blefvo af spanska rege -

Lördagen den 23 Mars, f. m. 65

ringen försålda på offentlig auktion och sålunda konfiskerade, äfven
blifvit af inroparne försålda. Så är dock icke förhållandet. Hvad
de lyckats sälja är en ren bagatell, ty marknaden har varit öfverfyld
med tysk sprit, och de spanska sprit-fabrikerna hafva hela tiden
drifvit sin tillverkning i stor skala utan att derför i allmänhet betala
skatt, ett förhållande, som bäst bevisas deraf, att för några dagar
sedan eu fabrik i Barcelona pliktfäldes till ett belopp af en million
pesetas på den grund, att densamma bedrägligt undandragit sig att
betala den å dess tillverkning belöpande skatten. Emellertid är, såsom
sagdt, en stor del af den svenska, på auktion sålda spriten ännu
af köparne osåld. Om således denna tidigare införda sprit ej drabbats
af efterbeskattning, skulle dock en spekulation, grundad på ett undgående
af denna efterbeskattning, varit helt och hållet misslyckad, dä varan
icke ännu, då skatten håller på att upphäfvas, kunnat till något pris
realiseras. Ehuru sådant påståtts, hade jag aldrig kunnat inlåta mig
på ett sådant vågstycke, ty risken hade varit alldeles för stor i förhållande
till vinstchancerna. Detta var redan från början min uppfattning,
och nu har sakernas utgång gifvit mig rätt deri. Vi hafva
förlorat millioner, spriten är ännu i köparens hand, osåld, och om
någia dagar nedsättes skatten till en tredjedel af det belopp, hvarmed
den utkräfdes af oss. Tro herrarne kanske, att Spanien kommer att
återbära hvad det tagit under namn af konsumtionsskatt på en vara,
som aldrig blifvit inom Spanien konsumerad? Visst icke! Jag hade i
går bref från en f. d. filialföreståndare och han förklarade, att spritköparne
på auktionerna säkerligen kornrne att förlora alldeles kolossalt,
allt på grund af den utomordentliga oärlighet, hvarmed man i Spanien
behandlat svenska undersåtar och deras intressen. Jag hemställer
derför till herrarne, om icke både sjelfva spritfrågans utgång och det
ur grundlagsenlig synpunkt anmärkningsvärda sätt, hvarpå frågan behandlats,
för mig varit tillräcklig anledning att först draga densamma
inför konstitutionsutskottet och nu äfven gifva kammaren del deraf.
Äfven om herrarne vilja freda svenska regeringen, hvilket äfven jag
skulle önskat vara möjligt, hemställer jag, om icke någon vill medgifva
att icke Sverige och svenska intressen blifvit illa behandlade i
Spanien och att dessa millioner kronor svenska penningar, som dock genom
hardt arbete förtjenats, blifvit oss afhända på det mest orättvisa
sätt, som en menniska någonsin blifvit beröfvad sina penningar. Finnes
något hjerta hos eder, rnine herrar, så hoppas jag att åtminstone ett
ögonblick kunna röra det samt förmå eder att säga: I detta fäll måste
vi gifva eder rätt! Skulle ni hafva funnit att jag under sådana förhållanden
gått för långt, så har jag intet emot att bedja om ursäkt
derför. Jag har gjort det såsom den mest förorättade svenske man,
som gerna kan tänkas. Ännu har ingen svensk man varit med om
att på sadant sätt förlora så betydliga belopp, uppgående till omkring
fyra millioner; och om jag tror regeringen vara skuld härtill, så må
man icke döma mig för hårdt, om jag gått något häftigt till väga.

Hvad som dock väckt min stora förvåning är att, så långt jag
observerat, under denna diskussion icke en enda talare fäst sig vid
att eu verklig öfverträdelse af grundlagen egt rum. Detta kan icke

Första Kammarens Prof. 1880. N:o 21. 5

;[N:o 2!.

S Konstitu tionsutskot tets

decharge betänkande.

(Forts.)

N:o 21. 66 Lördagen den 23 Mars, f. m.

Konstitu- bestridas, äfven om man accepterar hvad f. d. utrikesministern generat
tionsutslcnt- Björnstjerna nyss yttrade derom, att man icke i hvarje liten fråga
^betänkande'' ögonblickligen kan gå till statsrådsprotokollet eller belasta detsamma

6(Fort”) * med dylika detaljer. Äfven om det nu icke galt eu stor, för landet
betydelsefull industri och dess fortsatta verksamhet, så har utrikesministern
icke haft rättighet att under fyra månader på egen hand
sköta denna fråga utan att föredraga densamma inför Kongl. Maj:t i
den ministeriella konseljen. Om jag läst grundlagen rätt, är ett sådant
förfarande icke enligt med grundlagen; och jag trodde ej, att Första
Kammaren skulle vara benägen att utan vidare godkänna en ministerstyrelse
i sådan form. Hvad jag nu anfört om detta ärendes behandling
inom utrikesdepartementet må stå för min räkning. Mitt påstående
bevisas fullständigt deraf, att enligt konstitutionsutskottets förklaring
det första protokollet rörande förhandlingar med Spanien är dateradt
den 12 juni, men, mine herrar, jag har utrikesministerns bref, dateradt
i februari, innehållande underrättelse derom, att eu lag i Spanien
vore föreslagen, med anledning hvaraf han vore betänkt på åtgärder
för att skydda de svenska intressena. Detta föreföll i februari, och
sedan fördes under flera månader en korrespondens, hvaraf jag hoppades
ett godt resultat, öfvertygad såsom jag var, att bakom utrikesministern
stod svenska regeringen, och att han icke handlade allena
eller skötte frågan på egen hand. Då jag slutligen icke fann utrikesministerns
åtgöranden i saken leda till något resultat, ingick jag den
12 juni med min första skrift till Konungen. Då först började den
konstitutionella behandlingen af ärendet, som då föredrogs, och från
den tiden vet jag icke mer än i ett enda fall hvad som passerat. Den
20 juni afgick en depesch från utrikesdepartementet, hvaraf jag fick.
del, och jag får erkänna, att den var så väl hopkommen, att den
verkligen icke kunnat skrifvas bättre, och hade frågan fortfarande
blifvit skött lika bra, som denna depesch lofvade, så skulle jag nu
icke hafva något att beklaga mig öfver. Ehuru jag icke närmare
känner af regeringen senare vidtagna åtgärder, då den derom icke
meddelat det allra ringaste, och egentligen endast känner den utgång,
som saken fått, så synes det mig emellertid vara ett alldeles obestridligt
faktum, att spritfrågan i Spanien blifvit illa skött och grundlagen
äfven blifvit öfverskriden. Fn minister har icke rätt att under fyra
månader på egen hand sköta svenska statens angelägenheter! Om utrikesministern
för denna gång kunnat tillåta sig sådant mot mig,
som han förmodligen ansåg icke hafva någon ställning, så kan en
annan dag komma, då det gäller något mer, då stora och inflytelserika
intressen stå på spel, då det gäller personer, som skola veta att försvara
dessa intressen, och detta skall möjligen kunna ske på ett sätt,
som ej blir vederbörande lika lätt att komma ifrån. Jag bär derför
tagit mig friheten göra dessa anmärkningar, ty det är bättre att
stämma i bäcken än i ån. Om man endast uttalar tacksägelser för
allt hvad som göres, äfven då det befinnes vara alldeles oriktigt, så
tror jag, att man icke alltid får så utomordentligt dugliga ministrar.
Följden deraf blir, att de anse sig kunna handla på eget bevåg och
efter eget behag, utan att bry sig om de stora intressen, som deri -

N:o 21.

Lördagen den 23 Mars, f. m.

genom taga skada och dödas. Hade detta inträffat i Norge, så tviflar
jag på att saken behandlats såsom här nu skett. Jag har velat bringa
till svenska folkets kännedom dessa anmärkningar, såsom kammaren
behagade finna af mitt yttrande före uppläsandet af aumärkningsmemorialet,
hufvudsakligen i anledning af frågans grundlagsvidriga
behandlingssätt. Detta är den första frågan.

Sedan kommer den andra frågan, den om kompromissen. Jag
tillåter mig fråga: Är det tänkbart att någon enda menniska ett
ögonblick kan påstå, att här en kompromissdom föreligger, och att
en verklig kompromiss, sammansatt i enlighet med konventionen, skulle
hafva kunnat gifva oss orätt? Vore denna s. k. kompromiss icke gjord,
skulle jag gerna våga allt hvad jag eger qvar; det är icke mycket,
men dock mer än som behöfves för att få stanna i detta rum.
Mine herrar, denna domstol är enligt min förmening ingen kompromiss!
Man har endast låtit en person uttala sin mening i frågan, men denna
uttalade mening är ingen sådan kompromiss, som konventionen, hvilken
finnes i svensk författningssamling, antyder. Hade det varit en sådan,
så hade ganska visst icke ett öre af svenskt kapital förlorats, och jag
kan säga eder, mine herrar, att jag bestämdt vet att lord Salisbury
blifvit anmodad och äfven förklarat sig villig att blifva Sveriges kompromissarie.
Enligt upplysningar, som jag fått från fullkomligt tillförlitligt
håll i England, har lord Salisbury lofva! detta, och jag frågar:
tro herrarne att om Sverige, understöd! af England, fordrat en kompromiss
af sådan beskaffenhet och i den ordning, traktaten föreskrifves,
Spanien kunde hafva vägrat? Hvarken detta ej
af lord Salisbury såsom den af Sverige valde kompromissarien hade
kunnat nekas, och oafsedt den omständigheten, att England i förevarande
fråga hade mycket stora intressen, då de 4 millioner, som genom
efterskatten gingo förlorade i Spanien, voro engelskt kapital, är
jag öfvertygad, att skada och förlust då ej tillskyndats oss, såsom nu,
och Sveriges ära hade äfven enligt mitt förmenande blifvit bättre bevarad
än nu är fallet.

Jag trodde, mine herrar, när jag byggde denna affär, att hvad
som stod i traktaten och fans publicerad! i svensk författningssamling
skulle utgöra det rättesnöre, hvarefter jag hade att gå. Jag har
misstagit mig, och jag har förlorat, men jag gråter icke för det. Jag
beklagar dock, att det skall vara möjligt att göra förluster under sådana
omständigheter. Jag har kanske vid framförandet af mina klagomål
användt något kraftigare och skarpare uttryck än jag bort, men
jag har gjort det för att höras så långt som möjligt, och jag har besvärat
herrarne med uppläsandet af anmärkningsanledningen för att
derigenom få absolut rätt att publicera detta aktstycke, icke blott på
svenska språket utan äfven på andra språk, ty det är i sjelfva verket
något oerhördt, att det ena landet skall tillåtas behandla det andra
så, som Spanien här behandlat Sverige.

Jag skall icke längre upptaga herrarnes tid, men jag upprepar
ännu en gång, att om herrarne anse, att jag användt några väl skarpa
uttryck, så klappen på hjertat och sen icke blott på denna omständighet,
utan på den rättskränkning, som egt rum gent emot mig och mina

Konstitu tionsutskot tets

decharge betänkande.

(Fortä.)

N:o 21.

Konstitu tionsutskot tets

décharge betänkande.

(Forts.'')

68 Lördagen den 23 Mars, f. m.

engelska förlagsgifvare, sen efter, om I verkligen tycken, att utrikesministern
skött spanska spritfrågan så, att I kunnen med glädje och
tacksamhet gifva* honom decharge och acceptera allt hvad han gjort
derutinnan, eller om han uppfylt de grundlagsbud, som § 11 regeringsformen
föreskrifver för ministeriella måls behandling.

Herr Unger, Magnus: Då här nu föreligger ett konstitutionsutskottsbetäukande,
hvarigenom konstitutionsutskottet för kammaren
tillkännagifver, att det icke funnit anledning att tillämpa 106 eller
107 § regeringsformen synes det mig, att denna diskussion tagit en
allt för stor omfattning och i synnerhet att rigtningen af densamma icke
är af omständigheterna påkallad och knappast i öfverensstämmelse med
grundlagen. Vid det förhållandet, att konstitutionsutskottet funnit sig
icke böra gorå någon anmälan efter nämnda paragrafer, föreligger
uppenbarligen icke fråga om, huru Karlshamns spritbolag blifyit
behandladt. Det föreligger icke heller fråga om, huru vida spanska
regeringen kränkt Sveriges rättigheter eller icke, och det föreligger
icke ens för kammaren att yttra sig om, huru vida utrikesministern
eller en eller annan statsrådsledamot i denna fråga lemnat något å
sido, som varit dess skyldighet att iakttaga; ty sedan konstitutionsutskottet
förklarat sig icke hafva haft anledning att gorå någon anmälan
om denna sak, finnes icke för kammaren annat att åtgöra än
att lägga konstitutionsutskottets memorial till handlingarna.

Det har sagts, att man borde återremittera saken till utskottet,
men enär återförvisning åt ett ärende enligt 63 § riksdagsordningen
icke kan egu ruin för annan händelse, än att “ämnet anses toidra
ytterligare utredning", och enär detta ärende, huru det än må återförvisas,
icke kan, vid förhållande att konstitutionsutskottet ej funnit
anledning till anmärkning, vinna närmare utredning, eftersom konstitutionsutskottet
vid sådant förhållande icke lagligen bör eller kan framlägga
de motiv eller de handlingar, hvaraf kammaren kan hemta stöd
för en åsigt i frågan, så torde eu återremiss af konstitutionsutskottets
föreliggande memorial knappast vara grundlagsenlig. ,

Jag har icke deltagit i slutliga handläggningen af _ dechargebetänkandet,
men äfven om jag det gjort, skulle jag icke låtit föra mig
ut hvarken på att försvara eller klandra utskottet i denna fråga, ty
det kan icke yppas någon grund att bygga på lör att gorå det.
Herr Smith har sin grund, hvarpå han bygger, men han känner icke
utskottets motiv, och derför dömer han antagligen skeft.

Jag har velat säga detta för att återföra diskussionen till det
omfång och i den rigtniug, som synas mig af förhållandena betingas.
Jag yrkar, att betänkandet måtte läggas till handlingarna.

Friherre Åkerhielm: Jag börjar med en anhållan om kammarens
gunstbenägna öfverseende med, att jag under denna redan nog långa
öfverläggning ännu en gång tager till orda. Några yttranden af talaren
på blekingebänken tvinga mig att göra det. _

De af herr Smith anförda fallen från föregående Riksdagars ofverläggningar
visa alla, att här, i svenska Riksdagen, varit skick och bruk,

N:o 21.

Lördagen den 23 Mars, f. m.

att, då déchargebetänkandet föredrages, inom kamrarne med anledning
deraf en så kallad décbargedebatt uppstår. Något sådant har
jag för min del icke klandrat. Jag har funnit mig vid, att sådant
egt rum tillförene, och jag skulle hafva funnit mig vid att sådant egt
rum äfven nu. Hvad jag för min del funnit anmärkningsvärdt är det
nya förhållandet, att en ledamot af Riksdagen och af denna kammare,
som afgifvit eu i grundlagsenlig ordning förseglad anmärkningsanledning,
ansett det tillkomma honom ensam att afgöra, om hemligheten
kunde yppas, äfvensom att det berodde på honom ensam att få denna
anmärkningsanledning i hvarje dess ord och i hvarje dess stafvelse
införd i kammarens protokoll. Detta är någonting nytt, till stöd för
hvilket icke något stadgande i grundlagen, intet prsecedensfall kan
anföras. Det är detta nya, mot hvilket jag uppträdt. Det är detta
nya, för hvilket jag, till den kraft och verkan det hafva kan, vill
å nyo uttala en kraftig varning, ty det förrycker 1809 års riksdagsskick.
Väl vore, om, på sätt eu annan talare, som i det närmaste
anslutit sig till den tolkning, som jag omfattar, yttrade, konstitutionsutskottet
ville vara betänkt att föreslå sådan ändring af grundlagen,
att dess ordalydelse vore oförtydbar, och att den praxis — icke
dagens — men den, som på senare tider utbildat sig, blefve fullt
grundlagsenlig, ty en tolererad praxis på sidan om grundlagen är i
hvarje konstitutionel! statsskick ett oskick.

På grund af hvad jag sagt har jag ansett och anser fortfarande,
att det i detta ögonblick rigtigaste beslut, hvartill Första Kammaren
bör komma efter denna öfverläggning, är att lägga konstitutionsutskottets
betänkande till handlingarna. Men härmed har jag icke
velat säga hvarken någonting emot de af den ärade talaren anförda
intressena eller någonting till fördel för eller mot de skäl, han har
anfört. I det afseende! har icke jag och icke någon annan heller
rätt att låta det svenska hjerta! klappa. Hvad jag har att hålla mig
till är Sveriges grundlag, och den är för mig och, såsom jag hoppas,
äfven för kammaren bestämmande. Det kan icke återstå något annat,
helst sedan medkammaren på grund af andra förhållanden än de, som
hos oss varit föremål för öfverläggning, beslutat återremiss till utskottet,
än att Första Kammaren för sin del bestämmer sig för att lägga
utskottets betänkande till handlingarna, hvarå jag yrkar proposition.

Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet
med de derunder framstälda yrkandena propositioner, först derpå'' att
nu förevarande memorial skulle läggas till handlingarna och sedan derpå,
att detsamma skulle visas åter till utskottet; och förklarades den förra
propositionen, hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Justerades två protokollsutdrag för detta sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 3,21 e.jjrm.

Konstitu tionsutskot tets

decharge betänkande.

(Forts.)

In fidem

A. von Krusenstjerna.

N:o 21.

Lördagen den 23 Mars, e. m.

Lördagen den 23 mars, e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m., och dess förhandlingar
leddes af herr vice talmannen.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets memorial och utlåtanden:

n:o 40, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i vissa till
regleringen af utgifterna under riksstatens sjette hufvudtitel hörande
frågor;

n:o 41, i anledning af väckta motioner i fråga om tillskott från
statsverket till lega vid anskaffande af ny soldat samt angående rätt
för rust- och rotehållare att bestämma formen för soldats aflöning;
samt

n:o 42, i anledning af väckt motion om inlösen till statsverket
af det s. k. landgillet i Halland.

Föredrogs å nyo statsutskottets den 16 och 20 i denna månad
bordlagda utlåtande n:o 32, i anledning af väckt motion om ytterligare
ersättning af statsmedel till egare af skattefrälsehemman, hvars
ränta icke blifvit af statsverket inlöst.

Med godkännande af utskottets yttrande, lades utlåtandet till
handlingarna.

Föredrogs å nyo statsutskottets den 16 och 20 innevarande månad
bordlagda utlåtande n:o 33, i anledning af väckt motion om
fixering af roteringsbesvären.

Med godkännande af utskottets yttrande, lades utlåtandet till
handlingarna.

Föredrogos å nyo statsutskottets den 16 och 20 i denna månad
bordlagda utlåtanden:

n:o 34, i anledning af väckt motion i fråga om sättet för förvaring
af indelta infanteriets lifmundering.

Utskottets hemställan bifölls.

n:o 35, i anledning af väckt motion om vakansafgifternas bestäm -

Lördagen den 23 Mars, e. m.

N:o 21.

mande till samma belopp som det, hvartill roteringsbesväret vid vederbörande
regemente uppskattats.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs å nyo statsutskottets den 20 och 22 innevarande mars
bordlagda utlåtande n:o 37, med anledning af väckt motion om beviljande
af anslag till hamnarbeten vid Karlshamn.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs å nyo statsutskottets den 20 och 22 i denna månad
bordlagda utlåtande n:o 38, med anledning af väckta förslag angående
räntefrihet för eller afskrifning af oguldna återstoden af ett Vesans
kärr- och sjöuttömnings- samt odlingsbolag beviljadt lån.

Herr Lindahl: Herr vice talman, mine herrar! Utan att vilja
anföra något klander eller göra några anmärkningar mot utskottets
nu föreliggande förslag, derför att utskottet icke i vidsträcktare mån,
än som skett, behjertat den af en ledamot i Andra Kammaren väckta
motionen, som nu är ifråga, ber jag dock att få påkalla Kammarens
närmare uppmärksamhet för denna fråga, på hvars utgång en mängd
små jordegares väl och ve till väsentlig del är beroende.

I vestra delen af Blekinge ligger eu stor men grund insjö, benämnd
Vesan, som sannolikt i äldre tider varit en vik af Östersjön,
från hvilket vatten den skiljes genom ett lågland.

Redan på 1850-talet uppstod fråga om torrläggning af denna
sjö, och sedan en landtbruksingeniör, vid namn Åkerman, den 20
april 1860 upprättat förslag derom, bildades ett bolag, benämndt
Vesans kärr- och sjöuttömnings- samt odlingsbolag, med ändamål att
genom dambyggnader hindra hafs vatten från att inströmma i Vesan
och öfversvämma deromkring belägna kärr och sidlända egor samt
att genom afledning och utpumpning uttömma det vatten, som från
andra håll ditkomme.

Uppå framställning af enskild motionär beviljade Rikets Ständer
vid 1862—1863 årens riksdag ett lånebidrag af 50,000 r:dr till företagets
understödjande. Detta lån lyftades 1864.

Arbetet påbörjades samma år och fortgick under åren 1864 och
1865 i enlighet med den faststälda planen, men vid 1866 års vårflod
blefvo de för arbetets utförande uppförda kanalvallar sönderskurna
och bortförda, hvarigenom dels stor skada orsakades å nedanför liggande
odlad mark, dels ock den afiedda Norje-åns vatten återfördes
till sitt förra lopp genom sjön Vesan. I anledning deraf beviljade

Bäntefrihet
för återstoden
af ett Vesans
kärr- och
sjöuttöntnings-
samt
odlingsbolag
beviljadt
statslån m.m.

N:o 21. 1 72

Räntefriliet
för återstoden
af ett Vesans
kärr- och sjöuttömningssamt
odlingsbolag\ber,
iljadt
statslån
m. m.

[Lördagen den 23 Mars, e. m.

Kongl. Maj:t den 10 augusti 1866 bolaget ett nytt amorteringslån
från handels- och sjöfartsfonden på 10,000 kronor till företagets utförande
och kanalvallarnes återställande i enlighet med ett af majoren
i väg- och vattenbyggnadscorpsen A. Remmer uppgjordt förslag,
slutande å 22,467 kronor.

Arbetet fortgick sedermera, men det visade sig att vattnet gick
icke från sjön, och sedan jordegarne i flera år gjort försök, än på
det ena, än på det andra sättet, och offrat mycket penningar, blefvO’
delegarne i bolaget nödsakade att ingå till Kongl. Maj:t med begäran
att slippa ifrån att sänka sjön och att få återbetala lånet i enlighet
med planen derför.

öfver denna ansökning hördes Konungens befallningshafvande i
Blekinge län, som yttrade:

“Företaget hörde onekligen till de svåraste i sitt slag, enär den.
areal, som skulle torrläggas, egentligen vore en hafsvik, uti hvilken
betydliga vattenmassor utfölle dels genom två åar och dels genom
det starka tillflöde, som i synnerhet vid snösmältningstiden nedströmmade
från den höga och långsträckta bergås, benämnd Ryssberget, som
skilde Blekinge från Skåne och på en sträcka af omkring tre fjerdedels
mil sträckte sig utmed Vesans strand11.

Emellertid beviljade Riksdagen denna anhållan, och sedermera
har bolaget ordentligt fullgjort sin amorteringsskyldighet.

Men under tiden hafva flere af delegarne blifvit utfattige och
slutligen hafva de öfrige funnit, att de icke orka betala resten, utan
de hafva i fjol ingått till Kongl. Maj:t och begärt, att återstoden af
detta lån mätte få afskrifvas.

Af de handlingar, som åtföljt denna ansökning, är utredt, dels
att den ursprungliga arealen af den jord, som beräknats uti företaget
ingå, eller 3,000 tunnland, genom åtskillige delegares afgång reducerats
till 1,771 tunnland, för hvilka jordegarne nu äro betalningsskyldige,
och dels att detta bolag, under de år som gått, fått utgifva
171,122 kronor 95 öre.

Vidare har bifogats ett bevis från domhafvanden i orten, “att eu
stor del af de hemman, hvilka hade sina egor inom området för
ifrågavarande bolag, besvärades af inteckningar för gäld intill och
öfver hemmanens verkliga värde, hvilket särskildt vore fallet med de
hemman, hvilka syntes få vidkännas största kostnaden för företaget,,,
samt att ställningen bland flertalet bland jordegarne syntes vara sådan,
som förmådde de icke i längden erlägga de bidrag, hvilka år
efter annat hos dem uttaxerades för återgäldande af ifrågavarande
statslån.1''

Öfver ansökningen infordrade Kongl. Maj:t vederbörandes yttranden.

Af dessa myndigheter har kronofogden, jemte förmälan att sanning
läge i det påstående, som inom orten hördes, att den mark,,
hvars torrläggning åsyftats, snarare försämrats än förbättrats, i det
att, medan före vattenafledningen fodervass erhölls å marken, afkastningen
nu inskränkte sig till dåligt starrgräs — angående delegarnes
ekonomiska ställning upplyst, att blott 3 befunne sig i mycket god

N:o 21.

Lördagen den 23 ''Mars, e. m.

ställning, 21 vore burgne mäD, utan att dock ega någon förmögenhet,
och 14 lefde under mer eller mindre tryckta förhållanden, samt att
kronofogden angående de öfriga delegarne ej kände annat, än att de
egde mindre hemmansdelar och att de sannolikt ej egde mera, än som
erfordrades för deras nödtorftiga bergning; och har kronofogden för
egen del ansett delegarne vara i verkligt behof af lindring uti sin
betalningsskyldighet.

Förste landtmätaren har såsom sitt omdöme uttalat, att värdet
af den vunna jordförbättringen icke motsvarade räntan å de derför
nedlagda kostnader tillika med utgifterna för kanalarbetets årliga underhåll.

Konungens Befallningshafvande har på ungefärligen enahanda
grunder tillstyrkt bifall till ansökningen.

Jemväl har Kongl. Maj:t infordrat yttrande från statskontoret,
som upplyst, att under åren 1869—1887 för ifrågavarande lån influtit
67,500 kronor, hvaraf 41,736 kronor 68 öre beräknats såsom
ränta och återstoden 25,768 kronor 32 öre utgjort kapitalafbetalning,
så att ett kapitalbelopp af 24,236 kronor 68 öre återstode oguldet.

Vidare får jag nämna, att det särskilda lånet från handels- och
sjöfartsfonden till fullo inbetalts. På grund af dessa upplysningar
har Kongl. Maj:t hemstält, hvad statsutskottet ock tillstyrkt, eller
räntans efterskänkande och annuitetens nedsättning.

Men sedan dessa upplysningar ingått till Kongl. Maj:t, hafva
ytterligare nya tillkommit af den beskaffenhet, att jag håller före,
att derest de kommit Kongl. Maj:t till hända, innan propositionen aflåta,
skulle Kongl. Maj:t sannolikt tillstyrkt afskrifningen af hela lånet.

Dessa upplysningar innefattas uti den af en ledamot inom medkammaren
afgifna motionen. Motionären åberopar deruti ett under
rättegång om uppskattningen af det genom uttappningen vunna jordförbättringsvärdet
vid syn af statens landtbruksingeniör E. W. Ewe
under sistlidne höst öfver ifrågavarande sjösänkningsföretag afgifvet
utlåtande. Der heter det:

“Genom denna o afvägning utrönes vid jemförelse med den af
landtbruksingeniör Åkerman upprättade- plankartan öfver kärrtrakterna
:

att vattenståndet i Vesan och kringliggande kärrtrakter numera
varierar med hafvets;

att sålunda medelvattenståndet i Vesan nu är detsamma som
före vattenafledningsföretagets utförande;

att det förut befintliga pumpverket nu icke kunde upptaga så
mycket vatten som behöfdes, utan att ett nytt, fyra gånger så starkt
som detta, måste anskaffas;

att de två kanaler, som gräfts till afledande af Vesans vatten,
voro så beskaffade, att den ena ej förmådde genomsläppa mer än
hälften, den andra ej mer än tredjedelen af de beräknade vattenqvantiteterna; samt

att företaget sålunda från början varit grundadt på felaktiga
beräkningar. “

Häntefrihet
för återstoden
af ett Vesans
kärr- ochsjöuttömningssamt
odlingsbolag
beviljadt
statslån
m. m.
(Fcrts.)

N:o 21.

Lördagen den 23 Mars, e. m.

Häntefrihet
för återstoden
af ett Vesans
kärr- och sjöuttömningssamt
odlingsholag
heviljadt
statslån
m. m.

Vidare förekommer i utlåtandet, “att vid tiden för förslagets upprättande
de materiel till berähiingarnes ‘utförande, som nu mera äro
att tillgå, då ej funnos inom landet.11

“Först sedan 1860 hafva omfattande nederbördsberäkningar inom
riket blifvit verkstälda oeh lemnade till offentligheten. Ej heller voro
de formler då här kända, hvilka för beräknande af det framströmmande
vattnets hastighet numera äro allmänt antagna; och hafva vi endast
vetenskapen i förening med mångårig erfarenhet och trägna observationer
att tacka för de framsteg, som blifvit gjorda för bedömande
af sådana arbeten, som här äro i fråga. “

Och slutligen säger synemannen, att den förbättring, som verkligen
vunnits, endast kan beräknas utgöra 16,155;or kronor.

Då sålunda bolagsmännen på detta företag utgifvit öfver 171,000
kronor, men den vunna förbättringen uppgår till blott 16,155 kronor,
och då redan åtskilliga af delegarne blifvit utfattiga, kan, såsom motionären
också framhåller, lätt inses, huru behjertansvärd deras ställning
är och att den begärda afskrifningen är nödvändig, om de ej
skola nödgas gå från hus och hem.

Vidare tillåter jag mig upprepa ett annat skäl, som motionären
anfört, då han säger, att då lian visat, att de af statens landtbruksingeniör
Åkerman för arbetsföretagets utförande uppgjorda kalkyler
och planer, hvarförutan företaget säkerligen ej kommit till stånd, varit
felaktiga i beräkningarna och missledande, samt arbetet utförts
under ledning af majoren i väg-och vattenbyggnadscorpsen A. Remrner,
och således staten genom sina tjenstemäns ofrivilligt missledande åtgärder
varit väsentligaste orsaken till detta olyckliga bolags tillkomst,
för hvars skull åtskilliga bolagsmän blifvit ruinerade och ännu flere
torde blifva det utan annan förskyllan, än att de låtit leda sig af
sakkunnige mäns omdöme, har motionären ansett den begärda afskrifningen
af lånet vara en gärd af rättvisa och billighet.

Såsom jag nyss nämnt, vågar jag tro. att om dessa förhållanden
varit för Kongl. *Maj:t kända, innan propositionen afgafs till Riksdagen,
hade Kongl. Maj:t sannolikt föreslagit afskrifning af hela beloppet.

Emellertid har statsutskottet såsom skäl för afslag å tnotionen
icke anfört annat, än att skäl förefinnas till det antagandet, att de
enskilde jordegarne icke äro utan skuld till företagets mindre lyckliga
resultat. Detta skäl grundar statsutskottet derpå, att bland handlingarna
finnes ett utlåtande från Konungens befallningshafvande i
Blekinge län, der det bland annat heter, att “detta höga kostnadsbelopp
till någon del tillkommit genom mindre ändamålsenliga åtgärder
från intressenternas sida och genom räntor å upptagna lån samt genom
bristande kraft, enighet och beslutsamhet hos intressenterna11.

Men det är väl alldeles klart, att huru än jordegarne utfört arbetet,
hade det misslyckats i följd af de origtiga beräkningar, på hvilka
det grundats och som från början uppgjorts afen statens tjensteman.
Jag vågar tro, att hos denna kammare skall finnas så mycket medlidande
för dessa fattige jordegare, att kammaren, utan afseende å hvad statsutskottet
hemstält, kan vilja bifalla motionen, eller att det Yesans
kärr- och sjöuttömnings- samt odlingsbolag af Rikets Ständer vid

Lördagen den 23 Mars, e. m.

N:o 21.

1862—1863 årens riksdag erhållna statslån må till sitt återstående Bäntefrihet

kapitalbelopp 24,236 kronor 68 öre jemte ränta afskrifvas, om bifall

hvarå jag sålunda vågar anhålla om proposition. kärr- och sjo uttömnings Herr

Tamm, Hugo: Det är alldeles rigtigt så till vida, att det samt odlingsvarit
en felaktig beräkning af den landtbruksingeniör, som först planlågt
denna sjösänkning. Men den föregående talaren har under- 3a am* n
låtit upplysa om några andra förhållanden, hvilka torde inverka (Forts.)
på kammarens omdöme i denna fråga. Då han läste upp Konungens
befallningshafvandes utlåtande i ämnet, borde han gjort det i sin
helhet.

Der förekommer, att “ehuru detta höga kostnadsbelopp till någon
del tillkommit genom mindre ändamålsenliga åtgärder från intressenternas
sida och genom räntor å upptagna lån samt genom bristande
kraft, enighet och beslutsamhet hos intressenterna" etc.

Vidare har vid af föregående talare omnämnda undersökning inhemtats
och intygats, att arbetet äfven nu varit af någon nytta för
■en del mark, i det den högre belägna förbättrats och den gamla vassbotten
blifvit gräsbärande, att arbetet med jemförelsevis ringa kostnad
kan fruktbargöras. och att detsammas nuvarande dåliga tillstånd berott
af delegarne sjelfva. Jordegarne hafva nemligen genom upprepade
bränningar bränt bort matjorden, hvarigenom marken sjunkit och
förlorat i värde, och slutresultatet af undersökningarna innefattas i
utlåtandet, att verkningarna af de föregående arbetena i och för torrläggningen
blifvit genom derpå följande vanskötsel från intressenternas
sida tillintetgjorda.

Sålunda hade underhållet af arbetet varit till den grad bristfälligt,
att t. ex. ångmaskinerna tagits bort, pumphuset utan både fönster
och dörrar o. s. v. Huru skall man då kunna vänta sig någon
nytta af ett dylikt företag?

Dessutom har denna fråga varit föremål för Kongl. Maj:ts pröfning,
och Kongl. Maj:t har föreslagit de åtgärder, som ansetts lämpliga
att vidtagas.

I utskottet var visserligen någon tvekan, om man ens skulle bifalla
dessa, men dervid blef det dock. Att nu gå längre eller så
långt, som motionären föreslår, skulle ofelbart leda till besynnerliga
konseqvenser. Det skulle leda derhän, att på staten skulle uppställas
ersättningsanspråk för hvarje misstag en landtbruksingeniör kunnat
göra, hvilka här vid lag vore så mycket mera obefogade, som, enligt hvad
af handlingarna framgår, de felaktiga kalkylerna berott på ingeniörvetenskapens
dåvarande lägre ståndpunkt än nu.

Med ett ord, af denna fråga skulle mycket lätt kunna blifva ett
prejudikat, och vid det förhållande, att delegarne i det misslyckade
företaget sjelfva låtit allt gå vind för våg, är bifall till Kongl. Maj:ts
proposition och afslag å motionen det längsta, hvartill jag för min
del kan sträcka mig.

Jag yrkar alltså bifall till utskottets hemställan.

N:o 21.

Lördagen den 23 Mars, e. m.

Räntefrihet
för återstoden
af ett Vesans
harr- och sjöuttömningssamt
odlingsbolag
beviljadt
statslån,
in. in.

(Forts.)

?erF Adelsköld: Den förste ärade talaren Öar visserligen så

fullständigt utvecklat denna fråga, att det just ej kan vara mycket
att tillägga. Dock skall jag bedja att det oaktadt''få säga några ord.

Som han tydligt och klart ådagalade och såsom äfven statsutskottet
medgifvit, har misslyckandet af det ifrågavarande företaget
till hufvudsakligaste delen berott på felaktiga undersökningar och afvägningar
samt illa och vårdslöst utfördt arbete, och som planen varit
uPPgj°rd af en statens tjensteman och blifvit af Kongl. Maj:t gillad
och faststäld, kunde intressenterna så mycket mindre tvifla på&dess
ändamålsenlighet och att företaget skulle lyckas. Då jordegarne sålunda
kunna sägas hafva blifvit till detsamma inlockade, kan man
icke kasta hela skulden på dem för företagets misslyckande, utan ansvaret
bör jemväl drabba dem, hvilka genom den felaktiga planläggningen
och det oförlåtligt illa utförda arbetet bära ansvaret för detta
olyckliga företag.

.... sDen näst föregående talaren, ledamot af statsutskottet, har låtit
förstå, att det förfelade resultatet äfven skulle berott på vanskötsel
från intressenternas sida sedan torrläggningen fdllbordats. Men, mine
heirai, man kan väl icke begära, att sedan det visat sig att företaget
totalt, misslyckats, i det att hafsvattnet stiger öfver de uppförda fördämningarna,
och att det pumpverk, som uppförts i och för torrläggningen
icke kunnat uppfordra mer än | af det vatten som regnar ner,
således ännu mindre det vatten, som stiger öfver dammarne, de fattiga
intressenterna, hvilka, förutom 50,000 kronors statsbidrag, af egna
medel, påkostat 120,000 kronor, skola, sedan det visat sig att vinsten
af sjösänkningen ej öfverstiger 16,000 kronor, lägga ner ytterligare
kostnader på underhåll åt pumpverket och maskiner samt bränsle och
arbete, utan att något dermed vinnes, ty icke lärer man kunna pumpa
ut hafvet, när det stiger öfver fördämningarna.

®en årade utskottsledamoten anförde äfven såsom ett skäl, att
på den ståndpunkt, ingeniörvetenskapen intog när detta förslag planlädes,
kunde man knappt begära bättre. Men så vidt jag kan bedöma
den saken, är det ej längre sedan undersökningen verkstäldes, än att
man kunnat haft rätt pretendera, att eu statens ingeniör skulle kunna
verkställa en ordentlig afvägning. Och att så ej varit förhållandet
framgår deraf, att vattnet, i stället för att rinna ut, strömmar in på
torrläggningsområdet.

Jag föreställer mig att statsutskottet nog haft svårighet att tillstyrka
bifall till motionen, dels derför att Kongl. Maj:t ansett, att man
icke borde gå längre än till en ränteafskrifning å återstående kapitalet,
hvilket skulle med visst belopp årligen amorteras, och dels derför,
att utskottet förestält sig,. att om motionen bifölles, skulle häruti ligga
ett framtida prejudikat i afseende på kommande ansökningar eller
framställningar i samma väg, hvilket äfven antydts af den ledamot af
utskottet, som nyss yttrade sig, då han sade, att om en landtbruksmgemör
gjort en felaktig afvägning eller origtiga beräkningar, skulle
.Riksdagen sålunda vara skyldig lemna ersättning för derigenom enskilde
tillskyndade förluster.

Lördagen den 23 Mars, e. m

N:o 21.

För min del kan jag emellertid ej föreställa mig annat, än att Bäntefrihet
Riksdagen i hvarje fall har pröfningsrätt med afseende på de förslag, ^riåoden

som från Kongl. Maj:t eller enskilda personer till Riksdagen fram- ()chsjöställas,
och att Riksdagen aldrig afsäger sig denna rätt. Vore det utiömningsfråga
om att här fastslå något prejudikat för framtiden, skulle jag samt odlingsvara
den siste att biträda motionen. Men då jag, som sagdt, håller
före, att Riksdagen dermed ej afsäger sig rätten att pröfva hvarje sär- ^ m am an
skildt förslag, och här verkligen föreligga mer än vanligt ömmande (Forts.)
omständigheter, så får jag för min del tillstyrka bifall till motionen.

Bifalles utskottets förslag, och de fattiga intressenterna i företaget
»sålunda åläggas att på kort tid inbetala det återstående kapitalbeloppet,
öfver 24,000 kronor, är all anledning antaga, att flertalet af dem
får gå från hus och hem, och jag tror att Kammaren bör behjerta dessa
förhållanden och bifalla motionen, hvarom jag hos herr vice talmannen
anhåller om proposition.

Herr Smith: Min länskamrat har visserligen utredt frågan från

så många synpunkter, att jag ej kan hafva så mycket att tillägga.

Men då jag bor i närheten af den plats, som nu är i fråga, är jag i
tillfälle att lemna några upplysningar om deras ställning, från hvilka
staten skall taga dessa penningar.

Blekinge är eu mycket skuldsatt provins — den mest skuldsatta
i Sverige — men ingen del af Blekinge dock i så hög grad som just
trakten kring sjön Vesan, hvilket uteslutande och allena är en följd
af detta olyckliga sjösänkningsföretag, som, inledt och planlagdt af en
statens ingeniör, i grunden ruinerat delegarne i detsamma. Och äro
de icke ruinerade, så blifva de det.

Det är nu länge sedan man verkstält någon pumpning, och det
af den enkla anledningen, att det rinner mera vatten till sjön, än
som kan pumpas ut. Att pumpa gagnar sålunda till intet.

Hela anläggningen är från början förfelad, men man observerade
detta ej förr, än några år gått, då kanaler och dammar voro gräfda
och penningarne borta.

Nu hafva bönderna dernere ej hopp om att kunna återfå ett
enda öre af de stora summor, de nedlagt på detta misslyckade företag.

Intressenterna äro uteslutande små hemmansegare; ingen enda
större egendom är med i företaget. Då de nu fått släppa till 170,000
kronor och derigenom förlorat större delen af hvad de egt, hemställer
jag, om ej dessa förhållanden tala för en fullständig afskrifning af
det återstående lånebeloppet, 24,000 kronor.

Om staten afskrifver en fordran, som ej utan låntagarnes ruin
kan utkräfvas, innebär detta icke något prejudikat. Och jag är öfvertygad
om, att i fall staten skulle söka indrifva denna sin fordran,
skulle allra största delen förblifva obetald, men bönderna blifva ruinerade
och bortkörda från sina hus och hem.

Slippa de betala denna summa, kunna de möjligen sitta qvar.

Jag hemställer om bifall till motionen.

N:o 21.

Lördagen den 23 Mars, e. m.

Råntefrihet
för återstoden
af ett Vesans
kärr- och sjöuttömningssamt
odlingsbolag
beviljadt
statslån
m. in.
(Forts.)

Ifrågasatt
nedsättning
af tiden för
fullföljande
af talan mot
underrätts
utslag.

Grefve Sparre: Jag anser mig skyldig uppträda för att säga

några ord i frågan.

Naturligt är, att det vore vida angenämare, om man i detta som
i andra liknande fall kunde få tala för deras räkning, som äro i betryck.
Men det är statsutskottets ovilkorliga skyldighet att framför
allt se till, att lugn pröfning iakttages vid behandlingen af till utkottet
hänskjutna frågor.

En föregående talare nämnde, att delegarne i detta företag inlockats
i detsamma.

Jag tror det icke. För dem lär det nog en gång hägrat som ett
lyckligt företag. De hafva misslyckats, men stå de väl i detta fall
ensamma? Jag tviflar derpå. Jag tror att vi rätt ofta och på många
områden få bevittna, huru hoppgifvande företag slå fel.

Skulle vi nu gå längre, än hvad Kongl. Maj:t föreslagit, skulle
detta för många innebära den meningen: kommen hit och söken blifva
af med den börda, som trycker Eder. Jag tror att Riksdagen ej bör
utsätta sig härför.

Iiär har blifvit sagdt, att om Kongl. Maj:t haft kännedom om de
senaste undersökningarna, hade Kongl. Maj:t föreslagit afskrifning af
hela beloppet.

Hvad Kongl. Maj:t hade gjort i detta fall kan jag naturligtvis
icke säga. Men motionären satt sjelf närvarande, då frågan behandlades
på afdelningen. Han tick då ingen med sig. Detsamma var
hufvudsakligen förhållandet i utskottet, oaktadt en representant från
Blekinge var närvarande så väl på afdelningen som i utskottet.

Jag anser att utskottet gått så långt, det kunnat gå, då jag tror
det är "farligt att på enskilda framställningar gå längre än hvad Kongl.
Maj:t föreslagit. Jag får derför hemställa, att kammaren behagade
bifalla hvad utskottet föreslagit.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes enligt de derunder
framstälda yrkandena propositioner, först på bifall till hvad utskottet
i förevarande utlåtande hemstält och sedan på bifall till herr N. Jönssons
motion i ämnet, och förklarades den förra propositionen, som
upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Föredrogs å nyo statsutskottets den 20 och 22 i denna månad
bordlagda utlåtande n:o 39, i anledning af väckt motion om nedsättning
i räntan å ett Oskarshamns stad beviljadt statslån eller medgifvande
af rätt för staden att efter tre månaders uppsägning återbetala
den oguldna delen af lånet.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 20 och 22 innevarande månad
bordlagda utlåtande n:o 29, i anledning af väckt motion om ändring
i 25 kap. 9 och 25 §§ rättegångsbalken in. m.

Lördagen den 23 Mars, e. m. 79

Herr Öländer: Jag vill visst icke egna många ord åt en fråga,
om hvars ärliga begrafning lagutskottet redan så välvilligt dragit försorg,
och kan på sätt och vis också vara utskottet tacksam för dess
afstyrkande utlåtande. Jag blef nemligen redan förra riksdagen af
åtskilliga personer anmodad att afgifva en motion i nu angifna syfte,
men kom då af eu eller annan anledning icke att göra det och till
dem, som förebrådde mig derför, framstälde jag den ursäkt, att jag
icke trodde, att lagutskottet, som alltid visat en särdeles förkärlek för
det bestående, skulle beakta en dylik motion. Som man då trodde
att jag var något elak i mitt omdöme om utskottet och att jag endast
uppgaf detta skäl för att sålunda försvara min egen lättja, har jag
nu vid denna riksdag framlagt motionen, och lagutskottet har också
ganska rigtigt, såsom jag tänkte, afstyrkt densamma och sålunda gifvit
mig rätt, om också icke i motionens syfte, så åtminstone i min tanke
om utskottets uppfattning.

Min motion afser, såsom herrarne behagade finna, om 1 genomläst
densamma, eu inskränkning af den tid, inom hvilken besvär och
vad skola hos öfverrätt fullföljas, såsom mindre öfverensstämmande
med nutidens förhållanden och dess snabbare kommunikationer. Jag
har för motionen anfört såsom skäl, att år 1784, då den vade- och
besvärstid infördes, som ännu är gällande, kommunikationerna så till
lands som sjös voro ganska dåliga, och att man då fick använda lika
många dagar som nu timmar för att insända sina klagoskrifter från
en landsort till den plats, der öfverrätten hade sitt säte. Jag trodde
att detta skäl skulle vara temligen giltigt, men utskottet har i sitt
afstyrkande utlåtande sagt, att det trodde de nu stadgade tiderna
icke vara för långt tilltagna. Detta är då åtminstone icke någon
kompliment åt 1734 års lagstiftare, ty, om tiderna nu äro lagom och
icke för långt tilltagna, måste de ovilkorligen 1734 varit alldeles för
korta och i så fall skulle 1734 års lagstiftare hafva infört något, som
då varit alldeles olämpligt och svårt att efterfölja. Detta må nu vara
utskottets åsigt, men jag kan omöjligt tro, att någon af kammarens
ledamöter kan ause, att det skall erfordras 60 dagar för fullföljande
af vad emot t. ex. en Sundsvalls rådstufvurätts dom till svea hofrätt,
då man kan komma från Sundsvall till Stockholm på mindre än tvenne
dagar.

Vidare har utskottet förklarat, att det antagligen ändock icke
skulle gå fortare med ärendenas afgörande i hofrätterna, äfven om
vade- och besvärstiden sålunda förkortades.

Detta påstående är återigen icke någon kompliment åt hofrätterna.
Utskottet åberopar till stöd härför, att hofrätterna ändock alltid skulle
få balanser och att det skulle erfordras tid att afarbeta desamma.
Men utskottet har dervid förbisett att, om också öfverrätterna behöfva
lika lång tid som förut att afdöma ett mål, måste detta dock komma
att afgöras förr, om det inkommer den 1 juni än den 1 juli.

Slutligen har utskottet velat påpeka, “att motionären icke synes
hafva tillräckligt beaktat, att den af honom föreslagna ändring i 25
kap. 9 och 15 §§ rättegångsbalken äfven skulle medföra en motsvarande
ändring af tiden för ingifvande af besvär i de flesta mål,

N:o 21.

Ifrågasatt
nedsättning
af tiden för
fullföljande
af talan mot
underrätts
utslag.
(Forts.)

N:o 21

Ifrågasatt
nedsättning
af tiden för
fullföljande
af talan mot
underrätts
utslag.
(Forts.)

80 Lördagen den 23 Mars, e. m.

som å besvärsvägen fullföljas, emedan i afseende å dem är föreskrifvet,
att de skola fullföljas inom hälften af den tid, som för lagvalda
saker är föreskrifven.“ Jo! Detta har jag visst tänkt på, då jag ej
föreslagit någon ändring i de delar af rättegångsbalken, som handla
derom, utan låtit stadgandena härom stå qvar oförändrade. Kortaste
tiden för besvärs anförande från landsorten skulle då blifva 20 dagar,
och att denna skulle vara för kort fattar jag icke. Men om utskottet
varit af en annan mening, hade det val derför icke behöft kullslå
hela motionen, utan kunnat afstyrka den i denna del och godkänna
den i öfriga. Då jag emellertid förnummit, att utskottets betänkande
blifvit godkändt af Andra Kammaren, torde icke något vara vunnet,
äfven om motionen här beaktades, hvarför jag icke har något yrkande
att framställa.

Herr Hasselrot: Då den föregående talaren icke hade något

yrkande att framställa, kunde det möjligen vara onödigt, att jag nu
yttrar mig i frågan. Jag skall dock inskränka mig till några få ord.

Det är ju alldeles gifvet att allt, som lämpligen kan göras för
att påskynda måls afgörande/ också bör göras, då vår lagskipning
med skäl kan sägas vara allt för långsam, men att göra detta på den
väg här föreslagits, eller att förkorta vade- och, såsom motionären nu
tolkat sitt förslag, äfven besvärstiden med sju och en half (!) till
fyratiofem dagar, tror jag icke kan vara lämpligt.

Kammaren torde finna, att här icke föreslagits att påskynda
målens handläggning vid öfverrätterna, utan att motionen endast afser
att fråntaga part en del af den tid, som är honom tillerkänd, för att
insända sina besvärs- och vadehandlingar till hofrätt. Så vidt jag
förstår, är emellertid den tid, som nu är föreskrifven för fullföljd af
vad eller besvär mot underrätts utslag eller dom, bestämd icke uteslutande
med hänsyn till den tid, som kan åtgå för att med posten
insända sina klagomål till hofrätten, utan äfven för att bereda den
klagande lämpligt rådrum för fullföljd af sitt vad eller sina besvär.
Det är icke säkert, att den, som tappat i underrätt, omedelbart är
redo att anskaffa borgen för böter eller för kostnad och skada äfvensom
att göra i ordning alla de handlingar och bevis, som erfordras
för målets behöriga fullföljd i hofrätten. Möjligen skulle någon förkortning
kunna ske hvad Norrland beträffar, men sådana förhållandena
nu äro, tycker man åtminstone i mellersta och södra Sverige
tiden vara nätt och jemut tillräcklig att ordna alla dessa saker. Af
sådan anledning torde de rättsökande i allmänhet icke vara benägna
för den förkortning i besvärs- och vadetiden, som motionären föreslagit
och som utskottet alltså ansett icke vara tillrådlig.

Detta är det hufvudsakliga skälet för lagutskottets afstyrkande
hemställan och jag tillåter mig yrka bifall till samma hemställan.

Efter härmed slutad öfverläggning bifölls utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan.

Lördagen den 23 Mars, e. m.

N:o 21.

Föredrogos å nyo lagutskottets den 20 och 22 innevarande mars
bordlagda utlåtanden:

n:o 30, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 39
i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21
mars 1862.

Utskottets hemställan bifölls.

n:o 31, i anledning af väckt motion om ändrad lagstiftning i
syfte att drinkare måtte kunna i vissa fall dömas till intagning å allmän
vårdanstalt.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 20 och 22 i denna månad
bordlagda utlåtande n:o 32, i anledning af väckt förslag angående
ändrad lagstiftning rörande lagfart å afsöndrad lägenhet.

Herr Hasselrot: Jag nödgas påkalla kammarens uppmärksamhet
några ögonblick för den nu föredragna frågan och skall dervid söka
fatta mig så kort jag möjligen kan. Som kammaren behagade finna,
gäller frågan här, huru vida vid afsöndring för alltid från ett hemman
den pröfning, som det åligger Konungens befallningshafvande att verkställa
angående afsöndringens laglighet och för bestämmande af årlig
afgäld till stamhemmanet, bör ske, innan lagfart vid domstolen beviljas
eller sedermera.

Fn förordning om jordafsöndring af år 1853 bestämde vilkoren
för sådan jordafsöndring, hvarjemte föreskrefs, att innan lagfart derå
fick beviljas, skulle Konungens befallningshafvande hafva pröfvat afsöndringens
laglighet samt för densamma bestämt afgäld. 1 den förordning,
som närmast efter 1853 utkom angående sådan jordafsöndring,
bibehölls bestämmelsen om Konungens befallningshafvandes pröfningsskyldighet,
men borttogs det i föregående förordning intagna stadgandet,
att lagfart icke kunde beviljas, innan sådan pröfning skett. Deraf
sluter nu lagutskottet, att denna Konungens befallniugshafvandesjpröfning
af jordafsöndringens laglighet icke vidare var behöflig för vinnande
af lagfart derå.

Efter mitt förmenande var dock icke detta meningen med den
nya författningen, utan Kongl. Maj:t fann att en dylik bestämmelse
af ren civilrättslig natur icke hade sin rätta plats i en administrativ
förordning, som Kongl. Maj:t ensam egde utfärda. Detta var så vidt
jag kan förstå skälet, hvarför denna bestämmelse uteslöts ur 1858 års
förordning och ej heller intagits i sedermera angående samma ämne
utfärdade förordningar, men dermed var ingalunda sagdt, att ej Konungens
befallningshafvandes pröfning af afsöndringens laglighet borde fortfarande
såsom dittills föregå lagfarts beviljande. Domstolarne fattade
i allmänhet ej heller saken sålunda, utan fordrade fortfarande att
afsöndringsfrågan blifvit af Konungens befallningshafvande vederbörligen
behandlad, innan lagfart å afsöndring beviljades. Detta fortgick
till 1877, då ett utslag gafs af högsta domstolen och infördes i dess

Första Kammarens Prof. 1889■ N:o 21. 6

Ifrågasatt,
ändrad lagstiftning
rörande
lagfart
å afsöndrad
lägenhet.

^:0 21. 82 Lördagen den 23 Mars, e. m.

Ifragasatt minnesbok, uti hvilket utslag förklarades, att den omständigheten att
stiftning7ö- Konungens befallningshafvande icke verkstält den föreskrifna pröfningen
rande lagfart en afsöndrings laglighet — ej utgjort laga anledning att, såsom vid
å afsöndrad underdomstolar skett, förklara en lagfartsansökning hyllande. Detta
lägenhet beslut fattades inom högsta domstolen af 4 justitieråd emot 8, som
vrorts.j gillade underrättens förfarande.

Nu är ju prejudikat i intet fall lag, efter hvilket en domare vid
lagskipning är skyldig att rätta sig, och ännu mindre kan detta vara
fallet med ett prejudikat sådant som det anförda, der, sedan häradsrätten
sagt att föregående pröfning af afsöndrings laglighet är nödvändig
för lagfart, hofrätten ej funnit skäl göra ändring i häradsrättens
beslut, samt 3 justitieråd instämt med underrätterna, slutresultatet,
att sådan pröfning icke är nödvändig, i högsta domstolen endast
vunnits med en rösts pluralitet. Jag vågar för min ringa del påstå, att
man icke skäligen kan begära att underdomarne böra böja sig för
ett prejudikat, tillkommet på sådant sätt, efter hvilket emellertid många
domare rätta sig. Faktum är också, att trots detta domslut tillämpas
ännu i vidsträckta delar åt vårt land den grundsatsen, att lagfart icke
beviljas, förr än pröfning om jordafsöndrings laglighet af Konungens
befallningshafvande blifvit verkstäld.

Redan den omständigheten, att lagtillämpningen är olika i eu
fråga, som måste anses vara af vigt, då tusentals ansökningar om
lagfart å afsöndringar årligen inkomma till häradsrätterna, utvisar
att tydliga bestämmelser i sådant afseende böra gifvas, och jag tror
derför att justitieombudsmannen haft all anledning att framlägga sitt
förslag. Jag tillåter mig påpeka, att frågan ej gäller, huru vida pröfning
af en afsöndrings laglighet skall ega rum eller icke, utan blott
om sådan pröfning skall ske före lagfarts beviljande eller om den kan
uppskjutas till något senare tillfälle. Så länge lagen om jordafsöndriug
är sådan som den nu är, måste den naturligtvis tillämpas, och
lagutskottet medgifver också detta, men anser att pröfning af en afsöndrings
laglighet lämpligen kan ske, sedan lagfarten beviljats. Jag
tror för min del icke detta.

Som herrarne hafva sig bekant, äro med stora kostnader och
mycket besvär våra eganderätts- och inteckningsförhållanden numera
skäligen väl ordnade genom uppläggandet af de s. k. fastighetsböckerna.

Ordningen och redan i dessa fastighetsböcker äfventyras dock i
väsentlig mån genom ett sådant förfaringssätt som att icke fordra
Konungens befallningshafvandes pröfning på förhand, innan lagfart
beviljas för jord, som för alltid afsöndrats från hemman.

Jag skall tillåta mig belysa detta med ett exempel, hemtadt
från Södermanland. Det finnes der en jernvägsstation, omkring hvilken
ligga flera hemman, från hvilka tomtplatser afsöndrats i mängd. Fn
del af dessa afsöndringar hafva lika stor areal men sakna namn eller
annan beteckning, hvarigenom de kunna skiljas från hvarandra.
Skulle nu egare till dylika afsöndringar af lika stor areal från samma
hemman utan föregående pröfning hos Konungens befallningshafvande
få lagfart på dessa och alltså få afsöndringarna införda i fastighetsboken
utan namn och nummer, så blir det en röra af alltsammans,

N:o 21

Lördagen den 23 Mars, e. in.

som svårligen låter reda sig. År egaren till en sådan afsöndring Ifrågasatt
deremot skyldig att, innan lagfart sökes, förut anmäla densamma hos ändrad lagKonungens
befallningshafvande, så erhåller lägenheten namn och jorde- ?rZT)Z,Z~t
boksnummer, blir införd med faststäldt afgäldsbelopp i jordebokens å afsöndrad
afsöndringsbilaga och införes sedermera efter erhållen lagfart i fastig- lägenhet.
hetsboken, i likhet med hvarje annan fastighet, under sitt särskilda (forts.)
namn och nummer. Vid inteckning och lagfart är det sedermera
lika lätt och enkelt att särskilja denna fastighet som hvilken annan
som helst. Skilnaden i afseende å ordning och reda emellan de båda
olika förfaringssätten synes mig ligga i öppen dag.

Nu säger emellertid lagutskottet, att det möter intet hinder för
Konungens befallningshafvande att, sedan lagfarten skett, vidtaga de
åtgärder beträffande afsöndringar, till hvilka förhållandena kunna föranleda.
Häradsrätterna inskicka ju till Konungens befallningshafvande
lagfartsförteckningar, och med tillhjelp af dessa kan Konungens befallningshafvande
se, för hvilka afsöndringar lagfart beviljats, samt derefter
vidtaga föreskrifna åtgärder med de afsöndringar, som ej blifvit
vederbörligen pröfvade, och då skulle, anser utskottet, de påpekade
olägenheterna också i och med detsamma vara afhjelpta.

I många fall, vågar jag dock påstå, kan Konungens befallningshafvande
dock icke gorå detta. Ser Konungens befallningshafvande,
att lagfart beviljats för afsöndring från ett hemman, från hvilket icke
någon föregående upplåtelse skett, då kan det gå för sig att få reda
på, om en sådan afsöndring förut undergått pröfning eller icke, men,
om 5, 6 eller ända till 20 afsöndringar från ett och samma hemmausnummer
finnas, deraf några äro behörigen skattlagda, kan det för
Konungens befallningshafvande blifva omöjligt att bedöma, huru vida
eu meddelad lagfart, som är i förteckningen upptagen, afser en redan
skattlagd lägenhet eller en sådan, som ej undergått någon pröfning
hos Konungens befallningshafvande. Jag är för öfrigt ej säker på,
att Konungens befallningshafvande verkligen eger att ex nobili officio,
utan särskild ansökning, vidtaga någon åtgärd för att få eu afsöndring
skattlagd. Hen utväg, utskottet anvisat, synes mig sålunda icke vara
praktisk.

Jag kommer nu till det efter mitt förmenande väsentligaste i hela
frågan, hvilket emellertid alls icke blifvit berördt uti betänkandet.

Lagutskottet talar hela tiden om att den pröfning, som Konungens
befallningshafvande tillkommer beträffande en afsöndring, afser att
bringa skatten a afsöndringen i förhållande till hela hemmanets. Detta
är nog också rigtigt, men sådant är dock enligt min afsigt icke
hufvudsaken. . Det står nemligen i författningen, att man icke får
afsöndra mer än ^ af hemmanets hela egovidd, och Konungens befallningshafvande
tillkommer då i första rummet att pröfva, om afsöndringen
skott i enlighet med lagen, och först sedan sådan pröfning
skett skall skatten fastställas. Hvad blir väl nu resultatet, om icke
sådan pröfning .skett innan lagfart meddelas? Jag skall bedja få
visa detta med ett exempel. I en domsaga, der häradsrätten icke
fordrar någon föregående Konungens befallningshafvandes pröfning af
afsöndrings laglighet för lagfarts beviljande, äro afsöndrade 5 olika

N:0 21.

Lördagen den 28 Mars, e. m.

Ifrågasatt lägenheter. Lagfart har beviljats å dem alla utan sådan föregående
ändrad lag- granskning, och inteckning har medgifvits i den sist afsöndrade lägenrandelagfart
beten, hvilken också gått i flere mans hand efter den första lagfarten.
ä afsöndrad Så kommer, kanske efter många års förlopp, egaren till stamhemlägenhet.
manet och visar att de lyra först upplåtna lägenheterna upptogo till(Forts.
) sammans mer än en femtedel af hela hemmanets område, och att
den sista afsöndringen alltså olagligen tillkommit. Han säger då till
innehafvaren af denna afsöndring: “var så god och afträd lägenheten,
ty den är tillkommen i strid mot tydlig lag." Oaktadt vunnen lagfart
och mångårigt innehaf på god tro och utan afseende å meddelad
inteckning i lägenheten lärer ett sådant yrkande icke kunna med
framgång bestridas. Äll denna oreda och dessa trassliga rättsförhållanden
hafva sin rot och sitt upphof i underlåtenheten att såsom
vilkor för lagfart fordra den pröfning af afsöndringens laglighet, som
lagen bestämmer, ehuru den icke uttryckligen säger att sådan pröfning
bör föregå lagfart. Så illa går det väl icke ofta, men icke sällan är
det fallet, att en lägenhet högst väsentligt kringskäres i sitt område,
till följd deraf att man lång tid efter det upplåtelsen skett kommer
under fund med, att den öfverskjuter en femtedel af hemmanets hela
egoområde.

Mot justitieombudsmannens ifrågavarande förslag har också anförts,
att Konungens befallningshafvandes pröfning af upplåtelsens laglighet
och lägenhetens skattläggning skulle vara en så dyr affär, att
man icke borde pålägga dessa små lägenhetsinnehafvare sådana omkostnader.
Häremot torde först böra påpekas, att alls ingen förändring
är ifrågasatt om vederbörandes i lag bestämda skyldighet att föranstalta
om sådan pröfning och skattläggning. Hurudan utgången af
nu föreliggande fråga än blir, står alltid denna skyldighet qvar. Frågan
nu är endast att bestämma, om fullgörandet af denna pligt i ordningens
och redans intresse samt för att förekomma möjliga och sannolika
rättsförvecklingar skall ske före lagfart eller kunna uppskjutas till
annat tillfälle. Kostnaden är för öfrigt icke särdeles stor. Öfver de
allra flesta hemman i vårt land finnas äldre eller yngre kartor med
tillhörande beskrifningar. Med karta och beskrifning samt upplåtelsehandlingen
går man till en landtmätare och löser ett bevis om hemmanets
och lägenhetens egoförhållanden i afseende å rymd och uppskattning,
hvilket bevis kostar 5 kronor. Sedermera erhåller man hos
häradsskrifvaren i fögderiet en uträkning öfver stamhemmanets och
afsöndringens skatteförhållanden, hvilken kostar 2 kronor, och derefter
får man Konungens befallningshafvandes resolution i ärendet emot 3
kronors lösen, eller tillhopa 10 kronor, hvartill möjligen kommer
kommissionsarfvode och postporto. I regel öfverskrider dock icke
kostnaden för hela åtgärden 15 kronor åtminstone icke i de trakter
jag känner, och detta belopp torde ej kunna anses på något sätt
öfverdrifvet, då fråga är om en afsöndring för all framtid och att få
ett eganderättsförhållande behörigen ordnadt. Jag tillåter mig för
öfrigt upprepa, att denna utgift i hvarje händelse måste aflägenhetsinnehafvaren
bekostas, derest han följer gällande lag, samt att nu

Lördagen den 23 Mars, e. m.

N:o 21.

frågan endast rör, om lian skall ha denna utgift före lagfarten eller
om han skall få vänta dermed någon tid.

Jag torde icke behöfva tillägga, att för domarena är det icke
någon ekonomisk fördel, om justitieombudsmannens förslag blir lag.

Det skulle snarare blifva flera lagfartsansökningar, om detta vilkor
efterskänkes, än eljest. För min del anser jag en sådan bestämmelse
som justitieombudsmannen föreslagit vara rigtig och ändamålsenlig,
men, då jag icke nu vill tillåta mig att gent emot utskottets afstyrkande
yrka bestämdt bifall till framställningen, hemställer jag, att
frågan måtte varda till utskottet återremmitterad.

Herr Claeson: Jag tillåter mig naturligen icke att påstå, att den
af justitieombudsmannen med stöd af åtskillige landtdomares yttranden
gjorda framställning icke kan hafva goda skäl för sig, såsom den
föregående talaren ock sökt utveckla, men jag tror att lagutskottets
motskäl väga tyngre med hänsyn till det praktiska lifvets kraf, om ock
skälen för den andra åsigten äro formelt starkare. Frågan om afgälds
åsättande kan och bör enligt min tanke oberoende af lagfartsfrågan
fortfarande pröfvas i administrativ väg, och, om det af utskottet anvisade
sätt för Konungens befallningshafvande att vinna kännedom om
skedda jordafsöndringar icke är det lämpligaste, så torde ju kunna
lemnas andra föreskrifter, hvilka sätta Konungens befallningshafvande
bättre i tillfälle att öfvervaka gällande författnings om jordafsöndringar
efterlefnad, och då kunde, om så ansåges nödigt, tillika föreskrifvas,
att, derest eu afsöndring icke befunnes laglig, Konungens befallningshafvande
skulle härom underrätta domstolen i orten. Det är af stor
vigt i allmänhet, att den som köper fast egendom snart får lagfart
derå, och vid dessa jordafsöndringar är det vigtigare än i andra fall,
ty det är stadgadt, att, om en person säljer samma fastighet till två,
får den behålla fastigheten, som först sökte lagfart å sitt fång, och
understundom händer, att, då den, som frånsålt eu del af sitt hemman,
säljer återstående hemmanet, han af uppsåt eller glömska ej omtalar
den skedda jordafsöndringen, och då får den som köpt afsöndringen
gå ifrån den, om han icke fått lagfart på sitt köp.

Att den nu föreslagna lagen, om den komme till stånd, skulle
genom de kostnader och besvär, den medförde, till stor skada öka
den obenägenhet att söka lagfart, som redan nu förefinnes hos allmogen,
derom är jag lifligt öfvertygad. Till bevis på denna obenägenhet
vill jag nämna, att i min domsaga de fång, hvilka icke lagfaras,
utgöra en mycket stor mängd, och att jag knappt håller ett ting, der
det icke förekommer att pröfva ansökningar om lagfart å fång, som
äro 10, 15 till 20 år gamla. Den föregående talaren omnämnde den
inverkan, den ifrågasatta lagen kunde antagas hafva på landtdomarenas
inkomster. Jag tror att han lika litet som jag låter bestämma sig i
denna fråga af hvad i nämnda hänseende kan anses inträffa; men
visst är att, om, såsom försigtigheten bjöde, lagfart söktes, innan
Konungens befallningshafvande fäststält afgälden, lagfartssökanden måste
lösa protokoll i lagfartsärendet två gånger, och att den af den förre
talaren uttalade förmodan om minskning i inkomster genom den nya

Ifrågasatt
ändrad
lagstiftning
rörande lagfart
å
afsöndrad
lägenhet.
(Forts.)

N:o 21.

8f>

Lördagen den 28 Mars, e. m.

flan grundar sig på det sannolikt rigtiga antagandet, att lagen skulle
la^mJng afhäl,Ta frän soka.»de af lagfart.

rörande lag- '',aS anser eJ att vi böra främja en lag, som kan hafva en slik
fart & verkan, ock yrkar förty bifall till lagutskottets förslag.
afsöndrad °

*(Forts!)'' Hei’r, Sjöcrona: Denna fråga är af ganska stor vigt, och jag

anser det derför vara en pligt att säga några ord i densamma, på

, att„ ^en j,ck(: mä Passera kammarens behandling utan att skärskådas
från alla håll.

Då vi hafva en författning, som säger att å hvarje jordafsöndring
till eganderatt skall bestämmas en afgäld, och att i sammanhang härmed
Konungens befallningshafvande skall pröfva, huru vida lägenheten
har sådant omfång att afsöndringen får ega bestånd, det vill säga
icke ofversknder en femtedel af stamhemmanets egoområde, så synes
angelaget att denna författning så vidt möjligt efterlefves. Den bringar
reda och ordning i förhållandena. Konungens befallningshafvande
gnvei afsöndringen namn, den blir upptagen på förteckningen, som
bilägga jordeboken, och derigenom får man reda i det hela. Är detta
ett onskmngsmål, bör man se till huru det skall vinnas, och så vidt
jag vet finnes det icke lämpligare sätt härför än det, som nu af
justitieombudsmannen föreslagits, det vill säga att lagfart icke beviljas
förrän sådan administrativ pröfning egt rum. Derigenom tvingas egaren
åt den afsondrade lägenheten att vända sig till Konungens befallningshatvande.
Nu har lagutskottet visserligen erkänt, att det kan vara
lämpligt och önskvärdt att få denna reda och ordning, men utskottet
fortsätter: ‘‘De statsändamål, hvilka skola främjas å ena sidan af

gällande lagstiftning rörande hemmansklyfning och jordafsöndring och
ä den andra af bestämmelserna om lagfart å fast egendom, synas vara
åt sins emellan så olikartad natur, att stadgandena i båda dessa ämnen
mke hora utan synnerligen tvingande skäl sättas i beroende af hvarandra.
Den pröfning, som föregår godkännande af en skedd afsöncring,
afser att trygga statens rätt att af stamhemmanet utfå föreskrifva
skattebidrag,, således ett rent administrativt ändamål; och det
an icke vara lämpligt att åt domstolen, som har att genom lagfarten
gifva offentlig bekräftelse åt lagfartssökandens fång, uppdraga öfvervakandet
af berörda administrativa föreskrifters efterlefnad."

Detta är nog alldeles teoretiskt vigtig*, och jag har i detta hänseende
ej något att häremot invända, men jag kan ändock ej finna,
att detta skäl bör leda till afsteg på det framstälda förslaget. Vi
gorå ej bär i landet så noggrann skilnad emellan domstolar och admiinstråla
myndigheter, att ej i ett och annat fall domstolarne tagas
1 sfnSjr i ac^m^s^ra^va ändamål. Jag behöfver ej erinra om att
sålunda domstolarne i väsentlig mån medverka till att stämpelskatten
gar ut, atskfiliga andra exempel att förtiga. Det borde derför ej vara
sä farligt att taga domstolarne i anspråk äfven för detta ändamål
hvarigenom vi blott skulle återgå till det förhållande, hvilket förut
ganska allmänt gält ända till dess, såsom den förste talaren erinrade
detta af justitieombudsmannen omförmälda beslut af högsta domstolen
tillkom, hvilket beslut fattades med fyra röster mot tre.

N:o 21.

Lördagen den 23 Mars. e. m.

fn l 1 TVan jar en af dess 8JU domai''e fordrat och, som jag tror
ordrar fortfarande, att afgäld för afsöndring skall vara bestämd innan
lagfart derå beviljas, och från hans domsaga får jag årligen mottaga
omkring oO ansökningar angående fastställelse af afgäld8 under det
fiån de andra sex domsagorna knappast inkomma eu eller två ansökningar
om året. Detta visar, att en föreskrift, att pröfning bos
Konungens befallningshafvande af afgälden skall utgöra vilkor för lagfarts
erhållande, ar ett utmärkt medel att åstadkomma hvad man i detta

SåTtf''3Kn‘3kaV'' ua/u lmr .laSutskottet fäst uppmärksamheten der FifWf

i ?1186"3 befaI11amSshafvande och kronobetjeningen “«enom
agfartsforteckningarna erhålla kännedom om de afsöndringar, å hvilka
lagfart meddelas och kunna då med afseende å dem bland dessa
rWnka kuQat-mke hafva bllfvit Konungens befallningshafvandes pröfi
-u utan binder af lagfarten vidtaga de åtgärder till

ägir"1 hviska dessa031 “^1 fÖranl?da“’ utan att lagutskottet emellertid
visats a It r P„ S “ s.kulle vara Defc har af den förste talarea
visats att det ai en ren omöjlighet for Konungens befallningshafvande

ett med ledning af lagfartsförteckningarna åstadkomma nödig reda
uti ifrågavarande afseende, och jag vill tillägga att skulle t i
Konungens befallningshafvande i Skaraborgs län tfr ifrågavarande änd£
mål glanska alla lagfarts förteckningar, måste för detta ändamål antag
hgen tillsattas en särskild tjensteman. uuuamai antag skriftHVsmn

^en 7 ^ ?kälet beträffa.r> att nemligen af eu sådan föreförlédas
att ti IT Tf *f af?öndrad lägenhet skulle kunna

här sauts vid ett ! ,Vart’ Så kan jag endast aäga, hvad som

sagts vid ett annat tillfälle, att man ej får afhålla sig från lagstiftningsåtgärder,
blott derför att man befarar, att de af somlig skofa
kmma missförstås. För öfrigt får jag fästa uppmärksamheten derpå

ite F clorThattIT befalhmigshatvailde försiggår på två å
ansökning hn« sålunda, om nye egaren genast efter köpet gör
ansökning hos Konungens befallningshafvande om fastställelse af af

CfiÄr! * ““ fa!'' ''0rie haf,“ “ Ä It

Som jag hai mig bekant, att inom Andra Kammaren kommer att
goras yrkande om återremiss af betänkandet, tillåter jag m^ på Sund
åt hvad jag nu anfört, här framställa samma yrkande. P 8 d

Herr Carlborg: Jag erkänner gerna, att, såsom herr institip
ombudsmannen anfört, många olägenheter kunna föranledas deraf att
ingå lagstadganden bönås, som ålägga innehafvare af afsöiidrad mogenhet
att söka fastställelse å afsöndringen och afgälden till stam
hemmanet, men jag anser dock, att man icke bör gira ett bifalfSl
eu kgenhetsegares lagfartsansökning beroende deraf, huru vida han
• , sui agenhet skattlagd eller icke. Det kan icke vara lämpligt att
fenhmartS a§eQ 6tt Stadgande af så rent administrativ beskäla

vill iaiTrinrå lägenheterna af eu sådan föreskrift

jag erinia att, såsom förut antydts, det lätt kan inträffa, att eu

Ifrågasatt
ändracl
lagstiftning
rörande lagfart
å
afsöndracl
lägenhet.
(Forts.)

N:o 21.

Ifrågasatt
ändrad lagstiftning
rörande
lagfart
ä afsöndra!,
lägenhet.
(Forts.)

88 Lördagen den 23 Mars, e. m.

hemmansegare, som bortsålt en lägenhet från sitt hemman, sedan säljer
hela hemmanet, innan egaren af afsöndringen sökt lagfart å sitt fång,
och derigenom kan denne senare gå miste om eganderätten till sin
fastighet. Ännu oftare kan det hända, att en hemmansegare, som afyttrat
en del af sin egendom, beviljar inteckning i hela hemmanet, och
om då icke lagfart sökts å afsöndrade delen, blifver inteckningen gällande
äfven deruti. I min hemtrakt händer det mycket ofta, att hemmansegare
vid hafskusten för något mindre belopp, t. ex. 50—100 kr.,
sälja tomtplatser, derå köparen sedermera bygger sitt hem; om han
nu underläte att söka lagfart, skulle lätt kunna hända, att en ny
egare af hemmanet med stöd af lag kan tillsäga honom: “nu får du
flytta, jag har köpt hela hemmanet och sålunda också din del", och
häremot skulle ej inuehafvaren af den afsöndrade delen kunna åberopa
sin eganderätt, då han ej sökt lagfart. Jag anser derför att
det voro högst vådligt att stadga några föreskrifter, som afhålla en
lägenbetsegare från att söka lagfart så fort som möjligt.

En föregående talare har äfven åberopat, att under nu rådande
förhållanden det kan inträffa, att mer än eu femtedel af ett hemman
derifrån afsöndras, utan att myndigheterna få kunskap derom. Jag
tror dock ej att en sådan händelse kan vara förenad med den fara
han skildrade. Hade jag varit domare i ett sådant fall, som det af
honom anförda, skulle jag ej hafva fråndömt lägenhetsinnehafvaren
hans egendom, utan jag skulle hänvisat honom att söka skattläggning
derå, så att den afsöndrade jorden blifvit åsatt hemmansränta i förhållande
till hemmanets öfriga egor, hvarigenom förekommits att kronans
rätt blifvit förnärmad, som ju uppenbarligen åsyftas med föreskriften
om förbud mot afsöndring af mer än J af ett hemmans
egor.

Om det, såsom jag tror, uti ifrågavarande hänseende är olika
praxis i olika landsändar, så må, der den praxis ansetts behöflig, att
lagfart ej bör beviljas förr än afgäld blifvit af Konungens befallningshafvande
bestämd, denna praxis fortfarande tillämpas.

För öfrigt anser jag på grund af den åsigt, som mer och mer
tyckes vilja göra sig gällande i riksdagen, att hemmansränta!! skall
afskrifvas ''— 30 procent deraf äro ju redan afskrida — att det vigtigaste
skäl bortfallit, som föranledt lagstiftaren att lemna föreskrifter
mot skattskyldig jords minskning, hvaraf det i nu gällande författning
förekommande stadgande, att ej mer än en femtedel af hemman derifrån
må afsöndras, är en sista återstod.

På grund af hvad jag nu haft äran anföra, anhåller jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr vice talmannen i enlighet
med de derunderframstälda yrkandena propositioner, först på bifall
till hvad utskottet i föreliggande utlåtande hemstält och vidare derpå
att utlåtandet skulle visas åter till utskottet, samt förklarade sig anse
den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

N:o 21.

Lördagen den 23 Mars, e. m.

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i sitt utlåtande
u:o 32, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, visas utlåtandet åter till utskottet.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—31;
Nej —15.

Justerades två protokollsutdrag för detta sammanträde.

På framställning af herr vice talmannen beslöts, att de ärenden,
som denna dag bordlagts första gången, skulle sättas främst på föredragningslistan
till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 8,26 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Första Kammarens Prof. 1889■ N:o 21.