1889. Andra Kammaren. N:o 37 (Riksdagens protokoll 1889:37)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1889. Andra Kammaren. N:o 37.

Onsdagen den 17 april

kl. 11 f. m.

§ 1-

Justerades protokollet för den 10 dennes.

§ 2-

Upplästes ett till kammaren inkommet sjukbetyg, så lydande:

»Att riksdagsmannen, doktor E. TF. Wretlind i anledning af
en operation på honom är förhindrad att deltaga i riksdagsgöromålen
tills vidare intygar.

Stockholm den 1(1 april 1889.

C. A. Ivar Svensson,
med. doktor.»

§ 3-

Föredrogos och bordlädes för andra gången konstitutionsutskottets
utlåtanden n:is 8, 9, 10 och 11.

§ 4.

Efter föredragning vidare af Första Kammarens protokollsutdrag,
n:r 185, med delgifning af nämnde kammares beslut öfver
dess tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:r 11, i anledning af väckt
motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan om framläggande
af förslag till ändring af 22 § i kongl. förordningen angående patent
den 16 maj 1884, beslöt Andra Kammaren hänvisa detta ärende
till behandling af sitt tillfälliga utskott n:r 8.

§ 5.

Föredrogs men bordlädes å nyo Andra Kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 26, i anledning af väckt förslag om
skrifvelse till Kongl. Maj:t rörande förbud mot införsel af margarin
och oleomargarin samt tillverkning af margarin m. m.

Andra Kammarens Prat. 1889. N:o 37.

N:o 87.

Onsdagen den 17 April.

Ang. rätt för
den, som vid
domstol företett
handling i
hufvudsJcrift,
att mot vissa
vilkor genast
återfå densamma.

I sammanhang med denna bordläggning och uppå derom af
herr talmannen gjord hemställan beslöt kammaren, att ifrågavarande
ärende skulle företagas till behandling näst efter särskilda utskottets
utlåtande angående väghållningsbesvärets ordnande.

§ 6.

Föredrogs och bifölls sammansatta stats- och bevillningsutskottets
utlåtande n:o 2, i anledning af eu utaf Riksdagens år
1888 församlade revisorer i deras berättelse angående statsverket
gjord framställning i fråga om indrifning och redovisning af de enskilda
sedelutgifvande bankernas bevillmngsafgifter.

§ 7.

Likaledes biföllos lagutskottets härefter, hvart för sig, föredragna
utlåtanden:

n:o 41, i anledning af Kongl. Majrts proposition med förslag
till ändrad lydelse af 32 § 1 mom. i förordningen angående fattigvården
den 9 juni 1871; och

n:r 42, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående enskild sedelutgifvande banks, bankaktiebolags och
sparbanks konkurs, samt till lag med vissa bestämmelser angående
enskilda sedelutgifvande banker.

§ 3.

I ordningen förekom dernäst Andra Kammarens tredje tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 8 (i samlingen n:o 25), i anledning af
väckt förslag om rätt för den, som vid domstol företett handling i
hufvudskrift, att mot vissa vilkor genast återfå densamma.

Uti en inom Första Kammaren väckt motion, n:o 14, hade
herr A. H. Öländer föreslagit, att Riksdagen ville i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och
för ett kommande års Riksdag framlägga förslag till lag, hvarigenom,
med ändring af nu gällande stadganden i ämnet, föreskrifter meddelades
derom, att handling, som för något ändamål i hufvudslcriÄ
för domstol företes, måtte kunna mot vissa vilkor genast återfås.

Första Kammarens tredje tillfälliga utskott, till hvilket denna
motion blifvit hänvisad, hade med anledning af densamma hemstält,

att Riksdagen ville i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes taga under ompröfning, om ej lagstadgande borde utfärdas,
hvarigenom sökande, som för vinnande af inteckning eller
annat ändamål till landtdomstol ingifvit handling, berättigas att,
mot aflemnande af eu utaf domhafvanden i orten bestyrkt afskrift
deraf, inom viss kort tid, efter det beslut i ärendet meddelats,
återfå handlingen.

Onsdagen den 17 April.

Ji:o 37.

Denna hemställan hade af Första Kammaren godkänts, hvarefter
ärendet blifvit, jemlikt 63 § i riksdagsordningen, öfverlemnadt
till Andra Kammaren, som hänvisat detsamma till sitt tredje tillfälliga
utskott, och hemstälde nu detta sistnämnda utskott, att Andra
Kammaren ville biträda Första Kammarens ifrågavarande beslut.

Ordet begärdes af

Herr Wålilin, som yttrade: Af den motivering, som de begge tillfälliga
utskotten åberopat, framgår, att många och starka skål tala
emot en sådan åtgärd, som i motionen åsyftas. Första Kammarens
tredje tillfälliga utskott erkänner till och med uttryckligen, att »de af
motionären omnämnda olägenheter icke kunna på det af motionären
anvisade sätt afhjelpas utan att skapa verkliga, ständigt återkommande
olägenheter». På ungefär enahanda sätt uttalar sig Andra
Kammarens tredje tillfälliga utskott i frågan.

Då den ifrågasatta åtgärden sålunda antagits medföra »verkliga
städse återkommande olägenheter», synes mig som utskotten
hade bort afstyrka bifall till motionen. Då så emellertid icke
skett, vågar jag för min del vördsamt hemställa, att kammaren
måtte, med afslag å utskottets hemställan, förklara motionen icke
böra till någon åtgärd föranleda.

Herr Edelstam: På sätt Första Kammarens tillfälliga utskott
anmärkt och äfven herr Wåhlin framhållit, är det många omständigheter,
som tala emot det framlagda skrifvelseförslaget. Efter mitt
förmenande bör Riksdagen icke komma till Kongl. Maj:t med anhållan
om någon utredning, utan att Riksdagen verkligen har klart
för sig hvad den vill hafva. Jag tror äfven att särskildt i detta
fall det vore högst olämpligt, i fall en skrifvelse skulle komma att
afgå till Kongl. Maj:t; ty det är, som sagdt, så många omständigheter
som tala emot Första Kammarens tillfälliga utskotts i sådant
afseende gjorda hemställan.

På sätt Första Kammarens tillfälliga utskott äfven sagt, är
det mycket möjligt, att ända till flera hundratal inteckningar, lagfarter
och andra ansökningsärenden inkomma till häradsrätt under
ett ting. Den af Första Kammaren föreslagna tid af sex dagar,
inom hvilken vederbörande skulle vara berättigade att återfå hufvudskrifterna
till de i dessa ärenden företedda handlingar, synes mig
alldeles för knappt tilltagen. Men äfven om Kongl. Maj:t eller
Riksdagen skulle anse längre tid erforderlig, torde i allt fall en stor
del af de fördelar, som genom nya lagen skulle komina till stånd, i
praktiken komma att försvinna. Jag vill i detta afseende fästa uppmärksamheten
derpå, att, så länge det erfordras — och jag antar, att
någon förändring härutinnan ej kan åstadkommas — att, sedan en
afhandling blifvit inlemnad till rätten för någon åtgärd, den bör
förses med bevis, som visar ändamålet med dess inlemnande, detta
bevis naturligtvis måste öfverensstämma med protokollet, i hvilket
fall det icke lämpligen kan skrifvas förr än protokollet är uppsatt.
I synnerhet vid åtskilliga fall, såsom i fråga om relaxation eller

Ang. rätt för
den, som vid
domstol företett
handling i
hvfvudskrift,
att mot vissa
vilkor genast
återfå, densamma.

(Forts.)

N:o 37.

Onsdagen den 17 April.

Ang. rätt för
den, som vid
domstol företett
handling i
hufvudshrift,
att mot vissa
vilkor genast
återfå densamma.

(Forts.)

postposition af inteckningar, är det af vigt, att beviset är så noggrant
och öfverensstämmande med protokollet som möjligt. Vidare
har det blifvit en praxis, som äfven stöder sig på lag, att för förnyelse
af inteckning icke erfordras någon annan åtgärd, än att
sjelfva inteckningshandlingen hlir inlemnad till en domstol. År då
icke beviset fullt öfverensstämmande med protokollet, så uppstå
lätt förvecklingar, till skada både för den rättsökande och äfven för
domaren, hvilken ju kan komma i ersättningsskyldighet till den förre.

Jag tror äfven, att ett beslut i sådant syfte som det Första
Kammarens tillfälliga utskott föreslagit skulle komma att medföra
en motsatt verkan mot den åsyftade. Jag har nemligen anledning
antaga, att många domstolar, åtminstone der deras ordförande äro
extra domare, skulle tveka att genast meddela beslut i afseende på
inteckningar, kanske just de ärenden, i hvilka sådana här afskrifter
förnämligast skulle komma att inlemnas. Domstolen skulle då tillkännagifva,
att beslut framdeles skulle komma att meddelas. Sålunda
i de domsagor, der den nya tingsordningen, enligt 1872 års
förordning, är genomförd, skulle det komma att dröja med beslutet
fyra eller åtta veckor, beroende på om domsagan bestode af ett
eller två tingslag. I de domsagor åter, der den gamla tingsordningen
ännu är gällande, skulle beslut meddelas först vid den s. k.
domslösen d. v. s. på tingets sista dag. Detta vore efter mitt förmenande
att stjelpa hellre än att hjelpa, och jag är fullt viss om,
att ganska många domare skulle förfara på det sätt, jag antydt.

På grund af hvad jag sålunda anfört yrkar jag afslag å utskottets
hemställan.

Med herr Edelstam instämde herrar Widström, lätting, Martin,
Lilieriberg, Sundberg från Haparanda och Persson i Heljebol.

Herr Thestrup: Jag kunde väl föreställa mig, att det utlåtande,
som Andra Kammarens tredje tillfälliga utskott med anledning af
den förevarande motionen afgifvit, skulle föranleda motsatta åsigter,
och jag får säga, att äfven från min sida hafva åtskilliga betänkligheter
i den vägen uppstält sig. Första Kammarens tredje tillfälliga
utskott, som behandlat förevarande ärende, har, på sätt den
föregående talaren antydt, angifvit många särdeles afsevärda svårigheter,
och sådana hafva äfven blifvit antydda i det Andra Kammarens
tillfälliga utskott, som haft att behandla ärendet. Särskild!
torde, såsom den siste talaren äfven nämnde, svårigheter möta vid
det förhållande, att nuvarande rättegångsbalken innehåller bestämda
föreskrifter derom, att de handlingar, som skola företes i lagfartseller
inteckningsafseende, skola förses med bevis å sjelfva originalhandliugen
öfver den sålunda verkstälda åtgärden. Men detta oaktadt
synes det mig, som om motionären å andra sidan framstäf åtskilliga
förhållanden, som äro i hög grad värda att tagas i beaktande.
I södra delarne af vårt land, med deras mera utvecklade
förhållanden i alla rigtningar, icke minst i afseende å kommunikationerna,
lärer det väl i allmänhet tillgå på det sätt, att domaren,
hvilken ej längre än som är nödvändigt vill behålla dessa värde -

Onsdagen den 17 April.

N:o 37.

papper, då parten en kort tid efter tinget kommer för att återfå Ang. rätt för
desamma, lemnar dem tillbaka, när expeditionen är färdig. Så den> som ,vid
lärer emellertid icke vara fallet i de norra delarne af landet, der i

förhållandena till följd af långa afstånd och obeqväma kommunika- imfvudsh-ift,
tioner ställa sig i detta afseende helt annorlunda. Der äro stora att mot vissa
ting, hvilkas utslagsdag inträffar först flere månader efter sjelfva vilkor genast
rättegångsdagen, och der i allmänhet parterna icke kunna återfå at™
sina handlingar förr än utslagsdagen. Att det är mycket besvärligt (Forts)
för dessa personer att så lång tid vara i saknad af en handling,
som de kanske behöfva, det kan icke vara något tvifvel underkastadt,
och det lärer väl också vara lätt att inse. De förhållanden,
som närmast föranledt motionen, äro visserligen dess bättre sällsynta,
men de kunna ju inträffa, och den skada, som derigenom
åstadkommes för allmänheten, är i hög grad behjertansvärd, särskilt
hvad afser. inteckningar, hvilka lemnats till förnyelse och
sålunda redan då äro belånade. I det skick, hvari motionen nu
föreligger, skulle jag icke vilja vara med om att tillstyrka bifall
till densamma, men har likväl ansett mig kunna göra det i den
form Första Kammarens tillfälliga utskott föreslagit. Som emellertid
denna fråga står i det närmaste sammanhang med frågan om
ändring af rättegångsbalken i vissa afseenden, och frågan härom för
närvarande är under behandling hos Kongl. Maj:t, och det icke lärer
dröja synnerligen länge, innan Riksdagen får den sig förelagd, synes
mig, om behofvet förefinnes, att äfven den nu föreliggande frågan
borde ställas under Kongl, Maj:ts ompröfning och tagas i betraktande
i sammanhang med den förra frågan. I det Första Kammarens tillfälliga
utskott, som behandlat motionen, funnos tvenne jurister,
nemligen två underdomare, och Första Kammaren, som icke plägar
låta sådana motioner opåtaldt släppas igenom, om den anser att
så icke bör ske, har utan meningsskiljaktighet godkänt sitt tillfälliga
utskotts utlåtande i ämnet. Så har äfven det utskott, som
här behandlat frågan, gjort, och jag anser derför, att Andra
Kammaren nu bör bifalla utskottets föreliggande betänkande.

Herr Jonson i Fröstorp: Med kännedom om den mängd
inteckningsärenden, som ofta på eu enda dag vid underdomstolarne
på landet förekomma, samt de stora besvärligheter, som särskildt
då åtkomsthandlingarna äro oklara i följd deraf uppkomma för
domhafvanden vid inteckningsprotokollets uppsättande, kan jag icke
finna annat, än att hufyudskriftens förseende med bevis i det föreslagna
afseendet, hvarigenom bland annat blefve nödvändigt att
pröfva alla ärenden samma dag handlingarna inlemnas, skulle medföra
ofantliga praktiska svårigheter. Jag kan derför icke godkänna
förslaget och anser för min del, att det icke är rätt att genom en
skrifvelse besvära Kongl. Maj:t med en sak, som skulle vålla så stora
praktiska svårigheter. För min del anhåller jag att få på det
allra bestämdaste yrka afslag på det föreliggande betänkandet.

Häruti instämde herr Andersson i Löfhult.

N:o 37.

Onsdagen den 17 April.

Ang. rätt för
den, som vid
domstol företett
handling i
hufv tidskrift,
att mot vissa
vilkor genast
återfå densamma.

(Forts.)

Herr 0. Melin: I de två förste talarnes yttranden hafva åtskillige,
särskildt jurister, instämt, och sedan har äfven herr J. Jonson
i Fröstorp yrkat utslag på betänkandet. Den sistnämnde fäste
sig hufvudsakligen vid förhållandena på landet, hvilka jag åter icke
tilltror mig att bedöma. Mig synes emellertid att det finnes i Första
Kammaren så många framstående jurister och inom samma
kammares utskott så många kompetenta personer, att man till deras
uttalanden kan sätta tillit. Då man i städerna, och särskildt i den
stad jag representerar, har sett, huru lättvindigt det går till med
dessa vigtiga handlingars förvarande, sedan de kommit i rättens
hand, finner man lätt vigten af en skrifvelse till Kongl. Maj:t i det
föreslagna syftet. Jag hoppas att man icke missförstår detta mitt
yttrande, ty dermed vill jag icke hafva uttalat något klander mot
myndigheterna. Sådana som förhållandena nu äro, kan det icke
ske på annat sätt. För den, som lemnar in till rätten vigtiga handlingar,
det må nu vara inteckningar eller testamenten, är det emellertid
af största vigt att handlingarna icke komma ur rättens lokaler,
utan der på bästa sätt förvaras.. En notarie får i uppdrag att
sätta upp protokollet. Han tager nu för sådant ändamål handlingarna
med sig hem; det hus, der han bor, kan vara af sådan beskaffenhet,
att handlingarna ingalunda kunna anses der vara säkert
bevarade. Brinner det då t. ex., hvad kan följden ej då blifva? Det
är möjligt att sådana olyckor ej ofta hittills inträffat, men att
för den skull låta sig nöja med bestående förhållanden anser jag
orätt. Det är icke min mening att yrka bifall till motionen, men
jag tror skrifvelseförslaget vara nyttigt, såsom syftande att ordna
ifrågavarande förhållande på ett för allmänheten mera betryggande
sätt. Det får ej kunna inträffa att, sedan man lemnat in en handling
till rätten, sedermera vid anhållan om dess återbekommande
få till svar, att den icke vidare finnes i behåll. Jag tror ej vi behöfva
frukta det påståendet, att förändringar i fråga ej låta sig göra.
Må vi försöka åtminstone. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Essén: Jag vill blott anhålla att få fästa den föregående
talarens uppmärksamhet på, att den föreslagna skrifvelsen afser
endast förhållandena på landet. Talarens klagomål öfver ställningen
i städerna skulle således icke på något sätt blifva afhjelpta,
äfven om skrifvelseförslaget antoges. Jag anhöll om ordet närmast
med anledning af den nämnde talarens yttrande, att det skulle gå
lättvindigt till särskildt vid den domstol, jag tillhör. Han sade
visserligen sedan, att yttrandet ej var så illa menadt, men jag kan
dock icke underlåta att försäkra, att vid berörda domstol icke går
lättvindigare till än annorstädes, snarare möjligen något noggrannare.
Jag har intet yrkande att framställa.

Herr 0. Melin: Hvad angår den siste talarens anmärkning om
den domstol, han tillhör, så hade jag verkligen trott, att då jag
redan sagt att jag med mitt yttrande icke ville uttala något klander
mot rättens ledamöter, utan att jag endast afsett att påpeka

Onsdagen den 17 April.

2f:o 37.

de missförhållanden, som äro en nödvändig följd af den nuvarande Aa,j- rätt för
anordningen, någon vidare förklaring icke hade erfordrats. Jag
vill nu ännu en gång säga, att om jag råkade nämna en viss dom - tet^handling''i
stol, sådant berott på att jag ej känner till förhållandena vid någon imfvudskrift,
annan än den. Hvad angår samme talares öfriga påminnelse, så "" mot visso,
är det nog rigtigt, att det nu blott är fråga om förhållandena på vilkor genast
landet, men min tro är, att om frågan blir undersökt och någon “
rättelse gjord på landet, der svårigheterna äro störst, städerna äfven (Forts )
skola få fördel deraf. Jag fann mig derför fullt befogad att äfven
i städernas intresse yrka undersökning i förevarande afseende.

Herr Jonsson i Myre: Herr talman! Då det är kändt,
att vid flera tillfällen förekommit tillbud till eldsvåda på ställen,
der domstolshandlingar förvarats, och att äfven gårdar totalt nedbrunnit,
der sådana handlingar förvarats, då handlingarna blifvit
lågornas rof, med anledning deraf anser jag det vara af allra största
vigt att nu bifalla det af Första Kammaren godkända skrifvelseförslaget.
Det är ganska svårt för parter eller sökande att förlora
sina handlingar. Sådant skulle kunna undvikas genom den föreslagna
bestämmelsen om rättighet att mot aflemnande af bestyrkt
afskrift återfå hufvudskriften. En talare har anmärkt, att en sådan
anordning skulle medföra allt för mycket besvär för domhafvanden,
då denne skulle genast påteckna bevis å hufvudskriften och omedelbart
derpå återlemna densamma. Men häremot vill jag erinra,
att det af Första Kammaren godkända skrifvelseförslaget icke går
så långt, utan blott innehåller att sökande, som för vinnande af
inteckning eller annat ändamål till landtdomstol ingifvit handling,
skulle ega att inom viss kort tid, efter det beslut i ärendet meddelats,
återfå handlingen, hvarigenom således rådrum kommer att
lemnas domaren att jemföra afskriften med hufvudhandlingen och
bestyrka afskriftens rigtighet.

Enligt min åsigt finnes det fullt talande skäl för Andra Kammaren
att biträda Första Kammarens beslut, och får jag derför yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Hörnfeldt: Vore det här fråga om att lemna bifall till
motionen, då kunde det hafva sina skäl, att icke kammaren genast
ginge in på ett sådant förslag, men utskottet har ju endast tillstyrkt
ett af Första Kammaren redan fattadt beslut om aflåtande af skrifvelse
till Kongl. Maj:t med anhållan det Kong! Maj:t täcktes taga
under ompröfning, om ej lagstadgande borde utfärdas, hvarigenom
sökande, som för vinnande af inteckning eller annat ändamål till
landtdomstol ingifvit handling, berättigas att, mot aflemnande af en
utaf domhafvanden i orten bestyrkt afskrift deraf, inom viss kort
tid, efter det beslut i ärendet meddelats, återfå handlingen.

Hvilka praktiska svårigheter det skulle kunna möta, att sedan
man inlemnat handlingen till vederbörande domstol man skulle ega
att mot aflemnande af bestyrkt afskrift inom viss kort tid, efter det
beslut i ärendet fattats, återfå handlingen, har jag svårt att fatta.

>'':o 37.

Onsdagen den 17 April.

Ang. rätt för
den, som vid
domstol företett
handling i
hufvudsJcrift,
att mot vissa
vilkor genast
återfå, densamma.

(Forts.)

Men om det skulle möta några praktiska svårigheter, så lärer väl
Kongl. Maj:ts regering, sedan den tagit frågan i öfvervägande, icke
: framkomma med något förslag i den vägen. Och då det här är
fråga blott orn^ att hänskjuta saken till Kongl. Maj:ts pröfning och
anhålla, att Kongl. Maj:t, derest det ej möter några praktiska
svårigheter, ville framlägga ett förslag i denna retning, så tror
jag, att. det icke borde vara någon fara för Andra Kammaren att
lemna bifall till det beslut, som fattats af Första Kammaren, hvarför
jag, herr talman, anhåller om bifall till utskottets förslag.

I detta yttrande instämde herrar Nilsson i Skärhus, Andersson
i Hasselbol och Carlsson i Mysäter.

Herr Alilström: Jag anser de skäl, som under diskussionen
hlifvit anförda för afslag å motionen, så talande, att jag icke kan
annat än förena mig med dem, som yrkat sådant.

Då, ehuru det af Första Kammaren beslutade skrifvelseförslag
afser endast landtdomstolarne, likväl under diskussionen äfven förhållandena
vid stadsdomstolarne blifvit vidrörda, ber jag att få
tillkännagifva, att enligt min åsigt hvad som i förevarande afseende
är i lag stadgadt för stadsdomstolar är tillfyllestgörande, och att
hvad som derutöfver kan till allmänhetens trygghet behöfva göras
hör vidtagas af kommunerna sjelfva. Så har äfven skett i flera
städer och särskild! i den stad, jag har äran representera. Der har
nemligen på rådstufvurättens framställning hlifvit för förvarande af
fastighetsböckerna och vigtigare handlingar å rådhuset inrättadt ett
från grunden uppmuradt säkert kassahvalf, och derifrån uttagas handlingarna
endast då de på derintill gränsande expeditionslokaler
behöfva användas för ärendenas expediering. Sådant kan ju lätt
låta sig göra i städerna, men deremot icke på landet, och om man
vidtager en sådan åtgärd i en stad, så torde der inga ytterligare
försigtighetsmått vara af nöden.

Jag anser det emellertid vara allt skäl att yrka afslag å utskottets
hemställan.

Härmed var öfverläggningen slutad. I enlighet med de gjorda
yrkandena gaf herr talmannen propositioner så väl på bifall till
utskottets hemställan som ock på afslag derå; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes och försiggick enligt en nu uppsatt voteringsproposition: Den,

. som bifaller hvad kammarens tredje tillfälliga utskott
hemstält i utlåtandet n:o 8 (i samlingen n:o 25), röstar

• da;

Den det ej vill, röstar

tf ej;

Vinner nej, är utskottets nämnda hemställan af kammaren afslagen.

Onsdagen den 17 April.

N:o 37.

Omröstningen ntföll med 75 ja och 49 nej, hvadan utskottets
hemställan af kammaren bifallits.

§ 9.

Föredrogs och bifölls bevillningsutskottets memorial n:o 9, i
anledning af återremiss af 2:a punkten i utskottets betänkande
n:o 7 angående hevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter.

§ io.

Föredrogs och lades till handlingarna sammansatta stats- och
bankoutskottets memorial n:o 3, med anledning af kamrarnes olika
beslut vid behandling af utskottets utlåtande angående väckt motion
om inrättande af en ny jordbrukshypotekskassa in. m.

§ 11.

Efter föredragning dernäst af sammansatta stats- och bankoutskottets
memorial n:o 4, angående anvisande af ersättning till
sammansatta stats- och bankoutskottets kansli, blef hvad utskottet i
detta memorial hemstält af kammaren bifallet.

§ 12.

Till afgörande förelåg vidare lagutskottets utlåtande n:o 43, i
anledning af väckta motioner om ändringar i förordningen angående
utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864.

I punkten 1 hemstälde utskottet, att en inom Andra Kammaren
af herr G. W. Lyth väckt motion, n:o 53, om ändring af § 31 i
berörda förordning icke måtte af Riksdagen bifallas.

Efter föredragning af punkten begärdes ordet af

herr Lyth, som anförde: Jag skall be att med anledning af
lagutskottets hemställan i denna punkt få yttra några ord. Utskottet
har uppenbart missuppfattat meningen med och motiven för min
motion, och detta framgår af flera omständigheter, som jag skall be
att få med några ord vidröra. Utskottet säger nemligen uti sitt
utlåtande i första punkten af motiveringen följande:

Motionären synes med sitt förslag hufvudsakligen hafva afsett
det förhållande, som på senare tider ej sällan förekommit, att utländsk
handelsresande, utan att hafva erhållit tillstånd att här i
riket idka handel, för en längre tid slår sig ned å en ort och drifver
handel från medfördt så kalladt proflager.

Såsom af detta yttrande tyckes framgå, har utskottet troligen
uppfattat motivet till min motion i tullpolitiskt hänseende; och det
kan ju verkligen hända, att jag haft äfven ett sådant motiv, jag
vill icke neka dertill. Men det är dock icke hvad jag egentligen
afsett med min motion, och det är det så mycket mindre, som de

N:o 37.

Onsdagen den 17 April.

dömande myndigheterna ega rätt att döma en person, som olagligt
förfarit i detta hänseende, till böter från 5 till 500 kronor. Hvad
jag i första punkten af min motion framstält är sålunda icke af
så mycken vigt.

Men en sak, som är af så mycket större vigt, är den senare
delen af mitt yrkande. 31 § af lagen om näringsfrihet är nemligen
mycket tvetydig, och jag skall be att få framlägga några exempel
på, huru den på olika orter tillämpas olika. Huru går det till
t. ex. här i Stockholm, då en utländsk handelsresande hitkommer
och bjuder ut och försäljer sina varor? Jo, han infinner sig här
med sitt proflager och tager in på ett hotell. Han tager sedan eu
del af sitt proflager med sig, går ut i staden, bjuder ut sina varor
och kan hända äfven försäljer något. Då slå polismyndigheterna
ner på honom och lägga beslag på en del, märk väl, endast en del
af det proflager han medfört. Denna del förvaras i polismyndighetens
magasin; sedermera faller domen, och han domfälles till
böter. Af detta proflager tages då så mycket, som svarar mot
böterna, och resten får han tillbaka. På detta sätt tillgår det i
Stockholm, men det tillgår ej på samma sätt öfverallt i riket. Jag
kan framlägga ett par bevis derpå. Det anlände till eu stad i
södra Sverige för någon tid sedan en handelsresande från södra
Europa, som utbjöd ett parti tvättsvampar. Men han hade icke
betalt bevillningsafgift, och derför lades beslag på hans till 8 å 10
tusen kronor värderade lager, och han blef följaktligen alldeles utplundrad.
Äfven ett annat exempel kan jag framlägga. Det inträffade
i Söderhamn för en tid sedan, att eu urhandlande medhade
ett proflager och utbjöd det der. Eu person infann sig då
hos honom och bad att få köpa 6 stycken ur. Handelsresanden
anade intet oråd, utan lät honom få 6 klockor. Men denna söderhamnsbo
anmälde saken hos stadsfiskalen, och denne gjorde då
beslag på hela lagret, som var värderadt till 6,000 kronor.

Herrarne se sålunda, att lagen är tvetydig och tillämpas på
olika sätt. Nu har jag i min motion velat gå en medelväg mellan
de förfaringssätt, som tillämpats af myndigheterna i olika städer, i
det jag i min motion föreslagit följande bestämmelse: Hållas varor
af honom olofligen till salu, eger allmän åklagare att af hans hit i
riket medförda varulager anhålla och i beslag taga så mycket deraf,
som anses motsvara dubbla bötesbeloppet, hvartill han blifvit för
lagöfverträdelseu ådömd.

Detta är en medelväg, som jag velat gå. Ty jag kan icke
anse att det är rätt och med svenska statens värdighet förenad!
att helt och hållet utplundra eu handelsresande och totalt ruinera
honom. Detta är hufvudmotivet för min motion och alls icke det
först nämnda. Jag bär velat hafva en tydlig förklaring hvad denna
paragraf egentligen innehåller. Nu säger utskottet på följande sätt
i sista punkten af sitt utlåtande:

Hvad särskild! angår förslaget, att bestämma hvilka varor skola
vara underkastade beslag, så innefattar detta enligt utskottets uppfattning
en af förhållandena icke påkallad lindring i påföljden för

Onadagen den 17 April.

N:o 37.

den felande; ty af lagrummets nuvarande ordalydelse synes utskottet
otvetydigt framgå, att hela det lager, från hvilket den olofliga försäljningen
skett, är underkastadt beslag.

Alltså skulle man, enligt utskottets åsigt, hafva rättighet att taga
hela lagret i beslag. Men jag hemställer till denna kammares
ledamöter, om det är rätt och svenska staten värdigt att totalt utblotta
och ruinera en handelsresande, som kommit hit i landet och
utbjuder varor. Och äfven svenska handelsresande äro underkastade
detsamma; ty i det exempel, jag nyss anförde, var det en svensk
handelsfirma, hvars resande man i Söderhamn fråntog hela hans
lager, emedan han begått visserligen en olaglighet men af underordnad
beskaffenhet. Det är ju icke egentligen något brott och, om
så äfven vore, af mycket lindrig beskaffenhet. Men det oaktadt kan
man ruineras, till en del åtminstone.

Enligt utskottets åsigt är saken icke af någon särdeles stor
vigt; men, mine herrar, den är verkligen af vigt, och det hör blifva
någon ändring i det förhållande, som nu existerar.

Egentligen hade jag ämnat yrka återremiss, men då detta icke
skulle tjena till mycket, emedan Första Kammaren redan afslagit
motionen, vill jag icke framställa något yrkande derom. Till nästa
riksdag skall jag dock framlägga ett annat förslag i ämnet, som jag
hoppas då skall blifva mera taget i akt af lagutskottet och säkerligen
äfven inom Riksdagen blifva beviljadt.

Herr talman! Jag har ej för närvarande något yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Herr A. Lilienberg hade i en likaledes inom Andra Kam- Om ändring af
maren väckt motion, n:r 114, föreslagit, att Riksdagen ville för sin§ 2'' mom. i
del besluta följande förändrade lydelse af 11 § 2 mom. af ifrågavarande
förordning: _ vidgad

»För öfrigt vare det fabriks- och handtverksidkare ohetaget att näringsfrihet.
utan särskild? tillstånd till salu kringföra sina egna tillverkningar,
äfvensom en hvar eger att utan anmälan eller tillstånd till salu
kringföra lifsförnödenheter, jordbruks- och ladugårdsprodukter samt
alster af inhemsk husslöjd».

Utskottet hemstälde under förevarande punkt,

att Riksdagen ville, med anledning af herr Lilienbergs motion,
i skrifvelse anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t vidtaga sådan ändring
i förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864,
att fabriks- och handtverksidkare må erhålla rätt att, utan särskild
anmälan eller tillstånd, sjelfve eller genom hustru eller hemmavarande
barn till salu kringföra sina egna tillverkningar.

Sedan denna utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr E. G. Boström: Herr talman! För min del är jag icke

mycket benägen för det förslag till skrifvelse, som lagutskottet här

N:o 37.

Onsdagen den 17 April.

Om ändring aj
11 § 2 mom. i
förordningen
angående utvidgad näringsfrihet.

(Forts.)

framlagt. Jag tycker, att det är litet oegentligt att så snart begära
‘ändring i den lag, som nu är i fråga. Denna gårdfarihandel och
det ofog, som dervid bedrifves, är mycket öfverklagadt. Derför
skref Riksdagen år 1886 till Kongl. Maj:t och begärde en ändring
deri. År 1887 framlade ock Kongl. Maj:t med anledning deraf ett
förslag, som godkändes af Riksdagen; men nu är man redan färdig
att vilja ändra detsamma. Jag erkänner gerna, att lagutskottet
har gjort vissa mycket goda inskränkningar i det förslag, som motionären
herr Lilienherg framlagt; men jag tror i alla fall, att man
med de nu föreslagna bestämmelserna på omväg kan komma fram
till samma oefterrättlighetstillstånd, som gälde, innan 1887 års lag
börjat tillämpas. Nu skulle, efter lagutskottets förslag, »fabriksoch
handtverksidkare erhålla rätt att, utan särskild anmälan eller
tillstånd, sjelfve eller genom hustru eller hemmavarande barn till
salu kringföra sina egna tillverkningar». Det är egendomligt, att
man kan tänka sig fabriker af så liten omfattning, att det endast
skulle behöfvas fabrikanten sjelf eller hustrun eller barnen för att
besörja afsättningen af tillverkningen. Det ligger således redan här
en motsägelse i sjelfva formuleringen. Men vidare, när nu desse,
som ega rätt att utan anmälan eller tillstånd fara ut i bygden och
sälja, göra detta, huru skall någon menniska kunna kontrollera, om
det är deras egen tillverkning eller någon annans? Det är ju nästan
omöjligt. Bore 1887 års lag voro de skyldige att anmäla, när
och att de ämnade göra det; men nu skola de slippa både anmälan
och att begära tillstånd. Om det vore så, att de borde på något
sätt styrka genom intyg, att de varor de hade voro af deras egen
tillverkning, kunde så vara; men jag tror, att efter i Sverige
gällande bevisningslagar tillkommer, vid åtal för kringförande
och försäljning af annans tillverkning, bevisskyldigheten åklagaren,
som skall styrka, att det icke är den åtalades egen tillverkning.
Jag frågar då: hur skall det i praxis låta sig göra för
en åklagare att bevisa, att de saker, som en gårdfarihandlare eller
handtverkare fört omkring, icke äro hans egen tillverkning? Det
är omöjligt. På detta sätt tyckes det som om man på omväg
kunde åter komma fram till gårdfarihandel^ hvilken vi just vilja
komma ifrån.

Jag hemställer om afslag å utskottets föreliggande förslag.

Herrar Lund, Berndes, Höglund, Lyth, Åkerlund, Andersson i
Stigen och Persson i Heljebol instämde med herr Boström.

Herr Carl Ifvarsson: Herr talman, mine herrar! Det är

allmänt bekant, att sedan man vunnit en större handelsfrihet, har
man sökt att på alla sätt kringskära denna handelsfrihet och till
och med gått bakut ända derhän, att man nu lagt saken i Konungens
befallningshafvandes händer, så snart det rör en vara, som kan
hänföras till handelsvara. Men det är icke nog dermed, utan man
har kommit derhän, att man i allmänhet börjat tvista om, huru vida

Onsdagen den 17 April.

N:o 37.

det, som hör till den egentliga husslöjden, äfven skall betraktas Om ändring of
såsom handelsvara och icke få kringföras, med mindre Konungens11 § 2! m»m. i
befallningshafvande lemnat tillstånd dertill. Hvarthän en sådan {Zglenäe9uilagstiftning
för, kan hvar och en inse: det är helt och hållet en in- vidgad
skränkning i handelsfriheten. Jag frågar blott, huru Konungens näringsfrihet.
befallningshafvande skall med någon urskilning kunna säga, huru (Forts.)
många handlande böra få rättighet att fara omkring och sälja ortens
tillverkning, och hvilka som dertill äro lämpligast. Olika åsigter
hafva otvifvelaktigt gjort sig gällande på flera håll inom landet;
och detta har hatt till följd, att Konungens befallningshafvande i
vissa län gifvit sådant tillstånd åt så många, som begärt det, men
i andra försökt inskränka det. På det sättet har man fått ställningen
alldeles oklar. Kär en del af dem, som tillverkat varorna, i
sin egen hembygd föra dem till torgs, uppstår frågan, om dessa äro
af sådant ursprung, att de verkligen kunna säljas såsom husslöjdsartiklar,
och det har varit fråga om att lägga beslag på sådana
varor, om hvilka det varit temligen klart, att de tillverkats på den
ort, hvarifrån säljaren är. Det är således ett nära nog odrägligt
tillstånd, man nu kommit till. Jag har också fått åtskilliga skrifvelser
från mina kommittenter i detta hänseende; och herrarne må
icke förundra sig öfver att så är, ty det är väl temligen allmänt
kändt inom landet, att i södra Halland och äfven delar af södra
Småland samt till någon del nordligaste Skåne tillverkas yllevaror
i stor skala. Hela denna tillverkning är att betrakta såsom husslöjd,
ty det är egentligen ett bidrag till uppehälle för den jordbrukande
klassen och allmogen att kunna försörja sig, emedan det
i allmänhet är i magra trakter, som tillverkningen drifves i största
skala. Kär det nu gäller att försälja dessa ylle varor, lär det väl
icke lyckas vederbörande att få afyttra dem vare sig på marknader
eller i städerna, med mindre de''hafva Konungens befallningshafvandes
tillstånd — åtminstone drifves det derhän eller kan vara
tvifvel underkastadt. Således skall man icke undra på, om missnöje
uppstått. Jag vill icke besvära kammaren med att här omtala,
hvad jag i detta hänseende fått i skrifvelseväg mig tillsändt från
den ort jag representerar, men jag tillåter mig dock uppläsa ett
memorial, emedan detta föredragits å kommunalstämma, och denna
enhälligt beslutat det. Det innehåller egentligen en skrifvelse med
anhållan, att jag ville kungöra den för (Riksdagen eller Kongl.

Maj:t eller på hvad sätt jag finner lämpligast, i syfte att kunna
medverka till en friare försäljning af ortens tillverkning. Skrifvelsen
räcker endast på ett hälft ark, och således blir det icke just
så tidsödande-, om jag tager mig friheten att uppläsa den för att sålunda
visa, hvad denna församling enhälligt velat uttala. Den
lyder så:

»Till ledamoten af Riksdagens Andra Kammare m. m.

Herr Carl Ifvarsson.

Som det är eder bekant inträdde den 1 april förlidet år tilllämpningen
af Kongl. Maj:ts nådiga förordning af den 23 september

N:o 37.

Onsdagen den 17 April.

Om ändring ctj
11 § 2 mom.
förordningen
angående utvidgad näringsfrihet.

(Forts.)

''1887 om ändring af vissa §§ i förordningen den 18 juni 1864 angående
* utvidgad näringsfrihet.

Som det äfven torde vara eder bekant, hafva invånarne inom
Knäreds socken och angränsande socknar i Halland, Skåne och
Småland sedan längre tid tillbaka, enär jorden är mager och föga
gifvande och således icke kan föda befolkningen, sysselsatt sig med
åtskilliga husslöjder och deras försäljning inom riket för att förskalfa
sig nödiga medel till inköp af spanmål och för att kunna
gälda utskylderna till stat och kommun. De husslöjdsalster, som
hafva tillverkats och kringförts till afsalu, äro hufvudsakligen tröjor,
strumpor, kalsonger och halsdukar af ull, hvarjemte äfven en del
personer idkat gårdfarihandel med yllefabrikat från Norrköping,
Halmstad m. fl. fabriksstäder samt fjäder.

Vid tillämpningen af förordningen af den 23 september 1887 har
under förflutna året visat sig, att denna förordning af vederbörande
embetsman och embetsverk inom riket uppfattas och tillämpas på
olika sätt. Så hafva en del landshöfdingeembeten helt och hållet
nekat att utfärda tillståndsbevis för idkande af gårdfarihandel,
oaktadt alla de bevis företetts, som förordningen föreskrifver, en del
hafva lemnat tillstånd åt några personer, med uteslutande af andra;
några få befallningshafvande hafva lemnat tillståndsbevis åt alla de
sökande, som företett erforderliga bevis. — Ett sådant godtyckligt
förfärande kan väl icke vara i öfverensstämmelse med förordningens
anda och innehåll.

Meningen med denna kongl. förordning var väl icke att hindra
en ärlig och redbar svensk man ifrån att idka gårdfarihandel, när
han styrker sig innehafva de qvalifikationer, som förordningen föreskrifver,
ej heller att några få, som lyckas vara de förste på året,
som inkomma med sina ansökningar, skola få bevis, men alla andra
icke. Likhet inför lagen bör val’gälla så för den ene som för den
andre. Hvad beträffar dem, som idka gårdfarihandel med, denna
ortens ofvannämda husslöjd, så hafva en del af desse under förlidna
året på många ställen blifvit af polisbetjente hotade med stämning
och böter och till och med utvisade från saluplatser och marknader
och torgdagar och sålunda förhindrade att försälja sina varor,
oaktadt ofvannämnda förordnings 11 § tydligen och klart säger: att
en hvar vare sig i stad eller på landet vare medgifvet att utan anmälan
eller tillstånd till salu kringföra alster af inhemsk husslöjd.
Med anledning af hvad sålunda blifvit anfördt har Knäreds församling,
enligt bifogade kommunalstämmoprotokoll, beslutat ingå till
eder, herr riksdagsman, som under eder riksdagsmannaverksamhet
visat eder vilja stå på folkets bästa och äfven känner dess behof,
med en ödmjuk anhållan, att ni godhetsfullt ville antingen inför
Kongl. Maj:t eller nu pågående Riksdag frambära, på det sätt som
eder lämpligast synes, vår ödmjuka anhållan, att ofta åberopade
förordning af den 23 september 1887 måtte lika tillämpas inom hela
riket af dess embetsman och embetsverk, så att ingen svensk man
eller qvinna blifver hindrad i utöfningen af den lagliga sysselsättning,
hvartill han eller hon känner sig manad för sig och de

Onsdagen den 17 April.

X:o 37.

sinas framtida utkomst. Inneslutande oss i eder välvilliga benägenhet,
teckna vi med största högaktning.

Knäred den 29 januari 1889.

J. P. Johanson.

Kommun al ord föran de.»

Och dervid är fogadt äfven ett kommunalstämmoprotokoll, som
visar, att frågan varit före der, och att denna skrifvelse enhälligt af
kommunalstämman antagits. Detta visar åtminstone, huru förhållandet
är inom dessa trakter, och jag antager, att förhållandet är
lika äfven på andra orter, om ock det icke gäller samma slags
varor, som här är fråga om. När man nu ser motionärens förslag
i ämnet, kan man icke annat än glädja sig öfver, att det åtminstone
går i rigtning att lemna större frihet åt folk i allmänhet än
nu . är gällande. Det synes mig vara åtminstone en liten ljusglimt
i denna reaktionära tid. Utskottets förslag är något sämre, men
äfven det vittnar om, att man börjat tänka på, att det icke är så
lämpligt stäldt, som det för närvarande är. För min del skulle
jag föredraga motionärens förslag, ty jag tror, att det skulle kunna
afhjelpa olägenheterna i väsentlig grad — utskottets deremot endast
i obetydlig grad — men det lär väl icke vara utsigt att få igenom
motionärens förslag i sin helhet, eftersom Första Kammaren tagit
utskottets, och i sä fall torde det vara bättre att få något än intet.
Jag tror dock icke, att det hjelper olägenheterna i sin helhet.
Motionärens förslag hade, som sagdt, varit mycket bättre, och om
utsigt funnits för dess antagande, nog skulle jag hafva yrkat bifall
dertill. Jag har ansett mig skyldig nämna detta för mina kommittenters
räkning, och för egen del vill jag tillägga, att, om man ock
utgår från den synpunkt, att man bör hindra utländingarne från
att i vårt land drifva sin rörelse i allt för stor skala, så bör man
icke derför inskränka rättigheterna för landets egna barn så mycket,
som man gjort, ty skall man fortgå längre på den vägen, så blir
der till sist ingenting igen af vår näringsfrihet, utan jag tror det
vore klokt att nu i någon mån utvidga dessa rättigheter. Jag har
icke något emot att utländingars rättigheter i förevarande fall blifvit
inskränkta, det kanske till och med borde hafva skett i ännu
högre grad, men deremot anser jag det icke gagneligt att för oss
sjelfva oupphörligt stifta sådana stränga lagar.

Så gerna jag än skulle vilja vara med om motionärens förslag,
om det kunde gå igenom, skall jag dock för närvarande nöja mig
med om utskottets förslag antages.

Häruti instämde herrar Eriksson i Elgered, Nydcihl, Olsson i
Kyrkebol, Andersson i Baggböle, Olsson i Ornakärr och O- JMelin.

Herr Lilienberg yttrade: Herr talman, mine herrar! Inom utskottet
var jag mycket tveksam, huru vida jag icke borde yrka bifall
till min motion. Herrarne torde hafva observerat, att min motion skiljer
sig från lagutskottets förslag derutinnan, att jag velat, det fabriksoch
handtverksidkare skulle få kringföra sina varor till afsalu an -

Om ändring af
11 § 2 mom. i
förordningen
angående utvidgad näringsfrihet.

(Forts.)

Nso 37.

Onsdagen den 17 April.

Om ändring aj
11 § 2 mom.
förordningen
angående utvidgad näringsfrihet (Forts.

)

r tingen sjelfve eller med begagnande af dem, som de helst vilja anlita,
''medan utskottet gjort den inskränkning att, om de ej vilja sjelfve
resa omkring, de endast såsom biträden få använda hustru och hemmavarande
barn. Emellertid sade man mig inom utskottet, att det icke
• fans någon utsigt för att Första Kammaren skulle gå in på min
motion, och af denna anledning ansåg jag mig, för att åstadkomma
något, böra instämma med utskottets pluralitet. Att i denna kammare
något motstånd skulle uppstå mot denna lilla reform, det hade
jag dock icke kunnat tänka mig.

Det har nu anmärkts, att denna ändring kommer för snart, då
vi gjorde den sista förändringen uti näringsfrihetsförfattningen så
nyligen som år 1887. Jag vill då för den talare, som framstälde
denna invändning, påpeka, att, då 1887 denna reform var å bane,
man, såsom synes af förhandlingarna, icke alls tänkte på denna
rättighet för fabriks- och handtverksidkare att kringföra sina egna
tillverkningar, och det var så litet meningen att göra någon inskränkning
häruti, att den ledamot i Första Kammaren, hvars motion
vid 1886 års riksdag gaf första uppslaget till de inskränktare bestämmelser,
som blefvo gällande uti 1887 års författning, uttryckligen
sade, att han icke åsyftat någon inskränkning af fabriks- och handtverksidkarnes
rätt att, visserligen efter anmälan men dock utan
särskildt tillstånd, få kringföra sina egna tillverkningar.

Det har vidare anmärkts, att det skulle vara svårt, om icke
omöjligt, att i hvarje särskildt fäll afgöra, huru vida dessa varor, som
de kringföra, äro af deras egen tillverkning eller ej. I det afseendet
ber jag få erinra, att rättigheten att kringföra egna tillverkningar
utan särskildt tillstånd, den hafva dessa näringsidkare haft i 40 år,
ty den beviljades genom 1846 års fabriks- och handtverksordning,
och sedermera hafva de behållit denna rättighet till 1887, dock med
den inskränkning, att de från 1864 skolat göra särskild anmälan, om
de ville begagna sig häraf.

Ytterligare har man invändt, att en sådan anmälan borde ske.
Jag kan icke förstå hvad det skall tjena till, då de ändock skola
hafva anmält en gång, att de vilja idka näring, och då det här icke
är fråga om att för detta kringförande begagna andra biträden än
hustru och hemmavarande barn, så synes mig detta alldeles öfverflödigt.
Det närvarande tillståndet är i sanning ganska betungande
för dessa smärre näringsidkare. Såsom herrarne torde se af min
motion, der detta är relateradt, skola de anskaffa åtskilliga intyg, såsom
om sin egen och sina biträdens frejd, om sin myndighet och
om ett hedraxrde uppförande, och alla dessa skola anskaffas å nyo
för hvarje år. När de så komma till Konungens befallningshafvande
med alla dessa intyg och tro att allt är klart, så händer det
ofta att Konungens befallningshafvande afslår deras ansökan, och
det värsta är, att till och med i samma län kan det i praxis blifva
en ganska ojemn lagtillämpning derigenom, att t. ex. den ordinarie
landssekreteraren i detta fall har liberalare åsigter, men
så får han tjenstledighet, och der kommer en annan i stället, som
har motsatta åsigter. Särskildt från min egen hemort kan jag nämna,

Onsdagen den 17 April.

N:o 37.

att det lian dt flera gånger, att Konungens befallningshafvande, då Om ändring af
handtverksidkare kommit och begärt tillstånd att få kringföra till11 § 2 mfm- *
afsalu sådana alster, som äro föremål för deras näring, gjort den for°rdnm9e’t
inskränkning, att de fått lof att kringföra allenast sina egna till- ''^''tidgld ''
Verkningar. näringsfrihet.

För öfrigt vill jag saga, att det icke bör vara svårare att i (Forts.)
hvarje fall afgöra, huru vida de alster,'' som af en person kringföras,
äro att anse såsom hans egen tillverkning, än att afgöra, hvad som
är alster af inhemsk husslöjd. Såsom vi veta, är det nemligen till-''
låtet för hvar och en att utan tillstånd eller anmälan till salu kringföra
lifsförnödenheter, jordbruks- och ladugårdsprodukter samt alster
af inhemsk husslöjd.

Det har ock anmärkts mot redaktionen, att det skulle vara
olämpligt att jemte handtverksidkare upptaga äfven fabriksidkare,
emedan man icke gerna kunde tänka sig fabriksidkare, som drefva
så liten tillverkning, att de skulle vilja föra ikring sina varor med
biträde af hustru och barn. Men detta uttryck har naturligtvis tillkommit
för att fullständiga redaktionen, ty det kan ofta vara svårt
att skilja mellan fabriksidkare och handtverkare.

På grund af det anförda och med åberopande af de skäl, som
finnas angifna i min motion, ber jag få yrka bifall till utskottets
förslag.

Med herr Lilienberg förenade sig herrar Smedberg, Norén, Broström,
Andersson i Hasselbol, Waldenström från Gefle, Vahlin, Lundström,
Essén, Liljeqvist, Nilsson i Rinkaby, Svensson från Karlskrona,
Sjöberg, Larsson i Mörtlösa och Ekeborgh.

Vidare anförde

Herr Danielson: Herr talman, mine herrar! Som vi minnas
är detta lagförslag, som här afses, tillkommet på grund af framställning
från den regering, som vi hade under den senare riksdagen
1887, och eftersom det blifvit betecknadt såsom reaktionärt, har jag
velat erinra härom, för att icke, såsom nu alltid sker, äfven denna
lag skall skrifvas på det nya systemets räkning.

För egen del får jag dock tillstå, att denna fråga förefaller mig
.ganska beaktansvärd, och jag tror verkligen, att den ändring, som
då kom till stånd, gick för långt, ty man har från många små fabriksoch
handtverksidkare hört ganska befogade klagomål öfver den inskränkning
i deras näringsfrihet, som då skedde. Det är rätt betydliga
uppoffringar, som dessa mindre näringsidkare få underkasta
sig. . De skola årligen skaffa sig tillståndsbevis och härför erfordras
åtskilliga andra bevis och intyg, som kosta ganska mycket i lösen.

Dessutom skola de lösa Konungens befallningshafvandes resolution
och bekosta dess tryckning i länskungörelserna, och som allt detta
skall göras för hvarje år, går det till många kronor. I min hemort
har man sagt mig, att det brukar gå till 12, 15 å 16 kronor, om
•det ock möjligen är något mindre på andra ställen. Derför vill jag
Andra Kammarens Prot. 1889. Ar:o 37. 2

N:o 37. 18

Onsdagen den 17 April.

Om ändring af för min del vara med om det föreliggande förslaget, och. skulle till
il § 2 mom. i med velat gå litet längre, så att man finge rätt att använda.
{m°ående3ut- ä^ven oskylda personer till biträden vid försäljningen, tv man kan
vidgad ju tänka sig att till exempel eu mindre handtverkare hemma i sitt
näringsfrihet, eget hus med tillhjelp af sin hustru förfärdigar en del varor, men
(Forts.) om de nu båda icke äro vid god helsa eller hafva förmåga att sjelfva.

kringföra och försälja dessa och de derjemte äro barnlösa, så hafva.
de icke mycken nytta af denna utvidgade frihet. Jag har derför
ansett, att så länge man har den uppfattning af gällande tjenstehjonsstadga,
att lagstadde tjenare kunna på sätt och vis räknas såsom
tillhörande familjen, borde äfven rätt medgifvas att, der barn
ej finnas i huset, få till dylik försäljning använda lagstadde tjenare..
Emellertid vill jag nu icke yrka på detta, ty om kamrarne fatta
olika beslut, kan skrifvelsen komma att förfalla, men jag har i allt
fall velat omnämna det, emedan, om Kongl. Maj:t ville egna en
tanke häråt, någonting i den vägen nog skulle kunna åstadkommas,,
fastän det icke innefattas i Riksdagens skrifvelse. Jag tror verkligen,,
att vi böra söka jemka något litet och se till, att dessa mindre
fabriks- och handtverksidkare må få drifva sin näring utan allt för
stora kostnader, och derför yrkar jag bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herrar Bruse, Olson i Stensdalen,
E. V. Carlson, Lasse Jönsson, Larsson i Berga, Håkansson, Ericson
i Borekulla, Jönsson i Mårarp, Wieslander, Anderson i Himmelsby,
C. O. Berg, Andersson i Örstorp, Åkesson, Metsén, AndreassonT
Johansson i Strömsberg och Redelius.

Herr Sven Nilsson i Efveröd: Jag tror för min del icke, att,
då vi fattade beslut om antagande af denna lag, det på något sätt
var meningen hvarken af regeringen eller Riksdagen, att den skulle
komma att tillämpas på sätt, som den blifvit tillämpad. Det är
också visst, att den i många fall icke blifvit tillämpad lika strängt.
Det måtte således förefinnas en viss otydlighet i författningen, och
det är denna otydlighet, som man med skrifvelsen velat afhjelpa.

Jag finner det också för min del synnerligen önskligt, att regeringen,
när den tar frågan om hand, går lika långt som motionären
och herr Danielson här föreslagit. Och det är ju icke omöjligt,
att denna regering skall visa sig gå till mötes sådana önskningar,
som här blifvit framstälda i kammaren. Ehuru jag sålunda, somt
sagdt, anser, att förslaget icke går så långt, som det bort gå, vill
jag derför i alla fall förorda bifall till utskottets förslag, i förhoppning
att regeringen måtte taga steget litet längre, än hvad utskottet,
föreslagit.

Herrar Nilsson i Skärhus och Schöning instämde i detta yttrande.

Herr Lilienberg: Då två talare här uttalat den förhoppningen,
att regeringen måtte gå något längre, än Riksdagen gjort, i fall nu
utskottets förslag vinner kammarens bifall, så vill äfven jag uttala,

Onsdagen den 17 April.

N:o 37.

att det skulle vara min högsta önskan, att regeringen ville lyssna
till dessa uttalanden och gå något längre, än hvad i Riksdagens
skrifvelse föreslås.

Herr Andersson i Nöbbelöf: Jag skall inskränka mig till att
yrka bifall till utskottets förslag; men jag har dock velat upplysa
om, att äfven inom utskottet förfäktades den åsigten, att handtverkare
skulle få kringföra varor till afsalu äfven genom lagstadde
tjenare. Och det var först efter en votering, der majoriteten var
mycket ringa, som här föreliggande förslag blef af utskottet antaget.

Äfven jag anser för min del, att det vore ganska rimligt, om
äfven lagstadde tjenare i detta fall likstäldes med husbonden sjelf,
hans hustru och hans hemmavarande barn. Jag kan icke inse, hvarför
en person, som har lagstadde tjenare, icke skulle kunna få skicka
ut dem för att sälja de handtverksartiklar, som han sjelf tillverkat.
I fall förslaget nu vinner Riksdagens bifall, skulle jag ändock önska,
att, i händelse det är möjligt, en sådan förändring derutinnan vidtoges.

Jag vill nu endast yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Petersson i Runtorp: Då man nu vädjar till regeringens
behandling af denna fråga och önskar, att den skall utvidga den
föreslagna näringsfriheten, så vill jag äfven derutinnan vädja till
regeringen, att den vidtager åtgärd för att det endast må blifva
kristna trosbekännare, som få drifva denna handel,, så att icke
judarne äfven här må innästla sig.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 13.

Vid föredragning af lagutskottets utlåtande n:o 44, i anledning
af väckt motion om ändrad lydelse af 11 kap. 10 § rättegångsbalken,
begärdes ordet af

Herr Billing, scrm anförde: Att en lagförändring eller ett lagtillägg
i ifrågavarande syfte är väl behöflig!, framgår bland annat
deraf, att lagutskottet enhälligt tillstyrkt ifrågavarande lags antagande.
Nu förhåller det sig emellertid på det sättet, att, när frågan
förevar till behandling i Första Kammaren, der af kammarens
jurister gjordes åtskilliga anmärkningar mot detta förslag, hvilket
hade till följd, att detta utlåtande blef till lagutskottet återremitteradt.
Också jag för min del lägger stor vigt på, att man snart
får en lag i det syfte, hvarom lagutskottet här gjort hemställan.
Jag fruktar emellertid, att om Andra Kammaren nu icke skulle
likaledes återremittera frågan, utan genast fatta beslut i densamma,

Om ändring af
11 § 2 mom. i
förordningen
angående utvidgad näringsfrihet.

(Forts.)

N:o 87.

Onsdagen den 17 April.

ett beslut, som väl då sannolikt blefve ett godkännande af lagutskottets
förslag, frågan derigenom skulle förfalla för denna riksdag.
Lagutskottet skulle nemligen då väl komma att hemställa, till Första
Kammaren att fatta nytt beslut i frågan, och då kunde det ju hända,
att dess beslut blefve ett afslag.

För sjelfva sakens skull, för att man så fort som möjligt må få
till stånd en lag i detta syfte, vill jag anhålla att kammaren måtte
återremittera betänkandet till lagutskottet, för att de små förändringar
i lagen, som i Första Kammaren blifvit satta i fråga, måtte af
utskottet tagas i öfvervägande.

Herr Lilienberg yttrade: Talaren på stockholmsbänken har
icke framstält några bestämda anmärkningar mot det förslag, lagutskottet
framlagt. Men ehuru jag tror, att då Första Kammaren
återremitterat frågan, och i fall nu Andra Kammaren skulle antaga
utskottets förslag, lagutskottet nog skulle kunna åstadkomma något
antagligt sammanjemkningsförslag, så vill jag dock icke motsätta
mig yrkandet om återremiss.

Vidare anfördes icke. Kammaren beslöt att till utskottet återförvisa
ärendet för förnyad behandling.

§ 14.

Om ändring af Företogs handläggning af Andra Kammarens tredje tillfälliga
gällande, be- utskotts utlåtande n:o 9 (i samlingen n:o 27), i anledning af väckt
stämmelser ro- motion 0m skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om ändring af
''ennfn ar“för20 § i jagtstadgan den 21 oktober 1864.

^björn och varg. Uti en inom Första Kammaren väckt motion, n:o 26, hade herr

Hugo Tamm på skäl, hvilka finnas i motionen närmare utvecklade,
föreslagit, att Riksdagen ville i underdånig skrifvelse anhålla, att
skottpenningar för björn af statsmedel måtte upphöra att utbetalas
samt för varg höjas från 25 kronor till 50 kronor, lika för gammal
och unge.

Första Kammarens andra tillfälliga utskott, till hvilket ifrågavarande
motion blifvit hänvisad, hade i sitt deröfver afgifna utlåtande
hemstält, att Första Kammaren för sin del ville besluta:

»att Riksdagen må i underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl.
Maj:t mätte föreskrifva, att belöning af allmänna medel för dödande
af björn hädanefter icke utbetalas, men att den, som_ dödar varg,
gammal eller unge, erhåller i belöning ett från 25 till 50 kronor
förhöjdt belopp».

Denna hemställan hade blifvit af Första Kammaren godkänd,
hvarefter ärendet, jemlikt 63 § 3 mom. riksdagsordningen, _ öfverlemnats
till Andra Kammaren, som hänvisat detsamma till sitt
tredje tillfälliga utskott; och hemstälde nu detta sistnämnda utskott,
att Andra Kammaren behagade instämma i Första Kammarens
beslut.

Onsdagen den 17 April.

N:o 37.

Efter föredragning af detta ärende anförde: Om ändring af

gällande be tt

ci 11 Po tt JTTrp t •i stämmelser ro Herr

Sundberg irån Haparanda: Hen truga om björnar och rande skott_
vargar, som i föreliggande skrifvelseförslag afses, är väl egentligen penningar för
en specifikt norrländsk fråga. Och. då jag icke kan gilla det syfte, björn och varg.
i hvilket motionen framstälts, och det beslut, i hvilket utskottet (Ports.)
stannat, skall jag be att få framlägga de skäl, som föranledt mig
till detta.

Motionären talar i sin motion till eu början om, att björnen
numera »förlorat en del af sin ursprungliga roflystnad» och att »i
forna björnrika tider trakter funnos, der björnar i mängd så att säga
’gingo i vall med boskapen’». Ja, det är ju mycket möjligt, men
så är åtminstone icke förhållandet i öfre Norrland. Ått det af
motionären uppgifna förhållandet kan vara sakligt, det har jag ingen
anledning att betvifla; men i så fall finnes den förklaringen deraf,
att man der vallar boskapen eller de hemdjur, som man släpper ut
på bete. Ty, såsom bekant, skyr björnen menniskan så pass mycket,
att han icke ger sig in till anfall på djur, der han ser menniskor i
närheten.

Hos oss i öfre Norrland är deremot förhållandet något annorlunda,
i det man släpper ut kreaturen, t. ex. hästarne, på sommaren
och först söker upp dem på hösten. Då stanna många af dessa
borta för alltid, och af dem torde åtminstone månget lif komma på
björnarnes konto.

Men för att nu vända oss till de skäl, som särskildt utskottet
åberopat, så finna vi, att enligt utskottets förmenande det vore uppenbart
ådagalagdt »att lockelsen att förfölja och döda björnar mera
genom andra medel än genom utfästa skottpenningar hålles vid lif,»
och »att björnringar årligen säljas till höga pris». Ja, dessa skäl
kunna nog ega sin giltighet, .men endast för en viss årstid; och det
är under vintern. Det är också då, som det af motionären angifna
förhållandet eger rum, att björnens kött och hans hud ega ett sådant
värde, att detta i och för sig lockar till hans förföljande,
hvadan man alltså då skulle kunna undvara skottpenningarna. Men
jag frågar: Einnes det icke björnar annat än i björnringar under
vintern? Jo, det finnes andra årstider, då de lunka fritt omkring
och just då är det också de göra skada. Då är deras hud ingenting
värd; björnen ömsar nemligen sitt hår, så att fallen sommartiden
kan anses alldeles värdelös. Med köttet är då enahanda förhållande.

Och det är derför allt skäl att vi behålla dessa skottpenningar till
uppmuntran för dem, som inlåta sig på den visst icke ofarliga jagten
efter dessa djur.

Motionären säger vidare att det icke »kan vara rigtigt, att staten
utan behof uppmuntrar till utdödande af ett intressant och åtminstone
numera temligen oskadligt djurslag, om hvars många egendomligheter,
styrka och godmodighet vi så gerna höra berättas,»
och vet att denna hans åsigt »delas af alla sakkunnige jägare».

Ja, här hafva vi pudelns kärna! Det är i sportens, i börnjagtsportens
sanna intresse, som man vill spara detta »intressanta» och

S:o 37.

Onsdagen den 17 April.

Om ändring af »godmodiga djurslag». Men hvad dess godmodighet beträffar, så är
gällande be- det väl de der »sakkunnige jägarne», som berättat derom; och
^rantU*skott- jägare historier hafva, såsom herrarne veta, just icke godt rykte om
penningar för sig för sanningsenlighet. För öfrigt skulle jag vilja ur det allbjom(.
ehvarg. manna föreställningssättet rensa bort uppfattningen om Norrland
(Forts.) som ett vilddjurens land, och kan derför ej vara med om en åtgärd,
hvarigenom Norrland skulle afsättas som jagtmark för den förnäma
sportverlden.

Så har denna kammares tillfälliga utskott med åberopande af
hvad Första Kammarens tillfälliga utskott yttrat, konstruerat upp
ett skäl för egen del, innehållande, att på de aflägsna trakter, der
man kan hysa tvifvel om att björnringar skulle vara af sportmän
så eftersökta, invånarne genom »höjande af skottpenningarne för
varg skulle vinna utsigt till ökadt skydd för sina tamdjur». Det
skälet kan jag då icke förstå. Såsom bekant går ju vargen aldrig
ned i skogsregionerna, utan håller sig till fjelltrakterna; och om
han någon gång kommer ner till skogstrakterna, så är det i sällskap
med lapparnes renar. I hvad mån då våra tamdjur skulle
erhålla ökadt skydd för vargen, då ju detta är den tid på året, då
hemdjuren hållas inom lås och bom, kan jag icke förstå. Det skälet
kan jag alltså icke gilla.

Jag vill sålunda på det bestämdaste motsätta mig borttagande
af skottpenningarne på björn. Och jag rubbas icke heller i denna
min öfvertygelse af det i utsigt stälda förslaget om att vi i stället
skulle erhålla höjda skottpenningar på varg. Man skulle dermed,
säger motionären, kunna skydda »de styfmoderligt behandlade, förföljde,
fattige lapparne». Jag vill härvid i parentes anmärka, att
den der dåliga behandlingen, som man påstår komma lapparne till
del, den vill jag icke höra talas om. Jag kan icke förstå ordandet
derom. Jag har lefvat bland detta folk och haft min sysselsättning
der. Jag vet, att de icke på något sätt äro illa behandlade,
icke på något sätt förföljda eller så fattiga; de reda sig mycket
bra. Att de hafva svåra lidanden att utstå genom vargen, det medger
jag. Och jag skulle derför icke motsätta mig höjandet af skottpenningarne
på varg, om jag trodde, att man dermed skulle åstadkomma
något större efterhållande af detta djurslag. Men det kan
jag icke tro. Såsom bekant flyttar vargen med renhjordarne. När
det då är hvad lappen kallar godt väder, då han har hjorden i
sin hand, under sin vård och uppsyn, så händer det aldrig, att
någon af de obligatoriska vargar, som han har efter sig, göra något
ondt åt hans hjord; utan det är endast under yr och snöstormar,
som vargarna kasta sig in i hjorden. Jag tror derför, att ett precis
lika stort antal vargar kommer att dödas, vare sig man höjer
skottpenningarne eller icke. Ty att för den närmare framtiden
räkna på en utrotning af vargstammen i riket är otänkbart, om
man blott besinnar, att den ständigt rekryteras genom invandring
från våra grannländer deruppe, Finland, Norge och Ryssland.

Om motionären med sin motion haft till hufvudsyfte att få
skottpenningarne på varg höjda, så tycker jag, att detta, syfte bort

Onsdagen den 17 April.

N:o 37.

kunna uppnås, utan förnärmande af björnarnes rätt att också blifva Om ändring af
beaktade af statskassan. För öfrigt anser jag att frågan om bort- 9a‘ianrje betagande
af skottpenningar på björnar i alla händelser blifvit förS''"^ X«-°
tidigt väckt och hort få anstå antingen till den tidpunkt, då vi penningar för
icke hafva några penningar i statskassan att använda åt våra björn ochvarg.
björnar, eller också till den tid, då vi, hvilket Gud gifve, icke (Forts.)
hafva några hjörnar alls.

Jag yrkar afslag!

Herr W allm ark: Då äfven jag tillhör de landsdelar, der
björnar och vargar göra skada, så må det tillåtas mig att yttra
Hägra ord.

I väsentliga delar borde jag tänka lika om saken med den
ärade talare, som nyss hade ordet, och jag gör det nog också,
ehuru jag på förhand vill säga, att jag kommer att yrka bifall till
utskottets förslag. Som jag nyss antydt, är min öfvertygelse den,
att det vore hra, om skottpenningarna för björn fortfarande finge
bibehållas, och jag erkänner, att när jag först såg förslaget, jag
var mycket tveksam, huru vida det vore lämpligt att antaga detsamma.
Men när jag närmare tänkte på saken och öfvervägde,
huru det förhåller sig med den skada, som björnen gör, så måste
jag erkänna, att det blott är mera sällan och i måttlig omfattning,
som björnen gör skada. Det är också egentligen i kustlandet;
i lappmarken är det hufvudsakligen vargen, som åstadkommer
sådan.

När nu Första Kammaren på förslag af det tillfälliga utskott,
som der behandlat frågan, beslutat denna förändring, kan jag
verkligen icke tro, att det skulle lända till någon skada, i fall
äfven Andra Kammaren skulle besluta, att skottpenningar^ för
björn skola borttagas, ehuru jag ej precis önskar det. Jag tänker
för visso, att björnar komma att jagas lika väl för det, och min
öfvertygelse är, att denna björnjagt oftast sker om hösten eller
-om vintern. Ätt, som häradshöfding Sundberg nämnde, björnar
jagas äfven om sommaren, är nog rigtigt, men detta torde ske mera
sällan.

Hvad beträffar den skadegörelse, som vargen gör, så är den,
efter min uppfattning åtminstone, mycket heaktansvärd. Särskild^
torde ingen kunna bestrida, att den skada vargen gör nomadbefolkningen
är ganska känbar, ty de hafva synnerligen stora svårigheter
att föra fram sina renhjordar på grund af vargarnes påträngande.

Det kan ej heller förnekas, att renarnes tillvaro i många andra afseenden
är högst beklagansvärd. Det är ju kändt, att när snön
fryser till och bildar is på marken, de få svälta och lida nöd och
do äfven derigenom, och att skottpenningarne höjas för vargen
anser jag skulle komma att till någon del befria dem från eu farlig
fiende och derför verka välgörande.

Som sagdt, ehuru jag hellre skulle hafva sett, att skottpenningarne
på björn fått qvarstå och skottpenningarne på varg höjts,
skall jag dock: yrka bifall till utskottets förslag.

Jf:o 37.

Onsdagen den 17 April.

Om ändring af Herr vice talmannen L. O. Larsson: Jag har begärt ordet:
gällande be-^ en(jast för att gifva tillkänna, att jag för min del kommer att bi5rande
‘skott- träda det yrkande, som framstäldes af häradshöfding Sundberg.
penningar för Jag tror, att det hvarken är behöfligt eller välbetänkt att taga.
björn och varg. bort skottpenningar^ på björn, ty så oskadlig och godmodig, som
(Forts.) motionären påstår, är han dock icke, och jag tror, att björnen sjelf,
om han kunde yttra sig, skulle protestera mot motionärens uppfattning
af honom, ty så menlös, som motionären gjort honom, är han
bestämdt icke. Det är i motionen skrifvet så vackert om björnen,
att man nästan kan blifva frestad att tro, att motionären önskade
att vi skulle börja på att amma upp sådana djur för sportnöjet,,
men det lärer väl icke kunna komma i fråga.

Mig synes, att då björnarne minskas i antal så betydligt, som
de verkligen gjort, så minskas också beloppet af de skottpenningar,,
som komma att för björnar utbetalas.

Deremot tror jag det icke vara skäl att höja skottpenningar^
för vargen, och det ser också ut, som om både Första och Andra.
Kammarens tillfälliga utskott varit ganska tveksamma i detta fall,
ty Första Kammarens tillfälliga utskott skrifver, att det »visserligen
funnit en förhöjning af 100 / ganska ansenlig», och Andra Kammarens
_ tillfälliga utskott skrifver, att det finner »den ifrågasatta förhöjningen
af skottpenningar för varg temligen ansenlig». Båda utskotten
hafva således varit ganska tveksamma, men de hafva ickevelat
göra motionären emot och hafva derför tagit de siffror, som
han föreslagit.

På grund häraf och på de skäl, som af häradshöfding Sundbergför
öfrigt blifvit anförda, ber jag att få förena mig i hans yrkande
om afslag å utskottets hemställan.

Herr Olsson i Sörnäs: Jag instämmer med herr Liss Olof
Larsson. Jag tror verkligen icke, att det föreliggande förslaget
skulle medföra något verkligt resultat. Den, som känner till jagten
en liten smula och försökt sig på att jaga björn, den vet nog, att
det icke går så lätt, och det är derför önskligt, att den, som ger
sig till att jaga björn, måtte få någon uppmuntran i form af skottpenningar.
Och björnen är nog — det kan icke nekas — ett
skadedjur. Huru jag än betraktar saken, kan jag ej finna skäl, att:
åtminstone hvad björnen beträffar, taga bort skottpenningarne. Hvad
åter angår vargen, så är den hos oss numera ett ganska sällsynt,
djur emot hvad det varit förr, och jag anser det derför icke tjenligt
att göra någon ändring, i synnerhet som den nuvarande summan,.
25 kronor, torde vara tillräckligt hög.

På dessa skäl skall jag be att få yrka afslag å utskottetshemställan.

Herr Thestrup: Jag besitter föga insigt i förhållandena rörande
dessa djurslag och lämpligheten af den föreslagna förändringen..
Men när ärendet behandlades inom utskottet, syntes det, som icke
allenast den statistiska utredning motionären i sin motion åstad -

Onsdagen den 17 April.

N:o 37.

kommit, utan äfven de af Honom i öfrigt uppgifna förhållanden Om ändring af
vara af den beskaffenhet, att utskottet ansåg sig hafva grundad an- !/dlla,lde beledning
att tillstyrka bifall till Första Kammarens betänkande, ^andl "skott-''
Beträffande den föreslagna tillökningen i skottpenningar på varg penningar för
fann utskottet visserligen densamma vara temligen ansenlig, men björnochvarg,.
då utskottet icke ville göra någon förändring i hvad Första Kamma- (Forts.)
ren derom beslutat, tvekade utskottet ej att tillstyrka kammaren
biträda Första Kammarens beslut.

Jag tillåter mig fördenskull yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Carl Ifvarsson: Inom södra delen af Sverige hafva vi
inga björnar, och således icke heller någon erfarenhet om, hvilken
skada de göra. Af vargen hafva vi haft tillräcklig erfarenhet förut
och veta hvilken skada den kan göra, men på senare tiden hafva vi
icke haft någon nämnvärd skada af den heller. Men när jag
hört från de norra trakterna, att man der är mest benägen att bibehålla
skottpenningarne för björn och varg vid deras nuvarande
belopp, så begriper jag icke, hvarför vi från de södra delarne af
landet skulle motsätta oss deras mening. Jag tror också, att det
för statens räkning vore bäst att hålla på hvad man har, och säkert är,
att om man höjer skottpenningarne för varg till dubbla beloppet och
borttager skottpenningarne för björn, det kommer att utdelas vida
större belopp af statsmedel, än om de nuvarande bestämmelserna
bibehållas. Det lärer visserligen icke fällas så många björnar numera,
så att skottpengarne väl icke betyda så mycket, men de äro
skadliga, der de finnas, och detta är ett skal att lemna skottpenningar
äfven för dem. Jag tror alltså, att de hafva rätt, som yrka afslag, och
då jag af representanterna från de norra trakterna hör, att man der
önskar, att de gamla bestämmelserna skola bibehållas, så vill jag
icke deltaga i ett beslut, som vore till skada för dem, som det
egentligen rör.

Jag förenar mig derför med dem, som yrkat afslag å utskottets
föreliggande betänkande.

I detta yttrande instämde herr Bromée.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad; och sedan
propositioner gifvits i enlighet med de yrkanden som förekommit,
blef utskottets hemställan af kammaren afslagen.

§ 15.

Föredrogs Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande
n:o 9, (i samlingen n:o 28) i anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kong! Maj:t med begäran om ändringar i och tillägg till resereglemente!
den 11 februari 1881.

I detta utlåtande bemstälde utskottet, att Andra Kammaren
behagade besluta att endast på det sätt bifalla ifrågavarande, inom
Andra Kammaren af herr P. Andersson i Högkil afgifna motion,

5:o 37.

Onsdagen den 27 April.

n:o 174, att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Majrt anhåller, det
täcktes Kongl. Maj:t taga i öfvervägande, huru vida ej ändring i
§§ 1 och 8 och tillägg till § 12 i gällande resereglemente af den
11 februari 1881 lämpligen kunde göras i den af utskottet i dess
föreliggande utlåtande förordade rigtning.

Herr Bäckgren begärde ordet och yttrade: Som jag i följd af
några dagars ledighet från riksdagsgöromålen varit hindrad att deltaga
i utskottets behandling af denna fråga, så torde det tillåtas
mig, att nu, då den föreligger till kammarens afgörande, få med
några ord uttala min uppfattning af densamma; helst jag anser
frågan vara af synnerlig vigt och lifligt önskar hennes framgång.

Vårt resereglemente af den 11 februari 1881 är nog icke i bästa
och fullständigaste form affattadt, då det kunnat tydas och tillämpas
så, att så väl statsrevisorerna som enskild motionär funnit sig
manade att derpå fästa Riksdagens uppmärksamhet. Statsrevisorernas
framställningar blefvo af statsutskottet till en del gillade, och Riksdagen
har, såsom vi veta, godkänt utskottets förslag angående
skrifvelse till Kongl. Maj:t om ändring och tillägg i resereglementet.
För den händelse Kongl. Maj:t på grund af denna skrifvelse behagar
vidtaga åtgärder för att åt resereglementet gifva bestämmelser
i den rigtning, som skrifvelsen antyder, så blifver reglementet
visserligen i ett fall ändradt och, såsom jag vill hoppas, äfven förbättradt;
men flere ändringar och förbättringar i detsamma äro af
behofvet påkallade. Genom motionärens försorg har visats, såsom
af den vid utskottets betänkande fogade bilagan framgår, huru som
staten fått betala skjutsersättning för en i afgifven reseräkning upptagen
vägsträcka af 73, r mil, under det att måhända den i verkligheten
passerade vägsträckan endast utgjort en anspråkslös bråkdel
deraf. Det är naturligtvis endast genom att till ytterlighet begagna
sig af resereglementets ofullständighet och svaga sidor som
det varit möjligt att konstruera en reseräkning sådan som den vid
utskottsbetänkandet vidfogade och få den sådan, att den af granskande
myndigheter blifvit till hufvudsaklig del godkänd och af
statsmedel betald. Att det icke kan vara förenligt med en god
ordning och hushållning med statens medel, då staten får betala
exempelvis tio, när den rätteligen ej bort behöfva betala mer än
ett, ligger väl i så öppen dag, att litet hvar inser, det några åtgärder
måste vidtagas för att förebygga en så grof och stor misshushållning
med statens medel. Här föreliggande fall är tyvärr
icke enastående, tvärt om, flere dylika lära finnas. Moralen här vid
lag är så slapp, att man icke anser det för något orätt att genom
en reseräkning, hvars innehåll icke öfverensstämmer med verkliga
förhållandet, bereda sig fördelar på statens bekostnad. Den reseräkning,
som finnes bilagd utskottets betänkande — och som är ett
exempel på huru högt en reseräknings belopp kan uppskrufvas —•
visar huru som en tjensteman under en tid af sju dagar skulle
hafva på landsvägen åkt 73,7 mil samt jemväl under dessa dagar
verkstält, såsom jag vill minnas, 42 stycken ekonomiska besigt -

Onsdagen den 17 April.

N:o 37.

ningar. Fördelar man detta miltal och dessa besigtningar på
nämnda sju dagar, så gör det i medeltal ICJ/2 mils landsvägsresa
och 6 syneförrättningar per dag. Med all aktning för besigtningsmannens
ovanliga förmåga att, såsom det synes, synnerligen väl
använda tiden, resa fort och samvetsgrant verkställa ett lemuadt
uppdrag, så kan man dock hafva skäl att betvifla, det hans reseräkning
i allo öfverensstämmer med sanna förhållandet, det vill här
säga, att han verkligen har färdats alla de många vägar, som räkningen
upptager. Följer man på kartan vägarne fram och tillbaka,
som räkningen omnämner, så skall man lätteligen inse att ett sådant
mot sundt förnuft stridande fram- och tillbakafärdande på
landsvägarne, der ej så behöfts, icke gerna kan komma i fråga att
företagas af den, åt hvilken ett så pass vigtigt uppdrag är lemnadt,
som att verkställa besigtningar eller syneförrättningar. Nej,
det är nog reglementets ofullständighet, otydlighet och oklarhet,
som man begagnar sig utaf för att på detta sätt under sken af lag
•och rätt bereda sig inkomster på statens bekostnad. Att detta sätt
att skaffa sig fördelar på statens bekostnad icke är passande för
någon, allraminst för en statens tjensteman, synes mig alldeles tydligt
och klart.

Frågan om ändring af resereglementet har äfven en annan
sida än den rent ekonomiska, från hvilken den jemväl kan och
bör betraktas och tagas i öfvervägande, och hvilken sida jag skall
tillåta mig att med ett par ord beröra.

Jag anser det vara alldeles nödvändigt för tjenstemannens eget
anseende, för den aktning, det förtroende han bör ega och som
han bör hafva anspråk på att ega hos allmänheten, att hans inkomster,
de må vara af hvad slag som helst, icke i ringaste mån
äro af den tvifvelaktiga beskaffenhet, att man kan hafva skäl sätta i
fråga, huru vida endast juridisk, men icke moralisk rätt tillförsäkrar
honom desamma. Känner han sig oförhindrad att i ett fall
sätta sina egna intressen framför statens, så kan den misstanken
lätt uppstå att så är förhållandet äfven i andra afseenden. Den
skugga, som härigenom faller på tjenstemannens anseende, förmörkar
detta och verkar skadligt icke allenast för honom sjelf, utan äfven
och mest för staten.

Då jag nu här har tillåtit mig att vidröra den reseräkning, som
finnes bilagd utskottets betänkande, så vill jag äfven uttala, att jag
dermed icke på något vis har velat särskilt utpeka den person,
hvars namn står tecknadt under räkningen; ty han är väl så till
vida ursäktlig, att han icke har gjort annorlunda, än hvad mången
före honom gjort och mången gör den dag, som i dag är.

Nu skall jag visserligen hafva velat gå motionärens framställning
något närmare till mötes, än som utskottet ansett sig kunna
göra; men då ett yrkande i den rigtningen kanhända skulle hafva
mindre utsigt till framgång än utskottets hemställan, så skall jag
inskränka mig till att yrka bifall till densamma.

Häruti instämde herr Pehrsson i Onnerud.

N:o 37.

Onsdagen den 17 April.

Ang. statsbidrag
för
undervisning
qvinlig slöjd.

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls; och skulle,
jemlikt 63 § 3 mom. riksdagsordningen detta beslut genom utslag af
protokollet delgifvas medkammaren.

§ 16.

Föredrogs och bifölls Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskottsutlåtande
n:o 10 (i samlingen n:o 29) i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan om sammanförande uti eu
författning af gällande bestämmelser i fråga om rust- och rotehållares
skyldighet att anskaffa manskap och hästar samt verkställa transporter,
och skulle, jemlikt föreskriften i 63 § 3 mom. riksdagsordningen,
detta beslut genom utdrag af protokollet delgifvas Första Kammaren..

§ 17.

Härefter företogs till behandling Andra Kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 6 (i samlingen n:o 30) i anledning af
väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående statsbidrag
för undervisning i qvinlig slöjd.

Motionären herr M. Arhusiander, hade föreslagit att »Riksdagen
ville besluta att i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj it anhålla
det Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke ett
lämpligt anslag af statsmedel borde äskas att årligen utgå som bidrag
till de kommuner, hvilka anordna undervisning i slöjd och
handarbeten åt flickor i skolåldern, samt att Kongl. Maj:t täcktes
till nästkommande Riksdag inkomma med förslag dertill äfvensom
till vilkoren för sådant bidrags erhållande» och hemstälde utskottet,
att motionen måtte af Riksdagen bifallas.

Rörande detta ämne anförde:

Herr Lasse Jönsson: I likhet med hvad jag gjorde före gående

år, då samma förslag förelåg, skall jag taga mig friheten
att äfven uu yrka afslag å utskottets hemställan. Jag kan nemligen
fortfarande icke inse, att statens uppoffringar för det ändamål, som
här är i fråga, kunna anses vara väl använda. Jag anser det icke
heller vara rätt att staten slår in på den banan att genom anslag
uppmuntra eller rent utaf framlocka en sådan slöjd. Är det så att
någon ort har behof af dylik slöjdverksamhet, så kommer den nog
till stånd af sig sjelf, utan att staten behöfver genom detta slags
mutsystem framkalla densamma. Jag anser dessutom nemligen att
en del församlingar af ett slags vinstbegär blifva angelägna om att
komma åt en del af ett sådant statsanslag, antingen för att upphjelpa
lönevilkoren åt en lärarinna eller hjelpa någon annan enskild
person, hvarför en påkallad slöjdskola inrättas och staten måste
utbetala medel till densamma, och det föreliggande förslaget lägger
icke hinder i vägen för någotdera, enär i detsamma icke ingår någon
föreskrift, att de äskade medlen skola användas vid folkskolan,
hvilket synes mig vara det rigtiga, utan anslaget är begärdt allenast

Onsdagen den 17 April.

N:o 37.

för qvinlig ungdom i skolåldern. Dermed har man icke sagt huru Ang. statsslöjdundervisningen
skall bedrifvas eller kontrollen öfver densamma bidrag för
anordnas. Man kan emellertid taga för gifvet att, så snart en dylik
skola inrättas, staten skall anses vara skyldig att bidraga till den- (Fort8)
samma med enahanda belopp som församlingen. Den enda kontroll,
som staten skulle hafva öfver anslagets behöriga användande, skulle
väl alltså komma att utöfvas genom folkskoleinspektörerna och denna
kontroll blefve antagligen ej så synnerlig kraftig, enär dessa inspektörer
resa så sällan, att inspektionen i allmänhet komme att inträffa
på hvarje ställe endast hvart annat eller hvart tredje år. För öfrigt
ega inspektörerna gemenligen icke tillräckliga insigter för att kunna
Tätt bedöma, huru vida statens uppoffringar för ändamålet äro väl
använda eller icke. Och äfven i fall man ville ordna denna slöjdundervisning
så, att den skulle få någon praktisk betydelse eller
komma att bestå i helt enkla hemgöromål, såsom att sticka eller
stoppa strumpor, laga kläder eller sy enkla sömnader, oså befarar
jag ändock att den åsyftade nyttan icke skulle vinnas. Åtminstone
skulle i min hemort en sådan inrättning säkerligen befinnas skäligen
öfverflödig och icke gagna mycket, helst de flesta flickor der redan
förut äro hemmastadda i dylika göromål, dem de fått inhemta i
hemmen, der husmödrarne äro vida lämpligare lärarinnor för barnen
än de, som genom denna åtgärd framlockades. Vore det åter fråga
om konstslöjd, så skulle enligt min lifliga öfvertygelse undervisning
deri, i stället för att göra nytta, tvärt om vara till skada. Ty man
må säga hvad man vill, så skulle en dylik undervisning, i stället för
att höja värdet på det enkla arbetet, åstadkomma ett helt annat
förhållande, nemligen att göra det senare arbetet ringaktadt, i samma
mån som det finare konstarbetet vunne efterfrågan.

Jag yrkar alltså afslag å utskottets hemställan.

Herr Arhusiander: Som herrarne sett, har jag vågat att äfven
i år komma fram med samma motion som förlidet år i syfte att
möjligtvis erhålla statsbidrag för undervisning i slöjd och handarbeten
för flickor i skolåldern. Jag har gjort detta, emedan den
motion jag då väckte vann Andra Kammarens bifall, och i Första
Kammaren föll på endast 3 röster. Jag skulle kunna inskränka mig
till att endast åberopa de anföranden, som då höllos i båda kamrarne
till förmån för motionen, men jag vill ändock nu yttra
några ord.

De talare, som förra riksdagen motsatte sig förslaget, enades
dock om, att undervisning i slöjd för flickor är både nyttig och
nödvändig, men man var icke enig om, huru denna skulle åstadkommas.
En del ansåg, att undervisningen uteslutande borde meddelas
i hemmet, andra åter ville att det skulle ske inom kommunerna
med något bidrag af landstingen. Men jag hemställer till herrarne,
hvarför icke undervisningen i slöjd för flickor i skolåldern, skulle
få åtnjuta något mindre statsbidrag, då så ofantligt stora summor
uppoffras för vårt undervisningsväsende i allmänhet, för universiteten,
elementarskolorna och folkskolorna m. m. Vi hafva nyligen

N:o 87.

Onsdagen den 17 April.

Ang. statsbidrag
för
undervisning
qvinlig slöjd.
(Forts.)

behandlat åttonde hufvudtiteln, som upptager ordinarie anslag till
.ett belopp af ll''/2 million och extra anslag till ett belopp af lx/a
(million, sålunda sammanlagdt 13 millioner. Och af dessa millioner
är det 75,000 kr., som efter framställning af Kongl. Maj:t och med
Riksdagens bifall skola användas till aflönande af lärare i slöjd åt
gossar. Det anslaget har förut varit 25,000 kronor, men Kongl.
Maj:t har i år begärt en förhöjning deri af 50,000 kronor, b vil k et.
Riksdagen äfven enhälligt bifallit. Och jag förmodar, att Riksdagen
gjort detta utan invändning på grund deraf, att Kongl. Maj:t i sin
proposition säger, att det högre anslaget behöfves, »emedan det visat
sig, att slöjden fått allt mera insteg i folkskolorna, ett förhållande,
som ej kunde vara annat än glädjande». Och i den kongl. propositionen
till 1887 års Riksdag rörande anslaget till gossarnes slöjdundervisning
heter det, »att intresset för detta ämne utvecklats
väsentligen genom de statsbidrag, som lemnats för befrämjande af
undervisning i slöjd för gossar, samt att denna undervisning vunnit
en allt allmännare utbredning i vårt land». När man hör sådana,
uttalanden om de välsignelsebringande följder, som detta statsbidrag
lemnat för _undervisningen i slöjd för gossar, hvarför skall man då.
motsätta sig ett litet anslag till understöd åt flickornas undervisning
i slöjd och handarbeten? Man säger, att det kan göras i
hemmet. Ja, det är godt och väl der sådant kan ske. Men oaktadt
man från en del håll ansåg, att det vore en missaktning mot modem
att •helt och hållet förneka hennes förmåga att i hemmet uppfostra
sina barn, så qvarstår i alla händelser det förhållandet, att det
finnes hem, der modern icke har tid att undervisa sina barn, emedan
hon måste jemte mannen vara ute på dagligt arbete utom hus för
att förskaffa uppehälle åt de sina, och det kan ej heller förnekas,
att sådana familjer finnas, der husmodern ej kan undervisa sina
barn i hemslöjd, emedan hon ej sjelf fått lära sig sådant. Då frågar
jag: kan det icke vara lämpligt, att flickorna få tillfälle att i skolor
få lära sig nyttiga handaslöjder, sådana som här i utskottets förslag
äro omnämnda och att dertill lemnas något statsbidrag? Det skulle,
synes det mig, vara en välsignelse för vårt land, om äfven flickorna
i barnaåldern finge inhemta kunskap i sådana nyttiga slöjd- och
handarbeten, hvaraf de sedan kunde hafva gagn. Uti de fattigare
familjerna, der både fadern och modern endast hafva att tänka på
att förskaffa sig och de sina brödfödan, kan icke sådan undervisning
ske i hemmet, och hvad blir följden, om icke barnen under ledigheten
från läsningen få inhemta annan nyttig undervisning? Följden
blir den, att de icke göra någonting utan springa omkring på vägar
och gator och vänja sig vid sysslolöshet och odygd.

Nu är ju här fråga om, att Riksdagen skall besluta en skrifvelse
till Kongl. Maj:t. Jag har icke velat af Riksdagen begära anslag
för detta ändamål, utan endast hemstält, att Riksdagen måtte i
skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t måtte taga
frågan i öfvervägande och, om Kongl. Maj:t finner den vara beaktansvärd,
framkomma till Riksdagen med förslag i ämnet. Det står då
Riksdagen fritt att antaga Kongl. Maj:ts förslag eller säga nej, men

Onsdagen den 17 April.

N:o 37.

jag tror det vara af stor vigt att höra regeringens tanke i denna
fråga, och derför har jag också sökt att gå den vägen.

Jag vill icke yttra mera, ehuru många behjertansvärda ord vore
att säga i detta ämne, som är af synnerlig vigt för det uppväxande
slägtet, utan slutar med att anhålla om bifall till min motion och
utskottets hemställan.

Herr Sven Nilsson: Jag är för min del icke emot slöjdundervisning
i skolorna för flickor, utan tvärt om, men jag tror,
att denna undervisning bör kunna bekostas af kommunerna sjelfva,
emedan jag anser, att de uppoffringar, som behöfva göras, om de
göras af kommunerna sjelfva, icke äro så synnerligen betungande,
utan kunna utan statens mellankomst bestridas.

Vid denna frågas behandling i Riksdagen förra året blef utgången
den, att Andra Kammaren med en öfvervigt af 4 röster biföll
förslaget, under det Första Kammaren afslog det samma med 3 rösters
öfvervigt. Det var sålunda mycket nära, att det vunnit Riksdagens
bifall. I år har redan en likartad motion afslagits af båda kamrarne.
Det var en motion, som väcktes af en representant för
Göteborg. Motionen behandlades af statsutskottet, som tillstyrkte
Riksdagen att afslå denna. Då frågan inom kammaren förekom till
afgörande, försvarade motionären sin motion, men kammaren ville
icke bifalla den. Då denna motionen var före i statsutskottet,
yrkades der en skrifvelse till Kongl. Maj:t, sådan som första tillfälliga
utskottet nu föreslagit, men statsutskottet kom till det resultat,
att, om man begärde en utredning, man kunde vara viss om,
att stora summor skulle visa sig erforderliga, så att Riksdagen, när
den erhölle utredningen, skulle rygga tillbaka för de stora kostnaderna.

Jag tror också, att det är af största vigt, att man icke splittrar
krafterna för utgifter vid folkundervisningen på landsbygden, emedan
den allaredan kostar så mycket, att det är många kommuner, som
bittert klaga öfver de stora kostnaderna, och om man nu kommer
fram med ett nytt anslag med begäran om bidrag af kommunerna,
så skall tungan blifva ändå större. Det vore bättre, att vi egnade
våra krafter åt genomförandet af de beslut, som redan äro fattade
till befrämjande af folkundervisningen vid folkskolan och slöjdundervisningen
för manliga elever vid skolorna. Den kostnad, staten
åtagit sig för de manliga elevernas slöjdundervisning, är verkligen
ganska stor, men kommunernas är ändå större, och den kan komma
att behöfva ytterligare understöd. Men en slöjdundervisning för
flickor på landsbygden kan säkerligen åstadkommas utan att man
behöfver några särdeles stora omkostnader. Detta är förhållandet
på många ställen, åtminstone i min ort, der sådana skolor finnas,
och man har dock icke kommit på den tanken att man behöfver
begära understöd af staten derför. Men vill man utvidga dessa
skolor i sådan grad, som jag förestält mig, att här är ifrågasatt, så
att der äfven skall meddelas undervisning i väfveri och lyxarbeten,
så tror jag, att skolorna verkligen icke allenast blifva dyra, utan.
kan ifrågasättas om de skulle blifva nyttiga.

Ang. stats bidrag

för

undervisning i qvinlig

slöjd.

(Forts.)

N:o 37.

Onsdagen den 17 April.

Ang. stats fru

drag för

.undervisning

qvinlig slöjd.

(Forts.)

Då det nu alltså verkligen kan ifrågasättas, huru vida det
.är nyttigt att införa denna slöjd i folkskolan, så tror jag, att det
är bäst att låta frågan hvila, åtminstone ännu någon tid. Och då
Andra Kammaren redan afböjt en sådan motion detta år, så kan det
väl icke vara konseqvent att nu bifalla denna motion.

Jag anhåller om afslag å utskottets hemställan.

Häruti instämde herrar Nilsson i Rinkaby, Peterson i Hasselstad,
vice talmannen L. O. Larsson, Nilsson i Skärhus, Andersson
i Löfhult, Larsson i Berga, Andersson i Baggböle, Persson i Heljebol,
Sjöberg, Odell och Norén.

Herr Winkrans yttrade: För min del instämde jag med motionären
i denna fråga förra gången den var före, och jag gör det
äfven nu. Jag hade icke tänkt behöfva yttra mig, då jag vid förra
riksdagen tillkännagaf min åsigt i frågan. Men då nu ett par talare
på skånebänken uppträdt emot detta förslag, har jag ansett mig berättigad
och skyldig att bemöta ett par af deras anmärkningar.

.Den siste ärade talaren, herr Sven Nilsson, slutade med, att
han ansåg, att det var nog, att man bekostade undervisning i slöjd
för gossar. Deruti skulle han hafva rätt, om icke flickorna vore
blifvande medborgarinnor i staten och om icke staten hade så väl
flickorna som gossarne att tänka på och skydda, samt om icke
flickornas uppfostran vore för samhället af den allra största betydelse,
hvarför de penningar, som af staten i det fallet utläggas, icke få
anses som bortkastade. För min del tror jag, att qvinnan har ett
så stort inflytande i samhället, att det ligger synnerlig vigt uppå,
att äfven hon får den bästa möjliga uppfostran.

Den förste talaren yttrade, att staten icke bör gifva några mutor
åt dessa skolor. Jag håller med honom fullkomligt deri, att mutor
ej böra gifvas. Men förmodligen fästa vi då olika begrepp vid
ordet mutor. Han syntes anse, att hvarje anslag som staten gifver
till uppmuntran af enskild verksamhet, vore mutor. Jag åter fäster
dervid den betydelse, att man med gåfvor vill främja något emot
lag och rätt stridande, eller förmå en person att emot bättre vetande
gynna mig sjelf eller någon annan. Men vore det så, att statsbidrag
för främjande af enskild verksamhet vore mutor, har detta ord en
helt annan betydelse än jag tänkte mig.

Samme talare anmärkte äfven, att kontrollen vore svår att
■åstadkomma. Jag tror icke denna kontroll visat sig svår att utöfva
med afseende å gossars undervisning i slöjd. För denna finnes
kontroll, som enligt hvad jag tror är ganska stark icke blott från
folkskoleinspektörerne och kommunalstyrelserna, utan ännu mer
från föräldrarne till de barn, som gå i skolan.

Hvad kostnaderna beträffar, stå de i relation till den vinst, som
för dem står att vinna. Äro fördelarne obetydliga, kan hvilken
kostnad som helst anses för hög, men om vinsten är betydlig, är
förhållandet ett helt annat. Då blifva kostnaderna, långt ifrån att
vara slöseri, tvärt om förenliga med en utmärkt god hushållning.

Onsdagea den 17 April.

X:o 37.

Vidare nämnde den siste talaren, likasom den förste, att barnen
med denna undervisning bufvudsakligen skulle lära sig förfärdiga
lyxarbeten. Jag tror och vet, att barnen i flickskolorna numera
alldeles icke undervisas i lyxarbeten, och att, under det åtminstone
förr de s. k. ståndspersonernas barn hufvudsakligen erböllo undervisning
i lyxarbeten, förhållandet dermed nu lyckligtvis är ändradt,
så att man numera lägger an på helt andra arbeten, och ännu mera
lär detta vara fallet i folkskolorna. Der slöjdundervisning för flickor
är införd i folkskolorna, har man blott tänkt på, att barnen skola
undervisas i de mest nyttiga arbeten såsom stickning, sömnad o. s. v.
Kunskap i sådant kan icke kallas för lyx, utan är det att anse
såsom en nationalvinst, om man kan uppdrifva en sådan arbetsskicklighet
hos den uppväxande ungdomen, så väl den manliga som
den qvinliga, som slöjdundervisningen afser att meddela.

Att motstånd emot förslaget åtminstone icke högljudt hörts från
annat håll än Skåne finner jag i sin ordning. Ty det är nog, såsom
herr Lasse Jönsson sade, så, att folkbildningen i Skåne står så högt,
att det är ett undantag att ej en moder der kan sjelf gifva sina
barn undervisning i handarbeten. Men folkbildningen står icke lika
högt i det öfriga Sverige, och andra landsdelar äro heller icke lika
välmående som Skåne. Jag fann mig för åtskilliga år sedan—ja,
det är icke så få — föranledd att undersöka förhållandena i detta
fall inom landet ur folkskoleinspektörernas berättelser och fann då,
att af alla de barn i rikets folkskolor, som läst mer än den nödiga
kursen i folkskolorna — hunnit öfver minimum — ungefär 2/3 voro
från Lunds stift. Men vi skola ju lagstifta med hänsyn icke blott
till Skåne utan för hela Sverige, och man bör tänka äfven på dem,
som icke äro lika lyckligt lottade som de i Skåne.

Då det af motionären begärda anslaget är ganska obetydligt,
och den vinst som deraf kan skördas kan med vederbörlig kontroll
och tillsyn blifva stor, så vill jag nu lika varmt som under förlidet
år rösta för detta förslag och hoppas, att äfven kammaren nu med
samma pluralitet som då bifaller detsamma.

Med herr Winkrans instämde herrar O. Melin, Broström, Waldenström
från Gefle, Schöning, Nilson från Lidköping, Stockenberg,
Svensson från Karlskrona, Olson i Stensdalen, Andersson i Stigen
och Erikson i Myckelgård.

Herr Andersson i Högkil yttrade: Riksdagen bör icke utan
göda skäl begagna sig af sin grundlagsenliga rätt att skrifva till
Kongl. Maj:t. Finnas i denna fråga sådana skäl? Jag betviflar
det. Utskottet säger:

att undervisning i dessa ämnen numera meddelas i ett stort
antal såväl stads- som landtkommuners skolor; att flera landsting,
exempelvis i Upsala, Östergötlands och Gefleborgs län, äfven visat
intresse för denna angelägenhet och lemnat bidrag till kommuner,
;som anordnat sådan undervisning.

Andra Kammarens Prof. 1889. N:o 37.

Ang. stats bidrag

för

undervisning i

qvinlig slöjd.

(Forts.)

N:o 37.

Onsdagen den 17 April.

Ang. statsbidrag
för
undervisning i
qvinlig slöjd.

(Forts.)

Hvarför då icke låta saken utveckla sig på detta så att säga.
naturliga och rätta sättet? Eller hvarför vill man att statsmagterna
äfven här skola ingripa och möjligen gifva saken en vidsträcktare
omfattning än som är praktiskt nyttig? Nu hemställer utskottet,
satt motionen måtte af Riksdagen bifallas»; men motionen
synes allt för obestämd att tjena till grundval för någon Riksdagens,
skrifvelse.

Det heter i motionens kläm, att »ett lämpligt anslag af statsmedel
borde äskas att årligen utgå». Hvad är i detta fall »lämpligt»?
Pörlidet år talades om, att bidraget skulle bestämmas till
50 kronor för hvarje skola. Af Sveriges officiella statistik, som i
början af riksdagen till oss utdelades, finner man af tab. 23, att
det för folkskoleväsendet i riket finnes 10,338 skolor. Dragas derifrån
småskolorna, så återstå 5,525, och bestämmes 50 kronor i
bidrag åt hvar och en af dessa, så erfordras dertill en summa af
276,250 kronor. Om nu Kongl. Maj:t inkomme till nästa Riksdag
med begäran om ett så stort anslag, eller allenast */2 eller V* deraf,
så är ganska säkert, att Riksdagen svarar nej. Hvartill tjenar väl
då en sådan skrifvelse? Samma tabell utvisar vidare, att kostnaderna
för folkskoleväsendet utgöra årligen 11,624,612 kronor, deraf
staten betalar 3 1/2 million kronor och kommunerna sålunda mera
än 8 millioner kronor. Offervilligheten för folkundervisningen är
en af nutidens vackraste företeelser. Men man hör gå varsamt,
till väga, då man ännu mera vill taga den i anspråk.

Riksdagen har i år redan anslagit under 6:te hufvudtiteln till
befrämjande i allmänhet af slöjd 63,560 kronor och under 8:de hufvudtiteln
till aflönande af lärare i slöjd vid folkskolorna 75,000''
kronor. Jag kan icke se, att detta senare anslag behöfver afse
uteslutande undervisning för gossar, ty det heter blott i fråga om
detta anslag »till aflöning af lärare i slöjd vid folkskolorna».

Vill man emellertid att staten skall gå än längre än den gjort
i detta fall, bör man åtminstone säga, huru långt den bör gå. Men
i det outredda skick, hvari frågan nu befinnes, anhåller jag om afslag
å så väl utskottets hemställan som motionen.

Herr Lasse Jönsson: Jag medgifver att mitt uttryckssätt
må hända icke var så lämpligt, då jag använde ordet »mutor». Men
jag hoppas i allt fall hafva blifvit förstådd.

Talaren på göteborgsbänken sade, att kontrollen vore alldeles
tillräcklig med afseende å undervisningen för gossar. Det är nog
icke så alldeles klart härmed som han förmenade. Men det skulle
väl blifva än svårare att utöfva kontroll i detta fall. Det heter
nemligen icke, att undervisningen i qvinlig slöjd skulle meddelas
icke allenast i folkskolorna, utan att de kommuner, som ville anordna
dylik undervisning, skulle få statsunderstöd. Således kan det
inträffa, att någon, som ej är lärare eller lärarinna i folkskolan,
kan få i uppdrag att meddela denna undervisning, och må hända
anmodas någon person från närmaste stad att någon tid lemna
undervisning i slöjd eller anförtros den åt någon person i betryckt

Onsdagen den 17 April.

Jf:o 37.

belägenhet, som man vill hjelpa. Folkskoleinspektören kommer Ang. statssedermera
på inspektion hvart annat eller hvart tredje år. Är han bidra? för
då intresserad för att se några lyxarbeten förfärdigade, så fram
läggas några sådana arbeten, och vill han se det som är mera rätt ‘orts)

och slätt, så visas något sådant för honom, allt såsom prof på bar- °r *’

nens färdighet. Den kontroll, som vid sådana utställningar kan
åstadkommas, kan icke vara tillräcklig. En ärad talare har sagt,
att, när staten redan offrar så stora summor för undervisningen, så
böra vi ej draga oss för att något öka dessa summor. Jag tror
tvärtom, att, när eu hufvudtitel uppdrifvits till en så rent af fasaväckande
summa som den 8:de, så bör det lända till varning och
uppmana hvar och en till varsamhet i afseende å de steg, som
framdeles tagas. Jag yrkar fortfarande afslag.

Herr Liljeholm: Min ståndpunkt till den föreliggande frågan
torde, efter mitt häfda yttrande sistlidne måndag i en likartad fråga,
vara klar, hvadan jag nu kan fatta mig kort. Jag hyllar icke satsen:
»allt eller intet».

I min motion begärde jag, att Riksdagen skulle direkt bevilja
ett anslag för ändamålet. Statsutskottet fann emellertid frågan
outredd. Jag var, som herrarne hörde, af en motsatt åsigt och är
det ännu. Tillräckligt talande skäl derför framlades äfven, hvarför
jag nu endast vill tillägga, att den, som påstår motsatsen, icke varit
i tillfälle att sätta sig in i frågan. Då nu min motion fallit, vill
jag understödja det föreliggande förslaget, som just åsyftar att få
den utredning, som statsutskottet önskat.

Herr Andersson i Högkil sade, att man kunde befara att Kongl.

Maj:t i följd häraf skulle komma med begäran om mer än l/4 million
såsom bidrag till slöjdundervisning för flickor. Jag vill då
fästa hans uppmärksamhet derpå, att slöjdundervisningen för gossar
icke är obligatorisk, och ingen har begärt, att den qvinliga slöjden
skall blifva det.

Den siste talaren har bland annat framhållit svårigheten att
finna dugliga lärarinnor samt omöjligheten af att erhålla nödig
kontroll. Det är ett fullkomligt misstag, ty numera lemnas vid
alla småskolelärarinneseminarier undervisning i qvinlig slöjd. Hvad
kontrollen beträffar, komme nog folkskoleinspektörerna att vaka
öfver denna undervisning liksom den öfriga. Riksdagen har för
öfrigt helt nyligen beslutat, att qvinnor kunna få väljas till skolrådsledamöter,
och då behöfver man ej lida brist på kompetenta
kontrollanter.

Samme talare fruktade äfven, att man genom att bevilja statsanslag
till dessa skolor skulle framlocka en osund s. k. konstslöjd,
som mera vore till skada än gagn. Af alla inspektörer, som yttrat
sig om den qvinliga slöjdundervisningen, är det blott tvenne, som
framhållit, . att den gått i en osund rigtning. En af desse inspektörer
har sitt distrikt i den siste talarens hembygd.

Jag vill nu icke upptaga tiden med att framhålla nyttan och
nödvändigheten af att vänja barnen vid arbete och ingifva dem

S:o 37.

Ang. stats bidrag

för

undervisning i

qvinlig slöjd.

(Forts.)

36 Onsdagen den 17 April.

kärlek dertill, på det de icke må blifva dagdrifvande vildar, enär
en föregående talare betonat frågans stora betydelse, sedd ur den
synpunkten; men jag vill påminna om, att kammaren för ett par
dagar sedan beviljade ett anslag till svenska turistföreningen i syfte
att leda turistströmmen bit. Jag hemställer derför, om det icke
vore skäl, att vi snyggade upp de fattiga barnen en smula, innan
vi få främmande.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Nydahl instämde häruti.

Herr Gumselius: Herr Andersson i Högkil ansåg, att denna
fråga vore för litet utredd för att derom skrifva till Kongl. Maj:t.
Det har dock redan af den föregående talaren erinrats, att om frågan
vore tillräckligt utredd, vore det icke skäl att skrifva till
Kongl. Maj:t, af hvilken just en utredning önskas. Jag vill för
min del visserligen medgifva, att äfven före en sådan skrifvelses
aflåtande en utredning i viss mån behöfves, men jag ber emellertid
att få erinra derom, att redan vid förra riksdagen kammaren fann
frågan så pass utredd, att samma förslag som detta då bifölls af
denna kammare, och det var icke långt ifrån att så skett äfven i
Första Kammaren. Jag föreställer mig, att denna kammares majoritet
icke kastat om sedan i fjol, utan anser, att efter denna nya
motion och ny utskottstillstyrkan det är åtminstone lika skäligt
som i fjol att aflåta denna skrifvelse. Utskottet åberopar icke endast
sina skäl i årets betänkande, utan jemväl sina skäl från i fjol
och anser troligen att, äfven om dess motivering i år skulle förefalla
något mager, kunna kanslideputerade vid uppsättandet * af
skrifvelsen taga ur föregående betänkandet hvad som kan vara
användbart, och då bör det blifva tillräckligt att motivera en skrifvelse.

Samme talare fruktade att, om vi nu toge frågan om hand,
skulle vi komma att få gifva statsanslag till omkring 5,000 skolor,
hvartill kräfdes en respektabel summa. Jag fruktar dock, att han
har orätt häri, ty långt ifrån alla skolor komme att begagna sig af
den fördel, som erbjödes dem och det uppväxande slägtet, utan
troligen komme endast en mindre del att begagna sig deraf. Men
äfven om allesammans gjorde det, tror jag att den erforderliga
summan, ehuru icke obetydlig, dock vore väl använd. Inom Örebro
län har landstinget tagit denna sak om hand, likasom det skett i
flera andra orter, och lemnat anslag till de skolor, der kommunen
beviljar motsvarande belopp, men långt ifrån alla skolor hafva begagnat
sig häraf; det är endast ett fåtal skolor, som disponerat
öfver landstingets anslag, som sålunda stannar vid ett par tusen
kronor. Man har der icke heller försport någon klagan öfver att
barnen endast lära sig grannlåter, utan de få sysselsätta sig med
sömnad, stickning, väfnad, hvarjemte'' somligstädes öfvats halmflätning,
som mycket begagnas der så väl som på andra håll i vårt
land. Denna slöjd synes mig också böra uppmärksammas, ty på

Onsdagen den 17 April.

3V:o 87.

den kunde man snart taga igen hela det nu erforderliga anslaget Ang. statsoch
vida mera dertill. bidrag för

Jag ar sålunda i hutvudsak ense med motionaren om att bi- qviniig siöj^
falla utskottets förslag. Det är endast i afseende på formen som (i''orts.)
jag något skiljer mig från utskottet, emedan det synes mig olämpligt
att hafva sådana obestämda ordalag, som här förekomma, när
frågan skall genom protokollsutdrag gå till Första Kammaren. Utskottet
har icke konstruerat en kläm, upptagande hvad man önskar,
i vidare mån, än att man skulle bifalla motionärens förslag. Ser
jag således på motionärens yrkande, förekommer der först ett
skriffel eller formfel. Det står nemligen, att Riksdagen skulle aflåta
»underdånigt skrifvelse till Kongl. Maj:t, men Riksdagen har ju för
några år sedan beslutat att icke vidare aflåta några underdåniga
skrivelser, utan att »med undersåtlig vördnad» vända sig till Kongl.

Maj:t. Detta är dock ett formfel, som väl kommer att i sin tid
rättas af kanslideputerade vid uppsättandet af skrifvelseförslaget,
men det origtiga uttrycket bör i alla fall icke inflyta i det protokollsutdrag,
som skall gå från den ena kammaren till medkammaren.

Vidare heter det, att anslag borde äskas att årligen utgå. Jag tror
icke att detta ord, årligen, borde stå der, ty derigenom bunde sig
Riksdagen för framtiden. Slutligen hemställes af motionären, att
Kongl. Maj:t måtte till nästkommande Riksdag inkomma med förslag.
Jag hoppas också, att Kongl. Maj:t kan och skall göra det,
men jag tror icke det är lämpligt eller i detta fall alldeles behöfligt
att här använda detta ord, nästkommande, såsom eu tumskruf.

På dessa grunder skall jag, i det närmaste anslutande mig till
motionärens och utskottets förslag, hemställa att Riksdagen i skrifvelse
anhåller, det Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, om
och under hvilka vilkor bidrag af statsmedel må lemnas till de
kommuner, hvilka anordna undervisning i slöjd och handarbeten åt
flickor i skolåldern.

Herrar E. TF. Carlson och Ekéborgh förenade sig med herr
Gfumselius.

Herr Elowson: Den förste ärade talaren anförde en sats, om

hvars pedagogiska betydelse jag icke kan vara med. Han sade
nemligen, att undervisningen i slöjd för flickor varit mera till skada
än till gagn. Jag är nog lycklig att mot hans åsigt i detta fall
kunna uppställa en auktoritet, som i saken haft en helt annan uppfattning,
nemligen Kongl. Maj:t. I 1877 års statsverksproposition
säges, att »undervisningen i slöjd är för folkskolans rätta ställning
och verksamhet af stor betydelse». Såsom herrarne erinra sig, var
P. P. Carlson ecklesiastikminister år 1877, och hans förtjenster om
folkskoleundervisningen torde vara allmänt erkända. Folkskoleinspektörer
och prester instämma också allmänt deruti, att slöjden
är af synnerligt stor betydelse i pedagogiskt hänseende. Från flere
inspektörer heter det nemligen, att der eu ändamålsenlig slöjd är
anordnad, med lämplig ledning, visar sig, att resultatet af läsningen

N:o 37.

Ang. statsbidrag
för
undervisning
qvinlig slöjd.
(Forts.)

38 Onsdagen den 17 April.

blir bättre än eljest. Samma uttalande göres också af presterna.
.Flere af dem saga, att, då barnen komma till konfirmationsskolan,
de, som deltagit i slöjdundervisningen, visa sig hafva gjort de största
framstegen äfven i läsning.

Man har sålunda, under den tid slöjd varit införd i skolorna,
genom erfarenhetens vittnesbörd vunnit bekräftelse på rigtigheten
af den pedagogiska sats, hvars giltighet man redan förut af teoretiska
skäl insett, nemligen att omvexling i barnens sysselsättningar
är af stor betydelse. Om man låter barnen läsa allt jemt, blir
resultatet deraf icke stort, men om barnet dels får läsa och dels på
lediga stunder sysselsätta sig med annat arbete, blir resultatet bättre.
Det är äfven ur denna synpunkt, som slöjdundervisnings införande
i skolorna 1877 af Kongl. Maj:t begärdes, ehuru det då af uppgifna
skäl ifrågasattes endast för gossar. Det gälde då ett blygsamt anslag
på endast 15,000 kronor, och Kongl. Maj:t hade beräknat, att
slöjdundervisning skulle under den närmaste tiden meddelas endast
i 200 folkskolor. Herrarne erinra sig emellertid mycket väl, att
Riksdagen för några dagar sedan ansåg nödigt att höja detta anslag
till 5 gånger så stort belopp, så att det hädanefter kommer att utgå
med 75,000 kronor årligen. Detta visar att slöjdundervisningen
vid gosskolorna gått framåt, och jag är öfvertygad, att detta anslag
kommer att framdeles blifva större, ty slöjdundervisningen är af
synnerligt stor betydelse i pedagogiskt hänseende. Skulle den då
icke vara af betydelse jemväl för flickorna? Förutnämnda departementschef
säger: »slöjdundervisningen för flickor borde, såsom obligatorisk,
taga sin början vid öfvergången från småskolan till folkskolan
och sedan fortgå jemte den öfriga undervisningen under hela
lärotiden, så väl i den egentliga folkskolan som i fortsättningsskolan».

Kongl. Maj:t hade således 1877 den åsigten, att slöjdundervisningen
för flickor lämpligen borde vara obligatorisk i folkskolan.
För min del tror jag också, att folkskoleväsendet, som hos oss tagit
en mycket stor utveckling, förr eller senare kommer derhän, att
undervisningen i slöjd för flickor blifver obligatorisk, likasom jag
är öfvertygad att undervisning i slöjd för flickor är ett ämne, som
fullkomligt mäter sig i betydelse med åtskilliga af de öfriga ämnen,
som nu finnas i folkskolan.'' Jag har förut sagt, att det äfven är af
stor betydelse för läsningen, att den omvexlar med slöjd.

Den förste talaren gjorde en annan invändning, hvars rigtighet
jag erkänner. Han sade nemligen, att det icke vore lämpligt att
anordna undervisning i slöjd, skild från folkskolan. Det är fullkomligt
rigtigt. Det är min öfvertygelse också, och sakens pedagogiska
betydelse inses fullkomligt deraf, att slöjden blir en omvexling i
den öfriga undervisningen i folkskolan. Men jag vill fästa den
ärade talarens uppmärksamhet derpå, att motionären icke hemstält
om detta, och utskottet ansåg sig icke böra gå utöfver motionen.
Men det är i motionen framstäldt, att Kongl. Maj:t skulle fastställa
vilkoren för undervisningen, och jag för min del hade stillatigande
den uppfattningen, att Kongl. Maj:t icke skulle komma till Riks -

Onsdagen den 17 April.

N:o 37.

dagen med förslag om separata slöjdskolor, utan om anordnande af Ang. statsslöj
dundervisning i förening med den öfriga undervisningen i folk.
skolorna. Häraf följer, att jag, såsom jag redan sagt, gifver den qvinlig slöjd.
förste talaren rätt i hans åsigt, att undervisningen i slöjd för flickor (Forta.)
hör vara förenad med undervisningen för flickor i folkskolan.

Då Kongl. Maj:t och Riksdagen ansett sig höra lemna anslag
för bidrag till undervisning i slöjd åt gossar, kan jag icke finna
något skal, hvarför icke flickor borde få vara likstälda med gossarne
i detta afseende. Slöjden är onekligen af mycket större betydelse
för flickorna än för gossarne, och det är nog en klagan, som
är berättigad, att det i många hem är så stäldt, att de uppväxande
flickorna icke kunna få nöjaktig undervisning i detta hänseende.

Den slöjd, hvarom här är fråga, skulle vara spånad, väfning, stickning
och sömnad. Det är således fråga om att bereda de uppväxande
flickorna undervisning i nyttiga handarbeten. De reglementen
för undervisning i slöjd, som jag varit i tillfälle att se, lägga synnerligen
stor vigt på att man icke skall gå ifrån någon undervisningsart
i afseende på slöjd, innan lärjungarne väl inhemtat densamma.
Man skall börja med grunderna, och först sedan dessa äro
väl inlärda skall man gå till det högre. Jag tror att flickorna derigenom
vänja sig vid uppmärksamhet, noggrannhet och ordentlighet.

Skulle de sedan komma derhän, att de vande sig vid prydnad i sin
slöjd, bör man väl icke hafva något deremot, ehuru naturligtvis den
nyttiga slöjden bör intaga främsta rummet. Om exempelvis en flicka
skall fålla en näsduk och derjemte sätta sitt eller den blifvande
egarens namn på den, kan jag icke finna det vara någon skada, att
detta namn sys på ett prydligt sätt.

En synpunkt i denna fråga har icke under diskussionen här i
dag och icke heller under föregående riksdag behandlats. Jag tilllåter
mig derför att beröra äfven den. Det heter, att arbete befordrar
helsa och välstånd samt hindrar många tillfällen till synd.

Må vi tänka på de många faror, som möta den unga flickan och
som äro af helt annan art än de faror, som kunna möta ynglingar,
då de träda ut i lifvet. Dessa faror kunna lättare medföra förderf,

•om den uppväxande unga flickan icke har någon sysselsättning på
lediga stunder. Har hon deremot såsom barn fått lära sig någon
slöjd, hvarmed hon kan sysselsätta sig på lediga stunder, tror jag,
att en sådan sysselsättning är ett icke alldeles förkastligt skydd mot
de faror, som omgifva henne.

För min del tror jag också, att den praktiska nyttan af flickors
undervisning i slöjd är icke så alldeles obetydlig. Vi införskrifva
från utlandet mångahanda saker, som vi mycket väl kunna göra här
hemma, och jag tror, att importen af sådana saker i många fall
skulle kunna begränsas, om flickorna finge mer än hittills sysselsättning
i handarbeten och slöjd. Dessutom vill jag erinra om vår
utmärkta skaldinna Anna Maria Lenngrens yttrande, att hon icke
hört talas om, att någon haft för många par strumpor. Jag tror
äfven att flickorna kunna göra mycket för att bereda trefnad i hemmet
derigenom att de undervisats i slöjd.

N:o 37.

Onsd«agen den 17 April.

Ang. statsbidrag
för
undervisning
qvinlig slöjd.
(Forts.)

Eu talare på skånebänken, tillika ledamot af statsutskottet,
.yttrade, att, då vi för några dagar sedan afslogo herr Liljeholms‘motion
angående anslag åt 15,000 kronor till undervisning i slöjd
för flickor, vi nu skulle handla inkonseqvent genom att aflåta en
skrifvelse i ämnet till Kongl. Maj:t. Men, mine herrar, hvarför
hade då statsutskottet afstyrkt denna motion, och hvarför antog
kammaren utskottets afstyrkande hemställan? Jo, utskottet sade,
att ärendet icke var utredt, och derför ville det icke tillstyrka beviljandet
af en bestämd summa. Nåväl, jag yttrade ingenting då,
och jag ansåg att utskottet kunde hafva rätt. Men hvad är det nu
vi vilja? Jo, just en utredning, en af Kongl. Maj:t företagen utredning
af detta ärende. Således synes det mig, som om vi, genom
att bifalla motionen, handlade i konseqvens med statsutskottets utlåtande
i afseende på herr Liljeholms motion. Ärendet är icke fullt
utredt, och derför vilja vi ingå till Kongl. Maj:t med begäran om
utredning.

En talare på elfsborgsbänken fäste uppmärksamheten derpå, att
anslagen till folkskoleundervisningen vore synnerligen stora. Han
nämnde det antal millioner, som utgå dertill. Ja, anslagen till folkskoleväsendet
äro mycket störa, och jag anser det lyckligt. Het är
väl använda penningar. Vilja herrarne minska statens utgifter för
folkskoleväsendet, är det tillfälle dertill, derigenom att kommunerna,
få åtaga sig större utgifter.

Men antagligen vill icke kammaren vara med derom. Hå kostnaden
för folkskoleväsendet i dess helhet är fördelad emellan staten å
ena sidan och de särskilda kommunerna å den andra, synes en dylik fördelning
vara så mycket mera på sin plats i fråga om undervisning i ett
så nyttigt ämne som qvinlig slöjd. Nu säger man visserligen, att kommunerna
äfven här vid lag kunna åtaga sig större utgifter. Men jag
tror det vara lämpligast, att staten verkar uppmuntrande i detta
afseende. Min öfvertygelse är, att undervisningen i slöjd för gossar
icke skulle hafva tagit den fart som den gjort, om den icke uppmuntrats
från statens sida, och jag tror att, om herrarne vilja vidtaga
några anordningar för att uppmuntra undervisningen i slöjd
för flickor, den också skall taga fart och utveckla sig till fromma
för dem och landet i dess helhet.

Några formella anmärkningar mot utskottets betänkande hafva
framstälts af eu talare på örebrobänken. Jag skall be att få erkänna
dessa anmärkningars rigtighet och vill derför ansluta mig
till honom. Jag skall alltså, herr talman, anhålla att få yrka bifall
till det förslag, som af herr Gumselius blifvit framstäldt. Jag anser
att saken derigenom kan vinna. Hufvudsaken är att vi få eu
skrifvelse till Kongl. Maj:t, och att Kongl. Maj:t förr eller senare framlägger
förslag till ordnande af slöjdundervisning för flickor vid folkskolorna.
Kongl. Maj:t lärer då icke underlåta att angifva de vilkor,
hvarunder anslag må af Riksdagen beviljas. Jag anser det för
sakens framgång vara af vigt, att kammaren bifaller det yrkande,
som herr GumEelius framstält.

Onsdagen den 17 April.

N:o 37.

Herr Peterson i Buntorp: Beträffande behofvet af undervisning
i qvinlig slöjd, tror jag icke, att man bör begränsa de åsigter
man kan hysa, huru vida ett sådant behof förefinnes eller icke, till
provinsen Skåne, utan jag tror, att man kan utsträcka sina åsigter
härom äfven till Småland. För öfrigt vill jag uttala den meningen,
att de olika åsigterna i detta afseende icke gälla den eller den provinsen,
utan jag tror att striden här vid lag är en strid mellan stad
och land, likasom jag tror, att förhållandena i städerna och på landet
icke äro desamma; det har också talaren på göteborgsbänken
tydligen påvisat. Men hans yttrande föreföll mig i öfrigt litet egendomligt.
Jag skulle vara nöjd, om man kunde taga saken på det
sätt han ville och anse att kännetecknet på bildning vore att man hade
kunskap i slöjd. Jag är tacksam, om man vill betrakta saken på
detta sätt, men jag tror, att det är motsatsen af det sätt, på hvilket
man betraktar bildningen. Jag tror, att slöjden behöfves bäst, der
bildningen är störst.. I alla fattiga hem på landet åtminstone kan
man både väfva, sticka och sömma. Jag medgifver, att de två
sistnämnda färdigheterna äfven kunna åtfölja den högre bildningen,
men hvad väfnadskousten beträffar, tror jag det alls icke.

( Beträffande slöjder i öfrigt, tror jag, att husmödrarne icke blott
i Skåne, utan litet hvarstädes förstå sig på denna sak mycket bättre
än skollärarinnorna. Jag försäkrar, att en husmoder skall stå långt
framför en lärarinna både i att väfva, sticka och spinna. Hvad för
öfrigt väfnaden beträffar, tror jag icke att den bör ifrågakomma i
skolorna, sådana de äro på landet. Ty flickorna i småskolan äro
alldeles olämpliga att sköta en väfstol, och sedan de flyttat från
småskolan, få de i de flesta fall till lärare män, och dessa kunna
icke meddela undervisning i något af dessa ämnen, utan då skulle
församlingarna hålla sig särskilda lärarinnor i slöjd, och det kan
icke bära sig, att dessa blott skulle hafva sysselsättning på de stunder,
då slöjden pågår. I så fall finge man väl inrätta särskilda
slöjdskolor.

Jag tror, att denna sak blir bäst skött, om den får reda sig
sjelf. Hvarje husmoder har ett garnnystan, litet tråd, nål och en
tygbit hemma att låta dem gripa sig an med, och icke är det någonting
att gifva statsanslag till. Tager man saken så, som jag tänker
mig man gör på landet, kan intet sådant statsanslag komma i fråga.
Vill man deremot ge den en större omfattning, såsom i städerna,
tror jag äfven man bär förmåga att sköta sig utan statsbidrag. Nu
har jag hört och har äfven sjelf kännedom om att dessa flickskolor
fått en något bättre rigtning än ifrån början, men jag tror näppeligen
man fortsätter på den goda vägen genom att vilja lära flickorna,
huru de skola på bästa sätt pynta ut sig och göra sig trasgranna,
liksom om de allihop skulle ut och resa med turistföreningen.
Hvad åter lärarinnorna beträffar, tviflar jag ej det ringaste
på deras nit och skicklighet i detta fallet, ty det vet man, att just
de äro mest svaga för bjefs och sådana der småsaker. Vill man
således komma derhän, går det nog för sig, men det är något, som

Ang. stats bidrag

för

undervisning i

qvinlig slöjd.

(Forts.)

N:o 37.

Onsdagen den 17 April.

Ang. statsbidrag
för
undervisning i
qvinlig slöjd.
(Forts.)

jag tror vi böra betacka oss för, och jag yrkar derför afslag på
utskottets hemställan.

Häruti instämde herr Pettersson i Dänningelanda.

Herr Sven Nilsson: Jag begärde ordet med anledning af

talarens på göteborgsbänken yttrande. Jag trodde icke, att han behöfde
erinra mig om att i vårt land finnas icke blott gossar utan
äfven flickor. För den händelse han hade den uppfattningen, att jag
är så okunnig i det stycket, vill jag påminna om, att jag i mitt anförande
talade om, att det äfven fans flickor, enär jag bestämdt förklarade,
att jag icke var emot att flickor skulle undervisas i husslöjd,
men ansåg att staten icke bör träda emellan och göra något
för den saken. Den är så gagnelig men tillika så billig, om man bara
vill hålla sig inom måttliga gränser, att staten icke behöfver uppoffra
någonting för den. Men det är tydligt och klart, att, om man
vill gå så långt, att slöjden skulle meddelas i så stor skala, att en
del materialier, såsom spinnrockar och väfstolar, skola införas i
skolorna, då är det omöjligt för fattiga kommuner att kunna uppehålla
sådana skolor, utan det blir endast rika samhällen, hvilka
kunna draga nytta af sina anslag, de må bli större eller mindre.
Vi få dock komma i håg, att man icke kan införa sådana materialier
i skolorna, utan att det då antingen blir nödvändigt att bygga särskilda
hus dertill eller ock får man hyra lokal för ändamålet. Det är
nödvändigt, åtminstone om man skall gå så långt, att man skall
lära dem väfva; då får man se hvarthän det leder. Det leder derhän,
att de rika kommunerna kunna tillgodogöra sig anslaget, men
icke de fattiga, och egentligen blefve det städerna, som finge nytta
af detta anslag. Så vidt jag kan förstå, framgår af så väl motionärens
förslag som herr Gumselii anförande, att anslaget icke blott
skall begränsas till slöjden som utöfvas i skolan, utan det skulle
utgå till hvilka slöjdskolor som helst; och då man vet, att i städerna
finnas många slöjdskolor, skulle det bli de, som komme att
begagna sig deraf.

Det är verkligen förhållandet i min ort, att slöjdundervisningen
gått mycket glädjande framåt i skolan, men lärarinnan undervisar i
sådan slöjd, som kan uppöfvas. i sjelfva skolan, och man betalar
henne naturligtvis, som rätt och billigt är, litet högre lön för att
hon uppehåller denna undervisning. På det sättet kan man bereda
skolbarnen omvexling och sysselsättning dels med arbete och dels
med läsning, och jag anser det olämpligt, att man går så långt, att
man äfven skulle understödja de andra slöjdskolorna och icke hålla
sig ensamt till sjelfva skolan.

Det yttrande en talare fälde om Skåne, att upplysningen skulle
stå högre der än i öfriga delar af landet, är visserligen smickrande
för oss; men jag tror icke att upplysningen framkallar sjelfva slöjden,
och åtskilliga ställen finnas i Skåne, der slöjden icke står
synnerligen högt, men den går framåt. Skulle jag föreställa mig,
att det stode så illa till, att ingen jemförelse funnes mellan Skåne

Onsdagen den 17 April.

N:o 37.

och de andra landsdelarne, skulle lag ej hafva något emot anslaget, Ang. statsman
jag tror, att de mycket väl kunna taga sig fram ändå. Man bidra? för
talar om att detta anslag icke skulle gå upp till 250,000 kronor undervisn™3
årligen. Vi hafva 5,000 skolor. Om man ville vara konseqvent, q”"(Vörts)
skulle det gå ut alltsammans. Låt vara, att det icke går ut genast, '' °r S''
men anslaget kan också blifva större än 250,000 kronor. Komma så härtill
alla slöjdskolor, som också skulle få sin del af detta anslag, så
stiger summan mycket öfver de 250,000 kronor som äro ifrågasatta.

Man har sagt, att man skulle vara inkonseqvent, om man afslog
det föreliggande förslaget, emedan Andra .Kammaren förlidet
år biföll ett liknande förslag. Men jag vill fästa uppmärksamheten
uppå, att vid denna riksdag en dylik framställning afslagits. Man
har förebrått statsutskottet, att det afstyrkte den, derför att det icke
fans någon utredning. Men det hade varit lätt för statsutskottet
att komma fram med ett liknande förslag och begära utredning,
men det ville utskottet icke, emedan det hade den uppfattningen,
att man ej bör begära statsunderstöd för dessa skolor.

Jag har således icke kunnat komma till annan åsigt än den
jag uttalade, då jag förra gången hade ordet, och vidhåller mitt
yrkande. Jag är öfvertygad, att, om frågan kommer fram till Kongl.

Maj:t, samt utredning erhålles och man får se kostnaden, skall man
finna, att, med det intresse kommunerna på landet hafva i denna
fråga, det är lämpligast att öfverlåta omsorgen på dem, och för
min del tror jag, att på landsbygden reder man sig mycket bra
utan statsanslag för detta slags undervisning.

Herr Jonson i Fröstorp: Det var en talare på karlstadsbänken,
som gaf.mig anledning att begära ordet. Han gick till och med
så långt i sin ifver för husslöjden, att han påstod, att undervisning
i husslöjd borde vara obligatorisk i folkskolorna. Jag undrar, om
han gjort sig reda för, huru det skulle tillgå. Skulle man uppfylla
folkskolorna med väfstolar och spinnrockar? Det tycker jag skulle
taga sig besynnerligt ut. Och hvad stickningen beträffar, föreställer
jag mig att barnen i alla fall böra kunna få lära sig så mycket i
hemmen, att de kunna sticka en strumpa. Dessutom vill jag säga,
att barnen i folkskolan äro för unga och för små att kunna lära sig
spinna något betydligare, än mindre att kunna väfva. Det blir först
vid en senare period, då barnens krafter äro mer utvecklade, som
de kunna sysselsätta sig med spinna och väfva; och jag beklagar,
om det skulle vara så illa bestäldt uti hemmen, att barnen icke
kunde få lära sig något der. Jag tror den bästa skola barnen hafva
är hos modern i hemmet, der de få lära sig alla dessa sysselsättningar.
Jag har ingenting emot slöjd för flickor i skolan, men dessa
skolor böra vara af helt annan beskaffenhet, nemligen fullständiga
slöjdskolor, och jag tror ej, att frågan härom under närvarande förhållanden
är en statsangelägenhet, ty landstingen och kommunerna
draga nog försorg om slöjdskolorna, utan att Riksdagen behöfver
taga saken om hand.

Jag yrkar afslag på utskottets föreliggande betänkande.

N:o 37.

Onsdagen den 17 April.

Ang. statsbidrag
för
undervisning
qvinlig slöjd.
(Forts.)

Herr Arhu si ander: Jag skall bedja att få återtaga det yrkande
.jag gjorde, då jag hade ordet, och förenar mig med herr Gumselius
1 i hans framställning.

Ofverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats: l:o) bifall
till utskottets hemställan oförändrad; 2:o) bifall till det af herr
Gumselius framstälda ändringsförslaget, eller »att Riksdagen i skrifvelse
anhåller, det Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, om
och under hvilka vilkor bidrag af statsmedel må lemnas till de
kommuner, hvilka anordna undervisning i slöjd och handarbeten åt
flickor i skolåldern»; och 3:o) afslag. Herr talmannen gaf propositioner
i enlighet med dessa yrkanden och förklarade sig anse svaren
hafva utfallit med öfvervägande ja för bifall till herr Gumaelii ändringsförslag.
Votering blef emellertid begärd, i följd hvaraf, och
sedan till kontraproposition antagits yrkandet på afslag, nu uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande
lydelse:

Den, som vill att kammaren afslår hvad kammarens första tillfälliga
utskott hemstält i dess utlåtande n:o 1 (i samlingen n:o 30)
och bifaller det af herr Gumaelius under ofverläggningen framstälda
yrkande, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, är utskottets hemställan af kammaren afslagen.

Omröstningen, i vanlig ordning ordning företagen, visade 49 ja
men 70 nej; varande alltså utskottets hemställan af kammaren afslagen.

§ 18.

Slutligen föredrogs och bifölls lagutskottets utlåtande n:o 45, i
anledning af väckta motioner om ändring af de i förordningen angående
fattigvården meddelade bestämmelser rörande hemortsrätt.

§ 19.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets memorial och utlåtanden:

n:o 57, med förslag till voteringsproposition i anledning af
kamrarnes skiljaktiga beslut angående ändring i vilkoren för ett åt
Kristianstad—Hessleholms jernvägsaktiebolag beviljadt lån;

Onsdagen den 17 April.

N:o 37.

n:o 58, i anledning af Kongl. Majrts proposition angående förhöjd
pension vid afskedstagande! för distriktschefen i sydöstra tulldistriktet,
F. Nisbeth;

n:o 59, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående pension
för lektorn vid skogsinstitutet A. E. A. Holmgrens enka, Charlotte
Eleonora Holmgren, född Ohman; och

n:o 60, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i åtskilliga
frågor rörande anslagen under riksstatens åttonde hufvudtitel; samt

bevillningsutskottets betänkanden

n:o 10, angående tullbevillningen; och

n:o 11, angående hvitbetssockertillverkningsafgiften.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle uppföras främst å
föredragningslistan för nästa sammanträde.

§ 20.

Justerades protokollsutdrag.

§ 21.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr Både Per Ersson under 7 dagar fr. o. m. den 18 dennes,
» vice talmannen L. O. Larsson under 7 dagar fr. o. m. d. 18 d:s,
» C. G. Bädcgren » 8 » » 18 »

och herr A. G. Anderson i Himmelsby » 8 » » 18 »

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,4 0 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.

K:o 37.

Lördagen den 20 April.

Lördagen den 20 april,

kl. 2 e. m.

Justerades de i kammarens sammanträden den 12 och 13 dennes
förda protokoll.

§ 2.

Herr talmanneon tillkännagaf, att han genom herr statsrådet
m. m. friherre L. Åkerhielm fått, för att låta i kammarens plenum
uppläsas, mottaga följande nådiga skrifvelse:

Vi OSCAR, med Guds nåde, Sveriges, Norges, Götes och Vendes
Konung, tillbjude Eder Gode Herrar och Svenske män, ledamöter
af Riksdagens Andra Kammare, Vår ynnest och nådiga benägenhet
med Gud Allsmägtig!

Med djup tacksamhet för Försynens nåd, gifve Vi Eder härigenom
tillkänna, att Hennes Kong! Höghet Kronprinsessan i dag
klockan 3,4 2 förmiddagen lyckligen blifvit förlöst med en prins,
som erhållit titel af Hertig af Vestmanland och kommer att i det
heliga dopet undfå namnen Erik Gustaf Ludvig Albert.

Förvissade, att I med Oss och Vårt Kongl. Hus delen glädjen
öfver denna lyckliga tilldragelse, förblifve Vi Eder med all Kongl.
nåd och ynnest städse välbevågne.

Stockholms slott den 20 April 1889.

OSCAR.

L. Åkerhielm.

Efter uppläsandet häraf lemnades ordet till kammarens ålderspresident Herr

Carl Ifvarsson, hvilken yttrade: Herr talman! Med

anledning af Hans Maj:t Konungens nådiga meddelande tillåter jag
mig föreslå, att kammaren måtte uppdraga åt talmannen och vice
talmannen att till deras majestäter Konungen och Drottningen samt
de höga föräldrarne till den nyfödde prinsen framföra kammarens
vördnadsfulla och upprigtiga lyckönskningar.

Till hvad herr ålderspresidenten sålunda föreslagit gaf kammaren
enhälligt sitt bifall.

Lördagen den 20 April.

§ 3.

N:o 37.

Efter föredragning af statsutskottets memorial n:o 57, med förslag
till voteringsproposition i anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut angående ändring i vilkoren för ett åt Kristianstad—Hessleholms
jernvägsaktiebolag beviljadt lån, blef den föreslagna voteringspropositionen
af kammaren godkänd.

§ 4.

Föredrogos, men blefvo å nyo bordlagda, statsutskottets utlåtam
den n:is 58 och 59.

§ 5.

Härefter föredrogs statsutskottets memorial n:o 60, i anledning
af kamrarnes skiljaktiga beslut i åtskilliga frågor rörande anslagen
under riksstatens åttonde hufvudtitel.

Punkten 1.

Den föreslagna voteringspropositionen godkändes.

Punlden 2.

Sedan Kongl. Maj:t föreslagit, att Riksdagen måtte medgifva,
att enligt de närmare bestämmelser, Kongl. Maj:t kunde finna lämpligt
föreskrifva, af reservationerna å anslagen till allmänna läroverken
finge användas ett belopp af högst 15,000 kronor årligen till
understöd åt enskilda läroverk, hade utskottet i punlden 17:o af sitt
ofvanberörda utlåtande hemstält, att Kongl. Maj:ts förevarande framställning
icke måtte af Riksdagen bifallas.

Andra Kammaren har bifallit hvad utskottet hemstält, men
Första Kammaren deremot, med afslag å utskottets hemställan, bifallit
Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Under förevarande punkt anmälde nu utskottet, att då, enligt
utskottets åsigt, denna fråga vore af beskaffenhet, att någon sammanjemkning
af kamrarnes skiljaktiga beslut icke vore möjlig, samt
densamma ej heller kunde afgöras medelst gemensam omröstning,
hade frågan följaktligen enligt utskottets åsigt förfallit.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Husberg: Då jag icke kan dela den uppfattning, som
uttalas i utskottets hemställan, ber jag att med några ord få redogöra
för min ställning till frågan.

Det gäller här, huru vida det skall voteras gemensamt i denna
fråga, der Kongl. Maj:t äskat att få använda af besparingarna på
anslaget till allmänna läroverken 15,000 kronor till understöd åt

S:o 37.

Lördagen den 20 April.

enskilda läroverk. Statsutskottet har kommit till det resultat, att
frågan genom kamrarnes skiljaktiga beslut förfallit. Men, som herrarne
se af betänkandet, hafva reservanter uppstått mot detta utlåtande,
och de anse för sin del, att denna fråga är af beskaffenhet
att böra af Riksdagen genom gemensam votering afgöras.

Till en början kan det synas något öfverraskande, att utskottet
ansett denna fråga hafva förfallit. Ty saken gäller ju en statsutgift,
och 65 § riksdagsordningen innehåller, att när kamrarne
stanna i skiljaktiga beslut rörande statsutgifter, så skall deröfver
gemensamt voteras. Man undrar då till en början, hvilket motiv
som bestämt utskottet för dess hemställan. Det är, såvidt jag kan
förstå, den uppfattning, att eftersom det i detta fall är fråga om
att använda reservationerna på anslaget till de allmänna läroverken,
och enär den siffra af 15,000 kronor, hvarom här är fråga, redan
finnes på utgiftssidan i riksstaten samt följaktligen, vare sig Kongl.
Maj:ts framställning beviljas eller ej, riksstaten deraf icke röner
något inflytande, så skulle det i detta fall icke föreligga någon
statsreglering sfråga och derför borde det icke gå till gemensam
votering.

För min del tror jag emellertid, att denna fråga är en statsregleringsfråga
lika god som någon. Uppfattar man begreppet
statsreglering på det sätt, att den egentligen skulle bestå i att fastställa
slutsiffrorna för riksstaten, ja då medger jag gerna, att denna
fråga icke har något att göra med statsregleringen. Men jag tror
icke, att man får uppfatta statsregleringen på det sättet. Ty vid
statsregleringen är det icke blott fråga om ett fastställande af Vissa
siffror, utan vigten ligger äfven derpå, att man bestämmer, till hvad
ändamål statsmedel skola användas. Och jag tror, att hvarenda
fråga, der det gäller huru statsmedel skola användas för något visst
ändamål, ovilkorligen måste betecknas såsom en statsregleringsfråga.
Det ligger i sjelfva ordet, att så skall vara; ty »statsreglering» betyder
väl egentligen fastställande af regler för statshushållningen
under en finansperiod; och nog är det en regel, detta, huru vida
Kongl. Maj:t skall få använda dessa penningar till understöd åt enskilda
läroverk eller ej. Men jag kan gifva statsutskottet det medgifvande,
att det icke är någon statsregleringsfråga i egentlig bemärkelse.
Jag kan gå in på att taga ordet statsreglering i dess
inskränkta betydelse, enligt hvilken statsregleringen endast skulle
afse fastställande af summorna i riksstaten. Men hvad blir då
effekten? Jo, allenast den, att man får två slags utgiftsfrågor: det ena
slaget sådana, som hafva inflytande på statsregleringen, och det andra
sådana, som icke hafva det. Men då frågar jag: hvar i grundlagen
står det skrifvet, att endast utgiftsfrågor af förra slaget skola blifva
föremål för gemensam votering? Det står icke i 69 § regeringsformen,
ännu mindre i 65 § riksdagsordningen. Ty der står ingenting
annat, än att när kamrarne stanna i skiljaktiga beslut i fråga
om »statsutgifter», så skall det gå till gemensam votering. Det tages
icke någon hänsyn till, huru vida dessa »statsutgifter» öfva inflytande
på hufvudtitelns siffra eller icke. Derom är icke nämndt ett ord.

Lördagen den 20 April.

N:o 3

Sålunda, hur man tar saken, tycker jag, att denna fråga är af
natur, att den enligt 69 § regeringsformen bör genom gemensam
votering afgöras.

Det må nu vara sak samma med frågan i och för sig; men det
är angeläget, att Riksdagen noga följer grundlagens ordalydelse.
Man kan nu visserligen invända, att frågan, huru vida i sådana fall
som detta skall voteras eller ej, förut blifvit af Riksdagen pröfvad
och afgjord. Ja, mine herrar, vi känna ju till de der prejudikaten
angående flottans, permanenta reservstat. .Det är sant, att Andra
Kammaren då följt samma uppfattning, som statsutskottet här har uttalat.
Men jag vill också påpeka, att vid 1879 års riksdag i ett
alldeles likartad! fall denna kammare fattat ett motsatt beslut.
Sålunda kan man icke åberopa någon gifven och gällande praxis,
som skulle tala för utskottets uppfattning.

På grund af hvad jag anfört får jag alltså hemställa, att kammaren,
med underkännande af utskottets i föredragna punkten uttalade
åsigt, för sin del godkänner den voteringsproposition, som
finnes intagen i den vid memorialet fogade reservation.

Herr Sven Nilsson: Jag skall gifva den siste ärade talaren
rätt härutinnan, att det är af stor vigt, att Riksdagen noga
följer grundlagens föreskrifter* Men jag är alldeles viss, att Riksdagen
också gör detta, om den godkänner statsutskottets förslag.
Jag kan icke föreställa mig, hur det kan vara möjligt att votera
gemensamt om en fråga, der man åtminstone kan ifrågasätta, om
der verkligen finnes något att votera om. Man vet ju, att Kongl.
Maj:t eger rätt att använda de allmänna besparingarna, och man
vet sålunda icke, om det finnes några besparingar eller ej, när de
skola användas för ifrågavarande ändamål. Det är väl det som är
hufvudsak och af högsta vigt att veta, om det verkligen fins något
att votera om, och det är ju en möjlighet, att här icke finnes något
sådant. 65 § riksdagsordningen, talar icke särskild! om något i
afseende på de allmänna besparingarna, och jag tror sålunda icke,
att den ärade talaren kan i detta fall hänvisa till denna § i grundlagen.
Att denna fråga, icke är någon statsregleringsfråga, är ju
alldeles uppenbart, ty siffran blir ju densamma i riksstaten, om
Kongl. Mapts proposition bifalles eller afslås, och det blir således
alldeles precis samma resultat för riksstaten om man voterar eller
icke.. Om dessa 15,000 kronor skulle uppförts i riksstaten såsom
särskild! beviljad! anslag, då hade det ju inverkat på riksstaten, men
så blir väl icke fallet nu.

Jag. vill fästa kammarens uppmärksamhet på, att vid tre särskilda
tillfällen alldeles likartade frågor varit föremål för tvistigheter
mellan båda kamrarne. Vid 1878 års riksdag beslöt statsutskottet,
att en voteringsproposition skulle uppsättas i en fråga, der
det gälde ett fall, der Kongl. Maj:t skulle hänvisas till de allmänna
besparingarna. Andra Kammaren afslog utskottets förslag, men
Första Kammaren biföll detsamma. Alldeles samma förhållande
egde rum med statsutskottets utlåtande n:o 25 vid 1885 års riksdag

Ö 5

Andra Kammaren» Prat. 1889. N:o .97. 4

N:o 37.

Lördagen den 20 April.

då det föreslogs, att frågan skulle förfalla. Andra Kammaren godkände
denna mening, men Första Kammaren ville gemensam votering.
Alldeles samma förhållande var det med utskottets utlåtande
n:o 41 vid 1886 års riksdag, der utskottet ansåg frågan förfallen:
Andra Kammaren godkände denna åsigt, Första Kammaren deremot
ville votering. Statsutskottet har sålunda i den nu föreliggande
frågan stält sig helt och hållet på den uppfattning, som alltid
uttalats af Andra Kammaren i frågor sådana som denna. Jag tror
för öfrigt till och med, att man skall kunna söka upp prejudikat,
som visa, att statsutskottet heslutit, att en votering icke skulle.ega
rum i liknande fall som nu föreligger, och att denna mening blifvit
godkänd till och med af båda kamrarne.

Jag anhåller alltså om bifall till statsutskottets framställning.

Herr Carl Ifvarsson: Herr talman, mine herrar! Det förundrar
mig alls icke, att olika meningar frainträdt i denna fråga,
ty så har det skett många gånger förut. Det har redau anförts
åtskilliga prejudikat, och man kan nog draga fram ännu flera, som
visa, att Riksdagen i frågor sådana som denna beslutat än på det
ena och än på det andra sättet. I allmänhet har Andra Kammaren
hållit på, att det under sådana förhållanden som de nu förevarande
icke skulle voteras, och Första Kammaren på den motsatta åsigten.
Nu har förhållandet varit det, att flere af statsutskottets ledamöter
från Första Kammaren gått öfver just till Andra Kammarens ledamöters
åsigt och sålunda ansett, att Andra Kammaren haft mera
rätt i sina föregående beslut, och derför icke velat att. det skulle
voteras. Och till följd häraf har utskottets utlåtande blifvit sådant
som det är; och jag kan nämna, att en framstående lagtolkare hyst
samma åsigt som utskottet.

Jag tror, att frågan kan tagas på hvilketdera sättet som helst
och försvaras lika bra; men någon statsregleringsfråga kan man
icke säga att den är. Frågan är, huru vida det ifrågavarande, beloppet
kan sägas höra till statsutgifter eller icke; ty fastän det icke
blir ett nytt anslag, så rör det, kan man säga, en statsutgift, som
tages af besparingarna, och derom kan man naturligtvis tvista.
Man torde således icke kunna säga, att den ena sidan har bättre
skäl för sin åsigt än den andra. Men då man nu ser, att flere åt
Första Kammarens ledamöter inom utskottet luta åt samma håll
som man inom Andra Kammaren i allmänhet hittills gjort, tror jag
att vi nu icke här böra gå en motsatt väg. Det är ordalagen i
regeringsformen och riksdagsordningen, som förorsakat förvecklingar
i detta och liknande fall, och vore det derför bäst, om man genom
konseqvens i praxis kunde vinna stadga på detta område. Det är
väl också detta, som åstundats af de Första Kammarens ledamöter
inom utskottet, hvilka nu slutit sig till den af Andra Kammaren
hyllade uppfattningen. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Ahlström: Jag får medgifva, att äfven jag vid första
påseende af föreliggande fråga hyst samma tvekan som den förste

Lördagen den 20 April.

N:o 37.

talaren angående lagenligheten af utskottets ifrågavarande anmälan,
men vid närmare undersökning af grundlagens stadganden har jag
ändrat uppfattning. Enligt min åsigt måste man vid bedömande
af frågan utgå från hvad som i grundlagen stadgas såsom regel och
hvad deri gäller såsom undantag. I § 49 regeringsformen säges då
först, att kamrarne i alla frågor ega lika behörighet och myndighet.
Såsom den första regeln gäller således, att den ena kammarens
utslag i en fråga är lika mycket värdt som medkammarens bifall,
och i öfverensstämmelse härmed stadgas med afseende å behandlingen
af ärenden inom kamrarne i § 63 riksdagsordningen, att
hvad kamrarne sammanstämmande besluta blir Riksdagens beslut,
men att, om kamrarne icke blifva om ett beslut ense, frågan skall,
utom i de uti 65 § upptagna fall, anses hafva för den riksdagen
förfallit. Dessa båda stadganden öfverensstämma således deri, att
det är blott i vissa undantagsfall, som majoriteten i ena kammaren
kan i afseende å ett fattadt beslut blifva genom majoriteten i båda
kamrarne besegrad. Då således enligt min uppfattning så väl regeringsformen
som riksdagsordningen endast i undantagsfall föreskrifva
gemensam omröstning, måste deraf följa, att dessa undantag icke
få utsträckas längre än grundlagen otvetydigt medgifver. Nu säger
§ 69 regeringsformen, att statsutskottets förslag rörande »statens
reglerande» innefattas under de frågor, som i händelse af kamrarnes
skiljaktiga beslut böra genom gemensam votering afgöras; i § 65
riksdagsordningen omtalas åter denna kategori af ärenden under
benämningen »statsutgifter». Som dessa båda uttryck icke fullt
öfverensstämma med hvarandra, anser jag det i regeringsformen
förekommande böra gälla för mer än det andra, icke blott på grund
af regeringsformens nummer i ordningen bland grundlagarne, utan
äfven emedan det första uttrycket är mera restriktivt. En fråga,
som rör »statens reglerande», kan man väl icke säga den vara —
åtminstone icke i sträng mening — som ej inverkar på siffran i
den budget Riksdagen bär att uppgöra; och så är ju fallet här.

På nu anförda skäl tror jag för min del, att statsutskottet gjort rätt
i att anse frågan såsom förfallen, och hemställer derför att den af
utskottet gjorda anmälan lägges till handlingarna.

Herr J. Johansson i Noraskog: Jag vill blott påminna derom #
att det ej är mer än tre veckor sedan båda kamrarne godkände en
statsutskottets hemställan i ett liknande fall. Det rörde då etl af
en motionär i Första Kammaren gjordt yrkande att använda en
per mille-fonden till Göteborgs befästande. Första Kammaren hade
bifallit motionen, men Andra Kammaren afslagit den. Oaktadt det
då onekligen gälde eu statsutgift, ansåg utskottet att frågan genom
kamrarnes skiljaktiga beslut förfallit, och vid det tillfället höjde sig
icke en enda röst emot utskottets hemställan. Jag tycker derför
att man icke heller nu bör göra någon anmärkning mot utskottets
uppfattning af den föreliggande frågan. Förhållandet synes mig
så fullkomligt likt det omtalade, förut behandlade fallet, att vi icke

N:o 37.

Lördagen den 20 April.

kunna hafva mer än en sak att göra, nemligen att lägga utskottets
anmälan till handlingarna.

Herr Husberg: Herr Sven Nilsson i Efveröd nämnde, att eu
gemensam votering i denna fråga skulle tjena till intet och komma
att så att säga sväfva i luften, då man ej vet, huru vida några besparingar
å ifrågavarande anslag komma att finnas eller ej. Häremot
vill jag blott erinra, att detta är en synpunkt utan all betydelse
för afgörandet af den föreliggande frågan, hvilken till sin
natur är en lagtolkningsfråga.

Herr Carl Ifvarsson har enligt mitt förmenande fixerat frågan
fullkomligt rätt, då han sagt hufvudpunkten ligga deri, huru vida
det gäller en statsutgift eller icke; ty rör det sig om en statsutgift,
är ju 65 g riksdagsordningen så klar, att det icke kan blifva tu
tal om, att icke denna fråga måste afgöras genom gemensam omröstning.
Herr Ahlström har visserligen emot 65 § riksdagsordningen
uppstält 69 § regeringsformen och det i sistnämnda §
förekommande uttrycket »statens reglerande» samt förmenat, att
särskild hänsyn borde tagas till regeringsformens stadgande, såsom
mera restriktivt. Men jag frågar: har det verkligen varit meningen
att i det ena af dessa lagrum säga något, som skulle stå i motsats
till eller afvika från hvad som är stadgadt i det andra; och för
öfrigt hänvisar ju 69 § regeringsformen till 65 § riksdagsordningen.

Man kommer nödvändigtvis tillbaka till herr Ifvarssons påstående,
att saken beror på, om det är fråga om en statsutgift eller
icke. Icke annat jag kan se, måste man säga att här är fråga om
en utgift. Det gäller ju, huru vida Kong! Maj:t skall få rätt att
taga från reservationerna på anslaget till allmänna läroverken och
gifva till de enskilda skolorna. Nämnda reservationer skola, enligt
gifna bestämmelser, besparas statsverket. Om nu Riksdagen, med
afvikelse härifrån, gifver Kongl. Maj:t rätt att utgifva penningar, de
der eljest skulle åt statsverket behållas — blir då ej detta en utgift?
Då jag icke kan frångå detta, och då 65 § riksdagsordningen
är i och för sig fullkomligt klar, måste jag vidhålla mitt yrkande,
att ärendet måtte afgöras genom gemensam votering.

Herr Elowson: De medel, från hvilka ifrågavarande anslag
skulle tagas, hafva blifvit anvisade till vissa statsändamål, för
hvilka de likväl icke blifvit använda. Nu vore det fråga att anslå
en del af samma medel till ett annat ändamål, nemligen subvention
af enskilda läroverk. Kamrarne hafva härom stannat i olika beslut,
och då det synes tvifvelaktigt, huru vida det nu verkligen rör sig
om ett statsändamål, kan man med allt skäl sätta i fråga, om
dessa medel, som blifvit till de allmänna läroverken anvisade, kunna
genom en gemensam omröstning till annat ändamål anslås. Enligt
min åsigt är det alltså här icke fråga om en statsutgift i den mening,
grundlagen afser. På grund häraf och på de skäl, som anförts
af talaren på malmöbänken, yrkar jag att statsutskottets hemställan
måtte bifallas och dess anmälan således läggas tillhandlingarna.

Lördagen den 20 April.

N:o 37.

Härmed var öfverläggningen slutad; och sedan propositioner
gifvits enligt de gjorda yrkandena, lades punkten till handlingarna.

De i punkterna 3—9 föreslagna voteringspropositionerna godkändes.

§ 6.

Föredrogos men blefvo ä nyo bordlagda bevillningsutskottets
belänkanden n:is 10 och 11.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes:

lagutskottets utlåtande n:o 46, i anledning af väckt motion om
ändrad lydelse af § 49 i förordningen angående fattigvården den
9 juni 1871; och

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 31, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan
om utredning angående upphörande af svenska fartygs
konsulatsafgifter.

Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan för
nästa sammanträde.

§ 8.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 35, till Konungen, angående bevillningsafgifter
för särskilda förmåner och rättigheter.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag, hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 2,4 8 e. m.

In fidein

A. E. J. Johans noll.