1888. Ändra Kammaren. N:o 9 (Riksdagens protokoll 1888:9)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1888. Ändra Kammaren. N:o 9.

Fredagen den 17 Februari.

Kl. Va 3 e. m.

§ I Justerades

de i kammarens sammanträden den 9 och 10
innevarande februari förda protokoll.

§ 2.

Vid föredragning till en början af Herr Öl. Jonssons i Hof i
senaste sammanträde bordlagda motion, rno 168, om skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran om utredning angående dispositionsrätten
till skogsafkastniugen från ecklesiastika boställen och
ändring i derom hittills gällande bestämmelser, begärdes ordet
af:

Herr Jonsson i Hof, som yttrade: Herr Talman! Då jag
i min motion berört stadganden, som utfärdats af Kongl. Maj:t
utan att hafva varit underkastade Riksdagens pröfning, anser jag,
att det skulle vara rigtigast, att Kongl. Maj:t också ensam fick
vidtaga de förändringar, som till följd af den begärda utredningen
kunde beböfvas. Men som jag bär bort, att tvekan uppstått,
huruvida icke sista delen af motionen vore af deu natur, att ärendet
hörde under ständigt utskott, och då borttagandet af denna
motionens del icke har någon egentlig betydelse för utredningen,
tager jag mig friheten anhålla, att mom. c får ur motionen utgå,
och att motionen i öfrigt remitteras till ett tillfälligt utskott.

Med bifall till den af motionären sålunda gjorda framställning
medgaf kammaren, att sista momentet af motionen, eller
den under Litt C. gjorda hemställan, finge ur motionen utgå; och
blef motionen i återstående delar derefter remitterad till behandling
af kammarens tillfälliga utskott n.o 1.

§ 3.

Herr P. Valdenströms i Gefle motion, n:o 169, som härefter
föredrogs, hänvisades till tillfälliga utskottet no 4.

§ 4-

Föredrogs och bordlädes för andra gången konstitutionsutskottets
memorial mo 1.

Andra Kammarens Prof. 1888. N:o 9.

N:o 9.

Fredagen den 17 Februari.

Ordet begärdes af

Herr Wi ds t rom, som yttrade: Jag tillåter mig hemställa,
det kammaren måtte besluta att det nu för andra gången bordlagda
memorialet uppföres främst bland två gånger bordlagda
ärenden på föredragningslistan för nästa onsdag.

Denna herr Widströms framställning bifölls, i följd hvaraf
konstitutionsutskottets ifrågavarande memorial skulle å föredragningslistan
för onsdagen den 22 i denna månad uppföras främst
bland de ärenden, som blifvit dessförinnan bordlagda två gånger.

§ 5.

Föredrogos men blefvo ånyo bordlagda:

bankoutskottets memorial n:o 2 och 3; samt

lagutskottets utlåtande n:o 12.

§ 6-

Godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens skrifvelser till
Konungen;

n:o 6, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående förändrad lydelse af 34 och 144 §§ konkurslagen
den 18 september 1862; och

n:o 7, med begäran om utarbetande af förslag till ny kyrkolag
m. m.

Justerades protokollsutdrag angående kammarens i detta
sammanträde fattade beslut.

§ 8.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr C. G. Bäckgren
under fjorton dagar från och med den 23 dennes.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes lagutskottets utlåtanden.:

N:o 13, i anledning af väckta motioner i fråga om förnyelse
af inteckning samt om vitsord åt fastighetsbok vid utfärdande af
gravationsbevis; och

n:o 14, i anledning af väckt motion om ändringar i 130 §
konkurslagen samt 23 kap. 3 § strafflagen.

Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för morgondagens
sammanträde uppföras framför de utlåtanden, som blifvit tvenne
gånger bordlagda.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3A 3 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.

Lördagen den 18 Februari.

N:0 9.

Lördagen den 18 Februari.

Kl. 11 f. m.

§ I Justerades

protokollet för den 11 dennes.

§ 2.

Anstäldes enligt derom förut fattadt beslut val af tjugufyra
ledamöter i den nämnd, som enligt 103 § regeringsformen och
69 § riksdagsordningen eger att döma, huruvida högsta domstolens
samtlige ledamöter gjort sig förtjente att i deras vigtiga kall
bibehållas, äfvensom af sex suppleanter för desse ledamöter, och
blefvo dervid utsedde:

till ledamöter:

Herr	N. S. Håkansson	med	182	röster,
»	C. F. ^Vinkrans.	»	182
»	J. Andersson i Orstorp	»	100	»
»	M. Andersson i Stigen		100	»
»	C. L. Anjou	»	100	»
»	M. Arhusiander		100
»	G. F. Berndes	»	100	»
»	A. Bexelius		100	1 f>
	C. G. Bäckgren	»	100
»	L. Börjesson	»	100	»
»	J. F. Carlsson i Fågelhem	»	100
»	J. Eliasson		100	»
»	L. G. von Heijne	»	100	»
»	K. E. Holmgren	»	100	»
»	A. G. Jönsson i Mårarp	»	100	»
»	Låss Öl. Larsson	»	100	»
»	A. P. Lind	»	100	>
»	J. Nilson i Sorröd	»	100
»	L. F. Odéll	»	100	»

N:o 9.

Lördagen den 18 Februari.

Herr N. Petersson i Runtorp	med	100	röster,
» J. Sjöberg	»	100	»
» J. Swedberg	»	100	»
» A. Svartling	»	100	»
och » S. Wieslander	»	100
samt till suppleanter:
Herr J. Ericson i Borekulla	med	167	röster,
» Iy. A. Rililberg	»	167	»
» M. Andersson i Löfliult	»	92	»
» C. J. Bladli	»	92	»
» G. TF. Lyth	»	92	»
och » A. F. Liljeholm	»	92	»

§ 3.

Vid härefter anstälda val dels af de tolf valmän, hvilka, jemte
ett lika antal valmän från Första Kammaren, hade att, enligt 70
§ riksdagsordningen, utse komiterade för tryckfrihetens vård,
dels och tre suppleanter för desse valmän, blefvo af kammaren i
sådant afseende utsedde:

till valmän:

Herr	A. K. Nordenfelt	med	172	röster,
	G. Berg i Eksjö	»	98	»
»	E. Forsselius	»	98	»
»	C. F. Höglund	»	98	»
»	H. M. Kilman	»	98	»
»	A. Lilljegvist	»	98	»
»	A. M. Lundberg	»	98	»
»	O. TF. Redelius	»	98	»
»	J. Rundbäck	»	98	»
»	O. Ch. Ahlström	»	97	»
»	H. N. E. Amnéus	»	97	»
och »	J. Bengtsson i Gullåkra	»	97
	samt till suppleanter:
Herr	J. Johnsson i Thorsberg	med 93	röster,
»	G. A Wändahl	»	93	»
och »	J. Petersson i Boestad	»	85	»

Mellan de personer, hvilka till suppleantplatser erhållit lika
antal röster, anstäldes lottning för bestämmande af den ordning,
hvari samma personer borde såsom suppleanter ingå, och utföllo

Lördagen den 18 Februari.

N:o 9.

dessa lottningar med den ordningsföljd här ofvan i §§ 2 och 3
finnes angifven.

§ 4.

Föredrogos och bordlädes för andra gången lagutskottets utlåtande
n:is 13 och 14.

§ 5-

Angående än Till

kammarens afgörande förelåg till en början lagutskottetsi™sg rättegång*-utlåtande n:o 10, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse 6atoaf
26 kap. 1 § rättegångsbalken.

I berörda, inom Andra Kammaren af herr J. Johnsson i
Thorsberg väckta motion, n:o 16, var föreslaget, att Riksdagen
måtte för sin del antaga följande ändrade lydelse af 26 kap. 1
§ rättegångsbalken:

»Hvar, som från underrätt vädjar, ställe för sig två löftesmän,
som borga, begge för eu och en för begge, för den kostnad och
skada, den han kan skyldig kännas att gälda; tage deras skrift
derå, jemte intyg om dess vederhäftighet af domaren, kronfogde
eller kronolänsmannen i orten och lägge den vid sin inlaga in.

Nu kan så hända, att han hellre vill penningar eller guld till
säkerhet för kostnad och skada ställa och sätter det hos Konungens
befallningshafvande in, eller i taka händer; då vare ock det
för borgen gildt när domaren det pröfvat häfver. Försummar
han det--—----— •— förlorat».

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen måtte lemna,s
utan vidare afseende.

Efter föredragning af ärendet anförde:

Herr Berg i Eksjö: På samma gång jag villigt erkänner,

att den af motionären föreslagna lagförändringen afser en jemförelsevis
obetydlig del af vår i många hänseenden föråldrade
rättegångsordning, kan jag icke neka, att jag finner förslaget vara
af beskaffenhet att kunna medföra ganska goda följder. Stadgandet
i 26 kap. 1 § rättegångsbalken torde vara bristfälligt icke
blott så till vida, att det icke föreskrifves af hvem löftesmännens
vederhäftighet skall styrkas, utan jemväl derutinnan, att det öfverhufvud
taget icke alls innehåller bestämmelse om, att borgen för
kostnad och skada skall åtföljas af vederhäftighetsbetyg; och denna
bristfällighet förorsakar såväl i ena som andra hänseendet stundom
olägenhet. Men ehuru sålunda, enligt hvad jag nämnt, föreskrift
saknas, att borgen bör åtföljas af vederhäftighetsintyg, torde

N:o 9.

Lördagen den 18 Februari.

Angående än dring

i 26 kap.

1 § rättegångs balken.

(Forts.)

det likväl hafva varit lagstiftarens mening, att löftesmännens vederhäftighet
skall styrkas.

I fråga om besvär sförfarandet stadgar kongl. förklaringen
den 23 mars 1807, att klaganden, om han ställer borgen för honom
ådömda böter, bör hos domstolen, magistraten, vederbörande
kronobetjent eller pastor anskaffa bevis om borgesmännens vederhäftighet;
och finnes ett sådant stadgande i besvärsmål angående
böter, bör väl motsvarande bestämmelse införas i radernål i fråga
om borgen för kostnad och skada. Tillämpningen af förevarande
föreskrift har emellertid visat sig ganska olika. En hofrätt fordrar
icke intyg om löftesmännens vederhäftighet för annat fall,
än om invändning deremot göres, och lernnar denna hofrätt då
den vädjande rådrum att förete sådant intyg. En annan hofrätt
har återigen genom dom den 5 maj 1882 förklarat en vädjad sak
desert, d. v. s. funnit hvad i vadinlagan anförts icke kunna upptagas
till pröfning, på den grund att intyg om löftesmännens vederhäftighet
icke blifvit företedt, och denna uppfattning gillades
af Kongl. Maj:t i dom den 1 februari 1883. Häraf torde framgå,
att det verkligen behöfves tydliga föreskrifter i det af motionären
föreslagna syfte.

Öfvergå!’ man nu till den synpunkt, hvilken synes varit för
motionären ensamt bestämmande, d. v. s. de svårigheter, omkostnader
och tidsutdrägt, som nu gällande lag i ämnet medför, så
ser jag icke heller ur denna synpunkt något hinder för förslagets
antagande. I expeditionstaxan den 7 december 1883 förekommer
tydligt stadgande derom att kronobetjent eger gifva intyg om personers
medellöshet, och vid sådant förhållande bör han väl äfven
kunna få sig anförtrodt att utfärda de vederhäftighetsintyg, hvarom
nu är fråga. Jag medger visserligen, att »kronobetjent» på
detta ställe liksom i många andra lagrum möjligen är likbetydande
med kronofogde och således icke afser länsman, men för min del
kan jag icke se något förhållande, som skulle göra det mindre
lämpligt, att detta uppdrag lemnades jemväl åt länsmännen. Jag
instämmer med motionären deri, »att länsmanscorpsen säkerligen
skulle utöfva denna befattning med den största noggrannhet», och
äfven om jag icke vill gifva honom fullt rätt i hans senare yttrande
»att länsmännen långt bättre än domaren äro i tillfälle
bedöma borgesmännens trovärdighet och förmögenhetsvilkor», så
medger jag emellertid, att länsmännen i de flesta fall lika väl som
domaren och i en del fall bättre än han kunna bedömma ifrågavarande
förhållande. Det händer ganska ofta, enligt hvad jag
har mig bekant -— och det är naturligt, att så måste ske — att
domaren med utfärdande af vederhäftighetsintyg rådför sig med
kronofogde, länsman eller nämndemän, då ju domarens personkännedom
omöjligen kan för alla räcka till.

Med anledning af hvad jag nu haft äran yttra och då jag
icke anser motionen böra förkastas, hemställer jag om densammas

Lördagen den 18 Februari.

?f:o 9.

återremitterande till utskottet, så mycket hellre som någon redaktionsförändring
är af nöden. Så till exempel står i förslaget tegångsbcäkm.
»kronofogde» i obestämd form, men deremot »domaren» och »läns- (Forts)
mannen» i den bestämda.

Herr Johnsson i Thorsberg- Som herrarne torde finna, har
jag med min motion afsett att i någon mån afhjelpa de olägenheter,
som äro förenade med, att få sådan borgen, som omförmäles i 26 kap.
1 § rättegångsbalken, till vederhäftigheten styrkt. Pålandet, särskilt
i de delar som äro glest befolkade och domsagorna af betydlig omfattning,
ökas dessa olägenheter, ej mindre genom afståndet till domaren,
som i allmänhet måste uppsökas, utan jemväl af svårigheten att anskaffa
borgesman, som äro för domaren kända, hvarigenom ny
borgen samt en ytterligare resa till domaren af rättssökanden
måste företagas. Dessa, olägenheter anser utskottet vara afhjelpta
genom att hänvisa till bestämmelserna i 8 § af nyss nämnda
kap., der det föreskrifves, att hofrätt eger ock borgen pröfva, när
så omtränger. Utskottet tyckes således hysa den åsigten, att,
derest svårighet förefinnes att anskaffa borgesman, som äro kända
af domaren, kan dylik svårighet undanrödjas genom att man
öfverlemnar åt hofrätten att godkänna borgen, Jag tror dock
icke, att någon af lagutskottets ledamöter skulle vilja äfventyra
att insända dylika handlingar till hofrätten, med öfverlemnande
åt denna att pröfva borgesmännens vederhäftighet, då erfarenheten
visat, att i de flesta fall, der denna pröfning lemnats åt
hofrätten, vederhäftigheten blifvit underkänd på grund af hofrättens
förklaring, att den saknade kännedom om borgesmännens
förmögenhetsvilkor.

Ett annat, som det sannolikt synts utskottet, tungt vägande
skäl anföres mot mitt förslag, nemligen, att detta lagrum — 26
kap. 1 § — icke innehåller någon föreskrift om, att domaren
skall pröfva borgen för kostnad och skada. Denna utskottets
uppfattning kan jag icke gilla. §.-n säger, att der part hellre
vill penningar, eller silfver, eller guld, till säkerhet för kostnad
och skada ställa, och sätta det hos konungens befallningshafvande in,
eller i taka händer, då vare det ock för borgen gildt, när domaren
det pröfvat häfver. Ehuru § således icke bestämdt uttryckt, att
domaren eger bestyrka borgesmännens vederhäftighet, torde man
få underförstå, att § tillägger domaren denna rätt. Så har äfven,
mig veterligt, i alla tider praktiserats, och har jag icke heller hört,
vare sig att borgen, hvars vederhäftighet bestyrkts af domare,
blifvit underkänd eller att part varit berättigad påkalla ny pröfning
af sådan borgen. Det är med anledning af denna min
uppfattning om innebörden af paragrafens föreskrift, som jag icke
ansett mig särskildt behöfva motivera mitt förslag, att i § be -

N:o 9.

Lördagen den 18 Februari.

diingT%, kap. stämdt uttryckes, att domare må vara berättigad att pröfva och
i § rättegångs- bestyrka borgesmans vederhäftighet.

(Forts) Vidare har jag förestält mig, att det skulle vara till allmän

fördel, om i en enda paragraf meddelades föreskrift, ej mindre
att borgen för kostnad och skada bör till vederhäftigheten styrkas,
än ock uppgift å de myndigheter, som äro behöriga att om vederhäftigheten
utfärda bevis.

Utskottet har anfört, att paragrafen i fråga icke innehåller
någon föreskrift om, att domare skall pröfva borgen. Det förvånar
mig, att utskottet kunnat anföra detta som skäl för afstyrkande
af mitt förslag, då det väl bör vara alldeles klart, att,
om §:n innehållit de bestämmelser, jag föreslagit, jag icke skulle
hafva besvärat Riksdagen och dess lagutskott med min motion.
Det är för att få tydligt och klart i lag bestämdt hvad parterna
hafva att vid vad till högre rätt iakttaga, som jag framstält mitt
förslag,. och jag vågar hemställa till kammaren, huruvida icke
bifall till min motion skulle vara det allmänna mera till gagn
än bifall till utskottets afstyrkande hemställan.

Jag ber derföre att få förena mig i den föregående talarens
yrkande om återremiss, då jag icke har något emot att § förslaget
undergår den redaktion, som af denne föreslagits. Herr talman,
jag yrkar återremiss.

Herr Smedberg: Den nu föreliggande motionen afser att
införa ett nytt stadgande i 26 kap. 1 g rättegångsbalken, under
det att den lemnar § 8 i samma kapitel oförändrad, ehuru der
snarare borde intagas ett sådant stadgande,_ som det nu föreslagna.
Emellertid anser jag för min del den nu ifrågasatta bestämmelsen
hvarken nödig eller nyttig. Den är icke nödig, ty § 8 föreskrifver
redan, huru borgen skall pröfvas, när jäf deremot göres, och den
är icke nyttig, ty sådan lagen nu är, har man frihet i förevarande
fall att vända sig jemväl till vederbörande pastor, och detta synes
mig vida beqvämare än att behöfva uppsöka länsmannen. Jag
har icke hört, att någon anmärkning någonsin gjorts mot vederhäftighetsbetyg,
som utfärdats af pastor, och äfven sådana intyg
af andra trovärdiga personer hafva godkänts af hofrätterna, som
ju sjelfva ega pröfva borgen. Jemväl af detta skäl synes mig
den föreslagna förändringen onödig. Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr Lilienberg: Herr talman! Ja, jag är i viss mån
förekommen af den siste talaren, men jag vill emellertid nämna,
att man inom utskottet icke haft sig bekant, att stadgandet, sådant
det nu är, medfört någon olägenhet. I allmänhet skrifvas
vadebevisen i hithörande del så: »foge ock dervid en af tvenne
vederhäftige män utgifven löftesskrift» etc., och då det således
icke säges, huru löftesmännens vederhäftighet skall styrkas, har

Lördagen den 18 Februari.

N:o 9.

utskottet ansett, att frihet i det fallet eger ruin, så att man kan ändring i
vända sig icke blott till domaren utan äfven till vederbörande mttegångfkronobetjent
eller pastor. Jag vill äfven påpeka olämpligheten (f^S)
af att till behandling lösrycka särskilda delar af rättegångsordningen
utom i trängande fall, och då ett sådant här icke föreligger,
utan tvärtom motionärens förslag, om det blefve lag, komme
att medföra vissa olägenheter, ber jag få hemställa, det kammaren
ville bifalla utskottets förslag.

Herr Widström: I så måtto delar jag motionärens mening,

att det förefaller mig, som om utskottets motivering icke vore så
synnerligt tillfredsställande; hvaremot i fråga om det slut, hvartill
utskottet kommit, jag måste instämma deri. 26 kap. 8 § rättegångsbalken
lemnar tillräcklig ledning för att veta, hur lagstiftaren menat,
att borgen skall styrkas. Enligt nämnda paragraf eger Konungens
befallningshafvande att pröfva borgen, der så erfordras, likaså
domaren och hofrätt. Här finnes således redan i samma kapitel
stadgadt, hur borgen skall pröfvas och godkännas för att inför
hofrätten utgöra vitsord om löftesmännens vederhäftighet. Nu
kan det visserligen inträffa, att hofrätten godkänner eu borgen,
ehuru den icke är försedd med sådant intyg från Konungens befallningshafvande
eller domare, men detta beror då på, att ledamöter
af hofrätten antingen sjelfva känna borgesmännens vederhäftighet
eller särskild! hafva förtroende till de personer, som intygat
vederhäftigheten. Den antydan utskottet i sin motivering synes
göra derom, att, enligt §:ns nu varande lydelse, det kunde vara lika
godt och bra, om man hade vederhäftighetsint}rg från andra myndigheter
och personer än Konungens befallningshafvande och domare,
beror således derpå, nuruvida hofrätten kan hafva personlig kännedom
om vederbörande enskilda intygsgifvare. Men detta innefattar
icke någon säkerhet för part att vederhäftighetsintyg af
t. ex. kyrkoherde, kronofogde eller länsman ovilkorligen skola tagas
för goda af hofrätten, som fallet deremot vore, derest borgen vitsordats
af Konungens befallningshafvande eller domstolen eller domaren.

Det egentliga skälet för motionärens framställning är i allt
fall icke någon tvekan om lagens föreskrift i detta fall, utan dels
att han anser det vara förenadt med för stora omgångar och besvär
för vederbörande part att söka domaren, dels att det icke
vore möjligt för domaren att hafva nödig personalkännedom, så
att han i många fall skulle vara förhindrad att bedöma borgesmäns
vederhäftighet. Hvad angår det först nämnda af dessa skål,
kan det icke hafva någon afgörande betydelse, då med nutidens
lätta kommunikationer och postförbindelser det icke lärer möta
några synnerliga svårigheter att träffa domaren, i synnerhet om
man tager i betraktande den långa tid parter fått sig tillmätt för
att anskaffa prestanda. Denna tid utgör; på sätt torde vara bekant,
med undantag för stad der hofrätt har sitt säte, 40, 60 till

N:o 9.

Lördagen den 18 Februari.

Ang. ändring

26 kap. 1 §

rättegångs balken.

(Forts.)

»och med 90 dagar, alt efter olika afstånd; och för öfrigt kan det
icke vara svårare nu än förr, då kommunikationerna voro sämre,
att träffa domaren.

Att åter, som, motionären i sin motion föreslår, stadga, det
kronolänsman skulle kunna intyga vederhäftigheten hos löftesmännen,
tror jag, i likhet med hvad en föregående talare anmärkt,
vore att införa ett nytt stadgande för detta särskilda fall. Icke
ens i de åberopade stadganden, som gälla brottmåls fullföljande
till högre rätt, torde föreskriften, att kronobetjent eger utfärda
vederhäftighetsbevis eller bevis om en persons oförmåga att erlägga
honom ådörnda böter eller för dem ställa borgen, afse länsman
utan allenast kronofogde, och på samma sätt torde det också
vara, då det säges i utsökningslagen, att kronobetjent eger att
pröfva borgen. Jag tror, att det icke kan vara välbetänkt att
uppdraga ett sådant bemyndigande åt kronolänsmännen, allra
helst, då det här skulle ske på ett enstaka ställe. Skulle ett sådant
bemyndigande lemnas åt dem, borde det tillika företagas en
granskning af alla de allmänna föreskrifter, som finnas om borgen,
och kronolänsmännen der upptagas såsom behörige personer,
för att erhålla någon likformighet.

Det nämndes af den förste talaren, att borgen brukar godkännas
af hofrätt, om anmärkning mot densamma icke skett, och
att således hofrätten icke fäster sig vid bristen på vederhäftighetsbevis
i annat fall, än om anmärkning har egt rum. Den uppgiften
är dock icke i allo öfverensstämmande med förfaringssättet
vid hofrätterna, åtminstone icke inom svea hofrätt. Der pröfvas
borgen äfven i de fall, då svaranden uteblifvit, och då beror pröfningen
på vadebevisets beskaffenhet, eller om deri uttryckligen föreskrifvits,
huru vederhäftigheten skall styrkas. På dessa skäl, och
då jag icke anser det lämpligt att på ett enda ställe skjuta in
denna nya sak, nemligen att kronolänsmännen skola meddela
betyg om vederhäftighet, vill jag för min del instämma i hvad
lagutskottet har hemstält, eller att motionen måtte lemnas utan
vidare afseende.

Herr Billing: Denna motion är verkligen icke af så ringa

betydelse, som lagutskottet och åtskillige talare tyckas hafva förmenat.
Den frågan, huru jag skall rätteligen förfara för att i
vademål få fullfölja en sak från underrätt till hofrätt, är nemligen
en mycket ingripande fråga, och det är af ganska stor betydelse
och vigt, att stadgandena i detta afseende äro klara och bestämda.
Märkvärdigt nog har det blifvit på ett ganska bestämdt och
tillfredsställande sätt förklarad^ hvad jag skall iakttaga, då jag
vill klaga i brottmål eller i besvärsmål, men i afseende å vademål
äro stadgandena i hög grad bristfälliga och otydliga.

Man har påstått, att 8 § i 26 kap. rättegångsbalken innehölle
föreskrift om huru man skall förfara, när anmärkning mot

Lördagen den 18 Februari.

N:o 9.

borgen framstälts. Herrarne måtte ej hafva läst rigtigt innehållet
i samma 8:de §. Der stadgas: Konungens befallningshaf vande

eger borgen pröfva, när jäf deremot göres, d. v. s. att när
jag stält borgen i en vadesak och motparten gjort jäf deremot,
så skola Konungens befallningshafvande pröfva borgen. Enligt
praxis tillgår detta, förmodar jag, så, att den, mot hvilkens borgesman
jäf göres, eller hans ombud blir kallad till förhör i hofrätten,
der han då begär uppskof för att styrka borgens giltighet.
Om det nu är en sak, som blifvit handlagd vid Stockholms rådhusrätt,
så är det ju en småsak att gå upp i öfverståthåilareembetet
och der skaffa sig nödigt vederhäftighetsbevis; men om det
är en sak, som är från de öfriga underrätterna, blir det svårare,
ty då får man gå till konungens befallningshafvande i de
resp. länen. Dessutom står här: »År löftesman, eller dess vilkor,
honom», d. v. s. Konungens befallningshafvande, »ej kunnige; då
må han underrättelse derom af domaren i orten fordra». Det
''måtte hafva varit mycket länge sedan den föreskriften tillämpades,
att Konungens befallningshafvande skulle fråga domaren i
orten om den eller den personens vederhäftighet; åtminstone har
jag aldrig hört talas om något sådant. Dessutom ber jag att få
fästa uppmärksamheten vid, att i § 1 af 26 kap., som är grundbestämmelsen,
det icke finnes ett ord taladt om, att man måste
anskaffa något slags intyg om löftesmännens vederhäftighet. Det
beror således på om anmärkning mot borgen kommer att framställas
i hofrätten. År det nu en person, som vädjar, och han
anser sina löftesmän mycket goda, så tänker han icke på anskaffandet
af vederhäftighetsbetyg. Men när han då kommer till hofrätten,
och hans vederpart gör jäf, så börjar dennabekymmersamma procedur.

Det är derför af synnerlig vigt, att man äfven i vädjade saker
finge fullt tydliga och klara stadganden i detta hänseende.
Nu är det visserligen sagdt, att motionären, att döma af hans
motivering, endast afsett att länsmännen måtte få rätt att gifva
intyg om borgesmännens vederhäftighet. Men i sj elfva verket
går hans förslag mycket längre, ty det innehåller begäran om bestämda
stadganden, hur en sådan borgen verkligen skall vara beskaffad,
för att någon anmärkning deremot icke skäligen skall
kunna framställas. Om det också icke blifvit tydligt sagdt i motionen,
i hvilken § denna bestämmelse skulle införas, borde väl
detta ej vara något skäl att afstyrka motionen, ty så mycken frihet
eger väl ändå lagutskottet, att det, om det finner saken lämplig,
kan bestämma i hvilken § stadgandet skulle införas.

Jag tror vidare, att det icke är skäligt att afslå motionen, då
det ju kan hända, att det kommer att dröja många år, innan vi
få en ny rättegångsordning. Då jag är öfvertygad om, att ingen
kan förneka, att de ifrågavarande stadgandena äro i hög grad
otydliga, anser jag bäst att återremittera frågan till lagutskottet
för att af det samma tagas i förnyadt öfvervägande.

Ang. ändring i

26 kap''. 1 §

rättegångs balken.

(Forts.)

N:o 9.

Lördagen den 18 Februari.

Ang. ändring

2é kap. 1 §

rättegångs balken.

(Forts.)

1 Herr Wielström: Med afseende på ett yttrande, af den

nästföregående talaren, ber jag att få nämna, att det icke är lagens
föreskrifter och stadganden, som ensamma utgöra rättesnöret för
den vädjande, utan denne får i hvarje särskildt fall, då han erlägger
vad i ett civilmål, en föreskrift af domhafvanden om hvad
han har att iakttaga till fullföljd af sin talan, och denna föreskrift
skall, enligt kongl. brefvet den 6 december 1739, innehålla
allt hvad den vädjande i sådant afseende har att iakttaga.
Han behöfver endast läsa hvad som står i denna föreskrift och
ställa sig den till efterrättelse; gör han det, löper han ingen risk
att förlora sin talan. Detta var det ena jag ville erinra. Vidare
ville jag säga, att det icke är eu principiel ändring i 1 § af 26 kap.
rättegångsbalken, som motionären har föreslagit, utan han har framlagt
ett till sin form redigeradt ändringsförslag, och jag kan icke förstå,
huru utskottet skulle kunnat pröfva annat än det som varit
till detsamma remitteradt. I förslaget har motionären till och med
uteslutit en myndighet, som enligt lagens alldeles klara och tydliga
bokstaf i 8 § af nämnda kap. har behörighet att pröfva borgen,
nemligen Konungens befallningshafvande.

Man må derför hysa hvilka åsigter som helst om behofvet
af att på ett ställe sammanföra allt hvad en part har att iakttaga
— en åtgärd, som äfven jag anser icke vara olämplig — så vidhåller
jag dock min mening, att den ifrågavarande motionen bör,
såsom utskottet hemstält, lenmas utan vidare afseende.

Herr Billing: Den nästföregående talaren yttrade, att i

vadebeviset står allt hvad som af den vädjande skall iakttagas,
och att denne, om han iakttager de der gifna föreskrifterna, icke
löper någon risk. Men, mine herrar, det är en anmärkningsvärd
sak, att till följd af praxis i vadebevisen influtit, att dessa borgesmäns
vederhäftighet bör vara styrkt, men det är just detta som
icke står i lagen. Detta är ett ytterligare bevis på behöfligheten
af en ändring i samma syfte som den föreslagna.

Jag upprepar, att ehuru motionären i motiveringen synes tala
endast om länsmän, är dock hans förslag i sjelfva verket vida
mer omfattande, och man skall väl rätta sig efter hvad han verkligen
yrkat och icke endast eller hufvudsakligen efter sjelfva ordalagen
i motiveringen.

Herr Olof Jonsson i Hof: Om än de anmärkningar, som

blifvit framstälda mot motionärens förslag i det afseendet, att de
ifrågasatta förändringarna icke blifvit föreslagna att införas på
de särskilda ställen i lagen, som af dessa ändringar berördes,
skulle vara befogade, så tror jag dock, att man icke kan frånkänna
förslaget all betydelse, allra helst om man erinrar sig slutorden
i motionen, deri motionären öfverlåtit åt lagutskottet att
åt ordalydelsen i det af honom gjorda yrkande gifva den formu -

Lördagen den 18 Februari.

N:o 9.

lering, som utskottet kunde finna lämplig för att det skulle kunna An]j- *

inpassas i den ena eller andra paragrafen, der detta blefve behof- rättegingl
ligt. I det fallet böra således anmärkningarna, som blifvit fram- (fotS)
stälda, icke tillräknas någon betydelse.

Hvad vidare beträffar frågan om den föreslagna förändringens
nödvändighet eller nytta, så synes det mig klart framgå af
den öfverläggning, som nu egt rum, att den skulle vara af mycken
praktisk betydelse, allra helst som länsmännen, till följd af
deras nära beröring med ortens befolkning, mången gång äro,
långt bättre än domaren, i tillfälle att bedöma borgesmännens
trovärdighet och förmögenhetsvilkor. Anmärkningen mot länsmännens
behörighet att ingå i en sådan pröfning kan jag på inga
vilkor godkänna; ty, mine herrar, om länsmännen hafva i det
praktiska lifvet befogenhet att pröfva vederhäftigheten för lånehandlingar,
som angå ofantligt stora belopp, och deras yttrande
godkännes i bankinrättningar, så frågas, hvarför skulle då icke
samma personer vara behöriga att pröfva sådana jemförelsevis
små belopp, som en borgen för kostnad och skada vid ett måls
fullföljande kan afse.

Jag vill hoppas, att efter den utredning, som här under öfläggningen
lemnats, kammarens ledamöter i allmänhet kommit
till insigt derom, att den ifrågasatta förändringen är af behofvet
påkallad, och då denna förändring, såsom mig synes, bäst
kan genomföras genom en återremiss till utskottet, som må ega
att bestämma, huru förslaget må inpassas i de särskilda §§ som
deraf beröras, så anhåller jag att få instämma med dem, som
yrkat återremiss.

Häruti förenade sig herrar Jönsson i Sandby, Bruse, Bromée,

Andersson i Hasselbol och Jansson i Saxhyttan.

Herr Johnsson i Thorsberg: Jag har endast begärt ordet
med anledning af en talares yttrande, att 8 § i 26 kap.
rättegångsbalken skulle vara tydlig angående pröfning af borgen,
som bör ställas för kostnad och skada. Denna paragraf föreskrifver:
»Konungens befallningshafvande eger borgen pröfva, när

jäf deremot göres. Är löftesman, eller dess vilkor, honom ej kunnige,
då må han underrättelse derom af domaren i orten fordra».

Om lagutskottets, uppfattning att 1 § af 26 kap. rättegångsbalken
icke berättigar domaren att bestyrka vederhäftigheten af kostnad och
skada, så skulle den rättsökande endast hafva att antingen vända
sig till Konungens befallningshafvande med anhållan att borgesmännens
vederhäftighet måtte styrkas, hvilket skulle vara förenad!
med ej ringa besvär och kostnader, eller ock öfverlemna pröfningen
deraf till hofrätten med utsigt att få borgen underkänd
och saken, som för den klagande kan vara af stor vigt, ej upptagen
till pröfning. Jag har med min motion afsett att i någon

N:o 9.

Lördagen den 18 Februari.

Ang. ändring

26 kap, 1 ''§

rättegångs balken,

(Forte.)

»mån afhjelpa dessa olägenheter. Icke heller lärer någon af oss,
som har ett vigtigt mål, draga detsamma under hofrätts pröfning
i förhoppning, att hofrätten skall godkänna cn borgen, som icke
är vederbörligen styrkt. Man har för närvarande således ingen annan
utväg än att vända sig till Konungens befallningshafvande för
att få borgen styrkt, innan vadehandlingarna ingifvas till öfverrätten,
för så vidt man icke vill riskera att få sin talan
underkänd.

Jag vidhåller mitt yrkande om återremiss.

Herr Lundberg: Då man i allmänhet icke synes kunna

bestrida, att lagens föreskrifter i förevarande fråga äro obestämda
och otydliga, samt att i följd deraf en förändring är önskvärd,
anser jag yrkad återremiss icke böra förvägras och, för den händelse
detta yrkande godkännes, får jag fästa uppmärksamheten derpå
att motionären i sitt förslag, sådant detsamma nu är affattadt,
tyckes hafva förgätit, att vederhäftighetsbevis i de fall, hvarom
nu är fråga, äfven erfordras för rättsökande från städerna. I
förslaget omnämnas blott »domare», hvarmed menas endast domhafvande
på landet, samt kronofogde och länsman, hvilka emellertid
icke äro behörige att utfärda vederhäftighetsbevis för städernas
invånare. Skulle derför i fall af återremiss något förslag
till ändring af 26 kap. rättegångsbalken inom lagutskottet
upprättas, hemställer jag, att lagförslaget varder så affattadt, att
detsamma kommer att afse icke blott landsbygden utan äfven
städerna.

Herr Erickson i Bjersby: På grund af de skäl, som

blifvit anförda af herrar Berg och Billing, skall äfven jag bedja
att få yrka återremiss.

Jag har visserligen hittills trott, att vederhäftighetsbevis, som
utfärdats af kronofogde eller länsman, skulle i allmänhet, och således
jemväl uti ifrågavarande fall, kunna godkännas, men då
hofrättsrådet Widström nu upplyst, att hofrätterna ej godkänna
ett sådant bevis, för såvidt utgifvaren deraf ej är personligen af
hofrättens ledamöter känd, så finner jag deri ett ytterligare skäl
för ifrågavarande lagparagrafs ändring på sätt motionären åsyftat.

För öfrigt anser jag, att bland våra myndigheter och tjensteman
just kronofogdarne och länsmännen, i synnerhet de sistnämnde,
till följd af deras verksamhet, hvilken ställer dem i närmare beröring
med allmänheten än Konungens befallningshafvande och domhafvandena,
äro de, som hafva säkraste kännedomen om personers
ekonomiska förhållanden och vederhäftighet inom deras resp.
tjensteområden.

Förslaget är godt och afser lindring för de rättsökande, hvarför
jag önskar det all framgång.

Lördagen den 18 Februari.

N:o 9.

Herr Persson i Stallerhult: Då man här ifrågasatt en åter- Aw- i

remiss, så har jag begärt ordet för att dervid göra en erinran, rättegångsOm
förslaget nu kommer tillbaka till utskottet, och utskottet till- (Forte)!
styrker det, så vill jag fråga hvad utskottet skall göra med den
8:de paragrafen, och huru denna skall komma att lyda. I denna
§ stadgas, bland annat, att hofrätten eger sjelf borgen godkänna,
när så omtränger. Detta stadgande skulle ju stå qvar, äfven om
motionärens förslag bifölles, ty motionären har icke föreslagit någon
ändring i nämnda §, och utskottet kan icke föreslå en lagförändring,
som icke blifvit begärd. Jag yrkar således bifall till utskottets
förslag.

Herr Lilienberg: Jag skall icke upptaga kammarens tid

vidare än att endast meddela hvad som kommit till min kännedom,
eller att Första Kammaren godkänt utskottets förslag. Herrarne
torde således finna, att en återremiss skulle till ingenting
tjena.

Ofverläggningen var slutad. I enlighet med de yrkanden,
som derunder förekommit, gaf herr talmannen proposition dels
på bifall till utskottets hemställan och dels på ärendets återremitterande
till utskottet för förnyad behandling. Herr talmannen
förklarade sig anse den förra propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad, men som votering begärdes, blef nu uppsatt
justerad och anslagen en voteringsproposition af följande innehåll:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i utlåtandet n:o
10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner nej, har kammaren återförvisat ärendet till utskottet
för förnyad behandling.

Omröstningen visade 78 ja men 100 nej; och hade kammaren
alltså beslutat i enlighet med nejpropositionens innehåll.

§ 6.

I ordningen förekom härnäst lagutskottets utlåtande n:o
i anledning af Riksdagens justitieombudsmans hemställan Om strafflagen.
upphäfvande af 23 kap. 7 § strafflagen.

N:o 9.

Lördagen den 18 Februari.

Ang. upphäfvande
af 23 kap. 7 $
strafflagen.
(Forts.)

I justitieombudsmannens till innevarande Riksdag afgifna
embetsberättelse, som blifvit af båda kamrarne öfverlemnad till
lagutskottet, var framstäldt förslag om upphäfvande af 23 kap.
7 § strafflagen, sådant detta lagrum lyder i förordningen den 6
oktober 1882.

På anförda skäl hemstälde dock utskottet att justitieombudsmannens
förevarande framställning icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Sedan denna utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Thomasson: Jag har begärt ordet, herr talman, egent ligen

endast för att förklara, huru det kommer sig till att jag i
min embetsberättelse, som är daterad januari 1888, har framstält
förslag till utsträckning af allmän åklagares åtalsrätt, ehuru nya
lagberedningen redan 1887 afgifvit ett utlåtande, i det allra närmaste
likartadt med mitt. Detta nya lagberedningens förslag,
som afser ändring i vissa delar af strafflagen och deribland 23
kap. 7 §, är visserligen dateradt den 30 december 1887, men är dock
tryckt, äfven detta, först under innevarande år samt utdelades
icke förr än efter riksdagens början, om jag icke misstager mig,
men i alla händelser först efter det min embetsberättelse var tryckt.
Det är visserligen så, att nya lagberedningen förut till vissa personer
låtit utdela ett utkast till det förslag, som sedermera utarbetades
och framlades, men jag kom icke att taga kännedom om
detta utkast förr än jag redan skrifvit min lilla uppsats i ämnet,
och jag fann ingen anledning att derför sedermera undertrycka
mitt förslag, allra helst som det väsentligt afvek från nya lagberedningens
förslag. Nya lagberedningen ville nemligen då icke
gå längre än att åt allmänna åklagaren inrymma rätt att åtala
jemväl oredlighet och vårdslöshet i konkurs, endast så vidt brottet
af målseganden till åtal angåfves; allmänna åklagaren skulle enligt
detta förslag icke ens få tilltala för oredlighet i konkurs eller
rymning för gäld, så framt icke målseganden brottet till åtal
angåfve.

Hvad nu beträffar sjelfva saken, kan jag icke finna det af
lagutskottet för afstyrkande af min framställning anförda skäl tillfyllestgörande,
det nemligen att nya lagberedningens förslag, sedan
högsta domstolen yttrat sig derom, sannolikt kommer att framläggas
till Riksdagens pröfning. Ty är den utaf mig och nya lagberedningen
ifrågasatta utsträckning af allmän åklagares åtalsrätt
af tidsförhållandena påkallad, kan jag icke förstå, att man bör
undanskjuta det nu framlagda förslaget, derför att man möjligen framdeles
någon gång kan få samma förslag framlagdt till pröfning. Man
behöfver visserligen icke befara att man, genom att nu upptaga
denna del af lagberedningens förslag till pröfning, binder sig i
fråga om pröfningen af dess förslag i öfrigt eller att man stör
sammanhanget mellan detta förslags olika delar; ty, såsom hvar

Lördagen den 18 Februari.

N:o 9.

och en finner, är den af mig väckta frågan alldeles fristående och
kan godkännas eller förkastas oberoende af nya lagberedningens strafflagen. ä
förslag i öfrigt. För min del har jag i betraktande af företeel- (Forts)
serna på affärslifvets område funnit denna utsträckning af allmänna
åklagarens åtalsrätt vara af trängande behof påkallad och
jag har derför, min pligt likmätigt, velat fästa Riksdagens uppmärksamhet
på saken. Det tillkommer nu Riksdagen att tillse
hvad som bör göras. Jag, herr talman, har icke något yrkande
att göra.

Herr Billing: Under en lång följd af år har jag här i
Stockholm, der det största antalet konkursmål i vårt land handlägges,
varit i rikt tillfälle att, om jag så får säga, komma konkursmålen
och gäldenärerna litet närmare inpå lifvet, och jag har dervid
i likhet med herr justitieombudsmannen funnit af behofvet i hög
grad påkalladt att få någon ändring i bestämmelserna uti 23 kap.
7 § strafflagen. Men just derför, att det är så ofta som det förekommer
fall, der personer gjort sig skyldiga till vårdslöst förfarande
mot borgenärer, är det också af största betydelse att tillse,
huruvida man, såsom justitieombudsmannen föreslagit, bör lemna
åtalsrätten i detta fall helt och hållet åt allmänna åklagaren eller
gå någon medelväg mellan detta förslag och den nu gällande
lagen. En förändring härutinnan kommer att i hög grad ingripa
i åtskilliga förhållanden, och det torde kunna hända att, ehuru
man nu känner sig missnöjd öfver att så mången vårdslös gäldenär
undslippa- straff, man å andra sidan, derest justitieombudsmannens
förslag blefve lag, skulle finna att man varit allt för
sträng. Detta gör att jag för min del f. n. är mest böjd för att
sluta mig till nya lagberedningens förslag, som ju är eller snart
blir föremål för högsta domstolens pröfning.

Det finnes ett ytterligare skäl, hvarför jag anser att man bör
stanna vid hvad lagutskottet hemstält. Såsom herrarne veta,
finnes i 23 kap. 6 § det stadgandet att, om åtal på grund af 2,
3, 4 eller 5 §§ egt rum, men den tilltalade inför rätten styrker
att han godtgjort sina borgenärer, så skall frågan om åtalet vara
förfallen. Uti detta stadgande har justitieombudsmannen icke
ifrågasatt någon ändring. Emellertid är det väl stridande mot de
grundsatser, som hittills varit gällande i vår och förmodligen
många andra länders lagstiftning, att der allmänna åklagaren
är berättigad att proprio motu föra talan, den tilltalade kan köpa
sig fri från anstäldt åtal och ådömdt straff. Detta tror jag man
också bör taga hänsyn till.

På dessa grunder, och då nya lagberedningens förslag till
reviderad strafflag troligen ganska snart kommer till Riksdagen,
kan jag icke finna annat än att man nu bör låta bero vid lagutskottets
hemställan. Visserligen har justitieombudsmannen icke
framstält något yrkande, men jag har dock ansett mig höra yttra

Andra Kammarens Prof. 1888 N:o 9. 2

N:o 0.

Lördagen den 18 Februari.

dea/U23kaivTsm^S i saken, då jag hört åtskilliga personer vara böjda för att
omfatta justitieombudsmannens förslag.

Herr Waldenström från Visby: Jag ber att få instämma

med herr Billing. Det är utan tvifvel sant, såsom herr justitieombudsmannen
säger i sin embetsberättelse, att oredliga och vårdslösa
konkursgäldenärer allt för ofta gå fria från straff, derför att
de icke af sina borgenärer åtalas samt att denna straffrihet uppmuntrar
till lättsinne i affärer och verkar demoraliserande; men
att, då man vill råda bot derför, öfvergå från det nu gällande
absoluta förbudet för allmänna åklagaren att beifra dylika brott
till att göra brottens åtalande till eu tjenstepligt för honom, äfven
emot borgenärernes vilja, synes mig vara ett för stort steg. Justitieombudsmannen
medgifver i sin embetsberättelse, att gäldenärer
kunna fela af enfald, bristande insigt i bokföring eller annat
oförstånd, och så är det ju ofta, men jag hemställer, om det då
kan vara lämpligt att stifta en lag, som ålägger allmänna åklagaren
att för dylika fall, der brottsligheten beror på nämnda orsaker,
utkräfva af den felande ett så hårdt straff som fängelse.
Om exempelvis ingen annan vårdslöshet ligger konkursgäldenären
till last än en föga afsevärd oordentlighet i bokföring, hvarigenom,
så vidt man kan se, ingen skada skett, kan man då säga, att
rättskänslan deraf så beröres att man mot borgenärernas vilja bör
fordra allmänna åklagarens, ingripande och konkursgäldenärens
inspärrande i fängelse, hvilket skulle blifva fallet, om det ifrågavarande
förslaget antages? Jag tvifla!- derpå och tror snarare,
att rättskänslan skulle känna sig upprörd öfver ett sådant åtal,
en sådan bestraffning.

Jag ber också att med några ord få beröra denna fråga från
en annan synpunkt. Då lagstiftaren stadgat, att vissa brott skola
af allmän åklagare åtalas, att andra brott få af allmänna åklagaren
åtalas dock endast efter målsegandens angifvelse samt att vissa
brott endast få åtalas af målseganden, då bär lagstiftaren dervid
naturligtvis följt en bestämd princip och i enlighet dermed har
lagstiftaren stadgat, att oredlighet och vårdslöshet i konkurs icke
får af annan än målseganden åtalas. Om man nu utan vidare
öfverflytta!- dessa brott till den kategori af brott, som hemfaller
under allmänt åtal, så rubbar man otvifvelaktigt den princip, som
i nämnda hänseende genomgår strafflagen, hvilket ju icke kan
vara lämpligt.

Jag hemställer om bifall till lagutskottets förslag.

Herr AVidström: Då jag läste herr justitieombudsmannens

embetsberättelse och motiveringen för hans nu förevarande förslag,
kände jag mig till en början rätt tveksam om lämpligheten af att
gå så långt, som han här föreslagit. Men då man betänker i
hvilken oerhörd grad de brott, hvarom här är fråga, på senare

Lördagen den 18 Februari.

N:o 9.

tider ökats och att anledningen dertill väsentligen ligger uti miss- i^åjfaka^Ts
bruk af borgenssystemet och krediten på ett orättrådigt och straff- strafflagen.
värdt sätt, så tror jag likväl, att en åtgärd i det ifrågasatta (Foifs'')

syftet är nödig och lämplig. Många andra former af bedrägerier,
jemförliga med de i 23 kap. omnämnda, få åtalas af allmän
åklagare. I fråga deremot om vårdslöshet mot borgenärer sker
brott, som omtalas i 23 kap. 3 §, kan det vara mera tvifvel
underkastadt, om man bör skrida derhän att låta äfven sådana
brott åtalas-af allmän åklagare. Jag önskar således för min del
gerna, att här föreliggande förslag må tagas i allvarligt öfvervägande.
Lagberedningens förslag i ämnet kan måhända ej på
länge inkomma till Riksdagen. Det afser såsom bekant en revision
af hela strafflagen, dervid beredningen äfven fäst sig vid
denna del af lagen. Med afseende så väl härå som att, så vidt
jag kan finna, intet hinder möter att nu partielt förändra lagen,
vore jag benägen att yrka återremiss, oaktadt herr justitieombudsmannen
sjelf icke gjort något yrkande.

Herr justitieombudsmannens förslag går derpå ut. att 7 §

23 kap. skulle upphäfvas i dess helhet. Men jag föreställer mig,
att lagutskottet bör vara oförhindradt att tillse, huru vida ej förslaget
i någon del bör vinna bifall. Ärendets återremitterande
skulle således afse förslag i syfte att åtminstone i fråga om de i
2 § omförmälda oredlighetsbrott herr justitieombudsmannens hemställan
mätte vinna bifall, hvarigenom ock närmare öfverensstämmelse
vunnes med nya lagberedningens förslag i ämnet. Jag fäster
mig härvid äfven vid den af min granne nyss nämnda 6 §, som
bestämmer, att gäldenär är fri från allt ansvar, så snart han visar,
att han förnöjt sina borgenärer. Jag föreställer mig, att, om en
förändring af åtalsrätten ifrågakommer beträffande det ena eller
andra af här ifrågavarande brott, så bör också denna § till sitt
innehåll förändras, då den, såsom redan är nämndt, ju torde bero
på den förutsättningen, att enskild part ensam egde åtala i fråga
varande brott och att således äfven enskild part egde i sin magt
att nedlägga väckt åtal,

I det syfte jag bär tillåtit mig angifva hemställer jag om
återremiss af lagutskottets nu föredragna betänkande.

Herr Lilienberg: Den ärade talare, som sist yttrade sig,

har ej länge tillhört Riksdagen, och hade förmodligen af denna
anledning sig icke bekant, att vid flere tillfällen motioner väckts
om ändringar i strafflagen. Dessa motioner hafva nästan alltid
blifvit af utskottet bemötta dermed, att en revision af hela strafflagen
för närvarande påginge och att man borde vänta och efterse,
huru denna utfölle. Jag kan icke finna annat än att denna uppfattning,
om strafflagen skall anses såsom ett organiskt helt, har
skäl för sig och att det således ej kan vara lämpligt att vidtaga
partiella ändringar deri. Hvad nu förevarande förslag vidkommer

N:o 9.

LSrdagen den 18 Februari.

deg''afPP23fTw kan ia§ ei finn8; att någon särskild anledning till brådska före7
$ strafflagen, linnés. Vi veta att nya lagberedningen redan till Kongl. Maj:t
F°rt&.) aflemna! sitt betänkande om revision af strafflagen. Sannolikt är
val då, att det redan i år blir föremål för högsta domstolens
granskning och att nästa år Kongl. Maj ds proposition i ämnet kan
föreläggas Riksdagen. Att under sådana förhållanden nu besluta
en skrifvelse rörande detta ämne till Kongl. Maj:t kan väl icke
vara lämpligt, i all synnerhet om man, såsom talaren på
stockholmsbänken, icke vill gå längre än nya lagberedningen föreslagit.
Riksdagens skrifvelse skulle då allenast uttrycka att det
är bra, som lagberedningen föreslagit. Och just detta förhållande,
att utskottet ansett lagberedningen i sitt förslag hafva träffat det
rätta, har föranledt utskottet att komma till det slut, hvarom utskottet
hemstält. Utskottet bär nemligen ansett, att om man
skall lemna allmän åklagare rätt, att utan angifvelse af målsegande
föra talan i dessa fall, så bör man också tillse, att han
sättes i tillfälle att utföra åtalet på ett tillfredsställande sätt.
Men det är kandi, att åtskilliga af här ifrågavarande brott äro
af den beskaffenhet, att brottet blir utomordentligt svårt att utreda
utan understöd af någon borgenär. Och å andra sidan
bär man ansett att, om icke någon borgenär vill göra sig besvär
att på ett par, tre rader skrifva eu angifvelseskrift, det kunde
vara hårdt, att gäldenären i sådant fall ändock skulle vara utsatt
för allmänna åklagarens någon gång ovisa tjenstenit.

En föregående talare har redan påpekat, att det linnes flere
slag af oredlighet, särskild! då oredligheten består uti ofullständig
bokföring. Eu gäldenär har exempelvis kommit på obestånd
utan eget förvållande och ingen annan anmärkning emot hans
redlighet förekommer än i fråga om bristfällig bokföring. Oaktadt
ingen borgenär vill, att åtal skall anställas, skulle allmänna
åklagaren det oaktadt kunna ingripa!

Pa grund af dessa skäl och då, såsom jag upprepar, lagutskottet
ansett, att nya lagberedningen i sitt förslag träffat det
råtta i frågan, hemställer jag om bifall till utskottets förslag.

Herr Andersson i Löfhult: Äfven jag har velat fasta
uppmärksamhet derå, att eu stor del af de brott, som falla
under rubriken vårdslöshet emot borgenärer, endast bestå deri,
att gäldenären ej ordentligt fört sina böcker. Att en person, som
icke låtit sig komma något annat till last, skulle utan borgenärernas
vilja få åtalas af allmän åklagare anser jag icke vara billigt,
i synnerhet som hela brottsligheten hos en sådan mindre
köpman ofta torde vara beroende på bristande kunskap om huru
böcker ordentligt skola föras. I vissa delar af landet fruktar jag,
att, om detta förslag blefve lag, anledning till allmänna åklagarens
ingripande skulle förekomma i nästan hvarje konkurs. Jaghemställer
derför om bifall till utskottets förslag.

Lördagen den 18 Februari.

Xso 9.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt herr
talmannen till proposition upptagit de gjorda yrkandena blef utskottets
hemställan af kammaren bifallen.

§ 7.

Härefter företogs till behandling bankoutskottets memorial Ang decharge
n:o 2, angående verkstäld granskning af riksbankens tillstånd och formö^eUU
förvaltning.

I detta utlåtande hemstälde utskottet:

»att ansvarsfrihet må beviljas fullmägtige i riksbanken dels
för förvaltningen af denna banks såväl hufvud- som afdelningskontor
under år 1886 och, hvad beträffar kontoret i Jönköping,
äfven för den del af år 1885, detsamma varit i verksamhet, dels
ock för de beslut och åtgärder, hvilka finnas antecknade i fullinägtiges
protokoll för tiden från och med den 2 maj 1887 till
den 15 januari innevarande år.»

I afgifven reservation yttrade herr Hörn feld t: »Ehuru vid
läsningen af bankofullmägtiges protokoll icke förekommit något
af den beskaffenhet, att fullmägtiges åtgärder derutinnan påkallat
anmärkning, har jag likväl ansett det böra komma till Riksdagens
kännedom, att fullmägtige, vid bestämmandet af ersättning för
inspektion af riksbankens afdelningskontor, så till vida bestämt
beloppen olika, att till inspektörerna för afdelningskontoren
i Luleå och Visby anslagits en rund summa, nemligen 400
kronor till inspektören af det förra afdelningskontoret och 150
kronor för inspektören af det senare, hvaremot fullmägtige såsom
ersättning för inspektion af öfriga till riksbanken hörande afdelningskontor
bestämt arfvodet efter af inspektörerna lemnade räkningar,
upptagande endast resekostnad och traktamente för den
tid, som för inspektionen upptagits.

Någon officiel förklaring till grunden för bestämmandet af
dessa olika ersättningar hafva bankofullmägtige icke satts i tillfälle
att afgifva, men af de äldre ledamöterna inom bankoutskottet
lemnades dock den upplysningen, att anledningen till bestämmandet
af det olika arfvodet för inspekteringarna skulle vara
den, att de fullmägtige, som inspekterat afdelningskontoren i Luleå
och Visby, icke äro deputerade och. således hafva lägre aflöning.

År denna upplysning rigtig, hvilket jag icke har anledning att
betvifla, och fullmägtige fortfarande vidhålla densamma såsom
motiv för sitt förfarande vid bestämmandet af de ifrågavarande
ersättningarna, då tillåter jag mig säga, att fullmägtige, efter min
uppfattning, trädt Riksdagens rätt väl nära, enär, om en slik
princip fullföljes, den skulle kunna leda derhän, att fullmägtige,
oberoende af Riksdagens beslut, kunde höja eu del fullmägtiges
löner till vida högre belopp än Riksdagen bestämt.»

N:o 9.

Lördagen den 18 Februflri,

Ang. decharge,
för bankofullmägtige.

(Forts.)

I fråga härom anförde:

Herr Andersson i Nöbbelöf: Jag har icke något yrkande
att göra i denna fråga. Men vi finna af den betänkandet bifogade
reservation, att vid inspektioner af olika afdelningskontor förfarits
ganska olika i fråga om ersättning åt dem, som förrättat inspektionerna,
och jag kan icke inse anledningen, hvarför denna ersättning
beräknats så olika i fråga t. ex. om bankkontoren i Luleå
och Jönköping. En och samma taxa borde väl här vid lag vara
gällande. Jag har icke reda på anledningen till dessa skiljaktigheter
och har, som sagdt, icke heller något yrkande att göra, men
kanhända att herr Hörnfelt, som reserverat sig, skulle kunna lemna
någon närmare belysning deraf.

Herr Hörnfel dt: Med anledning af den af den siste talaren
gjorda interpellation, huru vida icke revisorerna gjort sig reda för,
hvarför fullmägtige utanordnat olika arfvoden för inspektioner af
olika bankkontor, ber jag att få nämna, att jag härom tillsport
och resonnerat med en eller annan bankofullmägtig. Tv jag
kunde icke ana, att bankofullmägtige skulle vidhålla hvad som
uttalats af en äldre riksdagsman, att verkliga anledningen hvarför
olika arfvoden utdelades vore den, att de, som förrättat inspektionen
t. ex. vid kontoret i Luleå, icke varit deputerade. Men till
min ledsnad har jag fått bekräftelse på denna uppgift, att det
icke finnes något annat skäl till de olika ersättningsbeloppen. Jag
måste bekänna, att jag ganska mycket förvånats häröfver. Ty
med tillämpning af detta förfaringssätt skulle man kunna komma
till det resultat, att bankofullmägtige skulle utan Riksdagens hörande
kunna höja fullmägtiges löner.

Herr Liss Öl. Larsson: Jag ber endast få lemna den

upplysningen, att på det sätt som fullmägtige nu förfarit, så hafva
de förfarit länge förut och ända till de två eller tre sista åren
hafva de deputerade haft samma ersättning för dessa förrättningar,
som om de icke varit deputerade, men när nu mera en deputerad
har verkstält en inspektionsresa och inkommit med sin reseräkning,
hafva fullmägtige icke ansett sig kunna gifva mer an
han enligt räkningen är berättigad få. För öfrigt tillgår det så
vid dessa beslut, att den ledamot, som verkstält inspektionsresa,
vid fråga om hans ersättning lemnar sammanträdet, hvarefter
frågan afgöres af de öfriga. Att man på de sista åren beträffande
dessa ersättningar förfarit olika, beror af samma anledning som
den, hvarför man bestämt arfvodet för fullmägtige olika, eller
4,000 kr. för fullmägtige, 12,000 kr. för deputerade och 7,000 kr.
för vikarierande deputerad. Detta har väl berott på, att man af
deputerade fordrat, att de skulle egna hela sin tid åt riksbankens
tjenst. När alltså en deputerad gjort inspektionsresa, har man
icke ansett honom böra hafva större ersättning än resekostnaden.

Lördagen den 18 Februari.

N:o fl.

Att deremot öfriga fullmägtige erhållit lägre arfvode beror derpå,
att de icke skulle anses vara helt och hållet upptagna för bankens
göromål, och således bör, då dessa företaga inspektionsresor och
deras tid alltså är helt och hållet upptagen för banken, deras
arfvode, sättas något högre än för deputerade. Detta var en åsigt
som uttalats bland bankofullmägtige, och denna åsigt har icke
varit främmande för bankoutskottet, som år efter år gillat denna
fullmägtiges åtgärd.

Jag har ansett mig böra meddela detta, men har intet yrkande
att framställa.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Föredrogs och bifölls bankoutskottets memorial n:o 3, med
anledning af gjord framställning om ytterligare anslag för ombyggnaden
af riksbankens hus i Göteborg.

§ 9.

Likaledes bifölls lagutskottets härefter föredragna utlåtande
n:o 12, i anledning af väckt motion om ändring af 7 kap. 3 §
strafflagen.

§ io.

Till bordläggning anmäldes Riksdagens revisorers berättelse
om den år 1887 af dem verkställa granskning af statsverkets samt
andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och
förvaltning under år 1886.

§ 11-

Justerades protokollsutdrag.

§ 12.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr E. Westin under 10 dagar fr. o. m. den 22 dennes,

och » A. Göransson » 10 » » » 22 »

Härefter åtskildes Kammarens ledamöter kl. 2 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.

Ang. decharge
för bankofullmägtige.

(Forts.)