1888. Andra Kammaren. N:o 41 (Riksdagens protokoll 1888:41)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1888. Andra Kammaren. N:o 41.

Tisdagen den 24 April.

KL 11 f. m. •

§ I Föredrogos

och bordlädes för andra gången lagutskottets utlåtanden
n:is 44 och 45.

§ 2.

Till kammarens afgörande förelåg till en början Andra Kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 5 (i samlingen n:o 29),
i anledning af väckt förslag om skrifvelse till Kongl. Maj:t rörande
förbud mot import och tillverkning af margarin eller konstsmör m. m.

I anledning af väckta motioner utaf herrar P. Gr. Petersson i
Brystorp (n:o 12), E. Åkerlund (n:o 34) och P. A. H. Stjernskott
(n:o 116) hade utskottet i utlåtande n:o 2 (i samlingen n:o 19) på
anförda skäl föreslagit, att Riksdagen ville besluta att uti skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla, dels att Kongl. Maj:t måtte utfärda förbud
mot införsel af konstgjord! smör, dels att Kongl. Maj:t ville utfärda
förordning, hvarigenom bestämdes, att vara, som under namn af “smör
af mjölk eller grädde" i landet infördes, skulle, innan varan från
tullverket till importören utlemnades, på dennes bekostnad af sakkunnig
person undersökas för utrönande att varan icke utgjordes af
eller vore uppblandad med konstgjordt smör, dels ock att Kongl. Maj:t
ville vidtaga sådana åtgärder, att alla här i landet varande fabriker
för beredande af s. k. margarin eller konstsmör stäldes under statens
uppsigt och kontroll, i ändamål att förekomma, att annan vara tillverkades
än den, som vore beredd af rena och ändamålsenliga råämnen.

Vid föredragning af detta utlåtande i Andra Kammaren den 7 i
denna månad beslöt kammaren — som samma dag till utskottet hänvisat
en af herrar J. Bengtsson och Ivar Månsson väckt motion
(n:o 179), hvaruti föreslagits, att Riksdagen ville uti skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t måtte utfärda förbud mot all
Andra Kammarens Prof. 1888. N:o 41. 1

Angående
förbud mot
import och
tillverkning
af s. k. margarin
m. m.

N:o 41.

Tisdagen den 24 April, f. in.

Angående tillverkning af s. k. margarin eller konstsmör inom landet — till utfimlort
\och skot:tet återremittera det ärende, som innefattades uti utskottets ofvan
tillverkning berörda utlåtande, på det att frågan i dess kelhet och sålunda jemväl
af s. le. mar- ined hänsyn till herrar J. Bengtssons och Ivar Månssons motion måtte
gårm m. m. komma under utskottets samtidiga behandling.

(Forts.) I sitt nu afgifna utlåtande hemstälde utskottet under punkten i,

att Riksdagen ville besluta att uti skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
att Kongl. Maj:t måtte så fort ske kunde utfärda förbud mot införsel
åt konstgjord! smör eller margarin äfvensom af oleomargarin.

Efter uppläsande häraf erhöll

herr Hederstierna ordet och yttrade: Herr talman! Jag får
hos herr talmannen anhålla derom, att det föreliggande betänkandets
trenne punkter måtte blifva på en gång föredragna, så att öfverläggningen
sålunda måtte kunna röra sig om betänkandet i sin helhet.

Herr talmannen lät i anledning häraf nu jemväl uppläsa punkterna
2 och 3, deri utskottet hemstälde, att Riksdagen ville i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla om utfärdande af förordning, hvarigenom
bestämmes, att vara, som under namn af “smör af mjölk eller
grädde" i landet införes, skall, innan varan från tullverket till importören
utlemnas, på dennes bekostnad af sakkunnig person undersökas
för utrönande att varan icke utgöres af eller är uppblandad med
konstgjord! smör; samt

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om utfärdande
af förbud emot tillverkning inom riket af margarin eller
konstgjord! smör.

Ordet lemnades nu å nyo åt

herr Hederstierna, hvilken anförde: Herr talman! Jag skall
först be att få yttra mig om det i tredje punkten af utskottets betänkande
framstälda förslag, hvilket jag anser vara det vigtigaste,
nemligen det som handlar om förbud emot tillverkning inom riket af
margarin eller konstgjord! smör, med hvilket förbud jag likväl antager,
att utskottet endast afsett att inskränka tillverkningen af dylika ämnen
för afsalu. För att bemöta förslaget i denna punkt skall jag be att
få följa utskottets egen motivering. Utskottet börjar med ett erkännande
af hvad det redan i ett föregående betänkande framhållit, nemligen,
att margarin eller, som det här kallas, konstsmör, beredt af
dåliga och skämda beståndsdelar, är ett för lif och helsa ytterst skadligt
fabrikat, hvaremot konstsmör, tillverkadt af ren och oskadlig råvara,
utgör ett födoämne, hvilket i näringsvärde och smaklighet står
natursmöret temligen nära, en åsigt som erfarenheten öfver allt torde
hafva bekräftat. Utskottet tillägger sedan, att konstsmöret aldrig kan
erhålla den fina aromatiska smak, som natursmör af de främsta qvaliteterna
besitter, och sålunda är mindre lämpligt att breda på bröd
eller använda i den finare matlagningen, men deremot ganska väl

Tisdagen den 24 April, f. m.

N:o 41.

egnar sig att begagnas vid bakning och kan äfven tjena till ett användbart
surrogat för smör vid den anspråkslösare och tarfligare mattillredningen.
1 detta hänseende tror jag, att utskottet begått ett
misstag, ty margarinsmöret lämpar sig just bäst för att ersätta sofvel
och att ätas som smör på bröd, hvaremot det icke lämpar sig för
matlagning, ty genom upphettning framträder, om icke för smaken, så
åtminstone för lukten, någonting påminnande om talg. Utskottet redogör
sedan för det på Stockholms marknad rådande priset på smör och margarin
och säger, att priset å konstsmör ännu håller sig allt för högt uppe
i förhållande till priset å natursmör, så att vinsten för konsumenten
af det förra blir allt för ringa. Litet längre ned på sidan säges: “I
vårt land finnes, så vidt utskottet har sig bekant, endast eu margarinfabrik,
nemligen i Helsingborg, hvilken tillhör aktiebolaget “Baby“
och varit i verksamhet sedan maj månad 1886. Tillverkningen vid denna
fabrik torde icke vara betydlig. Deremot skall vara under anläggning
i Arboga en konstsmörfabrik i stor omfattning.“ I detta hänseende
skall jag upplysa kammaren derom, att fabriken i Arboga redan är
färdig och har utsäudt i marknaden sitt fabrikat, för hvilket priset,
vid partihandel nemligen, är 45 öre per skålpund. Prisskilnaden spelar
således eu ganska väsentlig rol, då utskottet har upptagit de resp.
prisen för sekunda smör till 78 öre och för prima till 75 öre per
skålpund. Jag skall be att sedermera få återkomma härtill. Utskottet
säger sedan: “Sannolikt är emellertid, såsom herrar J. Bengtsson och
Ivar Månsson uti sin motion antagit, att, om det af utskottet föreslagna
importförbud komme till stånd, flere margarinfabriker skulle
komma att inom landet uppstå; och oantagligt är icke heller att, då
användningen af en god och kontrollerad vara blefve mera allmän,
fabrikationen skulle bringa en för sine utöfvare ganska inbringande
näring. “ Men utskottet påpekar icke, att, om margarintillverkningen
komme till stånd här i landet, så skulle det blifva en rik tillgång på
detta lämpliga och billiga näringsämne. Härefter kommer utskottet
till frågans kärnpunkt, eller huru vida tillverkningen inom landet af
konstsmör skulle lända till men för smörtillverkningen. Utskottet
visar då denna tillverknings stora betydelse för vårt landtbruk samt
att vårt lands export af smör under de senare åren spelat eu betydlig
ro!, jemförd med exporten af andra landtmann aprodukter, och säger
sedan på sjunde sidan i betänkandet: “återstår sålunda att tillse,
huru vida man af en inhemsk margarinproduktion skulle hafva att
befara ett sådant krossande slag för exporten af natursmöret. En
sådan inverkan kan väl icke befaras af sjelfva konkurrensen emellan
natursmöret och konstsmöret: i den kampen reder sig otvifvelaktigt
det förra, utan att det senare eller konstsmöret derför behöfver duka
under, utan faran består uti den nära till hands liggande frestelsen,
för att icke säga möjligheten, att vid export af natursmör blanda
detta med konstsmör. “ Faran ligger väl dock icke egentligen deruti,
att de båda varorna sammanblandas, utan deruti, att margarinsmöret
får säljas under namn af smör. Utskottet söker sedan visa, att denna,
vigtiga industri, mejerihandteringen,''skulle lida så stort men af margarintillverkningen,
att denna borde helt och hållet förbjudas. Utskottet

Angående
förhud mot
import och
tillverkning
af s. k. margarin
m. m.

(Forts.)

N:o 41.

Tisdagen den 24 April. f. m.

Angående bär fäst uppmärksamheten på tvenne vigtiga intresseD, som af margarinförbud
mot tillverkningen beröras. Det ena är sjelfva näringens eller deras som
tillverkning utöfva densamma, jag menar nu icke dem, som lor närvarande druva
af s. k. mar- näringen — ty jag förutsätter ej annat än att staten, om ett förbud
gårm m. m. mot tillverkning af margarin utfärdas, skall hålla dem skadeslösa,
(torts.) som under den nuvarande lagstiftningen egnat sig åt denna näring,
utan jag menar näringen i allmänhet eller dem, som möjligen skulle
komma att idka densamma. Det andra intresset är, att för landets
konsumenter skulle kunna tillhandahållas ett billigt och lämpligt födoämne.
Men det finnes ett tredje intresse, som utskottet helt och hållet
har förbisett, och det är jordbrukarnes eller, rättare sagdt, ladugårdsegarnes
icke minst vigtiga intresse. Och i det hänseendet ber jag att
få återgå till margarinfabriken i Arboga. Der har fabriken uppgjort
med ladugårdsegarne i trakten — och sådana uppgörelser komma
sannolikt att utsträckas i allt vidare och vidare omfattning — att köpa
all deras mjölk och derför betala 2 öre mer än hvad mejerierna för
närvarande kunna betala. Jag behöfver icke påpeka, hvilken stor betydelse
det skall hafva för landtbruket, om mjölken kan betalas med
2 öre mer, än hvad hittills betalts för densamma.

Nu säger utskottet, att man kan befara af en inhemsk margarinproduktion,
att den skulle blifva ett “krossande slag för exporten af
natursmöret“, och att sålunda vår vigtiga smörexport kunde skadas.
I det hänseendet tror jag att utskottet betydligt öfverdrifvit faran.
Något sådant skulle varit att befara, om England icke antagit sin
margarinlag, eller om detta land hade förbjudit importen af margarin.
Men det är, som bekant, icke förbjudet att i England införa margarin.
Ty genom den i England antagna margarinlagen stadgas endast, att
man icke får sälja den ena produkten för den andra, utan att margarin
skall säljas såsom margarin och smör såsom smör, och öfver dessa
stadganden hålles noggran kontroll. Men detta har alldeles icke ledt
till att margarinimporten minskats, utan tvärt om visar berättelsenför
är 1887 från generalkonsuln i London, att, äfven under innevarande
år, då denna lag tillämpats, importen i England betydligt tilltagit —
jag skall sedermera be att få göra närmare reda för dessa förhållanden.
— Det är nu alldeles uppenbart, att det fordras en sträng kontroll
och vaksamhet öfver att icke heller här mängdt säljes för omängdt
eller margarin säljes under namn af smör; och jag är alldeles viss
om att den år 1885 utkomna författningen behöfver ytterligare skärpas.
Men det är alldeles icke dermed sagdt, att man bör gå så långt som
utskottet tänkt sig, eller att man skulle förbjuda en näring, som kan
vara till nytta för landet, för att uteslutande gynna en annan, som
deraf icke behöfver skadas. Men, säger utskottet, vi hafva andra
länders erfarenhet att stödja oss på, och framhåller Hollands exempel,
såsom varnande för Sverige. Detta synes mig visa, att utskottet icke
fullt satt sig in; i förhållandena, beträffande tillgodogörandet inom
Holland af ladugårdsprodukterna. Då utskottet säger, att, sedan mejerierna
eller exportörerna i Holland börjat blanda margarin uti sitt
natursmöi'', detta lands utförsel af mejerismör till England minskats
med nära 60 procent i anseende till den ringa begärlighet, som varan

Tisdagen den 24 April, f. m.

N:o 41.

numera röner i England, så tror jag att utskottet begått ett betänkligt
misstag. Att smörexporten från Holland minskats, det är ett
faktum. Men orsaken dertill beror icke derpå, att det holländska
mejerismöret numera röner ringa begärlighet i England, utan derpå
att holländarne använda sin mjölk och sitt smör till beredande af
margarin. Ty de blanda upp margarinen med smör för att göra
varan smakligare och begärligare. Och i det hänseendet ber jag
också att få redogöra för ett utdrag ur 1887 års berättelse från vår
generalkonsul i London. Af denna berättelse framgår, att under 1887
af smör infördes

från Holland 164,474 Cwts, uppskattade till........... £ 857,467, och

„ Danmark 487,603 „ ., ............ „ 2,669,125

men att under samma år af margarin infördes från Holland 1,172,074
Cwts uppskattade till £ 3,516,591.

Om jag då lägger Hollands export af smör och margarin tillsammans,
så uppgår denna till ett värde af närmare £ 4,500,000, då
Danmarks icke var större än 2,500,000. — Holländarne äro ett praktiskt
folk, och de hafva funnit med sin fördel mera förenligt att tillverka
margarin än smör. De hafva funnit, att om de använda sin mjölk
och sitt smör till margarin, så få de derigenom mycket mera betaldt.
Som väl är bekant, lemna de holländska kreaturen till följd af betenas
beskaffenhet en mycket riklig, men en mycket mager mjölk, och konsten
för landtmännen är att icke blott tillgodogöra sig den feta utan äfven
den magra mjölken, ja, till och med skummjölken. Men nu är denna
skummjölk — det är ett allmänt kändt faktum — icke af något synnerligt
värde. Det enda den kan användas till är för ostberedningen.
Men beredande af skummjölksost är föga lönande. Skall man under
sådana förhållanden utestänga möjligheten att använda skummjölken
för margarintillverkning och göra detta i form af förbud mot hela
margarinindustrien, så bereder man sig sjelf en förlust dermed.

Så öfvergår utskottet till att beskrifva, huru margarinfäbrikationen
verkat för Normandie. Jag känner icke till det; men det är sannolikt
samma förhållande der, som i Holland. I afseende på den varning,
som utskottet meddelar, att herr Vedin skulle hafva i skrifvelse till
ledamoten i Första Kammaren herr Adelsköld framstält i följande
ordalag: “blifver emellertid icke den ärliga mejerihandteringen kraftigt
understödd och skyddad i denna oärliga kamp med konstsmöret, föreligger
stor fara att jordbruket dukar under11, vill jag säga, att det är
emot en oärlig handel han varnar; och för en sådan lärer väl ingen
vilja uppträda. Men om jag tillverkar margarin och säljer det som
margarin, och om jag tillverkar smör och säljer det såsom smör, så
begår jag ju ingen oärlighet, och det kan vara England likgiltigt,
från hvithet land det får det ena eller det andra. Under sådana
förhållanden tror jag för min del, att det är oklokt af landtmännen
att sjelfva vilja förhindra en tillverkning, som kan vara dem till gagn
och som dessutom är af betydelse för svenska folket såsom konsumenter.

I afseende på första punkten i betänkandet, der utskottet föreslår
importförbud, så kan, om man vill fortfarande tillåta tillverkning

Angående
förhud mot
import och
tillverkning
af s. k. margarin
m. m.

(Forts.)

N:o 41.

Tisdagen den 24 April, f. in.

Angående
förbud mot
import och
tillverkning
af s. k. margarin
in. in.

(Forts.)

af margarin, förbud mot import af oleomargarin icke föreskrifvas.
Denna senare vara måste åtminstone tills vidare få införas, då den
icke tillverkas inom landet. Men äfven förbudet att införa beredt
margarin har sina vanskligheter, ty det är först och främst ett förbiseende
af ett vigtigt intresse, nemligen konsumenternas, och för det
andra medför det praktiska olägenheter med afseende å vårt förhållande
till Norge. Det är ju bekant, att så länge mellanrikslagen
gäller, få båda landen införa hvarandras fabrikat tullfritt, och då det
således icke går för sig att förhindra införsel af margarin från Norge,
så skulle ju ett förbud emot införsel från andra länder, komma att
verka som en premie för Norge.

I afseende på utskottets förslag i andra punkten, att allt smör,
som införes i landet, skulle undersökas för utrönande att det icke
utgöres af eller blifvit uppblandadt med margarin, så är äfven denna
föreskrift opraktisk. Största delen af det smör, som införes, kommer
från Finland, och der finnas, så vidt jag vet, inga margarinfabriker.
Att således undersöka allt smör, som hit importeras, torde vara onödigt.
Men att undersökning både bör och kan ega rum, der tvifvel om
smörets äkthet uppstår, det anser jag vara uppenbart. Om man derför
underlättar eller befordrar den kontroll, 1885 års författning föreskrifver,
och derför stadgar att undersökning af varan skall bekostas
af staten, derest varan befinnes vara äkta, och om man inför skärpta
bestämmelser på sådant bedrägeri, då varan utbjudes under ett annat
namn än dess verkliga, så skulle efter mitt förmenande de olägenheter,
som man befarar vara förenade med en import och tillverkning
af denna vara, kunna i väsentlig grad undvikas.

Genom det jag nu haft äran säga har jag icke velat motsätta
mig den framställning till Kongl. Maj:t, som i betänkandet afses, men
jag ville endast för kammaren ådagalägga faran af att nu fastslå
formen för dessa skärpta bestämmelser, emedan man derigenom kunde
skada vigtiga intressen och kanske just det intresse, man vill skydda.
Detta ämne fördrar en noggrann undersökning, som Riksdagen icke
nu hinner att utföra, och derför anser jag, att vi borde i skrifvelse
till Kongl. Maj:t begära en utredning i frågan från regeringens sida,
som derefter torde fatta det beslut, hvartill denna undersökning kan
föranleda. Jag anhåller för den skull om proposition på att, med
afslag å utskottets betänkande, kammaren ville besluta att i skrifvelse
anhålla, att Kongl. Maj:t behagade efter förutgången fullständig utredning
vidtaga de åtgärder, som erfordras för att skydda landets
smörhandel och smörexport och hindra, att margarin säijes såsom
smör — samt att Kong!. Maj:t behagade, så snart ske kan, meddela
föreskrift derom, att vara, som införes till riket eller der till salu
utbjudes såsom smör, men befinnes innehålla margarin, skall vara
förtruten, och att kostnaderna för undersökning af misstänkt vara,
som af åklagare påkallas, skola bestridas af allmänna medel, der icke
varans egare varder genom domstols utslag ålagd att dem gälda.

* Herr Bengtsson i Gullåkra yttrade: Herr talman, mine herrar!
Det beslut, som kammaren kommer att fatta i den föreliggande frågan,

N:o 4!.

Tisdagen den 24 April, f. in. 7

•skall helt visst lemna svar på det spörsmålet, huru vida vårt jordbruk Angående
och vår ladugårdsskötsel skola framgent lå fortgå i sträfvandet att förbud mot
höja sig och blomstra, eller om man skall tillåta importörer och tillverkare
af konstsmör att förstöra dessa näringar. Jag tror icke, att af s. 1c. mar•detta
senare i en framtid skall blifva lyckligt för landet, och jag gorm m. m.
hoppas, att man här i denna kammare icke skall behöfva tvista mycket (Forts.)
om hvad som i detta fall är det bästa. Det är min öfvertygelse, att
vi höra antaga en lag om så väl införsels- som tillverkningsförbud icke
blott för att skydda oss sjelfva för denna usla och för helsan skadliga
vara, som införes under namn af konstsmör utan äfven för att
skydda vår utländska marknad för en af jordbrukets vigtigaste exportprodukter,
nemligen smöret. Ty tillåter man blott att konstsmör får
införas eller tillverkas i landet, så må man sedan göra kontrollen
hur sträng som helst, man skall dock aldrig kunna hindra personer,
som spekulera i affärer, från att sammanblanda konstsmör med natursmör
och sedan exportera denna vara, hviiket naturligtvis komme att
inverka menligt på vår utländska smörmarknad. Man kan visserligen
invända, att sådant sjelfsvåld skulle kunna hindras genom att stadga
exportförbud och strängt ansvar för öfverträdelse deraf. Men huru
skall man kunna kontrollera, att exportförbudet icke öfverträdes, och
huru skall man kunna undersöka allt smör, som exporteras till utlandet?
Icke kunde det gå an att öppna och undersöka hvarje kolly.

Man skulle ju derigenom förstöra den vara, som vore afsedd för export.
Hvem vet för öfrigt, om vi än sjelfva vore aldrig så noggranna
i detta fall, om icke våra vänner på andra sidan sundet, som så ofta
förut gjort oss rätt många otrefliga tjenster på täfiingens område,
skulle kunna finna på att under svensk flagg och svenska märken
sända några drittlar af sitt konstsmör till England, hvilka vid framkomsten
af någon välvillig person utpekades, undersöktes och befunnos
vare förfalskad vara, och huru skadligt tror icke herrarne detta
skulle verka på vår smörexport? Jag tror, att blotta vetskapen i
utlandet om, att konstsmör finge tillverkas i Sverige, skulle verka
menligt, och jag kan icke finna annat, än att det skulle vara den
största olycka, som kunde drabba svenska jordbruket och mejeri -handteringen, om vi just nu i närvarande stund, då vi efter många
års sträfvanden och uppoffringar lyckats intaga en sjelfständig ställning
i verldsmarknaden med vårt smör, skulle förstöra denna ställning
genom att låta fabriker uppstå, som komme att taga vinsten från
jordbrukaren. Det blir enligt mitt förmenande aldrig så lätt som nu,
då inom landet finnas blott tyå mindre margarinfäbriker, att åstadkomma
ett införsels- och tillverkningsförbud, och, tron mig, mine
herrar, att Danmark, som i sin lagstiftning upptagit så väl importsom
exportförbud, äfven skulle påbjudit tillverkningsförbud, om det
icke redan haft både många och störa fabriker inom landet, hvilka
det skulle hafva blifvit allt för kostsamt för staten att inlösa.

På detta sätt har jag sett frågan ur ekonomisk synpunkt, och
betraktar jag den ur sanitär synpunkt, så blir den visst icke i någon
mån ljusare, utan tvärt om, då man nemligen besinnar, af hvilka
ingredienser konstsmöret består. Det är ju allmänt bekant, att i

N:o 41.

Angående
förhud mot
import och
tillverkning
af s. k. margarin
m. m.
(Forts.)

8 Tisdagen den 21 April, f. in.

Amerika inom Here stater, der sådan tillverkning förut bedrifvits, förbud
deremot blifvit utfärdadt, derför att man ansåg förtärandet af denna
vara skadligt för helsan. Det har till och med påståtts af amerikanska
läkare, att en koleraepedemi, som under en vinter huserade i Chicago,
hade sin orsak i förtärandet af denna dåliga vara. Man invänder
visserligen, att denna vara är en för arbetaren lämplig och billig
föda, och kanske det också kan vara så, men detta kan dock endast
vara fallet, om varan är tillverkad af fullt godt råmaterial, samt
priset ställer sig proportionsvis efter tillverkningskostnaden. Men den,
som tagit del af uppgifterna om priset på konstsmör och natursmör,
kan icke stanna i tvifvel om, att det är producenterna och icke konsumenterna,
som haft fördelen på sin sida. Jag tror icke heller, att
arbetarebefolkningen är så synnerligen lifvad för förtärandet af konstsmöret.
Om man vill göra sig mödan höra efter på de ställen, der
konstsmör försäljes, så finner man, att det i alllmänhet icke är till
arbetarne, som det utlemnas, utan för helt andra ställen, och det
kan nog hända, att vi litet hvar sjelfva hjelpa till att konsumera
denna förträffliga raritetsvara. Då jag för öfrigt är af den öfvertygelsen,
att intet lagstadgande om skärpt kontroll i fråga om så väl
införsel som tillverkning af denna vara, det må vara affattadt hur som
helst, skulle kunna undanrödja de svårigheter, jag framhållit, samt ej
heller så uppehålla och höja det svenska smörets värde och anseende
i England på samma gång som derigenom gifves en god uppmuntran
åt den enda säkra grunden för vårt jordbruk, nemligen en blomstrande
ladugårdsskötsel, ingen ting, säger jag, skall så medverka för detta
mål som ett lagförbud, genom hvilket all tillverkning och import af
konstsmör blefve en absolut omöjlighet.

På dessa skäl, herr talman, anhåller jag på det lifiigaste om bifall
till utskottets förslag.

I detta yttrande instämde herrar Petersson i Boestad, Andersson
i Löfhult, Wieslander, Petersson i Dänningelanda, Andersson i Hakarp,
Svensson i Rvdaholm, Prickson i Bjersby, Petersson i Brystorp, Ekeborgh,
Sjöberg, Mallmin, Lindmark, Bexelius, Lyth, vice talmannen
Sven Nilsson, Dalin, Nilsson i Skärhus, Trueclsson, Andersson i Stigen,
Olsson i Kyrkebol, Persson i Heljebol, Olson i Stensdalen, Andersson
i Upsal, Bäckgren, Odell, Ullman, Andersson i Hasselbol och Ollas
A. Ericsson.

Herr Cederschiöld: Herr talman! Jemte det jag till alla delar
på det lifiigaste instämmer i den siste ärade talarens sakrika anförande,
ber jag att få meddela en omständighet, som visar att uppmärksamheten
i utlandet redan länge varit fäst på förhållandena hos
oss i detta hänseende. År 1886 skref vår generalkonsul i London,
som är att anse såsom både sakkunnig i och intresserad af hithörande
ämnen, och meddelade kommerskollegium, att i en engelsk facktidning
en smöragent utbjudit "svensk butterin“. Och då erfarenheten från
Holland visat, att förtroendet för smöret från de länder, som tillåta
tillverkning af konstsmör, väsentligen skadades i England, hemstälde

Tisdagen den 24 April, f. m. 9

generalkonsuln, att genom komerskollegii bemedling visshet måtte beredas,
huru vida några fabriker för tillverkning af konstsmör funnes i
Sverige. Han hade dessförinnan vändt sig till den agent i London,
som uppgifvits handla med denna vara, och gjort förfrågan om, från
hvilken ort i Sverige varan härstammade, men agenten hade icke
lemnat något svar. Af de uppgifter, som kommerskollegium inhemtade
från de särskilda länsstyrelserna, framgick, att det då fans tvenne
margarinfabriker i Sverige, nemligen en i Malmö och en i Helsingborg,
hvilka dock båda icke voro af någon synnerlig betydelse. För
närvarande är emellertid en tredje fabrik under anläggning. Jag skulle
för min del anse det vara af högsta betydelse, om både importen och
tillverkningen af denna vara blefve alldeles förbjuden, och de olägenheter,
som derigenom möjligen skulle kunna uppkomma, böra, enligt
mitt förmenande, blifva försvinnande små i jemförelse med den fara,
som skulle uppstå, derest förtroendet till det svenska smöret rubbades
i England. Jag skall derför, herr talman, anhålla om bifall till utskottets
förslag i samtliga punkterna.

Herrar E. G. Boström, Widström, Lund, Höglund, Pettersson i
Tjärsta och Andersson i Skeenda instämde med herr Cederschiöld.

Herr Wretlind: Jag erkänner villigt denna frågas stora vigt
och betydelse för de svenska jordbrukarne och för mejerihandteringen,
som jag äfven tror vara för jordbrukarne den vigtigaste saken, och
på hvars utveckling svenska jordbrukets framtid hänger. Men jag
kan icke heller förbise den andra sidan af saken. Det är af vigt icke
blott för stadsborna, utan äfven för landtmännen sjelfva, att det finnes
tillgång till ett billigt näringsämne. Såsom herrarne veta, hafva
vi förut under denna riksdag fördyrat nästan allt för den fattige
arbetaren, och här är det icke blott fråga om att fördyra ett billigt
födoämne, utan äfven att fullständigt förbjuda det. Det kan icke
bestridas, att margarinen verkligen är ett födoämne, och dertill ett
sundt och godt, så vida det icke tillverkas af skadliga ämnen.

Det har af personer, på hvilkas sakkunskap man icke kan tvifla,
framstälts dystra målningar och hemska teckningar af det sätt, hvarpå
margarinen tillverkas i andra länder. Jag gör visst icke anspråk på
att kunna kontrollera dessa uppgifter, men nog göra de på mig intryck
af att vara i ganska väsentlig mån öfverdrifna. Här står i det
första betänkandet vi mottogo från tillfälliga utskottet n:o 2: “Medicinska
auktoriteter, såsom medicinalrådet Sell i helsovårdsstyrelsen i
Berlin, doktor Schrodt m. fl. samt en af regeringen tillsatt kommission
af läkare i Amerika, hafva efter anstälda mikroskopiska undersökningar
konstaterat, att konstsmöret, beredt af fettet af sjuka djur
samt annat fettämne, kan innehålla alla de sjukdomsfrön i lefvande
tillstånd, som finnas i fettet, deribland äfven egg af binnikemaskar".

Det är nog sant, att hvad som finnes i fettet af sjuka djur äfven
kan finnas i margarinsmör; men då här säges, att binnikemask kan
finnas i fettet, kan jag ej förstå, hur det är möjligt, ty binnikemasken
är en parasit, som finnes i tarmkanalen och som aldrig kan komma

N:o 41.

Angående
förhud mot
import och
tillverkning
af s. k. margarin
m. m(Forts.
)

N: 0 41.

Tisdagen den 24 April. f. in.

■Angående in i fettet. Så vidt jag vet, är förhållandet med de flesta parasiter,
import ™°h som ^va * diur’ de ^älla sig i inelfvorna eller i sjelfva muskelMlverkning
systeme^ men ingalunda i fettväfven. Jag tror derför, att skildringen
eif s. h. mar- än icke så litet öfverdrifven; men derför vill jag icke neka, att det
gårm m. m. för känslan kan vara ganska vidrigt att äta margarin, som tillverkats
(Forts.) af djur, synnerligen om de dött i smittosamma sjukdomar.

Jag anser derför mycket lämpligt, att kontroll finnes öfver margarintillverkningen.
Och det är mycket sant, att man äfven i helsovårdens
intresse har skäl dertill. Men man får icke förglömma, att
det är allra vigtigast för det göda helsotillståndet hos ett folk, att
det fins tillräcklig tillgång på födoämnen. Sätter, man folket på svältkur,
tror jag icke, att någon som helst helsovårdslagstiftning kan hjelpa.

Jag vill för min del äfven gerna vara med om, att en sträng kontroll
beslutes både på införsel och utförsel, och skulle icke heller
hafva något emot, om det blefve till och med ett import- och exportförbud,
då derigenom ingen misstanke om renheten af vårt smör skulle
kunna uppkomma i utlandet, Men att gå så långt, som att förbjuda
all tillverkning äfven inom landet och derigenom omöjliggöra för de
fattiga att förskaffa sig ett billigt födoämne, vore väl att gå allt för
drakoniskt till väga.

Jag tror icke heller, att landtbrukarne sjelfva dermed skulle vara
betjenta. Ty talgen, som också kali sägas vara en af jordbruksnäringens
biprodukter, skulle ju få större värde, om den kunde användas
vid tillverkningen af oleomargarin och icke blott till talgljus eller på
andra nu brukliga sätt inom industrien.

Jag skulle alltså för min del vilja vara med om förbud både för
import och export, men icke ett totalt förbud af all tillverkning. Jag
vill dock icke göra något särskiidt yrkande, utan förenar mig med
herr Hederstiernas förslag om en skrifvelse till Kongl. Maj:t.

Med herr Wretlind instämde herr Lilienberg.

Herr Stjernspetz: Då jag först väckte min motion i detta ämne,
hade jag trott, att man möjligen skulle genom införande af kontroller
kunna skydda så väl befolkningens intresse af varan, såsom ett billigt
födoämne, som jordbrukets intressen i denna del. Men ju längre jag
trängde in i frågan, dess tydligare framstod för mig omöjligheten af
att på denna väg uppnå något som helst af dessa mål, och jag tror,
att litet hvar af herrarne vid närmare genomgående af alla de upplysningar,
som man numera kan erhålla i margarinfrågan, skall komma
till precis samma resultat. Herr Hederstierna hade några anmärkningar
att göra mot motiveringen och framlade derför ett eget
förslag. Han nämnde vidare, att det finnes tvenne fabriker i Sverige,
som tillverka margarin. Det är nog sant, men detta är så försvinnande
litet, och jag anser icke, att några svårigheter böra kunna uppstå
mot att nu få ett tillverkningsförbud till stånd. Jag beklagar
dessa fabriker, som kastat sig in på denna lofiiga handtering, men jag
tror, att Kongl. Maj:t vid öfvervägande af denna fråga nog skall finna
utväg att förekomma, att någon orättvisa eller större förlust drabbar

Tisdagen den 24 April, f. m.

N:o 41,

dessa fabriker, och jag förutser, att ersättning kommer att beredas Angående
dem. Men på dessa saker behöfva vi icke nu närmare ingå. Det
blir regeringen, som tager hand om detta, och ersättningen kan för l^Herkning
öfrigt icke blifva afsevärd för staten. Herr Hederstierna upplyste om, af s. 1c. maratt
Holland funnit med sin fördel förenligt att göra margarinsmör af gårm m. m
sin mjölk, och att konsumtionen af margarin ökats i England. Detta (Fortä.)
kan nog vara mycket rigtigt för Holland, som genom eu längre tids
uppblandning af sitt smör med margarin fått detsamma i hög grad
misstänkt och derför är nu nödsakadt att fortgå på den inslagna
vägen, men så är förhållandet lyckligtvis icke ännu med Sverige, äfven
om det i framtiden må hända skulle kunna blifva fördelaktigare äfven
för oss, hvarom jag icke nu vill tvista.

För närvarande vill jag fästa uppmärksamheten derpå, att om vi
slå oss på margarintillverkning, komme vi att få täfla med nästan alla
andra länder deruti. Det är just genom att icke göra margarin, som
vi skulle undgå all täflan så väl i afseende på margarinen som till stor
del vårt naturliga goda smör. Ty det är icke svårt att se, att der
margarintillverkningen vunnit insteg, såsom t. ex. Holland, der kommer
ock hela tillverkningen af naturligt smör att så småningom alldeles
uppgå i margarintillverkningen. Det är alldeles omöjligt, att
båda tillverkningarna skola kunna med fördel bestå bredvid hvarandra
i samma land. Jag tror ock, att margarintillverkningen kommer att
vidare utsträcka och utbreda sig i de öfriga länderna, som redan hafva
stora margarinfabriker, ty dessa länders naturliga smör blir derigenom
alltid misstänkt och så väl köpmannen som tillverkaren kunna icke
låta bli att fuska litet smått med margarinen, hvilket allt kommer att
inverka i hög grad skadligt på deras smörmarknad. Då herr Hederstierna
yrkade, att allt smör, som infördes, skulle undersökas, för att
ingen margarin skulle kunna finnas deribland, anser jag denna åtgärd
vara i allra högsta grad nödvändig. Det är omöjligt att vid eu undersökning
se, hvilka sjukdomsfrön som kunna finnas i margarinen; deremot
är det mycket lätt att vid undersökning af smör se, om det
finnes margarin i detsamma eller icke. Utskottets förslag i denna del
är derför så fullkomligt rigtigt, att det icke gerna kan komma i fråga
något annat.

Likaså rigtiga äro dess föreskrifter om importförbud. Det nämndes,
att mellanrikslageu skulle lägga hinder i vägen derför. Men jag
vill då fästa uppmärksamheten derpå, att mellanrikslageu visserligen
innehåller, att svensk och norsk tillverkning skola ömsesidigt kunna
fritt säljas i båda länderna, men under denna bestämmelse måste väl
ligga det förbehåll, att eu sådan vara öfver hufvud taget är tillåten
att införa i det ena eller andra landet. Jag kan nemligen ej tänka
mig, att vi skulle kunna förmena norrmännen att sätta importförbud
i sitt land på eu viss vara, och att detta importförbud äfven skulle
drabba oss. På samma sätt föreställer jag mig, att, om vi stadga ett
allmänt importförbud å en vara, kunna norrmännen icke med skäl
deri finna sig förnärmade eller något brott emot mellanrikslageu begånget.
För öfrigt, om så skulle anses, att det ej vore fullt rigtigt
handladt emot norrmännen genom antagandet af denna lag, så före -

N:o 41.

Tisdagen den 21 April, f. ta.

Angående ställer jag mig, att regeringen der vid lag tager initiativ och söker kom”och
ma öfverens med Norge, och jag tvifiar på, att det skulle möta någon
tillverkning synnerlig svårighet att komma till godt förstånd med flen norska reaf
s. k. mar- geringen och, om så skulle behöfvas, äfven med det norska storthinget
gårm m. m. i denna fråga.

(Forts.) Herr Wretlind nämnde, att margarin är en sund föda, men det

var ett litet “om" der vid lag, nemligen: om det var tillverka^ af goda
och sunda ämnen. På samma gång nämnde herr Wretlind, att bakterier
blott skulle förekomma i inelfvorna och muskelsystemet hos djuren,
men det oaktadt medgaf han, att det i lielsovårdens intresse behöfdes
kontroll, ja till och med eu mycket skarp sådan, att ämnena voro
helsosamma. Jag tror, att dessa påståenden svära något emot hvarandra.
Jag tror mig hafva rätt i min motion, hvithet äfven utskottet
upptagit, att bakterier kunna komma in i detta konstsmör. Så snärt
dessa bakterier finnas i muskelsystemet, kan omöjligen hindras, att
åtskilliga muskeltrådar komma med i det fett, som användes till
margarintillverkningen. Man kan nemligen icke fullständigt skilja de
feta delarne på djuret från musklerna, emedan muskler och muskeltrådar
till och med genomgå äfven sjelfva fettmassan; hvarigenom sålunda
den möjligheten icke är utesluten, att dessa bakterier äfven
komma att medfölja det fett, hvaraf margarinet tillverkas. Af flera
skäl anser jag saken af så stor fosterländsk vigt och betydelse, att
jag icke kan annat än instämma uti utskottets förslag, att all så väl import
som tillverkning af konstsmör måtte förbjudas, hvarigenom Sverige
blifver snart sagdt det enda land, som kunde komma att erbjuda verldsmarknaden
natursmör, fritt från margarin. Och detta, mine herrar,
måste hafva en så stor och genomgripande betydelse — i främsta
rummet visserligen för vårt jordbruk, men ännu mycket mer för hela
fosterlandet •—• att, om man skulle behöfva göra några uppoffringar
för att nå ett sådant stort mål, borde man äfven göra dem. Men
dess bättre, om vi fatta detta beslut nu, så blifva dessa uppoffringar
snart sagdt inga.

Jag anhåller derför, herr talman, om bifall till utskottets förslag
i alla tre momenten.

Herr Dieden: Herr talman! Det är min lifiiga öfvertygelse, att
ingen större tjenst kan göras det svenska jordbruket, än ett förbud
emot så väl import som tillverkning af konstsmör. Jag skulle derför
med glädje hafva röstat för Jöns Bengtssons i Gullåkra motion, om
ej herrarne här om dagen hade belagt natursmör med tull. Men då
vi nu fördyrat det billiga smöret för honom, som endast kan hafva
råd att skaffa sig den sämsta varan, kan det ej vara rätt att äfven
för honom borttaga möjligheten att skaffa sig ett billigt surrogat. Det
är derför jag åtminstone endast med största tvekan nu kan komma
att rösta för motionen. Det är i sanning förunderligt, att en så lifskraftig
näring, som vår mejerihandtering, hvilken utvecklat sig med
en ökad smörexport af öfver en million kilogram om året, ej såsom
en lumpenhet tillbakavisat ett tullskydd.

Jag har under hela tullstriden föregående vecka ej tagit kam -

Tisdagen den 24 April, f. m.

fi;o 41.

marens tid i anspråk med ett enda yrkande. Orsaken dertill var den,
att af de 166 punkterna, som förelågo, gillade jag endast tre, såsom
nyttiga för vår industri, hvaremot jag ansåg alla de andra skadliga.
Och om jag hade uppträdt för eller emot det ena eller andra, befarade
jag att åter blifva beskyld för egennytta. Det har nemligén kommit
till min kännedom, att så väl inom som utom kammaren dylika beskyllningar
uttalats om mig, emedan jag vid tulldebatten i februari,
då majoriteten här mot min vilja tvang på oss spanmålstull, yttrade,
att jag ansåg, att vi till följd deraf blifvit skyldiga att sätta tull äfven
å mjöl. Man har sagt, att jag yrkat tull derpå, emedan jag vore
stor qvarnintressent. Jag anser mig derför berättigad att upplysa
kammaren derom, att jag icke är och aldrig med ett öre varit intresserad
i Malmö stora valsqvarn. Hela mitt intressentskap i qvaruar
består i aktier för tre tusen kronor i en äldre qvarn i Malmö. Att
jag i november månad nödgades för att sauvera eu inteckning inropa
ett hemman i Skåne med qvarn för 20,000 kronor, torde icke höra
hit; och skulle någon anse mig der hafva ett mjöltullsintresse, så vill
jag bjuda honom att komma till mig och köpa stället för hvad det
står mig till. Nej, emedan jag anser qyarnindustrien vara en vigtig
näring för landet, och särskilt för min hemtrakt af den största vigt,
har jag alltid stått på denna industris bästa. Jag har ansett mig
berättigad att tillkännagifva detta.

Herr talman! Jag har ej något yrkande att göra i den föredragna
punkten.

Herr Björkman: Jag har i uppdrag från många af mina kommittenter
der hemma att i första rummet frambära ett hjertligt tack
till alla motionärer, som motionerat i denna fråga, men särskildt till
denna kammares andra tillfälliga utskott för det beslut, hvartill det
kommit. Mejeriegarne och mejerihandteringen hafva många ombud i
denna kammare, men de, som jag representerar och från hvilka jag
frambär en hjertlig helsning, äro sådana, som ej ega några mejerier,
utan de äro ganska små jordbrukare. Äfven har jag fått många bref
från trakter, der inbyggarne ega blott en eller två kor, och de helsa
detta förslag, hvartill jag hoppas, att herrarne besluta bifall, med glädje.
Deras lilla smör!) andtering har under många år varit den enda inkomstkälla,
som dessa små jordbrukare och torpare kunna hafva för
att kunna betala sina utskylder. Den lilla produkt smör, denna handtering
kan frambringa, kunna de alltid vara förvissade om att blifva
af med. Det skulle se ganska besynnerligt ut, om, sedan man sökt
hjelpa alla näringar och äfven jordbruket, man på detta område blott
skulle söka att få en del deraf hjelpt. Men här kunde dock de minsta
jordbrukarne få hjelp. Jag tager mig friheten, herr talman, att
läsa upp några ord å sid. 5 af betänkandet, som jag anser vara af
ganska stor vigt. Hvar och eu af herrarne har nog läst dem, men
•det skadar ej att sätta sig in i dem. “Det är ett ovedersägligt faktum,
att jordbruksnäringen i vårt land, åtminstone i flere delar af
detsamma, i mer än ett hänseende under det sista årtiondet haft att
kämpa med ett ekonomiskt betryck, som i en del trakter antagit så -

Angående
förhud mot
import och
tillverkning
af s. k. margarin
m. m.

(Forts.)

N:o 41.

Angående
förbud mot
import och
tillverkning
af s. k. margarin
m. m.

(Forts.)

Tisdagen den 24 April, f. in.

dana dimensioner, att det erinrat om iltågsfarten utför det sluttande
planet. Orsakerna härtill må hafva varit hvilka som helst; såsom
fakta qvarstå emellertid fallande egendomsvärden, sjunkande spanmålspris
och svårigheterna att afsätta jordens gröda. Under allt detta
betryck, som i synnerhet under de begge sistförflutna åren ökats och
nått, såsom man vågar hoppas, sin kulminationspunkt, har emellertid
för idkaren af vår främsta modernäring funnits eu ljusglimt, som uppehållit
modet och stärkt krafterna: möjligheten att till något så när
fördelaktiga pris afsätta de genom mejerihandtering förädlade jordbruksprodukterna
och i främsta rummet smöret. Ladugårdsskötsel
har sålunda med all flit omhuldats och berådt ett tjenligt sätt för
användningen af den spanmåi, som svårligen stode att kunna försälja,
men, i ladugården uppfodrad, sålunda komme jorden till godo och i
sin mån framkallade nya rikliga skördar. Mejerihandteringen har derigenom
bringat hjelp och räddning åt mången; den har derför ock
blifvit, hvad den fortfarande är och förtjena!’ vara, jordbrukarens
“ögonsten1''. Så är förhållandet ej endast med mejerierna, utan äfven
för den mindre jordbrukaren, som hvarken egen eller kan tänka sig
att få något mejeri.

Man borde väl sätta tro till hvad herr Wretlind sade, att det
konstgjorda smöret är både godt och sundt. Man borde nemligen ej
våga säga något emot en sådan fackman, som sköter om menniskors
helsa, men, säga hvad man vill, jag tror dock, att det är så godt
som faktiskt bevisadt, att detta konstsmör ej är så fördelaktigt som
man påstår.

Då jag nu frambringar tack så väl till motionärerna som till utskottet,
så skall hela Sveriges fattigare jordbruksbefolkning och äfven
städernas arbetarebefolkning vara kammaren tacksam, om den, såsom
jag hoppas, besluter bifall till förslaget, och derför, herr talman, yrkar
jag på det kraftigaste bifall till alla punkterna af utskottets förslag.

Herr Hederstierna: Herr talman! Med anledning deraf, att
de skäl, som af herr Gederschiöld åberopats för bifall till utskottets
förslag, hufvudsakligen äro grundade på den skildring, som lemnats
af vederbörande generalkonsul i London, ber jag att få läsa upp en
del af ett utdrag af berättelsen för år 1887 från samme generalkonsul.
Sedan han redogjort för de siffror, som till en del redan blifvit kammaren
delgifna, säger han: “Jemföras ofvanstående uppgifter, med motsvarande
i senaste årsberättelse, framstår, att medan sammanlagda
beloppet af smör och margarin företer en jemn stegring, eller från
2,400,565 cwts under 1885 till 2,429,977 under 1886 och 2,788,000
under 1887, har importen af smör liktidigt befunnit sig i nedgående,
eller från 1,558,302 cwts under 1885 till 1,543,404 cwts under 1886
och 1,514,905 cwts under 1887, hvaraf tydligen visar sig, att i trots
af allt, som talats och skrifvits mot begagnande af det med namn
margarin numera betecknade surrogat för smör, sådant allt mer vunnit
allmänhetens smak och förtroende, hvilket förhållande ytterligare
bestyrkes deraf, att, oaktadt den inom detta land" — nemligen England
— “med innevarande år i kraft trädda lag med strängt straff

N:o 41.

Tisdagen den 24 April, f. m.

belägger hvarje försök att afyttra eller till försäljning utbjuda denna Angående
vara såsom smör eller under annan beteckning än i lag stadgats, im- förbud mot
porten och följaktligen förbrukningen deraf befunnit sig fortfarande i
jemn tillväxt. Så utgjorde denna import under sistlidne januari 119,81 2 af IVmarcwts
mot 108,957 under samma månad 1887 samt 84,505 under 1886, gårm m. m.
under februari 1888 åter 216,661 cwts, samma månad 1887 200,155 '' (forts.)
cwts och under samma månad 1886 174,916 cwts, och en härvarande
skeppsfournerare med mycket betydlig omsättning har till mig uppgifvit,
att holländsk margarin numera finner allmän begärlighet vid
proviantering af fartyg, såsom varande lika välsmakligt som smör men
icke obetydligt billigare. Genom nyss anförda lagstiftning torde ock
det med rätta öfverklagade missbruket af välkända smörmärken genom
margarinfabrikanterna hädanefter förekommas, liksom äfven ett dylikt
förfarande från nämnda fabrikanters sida numera torde vara öfverflödigt.
“

Då det här visar sig, att å verldsmarknaden margarinen allt mer
och mer vinner afsättning, då deremot smörförbrukningen allt melodi
mer inskränkes till ett fåtal individer af de rikare klasserna,
hvilka kunna och vilja betala sitt smör högre, hemställer jag, om det
vore klokt att utestänga vårt land från täflan i fråga om en vara,
hvars marknad ökas, och inskänka det till den, som visar nedgående
tendens.

Herr Bromée: Herr talman, mine herrar! Det kan väl synas i
viss mån betänkligt att söka åstadkomma förbud för tillverkning inom
riket åt en produkt, som möjligen kan vara af stort gagn för mången.

Det ifrågavarande konstsmöret torde ock vara så nytt och så litet profvadt,
att dess nytta eller skada för helsan ej ännu kan rigtigt bedömas.
Men frånsedt detta och om man betraktar saken från en anannan
synpunkt, ter den sig annorlunda.

Jordbruksnäringen i vårt land bör väl fortfarande hafva så stor
betydelse, att man ensamt från dess ståndpunkt bör hafva rätt bedöma,
om konstsmörtillverkningen är nyttig och af behofvet påkallad,
eller om den, i fall den blefve allmännare införd, skulle blifva till
skada för jordbruksnäringarna i allmänhet samt ladugårds- och mejeriskötseln
i synnerhet. Icke utan skäl har man sagt, att jordbruksnäringarna
äro betryckta, och detta har många gånger påvisats i denna
kammare. Det har ansetts, till och med i de södra provinserna i vårt
land, att en förbättrad ladugårdsskötsel och mejerihandtering vore de
vigtigaste och säkraste medlen för jordbrukarne att få jordbruket att
bära sig; och är detta förhållande rigtigt med afseende å de södra
provinserna, så måste det gälla i ännu högre grad för Norrland, der
det synes vara ännu naturligare att mera lägga an på dessa grenar
al jordbruket. Men huru ställa sig utsigterna härför, om konstsmörtillverkningen
får fritt utvidgas? Det är väl gifvet, att derigenom vår
smörmarknad utomlands, hvilken ju redan är så betydlig, att smörexporten
sista året uppgick till 18,700,929 kilogram, betingande ett
värde af 23,283,681 kronor, kommer att blifva så godt som förstörd
och dermed äfven sjelfva häfstången för vårt jordbruk, ladugårds- och

N;o 4!.

Tisdagen don 24 April, f. m.

Angående mejeriskötseln. Tager man dessa betydliga siffror i betraktande och
m&orf Tf ser värdet af vår export, så torde man kanske icke draga i betUlverkning
tänkande att söka hindra en tillverkning, som möjligen skulle tillintetaf
s. k. mar- gorå en så vigtig gren af landtmannanäringen. Då jag ser saken från
gårm m. m. denna synpunkt, tvekar jag icke att ställa mig på utskottets sida och
(Forts.) yrka bifall till dess hemställan. Det har nämnts af en talare här,
att då man nu fördyrat lifsförnödenheterna för de mindre bemedlade,
skulle det blifva ännu svårare för dem, om man äfven förbjöde tillverkningen
af konstmör. Jag för min del kan icke instämma häri,
ty jag tror, att, om den mindre bemedlade vill använda detta konstsmör,
han kan få det både billigare och säkrare på det sätt, att han
inköper ister, talg och öfriga ingredienser och sedan sjelf tillreder det
för eget behof men icke till afsalu. De föreliggande motionerna och
utskottets betänkande hafva väl icke heller afsedt förbud mot sådan
tillverkning för eget behof, utan blott för försäljning och export. Då
så är, tror jag icke, att de mindre bemedlade skulle få någon lindring
i sina utgifter om konstsmörtillverkningen blir tillåten, ty denna tillverkning
komme naturligtvis att läggas under större fabriker, hvilka
nog skulle taga vinsten för egen del. Jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag i föreliggande punkt.

Herr friherre Bonde: Herr talman, rniue herrar! Det kan onekligen
synas vara ett ingrepp i näringsfriheten att vilja förbjuda tillverkningen
af ett lifsmedel, om man icke samtidigt kan med bestämdhet påstå,
att detsamma är för helsan skadligt, och här har af en talare
särskildt framhållits, att ifrågavarande ämne icke kan anses vara för
helsan skadligt, om det tillverkades af goda beståndsdelar under vederbörlig
kontroll. Det är således icke att undra på, om man står tvekande
i denna fråga, men om man ser saken från den rätta synpunkten,
tror jag att allt tvifvel här vid lag måste vika, ty det lins här ett vigtigt
intresse att bevaka, och man får derför sätta å sido alla andra
känslor.

Den nu församlade Riksdagen har såsom det första målet på sitt
program uppstält skydd för alla näringar och i främsta rummet för
vår modernäring. Visserligen är Riksdagen liksom landet i öfrigt delad
i två läger, af hvilka det ena anser, att det sätt, hvarpå majoriteten,
inom Riksdagen erbjudit detta skydd, icke är det bästa och lyckligaste
för landet, samt att de beslutade spanmålstullarne icke varit för jordbruket
nödvändiga, men inom hvilket läger man än må stå är den
öfvertygelsen stadgad, att hela vårt jordbruks utveckling hvilar på vår
ladugårdsskötsel. Genom en utvidgad afsättning af våra ladugårdsprodukter
i utlandet hoppas vi att vårt jordbruk skall för framtiden
uppblomstra.

Här är nu frågan att söka upphjelpa mejerihandteringen, att söka
på den utländska marknaden skydda vårt smör genom att kunna erbjuda
utlandet en vara, som till följd af den nu föreslagna lagen kan
lemnas under full garanti för dess äkthet. Här finnes icke i landet
något intresse, som genom denna lag skulle blifva, att jag så må säga,
knuffadt åt sidan, ty man kan icke säga, att man genom antagande

W:o 4!.

Tisdagen den 24 April, f. m.

af denna lag skall beröfva de fattigare klasserna något näringsmedel,
som de nu mera allmänt använda, enär margarinsmöret ännu icke är
så allmänt utbredt. Icke heller tror jag, att detta förbud kommer att
inverka till fördyrande af det sämre smöret, som hufvudsakligen söker
•sin marknad bland de lägre klasserna. Vidare finnes ej heller inom
landet någon industri, som genom eii sådan lag skulle krossas, ty såsom
vi hört, tinnes det blott en margarinfabrik i hela landet.

Här hafva af en talare åberopats bref och skrivelser från en landsdel,
der jordbrukarne ropa efter detta skydd för mejerihandteringen.
Jag tror, att detta rop är allmänt öfver hela landet, att den tanken
är allmänt delad, att det vore en lycka för oss att få en sådan
lag antagen. Jag sjelf har från det län, jag representerar, erhållit
talrika uppmaningar att söka verka för densamma och det är äfven
utan all tvekan, som jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag, hvilket jag hoppas måtte blifva kammarens beslut, en förhoppning,
som synes berättigad till följd af de talrika instämmanden,
som kommo en föregående talare till del.

Då saken af föregående talare blifvit tillräckligt utredd, har jag
icke vidare att tillägga, utan ber blott, herr talman, att jfå yrka bifall
till utskottets förslag.

Herrar Göransson och Tysk instämde med friherre Bonde.

Herr Andersson från Malmö: Herr talman, mine herrar! Då
denna fråga inom kammaren rönt så litet motstånd, kunde man tycka
det vara öfverflödigt att uppträda vidare i saken, men då särskild!
den förste talaren gjort en ganska fullständig analys af utskottets
betänkande och framstält en del anmärkningar mot detsamma, skall
jag be att i egenskap af ordförande i utskottet få söka besvara några
af dem; alla kan jag icke besvara, dels derför att jag icke hann anteckna
dem samtliga och dels derför, att det från min plats var omöjligt
att höra allt hvad han sade.

Talaren tycktes hysa tvifvel om, huru vida de pris, som noterats
för smör här i Stockholm och som äro införda i utskottets betänkande,
voro rigtiga. Detta är naturligtvis svårt att bevisa, men jag vill fästa
talarens uppmärksamhet på, att dessa prisnoteringar blifvit utskottet
lemnade från stadens förnämsta smörhandlande.

Talaren sade vidare, att faran ligger ju icke i att konstsmöret
sammanblandas med det naturliga smöret, utan deri att det säljes såsom
natursmör. Jo just det vill jag påpeka, att den stora faran ligger
deri, att man blandar upp vårt naturliga smör med konstsmör, och
jag tror, att ur ekonomisk synpunkt man bör se saken just från
den sidan.

Han anförde äfven, att England antagit en lag, som förbjuder
sammanblandning men icke försäljning af konstsmör. Men hvad är
det som för fiera utländske tillverkare förderfvat deras marknad på
England? Jo, just den skadliga sammanblandningen af natur- och
konstsmör.

Andra Kammarens Vrot. 1888. K:o il. 2

Angående
förbud mot
import och
tillverkning
af s. k. margarin
m. in.

(Forts.)

N:o 41

Angående
förbud mot
import och
tillverkning
af s. k. margarin
m. m.

(Forts,)

Tisdagen den 24 April, f. in.

Slutligen drog lian ock i betänkande, om det verkligen var på.
grund af en sådan sammanblandning, som Holland förlorat den engelska
marknaden. Detta är visserligen äfven omöjligt att bevisa, men
utskottet stödjer detta sitt uttalande på framstående auktoriteters utsago.
Och det är icke blott Holland, som förlorat sin stora smörexport på
England, utan, såsom herrarne se af utskottets betänkande, har äfven
Normandie gjort en liknande förlust just till följd af blandningen af
konstsmör med naturligt smör. Det står nemligen här i utskottets
betänkande några få rader, som jag tror äro ganska betecknande och
värda att taga vara på, både af svenska Riksdagen och särskildt af
de svenska jordbrukarne. Sedan det talats om Holland, står der följande:
"Samma olyckliga öde har drabbat Normandie, efter hvad man
inhemtar af eu ansedd fransysk tidskrift, “Bulletin de la Societé d’encouragement
pour 1’industrie nationale", hvilken tidskrift, utgifven i
Paris, uti sitt häfte för januari månad detta år, pag. 30, yttrar:

“Normandie har sedan lång tid tillbaka vunnit erkännande för
öfverlägsenheten af sitt smör; det exporterar deraf till främmande
länder betydliga qvantiteter, med sedan några år har denna export
nedgått med mera än 30 millioner francs om året, och orsaken till
detta sorgliga resultat är att söka uti den förfalskning, som en del
exportörer hafva låtit komma sig till last i fråga om denna förut så
välkända produktion, och hvilken förfalskning hos de främmande konsumenterna
framkallat misstro emot hela smörproduktionen från denna
provins.1''

Såsom herrarne veta, är en svensk mejeriagent, herr Hugo Wedin,
anstäld i England. Han har framkastat ett varningens ord, som jag
tror icke nog kraftigt kan framhållas för våra svenska smörproducenter.
Han säger bland annat: -‘Blifver emellertid icke den ärliga mejerihandteringen
kraftigt understödd och skyddad i denna oärliga kamp
med konstsmöret, föreligger stor fara att jordbruket dukar under."
Att man nu eget- rätt att betvifla dessa personers och denna tidskrifts
sanningenlighet, det är något som jag åtminstone icke vågar påstå.

Den förste talaren yttrade äfven, att den norska mellanrikslagen
skulle lägga hinder i vägen för antagande af importförbud, d. v. s.
förbud mot import från Norge. Det har visserligen icke varit obekant
för utskottet, att det möjligen skulle inträffa, att mellanrikslagen
kunde göra detta; men vi hafva dels hört oss för på vederbörlig ort
och dels antagit att, då man inom landet förbjuder tillverkningen af
en vara, man val icke, oaktadt alla traktater och mellanrikslagar,
skulle vara tvungen att medgifva import från utlandet af en sådan vara..

Den ärade talaren föreslog också, att Riksdagen skulle aflåta eu
skrifvelse till regeringen, hvari man skulle anhålla, att kraftigare kontrollåtgärder
måtte vidtagas å sådant konstsmör, som hit importeras
eller inom landet tillverkas. Ja, mine herrar, vi hafva redan haft
ganska stränga bestämmelser i det fallet, åtminstone hvad försäljningen
angår. Nyligen har också den danska Riksdagen, såsom vi veta, antagit
en lag med betydligt mera skärpta sådana bestämmelser. Jag
tror dock, att, huru mycket man än må lagstifta till förekommande
af missbruk och förfalskning, det likväl är omöjligt att få så tillfyllest -

Tisdagen den 24 April, i'', m.

N:o 41,

görande bestämmelser, att icke konsumenten kan blifva bedragen och Angående
vi utsatta för risken att förlora hela vår smörexport till England. import ”och

Såsom ett exempel på, huru oaktadt ganska stränga lagbestäm- tillverkning
melser och straffbestämmelser bedräglighet i handel med konstsmör af s. k. marlock
svårligen kan alldeles förekommas, vill jag berätta för herrarne, gårm m. m.
att inom Malmö samhälle eu och annan smörmånglare klädt sig i (torts.)
bondkläder, förskaffat sig ett parti konstsmör, format det i “trillingar“
(det kallas så i Skåne) om 1 skålpunds vigt och så vandrat från
hus till hus och bjudit ut sitt “bondsmör“. Smöret har vanligen sett
aptitligt ut och då priset i regeln varit ett par öre lägre än det på
torget begärda, har säljaren snart realiserat sitt lager. Man kan då
invända: “Men hvarför har man icke åtalat dylika bedragare?11 Ja,
det kan tyckas så. Men i en stad med nära 50,000 menniskor är
det ändock icke så lätt att få reda på den person, som sålunda sålt
dylikt smör. Och dessutom vill man icke göra sig så mycket besvär
för en bagatell, tycker man.

Ett annat exempel. Jag har en god vän i Malmö, hvars familj
konsumerar icke så obetydliga qvantiteter smör. Han hade en ganska
lång tid köpt konstsmör i tanke att det var verkligt mejerismör. Men
då inträffade det, att några vänner blefvo inviterade till frukost hos
honom. Under frukostens lopp yttrade en af de närvarande: “Det
är ju konstsmör, det här.“ “Nej“, svarade värden, “det är prima
mejerismör. Jag har köpt det af en smörhandlande, hos hvilken jag
handlat lång tid“. Emellertid blef smöret undersökt — och det befans
då verkligen vara konstsmör.

Af dessa exempel kunna herrarne se, huru lätt den stora allmänheten
kan blifva lurad. Jag har äfven hört sägas, att landtmän bruka
komma in till Stockholm, medförande en half tunna potatis och en
bytta smör. Så komma stockholmsfruarne och vilja köpa landtmannens
smör. De smaka på smöret. “Ja, det smakar icke så oäfvet!“

Men säljaren begär 80 öre. “Det är för dyrt!" förklara fruarne.

“Nå, så får det väl gå för 75 öre.“ Och så köpa de smöret och
tycka sig hafva gjort en briljant affär. Men när de komma hem och
undersöka smöret, märka de, att de fått konstsmör. “Landtmannen"
har haft potatissäcken endast såsom en skylt för att visa, att han
kommer frän landsbygden. Men hvarifrån har han fått konstsmöret?

Ja, det vet man icke. Men säkert är, att så kan det gå till på
många ställen.

Det har sagts, att man genom ett import- och tillverkningsförbud
skulle för arbetaren fördyra hans lifsförnödenheter, ja, icke
blott det utan till och med alldeles beröfva honom ett billigt surrogat
för smör, ett billigt och för den fattige arbetaren välbehöfligt födoämne.
Men nej, mine herrar, detta är nu såsom vid många föregående
tillfällen endast ett löst tal. Låt oss icke vid alla möjliga
tillfällen “hänga upp oss“ på den fattige arbetaren. Jag anser tvärt
om att vi göra den fattige arbetaren en tjenst, om vi antaga en lag,
som är så radikal som den ifrågavarande. Ty det är ett misstag, om
man tror, att den fattige arbetaren icke skulle kunna få något annat
surrogat för det verkliga natursmöret än just detta konstsmör. Jag

N:o 41.

Tisdagen den 24 April. f. m.

Angående vill saga herrarne, att arbetaren endast behöfver gå upp på torget
import ''och 0C^ köpa en kalf e^er ^el (äfven ett skånskt uttryck)

tillverkning d. v. s. ister af svin. Han kan få köpa sådant för 40 å 45 öre
af s. k. mar- skålpundet. Om sedan arbetarens hustru smälter det och kryddar
gårm m. in. det ordentligt, så har familjen ett godt smörsurrogat för 50 öre pr
(Forts.) skålpund. Jag kan försäkra herrarne, att man deri har ett surrogat
för smör, som i smaklighet och äfven i sanitärt hänseende vida öfverträffa!''
konstsmöret.

En talare yttrade, att första vilkoret för välbefinnande är att
hafva god tillgång på föda. Jag vet mycket väl, att man för att må
väl måste hafva tillräcklig näring. Men vilkoret för att man skall
må väl af denna näring är väl, att den är sund; det borde den
talaren, såsom varande läkare, bäst veta. Och hvad konstsmörets
sundhet beträffar, så tror jag utskottet i sitt betänkande lemnat så
många bevis för motsatsen, att man icke bör tvifla på, att vi i vårt
“utmärkta''1 konstsmör kunna finna beståndsdelar, som äro af mindre
sund beskaffenhet.

Hvad som emellertid hufvudsakligast stämt mig för bifall till
motionärernas förslag är den omständigheten, att'' vi under alla förhållanden
böra hafva en lag — en “smörlag“, om jag så får säga —
som är fullt ut lika sträng som den i Danmark, antagna. Såsom
herrarne veta, går en mycket stor qvantitet svenskt smör öfver Köpenhamn
till England. Då vi för någon tid sedan här talade om industriutställningen
i Köpenhamn, betonade jag särskildt vigten deraf, att
vi finge direkt under engelsmännens ögon utställa vårt goda svenska
smör. Och jag är öfvertygad, att om vi nu antaga en lag, som i
något hänseende är slappare än den danska, det skulle kunna inträffa,
att danskarne till stor del omintetgjorde vår export på England.

Jag skall blott be att få återföra i herrarnes minne, hura det
höll på att gå med vår kreatursexport på England för några år sedan.
Det befans nemligen, att af en kreaturslast, som kom till England,
ett af djuren var behäftadt med en kreaturssjukdom — jag mins
icke hvad namn den hade. Strax slogo då de engelska tidningarna
allarm. De yrkade, att kreatursexporten från Danmark borde förbjudas.
Då påstodo danskarne med mycket stor tvärsäkerhet, att
djuret, som verkligen var köpt i Sverige, men i lång tid varit installadt
och godt i Köpenhamn, varit smittadt redan då det kom från
Sverige. Engelsmännen fingo icke påstå, att det var ett danskt djur,
som var sjukt, utan det var ett svenskt. — Till förekommande af
dylikt trassel, begärde emellertid svenska Riksdagen 1884 en förordning,
som ock erhölls och hvari stadgas: att all nötboskap, som från
Sverige exporteras, skall, innan den får ombordföras, af examinerad
veterinär undersökas. Jag påstår nu, att lika som danskarne kunde
gå till väga på detta sätt med afseende på vår kreatursexport, lika
väl kunde de handla så emot oss angående vår smörexport. Och jag
tycker verkligen, mina herrar, att man borde taga vara på hvad man
har, då ju dock vår smörexport representerar en så ansenlig summa
som 23 | millioner kronor.

N:o 41.

Tisdagen den 24 April, f. m.

Jag nämnde nyss den danska lagen. Jag får upprigtigt tillstå, Angående
att jag verkligen betvifiar, att ens de stränga bestämmelser, som den
danska Riksdagen antagit med afseende på försäljningen och tillverk- tillverkning
ningen af margarinsmör, äro effektiva nog. Jag måste för min del af s. 1c. »»årsäga,
att denna lag till och med förefaller mig litet naiv. Så säges der gårm m. m.
på ett ställe: “Afhenter Kjoberen Våren i egen Beholder, skal Stel- (Forts-)

geren ovenpaa Margarinen laegge et af Indenrigsministeren foreskrevet
Papir med Ordet ’Margarine’“. Men, mina herrar, antåg att ett bud
sändes till en handelsbod för att köpa ett stycke naturligt smör, men

i stället går till en butik, der det säljes margarinsmör. Säljaren
lägger ett papper på, hvarpå det står tryckt: “margarin1 11. Men om
nu budet kastar bort papperet, så kan ju köparen lika fullt blifva
lurad. Längre fram heter det: “Blandningen til eget Brug, der ikke
foretages i Meierilocaler, ligge dog udenfor Jette Förbud, ligesom de
i det Bele ligge udenfor den Lov.“ Alltså, när man under sådana
vilkor får tillverka margarin, skulle icke en restauratör, en värdshusegare
kunna undfägna sina gäster med konstsmör? Jo, det kan
mycket lätt gå för sig. Den stora allmänheten kan oaktadt stränga
lagbestämmelser mycket väl blifva lurad och få konstsmör i stället
för naturligt smör.

Det har äfven inom och utom kammaren blifvit påpekadt, hvilka
stora svårigheter skulle möta vid kontrollen af det till landet importerade
natursmöret. Då jag först tänkte på denna omständighet,
fann jag, att det kunde ligga ett visst berättigande i ett sådant antagande.
Jag har emellertid i kommerskollegii berättelse för år 1886
eftersett, på huru många platser smör importeras från utlandet, och
dervid funnit att det hufvudsakligast är på följande 16 platser:
Haparanda, Luleå, Piteå, Umeå, Hernösand, Sundsvall, Söderhamn,
Gefle, Stockholm, Malmö, Landskrona, Helsingborg, Göteborg, Kalmar,
Strömstad och Uddevalla. Det är endast på dessa platser importen
öfverstiger 5,000 kilogram om året eller ungefär 100 fjerdingar (hvarje
fjerding cirka 110 skålpund. Det skulle säkerligen icke möta så
stora svårigheter, som man vid första påseende skulle kunna antaga,
att få det till dessa platser importerade smöret kontrolleradt.

Herr talman! Det skulle kunna vara mycket mera att säga om
detta för vårt land så vigtiga förslag. Men jag vill icke vidare upptaga
tiden. Jag hoppas, att Andra Kammaren bifaller detsamma.
Jag finner, att då eu för vårt svenska jordbruk och hela vårt land
så betydelsefull affär allvarsamt står på spel, man icke kan antaga
nog stränga bestämmelser, och fördenskull äfven kan låta sina betänkligheter
fara. Och äfven om jag ser saken ur sanitär synpunkt, tror
jag den är af stor betydelse. Deremot synes mig den invändningen,
att man borttager ett för den fattige arbetaren billigt och njutbart
födoämne, vara ett skäl, som icke har ringaste hållbarhet.

Med anledning af hvad jag sagt, anhåller jag, herr talman, om
bifall till utskottets förslag i alla delar.

1 detta anförande instämde herrar Björck, Jansson i Krakerud,

Bålsson och Bengtsson i Boberg.

N;o 41.

Angående
förbud mot
import och
tillverkning
af s. k. margarin
m. m.

(Forts.)

Tisdagen den 24 April, f. in.

Herr Berndes: Äfven jag får för min del yrka bifall till

utskottets förslag. Jag har icke kunnat blifva öfvertygad af de skäl,
som anförts af motsidan. Man har sagt, att denna tillverkning af
margarin skulle snarare vara till fördel för svenska jordbruket, än
till dess skada, och sagt att margarinfabrikerna skulle betala 2
öre mera för en kanna mjölk än andra. Men jag vill fråga, å ena
sidan huru stor °/0 af den svenska mjölktillverkningen kan komma i
åtnjutande af dessa 2 öre och å andra sidan, huru länge skall denna
lilla del af mjölkproduktionen få erhålla dessa 2 öre mera för kannan,
d. v. s. med andra ord, huru länge skola dessa margarinfabriker vara
hågade att betala mera, än de behöfva?

Man har sökt förringa betydelsen af de bevis, som utskottet
hemtat från förhållandena med den holländska smörtillverkningen och
smörexporten, derigenom att man sagt, att holländarne äro ett praktiskt
folk, som icke skulle hafva vidtagit någon förändring, utan att det
inneburit en fördel. Men jag undrar, om de holländske jordbrukarne,
såsom jordbrukare betraktade, verkligen så småningom öfvergått från
tillverkningen af natursmör till fabrikation af konstsmör, och om icke
snarare det varit enskilda fabriker, som genom sin fabrikation åstadkommit
denna verkan.

Man har sagt, att det skulle vara oklokt af landtmännen att
bestämma importförbud för margarin och förbjuda tillverkningen inom
landet deraf. Men jag frågar: vore det klokt af landtmännen att
upphöra att sjelfva sköta sin mjölk och bereda sitt smör, antingen
vid egna mejerier eller vid bolags-mejerier, hvilka icke behöfva större
anläggningskostnader, än att små jordbrukare kunna slå sig tillsammans
om dem, vore det klokt af landtmännen att lägga sig i händerna
på enskilda stora fabriker, som anlagts af personer, som icke höra
till jordbruket och icke tänka på jordbrukets betydelse det ringaste.

Man har vidare invändt, att denna kontroll öfver införseln af
smör mest skulle drabba smör, som kommer från Finland, och derför
vore alldeles obehöflig, emedan Finland icke har någon fabrik för
tillverkning af konstsmör. Ja, nu är det så. Men det var icke länge
sedan icke någon af oss visste af, att det fäns en margarinfabrik i
Sverige, men nu finnes det en. Likaså kan det kanske i Finland
redan vara eu under anläggning; jag vet det icke; men förhållandena
förändra sig så hastigt, att man icke kan lita på de gifna uppgifterna.

Det har yttrats, att förminskningen i importen af natursmör och
ökningen af importen af konstsmör till England skulle vara ett skäl
för oss att slå oss på den senare grenen. Men jag undrar, om det
icke vore klokare för oss att bibehålla den mindre och dyrare marknaden
än att gå in på en så stor marknad, som konstsmörförsäljningen,
som fordrar stora anläggningar och der utiändingen redan har försprånget,
men vi komma efter. Jag tror, att det är vida nyttigare
för oss att söka bevara den dyrare och finare marknaden.

Jag kan icke annat än yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Berg från Eksjö: Ehuru utskottets ordförande redan be mött

en del af de anmärkningar, som blifvit framstälda mot utskottets

N:o 41.

Tisdagen den 24 April, f. m.

förslag, så skall jag likvisst tillåta mig att bemöta ännu några, som Angående
icke, åtmintone icke fullständigt, blifvit besvarade. import Tel

Den ärade talaren på vesteråsbänken antog, att det ifrågasatta tillverkning
förbudet mot tillverkning af margarin inom riket, endast skulle komma af s. k. maratt
beröra tillverkning, afsedd för afsalu. Detta är åtminstone efter gårm m. m.
min uppfattning icke förhållandet. Utskottet har velat taga steget (Forts-)
fullt ut. Denna tillverkning af margarin som bedrifves med maskiner
och fabriksmessigt, lämpar sig nemligen i allmänhet icke för husbehofstillverkning;
och då målet är vigtigt, har utskottet ansett, att förbudet
äfven bör vara radikalt.

Samme ärade talare angaf, att uti den nyligen anlagda margarinfabriken
i Arboga partipriset för mejerismör skulle vare 45 öre pr
skålpund. Detta pris ställer sig sålunda något billigare, än partipriset
för margarin, sådant som det här i Stockholm den 11 i denna
månad noterades, det ställer sig 8 öre billigare för skålpundet. Deraf
skulle möjligen ehuru icke säkert, följa, att äfven minuthandelspriset
skulle kunna nedgå med några ören. Men, äfven om det nedginge
med 8 öre, hvilket icke är troligt, så skulle detta minuthandelspris
i allt fall ställa sig omkring 62 öre; och det, vågar jag påstå,
är alldeles för högt pris för den varan i förhållande till dess egenskaper
och godhet.

Samme ärade talare yttrade, att arbogafabriken betalade för den
mjölk, den inköper, 2 öre mera, än mejerierna i orten kunna betala.

Det faller mig icke ett ögonblick in att betvifla det sålunda uppgiga
förhållandet; men jag tillåter mig att hemställa: hvem garan terar,

att fabriken kan fortsätta med det priset? Tvärt om lär erfarenheten
från andra håll motsäga ett sådant förhållande; och det
kan ju tänka sig, att fabriken, som är nybildad, ville vinna förtroende
redan i sin uppkomst och derför betalar detta höga pris.

Den ärade vesteråsrepresentanten anförde vidare, att holländarne
funnit mera fördelaktigt att använda sin mjölk för fabrikation af
margarin än för smörproduktion. Jag har icke hört att något sådant
vore förhållandet; men jag tillåter mig i så fall fråga: hvadan kan
då denna klagan hafva kommit, denna klagan, som förspörjes från
Holland, att dess smörmarknad i England genom margarintillverkningen
och blandningen af margarin med natursmör blifvit i så hög grad
förstörd ?

Vidare påstod talaren, att den undersökning vore opraktisk och
svår, som utskottet afser i 2:dra punkten af sitt betänkande, och som
skulle gälla “vara, som under namn af “smör af mjölk eller grädde''1
i landet införes". Denna invändning har redan delvis blifvit bemött,
men jag ber att ytterligare få erinra, att vi hafva kemiska stationer
i flera af landets städer, nämligen Kalmar, Halmstad, Skara, Örebro,

Vesterås, Jönköping och Hernösand, och vidare, att allra största delen
eller mera än hälften af importen, åtminstone såsom förhållandena
gestaltade sig år 1887, gick till Stockholm, och att sålunda det icke
torde kunna röna några sådana synnerligt stora svårigheter att låta
verkställa denna undersökning. Dervid behöfver ju för öfrigt icke
hela det för undersökning afsedda partiet skickas till den, som skall

N:o 41.

Tisdagen den 24 April, f. m.

Angående
förbud mot
import och
tillverknirg
af s. k. margarin
in. m
(Forts.)

förrätta undersökningen, utan endast ett mindre parti uttagas ur en
eller annan eller hvarje bytta, allt efter som det kan komma attföreskrifvas.

Samme ärade talare refererade i sitt senare anförande, en konsular.
rapport, hvaraf skulle framgå, att i England importen af natursmör
nedgått, men margarin deremot vunnit en större afsättning. Det må
så vara, att detta är förhållandet, men i allt fäll qvarstår såsom ett
oemotsägligt faktum, att marknaden för natursmör i England dock
är stor, och att dess afnämare just sätta värde på oförfalskad vara.

Vidare och slutligen framhöll samme talare, att Hollands margarinsmör
finner stor användning vid proviantering; hvadan och af föregående
skäl talaren hemstälde, om det verkligen skulle finnas anledning för
oss att förbjuda tillverkning deraf. Det må så vara, att det för
Holland kan vara skäl att bibehålla sin margarintillverkning, då landet
redan, såsom det synes, ohjelpligt förlorat och förverkat marknaden
för natursmör; men för oss, för hvilka detta icke är förhållandet, kan
det deremot icke vara skäl att äfventyra den för oss så vigtiga exporten
af natursmör för att befrämja tillverkning och konsumtion af
konstgjordt smör.

Utskottet har i sitt utlåtande bland annat yttrat, att faran för
oss att förlora vår nuvarande smörmarknad på England “äfven derigenom
är större, att en del af vår smörexport på England icke går
direkt, utan söker sin väg genom ett annat landJag skall såsom
stöd för ett sådant påstående be att få meddela, att uti den danska
riksdagen vid handläggningen af den nyligen antagna margarinlagen
uppgafs, att man i Holland packat konstsmör, som exporterats till
England, i byttor med danskt märke för natursmör. Således har redan,
ehuru beträffande två andra länder, ett sådant förhållande existerat,
som det utskottet befarat möjligen kunna komma att drabba oss gent
emot ett af våra grannländer.

En talare på göteborgsbänken klagade mycket, att man borttoge
ett billigt näringsämne för den fattige. Det har redan blifvit påpekadt,
och jag vill derutinnan obetingadt instämma, att smult och ister äro
födoämnen, som äro mycket mera närande, och äfven ställa sig billigare
för den fattige, än margarin. Men jag ber äfven att i detta hänseende
få upprepa några ord, som händelsevis fallit för mina ögon, ur ett
yttrande, som i danska riksdagen fälts af en långt avancerad vensterman,
ett yttrande, uti hvilket jag till fullo instämmer. Han yttrade
nemligen, då man der mot margarin förbud gjorde samma invändning,
om billiga näringsmedel för den fattige som man nu här framstältt
“Jeg tror, åt Erfaringen har vist, åt naar Landtbruget gaar frem og
man faar gode Priser her i Landet, have Arbeiderne ogsaa Raad åt
kiöbe noget som duer.“ Uti det yttrandet, som har samma innebörd,
som Bismarcks bekanta uttalande, att, när bonden har penningar, har
hela landet penningar, ber jag, som sagdt, helt och hållet att få
instämma.

Huru ytterst vigtig vår smörmarknad på England är, skall jag
be att ytterligare med några förhållanden få påpeka. Likasom, om
någon af oss eller en köpare i allmänhet, som i en salubod blir lurad

N:o 41.

Tisdagen den 24 April, f. m.

i det honom gifves margarin i stället för naturligt smör, som lian Angående
önskar köpa, icke vidare, då han vill fylla sitt smörbehof, återvänder torOua mot
till den boden, så kan det äfven gå med England, om det funne att tillverkning
vårt natursmör vore bemängdt med margarin. af s. k. mar England

har redan blifvit luradt, då det köpt in smör från Holland gårm m. m.
och Normandie, och derföre vändt dessa länder ryggen och sökt få sitt ( or s''
smörbehof fyldt på annat håll.

Ännu en liknelse: likasom en enskild person, som vill köpa smör
och har att välja på tvenne försäljningsställen, det ena försedt med
endast naturligt smör och det andra med både sådant och konstgjordt
smör, naturligtvis vänder sig till det förra stället, der han är viss på,
att det finnes endast oförfalskad vara, på samma sätt gör England.

Har det garanti för att det hos oss får blott oförfalskad vara, vänder
det sig naturligtvis hit för att göra sina smöruppköp. Ett enda parti
förfalskadt smör, expedieradt härifrån till England, vore tillräckligt att
förstöra vår smörmarknad der, och blefve vårt renommé en gång förstördt
på detta område, vore det icke så lätt att återställa.

Ingen lider af att margarinsmöret, med hänsyn så väl till export
som tillverkning, förbjudes här i landet; och då det kan anses konstateradt,
att bruket deraf ännu icke fått någon utsträckning hos oss,

— ty restauratörerna, de neka att de använda detsamma, bagarne
bedyra att de icke nyttja det i brödet, arbetarehustrurna i städerna
bedja att få slippa det och arbetarne på landet ha icke hört talas
derom — anser jag att försigtigheten, klokheten och den ekonomiska
omtanken bjuda oss att genast — ty nu är rätta tidpunkten inne —
omfatta utskottets hemställan, till hvilken jag ock derför yrkar bifall

Häruti förenade sig Herrar Larsson i Mörtlösa. Anjou, Fosser,

Metzén, Jakobson, Anderson i Himmelsby, Nilsson i Käggla, Petersson
t Eksebo, Carlson i Fogelhem, Larsson i Fole, Norrby, Pehrson i
Törneryd, Nilsson i Sorröd, Månsson, Wittrock, Holmgren, Eliasson,

Janson i Carlshed, Johansson i Löfåsen, Fredholrn, Sundström och
Pelirsson i Norrsund.

Vidare anförde:

Herr Nyström: Man kan säga, mine herrar, att det är synd
om margarinen. Ty om den beredes, som sig bör, är den verkligen
ett godt födoämne, som väl fyller sitt ändamål. Beredes varan så, som
man får antaga, att den skulle beredas, i fall den blefve föremål för tillverkning
hos oss, vore deremot ur sanitär synpunkt icke något att
invända, åtminstone icke mer än mot hvilket smör som helst. Uppfyller
den sålunda alla kraf på ett godt och billigt födoämne, måste man
beklaga, att en vara, som har dessa goda egenskaper, icke kan få den
spridning i landet, som den förtjenar.

Men utom att margarinen är ett värdefullt matfett, har den derjemte
något annat godt med sig, som här icke blifvit framhållet, men
som likväl är af den största vigt. Herrarne känna litet hvar, att det är
ett problem för vår ladugårdsskötsel hvad man skall göra med all den
skummjölk och skumost, som massvis hopas vid våra mejerier, utan

N:0 41

Tisdagen den 24 April, f. m.

Angående
förbud mot
import och
tillverkning
af s. k. margarin
m. m.

(Forts.)

att man till något skäligt pris kan få afsättning derför. Detta är så mycket
mera att beklaga, som ur dietisk synpunkt skumost onekligen förtjenar
det största afseende och att begagnas mera än hvad fallet nu är.
Skumost är nemligen ett mycket qväfverikt ämne och kan till ett
ytterst billigt pris tillhandahållas den hungrande menskligheten. Men
olyckan är, att ingen kan äta den, derföre att den är för torr och
osmaklig, detta i synnerhet om den beredes af separerad mjölk. Huru
skall man då behandla detta värdefulla ämne för att göra det njutbart
för menniskan och kunna bereda afsättning deråt? Man har tänkt sig,
att det kan uppblandas med ett billigare, men njutbart fettämne, som
skulle ersätta det dyrare, ur den oskummade mjölken dragna smöret. Just
detta fettämne är det, som uppträder under form af margarin. (Det mångtydiga
ordet betecknar här ett fett eller en fettblandning, icke konstsmör.)
Genom tillsats deraf till skumosten får man en mer eller mindre fet ost,
hvilken kan sägas temligen väl uppfylla fordringarna på ett närande
födoämne. Vid ett besök, som jag nyligen gjorde vid tvenne mejerier i
Vestergötland, smakade iag på derstädes tillverkad konstost, och ehuru
jag visste att den var tillsatt med talgfett, kunde jag omöjligt känna
någon bismak deraf. Och denna ost är redan, med hänsyn till dess stora
betydelse för mejeriernas ekonomi, ett vackert steg framåt. Detta är en
sida beträffande margarin, som noga bör beaktas. Ty kan man genom
användande af detta ämne bringa till förtäring den massa qväfvehaltiga
födoämnen, som representeras af vår skumost, då har man gjort landets
jordbrukare en stor tjenst och kanske en ändå större åt de fattige
konsumenterna, hvilka då finge ett verkligt närande födoämne, som dertill
vore billigare än andra födoämnen. Ty i hvilken form man än må
köpa qväfvet vare sig såsom fisk eller i form af kött, så är det alltid
dyrare än i form af detta slags ost.

Nu kunde man möjligtvis föreställa sig, att jag, efter framhållande
af margarinens goda egenskaper, såsom varande både ett förträffligt matfett
och en vehikel för skumosten, också skulle taga nästa steg, d. v. s.
motsätta mig nu omhandlade af utskottet framstälda skrifvelseförslag.
Men, långt derifrån. Det ifrågavarande fettämnet må hafva hvilka förträffliga
egenskaper som helst, så står dock öfver detta någonting, som
har nära sammanhang härmed, och det är omsorgen om vår smörindustri,
detta det svenska jordbrukets nödankare. För denna sak, för denna
lifsfråga för vårt land, måste allt afseende å oleomargarin vika, och i
all synnerhet måste vår uppmärksamhet egnas åt smörexporten, så att vi
icke förlora denna vigtiga insats i vårt ekonomiska lif.

Men härvidlag ber jag att få göra en påminnelse med afseende å
utskottets förslag. Deri framhålles med all önskvärd tydlighet, att margarin
hvarken bör få tillverkas här i landet eller hit införas; men det
är icke med samma tydlighet uttaladt, att varan heller icke bör få
exporteras härifrån. Det kan väl tyckas, att i följd af tillverknings- och
importförbud för oleomargarin det fäller af sig sjelf, att export deraf
icke kali förekomma, och att således särskildt förbud derom är onödigt,
ty af intet blir intet. Detta kan visst vara sant, men jag tror, att det
vore ganska bra, om hvad man sålunda anser som sjelfkärt blefve i
skrifvelsen till Kougl. Maj:t bestämdt formuleradt. Det vore alltid en för -

Torsdagen den 5 April, e. m, 27 M;o 41.

del för oss, om vi för engelsmännen kunde utpeka ett definitivt förbud Angående
mot export af konstsmör. Eljest öfverlemnas åt dem sjelfva att sluta förhud mot
till ett sådant antagande, och det kan visserligen vara godt och väl. fållning
Men det är ingalunda sagdt att engelsmännen ens göra sig mödan af s /-. måratt
draga en dylik slutledning. gårm m. m.

Efter det jag framhållit vigten af, att smörnäringens intresse sättes (Forts.)
framför margarinens, kunde jag finna mig i hvilket förslag som helst
af dem som föreligga. Det ena framhåller en sida, det andra en annan
af saken och med denna skrifvelse har naturligtvis Kongl. Maj:t full
handlingsfrihet. Jag föreställer mig att regeringen vid ärendets behandling
kommer att taga hänsyn till hvad under diskussionen derom i
Riksdagen uttalats och har ansett mig böra betona hur högvigtig det
är, att regeringen låter frågan om vår smörexport vara den afgörande
för sig, så att man kan komma derhän, att man är säker på, icke
allenast att det svenska smöret är oförfalskadt, utan äfven att icke
ens en misstanke åt det hållet kan uppstå.

Herr Kihlberg: Det torde vara allmänt bekant samt är af sakkunnige
erkändt, att vårt jordbruk för närvarande lider under betryck,
och att priset på spanmål fallit så, att dess odling icke lönar jordbrukarnes
möda. Jordbrukarne hafva derföre hänvisats till att mera egna
sig åt ladugårdsskötsel^ emedan deri skulle ligga jordbrukets framtid.

Dervid hafva vi äfven fäst våra förhoppningar, och derföre användes
nu också så mycket som möjligt af den dugliga jorden till foderodling
för ladugårdsskötsel^ befrämjande och mejerihandteringens utveckling.

Men i följd deraf och genom den stora spridning, tillverkningen och
användandet af margarinsmör vunnit hos oss och andra länder har
smörmarknaden börjat blifva så öfverfyld, att prisfall å natursmör är
att i en snar framtid motse; och då vore jordbruket hotadt med
undergång.

Nu framskymtar emellertid en ljusglimt i utskottets föreliggande
förslag, 3:dje punkten. Visserligen blott en ljusglimt; men jordbrukarens
förhoppningar fästa sig dock dervid, och jag lägger kammarens
ledamöter på hjertat, att de genom att bifalla hvad utskottet här
föreslår ville begagna tillfället att gifva jordbruket ett kraftigt
handtag.

Man har sökt ådagalägga, att oleomargarinen skulle bereda jordbruket
eu ersättning för möjligen minskad afsättning af smör på deri
engelska marknaden. Jag har dock svårt att tro, det den lilla afsättning,
som kan beredas talg och mjölk genom dess användande vid
margarinsmörs tillverkning, skall kunna ersätta hvad vi på annat håll
förlora. Mig synes det derför klart, att vår förnämsta sträfvan bör
vara att söka fortfarande häfda vårt anseende på den utländska smörmarknaden,
så att hvad vi der hafva att erbjuda alltid må varda erkändt
som prima vara och, äfven då smörmarknaden i öfrigt visar
sämre tendenser, alltid noteras till högsta pris. \ årt lands ressurser
och för detta fall gynsamma klimatiska förhållanden, som lemna oss
is till smörets bevarande, tillåta oss att på detta område med framgång
täfla med utlandet; och sköta vi blott vår smörkandtering rätt,

N:o 4f.

Angående
förhud mot
import och
tillverkning
af s. 1c. margarin
m. m.

(Forts.)

Tisdagen den 24 April, f. m.

skall man icke kunna frånhända oss den framstående plats vi en gång
intagit på den utländska smörmarknaden.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Wretlind: Ehuru utgången af denna fråga synes vara gif ven

i denna kammare, skall jag dock be att få bemöta och belysa
några yttranden, som här blifvit fälda.

Herr Stjernspetz yttrade bland annat, att smör- och margarintillverkning
icke kunde samtidigt bestå och sökte visa detta genom
exempel från Holland. Jag tror tvärtom, att de upplysningar, som
herr Hederstierna meddelade, nogsamt visa, att dessa begge handteringar
mycket väl kunna stå tillsammans, och det är bekant, att i
samma mån som Hollands export af smör minskats, har exporten derifrån
af margarin ökats. Till England införes nemligen under namn af
smör en vara, som mer eller mindre är inblandad med margarin. Och
om Holland exporterar sitt smör under namn af smör eller inblandadt
i margarin under namn af margarin, torde vara för landet likgiltigt.

Såsom skäl för sin tvekan att tillstyrka utskottets förslag framhöll
herr Dieden, att Riksdagen nyss lagt tull på smör. Jag skulle
önskat, att han tillagt, att Riksdagen äfven lagt tull på amerikanskt
fläsk, ty derigenom har man tillräckligt fördyrat för de fattiga det
billigaste fettet.

Jag tror icke heller, att det är gagneligt för landtbruket sjelft,
att staten på detta sätt gör ett ingrepp, hvarigenom man fördyrar
lefnadskostnaderna för den allra fattigaste befolkningen, ty sådan finnes
ock i jordbrukets tjenst.

Herr Björkman och utskottets ordförande hafva förundrat sig öfver,
att jag sagt, att margarinsmöret vore ett godt och sundt födoämne.
Detta deras uttalande förundrar så mycket mera mig, som
utskottet i sitt utlåtande den 23 sistlidne mars säger, att “det konstsmör,
som är tillverkadt af rena och oskadliga råämnen, utgör ett
födoämne, som både i näringsvärde och smaklighet står natursmöret
ganska nära*1 och vidare: “Då det af goda beståndsdelar beredda

konstsmöret sålunda utgör ett helsosamt födoämne af ganska högt
näringsvärde samt dertill kommer att, såsom ofvan blifvit framhållet,
ett sådant konstsmör kan försäljas till betydligt billigare pris än
natursmöret, är klart att produktionen af en vara af denna beskaffenhet
icke bör motverkas, utan fastmera på allt sätt befrämjas."

Så tänkte utskottet den 23 mars, och om utskottet nu tänker
annorlunda, är det ju kanske icke så mycket att klandra att det blifvit
visare, men utskottet säger dock i detta sista betänkande, att
“konstsmöret kan visserligen aldrig erhålla den tina aromatiska smak,
som natursmör af de främsta qvaliteterna besitter, och är sålunda
mindre lämpligt att breda på bröd eller använda i den finare matlagningen;
men deremot egnar det sig ganska väl att begagnas vid bakning
och kan äfven tjena till ett användbart surrogat för smör vid
den anspråklösare och tarfligare mattillredningen. “

Beträffande den kontroll öfver tillverkningen af margarin, som

Tisdagen den 24 April, f. m.

No 41.

äfven jag kräfde, förundrade sig herr Stjernspetz öfver, att jag kunnat Angående
begära sådant, då jag icke trodde det var så farligt med de bakterier,
man talat om i konstsmöret. Jag vill då tillägga, att bakterierna icke tillverkning
göra allt ondt i verlden, ehuru det på senare tid blifvit en vana att af s. k. martro
det; men det finnes andra skadliga ämnen, såsom de af kemisk gårm m. m.
beskaffenhet, hvilka kunna ingå i födoämnena, och det är just sådana (T< orts-)
ämnen, vi kunna riskera i konstsmöret. Af denna orsak kunde enligt
mitt förmenande kontroll vid tillverkningen vara mycket behöflig.

För öfrigt synes mig, att utskottets ordförande gjorde en högst
egendomlig belysning öfver, huru skadligt och dåligt margarinsmöret
vore, då han talade om, att en medborgare i Malmö under ett helt
år ätit margarinsmör samt dermed trakterat sina gäster, i stället för
med natursmör, förmenande att det var godt mejerismör.

Jag vill slutligen påpeka, att så restriktiva bestämmelser som här
föreslås, torde komma att medföra ungefär samma verkan, som tackjernsförbudet
på sin tid medförde och hvarom en talare på stockholmsbänken
upplyste, då det för ett par dagar sedan var fråga om tackjernstullen,
nemligen att tackjern infördes under namn af maskindelar.

Jag tror icke malmöboarna skola slippa att få margaringsmör under
namn af bordsmör, äfven om införsel och tillverkning i landet af
margarin förbjudas.

Jag ber dessutom få påpeka, hvilket kraftigt hugg kammaren härigenom
skulle gifva åt näringsfriheten i vårt land. När det är fråga
om ölbryggeriernas samt bränvinsbrännarnes och bränvinshandlarnes intressen,
hör man här ofta näringsfrihetens talan föras på ett kraftigt
sätt; alla hafva då ömhet för näringsfriheten. Jag undrar dock, om
de varor, dessa näringsidkare tillverka, kunna i afseende på näringsvärdet
i ringaste mån jemföras med margarinsmöret, och jag anser
sålunda att det icke vore konseqvent af kammaren att lätta ett sådant
beslut, som utskottet här föreslagit.

Jag har för öfrigt ingenting att tillägga utan vidhåller mitt förra
yrkande om bifall till herr Hederstiernas förslag.

Herr Petersson i Hamra: Jag ber att få nämna, att jag sjelf .
varit mycket tveksam, huru jag skulle ställa mig i afseende på denna
fråga. Då frågan om tull på smör behandlades inom bevillningsutskottet,
tog man särskildt hänsyn till, att man skulle försöka försvära
importen af margarin, hvarför utskottet föreslog den höga
smörtull, som kammaren i förra veckan bifallit. Derigenom trodde
man sig nemligen hindra importen af margarin. Man visste då icke
heller inom utskottet, huru kammaren skulle ställa sig till nu föreliggande
fråga om dels importförbud och dels tillverkningsförbud för
margarin. Emellertid ansåg man sig böra taga det säkra för det
osäkra, och det är möjligt att äfven kammaren resonnerade så, då den
beslutade den föreslagna tullen å smör. Jag har sökt komma till en
bestämd åsigt i förevarande fall dels genom läsning af de skrifter i
ämnet, som kommit oss tillhanda, och dels genom att studera tidningspressen,
som ganska vidlyftigt behandlat saken. Diskussionen i dag
har emellertid gifvit vid handen, att kammaren är benägen att vid -

N:o 41.

Angående
förbud mot
import och
tillverkning
af s. k. margarin
m. m.

(Forts.)

Tisdagen den 24 April, f. in.

taga en så radikal åtgärd, som både import- och tillverkningsförbud,
och jag anser detta behöfligt, i betraktande af den stora vigt
denna sak har för jordbruket. Jag medgifver visserligen, att, om detta
nu sker, natursmöret kommer att ställa sig dyrare än nu, isynnerhet
som det hädanefter blir förenad!, med större kostnad att importera
smör från Finland än förut. Men om så blir fallet under 1/2 eller
ett helt år, är det dock icke värre, än att nästa Riksdag kan nedsätta
tullen på natursmör. Med de i mom. 2 här föreslagna kontroller
blir i allt fäll kostnaden för import af natursmör så stor, att
jordbrukarne derigenom få ett kraftigt skydd för sin näring.

Med hänsyn härtill ber jag att få yrka bifall till förslaget såväl
hvad det afser tillverknings- som importförbud.

Herr Månsson: Jag ber endast att få säga några ord med anledning
af ett här fäldt yttrande, att man genom antagande af utskottets
förslag skulle fördyra ett för de fattiga klasserna afsedt billigt och
sundt födoämne. Man har sagt, att man var rädd för att nu taga detta
steg, då vi förut satt tull på smör och amerikanskt fläsk, att det här
föreslagna steget vore vanskligt och origtigt. Men om konstsmöret
skall, såsom meningen väl är, tillverkas af sund och frisk talg eller
ister af nyss slagtade djur samt tillverkningen underkastas en noggrann
kontroll, på sätt här ifrågasatts, är det tvifvelaktigt, om denna
vara kan blifva billigare än nuvarande sekunda natursmör är. Jag
påstår, att så icke blir fallet, om tillverkningen sker på detta sätt,
och då blir det ju ingen förlust för den fattigare befolkningen att få
undvara margarinet.

Doktor Nyström sade, att det vore nödvändigt att hafva oleomargarin
för att tillsätta skumosten, som derigenom blefve ätbarare,
så att den kunde säljas. Jag vill derutinnan instämma med herr
Nyström, men tillika erinra, att det icke kan vara nödigt få margarin
från utlandet, som kan vara af minst sagdt tvetydig beskaffenhet,
utan använda oleomargarin af talg producerad inom landet och sedan
stearinen är uttagen derur. Vidare är det fördelaktigt använda fettämnet
i talgen som tillsatts till separerad mjölk för uppfödning och
gödning af kalfvar. Man kan på detta sätt godtgöra sig nyttan af
talg af våra djur och då är äfven det skälet vederlagdt, att konstsmörtillverkningen
inom landet vore nödig i och för sagda ändamålOm
det sålunda ej är nödigt att för dessa orsakers skull bibehålla
konstsmörstillverkningen inom landet och då man derjemte vet att,
genom ett rent förbud häraf, man kan bevara vår goda smörmarknad
på England, som är af allra största vigt, så synes det mig som man
ej bör tveka taga detta steg.

Vidare talade herr Nyström om behofvet af exportförbud. Ett
sådant förbud kunde väl hafva skäl för sig hufvudsakligen under öfvergångstiden;
ty man kan tänka sig, att danskarne, som äro så synnerligen
måna om att alltid skylla allt ondt på oss, kunde hitta på att
sprida ut det ryktet, att vi svenskar nu hade så mycket margarinsmör
på lager att vi kunde dermed uppblanda natursmör under flera år och
under tiden sända denna blandning till England. Men, mina herrar,

Tisdagen den 24 April, i'', in.

N:o 4i.

jag tror, att det icke är så farligt med den saken. På grund af den
sakkännedom, jag i detta fall eger, hyser jag inga farhågor derutinnan.
Vi böra nemligen komma ihåg att, sedan import- och tillverkningsförbud
för margarinsmör beslutats, denna vara, äfven om den
är något hållbarare än naturligt smör, dock ej kan hålla sig frisk
mera än två å tre månader. Således är det ej så farligt med den
saken. Exportförbud skulle till och med kunna skada oss; det skulle
nemligen icke blott ådraga oss misstankar att vilja kringgå ett sådant
förbud utan äfven medföra för oss obehag och olägenheter, ty om det
skulle blifva verksamt, skulle hvarje drittel smör, som från mejerierna
exporteras, öppnas och undersökas, hvilket vore förenadt med stora
svårigheter i synnerhet under den varma årstiden.

Ur den synpunkten anser jag exportförbud obehörigt; men då jag
ställer mig på den rena ståndpunkten, att jag vill på allt sätt skydda
de svenska näringarna, och inser den stora nyttan af allt, som göres
i det hänseendet, så tror jag, att vi handla klokast och bäst, om vi
godkänna utskottets förslag, hvartill jag yrkar bifall.

Herr Farup: Föreliggande frågas vigt krafvel-, att den ses från
alla sidor. Knappast i någon fråga har jag haft så stora betänkligheter
som i denna. Efter att hafva lagt tull på fläsk, tull på smör
och snart alla andra de nödvändigaste lifsmedel, vill man nu äfven
fördyra denna — säga hvad man vill — likväl icke för helsan farliga
föda för de fattige. Detta har, som sagdt, framkallat stora betänkligheter
hos mig, men det kan dock finnas skal, som till och med kunna
öfverväga dessa, Till samma betänkligheter vill jag äfven räkna den
stora svårigheten att kunna åstadkomma en verksam kontroll vid tilllämpningen,
i synnerhet vid tullstationerna. Dessa svårigheter blifva
utan tvifvel ganska stora, men man har sagt mig, att de icke vore
oöfvervinneliga, och jag måste då äfven här ge med mig.

Jag ber för att närmare motivera det yrkande, jag kommer att
gorå, få framhålla ett exempel från den stora verldsmarknaden. Frankrike,
mine herrar, beherskade en gång vinmarknaden. Detta förhållande
gjorde, att de franska vinerna stodo i högt anseende och voro mycket
eftersökta, men det framkallade på samma gång inom Frankrike många
förfalskningar af viner, hvilket åter medförde den påföljden, att de
franska vinerna småningom till en stor del undanträngdes företrädesvis
af de tyska, men äfven af de spanska. Fransmännen sågo detta för
sent; de blefvo slutligen tvungna att vidtaga de strängaste åtgärder
för att kunna åstadkomma en kontroll på sin vintillverkning, och
mycket stränga viten tillämpas nu i Frankrike för den, som håller
förfalskade viner till salu. Huru det är med fabrikationen af sådana
vet jag icke, men för försäljning af förfalskade viner äro mycket,
mycket stränga straff bestämda, och nyligen såg jag i en tidning, att
en handlande blifvit dömd till — så vidt jag mins rätt — icke mindre
än 6,000 francs böter derför, att han försåldt och på sitt lager hade
förfalskade viner.

Låtom oss taga exempel häraf! Ännu står det svenska smöret rätt
högt i anseende och mottages gerna; och att kunna försvara denna

Angående
förbud mot
import och
tillverkning
af s. k. margarin
m. m.

(Forts.)

N:o 41.

Angående
förbud mot
import och
tillverkning
af h. fc. margarin
m. m.

(Forts.)

Tisdagen den 24 April, t. m.

ställning — i synnerhet på den engelska marknaden —- är för oss
utan tvifvel en så vigtig sak, att vi måste låta mindre hänsyn fara.
Vi känna och erkänna alla, att något maste göras, och att det måste
göras genast. Hade det varit gjordt redan för ett par år sedan, så
skulle utan tvifvel derigenom mycket varit vunnet, och det kan till
och med blifva svårt att nu utröna hvad som i detta afseende redan
är förloradt. Men hvad vi gorå, måste vi göra genast, och jag ser
verkligen icke, trots de stora betänkligheter, som jag från flere synpunkter
hyser, och hvilka jag redan framhållit, någon annan utväg än
att instämma i utskottets hemställan, så motbjudande det än är ur
de synpunkter jag nämnt.

Herr Berg från Eksjö: Jag ber endast att få påpeka, att frågan
om förbud för export af margarinsmör nu icke torde kunna blifva
föremål för riksdagens pröfning, då någon motion derom icke föreligger.

Herr Per Ers son i Vestlandaholm: Då det under diskussionen
yttrats, att Arboga mejeri har betalat 2 öre mer för mjölken per kanna
än öfriga mejerier, så anser jag mig skyldig att upplysa, a.tt detta,
åtminstone hittills, icke är med det verkliga förhållandet öfverensstämmande.
.... .

• Medan jag har ordet, ber jag att få tillkännagifva, att, ehuru jag
anser, att ganska starka skäl tala emot utskottets hemställan, jag dock
anser de skäl öfvervägande, hvilka tala för densamma. Jag kommer
derför att rösta för utskottets förslag, till livilket jag yrkar bifall.

Efter det öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr
talmannen gifvit propositioner enligt de gjorda yrkandena, biföll kammaren
utskottets i samtliga punkterna gjorda hemställanden; och skulle
jemlikt föreskriften i 63 § 3 mom. riksdagsordningen detta beslut
genom utdrag af protokollet delgifvas medkammaren.

§ 3.

Justerades protokollsutdrag angående kammarens beslut i det i
nästförestående § omförmälda ärende.

§ 4.

Härefter företogs till behandling statsutskottets utlåtande n:o 9,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel,
innefattande anslagen till kongl. ecklesiastikdepartementet.

Punkterna 1 och 2.

Biföllos.

Tisdagen den 21 April, f. m.

N:o 41.

Punkten 3.

I en inom Första Kammaren väckt motion (n:o 68) hade herr
*€. Adelsköld föreslagit, att Riksdagen måtte för år 1889 till Kongl.
Maj:ts disposition ställa ett förslagsanslag af 15,000 kronor eller ock
medgifva Kongl. Maj:t att af besparingarna å de allmänna läroverkens
■stat disponera motsvarande belopp för att, på de vilkor Kongl. Maj:t
ville bestämma, användas vid ett eller annat derför lämpligt enskildt
läroverk till anställande af sådana undervisningsförsök, som kunde vara
till gagn för lösningen, på erfarenhetens väg, af den vigtiga undervisningsfrågan.

Utskottet hemstälde, att förevarande motion icke måtte föranleda
någon Riksdagens åtgärd.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Bergman: Utskottet säger i sitt betänkande, att skolfrågan
i sin helhet för narrande icke föreligger till afgörande, och att hvad
herr Adelsköld i sin motion begärt onekligen eger ett visst sammanhang
med densamma. Detta är sant, ty alla frågor rörande undervisningen
stå naturligtvis i sammanhang med hvarandra.

Jag vågar dock påstå, att den fråga, som blifvit framstäld i herr
Adelskölds motion, är helt och hållet oberoende af den skolorganisation
vi för närvarande hafva och af hvilka förslag som helst till skolordning,
som under närmaste framtiden må komma att framläggas.
.Meningen med hans förslag är endast att, så att säga, göra början med
en öfverflyttning af försöken att lösa undervisningsfrågan från det rent
teoretiska området in på det mera praktiska, att lösrycka en eller
annan del af de frågor, som höra till undervisningsområdet, för att
genom försöks anställande se, till hvilket resultat man på det ena eller
andra sättet kan komma. Att en sådan förändring i sättet att lösa
undervisningsfrågan är nära nog nödvändig, synes mig mer än tydligt
framgå af de många försök , som under de senaste 40 åren inom detta
område blifvit gjorda. Jag ber i detta hänseende få erinra kammaren,
huru som rikets ständer redan på slutet af 1840-talet anhöilo om en
förändring i elementarläroverkens undervisningsplan. Så utkom 1849
års cirkulär. Fyra år senare kommo rikets ständer till regeringen
med en ny framställning i ämnet. Vi få så skolstadgan af 1856 och
jemkningar i densamma redan året derpå. Redan ett år derefter framkom
mo rikets ständer med eu ny framställning, hvilken föranledde
Kongl. Maj:t att utgifva en ny skolstadga år 1859. Fyra år derefter
ingick ännu en skrifvelse, som ledde till utfärdande af 1865 års stadga.
År 1868 åter en skrifvelse, som efterföljdes af 1869 års skolordning.
Aret derpå afläto rikets ständer en ny skrifvelse med begäran, att
Kongl. Maj:t måtte tillsätta en komité för att taga frågan under förnyadt
öfvervägande och derefter till rikets ständer inkomma med förslag
i ämnet. Denna komités arbeten föranledde skolplanerna af åren
1873, 1875 och 1878 samt skolordningen den 1 november 1878. Redan

Andra Kammarens Frat. 18SS. N:o 41. 3

Angående
anslag för
anställande
af undervisningsförsök.

N:0 41.

Tisdagen den 24 April, f. in.

Angående
anslag för
anställande
af undervisningsförsök.

(Forts.)

år 1882 är återigen på Riksdagens begäran en stor skolkomité tillsatt*
hvilken arbetade åren 1882—1884, men någon ny skolordning med,
anledning af denna komités arbete liar icke ännu kommit Riksdagen
till del, och jag föreställer mig, att det näppeligen låter sig göra, att
att Kongl. Maj:t skall kunna för Riksdagen framlägga ett förslag,,
baseradt på denna komités arbete. Jag grundar denna min förmodan
på det faktum, att sedan Kongl. Maj:t från alla s. k. sakkunniga
myndigheter, såsom universitetskonsistorier, domkapitel, läroverkskollegier
m. fl., infordrat utlåtanden öfver denna komités arbete, samtliga dessa,
myndigheter med två eller tre obetydliga undantag förkastat hvart
enda ett af de vigtigare förslag, som denna komité framlagt — förslag,
af den vigtiga beskaffenhet, att komiténs hela arbete måste med dem
stå eller falla. Detta är nu icke heller underligt, ty om vi se efter
på arbetena inom dessa komitéer, vare sig den sista eller den närmast
föregående, så hafva alla de beslut, som derinom blifvit fattade, antagits
först efter anstäld votering, det har varit en eller annan röst,,
som fält utslaget i de förslag, som hvarje särskild komité framlagt.
Vi se t. ex. från den sista komité)!, huru som beträffande de särskilda,
spörsmålen skolman stått emot skolman, universitetslärare mot universitetslärare,
vetenskapsman mot vetenskapsman, ja lekman mot lekman.
Snart sagdt, hvarenda fråga, åtminstone hvarje fråga af någon slags
vigt och betydelse, har hlifvit afgjord genom votering. Det är heller
icke underligt, att så har skett, ty jag beder att få fästa uppmärksamheten
derpå, att skolfrågan är en praktisk fråga och att den på
grund deraf är af den beskaffenhet, att den icke på teoretisk väg löses.
Den är icke ett matematiskt problem, der jag kan uppgifva det eller
det ämnet och på förhand bestämma, hvilket resultatet skall blifva; i
skolfrågor har erfarenheten visat, att resultatet ofta blifvit alldeles
motsatt det, som man beräknat. Elementarläroverken hafva icke heller
kunnat lemna ett tillfredsställande resultat under nuvarande förhållanden,
der vexling följt på vexling, förändring på förändring. En tid
af nio eller tio år är det minimum, som erfordras för att en förändring
i skolordningen skall kunna verka. Men så lång tid har under
de sista fyratio åren icke förflutit utan förändring i skolordningen, och
det är under sådana förhållanden icke underligt, att de personer, som
närmast hafva att bedöma resultatet af skolans arbeten, nemligen lärarne
vid högskolorna, vare sig tekniska, militära eller universiteten, klaga
öfver de dåliga resultat, som af arbetena vid nutidens läroverk vinnas.
Universitetslärarne påstå ock, att de matematiska och naturvetenskapliga
studierna vid läroverken numera äro så otillfredsställande, att
många unge män, som sedermera vid universiteten egna sig åt vetenskapligt
studium af dessa ämnen, sakna de för ändamålet erforderliga
förberedande studier och insigter. Och dock har under hela denna
tid sträfvan gått ut på att vid våra läroverk se de rent praktiska
ämnena, de matematisk-naturvetenskapliga i första rummet, så mycket
som möjligt till godo. Och det med rätta. Ty det är ju gifvet, att
den tid, i hvilken vi lefva, ställer på våra praktiska män stora fordringar,
och det är då helt naturligt, att de klassiska studierna något måst
gifva med sig till förmån för dessa rent praktiska ämnen. Dessa

N:o 41.

Tisdagen den 24 April, f. m. 35

ämnen hafva också vid läroverken fått mera tid sig anslagen, men
med kvilket resultat? Det, som nyss nämndes: Mera tid har egnats
åt dessa ämnen, men deras ställning är sämre. Och detta går längre
tillbaka i tiden än de sista 10 åren, efter hvad de omförmälda myndigheterna
intygat. Jag nämner detta blott för att för herrarne
påpeka, hvilken svår sak det är att lagstifta, när det gäller undervisningen.
Lagstiftningen i allmänhet är ju en svår sak, men i vanliga
fall är den dock icke så svår, som då det är fråga om att lagstifta
lör skolungdomen. Ty i vanliga fall gäller lagstiftningen äldre personer,
mer eller mindre jemnåriga med lagstiftaren, hvilkas utveckling, sätt
att se och bedöma saken är mer eller mindre lika med lagstiftarens.
Men då lagstiftningen gäller barnet, är den svårare. Ty kan jag dervid
icke ställa mig på barnets ståndpunkt, så misstager jag mig i nio fall
af tio, och att ställa sig på barnets ståndpunkt är icke för hvar och
en så synnerligen lätt.

Nu föreslår herr Adelsköld i sin motion, att man skulle slå in
på en annan väg, att man skulle taga den rent praktiska frågan praktiskt,
och jag föreställer mig, att han har fått denna sin ingifvelse
så att säga från lärarecorpsen sjelf. Ty i det s. k. “Svenska läraresällskapet“,
som för några år sedan stiftades, har denna fråga i ett
af dess styrelse utfärdadt cirkulär utlemnats till besvarande, och nästan
enstämmigt hafva alla yrkat på, att man, för att få ett slut på undervisningsfrågans
behandling, måtte slå in på en annan väg, nemligen
den praktiska. Af 28 lärareföreningar, som inlemmat svar på cirkuläret,
hafva icke mindre än 26 så godt som enhälligt tillstyrkt detta
sätt att gå till väga.

Det är gifvet, att med ett så litet anslag, som här är i fråga, icke
många försök kunna göras, helst om derjemte tages i betraktande,
att det är vid enskilda läroverk, som dessa försök enligt herr Adelskölds
förslag skulle anställas. Han har föreslagit att göra början
på detta sätt, emedan de ifrågavarande läroverken arbeta under
lättare förmer; de kunna lätt byta om lärarepersonal, och vilja vi
göra försök, så måste vi hafva lärare, som äro öfvertygade om att
försöket skall lyckas; annars gagnar försöket till ingenting. Han har
trott, föreställer jag mig, att det är lättast att på detta sätt få dylika
försök till stånd, och om man på denna väg vunnit någon liten erfarenhet,
så torde man sedan kunna utsträcka försöken till ett och
annat allmänt läroverk. Efter att på detta sätt hafva pröfvat en
skolfråga vid ett läroverk under några år och der kommit till ett
gynsamt eller ogyusamt resultat — det ena kan inträffa lika väl som
det andra — vet man ock, hvilka resultat detta sätt att gå till väga
skall medföra, hvilket man nu icke kan veta. Man skulle på detta
sätt, så att säga, i minnet kunna undersöka hela denna fråga, utan
att som hittills på eu gång åstadkomma rubbning i undervisningsplanen
vid hvartenda läroverk, från Sveriges sydligaste till dess nordligaste
stad.

Jag vill emellertid icke hemställa om bifall till herr Adelskölds
förslag oförändradt, utan skulle önska att deri göra en uteslutning af
några ord. Jag ber att få hemställa, att kammaren för sin del måtte

Angående
anslag för
anställande
af undervisningsförsök.

(Forts.)

N:0 41.

Tisdagen den 24 April, f. m.

Angående
anslag för
anställande
af undervisningsförsök.

(Forts.)

besluta, “att Riksdagen för år 1889 medgåfve Kongl. Maj:t att af
besparingarna å de allmänna läroverkens stat disponera ett belopp
intill 15,000 kronor för att på de vilkor, Kongl. Maj:t ville bestämma,
användas vid ett eller annat derför lämpligt enskilda läroverk till anställande
af sådana undervisningsförsök, som kunde vara till gagn för
lösningen, på erfarenhetens väg, af den vigtiga undervisningsfrågan11.

Enligt mitt förslag skulle icke något särskildt anslag beviljas af
Riksdagen, utan blott tillåtelse lemnas Kongl. Maj:t att, om Kongl.
Maj:t så finner för godt, af besparingarna å de allmänna läroverkens
stat, hvilka för närvarande uppgå till omkring 800,000 kronor, använda
ett belopp intill 15,000 kronor till det föreslagna ändamålet.
Det är således icke heller meningen, att anordnandet af dessa försök
skulle ålägga Kongl. Maj:t något, utan endast att gifva Kongl. Maj:t
tillåtelse att, om Kongl. Maj:t så vill, af tillgängliga medel för ändamålet
använda ett belopp intill 15,000 kronor. Jag ber på samma gång
få tillkännagifva, att jag har mig bekant, att ett alldeles liknande
yrkande i Första Kammaren kommer att framställas.

Jag anhåller, herr talman, om bifall till motionen i den form, jag
nyss uppläst.

Häruti förenade sig herr Östberg.

Herr vice talmannen Sv. Nilsson i Efveröd yttrade: Det kan
visserligen, på sätt den siste ärade talai’en anmärkte, gå an att skilja
denna del af undervisningsfrågan från frågan i dess helhet; men jag
tror icke, att ett sådant tillvägagående kan vara lämpligt. Jag kan
väl förstå, att den värde talaren från sin synpunkt, att läroverksfrågan
i sin helhet icke snart skall komma under Riksdagens pröfning,
vill hafva föreliggande förslag igenom. Men statsutskottet har varit
af en annan mening och trott, att denna fråga icke länge kan låta
vänta på sig. Och jag hemställer, huru vida, om man tror detta,
man kan hoppas på synnerligt resultat af den här föreslagna försöksundervisningen.
Icke heller föreställer jag mig, att Riksdagen bör på
enskild motionärs förslag fatta beslut i en fråga af så stor vigt som
den förevarande. Den föregående talaren har väl sagt, att här vore
fråga allenast om ett litet anslag, men han medgaf också, att här
äfven vore fråga om endast en början. Men att till dessa profs anställande
till de enskilda läroverken nu bevilja 15,000 kronor och
derefter fortfarande bevilja anslag till anställande af dylika prof äfven
vid statens läroverk måste ju föranleda, att en ganska stor summa
till slut kommer att åtgå. Och jag hemställer dessutom, om icke,
förr än ett sådant beslut fattas, regeringen bör lemnas tillfälle att utreda
frågan och, om den finner för godt, framkomma med förslag i
ämnet till Riksdagen, så att denna har någon ledning för sitt beslut.
Jag tror derför, att statsutskottet haft goda skäl att tillstyrka Riksdagen
att afslå motionen. Regeringen lär icke underlåta att, om
frågan enligt dess mening är af vigt, framkomma med förslag till
Riksdagen om för ändamålet erforderligt anslag.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

N:o 41.

Tisdagen den 24 April, f. m.

Herr Bergman: Då jag nyss i förbigående omnämnde, att jag ej
trodde, att något fullständigt skolförslag, på grund af det nyligen
utarbetade komitébetänkandet skulle framkomma, så var det dermed
icke min mening att förneka, att något förslag alls skulle framläggas.
Jag ville blott visa, huru litet denna fråga genom den omnämnda
komiténs arbeten kommit närmare sin lösning. Och jag vill i sammanhang
härmed påpeka, att detta komitéarbete blifvit staten ganska
dyrt, då det kostat 97,500 eller nära 100,000 kronor. Och om nu
resultatet af denna komités arbeten icke heller kan begagnas af regeringen,
då den skall framlägga sitt skolförslag, så torde hvar och
en inse, att detta sätt blifvit ännu dyrare än det af mig föreslagna.

Hvad beträffar herr vice talmannens betänkligheter i anledning
deraf, att han fruktade, att detta lilla anslag skulle draga med sig
större sådana framdeles, så vill jag anmärka, att någon fara härför
ej torde förefinnas, enär, om blott början vore gjord vid enskilda läroverk,
fortsättning skulle kunna ske vid de allmänna läroverken, der,
så vidt jag kan se, några särskilda kostnader icke behöfde användas.
Ty der '' finnes lärarepersonal redan förut, och det är endast under
förutsättning, att lärarepersonalen vore hågad att utreda någon särskild
fråga, sådant skulle kunna ifrågakomma, och härför skulle då
icke behöfvas några vidare anslag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit de båda olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten å.

Bifölls.

Punkten 5.

Herr P. Waldenström från Gefle hade i eu inom Andra Kammaren
väckt motion (n:o 107) föreslagit, att Riksdagen behagade hos
Kongl. Maj:t anhålla, att, så fort ske kunde, en statsinspektör måtte
förordnas öfver Stockholms folkskoledistrikt, samt att till aflöning åt
honom måtte anvisas ett belopp af 4,000 kronor, men hemstälde utskottet
under förevarande punkt, att motionen icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Sedan denna utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde

Herr Waldenström från Gefle: Det har under de senare åren

allt mer och mer blifvit klart för alla dem, som nitälska för folkskolan,
att den tillsyn, som på 1860-talet infördes genom anställande
af inspektörer öfver folkskolorna i de särskilda skoldistrikten i landet
haft ett högst väsentligt inflytande på utvecklingen af vårt folkskoleväsen.
Inspektörerna hafva å ena sidan att öfvervaka det sätt,
hvarpå undervisningen i alla afseenden skötes, å andra sidan att

Angående
anslag för
anställande
af undervisningsförsök.

(Forts.)

Angående
anslag till
en folkskoleinspektör
i
Stockholm.

N:o 41.

Angående
anslag till
en folkskoleinspektör
i
Stockholm.
(Forts.)

Tisdagen den 24 April, f. in.

kontrollera de uppgifter, som vederbörande skola lemna såsom vilkor
för utbekommande af det statsanslag, som årligen anvisas att utgå
såsom bidrag till aflönande af lärare och lärarinnor vid folkskolorna.
Man har ansett en sådan kontroll vara nödig. Och nödig är den
visserligen, ^då det statsanslag, som för ändamålet är afsedt, uppgår
till öfver 3 millioner kronor årligen. I princip rigtigt är det ock
utan tvifvel, att en sådan kontroll utöfvas. Men är det rigtigt, att
den utöfvas, så bör den också konseqvent genomföras, och något
undantag bör icke förekomma. I andra fall är ju staten så noggrann,
att t. ex., om ett aldrig än så litet anslag beviljas eu privat flickskola,
sa skall denna skola strax ställas under inseende af eu inspektör,
som der bevakar statens intresse.

Nu förekommer emellertid, att under det vid alla andra skoldistrikt
i landet staten har anstalt en inspektör, så finnes icke någon
sådan i Stockholm. Utskottet säger, att detta förhållande fortfarit
en lång tid. Ja, det har fortgått i 25 år. Men detta kan naturligtvis
icke vara något skäl, hvarför det skulle fortgå ännu längre. Utskottet.
anmärker, att, så vidt det har sig bekant, har förhållandet
icke föranledt klagomål, vare sig inom stadens representation eller
eljest inom kommunen. Men jag frågar, hvaröfver kommunen egentligen
skulle klaga? Icke har man väl hört talas om, att en kommun
klagat öfver, att den icke varit föremål för tillräcklig kontroll från
statens sida. Tvärtom vore det väl Riksdagen, som skulle klaga öfver,
att någon kontroll icke utöfvas från statens sida i ett folkskoledistrikt,
som för här ifrågavarande ändamål af statsmedel uppbär öfver 200,000
kronor årligen. Sistlidna år gick summan till 201,554,7 7 kronor utom
bidraget till slöjdundervisningen.

Utskottet förmenar vidare, att det tarfvades en bättre utredning,
än jag i motionen lemnat, för att utskottet skulle kunna tillstyrka
Riksdagen att taga befattning med frågan. Jag hemställer då, hvilken
utredning vidare kan vara erforderlig. Att ett statsanslag till betydligt
belopp utgår till folkskoleväsendet i Stockholm, är utredt. Likaså är
det utredt, att detta statsanslag är större än det, som utgår till flertalet
af Sveriges län. Endast Östergötlands, Malmöhus och Vermlands län
åtnjuta något mer än Stockholm ensamt. Det är också för alla bekant,
att det är eu allmän princip, att, när staten lemnar understöd, till
ett eller annat ändamål, staten äfven förbehåller sig rätt att utöfva
kontroll öiver den verksamhet, som den sålunda understödjer. Det
kan icke heller anföras något skäl, hvarför icke denna princip äfven
skulle tillämpas i Stockholm lika väl som i andra skoldistrikt. Utskottet
erkänner också detta, då det säger: “Af hvad motionären till

stöd för motionen anfört synes det utskottet vara mest förtjent af
uppmärksamhet, att stadskonsistorium, hvars ledamöter i egenskap af
kyrkoherdar i de territoriella församlingarna äro ordförande i dessa
församlingars skolråd, är den myndighet, som skall granska de uppgifter,
som öfverstyrelsen öfver Stockholms folkskolor lemnar till statskontoret
för erhållande af statsbidrag, och utskottet anser visserligen,
äfven om berörda anordning icke medfört olägenhet, att en granskning
af någon myndighet, som stode utanför stadens folkskoleväsende,

N:o 41.

Tisdagen den 24 April, f. m.

vore att föredraga. “ För närvarande tillgår det så i Stockholm, att
behofvet af statsanslag först uppgifves af församlingarnas skolråd,
hvilkas ordförande äro kyrkoherdarne. Sedan ske reqvisitionerna
genom öfverstyrelsen hos statskontoret. I denna öfverstyrelse sitta
för närvarande fyra af Stockholms kyrkoherdar. Dessa kyrkoherdar
behandla således samma fråga, först såsom ledamöter i skolrådet och
derefter såsom ledamöter i öfverstyrelsen. Innan statskontoret utbetalar
några medel på grund af öfverstyrelsens reqvisition, så skall
denna granskas af Stockholms stads konsistorium, som består al alla
hufvudstadens kyrkoherdar.

Det blir sålunda dessa, som både reqvirera medlen och konstatera
rigtigketen af sina egna reqvisitioner. I andra skoldistrikt anses
det alldeles icke vara nog, att kyrkoherden såsom ordförande i skolrådet
konstaterar, att de reqvisitioner, som af skolrådet komma till
Konungens befallningshafvande för utbekommande af statsbidragen,
äro rigtiga. Ja, äfven på sådana platser, der, i likhet med Stockholm,
städerna sjelfva aflöna egen inspektör, såsom t. ex. i Göteborg,
Malmö och Norrköping, bär man ansett nödigt att äfven hafva en
•statsinspektör lör kontrollen af skolrådens uppgifter. Det synes ju då
ganska märkvärdigt, att just Stockholm, som åtnjuter de största statsbidragen,
saknar sådan kontroll. Jag tycker icke, att något skäl finnes,
som talar härför. Ty icke kan man val säga, att det för vederbörande
inspektör och kyrkoherdar i Malmö, Norrköping och Göteborg
är svårare att lemna rigtiga uppgifter än för vederbörande
kyrkoherdar jemte inspektören i Stockholm.

Nu kan man invända, att kontrollen i Stockholm hittills visat
sig vara tillfredsställande. Men äfven om så vore, vore dock dermed
icke sagdt, att man, med afseende å Stockholm, borde öfvergiiva den
princip, som i alla andra skoldistrikt tillämpas. Nu är emellertid
förhållandet, att denna kontroll i Stockholm icke visat sig rigtigt tillfredsställande.
Nid januari-riksdagen 1887 tog jag mig friheten anmärka,
att vid Stockholms folkskolor vore anstälda såsom ordinarie
en del lärarinnor, som enligt gällande lag icke vore kompetenta att
bekläda dylik plats. Följden deraf blef en skrifvelse från Kongl.
Maj:t till öfverstyrelsen för Stockholms folkskolor om saken. Resultatet
blef, att 18 lärarinnor befunnos vid skolorna anstälda såsom
ordinarie, oaktadt de dertill saknade kompetens.

För icke kompetenta lärarinnor, som användas, har en kommun
rättighet att i statsbidrag årligen uppbära högst 125 kronor för
hvarje, men Stockholm har för dessa 13 uppburit från 400 till 466
kronor för hvar och en, alltså årligen omkring 800 kronor mer för
hvarje lärarinna, än staden rätteligen skulle hafva haft. Sådant skulle
icke kunnat hända, om en statsinspektör funnits, som kunnat på statens
vägnar verkställa den kontroll, som på andra ställen egen rum.
Om talan väcktes derom, skulle sannolikt Stockholms kommun hafva
blifvit ålagd att återbära det origtigt uppburna beloppet till statsverket.
Nu hjelptes emellertid saken så, att dessa lärarinnor begärde
samt erhöllo kongl. dispens och på den vägen blefvo berättigade att
innehafva ordinarie lärarinnetjenst. Huru vida detta beslut af Kongl.

Angående
anslag till
en folkskoleinspektör
i
Stockholm.

(Forts.)

N:o 4L 40 Tisdagen den 24 April. f. m.

Angående Maj:t kan verka retroaktivt, och kommunen således icke vara skyldig
enfolkskole- att äterbära det. under de föregående åren uppburna beloppet, det
inspektör i len)nar .jag derhän. Deremot hafva andra lärarinnor, som varit i
Stockholm, samma ställning som dessa, begärt dispens efteråt, men blifvit nekade
(Forts.) sådan. Dessutom fann Kong!. Maj:t godt att i september 18S7 utfärda
en kungörelse angående förändrad lydelse af § 38 i stadgan
för folkskolelärareseminarierna i riket den 29 januari 1886, hvarigenom
medgafs lärjunge, utexaminerad från högre lärarinneseminariet i Stockholm,
att, med befrielse från öfriga lektioner, deltaga i fjerde klassens
praktiska öfningar vid folkskoleseminarierna samt sålunda på denna
väg blifva kompetent att söka anställning såsom folkskolelärarinna.

Huru det nu kommer till, att i Stockholm icke finnes någon af
staten förordnad folkskoleinspektör, lemnar jag derhän, då jag ser,
att herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet är närvarande
och kammaren sålunda torde blifva i tillfälle att af honom
höra, huru det tillgått. För min del har jag af personer, hvilkas
sakkännedom och trovärdighet jag icke har den ringaste anledning
att betvifla, hört uppgift^, att, då den inspektör, som Stockholm fölnärvarande
har, anstäldes, begärde denne att på samma gång blifva
statens inspektör. Detta vägrades. Emellertid ansågs det obehagligt
att efter en sådan begäran från honom anställa en statens inspektör
vid hans sida, och så stadgades, att Stockholms stads konsistorium
skulle granska de uppgifter, som annars skulle kontrolleras af statens
folkskoleinspektör. Nu är det herrarne väl bekant, att den gamle
folkskoleinspektören begärt afsked, och att en ny alltså kommer att
tillsättas; nu vore således rätta tidpunkten att äfven från statens sida
anställa en inspektör, som här i Stockholm kunde utöfva samma funktioner
som öfrige folkskoleinspéktörer i riket.

Jag vill derför hemställa, att kammaren, med afslag på utskottets
förslag, måtte bifalla min motion så till vida, att Riksdagen i skrifvelse
till Kong!. Maj:t anhåller, att så snart som möjligt en statsinspektör
måtte förordnas öfver Stockholms folkskoledistrikt. Det
återstående af min i motionen gjorda hemställan skall jag gerna låta
falla.

Herr Bergman: Huru vida kammaren bör antaga eller förkasta
det af herr Waldenström nyss framstälda förslaget, derom skall jag
icke yttra mig; men då jag under en följd af år varit och ännu är
ledamot af så val ett skolråd som öfverstyrelsen för Stockholms stads
folkskolor, ber jag att med några ord få komplettera eller berigtiga
de af herr Waldenström lemnade uppgifterna.

Det torde vara bekant, att för Stockholms stad gäller en särskild
af Kongl. Maj:t faststäld stadga för folkskoleundervisniugen, och att
Stockholms stad sålunda i detta hänseende icke i allo är likstäld med
öfriga kommuner i riket. Inlemnandet af de uppgifter, om hvilka
herr Waldenström nyss talade, sker icke genom skolråden eller deras
ordförande, utan Stockholms stads folkskoleinspektör uppsätter förslag
med namngifvande af hvarje lärare eller lärarinna, som bör hafva det
af staten beviljade lönetillägget. Detta förslag iniemnas sedan till

Tisdagen den 24 April, f. m. 41 N:o 41.

öfverstyrelse!!, och det har alltid gått så till, att det lemnats till Angående
sekreteraren, som jemte ordföranden eller vice ordföranden eller några c^nfgjj!j^}e
delegerade af öfverstyrelsen kontrollerar de af inspektören lemnade \ngpe^tör i
uppgifterna. Befinnas de då rigtiga, lemnas förslaget till Stockholms Stockholm.
stads konsistorium, som vidtager den sista granskningen, och finner (Forts.)
konsistorium icke något att deremot anmärka, då först går förteckningen
till statskontoret,

Hvad sammansättningen af öfverstyrelsen för Stockholms stads
folkskolor beträffar, så är det sant, att konsistorium har att i öfverstyrelsen,
som består af 12 personer, utse en ledamot. Af de öfriga
utses en af hvarje församling, eu af fattigvårdsnämnden samt en,
hvilken är läkare, af öfverstyrelsen sjelf. Kyrkokerdarne i Stockholm,
hafva sålunda, såsom ordförande i skolråden, icke något att göra med
förutnämnda uppgifter förr än dessa komma till konsistorium. Nu är
det visserligen förhållandet, att några församlingar till ledamöter af
öfverstyrelsen invalt sina kyrkoherdar, men det står naturligtvis församlingarna
fritt att välja till medlem hvilken som helst.

Herr Waldenström nämnde också, att det icke alltid skulle gått
så rätt till vid utbetalningen af statsanslaget, samt att Stockholms
stad uppburit större belopp, än kommunen skulle haft rätt att uppbära.
Så är dock icke förhållandet, utan dessa 13 lärarinnor, om
hvilka herr Waldenström talade, hafva alla genomgått högre lärarinneseminariet
i Stockholm, och i skolstadgan stod ända till för några år
sedan omnämndt, att vilkoret för att kunna blifva anstäld såsom folkskolelärarinna
var att hafva genomgått något af rikets lärarinneseminarier.
Sedan ändrades denna bestämmelse till, att de skulle hafva
genomgått folkskolelärarinneseminarium; men det var innan denna
ändring vidtogs, som dessa 13 lärarinnor utnämnts till ordinarie lärarinneplatser.
Efteråt har tillkommit det tillägg, som herr Waldenström
omnämnde, och med afseende på dessa 13 lärarinnor har Kongl.

Maj:t gjort förfrågan hos öfverstyrelsen, huru med dem förhölle sig i
berörda hänseende, och öfverstyrelsen har afgifvit svar, som icke ledt
till någon vidare Kongl. Maj:ts åtgärd. Sålunda har Kongl. Maj:t
åtminstone ansett sig tillfredsstäld med den förklaring, som afgifvits.

Med anledning af det sist stadgade tillägget, att de lärarinnor, som
genomgått högre lärarinneseminarium, skulle antingen begära särskild
kompetens för att få bekläda dessa platser eller också förut hafva
under någon tid, en och annan månad, eu och annan vecka eller
dag t. o. m., varit elever vid ett folkskolelärarinneseminarium, har
emellertid det enligt mitt förmenande orimliga förhållande inträffat,
att de lärarinnor, som genomgått högre lärarinneseminariet, äro kompetenta
att blifva lärarinnor vid folkskolelärarinneseminarierna, men
icke kompetenta att söka vanlig folkskolelärarinneplats. Dessa hafva
sålunda icke samma kompetens, som deras nyss utexaminerade elever ega.

Hvad Göteborg, Malmö och Norrköping beträffar, har jag låtit
mig sägas, att den statsinspektör, som dessa städer hafva jemte stadens
inspektör, har ingenting annat att göra än att granska de uppgifter,
som af skolråden lemnas, då de begära statsanslag för sina
lärare och lärarinnor. Skulle nu hufvudstadens folkskoleinspektör icke

N:o 41.

Angående
anslag till
■en folkskoleinspektör
i
Stockholm.
(Forts.i

Tisdagen den 24 April. f. m.

hafva något att göra, så må man gerna tillsätta ännu eu sådan, om
man icke litar på, att öfverstyrelsen och dess tjensteman samt ledamöterna
åt Stockholms stads konsistorium hafva nog samvetsgrannhet,
utan tror, att de för kommunens räkning vilja tillgodogöra sig mer
än de hafva rättighet till. Jag vågar dock påstå, att hittills har icke
förekommit ringaste skäl att misstänka något sådant. Men skulle
lönen sättas till 4,000, skulle inspektören uppenbarligen få mer att
gorå än hvad som nyss nämndes beträffande Göteborg, Malmö och
Norrköping, och då folkskolelärarnes antal nu uppgår till 5 ä 600,
medan lärjungarnes antal är 15 å 16,000, förefaller det mig, som om
Stockholms kommun ändå icke skulle kunna undgå att hafva en särskild
utaf kommunen afiönad inspektör, hvilken helt och hållet egnar
sin verksamhet häråt Om man på detta sätt skulle hafva två särskilda
inspektörer, är det ju möjligt, att stridigheter eller trassel
kunna uppstå, då statens inspektör naturligtvis äfven skulle tillse,
huru undervisningen skötes. Gifva dessa inspektörer då olika föreskrifter,
är frågan, hvilkendera af dem vederbörande lärare skall lyda.

Herr Waldenström från Gefle: Jag tror icke, att man bör
taga saken på ett sådan sätt, som herr Bergman gjorde, eller anse,
att det är ett uttryck af misstro mot samvetsgranheten hos öfverstyrelsen,
konsistorium eller annan person, att staten anställer en
inspektör, som utöfvar nödig kontroll öfver den verksamhet, som staten
med rätt betydliga årliga anslag understödjer. Ty tager man saken
från denna sida, så kan man ju säga, att staten icke har något förtroende
till . alla kyrkoherdar, konsistorier och skolråd i landet med
undantag af dem, som finnas i Stockholm, eftersom staten öfver allt
annorstädes tillsatt folskoleinspektörer, som aflöuas af •statsmedel. Jag
tror icke herr Bergman vill uttala ett sådant förtroendevotum för
Stockholms folskolestyrelse och ett sådant misstroendevotum mot skolråden
i alla andra skoldistrikt än Stockholms.

Herr Bergman menade, att det icke var så riktigt, hvad jag uppgå!’
angående de 13 lärarinnorna. Bossa lärarinnor hade, sade han, genomgått
det högre lärarinneseminariet härstädes. Såsom sådana skulle
de vara berättigade att söka lärarinnebefattning vid lärarinneseminarium,
men icke att söka. plats såsom folkskolelärarinnor, och detta ansåg
han orimligt. Jag ber att härvid få erinra, att icke ens filosofie kandidater
eller, studenter, som allagt teologisk examen inför fakultet vid
våra universitet, kunna utan vidare förklaras kompetenta att söka lärarebefattning
vid folkskola, utan måste de för vinnande af kompetens
härtill äfven hafva deltagit i de praktiska öfningarna i öfverstå klassen
af tolskoleläraresemiuarium. Och om elever från det högre folkskolelärarinneseminariet
här i Stockholm likställas med filosofie kandidater
och studenter, som aflagt teologisk examen, så böra de icke anse detta
vara något förnärmande. Jag tycker för min del tvärtom, att det vore
förnärmande, om dessa lärarinneelever skulle hafva företrädesrätt framför
filosofie kandidater och studerande som afiagt teologisk examen.
Emellertid är det ett faktum, att dessa 13 lärarinnor, hvarom jag förut
talat, blefvo, utan att vara kompetenta, anstälda såsom ordinarie folk -

N:o 41.

Tisdagen den 24 April, f. m.

skolelärarinnor kär i Stockholm. Och ehuruväl öfverstyrelsen för Stockholms
stads folkskolor på förfrågan af ecklesiastikministern förklarade,
att någon afvikelse från gällande författning icke egt rum, fann deu
sig likväl föranlåten att ställa så till, att dessa 13 lärarinnor begärde
kongl. dispens och på den vägen blefvo förklarade berättigade att
innehafva de platser, som de redan i flera år såsom ordinarie hade
innehaft. Blott den omständigheten, att det begärdes dispens för dem,
fastän de redan voro ordinarie, visar, att man sjelf kände, att de icke
voro kompetenta i och med detsamma, som de voro utexaminerade
från det högre lärarinneseminariet, hvilket icke är afsedt att utbilda
folkskolelärarinnor. Det är också uppenbart, att Stockholms stad för
ifrågavarande lärarinnor, såsom varande icke kompetenta, icke haft rättighet
att uppbära statsbidrag till högre belopp än 125 kronor för
hvarje, men icke desto mindre har staden årligen under eu lång följd
af år utaf staten erhållit 400 å 466 kronor för hvar och en af dem.
Om man nu räknar efter, hvad skilnaden är mellan det belopp, som
skulle hafva utbetalts, och det, som utbetalts, och multiplicerar detta
tal med 13, så skall man finna, att det verkligen hade varit ganska
godt för statsverket, om här i Stockholm hade funnits en statsinspektör
för folkskolorna, hvilken kontrollerat de uppgifter, som från öfverstyrelsen
inkommit. Detta är något, som man väl icke gerna kan komma
ifrån. Jag förstår för öfrigt icke af hvad intresse det skulle vara,
att just Stockholms stad, som utgör det största folkskoledistrikt vi hafva
i landet, skulle vara fritagen från den inspektion från statens sida,
som alla andra folkskoledistrikt äro underkastade. Låt vara, att statsinspektörens
göromål här kunde inskränkas, emedan staten sjelf i alla
fäll måste hålla en inspektör, en sådan inspektör är icke desto mindre
behöflig, och principen bör, utan hänsyn till det eller det distriktet
eller till de eller de personerna, konseqvent genomföras. Det är på
denna grund, som jag fortfarande yrkar, att Riksdagen måtte för sin
del besluta en skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan, att så snart
som möjligt en statsinspektör måtte förordnas för Stookholms folkskoledistrikt.

Det är alldeles rigtigt, såsom herr Bergman sade, att för Stockholms
stad gäller en särskild folkskolestadga, och att Stockholms stad till
följd deraf icke i alla afseenden står under den allmänna stadgan för
folkskolorna i riket. Men alldeles samma förhållande eger rum beträffande
Göteborg. Äfven Göteborg har en särskild af Kongl. Maj:t
faststäld folkskolestaga, utfärdad deu 11 december 1857, och likväl
har Kongl. Maj:t der förordna! en särskild statsinspektör. Det kunde
för öfrigt äfven vara af vigt, att en sådan statsinspektör i Stockholm
finge något att säga med afseende på det folkskolereglemente, som är
gällande för Stockholms stad. Det är nemligen i folkskolestadgan
föreskrifvet, att den dagliga lärotiden ej får utsträckas i folkskola öfver
sex timmar, att mellan de särskilda lärotimmarue ett Renligt afbrott
i undervisningen skall ega rum, samt att mellan förmiddagens
och eftermiddagens lärotimmar lemnas eu längre ledighet, hvilken, med
hänsyn till förhållandena under olika årstider och på olika orter, bör utsträckas
till en eller två timmar. Dessa föreskrifter hafva naturligtvis

Angående
anslag till
en folkskoleinspektör
i
Stockholm.

(Forts.)

N:o 41.

Tisdagen den 24 April, f. m.

Angående
anslag till
en folkskoleinspektör
i
Stockholm.

(Forts.)

tillkommit för att förhindra, det barnen skola blifva öfveransträngda.
Emellertid innehåller reglementet för Stockholms stads folkskolor, att
undervisningen skall taga sin början kl. 8 f. ro. och fortgå till 1 middagen,
således i 5 timmar en suite med undantag endast af några få
minuters uppehåll mellan hvarje timme. För de allmänna läroverken
är föreskrifvet att, när tre lärotimmar följa på hvarandra, så skola
lärjungarne omedelbart före och efter denna undervisningstid åtnjuta
minst två timmars ledighet. Men i Stockholm skola folkskolebarnen
hållas i skolan i fem timmar en suite utan att få den i allmänna stadgan
för folkskoleundervisningen i riket bestämda ledigheten af en å
två timmar för att afbryta denna serie af lärotimmar. Jag tror, att, om en
statsinspektör funnes, äfven detta missförhållande kunde blifva rättadt.

Emellertid vill jag icke tala mycket derom. Jag ser saken mera
från den synpunkten, att Stockholms folkskoledistrikt åtnjuter så stort
statsanslag, att det, i likhet med alla andra folkskoledistrikt i riket,
äfven bör hafva en af staten förordnad inspektör.

Herr vice talmannen Sv. Nilsson: Jag har icke begärt ordet
för att taga utskottets motivering för sitt afstyrkande af motionen i
försvar, emedan jag inom utskottet verkligen till en viss grad delade
motionärens uppfattning. Det kan nemligen icke förnekas, att, då det
till Stockholms folkskolor utgående statsanslaget är så pass stort, som
det numera är, det är litet oegentligt att låta kommunens egna medlemmar
granska och bestämma öfver de förslag, som ingifvas till statskontoret
för erhållande af statsanslag. Det är en känd erfarenhet,
vi hafva från landsbygden och äfven från åtskilliga städer, att det
väsentligen är folkskoleinspektören man har att tacka för, att de till
folkskoleundervisningens befrämjande lemnade statsbidrag blifvit använda
på ett ändamålsenligt sätt och under iakttagande af derför
faststälda vilkor. I de uppgifter, som skola vara fogade vid skolrådens
ansökning om understöd af statsmedel, förekomma icke sällan felaktigheter,
och dessa skulle säkerligen icke hafva blifvit rättade, om
icke folkskoleinspektören hade funnits, och det kan ju tänka sig,
att äfven Stockholms kommun rent af ofrivilligt kan begå misstag
härutinnan. Detta var orsaken, hvarför jag inom utskottet ville
vara med om aflåtande af en skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan,
att Kongl. Maj:t ville utse en person att deltaga i granskningen
af de uppgifter, som till statskontoret inlemnas. Häremot invändes
emellertid inom utskottet, att man icke gerna kunde göra en dylik
hemställan, emedan denna fråga hängde tillsamman med frågan om
inspektionen öfver hela undervisningen i skolorna, och det var också
på denna grund, som frågan strandade först på afdelningen och sedermera
äfven i utskottet. Men för min del tror jag att, om det göres
en framställning till Kong!. Maj:t i det syfte herr Waldenström nu
föreslagit, Kongl. Maj:t nog skall skilja denna fråga från sjelfva undervisningsfrågan.
Då Stockholm har sitt konsistorium, som vakar öfver
undervisningen och detta utser sin egen inspektör, som har samma uppdrag,
behöfver man icke frukta för, att undervisningen vid folkskolorna
i Stockholm skall komma att lida något men derigenom att någon

N:o 41.

Tisdagen den 24 April, f. m.

statsinspektör icke finnes för dessa skolor, tj det ligger ju i stadens Angående
intresse att på allt sätt omhulda sina folkskolor och söka göra undervisningen
der så tillfredsställande som möjligt. Men det torde vara i

alldeles uppenbart, att granskningen af uppgifterna till statskontoret, Stockholm.
deri bidrag till folkskolorna begäras, icke kan ske så opartiskt, som (Forts.)

är önskligt, då den verkställes af kommunen, som om den företoges
af en dertill af staten särskilt förordnad person. Jag tror icke heller,
att Stockholms kommun för sin del kan hafva något emot att få en sådan
kontroll rörande sjelfva penningebeloppet, som skall från statsverket reqvireras.
En sådan kontroll skulle enligt mitt förmenande minska ett
misstroende mot kommunen, som i förevarande fall kan uppstå, och det
borde derför ligga i dess eget intresse att något göres i detta afseende.

Jag skall således icke hafva någonting emot, om kammaren vill
bifalla ett skrifvelseförslag i det syfte herr Waldenström nu angifvit,
ehuru jag knappast vet, hur Kongl. Maj:t skall kunna reda sig, då
Riksdagen icke lemnar några medel till inspektörens aflönande. Men
kanske finnes det någon utväg för regeringen att det oaktadt lösa
frågan, och om båda kamrarne fatta ett sådant beslut, som herr Waldenström
nu föreslagit, så lär väl regeringen åtminstone taga frågan
om hand, för så vidt regeringen anser, att något bör göras i saken,
och då göra någon framställning till Riksdagen.

Herr Win krans: Jag hade ej ämnat lägga mig i denna diskussion,
synnerligast som jag anser, att så väl statsutskottet som talaren
på stockholmsbänken anfört goda skäl för, att man icke bör nu bifalla
herr Waldenströms motion, under det jag deremot anser de skäl,
som herr Waldenström anfört för sitt fortsatta yrkande, icke fullt hålla
streck — visserligen dock i formelt hänseende, men icke i materielt.

Således är det sant, såsom han sade, att Göteborg har en af staten
särskildt utsedd folkskoleinspektör, men blott formelt; materielt deremot
i endast ringa mån. Ty denna inspektör bekläder en ordinarie
syssla, som måste för honom vara hufvudsak. Den föregående ininspektören,
som under många år innehade denna befattning, var lektor
vid latinläroverket och åtnjöt, så vidt jag vet, aldrig tjenstledighet
för skötandet af sin inspektionsbefattning. Den nuvarande inspektören
är rektor vid folskolelärareseminariet i Göteborg och åtnjuter icke heller,
så vidt jag vet, någon tjenstledlighet för nyssnämnda ändamål. Förordnad,
som han är, till inspektör icke endast för stadens utan ock
för kringliggande härads folkskolor och med en aflöning, som icke uppgår
till lika många hundratals kronor, som herr Waldenström föreslagit
tusentals för Stockholms stad, är det klart, att hans betydelse för
Göteborgs stads folskoleväsende kan blott blifva af hufvudsakligast
formel natur och bestå deri, att han tillser, att lärarne och lärarinnorna
gjort sig fullt kompetenta till sina tjenster enligt gällende författningar,
och då Göteborgs stads folskolestyrelse är nog lycklig att hafva bland
sig dugliga personer, icke blott kyrkoherdar utan lekmän, valda af
samhället, och dessa ofta de mest framstående, kan man vara öfvertygad
om, att de icke söka på något sätt kringgå författningarna
och förskaffa staden vinst af det allmänna på orätt sätt.

N:o 4!.

Angående
anslag till
en folkskola''
inspektör i
Stockholm.

(Forts.)

Tisdagen den 24 April, f. in.

En helt annan betydelse skulle folkskoleinspektören få i Stockholms
stad. Han skulle få 4,000 kronor i lön, och han skulle på
grund häraf, såsom herr Bergman upplyste, äfven få andra åligganden
än inspektören i Göteborg och skulle svårligen kunna undvika kollision
med den inspektör, som staden sjelf måste utse. Man måste naturligtvis
underkasta sig någonting sådant i alla fall, om det visar sig
vara af behofvet påkalladt. Något sådant behof har dock ännu icke,
så vidt jag förstår, uppvisats.

Jag kommer nu till det andra materiella misstaget af herr Waldenström,
nemligen i fråga om de 13 lärarinnorna, som han påstod hafva
blifvit antagna till ordinarie, oaktadt de icke uppfylt de föreskrift^
vilkoren derför. Förhållandet härmed har redan klargjorts af herr
Bergman. Jag vill blott komplettera hans upplysning i så måtto, att
jag vill nämna, att det lilla misstaget i detta förfarande berodde derpå,
att det för åtskilliga år sedan begärts hos Kongl. Maj:t, att de författningar,
som röra folkskolan och folkskoleväsendet, icke längre skulle
vara spridda, oordnade och osammanhängande, utan komma ut i en
enda upplaga och redigeras så, att allt, som hörde tillsammans, komme
på ett ställe. Då skall hafva inträffat vid redigeringen — såsom jag
hört uppgifvas från kompetent håll — att den förändring i sak egde
rum, att i stället för att det förut stod, att den lärarinna, som genomgått
ett lärarinneseminarium, skulle vara kompetent till folkskolelärarinna,
det kom att heta: den lärarinna, som genomgått ett folkskolelärareseminarium.
Det är denna förändring, som legat till grund för
det berättigade i herr Waldenströms framställning och som förorsakat
åtskilligt trassel.

Äfven i ett annat afseende är jag af olika tanke med herr Waldenström,
Han jemförde de lärarinnor, som erhållit sin utbildning vid
lärarinneseminariet, med filosofie kandidater, och tyckte, att de senare
väl kunde mäta sig och till och med stå öfver de förstnämnda. Förhållandet
är icke så. Derför att man tagit filosofie kandidatexamen,
som är en helt och hållet teoretisk examen, följer icke, att man är
fullt lämpligt att inträda såsom lärare i en folkskola och sköta eu
sådan plats på det lämpligaste sätt. Deremot tror jag, att den, som
genomgått ett lärarinneseminarium, äfven om det är anlagdt för högre
undervisning, är ofantligt mycket lämpligare än en filosofie kandidat
att sköta den uppgift, som folkskolan klöfver. Herr Bergman har
också tydligen visat, att, då en dylik lärarinna är kompetent att vara
lärarinna vid ett folkskolelärareseminarium, hon äfven med eller mot
sin vilja måste sätta sig in i den uppgift, som åligger eu folkskolelärarinna,
och således borde kunna sköta äfven denna plats.

Jag anser derför, att denna motion icke för närvarande bör bifallas,
hvarför jag instämmer med dem, som yrkat afslag å densamma,

Herr Carllfvarsson: Jag tror, att redan tillräckliga skäl blifvit
anförda för bifall till statsutskottets förslag. Jag vill derför blott göra
ett par små erinringar.

När man genomläst motionärens förslag, har man trött sig finna,
att han med tillsättande af en af staten afiönad folkskoleinspektör i

Tisdagen den 24 April, f. m.

N:o 41.

hufvudstaden afsåg, icke blott att denne skulle granska, huru vida
det ginge rätt till vid utbetalningen af statsmedlen, utan äfven tillse,
huru vida undervisningen tillginge på föreskrifvet sätt. I det senare
afseendet kunde man föreställa sig, att motionären möjligen kunde
anse, att undervisningen t. ex. i katekes och biblisk historia icke
skedde på det sätt hau önskade, och att han derför ville hafva denna
inspektion. Nu har man emellertid hört, att detta icke lärer vara förhållandet.
Men äfven om han med sitt förslag afsett att få en kontroll
öfver tillämpningen af föreskrifterna i afseende på religionsundervisningen,
så har man ju presterskapet i Stockholm, som nog kontrollerar
den saken.

Hvad beträffar kontrollen öfver de medel, som utbetalas, får jag
erkänna, att en sådan kan vara behöflig. Men den saken kan man
tänka sig ordnad på annat sätt utan särskild inspektör. Nu har det
dessutom upplysts, att den synpunkt, hvarifrån motionären utgick i
sitt anförande, icke hvilade på rigtiga grunder, då han nemligen häntydde
på, att en ändring behöfdes i föreskrifterna angående kompetensen
för lärarinnor. Ty det synes väl vara temligen klart, att den,
som kan anställas såsom lärarinna vid ett seminarium, äfven måste
vara kompetent till lärarinna i en folkskola, och om det ej så varit
fallet, har det berott på ett formfel i föreskrifterna, som gjort det
nödvändigt för lärarinnorna att vända sig till Kongl. Maj:t för att erhålla
kompetens. Der vid lag kan man tänka sig, att det behöfs en förändring
och förbättring i föreskrifterna, men dermed kan man icke säga, att
anledning skulle förefinnas för tillsättande af en folkskoleinspektör för
detta ändamål. Om nu förhållandet är så, och då man icke hört, att
något underslef i afseende på statsmedlen egt rum inom Stockholm,
kan jag ej se något skäl att bifalla motionärens förslag, utan får jag
för min del yrka bifall till utskottets hemställan i denna punkt.

Herr Redelius: Jag ber helt kort få tillkännagifva, att jag''hyser
den uppfattningen i denna fråga, att en statsinspektör bör tillsättas i
Stockholm af alldeles samma skäl, som sådana äro tillsatta i de öfriga
skoldistrikten i riket.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Wennerberg:
Den förste talaren, motionären, gjorde en förfrågan till statsrådsbänken,
som jag anser mig böra besvara, ehuru denna frågas besvarande
ingalunda mycket nära berör det föreliggande skrifvelseförslaget. Den
angick skälet för den nuvarande folkskoleinspektörens ursprungliga
tillsättande såsom sådan och äfven skälet för hans fortvarande såsom
sådan. Hvad det första beträffar, slutade motionären sitt första anförande
med ett antagande, som jag fann mer än troligt; och hvad
det andra beträffar, blef derutinnan ett nöjaktigt svar gifvet från
stockholmsbänken. Den upplysning han önskade i förstnämnda afseende
erhålla torde helt och hållet vara att finna i den förmodan, han sjelf
hyste, och den upplysning han vidare önskade i afseende å det fortfarande
tillståndet är helt och hållet gifven i de meddelanden han
erhöll från stockholmsbänken.

Angående
anslag till
en folkskoleinspektör
i
Stockholm.
(Forts.)

fl:0 41.

Angående
anslag Ull
en folkskoleinspektör
i
Stockholm.
(Forts.)

Tisdagen den 24 April, f. m.

Herr Metzén: Jag skall endast be att helt kort få yrka bifall

till herr Waldenströms motion.

Jag hyser i allmänhet den åsigten, att man i allt bör se till, att
man, så vidt möjligt är, står på en fullt laglig grund. Och här är
det alldeles uppenbart, att ett olagligt förhållande eger rum, hvilket
ju förr dess hellre bör rättas. Det endast förvånar mig, att detta
förhållande räckt så länge som det gjort, eller allt ifrån den nya folkskolestadgans
antagande. Under hela denna långa tid har icke någon
inspektör från statens sida funnits tillsatt för Stockholms stora folkskoledistrikt.
Jag hyser icke allenast den åsigten, att regeringen är
berättigad, utan jag går så långt, att jag vågar påstå, att regeringen
är ovilkorligen pligtig att tillse, det en statsinspektör för Stockholms
folkskoledistrikt blir så fort som möjligt tillsatt, och detta anser jag,
att regeringen kan åstadkomma utan något ingrepp från Riksdagens sida.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. I enlighet med de
yrkanden, som derunder förekommit, framstälde herr talmannen proposition
dels på bifall till utskottets hemställan och dels på utslag å densamma
och bifall i stället till det af herr Waldenström från Gefle
under öfverläggningen framstälda yrkande; och fann herr talmannen
svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för den förra meningen.
Votering blef emellertid begärd och företogs enligt följande nu uppsatta
och af kammaren godkända omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i 5:te punkten af
dess utlåtande n:o 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets nämnda hemställan,
bifallit det af herr Waldenström från Gefle under öfverläggningen
framstälda yrkande.

Omröstningen utföll med 125 ja och 63 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

Punkten 6.

I denna punkt hemstälde utskottet, att en inom Andra Kammaren
af herr K. E. Holmgren väckt motion, n:o 51, om förhöjning i anslaget
till afiöningsbidrag åt lärare vid fortsättningsskolor, icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Holmgren anförde: Utskottet erkänner det afsevärda i

krafvet på lättnader i kommunernas skattebördor, som jag åsyftat med

N:0 41.

Tisdagen den 24 April, f. m.

min motion, men har icke ansett sig kunna tillstyrka bifall till densamma,
hufvudsakligen af det skäl, att ingen framställning från Kongl.
Maj:t och föregående noggrann undersökning föreligga. Jag för min
•del skall derför icke göra något yrkande, men får uttala den önskan,
att Kongl. Maj:t måtte snarast möjligt taga frågan i ompröfning.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Den vidare föredragningen af detta utlåtande uppsköts till kl. 7
e. m., då kammaren, enligt utfärdadt anslag, komme att åter sammanträda.

§ 5.

Upplästes följande två till kammaren inkomna sjukbetyg:

Att herr generalkonsuln G. O. Berg till följd af en bronchialkatarr
bör tills vidare hålla sig inne på sina rum, intygar
Stockholm den 24 april 1888

A. Werner,

Legitimerad läkare.

Att ledamoten af Riksdagens Andra Kammare, herr A. Gumselius,
som lider af gastricism, är härigenom hindrad att deltaga i Riksdagens
förhandlingar under de närmaste dagarne, intygar
Stockholm den 24 april 1888

P. J. Wising,
Med. D:r och Prof.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3 e. in.

In fidem

A. E. J. Johansson.

Angående
anslag till
•n folkskoleinspektör
i
Stockholm.

(Forts.)

Andra Kammarens Prof. 1888. N:o 41.

N:o 41.

Tisdagen den 24 April,

Angående
anslag till
bidrag för
aflöning af
barnmorskor.

a •

Tisdagen den 24 april

Kl. 7 e. m.

§ L

Till fortsatt handläggning anmäldes statsutskottets utlåtande n:o 9,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel,
innefattande anslagen till kong!, ecklesiastikdepartementet.

Punkten 7.

Bifölls.

Punkten 8.

I eu inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 90) hade herr
E. W. Wretlind föreslagit, att Riksdagen måtte för sin del besluta,
att staten härefter skall bidraga med en fjerdedel af aflöningen till
barnmorskorna i de församlingar, hvilka derom göra ansökan, dock
med det vilkor, att landstinget förut förklarat sig vilja bidraga med
en fjerdedel af samma lön, och att den för barnmorskan faststälda
lönen icke understiger 300 kronor förutom vanliga naturaförmåner, samt

att Riksdagen för detta ändamål måtte ställa till regeringens
disposition för år 1889 ett reservationsanslag af 50,000 kronor.

På anförda skäl hemstälde emellertid utskottet, att förevarande
motion icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Efter föredragning af punkten erhöll

Herr Wretlind ordet och yttrade: Jag ber att få yttra några

ord med anledning af utskottets föreliggande utlåtande. Eu hvar,
som genomläst detsamma och mina motioner i samma ämne, måste
väl erkänna det svaga i utskottets motivering. Utskottet hänvisar till
den skrifvelse, Riksdagen beslutat rörande barnmorskornas pensionering
såsom varande tillfyllest för denna Riksdag. Men detta har föga eller
intet att beställa med min motion i fråga. Här är icke fråga om
barnmorskornas tillgodoseende utan om kommunernas tillgodoseende.

Hen, som tagit notis om mina föregående motioner i ämnet —
och jag förmodar, att utskottet gjort det — ser, att utgångspunkten
för en likartad motion vid 1885 års riksdag var, att en så stor mängd
kommuner på landet saknade barnmorskor, enär bland 2,442 kyrksocknar
endast vid pass 1,500 hade aflönade barnmorskor. Häraf har
också det missförhållande uppstått, att, medan städerna hafva 1 barnmorska
på omkring 670 qvinliga invånare, har landsbygden i sin hel -

Tisdagen den 24 April, e. m.

N:o 41.

het blott 1 på 1,100, och dessa dessutom mycket ojemt fördelade
beträffande de olika länen. Så t. ex. bär Blekinge län blott 1 på
1,800, Norrbottens län 1 på 2,000, och Elfsborgs län 1 på 2,400.

Jag antager, att detta missförhållande beror derpå, att kommunerna
äro af skatter allt för betungade för att kunna aflöna flera
barnmorskor. Vid sådant förhållande bör väl staten komma dem til!
hjelp, så att syftet nås med våra barnmorskeläroverk. Ty hvarför
skola vi uppfostra inlärda barnmorskor till att hopa dem i städerna,
medan stora delar af landsbygden inga hafva?

Utskottet säger: “Det förefaller utskottet likväl betänkligt att för
afiöningen af en så talrik klass som barnmorskorna, hvilka hittills
varit aflönade uteslutande af kommunerna, bereda statshjelp utan allt
afseende på de olika förhållanden, som inom olika kommuner kunna
ega rum. Skulle denna statshjelp göras beroende af landstingets beredvillighet
att äfven lemna bidrag, så kunde det lätt inträffa, att den
komme att utgå i län, der den minst behöfdes, och saknas, der ett
motsatt förhållande egde rum.“ Detta utskottets yttrande förefaller
mig högst besynnerligt, ty då jag i min motion gjort statsanslagsbidrag
till barnmorskornas aflöning beroende på bidrag af landstinget, ligger
väl i sakens natur, att landstinget skall först gifva bidrag till de
kommuner, som bäst behöfva bidrag, och jag föreställer mig, att då
först skulle komma i fråga de kommuner, som nu icke hafva några
barnmorskor alls.

Skulle nu det ena länets ting i detta hänseende komma att vara
mera vaket än det andras för kommunernas behof, så kan ingen hjelpa
det. Men man kunde ju då hoppas, att det goda exemplet snart
skulle verka smittande.

Angående den utredning af frågan, som utskottet anser fattas, då
det i sista stycket af betänkandet säger: “Med afseende på hvad

sålunda blifvit anfördt, och då, oaktadt de upplysningar motionären
lemnat, frågan likväl, om någon åtgärd å Riksdagens sida skall vidtagas,
torde vara i behof af en mera allsidig utredning och pröfning,
än en enskild motionär och ett Riksdagens utskott kunna åstadkomma",
o. s. v. så har visserligen, sedan motionen inlemnades till Riksdagen,
en utredning på nämnda område kommit till stånd genom medicinalstyrelsens
åtgörande, men deraf framgår blott, att förhållandena äro
vida sämre, än jag kunnat tro, ty det visar sig, att icke mer än en
tredjedel af de aflönade barnmorskorna hafva öfver 200 kronors lön.
De andra hafva löner understigande detta belopp. Det skulle derför ur
denna synpunkt varit lämpligare att jag i min motion satt 200 kronor
i stället för det nu föreslagna beloppet 300 kronor. I det afseende
erkänner jag, att min motion kunde hafva varit efter förhållandena
mera afpassad.

Hvad nu angår de båda frågorna: statsbidrag till aflöning och
statsbidrag för pension, synes mig, att den rätta ordningen väl borde
vara, att det förra kom först, och att det senare kom sist. Men för
mig kan det vara likgiltigt, i hvad ordning det går. Jag skall gerna
se, att understöd för barnmorskornas pensionering kommer till stånd
före en lämplig anordning af deras löner.

Angående
anslag till
bidrag för
aflöning af
barnmorskor.

(Forts.)

N.o 41.

Tisdagen den 24 April, e. m.

Jag vantar ingen framgång af min motion nu, men kan dock icke
underlåta säga, att jag nog skall komma igen med densamma under
en eller annan form, om jag får lefva.

Jag ber dock att få yrka bifall till min motion och afslag å
utskottets hemställan.

Vidare anfördes icke. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Angående
förhöjdt anslag
till
veterinärinstitutet
i
Stockholm.

Punkten 9.

Med tillstyrkande af en af Kongl. Maj:t i ämnet gjord framställning,
hemstälde utskottet under denna punkt,

att Riksdagen måtte bevilja förhöjning i ordinarie anslaget till
veterinärinstitutet i Stockholm med 6,000 kronor, deraf 1,000 kronor
till byggnaders och stängsels underhåll och 5,000 kronor till diverse
utgifter; kommande i händelse af bifall härtill anslaget till nämnda
veterinärinstitut, nu 43,100 kronor, att uppgå till 49,100 kronor.

I en vid punkten fogad reservation yrkades deremot af herrar
N. Petersson i Runtorp och vice talmannen Sven Nilsson,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning endast på det sätt
måtte af Riksdagen bifallas, att ordinarie anslaget till veterinärinstitutet
i Stockholm, för ökning med 1,000 kronor af den deri ingående
anslagsposten: byggnaders och stängsels underhåll, höjdes med
nämnda belopp från 43,100 kronor till 44,100 kronor.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde

Herr Petersson i Runtorp: Som det synes af betänkandet, har

jag reserverat mig mot utskottets hemställan i denna punkt. Jag har
gjort detta, emedan jag anser, att veterinärinstitutet för närvarande
icke är i behof af så stort anslag, Kongl. Maj:t äskat till detsamma.
Deremot har i reservationen yrkats bifall dertill, att ordinarie anslaget
till veterinärinstitutet, för ökning med 1,000 kronor af den deri
ingående anslagsposten: byggnaders och stängsels underhåll, höjes med
nämnda belopp, hvilket belopp vi ansett vara för detta ändamål erforderligt.
Det har också i reservationen visats, att veterinärinsti tutet
skulle kunna reda sig, utan annan förhöjning i anslaget till detsamma,
i fall det sköttes så, som det bör göra och som det förut blifvit skött,
oberoende af den inkomst, som kan erhållas från den s. k. smedjan.
I alla fall äro de uppgifter, veterinärinstitutets direktion lemnat beträffande
institutets utgifter, väl högt tilltagna. I den beräkning, som
gjorts rörande utgifterna till bränsle, gas och vatten, äro dessa upptagna
till icke mindre än 4,700 kronor och till anatomisalen har begärts
500 kronor, oaktadt dessa belopp, enligt hvad institutets räkenskaper
för år 1886 visa, uppgått till allenast resp. 2,460 och 305
kronor. Med beräkning af hvad utgifterna under detta år belöpt sig
till hafva vi trott, att den förhöjning deraf, som nu begärts, icke
torde vara behöflig.

På grund af de skäl, som i reservationen anförts, anhåller jag

N:0 41.

Tisdagen den 24 April, e. m.

om afslag å utskottets hemställan och bifall till min reservation, eller
“att Kongl. Maj:ts förevarande framställning endast på det sätt må
af Riksdagen bifallas, att ordinarie anslaget till veterinärinstitutet i
Stockholm, för ökning med 1,000 kronor af den deri ingående anslagsposten:
byggnaders och stängsels underhåll, höjes med nämnda belopp
från 43,100 kronor till 44,100 kronor.“

Vi hafva kommit till den öfvertygelsen, sedan vi besett inrättningen,
att nämnda belopp är det, som för närvarande bör bifallas.

Herr E. G. Boström: Herr talman! Då jag har i uppdrag att

vara ledamot i veterinärinstitutets styrelse, skall jag be att med några
ord få bemöta den föregående talarens yttranden. Han förmenade,
att institutet borde kunna reda sig lika väl nu som förut och häntydde
på den mycket omtalade smedjan samt de inkomster, den borde
lemna. Jag har här en uppgift på dessa inkomster under såväl de
sju sista åren institutet fans qvar å sin gamla plats som de sju år,
som förflutit efter dess förflyttning till det nya stället. Deraf inhemtas
att från 1874 till 1880 inkomsterna för smedjan hafva uppgått
i medeltal till allenast 3,054 kronor 78 öre. Det är visserligen sant
att ett år uppgick behållningen till 6,214 kronor 12 öre, nemligen
1876, det sista år hvars resultat var kändt, då den nya staten i
sammanhang med institutets flyttning gjordes upp, och efter erfarenheten
från det året var det, som statsutskottet då beräknade ställningen.

När institutet år 1880 flyttades, kom det i en utkant af staden
och under de år, som sedan förflutit, hafva inkomsterna af smedjan
i medeltal belöpt sig till endast 690 kronor 71 öre och särskild! det
sista året 1887 nedgingo de till 228 kronor 45 öre. Då inse herrarne,
huru orimligt det är att beräkna dessa inkomster till 6,000
kronor, och herrarne böra också komma ihåg, att denna minskning
beror till största delen derpå, att pontonierbataljonen och Svea artilleriregemente
numera sjelfva sko sina hästar, medan detta förut skedde
vid institutet. Det är klart, att härigenom beredas regementena en
.väsentlig förmån, men till stor nackdel för institutets inkomster, något
som man icke får lemna åsido.

Institutet har hela tiden hittills lefvat på sin behållning, en behållning,
som uppstod å anslaget vid förflyttningen år 1880. Om
herrarne behaga gå igenom statsrevisorernas berättelse för sista året,
så skola herrarne finna, att institutet vid början af år 1886 hade
tillgångar till belopp af 4,915 kronor 49 öre, men dessa medtogos
under året så att den utgående balansen utgjorde endast 1,313 kronor
75 öre. Det kan tilläggas att under sista året åtgått omkring
1,000 kronor, så att den behållning, hvarmed det ingått i år, utgör
allenast 329 kronor.

Under sådana förhållanden inse herrarne väl, huru omöjligt det
är att kunna uppehålla undervisningen endast med det anslag, som
nu finnes, och man måste dessutom erinra sig att, medan elevernas
antal för några år sedan var 29, det för närvarande utgör, om jag
icke misstager mig, 77 förutom kofslagarelärlingar.

Angående
förnöjdt anslag
till
veterinärinstitutet
i
Stockholm.
(Forts.)

N:o 41.

Angående
förhöjdt anslag
till
veterinärinstitutet
i
Stockholm.
(Forts.)

Tisdagen den 24 April, e. in.

Herr Petersson i Runtorp hade några uppgifter om kostnaden
för bränsle, gas och vatten m. m. Jag vill då fästa uppmärksamheten
på anslaget till diverse utgifter. Detta anslag utgår med 6,000
kronor, hvaraf skola bestridas utgifterna för lyse, ved, vatten, renhållning,
undervisningsmateriel till anatomisal, laboratorier, obduktionssal,
instruktionssmedja och museer, men endast för de fyra först uppräknade
posterna hafva utgifterna under de fyra sista åren i medeltal
uppgått till 5,219 kronor 91 öre, och således finnes sedan till bestridande
af alla de andra endast omkring 800 kronor.

Inkomsterna af stallet, som förut uppgått till icke så obetydliga
belopp, hafva äfven gått tillbaka, beroende derpå att eu hel del veterinärer
slagit sig ner i Stockholm, och att hästegarne finna det förmånligare
att låta dessa veterinärer sköta sina hästar hemma i sina egna
stall, om de icke träffats af några smittosamma sjukdomar.

Institutets lärarekollegium har för direktionen förklarat, att det
är omöjligt att kunna på ett tillfredsställande sätt uppehålla undervisningen,
om icke något ökadt anslag beredes, och jag kan försäkra,
att direktionen har gjort allt hvad på den beror för att till det minsta
möjliga inskränka utgifterna, men detta låter sig icke vidare göra.

Under förhoppning om en god utgång af denna fråga, hvaruti
blott två reservationer inom utskottet afgifvits, anhåller jag om bifall
till Kongl. Majrts förslag.

Herr vice talmannen Sv. Nilsson: Herr talman! Detta är ju

icke någon stor fråga, då det är ett jemförelsevis mindre anslag, man
här vill pruta ner, men jag tycker icke, att den kongl. propositionen
är så väl motiverad, att man bör lemna detta anslag.

Icke heller de skäl, som den siste talaren anförde, tror jag vara
tillräckliga för att man skall kunna vara med om anslaget. Om man
genomläser medicinalstyrelsens utlåtande öfver det förslag, som framstälts
af direktionen, så fiuner man der hufvudsakligaste anledningen,
hvarför jag icke kunnat vara med derom, nemligen att smedjan under
de föregående åren lemnat ett ganska väsentligt tillskott. Nu är visserligen
sant, såsom den förre talaren upplyste, att den icke rneraafkastar
ett så stort belopp som 6,000 kronor, men han medgaf dock
sjelf, att den i medeltal lemnat 8,000 kronor. Då man går till revisorernas
berättelse till sista Riksdagen, finner man att bland de påräknade
utgifterna för institutet hade kostnaden för bränsle, vatten
och gas för det året endast uppgått till 2,460 kronor 40 öre, men
här i styrelsens förslag till Kongl. Maj:t begäres 4,700 kronor. Om
det nu skulle lyckas att få inkomsten af smedjan att gå upp till den
summa, som den siste talaren medgaf att den i medeltal varit, nemligen
3,000 kronor, och man lägger till hvad som här begäres, mer
än som åtgått under sista året, skall man enligt dessa beräkningar i
alla fall komma öfver det belopp, som begärts eller 5,000 kronor.
Man har sagt, och det är naturligtvis också ett skäl, att anledningen
till att det ej bär sig så bra med smedjan är den, att man lagt
institutet och smedjan i utkanten på hufvudstaden. Men jag vill fästa
uppmärksamheten på, att staten underhåller denna smedja, så att

N:o 41.

Tisdagen den 24 April. e. m. 55

ingen aflöning behöfver utgå från densamma och en hel del andra
ganska väsentliga förmåner tillkommer densamma, hvilka ej en enskild
person, som håller smedja, i hufvudstaden åtnjuter. Jag föreställer
mig dessutom, att, om man försöker vidtaga åtgärder, hvilka efter
hvad i statsutskottet upplysts redan blifvit af styrelsen vidtagna, vore
det ej alls omöjligt, att inkomsterna kunde förbättras. Och i sådant
fall, om man bifölle Kongl. Maj:ts proposition, skulle detta anslag
blifva större än hvad Kongl. Maj:t ansett vara behöfligt. Men det
fins en annan omständighet, som jag tror man bör fästa särdeles stor
vigt vid, nemligen att man bör så vidt möjligt är söka skaffa arbete
åt smedjan med skoning af hästar o. d., så att eleverna måtte kunna
få den undervisning, som man dermed afsett. Ju lägre afgiften för
skoning sättes, desto större skall naturligtvis det antal hästar blifva,
som der blifva skodda, och på samma gång inkomsterna ökas, och ju
större detta antal hästar blir, desto större undervisning kan lemnas
åt eleverna. Det är obestridligt, och derför kan man mycket gerna
vänta åtminstone ett år för att se, hurudana inkomsterna af smedjan
blifva och hvad man kan göra för att i händelse af behof förbättra
inkomsterna af densamma. Detta är det skäl, som för reservanterna
varit talande och jag vill fästa den siste talarens uppmärksamhet på,
att fastän vi blott äro två reservanter, så voro dock alla Andra Kammarens
ledamöter i utskottet för afslag, men vi förlorade på den förseglade
sedeln. Således är det ej blott vår mening, utan äfven alla
Andra Kammarens ledamöters inom utskottet, som vi försvara. Derför
yrkar jag bifall till reservanternas förslag.

Herr E. G. Boström: Herr talman! Jag måtte hafva uttryckt
mig mycket otydligt förra gången, efter som herr vice talmannen
tyckte att jag sagt, det förtjensten på smedjan skulle vara 8,000 kronor.
Jag nämnde att förtjensten varit 3,000 kronor och något deröfver,
men det var under de sju sista åren, då den var förlagd på
det gamla stället; men jag nämnde äfven, att förtjensten nu under
de sju år, då den funnits på den nya platsen, varit i medeltal 690
kronor och specielt för år 1887 228 kronor 45 öre. Det är nog lätt
att säga, det institutet skall skaffa sig ett större antal hästar att sko,
men i sjelfva verket är det ej så lätt. Det är nemligen ett faktum,
att den enskilde hofslagaren gifver kuskarne åtskilliga förmåner af
ett eller annat slag, som en statens inrättning ej kan gifva. Ändå är
afgiften vid denna smedja lägre än hvad åtskilliga enskilda hofslagare
taga, men det oaktadt blir dess praktik ej så stor som de senares.
Jag vet detta af egen erfarenhet, ty jag har sjelf ridhäst i staden,
men det är mig omöjligt att få den skodd vid institutets smedja.
Utfodringsmarsken tycker nemligen, att det är så svårt och besvärligt
att gå dit bort.

Det är dessutom sant, ehuru beklagligt, att allmänheten har den
fullkomligt origtiga föreställningen, att eleverna öfva sig på hästarne
och man vill naturligtvis ej utsätta sig för risken af deras experiment,
hvilken omständighet afhåller mången att vända sig till institutet.

Det är emellertid omöjligt att uppehålla undervisningen vid in -

Angående
förhöjdt anslag
till
veterinärinstitutet
i
Stoclcholm.
(Forts.)

N;o 41.

Angående
{örhöjdt anslag
till
veterinärinstitutet
i
Stoclcholm.
(Forts.)

Tisdagen den 24 April, e. m.

stitutet längre, såsom det nu är stäldt, och det låter sig ej göra att
vänta ett år till med att förbättra ställningen. Derför yrkar jag bifall
till utskottets förslag.

Herr Wretlind: Det synes mig vara ådagalagdt i regeringens
skrifvelse, att det här af utskottet förordade anslaget, som är något
mindre än det, som sjelfva institutet begärt, är alldeles nödvändigt för
uppehållande af institutets verksamhet.

Till hvad som för öfrigt är sagdt får jag meddela den upplysningen,
att då veterinärinstitutet år 1880 på hösten skulle förflyttas till
det nya huset, hade Kongl. Maj:t vid 1879 års riksdag föreslagit, att
årsanslaget skulle bestämmas till 50,100 kronor, men Riksdagen anslog
endast 43,100 kronor under hänvisning att af hofbeslagningssmedjan
taga hvad som behöfdes för att fylla resten. Nu visar utlåtandet,
att inkomsten af smedjan icke erhållits hufvudsakligast af den orsak,
att — såsom förut påpekats — för skoningen af nummerhästarne vid
svea artilleriregemente och pontonierbataljonen numera icke anlitades
institutets smedja. Jag har vidare hört, att de elever, som utexamineras

— och de uppgå till ungefär 30 om året — sedan sjelfva här i staden
öfva hofslageri och således derigenom konkurrera med institutet; hvarför
det icke är sannolikt, att institutet kan i någon mån öka sina
inkomster genom denna verksamhet. Och då det är alldeles tydligt,
att institutet behöfver öfning för sina elever, så är det gifvet, att
institutet måste göra det der arbetet för mycket lägre pris än hittills

— ja kanske gratis, för att få undervisningsmateriel.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr talmannen,
enligt de gjorda yrkandena, proposition dels på bifall till
utskottets hemställan och dels på afslag derå och bifall i stället till
det yrkande, som innefattades i ofvan omförmälda, vid punkten fogade
reservation. Herr talmannen förklarade sig anse röstöfvervigt förefinnas
för den förra meningen, men som votering begärdes, blef nu
uppsatt, justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i 9:de punkten af
dess utlåtande n:o 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å nämnda hemställan, bifallit
den af herrar N. Petersson och vice talmannen S. Nilsson vid
denna punkt afgifna reservationen.

Omröstningen visade 85 ja men 90 nej, hvadan kammaren beslutat
i enlighet med nej-propositionens innehåll.

Tisdagen den 24 April, e. m.

N:o 41.

Punkten 10.

Uti proposition den 31 december 1887 (n:o 22) hade Kongl. Maj:t,
under hänvisning till ett propositionen bifogadt statsrådsprotokoll öfver
ecklesiastikärenden, föreslagit, att Riksdagen måtte

dels för veterinärinrättningen i Skara godkänna stat slutande å
8,000 kronor, enligt hvad statsrådsprotokollet närmare utvisade, och
afsedd att tillämpas från och med den 1 juli 1889,

dels, jemte det att nuvarande ordinarie anslag till nämnda veterinärinrättning,
4,100 kronor, från och med år 1889 nedsattes med
1,500 kronor, eller till 2,600 kronor, anvisa till uppehållande af inrättningens
verksamhet under nämnda år på extra stat 4,950 kronor,
dels ock medgifva, att t. f. föreståndaren vid inrättningen, lektorn
Gustaf Victor Hofling och instruktionssmeden derstädes Carl Adam
Wiegandt finge hvar för sig, från och med den 1 juli 1889 under sin
återstående lifstid åtnjuta å allmänna indragningsstaten årlig pension
till belopp af 3,200 kronor för Hofling och 800 kronor för Wiegandt,
Med anledning af Kongl. Maj:ts förevarande framställning hemstälde
utskottet under

Mom. a, att Riksdagen måtte för veterinärinrättningen i Skara
godkänna följande stat, afsedd att tillämpas från och med den 1 juli
1889:

föreståndaren, jemte fri bostad, lön 1,500 kronor, tjenstgöringspennin gar

1,000 kronor........................................... kronor 2,500: —

instruktionssmeden, jemte fri bostad, lön ............ „ 800: —

hvarjemte instruktionssmeden må för egen räkning
och med egna arbetare bestrida skoning af
hästar, utan att likväl lärlingarnes undervisning
derigenom får lida något intrång;
förbrukning af jern, kol och redskap under en fyra
månaders kurs för 12 civile och sex månaders
kurs för 12 militäre hofslagare efter 30 kronor

för hvarje lärling................................................ ,, 720: —

två drängar, jemte bostad, lön 450 kronor för hvardera „ 900: —

ved och lyse för elever och undervisningslokaler,

undervisningsmateriel och onera m. m............. „ 1,005: —

premier till lärjungarne, motsvarande afkastningen
af det utaf Uggla, Hellstadius och Thunberg

för ändamålet donerade kapital........................ „ 75

byggnaders underhåll ............................................ ,, 800

Summa kronor 6,800

Efter föredragning häraf anförde:

Herr Amnéus: Då jag tillhör Skaraborgs län och är represen tant

för Skara stad, i hvilken veterinärinrättningen är belägen, ber
jag att få yttra ett par ord i förevarande fråga. Efter 30 till 40 års
provisorium stå vi nu vid lösningen af frågan och Skara gamla veterinärinrättning
skall från den 1 juli 1889 ombildas till en hofbeslags -

Angående
anslag till
veterinärinrättningen

i Skara.

N:o 41. 58 Tisdagen den 24 April, e. m.

Angående skola för utbildande åt civila och militära hofslagare samt till en
''veterinär- vårdanstalfc för sjuka husdjur. Det är således af vigt att tillse, det
nrättningen den nya anstalten kommer att verka så gagneligt som möjligt. Någon
i Skara, instruktion har visserligen ännu icke utkommit, men af den kongl.
(Forts.) propositionen ser man meningen vara, att den nya inrättningens föreståndare
skall vara legitimerad veterinär med åliggande att meddela
undervisning i hofbeslagslära och handhafva vården af de sjuka djuren
samt dessutom till personer, som dertill anmäla sig, på stället lemna
klinisk undervisning i behandling af husdjur. Föreståndarens verksamhet
synes mig således icke blifva ringa, och beskaffenheten af
hans tjenst är sådan, att den, för inrättningens bestånd och anseende,
icke bör göras till en öfvergångsplats, der den ene aflöser den andre,
utan, så vidt görligt är, till en så att säga stabel plats, der innehafvaren
i regeln stannar för sin återstående verksamhetstid. Ännu mindre
bör aflöningen tilltagas så ringa, att den privata praktiken allt
för mycket får inkräkta på föreståndarens verksamhet såsom sådan.
Jag kan icke se, att dessa olägenheter kunna undvikas på annat sätt,
än att föreståndarens aflöning sättes åtminstone till det belopp, Kongl.
Maj:t töreslagit, det vill säga till detsamma som en lektor vid veterinärinrättningen
i Skara för närvarande har, eller 3,500 kronor och
fri bostad. Samma förhållande, ehuru kanske i något mindre grad.
gäller om instruktionssmeden, hvars lön af Kongl. Maj:t föreslagits
till 1,000 kronor, men nu af statsutskottet blifvit nedsatt till 800
kronor, emedan han dessutom skulle komma i åtnjutande af fri bostad
och äfven sportler, då han nemligen finge tillfälle att tillhandagå
allmänheten med hofbeslagning. — På grund af hvad jag nu anfört,
tillåter jag mig således att hemställa om bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Petersson i Runtorp: Vi togo denna fråga i noggrant
öfvervägande inom utskottet, och trodde, att denna aflöning för föreståndaren
med de stora förmåner, han i öfrigt komme att åtnjuta,
skulle vara fullt tillräcklig. Äfven för de öfriga tjenstemännen sökte
vi göra löneförmånerna sådana, att platserna skulle kunna besättas
med dugliga personer. Då dessutom inrättningen är så ny, att man
ännu icke sett huru förhållandena der komma att gestalta sig, och
efter de upplysningar, vi erhållit, måste anse, att de af utskottet föreslagna
löneförmånerna äro tillräckliga, kan jag icke finna någon anledning
att öfverskrida, hvad utskottet föreslagit. Jag yrkar derför
bifall till utskottets hemställan i denna punkt.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Mom. b.

Bifölls. „

I inom. c) hemstälde utskottet, att Riksdagen måtte medgifva, att
t. f. föreståndaren för inrättningen, lektorn Gustaf Victor Hofling och
instruktionssmeden derstädes Carl Adam Wiegandt må från och med

Tisdagen den 24 April, e. m.

N:o 41.

den 1 juli 1889 under sin återstående lifstid åtnjuta å allmänna indragningsstaten
årlig pension till belopp af 2,500 kronor för Hofling
och 500 kronor för Wiegandt.

I fråga härom anförde:

Angående
anslag till
veterinärinrättningen

i Skara.
(Forts.)

Herr Amnéus: Vid denna punkt skall jag bedja att i all kort het

få erinra att den nuvarande aflöningen utgör för Hofling 4,000
kronor och för Wiegandt 1,000 kronor jemte fria bostäder, att Kongl.
Maj:t föreslagit pensionerna till det för tjensteman i allmänhet vanliga
eller 80 procent af den kontanta lönen, således till 3,200 kronor för
Hofling och 800 kronor för Wiegandt, men att statsutskottet icke ansett
sig kunna tillstyrka Riksdagen att fastställa dessa pensioner till högre
belopp än respektive 2,500 och 500 kronor, detta på den grund att
ingendera af dessa tjensteman haft fullmagt på sin befattning.

Härvid torde dock böra bemärkas, att oaktadt de icke haft sina
tjänster annat än på förordnande, de likväl ingalunda saknat anledning
till det antagande, att de fortfarande skulle finna användning
vid veterinärinrättningen, då denna ju allt fortfarande, trots provisoriet,
till en del uppehållits genom och varit beroende af enskildes
donationer, samt att Iiofiings företrädare professor Forssell vid sitt
afsked för några år sedan erhöll en pension af 3,200 kronor eller just
detsamma som Kongl. Maj:t nu föreslagit för Hofling och detta, ehuru
Forssells afskedstagande icke berodde på något statsverkets åtgörande
utan endast af honom sjelf. För öfrigt ber jag få påpeka, att vid
tiden för regleringens genomförande Hofling uppnått en ålder af 61
år och Wiegandt 73 år att de varit anstälde vid inrättningen den
ene i 34 och den andre i 46 å 47 år samt att de båda erhållit utmärkta
vitsord för sin tjenstgöring. Frågan gäller här sålunda pensionering
af två män, som utan vank arbetat en vanlig mansålder och mera
i fäderneslandets tjenst och derunder kommit den ena till 61 och den
andre till 73 år, — en ålder då man icke utan obehag eller svårighet
förmår att allt för häftigt bryta med en hel lefnads vanor och behof.
Utskottet har naturligtvis varit i sin fulla lagliga rätt, då det nedprutat
de af Kongl. Maj:t föreslagna pensionerna; men jag hemställer
till kammaren, huruvida det verkligen kan vara så lämpligt och billigt
att just nu frångå den hittills följda praxis, ett frångående som
skulle leda derhän, att en person med 73 lefnads- och närmare 47
tjensteår samt guldmedalj »för nit och redbarhet i rikets tjenst» skulle
på sin ålderdom afspisas med en pension 100 kronor mindre än en
vanlig kanslivaktmästares. I betraktande af detta och då statsverket
i alla händelser, äfven om Kongl. Maj:ts proposition bifölles, får en
besparing af 9,900 kronor genom den beslutade omregleringen, yrkar
jag afslag på utskottets hemställan och bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Nilson från Lidköping: I likhet med min sidokamrat här
på bänken kan jag icke undgå att tycka, att frågan om pension åt
tillförordnade rektorn vid veterinärinrättningen i Skara, G. W. Hofling,
fått inom utskottet röna en väl omild behandling. Dennes företrädare

N:o 60 Tisdagen den 24 April, e. m.

Angående — hans namn var, såsom af många här nog är kändt, Forssell —

veterinär- fick siS af Riksdagen för omkring 5 år sedan beviljad en pension på
inrättningen ^ ,200 kronor, d. v. s. 80 procent af den lön, han i likhet med den

i Skara, nuvarande föreståndaren innehaft.

(Forts.) Orsaken till att utskottet nu har gått så olika till väga, torde

få anses ligga deri, att, såsom utskottet uppgifver, den nuvarande föreståndaren
icke innehar ordinarie befattning, utan endast är tillförordnad
lärare. Men hvaraf kommer sig detta? Icke deraf, att han, så
väl som hans företrädare under vanliga förhållanden icke skulle blifvit
försedd med fullmagt under de 34 år han tjenstgjort; utan orsaken
ligger i den omständigheten, att, då hans företrädare tillsattes,
frågan om veterinärundervisningens omorganiserande i vårt land ännu
icke blifvit väckt, hvaremot denna fråga hade uppstått något år innan
lektor Hofling blef förordnad till lärare vid veterinärinrättningen i
Skara. Den har nu väntat på sin lösning under en tidrymd af öfver
30 år; och på grund häraf har Riksdagen och Kongl. Maj:t icke velat
tillsätta lärarne annorlunda än på förordnande. Jag vill dock fråga:
om en lärare alltså fullgjort sina med tjensten följande skyldigheter
under en tidrymd af 34 år och med den aflöning, som till ordinarie
lärare skalle hafva utgått — är det då billigt och rättvist att betrakta
denne lärare annorlunda än såsom ordinarie? Det har naturligtvis icke
vant hans fel, att Riksdagen behöft så lång tid för att enas om ett
bestämdt beslut, huru veterinärundervisningen skulle ordnas. Man har
icke heller halt att beklaga sig öfver, att undervisningen vid denna
läroanstalt i Skara under tiden bedrifvits sämre, än om lärarne varit
anstälde på ordinarie stat. Emellertid har omsider denna veterinärfråga
i vårt land nyligen fått sin lösning på det sätt, att inrättningen
i Skara blifvit, jag vill icke säga helt och hållet slopad, men dock
i väsentlig mån i sin verksamhet inskränkt, och det må väl med fog
kunna sägas, att denna, som jag tror, äldsta af våra läroinrättningar
inom denna gren blifvit ganska styfmoderligt behandlad. Icke minst
hårdt drabbas nu häraf inrättningens lärare, som under så lång tid
der tjenstgjort, och af hvilka åtminstone lektor Hofling ännu icke är
vid högre ålder eller mindre vigör, än att han alltför väl ännu skulle
kunna fortsätta med tjenstgöring, om detta honom tillätes. Men nu
tvingas han rent af att taga afsked. Han kan tvingas dertill, emedan
han på grund af de omnämnda för honom olyckliga förhållandena icke
fått fullmagt å sin tjenst. Nu måste han gå bort derifrån för att
bero af Riksdagens nåd och nöja sig med den pension, som bestås
honom. Men jag hemställer ännu en gång, huruvida det kan vara
billigt, att en i allo högst meriterad lärare under dessa förhållanden
afspisas med en pension, som icke är fullt jemlik med den, som beviljas
andra tjenstemän af hans kategori, nemligen 80 procent af
lönen.

Jag ber alltså nu att få instämma med herr Amnéus i det yrkande
han gjort i detta afseende. Jag gör det äfven beträffande
instruktionssmeden Wiegandt, som tjenstgjort i 46 år och uppnått en
ålder af 72 år. Det torde lätt inses, att denne vid så hög ålder icke
vidare kan vara särdeles tjenstbar, men han bör dock äfven han för

N:o 41.

Tisdagen den 24 April, e. m.

sin långa och trogna tjenstgöring kunna göra anspråk på en pension, Angående
som utgår efter samma proportion, som blifvit föreslagen för lektor anslag till
Hofling, hvarför jag yrkar bifall till Ivongl. Maj:ts förslag äfven i

denDa deL i Skara.

(Forts.)

Herr vice talmannen Sv. Nilsson: Man kan väl med ganska
stor visshet antaga, att så väl Hofling som Wiegaudt vid tillträdet till
sina tjenster visste, att de fingo sina löner såsom arfvode och icke såsom
fast lön. Man kan också antaga, att med detta förhållande afsåga,
att någon pension icke skulle kunna ifrågasättas. Följaktligen
lär väl lönebeloppet under deras tjenstetid varit högre än det skulle
hafva varit för den händelse de skulle varit berättigade till pension. Jag
tycker, att då Riksdagen är så generös, att den gifver pension i allt
fall, utan att dessa tjensteman dertill hafva ringaste rätt, borde de
vara belåtna med de föreslagna pensionerna. Jag tror, att dessa belopp
äro så stora, att de för framtiden icke behöfva lida ringaste nöd.

Af dessa skäl och de skäl, utskottet i öfrigt anfört, yrkar jag
bifall till utskottets hemställan.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit hvart och ett af de gjorda yrkandena,
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten 11.

Under anslagstitel »undervisningsanstalter för döfstumma och
blinda-» hade Kongl. Maj:t föreslagit, att med godkännande af en i
statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 12 januari 1888 intagen
aflöningsstat å tillhopa 21,350 kronor och öfriga der angifna
aflöningsförmåner för direktor, lärare och lärarinnor vid institutet för
blinda, måtte, för tillämpning af samma stat och för bestridande af
institutets utgifter i öfrigt, beviljas förhöjning af institutets nuvarande
ordinarie anslag, 21,000 kronor, med 30,800 kronor till 51,800 kronor;
samt att de för institutets direktor, lärare och lärarinnor afsedda
ålderstillägg måtte anvisas att utgå af åttonde hufvudtitelns förslagsanslag:
ålderstillägg.

Ofvanberörda aflöningsstat upptog:

för direktor ......................................................... kronor 5,000: —

„ 4 ämneslärare, 1,500 kronor för hvarje........ „ 6,000: —

„ 6 arbetslärare och lärarinnor, 1,200 kronor för

hvardera .........................................	................ „ 7,200: —
„ 1 gymnastiklärare.............................	................ , 1,200: -
„ lärare i musik ..........................	............... „ 1,200: —
„ räkenskapsförare och sekreterare.....	............... ,, 750: -
	summa kronor 21,350: —

Tillika skulle direktorn erhålla boställsvåning med vedbrand och
möjligen derjemte planteringsland, samt ämneslärare, arbetslärare och
lärarinnor bostad med värme.

Angående
ny stat för
blindinstitutet.

N:o 4!

Tisdagen den 24 April, e. m.

Angående
ny stat för
blindinstitutet.

(Forts.)

Dessutom skulle direktorn och ämneslärarne ega rätt till ålderstillägg
med 500 kronor efter 5 års och ytterligare 500 kronor efter
10 års väl vitsordad tjenstgöring, samt arbetslärare och lärarinnor
med 250 kronor efter 5 års och ytterligare 250 kronor efter 10 års
väl vitsordad tjenstgöring.

Utskottet, som ansett Kong], Maj:ts förevarande framställning icke
böra i oförändradt skick bifallas, hemstälde, att Riksdagen måtte dels.
med fastställande af följande aflöningsstat för den vid institutet för
blinda anstälda personal

	Lön. Kronor.	Tjenstgö- ringspen- ningar. Kronor.	Summa Kronor. !
1 direktor (förutom bostads-våning med vedbrand och möjligen plan-teringsland) ..........	3,000	1,500	4,500
4 ämneslärare (förutom bostad med värme) ............	1,500		6,000i
6 arbetslärare och lärarinnor (förutom bostad med värme) ............	1,000	_	6,000:
1 gymnastiklärare ...	900	—	900
lärare i musik.........	900	—	900
1 räkenskapsförare och sekretarare.....	600	__	600
1 i	—	—	18,900

Direktorn och ämnes-!
lärarne ega rätt till ålders-1
tillägg med 500 kronor efter,
fem års och ytterligare 500
kronor efter tio års val
vitsordad tjenstgöring.

Arbetslärare och lära-!
rinnor ega rätt till ålders-{
tillägg med 250 kronor efter
fem års och ytterligare 250
kronor efter tio års välj
vitsordad tjenstgöring.

bevilja, för tillämpning af samma stat och för bestridande af institutets
utgifter i öfrigt, förhöjning af institutets nuvarande ordinarie anslag,

21,000 kronor, med 27,850 kronor till 48,350 kronor;

dels ock medgifva att i ofvan intagna stat omförmälda ålderstillägg
finge utgå af åttonde hufvudtitelns förslagsanslag: ålderstiilägg.

Efter föredragning af punkten begärdes ordet af

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Wennerb
e r g, som anförde: Då jag nu för första gången begärt och erhållit ordet
i en punkt af detta utskotts utlåtande, så skulle det måhända med skäl
kunna räknas mig som en uraktlåtenhet, om jag med tystnad förbiginge
det sätt, hvarpå denna åttonde hufvudtitel blifvit af statsutskottet
behandlad och endast och genast fäste mig vid de anmärkningar jag

N:o 41.

Tisdagen den 2-1 April, e. in.

har att göra emot dess behandling af denna punkt, den enda i hvilken
min åsigt alldeles bestämdt skiljer sig ifrån den, som blifvit uttalad
i utlåtandet. Men detta skall icke blifva händelsen. Det är
mig en glädje att få Öppet erkänna det väsentliga och betydande tillskott,
som genom detta utskotts-utiåtande tillfallit den nästan häfdvunna
ära, som tillkommer Riksdagen och icke minst denna kammare
vid behandlingen af de högre intressen, af hvilka en stor del förekommer
på den åttonde hufvudtiteln. Det är här, som det är för oss
en möjlighet, mine herrar, att ifrån de stridiga åsigterna om “mitt
och ditt “ lätt nog kunna förena oss om det som är vårt. Och dit
torde främst böra räknas allt sådant, som rent menskligt och gemensamt
för alla som af alla med samma intresse kan och bör omfattas.
Dit hör det att hafva ett öppet öga för sina medrnenniskors nöd, att
tillse, huru vanlottade, sjuka och fattiga likar må få ut, äfven de,
sin rätt. Dit hör sträfvandet — oaflåtlig^ som det bör vara — för
folkupplysning och för en allt mera stigande odling. Dit hör ock
slutligen den upplysta hägnaden af vetenskap och konst.

Sedan jag nu fullgjort hvad jag känt såsom min pligt, vill jag
öfvergå till det, som jag vet vara min pligt.

Utskottet har i nästan alla punkter af den föreliggande frågan
gjort nedsättningar på de anslag Kongl. Maj:t äskat, Om inga andra
skäl för dessa nedsättningar finnas än de, som stå att läsa i betänkandet,
så tror jag mig kunna i någon mån så vederlägga dem, att
det icke skulle vara alldeles omöjligt att vinna bifall åt Kongl. Maj:ts
proposition. Men det är ju möjligt, att äfven andra finnas.

Hvad främst lönen åt direktorn vid institutet beträffar, så åberopar
utskottet såsom egentligt skäl för en nedsättning af densamma,
att lärjungeantalet vid blindinstitutet uppgår till endast 100, då deremot
elevantalet vid det närmast jemförliga döfstummeinstitutet går
upp till 134. Dervid är dock att märka en sak, som ingalunda är
obekant för sakkunniga, nemligen att skötseln af 100 blinda fordrar
oändligt mycken mer tillsyn och tidsspillan, än skötseln af 134 döfstumma.
Det är just den blinde, som framför alla andra behöfver eu
ständig närvaro af sin lärare eller skötare — hvilket alls icke är händelsen
med den döfstumme. Dessutom får man tänka sig direktorns
arbete högst . betydligt ökadt derigenom, att lärjungarnes kosthåll är
förlagdt till sjelfva institutet.

Som ett annat skäl är anfördt, att lönen dock i alla fäll blir
ungefär lika stor som den, hvilken tillfaller rektorerna vid högre allmänna
läroverk. Men derpå vill jag svara, att dessa rektorer icke
förestå något internat och dessutom hafva betydligt längre ferier.

Oaktadt dessa anmärkningar, hvilka torde finnas fullgoda, ämnar
jag icke frångå utskottets åsigt i denna punkt. Ty nog kan blindinstitutet
äfven med en mindre väl aflönad direktor ganska väl upprätthålla
sin verksamhet. Arbetet kan fortgå; tillsynen af de blinda
och undervisningen behöfver icke bestämdt lida något men deraf.
Under sådana förhållanden skall jag icke sträcka mina anspråk längre
än till den summa utskottet föreslagit.

Angående

ny stat för

blind institutet.

(Forts.)

N:o 41.

Angående

ny stat för

blind institutet.

(Forts.)

Tisdagen flen 24 April, e. m.

Utskottet har funnit skäligt också att nedsätta det anslag, som är
fordradt för underhållet, det inre och yttre, af blindinstitutet, ifrån
2,500 kronor till 1,000 kronor; och märkvärdigt nog har utskottet der
till jemförelse tagit veterinärinstitutet, medan på de andra punkterna —
såsom billigt varit — blindinstitutet ständigt jemförts med Manilla.

Jag kan dock genom en kalkyl visa, att för detta senare den årliga
underhållskostnaden varit ganska stor. Den uppgick 1882 till 7,963
kronor — jag räknar icke ören —, 1883 till 5,124 kronor, 1884 till
934 kronor, 1885 till 2,721 kronor och 1886 till 2,398 kronor. Tar
jag nu medeltalet af dessa summor, så finner jag att det utgör 3,828
kronor, hvilket belopp betydligt öfverstiger äfven det af Kong!. Maj:t
föreslagna.

Men äfven i denna punkt tänker jag icke skilja mig från utskottets
förslag. Ty det väsentligaste, som är rätta skötseln af inrättningen,
kan ändock ombesörjas. Och skulle så behöfvas, är det ju
möjligt att i sinom tid få ett större anslag. Det hus, i hvilket blindinstitutet
skall inflytta, är nytt; det anslag, som här lemnas, torde till
en början vara tillräckligt.

Utskottet har äfven nedsatt det lilla anslag, som är begärdt åt
rälcenskapsföraren, så att han ens icke skulle erhålla hälften af hvad räkenskapsföraren
vid Manilla har erhållit. Men då måhända ännu icke,
ehuru dock helt visst inom kort tid, de ökade göromålen bestämdt
kräfva af honom lika stor anstängning, som af nyssnämnde räkenskapsförare,
så skall jag icke heller i denna punkt skilja mig från utskottets
förslag.

Deremot får jag på det bestämdaste göra det i afseende på lärarnes
aflöning, d. v. s. de 6 arbetslärarnes och de två öfningslärarnes.
Der har utskottet också såsom skäl för sin åsigt påpekat det mindre
antal lärjungar, som finnes vid blindinstiutet jemfördt med Manilla;
men här framträder en högst väsentlig skilnad i lärarnes åligganden.
Först och främst är det deras skyldighet att lära hvar och en af de
blinde så stor färdighet i ett visst yrke som möjligt, en fordran, som
alls icke ställes på döfstumsinstitutets lärare. Då vidare de blinde
icke kunna undervisas annat än i mindre afdelningar, så hafva arbetslärarne
vid blindinstituet skyldighet att undervisa hela dagen, då arbetslärarne
vid döfstumsinstitutet blott hafva till åliggande att egna
eftermiddagen åt sina elever.

Båda dessa omständigheter torde vara väsentliga nog, men de ökas
icke obetydligt derigenom, att här icke kan lemnas bostad åt arbetslärarne.
Och då det är ganska vigtigt att försöka få arbetslärarne
gifta och boende med sina hustrur vid sjelfva institutet, på det att
båda må kunna hjelpas åt vid skötseln af lärjungarne, och detta icke
låter sig göra på annat sätt, än att antingen arbetsläraren sjelf skall
hyra bostad der eller någon annan — och hvem? — åt honom, så
torde det vara alldeles gifvet, att, derest icke lönen blir åtminstone
sådan, som Kongl. Maj:t föreslagit, och som blott med 200 kronor
skiljer sig från den af utskottet föreslagna, det antingen skall blifva
omöjligt — en sak, som direktören sjelf påstår — att skaffa lärare
just af det slag, som han behöfver, nemligen skickliga och gifta, eller

Tisdagen den 24 April, e. in.

N:o 41.

också får man nöja sig med hvad som står till buds för den lägre
summan.

Denna del af utskottets betänkande anser jag för den bestämdt
minst hållbara, emedan sjelfva verksamheten vid institutet, detta stora
och dyrbara institut, åt hvilket Riksdagen gifvit så stort anslag, ju i
sjelfva verket är förfelad, derest icke det lilla bidrag, som ytterligare
fordras för att kunna vinna skickliga lärare, skulle af Riksdagen uppmärksammas.

Det är ungefär samma förhållande med nedsättningeu på öfningslärarnes
löner. Gymnastikundervisning och musikundervisning äro ju
erkända såsom nödiga och goda i alla våra läroverk. Men äro de för
någon af synnerlig vigt, så är det för den blinde. Man märker snart
på den blinde, huru just i följd af synens förlust hela hans rörelseförmåga
måste inskränkas till vissa mindre och obetydligare rörelser.
Då han vid uppfattningen af den yttre verlden endast genom känseln
kan ersätta synsinnet, så ser man på hela hans sätt att gå till väga
ett trefvande, ett försök att hjelpa sig fram, så godt han kan, med
varsamma små-rörelser. För att nu ersätta bristen af en helsosam
kroppsansträngning, och för att han må tryggt kunna öfverlemna sig
åt en starkare och tillika sund rörelse, är gymnastiken för honom i
hög grad, och i högre grad än för andra, välgörande. Det lilla antal
timmar, som är anslaget till gymnastik, nemligen 9, är alldeles otillräckligt
för antalet elever, om det skall göra verkan. Och hvad tjena!-det till, om vi betala ut några 100 kronor till något, som icke gör
någon verkan, utan blott tar upp tiden. För att få eu gymnastiklärare,
som måste underkasta sig — jag vill mindre tänka på sjelfva
den kostnaden, som ligger i ett farande fram och tillbaka dagligen
mellan Stockholm och Tomteboda, en förlust, för hvilken han bestämdt
vill hafva eu ersättning, nemligen de!! tidspillan, som dermed också är
förenad — för att få en sådan och som kan fullgöra sin verksamhet
så, att det för institutet är lyckligt, är det alldeles visst, att man
icke är betjent med den summa utskottet föreslagit.

Det är någonting mycket vanligt, att, när genom försynens skickelse
ett sinne blifvit beröfvadt en mensklig individ, i synnerhet ett af
de ädlaste, detta på ett förunderligt sätt ersättes, så vidt ske kan, genom
den ökade kraften hos ett annat. Så är det också hos den blinde.
Örat är hos honom i hög grad uppöfvadt; hans hörsel är skarp och
lin. Och i de flesta fall, hvilket säkert är för de fleste bekant, finnes
det en musikalisk fallenhet hos den blinde. Han hängifver sig med stort
intresse åt musik, der sådant låter sig göra. Redan blott i detta, att
kunna skaffa dessa vanlottade varelser stunder af en njutning, så ren
och så enkel som den — med hvilken de dock så tacksamt åtnöja sig
— att kunna frambringa några sammanhängande toner på ett instrument,
läge skäl nog att försöka skaffa dem en sådan tillfredsställelse.
Men det finnes äfven eu mera praktisk sida, som härvid icke är att
förbise. Det finnes ett förvärf för den blinde, hvilket i andra länder
har kommit honom mycket till godo, nemligen genom pianostämning.
Om han får lära sig pianostämning, något som ganska väl betalar sig,
så blir han snart använd till detta, emedan han genom sitt fina öra, sin

Andra Kammarens Prat. 1SSS. N:o 41 5

Angående

ny stat för

hlind institutet.

(Forts.)

N;o 41. 66 Tisdagen den 24 April, e. m.

Angående'' ovanliga noggrannhet och sitt intresse att göra sin sak väl merendels
n''Jblind- öfverträffar våra vanliga stämmare, som fara omkring och ofta slarfva

institutet. s^8 sitt arbete. Man har talande exempel härpå från Köpenhamn,

(Forts.) der blindinstitutets elever mycket begagnas såsom pianostämmare och
derför hafva en för dem ganska väsentlig tillökning i sina inkomster.

Nu är det alldeles omöjligt att med en aflöning, sådan som den
nuvarande, kunna anskaffa så pass mycken undervisningstid, som fordras
lör att lära eleverna pianostämning. De få nöja sig med de
timmar, under hvilka de tillsammans kunna få deltaga i musiköfningarne.
Det är en slags fröjd för stunden, hvilken dock merendels upphör i
och med detsamma som de skiljas från institutet.

Äfven här kan denna icke oväsentliga sak hjelpas med den lilla
tillökning, som är af Ivongl. Maj:t begärd. Ty det är eu känd sak,
att man får goda så väl gymnastik- som musiklärare för det anslag,
som Kongl. Maj:t har begärt, Om man beräknar, hvilken tillökning,
detta skulle göra i anslaget, så ser man lätt, att den sannerligen på
intet vis motsvarar sin stora betydelse för sjelfva institutets framtida
verksamhet.

På 18,900 kronor slutar den summa, till hvilken utskottets stat
kommit. Genom det tillägg, jag tagit mig friheten förorda, slutar
samma summa på 20,700 kronor. Här är fråga om 1,800 kronor, för
att sätta det stora och dyrbara institutet i ett sådant skick, som det
bör ega, och det genast. Jag har ingen rättighet att i denna kammare
göra ett yrkande. Men har jag talat rätt, och I, mine herrar,
funnit det, skall det helt visst icke saknas någon, som gör detta yrkande,
hvilket jag tror I sjelfva skolen vara bäst belåtna med, då I
snart fån se detta institut i full verksamhet.

Vidare yttrade herr Win krans: Jag skall icke försvaga verkan

åt de goda skäl, som af herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
framhållits, utan inskränka mig till att yrka bifall till det
af herr statsrådet framstälda förslaget. Jag skulle visserligen, såsom
varm vän af blindundervisningen, önska bifall till Kongl. Maj:ts förslag
i dess helhet, men då herr statsrådet inskränkt sig till så blygsamma
anspråk, som han nu gjort, skall äfven jag, i institutets intresse, inskränka
mig till att hemställa, att kammaren måtte antaga utskottets
förslag med den från statsrådsbänken förordade förändring eller att
arfvodet till hvardera af de 6 arbetslärarne och lärarinnorna bestämmes
till 1,200 i stället för af utskottet föreslagna 1,000 kronor, samt att
arfvodet till gymnastik- och musikläraren sättes till 1,200 i stället för
900 kronor för hvardera, och anhåller jag om proposition på bifall
till mitt yrkande.

Herr Petersson i Runtorp: Efter det anförande vi nu hört af

chefen för ecklesiastikdepartementet torde det icke vara mycket lönt
att yrka bifall till statsutskottets hemställan. Jag ber dock att i
korthet få redogöra för de skäl, hvarför vi kommit till denna nedprutning
i de föreslagna lönerna. Sistlidet år uppgjordes en extra
stat för blindinstitutet, slutande å de belopp, som utskottet nu före -

Tisdagen den 24 April, e. m.

N:o 41.

slagit, nemligen 1,000 kronor till hvardera af arbetslärarne och lärarinnorna,
900 kronor till gymnastikläraren och till musikläraren samt
500 till räkenskapsföraren och sekreteraren — hvilket sist nämnda
belopp dock af utskottet höjts till 600 kronor. Det har gått för sig
i år med dessa lönebelopp, och jag tror nog att man äfven för framtiden
skall kunna reda sig med dem. Det är dessutom att märka,
att arbetetslärarnes och lärarinnornas löner å 1,000 kronor efter 10
år utgå med 1,500 kronor, äfvensom att de åtnjuta förmåner af fri
bostad med värme. Med dessa lönevilkor tror jag att det icke skall
vara svårt att få personer, som vilja åtaga sig dessa lärarebefattningar,
och i alla händelser torde det väl vara skäl att se tiden an, huruvida
svårigheter i det afseendet kunna komma att visa sig. Det är en
känd sak, att det är lätt att öka lönen, men att detta en gång gjordt,
det är mycket kinkigt att få den nedsatt igen.

Hvad angår musikläraren och gymnastikläraren medger jag att
någon svårighet skulle kunna uppstå att dertill erhålla kompetenta
personer, med hänsyn till institutets belägenhet utom staden. Men då
det går spårvagnar nästan omedelbart till institutet, borde väl vägen
ut dit icke utgöra hinder äfven för i Stockholm bosatta personer att
åtaga sig dessa befattningar.

Detta har varit skälen, hvarför utskottet ansett sig böra i hufvudsak
vidhålla den i fjor beslutna staten. Det kan icke vara någon
fara dervid. Visar det sig svårt att få dugliga lärare för de löner
som nu bjudas, är det ju tillfälle att snart höja lönerna, efter som
vi ha årliga riksdagar.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Härmed var öfverläggningen slutad. Enligt de yrkanden, som
derunder förekommit, gaf herr talmannen proposition dels på bifall
till utskottets hemställan oförändrad och dels på bifall till det af herr
^Vinkrans framstälda ändringsförslag; och fann herr talmannen den
senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Då emellertid
votering begärdes, uppsattes nu, justerades och anslogs en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i ll:te punkten
af utlåtandet n:o 9 med den ändring deri, som af herr ^Vinkrans
påpekats, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren i oförändradt skick godkänt utskottets
omförmälda hemställan.

Omröstningen utföll med 140 ja mot 40 nej, hvadan kammaren
bifallit utskottets hemställan med följande ändringar: att för hvar af

Angående
ny stat för
blindinstitutet.

(Forts.)

68 Tisdagen den 24 April, e. m.

6 arbetslärare och lärarinnor lönen bestämdes till 1,200 kronor, eller
tillhopa 7,200 kronor, likasom lönen för 1 gymnastiklärare bestämdes
till 1,200 kronor och för lärare i musik till likaledes 1,200 kronor;
i följd hvaraf alltså aflöningsstatens slutsumma komme att uppgå till
20,700 kronor, och förhöjning af institutets nuvarande ordinarie anslag

21,000 kronor, beviljats med 29,150 kronor, till 50,150 kronor.

Angående
förändring
till bestämda
belopp af vissa
ersättningar
för indragna

m. m.

Pimsten 12.

Uti eu till utskottet remitterad proposition (n:o 27) af den 31
december 1881 hade Kong!. Maj:t föreslagit Riksdagen dels, under förutsättning
af kyrkomötets bifall, att den, efter medelmarkegångspris
jemte forsellöu, till Veckholms kyrka och hospital samt till aflöning
åt en syssloman vid hospitalet nu utgående ersättning för indragna
530 kubikfot 9,74 kannor tiondespanmål, hälften råg och hälften korn
måtte från och med år 1889 utbytas mot ett årligt belopp af 1,072
kronor 57 öre; dels ock att den ersättning för indragna 88 kubikfot
2 kannor tiondespanmål, som för närvarande tillkomme Veckholms
församling och användes till församlingens folkskoleväsende, måtte från
riksstaten uteslutas; och hemstälde utskottet, att Kong!. Maj;ts förevarande
framställning måtte af Riksdagen bifallas.

Herr Martin erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr tal man!

Jag kan för min del icke till fullo biträda utskottets förslag i
denna punkt. Då utskottet föreslår, att den ersättning för indragna
88 kubikfot 2 kannor tiondespanmål, som för närvarande tillkommer
Veckholms församling och användes till församlingens folkskoleväsende,
måtte från riksstaten uteslutas, så tror jag, om detta förslag skulle
blifva Riksdagens beslut, att derigenom enskild mans rätt att förfoga
öfver sm förmögenhet skulle på ett högst betänkligt sätt trädas för
nära.

Såsom herrarne behagade finna af det vid den kongl. propositionen
fogade protokollsutdrag öfver ecklesiastikärenden, donerade riksdrotset
grefve Magnus Gabriel De la Gardie år 1653 till Veckholms
kyrka och församling två hemman under friherreskapet Ekholmen för
att derå anordna en fattiginrättning eller ett slags fattiggård, benämnd
Veckholms hospital, samt förordnade dervid tillika, att till hospitalets
underhåll skulle från Ekholmen årligen utgå 100 tunnor, hälften råg
och hälften korn, hvaraf 60 tunnor till de fattiges underhåll, 16 tunnoi
till de två kapellaner, som utöfvade sysslomanskapet för hospitalet,
10 tunnor till underhåll af ett orgelverk m. m. samt 14 tunnor
att uppehålla en med hospitalet förenad barnskola. Genom Konung
Häri XI:s reduktion indrogs emellertid Ekholmens friherreskap till
men dervid föreskrefs, att de hundra tunnor spannmål, som
dittills utgått från Ekholmen till hospitalet, derefter i stället skulle
utgå “från kronans tionde inom de socknar, hvaraf Veckholms pastorat
bestod. Konung. parl Kl respekterade således donators rätt. Då
sedermera år 1869 tionden ingick till statsverket, bestämdes att för

N:o 4L

Tisdagen (Ten 24 April, e. m.

ifrågavarande spanmål ersättning skulle lemnas hospitalet efter medel- Angående
markegångspris. Dervid respekterades också donators rätt. förändring

För åstadkommande af enkelhet och reda i räkenskapen har nu öeio^pa/rissa
Kongl. Maj:t på förslag af statskontoret hemstält, att den efter medel- ersättningar
markegångspris utgående ersättningen, hvilken naturligtvis varierar för för indragna
olika år, måtte utbytas mot bestämdt belopp i penningar, nemligen tiondeanslag
för så vidt ersättningen afser de 86 tunuor spanmål, som utgått till (jörts)
hospitalet, sysslomannen och orgelverket, och derom är ju egentligen
intet att säga. Men tillika har Kongl. Maj:t föreslagit och utskottet
hemstält, att ersättningen för de indragna 14 tunnorna, motsvarande
88 kubikfot 2 kannor spanmål, som enligt grefve De la Gardies donation
tillkommer Veckholms församlings folkskoleväsende, måtte från
riksstaten uteslutas, och häri ligger det betänkliga. Kongl. Maj:ts regering
och 1888 års statsutskott hafva härutinnan visat sig vara strängare
än till och med Konung Carl XI i sin reduktion.

Det belopp, hvarom nu är fråga, är ju ringa, men frågan om beloppet
betyder härvid föga, faran ligger i den princip, man här velat
fastslå och som, om den vunne Riksdagens bifall, skulle blifva ett högst
farligt prejudikat för framtiden.

Om, mine herrar, en Anders Regnell eller någon annan högsinnad
man, som offrat större eller mindre del af sin förmögenhet till välgörande
ändamål, till allmännyttiga företag eller till uppmuntran af
konst och vetenskap inom landet, på minsta sätt anat, att hans bestämmelser
i en framtid skulle komma att åsidosättas, och någon del
af hans donationer indragas till statsverket, är det i så fall troligt,
att han skulle gjort dessa donationer? Nej, visserligen icke, utan han
gjorde dem i full förvissning, att hans bestämmelser skulle i all framtid
lända till efterrättelse. Jag tror derför också, att svenska Riksdagen
i förevarande fall skall respektera hvad donator föreskrifvit och
låta Veckholms församling blifva i orubbad besittning af den De la
Gardieska donationen.

På grund af hvad jag nu haft äran anföra tillåter jag mig att,
med anslutning till den af herr Tamm'' inom utskottet uttalade reservation,
yrka, att punkten 2 i Kongl. Maj:ts proposition n:o 27 bifalles
med uteslutande af slutorden: “att den ersättning för indragna 88
kubikfot 2 kannor tiondespanmål, som för närvarande tillkommer
Veckholms församling och användes till församlingens folkskoleväsende,
må från riksstaten uteslutas“.

Blifver detta mitt yrkande Riksdagens beslut, står det sedermera
Kongl. Maj:t öppet att framdeles i ny proposition föreslå, att äfven
ersättningen för ifrågavarande 88 kubikfot 2 kannor tiondespannmål
må emot bestämdt penningebelopp utbytas.

Häruti instämde herr Mallmin.

Herr vice talmannen Sven Nilsson: Det är endast en bokföringsåtgärd
eller en förenkling i räkenskaperna för staten, som här föreslagits
af Kongl. Maj:t, och om man vill tala om prejudikat eller tror
att ett farligt sådant skulle gifvas, om utskottets förevarande hemstäl -

N;o 4i. 70 Tisdagen den 24 April, e. m

Angående lan bifölles, så vill jag nämna, att det i sådant fall som detta redan
m bestämda finnas många prejudikat att stödja sig på. Riksdagen har nemligen
belopp af vissa ^era gånger förut i likartade fall fattat dylika beslut, och jag hemersåttningar
ställer derför, om det kan vara skäl att göra ett undantag för det
för indragna fall, som nu är i fråga. Frågan är dessutom så obetydlig att
tiondeanslag jag ej j{an förstå hvarför man motsätter sig förslaget, som i likhet
(Forts.) mec^ andra i samma syfte endast bereder lättnad i bokföringen och
räkenskapen för statsverket.

Herr Rydin: Jag kan icke underlåta att litet fästa uppmärksamheten
på denna fråga. Veckholms kommun har erhållit två donationer
af Magnus Gabriel De la Gardie. Den ena donationen, som
Karl XI förklarade fortfarande skulle utgå till Veckholms kyrka, har
man ansett böra vidmagthållas, men i afseende på den andra donationen,
som tillkommer Veckholms församling, har man ansett, att
den bör indragas. Men det finnes icke ringaste skäl, hvarför den
ena donationen skulle upphöra, men icke den andra. Man kan visserligen
resonera som så, att då donationen afsåge ett kommunalt
ändamål, för hvilket kommunen numera åtnjöte ett årligt statsbidrag,
staten borde befrias från den utgift, hvarom är fråga, och kommunen
sjelf vidkännas densamma. Men hvarför skulle man då endast indraga
donationen till skolan, men behålla det till fattiggården, kyrkan
och hospitalet utgående tiondet eller ersätta detsamma? Det är ju
kommunala ändamål, som så väl det ena som det andra afser att främja?
Hvarken i Kongl. Maj:ts proposition eller statskontorets förslag finnes
anfördt det ringaste skäl, hvarför man skulle förfara olika i det ena
fallet än i det andra. För min del anser jag, att man bör förfara
lika i fråga om begge donationerna, och då jag följaktligen icke kan
gilla det föreslagna förfaringssättet, beträffande donationen till Veckholms
församling, så instämmer jag i herr Martins förslag, att Riksdagen
för närvarande ville antaga första punkten i Kongl. Maj:ts proposition,
men i afseende på den andra punkten icke nu fatta något
beslut utan, derom invänta nytt förslag från Kongl. Maj:t.

Jag vill äfven fästa uppmärksamheten på, att många andra donationer
gifvits för befrämjande af skolundervisningen, såsom för bättre
aflönande af folkskolelärare, hvarigenom kommunerna skulle få skickligare
sådana. Dylika donationer hafva i allmänhet respekterats, och
hvarför skulle man då icke respektera äfven denna donation, så att
församlingen finge tillgodogöra sig de ifrågavarande 88 kubikfot 2
kannor tiondespanmål? Hvarför skulle församlingen beröfvas denna
sin rätt, hvarigenom den kan få skickligare lärare? För ett sådant
förfarande finnes icke något skäl, och derför instämmer jag, som sagdt,
i herr Martins förslag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan oförändrad
och dels på bifall till herr Martins ändringsförslag; och förklarade sig
anse röstöfversigt förefinnas för den senare meningen. Votering blef

Tisdagen den 24 April, e. m.

N:o 41.

emellertid begärd och företogs i enlighet med följande nu uppsatta
och af kammaren godkända voteringsproposition:

Den, som bifaller Kongl. Maj:ts i 12:te punkten af statsutskottets
utlåtande n:o 9 omförmälda framställning med den ändring, hvarom
herr Martin framstält yrkande, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren i oförändradt skick bifallit Kongl.
Maj:ts förevarande framställning.

Efter rösternas uppräknande befans, att 80 ledamöter röstat ja
och 69 nej; och hade kammaren alltså bifallit Kongl. Maj:ts i förevarande
punkt omförmälda framställning, dock med uteslutande af
sista delen eller orden “dels ock — - från riksstaten uteslutas.®

Punkten 13.

Mom. a.

Bifölls.

Mom. b.

I en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 3) hade herr G.
Erikson, på anförda skäl, föreslagit, att Riksdagen vid beviljandet
af det i 1889 års riksstat under åttonde hufvudtiteln: folkundervisningen
uppförda förslagsanslag till lönetillskott åt lärare och lärarinnor
vid folkskolor, mindre folkskolor och småskolor måtte besluta den
förändring i hittills gällande vilkor för lönetillskotts åtnjutande, att
sju månaders årlig undervisningstid bestämdes såsom den minsta, hvarunder
sådant lönetillskott finge på i öfrigt stadgade grunder till skoldistrikten
utgå, men hemstälde utskottet, att motionen måtte af Riksdagen
lemnas utan afseende.

I fråga härom anförde

Herr Erikson i Myckelgård: Jag tror mig med fog kunna instämma
i en ärad talares yttrande för några dagar sedan, då han
sade, att han icke begärt ordet för att hålla liktal öfver sin motion,
utan för att väcka densamma till lif och om möjligt få den bifallen.
Det må förunnas mig, som så sällan besvärar kammaren, att här ci -

N:o 41.

72 Tisdagen den 24 April, e. m.

tera några ord ur några femårsberättelser, afgifna af åtskilliga folkskoleinspektörer.

I 1876 års femårsberättelse för Hernösands stift sidan 6 anför en
folkskoleinspektör: “Stora äro fortfarande de svårigheter, hvarmed eu
skola i Norrland har att kämpa för att kunna sägas hafva arbetat
under hela den i lag stadgade tiden. Den första månaden af höstterminen
och den sista af vårterminen äro bänkarne i många skolsalar
temligen glest besatta, och föreskriften i kong], cirkuläret den 22
april 1864 angående skolrådens pligt att tillse, det intagning i skolan
sker endast vid läseterminernas början och icke utan i nödfall under
pågående läsetermin, har visat sig ytterst svår att genomföra. Hvar
och en inser lätt, af hvilkan stor och i hela skolans arbete ingripande
betydelse en ordning, sådan den i detta cirkulär föreskrifna, är; och
jag har icke underlåtit något tillfälle att framhålla densamma. Men
de ständigt återkommande husliga göromål, som på höstarne taga barnen
i anspråk, och de goda, för föräldrarne ofta väl behöfliga arbetsförtjenster,
som erbjudas barnen under maj månad, och åt hvilka de
ofta för hela sommaren gå förlustiga, om de ej deltaga i arbetet redan
från dess början, vålla att äfven der skolråden och deras ordförande
med allvar söka att efterkomma föreskriften, dessa likväl ofta
äro vanmägtiga emot de böner och anspråk, hvarmed de från föräldrarnes
sida bestormas". Och en annan inspektör säger: “Sedan
för delaktighet i statsmedelsbidrag till skolväsendet blef stadgadt såsom
vilkor ibland annat, att den årliga lästiden utsträckes till minst
8 kalendermånader, har behofvet af pekuniär! understöd med tvångsmagt
gjort undervisningstiden till den nyssnämnda, hvilken tid dock
både af skollärare och befolkningen enhälligt förklarats vara, med
hänsyn till vissa för rikets nordligaste landskap egendomliga lokala
och klimatiska förhållanden, alltför lång. Huru vida ock genom detta
vilkor verkligt gagn tillskyndats folkundervisningen i dessa orter, lemnas
derhän. Till en början nödgades man befara, det den ovilja,
som vilkoret väckte, samt den förökade svårighet att erhålla småskolelärare,
som deraf blef en närmaste följd, skulle allvarsamt skada
det i sin första linda varande intresset för folkundervisningen. Ett
distrikt inom detta område föredrog ock länge försakande af hvarje
statsmedelsbidrag framför Jästidens utsträckande utöfver 7 månader."

Uti 1881 års berättelse för Hernösands stift citerar en folkskoleinspektör
hvad åtskilliga andra folkskoleinspektörer anfört och fortsätter
derefter: “Dels deraf, dels af de ännu lika ständigt sig

företeende svårigheterna, dels af de upprepade underdåniga ansökningarne
om rätt till lönetillskott af statsmedel med inskränkt läsetid
har jag föranlåtits att söka tränga till botten af den frågan:
År 8 månaders läsetid verkligen för länets förhållande!! för lång
eller innebär både skolråds, presterskaps och förutvarande inspektörers
samstämmiga mening härutinnan endast ett otillbörligt medgifvande
åt föräidrarnes likgiltighet för och beqvämlighetsbegär vid
sina barns skolgång? Jag har kommit till den slutsatsen, att 8 månaders
årlig läsetid är för lång för ortens förhållanden, emedan den
icke så kan inpassas i det stora flertalet föräldrars näringsarbete, att

N:o 41.

Tisdagen den 24 April, e. in.

clen kan behörigen uttagas och användas utan onödig förlust för både
föräldrar och barn. Detta senare med synnerligt afseende på landets
folkskolor, hyilkas allra flesta lärjungar under skoltiden måste förflyttas
från hemmet och sålunda äfven under skolans mellanstunder
äro utom möjligheten till gagnande kroppsarbete. — Tiden från maj
månads senare hälft och ända till september månads slut är nemligen
här så helt upptagen af för jordbruket och näringssättet högeligen
vigtiga göromål, såsom vårbruk, fäbodefiyttning, foderbergning och
skörd, att något lämpligt rum för en sommartermin icke gifves. —
Mest dyrbar är hvarje ringa arbetskraft under den här mycket sent
infallande skördetiden, då frosten ständigt hotar. När nu skolorna
måste öppnas under denna brådaste and-tid, kan man ej skylla föräldrarnes
likgiltighet för skolsalarnes tomhet, utan hellre en för Norrlands
förhållanden otjenlig tidsbestämmelse“ o. s. v.

Det är med anledning af sådana uttalanden från folkskoleinspektörer
och med anledning af den erfarenhet, jag sjelf har från min
hemort, som jag vågat framställa min motion, hvilken efter mitt tycke
utskottet har affärdat nog knapphändigt. Jag vågar påstå, att Riksdagen
icke bör kunna riskera mycket, om den bifaller min motion,
ty det är ju ganska tydligt, att hvarje kommun söker draga så stor
nytta den kan af sina folkskolor och folkskolelärare i allmänhet. Der
lokala förhållanden det medgifva, är det klart, att skolan hålles i gång
i 8 månader, hvilken tid man har rätt att fordra af en lärare, innan han
egen att fordra förhöjning i lönen. Nu råder här det egna förhållandet,
att minimi- och maximitiden just sammanfaller i dessa 8 månader.
Man får icke läsa mindre, om statsanslaget skall erhållas, och icke
heller kan man tvinga läraren att läsa mer.

Jag skall be att få påpeka, att der förhållandena äro sådana,
att man har mycket svårt att få barnen in i skolan, om hösten och
våren, hvarigenom de alltså icke få deltaga i hela den kurs, som under
läsåret pågår, så hafva barnen bra liten nytta af sin skolgång.
Jag vill äfven påpeka det förhållandet, att jag tror, att det är mycket
nödvändigt för barnen, synnerligast för dem, som gå i folkskolan,
d. v. s. sådana som äro mellan 10 — 18 år gamla, att de få vara ute
under sommarmånaderna och deltaga i pågående arbeten.

Det har ock visat sig att de hafva stor lust derför, och jag tror,
att det för deras framtid är ganska vigtig!, att de i tid få vänja sig
vid kroppsarbete.

Jag har mången gång såsom skolrådsledamot varit med om att
så att säga med våld taga barnen från föräldrarne för att få dem i
skolan vid denna tid, sent på våren och tidigt på hösten. Och jag
skall säga, att det icke har varit roligt att arbeta dermed, då man
får höra de fattiga föräldrarne säga: “Tar man barnen från oss, så
äro vi alldeles olyckliga. Då måste jag sjelf stanna hemma och valla
kreaturen; då får jag icke förtjena något för vårt lifsuppehälle11 o. s. v.

■ Med stöd af hvad jag nu anfört anser jag mig hafva haft fog att
komma fram med mitt förslag och ber ock på grund deraf att få yrka
bifall till motionen och utslag å utskottets hemställan.

Andra Kammarens Prof. 1887■ N:o 41.

fko 41.

Tisdagen den 24 April, e. m.

Herr Anjou: Det förefaller mig, som om lämpligheten af bifall
till herr Eriksons motion skulle kunna ifrågasättas. Man måste bland
annat tänka sig för, huru man skall ställa med det tillägg till skollärarens
aflöning, som nu skall lemnas, derest hans arbete öfverstiger
8 månader. Vi veta, att förhöjning med -§■ af lönen för månad af församlingen
skall gifvas sådan lärare. Skulle det då gestalta sig så,
att tiden nedsättes till endast 7 månader, såsom motionären önskar,
så blir frågan: Huru skall det ställas, om lärare och lärarinnor finge
läsa 9 månader? Den frågan förtjenar att tagas i betraktande, så vidt
den föreslagna inskränkningen i undervisningstiden skall ega rum.

Med anledning häraf anser jag det vara omöjligt att bifalla herr
Eriksons motion, hvarför jag yrkar afslag å densamma och bifall till
utskottets hemställan.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
gifvit propositioner enligt de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. c.

Bifölls.

Punkterna 14—56.

Biföllos.

Angående
•anslagen till
kongl. hofoch
slottsstaterna.

§ 2.

Härefter företogs till behandling statsutskottets utlåtande n:o 2,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens första hufvudtitel,
innefattande anslagen till kongl. hof- och slottsstaterna.

I afseende å regleringen af utgifterna under denna hufvudtitel,
å hvilken finnes i nu gällande riksstat till årliga och ständiga utgifter
anvisadt:

för kong!, hofstaten .................................. kronor 1,214,900: —

„ ,, slottsstaten .................................. „ 128,100: —

tillsammans kronor 1,338,000: —,
hade Kongl. Maj:t i den kongl. propositionen angående statsverkets
tillstånd och behof icke föreslagit någon ändring.

Uti en den 16 sistlidne mars till Riksdagen aflåten proposition
(n:o 81) hade Kongl. Maj:t deremot, med tillkännagifvande att, sedan
nådigt samtycke meddelats till Hans Kongl. Höghet hertigens af Gotland
Oscar Carl August giftermål med fröken Ebba Henrietta Munck
af Fulkila, äktenskapet emellan dem afslutits den 15 nämnda månad
i Bournemouth i England, med anledning af detta giftermål föreslagit,
att, med uteslutande ur riksstaten af det vid sistlidne riksdag åt
hertigen af Gotland anvisade anslag å 26,000 kronor och beloppets
återförande till anslaget till Kongl. Maj:ts hofhållning, sistberörda anslag
måtte i riksstaten upptagas till 748,000 kronor;

Tisdagen den 24 April, e. m.

N:o 4

samt att denna förändring i dispositionen af anslagen under riksstatens
första hufvudtitel måtte tillämpas äfven under innevarande år
från och med april månad.

Uti en inom Riksdagens Andra Kammare väckt motion (n:o 176)
Kade herr P. Andersson i Högkil på anförda skäl föreslagit, att anslaget
till hertigen af Gotland, 26,000 kronor, måtte ur riksstaten uteslutas,
och det af Hans Maj:t Konungen på första hufvudtiteln äskade
anslag nedsättas med sagda belopp, så att hufvudtitelns slutsumma blefve

1,312,000 kronor (en million trehundra tolf tusen kronor).

Utskottet hemstälde under

Mom. a)

att, utan afseende å herr Anderssons i Högkil förevarande motion,
med uteslutande ur riksstaten af det vid sistlidne riksdag åt hertigen
af Gotland anvisade anslag å 26,000 kronor och beloppets återförande
till anslaget till Kongl. Maj:ts hofhållning, sistberörda anslag måtte i
riksstaten upptagas till 748,000 kronor;

och att denna förändring i dispositionen af anslagen under riksnätens
första hufvudtitel måtte tillämpas äfven under innevarande år
för tiden från och med april månad.

Efter uppläsande häraf anförde:

Herr Andersson i Högkil: I den vid statsutskottets nu föredragna
utlåtande fogade bilaga, lutt. A, heter det “Kongl. Maj:ts hofhållning.
Nuvarande belopp 722,000 ökas med 26,000, utfördt 748,000
kronor. “ Faktiskt är således här fråga om ökning af anslaget till
hofhållningen. Den 26 februari 1873 yttrade den ärade representanten
på ölandsbänken, herr Danielson, bland annat, att Konungen blir
hvad -folket gör honom till. Om statsutskottet erkänt rigtigheten af
denna sats, skulle utskottet enligt mitt förmenande icke framhållit och
tillämpat Kongl. Maj:ts förklaring till statsrådsprotokollet så som utskottet
nu gjort. Det är ett märkligt tidens tecken, dels att sådant
förekommer i ett utlåtande från utskottet till Riksdagen, dels att utskottet
nu enhälligt tillstyrkt ökning af anslaget till Konungens hofhållning,
oaktadt flere af denna kammares ledamöter i utskottet förut
arbetat kraftigt för ganska betydande nedsättningar i så väl detta som
andra anslag till första hufvudtiteln. I min aflägsna hembygd, norra
Dals fjelltrakt, har det städse varit och är ännu en allmänt gällande
regel, att när man vill beteckna något bestämdt, visst, säkert och
klart, så säger man att det är kungsord. Jag har grundat denna min
motion nästan uteslutande på Kongl. Maj:ts egna ord, sådana de
äro återgifna i statsrådsprotokollet. Utskottet har ock på sidan 3
i utlåtandet erkänt, att jag haft stöd för motionen så väl i Konungens
förklaring som Riksdagens förut fattade beslut, eller således de yppersta
skäl, som någonsin kunna anföras för en motion. Men statsutskottet
■“vill" likväl tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag. Att statsutskot -

Angående
anslagen till
kongl. hofoch
slottsstaterna.

(Forts.)

N:o 41.

Angående
anslagen till
Icongl. hofoch
slottsstaterna.

(Forts.)

Tisdagen den 24 April, e. m.

tet “vill" det, kan jag dock ej erkänna vara något skäl, ty “vilja är
icke landsrätt."

Så talar utskottet om de i statsrådsprotokollet för den 16 mars
anförda skäl. Deri förmärs, att herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
yttrade bland annat, att hertigen af Gotland anhållit
att få afsåga sig ifrågavarande anslag. Detta synes mig vara ett skal,,
som på det kraftigaste talar för bifall till min motion, och jag har
också tagit mig friheten att i motiveringen dertill åberopa detta såsom
ett skäl. Detta yttrande talar dock icke alls för statsutskottets
hemställan. Vidare upplyser statsrådsprotokollet, att det för chefen
för finansdepartementet “synes“ naturligt, att ifrågavarande anslag
återföres till Kongl. Maj:ts hofhållniDgsanslag. Ja, det må vara att
detta för finansministern synes naturligt, men för mig utgör det alls
icke något skäl. Gent emot de af mig anförda skäl, nemligen Konungens
egna ord och Riksdagens förut fattade beslut, stå sålunda statsutskottets
skäl, nemligen hvad chefen för finansdepartementet “synes“
och hvad statsutskottet “vill“. Om Riksdagens Andra Kammare, som
nu skall fälla utslaget i denna fråga, kommer att fastställa statsutskottets
dom öfver min motion, så skall jag vädja till en annan domstol^
nemligen den allmänna opinionen i landet, och denna skall — derom
är jag öfvertygad — fälla en annan dom, ty i denna sak är det jag,
som bär rätt.

Jag yrkar afslag på utskottets betänkande och bifall till min motion.

Herr Andersson i Tenhult: Hur tilltalande motionen än kan
vara, hemställer jag dock till kammaren, hur vida det kan vara lämpligt
att bifalla densamma. För min del ber jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Härmed var öfverläggningen slutad. Herr talmannen framstälde,
i enlighet med de yrkanden som förekommit, propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan och dels på afslag å densamma, i hvad
den afsåg herr Anderssons i Högkil motion, och bifall till denna senare;
och fann herr talmannen den förra propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad. Som emellertid votering begärdes, skedde nu
uppsättning, justering och anslag af en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller hvad statsutskottet hemstält i mom. a af utlåtandet
n:o 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

K ej;

Vinner nej, har kammaren, med afslag å denna hemställan, i hvad
den afser herr Anderssons i Högkil motion, bifallit denna senare.

N.o 41.

Tisdagen den 24 April, e. m.

Omröstningen, i vanlig ordning företagen, visade 128 ja mot 47
nej; varande alltså utskottets hemställan af kammaren bifallen.

Mom. b.

Bifölls.

§ 3.

Angående
anslagen till
hongla hofoch
sloltsstaterna.

(Forts.)

Till bordläggning anmäldes:

Sammansatta bevillnings- och lagutskottets betänkande (n:o 1), i
anledning af väckt motion om ändrad lydelse af §§ 38 och 4 i kongl.
förordningen angående vilkoren för försäljning af bränvin m. m. den
29 maj 1885.

Detta ärende skulle uppföras främst å föredragningslistan för morgondagens
sammanträde.

§ 4.

Justerades ett protokollsutdrag.

§ 3.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Lasse Jönsson
under sex dagar från och med den 25 dennes.

§ 6.

Herr vice talmannen erhöll härefter ordet och yttrade: På
uppmaning åt åtskilliga af kammarens ledamöter ber jag få föreslå den
ändring i föredragningslistan, att de två ärenden, som nu stå sist, nemligen
fjerde tillfälliga utskottets utlåtande n:r 28 och 30, måtte uppföras
på föredragningslistan näst efter 9:de hufvudtiteln, på det de må
afgöras i så god tid att, i fall kammaren i någotdera eller i begge dessa
frågor fattar beslut, som föranleda delgifning, Första Kammaren äfven
må hinna fatta beslut.

Med bifall till den af herr vice talmannen sålunda gjorda framställning,
beslöt kammaren, att Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts
utlåtanden n:ris 8 och 9 (i samlingen n:r 28 och 30) skulle å
föredragningslistan för morgondagens sammanträde uppföras näst efter
statsutskottets utlåtande n:o 10.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 10 e. m.

Andra Kammarens Prof. 1888. N:o di -

lli fulem

A. E. J. Johansson.