1888. Andra Kammaren. N:o 3 (Riksdagens protokoll 1888:3)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1888. Andra Kammaren. N:o 3.

Onsdagen den 25 januari.

kl. 1 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 18 innevarande januari.

§ 2.

Följande motioner afgåfvos, nemligen af:
herrar Lasse Jönsson i Sandby och M. Dalm:
n:o 9, om upphäfvande af gällande bestämmelser rörande förnyelse
af inteckning i fastighet; och

n:o 10, om tillerkännande af ovilkorligt vitsord åt fastighetsbok
vid utfärdande af gravationsbevis;

herr J. A. Johansson i Strömsberg, n:o 11, om ändring af §§ 11
och 59 i förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862 ;
herr P. G. Petersson i Brystorp:

n:o 12, om förbud mot införande i riket af konstgjordt smör eller
s. k. margarin; och

n:o 18, om inlösning af frälseskatteräntor till statsverket;
herr Folke Andersson i Helgesta, n:o 14, om beviljande af statsanslag
för kronohemmanet n:o 3 Wåhles deltagande i''sänkningen af
sjöarne Hjelmaren och Qvismaren;

herr J. Johnsson i Thorsberg, n:o 15, om ändring i kong!, förordningen
angående tiden för nyttjanderättsaftals bestånd den 16
juni 1875;

n:o 16, om ändrad lydelse af 26 kap. 1 § rättegångsbalken; och
n:o 17, om nedsättning i grundskatterna och lindring i rustningsoch
roteringsbesvären, m. m.;

herr A. V. Nilsson i Lidköping, n:o 18, om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om omarbetande af förordningen den 1 oktober
1875 angående sparbanker;

herr O. V. Valilin, n:o 19, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om utfärdande af föreskrifter till förekommande af kreaturs
innebrännande;

Andra Kammarens Prof. 1888. N:o 3.

N:o 3. 2 Torsdagen den 26 Januari,

herr J. Bengtsson i Gullåkra:

n:o 20, om ändring i lagen om skyldighet att deltaga i kostnaden
för byggnad och underhåll af tingshus och häradsfängelse den 26 september
1884; och

n:o 21, om tillägg till § 8 af förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862; samt
herr G. F. Östberg:

n:o 22, om beviljande af ett extra anslag af 25,000 kronor för
skogsodlingens befrämjande;

n:o 23, om ändrad lydelse af §§ 4 och 59 i förordningen om
kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862;

n:o 24, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om indragning
af den agrikulturkemiska anstalten vid Ultima och om åtgärders
vidtagande för offentliggörande af en utaf anstaltens föreståndare utarbetad
sammanfattning af de vid anstalten vunna resultat; och

n:o 25, om successiv afskrifning af grundskatterna samt rustningsoch
roteringsbesvären och om införande af en ny fastighetsskatt.

Dessa motioner bordlädes.

§ 3.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr FolJce Andersson under 10 dagar fr. o. med den 27 dennes,
och herr A. Hj. Norden felt „ 14 „ „ „ 28 „

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.

Torsdagen den 26 januari.

Kl. 11 f. m.

§ I Justerades

protokollet för den 19 dennes.

§ 2.

Herr statsrådet m. m. E. von Krusenstjerna aflemnade följande
Kongl. Maj:ts propositioner till Riksdagen, nemligen:

angående försäljning af ett kronan tillhörigt, i Säfve socken och
Vestra Hisings härad af Göteborgs och Bohus län beläget jordområde;

Torsdagen den 26 Januari.

N:o 3.

angående rätt för pensionsmässige officerare och underofficerare
vid marinregementet att från anslaget till nämnda regemente såsom
pension åtnjuta skilnaden mellan innehafvande lön och dem tillkommande
pension från amiralitetskrigsmanskassan;

angående tillägg till § 9 i de vid gällande tulltaxa fogade underrättelser
om hvad vid taxans tillämpning iakttagas bör;
angående tiondefrihet för Höganäs stenkolsverk;-angående eftergift af ett postmästaren A. Torbiörnssous sterbhus
till betalning ådömdt belopp;

angående försäljning af en Kongl. Maj:t och kronan såsom danaarf
tillfallen andel af tomten n:o 4 i qvarteret Plantan i Upsala stad;

angående beviljande af vissa förmåner för enskilda jernvägsanläggningar; angående

skatt å vissa enskilda telefonanläggningar;
angående ändring af gällande stadganden till förekommande af
öfverdrifven afverkning å ungskog inom Vesterbottens och Norrbottens län;

om ändring i kongl. förordningen den 26 april 1861 angående
dels en allmän hypoteksbank för riket samt dels de allmänna grunder,
som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet skola
till efterrättelse lända;

angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter kakelungsmakaren
Gustaf Daniel Granlund från Örebro län;

med förslag till lag angående förändrad lydelse af 84 och 144 §§
konkurslagen den 18 september 1862;

med förslag till lag angående förändrad lydelse af § 30 i lagen
angående tillsättning af presterliga tjenster den 26 oktober 1883;

med förslag till förordning om upphäfvande af förordningen angående
plikt och straff för dem, som försumma bevistande af katekesförhör,
den 4 december 1865;

med förslag till lag angående upphörande af klockares brefbäringsskyldighet;
och

angående förhöjning af brävinstillverkningsskatten samt i tullsatserna
för bränvin och tobak m. m.;

äfvensom Kongl. Maj:ts skrifvelse angående förordnande af en
statsrådsledamot att utöfva befattning med riksdagsärenden.

Dessa kongl. propositioner jemte den afiemnade skrifvelsen blefvo
jemlikt föreskriften i 58 § riksdagsordningen bordlagda.

§ 3.

Föredrogs Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen angående statsverkets
tillstånd och behof, och begärdes ordet af

Herr Waldenström från Gefle, som yttrade: Då den kongl.
propositionen angående statsverkets tillstånd och behof nu skall remitteras
till vederbörligt utskott, skall jag be att få vid densamma
gorå några anmärkningar, till hvilkas framställande jag ansett mig
befogad, då jag genomläst densamma.

N;o 3. 4 Torsdagen den 26 Januari.

Den första anmärkningen gäller inkomstberäkningen. På sid. 8
i bilagan till nämnda proposition: “Inkomstberäkningen" står: “Stämpelmedel,
i 1887 års riksstat beräknade till 3,300,000 kronor, kunna, med
ledning af förhållandena med denna inkomst under åren 1884 —1886,
antagas hafva år 1887 influtit med omkring 3,750,000 kronor. Å denna
inkomsttitel är sålunda att påräkna ett öfverskott till belopp af 450,000
kronor. “ För min enskilda del tror jag, att öfverskottet bör kunna blifva
och således äfven kunna beräknas icke så litet utöfver, hvad Kong! Maj:t
antagit. I vår nu gällande stämpelförordning förekommer nemligen det
stadgande, att utnämningsbref för serafimerriddare skall beläggas med
stämpel af 400 kronor, för kommendörer med stora korset med 200
kronor, för kommendörer med 150 kronor, för riddare af Carl XITI:s
orden med 150 kronor och för simpla riddare med 50 kronor. När
Riksdagen beslöt, att utnämningsbrefven skulle beläggas med dessa
stämpelafgifter, var väl meningen, att statsverket skulle hafva en mot
kommendörernas och riddarnes antal svarande inkomst. Emellertid
har praxis i detta hänseende utvecklat sig väsentligt annorlunda och
på sådant sätt, att Riksdagens nu nämnda afsigt helt och hållet
eluderats. Det öfverlemnas numera åt de vederbörligen utnämnde
riddarnes och kommendörernas eget fria skön att bestämma, huruvida
de vilja lösa utnämningsbref eller icke, och det är gifvet, att flertalet
skall underlåta att lösa dem. Med hvad rätt detta sker, kan jag icke
begripa, och jag har icke heller på den korta tid som förflutit, sedan
propositionen framlades, haft tillfälle att utröna det. Ett utslag från
en domstol, ett pass, ett protokoll, en fullmagt eller andra papper, som
enligt stämpelförordningen skola beläggas med charta sigillata, lärer man
icke slippa ifrån att lösa. Med hvad rätt man således slipper ifrån att
lösa dessa utnämningsbref är något, som jag, som sagdt, icke kan förklara.

Detta förfarande måste vara antingen olagligt eller lagligt. År
det olagligt, då bör det af vederbörande beifras, och icke blott så, att
dess upprepande förekommas, utan äfven så, att utnämningsbref tillsändas
alla nuvarande riddare och kommendörer, som ej redan löst
sådant. Jag menar, att detta skulle bereda statsverket en alldeles
icke föraktlig inkomst, ty missväxt på riddare och kommendörer har
det aldrig varit, åtminstone under min lifstid. Är deremot förfarandet
lagligt, hvilket, jag upprepar det, jag ej är i tillfälle att med bestämda
lagstadganden bestrida, så bör bevillningsutskottet icke försumma att
göra sitt till för att förhållandet må blifva ändradt, så att staten må
erhålla den inkomst af riddare- och kommendörsutnämningarne, som
Riksdagen beräknade, då den beslöt en stämpelskatt af ofvannämnda
belopp på dylika bref. Jag skall derföre be, att detta mitt yttrande
måtte få öfverlemnas till bevillvingsutskottet.

På sid. 9 i samma bilaga förekommer vidare eu, såsom mig synes,
skälig anledning till anmärkning. Att telegrafverkets ställning är bekymmersam,
har man fått höra ej blott nu i den kongl. propositionen
utan äfven vid föregående riksdagar. Att åtgärder böra vidtagas för
att upp hjelpa ställningen inom samma verk, kan jag icke heller säga
något om. Men när i inkomstberäkningen på sid. 9 en särskild kongl.
proposition bebådas — och denna proposition har, såsom vi hört, nu

Torsdagen den 26 Januari. 5 N:o 3.

aflemnats af herr civilministern — en proposition om dryg beskattning
på telefoner, då må man säga, att, om ändamålet är godt, medlet
dock är allt annat än prisvärd!. Såsom skäl för denna skatt anföres
i statsverkspropositionen, att telefonanläggningarne åstadkomma en för
telegrafverket ruinerande konkurrens eller, såsom det heter, “en fortgående
minskning i anlitandet af telegrafinrättningen.“ Det är således
för att förekomma eller i någon mån inskränka denna konkurrens,
som denna skatt skulle påläggas.

Nu är bekant, att telefonerna äro af två olika slag. En del
telefoner eges af telegrafverket sj eif t, eu annan del eges af enskilda
personer. De som egas af telegrafverket föra naturligtvis ingen konkurrens
med telegrafverket utan bidraga tvärtom till detta verks inkomster,
och jag kan ej begripa, hvilken idé det skulle vara att belägga
dessa telefoner med särskild skatt för att förhindra eu konkurrens,
som ej existerar. De, som egas af enskilda personer och sällskap,
äro också af tvenne slag, dels sådana, som afse att befordra
telefonkommunikation mellan olika lokaler inom samma samhälle, dels
sådana, som afse att befordra telefonkommunikation mellan olika orter.

Hvad beträffar telefoner af det förra slaget, är det klart, att de icke
föra någon konkurrens med telegrafverket, ty, såvidt jag har mig bekant,
har telegrafverket ingenstädes inrättat telegrafförbindelse mellan
enskilda gårdar inom städerna eller på landet, och jag har icke heller
hört, att verket är betänkt på att göra något sådant. En klagan
öfver denna konkurrens skulle derföre vara lika orimlig, som om jernvägstrafikstyrelsen
skulle klaga öfver, att åkaredroskor och små ångbåtar
eller spårvägarna här i Stockholm konkurrerade med jernvägstrafiken;
och det vore ju den orimligaste klagan, man kan tänka sig.

Återstå således de telefoninrättningar, som afse att befordra telefonkommunikation
mellan olika orter. Dessa inrättningar konkurrera verkligen
med telegrafverket. Ått denna konkurrens kännes för telegrafverket
ganska besvärlig, är icke att undra öfver, och icke heller är

det underligt, att förslag många gånger blifvit väckta att förhindra

densamma genom att beskatta telefonverksamheten eller inskränka
dess frihet. Att tillgripa eu särskild beskattning är alltid en beqväm
utväg, när det är svårt att uthärda en konkurrens. Likväl borde
man i detta fäll kunna bestå konkurrensen, då man eger de resursser,
hvaröfver telegrafverket bar att förfoga. Jag är viss uppå, att, om
telegrafverket vore i händerna på ett enskildt bolag, detta mycket väl
skulle kunna uthärda konkurrensen med telefoninrättningarne. Om
nu emellertid telegrafverket icke kan uthärda denna konkurrens, och
det således blir nödvändigt att vidtaga åtgärder för telegrafverkets

bestånd, så följer deraf alls icke, att det blir rätt att för ändamålet

beskatta telefoninrättningarne. Med lika rätt anser jag då, att äfven
jernvägstrafikstyrelsen kunde fästa ögonen på till exempel den passageraretrafik,
som sjöledes eger ruta mellan Göteborg och Malmö och
som på ett besvärligt sätt konkurrerar med jernvägstrafiken mellan
nämnda städer, samt i betraktande af den fraktförtjenst, som denna
ångbåtstrafik drager ifrån jernvägarna, yrka på dess beläggande med
någon extra skatt utöfver den vanliga inkomstbevillningen. Jag tror,

N:o 3. 6 Torsdagen nen 26 Januari.

att hvar och en måste erkänna, att detta är ett alldeles analogt förhållande.
Men huruvida det är rättvist, blir en annan sak.

Hvad slutligen beträffar ordalagen, sådana de här förekomma i
Kong!. Maj:ts proposition om statsverkets tillstånd och behof och sannolikt
förekomma äfven i den nu aflemnade särskilda propositionen, så
äro de mycket otydliga. Der står, att Kongl. Maj:t föreslår en afgift af
10 kronor för hvarje innehafvare af telefonapparat, som står i förbindelse
med en centraltelefonstation och dertill hörande telefonnät. Nu
är det bekant, att på somliga ställen telefonenterna äro egare till
telefonerna och således verkliga innehafvare; på andra ställen deremot
egas telefonerna af ett bolag, under det att de särskilda telefonenterna
äro abonnenter. Jag frågar: hvilken menas här med innehafvaren?
Är det egaren eller abonnenten eller möjligen båda? Jag antager, att
der menas begge två. Men då borde det äfven hafva sagts i den
kongl. propositionen. Dock — dermed är icke all otydlighet häfd.
Det förekommer nemligen på somliga ställen, att en och samma person
är innehafvare af flere telefonapparater, som stå i förbindelse med
ett och samma nät. Så t. ex. är jag sjelf innehafvare af tre telefonapparater
i Gefle. Nu innehåller den kongl. propositionen, att döma af ordalagen,
icke, att hvarje telefonapparat, utan att hvarje innehafvare af telefonapparat,
som står i förbindelse med telefonnätet, skall beskattas med 10
kronor. Skall då den, som är innehafvare af tre telefonapparater i
skatt erlägga tio eller trettio kronor? Härpå kan man svara: “det är
ju sjelfklart, att det är apparaten, som skall beläggas med skatten“.
Nå ja, det kan ju vara möjligt, men då förstår jag icke, hvarför det
icke lika klart säges i den här föreliggande kongl. propositionen. Men
afiären är ännu icke slut. Saken är nemligen den, att det finnes eu
hel del telefoninnehafvare, som hafva 2 å 3 apparater på samma linie.
Så t. ex. är det mycket vanligt, att en affärsman har telefonledning
först till sitt kontor och derifrån en s. k. bilinie till sin bostad, eller
med andra ord 2 appax*ater på samma linie. Skall nu hvarje apparat
eller allenast linien såsom sådan beskattas med 10 kronor? Mig synes,
att den kongl. propositionen, att döma af ordalagen, härutinnan icke
tagit behörig hänsyn till de faktiska förhållandena.

Denna skatt kommer för öfrigt att trycka ganska hårdt på mångas
skuldror. Det är nemligen och blir allt mer och mer förhållandet i
städerna, att äfven smärre handtverkare och handlande tvingas att
skaffa sig telefon. En sådan kostar ganska mycket pengar, och mången
mindre handtverkare eller handlande går och grufvar sig i flera år,
innan han vågar lägga sig till med denna inrättning. Jag kan derför
icke anse det vara rätt, att Kongl. Maj:t nu kommer och föreslår en
skatt, som dels skall hindra flere smärre näringsidkare att lägga sig
till med telefon, dels skall öka tungan för dem, som redan hafva
skaffat sig sådan.

Hvad telegrafverket för öfrigt beträffar, torde hela felet med detsamma
vara, att det försofva sig och kommit efter sin tid, så att det
behöfver omgestaltas icke så litet. Vid 1886 år riksdag afgafs här
ett utskottsbetänkande rörande telefonfrågan, som, så vidt jag förstår,
var ofantligt lärorikt i detta hänseende. Såsom ett bevis på, att tele -

Torsdagen den 26 Januari. 7 N;o 3.

grafverket är efter sin tid, kan anföras, att då Riksdagen i fjor hemstälde
till Kong!. Maj:t om en nedsättning i telegramportot under den
af erfarenheten berättigade förutsättningen, att telegrafkorrespondensen
derigenom skulle tilltaga, sä rönte Riksdagens förslag icke något gehör
hos Kongl. Maj:t, och detta på grund af telegrafstyrelsens afstyrkande.

Följden är det besynnerliga, att man nu, efter hvad jag sport, kan
telegrafera ett enkelt telegram till Trondhjem för 80 öre, under det
att ett enkelt telegram till Liljeholmen kostar 1 krona.

Jag skall härefter öfvergå till utgiftsberäkningen och dervid endast
fasta mig vid eu enda särskild sak, nemligen propositionen angående
de kongl. teatrarne. Vi veta alla, hvilket tvisteämne denna institution
vant under senare tiden inom representationen. Kongl. Maj:t föreslog
i fjor, att Riksdagen skulle bevilja dels ett anslag till uppehållande
af de kongl. teatrarnes verksamhet, dels ett anslag till deras reparation.

Det senare anslaget vägrades, men deremot biföll Riksdagen Kongl.

Maj:ts begäran om anslag till uppehållande af teatrarnes verksamhet.

Icke förty har Kongl. Maj:t utlagt 32,750 kronor för teatrarnes reparation
och begär '' nu, att Riksdagen skall gälda den kostnaden.

Chefen för kongl. finansdepartementet säger, att Riksdagen visserligen
i fjor vid beviljandet af anslagen till bestridande af utgifterna för
teatrarnes verksamhet uppstälde såsom vilkor, “att statsmedel utöfver
de sålunda bestämda anslagen icke finge för teatrarne användas11, och
att sålunda icke något tillskott, utöfver hvad då var bestämdt, finge
tagas i anspråk. Men han säger strax derpå: “Det af Riksdagen
uppstälda vilkoret åsyftade naturligtvis endast kostnaderna för teaterverksamhetens
bedrifvande under normala förhållanden och kunde ej
afse utgifter för teaterbyggnadernas tryggande mot eldfara eller förluster
i följd af ett afbrott i teatrarnes verksamhet, omöjligt att förutse."

Jag tror icke, att chefen för finansdepartementet resonnerat rigtigt
i denna sak. Ty i den kongl. propositionen i fjor framhölls till
den grad tydligt de kongl. teatrarnes ruckliga och eldfarliga beskaffenhet,
att den för eu hvar blef alldeles i ögonen fallande. Den deraf
följande nödvändigheten af en reparation var så mycket mindre omöjlig
att förutse, som Kongl. Maj:t äskade särskildt anslag derför. Det
var sålunda i fullt medvetande af detta, som Riksdagen vägrade att
bevilja begärda 18 å 20 tusen kronor till ett ändamål, för hvilket
regeringen dock nu utbetalt 32,750 kronor, som hon nu begär, att
Riksdagen skall godtgöra.

Efter att hafva yttrat mig om dessa ekonomiska frågor, skall
jag, mine herrar, öfvergå till ett ämne, som enligt mitt förmenande
är af vida större vigt än något af de föregående, ett ämne, som, så
vidt jag vet, förut icke varit på tal inom riksdagen, och som säkerligen
skall förefalla mången af herrarne vidrigt, men som, trots
sin vidrighet, likväl till följd af sin högst allvarliga beskaffenhet förr
■eller senare måste blifva föremål för tal inom den svenska riksdagen,
lika väl som det redan varit det i åtskilliga andra länders representationer.
Jag vill derför på förhand bedja herrarne om fördrag med
mig, äfven om mina ord stundom skulle skära herrarne i öronen.

Jag kan försäkra, att det kostat mig sjelf icke liten inre kamp, innan

^:0 3. 8 Torsdagen den 26 Januari.

jag kunnat besluta mig för att röra i detta ämne, icke derför som
skulle jag i allmänhet vara rädd för att säga ut, hvad jag tänker,
utan derför att ämnet är för mig sjelf ytterst motbjudande. Och af
dessa ord kunna herrarne till äfventyrs redan ana, hvad jag åsyftar.

Att lagar kringgås och öfverträdas på mångahanda sätt, är något,
som man måste beklaga. Men sådant måste alltid komma att ske,,
och då man ser, att det icke kan förekommas, så måste man försöka
att med jemnmod finna sig deri samt göra hvad man kan för att
förebygga så många öfverträdelser som möjligt. Men väsentligt annat
blir förhållandet, om en administrativ myndighet genom särskilda polisföreskrifter
tager sig före att ordna utöfningen af ett visst slag af
brott. Och om ett sådant fall är det jag här vill tala.

Den 12 juni 1885 utkom en lag om lösdrifvares behandling, och
i den lagen stadgas, att den, som underlåter att efter förmåga söka
ärligen försörja sig och tillika förer ett sådant lefnadssätt, att våda
deraf uppstår för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet, skall efter
undfången varning straffas med tvångsarbete från 1 månad till 1 år..
I tredje § åt samma förordning står det, att vid upprepad förseelse,
eller om eljest försvårande omständigheter förekomma, må tvångsarbetstiden
utsträckas till högst tre år. Jag föreställer mig, att dessa
straffbestämmelser afse de olyckliga menniskornas upprättande och
förbättring. Jag vet visserligen, att det gifves ett tvåfaldigt åskådningssätt
rörande straffens betydelse. Det ena är, att straffen betraktas
såsom ett samhällets rätt att enligt den s. k. vedergällningsrätten
tillfoga den brottslige ett visst mått af lidande, motsvarande måttet
af hans brott, så att ondt blir belönadt med ondt. I detta fall blir
strafflagen i sjelfva verket endast en priskurant på ogerningen. Det
andra åskådningssättet, hvilket jag anser vara det enda som är ett
kristligt samhälle värdigt, är att straffet betraktas såsom ett medel
att upprätta den, som fallit, på samma gång som det afskräcker andra
från att synda.

Är, såsom jag tror, min uppfattning i detta fäll rigtig, så är det
klart, att äfven de straff som bestämmas i lösdrifvarelagen icke kunna
hafva annan betydelse än den jag nu sist omnämnt. Enligt den af
Kongl. Magt och Riksdagen antagna lagen skall såsom lösdrifvare behandlas
enhvar, som utan att ega medel till sitt uppehälle “för ett

sådant lefnadssätt, att våda deraf uppstår för allmän säkerhet, ordning
eller sedlighet/'' Det är om denna sistnämnda punkt jag här

vill yttra mig. Enligt min mening skulle en allvarlig tillämpning af

denna lag dels vara egnad att afskräcka många från att beträda
otuktslastens bana, dels för många andra blifva ett medel att afbryta
den, sedan de redan en gång beträdt densamma. Samhället skulle derigenom
fylla sin pligt å ena sidan att värna om rätt och sedlighet, å
andra sidan att stödja sådana, som äro svaga, samt hjelpa upp sådana,
som äro fallna, naturligtvis så långt detta kan ske genom borgerliga
lagar och anordningar. Men huru behandlas nu denna sak här i Stockholm
och, som jag tror, äfven i somliga andra städer? Jag har här
i min hand ett “utdrag af föreskrifterna rörande uppsigten öfver prostituerade
qvinnor i hufvudstaden", utfärdadt af öfverståthållareembetet

Torsdagen den 26 Januari. 9 N:o 3,

den 2 juni 1875. Der står, att “såsom prostituerad anses hvar och
en qvinna, som bevisligen idkar skörlefnad såsom yrke". Enligt samma
utdrag är för dessa qvinnor inrättad en särskild besigtningsbyrå, som
är stäld under sundhetsnämndens förvaltning och förste stadsläkarens
inseende samt består af en medicinsk afdelning och en polisafdelning.

Vidare gifvas deri vissa bestämda föreskrifter för de prostituerade.

Dessa föreskrifter äro dock i åtskilligt så vidriga, att jag icke vill
läsa upp dem för herrarne. Hufvudsumman är, att detta reglemente
genom noggranna föreskrifter ordnar utöfvandet af en last, som allmän,
af konung och riksdag antagen lag förbjuder och belägger med
straff. Alla andra brottslingar och lösdrifvare, som polisen kan uppspåra,
häktas, angifvas och befordras till de straff, lagen bestämmer;
men detta slag af brottslingar inregistreras i en särskild bok, åtnjuter
under vissa vilkor polisens skydd, besigtigas minst två gånger i veckan,
på det icke männen må behöfva frukta att gå till dem o. s. v., allt
under det att lagen säger, att de skola straffas med tvångsarbete från
1 månad till ett år samt vid upprepade förseelser ända till 8 år.

Jag kan icke annat än finna detta i högsta grad upprörande. Deremot
står det i reglementet, att om prostituerad qvinna underlåter att
ställa sig öfverståthållareembetets föreskrifter till efterrättelse, så kommer
hon att behandlas i enlighet med lagen om lösdrifvare samt
ådömas tvångsarbete från 1 månad till 8 år. Alltså: icke det att hon
för ett lastbart lif, utan det att hon öfverträder de föreskrifter, hvarigenom
öfVerståthållareembetet bestämt de vilkor, under hvilka det må
vara henne, trots lagen, tillåtet att utöfva sin last, är det som vållar,
att hon här i Stockholm behandlas enligt svensk lag — när nemligen
sådant sker. .Härigenom har öfVerståthållareembetet tagit sig en myndighet,
som icke tillkommer detsamma, ty embetet har med sina reglementen
suspenderat den allmänna lagen. Såsom hvarje annan polismyndighet
har öfVerståthållareembetet rätt att utfärda föreskrifter, som
befordra ordning och laglydnad, men alls icke sådana, hvarigenom
lasten och brottet beviljas frihet att trots lagen strafflöst år ut och
år in utöfvas såsom yrke.

Det ämne jag här tagit mig djerfheten påpeka, och som nog en
annan gång skall komma till Riksdagen i en annan form, kan icke
vara obekant för Kongl. Maj:ts regering; och det förefaller mig underligt,
att ingen af de justitieministrar vi haft känt sig manad att gifva
justitiekansleren befallning om sakens hedrande, ehuru denne annars
litet emellanåt får mottaga sådana befallningar i mål af vida mindre
allvarlig beskaffenhet än detta. År det underligt, att den sedliga
känslan slappas hos ett slägte som växer upp med det skådespelet
för ögonen, att administrativa myndigheter, som skulle öfvervaka lagarnas
efterlefnad, tvärtemot sin pligt på sidan om och i trots af dessa
lagar, genom reglementariska föreskrifter medgifva och ordna utöfningen
af den last, som mer än någon annan undergräfver familjelifvets helgd
och dermed den grundval, på hvilken hela samhällslifvet hvilar?

Det har varit mig, såsom jag redan sagt, ytterst motbjudande
att röra vid denna sak, och jag tackar herrarne för det tålamod, hvarmed
herrarne hört på mig. Måtte den tid snart vara inne, då denna

N:o 3.

Torsdagen den 2G Januari.

skymf mot qvintan, som kon icke är värd, och denna skamfläck för
samhället blifvit afiägsnad ur våra samfundsförhållanden!

Herr talman, jag har ingenting vidare att tillägga.

Vidare anförde:

Herr Redelius: Herr talman! Mine herrar! Då diskussionen nu
är öppnad, ber äfven jag få begagna detta enda mig till buds stående
tillfälle att i allra största korthet yttra några ord med anledning af
den föreliggande kongl. propositionen. Utaf det myckna, som kräfver
uppmärksamhet, är det endast några få punkter, som jag kommit att
särskildt fästa mig vid, och som jag anser vara af den vigt, att jag
vågar framkomma med dem på detta rum såsom observanda till statsutskottet.

Först sätter jag denna fråga: förefinnes statsbrist eller icke ? Denna
fråga torde förefalla mången oväntad, ja obefogad. Ty ofta och med
stort eftertryck har försäkrats oss, att statskassans ställning vore god
och hade öfverskott. Med allt skäl kunde man derföre vänta, att i
Kongl. Maj:ts nådiga proposition till innevarande Riksdag angående
statsverkets tillstånd och behof finna bekräftelse derpå, att ej obetydliga
öfverskott från föregående år funnes att påräkna till statsbehofvens
fyllande. Något verkligt öfverskott annat än på papperet har
jag dock icke träffat på; men i dess ställe flera vittnesbörd om brist.
För att häri blifva trodd och förstådd, nödgas jag erinra derom,
att frågan om statsbrist eller öfverskott icke kan besvaras ensamt af
de siffror, som grunda sig på statskontorets räkenskaper. Af vida
större, för att icke säga afgörande vigt för frågans rigtiga och fullständiga
besvarande är efter min uppfattning riksgäldskontorets ställning.
Herrarne veta, såväl som jag, (och hvem som vill kan finna
bekräftelse derpå uti Riksdagens år 1887 församlade revisorers berättelse
om granskningen af riksgäldskontorets tillstånd vid 1886 års
slut), att svenska statens räntebärande skuld då utgjorde mer än
245,000,000 kronor och att under samma år skulden öfver tillgång
ökats med något mer än 81/,, millioner och att riksgäldskontorets
skulder öfverstego dess tillgångar med ej mindre än 194 millioner
kronor. Emot dessa 194 millioner skulder öfver tillgångar i riksgäldskontor
et — huru ringa äro ej de 3l/2 millioner, som uppgifvas såsom
öfverskott i statskontoret, äfven om dessa finnas i verkligheten och
icke blott på papperet, såsom förhållandet befunnits vara med åtskilliga
s. k. öfverskott. Det synes mig vara i hög grad vilseledande för
omdömet om statskassans ställning, om man ensidigt framhåller de
besparingar, som kunnat uppstå i statskontoret af de anslag, som Riksdagen
år efter år beviljar, då samtidigt riksgäldskontoret, som måste
anskaffa medlen, ökar sina skulder. Men om vi bortse från statskassans
ställning i det stora hela, bortse frän riksgäldskontorets ställning,
och blott och bart fästa oss vid statskontorets ställning, finnas
der månne några synnerliga öfverskott? Om så vore, hvaraf då behofvet
af nya lån, bekofvet af ökade skatter? Som herrarne se, så
äro statsutgifterna upptagna så lågt som möjligt i vigtiga delar, in -

Torsdagen den 26 Januari.

N:o 3.

komsterna åter så högt soin möjligt, och ändå kunna ej inkomster
och utgifter förmås att gå ihop. Vittnar ej detta om statsbrist? Och
denna brist minskas ej af den omständigheten, att den förefunnits
sedan före 1886. Men förhållandet har dolts under ett täckelse, som
jag visst icke vill kalla glänsande, men som dock synes hafva bländat
mången och förledt honom tala om öfverskott, der intet funnits. Detta
har, som bekant, kommit sig deraf, att såsom tillgångar bokförts medel,
som aldrig influtit. Jag ger herr finansministern rätt deruti, att sådan
bokföring är ili någon mån vilseledande". Och rigtig var visserligen
ock den åtgärden att anbefalla en bokföring, som visar verkliga förhållandet.
Men att afkorta den under namn af “öfverskott från föregående
statsregleringar" upptagna fingerade tillgången å ej mindre än
3,944,368 kronor 09 öre, som äro att anse såsom 1kvarstående obefintligedenna
i mitt tycke rigtiga och naturliga åtgärd vill dock
herr statsrådet icke tillråda, “emedan", såsom han säger, “derigenom
skulle tillskapas en brist." Efter min uppfattning finnes bristen der
allaredan och tillskapas icke genom afkortningen, som endast blottar
densamma, så att förhållandet synes sådant det är. Det finnes alltså
beklagligen statsbrist, till hvars fyllande äskas nya skatter och nya
lån. Detta innebär en allvarlig maning till försigtig hushållning med
statens medel, så att den vackra sentensen “Den största sparsamhet
måste iakttagas11 måtte blifva en sanning.

1 sammanhang med det anförda kan det näppeligen förefalla
oväntadt, att 2 millioner af bankovinsten tagits i anspråk för statsutgifterna.
Men meningarne torde dock vara delade derom, huruvida
ej denna vinst, åtminstone till större del, borde reserveras åt riksbanken
sjelf, såvida nemligen statsmagterna hysa den allvarliga afsigten
att låta riksbanken växa ut till en enda stark nationalbank med uteslutande
sedelutgifningsrätt.

För mig bär det förefallit något märkvärdigt att under en tid,
då varuvärdena sjunka och penningen i motsvarande grad stiger i
värde, ändock äskas högre anslag än förut till ordinarie årliga och
ständiga statsutgifter, såsom vi se eger rum under 4, 5, 6 och 7
hufvudtitlarne. I förbigående må erkännas, att den 8 hufvudtiteln
fördelaktigt utmärker sig framför alla de öfrige, såtillvida, att derunder
äskas lägre anslag än förut, nemligen S7,200 kronor mindre
än för det löpande året.

Vidare vill jag fästa uppmärksamheten på dels att statsinkomsterna
blifvit så högt beräknade, att osäkert kan vara, om de inflyta
så rikligt, som antagits t. ex. bränvins-, tull-och jernvägstrafikmedlen;
dels att intet anslag beräknats till förstärkande af statsverkets kassaförlagsfond,
oaktadt nämnde fond minskats med 2,664,070 kronor 10
öre till följd af “öfverskottens“ lätta beskaffenhet.

Särdeles märkeligt synes mig vara, att till teaterreparation begärts
ett anslag af 32,750 kronor. Med anledning deraf erinras om Riksdagens
skrifvelse n:o 30 den 7 juli 1887, deri 17 punkten anmäles, dels
att Riksdagen icke beviljat det för reparation af stora teaterns hus
begärda anslag å 28,820 kronor, dels att Riksdagen anslagit 85,000
kronor till teaterverksamheten, “dock med vilkor, att statsmedel utöfver

N:o 3.

Torsdagen den 26 Januari.

sålunda bestämda anslag icke må för de kongl. teatrar ne användas.Ci
De uu ifrågavande 82,750 kronor, som uppgifvas vara använda till
stora teaterns hus, äro således inga statsmedel, och Riksdagen har
följaktligen ingen skyldighet att anslå medel till deras betalande.

I det hela taget förekommer mig, som om vid uppgörande af förslag
till riksstaten för 1889 utgifterna icke i allo rättat sig efter inkomsterna.
Man har eljest, och det ofta nog, hört den förebråelsen
rigtas ej blott mot enskilde utan mot hela orter i vårt land, att de
hafva le frat öfver sina tillgångar med tillagd förmaning att “rätta munnen
efter matsäcken“. Jag menar, att statsmagterna böra föregå med
godt exempel härutinnan och göra, hvad af andra fordras, på det man
icke må döma sig sjelf genom att göra, hvad man hos andra fördömer.
I en god och sund hushållning måste ju utgifterna rätta sig efter
inkomsterna. Endast i utomordentliga fall och tider af nöd må ske
afvikelse derifrån. Om nu så likväl skett i den föreliggande propositionen,
så frågas, om regeringen anser den närvarande ekonomiska ställningen
så svår, betrycket så stort, att utomordentliga utvägar behöfva
anlitas för bestridande af de nödvändiga statsutgifterna? Jag bara
frågar.

Blott ännu en anmärkning till— om skuldsättningen! Länge—i
mitt tycke allt för länge — hafva vi gått framåt på skuldsättningens
bana. Den vägen är en väg som stupar utföre ju längre ju mer och
dess ändpunkt heter ekonomisk ruin. Den som ej vill dit, måste vända
om, om han är på den vägen. Här tränger sig den frågan på: Huru
länge skola vi gå den vägen? Skola vi vända om? Kunna vi nu vända
om? Jag bara frågar nu igen.

Jag slutar med den önskan — vågar ej säga förhoppning — att
det måtte lyckas statsutskottet påfinna utvägar till att få statsverkets
utgifter och inkomster att gå ihop utan ökade skatter och utan förökad
skuldsättning.

Jag anhåller, herr talman, att detta mitt yttrande måtte få åtfölja
den kongl. propositionen till statsutskottet.

Herr Brodin: Herr talman! Med anledning af den, i Kongl. Maj:ts
proposition om statsverkets tillstånd och behof, befintliga brist och det
föreslagna sättet att betacka den anhåller jag få yttra mig,

Af Kongl. Maj:ts proposition framgår, att ifrågavarande brist är
2,500,000 kronor, som föreslås att betäckas dels genom förhöjning af
tillverkningsskatten å bränvin från 40 öre till 45 öre per liter, livilket
skulle utgöra 1,570,000 kronor, och dels genom förhöjning af tullen
å tobak, som beräknas inbringa 865,000 kronor, hvilka båda poster
ansetts tillsammans kunna betäcka bristen å 2,500,000 kronor.

Granskar man den kongl. propositionen så visar sig å sidan 8
under rubriken “Jernvägstrafikmedel“ att, i stället för beräknade
6,000,000 kronor för 1887, endast 5,200,000 kronor hafva influtit och
sålunda understigit beräkningen med 800,000 kronor.

Då inkomsten af jernvägstrafikmedel under flera föregående år uppgått
till 7,000,000 kronor, från hvilket belopp det först nedgick under
1886, antagligen genom då påbörjade fraktnedsättningar, hvilka ytter -

Torsdagen den 26 Januari.

N:o 3.

ligare betydligen ökades genom ändringen af gällande godsindelning
och befordringsafgifter enligt jernvägstrafikstyrelsens cirkulär af den
23 december 1886, framgår deraf, att en stor del af den befintliga
bristen uppkommit genom dessa fraktnedsättningar.

Med anledning af dessa fraktnedsättningar enligt nyssnämnda
cirkulär af den 23 december 1886 interpellerades statsrådet och chefen
för civildepartementet under senaste riksdag angående dessa fraktnedsättningar,
och vid besvarandet af interpellationen den 25 maj 1887
yttrade herr statsrådet:

“Skulle nu erfarenheten gifva vid handen, att det finansiella resultatet
af denna fraktnedsättning blifver allt för oförmånligt, eller om
det skulle visa sig att — då naturligtvis de trafikanter, som icke begagna
statsbanorna, icke kunna hafva någon egentlig nytta af nedsättningen
och då nedsättningen (om än indirekt) kan komma att inverka
skadligt på de enskilda jernvägarnas fraktinkomster — om det skulle
visa sig, säger jag, att fraktnedsättningen länder icke till fördel, utan
till skada, såsom det från flera håll påstås, då kan jag försäkra kammaren,
att Kongl. Maj:t icke skall underlåta att taga denna fråga i
allvarligt öfvervägande och meddela trafikstyrelsen föreskrifter om vidtagande
af de ändringar, som befinnas nödiga och nyttiga."

Redan då detta yttrades, hade dessa fraktnedsättningar inverkat
så skadligt, att ett stort antal af de enskilda jernvägsbolagen gemensamt
uppsatt en klagoskrift till Konungen, som då cirkulerade till
underskrift, deruti de påvisade kongl. trafikstyrelsens orättrådiga åtgärd
att tvärt emot ingångna, ömsesidigt bindande aftal vidtaga omförmälda
fraktnedsättningar, hvarigenom trafikvägarna förrycktes och de enskilda
jernvägsbolagen tillfogades både direkta och indirekta förluster.

De vidtagna fraktnedsättningarna verka äfven skadligt för åtskilliga
kommuner, derigenom att gods kan, på grund af de låga frakterna,
sändas långa vägar på stambanan och sålunda gå förbi de närmast
liggande afskeppningsorter, hvarifrån godset förut utskeppats, och hvilka
kommuner mången gång gjort dyrbara hamn- och andra anläggningar
för samma gods uppläggande och afskeppning.

Till statsbanornas byggande har hela landet fått bidraga, men
största fördelarne af desamma hafva de, som hafva förmånen att bo i
statsbanornas närhet. Andra orter hafva deremot fått anstränga sig
till det yttersta för att åstadkomma de enskilda jernvägarna utan afsevärdt
understöd af staten. Då fraktnedsättningar å statsbanorna
verka såväl direkt som indirekt i att nedsätta de enskilda jernvägarnas
inkomster, så drabbas de orter, som sjelfva byggt sina jernvägar, af en
dubbel orättvisa genom dylika nedsättningar. Då i de enskilda jernvägarna
vid 1885 års slut voro nedlagda 258,000,000 kronor, inses lätt,
att större fraktnedsättningar å statsbanorna skola verka ruinerande
på en stor del af landet.

Herr statsrådet och chefens för civildepartementet nyss upplästa
uttalande vid förliden riksdag och de enskilda jernvägsbolagens klagomål
öfver de stora fraktnedsättningarna å statsbanorna borde, synes
det, hafva åstadkommit en förändring i detta afseende, men i stället

N:o 3. 14 Torsdagen den 26 Januari.

har kongl. trafikstyrelsen tillkännagifvit, att samma fraktnedsättningar
komma att tillämpas under 1888.

Hvad det föreslagna sättet för bristens betäckande beträffar så
kan väl, ur viss synpunkt, bränvin anses såsom en lämplig beskattningsartikel,
men hvad tobaken beträffar så torde den, ehuru ett njutningsmedel,
likväl med hänsyn till det stora antal menniskor, som använda
densamma, böra betraktas som lika nödvändig såsom kaffe t. ex. Att
såsom nu föreslagits höja tullen å råvaran men ej å den förädlade
varan skulle antagligen mycket menligt inverka på den svenska cigarrfabrikationen.

De nu föreslagna tullarna, hvartill antagligen äfven komma lifsmedelstullar,
skulle komma att hårdast drabba de arbetande klasserna,
som för närvarande äro nästan orepresenterade i riksdagen.

På samma gång som dessa tullar å nödvändighetsvaror påläggas,
fordras afskrifningar å grundskatter och andra pålagor, som hafva
seklers häfd. Det blifver sålunda en öfverflyttning af skatter från de
bättre lottade till den stora massan af folket. Detta är orättvist samt
obilligt, och då det endast torde vara en tidsfråga när dessa orepresenterade
hafva majoritet inom riksdagen, så hemställes, huruvida klokheten
icke bjuder att med försigtighet fortgå i detta hänseende.

Herr statsrådet och chefen för kongl. finansdepartementet friherre
Tamm: Vid början af den i dag förda diskussionen framstäldes en
anmärkning mot den kongl. propositionen om skatt å telefon. Jag
hade trott, det varit fördelaktigare, om dessa anmärkningar kommit
något längre fram, sedan kammaren varit i tillfälle att taga del af
den nu aflemnade propositionen i ämnet, ty en del af de förutsättningar,
hvarunder anmärkningarna framstäldes, torde dermed varit
besvarade. Det har ingalunda varit för att försvåra anläggningen af
telefonledningar och ingalunda för att undertrycka denna lofiiga och
numera nödvändiga verksamhet, som förslaget framkommit. Det har
fastmera varit för att underlätta en reglering af telefon väsen det och bereda
det större frihet än hvad som genom nuvarande bestämmelser är möjligt.
I förslaget påyrkas icke att lägga någon skatt på de telefoner,
som bekostats och förvaltas af telegrafverket, och lika litet för telefoner,
som endast befordra direkta meddelanden mellan enskilda personer,
utan endast sådana apparater som stå i förbindelse med centraltelefonstation
inom enskildt bolag tillhörande telefonnät. Jemförelsen med
jernvägarne synes mig icke fullt lämplig, då det fordras koncession
för jernvägsanläggning, men detta icke är fallet med telefoner. Af
den i dag aflemnade propositionen skall kammaren finna, att Kongl.
Maj:t sett hela frågan ur en helt annan synpunkt, men skulle Riksdagen
såsom flere andra länders representationer vilja förse telegrafverket
med tillräckliga inkomster, utöfver hvad telegramportot kan
inbringa, synes det mig, som om hela beskattningen å telefoner icke
kunde komma att blifva behöflig. Men då Kongl. Maj:t nu för första
gången måst beräkna telegrafverkets inkomster till högre belopp än
dess utgifter och derför nödgats hos Riksdagen äska medel till bristens

N:o 3.

Torsdagen den 26 Januari.

fyllande, så har det synts Kongl. Maj:t lämpligt att påvisa den väg,
hvarpå ändamålet skulle kunna åstadkommas.

Vidare har anmärkning framstälts deremot, att Kongl. Maj:t äskat
medel till betäckande af förskott, utbetalade för de kongl. teatrarnes
skyddande mot eldfara. Af statsrådsprotokollet torde kammaren finna,
att det icke var utan tvekan och föregående lång besinning, chefen
för finansdepartementet tillstyrkte Kongl. Maj:t användandet af medel
för det uppgifna ändamålet. Det är visserligen sant, att det icke var
omöjligt att förutse behofvet af reparationer, men det var för regeringen
omöjligt att förutse, att öfverståthållarembetet skulle hos Kongl.
Maj:t göra hemställan om vidtagande af de åtgärder mot eldfara, som
öfverståthållarembetet ansett sig kunna och böra ålägga samtliga enskilda
teatrar. På grund af Riksdagens beslut om teaterverksamhetens
fortfarande under innevarande spelår hade kontrakt med större delen
af teaterpersonalen blifvit uppgjorda, och först efter det detta hade
skett, kom öfverståthållarembetets hemställan. Det var då icke möjligt
att inställa teaterverksamheten, utan att ådraga statsverket stora
förluster. Finansministern stod då inför valet att stänga teatrarne
eller vidtaga erforderliga åtgärder. Det var emellertid icke till förut
begärda reparationer som dessa medel användes utan det var för att
skydda teatrarne mot eldfara och till säkerhet för publik och uppträdande.

Jag kommer nu till deu anmärkning, som blifvit framstäld angående
statsinkomsternas beräknande och det många gånger upprepade
talet om statsbrist. Fn ärad talare nämde, att det icke är så mycket
i statskontorets räkenskaper, utan fastmer i riksgäldskontorets, man
har att se statskassans rätta ställning, och han anförde såsom bevis
för sin uppfattning siffror, hvilka, såsom jag tror, voro från år 1885.
Det borde emellertid varit honom till stor tillfredsställelse att erfara,
att de fonderade statslånen minskats under 1886, hvilket är det sista
året, hvarför riksbokslutet är verkstad!. Det är visserligen sant, att
riksgäldskontorets fonder under året nedgått, men hvarför? Jo, derför
att riksgäldskontoret kunde utan ny upplåning verkställa de utbetalningar,
som Riksdagen anvisat att utgå från kontoret, och det kunde
derjemte utan att till samma belopp upptaga nya lån verkställa
amortering och inlösen af gamla lån. Då man nu anmärker, att statsbrist
förefinnes, vill det förefalla mig, som om man sammanblandade
begreppen och misstoge sig om hvad som verkligen menas med en
statsbrist. Mig vill det förefalla, som om man icke kan tala om statsbrist,
förrän det kan påvisas, att de af Riksdagen anvisade inkomsterna
icke räcka till för de beslutade utgifterna. Under de alla närmast
förflutna åren hafva de beslutade utgifterna kunnat af dertill anvisade
medel bestridas, och der utöfver finnes, såsom statskontorets räkenskaper
visa, ett öfverskott efter 1886 års och föregående års regleringar
af 4 millioner och några hundratusen kronor. Detta öfverskott
är således tillräckligt att betacka hela detta mycket omtalade belopp,
af bränvinsafgifter som varit debiterade, men icke influtit. Kammaren
torde gifva mig rätt deri, att en afkortning häraf icke bör ske i ett
enda års räkenskap, utan på tider, som motsvara de perioder, hvarun -

N:o 3. 16 Torsdagen den 26 Januari.

der missförhållandet uppstått. Den anmärkning har också blifvit gjord,
att icke minsta belopp blifvit föreslaget till förökande af statsverkets
kassaförlagsfond, som på så betänkligt sätt blifvit minskad. När man
står inför nödvändigheten att genom förökade skatter fylla behofven
för statens utgifter, torde icke svenska folket med tacksamhet se att
ytterligare skatteförhöjningar föresloges för bildande af fonder, vare
sig kassaförlagsfonden eller andra. Ett fortgående på skuldsättningens
bana vill jag icke vara med om, i fall det sker för improduktiva ändamål,
men när, såsom i vårt land sker, det är för produktiva ändamål,
tror jag icke, att faran är så stor som här framstälts. Man bör äfven
erinra sig, att under senare år i budgeten ingått icke obetydliga belopp
för just dylika produktiva ändamål. Under femårsperioden 1882
—86 uppgå anvisningarna inom riksstaten dels utom hufvudtitlarne för
dylika ändamål och dels till sådana förmåner, för kvilka i allmänhet
upplåning plägar ega rum, till omkring 10,180,000 kronor. Med detta
för ögat torde det befinnas, att faran för en ruinerande skuldsättning
således icke är för handen, och detta bestyrkes af den goda kredit
svenska statspapperen lyckligtvis ännu ega i utlandet.

Herr statsrådet och chefen för kong!, cilvildepartementet E. von
Krusenstjerna: Eu talare på geflebänken erinrade om de under

sista åren vidtagna fraktnedsättningar på statens jernvägar och tillika
om ett yttrande af mig, då jag i maj månad föriidet år inom denna
kammare besvarade eu till mig framstäld interpellation rörande detta
förhållande. Jag yttrade då, att, om det efter vederbörlig utredning
skulle visa sig, att denna åtgärd, såsom från vissa håll påståtts, icke
medförde gagn utan lände till skada, så skulle Kongl. Maj:t icke underlåta
att taga denna fråga i allvarligt öfvervägande och meddela
trafikstyrelsen föreskrifter om vidtagande af de ändringar, som befunnes
nödiga och nyttiga. Den ärade talaren anser, att dessa fraktnedsättningar
för många af de enskilda jernvägarne äro synnerligen
skadliga, likasom ock för flera kommuner hvilka nedlagt stora kapital
å transportmedel, som ej vidare blifva rentabla, då godset i följd af
ändrade fraktsatser söker nya vägar. Jag vet, att denna åsigt delas
af många, men, mina herrar, det finnes äfven andra parter, det finnes
trafikanterna invid statsbanorna, särskilt jordbrukare, hvilka allmänt
klagat öfver att 1880 års taxas fraktsatser äro oskäligt höga vid det
enorma prisfall på jordbruksprodukter, som inträffat sedan dessa satser
bestämdes. Härmed må vara huru som helst; det vågar jag dock påstå,
att om man nu vid 1888 års början under en tidpunkt, då konjunkturerna
i landet icke förbättrats utan den tryckta ställningen fortfara,
skulle med ens hafva återgått till 1880 års fraktsatser, så skulle
detta verkat ojemförligt mycket skadligare än den förlust för statskassan,
som bibehållandet af de nedsatta fraktsatserna vållat. Jag tror
för öfrigt icke, att frågan om nedsättningarnas nytta eller skada är
så lättlöst, som den ärade talaren anser densamma vara. Den tarfva:''
utredning. För att åstadkomma en sådan utredning uppdrog Kongl.
Maj:t på min hemställan i september 1887 åt sakkunnige män att,
efter verkstad undersökning af senaste fraktnedsättningars verkningar,

N;o 3

Torsdagen den 26 Januari.

föreslå de ändringar i gällande frakttaxa, som kunde befinnas ändamålsenliga
med hänsyn till å ena sidan trafikanternas intressen och
å den andra sidan statens och do enskilda jernvägarnes behof af inkomster.
I denna komité insattes representanter både för jordbruket
och landets öfriga hufvudnäringar samt för det enskilda jernvägsintresset.
Komitén, som sammanträdde i oktober månad förlidet år, har
hunnit så långt, att hufvudgrunderna för ny taxa blifvit uppgjorda, och
har förslaget blifvit tillstäldt de enskilda jernvägsstyrelserna. Ombud
för dem hafva vid ett sammanträde i dessa dagar här i hufvudstaden
diskuterat förslaget, och lära de, af hvad för mig blifvit uppgifvet,
förklarat sig i allmänhet till freds med detsamma.

_ Jag får sålunda fästa kammarens uppmärksamhet på, att Kongl.
Maj:t icke underlåtit att gå i författning om den utredning af frågan,
jag utlofvade i mitt svar på interpellationen.

Herr 0. 0. Berg. Jag vill endast yttra några ord med afseende
på den i Kongl. Maj:ts nu föreliggande proposition ifrågasatta förhöjning
af tillverkningsskatten på bränvin samt tullen på tobak. Hvar
och eu, som allvarligt ifrar för nykterhetens befrämjande, helsar med
glädje hvarje litet tuppfjät, som tages på den väg, som leder till målet,
nemligen minskad förbrukning af starka drycker; och hvar finnes
väl eu lämpligare väg dertill än varans fördyrande? Jag har derför
intet emot att skatten på bränvin och andra spritdrycker höjes, men
det kan med skäl sättas i fråga, huruvida den nu af Kongl. Maj:t föreslagna
obetydliga förhöjningen af 5 öre för liter kan i ringaste mån
bidraga att minska superiet. Något sådant har icke heller åsyftats
med den nu ifrågasatta förhöjningen i tillverkningsskatten. Tvärtom
har det endast varit den gamla mjölkkon man tagit till för att få eu
nödig förstärkning i statskassan, och på grund af detta förhållande
kan jag för min del icke finna det vara annat än påkostande att se,
att, så . snart det förekommer eu brist i statskassan, det alltid skall
vara bränvinet, man griper till för att fylla denna brist. Hvem är det väl,
som får betala denna skatt? Jo, just den fattige, den orepresenterade
arbetaren. Bränvinet utgör ju företrädesvis hans njutningsmedel!
En sådan förhöjning som den nu föreslagna skulle fördyra detta, det
är sant, men utan att i ringaste mån hjelpa honom ifrån sjelfva förbrukningen.
Hvarför vill man under sådana omständigheter, och då
man i öfrigt visar sig så angelägen att arbetarnes lifsförnödenheter
icke skola fördyras, göra bränvinet dyrare, då man dock anser arbetaren
behöfva denna vara? Icke kan väl detta sätt att få in nödiga
skatter anses bättre, endast derför att inkomsterna inhemtas öfver
krogdisken. Jag kan icke vara med om att höja skatten med 5 öre
pr liter, blott för att få ökade statsinkomster, men vill man taga till
ordentligt, t. ex. en förhöjning af 50 öre pr liter, hvarigenom skatten
kan inverka i sedligt syfte och utöfva inflytande på nykterhetssträfvandet,
då blir det af någon betydelse. Af den nu föreslagna förhöjningen
skulle följden endast blifva den, att mannen och fadren
super lika mycket som förr, men barnen få ett och annat franskt

Andra Kammarens Prof. 1888. N:o 3.

N:o 3.

Torsdagen den 26 Januari.

bröd mindre om dagen, och sålunda kommer den föreslagna skatteförhöjningen
att verka såsom en “svältskatt“, hvilket borde undvikas.

Angående en förhöjd tull på tobak vill jag erinra, att tobak är
den fattiges billigaste njutningsmedel. Han kunde väl vara af med
tobaken, men kan man väl beröfva den fattige hvarje njutningsmedel?
Att just nu höja kostnaden för råvarorna, tobaksstjelk och blad, för
snuset och tuggtobaken, under det man låter dem, som hafva eller anse
sig hafva råd att röka finare cigarrer och cigarretter, erhålla dessa
varor från utlandet utan förhöjd tull, tyckes mig innefatta en orättvisa.
Jag hemställer nu blott, huruvida det ej vore rättvist, att man höjde
tullen på cigarrer och cigaretter, då man lägger högre tull på den
fattiges njutningsmedel.

Herr Öl. Jonsson i Hof: Herr talman! Då den näst föregåen de

talaren med mycket vemod emotsåg den “svältskatt“, han ville
kalla en förhöjning i bränvinsskatten, så vill jag begagna tillfället att
fästa hans uppmärksamhet på, att man möjligtvis på åtskilliga andra
sätt kan undgå denna “svältskatt “. Men huruvida den derför återkommer
i en bättre form, vill jag lemna osagdt. Ett sätt att undgå
denna förhöjning vore utan tvifvel, om herr Berg, såsom representant
för rikets största stad och såsom derjemte mest intresserad, ville afstå
den motsvarande delen af städernas vinstmedel å bränvinsförsäljningen.
Passar det ej rätt i stycket, så förutsätter jag väl, att herr Berg eller
någon af hans meningsfränder framdeles komma att föreslå åtskilliga
andra sätt att öka statsverkets inkomster och deribland, förmodar jag,
tullsatser äfven på råg m. m. i den vägen. Då blir man ju i tillfälle
att välja den form, som man anser minst betungande för de fattige;
och af herr Bergs yttrande tyckes framgå, att rågtull skulle vara
mindre skadlig för de fattige än bränvinsskatt. Jag har blott velat
fästa uppmärksamheten härpå, på det att man ej skall se saken allt
för mörk från första början.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, blef den ifrågavarande
kongl. propositionen, jemte de i anledning af densamma nu
afgifna yttranden, remitterad till statsutskottet.

§ 4.

Föredrogs och lades till handlingarne den till kammaren inkomna
berättelse om hvad i rikets styrelse sedan sista Riksdags sammanträde
sig tilldragit.

§ 5.

Vidare föredrogos de på kammarens bord hvilande motioner, och
hänvisades:

herr II. Anderssons i Nöbbelöf m. flis motion, n:o 1, till statsutskottet
;

herr Q. Ericsons i Nyckelgård motioner, n:o 2, till lagutskottet,
n:o 3 till statsutskottet och n:o 4 till lagutskottet;

N:c 3.

Torsdagen den 26 Januari.

herr O. W. Bedelius’, n:o 5, till lagutskottet;
herr O. Ericksons i Bjersby motion, n:o 15, till konstitutionsutskottet.

Vid föredragning härnäst af herr E. W. Carlsons motion, n:o 7,
om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utarbetande af förslag
till vallag, begärdes ordet af motionären, hvilken anhöll om kammarens
tillstånd att få återtaga motionen för att blifva i tillfälle att i vissa
delar omredigera densamma. Denna anhållan bifölls.

Härefter hänvisades:

herr E. W. Carlsons motion, n:o 8, till bevillningsutskottet;
herrar Lasse Jönssons och M. Dahns motioner, n:is 9 och 10,
till lagutskottet;

herr J. A. Johanssons i Strömsberg motion, n:o 11, till lagutskottet;
herr P. G. Peterssons i Brystorp motioner, n:o 12 till tillfälligt
utskott och n:o 13 till statsutskottet;

herr Folke Anderssons motion, n:o 14, till statsutskottet;
herr J. Johnssons i Thorsberg motioner, n:is 15 och 16 till lagutskottet
samt n:o 17 till statsutskottet;

herr A. W. Nilsons i Lidköping motion, n:o 18, till lagutskottet;
herr O. V. Vahlins motion, n:o 19, till tillfälligt utskott;
herr J. Bengtssons i Gullåkra motioner, n:is 20 och 21, till lagutskottet;
samt

herr G. F. Östbergs motioner, n:o 22 till statsutskottet, n:o 23
till lagutskottet, n:o 24 till tillfälligt utskott och n:0 25 till statsutskottet.

§ 6.

_ Hänvisades till bankoutskottet Riksdagens’ år 1887 församlade
revisorers berättelsé angående riksbanken.

Likaledes föredrogs och hänvisades till statsutskottet samme revisorers
berättelse om granskningen af riksgäldskontorets tillstånd och
förvaltning.

§ 7.

Föredrogs och hänvisades till lagutskottet justitieombudsmannens
vid innevarande riksdag afgifna embetsberättelse.

§ 8.

Föredrogs och godkändes Riksdagens kanslideputerades memorial
n:o 1, angående antagande af tjenstemän i Riksdagens kansli.

§ 9-

Afgåfvos nya motioner af:

herr O. W. Bedelius med flere, n:o 26, om afslag å äskade
slag till kongl. teatrarne;

an -

N:o 3.

Torsdagen den 26 Januari.

herr Per Ersson i Vestlandaholm:

n:o 27, om tillägg till *12 § i gällande bevillningsförordning; och
n:o 28, om ändring af 12 § i förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862;

herr J. Sjöberg, n:o 29, om nedsättning i grundskatterna och
lindring af rustnings- och roteringsbesvären;

herr K. A. Rihlberg, n:o 30, om ändring af § 2 mom. 3 i kong!,
kungörelsen om grunderna och sättet för markegångsprisens bestämmande
den 11 maj 1855;

herr Ollas Ericsson i Ofvanmyra, n:o 31, om afskrifning af grundskatterna
och lindring i rustnings- och roteringsbesvären;

herr O. Andersson i Hasselbol och O. Olson i Stensdalen, n:o 32,
om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om ändring af paragraferna
1 och 8 i resereglementet den 11 februari 1881 m. m.;
herr P. A. 11. Stjernskott:

n:o 33, om ändring i gällande lagstiftning angående förnyelse af
inteckning i fastighet;

n:o 34, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan om meddelande
åt skärpta bestämmelser för tillverkning, import och försäljning
af konstsmör; och

n:o 35, om särskild bokföring af statens inkomster af möjligen
blifvande lifsmedelstullar och sättet för dessa inkomsters användande;

herr N. Åkesson, n:o 36, om tillägg till 31 § af legostadgan den
23 november 1833;

herr II. M. Kilman:

n:o 37, om ändring i grunderna för utarrendering af kronans
domäner; och

n:o 38, om lindring i 1887 års kronoarrenden eller om ändring i
sättet för arrendenas utgörande;

herr W. Gibson, n:o 39, om beviljande af statsanslag för Sveriges
deltagande i utställningen i Köpenhamn;

herr G. Eyding med flere, n:o 40, om inrättande af ett riksbankens
afdelningskontor i Hernösand;
herr O. A. Brodin:

n:o 41, om ändring af 60 § sjölagen den 23 februari 1864;
u:o 42, om upphörande af den i § 103 af kongl. förordningen
den 4 november 1886 angående konsulatväsendet för svenska handelsfartyg
bestämda konsulatsafgift; och

n:o 43, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om ändring
i kongl. förordningen om minderåriges användande i arbete vid fabrik,
handtverk eller annan handtering den 18 november 1881;

herr A. F. Martin, n:o 44, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om utarbetande och framläggande för Riksdagen af förslag
till vissa ändringar i lagen om skydd för varumärken den 5 juli 1884;

herr G. Jansson i Krakerud med flere, n:o 45, om inrättande af
ett riksbankens afdelningskontor i Karlstad; samt

herr G. F. Östberg, n:o 46, om skrifvelse till Kongl. Maj: t med
begäran om åtgärders vidtagande till inskränkning af den nu bruk -

N:o 3.

Fredagen den 27 Januari.

liga katekesutanläsningen vid rikets folkskolor och allmänna läroverken
samt vid nattvardsundervisningen.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

och

§ 10.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr N. Fosser under 5 dagar fr. o. m. den 31 dennes,

„ 27 „

» no ,,

,, 1 instun -

„ P. A. B. Stjernspetz „ o

,, C. G. O:son Bruse „ 9

„ Gustaf Berg „ 8

,, G. Méllin .. 14

dande februari.

§ Il -

Till bordläggning anmäldes statsutskottets memorial n:o 1, med
den till innevarande Riksdag af fullmägtige i riksgäldskontoret afgifna
berättelse.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 1 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.

Fredagen den 27 januari.

Kl. 1 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 20 innevarande månad.

§ 2.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda på
kammarens bord hvilande kongl. propositioner, nemligen,

N:o 3.

Fredagen den 27 Januari.

angående försäljning af ett kronan tillhörigt, i Säfve socken
och Vestra Hisings härad af Göteborgs och Bohus län beläget jordområde;
och

angående rätt för pensionsmessige officerare och underofficerare
vid marinregementet att från anslaget till nämnda regemente såsom
pension åtnjuta skilnaden mellan innehafvande lön och dem tillkommande
pension från amiralitetskrigsmanskassan.

Till bevillningsutskottet remitterades Kongl. Maj:ts proposition
angående tillägg till § 9 i de vid gällande tulltaxa fogade underrättelser
om hvad vid taxans tillämpning iakttagas bör.

Vidare öfverlemnades till behandling af statsutskottet följande
kongl. propositioner, nemligen:

angående tiondefrihet för Höganäs stenkolsverk;

angående eftergift af ett postmästaren A. Torbiörnssons sterbhus
till betalning ådömdt belopp;

angående försäljning af en Kongl. Maj:t och kronan såsom danaarf
tillfallen andel af tomten n:o 4 i qvarteret Plantan i Upsala
stad; samt

angående beviljande af vissa förmåner för enskilda jernvägsanläggningar.

Vid föredragning härnäst af Kongl. Maj:ts proposition angående
skatt å vissa telefonanläggningar, begärdes ordet af

Herr Waldenström från Gefle, som anförde: När jag i går tog
mig friheten att yttra några ord vid remissen af den kongl. statsverkspropositionen,
så talade jag äfven något om den deri omnämnda skatten
å telefoner. I samma plenum framlades den kongl. propositionen om
denna skatt. Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet uppträdde
äfven emot mig med ett anförande, deri han hänvisade mig till
propositionen sjelf, menande att uti densamma skulle finnas tillräcklig
vederläggning af det, som jag tagit mig friheten anföra. Jag har med
anledning deraf i dag läst igenom den kongl. propositionen om telefonskatten
och finner visserligen, att denna proposition till ordalagen är
tydligare än statsverkspropositionen var, så att, medan statsverkspropositionen
innehöll, att hvarje innehafvare af telefonapparat skulle
beläggas med en skatt af 10 kronor, innehåller den särskilda propositionen
i verkligheten, att hvarje apparat skall beskattas med 10
kronor. För det andra innehåller äfven så till vida den kongl. propositionen
någonting annat, än hvad man hade anledning att tro, när
man läste statsverkspropositionen, att nemligen hvarje telefoninnehafvare,
som är abonnent i ett telefonnät, hvilket eges af telegrafverket, skall
vara fri från den föreslagna skatten, emedan man icke kan säga, att
en sådan innehafvare konkurrerar med telegrafverket.

Så långt medgifver jag alltså, att herr finansministern hade alldeles
rätt. Och mitt misstag berodde deruppå, att ordalagen voro
särdeles origtiga i den kongl. statsverkspropositionen. Men jag gifver

N:o 3.

Fredagen den 27 Januari

icke tillbaka en tum vidare af det som jag i går talade. Uti så väl
den kongl. statsverkspropositionen som den nu framlagda särskilda
kongl. propositionen motiveras den föreslagna skatten på telefonerna
med den konkurrens, som eger rum mellan de enskilda telefonerna
och den kongl. telegrafen. Jag visade igår, att de enskilda telefonerna
äro af tvenne väsentligt olika slag, nemligen dels sådana telefoner’,
som besörja telefonförbindelsen mellan olika orter, dels sådana telefoner,
som förbinda olika platser och lägenheter inom samma stad.
De förra konkurrera i verkligheten med telegrafverket, det medgifves.
Deremot är det angående alla de telefonnät, som icke afse annat än
att bereda telefonkommunikation mellan invånare, bosatta inom samma
stad, ovedersägligt, hvad jag i går sade, att nemligen dessa lika litet
konkurrera med telegrafverket, som åkarne och småångbåtarne här i
Stockholm konkurrera med jernvägstrafiken. Man har aldrig hört,
att telegrafverket varit betänkt uppå att anlägga någon telegrafförbindelse
mellan olika delar af samma stad; och förrän telegrafverket det
gör, kunna således de telefoner, som nu nämnts, icke komma i konkurrens
med detsamma. Men icke förty föreslår den kongl. propositionen,
att alla enskilda telefoner, som äro förenade med en central-telefonstation,
skola beläggas med denna skatt. Jag frågar: Hvar skall man
finna något rimligt motiv till sådant? Ty att det i propositionen
nämnda motivet icke alls kan komma i fråga, tror jag mig hafva tillräckligt
visat.

Dertill kommer ännu en annan omständighet, som jag ock i går
påpekade, att nemligen flere enskilda personer hafva vid samma ledning
fästa 2 eller 3 apparater; således kan t. ex. en affärsman hafva
på samma ledning en telefonapparat på sitt kontor och en uti sin
bostad. Skall då denna telefoniinie för den skull beskattas dubbelt
emot hvad den skulle beskattas, om mannen hade endast en telefonapparat
på densamma? En sådan beskattning synes alldeles orimlig.

Derjemte påpekade jag den tunga, som genom den föreslagna
telefonskatten komme att tillfogas alla mindre handtverkare och näringsidkare,
som för att icke blifva trängda ut ur rörelsen varit eller
blifva tvungna att skaffa sig telefoner, sedan de grufvat sig derför i
åratal.

Herr finansministern menade, att den nu föreslagna skatten, besynnerligt
nog, icke skulle vara egnad att hämma telefonrörelsens utveckling,
utan i stället bereda densamma större frihet. Jag har försökt
att läsa igenom den kongl. propositionen med så pass förstånd,
som jag har. Och der förekommer äfven ett citat ur telegrafstyrelsens
utlåtande till Kongl. Maj:t, der detsamma yttras. Men detta
yttrande ibland många andra synes mig blott bevisa sanningen af
hvad jag sade i går, nemligen att telegrafverket icke så litet försofvit
sig. Ty huru skall man tänka sig, ätt telefonfriheten skulle utveckla
sig derigenom, att man drygt beskattade densamma i den uppenbara
afsigten att inskränka den konkurrens, som för närvarande telefonerna
föra med telegrafverket?

Telegrafverket har på senare tider gifvit anledning till icke så
litet klagomål. Såsom blott ett enda exempel, likartad! med detta,

N:o 3.

Fredagen den 27 Januari.

må anföras det besynnerliga förhållandet, att telegrafverket hittat på
att med en särskild skatt belägga firmanamn. Jag skall taga ett
exempel från min egen stad. Vi hafva der en firma, som heter: P. Åberg.
& Cd, hvars telegrafadress i alla tider varit: “Åbergs". Denna
telegrafadress har varit inskrifven i telegrafens adressbok; denna telegrafadress
står tryckt på alla firmans bref; alla dess affärsvänner
telegrafera blott “Åbergs".

Och nu har man i år fått den hugnesamma underrättelsen, att
om herrar P. Åberg & Cd vilja hafva fram sina telegram, då de komma
under namnet “Åbergs", skola de betala särskilt 10 kronor för år..
Hvar i alla verldens tider finnes en rimlig grund för en sådan beskattning?
Skulle icke i stället telegrafverket göra allt, hvad det kunde,
för att underlätta telegrafkorrespondensen och derigenom i sin mån
bidraga till utvecklingen af de affärsförbindelser, som förmedlas genom
telegrafen och som äro af största vigt för hela landets ekonomiska
utveckling? I stället tyckes telegrafverket vilja gå den rakt motsatta
vägen och lägga hinder, hvar det kan.

Af detta skall herr talmannen förstå, att jag icke på något sätt
kan afstå eller taga tillbaka något utaf det, som jag i detta afseende
vid remissen af den kongl. statsverkspropositionen i går yttrade.

Härmed var öfverläggningen slutad; och hänvisades den ifrågavarande
kongl. propositionen jemte det i anledning af densamma nu
afgifna yttrande till bevillningsutskottet.

Kongl. Maj:ts proposition angående ändring i gällande stadganden
till förekommande af öfverdrifven utverkning å ungskog inom Vesterbottens
och Norrbottens län, hvilken proposition härefter föredrogs,
öfverlemnades till behandling af lagutskottet.

Till statsutskottet hänvisades yttterligare Kongl. Maj:ts propositioner
:

om ändring i kongl. förordningarne den 26 april 1861 angående
dels en allmän hypoteksbank för riket samt dels de allmänna grunder,
som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet skola
till efterrättelse lända; och

angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter kakelugnsmakaren
Gustaf Daniel Granlund från Örebro län.

Härefter remitterades till lagutskottet följande propositioner, nemligen
:

med förslag till lag angående förändrad lydelse af 34 och 144
paragraferna konkurslagen den 18 september 1862;

med förslag till lag angående ändrad lydelse af § 30 i lagen angående
tillsättning af presterliga tjenster den 26 oktober 1883;

med förslag till förordning om upphäfvande af förordningen angående
plikt och straff för dem, som f örsumma bevistande af katekesförhör
den 4 december 1765; och

N:o 3,

Fredagen den 27 Januari.

med förslag till lag angående upphörande af klockares brefbäringsskyldighet.

Slutligen föredrogs och hänvisades till behandling af bevillningsutskottet
Kongl. Maj:ts proposition angående förhöjning af bränvinstillverkningsskatten
samt i tullsatserna för bränvin och tobak m. m.

§ 3.

Föredrogs och lades till handlingarne Kongl. Maj:ts skrifvelse till
Riksdagen, med tillkännagifvande att Kongl. Maj:t förordnat statsrådet
m. m. Johan Henrik Lovén att under innevarande riksdag utöfva den
befattning med riksdagsärenden, som enligt 46 § af riksdagsordningen
tillkommer en ledamot af statsrådet; och skulle underrättelse om
skrifvelsens innehåll meddelas vederbörande utskott samt de ledamöter,
som hafva inseende öfver Riksdagens kansli.

§ 4.

Föredrogos de i gårdagens sammanträde väckta motioner; och
hänvisades:

herr O. V. Redélius’ m. fleres motion, n:o 26, till statsutskottet;
herr P. Er ssons i Vestlandaholm motioner, n:o 27 till bevillningsutskottet
och n:o 28 till lagutskottet;

herr J. Sjöbergs motion, n:o 29, till statsutskottet;
herr K. A. Kihlbergs motion, n:o 30, till tillfälligt utskott;
herr Ollas Ericssons motion, n:o 31, till statsutskottet;
herr O. Anderssons i Hasselbol med fleres motion, n:o 32, till
tillfälligt utskott;

herr P. A. II. StjernspetP motion n:o 33 till lagutskottet, n:o
34 till tillfälligt utskott och n:o 35 till statsutskottet;
herr N. Åkessons motion, n:o 36, till lagutskottet;
herr H. M. Kilmans motioner, n:is 37 och 38, till statsutskotet;
herr TF. Gibsons motion, n:o 39, till statsutskottet;
herr G. Rydings med fleres motion, n:o 40, till bankoutskottet;
herr O. A. Brodins motioner, n:o 41 till lagutskottet samt n:is
42 och 43 till tillfälligt utskott;

herr A. F. Martins motion, n:o 44, till lagutskottet;

herr G. Janssons i Krakerud motion, n:o 45, till bankoutskottet;

samt

herr G. F. Östbergs motion, n:o 46, till tillfälligt utskott.

§ 5.

Föredrogs och lades till handlingarne statsutskottets memorial
n:o 1, med den till innevarande Riksdag af fullmägtige i riksgäldskontoret
afgifna berättelse.

N;o 3.

Fredagen den 27 Januari.

§ 6.

Anmäldes nya motioner af:
herr P. Waldenström:

n:o 47, om ändring af 26 § af förordningen angående vilkoren
för försäljning af bränvin den 29 maj 1885; och

n:o 48, om skrifvelse till Kongl. Maj:t om inskränkning i rättigheten
att försälja vin och maltdrycker;
herr J. JEliasson:

n:o 49, om tillägg till 57 § i förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862; och

n:o 50, om ändringar i gällande tulltaxa;
herr K, E. Holmgren, n:o 51, om förhöjning i statsanslaget till
aflöningsbidrag åt lärare vid fortsättningsskolor;

herr C. Persson i Stallerhult, n:o 52, om förhöjdt statsanslag för
anskaffande och underhåll af beväringsbeklädnads- och remtygspersedlar
vid det berustade infanteriet;

herr L. F. Odeil, n:o 53, om nedsättning i tullen å kaffe och
kaffesurrogat samt upphörande af tullen å lysoljor;

herr G. E. Beskow, n:o 54, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om omarbetande och framläggande för Riksdagen af förslag
till ändrade bestämmelser i fråga om riksdagsmannaval;

lierr J. Ericson i Borekulla, n:o 54, om förhöjning i tullen å arbetade
trävaror;

herr O. II. Ström:

n:o 56, om mantalspenningarnes upphörande; och
n:o 57, om beviljande af pension till majoren J. Ruthbergs efterlemnade
enka;

herr Ch. A. Ekeborgh, n:o 58, om ändringar i konkurslagen i
syfte att upphäfva rättens-ombudsmans-institutionen;

herr Th. Stockenberg, n:o 59, om inrättande af ett riksbankens
afdelningskontor i Halmstad;
herr E. G. Fredholm:

n:o 60, om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående åtgärders vidtagande
för trädplantering utmed statens jernvägar; och

n:o 61, om beviljande af ålderstillägg åt häradsskrifvaren I. W.
Melén;

herrar M. Palm och Lasse Jönsson, n:o 62, om inrättande af ett
nytt riksbankens afdelningskontor i landsorten och om ändring i vilkoren
för vissa lånekontors lånerörelse;
herr E. W. Carlson:

n:o 63, om nedsättning i tullen å kaffe och kaffesurrogat; och
n:o 64, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utarbetande
och framläggande för Riksdagen af förslag till ändringar i riksdagsordningens
föreskrifter för riksdagsmannaval;

herr E. W. Wretlind, n:o 65, om förhöjning i bränvinstillverkningsskatten
samt i tullsatserna för bränvin och sprit;

herr G. Eloivson, n:o 66, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med be -

N:o 3.

Lördagen den 28 Januari.

gäran om utarbetande och framläggande af förslag till ordnande af
döfstummeundervisningen i riket; samt
herr Både P. Er sson:

n:o 67, om skyldighet för statsverket att betrida tostnaderna för
af- och tillträdessyner å kronans utarrenderade boställen; och

n:o 68, om ändring i 22 och 25 paragraferna i förordningen angående
fattigvården den 9 juni 1871.

Dessa motioner begärdes på bordet och bordlädes.

§ 7.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Magnus Andersson
i Stigen under åtta dagar från och med den 28 dennes.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag, hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
3/4 2 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.

Lördagen den 28 januari.

kl. 1 e. m.

§ 1-

Af de i gårdagens sammanträde anmälda och bordlagda motioner,
hvilka nu hvar efter annan föredrogos, hänvisades:

herr P. Waldenströms motioner, n:o 47 till bevillningsutskottet
och n:o 48 till tillfälligt utskott;

herr J. Eliassons motioner, n:o 49 till lagutskottet och n:o 50
till bevillningsutskottet;

herr K. E. Holmgrens motion, n:o 51, till statsutskottet;
herr G. Perssons i Stallerhult motion, n:o 52, till statsutskottet;
herr L. F. Odélls motion, n:o 53, till bevillningsutskottet.

Vid föredragning härefter af herr G. E. Beskows motion, n:o 54,
om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utarbetande och fram -

N;o 3. 28 Lördagen den 28 Januari.

läggande för Riksdagen af förslag till ändrade bestämmelser i fråga
om riksdagsmannaval, anförde

Herr Wr»tlind: Motionären bar i förevarande motion begärt,
att Riksdagen ville besluta skrifvelse till regeringen med anhållan om
utfärdandet af stadganden, afseende att fullständiga och förtydliga riksdagsordningens
nu gällande bestämmelser om val till riksdagsman. I
motiveringen till sitt förslag säger han, efter att först hafva påpekat
de oegentligheter, som vid valen till majriksdagen egde rum, bland annat,
följande: “då sedan majriksdagen vida större oegentligheter visat sig
vid senast företagna riksdagsmannaval, har behofvet, ja nödvändigheten,
af fullständiga lagbestämmelser angående val gjort sig mera gällande
än någonsin", och derefter tillägger han: “särskildt har Stockholmsvalet
väckt ett allmänt uppseende och står i våra riksdagars historia
ensamt i sitt slag, och säkert äro alla ense derom, att det bör förblifva
ensamt. För att så skall ske, synes mig nödvändigt, att ändringar göras
särskildt i §§ 14, 16, 19, 22 och 25 af riksdagsordningen, äfvensom
i stadgandet om röstlängder och öfriga dithörande ämnen.“

För min del instämmer jag gerna i hvad här blifvit sagdt, och
säkert dela de fleste af kammarens ledamöter samma åsigt.

Jag ville emellertid fästa kammarens uppmärksamhet derå, att
bland de i motionen uppräknade paragraferna i riksdagsordningen saknas
§ 21, hvilken synes mig hafva bort der omnämnas. Denna § är
af följande lydelse:

“Riksdagsman, som för Andra Kammaren vald blifvit, må ej denna
befattning sig undandraga, med mindre han företer giltiga skäl för
afsägelse. Såsom sådana anses: l:o de hinder allmänna lagen upptager
såsom laga förfall, 2:o ålder öfver 60 år, 3:o att den välde tillförene
såsom riksdagsman bevistat tre lagtima riksdagar. “

Det har nemligen blifvit sagdt om denna paragraf, att den är så
ofullständig och otydlig, att den icke kunnat ega tillämpning på det
af motionären omnämnda stockholmsvalet; så att alltså de nuvarande
representanterna på stockholmsbänken icke skulle kunna, om de än
ville, på grund af stadgandena i denna § blifva qvitt sin plats i riksdagen,
som de erhållit icke genom valmännens val, utan till följd af
domstols utslag. Mig förefaller det icke så. Åtskilliga af dem hafva
kunnat befrias från riksdagsmannaskapet på den grund, att de uppnått
en ålder åt öfver sextio år eller derför, att de förut såsom riksdagsmän
bevistat minst tre lagtima riksdagar. Men dessutom upptager
§ såsom giltiga skäl för afsägelse de hinder allmänna lagen upptager
såsom laga förfall. Om vi då se till hvad allmänna lagen härom innehåller,
så finna vi, att i 12 kap. § 1 rättegångsbalken efter omförmälande
af åtskilliga laga förfall, dem jag icke behöfver uppräkna,
vidare säges: “Nu kunna andra förfall gifvas före; ege domaren ock
dem pröfva, om de äro af den vigt, att de gälla må.“

Under den diskussion, som egt rum man och man emellan och
i synnerhet inom tidningspressen angående det senaste stockholmsvalet
har ingen påstått, att riksdagsordningen skulle medgifva dem, som
kommit in i riksdagen såsom riksdagsmän utan att hafva blifvit der -

Lördagen den 28 Januari. 29 N:o 3.

till utsedde genom valmännens flertal, rätt att afsåga sig sin plats.

Men jemför man § 21 i riksdagsordningen med bestämmelserna i 1 §
af 12 kap. rättegångsbalken, så synes mig afsägelse kunna ske genom
att hänskjuta till vederbörande domstols bepröfvande, huru vida icke
giltigt skäl för afsägelse föreligger i nyssnämnda omständighet.

Jag har derför ansett mig böra påpeka, att ifrågavarande §

21 i riksdagsordningen jemväl bort i motionen upptagas bland dem,
som föreslagits till omarbetning, och anhåller för den skull, att detta
mitt yttrande måtte få åtfölja remissen till utskottet.

Herr Danielson: Jag har icke någonting att erinra vare sig
emot den föregående talarens anhållan, att hans yttrande måtte få åtfölja
remissen af motionen till utskottet, eller mot innehållet af hans
anförande i vissa delar; men jag har icke kunnat underlåta att anmärka
några misstag, hvartill jag tyckte mig finna, att han gjorde
sig skyldig.

Den föregående talaren yttrade i början af sitt anförande, att
det senaste riksdagsmannavalet i Stockholm vore allena stående i den
svenska Riksdagens historia. Så är dock icke förhållandet. Flera fall
hafva inträffat, der minoritetens kandidater inkommit i Riksdagen på
grund af felaktigheter, som förekommit vid valen, och enda skilnaden
är att vid dessa fall valet afsett endast en representant i stället för,
såsom vid stockholmsvalet, ett flertal. Talarens påstående i detta hänseende
var således ett fullkomligt misstag.

Hvad vidare beträffar yttrandet, att de nuvarande ledamöterna på
stockholmsbänken icke kommit att intaga sina platser derstädes på
grund af val, utan blott till följd af domstols utslag, så är icke heller
detta påstående öfverensstämmande med verkliga förhållandet. Äfven
dessa representanter hafva ju erhållit ett icke oväsentligt antal röster
af sina valmän; och hade de icke erhållit röster vid valet, så hade
de icke heller, som vi alla veta, kunnat förklaras valde.

Jag har velat nämna detta blott för att inlägga en gensaga mot
hvad den föregående talaren ansett sig böra andraga.

Herr Wretlind: Jag vill blott fästa herr Danielsons uppmärk samhet

derå, att påståendet, det stockholmsvalet vore allenastående i
vår riksdagshistoria, icke var mitt utan motionärens, af mig citeradt.

Den ifrågavarande motionen blef härefter, jemte de afgifna yttrandena,
remitterad till konstitutionsutskottet.

Vidare hänvisades:

herr J. Ericsons i Borekulla motion, n:o 55, till bevillningsutskottet; herr

O. H. Ströms motioner, n.-is 56 och 57, till statsutskottet;

herr (Jk. A. Ekeborghs motion, n:o 58, till lagutskottet;

herr Th. Stockenbergs motion, n:o 59, till bankoutskottet;

herr E. G. Fredholms motioner, n:o 60 till tillfälligt utskott och
n:o 61 till statsutskottet;

N:o 3.

Lördagen dn 28 Januari.

herrar M. Dalms och Lasse Jönssons motion, n:o 62, till bankoutskottet; herr

E. W. Carlsons motion, n:o 63, till bevillningsutskottet.

I fråga om samme motionärs härefter föredragna motion, n:o 64,
om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande
för Riksdagen af förslag till ändringar i riksdagsordningens
föreskrifter för riksdagsmannaval, anförde:

Herr Wialdenström, från Gefle: Jag har genomläst herr Carlsons
nu föredragna motion och i densamma funnit så tänkvärda saker,
att jag ansett mig böra vid detta tillfälle påpeka åtskilliga rader, som
deri förekomma. Motionären säger bland annat: “den politiskt röstberättigade
delen af nationen har högst ringa garanti för det rigtiga
tillgodoseendet af dess rättigheter, och detta oaktadt den uppfylt alla
de skyldigheter, som åligga densamma för att komma i åtnjutande af
denna dyrbara förmån. Genom valförrättares okunnighet eller försummelse
hafva understundom icke blott enskilde medborgare blifvit
förvägrade utöfningen af sina politiska rättigheter, utan till och med
hela kommuners tydligt uttalade önskningar hafva blifvit lemnade utan
allt afseende". Sedermera och för att bestyrka detta påpekar herr
Carlson det valtrassel, som varit rådande i Stockholm på sista tiden.
Jag skrifver på det hjertligaste under dessa ord, men jag kan på
samma gång icke undertrycka min förvåning öfver, att denna motion
framlagts af en ledamot på stockholmsbänken, hvilken, man må nu
för öfrigt tolka grundlagen huru man vill, dock obestridligen har i sitt
fria val att för sin personliga del återgifva åt Stockholms valmän den
rättighet, som han erkänner hafva blifvit dem frånkänd; och det utan
att dessa valmän begått någon annan förseelse, än att de ty värr litat
på de uppgifter, som de erhållit af uppbördsverket och magistraten i
Stockholm. Genom det sist hållna stockholmsvalet har också en sådan
situation i riksdagen tillskapats, som, huru formelt rigtigt valet än må
anses hafva försiggått, likväl måste vara för den naturliga rättskänslan
i högsta grad upprörande. Man må hafva hvilka åsigter som helst i
de brännande politiska frågorna för dagen och särskildt i tullfrågan,
så böra vi dock alla kunna vara ense derom, att svenska Riksdagen
skall representera det svenska folket. Men om detta är den svenska
Riksdagens uppgift, så är det uppenbart, att Riksdagen i sitt närvarande
skick alldeles icke representerar det svenska folket.

Det har här nyss tvistats om, huru vida det påståendet, att stockholmsvalet
stode enstaka i svenska Riksdagens historia, vore rätt eller
orätt. Herr Wretlind har vid remissen af herr Beskows motion anfört
och instämt i motionärens ord, att det vore allenastående, hvaremot
herr Danielson sökt visa, att samma sak inträffat flere gånger förut.
Jag kan för min del icke annat än anse, att det är herr Wretlind,,
som har rätt i sitt påstående. Det har visserligen förr händt vid
nästan hvarje riksdag, att, såsom herr Danielson påpekat, val, till
följd af åtskilliga vid desamma begångna felaktigheter, blifvit kasserade,,
så att genom domstols utslag en annan blifvit förklarad vald, än den
som flertalet af de afgifna rösterna fallit på. Sådant har skett så väll

N:o 3.

Lördagen den 28 Januari.

å ena sidan som å den andra, så att det ena valet, så att säga, tagit
ut det andra. Så har inträffat jemväl vid valen till denna riksdag.
Protektionisten Nils Olsson i Ättersta t. ex., som vid valet erhöll de
flesta rösterna, betans vara icke valbar, och till följd deraf inträdde
i hans ställe frihandlai-en friherre Bonde. I södra Sverige har, som
bekant är, frihandlaren Nils Pehrsson i Yadensjö, som fått valmännens
röster, måst till följd af en kommunalstämmoordförandes försummelse
vika för den protektionistiske motkandidaten. Här har således det
ena valet tagit ut det andra. Hvad som deremot gör stockholmsvalet
allenastående i Riksdagens historia är det förhållande, att genom detsamma
svenska Riksdagen fått en annan karakter, än svenska folket
velat. Det har förut aldrig händt, att genom ett tillfälligt upphäfvande
af en persons val och insättande af en annan Riksdagen upphört
att vara en sann representation för svenska folket. Detta har deremot
inträffat nu, och det är just detta, som gifvit stockholmsvalet betydelsen
att vara allenastående i svenska Riksdagens historia, en betydelse,
som man må hoppas, att det ock skall få behålla för all framtid.

Herr talman! Det kan naturligtvis icke vara min mening att uttala
något klander eller tadel mot de personers karakterer, som för
närvarande i följd af nämnda vals utgång nu intaga stockholmsbänken.
Eu del af dem känner jag personligen, och de öfriga har jag hört omtalas
såsom i högsta grad aktningsvärde män. Men ett faktum är,
att de sakna den egenskap, som framför allt fordras hos en riksdagsman,
nemligen den att hafva blifvit till sin plats kallad af sina valmäns
förtroende. Det må visserligen vara sant, att, såsom herr
Danielson sade, de erhållit ett stort antal valmäns röster, men de
hafva dock icke fått de flesta rösterna; och flertalets röster är det, som
uttrycka hvad kommunen åstundar. Jag anhåller, att detta mitt yttrande
måtte få åtfölja motionen till konstitutionsutskottet, och ber att
få tillägga, att anledningen, hvarför jag tagit till ordet i denna fråga,
har varit den, att jag ansett det vara rätt och tillbörligt, att icke
blott utom, utan äfven inom Riksdagen, röster måtte höja sig för att
påpeka det upprörande förhållande, som nu existerar, då svenska Riksdagen,
i stället för att vara svenska folkets representantkammare,
blifvit dess förmyndarekammare.

Herr Widström: Det är icke min mening, liksom jag icke
heller tror att det skulle vara på sin plats, att ingå i-något egentligt
försvar för det lämpliga och tillbörliga deri, att de representanter,
som nu intaga stockholmsbänken, sitta der. Jag anser nemligen icke
denna kammare vara det forum, inför hvilket denna sak skall behandlas.
Deremot har jag, i följd af hvad här yttrats, ansett mig
böra till granskning upptaga några af de synpunkter, från hvilka de
talare utgått, som ansett det passande och förenligt med sin pligt
att i kammaren yttra hvad nu framstälts mot stockholmsvalet. Man
har, såsom herr Waldenström nyss gjorde, fäst den hufvudsakliga vigten
dervid, att representanterna borde vara valde af pluralitet^! af valmännen
inom den valkrets, till hvilken de höra. Men en sådan åsigt
är icke fullt öfverensstämmande med vår nuvarande riksdagsordning.

N:o 3. 32 Lördagen den 28 Januari.

Deri stadgas visserligen, att den, som erhållit de flesta rösterna, vare
till riksdagsman utsedd. Detta är regeln. Men att, såsom herr
Waldenström, säga, att denna regel skall ovilkorligen tillämpas och
att valet annars blir otillbörligt eller högst beklagligt, det är alldeles
origtigt. Ty vi veta alla, att i vår riksdagsordning förekomma åtskilliga
andra bestämmelser, som jemväl skola tagas i betraktande dervid,
såsom dels personliga qvalifikationer hos dem, som äro i fråga att
väljas, dels ock formen för sjelfva valet; och riksdagsordningen lägger
lika mycken vigt på dessa omständigheter som på det förhållandet,
att personen i fråga är af valmännens pluralitet framhäfd till riksdagsman.
Det klander, som framstälts mot stockholmsvalet, träffar
derför enligt mitt förmenande vår riksdagsordning, och mot denna
må man vända sig. Jag tror också detta från början varit afsigten
hos de förre ärade talarne, då de anhållit, att deras yttranden måtte
åtfölja motionerna till konstitutionsutskottet, som ju har att taga saken
i öfvervägande.

Man har emellertid icke stannat härvid, utan synes hafva trott
sig vara auktoriserad att i Riksdagens namn uttala ett beklagande
öfver, att detta val af domstolarne bedömts i enlighet med gällande
grundlag. Det är derpå klandret egentligen tyckes syfta. Man vill
icke i fråga om stockholmsvalet erkänna hvad som annars villigt erkännes
vara allmänt gällande lag vid hvilka enstaka riksdagsmannaval
som helst. Herr Waldenström anförde två färska exempel på riksdagsmannaval
till denna kammare och fann mot dem ur laglig synpunkt
ingenting att erinra. Men hvad som gjorde stockholmsvalet
upprörande vore enligt hans tanke den omständigheten, att detta val
skulle förändra denna kammares och till och med Riksdagens karakter;
det skulle insätta riksdagsmän af eu annan tullpolitisk åskådning än
deras, som annars skulle hafva inkommit. Jag vill fråga, om man bör
bedöma befogenheten af ett riksdagsmannaval enligt sådana grunder
och deraf sluta till valets giltighet eller icke. Denna giltighet måste
i första rummet bero på, huru vida valet skett på grund af och i öfverensstämmelse
med rikets grundlagar, och gitter herr Waldenström eller
någon annan visa, att det är i strid mot grundlagen, som stockholmsrepresentanterna
här intagit sina platser, så må han framställa denna
sak. Nu förmenar man, att, derför att detta val i politiskt afseende
har en annan inverkan än man önskar, hade ett .undantag bort göras
från den praxis, enligt hvilken grundlagen hittills tillämpats vid riksdagsmannaval.
Jag får då för min del säga, att ett sådant tillvägagående
vore det mest upprörande, som man i fråga om grundlagstolkning
kunde göra sig skyldig till. Om det i fråga om hvarje lags
tolkning är af vigt att hålla sig till hvad lagen säger och den praxis,
som i följd deraf tillämpats, är det beträffande grundlagen af ännu
större vigt, att dess stadganden och tillämpning äro stabila och icke
jemkas efter politiska förhållanden och efter det resultat valförrättningen
lemnat. Ty sjelfklart är, att, ser man blott på resultatet och, utgående
derifrån, söker få en annan tydning af lagen, så handlar man i
uppenbar strid icke blott mot vanlig lagtolkning, utan särskildt mot
den tolkning, som är föreskrifven beträffande grundlag. Det är der -

N:o 3.

Lördagen den 28 Januari.

iör glädjande, att det visat sig, att i vårt land eu dylik åskådning
icke haft det ringaste inflytande på de myndigheter, som i denna och
andra likartade frågor hafva yttrat sig. Att lagen rätt handhafves
är af vida högre betydelse, än o in flere eller färre riksdagsmän af en
viss uppfattning kommit hit, än annars skulle varit fallet.

Herr Waldenström har sålunda icke hemta! sitt omdöme om det
upprörande från grundlagen, utan från den uppfattning, han anser bör
vara, gällande i Riksdagen, eller den subjektiva uppfattning, herr Waldenström
sjelf hyser i vissa frågor. Att på detta sätt tolka och hafva
anspråk på, att lagen skall tolkas, det är att tolka lagen efter godtycke
samt förklara, att andra personers godtycke skall vara bestämmande
för dem, som i följd af en vigtig lagtillämpning insatts i riksdagen.
Hetta talesätt, att deri, som icke fått pluralitetens röster, icke
är vald, är ett falskt och förvändt talesätt, ty riksdagsordningen
bjuder, såsom jag redan erinrat, att den, som är disqvalificerad, är
icke vald, oaktadt röstpluralitet fallit honom till. Sådant klander
träliar icke någon af oss, ehuru möjligtvis någon kan" vara känslig
derför. Och särskild! betecknande för herr Waldenströms åskådning
är den omständigheten, att lian synes mera fästa sig dervid, att ett
stort antal riksdagsmän genom det klandrade valet bilfvit insatta, än
dervid,^ huru vida, lagens föreskrifter varit vid valet följda eller icke.

Da man här citerat yttranden i de af stockholmsrepresentanter
väckta motionerna, tror jag mig kunna påstå, att de af motionärerna
begagnade uttrycken stå der helt och hållet för deras egen räkning,
och jag . tror icke de framkommit med motionerna i det syfte, som
bär blifvit antydt, utan de hafva ansett, att man på grund af de förhållanden,
som egt rum vid stockholmsvalet, borde tillse, huru vida
icke lagen, borde ändras i vissa stycken. I sådant afseende tillåter
jag. mig fästa uppmärksamheten på en ytterligare omständighet, som
vant af hufvuasakligt inflytande på stockholmsvalet, nemligen att staden
utgjort , en. enda valkrets, som på en gång skulle välja 22 riksdagsmän.
Hn majoritet kunde således tillsätta 22 riksdagsmän och undertrycka
en aldrig så. stark minoritet, men å andra sidan äfventyrade dock
samma, majoritet att, om några af dess kandidater icke godkändes,
hela listan, i följd af riksdagsordningens föreskrift, kasserades och
andra riksdagsmän i stället trädde in.

Ett listval, då många personer väljas af samma valkrets, medför
sålunda en förmån för det forskande partiet, men deruti ligger också
cien nämnda risken, och denna omständighet är jemväl värd att betänka.
Det har aldrig varit de nuvarande stockholmsrepresentanternas
mening att tränga sig in i kammaren, utan man har före valet
gjort allvarliga oemödancien att endast vinna något tillmötesgående
emot minoriteten. Men magistraten ville icke gå in på detta, och
derför utsatte den sig också för hvad som inträffat. Den fara som
sålunda är förenad med det hittills i hufvudstaden använda listvalet,
har egentligen nu först bragts på tal, och jag föreställer mig, att de
riksdagsmän, som. i frågan väckt motioner, tänkt sig, att tillfället vore
passande att få äfven motståndarne att ingå på en omreglering, så att
kretsval komme att efterträda de nuvarande listvalen — ett tillmötes Andra

Kammarens Prof. 1888. JST:o 3.

N:o 3. 34 Lördagen den 28 Januari.

gående som knappast varit att vänta, om 22 frihandlare inkommit på

stockholmsbänken. ..

Jag har ansett min pligt vara att med det sagda bemöta, hvad
här blifvit yttradt om stockholmsvalet, för att _ dermed påvisa de
rigtiga synpunkter, hvarur detta val enligt mitt förmenande bör ses.
Och anhåller jag att detta mitt yttrande måtte få medfölja kammarens
protokoll till konstitutionsutskottet.

Iierr Waldenström, från Gefie: Det har vid åhörandet af herr
Widströms anförande förekommit mig, såsom om herr Widström på förhand
tänkt sig, att jag skulle komma att tala i denna sak; och icke
blott det, utan äfven att han gjort upp för sig, hvad jag skulle komma
att säga, samt i enlighet dermed på förhand läst öfver, hvad han skulle
tala till svar derpå. Och detta har han nu last upp utan sammanhang
med, hvad jag verkligen sagt. Ty, om det hade behagat herr
Widström '' att höra på, hvad jag sade, så skulle han hafva hört, att
jag alls icke talade om stockholmsvalets laglighet eller sade ett enda
ord vare sig till beröm eller tadel af myndigheternas uppfattning åt
grundlagen eller deras sätt att afgöra nämnda val. Jag får derför såga,
att hela den moralkaka, som jag fått mottaga af herr Widström, vant
förgäfves bakad. Det förnämsta och vigtigaste i en diskussion ar dock,
att, när parter med motsatta åsigter drabba tillsammans, den ene parten
talar om samma sak som den andre, och icke om något helt annat; att
icke, såsom ordspråket säger, när den ene talar om prestgården den
andre talar om gärdesgården. Såsom alla, som vant vittne till hvad
jag sagt, kunna intyga, har af mig — jag upprepar det icke yttrats
ett ord om lagligheten af stockholmsvalet, än mindre ett ord åt tadel,
öfver det sätt, hvarpå öfverståthållareembetet och högsta domstolen
i denna sak tillämpat grundlagens bestämda eller, såsom jag kanske
med mera skäl borde uttrycka mig, grundlagens gcinslia otydliga bud.
Jag böjer mig alldeles bestämdt för dessa myndigheters lagtolkning
och anser således deras utslag fullkomligt lagliga. Men det finnes eu
gammal sats, som säger: “Summum jus summa injuria“. Och det ar
ofta just under laglighetens form som saker slag Indika, för den vanliga
naturliga rättkänslan äro allra mest upprörande, och detta inträffar
icke blott på det politiska lifvets område utan äfven mången
gång i det civila lifvet, såsom vi alla veta. Och om någonsin den
nämnda satsen egt sin fulla tillämpning, så är det väl nu i stocuholmsVcllct» Herr

Widström sade, att jag och herr Wretlind skulle i idhsdagons
namn hafva beklagat, att stockholmsvalet blifvit afgjordt i enlighet
med grundlagen. Jag får säga, att sådana ord hade jag icke väntat
af herr Widström. Jag har icke talat i Riksdagens namn och det
har icke heller herr Wretlind gjort, utan jag har talat i mitt eget
namn och i alla deras namn, som uttryckt lika uppfattning med mig
om det upprörande uti, att en sådan onaturlig situation som den nuvarande
blifvit genom stockholmsvalet tillskapad.

Herr Widström sade, att det väl icke vore grundlagens mening,
att den allena skulle anses till riksdagsman vald, som fått de flesta

Lördagen den 28 Januari. 35 n;o 3.

rösterna. Hvad grundlagens mening i den frågan är, derom upplyser
17 § riksdagsordningen, som säger: “Vid så väl elektors- som riksdagsmannaval
tillkommer hvarje röstande eu röst. Den, som dervid erhållit
de flestas röster, vare lagligen vald, och skilje lotten emellan
dem, som erhållit lika röstetal. “ Nu har det emellertid gått så, att
valmännens flesta röster fallit på andra personer än de nuvarande
riksdagsmännen. De nuvarande stockholmsriksdagsmännen hafva alltså
tagit plats i kammaren icke på grund af valmännens flertals röster,
utan p>å grund åt eu minoritets röster och högsta domstolens utslag.

Att detta gått_ formelt rigtigt och lagenligt till, det bestrider ingen,
men att det likväl är emot hela andan i vår riksdagsordning, det
visar den nyss af mig upplästa 17 §.

Herr Widström hoppades, att den sålunda tillskapade situationen
skulle göra frihandlarne mera villige att medgifva den förändring i
valsättet, som de säkert annars aldrig skulle gå in på, att kretsval
infördes i stället för de nu gällande listvalen. Jag vill då först upplysa
om, att för detta ändamål behöfves alls icke någon förändring
1 vår riksdagsordning. Der säges nemligen alldeles uttryckligen: “1

stad, som har att ensam sända en eller flere riksdagsmän, förrättas
valen omedelbart inför magistraten; och må, der flere riksdagsmän
skola utses, staden, på sätt vid val till stadsfuilmägtige är stadgadt,
kunna indelas i valkretsar.“ Uppstår alltså fråga om Stockholms
stads indelning i valkretsar, så kommer denna fråga alldeles icke att
behandlas inom Riksdagen och således icke att der blifva föremål för
vare sig motstånd eller medgifvande å frihandlarnes sida.

Herr Widström ansåg vidare, att jag skulle hafva funnit stockholmsvalet
upprörande derför, att en protektionistisk majoritet derigenom
tillkommit inom kammaren, men att jag sannolikt icke skulle hafva
funnit det upprörande, om en frihandelsmajoritet på samma sätt i
motsats emot landets tydligt uttalade mening kommit till stånd. Jag
kan försäkra honom, att jag utan afseende på den för tillfället rådande
majoriteten skulle anse hvarje sådant val för upprörande.

Herr Widström yttrade vidare, att jag icke alls haft ett ord af
missnöje att säga mot friherre Bondes val, utan att jag tvärt om funnit
det helt naturligt, att friherre Bonde blifvit vald i stället för herr Nils
Olsson i Ättersta, som fått valkretsens röster. Jag vill dsrpå svara,
att jag aldrig funnit detta val naturligt. Tvärt om har jag alltid funnit
det upprörande hvarje gång det händt, att den, på hvilken valmännens
röster fallit, icke blifvit vald. Men hvad jag i mitt förra anförande
framhöll, det var att friherre Bondes val icke i någon mån förändrat
Riksdagens allmänna karakter, hvilket deremot stockholmsvalet gjort.

Och det må val vara,. såsom man säger, “differens på åtskilnad.11
Jag påpekade i fråga härom bland annat äfven, huru som genom ett
annat enstaka val i södra Sverige eu protektionist i följd af högsta
domstolens utslag inkommit i Riksdagen i stället för eu frihandlare, på
hvilken valmännens röster fallit. Och när jag sammanställer dessa
två val, så tar det ena ut det andra, hvad deras politiska betydelse
angår. Helt annorlunda förhåller det sig med stockholmsvalet, såsom
jag nyss visat. Och jag säger om igen: det upprörande i Stockholms -

N:0 3.

Lördagen den 28 Januari.

valet framför de andra ligger just deri, att Riksdagens hela karakter
blifvit genom detsamma förändrad, så att Riksdagen i stället för att
vara svenska folkets verkliga representation blifvit dess förmyndarekammare
i strid mot hela riksdagsordningens anda.

Herr Widström tycktes tro, att min mening vore, att grundlagen
skulle tummas allt efter det resultat, som skulle framgå eller som
man önskade skola framgå ur valet. Jag kan försäkra herr Widström,
att så mycket rättskänsla har jag, att jag icke ens tänkt något ditåt,
utan har jag helt enkelt gjort mig till talman för den åskådningen,
att svenska Riksdagen skall vara svenska folkets representation och
ingenting annat. Från denna synpunkt utgick jag i mitt förra anförande;
från samma synpunkt har äfven herr E. W. Carlson utgått,
då han i sin motion sagt: “Den politiskt röstberättigade delen af

nationen har högst ringa garanti för det rigtiga tillgodoseendet af
dess rättigheter och det oaktadt de uppfylt alla de skyldigheter, som
åligga dem för att komma i åtnjutande af denna dyrbara förmån."

Herr Widström tycktes äfven tro att jag skulle hafva sagt, att
riksdagsmännen på stockholmsbänken icke blifvit valde utan kommit
in utan att hafva blifvit det. Det har jag emellertid icke sagt. Jag
har med flit undvikit att begagna just detta ord, och bar i stället
sagt, att den egenskap, som i första hand bör förefinnas hos en riksdagsman,
nemligen att han till sin plats är kallad genom sina valmäns förtroende,
denna egenskap saknas hos hufvudstadens riksdagsmän. Och
det är helt enkelt ett faktum. Att de ändå i laglig mening äro »välde»,
beror på bristfälligheter i vår riksdagsordning, hvilka bristfälligheter
vållat, att Riksdagen nu fått ett helt annat skaplynne än hvad landet
velat, att den skulle hafva.

Herr Herslow: Äfven jag har begärt ordet väsentligen för att
rigta ett par anmärkningar emot den näst siste talarens yttrande.
Hans vidlyftiga anförande led, så vidt jag kunde finna, af två små fel,
dels det att det icke innehöll annat än hvad vi alla veta förut och
dels det, att det gick helt och hållet utom det ämne, som tvisten här
angår. Om domstolsutslagens lagenlighet är här icke och får här icke
vara tal; men nog måste man medgifva, att i det skedda finnas skäl till
en allvarlig pröfning äfven inom Riksdagen, och nog torde svenska folket
i den representation det här har vara berättigadt att inlägga ett
allvarligt memento vid hvad som försiggått. För .ett år sedan ungefär
hade en fråga, som under tio år stått på dagordningen, nått den brännande
ståndpunkt, att Konungen såg sig af sin pligt manad att i den
högtidligaste form infordra sitt folks uttalande i densamma; svaret
blef tillräckligt tydligt. Vid de senaste riksdagsmannavalen, då man
icke trodde, att samma fråga lika positivt förelagts, blef väl svaret
icke fullt lika tydligt, men så vidt man kan räkna sig till det, så inneburo
dessa val samma mening, samma ja och samma nej. Nu inträffade
det emellertid, att detta val blef genom omständigheterna förvanskadt
på ett sådant sätt, att det icke blott är enastående i vårt lands
historia, utan att intet annat konstitutionelt lands historia har att dertill
uppvisa motstycke. Dermed får visst ingen påstå, att vid denna

N:o 3.

Lördagen den 28 Januari.

valpröfning någon olaglighet skett. Djupt skulle jag beklaga, om inom
eller utom Riksdagen den tanke vunne insteg, att det skedda berott
på bristande samvetsgrannhet eller bristande insigter hos lagens högsta
tolkare i vårt land. Men på samma gång man förklarar, att det gifna
utslaget icke i ringaste mån är olagligt, så är man likväl fullt berättigad
att förklara sakens utgång beklaglig. Och då den ärade talaren
sade, att han icke kunde inse det högst bedröfliga i detta allt, så
vågar jag säga, att han dervid talat i sitt namn och i hvarje fäll icke
i den valkrets’ namn, som han representerar. När denna fråga en
gång hlifvit väckt — och det var väl omöjligt, att denna den vigtigaste
politiska tilldragelse, som kanske förekommit sedan den nya
riksdagsordningens tillkomst, skulle under denna riksdagssession lemnas
så obeaktad, att icke ett ord derom skulle fällas — så är det
af synnerlig vigt, att man noga betänker, hvad man yttrar derom.
Då vi å ena sidan skulle förtjena allvarsamt klander, om vi gjorde en
antydan om, att något i detta val vore olagligt, anser jag, att man
å andra sidan förbiser hvad denna tilldragelse ur konstitutionel synpunkt
innebär, då man icke vill medgifva, att den är bedröflig. Om
vi å ömse sidor rätt justera vår uppfattning, kränker den i sjelfva
verket icke någon af oss. Yi kunna alla ganska väl förena oss i den
uppfattning, som utan gensaga böjer sig för lagligheten af hvad som
skett, men dock ur politisk synpunkt beklagar det. Våra tullpolitiska
åsigter göra härvid ingenting till saken. För min del skulle jag
hellre önskat skyddstullsvännerna 100 rösters öfvervigt, tillkommen på
naturlig väg, än denna lilla öfvervigt, som de nu fått på en icke olaglig,
men onaturlig väg.

Herr Widström: Jag anser icke nödigt att längre upptaga kammarens
tid i denna sak, hvarför jag afstår från ordet.

Herr Lindmark: Då herr Wretlind begärde ordet och afgafsitt
yttrande, förstod jag mycket väl, hvad han åsyftade, och jag har
ingenting att erinra emot att han vill hafva ett förtydligande af 21
§ riksdagsordningen, så att riksdagmau, som valts på ifrågavarande
sätt, må ega rätt att afsuga sig detta uppdrag, om lian önskar. Jag
befinner mig bland dem, som enligt nämnda § hafva rätt att afsåga
sig riksdagsmannakallet, och jag måste fråga mig, hvad det långa
talets mening är. Jag kan i likhet med deri näst föregående talaren
inse, att mången kunnat känna sig upprörd af stockholmsvalets utgång,
men någon annan mening måste ligga härunder, då man ju erkänner
valets grundlagsenlighet, och denna mening torde icke kunna
vara någon annan, än att det är besynnerligt, att icke vissa af representanterna
på stockholmsbänken begagnat sig af sin afsägelserätt.
Men dervid äro vi dock sjelfve vårt samvetes domare och taga inga
råd uti detta afseende.

Jag kan sålunda icke annat än anse hvad här yttrats såsom ett
klander mot oss, derför att vi icke sökt att på angifvet sätt Undra
de förhållanden, som man anser beklagliga.

N;o 3. 38 Lördagen den 28 Januari.

Herr Hers lo w: Det skulle göra mig mycket ondt, om den nästföregående
talaren, en högt aktad kamrat i denna kammare från forna
dagar, ett ögonblick skulle hafva trott, att i mitt yttrande funnes
något spår till tvifvel i afseende å samvetsgrannheten af den pröfning, han
för visso anstalt beträffande hvad han i detta kinkiga läge bort göra.

Jag skulle icke tagit till ordet alls i denna fråga, om icke den
ärade falare från stockholmsbänken, som näst förut hade ordet, förklarat,
att han icke kunde inse, att det alls läge något bedröfligt i
denna sak. Det var att gå för långt i den andra rigtningen; ty djupt
bedröflig är den, derom torde meningen i hela landet blott vara en.
Deremot kan jag mycket väl tänka mig, att en man kan anse såsom
sin pligt intaga den plats, dit han genom detta omständigheternas
fogande blifvit sänd, oaktadt han vid denna pligtuppfyllelse känner
sig bedröfvad och upprörd.

Herr Waldenström från Helle: När jag började tala i denna
sak, var jag ganska tveksam, just emedan jag fruktade, att det, som
jag hade att säga, skulle af stockholmsrepresentanterna fattas såsom
ett tadel mot dem. För att förebygga detta sade jag också, såsom
herr talmannen torde erinra sig, att jag med mina ord icke ville uttala
det ringaste klander mot dessa personers karakter. Jag känner
från gammalt några af dem såsom mina personliga vänner. De andra
känner jag icke, men tager för gifvet, att de äro hederlige och rättskaffens
män, och jag har icke ringaste anledning att tänka annorlunda
om dem. Men då detta mitt förklarande icke tyckes hafva
tagits för godt af herr Lindmark, ber jag att få upprepa och ytterligare
betona detsamma. Men på samma gång kan jag icke annat än
instämma med herr Herslow, och jag vidblifver fullkomligt mitt omdöme
om status quo. Den situation, som genom stockholmsvalet tillskapats,
är eu situation som utan tvifvel, derest ej något annat inträffar,
skall förrycka Riksdagens arbeten under tre år. Den skall
också kanske inom den närmaste tiden bilda grundvalen för en regering,
som från sin födelsestund till sin dödsstund skall vara medveten
derom, att hon icke hvilar på landets genom rösterna uttalade
mening.

Herr talman! Jag har icke något vidare att tillägga.

Ilerr Elowson: Jag har blott några ord att uttala i denna fråga.
På flera områden och under olika förhållanden kan, såsom vi veta,
en konflikt uppstå mellan legalitet och fakticitet. När eu sådan konflikt
inträffar, då visar det sig också, att det naturliga rättsmedvetandet
finner sig mer eller mindre upprördt deraf. Nu är i detta fall
så, att på stockholmsvalet är tryckt laglighetens stämpel, men det är
också ett faktum, att representanterna på stockholmsbänken intaga
sina platser der utan att vara kallade af de flestes bland valmännen
förtroende. Det förefinnes således mellan legalitet och fakticitet en
konflikt, hvilken vi icke kunna här lösa, men hvilken vi kunna beklaga.

Herr Rundbäck: Då man bär talat om situationen, och att

Lördagen den 28 Januari. 39 N;o 3.

stockholmsvalet skulle vara upprörande, ber jag för min del få
betyga, att situationen har sitt ursprung från maj, att hela förvecklingen
derifrån kan härledas, och att stockholmsvalet litet eller intet
haft inflytande på situationen.

Herr Waldenström sade, att Riksdagen nu icke representerade
svenska folket utan mera vore att betrakta såsom en förmyndarekammare
för detsamma. Jag får då säga, att, så vidt jag kunnat
finna af uppgifterna om valresultatet — icke af statistiska centralbyråns,
hvilka ej äro tillgängliga, men af den statistik, som uppgjorts af tidningarne
— flere personer röstat för protektionismen än frihandeln.

Således tror jag, att protektionisterna äro i sin goda rätt, då de anse
sig vara flertalets ombud.

Herr Lyttkens: Den diskussion, som utspunnit sig i anledning
af den ifrågavarande motionens remitterande till vederbörligt utskott,
tyckes mig gå litet på sidan om hvad motionen åsyftar. Jag för min
del vill blott påpeka, att i vår riksdagsordnings bestämmelser om riksdagsmannaval
finnes en del oegentligheter, som blifva nödvändiga att
afhjelpa, innan de åstadkomma ännu mera ondt än hvad de hittills
gjort. Ibland dessa finnes t. ex. ingenting, som hindrar ordföranden
i en kommunalstämma att antingen af okunnighet eller försummelse
helt och hållet omkasta ett vals utgång. Dessa personer äro i detta
afseende helt och hållet oansvariga, och jag vill derför anhålla att
detta mitt yttrande måtte få åtfölja motionen till konstitutionsutskottet
i syfte att anmoda utskottet att föreslå sådana förändringar i riksdagsordningens
föreskrifter angående riksdagsmannavalen, att i fäll
genom eu kommunalstämmoordförandes försumlighet eller uraktlåtenhet
(jag vill ej begagna något annat ord, ty jag förutsätter att det
ej sker afsigtligt) att insända valprotokoll eller genom att begå formfel
vid dess uppsättande, förorsakas att ett riksdagsmannaval får en
helt annan utgång, än om dessa formfel ej egt rum, det då må åläggas
den försumlige att innan sammanräkningen inkomma med ordentligt
och i behörig ordning upprättadt valprotokoll, så att valet må
blifva ett sant uttryck af valkretsens åsigt.

Äfven torde en ändring i grundlagen vara nödvändig, så att icke
till följd deraf att valmännen ej haft kännedom om att den, som de
röstat på, ej för tillfället var valbar, en person kan blifva riksdagsman
på en enda röst; vid sådana och dylika tillfällen bör omval föreskrifvas.

För undvikande af sådana oegentligheter bör vid riksdagsmannaval
absolut röstmajoritet uppnås för att anses vara vald, och då sådan
ej af någon vid första valet erhållits, bör omval ega rum mellan
de tvenne, som erhållit flesta rösterna, eller i fall flera fått lika röstantal,
då mellan dessa.

Jag vill och skall ej uttala något klander öfver hvad som skeft,
enär jag är öfvertygad, att allt gått lagligt till. Men oegentligt anser
jag för min del vara, att en hel kommuns rösträtt skall kunna undanskjutas
för en eller annan försumlig kommunalordförandes skull.

40 Lördagen den 28 Januari.

_ Jag anhåller, som sagdt, att detta mitt yttrande må få åtfölja
motionen till konstitutionsutskottet.

Sedan öfverläggningen i ämnet härmed förklarats afslutad, blef
den ifrågavarande motionen, jemte de i anledning af densamma nu afgifna
yttranden, remitterad till konstitutionsutskottet.

Vid föredragning härnäst af herr E. W. Wretlinds motion, n:o
öp, om förhöjning i bränvinstillverkningsskatten samt i tullsatserna
för bränvin och sprit, begärdes ordet af motionären.

Herr Wretlind: hvilken yttrade: Jag ber att få göra ett litet
tillägg till min motion.

Om bevillningsutskottet behagar tillstyrka motionen, torde utskottet
äfven tillstyrka en så stor förhöjning i tullen på sether och »ther
spirituosus, som kan anses vara lämplig i förhållande till bränvinsskattens
förhöjning, samt att de stadganden rörande bränvin på nederlag
och öfriga detaljer, hvilka förekomma i Kongl. Maj:ts proposition om
bränvinstillverkningsskattens förhöjning, äfven tillämpas.

Härefter hänvisades motionen med det af motionären gjorda tilllägg
till behandling af bevillningsutskottet.

Slutligen remmitterades

herr E. G. Elotvsons motion, n:o 06, till tillfälligt utskott; samt

herr Både Ber Ersssons motioner, n:o 67, till statsutskottet, och
n:o 68 till lagutskottet.

§ 2.

Nya motioner afgåfvos af:

herr C. W. Collander, n:o 69, om skrifvelse till Kongl. Maj:t, med
begäran om ändring af 47 § i gällande tullstadga;

herr O. W. JRedelius, n:o 70, om ändrade bestämmelser rörande
användningen af afkastningen af skog å ecklesiastika boställen;

herr J. Andreason och M. Andersson i Stigen, n:o 71, om ändrad
lydelse af 2 § utsökningslagen;
herr A. G. Jönsson i Mårarp:

n:o 72, om ändrade bestämmelser i fråga om domhafvandes skyldighet
att utfärda uppropslistor; och

n:o 73, om upphäfvande af gällande lagstiftning angående morgongåfva
;

herr M. Andersson i Löfhult, n:o 74, om ändring i gällande lagstiftning
rörande ränta å försträckningar i penningar;

herrar N. Nilsson i Skärhus och Ollas Ericsson i Ofvanmyra,
n:o 75, om nedsättningar i statens embets- och tjenstemäns afiöningsförmåner; herr

N. Nilsson i Skärhus, n:o 76, om ändring i vissa delar af
förordningen angående allmänt ordnande af presterskapets inkomster
den 11 juli 1862;

N:o 3.

Lördagen den 28 Januari.

herr 0. Ericlcson i Bjersby:
n:o 77, om lindring i arrendevilkoren för kronans arrendatorer;
och

n:o 78, om vilkor för beviljande af anslaget till krigshofrätten;
herr N. Wallmaric, n:o 79, om bestämmande af straff för vållande
genom uraktlåten vård om hundkreatur till detsammas inkommande å
annans betesmark;

herr E. P. Jonsson i Myre m. fl., n:o 80, om skrifvelse till Kongl.
Maj:t, med begäran om utarbetande och framläggande för Riksdagen
af förslag till statens öfvertagande af skyldigheten att aflöna fjerdingsmän; herr

H. M. Kilman, n:o 81, om åsättande af tull å fläsk;
herr C. Jakobson m. fl., n:o 82, om tull å trädskolealster, krukväxter
samt blommor och blad;

herr G. W. Svensson i Rydaholm, n:o 83, om efterskänkande af
kronans rätt till danaarf efter drängen Jonas Larsson i Källunda;

herrar A. Olsson i Ornakärr och P. Truedsson, n:o 84, om efterskänkande
och afskrifning af vissa kronans arrendefordringar;

herr II. Andersson i Bringåsen, n:o 85, om åsättande af tull å
hästkreatur, oxar, tjurar och kor samt ladugårdsprodukter;

herr E. Persson i Heljebol, n:o 86, om ändring i förordningen
angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864 i afseende å idkande
af landthandel;

__ herr A. V. Carlson, n:o 87, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om åtgärders vidtagande för inskränkning i utlemning af postförsändelser
under sön- och helgedagar;

herr Ck L. Anjou, n:o 88, om antagande af en lag till inskränkande
af s. k. vivisektioner.

herr H. Andersson i Nöbbelöf, n:o 89, om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om framläggande af förslag till ändringar i konkurslagen
i syfte att afskaffa institutionen af rättens ombudsman;

herr E. TV. Wretlind, n:o 90, om beviljande af statsbidrag för aflöning
åt barnmorskor;

herr O. Andersson i Lyckorna, n:o 91, om skrifvelse till Kongl.
Maj:t rörande ändringar i gällande lagstiftning om försäljning af vinoch
maltdrycker;

herr C. J. Petersson i Eksebo, n:o 92, om skrifvelse till Kongl.
Maj:t, med begäran om framläggande för Riksdagen af förslag till
ändringar i konkurslagen i syfte att afskaffa institutionen af rättens
ombudsman;

herr L. F. Odett, n:o 93, om indragning af nattsnälltågen å statens
jernvägar;

herr A. Svenson i Edum, n:o 94, om lindring i arrendeafgifterna
för vissa kronoarrendatorer;

herr J. Ericsson i Norrby m. fl., n:o 95, om inrättande af ett
riksbankens afdelningskontor i Linköping;

herr A. Peterson i Hasselstad, n:o 96, om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om framläggande för Riksdagen af förslag till än -

N:o 3.

Lördagen den 28 Januari.

dringar i konkurslagen i syfte att afskaffa institutionen af rättens ombudsman
m. m.;

herr friherre C. C:son Bonde, n:o 97, om statsbidrag till restaurering
och ombyggnad af Flöda församlings kyrka;
herr L. P. Larsson i Berga:

n:o 98, om ändring af 11 § i förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862; och

n:o 99, om ändring af 14 § riksdagsordningen;
herr G. Berg:

n:o 100, om ändring i 130 § konkurslagen samt 23 kap. 3 § strafflagen;
och ..

n:o 101, om förhöjning i tullen å “lim: andra slag“ samt åsattande
af tull å “tågvirke; nytt“;

herr A. E. Petersson i Hamra, mo 102, om tull å kemiskt-tekniska
fabrikat;

herr J. Jonson i Fröstorp m. fl., n:o 103, om inrättande åt ettriksbankens
afdelningskoutor för Skaraborgs län:
herr A. P. Lind:

n:o 104, om tillägg till 52 § i förordningen angående stämpelafgiften
den 9 augusti 1884;

n:o 105, om antagande af lagbestämmelser angående skydd mot
efterbildning af fotografialster; och

n:o 106, om tillskott från statsverket till rust- och rotehållares
lega vid anskaffande af ny soldat m. m.;

herr P. Waldenström, n:o 107, om beviljande af statsanslag till
eu folkskoleinspektör i Stockholm;

herr E. G. Fredholm, n:o 108, om antagande af en lag angående
skyldighet för enskilde skogsegare i riket, med undantag af Gotlands
län samt Norr- och Yesterbottens län, att efter utverkning sörja för
skogsåterväxt;

herr A. Gumcelius m. fl., n:o 109, om inställande af årets vapenöfningar
med indelta armén och Yermlands fältjägarecorps; samt
herr E. TF. Carlsson:

n:o 110, om ändring i 33 § af förordningen angående försäljning
af bränvin den 29 maj 1885; och

n:o 111, om tull å psalmböcker och andra på svenska språket
tryckta bundna böcker m. m.

Dessa motioner bordlädes.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr C. TF. Collander under 14 dagar från och med den 6 februari,

§ B.

och Ä. Larsson i Lund

M. TF. Ullman
II. M. Kilman

Söndagen den 29 Januari.

N:o 3.

§ 4.

Till bordläggning anmäldes bankoutskottets memorial n:o 1, med
öfverlemnande af fullmägtiges i riksbanken till bankoutskottet afgifna
berättelse.

Justerades protokollsutdrag, hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. |-3 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson

Söndagen den 29 januari

kl. 7 e. in.

Med afseende derå, att tiden för afgifvande af sådana motioner,
som tillhörde ständigt utskotts behandling, denna dag tilländaginge,
voro kammarens ledamöter kallade att i dag sammanträda.

'' § I Efter

föredragning till en början af de i gårdagens sammanträde
aflemnade motioner, hänvisades:

herr C. W. Gollanders motion, n:o 69, till bevillningsutskottet;
herr O. V. Uedelius'' motion, n:o 70, till lagutskottet;
herrar J. Andreasons och M. Anderssons i Stigen motion, n:o 71,
till lagutskottet;

herr A. G. Jönssons i Mårarp motioner, n:is 72 och 73, till lagutskottet
;

herr M. Anderssons i Löfhulfc motion, n:o 74, till lagutskottet;
herrar Nils Nilssons i Skärhus och Ollas Ericssons i Ofvanmyra
motion, n:o 75, till statsutskottet;

herr Nils Nilssons i Skärhus motion, n:o 76, till lagutskottet;
herr O. Ericksons i Bjersby motioner, n:is 77 och 78, till statsutskottet; herr

N. Wallmarks motion, n:o 79, till lagutskottet;
herr E. P. Janssons i Myre m. flis motion, n:o 80, till statsutskottet; -

N:o 3.

Söndagen den 29 Januari.

herr H M. Kilmans motion, n:o 81, till bevillningsutskottet;
herr G. J. Jakobsons i Karlshult m. flis motion, n:o 82, till bevillningsutskottet
;

herr G. TF. Svenssons i Rydaholm motion, n:o 83, till statsutskottet;
herrar A. Olssons i Ornakärr och P. Truedssons motion, n:o 84, till
statsutskottet;

herr H. Anderssons i Bringåsen motion, n:o 85 till bevillningsutskottet
;

herr L. Perssons i Heljebol motion, n:o 86, till tillfälligt utskott;
herr A. V. Carlsons motion, n:o 87, till tillfälligt utskott;
herr Ch. L. Anjous motion, nio 88, till lagutskottet;
herr 11. Anderssons i Nöbbelöf motion, n:o 89, till lagutskottet;
herr K. TF. Wretlinds motion, n:o 90, till statsutskottet,
herr O. Anderssons i Lyckorna motion, n:o 91, till tillfälligt
utskott;

hei’r C. J. Peterssons i Eksebo motion, n:o 92, till lagutskottet;
herr L. F. Odells motion, n:o 93, till tillfälligt utskott;
herr A. Svenssons i Edum motion, n:o 94, till statsutskottet;

herr J. Ericssons i Norrby motion, n:o 95, till bankoutskottet;

herr A. Petersons i Hasselstad motion, n:o 96, till lagutskottet;

herr friherre C. C:son Bondes motion, n:o 97, till statsutskottet;

herr L. P. Larssons i Berga motioner, n:o 98 till lagutskottet
och n:o 99 till konstitutionsutskottet;

herr G. Bergs motioner, n:o 100 till lagutskottet och n:o 101
till bevillningsutskottet;

herr A. E. Peterssons i Hamra motion, n:o 102, till bevillningsutskottet
;

herr J. Jonsons i Fröstorp in. flis motion, n:o 103, till bankoutskottet; herr

A. P. Linds motioner, n:o 104 till bevillningsutskottet n:o
105 till lagutskottet och n:o 106 till statsutskottet;

herr P. Waldenströms från Gefle motion, n:o 107, till statsutskottet; herr

E. G. Fredholms motion, n:o 108, till lagutskottet;
herr A. Gumcelius’ m. flis motion, nio 109, till statsutskottet;

samt

herr E. W. Carlsons motioner, n:is 110 och 111, till bevillningsutskottet.

§ 2.

Föredrogs och lades till handlingarne banko utskottets memorial
mo 1, med den till innevarande Riksdag af fullmäktige i riksbanken
afgifna berättelse.

§ 3.

Härefter anmäldes nya motioner af:

N;o 3.

Söndagen den 29 Januari.

herr C. Nyström, n:o 112, om ändrad lydelse af § 4 i förordningen
angående försäljning af bränvin m. m. den 29 maj 1885;
herr J. Anderson i Tenhult:

n:o 113, om efterskänkande af vissa å s. k. utjordar hvilande
grundskatter; och

n:o 114, om bankovinstens användande;

herr J. Anderson i Tenhult in. fl.; n:o 115, om ändringar i tulltaxan
;

herr E. G. H. Åkerlund:

n:o 116, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utfärdande
af föreskrifter angående undersökning af vissa födoämnen vid
deras utbjudande till försäljning; och

n:o 117, om skrifvelse till Kong], Maj:t med begäran om ändring
i förordningen angående försäljning af vin, maltdrycker in. m. den 24
oktober 1885;

herr F. G. Björck, n:o 118, om ändrad lydelse af 14 § riksdagsordningen
;

herr vice talmannen Sv. Nilsson i Efveröd, n:o 119, om ändringar
i §§ 3, 10 och 11 i förordningen angående vilkoren för tillverkning
af bränvin den 13 juli 1887;

herr A. G. Björkman, n:o 120, om nedsättning i anslaget till indelta
arméns och Vermlands fältjägarecorps vapenöfningar;

herr 11. Andersson i Bringåsen, n:o 121, om ändring i § 32 mom.
3 af gällande bankoreglemente;

herr L. Börjesson m. fl., n:o 122, om nedsättning i embets- och
tjenstemäns löner;
herr A. P. Lind:

n:o 123, om tillägg till 3 § af skiftesstadgan den 9 november
1866; och

n:o 124, om tillägg till 3 kap. 10 § strafflagen;
herr O. II. Ström:

n:o 125, om upphörande af den personliga folkskoleafgiften; och
n:o 126, om upphörande af den personliga sjukvårdsafgiften;
herr A. Nilsson i Rinkaby, n:o 127, om ändringar i kronoarrendatorernas
arrendevilkor;

herr S. A. G. Sundberg från Kalmar in. fl., n:o 128, om beviljande
af statsanslag såsom bidrag till anläggande af en kanalled mellan
Helgasjön och Innaren;

herr 31. Arhusiander, n:o 129, om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om framläggande för Riksdagen af förslag till statsbidrags
beviljande åt kommuner för anordnande af undervisning i slöjd och
handarbeten åt flickor i skolåldern;

herr C. G. A. Bergendahl m. fl., n:o 130, om ändringar i tulltaxan
;

herr J. Rundbäck, n:o 131, om ändring i gällande bestämmelser
rörande landstingsskattens utgörande;
herrar M. Dalin och L. Jönsson:
n:o 132, om förstärkning af riksbankens reservfond; och
n:o 133, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om fram -

N:o 3. 46 Söndagen den 29 Januari.

läggande för riksdagen af förslag till ny lag angående enskilda banker;

herr E. W. Carlson, n:o 134-, om bestämmelser angående skyldighet
för riksbanken att utan ränta mottaga penningar å upp- och
afskrifningsräkning; ^ _

herr P. Pehr son i Törneryd m. fl., n:o 135, om inrättande åt
ett riksbankens afdelningskontor i Karlskrona;

herr P. Pelirson i Törneryd, n:o 136, om åsättande af tull å
spanmål, fläsk, smör m. m.

herr F. G. Sandvall, n:o 137, om inköp af byggnad eller byggnadsplats
för riksbankens afdelningskontor i Jönköping;

herr P. Larsson i Fole, n:o 138, om ändrade bestämmelser angående
aflöning åt lärare och lärarinnor vid folkskolorna;

herr S. M. Olsson i Sörnäs, n:o 139, om ändring i 57 § af förordningen
om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862;

herr A. Göranson, n:o 140, om ändrad lydelse af 23 § i förordningen
angående fattigvården den 9 juni 1871;

herr J. E. Wilcstén, n:o 141, om ändrad lydelse af 15 kap. 11
§ kyrkolagen;

herr J. E. Wilcstén m. fl., n:o 142, om ändrade bestämmelser i
afseende å förvaltningen af kronans domäner i öfre Norrland;
herr O. A. Brodin:

n:o 143, om beviljande af ett extra anslag å 15,000 kronor till
resestipendier åt personer, som egnat sig åt handelsverksamhet; och
n:o 144, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om omarbetning
af förordningen angående hvad i afseende å passagerareångfartygs
byggnad, utrustning och begagnande iakttagas bör den 12
februari 1864;

herr E. B. A. Nilson, n:o 145, om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om utarbetande och framläggande för Riksdagen af förslag
till ändring i förordningen angående förbud mot lotterier in. in.
den 6 augusti 1881;

herr P. Svensson i Brämhult:

n:o 146, om ändrad lydelse af 23 § riksdagsordningen; och
n:o 147, om åsättande af tull å majs, fläsk, smör, potatismjöl och
stärkelse *

herr W. Pamp, n:o 148, om tillägg till § 8 mom 2 i gällande
bevillningsförordning;

herr A. E. Petersson i Hamra m. fl., n:o 149, om skrifvelse till
Kongl. Maj:t med begäran om utredning och uppgörande af ny regiering
för statens embets- och tjenstemäns aflöning samt om beviljande
af statsanslag för utredningens verkställande;
herr A. E. Petersson i Hamra:

n:o 150, om ändradt ordnande af länsstyrelserna samt indragning
af vissa landshöfdingeplatser; och

n:o 151 om indragning af kronofogdetjensterna;
herr A. Waldenström från Yisby:

n:o 152, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om ändring
i förordningen angående expeditionslösen den 7 december 1883 i fråga
om lösen för gravationsbevis; och

N:o 3.

Söndagen den 29 Januari.

n:o 153, om ändrad lydelse af § 1 mom. 2 i förordningen angående
vilkoren för försäljning af bränvin m. m. den 29 maj 1885;
herr A. P. Daniélson, n:o 154, om tillbyggnad af riksdagshuset;
herr G. Anderson i Himmelsby, n:o 155, om nedsättning i anslaget
till indelta arméns och Vermlands fältjägarecorps vapenöfningar
m. m.;

herr Gr. A. Wändahl:

n:o 156, om förhöjning i tullen på kaffe;

n:o 157, om inrättande af ett riksbankens afdelningskontor i
Sundsvall:

n:o 158, om tillägg till § 27 i förordningen angående vilkoren för
försäljning af bränvin m. m. den 29 maj 1885 ; samt

n:o 159, om skrifvelse till Kongl. Maj:t om ändring i taxan på
arfvode för landtmäteriförrättningar den 8 februari 1867;

herr J. .Ericsson i Norrby, n:o 160, om ändring i förordningens angående
fattigvården den 9 juni 1871 bestämmelser rörande hemortsrätt;
herr A. Hansson i Solberga:

n:o 161, om nedsättning i grundskatterna och lindring i rustningsoch
roteringsbesvären;

n:o 162, om inrättande af ett riksbankens afdelningskontor i Falun;
och

n:o 163, om användande af bankovinsten; samt
herr Piss Olof Larsson:

n:o 164, om ändring i gällande lagstiftning angående vin och
maltdryckers försäljning; och

n-.o 165, om förhöjning i tullen å cigarrer och cigarretter.

De sålunda affemnade motionerna begäi’des på bordet och bordlädes.

§ 4.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. |8 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson,