1888. Andra Kammaren. N:o 39 (Riksdagens protokoll 1888:39)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1888. Andra Kammaren. N:o 39.

Lördagen den 21 April.

Kl. 11 f. m.

§ I Justerades

protokollet för den 14 innevarande April.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna två sjukbetyg:

1 :o. Att herr riksdagsmannen F. G. Jansson i följd af halskatarrh
för närvarande icke kan infinna sig vid riksdagens förhandlingar,
intygar

Stockholm den 21 april 1888.

C. Th. Scholander
Distriktsläkare.

2:o. Att herr riksdagsmannen J. FundbäcTc, som lider af halskatarrh,
för närvarande icke kan infinna sig vid riksdagens förhandlingar,
intygar

Stockholm den 21 April 1888.

C. Th. Scholander
Distriktsläkare.

§ 3.

Till fortsatt behandling anmäldes bevillningsutskottets betänkande
n:o 8, angående ännu oafgjorda delar af tullbevillningen, dervid i
ordningen förekom,

Funhten 79.

I denna punkt hemstälde utskottet: att i utlandet tryckta kartor
med svensk text måtte beläggas med följande tullsatser, nemligen
Andra Kammarens Frot. 1SS8. N:o 39. 1

Angående
tull å kartor
med svensk
text.

J»:o 39.

Lördagen den 21 April, f. m.

Angående för sådana i exemplar och häftade 1 krona 50 öre samt för sådana

tull å kartonerade och bundna 2 kronor, allt för 1 kilogram.

med svensk

(Forts.) Efter föredragning af punkten anförde

Herr Waldenström från Gefle: Hvad beträffar denna tullsats

hemställer utskottet, att i öfverensstämmelse med hvad utskottet föreslagit
i fråga om artikeln böcker, tull äfven måtte läggas på kartor.
Men när nu frågan om tull på böcker blifvit till utskottet återremitterad,
så lär det väl också vara skäl att återremittera denna punkt,
helst det torde vara ganska problematiskt om i vårt land begagnas
några kartor med svensk text förfärdigade i utlandet. Jag yrkar,
herr talman, återremiss af den nu föredragna punkten.

Herr A. W. Carlson: Med anledning af herr Waldenströms

yttrande ber jag att få upplysa, att det verkligen i marknaden förekomma
kartor med svenskt tryck förfärdigade i Tyskland och att
ungefär en fjerdedel af de kartor, som användas i våra folkskolor och
lägre läroverk inkomma från Tyskland. Anledningen, hvarför den
punkt, som rörde artikeln böcker, återremitterades till utskottet, var
förhållandena till Finland. Men kartor skickas icke från Finland till
Sverige. Jag yrkar derför bifall till utskottets hemställan i denna punkt.

Om någon af herrarne vill se prof på de kartor med svenskt
tryck, som förfärdigats i Tyskland, så är jag i tillfälle att visa sådana
kartor. De äro ingalunda bättre än de svenska utan tvärtom.
Och om någon tänker sig, att vi icke inom landet skulle kunna fylla
det förefintliga behofvet af kartor, så vill jag nämna att, äfven om
behofvet vore 10 gånger större än det är, skulle det likväl kunna
fylla3 inom landet.

Herr Johansson i Noraskog: För min del vill jag förena mig

i herr Waldenströms yrkande om återremiss. Ty om de också icke
trycka skolkartor i Finland, så kunna de måhända trycka andra kartor,
ekonomiska, statistiska m. fl., och förhållandet är alldeles enahanda
med dessa kartor som med boktryck i allmänhet. Jag finner
det sålunda mycket lämpligt, att äfven denna punkt återremitteras
till utskottet, på det att böcker och kartor, tryckta i Finland, i fråga
om tull må kunna göras likstälda.

Herr E. G. Boström: Jag skall endast på de af herr A. W.

Carlson anförda skäl yrka bifall till den föredragna punkten. Vår
tullagstiftning måste utgå från för handen varande förhållanden och
ett faktum är, att inga kartor hit införas från Finland. Hvad yrkandet
på återremiss beträffar så har, enligt hvad jag nyss hört uppgifvas,
Första Kammaren redan bifallit punkten oförändrad, hvadan ett beslut
om återremiss här tjenar till intet.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt herr talmannen
gifvit propositioner enligt de yrkanden som förekommit, biföll
kammaren utskottets hemställan.

N:o 39.

Lördagen den 21 April, f. m.

Punkterna 80—So.

Biföllos.

Punkten 86. Angående

tull å

Å kreatur, hvaraf för närvarande alla slag äro fria från tull, hade kreatur.
för nedan nämnda slag yrkats följande tullsatser pr stycke, nemligen:
af herr Söderberg m. fl.: för hästar 50 kronor, nötkreatur 25 kronor,
får 2 kronor, svin 15 kronor; af herr J. Eliasson, lika med bevillningsutskottet
vid riksdagen den 15 januari— 5 mars 1887: för hästar
20 kronor, dock att diföl, som åtfölja modern, få tullfritt införas, nötkreatur
8 kronor, får 1 krona, svin 5 kronor; af herr H. Andersson
i Bringåsen: för hästar 50 kronor, oxar och tjurar 20 kronor, kor 18
kronor; samt af herr J. Anderson i Tenhult m; 11.: för hästar 20
kronor, nötkreatur 15 kronor, får 1 krona, svin 10 kronor. Slutligen
hade herr Kilman yrkat, att Riksdagen måtte besluta en tullsats å
fläsk af 30 öre pr kilogram, lefvande och död vigt.

Utskottet hemstälde:

att å nedan nämnda slag af kreatur måtte sättas följande tullar,
nemligen: å hästar 50 kronor, med iakttagande likväl att diföl, som
åtfölja modern, fortfarande må få införas tullfritt, å nötkreatur 10
kronor och å får 1 krona, allt för stycke, samt å svin 15 öre för 1
kilogram.

Sedan denna utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Bergendahl: Jag tager mig friheten hemställa, att kam maren

måtte medgifva, att föreliggande punkt ändras på det sätt, att
orden »diföl, som åtfölja modern», utbytas mot »föl under ett år», då
punkten skulle komma att erhålla följande lydelse: »att å nedan
nämnda slag af kreatur måtte sättas följande tullar, nemligen: å hästar
50 kronor, med iakttagande likväl att föl under ett år fortfarande må
få införas tullfritt, å nötkreatur 10 kronor och å får 1 krona, allt för
stycke, samt å svin 15 öre för 1 kilogram». Skälet till denna framställning
är, att vi årligen importera en mängd föl, och att denna import
skulle i hög grad försvåras, om man åsatte en så hög tullsats å
dessa som 50 kronor. De hvilka hvarje år införts från Tyskland till
Malmö hafva i Malmö betingat ett genomsnittspris af 300 kronor,
hvilket visserligen är samma belopp, som i utskottets betänkande anges
såsom medelvärdet för under år 1886 införda hästar, men då 50
kronor icke kan anses vara för hög tullsats för fullt utvecklade och
till arbete brukbara djur, torde denna tull dock vara för hög för unghästar,
som icke kunna användas på många år. Då dertill kommer,
att dessa föl i allmänhet tillföra landet ett ganska värdefullt afvelsmateriel
för uppdragande af såväl lättare rid- som vagnshästar, hvarpå
icke kan sägas att vårt land har öfverflöd, hoppas jag kammaren
icke skall finna min gjorda hemställan olämplig.

N:o 39.

Lördagen den 21 April, f. m.

Angående Jag får derför, herr talman, yrka, att punktens ordalydelse må

kreatur s^ förändras, som jag förut tagit mig friheten föreslå, och har jag

rea ur. m}„ bekant att i Första Kammaren ett lika lydande yrkande kommer
(Forts'') att framställas. .

Herr Jonsson i IJof: Jag väntade, att den ärade talare, som

nyss uppträdde, skulle komma med något genomgripande ändringsförslag,
men det skedde icke. Här är nu föreslagen en tull å svin
af 15 öre per kg., och detta är derför att tull per stycke kunde blifva
oegentligt, då man inför både äldre och yngre svin. Jag fruktar
dock, att tullbehandlingen af lefvande svin kommer att blifva mycket
problematisk. Denna sorts kreatur äro just icke så gemytliga af sig
utan ganska sjelfständiga till sin natur. Skola de vid införseln vägas
titan att vara emballerade, är jag rädd för att de springa i sjön i
stället för att stanna på vågen; skola de vägas, instängda i bur, blir
det kinkigt att beräkna afdrag för emballage. Jag fruktar således,
att här behöfver göras en ändring eller ett tillägg, huru svinen skola
förtullas.

Hvad tullsatsen på hästar beträffar, tror jag, att denna tull på
vissa ställen i vårt land blir kinkig att reda sig med, såsom på gränsen
till Finland, utefter Torneå eif. Såsom herrarne veta, hafva
svenska jordegare deruppe äfven mark på finska sidan af elfven, och
finska jordegare äfven på svensk sida, derför att efter fredsslutet
måste de särskilda egendomarna hvar för sig hänga ihop, ehuru egorna
vore på ömse sidor om elfven. Om nu en jordegare behöfver frakta
öfver hästar till sina egor på andra sidan elfven, är det fara värdt,
att han skall nödgas göra anmälan derom till vederbörande tullkammare,
på det att man icke måtte beslå honom med lurendrejeri. Jag
vet icke, huru man i detta fall skall kunna undgå svårigheter och
mycket trassel, men det kan ju hända, att bevillningsutskottets ledamöter,
hvilka väl noga granskat hvarje sak, innan de föreslagit någon
förändring, tänkt sig något sätt för tillämpningen i detta fall, och
det vore intressant att höra, hvad de hafva att säga härom.

Jag har icke något yrkande att göra utan har blott velat fästa
uppmärksamheten härpå.

Herr Sundberg från Haparanda: Jag har icke något att an märka

emot den af utskottet föreslagna tullen å kreatur, ehuru väl
konseqvensen syntes fordra, att då utskottet, som föreslagit att sätta
tull å kött, förklarat sig icke kunna »underlåta att tillstyrka tull å
kreatur, enär eljest den oegentlighet skulle uppkomma, att kött och
fläsk vore belagda med tull, under det att slagtdjuren finge införas
tullfritt», utskottet bort föreslå tull äfven på renar. Ty af det kött
som hit i riket från Finland införes öfver riksgränsen är en ganska
stor del af renar. Likväl torde renen till följd af sin natur icke vara
så i sin egares hand, att denne kan respektera tullgränsen, hvadan
jag förutser så många svårigheter att göra en tull å renkreatur effektiv,
att jäg finner utskottets antydda inkonseqvens ursäktlig. Men
med afseende på den föreslagna tullen på hästar och nötkreatur anser
jag mig såsom representant för en gränsbygd böra göra en erin -

N:o 39.

Lördagen den 21 April, f. m.

rån, som icke drabbar sjelfva den föreslagna tullen utan afser de före- Angående
skrifter om tillämpningen deraf, som torde böra inrymmas antingen , a
i underrättelserna till tulltaxan eller ock särskildt meddelas af Ivongl. *

Maj:t. Handelsförhållandena der uppe vid gränsen, som en lång vana, '' ''

granskapet sida vid sida och ömsesidigt behof gjort oundgängliga,
kräfva en daglig samfärdsel mellan stränderna ömse sidor om gränsen,
som vintertiden eller minst 7 månader af året förmedlas med häst.

Något uttryckligt stadgande torde väl derför erfordras, som
möjliggör å ena sidan för svenshen att kunna obehindrad af tullen
återvända till sitt land med den häst, han fört med sig öfver gränsen
och å andra sidan icke hindrar finnen att såsom hittills i a
obehindradt fara in i vårt land. På denna frihet i samfärdseln lades
också ganska stor vigt vid fredsslutet i Fredrikshamn 1809 och bestämmelser
i detta hänseende, ehuru otydliga, inrymdes i den »Gränseregleringstraktat
emellan hans Maj:t Konungen af Sverige och Sveriges
rike å ena samt hans Maj:t Kejsaren af Ryssland och ryska riket å
andra sidan, hvilken afslöts i Torneå den 20 november 1810. Der
stadgas nemligen i art. IYT. mom. 1 att »de särskilda vägar, hvaraf
de begge gränsernas invånare sig hittills begagnat så väl för fall af
nödvändighet som för handel äro dem för framtiden försäkrade. I
mom. 2 lemnas föreskrift om båtfärder på de gemensamma floderna.

M om. 3 innehåller bestämmelse om användande af landsvägen mellan
Öfver Torneå kyrka och staden Torneå; och slutligen stadgas i mom.

4, att »uti intet af förenämnda fall skall den ena eller andra magtens
undersåter på något sätt oroas, ej heller någon afgift läggas på
deras produkter eller handelsvaror för blotta genomfarten af den
andra regeringens vatten eller område.» Dessa föreskrifter synas mig
medgifva en obehindrad samfärdsel mellan båda stränderna. Nu säges
i utskottets förslag i föreliggande punkt »att å nedan nämnda slag
af kreatur måtte sättas följande tullar, nemligen: å hästar 50 kronor»
etc. Mig förefaller det, som om utskottet bort på något sätt i ordalagen
antyda, att tullen blott afsåge de hästar, som utgjorde föremål
för införsel, men ingalunda finge tillämpas på de hästar som endast
förmedla samfärdseln mellan de närmaste gränsorterna, det vill säga
svensk häst, som egaren återförde från Finland och finsk häst, med
hvilka egaren afsåg att återvända till Finland. Skulle emellertid med
den föreslagna tullen afses, att hvarje öfverskridande af gränsen med
häst vore att anse såsom hästinförsel, komma vi deruppe i en alldeles
olidlig ställning. Jag vill såsom exempel på huru förhållandena skulle
gestalta sig, taga en svensk, som besökt Torneå. Han måste vid återvändandet
passera genom tullgården. Om lian vore personligen känd
af tullförvaltningen och hans häst igenkänd, kunde han möjligen slippa
igenom. Men antaget att han icke vore det. Då skulle det, med
den redaktion utskottets förslag innehåller, inträffa att han icke kunde
undslippa att erlägga tull för sin häst, och han hade sedan endast
den utvägen att med betydligt besvär och kostnad söka restitution i
de 50 kronor, som han i tull erlagt. Men man kan också tänka sig
att denna person om icke dagligen så hvarje vecka behöfde besöka
Finland. Han finge då till sist ligga inne i tullen med ett vackert
kapital, som han måste återsöka. Lika svårt ställer det sig för en

N:o 89.

Angående
tull å
kreatur.
(Forts.)

Lördagen den 21 April, f. ni.

finne, som skall besöka jag antager Haparanda stad. Det går ingen
dag förbi under vintermånaderna, då denna väg icke passeras af minst
50 hästar, och dessa skulle under de förhållanden jag omnämnt vara
underkastade tull. Och till sist det allra värsta: jag skulle icke kunna
färdas mellan Torneå och Haparanda städer under tiden mellan klockan
8 på aftonen då tullkammaren stänges och klockan 8 på morgonen,
då den öppnas. Jag finge således lemna min häst qvarstående för
natten på tullgården, såvida jag ej föredroge att återvända till det
land hvarifrån jag kommit.

Mig vill det förefalla, som om det skulle ligga en åtskilnad mellan
uttrycken införa och göra till föremål för införsel, ithy att det
sistnämnda uttrycket eller gorå till föremål för införsel icke kan sägas
vara förhållandet med den häst, som jag antingen återför hit till riket
eller med hvilken jag ämnar återvända till det andra riket, medan
åter i båda fallen hästen kan sägas vara införd. Jag skulle derför
vilja föreslå en ändring i redaktionen af den föreliggande punkten,
så att den erhölle följande lydelse: »att å nedan nämnda slag af kreatur
måtte sättas följande tullar, nemligen: å hästar, då de utgöra
föremål för införsel i riket 50 kronor» etc. Men derest herrarne för
sin del icke finna någon sådan åtskilnad som jag angifvit, emellan
de åberopade uttrycken, skulle jag önska att i förslaget åtminstone
orden vid införsel inrycktes, så att punkten finge denna lydelse: »att
å nedan nämnda slag af kreatur måtte vid införsel sättas följande
tullar» o. s. v. Om en sådan redaktionsförändring antoges, skulle den
hittills af oss åtnjutna och för oss alldeles nödvändiga rättigheten till
fri och obehindrad samfärdsel mellan gränsorterna betryggas.

Jag har icke något yrkande att framställa, men hoppas att utskottet,
derest den föreslagna tullen beslutas, måtte intaga den antydda
redaktionsförändringen.

Hvad herr Olof Jonssons i Hof yttrande beträffar, gifver det mig
anledning att instämma i hans erinran angående de s. k. suveränitetsholmarne.
Dessa äro belägna hufvudsakligen i Torneå eif, och
enligt förut åberopade gränsregleringstraktat af år 1810 är åtnjutandet
af egorna på dessa öar »för alltid försäkradt åt deras forne egare,
äfven om dessa öar skulle genom gränslinien komma att tillhöra den
motsatta sidan.» Men det är tillika bestämdt att »egarne af hvarje
ö skola gemensamt betala en årlig afgift af 48 kopek eller 8 skillingar
svenskt bankomynt till bevis derpå »att de erkänna att det område,
hvaraf de hafva nyttjanderätten, tillhör den andra regeringen».
De äro till antalet icke få dessa öar. Afgifterna uppbäras och redovisas
inbördes af fögderibetjeningen i svenska Torneå och finska Kemifögderier.
Man afdrager hvad det ena landet har att gifva från hvad
det andra har att gifva och då slutar liqviden med ett saldo finska
statsverket till godo af 3 kronor och 25 öre. Jag vill väl föreställa
mig att, för undvikande af förvecklingar, icke något hinder må läggas
för finnarne att till dessa sina egor inom Sverige tullfritt öfverföra
kreatur, för bete, likasom jag antager att icke något hinder af tull
skall möta för svensken att på hösten återhemta de kreatur han på
bete utsatt inom det ryska området. För ordnandet af alla de förhållanden,
som kunna komma att uppstå af dessa och andra tullar,

N:o 39.

Lördagen den 21 April, f. In.

vore kanske en mellanrikslag mellan Sverige och Finland behöflig. Än3^¥e
Jao- kan dock icke nu framställa något yrkande i sådant afseende, kreatur
utan anhåller blott att utskottet ville, vid den redigering, som ut- (Forts>)
skottet förbehållit sig i 163:e punkten, göra de ändringar, som med
anledning af nu lemnade upplysningar kunna befinnas behöfliga och
gagneliga.

Herr Persson i Mörarp: Det är egentligen med afseende å den

föreslagna tullen å hästar, som jag begärt ordet. Jag inser väl, att
sedan Riksdagen beslutat tull å kött och fläsk, så fordrar konseqvensen,
att man äfven lägger tull på nötkreatur och svin. Men de skäl,
som sålunda gälla i fråga om fäkreatur och svin, kunna icke gälla
med afseende å hästar, ty jag har icke hört att någon spekulation
eger rum uti införsel af hästkött, åtminstone icke i större skala. Det
är redan anmärkt af den ärade talaren på vestgötabänken, att denna
tull skulle drabba en del enskilde och hushållningssällskap, som med
ganska stora penningeuppoffringar för hästafvclns främjande importera
föl. Och af dessa föl är det icke på långt när alla, som.blifva
dugliga afvelsdjur, utan man har beräknat, att endast omkring en
femtedel af dem fullt utvecklade och fullväxta kunna med fördel
användas till afvelsdjur. Men i de sydligare och särskildt den sydligaste
provinsen är det i öfrigt endast två slag hästar, som äro föremål
för import, nemligen dels fullväxta djur till förädlande af hästracen
och dels sådana af gröfre och starkare ras, att användas på
sådana ställen der jorden är af hård och styf beskaffenhet. Jag kan
således icke finna annat än, att denna tull blefve en beskattning på
jordbruket och ett onus för dem, som söka att åstadkomma hästracens
förbättring. Deremot kan jag ej inse, att samma tull såsom
skydd betraktad skulle bereda jordbrukarne den allra ringaste fördel.

Efterser man nemligen, huru exporten af hästar ställer sig till importen,
så utgjorde år 1887 exporten ungefär dubbelt emot importen.

Och om något år importen öfverstigit exporten med ett eller par
1,000 hästar, så är detta dock en så försvinnande del af landets behof,
att tull på dessa hästar icke kan bereda jordbrukarne den^ allra
ringaste fördel. Men då jag, såsom jag nämnt, i stället anser denna
tull blifva en skatt på jordbruket, så måste jag motsätta mig densamma
och anhåller på anförda skäl om afslag å utskottets hemställan,
såvidt den afser tull å hästar.

Häruti instämde herrar vice talmannen Sven Nilsson och Bengtsson
i Gullåkra.

Herr Wallmark yttrade: Om det icke kan förnekas att det

torde vara förenadt med svårigheter å vissa ställen att bevaka riksgränsen,
så att allt lurendrejeri kan förekommas, ifall i enlighet med
utskottets förslag det skulle sättas tull å hästar, så tror jag dock icke
att dessa svårigheter blefve så stora, att de böra utgöra skäl för afslag
uti denna vigtiga fråga; ty uppenbart är att till Norrbotten och
jag° tror äfven till öfriga län inom Norrland är införseln af hästar
''från Finland ganska stor — och detta till stort men för dem af våra

iV:o 39.

Lördagen den 21 April, f. m.

Angående jordbrukare, som vilja ock kunna egna sig åt att uppföda hästar.

kreatur ^''rän Finland öfverföras till största delen billiga, små och merendels

(Ports) dåliga hästar — emedan de som handla med dem anse det säkrare

att få sälja de billiga, än om de köpte de bättre och dyrare. Detta

gör, som man säger, att det sällan är godt pris å dålig vara.

De hästar, som nu för tiden uppfödas i våra bygder, äro af större
och bättre race i allmänhet än de som komma från Finland, och att
de äro något dyrare, säger sig sjelf. Om alltså utskottets föreliggande
förslag bifalles, skulle det icke löna sig betala tull och öfverföra skräpiga
och dåliga hästar såsom det nu sker, utan sådana finge stanna
qvar i Finland, och enbart den saken skulle vara mycket välgörande,
förutom att sådant derjemte uppmuntrade till hästars uppfödande
inom eget land, hvilket alltid i regeln torde vara det rigtigaste. Jag
yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Andersson i Baggböle instämde med herr WallmarJc.

Herr Larsson i Berga: Jag anser denna punkt i utskottets be .

tänkande vara både orättvis och godtycklig. Den liknar i det afseendet
konstitutionsutskottets utlåtande rörande de motioner, som afsågo
rösträttens utsträckning. Dessa motioner klandrades derför, att man
i den ena. tog ett för långt steg, i den andra ett för kort. Här är
också ett liknande förhållande. En fattig person, som behöfver köpa
och utifrån införa en häst, som är värd 100 kronor, får betala 50
kronor i tull. En rik person, som har råd att från utlandet köpa en
häst, som är värd 1,000 kronor, får också blott betala 50 kronor i tull.
För honom utgör tullen blott 5 procent af varans värde, den andre
deremot måste betala 50 procent. Jag önskar derföre att denna
kammare måtte betänka sig, innan den besluter något sådant.

Jag vill tänka mig ett annat fall. Det finnes t. ex. i Finland
eu . familj, från hvilken en son öfverflyttat på svenskt område och
blifvit svensk undersåte. Föräldrarne do och lemna sitt bo qvar i
Finland. I boet finnes, bland annat, ett par hästar värda 100 kronor
stycket och ett par kor värda 50 kronor stycket. Om nu sonen ville
införa . dessa kreatur till Sverge, finge han lemna den ena hästen i
tullafgift och för korna finge han betala 20 kronor för att han skulle
få dem hit. Den deremot som i utlandet ärfver en häst, som är värd
1,000 kronor, han får betala blott 50 kronor i tull och han har således
950 kronor i behåll. Jag anser sådant vara högst orättvist.

Hvad beträffar svinkreatur, anser jag utskottets uppfattning
om tullen å dem äfven vara ganska origtig. Det sades, då vi behandlade
tullen å fläsk, att denna tull skulle bereda den fattige en
inkomst. Men detta är icke fallet. Ty det inträffar nästan alltid,
att den fattige, som köper en gris på våren, blir i skuld för densamma,
så att det fläsk han säljer sedan går åt att betala denna skuld,
och behållningen för den fattige blir derför icke så stor som de
flesta protektionister lofvat.

För min del yrkar jag afslag å utskottets betänkande i denna punkt.

Herr E. G. Boström: Det är ju alldeles gifvet, att de kreatur,
som uti denna punkt afses, äro sådana som införas i handelsafsigt.

N:o 39»

Lördagen den 21 April, f. m.

Det kan ju ingalunda vara meningen, att t. ex. de hästar, som begagnas
af trafikerande på gränsen emellan Finland och Sverige, skola
draga tull, allra helst som det, såsom herr Sundberg omtalade, finnes
äldre bestämmelser sedan 1809, som innehålla föreskrifter i detta
hänseende. Dessa stadganden hafva naturligtvis företräde framför de
tullbestämmelser, som nu kunna beslutas. Hvad verkställighetsbestämmelser
beträffar, synes det mig uppenbart, att det tillhör Kongl.
Maj:ts lagstiftningsområde att härom förordna. Bevillningsutskottet
kan sådant icke åligga.

Herr Olof Jonsson i Hof har omnämnt en del svårigheter, som
skulle till följd af denna tull uppkomma i gränsorterna. Jag känner
icke huru pass berättigade dessa anmärkningar kunnat vara. Jag
tror dock icke, de kunna vara oöfvervinnerliga. Ty i andra länder,
som icke skiljas från hvarandra af stora vatten, har man lagt tull på
kreatur och det har der visat sig, att det låter sig väl göra.

Beträffande herr Bergendahls yrkande att i förslaget i stället för
orden »diföl som åtfölja modren» böra sättas orden »föl under ett år»,
så har jag deremot ingenting att erinra. Herr Bergendahl afsåg antagligen
med sitt ändringsförslag de s. k. Hannoveranska fölen, som
införas särskildt till de sydligare provinserna. Och jag tror, att skäl
för detta förslag kan förefinnas deri, att det i fråga om föl är synnerligen
svårt att beräkna, hurudana hästar som af dem kunna fås.
Deremot anser jag icke, att några vidare eftergifter i utskottets hemställan
böra göras. I fråga om importen af afvelsdjur, så hafva dessa
djur ett så högt värde, att tullen med afseende å dem nästan intet
betyder. Tullen å hästar är egentligen afsedd för norrländingarne,
Indika, såsom jag tror, äro ganska angelägna derom, att sådan tull
beslutas. Det är väl möjligt, att skåningarne kunna hafva någon
olägenhet af denna tull, särskildt i fråga om sämre hästar, såsom
spårvagnshästar som importeras från Köpenhamn. Men å andra sidan
är Skåne så pass hästproducerande, att olägenheterna icke kunna vara
nämnvärda.

Hvad till sist beträffar de erinringar, som gjorts om olägenheten
deraf att tullen på svin bestämmes efter vigt, så synes det mig vara
alldeles gifvet, att de måste så förtullas. Vid all export af svin ske
ju försäljningarne efter vigt, derför att djuren äro så olika stora, att
de ej kunna säljas per styck. Kan det stora antal, som exporteras,
vägas, kan sådant än lättare ske med det vida mindre antal, som importeras.

Jag anhåller således om bifall till utskottets förslag med den
af herr Bergendahl föreslagna förändring.

Angående
tull å
kreatur.
(Forts.)

Med herr Boström instämde herr Petersson i Hamra.

Herr Sundberg från Haparanda: Herr talman! Jag tillåter mig

nu, med stöd af hvad jag nyss yttrade, framställa det yrkande, att
den föredragna punkten måtte erhålla följande förändrade lydelse:

86:o) att å nedan nämnda slag af kreatur måtte sättas följande
tullar, nemligen: å hästar, der de utgöra föremål för införsel i riket,
50 kronor, med iakttagande likväl att diföl, som åtfölja modern, fort -

N:o 39.

Lördagen den 21 April, f. m.

Angående farande må få införas tullfritt, å nötkreatur 10 kronor och å får 1

tull a krona, allt för stycke, samt å svin 15 öre för 1 kilogram.

kreatur. J °

(Forts.) Herr Lasse Jönsson: Med anledning af den ärade talarens på

skånebänken yttrande, att vi hade behof af att importera hästar af
gröfre slag samt afvelsdjur, så vill jag nämna, att, ehuru väl det
icke kan nekas att ett dylikt behof i ett eller annat fall kan förekomma,
vi dock här i landet hafva en så stor hästafvel, att den är
fullt tillräcklig, blott vi kunna vinna afsättning för våra hästar. Jagpåstår
derför, att importen af hästar i allmänhet är alldeles onödig.
Men vi hafva under de senare åren haft erfarenhet derom, att icke
ens våra värfvade kavalleriregimenten kunna förmås att rida på
svenska hästar, utan begagna hästar importerade från Tyskland, och
särskildt Rhenprovinserna. Jag tror väl att en tull på 50 kronor
icke hjelper mycket häremot, men att det dock kan föranleda, att
remonteringskommissionerna åtminstone se på äfven svenska hästar.
Uti kongl. reglementet af 1881 är förordnadt att en remonteringskommission
är skyldig att på sådana ställen, der hästar uppfödas,
hålla möten. Men huru göra de vid mötena? Jag har sjelf varit på
mötena, så att jag vet huru det tillgår. Jo, der kan vara ett par
hundra hästar sammanförda, och så kommer kommissionen ändtligen
dit vid 6-, half 7-tiden och ser på djuren, och när den hållit på dermed
ett par timmar, så händer det att remonteringskommissionen
köpt ett par hästar, man kasserat resten. Kommissionen vet att hos
herrar hästhandlare stå tyska hästar som »smaka» bättre. ■—- Om förtjensten
på ett sådant tillvägagående nu ginge till staten, så vore det
ingenting att säga derom. Men tyvärr går det till mellanhänderna
och deras förtjenst på affären blir högst betydlig. Staten har nu en
gång föreskrifvit ett visst minimipris af 600 kronor vid remonteringskommissionernas
inköp. Men hästhandlaren har inköpt djuren
till ett pris som knappt går upp till hälften af hvad staten skall betala.
Att hästhandlarne kunna göra så billiga inköp, kommer sig
mycket deraf, att de preussiska kavalleriregementena äro förbjudna
att använda ston. Pöljaktligen säljas treårsston i Preussen, i synnerhet
i Ostpreussen, för ofantligt billigt pris. Då dessa ston följaktligen
i Tyskland säljas för 30Ö kronor, men svenska staten har förbundit
sig att betala 600 kronor, och det icke får betalas mindre än
600 kronor, så är det tydligt att dessa remonteringskommissioner vid
sådant tillvägagående som jag förut omnämnt, måste haft vigtiga skäl
som tala för att staten skulle punga ut med en dylik mellangift.
Men hvad händer? Jo, följden har blifvit den att man måst inrätta
en remonteringsdepöt, på Strömsholm, der de inköpta djuren skola
gå och spatsera ett år, ty de hafva befunnits för klena att genast
göra tjenst. Tro herrarne att något sådant skulle hafva händt med
våra svenska hästar? Och det synes icke vara nog med Strömsholm,
ifall jag skall tro hvad jag i går läste i en morgontidning under rubriken:
»Militära meddelande^. Der förekom följande uppgift rörande
det »värfvade kavalleriets remontering».

»Då den nu vid Strömsholm befintliga remontdepöten visat sig
utöfva ett fördelaktigt inflytande på remonteringen samt vid sådant

x\:o 39.

Lördagen den 21 April, f. m,

förhållande en utvidgning af depötsystemet synts önskvärd men ut- Angående
rymme icke funnes vid Strömsholm för tillökning af dervarande fcrarfwr
depot, har Kong!. Maj:t förordna!, att en ny remontdepot, afsedd för . ''

60 remonter, skall anordnas i Skåne samt, derest öfverenskommelse ^ ''''

med vederbörande jordegare kan träffas, förläggas till den i närheten
af staden Helsingborg, inom Luggude härad af Malmöhus län belägna
egendomen Gustafslund.»

Således skall nu staten hyra utaf en enskild egare en egendom,
der de inköpta tyska stona skola gå och spatsera, då vi under tiden
icke kunna sälja till remont någon enda af våra svenska hästar. Jag
låter herrarne bedöma om sådant kan vara rigtigt. Visserligen råderbetryck
på vår svenska landsbygd. Men att vi skulle vara i en sådan
brist, att vi icke för våra egna regementens behof skulle kunna uppföda
våra hästar, det bestrider jag. Fördelarne af att på det sättet,
med förbigående af landets egna hästuppfödare, låta den utländska
hästuppfödarens djur gälla för de enda som äro för våra hästregementen
lämpliga, må nu vara mångahanda; men huruvida det kan vara
till statens nytta, lemnar jag derhän. Såväl med afseende på dessa
förhållanden samt huru jag i öfrigt betraktar saken, kan jag icke anse
att den här föreslagna tullen är för högt tilltagen.

Emellertid säger talaren ifrån Skåne att exporten spelar en så
betydande roll, att den är dubbelt så stor som importen. Men ser
man på bevillningsutskottets tabeller, finner man att importen till
och med är något större.

Jag anhåller således om bifall till utskottets förslag.

Herr Andersson i Bringåsen: Herr Talman! Den tullsats, utskottet
föreslagit i denna punkt, är ingalunda för hög eller obefogad,
utan tvärtom; och hade jag, då jag nedskref min motion, trott att
tullen på spanmål skulle hafva uppgått till det belopp, som Riksdagen
antagit, så hade jag föreslagit 75 kronors tull på hästar. Jemför
"man nemligen tullen på spanmål med den här föreslagna på hästar,
sä lär väl den oväldige blifva nödsakad att erkänna, det i förhållande
till varans värde, den senare är betydligt lägre än den förra. Och
ingalunda bör då den här föreslagna tullsatsen på hästar och boskap
nedsättas, allraminst om man vill söka skipa rättvisa mellan spanmålsodlarne
och dem som af klimatiska förhållanden äro hänvisade till
häst- och boskapsskötsel. Då Norrland onekligen mest drabbas af
de redan åsätta tullarne och aldrig kan blifva ett för export sädesproducerande
land, bör rättvisan fordra att skydd beredes denna del
af Sverige på de alster, som med någon fördel kunna bedrifvas och
äro för orten naturliga. Jag hoppas ingen vill bestrida att icke häst
och boskapsskötseln är en för Norrland naturlig näring, som bör uppmuntras
och alltså skyddas; och hvarför skall den då röna en annan
och motsatt behandling än alla andra näringar —- såväl de som höra
till jordbruket som de som bero på industrien- — här i landet? Jag
kan icke annat förstå än att den ene lika väl som den andra bör erhålla
skydd, han må nu bo i Skåne, mellersta Sverige eller Norrland.

Att Norrland är i behof af tullskydd mot införseln af finska
hästar, det har jag i min motion helt kortfattadt, men som jag hop -

Dito 39.

Angående
tull å
kreatur.
(Forts.)

Lördagen den 21 April, f. m.

pas tydligt nog, ådagalagt; och det torde bli svårt att bevisa, att det
är med god bushållning förenligt att offra stora summor på kreatursafvelns
förbättring, om man lägger händerna i kors och lugnt åser
huru som en dålig bästrace utan vidare i landet införes af utländingen.

Herr Anders Persson omnämnde såsom sin mening, att för de
personer som i någon större utsträckning sysselsatte sig med hästafvel^
det skulle blifva till skada om det blefve en sådan tull som
den utskottet föreslagit. Jag är emellertid från en provins, der jag
tror att jemförelsevis de flesta hästar i landet uppfödas. Och som
bevis på omfattningen af denna näring vill jag nämna att i Sikeå
nödgades man sistlidne höst nedslagta icke mindre än 31 hästar. Då
detta skedde i en enda by, så måtte det väl bevisa att hästafveln är
betydlig, och att det för oss är omöjligt att afsätta våra hästar. Och
anledningen dertill är den, att finska hästar införas och kunna införas
till så billigt pris, att det är ingen vinst för Jemtland och Norrland
att uppföda hästar och täfla med Bhnnarna.

Jemtland har under många år infört ganska dyra hästar till
förbättrande af hästafveln och kommer utan tvifvel att fortfarande så
göra; men ändock är man der allmänt lifvad för införseltull på dessa
djur. Och jag tror att detta bevisar något annat än hvad herr Anders
Persson ville låta påskina.

Då herrarne åsatt tull på andra jordbrukets alster, så hoppas jag
att Norrland måtte kunna få rättvisa och utskottets förslag bifallas.

Hvad beträffar den förändrade lydelsen, som norrbottensrepresentanten
föreslog i utskottets hemställan, så har jag ingenting deremot,
ifall det blir antaget. Han anförde äfven, att det skulle bli
svårt att vid gränsen öfvervaka att icke oförtullade hästar införas.
Jag vill derpå svara, att då riksdagsman Lindh från Haparanda sistlidne
januari- riksdag inlemnade motion om tull på hästar, och han
bor vid sjelfva riksgränsen, man väl vågar antaga, att han visste hvad
han gjorde och ansåg en gränsbevakning ingalunda omöjlig eller svår
att utöfva.

Plerr Jansson i Krakerud: Det är med dessa tullar som med
åtskilliga andra, det är mycket svårt att förstå hvad de skola göra
för nytta. Jag får dock säga, att sedan jag hört talaren på norrlandsbänken
säga att tullarne skulle blifva till nytta för Norrland, så tjenar
det väl icke något till att opponera sig deremot. Ty om norrländingarne
skulle kunna få någon fördel deraf, så skall jag visst icke
motsätta mig det. Men jag vet icke huru man skall kunna realisera
detta förslag. Nu hafva vi visserligen af ordföranden i bevillningsutskottet
fått den upplysning, att denna tullsats på hästar endast afser
sådana djur, som äro afsedda för införsel, så att endast de personer
skulle komma att betala tull, hvilka från t. ex. Finland införde hästar
afsedda för import, men deremot inga andra. När man nu ser på
införseln från Finland, så finner man att det endast är 639 hästar
som under år 1887 derifrån blifvit införda till Sverge. Tänker man
då på den tullbevakning, som behöfves deruppe, så synes det mig
som om detta förslags fullständiga genomförande skulle ställa sig

N:o 39.

Lördagen den 21 April, f. m.

dyrt. Dessutom kan det lätt hända att en finsk bonde reser öfver
gränsen till Sverige, och han säger naturligtvis icke till tulltjenstemannen
att han vill sälja sin häst; men när han kommit öfver gränsen,
träffar han någon som vill köpa hästen, och köper den af honom.
När han då kommer tillbaka, träffar han en annan tulltjensteman,
och denne kan naturligtvis icke känna till hvad uträttning han
gjort i Sverige. Och således kommer han icke att erlägga någon
tull. Jag föreställer mig att på det sättet skola på ett år 639
hästar komma att införas, utan att någon enda af dem kommer att
beläggas med tull.

Jag finner således detta utskottets förslag alldeles omöjligt att
utföra. Men derjemte skall jag be att få säga några ord med afseende
på importen af nötkreatur. Man har enligt utskottets beräkning sista
året infört 2,001 nötkreatur; men deremot hafva vi exporterat 29,844.
Jag hemställer, till bevillningsutskottets ordförande, att han måtte
lemna oss upplysning om hvad vi skola hafva för fördel af att hindra
importen af 2,001 stycken nötkreatur, då vi exportera 29,844. Kan
O et nu bevisas att våra nötkreatur skulle stiga i pris, om vi lägga
tull på de importerade, eller till och med om man hittade på att utfärda
ett införselförbud för de 2,001, då vi inom landet hafva ett
sådant öfverskott, att sedan dessa 2,001 blifvit fråndragna, det ändå
återstode 27,843 att exportera, — kan man, säger jag, tro att priset
inom landet skall kunna stiga i följd deraf, så tror jag att menniskor
med vanligt folkbegrepp icke kunna fatta huru det skall tillgå.

Samma är förhållandet med svinen. År 1887 importerade vi
13,060 och exporterade 37,142. ■— Jag kan icke förstå alls att tullen
har den ringaste nytta för oss jordbrukare. Skall man sätta tullar,
så skall man väl icke göra det endast för systemets skull, eller för
att det skall så vara, utan för att jordbruket skall hafva någon
nytta deraf. Och kan man icke bevisa att jordbruket kan hafva någon
nytta deraf, så kan jag icke förstå hvad de skola tjena till.
Jag tror således, att man helt enkelt i jordbrukets intresse kan mycket
väl yrka afslag å dessa föreslagna tullar. Tänker man vidare
på de obehag, som våra landtbrukare skola utsättas för, då de nödgas
erlägga tull för de afvelsdjur, som de behöfva föra in, tror jag, att
dessa obehag skola vara större än fördelarne af den föreslagna tullen.
Af utskottets betänkande finner man att år 1887 utfördes 29,844 nötkreatur,
men om vi icke skulle försöka förbättra vår kreatursstock
genom att köpa afvelsdjur, utan i stället bibehålla de dåliga racerna,
tror jag icke att vi hädanefter skulle få exportera så många. Jag
tror således, att denna näringsgren till den grad utvecklat sig, att
man icke behöfver på lagstiftningsväg befatta sig med densamma.
Då jag talade om tullen på gödningsämnen, hvarigenom man ville
hjelpa ett par tre fabriker i vårt land, visade jag, att dessa fabriker
utvecklat sig så, att de icke behöfde någon tull. Jag tror också, att
man i afseende på denna gren af jordbruksnäringen, särskildt rörande
kreaturen, måste erkänna att jordbrukarne icke kunna ha nytta af
tullarna, utan tvärtom, såsom de statistiska uppgifterna visa, endast
skada. Jag skall således be att få yrka afslag.

Angående
tull å
kreatur.
(Forts.)

N:o 39.

Lördagen den 21 April, f. m.

Angående
tull å
kreatur.
(Forts.)

Herr Persson i Mörarp: Jag skall blott yttra några få ord. Jag
skall icke tvista med min ärade vän och provinskamrat om det sätt,
hvarpå remonteringskommissionen fullgjort sina uppdrag; den frågan
föreligger icke nu. Jag tror nog, att man kan ha anledning till något
klander mot det sätt, hvarpå kommissionen åtminstone för några år
sedan utförde sina åligganden, men jag skall, som sagdt, ej inlåta mig på
den frågan. Men då den ärade talaren ville påstå, att mina uppgifter
rörande import och export icke vore rigtiga, skall jag be få hänvisa
honom till betänkandet. Jag säde nemligen, att under senaste året statitiken
visat att exporten af hästar varit ungefär dubbelt så stor som
importen, och då exporten 1887 var 2,389 mot en import af 1,020,
måtte det väl vara rigtigt och tala till favör för mitt påstående. Han
ville påstå, att man i Skåne skulle kunna mycket väl reda sig utan import
af afvelsdjur. Jag ber honom dock besinna, att den bästa och säkerligen
mest utmärkta hästrace, Skåne någonsin egt, var importerade
ryska hästar, som till sitt ursprung voro engelskt fullblod. Det var
nemligen den berömda Flyingerace, som i många år var den mest
eftersökta i Skåne. Det var ingen inhemsk race, utan härstammade
som sagdt från engelskt fullblod. Jag fortsätter mitt yrkande.

Herr Nordenfelt: Mot de grafva beskyllningar, en talare på

kristianstadslänsbänken fann tillständigt att anföra inför kammaren
mot remontkommissionens åtgärder, ber jag få inlägga min bestämda
protest.

Herr Stjcrnspetz: Ehuru jag af princip är för tull på alla förädlade
produkter och särskildt hvad landtbruket beträffar, måste jag
dock motsätta mig den föreslagna tullen på hästar. Jag hemställer
till herrarne, om det kan vara till skada eller fördel för en jordbrukare,
om han kan få billiga hästar. Jag tror att hvarje jordbrukare
skall säga, att det är för honom och hela svenska jordbruket af
största fördel, om han kan få sina dragkrafter så billigt, som det står
till. Hästen är, som så mycket annat, icke blott ett kommunikationsmedel,
utan äfven ett nödvändigt medel för jordbrukaren att kunna
bruka sin jord, transportera sina varor och sköta sin handtering.
Denna skatt skulle icke bli något annat än en skatt till den ene jordbrukaren
från den andre, och jag hemställer, huruvida detta kan
vara lämpligt. Dessutom vill jag fästa kammarens uppmärksamhet
derpå, att vårt jordbruk tagit en öfvervägande vändning åt mejeriskötseln
och nötboskapens utveckling, hvilket gör tullen å hästar ännu
mera öfverflödig. Om några dagar förekommer ock en annan fråga,
som afser att gifva ytterligare stöd åt denna rigtning, nemligen frågan
om margarinen, och jag hyser icke något tvifvel om, att den icke
skall komma att utfalla till stöd för den nämnda rigtningen. Det
skulle i öfrigt för de många uppoffrande män, som hufvudsakligen
af intresse för saken köpa afvelsdjur — det är minsann ingen vinst
på den affären, såsom jag kan intyga af egen erfarenhet, — kännas
bittert, om de finge i stället för uppmuntran se en skatt lagdt på de
bemödanden, som vi litet hvar göra för att förbättra hästafvel!!.
Skyddet för hästuppfödandet skall sålunda leda till skada för det -

N:o 89.

Lördagen den 21 April, f. m.

samma, ty en industri, som är skyddad, bär icke stor täflan att utstå
och då går den tillbaka. Hvad herr Bergendahls förslag om förändring
af ordet diföl till föl under ett år beträffar, ber jag få fästa
hans uppmärksamhet derpå, att det kan vara svårt att bestämma åldern
på ett föl, om det är ett år eller ej, men det är ingen svårighet att
säga, huruvida det är diföl eller icke. Beträffande herr Lasse Jönssons
yttrande angående remontkommissionen vill jag erinra om, att dessa
oegentligheter ej stå att afhjelpa genom denna tull, ty vill kronan
köpa hästar från utlandet, tager den in dem tullfritt ändå. Jag hoppas,
att herr chefen för landtförsvarsdepartementet måtte hafva uppfattat
dessa missförhållanden, ty endast på den vägen kan man hoppas
få rättelse derutinnan. Åtminstone kan icke Riksdagen annat än påpeka
dylika missförhållanden. På grund af hvad jag sålunda anfört
måste jag yrka afslag på all tull på hästar.

Hvad tullen på öfriga kreatur beträffar, tror jag den vara alldeles
öfverflödig, och jag tror att kammaren skulle handla klokast i
att se tiden an ett år, om tullen då kan visa sig behöflig. Jag nämnde
från början, att jag icke är någon principal motståndare mot tull på
kreatur, och om det visar sig behof deraf genom att en stor import
uppstår, skall jag derför vid en kommande riksdag med nöje rösta
för samma tull. Men såsom det synes af de statistiska uppgifterna,
tror jag att den nu skall bli alldeles onödig och äfven skadlig af
samma skäl som den å hästar. Då en stor mängd af dessa nötkreatur,
som införas, äro afvelsdjur, skulle en tull kunna lända till skada för
utvecklingen och förbättringen af vår nötboskap. Min öfvertygelse
är äfven^ att genom tullen komma ej prisen att stiga på ena eller
andra slaget af kreatur, då vår export är vida större än importen,
och beträffande den senare gå ju de största summorna ut för afvelsdjur.
Emellertid har jag intet yrkande att göra annat än för tullen
på hästar, hvarpå jag hos herr talmannen anhåller om afslag.

Herr Månsson: Jag ber endast att få säga, att jag tror kammaren
mycket väl kunna antaga det förslag, som herr Bergendahl
framstält, då jag anser att det bör kunna sammanjemka alla olika meningar.
Gör man alla föl under ett år tullfria, har man derigenom
äfven frihet för import af förädlade djur. Vill man köpa äldre afvelsdjur,
är det vanligen hingstar som äro ungefär tre, fyra år och kosta
två, tre tusen kronor, ja ända till fyra tusen kronor, men dervid kan
icke en tull af 50 kronor spela någon roll. Deremot anser jag att
föl och ungdjur böra få fritt införes i riket, eftersom de endast införas
som afvelsdjur, och på dessa skäl anhåller jag också att få förena
mig i herr Bergendahls yrkande.

Beträffande den anmärkning, som gjordes af herr Sundberg, tror
jag att skäl förefinnas derför. Men Kongl. Maj:t bör kunna i detta
hänseende göra en undantagslagstiftning, som möjliggör en fri samfärdsel
emellan de olika länderna, och denna anmärkning bör således
icke utgöra något hinder för att nu antaga förslaget.

Herr Sandwall: Då denna fråga förekom inom utskottet, upplystes,
att densamma var af mycket stor vigt för den norrländska

Angående
tull å
kreatur.
(Forts.)

N:o 39.

Angående
tull å
kreatur.
(Forts.)

Lördagen den 21 April, f. m.

hästafvel!). Man fick bland annat veta, att stora ångbåtar, lastade
med hästar, inkommo från Finland och lada hinder i vägen för dem,
som i Norrland egnade sig åt hästuppfödning, att få betaldt så pass
mycket, att denna rörelse kunde bära sig. När man derför föreslog
en tull af 50 kronor för hvarje häst, tänkte man att för sådana hästar,
som införskrifvas till upphjelpande af den inhemska hästafveln, och
hvilka kosta 2,000—3,000 kronor stycket, spelar 50 kronors tull ingen
roll. Man ansåg äfven, att en tull till detta belopp vore tillräcklig
hög för att hindra de finska hästarne att komma in i landet och förderfva
marknaden för de svenska hästuppfödarne. Det var således
i bästa mening, bevillningsutskottet framstälde sitt förslag härutinnan.

Hvad den föreslagna tullen å fäkreatur beträffar, bestämdes denna
till tio kronor endast med afseende fäst derpå, att äfven fäkreatur
införas hufvudsakligen från Finland. Om man icke satte tull derpå,
skulle ju slagterier kunnat etableras på svenska kusten och å dessa
nedslagtas finska fäkreatur, hvarigenom all den verkan som tullen på
kött skulle hafva, blefve upphäfd.

Samma förhållande eger rum i fråga om tullen på svinkreatur.
Om vi icke sätta tull å lefvande svin, när vi satt tull på fläsk, är
det antagligt att i Skåne komma att inrättas svinslagterier, hvilka,
emedan de infört svinkreaturen lefvande, sluppe undan tullen, under
det att andra, som infört fläsk, finge skatta derför i tull. Det måste
finnas konseqvens i allting, och sådan finnes också i berörda fall i
utskottets betänkande, äfven om de deri i år framstälda vidtomfattande
förslagen, till följd af den knappa tid utskottet haft att förfoga
öfver, icke kunnat blifva så tillfredsställande, som kammaren
haft skäl att önska.

En talare anmärkte och gjorde sig litet lustig på utskottets bekostnad,
derföre att det föreslagit, att svinkreaturen skulle vägas, och
tullen derå erläggas efter vigt. Jag hemställer till honom, huruvida
det skulle vara rättare att sätta tullen per styck, hvarigenom man
finge betala samma tull för införsel af en liten gris, som för införsel
af ett stort slagtfärdigt svin. Det ligger väl heller icke något underligt
deri, att man skulle väga lefvande kreatur. Uppfinningen deraf
är alldeles icke ny.

Jag skulle helst hafva yrkat bifall till utskottets förslag, men då
jag tyckt mig finna, att den ändring deri, som herr Bergendahl föreslagit,
är förtjent af att beaktas, skall jag be att få sluta mig till den
framställning, han i detta fall gjort.

Härmed var öfverläggningen slutad. Efter det herr talmannen
till proposition upptagit hvart och ett af de gjorda yrkandena, biföll
kammaren utskottets hemställan med den ändring att, på sätt herr
Bergendahl under öfverläggningen yrkat, orden »diföl som åtfölja
modern» utbyttes mot orden »föl under ett år».

Ptmlderna 87—-90.

Biföllos.

Lördagen den 21 April, f. m.

N:o 89.

Punhten 91. Angående

tull a lin.

A lin, nu tullfritt, hade herr Hedlund yrkat tull för ohäcklad!
af 20 öre och för häckladt af 25 öre per kilogram.

Utskottet hemstälde, att ifrågavarande yrkande måtte lemnas
utan allt afseende.

I fråga härom anförde

Herr Jonsson i Hof: Såsom hvar och en af herrarne vet, har

herr Hedlund i Första Kammaren motionerat om tull på åtskilliga
artiklar, såsom hampa, ull och lin m. m. Hans motioner tyckas icke
hafva vunnit mycket gehör inom utskottet, utan hafva temligen knapphändigt
blifvit afspisade. Då nu lin odlas i Helsingland, mer än i
andra provinser, torde det väl hafva varit på sin plats, att någon tull
åsatts äfven denna vara för att skydda den inhemska odlingen deraf.

Det kan efter en aldrig så flygtig blick på utskottets betänkande
icke nekas, att utskottet, i fall det förr haft någon konseqvens i sina
förslag, dock nu helt och hållet tappat bort densamma beträffande
dess hemställan i denna punkt. Jag skall med ett par exempel
visa detta.

Utskottet har föreslagit tull på artikeln får, och denna dess
hemställan är redan af kammaren bifallen, men deremot låtit artikeln
ull gå tullfri. Det borde dock väl hafva varit tvärt om, så att får
hade fått införas tullfria, men tull deremot satts å ull; ty i allmänhet
är det ju bra att få så många får som möjligt att klippa.

I afseende på artikeln lin torde herrarne hafva funnit, dels af
vår handelsstatistik och dels af 1882 års tullkomités betänkande, att
stor omsättning finnes af denna vara. Nu har det varit ett radikalmedel
för att uppehålla en näring att föreslå skyddstull på densamma,
men det har utskottet dock icke här gjort, utan säger helt enkelt,
att ifrågavarande yrkande måtte lemnas utan allt afseende. För
egen del och med den ståndpunkt jag intager i tullpolitiken skulle
jag icke hafva så mycket att säga om detta, men jag tycker verkligen,
att utskottet icke fullföljt de principer, som det uppstält, utan
vacklat i tillämpningen af desamma. Om utskottet icke gjort det,
är det ju klart, att det skulle föreslagit tull på lin för att skydda
den inhemska linodlingen, ty en tull å denna artikel måste ju hafva
mycket mer att betyda än en tull på skrifbläck och borstbinderiarbeten,
å hvilka artiklar utskottet i detta betänkande föreslagit tullar.

Utaf artikeln lin har nemligen under år 1886 införts 690,326 kilogram
till ett antaget värde af 676,519 kronor. Denna artikel har således
en mycket stor betydelse i jemförelse med de artiklar, jag förut
nämnt, äfvensom sjöstöflar, hvarå föreslagits tull. Om tull lades å lin,
skulle ju tullen medföra den effekt, att linodlingen ökades i mån af
landets behof, utom det, att man härigenom naturligtvis förskaffade
en hel mängd menniskor ganska mycket arbete. Jag antager, att om
400 tunnland jord behöfdes för produktion af den myckenhet lin, som
importeras, skulle detta medföra ett ökadt antal arbetsdagar af 18,000
a 20,000 utöfver hvad odling af höst- eller vårsäd på samma jord Andra

Kammarens Prof, 1888. N:o 39. 2

N:o 39. 18 Lördagen den 21 April, f. m.

Angående vidd skulle kräfva. Det vore ju förträffligt, om man kunde skaffa folket

tull å lin. 18,000 till 20,000 arbetsdagar, men det har utskottet icke fäst sig vid.

(Forts.) Jag föreställer mig, att utskottet borde låtit oss få del af de skäl, på
Indika motionen blifvit afslagen. Möjligen har skälet vant, att lintullen
skulle varit till skada för fabriker för tråd, garn och linneväfnader,
af hvilka vi hafva två i Sverige. Vi erinra oss, att när frågan
om tull på tackjern behandlades, det blef utredt, att denna tull
skulle mera skada gjuterierna och de mekaniska verkstäderna än
gagna tackjernstillverkarne. Det oaktadt beslöts denna tull. Men är
detta då konseqvens? Jag erkänner visserligen den nu föreslagna tullens
storlek vara betydelsefull för linnefabrikerna och att således
motionen icke bör bifallas, men jag anser, att frågan fått en så knapphändig
behandling, att ett sådant förfarande icke bör få under tystnad
passera. Utskottets skyldighet hade varit att mera sysselsätta
sig med denna frågas behandling, än det gjort. Det faller mig icke
in att under en sådan situation som denna göra något yrkande, men
om de herrar, som nu äro insatta i bevillningsutskottet, äfven framdeles
komma att taga plats derstädes, så anser jag det hafva varit
min pligt att fästa deras uppmärksamhet på dessa förhållanden, så
att de må kunna godtgöra sin försummelse. Jag tror mig genom
hvad jag sagt hafva tagit min vän Hedlund något i försvar.

Herr B. G. Boström: Det kunde visserligen vara åtskilligt att genmäla
mot herr Jonssons i Hof yttrande i denna fråga. Men då han,
trots det han är från Helsingland, dock ej ville yrka bifall till sin
gamle vän Hedlunds motion, sa tror jag att kammaren är bäst belåten
med, att jag inskränker mig att yrka bifall till utskottets förslag
i denna punkt.

Herr Johnsson i Thorsberg: Yi stå här inför en egendomlig

situation. Då det i början af denna riksdag blef klart, att tullar
eller det nya systemet skulle införas, sökte jag göra en beräkning,
huru dessa tullar skulle komma att verka, och jag fann då, hvad hvar
och en utan svårighet lärer finna, att de föreslagna tullarne skulle
komma att till större delen verka i en helt annan rigtning, än jag
skulle hafva önskat, de skulle komma att verka uppifrån och nedåt,
de skulle komma att göra den rike rikare och den fattige fattigare,
de skulle med ett ord komma att skapa några få förmögna och ett
stort proletariat. Det var således med en viss tillfredsställelse^ då jag
kom till artikeln lån i tulltaxan. Jag tänkte, här skall åtminstone
tullen verka i motsatt rigtning. Här torde några små jordegarc,
som åtminstone i den ort jag representerar äro de egentlige linodlarne
kunna få någon ersättning för hvad de lidit genom tull å
säd och andra alster; och denna tillfredsställelse ansåg jag så mycket
mer berättigad, som, derest tullen skulle i afsevård mån fördyra
varan, denna skulle företrädesvis drabba de förmögnare eller burgnare
klasserna, hvilka äro de egentliga konsumenterna af linne, ty
de fattiga eller mindre bemedlade, som vi veta, använda hufvudsakligen
bomull, som är billigare. Det var således med icke ringa
spänning jag emotsåg utskottets betänkande, och då ryktet nådde

N:o 39.

Lördagen den 21 April, i. in.

mig, att utskottet föreslagit att linet skulle fortfarande få fritt införas,
så förestälde jag mig, att efter en grundlig utredning, så tungt vägande
skäl andragits, att jemväl jag skulle finna mig af dessa skäl
öfvertygad. — Ja, som herrarne torde finna, blef jag icke heller sviken
i denna förmodan. Utskottet har nemligen helt enkelt hemstält, att
kammaren icke skall fästa något afseende vid den af herr Hedlund
väckta motion. Hvad som för utskottet varit det bestämmande skälet
för ett sådant förfarande, vet jag icke, men nog förefaller det egendomligt
att utskottet, frångående sin konseqvens lemnat denna artikel
obeaktad. Bevillningsutskottets ordförande har här upprepade gånger
försäkrat, att alla ärenden, som varit föremål för utskottets behandling,
blifvit med den sorgfälligaste granskning utarbetade. Yi få väl
då antaga, att äfven denna punkt blifvit omsorgsfullt granskad och
skälen för och emot väl afvägda. Jag frågade mig hvad som kunde
hafva varit orsaken, att denna produkt skulle lösryckas ur det system,
som så konseqvent skulle genomföras, och som kraft, att tull lagts å
sådana varor, der producenterna anhållit blifva förskonade ifrån sådan,
då deremot de linodlare, hvarom här är fråga, skulle vara tacksamma,
om de, som vederlag för ökade pris å förnödenhetsvaror, kunde beredas
något högre pris eller lättare afsättning för detta alster. Hvad
odlingen och beredningen af lin angår, så beder jag att få åberopa
hvad en föregående talare anfört, och vill endast tillägga, att frambringandet
af detta alster tager, så stor arbetskraft i anspråk, att endast
den, som kan disponera sådan till billigt pris, har utsigt att
drifva linodling. Men det är ett sätt att tillgodogöra sig arbetskraften,
der denna finnes, och odlingen är således att betrakta som en
binäring. Skulle nu, när en stor del af andra produkter blir belagd
med tull, linet vara tullfritt, så skulle dessa tvingas att upphöra med
denna odling och behofvet fyllas genom införsel.

Jag har ryktesvis hört, att någon fabriksidkare icke gerna skulle
se tull å lin, och möjligen har detta inverkat på utskottets beslut i
denna del. Ja då några mägtiga intressen äro i fråga, då kan utskottet,
som det vill synas, icke allenast kasta systemet öfver bord
utan offra några tiotusental små jordegares intressen. Jag har så
stort förtroende till kammarens rättskänsla, till hvilken jag i detta
fall vädjar, då jag nu å dessa mindre jordbrukares vägnar anhåller,
att icke kammaren, genom att besluta tull å andra alster lemnar
detta fritt, och således tvingar dem att upphöra med en af dem och
deras fäder idkad binäring.

Om tullen skulle höja priset å varan eller icke, är här icke ensamt
af afgörande betydelse. Konseqvensen fordrar, det denna
produkt icke lösryckes från systemet. Herr talman! jag yrkar bifall
till den af herr Hedlund väckta motionen.

Häruti instämde herr Hanson i Berga.

Herr Anderson i Tenhult: Det gläder mig att under den dis kussion,

som i flere dagar å rad nu förts, åtminstone några norrlandsrepresentanter
öfvertygats om, att protektionismen icke är så skadlig,
som man trott. Herr Olof Jonsson i Iiof yttrade sig till förmån för

Angående
tull å lin.
(Forts.)

N:o 39.

Angående
tull å lin.
(Ports.)

20 Lördagen den 21 April, f. m.

herr Hedlunds motion och hoppades, att bevillningsutskottet nästa år
måtte åsätta en lämplig tull på lin. Den siste talaren gjorde direkt
yrkande derpå, och jag vill för min del förena mig med honom i
detta yrkande.

Herr B. G. Boström: Jag ber att få påpeka, att tullen på
linnegarn, ofärgadt och oblekt, för närvarande utgör 20 öre, samt att
vi i fråga om tull på väfnader, med undantag af juteväfnader, äro
bundna genom handelstraktaten med Frankrike. Då redan i följd
häraf vår väfnadsindustri befinner sig i en mindre gynsam ställning
och dertill kommer, att den måste uthärda en ganska svår konkurrens
med Norge, hvarifrån, jemlik! mellanrikslagens bestämmelser, importen
af väfnader till vårt land är fri, så skulle denna industri komma i
en ännu sämre ställning, om tull på lin infördes. Detta är orsaken,
hvarför utskottet icke föreslagit en sådan tull, och på dessa skäl ber
jag också få yrka bifall till utskottets hemställan i den föreliggande
punkten.

Herr Sandvall: För ett bevillningsutskott är det af största vigt

att från de olika delarne af landet få inhemta underrättelser om folkets
behof och önskningar. Det är detta, som utskottet bör taga hänsyn
till för att kunna gå dessa önskningar till mötes, i den män de
kunna vara förtjenta deraf. Men n-är nu ingen representant för de
norrländska provinserna framkommit med någon motion i detta syfte,
och då ingen röst förut höjts till förmån för skydd åt denna industri,
som inom Helsingland verkligen varit och möjligen ännu är betydande,
så är det klart, att utskottet icke ansett denna näring förtjent
af någon särskild uppmuntran. Likväl tror jag, att talaren på norrlandsbänken
som nu i hast blifvit så skyddsvänlig, kan hafva rätt, och
jag har ingenting emot att, efter hvad nu blifvit sagdt, afvika från
betänkandet, rörande denna fråga, om jag dermed kan göra Norrland
en tjenst. Jag skall dock icke framställa något yrkande.

öfverläggningen förklarades härmed slutad. Enligt de yrkanden,
som derunder förekommit, framstälde herr talmannen propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan och dels på afslag å densamma och
bifall i stället till den i ämnet väckta motionen. Herr talmannen förklarade
sig anse svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för den
förra meningen, men som votering begärdes, blef nu uppsatt, justerad
och anslagen en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i 91:sta
punkten af betänkandet n:o 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

N:o 39.

Lördagen den 21 April, f. m.

Vinner nej, har kammaren, med afslag å nämnda hemställan, bifallit
herr Hedlunds i ämnet väckta motion.

Omröstningen utföll med 92 ja och 94 nej, hvadan kammaren
fattat sitt beslut i enlighet med nej-propositionens innehåll.

Härefter yttrade

Herr Nydahl: Herr talman! Jag anhåller att få reservera mig.

Jag tycker om konseqvens, men jag tycker icke om konseqvens i
galenskap.

Herr Petersson i Hamra: Jag skall äfven be att få reservera

mig, men icke på samma skäl, som herr Nydahl anfört.

Reservationer emot kammarens beslut i detta ämne anmäldes vidare
af herrar Widström, Månsson, Nilsson i Käggla och Pedelius.

Punkterna 92—96.

Biföllos.

I punkten 97 hemstälde utskottet, att i tulltaxan måtte införas
en ny rubrik af följande lydelse: »Margarin och Margarinsmör; tu\\-behandlas såsom smör.»

Efter föredragning häraf begärdes ordet af

Herr Berg från Eksjö, som yttrade: I fråga om denna punkt

skall jag utbe mig att få göra dels en erinran, dels en hemställan.

Erinran afser det förhållandet, att utskottet yttrat, att margarin
utgör det ur talg erhållna ämne, hvaraf det konstgjorda smöret beredes.
Denna uppgift, vågar jag emellertid påstå, grundar sig på ett
misstag. Margarin utgör nemligen icke det ur talg erhållna ämne,
hvaraf det konstgjorda smöret beredes, utan margarin är just detsamma
som konstsmör, hvilket framgår bland annat af 1 § i kongl.
förordningen den 2 oktober 1885 angående konstsmör, der det heter:
»med margarin afses — — allt sådant konstgjordt smör, i hvars sammansättning
ingår fett, som ej är framstäldt ur mjölk». Margarin är
således detsamma som konstsmör; men det ämne, hvaraf konstsmör
beredes, kallas oleomargarin, ty då oxtalgen upphettats till en viss
grad, skiljas de lästa beståndsdelarne från de flytande och då kallas
de fasta för stearin och de flytande för oleomargarin. Detta var den
erinran, jag ville be att få göra.

Yrkandet afser återremiss af denna punkt på den grund att, såsom
herrarne hafva sig bekant, till kammarens behandling inkommit
ett utlåtande, n:o 29, från kammarens tillfälliga utskott n:o 2, deri
detta föreslår totalt importförbud för margarin, och det således torde
vara temligen klart, att denna fråga bör behandlas först sedan frågan
om importförbud varit under kamrarnes öfverläggning.

Angående
tull å lin.
(Ports.)

Angående,
tullbehandling
af
margarin
m. to.

N:o 39.

Lördagen den 21 April, f. m.

Angående
tullbehandling
af
[margarin
m. m.
(Forts.)

Vidare anförde

Herr E. G. Boström: Jag tror icke , att den föregående talaren
hade rätt i sitt påstående, att margarin är alldeles det samma som
konstsmör. Såsom herrarne hafva sig bekant, tillverkas konstsmör —
åtminstone den bästa sorten deraf — med tillsats af söt mjölk, hvarför
man torde kunna säga, att margarin ingår i konstsmöret. Jag
tror derför, att utskottet har lika rätt som herr Berg

Hvad hans yrkande beträffar, vill jag erinra derom, att, äfven
för den händelse Riksdagen skulle fatta beslut om importförbud och
detta sanktioneras af Kongl. Maj:t, så inverkar det ej på något sätt
olägligt, att rubriken står i tulltaxan, ty då kommer en särskild kungörelse
ut, som upphäfver denna tullbestämmelse. Ett uppskof skulle
medföra den stora olägenheten, att Riksdagens skrifvelse angående
tullbevillningen blefve allt för länge fördröjd i afvaktan på beslutet
angående förbud mot införsel af margarin. Jag yrkar derför bifall
till utskottets förslag.

Herr Carl If varsson: Det lämpar sig väl icke bra att först

bestämma tull på konstsmör och sedan importförbud. Jag föreställer
mig derför, att man bör ha afgjort frågan om importförbud, innan
man besluter, om det skall åsättas tull eller icke. År det så, att förbud
emot införande af margarin kommer till stånd, så bör tull ej
komma i fråga, men om det ej skulle gå, då först kan det blifva
fråga om åsättande af tull. Jag kan icke se annat än, att, när man
tänker på, att på kammarens bord ligger ett förslag om förbud mot
införande af konstsmör, man bör återremittera denna fråga och låta
den hvila, till dess man fått se, huru det kommer att gå med den
fråga, som kommer näst efter detta betänkande; och ur denna synpunkt
förenar jag mig med dem, som yrka återremiss.

Herr Rydin: Herr talman, mine herrar! Jag ber att få upp lysa

om, att under den gamla ståndsriksdagens tid, då införselförbud
förekommo, ansåg sig Riksdagen pligtig att åsätta tull jemte det den
beslöt förbud. Det gick så långt, att vid ett tillfälle talmannen vägrade
proposition på ett förslag, som gick ut på att endast förbjuda
införsel af en vara, utan att dervid var fogadt något alternativt förslag
ony tull å densamma. Detta kommer sig deraf, att förbud kan
under vissa förhållanden vara i sin ordning, men sedan kunna omständigheterna
blifva sådana, att man måste taga bort sjelfva förbudet.
Dess. förbjudande och borttagande tillhör Kongl. JVIaj:ts ekonomiska
lagstiftning, till följd hvaraf Kongl. Maj:t har rättighet att noga pröfva
Riksdagens beslut om förbudet. Riksdagen är derför ej allenast berättigad,
utan till och med förpligtad att jemte beslut om förbud
äfven sätta tull, på det att icke Kongl. Maj:t skall komma i den svåra
klämman, att afgöra, huru vida det skall blifva antingen förbud eller
också tullfrihet. Till följd deraf är det i sin ordning, att Riksdagen,
äfven om den skulle besluta förbud för införsel, jemte detta bestämmer
tull på varan, för att Kongl. Maj:t måtte få fria händer att sedan

3\:o 89.

Lördagen den 21 April, f. m.

bestämma, om han vill bifalla eller icke, hvad Riksdagen besluter.
Jag yrkar derför bifall till utskottets förslag.

Herr vice talmannen Sven Nilsson: Äfven jag var i början af

den mening, att denna punkt borde återremitteras, till dess frågan
•om importförbudet var afgjord, men jag har sedermera kommit till
den öfvertygelsen, att det är bäst antaga punkten sådan den föreligger.
Kongl. Maj:t har ju rätt att låta bli att sanktionera det beslut
om förbud, som Riksdagen möjligen må fatta; och dessutom kan säkerligen
Ifongl. Maj:t icke hinna förr än någon tid efter tulltaxans
antagande sanktionera ett sådant beslut. Således kan det hända att
Riksdagen i alla fall måste besluta en tull på margarin för att gälla
under tiden, tills Kongl. Majit behagade fastställa ett Riksdagens beslut
om förbudet. Följaktligen medför det ej den minsta olägenhet
att fatta beslut om importförbud, sedan man beslutat tull, i synnerhet
som Kong], Maj:t kan om ett eller annat års föilopj) åter upphäfva
förbudet och i så fall hade man ingen bestämmelse i tulltaxan,
som skyddade emot importen. Jag yrkar derför bifall till utskottets
förslag.

Herr Stjernspetz: Herr talman, mine herrar! Som en ny lag

för margarin och margarinsmör föreligger på kammarens bord, hemställer
jag, om det kan vara lämpligt att nu fatta ett ^sådant beslut,
då vi kanske inom några få dagar komma att antaga ett annat beslut
i samma sak, lydande på importförbud. Under sådana förhållanden
förstår jag icke, att det kan vara till skada att återremittera denna
fråga, och som jag tyckte, att herr Ifvarsson yrkade återremiss, vill
jag förena mig med honom.

Herr Carl Ifvarsson: Jag vill medgifva, att det icke är omöjligt,
att kammaren kan stadga både tull och totalt importförbud, men jag
föreställer mig att, om meningen är att få all import förbjuden, och
man tror att Kongl. Maj:t icke skulle vilja fastställa ett sådant beslut,
man bör taga till en helt annan utväg, ty man kan då sätta tullen
så hög, att den verkar såsom importförbud. Detta kan icke blifva
förhållandet, om den föreslagna punkten nu antages, och af denna
anledning samt på grund af hvad jag förut anfört vidhåller jag mitt
yrkande om återremiss.

Herr Andersson från Malmö: Herr talman, mine herrar! Jag

är af den åsigt, att vi kunna afgöra denna fråga alldeles oberoende
af hvilket beslut vi komma att fatta angående margarinimportförbud.
Det är två vidt skilda saker; det ena är en bevillningsfråga, hvari
Riksdagen har ensam beslutanderätt, hvaremot den andra frågan tillhör
konungens ekonomiska lagstiftning. Förslaget om tull på smör
kan snart träda i kraft, hvaremot, ifall Riksdagen antager förslaget om
förbud mot import af konstsmör, det kan dröja länge nog, innan
Kongl. Maj:t sanktionerar detta Riksdagens beslut. Jag anser derför
att den ena frågan kan och bör företagas till behandling alldeles

Angående
tullbeliand -ting af
margarin
m. m.
(Forts.)

X:o 89.

Angående
tullbehandling
af
margarin
m. m.
(Forts.)

Angående
tull å
musslor.

24 Lördagen den 21 April, f. m.

oberoende af den andra. Beslutas importförbud för margarin, blir
det endast en redaktionsåtgärd i tulltaxan.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt proposition
ner af herr talmannen gifvits å de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 98—100.

Biföllos.

Punkten 101.

Med tillstyrkande af ett af herr Peuterswärd i hans motion i sådant
afseende framstäldt förslag hemstälde utskottet under förevarande
punkt:

att tullen å friska, ätbara musslor måtte från sitt nuvarande belopp,
5 öre, höjas till 10 öre per kilogram.

Sedan denna utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde

Herr Waldenström, från Gefle: Herr talman, mine herrar! Utskottet
erkänner i motiveringen till detta förslag, att friska, ätbara
musslor äro en lyxartikel, således en artikel, som man kunnat väntar
att utskottet skulle belagt med en vida större tull, än som nu skett.
Vi hafva nyss här i kammaren belagt rökt fläsk med en tull af 25 öre
per kilogram och annat simpelt fläsk med en tull af 20 öre för ett
kilogram. Och fläsk är en nödvändighetsartikel för den fattige arbetaren.
Här är fråga om musslor, hvilka icke kunna förekomma annorstädes
än på den rikes bord, och nu är föreslaget att på dem
sätta en tullsats af 10 öre per kilogram. Jag hemställer till herrarne,
huru det skall komma att taga sig ut i folkets ögon, att fläsk från
att hafva varit tullfritt blir belagdt med en tull af 20 öre, under det
att musslor från att hafva dragit en tull af 5 öre nu skola beläggas
med en tullsats af endast 10 öre. Det skall ovilkorligen komma att
se ut, som om kammaren icke mycket brydde sig om den fattige,,
men deremot läte sig synnerligen mycket vårda om den rike. Jag
skulle helst se, att en mycket högre tull sattes på musslor, än på.
fläsk, men inskränker mig nu till att yrka, att å artikeln musslor
må sättas samma tull som på fläsk eller 20 öre per kilogram.

Häruti förenade sig herrar NydaM och Jansson i Krakerud.

Herr E. G. Boström: Jag kunde möjligen medgifva, att utskottethade
begått en stor försummelse, om det förhölle sig så som herr
Waldenström sagt, men nu vet litet hvar af oss, att det ätbara i
musslan väger blott en obetydlighet af hela musslan, och att sålunda,
tullen i sjelfva verket är minst 10 gånger så hög som den ser ut på.

Lördagen den 21 April, f. m.

papperet. För öfrigt har jag för min del icke något emot, om herrarne
vilja öka tullen på musslor.

Herr Rjdin: Så vidt jag har mig bekant, har icke blifvit väckt
någon annan motion om tull på musslor än den bevillningsutskottet
framlagt, och i följd deraf lär herr Waldenströms förslag icke kunna
upptagas till pröfning såsom varande i olaga ordning väckt.

Herr Waldenström från Gelle: Icke på grund af det af herr
Boström anförda skäl, men emedan min uppmärksamhet genom herr
Rydins anförande blifvit fäst på, att icke någon motion är väckt om
en sådan tullsats på musslor, som jag föreslagit, och att det sålunda
kan komma att möta svårigheter för herr talmannen att framställa
proposition på mitt yrkande, skall jag taga tillbaka detsamma. Men
på samma gång kan jag icke underlåta att uttala min lifliga förundran
öfver det nuvarande förhållandet emellan tullen å fläsk och tullen å
musslor.

Herr Gumaslius: Det är rigtigt, att herr Waldenström icke nu
har motionsrätt i en fråga sådan som denna, men deremot har bevillningsutskottet
motionsrätt och har äfven begagnat sig af densamma
icke så obetydligt. Bevillningsutskottet har utan tvifvel förbisett och
dess ordförande gaf i sitt yttrande mig ytterligare anledning att antaga,
att utskottet icke beaktat det förhållande, herr Waldenström,
med hvilken flera andra instämt, påpekat. Det vore derför välbetänkt
att sätta bevillningsutskottet i tillfälle att ännu en gång tänka på
denna sak och taga i öfvervägande, huru vida icke utskottet borde
begagna sin motionsrätt derhän, att denna delikatess för de rika i
fråga om tullsats komme i paritet med de fattiges nödvändighetsvara,
fläsk. Ur denna synpunkt ber jag få yrka återremiss.

Med herr Gumselius instämde herrar Göransson, Månsson, Pålsson,-Andersson i Lyckorna, Larsson i Mörtlösa, EJceborgli, Björkman, Johansson
i Strömsberg, Björck, Stormats M. Olsson, Larsson i Berga,
och Andersson i Hasselbol Herr

Sandwall yttrade: Jag förmodar, att både herr Waldenström
och herr Gumselius någon gång ätit ostron. Sjelf är jag just
icke någon beundrare af dem. Men jag förmodar, att de hafva redapå,
huru sjelfva den ätbara massans vigt förhåller sig till skalets,.
Jag tror, att skalet är åtminstone 10 gånger så tungt som innehållet;,
och om man tiodubblar tullsatsen på den vara, som egentligen fortares,
så synes mig tullen blifva hög nog.

För min del yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Herr Jansson i. Krakerud: Herr talman! Jag skall be att få.
förena mig med dem, som yrkat återremiss. Jag skall derjemte anhålla
att få tillägga några ord.

Utskottet föreslår, att »tullen å friska, ätbara musslor måtte från
sitt nuvarande belopp, 5 öre, höjas till 10 öre per kilogram». Jag

N:o 89.

Lördagen den 21 April, f. m.

.Angående
tull å
musslor.
(Ports.)

då importerar musslor, som icke äro friska och ätmeningen,
att dessa få införas tullfritt? Detta är något

frågar: om man
bara, är det

som man måste hafva klart för sig. Och om det verkligen förhåller
sig så, att dylika musslor skola vara tullfria — hvilket de synas mig
ovilkorligen böra vara — så blir det verkligen en ganska svår uppgift
för vederbörande att afgöra, huru vida en qvantitet införskrifna
ostron äro friska eller icke. Om derför importören säger till tullbetjeningen:
»dessa musslor äro icke fullkomligt friska» — ja, då
skola de icke draga tull.

Jag anhåller, att detta mitt yttrande i händelse af återremiss
finge medfölja till bevillningsutskottet.

Herr Stjernspetz: Jag anser också denna tull på musslor vara
alldeles för låg. Vår fiskarebefolkning behöfde mycket väl ett kraftigare
skydd, om ett sådant kunde dem beredas. Det har också
under diskussionen i kammaren många gånger framhållits, att just
denna del af vårt folk hårdt drabbas af de åsätta tullarne, och man
har med skäl beklagat detta.

Vidare veta vi, att det är fråga om att odla ostron, att på konstladt
sätt åstadkomma ostronbankar och öka ostronproduktionen. Äfven
ett sådant nyttigt företag anser jag böra kraftigare uppmuntras
än som sker genom föreliggande förslag.

Körande ostronskalens vigt, vill jag minnas att äfven sjelfva sniglarne
utan något skal importeras i burkar och i sådana fall komma
således icke vigten hos skalen med i räkningen. Det må nu vara
härmed huru som helst, så utgöra ostron likväl endast en lyxartikel,
hvarå tullen mycket gerna kan höjas utöfver den föreslagna.

Jag yrkar med anledning häraf fortfarande återremiss.

Herr Sandwall: Jag vill blott gent emot den nästföregående
talaren nämna, att då ostron införas nedlagda i burkar, kallas de
»konserven och äro då, sedan skalet borttagits, icke längre att betrakta
såsom »musslor».

Herr Ljungman: Med anledning af ett yttrande, som fälts, att

förhöjning af ifrågavarande tull skulle gagna det svenska ostronfisket,
så får jag säga, att jag tror detta är en ren fantasi. Våra ostronfiskare
eller egare af ostronbankar lida nemligen af den olägenheten,
att de icke hafva tillräckligt med ostron att sälja, men deremot icke
af den olägenheten, att de skulle få för litet betaldt. Jag betvifla!-verkligen, att våra egna ostron skola ökas något i pris genom förhöjning
af tullen.

Hvad beträifar herr Janssons anmärkning emot, att det i betänkandet
står ■»friska, ätbara musslor», så ber jag få påpeka, att man
måste tänka sig den möjligheten, att, när en handlande införskrifvit
dylika musslor, ångbåten blir hindrad, så att de komma fram i ett
sådant skick, att de icke äro användbara till annat än gödsel och då
bör han kunna blifva af med dem till dylikt ändamål utan särskilda
kostnader. Det är ju förlust nog för honom att få varan förstörd.

Om punkten återremitteras eller ej, synes mig vara af föga be -

N:o 89.

Lördagen den 21 April, f. m.

tydelse. Anser man den, som har råd att äta utländska ostron, böra
betala mera derför, så kan man ju åsätta högre tull. Saken är dock
af ringa vigt.

Öfverläggningen var härmed slutad. Herr talmannen upptog till
proposition de återstående yrkandena, eller dels bifall till utskottets
hemställan, dels ärendets återremitterande till utskottet; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering blef emellertid begärd och försiggick enligt följande
nu uppsatta och af kammaren godkända voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i 101:sta
punkten af betänkandet n:o 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren återförvisat denna punkt till utskottet
för förnyad behandling.

Sammanräkningen af rösterna visade 93 ja men 97 nej; och hade
kammaren alltså besluta återremittera punkten till utskottet för förnyad
behandling.

Angående oljor stadgas i gällande tulltaxa:

		Qvantitet för
		tullberäk-	Tullsats.
		ningen.
			Kronor.	öre
	Oljor:
	feta, icke flygtiga:
	kroton-; hänföres till Apoteksvaror.
389.	lin-, rof- och raps-.................................	1 kilogram	—	7
	andra slag:
390.	på fat, större eller mindre ..................	1 kilogram	—	2
391.	på andra kärl, kärlens vigt inberäknad.	1 kilogram	—	5
	kokade; tull behandlas såsom .Fernissa.
	flygtiga, vegetabiliska:
	konjak-, rum- och arrak-essenser; se
	Aeterarter.
392.	ej specificerade, flaskornas vigt inbe-
	gripen ..................................................	1 kilogram	i	—
	fossila eller mineraloljor samt genom
	torr distillation framstälda:

Angående
lull å
musslor.
(Forts.)

Angående
tull å oljor.

S:o 89.

Lördagen den 21 April, f. m.

Angående
tull ä oljor.
(Forts.)

		Qvantitet för tullberäk-ningen.	Tullsats.
393.	nativa eller råa, af jord- eller bränn-hartser m. m. förorenade, af mörk-brun till svartbrun färs: .....................		Kronor fria	öre
394.	genom rektificering renade, färglösa eller af gul till gulbrun färg, rektifi-cerad stenkolsolja eller fotogen, rek-tificerad jordolja, nafta, petroleum eller bergolja, solarolja, paraffinolja med flera till lyse användbara vätskor......	1 kilogram	2
	Anm. S. k. belysningsvätska, sammansatt af flygtig olja och sprit, förtullas lika med de genom rektificering renade, flygtiga, fossila eller mineral- och genom torr distillation fram-stälda oljor.

I fråga om dessa artiklar hade i särskilda motioner framstälts
följande yrkanden:

af herr Reuterswärd: att tullen å llygtiga, ej specificerade, oljor
måtte höjas till 1 krona 50 öre per kilogram;

af herr A. E. Petersson i Hamra:

att ifrågavarande tulltaxerubrik måtte erhålla följande lydelse:

1) krotonolja hänföres till apoteksvaror,

2) linolja, rofolja och rapsolja 7 öre per kilogram,

3) palmolja fri,

4) feta, ej flygtiga oljor, andra slag,

a) på fat större eller mindre 20 öre per kilogram,

b) på andra kärl, kärlens vigt inberäknad, 5 öre per kilogram.

5) kokade oljor behandlas som fernissor,

6) flygtiga, vegetabiliska oljor per liter 1,40 kronor,

7) mineraloljor samt genom torr distillation framstälda oljor äfvensom
lysoljor fria.

af herr L. F. Odell och herr J. Anderson i Tenhult m. fl. i särskilda
motioner, att lysoljor måtte befrias från tull.

Beträffande dessa förslag hade utskottet utlåtit sig i punkterna
102—105.

Efter föredragning till cn början af punkten 102, innefattande
utskottets hemställan om tullfrihet för feta, icke flygtiga oljor: andra
slag: på fat större eller mindre, begärdes ordet af:

X:o 39.

Lördagen den 21 April, f. m.

Herr E. G. Boström, som yttrade: Jag skall hemställa, att herr
talmannen ville föreslå sådan ändring i behandlingen af de föreslagna
tullsatserna på oljor, att vi först finge behandla 104:de punkten om
lysoljetullen. Förhållandet är nemligen, att det förekommer en hel del
oljeblandningar af dels lysoljor, dels feta oljor. Och det är ur tullsynpunkt
vigtigt, att dessa komma att draga samma tull. Då lys■oljorna
äro mycket vigtigare och beslutet derom bör vara bestämmande,
hemställer jag således, att denna punkt först behandlas.

Den af herr Boström sålunda gjorda framställning bifölls af kammaren,
i följd hvaraf nu föredrogs

Punkten 104, deri utskottet hemstält, att Riksdagen icke måtte
bifalla herr Odells och herr J. Andersons m. flis förslag om borttagande
af tullen å lysoljor.

Emot denna utskottets hemställan hade reservationer anmälts:

dels af herr E. G-. Boström

och dels af herrar J. E. Nyström och F. G. Janson i Carlshed.

Öfverläggningen rörande detta ämne öppnades af

Herr Johansson i Strömsberg, som anförde: Ehuru jag varit
med om utskottets betänkande i alla de punkter, kammaren hittills
behandlat, och troligen kommer att göra detta i fortsättningen, anser
jag mig dock icke kunna göra det vid denna punkt. Ty jag anser,
att, då lysoljor äro af den beskalfenhet, att de icke kunna inom landet
tillverkas, man också bör göra dem så billiga som möjligt.

Det är derför, som jag, herr talman, ber att få yrka afslag på
utskottets hemställan och bifall till de i ämnet väckta motionerna, i
syfte att tull på lysoljor måtte borttagas.

Vidare yttrade:

Herr Anderson i Tenhult: Såsom af betänkandet synes, har

jag jemte flere genom motion yrkat, att lysoljor måtte blifva befriade
från införselstull.

Fotogen har under senare tiden blifvit en nödvändighetsvara i
hvarje hem. Hög tull på lysoljor kan jag derför icke finna vara till
gagn för svenska folket, men deremot till skada för ganska många,
i synnerhet för den mindre industrien, lika så väl som för handtverkerierna
och icke minst för husslöjden. Riksdagen har detta år åsatt
så många tullar, att det förefaller mig, som om statskassan mycket
väl skulle kunna undvara den tull, som hittills varit pålagd lysoljor.

Jag skall derför hos herr talmannen anhålla om afslag på utskottets
föreliggande förslag och bifall till den af mig med flere i
ämnet väckta motionen.

Angående
tull å oljor.
(Forts.)

Herr Odell: Det synes mig vara alldeles obehöfligt att leda

den saken i bevis, att lysoljor numera användas af alla nästan utan

N:o B9. 30 Lördagen den 21 April, f. m.

Angående undantag, och att det således är en vara, som så väl den ene som
tull a oljor, (jgjj andre behöfver. Utskottet har icke heller förnekat detta, utan
(Forts.) erinrat om, att lysoljor allmänt brukas. Visserligen har det också
påpekats, att större qvantiteter användas af de förmögnare. Detta är
ju en obestridlig sanning; de rike hafva råd att använda mera af
dessa varor.

Men äfven den mindre förbrukningen hos de mindre bemedlade
står, föreställer jag mig, i proportionerligt förhållande till deras vilkor,
så att det för dem är lika känbart att förbruka en mindre qvantitet,
som det kan vara för de mera bemedlade att förbruka eu större
qvantitet. Jag vet visserligen, att den tull, som våra lysoljor draga,
icke är så stor, men utskottet har dock beräknat, att den uppgår till
en icke så obetydlig summa på året. Jag hemställer derför, om vi
icke i detta afseende borde kunna gå de mindre bemedlade till mötes,
så att de kunde slippa att betala någon tull alls, hvarför jag ock tar
mig friheten att yrka afslag å utskottets hemställan och bifall till
min i ämnet väckta motion.

Med herr Odell instämde herrar C. O. Berg, Wittrock, Björck, O.
Melin, Essén, Andersson från Malmö, Gumcelius, Nilsson i Råby,
Stjernskott, Bäckgren,t Broström, Andersson i Hasselbol, Olson i Stensdalen,
Andersson i Orstorp, Nilsson i Sorröd, Olsson i Ornakärr,
Bengtsson i Boberg och Sjöberg.

Herr E. G. Boström anförde: Jag har, såsom synes af betänkandet,
reserverat mig mot utskottets förslag i denna del, och skulle för
min del önska, att lysoljor måtte förklaras tullfria. Och efter det
beslut ■—• olyckligt, skulle jag vilja kalla det —, som kammaren fattade
i går, då kammaren icke ville vara med om nedsättning i kaffetullen,
synes det mig vara af än större vigt, att denna nedsättning
bifalles.

Det må vara sant, såsom utskottets majoritet ansåg, att en tullsats
af 2 öre per kilogram — hvilket gör mellan 4 och 5 öre pr.
kanna — icke är af så stor betydelse, i synnerhet för dem, som blott
handla smärre qvantiteter, halfstopsvis eller qvartersvis, men med det
ringa pris, som denna vara har, nemligen cirka 45 öre pr kanna,
kan nog flertalet, äfven de, som äro i torftiga förhållanden, köpa en
hel kanna åt gången, och då måste alltid en prisnedsättning af några
öre göra sig gällande.

Jag vet mycket väl, att det finnes två fabriker i landet, en i
Södertelje och en i Yestmanland i Norbergstrakten, som sysselsätta
sig med raffinering af jordoljor och nafta, och det är naturligtvis beklagligt
ur synpunkten af dessas intressen, om tullen å fotogén tages
bort. Men de spela i alla fall en så oväsentlig och obetydlig roll
emot det hela, att det helas fördel der vid lag måste stå före. Och
hvad särskildt fabriken i Södertelje beträffar, har jag hört sägas, att.
den äfven sysselsätter sig med en hel del andra saker, specielt tillverkning
af en olja, som användes för lotsverkets behof, i icke ringa
utsträckning, hvilken fabrikation naturligtvis är alldeles oberoende af
fotogéntullen.

N:o 89.

Lördagen den 21 April, f. m. 31

Herr talman! Jag anhåller om tullfrihet å artikeln lysoljor.

I detta anförande instämde herrar Bergendahl, Norén, Börjesson,
Kilman, Lyth, Höglund, Andersson i Lyckorna, Redelius, Metzén,
Larsson i Mörtlösa, Ericlcson i Bjersby, Beter sson i Bksebo, Kihlberg
och Holmgren.

Herr Martin: Den förste talaren i denna fråga uppgaf, att

någon tillverkning af lysoljor icke förekom här i landet. Såsom herr
Boström nyss påpekat, finnes det dock två särskilda fabriker för tillverkning
af lysoljor, en i Södertelje och en under egendomen Engelsberg
i Norbergs socken i Vestmanland. Jag tror mig veta, att, om
tullen på lysoljor borttages, komma dessa tvenne fabriker att lida
synnerligen stor förlust. Och den omständigheten, att de äro få till
antalet, torde väl icke vara något skäl för ^Riksdagen att helt och
hållet förkrossa deras verksamhet.

Särskildt betungande för den arbetande klassen är för öfrigt icke
den utgift, den har för lysoljor. Herr Odells med fleres motion föreslår,
att tull å lysoljor måtte borttagas, och motiverar detta förslag''
dermed, att, om man vållar arbetarne högre kostnader för lifsförnödenheter
genom tull på spanmål och mjöl, så borde man söka bereda
någon lindring på annat håll. Denna lindring är dock försvinnande
liten, rent af en bagatell. Vi kunna beräkna, att en arbetarefamilj
använder omkring 15 liter lysolja om året. En liter lysolja väger
icke fullt 1 kilogram. Tullen för en kilogram lysolja utgör för närvarande
2 öre. Den kostnad för tull å lysolja, som en arbetarefamilj
har att bestrida, utgör således för året omkring 30 öre, en försvinnande
litenhet gent mot de förökade kostnader, den får erlägga till
följd af tullen på spanmål. Dessa 30 öre utger arbetaren dessutom
icke på en gång, ty han köper i mycket små qvantiteter. I synnerhet
är detta fallet i städerna, så att den tullsats, han der får betala, för
hvarje gång nästan utjemnas till ett litet bråktal af öre.

Denna tull inbrugte dock under år 1886 icke mindre än 530,038
kronor. Jag anser ieke skäligt att beröfva staten denna inkomst
genom att, såsom här föreslagits, borttaga tullen på lysoljor och anhåller
derför att få yrka bifall till utskottets förslag i denna punkt.

.Herr Ekeborgh: I likhet med den förste talaren, som yttrade

sig i frågan, må jag gerna erkänna, att jag åtminstone i de allra flesta
punkter har biträdt, hvad utskottet föreslagit, men i afseende å denna
punkt är det mig alldeles omöjligt att kunna följa med. Man säger
visserligen, att den tull, som är åsatt lysoljor, är en försvinnande
litenhet. Det må så vara; det är ju icke mera än 4 ä 5 öre pr
kanna; men lysolja är dock en af våra allra förnämsta förnödenhetsvaror,
någonting, som. snart sagdt ingen kan undvara. Ty det är ganska
säkert, att det icke finnes en jordkula så usel, att der icke finnes en
fotogenlampa. Då således dessa lysoljor äro alldeles nödvändiga för
alla, och då dertill kommer, att det icke uppstår någon nämnvärd
förlust för statsverket, om tullen för dessa lysoljor borttager, så vill

Angående
tull å oljor r
(Forts.)

N:o 39. 32 Lördagen den 21 April, f. m.

Angående jag anhålla om afslag å utskottets betänkande och om tullfrihet för
tull a oljor, lygoljor
(Ports.) J J

Herr Sandwall: Inom utskottet ventilerades föreliggande fråga

ganska ifrigt, och man önskade naturligtvis mycket gerna bereda,
som man säger, den arbetande befolkningen de fördelar, som borttagandet
af denna 2 öres tull kunde medföra. Man hvad man mest
ansåg skulle lindra de arbetande klassernas och i allmänhet de mindre
bemedlades lefnadsomkostnader, var dock nedsättning i tullen på
kaffe. Det mottagande, som utskottets betänkande i detta afseende

1 går rönt, tyckes emellertid visa, att kammarens majoritet icke är
så om för den arbetande befolkningen, som utskottet förestält sig.
Den näst föregående talaren har upplyst, att den besparing, som en
arbetarefamilj skulle göra på en vinter, om tullen å lysoljor borttoges,
skulle utgöra mellan 20 och 40 öre. Om man jemför denna besparing
med den, som skulle uppstått, om den ifrågasatta nedsättningen
af kaffetullen gått igenom, skall man finna, att här är fråga om en
försvinnande obetydlighet. Men det är ett annat skäl, hvarför jag
ansett lämpligare att nedsätta kaffetullen än att borttaga tullen på
lysoljor, och det är att kaffe numera är en nödvändighetsvara, som
de fattige lika väl som de rike förbruka. Kaffe produceras dessutom
icke inom landet, medan vi deremot här hafva två fabriker, som förädla
lysoljor, nemligen i Engelsberg och i Södertelje. Vi hafva förut
haft tull på lysoljor, nemligen 10 öre på fotogén och 8,8 öre för
gasolja pr kilogram. Denna tull är, såsom herrarne veta, nedsatt till

2 öre, och i samma stund detta skedde, måste två fabriker, som förut
funnos, nedlägga sin verksamhet. Om nu äfven denna lilla tull borttages,
skall det antagligen hafva samma följd för de två återstående
fabrikerna, och då frågar jag, hvad den konsumerande allmänheten
häraf haft för nytta i jemförelse med den skada, dessa, fabriker
drabbats af, hvarigenom hela deras stora anläggningskapital går förlorade
och alla deras arbetare blifva sysslolösa.

Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.

Herr Cederschiöld: Herr talman! Då jag biträdde utskottets

beslut att afstyrka borttagandet af tullen å lysoljor, skedde detta af
den anledning, att jag ansåg utskottet hafva gått för långt i sitt förslag
att nedsätta kaffetullen. Jag hade nemligen önskat, att utskottet
stannat vid en tullsats af 15 eller 16 öre i stället för 12 öre per
kilogram och tillika föreslagit borttagandet af tullen på lysoljor.
Men då utskottets majoritet ville sänka kaffetullen till 12 öre, fann
jag det ur finansiel synpunkt betänkligt att samtidigt stryka bort den
inkomst på något öfver en half million, som lysoljetullen inbringar
statsverket. Nu har emellertid utskottets förslag om kaffetullens
nedsättning afslagits af denna kammare, och vid sådant förhållande
vill jag icke längre biträda utskottets förslag om bibehållande af
tullen på lysoljor, samt yrkar sålunda, herr talman, att kammaren,
med afslag å utskottets betänkande i denna del, måtte besluta, att
lysoljor skola vara tullfria.

>''so 39.

Lördagen den 1 April, f. in.

Herr B. W. Carlson: Jag kunde nöja mig med att instämma

med den siste talaren, ty äfven jag talade inom utskottet för borttagande
af tullen på lysoljor. Men i valet emellan att få bort tullen
på lysoljor eller nedsättning af tullen på kaffe, ansåg jag det vara
mera i den stora konsumerande allmänhetens intresse att låta tullen
på lysoljor qvarstå, och derför biträdde jag utskottets förslag i fråga
om kaffetullen. Då nu kammaren afslagit utskottets hemställan om
nedsättning i kaffetullen, ber jag att få instämma med dem, som yrkat
utslag på utskottets hemställan om tull på lysoljor och bifall till
motionärernas förslag.

Herr Påle son: Jag vill här göra en jemförelse mellan denna

kammares beslut i afseende på kaffetullen och denna fråga om tullen
på lysoljor, och jag vill då fästa herrarnes uppmärksamhet på, att vid
behandling af kaffetullen gjorde den tanke sig temligen allmänt

fållande, att kaffe icke var någon så alldeles oundgänglig lifsförnödenet.
Deröfver vill jag. icke fälla något särskilt omdöme, utan låta hvar
och en hafva sin mening i detta fall, men i fråga om lysoljor vågar
jag försäkra, att hvar och eu, som icke har någon särskild anstalt för
belysning., måste använda dessa oljor; och jag har hört mången säga:
»jag har icke råd att dricka kaffe; min förtjenst räcker icke till denna
läskedryck, emedan jag behöfver litet penningar till lysolja.» Då nu
denna vara är så nödvändig, bör man låta folket få den så billigt
som möjligt, och derför vill jag yrka afslag på utskottets förslag, så
att dessa lysoljor kunde blifva tullfria.

Herr Göransson: Da jag betraktar lysoljor såsom en nödvändig
artikel äfven för den fattige, kan jag icke biträda utskottets hemställan.
Utskottet säger visserligen, att lysoljor förbrukas mera af de
förmögnare klasserna, per person räknadt, än hos de mindre bemedlade.
Ja, detta är nog möjligt, men så är ock troligt, att den mindre bemedlade
bär mycket svårare att skaffa sig äfven detta mindre qvantum, än
hvad den förmögne har att förskaffa sig sitt behof. Dessutom använda
de bättre lottade, synnerligast i städerna, äfven andra lysämnen, såsom
gas, elektriskt ljus in. in., hvilket icke står den fattige till buds.

Hvad den statsekonomiska sidan af saken angår, så anser jag
icke att den här ifrågavarande tullen spelar någon synnerligt stor
rol. Den inbragte år 1886 åt statskassan eu summa af 530,038 kronor,
och med de många nya tullar, som nu blifvit åsätta, tror jag icke
att man behöfver betvifla, att vi skola få igen detta belopp. Jag ser
derför ingen risk i att alldeles borttaga tullen på lysoljor.

På dessa skäl yrkar jag afslag å utskottets hemställan i nu föredragna
punkt och bifall till de z ämnet väckta motionerna.

Heir P osser: Då jag i går tillät mig uppträda emot nedsättning.
en i kaffetullen, gjorde jag detta, dels derför att jag ansåg att försigtighet
borde iakttagas, då det gälde att reducera statskassans inkomster.
med ett så stort belopp, som kaffetullen inbragte, eller öfver 2
millioner kronor, dels ock af sanitära skäl, öfvertygad som ja0* är
att det hvarken är nyttigt eller lämpligt, att Riksdagen befrämja”- en
Andra Kammarens Prot. 1888. Ko 39. 3

Angående
tull å oljor„
(Forts.)

N:o 39.

Lördagen den 21 April, f. m.

Angående omåttlig eller öfverdrifven kaffeförbrukning, som, enligt hvad erfareniull
a oljor. peten yisat, är skadlig för det allmänna helsotillståndet i landet. Intet
(Forts.) af dpgga skal föreligger emellertid här. Här gäller det icke någon så
stor reduktion af statsinkomsterna, och några sanitära skäl mot tullens
borttagande kunna heller icke anföras; hvaremot det måste erkännas,,
att lysoljan är ett alldeles oundgängligt förbrukningsmedel för alla
och icke minst för den fattige. På dessa och flera förut af andra
talare anförda skäl anser jag derför, att lysoljorna böra blifva fria
från tull; i öfverensstämmelse hvarmed jag yrkar afslag å utskottets
afstyrkande hemställan och bifall till motionerna.

Herr vice talmannen Sven Nilsson: Vore det så, att bortta gandet

af tullen å lysoljor skulle komma de fattigare klasserna till
godo i någon nämnvärd mån, eller inverka på dessa klassers ekonomi,,
skulle jag gerna vara med om en sådan åtgärd. Men hvad kan väl
en tullsats af 2 öre per kilogram lysolja hafva för inflytande i fråga
om en arbetarefamiljs lefnadskostnader? Det är rent af omöjligt
kunna förstå, att någon kan tro sig på detta sätt kunna bereda någon
lindring för de fattige. De hufvudsakligaste konsumenterna af lysoljor
äro de stora fabrikerna samt de större och förmögnare klasserna,
och det blefve således dessa, som komme att förtjena på tullens
borttagande. Hvad de mindre bemedlade skulle förtjena stannar nog
hos köpmännen, ty vid försäljningen i mindre portion kan den lilla
tullen knappast beräknas. Då jag således icke kan se, att de fattigare
skulle få någon den ringaste vinst af motionärernas förslag, måste jag
för min del afstyrka detsamma. Man vet ju för öfrigt icke, hvilken
utgång frågan om kaflfetullen kan få vid den gemensamma voteringen.
Jag antar dock, att en tullnedsättning blifver .Riksdagens beslut, och
då har ju någon lindring beredts de fattigare folkklasserna.

Slutligen anser jag, lika med den siste talaren, att man bör akta
sig för att reducera statsinkomster på grand af påräknade andra inkomster,
förr än någon stadga vunnits i afseende på dessas blifvande
belopp.

Jag tror derför, att man med godt samvete kan yrka bifall till
utskottets afstyrkande hemställan.

Herr Martin: Gent emot en talare på stockholmsbänken ber

jag få erinra, att frågan om tullen å kafle ännu är oafgjord, såsom
varande beroende på gemensam votering kamrarne emellan; och då
man vet, att sammanräkningen af rösterna, sådana de afgifvits i de
begge kamrarne hvar för sig, endast utvisar en skilnad af fem röster,
och frågans slutliga utgång sålunda är oviss, torde det vara vanskligt
att i närvarande stund grunda sitt beslut angående tullen å lysoljor
på en förutsättning, som icke är gifven.

I sak anser jag det icke vara ur vägen att påpeka, att, medan i
eu arbetares hem belysningen i regel inskränker sig till en svagt
brinnande låga, som släckes tidigt på aftonen, upplyses det mera
burgna hemmet af starkare lågor, som vanligtvis brinna till sent på
qvällen; för att nu icke tala om den mängd lysoljor, som användes
i fabriker, verkstäder och handelsbodar samt till gatubelysning. Med

Lördagen den 21 April, f. m.

N:o 39.

detta har jag endast velat säga, att jag anser, det denna tull icke Angående
har något så synnerligt inflytande på den arbetande befolkningenstul1 “ oliorekonomi.
° (Forts.)

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till utskottets hemställan.

Herrar Widström och Mallmin instämde med herr Martin.

Herr Waldenström från Gefle: Då jag anser, att tull å lys rör

är en den orättvisaste skatt, som för närvarande hvilar på det
svenska folket, kommer jag att yrka bifall till motionärernas förskoom
denna tulls borttagande. Det må vara, att den spelar eu mycket
liten rol i ekonomiskt afseende, vare sig jag ser den från statsverkets
eller från allmänhetens synpunkt. Detta är i alla fall en underordnad
fråga. Hufvudsaken är, om det är rättvist eller icke att uttaga en
sådan beskattning af folket. Gäller beskattningen ock endast nåo-ra
ören, men är orättvis, så bör man också borttaga den. Af principiella
skäl och. derför att jag anser det vara af vigt att denna orättvisa
undanrödja, yrkar jag alltså afslag å punkten och bifall till motionerna.

Herr Pamp: Jag tror icke, att denna tullsats i sjelfva verket

kan vara så tryckande för de fattigare klasserna. Jag har försökt att
gorå en beräkning öfver den kostnad, den medför för en arbetarefamilj,
och dervid kommit till det resultat, att den ökar de dagliga
lefnadskostnaderna med knappt ett hälft öre. För öfrigt hyser jag
störa betänkligheter mot att helt och hållet afskaffa skattetullar, hvai>
till jag måste räkna denna tullsats, såsom inbringande statsverket en
årlig inkomst af en half million kronor.

På dessa skäl, herr talman, får jag yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. I enlighet med de
yrkanden, som förekommit, gaf herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan och dels på afslag å densamma och
bifall i stället till de väckta motionerna om borttagande af tullen å
lysoljor; och fann herr talmannen den senare meningen hafva flertalets
röster för sig. Som votering likväl begärdes, skedde nu uppsättning,
justering och anslag af en så lydande voteringsproposition:

Den, som vill att kammaren, med afslag å bevillningsutskottets
hemställan i 104:de punkten af betänkandet n:o 8, antager de väckta
förslagen om borttagande af tullen å lysoljor, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets omförmälda hemställan.

>T:o 39.

Lördagen den 21 April, f. m.

Angående Omröstningen, i vanlig ordning företagen, visade 127 ja och 67
tWU(YaoTtl''\°r'' nej’ hvadan kammaren beslutat i enlighet med ja-propositionens inne^
r s-'' håll.

Punkterna 102, 103 och 103, som härefter hvar för sig föredrogos,
biföllos.

Punkterna 106—109.

Biföllos jemväl.

Angående Punkten 110.
tull å

I fråga om artikeln potatis, som nu införes tullfritt, hade utskottet
i anledning af i ämnet väckta särskilda motioner under denna
punkt hemstält,

att å potatis, äfven krossad eller rifven, måtte sättas följande
tull, nemligen: då den införes under tiden den 1 mars—den 31 augusti,
1 krona 50 öre och, då den införes å annan tid, 50 öre, allt för 100
kilogram.

I en vid punkten fogad reservation yrkade deremot herrar Forssman,
Stephens, E. W. Carlson och Cederscliiöld, att tullen å ifrågavarande
artikel borde under hela året utgöra 50 öre pr 100 kilogram.

Efter föredragning af punkten anförde

Herr E. W. Carlson: Såsom af betänkandet synes, har jag icke

kunnat biträda det slut, hvartill utskottet kommit i denna punkt,
utan låtit anteckna min afvikande mening i en reservation. Jag föreställer
mig nemligen, att man med de två olika tullsatserna på potatis
afsett, att med den högre tullsatsen skulle skyddas den tidigare växande
potatisen, och med den lägre tullsatsen skulle den senare färdiga
potatisen skyddas från utländsk konkurrens. Jag tror visserligen,
att det är välbetänkt, att den tidigare potatisen får större värde både
för köparen och säljaren än den senare. Men jag föreställer mig likaledes,
att det är högst oegentlig^ att hafva två olika tullsatser på
samma artikel under olika tidsperioder af året. Det finnes icke heller,
så vidt jag vet, någon annan artikel, som har olika tullsatser efter
särskilda årstider, så att den drager en högre tullsats under den ena
årstiden och en lägre under en annan årstid.

Jag tror icke heller att trädgårdsodlarne, hvilka äro de, som skulle
få nytta af den högre tullen, behöfva detta skydd under så lång tid,
som här blifvit ifrågasatt, eller till och med augusti månads slut. Jag
anser således, herr talman, att det vore högst^ oegentligt, att denna
artikel skulle draga två olika tullsatser; och emedan en tullsats af
50 öre val kan anses vara tillräcklig för att bereda ett lämpligt tullskydd
för hela året, så anhåller jag, herr talman, att, med afslag å

Lördagen den 21 April, f. in.

utskottets hemställan, i hvad den afser bestämmandet af olika tullsatser,
få yrka bifall till reservanternas förslag i denna punkt.

Herr Nilson från Lidköping: Det har ofta sagts, att ^tullar å

folkets oundgängligaste lifsmedel äro orättfärdiga tullar. År detta
påstående sant i fråga om en mängd andra slag af lifsförnödenheter
— och för min del håller jag med derom — så gäller detta i ännu
högre grad om de tullar, utskottet nu föreslagit i afseende på potatis.
I huru många fattiga hem utgöres icke familjens nästan enda födoämne
under långa tider af litet potatis jemte en bit bröd? Sofvel
hörer der till lyxartiklar, som man endast undantagsvis är i tillfälle
att förskaffa sig. Skall man nu genom tull fördyra detta födoämne,
som i ordets fullaste mening kan kallas fattigmansspis ?

Utskottet säger att en tull af 50 öre för 100 kilogram icke i något
fall synes blifva betungande. Ja, denna tullsats är visserligen
icke hög, det medgifver jag gerna, men det bör dock först och främst
bemärkas, att för fattigman kan äfven det lilla vara mycket, och vidare
vill jag fråga: hvad har landtmannen för nämnvärdt gagn af en
så låg tullsats? Jag skulle dock icke hafva sagt så mycket, om saken,
i fall utskottet låtit det stanna härvid; men nu föreslår utskottet,
att denna tull af 50 öre icke skall gälla för hela året, utan endast
för sex månader, samt att för tiden från den 1 mars till och med den
31 augusti densamma skall höjas till 1 kr. 50 öre för 100 kilogram,
och således tredubblas. Och hvarför? Jo, derför att på våren och
försommaren, innan denna vara hunnit blifva mogen i vårt land, färsk
potatis importeras från utlandet. Men till hvilka platser importeras
den, och hvar konsumeras den? Jo, hufvudsakligen endast i Stockholm
och några större kuststäder. På andra orter är denna spis icke
synnerligen vanlig, förr än potatisen hemma hos oss börjar blifva ätbar.
Jag frågar då: skall man derför att de större städernas restauratörer.
söka draga till sig kunder genom att åt läekergomar servera
eu aptitlig och för årstiden mindre vanlig rätt, som dessa hafva råd
att bekosta, sig, skall man, säger jag, derför beskatta hela svenska
lolket och icke minst de fattige och fattigaste?

Hela importen af potatis under år 1887 utgjorde endast 40,000
hektoliter. Om också siffran under ett eller annat år varit jjågot
större, så är hon dock i allt fall så obetydlig, att importens hämmande
genom åsättandet af tull alldeles icke synes vara af behofvet påkalladt,
åtminstone icke för närvarande, så länge det icke visat sig,
att producenterna inom landet deraf lida något farligare intrång.

Hvad slutligen beträffar de olika tullsatserna för olika årstider,
skulle jag, i fall tull nödvändigt skall åsättas, nästan vilja kasta om
utskottets förslag och i stället föreslå, att den högre tullsatsen måtte
tillämpas under vintern, och den lägre under sommaren, ty under
sommaren är väl priset å potatis ändock i allmänhet högre, än under
årets tidigare månader.

Men hvarför skulle vi icke kunna låta hela denna tull falla?
Måttet af lifsmedeltullar är redan vordet tillräckligt fullt ändå, utan
att man nu till sist skall lägga potatis ofvanpå såsom råga. Herr
talman! jag ber att få yrka afslag på utskottets förslag i denna punkt.

N:o 39.

Angående
tull å
potatis.
(Forts.)

N:o 89.

Angående
tull å
potatis.
(Forts.)

Lördagen den 21 April, f. in.

Häruti instämde herrar Broström, Olsson i Kyrkebol, Söderblom
och Arhusiander.

Herr Börjesson yttrade: Jag har inom utskottet icke tillhört

den afdelning, som haft att behandla denna fråga, icke heller var
jag närvarande, då denna fråga slutbehandlades inom utskottets plenum,
ty jag hade då permission och har derför begärt ordet för att
angifva min ställning till densamma. Min åsigt är den, att allt, som
den svenska jordbrukaren kan tillräckligt producera inom landet, bör
åtnjuta tullskydd, så att icke utländingen må kunna rikta sig på denna
närings bekostnad, på samma gång jag också anser att våra svenska
näringar i öfrigt böra skyddas på enahanda sätt. Och som potatisen är en
vara, som i tillräcklig mängd kan frambringas inom landet, men i
brist på tullskydd måste försäljas till och med till vrakpris, anser jag
det vara välbetänkt att vidtaga de åtgärder, som här äro föreslagna.
Jag erinrar mig huru som under majriksdagen förlidet år man fick å
flere af hufvudstadens hamnplatser se en mängd skutor, båtar och
pråmar från Finland, der det såldes potatis till 3, 2,75 ä 2,50 kronor
per tunna. Hur kan man under sådana förhållanden tänka sig, att
det kan löna sig för en jordbrukare att producera och sälja potatis
till dylikt pris? Det slår bestämdt illa till spanns.

Särskildt med afseende derpå att det finnes många orter i landet,
der nästan ingenting annat kan odlas än denna vara, är tull å
densamma alldeles nödvändig. Jag anser det visserligen oegentligt
att bestämma två särskilda tullsatser, liksom jag också anser tullsatsen
af 50 öre för låg, men då något förslag om förhöjning icke
föreligger, skall jag tillåta mig att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Larsson i Berga: Jag anser förslaget att sätta tull å

denna vara och derigenom fördyra den fattiges förnämsta födoämne
alldeles origtigt. Jag anhåller derför att få yrka afslag å utskottets
hemställan.

Herr Danielson: Jag tror för min del att denna fråga icke

har så stort inflytande på den fattiges hushållning, som man påslår,
icke ens för städernas fattigare befolkning. Mig förefaller det som
om det icke är städernas fattigare befolkning, som köper denna utländska
potatis, utan att den köpes egentligen af de förmögnare klasserna,
som mycket väl kunna tåla vid den lilla utgift, hvarom här
är fråga. Men jag tillåter mig fästa uppmärksamheten på den omständigheten,
att för de många trakter af vårt land, som icke hufvudsakligen
kunna odla annat än potatis, det skulle leda till en fullkomlig
ruin, om det stora prisfall, af ända till 3 ä 2 kronor och ännu
lägre belopp per tunna, som framkallats af den utländska konkurrensen,
icke blefve hämmadt genom ett väl behöfligt tullskydd. Det är
nemligen under sådana omständigheter en ren omöjlighet -för en hemmansegare
att bestå, helst om hans jord icke kan bära någon annan
afsevärd skörd än potatis; ty, om han icke får afsättning för denna
så att säga enda produkt, så kan man fråga, hvad han då skall taga
sig till. För öfrigt anser jag att den i fråga satta tullen icke skulle

N:o 89.

Lördagen den 21 April, 1. m.

•vara farlig för de fattige på landsbygden, emedan de flesta af dem
bäfva sin lilla jordtäppa, der de jemförelsevis odla ganska mycket
potatis. Men äfven om de icke äro i tillfälle att göra det, så
kunna de få sitt behof fyldt på annat håll, såsom t. ex. från egendomar,
vid hvilka de arbeta, dels som stat och dels som aflöning
o. s. v. Sålunda kan det har icke vara fråga om att försvåra möjligheten
för den fattiga landtbefolkningen att fylla sitt behof af denna
vara.

Om man då invänder, att man ömmar för städernas arbetarebefolkning,
så låter väl detta säga sig, men faktiskt lärer väl det icke
vara den klassen, som jag redan nämnt, som konsumerar den från
utlandet införda färska potatisen. Enligt min åsigt bör man se saken
från synpunkten af hela landsbygdens och de olika orternas på landsbygden
intresse. I betraktande deraf att de beslut, som vid denna
riksdag fattats angående förhöjning af skatten på bränvinstillverkningen,
så att denna skatt nu är den dyraste, som någonsin blifvit pålagd,
kanske måste leda derhän, att brännerierna till väsentlig del,
om ej helt och hållet nödgas nedlägga sin verksamhet eller åtminstone
minska sin tillverkning, så blir ställningen ännu mera tryckande
för så väl de små som de medelstora jordegendomarne genom
den sålunda minskade utsigten att till brännerierna få afsättning
för sin tillgång på potatis.

Det är sålunda med anledning häraf och med hänsyn till de af
flen utländska konkurrensen framkallade ytterst låga pris, som
på senaste tider, gält för denna vara, som jag tror att man handlar
både klokt och rätt, då man söker att något upphjelpa denna betryckta
näring. Jag kan för min del icke tro, att förslagets antagande skulle
leda till så ofantligt stora svårigheter för den fattige, som man här
antydt. Det kan visserligen sägas, att den, som köper en kanna potatis,
icke kan betinga sig samma pris, som om han köper två eller
tre tunnor; men det är när köpet sker i mindre partier, som prisen
i alla fall blifva känbara, och härvid spelar tullen ingen inverkan. Utskottets
förslag om två särskilda tullsatser synes mig välbetänkt. Ty
den, som vill hafva ny potatis från utlandet, må gerna betala hvad
den kostar, och jag tror äfven att han icke skall hafva mycket att
erinra deremot. Och för den händelse att missväxt skulle inträffa,
så har man genom den lägre tullsatsen velat underlätta möjligheten
att på hösten fylla behofvet. från utlandet äfven för den fattigare befolkningen,
ty under september och oktober månader kan i så fall
import ske för den lägre tullen, hvaremot, som sagdt är, den högre
tullsatsen gerna och utan afsaknad bör kunna betalas af den, som
vill hafva färsk potatis från utlandet, medan den ännu har sin växetid
hos oss.

Jag ber således, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Med Herr Danielson förenade sig Herrar Nilsson i Käggla, Smedler
g, Petersson i Euntorp, Bladh, Andersson i Löfhult, Wieslander,
Månsson, Wittroch, De Laval, Åkerlund, Petersson i Dänningelanda,
Kilman, Ericson i Borekulla och Bengtsson i Boberg.

Angående
tull n
potatis.

(förts.)

N:o 39.

Angående
tull ä
potatis,
(Forts.)

Lördagen den 21 April, f. m.

Herr Schöning yttrade: Att vara af annan åsigt än utskottet

i detta fall lönar föga, men jag ber dock att få förklara, att näst
spanmåls- och brödtullarne är det ingen tull, som på mig gjort ett
så vidrigt intryck som den nu föreslagna tullen på potatis. Om något
förtjena» att kallas den fattiges spis, så är det verkligen potatisen.
Hå jag haft tillfälle att lära känna, i hvilken stor procent potatis
ingår i deras föda, vill jag på det allra kraftigaste motsätta mig denna
tull. Jag tycker äfven, att tullsatsen är ganska märkvärdigt tilltagen,.
då den skall utgöra 1 krona 50 öre per 100 kilogram under en tid
och 50 öre under en annan tid. Och det är just, herr talman, till
en del under den tid, då potatisen växer, då den är svårast att få,
och då det i Norrland är stor åtgång på denna vara till följd af det
stora antal extra arbetare från de södra provinserna, som komma upp
till våra utskeppningshamnar och der förse sig med lifsförnödenheter,
det är till en del just under denna tid, som de högre tullsatserna,
skulle gälla. Den värde talaren på ölandsbänken sade, att, om man endast
köper en kanna potatis åt gången eller så, tullsatsen icke gör
så mycket. Detta yttrande var verkligen något naivt. Om också
våra arbetare äro fattige, så köpa de likväl vanligen till och med en
tunna på en gång, och här är ej frågan om färsk potatis utan om
föregående års skörd, som sommaren derpå tillföres. Härom året värdet
nästan total brist på potatis i Norrland. Det importerades då
potatis från Tyskland, och man fick köpa en säck, motsvarande ungefär
3 kubikfot, för 2 kronor 25 öre, säcken inberäknad. Till de norrländska
städerna skulle man nu förmena import af en billig god vara,,
och arbetaren att få förse sig dermed till billigt pris, och det under
en tid, då knapp och må hända ingen tillgång inom landet förefinnes.
Det var märkvärdigt, att vid behandlingen af kaffetullen från samma
håll, hvarifrån nu yrkas åsättande af tull å potatis, få höra talas om.
ömhet om arbetarne. När det var fråga om en nedsättning i kaffetullen
af 14 öre, hvarigenom, med en årlig förbrukning af 25 ''a, en
nedsättning i lefnadskostnaderna af omkring 3 kronor 50 öre om året
skulle erhållas, då flaggades med uttrycket »folkets väl» och den lättnad,
en sådan nedsättning skulle medföra, men nu, då det är fråga.
om att öka utgifterna med 10 å 15 kronor om året, är ömheten för
folket borta. Herr talman, jag får på de kraftigaste motsätta mig
dessa lika väl som öfriga lifsmedeltullar, och yrkar afslag å utskottets
hemställan.

Herrar Brodin och Wretlind instämde med Herr Schöning.

Herr Yahlin: Jag skall icke yttra mig om tull å potatis i allmänhet,
ty om den saken anser jag, att man sagt tillräckligt, och
min åsigt i frågan torde redan förut vara tillräckligt känd. Hvad
jag önskar uttala är, att särskildt denna högre tull på försommaren
enligt min åsigt är synnerligen olämplig. Herr Danielson har sagt,
att man på hösten kan inköpa sitt förråd. Jag tror emellertid, att
detta för en del af ekonomiska skäl är alldeles omöjligt, och dertill,
kommer äfven en annan mycket tråkig omständighet, hvarigenom
potatisen skiljer sig från säden. Det kan nemligen hända, att man

N:o 39.-

Lördagen den 21 April, f. m.

inköper ett förråd på hösten, hvilket sedan om våren till stor del är
skämdt, så att man icke kan använda det. Det är således icke säkert,
att man på hösten kan beräkna, huru mycket användbar potatis man
på våren har qvar. Att denna tull bestämmes till 1 krona 50 öre på
försommaren, skulle egentligen vara till fördel för våra trädgårdsmästare,
som drifva potatis, och jag anser det icke lämpligt att till
förmån för några få trädgårdsodlare lägga denna tull på hela landet.

Jag yrkar emellertid afslag på utskottets hemställan i dess helhet.

Herr Cederschiöld: På de skäl, som äro angifna i den vid
denna punkt fogade reservation, och ytterligare här utvecklats af herr
Wilhelm Carlson, ber jag att få yrka afslag å utskottets hemställan
och bifall till reservationen. Jag vill blott tillägga, att, om man
kunde bestämma tullen så, att den högre tullsatsen drabbade endast
ny potatis, skulle jag icke hafva något emot att biträda ett förslag
om till och med en ännu högre tull. Men jag tror, att skilnad mellan
ny och gammal potatis vid tullbehandlingen näppeligen kan göras;
och under sådana förhållanden föranlåtes jag, herr talman att, såsom
redan nämnts, yrka potatistullens bestämmande under hela året till
50 öre per 100 kilogram.

Herr E. G. Boström: Jag tror, att herr Danielson hade rätt,
när han sade, att saken icke hade så stor betydelse för de fattige,
som man velat göra troligt. I betänkandet se herrarne, att importen
under år 1887 utgjorde närmare 40,000 och under år 1886 63,000 å
64,000 hektoliter. Detta gör, förvandladt till kubikfot, 150,000 kubikfot
eller 30,000 tunnor. Då hela vår produktion beräknas uppgå
till 10 ä 12 millioner tunnor, eller 50 ä 60 millioner kubikfot, torde
deraf tydligt framgå, huru försvinnande liten importen af denna vara
är, och det är då gifvet, att den icke kommer att inverka på priset
af samma skäl, som det herr Herslow anförde mot tackjernstullens
höjande, nemligen, att det är så relativt litet, som föres in. Orsaken,
hvarför utskottet föreslagit olika tullsatser om våren och hösten, är
deri, att större delen af potatisen kommer in om hösten, medan under
våren endast inkommer den dyrbara tidigare potatisen, som nästan
kan anses som en delikatessvara, och hvilken man derför velat träffa
hårdare. För öfrigt förefaller det mig underligt, att, när kammaren
i fjor beslöt tull på majs i syfte att skydda potatisodlingen, denna
tullsats nu skall röna så stort motstånd. Och säkert är, att för många
just af de smärre jordbrukarne, hvilka icke äro i den ställning, att
de kunna afyttra annat än några tunnor potatis, och hvilkas ställning
just icke är lysande, den föreslagna tullen skall medföra stort gagn.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

I detta yttrande instämde herr Mallmin.

Herr Liss Öl. Larsson: Jag har redan gifvit till känna, att
jag instämmer med herr Danielson i hans yttrande, och jag hade ämnat
att tillägga ytterligare några ord, men då jag blifvit förekommen
af bevillningsutskottets ordförande, kan jag fatta mig mycket kort.

Andra Kammarens Prot. 1888. N:o 39. 4

Angående
tull å
potatis.
(Ports.)

N:o 89.

Angående,
tull å
potatis.
;{Forts.)

Lördagen den 21 April, f. na.

Jag tillhör en ort, der icke någon utländsk potatis användes, då
trakten ligger så långt från sjöstad, att på grund af den dryga frakten
införseln icke kunnat bära sig. Men priset på .potatis är i alla fäll
så lågt, att i öfre Dalarne, der det finnes den yppersta potatisjord,
man i regeln icke kan odla mer än till husbehof, derför att det är
omöjligt att få sälja till andra orter, enär priset icke ens betäcker
fraktkostnaderna.

Att man satt tullsatserna högre under sommaren, anser jag för
min del vara mycket klokt, och jag tror, att de, som förordat den
lägre tullsatsen för denna tid, gjort det — jag vill icke säga af medvetet,
men af omedvetet intresse för de gourmander, för Evilka det
icke duger att äta gammal potatis, utan hvilka vilja hafva ny potatis,
som införts från Tyskland och sydligare belägna orter, och de få betala
ungefär lika mycket för en kanna sådan potatis, som den svenske
jordbrukaren, när han kan föra ut varan i marknaden, erhåller för
en hel tunna af sin. Det är förbrukningen af sådan utländsk potatis,
som utskottet sökt minska, men herrarne tyckas vara ganska rädda
derför. Jag tror icke, att den tullen drabbar de fattige, ty de låta
sig nöja med den potatis, som växer i Sverige, och hafva icke råd
att köpa dylik potatis, som drager ett så enormt pris. Jag tror att
af den importerade potatisen är det mesta färsk, som införes på
våren och tidigt på sommaren, innan ännu den svenske jordbrukaren
är i stånd att komma ut med sin potatis. Jag finner derför icke
något skäl att vara rädd för att höja tullen å potatis för dessa, som
hafva råd att köpa denna dyra utländska potatis.

Denna tull kan icke inverka på potatispriset i de orter, som ligga
några mil från kusten, ty frakten är så dyr, att, äfven om den utländska
potatisen är tullfri, den icke kan konkurrera med den svenska.
Men för de landtbrukare, hvilka bo i trakten af sjöstäderna, föreställer
jag mig, att det måste vara nyttigt, att marknaden icke öfversvämmas
af utländsk vara, innan deras egen potatis hunnit mogna. Och
de fattige kunna mycket väl vänta till hösten, då man äfven om våren
har göd tillgång på potatis från föregående år.

Jag ber således att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Höglund: Det är visserligen sant, att denna lilla tull på
potatis icke spelar någon stor rol för den fattigare arbetarebefolkningen,
och med nöje hörde jag nyss af herr Danielson, att för landsbygden
gör denna tull icke någon ökning i potatispriset. Men för
städernas och i synnerhet Stockholms arbetare skulle denna tull icke
göra så obetydligt. Potatisen är här en bland de vigtigaste hushållsförnödenheterna;
och äfven om denna tull icke för arbetarne gör så
mycket i pekuniärt hänseende, skulle det dock väcka ond blod, om
den samma beslutades. Ja, enligt min öfvertygelse, mera ond blod
än att man höjt bränvinsskatten m. m. I följd häraf yrkar jag afslag
på utskottets betänkande, önskande att potatisen måtte förblifva
tullfri.

Herr Schöning: Bevillningsutskottets högt ärade ordförande har
yttrat, att anledningen, hvarför utskottet föreslagit en högre tull på

Lördagen den 21 April, f. in. 43

potatis för tiden från den 1 mars till den 31 augusti vore, att potatisen
denna tid infördes såsom delikatess. Men potatis är alldeles icke
någon delikatess under sommarmånaderna, utan en nödvändighetsvara.
Så snart sjöfarten på Norrland öppnas, införas dit stora qvantiteter
potatis från icke blott Danmark, Tyskland och Finland, utan äfven
från Sverige och exempelvis från Oland. Om det, såsom bevillningsutskottets
ordförande nämnde, endast vore fråga om att lägga tull på
en delikatess, så må tull gerna åsättas denna vara. Men då bör
denna högre tull gälla för tiden från den 1 januari till 1 maj eller 1
april, ty då införes potatis såsom delikatess, men från utlandet, och
betingar mycket höga pris. När jag här talar emot tullen på
potatis, så gäller det ingalunda den potatis, som kostar 50 till 60
kronor tunnan. För denna spelar i alla fall tullen jemförelsevis ingen
rol. Då jag uppträdt i denna fråga, är det icke uteslutande helsingarnes
eller norrländingarnes talan jag för, utan jag talar för de arbetare,
som komma från olika trakter af vårt land till Norrland för
att finna arbete.

Jag vill också med anledning af hvad som yttrades af den ärade
representanten på dalabänken, hvilken äfven talade för högre tull å potatis,
som införes sommartiden, och att denna tull ej märkbart skulle fördyra
varan, säga, att af de arbetare, som jag hatt och har i min tjenst,
äro en stor dei dalkarlar, hvilka jemte sina familjer hufvudsakligen lefva
på bröd, fläsk, salt strömming och potatis. Och det inverkar säkerligen
ganska mycket på dessa sparsamma och arbetsamma men fattiga
familjers välstånd, om tull lägges på alla dessa deras oundgängligaste
lifsförnödenheter, och de skola bittert klandra desamma. Det
är alldeles oegennyttigt jag talar för denna befolkning, hvilken jag
vet väl behöfva en målsman. Jag vet nog att jag är en ropandes röst
i öknen, men jag vill ändock ropa så högt, att herrarne skola höra det.

Jag yrkar ännu eu gång efsing på den föreslagna tullen.

Herr Larsson i Berga: Jag har icke kunnat undgå att ganska
djupt röna intryck af herr Danielsons yttrande, att han önskade den
ifrågasatta tullen bestämd till 1 krona 50 öre under tiden från den
1 mars till 31 augusti samt till 50 öre för den återstående tiden af
året. Han sade äfven, att det endast vore stadsborna som köpte denna
tidigare potatis. Detta tror jag vara ett rent misstag. Inom Södertörn,
som jag representerar, odlas mycket potatis, men huru vida någon
potatis finnes till afsalu, eller om befolkningen sjelf behöfver köpa
sådan vara, beror på Gud, som växten gifver. Hvad beträffar påståendet,
att denna tull endast skulle gälla den färska potatisen, så är
i förslaget om tullen ingen .skilnad gjord emellan den färska och
icke färska potatisen, hvadan detta skäl för förslaget icke håller
streck. Jag vill tillika fästa uppmärksamheten vid, att af den potatis,
som införes, kommer en mycket stor del från vårt broder- eller
rättare systerland Finland, och att, då finnarne ju äro menniskor de
också, som behöfva sälja sin potatis, den föreslagna tullen äfven ur
denna synpunkt är obillig.

Jag ber att fortfarande få yrka afslag på utskottets hemställan i
denna punkt.

N:o 39.

Angående
tull å
potatis.
(Forts.)

?i:o 39.

Angående
tull å
potatis.
(Forts.)

44 Lördagen den 21 April, f. in.

Herr Brodin: I bevillningsutskottets betänkande uppgifves, att
importen af potatis år 1887 uppgick till 39,983 hektoliter. Jag är i
tillfälle att upplysa, att 9,114 hektoliter, sålunda ungefär en fjerdedel
af hela importen, gick till Norrland. Denna import sker nästan uteslutande
under försommaren, senast inom augusti månads utgång.
Norrlands behof af denna vara skulle sålunda drabbas af den högre
tullsatsen, som af utskottet anses böra påläggas delikatesspotatis.
Vill man, att norrländska arbetarne skola betala en sådan svälttull?
För min del anser jag det orättvist, och derför anhåller jag om afslag
på utskottets förslag.

Herr Jonsson i Hof: Sjelfva tullsatsen anser jag i detta fall
icke spela någon synnerlig rol. Den mesta införseln af potatis är
onödig, och jag föreställer mig, att det endast är i följd af missväxt
eller potatissjuka, som större införsel kan behöfvas. Men då blir
tullen känbar jemväl för jordbrukarne sjelfva, som nödgas inköpa
potatis äfven för »sättning». Derför tror jag, att det mycket väl kan
försvaras, om man afslår denna punkt, och för den skull yrkar jag
afslag, i synnerhet som jag tror, att denna tull är af försvinnande
liten betydelse för jordbruket.

Herr Farup: Ehuru jag är öfvertygad om att denna tull spelar
en mycket obetydlig rol, är jag dock å andra sidan viss derom, att
den börda, som man här skulle lägga på den fattige, blir vida större
än den fördel, som man tilltänkt honom genom borttagning af tullen
på lysoljor, och derför yrkar jag afslag på denna punkt.

Herr Nilsson i Sorröd: Då nu Riksdagen åsatt tull så väl på

spanmål som på jern, har meningen dermed varit att tillgodose landets
behof i dessa fall. Men det finnes en trakt i vårt land, ja, kanske
den största, hvarest man icke i nämnvärd mån vare sig odlar
spanmål eller producerar jern, och denna trakt skulle blifva lidande,
om vi afsloge utskottets förslag i denna punkt. Jag tillhör sjelf en
ort, der spanmål icke utan undantagsvis produceras till större myckenhet
än hvad som åtgår för eget behof. Men der finnas dock ganska
ifriga tullvänner, derför att de vilja hafva tullskydd för fläsk och
potatis. På denna ort föder man upp svin och odlar potatis, och
deraf hafva de mindre bemedlade, ja, till och med torparne någon
inkomst. Man talar här, om de fattige och hurudan deras ställning
härigenom skulle blifva om tull åsättes potatis, men det är just till
förmån för de mindre bemedlade på landet, åtminstone dem som bo
på de orter, der sädesproduktionen är mindre och bergshandtering
icke finnes, som jag talar för tullen på potatis. Jag medgifver, att
det kan vara skilnad på intressena mellan de mindre bemedlade på
landet och arbetarne i städerna, men för de senare tror jag icke
att denna tull betyder så mycket. Jag tror icke heller, att priset
på potatis kommer att uppbringas genom denna tull, men den skulle
kunna hämma den stora införseln af potatis. Jag vill tillåta mig att

Lördagen den 21 April, f. m. 45 Nio 39.

anföra ett exempel. Det händer, att en och annan person i min Angående

hemort på spekulation köper upp en eller flera vagnslaster potatis twl1 «

för att sälja i staden, men har det inträffat, att han kommer så ogyn samt

till potatishandlarne att de säga; «här är för närvarande så och ^ S-''

så många skutor med potatis liggande i hamnen från Tyskland och

Danmark», att vi icke för närvarande kunna köpa flera, utan får ni

komma tillbaka längre fram. Det är således i min tanke en mycket

vigtig sak, att, då vi nu sökt skydda andra näringar, vi äfven bereda

skydd åt dem, som odla potatis, så mycket mer, som det i allmänhet

är de mindre bemedlade jordbrukarne, som komma att hafva gagn

.af detta skydd.

Jag skulle helst velat göra ett annat yrkande med afseende på
de olika tullbeloppen, men då jag förmodar, att det icke tjenar till
något, skall jag endast anhålla om bifall till utskottets förslag.

Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats dels bifall
till utskottets hemställan oförändrad, dels bifall till reservanternas
förslag och dels slutligen afslag å så väl utskottets hemställan som de
i ämnet väckta motionerna. Herr talmannen gaf propositioner enligt
dessa yrkanden, af hvilka det förstnämnda förklarades hafva flertalets
Töster för sig. Votering blef likväl begärd, i anledning hvaraf, och
sedan till kontraproposition antagits yrkandet om afslag, nu uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i 110:de
punkten af dess betänkande n:o 8, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit så väl utskottets hemställan
som de i ämnet väckta motionerna.

Omröstningen utföll med 110 ja mot 82 nej; varande alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallen.

Herr Schöning erhöll på begäran ordet och yttrade: På grund
af den. öfvertygelse jag hyser om origtigheten af denna tull och med
anledning af den stora minoritet, som röstat emot densamma, ber jag
att få reservera mig mot kammarens beslut.

Reservationer emot beslutet anfördes vidare af herrar Nilson
från Lidköping, Amnéus, Broström, Bratt, Essén, Wretlind, Wåhlin,
Nydahl, Carlsson i Nysäter, Byding, Arhusiander, Bromée, Lillje.
gvist, Liljeholm, Sardell, Sundberg från Vexiö, Larsson i Berga, Jo Andra

Kammaren Prof. 1888. N:o 39. 5

N:o 85).

46 Lördagen den 21 April, f. m.

hansson i Noraskog, Stormats M. Olsson, Brodin, Stockenberg och
Lundberg.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. J/2 4 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARE, 1888.