1888, Andra Kammaren. N:o 38 (Riksdagens protokoll 1888:38)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1888, Andra Kammaren. N:o 38.

Fredagen den 20 April.

Kl. 11 f. m.

§ 1-

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Att riksdagsmannen Josef Andrén lider af blindtarmsinflammation
(paratvphlitis) och för helsans vårdande behöfver lugn och vård
i sitt hem, hvarför han från denna Riksdags förhandlingar bör
befrias, intygar

Stockholm den 19 April 1888.

Robert Murray.

Leg. läkare.

§ 2.

Fortsattes föredragningen af bevillningsutskottets betänkande
n:o 8, angående ännu oafgjorda delar af tullbevillningen.

Punkterna 54—58.

Biföllos.

Punkten 59.

Enligt nu gällande tulltaxa äro valsade eller smidda plåtar, med Angående
dier utan öfverdrag af zink, tenn eller bly, samt utan vidare be- tull d plåt.
arbetning än att de äro böjda eller med hål försedda äfvensom plåtar
af 3 mm. tjocklek eller deröfver, mer eller mindre bearbetade, samt
andra ämnen för vidare bearbetning fria från tull. Herr Reuterswärd
hade föreslagit följande tullsatser för 100 kilogram:

Valsade eller smidda plåtar, ej specificerade, utan öfverdrag af

zink, tenn, koppar, bly eller annan metall eller fernissa

samt utan vidare bearbetning än att de äro böjda eller

med hål försedda_______________________________________________________ 3: 50.

Broar och delar dertill, takstolar och dermed jemförligt arbete 4: so.
Valsade eller smidda plåtar, polerade, slipade, fernissade, lackerade
eller öfverdragna med koppar, tenn, zink, bly eller
annan oädel metall.................................................... 6;_

Andra Kammarens Prat. 1888. N:o 38. 1

3*:o 38.

Fredagen den 20 April.

Angående I anledning af detta motionärens förslag, hemstälde utskottet
tull å plåt. under förevarande punkt:

(Forts.)

att rubriken n:o 236 i tulltaxan måtte erhålla följande lydelser
valsade eller smidda plåtar, äfven om de äro klippta, böjda,

med hål försedda eller hafva kanterna uppvikta:

utan slipning eller polering och utan öfverdrag af annan
metall eller annan å dem anbragt ytbetäckning;

af 3 mm. tjocklek och deröfver............................ 3 kr.

af mindre tjocklek............................................. 4 »■

slipade, polerade, fernissade, lackerade, förzinkade, för tenta,

eller med annan oädel metall öfverdragna............ 6 »

allt för 100 kilogram räknadt.

Vid punkten hade afgifvits särskilda reservationer, hvilka afsågo
dels första delen eller plåtar utan slipning och utan öfverdrag
af annan metall, och dels senare delen eller slipade, polerade, fernissade,
lackerade, förzinkade, förtenta eller med annan oädel metall
öfverdragna plåtar.

Angående forsta delen yrkades i reservation
af herr W. Tliam:

»att, med afslag å utskottets hemställan, måtte beslutas följande
ändrade lydelse å rubriken n:o 236 i vår nu gällande tulltaxa:

Yalsade eller smidda plåtar, utan öfverdrag af zink, tenn, koppar,
bly eller annan metall eller fernissa

a) af 3 millimeters tjocklek eller deröfver

utan vidare bearbetning än att de äro klippta.................... fria

böjda, pressade, med uppvikta kanter, eller med hål
försedda_______________________________________________ per 100 kg. kr. 4: —

b) under 3 millimeters tjocklek ............... » 100 » » 5: —»

Angående senare delen hade afgifvits särskilda reservationer af
herrar Tham och F. G. Sandwall. hvilka hemstälde

herr Tham:

»att sista delen af förevarande punkt i betänkandet måtte erhålla
följande ändrade lydelse:

förzinkade, förtenta, eller med annan oädel metall öfverdragna, ej

specificerade......................................................... 6 kronor,

allt per 100 kilogram räknadt,

med blyhaltigt tenn öfverdragen så kallad Terneplåt.............. frid -

samt herr Sandivall:

»att åt samma stycke af punkten måtte gifvas följande lydelse:

Fredagen den 20 April.

N:o 38.

förzinkade eller med annan oädel metall öfverdragna, ej speci -

ficerade............................................................... 6 kronor,

allt per 100 kilogram räknadt,

med rent eller blyhaltig! tenn öfverdragna.......................... fria.»

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Lyth: Angående denna punkt ber jag att få yttra några ord.
Utskottet föreslår här bland annat eu tullsats af 6 kr. per 100 kg.
för förtent plåt. Denna plåtsort tillverkas icke i vårt land, ehuru
stora qvantiteter af densamma hos oss förbrukas. Den användes
till många husgerådsartiklar, konserv- och anjovisburkar, lampor
m. m., men materialet för dessa arbeten måste införskrifvas från
utlandet. Jag skulle icke hafva det ringaste emot denna tullsats
af 6 kronor per 100 kg., om jag vore eller kunde blifva förvissad
om, att denna sorts plåt kunde tillverkas hos oss; men i detta fall
har jag mina stora dubier. Det finnes intet land i Europa, som
kan tillverka denna plåt till samma pris och samma utmärkta qvalitet,
som England. Man har försökt det i de stora kulturländerna, men
man har misslyckats. Man har försökt det både i Frankrike och
Tyskland; man kunde nog der tillverka plåten till samma pris som
engelsmännen, men icke af samma goda qvalitet. Äfven i Italien
och Ryssland har man försökt göra den, men fullständigt misslyckats.
Huru skulle det då vara möjligt, att vårt lilla land med dess obetydliga
kapitaltillgång skulle kunna konkurrera med engelsmännen
i detta fall? Det synes mig absolut omöjligt. Det enda land i
Europa och kanske äfven utom Europa, som kan tillverka denna
sorts plåt, jemförlig i qvalitet med den engelska, är Österrike; men
den österrikiska plåten är tillverkad af bessemerstålplåt och ställer
sig i följd deraf mycket dyrare än den engelska förtenta jernplåten.
Jag skulle vara med om denna tullsats äfven i det fall, att man
kunde höja tullen jemväl på färdiggjorda bleckslageriarbeten, som
införas från utlandet. Utskottet har i 70:de punkten föreslagit, att
tullen på dessa arbeten måtte höjas från 15 öre till 24 öre för 1 kg.,
d. v. s. en förhöjning af 9 öre för 1 kg. Denna tullsats är naturligtvis
alldeles för låg för att göra våra bleckslagerier någon nämnvärd
nytta; och då 70:de punkten förekommer till behandling, skall
jag yttra mig vidare om denna sak och söka visa, att det icke tjena?
något till att öka denna tullsats med 9 öre.

Emellertid hafva herrar Tham och Sandvall reserverat sig mot
utskottets hemställan i nu föredragna punkter. Herr Tham yrkar
en tull af 6 kr. per 100 kg. å förtent plåt men tullfrihet för den s. k.
Terneplåten. På denna plåt, som är försedd med en starkt blyhaltig
betäckning, vill han icke hafva tull af det skäl, att densamma
begagnas af tändsticksfabrikerna såsom omhölje för tändstickslådorna
vid export. Ja, detta vore nog förmånligt för herr Tham, men jag
kan dock icke gilla denna hans åsigt. Herr Sandvall har deremot
tagit steget fullt ut och föreslagit tullfrihet för så väl förtent plåt
som Terneplåt. Och skall det vara tullfrihet för den ena sorten,

Angående
tull å plåt.
(Forts.)

N'':o 38.

Fredagen den 20 April.

Angående bör det val också vara det för den andra, ty hvarför skulle man
tull å plåt. favorisera våra tändsticksfabriker genom att låta en artikel, som de
(Forts.) behöfva, vara tullfri, men icke tänka på de mindre fabriksegarne i
vårt land, som behöfva förtent plåt? Jag ber att härvid få upplysa,
att inom en stor del af våra industrigrenar användes denna förtenta
plåt, t. ex. vid fiskkonserveringsfabrikerna på vestkusten, och jag vet,
att en enda fabrik i Uddevalla tillverkar icke mindre än 15,000
burkar om året för konservering af anjovis. Hvarför skulle man
då icke favorisera denna industrigren lika väl som tändsticksfabrikerna?
Det finnes dessutom en mängd fabriker, som tillverka artiklar
af bleckplåt, ja detta är till och med husslöjd inom Vestergötland.
Jag lägger derför herrarne varmt på hjertat att allvarligt
betänka sig, innan I besluten att lägga tull på förtent plåt.

Jag skall derför yrka återremiss af denna punkt i syfte, att tull
icke måtte läggas på förtent plåt.

Herr Werner: Jag skall be att få yttra några ord med af seende

på föreliggande punkts första moment, beträffande hvithet
jag helt och hållet instämmer med den ene reservanten, herr Tham,
som yrkar följande lydelse å rubriken n:o 236 i nu gällande tulltaxa:
»valsade eller smidda plåtar, utan öfverdrag af zink, tenn,
koppar, bly eller annan metall eller fernissa: _a) af 3 millimeters
tjocklek eller deröfver, utan vidare bearbetning än att de äro
klippta — fria.» Så länge vi i följd af franska handelstraktaten äro
skyldiga att tullfritt taga emot ångpannor och dylikt plåtarbete, som
hänföres till maskiner och redskap, såsom förvärmare m. m., är det
fullkomligt origtigt att lägga tull på den materiel, hvaraf dessa
artiklar tillverkas. Våra skeppsbyggerier hafva redan kommit i en
ogynsam ställning, och detsamma kommer att blifva fallet med våra
reparationsverkstäder för fartyg, om denna tull bifalles. Men, säger
man, i ersättning härför hafva skeppsbyggerierna fått tull på fartyg.
Det är dock att märka, att för skeppsbyggerierna är konkurrensen
så stor, att man numera på denna industri förtjenar nästan ingenting.
Enda fördelen dermed är, att man kan hålla uppe den stam
af arbetare, som alltid är behöflig. Det är egentligen på reparationer
af utländska haverister, som verkstäderna förtjena. Sådana
komma ganska ofta in till våra dockor och sliprar för att reparera.
Och för att gifva kammaren en idé om, huru omfattande dessa reparationer
kunna vara, vill jag nämna, att för några år sedan reparerades
en ångare, tillhörig firman Krapp i Essen, vid en af Stockholms
skeppsdockor för en kostnad af 197,000 kr. Deraf kan hvar
och en göra sig en föreställning om, hvilken vigt dessa fartygsreparationer
hafva för de skeppsbyggeriverkstäder, som hafva egna
eller tillgång till andras dockor. Det är naturligtvis endast i enstaka
fall reparationskostnaderna gå till så stora summor, men ofta
nog hafva de uppgått till 100,000 kr. och deröfver. Vi hafva på de
senaste åren haft ett tjugotal sådana reparationer om året i Stockholm,
och Motalabolagets afdelning i Oskarshamn med flera verkstäder
lefva nästan uteslutande på sådana arbeten.

Fredagen den 20 April.

>T:o 88.

Nu har den tendens gjort sig gällande hos de utländska have- Angående
risterne, att dä en sådan inkommer i svensk hamn för reparation, tull å plåt.
uppgöres först ett kostnadsförslag. Detta telegraferas öfver till (Forts.)
England och pröfvas der, och om vi icke vilja verkställa reparationen
lika billigt som engelsmännen, tätas det skadade fartyget provisionelt
och föres öfver till England för reparation. Jag vill äfven
tillägga, att, då man reparerar fartyg, vill man icke gerna reparera
med annan plåtsort än den, hvaraf fartyget är bygdt. Om fartyget
är bygdt af svensk plåt, reparerar man icke gerna med engelsk plåt,
eller tvärt om; om fartyget är bygdt af stålplåt, reparerar man icke
med jernplåt, ty dessa båda sorter passa icke bra ihop, enligt hvad
erfarenheten visat. Då nu en sådan haverist kommer in till någon af
våra städer, der reparationsverkstäder och dockor finnas, såsom Göteborg,
Helsingborg, Malmö, Karlskrona, Oskarshamn, Norrköping,
Stockholm, Gefle in. fl., är det naturligt, att det är våra verkstäder, som
få betala denna tull om 3 kronor per 100 kilogram, utan att få någon
eqvivalent tillbaka, såsom vid tullen på fartyg. Det är nemligen
omöjligt för dem att höja reparationskostnaden, ty engelsmännen säga:

Vi betala endast plåten efter vårt pris och bry oss icke om edra
tullar. Kunna nu icke verkstäderna utföra reparationerna tillräckligt
billigt, så repareras fartygen endast provisoriskt i den. svenska
hamnen. " Dessa provisoriska reparationer äro ytterst billiga. En
ångbåt, som fått ett hål i botten, så stort, att man kan köra derigenom
med vagn, repareras på det sätt, att plankor fastskrufvas
öfver hålet, hvarefter invändigt skadan tätas med cement, och kostnaden
härför uppgår endast till några hundra kronor. Om skeppsbyggareindustrien
för den skada, som tillfogas densamma genom en
tull sådan som denna, erhölle någonting i utbyte eller ersättning,
så skulle jag kunna vara med om åsättandet af denna tull. Men
det finnes icke någonting, som lemnar dem den ringaste ersättning
för den inskränkning, som blir i detta deras mest inkomstbringande
förvärf, och under sådana förhållanden finner jag mig föranlåten att,
såsom jag förut nämnt, yrka afslag på det första momentet i den
nu föredragna 59:de punkten. Jag tager för afgjordt, att herr talmannen
framställer proposition på hvart och ett af de särskilda
momenten, så jag vill icke framställa något yrkande derom.

Herr G. Mellin: Då jag i likhet med reservanten herr Sand wall

hyser den åsigt, att sådana varor, som inom landet icke produceras,
böra om möjligt vara vid införsel fria från tull, och då
bleckplåt eller, som den bör kallas, förzinkad eller förtent plåt, icke
är föremål för tillverkning inom landet, samt den derå föreslagna
tullsatsen således icke kan medföra ringaste .nytta för vårt lands
fabriksidkare men deremot skulle verka menligt på tillverkningen
af burkar och lådor för förvaring af anjovis och andra konserver,
emedan dessa kärl tillverkas af dylik plåt, så skall jag taga mig
friheten yrka bifall till det af herr ''Sandvall i hans reservation afgifna
förslag, att förzinkade eller med annan oädel metall öfverdragna
plåtar, ej specificerade, måtte åsättas en tullsats af sex kr.,

N:o 38.

Fredagen den 20 April.

A utgående allt pr 100 kg. räknadt, men att deremot med rent eller blyhaltig!
tull å plåt. tenn öfverdragna plåtar måtte förklaras från tull fria.

(Forts.)

Herr Herslow: Att här, under en debatt, sådan som denna,

frambära skäl, kan icke vara ett nöje, men det kan vara en pligt.
När man har en pligt att uppfylla, men en pligt, som icke är angenäm,
så har man åtminstone rättighet, kanske skyldighet, att fatta
sig så kort, som möjligt. Jag skall göra så.

Kammaren känner, att vårt lands verkstäder för byggande af
ångfartyg numera hunnit den produktionsförmåga, att de måste
arbeta för jemväl utländingen, om de icke skola blifva satta på förknappning.
De hafva sålunda till sin normala uppgift att bygga
äfven utländska fartyg. Dessa utländska fartyg bygga de i öppen
konkurrens, med Tysklands och Englands verkstäder, och således
med de billigaste byggnadsverkstäder, som finnas i Europa; Danmarks
och Norges byggnadsverkstäder behöfver man knappt taga i
betraktande, ty de bygga betydligt dyrare än vi. Dessa fartygsbyggnader
beställas nästan alltid att tillverkas af engelsk plåt; det
blir den svenska verkstadsegarens uppgift och ensak att tillse, huru
vida han kan få vissa partier i fartyget kontraherade att effektueras
af svensk plåt; han sträfvar dithän dels af patriotiskt intresse för
vår jernhandtering, dels af öfvertygelse om den svenska plåtens
företräde, men han måste naturligtvis söka tillvinna sig någon ersättning
för användningen af det dyrbarare materielet. Det är
emellertid ytterst svårt att få den utländske beställaren att göra
ens det minsta pristillägg för att få svensk plåt i vissa delar af
fartyget. I det ögonblick detta utländska fartyg skall byggas uteslutande
af svensk plåt, med den prisskilnad, som för närvarande
finnes mellan denna plåt och den engelska, och hvilken blifver ännu
Större, om den nu ifrågasatta tullsatsen åsättes, i samma ögonblick
stänger man för de svenska verkstäderna och deras arbetare tillfället
till arbetsförtjenst genom byggande eller reparationer af fartyg
för utländsk räkning.

Man kan ju, säger man, medgifva restitution. Härvid möter
dock svårigheten, att man då måste anställa statskontrollanter, som
hvarje verkstad skulle ega skyldighet att underhålla, och hvilka
kontrollanter skulle tillse, till huru stor qvantitet svensk jernmateriel,
och till huru stor qvantitet engelsk jernmateriel användes för
hvarje fartyg. Man skulle i verkstäderna införa en likartad statskontroll,
. som vid brännerierna. Jag tror icke, att denna utväg
skulle visa sig vara synnerligen praktiskt fördelaktig hvarken för
staten eller för verkstadsindustrien; dyrbar blefve den alltid och
skulle sålunda alltid verka som en skatt.

Detta i fråga om hvad vi bygga för utlandet. Men äfven då
vi bygga svenska fartyg kunna våra rederier nästan aldrig beqväma
sig till att bygga det hela af svensk plåt, och att de icke gerna
gorå det bör vara oss temligen klart, då vi besinna de svåra dagar,
som rederirörelsen sista åren haft och hvilka varit så svåra, att de
antagligen endast kunna öfverträffas af de dagar, som stunda. Skola

Fredagen den 20 April.

N:o 88.

de nu bygga med en förhöjning i pris af 10 % å råmaterielen, hvarhelst
den användes, så blir följden den, att de måste minska byggandet.
För hvarje år inkomma således de inhemska rederierna
med allt färre order, samtidigt som orderna från utlandet komma
att sluta upp, så att för våra varf och verkstäder endast skulle
återstå att reparera fartyg.

Reparationsarbete är i allmänhet det för verkstäderna mest
lönande; med de pris, som för närvarande gälla inom skeppsbyggeriet,
är det på de större reparationerna, som en verkstad hufvudsakligen
kan hoppas att hafva någon förtjenst; nybyggnadsarbeten måste
den åtaga sig utan alla sådana förhoppningar och endast för att,
om möjligt och äfven med direkta uppoffringar, hålla sin verksamhet
vid lif; den vill naturligtvis icke gerna, äfven om det kunde
synas tryggare, tills vidare upphöra med arbetet och afskeda arbetarne.
Den tager derför emot beställningar på nybyggnad af
fartyg, äfven med en förut beräknad direkt förlust; den kan dessutom
endast på detta sätt, genom att hålla organisationen vid. lif
och arbetet i gång med fullt öfvadt och skickligt folk, hålla sig i
stånd att mottaga beställningar å fördelaktiga reparationer, samt
genast omhändertaga haverister, som inkomma för att skyndsamt få
sina skador botade. Men ingen haverist skall inkomma hädanefter
i svensk hamn, om han på något sätt och vis kan lotsa sig fram
till en annan. Och om det finnes någon möjlighet för en svensk
rederifirma, som underhåller regulier eller irregulier fraktfart på
England, så nog aktar hon sig för att låta sitt fartyg äfven för
vanlig reparation inlöpa i svensk hamn, utan reparerar detsamma,
då det befinner sig i England.

Yi hafva vidare att bygga maskiner för annat ändamål än för
fartyg; vi hafva pannbyggnader m. m. till våra stora fabriker. Äfven
på "det området är konkurrensen för närvarande så svår, att verkstäderna
ofta nog måste emottaga beställningarne till underpris, för
att få sysselsättning och icke behöfva afskeda sina arbetare. Tv
skulle man fordra tillfredsställande pris, skulle arbetet tagas färdigt
utifrån. Nu gör man genom dessa tullar slut på den sista möjligheten
för svenska verkstäderna att konkurrera. Då man sätter tull
på materielen, men deremot i följd af handelstraktater icke kan
sätta tull på fabrikatet, är det naturligtvis icke engelsk plåt, utan
färdiga engelska ångpannor, som hädanefter komma att införas. Det
är också ett konstigt sätt att hägna om det svenska arbetet.

Alltså: hindrade från att till billigaste pris införa den materiel,
som erfordras, komma vi att förlora våra fartygsnybyggnader för
utlandets räkning och se förminskade våra svenska byggnadsarbeten,
förlora våra reparationsarbeten å svenska så väl som utländska fartyg,
förlora pannbyggnadsarbeten, förlora allt. Sådana äro de utsigter,
som dessa tullar erbjuda Sveriges mekaniska verkstäder! Hur de
ställa sig för de svenska rederierna är redan visadt.

Detta är allt hvad jag har att säga, herr talman! Att göra
något yrkande torde ju löna sig lika litet som att frambära skäl.
Men äfven här ha vi ingen rätt att blott göra hvad som »lönar sig».

Angående
tull å plåt.
(Forts.)

N:o 38.

Fredagen den 20 April.

Angående
tull å plåt.
(Forts.)

Pligt en bjuder mig att bos herr talmannen yrka afslag å utskottets
och bifall till det af berr Tham i hans reservation vid denna punkt
framstälda förslag.

Herrar Söderblom och Lindmark instämde med herr Herslow.

Herr Nilson från Lidköping: Jag instämmer med de talare,
som här uppträdt och yrkat afslag å den föredragna punkten i
hvad det rörer tull å förzinkade, förtenta eller med annan oädel
metall öfverdragna plåtar, ej specificerade, men vill nu för öfrigt
inskränka mig till att yttra några ord angående den så kallade
Terneplåten och ber att i det afseendet få yrka bifall till herr
Thams i hans reservation gjorda förslag om tullfrihet för sådan
plåt. Såsom bekant, tillverkas icke dylik plåt i vårt land, och
ingen svensk näring lider på minsta sätt intrång eller skada af dess
importerande. För åtskilliga ändamål och särskilt för tändsticksfabrikationen
har deremot denna plåt blifvit en nödvändighetsvara,
hvilken jemte zinkplåten användes för inpackning af de ofantligt
stora qvantiteter tändstickskistor, som från vårt land exporteras,
och dess användning kommer utan tvifvel att allt mer och mer ökas.

Utskottet har nu föreslagit för denna plåt en tull, som motsvarar
icke mindre än 23 % af varans värde. Det är lätt att inse,
huru en sådan ökad beskattning skulle komma att trycka på tändsticksfabrikationen.
Denna fabrikation får dessutom en icke ringa
känning af de föreslagna och delvis redan antagna tullarne på åtskilliga
råvaror, såsom alun, lim, stärkelse, svafvelsyra, glaspulver
m. m.; och jag begagnar tillfället, medan jag nu har ordet, att få
inlägga en protest äfven mot de å dessa råvaror lagda tullar, som,
utan att i någon väsentlig mån vara andra näringar till gagn, komma
att för tändsticksfabrikerna blifva högst tryckande. Denna industri
har för öfrigt att utstå en svår och alltmer tilltagande konkurrens
från Tyskland och åtskilliga andra länder, hvilken konkurrens gör
redan, nu tändsticksindustriens tillvaro högst prekär. Grenom de nn
ytterligare ifrågasatta tullsatserna kan med temlig säkerhet befaras,
att denna industri helt och hållet skall förqväfvas och gå under.
Och det är dock icke någon liten industrigren, hvarom här är fråga;
den intager tvärt om ett ganska framstående rum. bland våra näringar
och. gifver.arbete och föda åt många tusental bland våra arbetare.
Denna industri har icke begärt och har ingen anledning att begära
att särskildt blifva skyddad eller gynnad; den begär blott att få
lefva och att icke undanträngas af andra näringar, som dels äro
vida mindre vigtiga och dels ännu icke finnas till eller ens hafva
utsigt att med någon fördel kunna komma till stånd.

J a g vill väl. icke tro, att det nya systemets program att skydda
de .svenska näringarna, skall vid utförandet så tillämpas, att man
börjar med att först döda många af de vigtigaste bland dessa näringar.
Man kan eljest visserligen tro, att detta vore afsigten, då
man finner i hvilken utsträckning utskottet föreslår tullskydd, äfven
då sådant är till förfång för våra vigtigaste industrier. Jag vill

Fredagen den 20 April.

N'':o 38.

emellertid hoppas, att herrarne här i kammaren skola visa sig lika
»hyggliga» i dag, som i går, då kammaren afslog förslaget om tull
på superfosfat. Den näring, som skulle komma att lida af de uti
förevarande punkt föreslagna tullsatser, är visserligen icke så stor
och betydande som den, hvilken det i går var fråga om, nemligen
jordbruket; men den är dock ingalunda af ringa betydelse.

För att nu återkomma till tullen å plåt, så tror jag, att denna
fråga väl tålt vid att upptagas bland dem, rörande hvilka utskottet
i 165:te punkten föreslår en närmare utredning, innan Riksdagen
afgör hvad som här vid lag bör anses vara ett »väl afpassadt tullskydd».
Jag ber derföre, på samma gång jag icke motsätter mig
de yrkanden, som af föregående talare blifvit gjorda, särskildt få
yrka bifall till herr Thams reservation i denna punkt.

Herr Sandvall: Som herrarne se, har jag reserverat mig i
momentet 3 af den föreliggande punkten. Då jag icke reserverat
mig mot momentet 1 i samma punkt, skall jag be att få yttra mig
äfven derom. När jag reserverade mig mot tullen på tackjern,
skedde det i den öfvertygelsen, som jag både hade och fortfarande
har, att den svenska tackjernstillverkningen i ingen mån upphjelpes
genom en sådan tull, men att de mekaniska verkstäderna ovilkorligen
måste komma att lida derigenom. Jag förfäktade inom utskottet
och vid särskilda sammanträden denna åsigt, men jag var
ensam, emedan herr Tham, som delade min åsigt i denna fråga,
icke var närvarande. Jag har nu blifvit trött på och funnit det
lönlöst att längre strida för denna sak, och derför uppträdde jag
icke i går i kammaren vid frågans afgörande, synnerligast som jag
i min reservation hade temligen noggrant gifvit min ställning till
frågan tillkänna och jag dessutom, efter de strider som föregått,
hade alldeles klart för mig frågans utgång. Jag har ansett och
anser ännu, att många förlora, men ingen gagnas af en tull på
detta råämne, så länge icke vi verkstadsegare inom Sverige kunna
erhålla jern, som ersätter det för oss nödvändiga engelska. Deremot
är jag af den åsigt, hvilken jag äfven inom utskottet förfäktat, att
den bästa tjenst, som Riksdagen kan göra vår svenska jernhandtering,
är att bereda skydd för den förädlade produkten, hvarigenom
förädlaren kommer i tillfälle att betala råämnet högre, och följaktligen
tackjernstillverkningen indirekt upphjelpes. Detta tillvägagående
är enligt mitt förmenande så mycket naturligare, som
vårt jern mera lämpar sig som smidesjern än som gjuttackjern, i
synnerhet så som det nu beredes. Jag har äfven hyst och hyser
ännu den åsigten, att vid vårt skeppsbyggeri, våra ångpanneverkstäder,
ja till allt som göres i plåtväg och är underkastadt ångtryck
eller faran att stöta mot klippor, skär och grund, den engelska plåten
icke bör användas, ty det har visat sig, att den svenska plåten har
mycket större motståndskraft än den engelska, isynnerhet sådan af
ordinär qvalitet, hvilken lätt brister vid häftiga stötar. Herr Werner
har visserligen sagt, att det engelska jernet är nödvändigt vid
reparationer, men jag ber att få upplysa, att då jag kan få svensk

Angående
tull å plåt.
(Forts.)

X:o 88.

Fredagen den 20 April.

Angående plåt till 15 kronor per hundra kilogram, eller cirka 6 kronor 50 öre
tull å plåt. per centner, så föredrager jag äfven vid reparationer att köpa svensk
(Forts.) plåt, då jag är säker att derigenom kunna lemna mycket bättre
arbete, än om jag köper af den qvalitet, som herr Werner förordar
och som ej är nämnvärdt billigare än den svenska. Min mening är,
att man bör uppmuntra den industri, som verkligen kan uppmuntras,
nemligen våra stångjernsvalsverk, våra plåtvalsverk och öfriga förädlingsverk,
och det är derför som jag icke reserverat mig mot tull
på den grofva plåten. Jag bygger både ångbåtar och ångpannor
och af de senare oftast i ganska stora dimensioner, men har ännu
aldrig användt utländsk plåt. Just derigenom har också mitt fabrikat
blifvit välkändt, och enligt min åsigt borde derför alla våra verkstäder
taga till regel att icke använda engelsk, utan endast svensk
plåt,, ty den engelska plåten är, som jag förut påpekat, lämplig för
. så. vidt den icke utsattes för något starkare tryck, och prisskilnaden
blir så obetydlig, om man tager den billigaste svenska plåten, att
den knappast blir nämnbar. Af dessa skäl anser jag, som sagdt,
fortfarande, att man icke riskerar någonting med att sätta tull på
den grofva plåten.

Man invänder möjligen att denna tullsats kommer att försvåra
fartygsbyggandet, då tullen på fartyg endast uppgår till 10 % af
värdet, medan råvaran skulle komma att draga högre tull än 10 %
af värdet. Men i fartygens pris är vid förtullningen äfven medräknad
kostnaden för det arbete, som är nedlagdt på sjelfva byggandet,
och jag tror derför, att proportionen är temligen vigtig.
Det är således enligt mitt förmenande ingen den ringaste skada,
utan tvärtom en stor uppmuntran för vår jernindustri, att den förädlade
produkten blir skyddad genom tull, och jag yrkar derför
bifall till utskottets förslag i första momentet i nu föredragna
punkt.

Angående 3 punkten instämde jag med herr Buren i hans vid
betänkandet fogade reservation, angående sådan tunn plåt, som användes
för taktäckning m. m. Jag har nemligen ansett, att man borde
gorå dem, som använda denna plåt, en tjenst genom att nödga dem
att endast använda den bättre svenska plåten, och man bör således
lägga högre tull på den engelska plåten, än utskottet föreslagit,
enär den är spröd och svårligen kan falsas utan att brista och således
ofta lemnar ett dåligt arbete. Men då denna punkt är af
mycket liten betydelse för vårt land, enär importen icke är särdeles
stor, skall jag icke göra något yrkande i detta fall.

Hvad beträffar den förzinkade eller såkallade galvaniserade
plåten, så tillverkas sådan inom landet till exempel i Karlskrona,
och jag . anser det vara skäl att genom åsättande af tull uppmuntra
denna tillverkning. Som af tullbetänkandet synes, så har jag reserverat
mig mot tull å plåt som är öfverdragen med rent eller blyhaltigt
tenn,, men innan jag gjorde detta vände jag mig till agenter
för de fabriker inom landet, som tillverka förtenta jernsaker, till
exempel Olofströms fabrik, för att få utrönt om förtent plåt, sådan
som användes af våra bleckslagare vid tillverkning af diverse kärl

Fredagen den 20 April.

2f:o 38.

och sådan som vid vissa tändsticksfabriker användes vid inpackning
af tändstickor, som exporteras till långt aflägsna orter, kunde tillverkas
inom landet, och derpå erhöll''jag ett nekande svar. Detta
är ju för öfrigt helt naturligt, ty Sverige är ett allt för litet land
för att det skulle bära sig att upprätta ett enda sådant verk, då
omsättningen inom vårt eget land är för obetydlig för en så dyr
anläggning och andra länder hafva skyddat sig med tullar mot vår
utförsel. När man således vet, att denna plåt icke kan tillverkas
inom landet, men att å andra sidan eu betydlig mängd användes
för tillverkning af kärl för hushållet, såsom mjölkflaskor, formar
m. m. för köket o. d., när man vet, att hela den Bohuslänska
skärgårdens befolkning, som idkar anjovis- m. fl. fiskerinäringar,
använder burkar af denna plåt, när man vet, att hundratals familjer
såväl i städer som på landet lefva af bleckslageriyrket, skulle man
då vilja fördyra deras omkostnader för denna näring?

Om man sålunda i detta fall icke har det rimliga skälet att
•skydda någon näring i vårt land genom tull, bör man väl, vare sig
man är frihandlare eller protektionist, förstå att gå till väga med
urskilning. Nu veta vi, att åtminstone Jönköpings tändsticksfabrik
använder Terneplåt till emballage och anser den oundgängligför
att under långa sjöresor kunna skydda dess välkända fabrikat
för fukt och dylikt, och hvarför skall man då utan ringaste skäl
fördyra denna vara, då den icke kan ersättas af svenskt fabrikat?
Andra tändsticksfabriker använda visserligen zinkplåt, men den är
för spröd och spricker ofta sönder vid bearbetningen, hvilket gör
att den icke är så lufttät som den förtenta jernplåten. Den nu
föreslagna tullen skulle endast för Jönköpings tändsticksfabrik medföra
en utgift af 20,000 kronor, hvilken summa visserligen icke är
bortkastad, då den skulle komma statskassan till godo, likaväl som
tackjernstullen. Men då man ännu icke sett, att statskassan behöfver
denna inkomst, vet jag icke hvarföre man skulle beskatta en artikel,
som genom att vara tullfri gagnar mången, men belagd med tull
endast ökar statskassan, utan att gagna någon svensk industri.

Jag skall icke längre upptaga kammarens tid; jag hoppas att
herrarne inse, att billighet och rättvisa tala för min reservation, till.
hvilken jag derför yrkar bifall.

Herr E. G. Boström: Då jag nu vill söka försvara bevillningsutskottets
betänkande, ber jag att få gå i ordning med frågorna,
eftersom de förekomma i utlåtandet.

Den första anmärkningen gälde den tjocka plåten. Mot tullen
derpå har anmärkts, att den skulle omöjliggöra tillverkning af ångpannor
i Sverige samt sålunda komma våra fabriksegare att taga
sina pannor m. in. färdiga från utlandet. Ser man efter i den
officiella statistiken, finner man, att under år 1886 infördes ångpannor,
ej förenade med maskiner, till ett värde af 71,296 kr., af
andra ångmaskiner, lokomotiv för ett värde af 50,000 kr. — det
tyckes sålunda varit endast ett — och lokomobiler för 96,761 kr.
Nu är ju alldeles påtagligt, att dessa qvantiteter äro högst obetyd -

Angående
tull å plåt.
(Forts.)

N:o 38.

Fredagen den 20 April.

Angående liga mot de qvantiteter, som lios oss funnit användning under detta
tull å plåt. år. Här säges nu: hindrar man oss från att fä in den engelska
(Forts.) plåten utan tull, blir det oss omöjligt att konkurrera med utländingen.
Jag vill då svara: icke kan denna tull höja priset i
Sverige på vår jernplåt, då vår export i detta fall är vida större
än vår import. Tullen kan icke hafva någon annan inverkan än
att vi få. större afsättning än förut inom landet; och jag föreställer
mig, att plåttullen icke kan inverka ofördelaktigt på ångpannetillverkningen,
ty man vet ju mycket väl, att, om man här beställer
en ångpanna, säger man i allmänhet, att man vill hafva den af
svensk plåt, och då svarar fabrikanten med eu viss indignation, att
han dertill aldrig begagnar annat än svensk plåt. När så icke sker,
kan väl icke denna tull omöjliggöra ångpannetillverkningen hos oss.

Man säger vidare, att denna tull skulle försvåra fartygsbyggandet.
Härpå kan man dock icke lägga någon vigt, ty den svenska
plåten är så öfverlägsen, att, om den också för ögonblicket är något
dyrare, den i längden ställer sig billigare. Erfarenheten från kollisioner
och grundstötningar bevisar den svenska plåtens företräde.
Man har också sagt, att man hädanefter icke skulle kunna reparera
fartyg här, enär det blefve för dyrt, och att fartygen skulle för reparation
gå till utlandet, der kostnaden derför blefve billigare. Jag
ber härvid först få rätta ett misstag, som talaren på stockholmsbänken,
naturligtvis alldeles ofrivilligt, gjorde sig skyldig till, då
han beräknade denna plåttull till 3 kr. för centnern; denna tullsats
är ju föreslagen för 100 kg. och utgör endast 1,2 7 kr. för centnern;
förhållandet gestaltar sig sålunda icke så, som denne talare nämnde.
Han sade att visserligen komme några att provisoriskt reparera här,
men sedan gå till utländska verkstäder. Detta kan dock endast
ske vid mindre haverier, ty vid större sådana är det nödvändigt att
reparera fullständigt vid närmaste plats. Huru är det dessutom
möjligt att påstå, att vi, derest vi åsätta den föreslagna tullen å
denna plåtsort, omöjligen skola kunna konkurrera med utläudingen,
då enligt främmande länders tulltaxor man nästan öfver allt har
tull på plåt? Af samma skäl skulle således verkstäderna i Tyskland,
Frankrike, Danmark, Ryssland, Spanien och Italien, hvilka
alla länder hafva införseltull å plåt, omöjligt kunna reparera fartyg.
Alla deras haverister skulle då nödgas gå till England. Men alla
dessa länder hafva i allt fall skeppsrörelse och verkstadsindustri.
Det synes mig, som om det vore ett specialintresse, hvilket här
söker göra sig gällande mot vår plåttillverkning, som dock för vår
jernindustri spelar en så stor rol. Jag vill påminna om, att när
herr Herslow här om dagen motsatte sig tull på fartyg, medgaf han
dock, att denna tull möjligen kunde vara till gagn för Motala
verkstad, som hade eget valsverk, hvarigenom det kunde få materialet
billigare än andra. Det visar sig sålunda, att tullen är till
fördel för dem, som hafva både verkstad och valsverk, men möjligen
icke till nytta för dem, som endast hafva till syftemål att få
materialet för billigaste pris. Om jag nu derjemte fäster mig vid
det faktum, hvarom herr Sandvall upplyste, att den engelska plåten,

Fredagen (ten 20 April.

N'':o 88.

om den icke skall vara af allt för underhaltig beskaffenhet, icke är
synnerligt mycket billigare än den svenska, så synes mig icke någon
fara ligga i den föreslagna tullen på grof plåt.

I fråga om tull å den tunnare plåten har ingen annan anmärkning
gjorts än mot 3:e momentet rörande »slipade, polerade, fernissade,
lackerade, förzinkade, förtenta eller med annan oädel metall
öfverdragna plåtar.» Härvid har anmärkts för det första, att tullen
å den med blyhaltigt tenn öfverdragna plåten skulle fördyra fabrikat,
hvaraf tändsticksindustrien har behof. Nu finnes emellertid i vårt
land endast en tändsticksfabrik, nemligen Jönköpings, som begagnar
denna förtenta eller rättare sagdt förblyade plåt; alla andra tändsticksfabriker
begagna zinkplåt, som är och äfven föreslagits förblifva
tullfri. Jag beklagar visserligen, om denna tull skulle gorå
något afbräck för Jönköpingsfabriken, men denna fabriks ekonomi
är dock så tryggad, att dess vinst ändå blefve större än någon
annan fabriks. Dessutom vill jag emot reservanten herr Tham
nämna, att det icke är så lätt att säga, huruvida en plåt är öfverdragen
med tenn eller bly; man skulle således genom antagande af
ett stadgande, sådant som det han föreslagit, lockas till införande af
förblyad plåt till användning vid bleckslagerierna i stället för förtent,
och denna förblyade plåt är såsom bekant mycket giftig. Herr
Sandwalls reservation är mycket korrektare, ehuru jag icke anser
den fullt berättigad. Det är nödvändigt att söka upphjelpa och
utveckla vår industri, och då vi å svartplåten, som är råämnet för
den förtenta plåten, satt en tull, böra vi väl icke lemna den förtenta
plåten tullfri, som har ett väsentligt större värde. Detta vore
en uppenbar inkonseqvens. Att förtenna plåt är i Sverige en
gammal industri; den har liksom så många andra näringar fått
gifva med sig för utländsk konkurrens; men böra vi icke söka ställa
så till, att vi kunna åter förvärfva oss denna industri? Jag kan
medgifva, att under öfvergångsperioden några olägenheter möjligen
kunna uppstå, men det blir också endast under denna tid. Den
industri, som i synnerhet använder den förtenta plåten, är förut
tillgodosedd, då vi lagt tull på anjovis och konserver, och dessa
fabriker hafva i allt fall marknaden öppen för sig. Jag kan derför
icke tro, att faran vore stor, om äfven dessa konservfabriker finge
kännas vid denna tull.

Jag yrkar på grund häraf bifall till utskottets förslag.

Herr Werner: Jag begärde egentligen ordet för att rätta ett
misstag, som jag gjort mig skyldig till och som påpekats af den
näst föregående talaren. Men detta misstag inverkar icke på slutresultatet
af mitt resonnement om konkurrensen mellan de svenska
och engelska verkstäderna beträffande haverister.

Den föregående talaren nämnde, att flera andra länder hafva
plåttullar. Jag vill då visa, huru dessa tullar verka på haveristerna.
I Ryssland är en mycket hög plåttull; följden häraf har blifvit, att
engelska haverister i ryskt farvatten gått in t. ex. till Helsingfors
och lossat samt sedan öfver till Stockholm för att reparera, emedan

Angående
tull å plåt.
(Forts.)

K:o 38.

Fredagen den 20 April.

Angående de få detta billigare gjordt här. Sedan gå de tillbaka till Helsingtull
å plåt. fors och intaga sin last, hvarvid de gå till destinationsorten, Peters(Forts.
) burg eller andra städer. Detta visar nogsamt, hvad inflytande tullen
i detta fall kan hafva.

Hvad Danmark beträffar, är denna tull så låg som 1 öre per
kilo eller 1 krona för 100 kg., hvilket utgör endast 1/3 af hvad,
som här föreslås.

Jag ber emellertid att nu få återtaga mitt förra gången gjorda
yrkande och i stället yrka återremiss af denna punkt.

Herr O. Helin: Den talare på stockholmsbänken, som nyss

hade ordet, yttrade i sitt förra anförande åtskilligt, som rörde skeppsbyggeriernas
intressen, och jag vill i allo instämma med honom.
Det är från den synpunkten högst nödvändigt, att den tull å plåt
icke åsättes, som bevillningsutskottet här föreslagit. Jag vill nu
icke heller låta tillfället gå mig ur händerna att från synpunkten
af skeppsrederiernas intresse litet närmare skärskåda denna fråga,,
då det naturligtvis för dem är högst känbart att få denna tull åsatt.
Herr Boström sökte visserligen förklara, att det icke skulle vålla
skeppsbyggerierna någon _ olägenhet, emedan det, särskildt med afseende
på ångpannor, visat sig, att importen icke varit stor, och
i att man ansett förmånligare att dertill begagna den svenska plåten.
Ja, i viss mån har han nog rätt, ty det lönar sig icke att i utlandet
inköpa större ångpannor, frakta dem hit öfver och här insätta,
dem i fartygen. Så går det icke heller till, utan så, att den ångbåt,
som behof ver nya pannor, anlöper engelsk hamn för detta ändamål.
Såsom vi veta, hafva en mycket stor del af vår ångbåtsflotta sina
turer via eller direkt på England, och dessa tvingas naturligtvis då,
om denna ytterligare kostnad pålägges, att begagna de engelska
verkstäderna, och undvika att göra sina arbeten i Sverige. Jag
kan tala af egen erfarenhet, då jag är hufvudredare för ett bolag,
som eger sju stora ångbåtar. Icke mindre än fem af dessa äro
byggda i England. Vi hafva dock alltid inom bolaget önskat och
önska fortfarande att kunna lemna vårt arbete åt verkstäder i Sverige,
men. man har ofta nödgats beställa ny båt i England, derför att
det icke varit möjligt att få en båt byggd inom Sverige hvarken till
den kostnad eller på den tid, som ett visst behof kräfde. Ty herrarne
kunna väl förstå nödvändigheten af en snabb leverans, vare sig
båten är ämnad för viss träde, eller för att användas i allmän fraktfart,
när sådan är gynsam. — Jag vågar äfven påstå att erfarenheten
icke alltid är den bästa från svenska verkstäder med afseende
på ångbåtar, som skola användas i den stora fraktfarten. Det är
ett stort fel hos våra verkstäder och särskildt hos den största af
dem, att tro sig vara de förnämsta i jemförelse med de utländska. —
Detta kan väl vara sant, då det gäller speciella ångbåtar för den
mindre sjöfarten, men icke i afseende på de stora sjögående båtarne.
Ty de inhemska verkstäderna hafva icke samma erfarenhet, som de
engelska. Under det att en engelsk mekanisk verkstad bygger
hundra ångbåtar, så bygger den svenska verkstaden allenast ett

Fredagen den 20 April.

Jf:o 38.

försvinnande fåtal. Jag vill särskild! omnämna, att under det Motala
verkstad mot slutet af 1870-talet hade högst obetydligt arbete,
så bestälde det bolag, jag sköter, en 1,000 tons båt der, som också
blef efter kontrakt utförd till bolagets fulla belåtenhet, men då några
år derefter det blef anledning att bos samma verkstad beställa en
ny ångare, blef erfarenheten ej densamma. Man önskade en och
annan förändring å den nya båten, som skulle blifva större och
byggas med annan klass än den förra, och hoppades att den nya
båten skulle blifva lika bra byggd som den förra. Båten skulle
emellertid levereras vid jultiden. Den blef också anmäld till afprofning
i rätt tid, men vid profresan befans den icke vara sådan,
som den skulle vara. Den fördes i anledning deraf återigen till
verkstaden för afhjelpande af åtskilliga brister, men först i juni
året derpå blef den i verkligheten levererad, då verkstaden i anledning
af den försenade leveransen och fartygets brister måste
rabattera 150,000 kronor, af hvilka c:a 50,000 kronor utgjorde kostnader,
som vi å vår sida haft, men resten utgjorde oss tillkommande
skadeersättning. Det är klart, att detta belopp likväl icke utgjorde
på långt när ersättning för den förlust, som vi år efter år fått vidkännas
på denna ångbåt till följd af bristande lastdryghet och större
driftkostnad. Tro herrarne, att något sådant skulle ske på prima
verkstad i Hull, Glasgow eller London? Mej der får jag en sådan
båt, som jag vill hafva, och det på kort tid. Derför är det en stor
frestelse för rederier att i fråga om fartyg som gå på utrikes fart
alldeles undvika de svenska verkstäderna. Ett större rederi har
dels äldre dels nyare båtar, och beräknar man, att en ångbåts skrof
och maskineri bör amorteras på tjugo år och dess pannor på tio,
så har ju rederiet ständigt någon båt, som behöfver nya maskindelar
eller reparation, och det blir icke möjligt att göra detta i
Sverige, om allt för höga kostnader påläggas. Vid svensk verkstad
dröjer ofta insättning af nya pannor i ett fartyg en tid af sex å
åtta veckor, hvilket för ett fartyg i regulier fraktfart medför en
betydande förlust. Vid en engelsk verkstad kan samma arbete
säkert utföras på fyra veckor, och äfven besparing i penningar ske.
Alla dessa omständigheter tala för att, om de svenska verkstäderna
skola kunna bibehålla sina kunder, så måste de lemna ej allenast
godt och tidsenligt, utan äfven ej alltför dyrt arbete. Herr Werner
talade om utländska haverister, som från Östersjön gå till engelska
verkstäder för att reparera; så är äfven förhållandet på vestkusten.
Det är allenast två dagars gång till engelska ostkusten, och sedan
de tätat sina läckor provisoriskt, kunna de utan stor risk tillryggahägga
denna väg, och undvika våra verkstäder. En ångbåt måste
Ivarje år öfverses och repareras, samt intagas i docka. Men äfven
detta göres billigare och fortare i England, och jag försäkrar herrarne,
att det verkligen är en frestelse redan nu att öfvergifva de
svenska verkstäderna. En fördel medför arbetets utförande i Sverige,
nemligen att man lättare kan öfverse detsamma, och det föranleder,
att arbetet hittills fått utföras här.

Angående
tull å plåt.
(Forts.)

N:o 38.

Fredagen den SO April.

Angående Jag ber derför att på det allra lifligaste få afstyrka någon
tull å plåt. tull på plåt. Genom de beslut, som blifvit fattade i en del andra
(Forts.) punktör af detta betänkande, har den svenska sjöfarten blifvit i hög
grad orättvist betungad, och jag är öfvertygad, att högst få rederier
skola finna uträkning att med de tullsatser, som beslutits och ytterligare
kommer att beslutas, vidare anlita svenska verkstäder. — Kan
väl detta lända herrar protektionister till någon glädje? Jag yrkar
alltså afslag.

Herr Ljungman: Då utskottet här i detta betänkande gjort
till sin uppgift att bereda skydd åt det svenska arbetet, så förefaller
det vara fullt konseqvent, att utskottet föreslår tull på sådan
plåt, som tillverkas här inom landet, men deremot högeligen inkonseqvent
att det föreslår tull på sådan plåt, som väl användes
inom landet men der icke tillverkas. Detta är fallet med den förinta
bleckplåt, som användes till emballage för tändsticksaskar,
vid bleckslagerier och konservfabriker. Visserligen skulle tuller.
kunna försvaras med afseende å tändsticksfabrikerna, emedan de
kunna använda zinkplåt i stället för förtent bleckplåt och ingen
tull åsatts den förra plåten. Men för inläggning af konserver är
fin bleckplåt med förtenning af bästa beskaffenhet alldeles nödvändig.
Konserverna inläggas nemligen ofta i salthaltiga och mer eller
mindre syrliga ämnen, och det måste fördenskull ställas stora anspråk
på den plåt, som dervid användes. Man har sagt, att konservindustrien
skulle kunna reda sig ändå, emedan man lagt tull
på anjovis, sardiner och thonfisk. Men denna tull gagnar icke den
svenska konservindustrien mera än t. ex. tull på tackjern. Den är
för denna industri fullkomligt likgiltig, och jag vill i sammanhang
härmed särskildt påpeka, att den anjovis, som afses i franska handelstraktaten
och kommer från medelhafsländerna, är eu vara, som ej
har den ringaste likhet med den svenska s. k. anjovisen. Dessa
varor kunna således icke i ringaste mån konkurrera med hvarandra.
Den tull, som åsättes förtent plåt, kommer derföre att för konservindustrin
verka såsom eu ren finanstull och som premium för den
norska konservindustrin. Det är således här alldeles icke satsen:

Sverige åt svenskarne», som tillämpats utan: »Sverige åt norrmännen».
Ty det är således gifvet, att den stora och lifliga konservindustrin,
som spirat upp hos oss, kommer att genom denna
tull hårdt beskattas. Den norska varan deremot går in tullfritt
och har således ett stort företräde framför den svenska i konkurrensen
deri, att den kan utbjudas så mycket billigare som tullen å
den för kärlen använda plåten utgör. Jag ber derföre kammaren
betänka sig litet, innan denna skatt pålägges nämnda industri.
Visar det sig, att man i Sverige verkligen kan till skäligt pris
åstadkomma förtent plåt, som är fullt duglig för denna industri, då
må man gerna åsätta tull. Men det är icke konseqvent att åsätta
sådan, innan det visat sig, att man i Sverige kan tillverka denna
plåt af tillräckligt god beskaffenhet och till nog billigt pris.

Fredagen den 20 April.

Jf:o 88.

Jag vill derför instämma med dem, som yrkat återremiss af
punkten och hoppas, att utskottet vid öfvervägande af de skäl, som
bär anförts, skall göra rättvisa åt den industri, för hvilken jag talat,
en industri, som är ganska betydande och som har en ganska stor
framtid för sig.

I detta yttrande instämde herr Ullman.

Herr De Laval: På samma gång jag, å ena sidan, är herr
Sandvall mycket tacksam för hans klart och tydligt uttalade åsigt,
att skyddet på den gröfre plåten inverkar på den svenska tackjernstillverkningen
och det svenska arbetet, kan jag, å andra sidan, icke
instämma i hans yttrande i fråga om den tunnare jernplåten. Det
är icke blott han utan flere, som utgått från den förutsättningen,
att man icke kan göra denna plåt i Sverige. Jag vill derföre yttra
mig litet grand om, huru det förhåller sig med denna sak.

För 30 å 40 år sedan gjorde man verkligen hvitblecksplåt här
i Sverige. . Det har således visat sig, säger man, att denna tillverkning
icke kunnat stå sig här, ty annars skulle den fortfarande
existera. Denna slutledning kan jag icke gilla. Orsaken, hvarför
denna tillverkning, gick under, ligger deri, att, då den icke åtnjöt
något skydd, den icke kunde bestå gent emot den utländska konkurrensen,
då den naturligtvis icke var tillförsäkrad någon bestämd
marknad. Att vi icke desto mindre hafva alla vilkor för att kunna
kalla en sådan tillverkning af hvitblecksplåt naturlig för vårt land,
vill jag söka visa. Vi hafva det smidigaste och bästa jern, man
kan tänka sig. Man har visserligen sagt, att det blott är den utmärktaste
engelska plåt, som kan valsas. Men jag vill i det hänseende
blott hänvisa på de pressningsprof, som blifvit gjorda med
svensk plåt. Jag har erfarenhet derom genom prof från följande
verk: Domnarfvet, Bångbro, Nyby, Surahammar, Fagersta, Bofors
och Trollhättan: firma Stridsberg & Björk. Jag vill hålla mig till
det sistnämnda. Den plåt, som der tillverkas, är så utomordentligt
präktig, att man deraf kan pressa stora dryckeshorn utan en enda
rispa. Jag vill fråga, om icke dessa plåtar visa, att de äro tillverkade
af det smidigaste materiel, som kan tänkas. Det är icke
möjligt för engelsmän eller tyskar att göra sådant efter. Material
hafva vi således. Jag vill också fråga, om vi icke hafva vattenkraft
och arbetare för lika billigt pris som engelsmännen? Äfvenledes
vill jag fråga, om vi icke kunna polera våra valsar? Att vi
icke hafva några sådana för närvarande är icke underligt, då det
icke finnes någon afsättning för tillverkningen. Men att vi kunna
åstadkomma lika goda valsar som i England, det är säkert. Tennet
här är lika billigt som i England, ty frakten från Malacka och hit
är lika billig som till England. Arbetare hafva vi äfvenledes lika
dugliga som engelsmännen hafva —- det hafva vi hört förut. Således
hafva vi både material och arbetare, så att vi höra kunna
åstadkomma samma goda vara som i England. Jag vill här i förbigående
upplysa, att, i motsats mot hvad en talare för en stund

Andra Kammarens Prof. 1888. 1V:o 38.

Angående
tull å plåt.
(Forts.)

N:o 38.

Fredagen den 20 April.

Angående sedan yttrade, hvitblecksplåten vanligen icke tillverkas af engelskt
tull å plåt. jern utan Walesiskt träkolsjern, som är lika dyrt som vårt träkols(Forts.
) jern, ja till ocIl med något dyrare.

Men, säger man, vi hafva för liten marknad, för att tillverkningen
skall kunna bära sig. Jag vill då säga, att vi till en början
hafva Sverige och sedan hela verlden. Ty dit engelsmännen kunna
skicka sin hvitblecksplåt, dit kunna vi också skicka vår. Jag vill
upplysa, att år 1884 importerades hit 42,000 centner sådan plåt.
Jag frågar, om icke tillverkningen af denna qvantitet skulle räcka
till för ett valsverk eller kanske två? Man kan äfven hafva förhoppning
om, att fiskerinäringen skulle i betydlig mån ökas, om
tillverkningen af sådan plåt för billigt pris komme till stånd. Lådor
af plåt kunde ju användas för inpackning af t. ex. sill, om icke
saltad, så dock preparerad eller konserverad på annat sätt, och dessa
lådor behöfde icke vara små, utan kunde göras temligen stora.
Man har invända att plåten icke kunde göras så blank. Det är
möjligt. Men äfven om den under första året icke vore så blank,
att man kunde spegla sig i den, kan väl det göra detsamma i
fråga om eu sill- eller anjovislåda. För öfrigt tror jag, att vi
mycket väl kunna göra plåten blank, om vi polera våra valsar. I
sammanhang härmed vill jag nämna, att för närvarande från Sandviken
exporteras urfjedrar, i hvilka materialet måste vara det allra
utmärktaste, och jag opponerar mig derföre mot det påståendet, att
vi ej skulle kunna göra ifrågavarande slags plåt i Sverige. Men
man gör det icke, derför att en kapitalist icke vill kasta ut penningar
utan att få någon ersättning, och det kan han ej få under
den första tiden, då affären skall sättas i gång och arbetare uppfostras.
Jag hörde nyss en talare yttra, att han ville vara med om
att sätta tull på denna artikel, så snart vi fått en fabrikation deraf
i gång i Sverige. Jag vill vända om satsen och säga, att just för
att få denna fabrikation i gång, bör man åsätta varan tull.

Hvad beträffar den s. k. Terneplåten och påståendet, att sådan
plåt ej skulle kunna tillverkas inom landet, emedan det ej kunde
löna sig, så tror jag icke, att detta påstående håller alldeles streck.
Ty äfven om denna tillverkning ensam icke kunde hålla ett valsverk
i gång hela året, så vore dock ej derigenom tillverkningen omöjlig,
emedan Terneplåt mycket väl kan tillverkas vid samma valsverk,
der vanlig förtent plåt tillverkas. Man har äfven sagt, att Terneplåten
skulle vara nödvändig för tändsticksfabrikationen. Man har
dervid åberopat Jönköpings tändsticksfabrik och sagt, att den behöfver
sådan plåt för att inuti bekläda de träkistor, hvari tändstickorna
förvaras. Detta skulle vara nödvändigt för att kunna exportera
tändstickorna öfver eqvatorn till Kina och Japan. Men jag
vill dervid anmärka, att det äfven finnes andra tändsticksfabriker
som exportera sin tillverkning dit bort, och de nöja sig med zinkplåt.
Jag kan derför icke inse, hvarföre Jönköpingsfabriken skulle
tvinga oss att afvika från systemet.

Jag får på grund af hvad jag anfört på det lifligaste yrka bifall
till utskottets förslag.

Fredagen den 20 April.

N:o 38.

Med herr De Laval instämde herr Björck. Angående

tull å plåt.

Herr Herslow: En talare på jönköpingsbänken, på hvars an- (Forts.)
förande jag fåfängt väntade i går, har yttrat sig i dag —• i en annan
fråga. Hvarför jag hade önskat höra honom i går var derför, att
han såsom reservant i fråga om tullen på tackjern låtit anteckna
sitt namn under en reservation som visade grundlig sakkännedom;
jag hoppades, att han muntligen ytterligare skulle gifvit oss del af
sina insigter och åsigter i frågan. Han har nu i dag i stället yttrat
sig i fråga om fartygsbyggnader. Jag vet icke, hvilka småbåtar
han må hafva byggt, men att han icke hade någon sakkännedom i
fråga om det stora skeppsbyggeriet framgick tydligt af hans anförande.
Säkert är, att aå han väntade att dessa 10 % tull på fartyg
skulle vara till välsignelse för de svenska verkstäderna, så gäller
det icke för de stora; och om han tror att det gäller för de små,
så har han icke insett, att om de stora verkstäderna beröfvas möjligheten
att med sina Överskjutande krafter arbeta för utlandet, så
tvingas de att med de smärre verkstäderna konkurrera till det yttersta
om småbeställningarne för inlandet, och han får då se, hvilka
pris han då lyckas betinga sig för t. ex. sina småslupar. Jag antager
att våra verkstäder sålunda inmurade med hvarandra och med
det klara medvetande att de icke kunna alla lefva på detta lilla
arbetsfält, endast hafva att sträfva på för att se, hvilken af dem
som skall do först. Hvilka pris denna kamp på lif och död skall
åstadkomma behöfver ej särskildt framhållas.

Jag lemnar det öfriga af hvad han sade å sido och vänder
mig till herr Boström, som yttrade, att i afseende på fartygsbyggnader
vore den svenska plåten alldeles gifvet öfverlägsen samt att
rederierna måste förstå detta och derför taga af den svenska plåten.

Jag skulle önska, att herr Boström varit i tillfälle att taga närmare
del af de underhandlingar, som i fråga om fartygsbyggnader
föras emellan de mekaniska verkstäderna och deras beställare, de
in- och utländska rederierna. Det tillgår i allmänhet så, att tre
kostnadsförslag uppgöras, ett för användning af engelskt jern, ett
för svenskt jern och ett för blandad användning af engelskt och
svenskt jern. Det göres allt, för att få rederierna att acceptera den
dyrare svenska plåten, och oftast lyckas det att få dem att ingå på
det blandade förslaget. Detta är så beräknadt att öfverallt, der
den svenska plåtens högre egenskaper behöfvas och kunna göra
verklig nytta, är svensk plåt insatt, men i de fartygsdelar, der man
icke kan visa, att icke den engelska plåten är tillfyllestgörande,
användes engelsk plåt. Vid underhandlingarne mötes man alltid
med det svaret, att det är möjligt, att den svenska plåten är bättre;
men, säger man, i fall af haveri, få vi samma ersättning af assuradörerna
och under tiden få vi i assuranspremierna icke ett öres rabatt
af dessa assuradörer, som hafva det egentliga gagnet af den
bättre plåtens användning, derest vi bygga af svensk plåt. Det är
icke möjligt att drifva igenom den uppfattning hos utländingen, att
ur hvarje synpunkt den svenska plåten är så öfverlägsen den engel -

N:o 88.

Fredagen den 20 April.

Angående ska, att kan derför bör underkasta sig en betydlig prisstegring. Herr
tull å plåt. Boström sade, att i Tyskland ock Frankrike kade man tull på
(Forts.) engelsk plåt. Hå, men kur kafva då de franska rederierna ock
ångbåtsfarten utvecklat sig under de senare åren, då kög tull varit
lagd på engelska råmaterial? Herr Boström, som jag antager kafva
studerat åtskilligt af näringsstatistiken i utlandet, torde icke sakna
kännedom derom, att denna utveckling varit en enda serie nedåt.
Hvad Tyskland beträffar, så produceras der plåt, som med afseende
å prisbillighet kan konkurrera med den engelska, ja torde ställa sig
ännu billigare än denna. Om svenska plåten kunde säljas för ett
lika lågt pris som den tyska, så skulle vi kunna bygga fartyg för
hela verlden, ty vårt material iir ur vissa synpunkter bättre ock
våra verkstäder tåla väl vid att jemföras med Tysklands. Men då
vi ej kunna få beställarne att erkänna ock betala vårt materiels
öfverlägsenhet, så hjelper det icke att tillverkarne kafva denna uppfattning.
Ännu äro väl icke så många svenska fartyg bestälda och
utförda i England. Jag tror icke deras antal uppgår till tio under
tio år; att det finnes åtskilliga engelska fartyg i den svenska handelsflottan,
beror på att man köpt färdiga fartyg. Ett rederi, som
använder flera fartyg på en regulier trade blir plötsligt af med ett,
ock vill då strax kafva ett annat i stället. Rederiet vänder sig till
en svensk verkstad, men vill icke lemna den nödiga byggnadstiden;
den vänder sig då till någon engelsk fartygsagentur, som lemnar en
uppgift på fartyg till salu, så tjock som denna bok. Det söker deri
rätt på ett passande fartyg ock köper det. Väsentligen af denna
anledning kafva åtskilliga engelska fartyg inkommit i Sverige. Ock
sådant kan icke hindras äfven med höga tullar; ty förlusten i förtjenst
på frakter genom afbrott i den regelbundna seglationen kan
vara så betydande att, om prisdt på den till hands varande båten
ej är alltför orimligt eller fartyget alltför dåligt, så köper man det
i alla fall. Våra mekaniska verkstäder kafva nu hunnit så långt,
att, det vågar jag påstå, hvad än har blifvit yttradt, de kunna bygga
fartyg lika så väl som äfven de bästa engelska verkstäderna. Men
det är priset det beror på. Ock om man fördyrar detta pris aldrig
så litet, så omöjliggör man fartygsbyggandet i Sverige. Man kar
kär företrädesvis talat om Motala verkstad; men Kockums mekaniska
verkstad har också presterat något i denna väg. Den kar byggt för
Danmark ock Norge, der man icke bygger ett fartyg utan att först
kafva infordrat ett tjugutal prisuppgifter från hela verlden, ock den
kar kunnat leverera fartyg lika goda och till samma pris som någon
utländsk verkstad. Men i samma mån som råmaterialen aldrig så
litet fördyras, i samma ögonblick tvingar man oss alla in, uteslutande
in på den inhemska marknaden ock dömer dermed verkstäderna till
ett mördande inbördes utrotningskrig. Man kar sagt, att Motala
verkstad kunde reda sig derför att det kade Bångbro och att det
sålunda kade tillgång på egen plåt. Jag saknar närmare kännedom
om, huru Bångbroaffären slagit ut för Motala, men hvad jag vet
är, att Kockums verkstad tidigare tagit plåt för hundratusental
kronor från Bångbro, men att Bångbro nu längesedan är slaget af

Fredagen den 20 April.

N:o 38.

Domnarfvet, i det att Domnarfvet lemnar samma plåt för billigare pris.
Jag undrar just, huruvida Motala verkstad icke möjligen haft mera
fördel af att aldrig ega Bångbro utan taga plåt från Domnarfvet.
För andra verkstäder ställer det sig i hvarje fall fördelaktigare att
taga plåten från Domnarfvet. Det synes mig icke omöjligt att anläggningen
af Bångbro valsverk kunnat vara anledningen till den
hvälfning i detta bolags affärer, som försiggått; på samma gång som
den tydligen varit det motiv, som förmått denna verkstad att ställa
sig emot de öfriga verkstäderna i tullstriden endast i förhoppning
om att vinna ett högre pris för sin plåt. De andra verkstäderna
hafva åtminstone endast kunnat förklara, huru denna verkstad kunnat
rösta för hvad de andra funnit så oförmånligt derigenom, att Motala
verkstad beräknat, att öfverskottet på dess råmaterieltillverkning
skulle sätta den istånd att bära trycket å den förädlande näringen.
Hur den beräkningen slår ut blir en annan fråga. Vill staten med
ett par hundra tusen kronor årligen gynna denna verkstad framför
öfriga, ja, då vill jag antaga att den fortfarande kan bestå. Men
jag fruktar att svenska staten kommer i en ledsam mellanhand, om
yrkanden om likställighet från andra håll göras. Och i billighetens
och rättvisans namn måste de göras.

Jag tror mig härmed hafva bemött de anmärkningar, som blifvit
gjorda af herr Boström. Jag har blott talat om den grofva plåten.
Men jag kan icke undra på att de också finnas, som tycka det
hårdt att underkasta sig den nya skatten å bleckplåt. Den skall
betalas af befintliga fabriker och verkstäder till förmån för en fabriksverksamhet,
som ännu icke finnes. Jag kan icke fatta detta sätt att
skydda svenska näringar, att sålunda trycka till döds de som finnas,
för att se om icke något lif kan uppkomma på _ annat håll. Men
på samma gång jag gerna unnar dessa fabriker frihet från den skatt
man vill pålägga dem i form af tull på hvitt bleck, vill jag säga,
att jag tror att Jönköpings tändsticksfabrik icke är i lika stort behof
af skydd som skeppsbyggerinäringen. Jag skulle gerna hafva
önskat bifall till yrkandet på återremiss, derest jag icke nyss hört,
att frågan i Första Kammaren är afgjord, hvadan det nu är nödvändigt
att vi fatta beslut. Och jag vill bedja att detta beslut
fattas i enlighet med reservantens och icke i enlighet med utskottets
förslag.

Herr Stjernspetz: Ehuru jag icke tror, att tullar på vare

sig det ena eller andra kan lända till något verkligt gagn för vår
bergsbrukshandtering, vill jag dock, dels med afseende å hela det
system, som vi nu hålla på att införa och dels med afseende å den
landsdel jag representerar, tillkännagifva, att jag röstat för alla
-tullar, som hittills blifvit antagna rörande jernhandteringen, likasom
jag äfven kommer att rösta för de tullar, som återstå för samma
handtering. Då jag säger detta, ber jag dock att, särskildt hvad
mom. 3 i den föreliggande punkten beträffar, få fästa uppmärksamheten
på, att zinkplåten och en del förtent plåt icke är föremål för
någon inhemsk tillverkning. Under sådant förhållande är det väl

Angående
tull å plåt.
(Forts.)

N:o 38.

Fredagen den 20 April.

Angående bra orätt, för att ej säga rent af skadligt att lägga tull på denna
tull å plåt. plåt, när det finnes många näringar, som deraf skulle lida. Särskildt
(Forts.) kafva här i sådant afseende framhållits våra konserv- och tändsticksfabriker.
För min del ber jag att företrädesvis få fästa herrarnes
uppmärksamhet på tändsticksfabrikerna. Det förnämsta råmaterial
de använda är aspvirke, Innan dessa fabriker anlades i Sverige,
ansågs aspen för ett af de sämsta och värdelösaste trädslag, som vi
hade, och det var först genom dessa fabrikers uppkomst, som detta
träd fick något värde. Ty, såsom vi veta, konsumera tändsticksfabrikerna
en ofantligt stor qvantitet af detta eljest värdelösa virke.
Den andra artikeln, som dessa fabriker behöfva är papper och pappersmassa.
Vi veta också, att för de fabriker, som tillverka sistnämnda
artiklar, afsättningen till tändsticksfabrikerna spelar en
mycket stor rol. Det bör derföre icke finnas något skäl att motarbeta
eller skada denna industrigren, som sysselsätter så många
menniskor och som har att bestå en hård täflan med andra länder,
hvarigenom tändsticksfabrikernas tillvaro är ganska svårt hotad.

Det är med anledning häraf som jag ber få instämma i herr
Sandwalls reservation, som går ut på tullfrihet för förtent plåt och
sådan plåt, som användes för tändsticksfabrikationen.

Herr Lyth: Jag har icke mycket att yttra och skall således

icke länge upptaga kammarens tid. Jag vill blott inlägga en gensaga
emot herr de Lavals yttrande, att man skulle kunna tillverka
bleckplåt, passande till konservinläggning här i landet. Så är icke
förhållandet. Herr de Laval glömde nämna en ganska vigtig
sak, som jag här får påpeka. Då man förtennar jernplåt, sker det
på varm väg, och då amalgameras jernplåten med tennet, hvarigenom
iernplåten blir spröd. När man så i handtverkerierna håller
på att falsa plåten ett par, tre gånger, så springer den sönder. Och
det är Just denna olägenhet som gör att plåt från Frankrike, Tyskland,
Österrike m. fl. länder icke duger för våra bleckslageri, utan
endast den engelska. Det var endast denna lilla erinring jag velat
göra. Emellertid vill jag taga tillfället i akt och säga, att jag
gillar utskottets förslag i de tvenne första punkterna. Det är endast
i tredje momentet jag skulle velat hafva en liten ändring. Då det
kommit till min kännedom, att Första Kammaren redan antagit herr
Sandwalls reservation, ber jag få återtaga mitt förslag om återremiss
och förenar mig med herr Sandwall.

Herr Sandwall: Herr de Laval har yttrat att man mycket

väl skulle här i landet kunna tillverka den plåt, hvarom här är
fråga, om man pålade den föreslagna tullen. Men, att endast af
förhoppning att en sådan anläggning skall komma till stånd åsätta
en tull, som skulle skada hundratals, ja kanske tusentals personer,
det tror jag icke är skäl att vara med om.

Jag påpekade till hvilka olika arbeten dessa förtenta plåtsorter
användas, men jag glömde då att framhålla de många sorter konserver,
som inläggas i burkar tillverkade af förtent plåt. Dessa

JJ:o 38.

Fredagen den 20 April.

skulle också fördyras ock försvåra konkurrensen, i synnerhet med Angående
våra vänner norrmännen. . . tutt a plåt,

En annan fruktansvärd sak, som torde böra få tagas i beräkning (Forts.)
är att franska traktaten binder oss i fråga om bleckslageriarbeten,
och då måtte väl detta vara ytterligare ett giltigt skäl att icke
belägga förtent plåt med tull.

Enligt hvad till min kännedom kommit, har Första Kammaren
redan fattat sitt beslut, rörande den af mig i min reservation påpekade
med rent eller blyhaltigt tenn öfverdragna jernplåten, i
enlighet med min reservation utan omröstning.

Dervid har dock gjorts en liten förändring i ordställningen och
jag skall derför förena mig om Första Kammarens beslut, synnerligast
som resultatet blir detsamma. _

I Första Kammarens beslut heter det: slipade, polerade, fernissade,
lackerade eller förzinkade 6 kr., allt för 100 kilogram räknadt,
med rent eller blyhaltigt tenn öfverdragna fria.

Jag anhåller om proposition på detta förslag.

Herr Nilson från Lidköping: Jag skall be att få återtaga det

yrkande jag gjoTt och instämma i herr Sandwalls nu framstälda
förslag, hvilket, enligt hvad här meddelats, är antaget af Första
Kammaren.

Herr G. Mellin: Jag skall äfven be få ändra mitt förslag

till den af herr Sandvall föreslagna formen.

Herr Ljungman: Jag skall äfven be få ändra mitt yrkande

i öfverensstämmelse med herr Sandwalls.

Herr Stjernspetz: Äfven jag ber att få ändra mitt yrkande

i öfverensstämmelse med herr Sandwalls.

Herr De Laval: Då här från tvenne håll blifvit sagdt, att

mitt yrkande om bifall till utskottets förslag angående tull på tunn
plåt skulle grunda sig endast på lösa hugskott, så vill jag säga att
jag icke är ensam om tanken beträffande nyttan af att skydda, en
industri, som faktiskt ännu icke förefinnes. Det gjorde Nordamerika,
då det ännu icke kunde göra tackjern och det hade till resultat,
att detta stora land nu eger en jernindustri, som inom kort går upp
mot Englands. Det var endast detta jag ville säga.

Herr Brodin: Då de här ifrågavarande tullarne antagligen äro

föreslagna för att skydda valsverksindustrien, torde det tillåtas mig
att få fråga: behöfva dessa valsverk skydd och kunna dessa tullar
verka som skydd? Det är med anledning af den första af dessa
frågor som det måste undersökas om de förutsättningar finnas, som
göra denna handtering naturlig för vårt land, och då ber jag få instämma
med hr De Laval, då han sade att här finnas både materialier
och vattenkraft för sådan industri, hvarför det är omöjligt
att neka att en sådan industri är naturlig för oss och att vi borde

ft!0 88, 24 Fredagen den 20 April.

Angående kunna konkurrera med andra likstälda nationer. Hvarför kunna

tull å plåt. då icke valsverken konkurrera och göra lika billig vara som utlän(Forts.
) dingen? Om vi taga i betraktande, huru denna industri bedrifves
i Sverige, så finna vi, att en del valsverk äro anlagda i eu mycket
stor skala, ja, så stor att de icke hafva full sysselsättning. Anläggningen
är dyrbar och fordrar stor ränta på "anläggningskostnaden;
administration och en arbetarestam måste äfven finnas, för att tillåta
verkets drifvande patt och dag hela året om, för att fullgöra inkommande
beställningar. Om jag nu säger att våra valsverk i allmänhet
. icke hafva sysselsättning för mer än en fjerdedel af deras
produktionsförmåga så tror jag mig icke säga för mycket. På denna
fjerdedel måste då läggas amorteringen af hela anläggnings- och
hela driftkostnaden och derföre kunna de icke bära sig eller konkurrera
med utländingen. En rättelse skulle dock kunna åstadkommas
härutinnan, om nemligen produktionen kunde uppdrifvas.
Det har äfven visat sig genom praktiken att så är möjligt. Det
är nemligen icke mer än fem år, sedan svensk stålplåt kostade
50 procent mer än den engelska, d. v. s. 3 kr. mer per centner.
Domnarfvets valsverk, anlagdt i mycket stor skala, höll till början
höga pris,, hvarigenom det fick endast mycket liten sysselsättning.
Det tog sig då för att sätta ned prisen, hvarigenom det fick mera
beställningar, och det fortgick på den vägen och satte ned prisen
ytterligare, hvarigenom beställningarne ökades. Skilnaden mellan
dessa och de engelska prisen på stålplåt utgör nu cirka en krona
per centner äfven vid mindre beställningar. Men finge det några
stora beställningar på tusentals centner, skulle nog prisen kunna
ytterligare. nedsättas. Dessutom är ännu icke allt gjordt för att
bedrifva tillverkningen fullt rationel. Ehuru icke fackman, har
jag dock varit i tillfälle att märka det, och i samtal med valsverkskarlar
har jag fått rätt i denna min åsigt. Jag var eu gång uppe
vid Domnarfvet och såg huru dess rälstillverkning gick för sig.
De läto der stålet, sådant det kom ur stålugnen, rinna i retorter
der stålet fick svalna till en viss grad, hvarefter det medan värmen
ännu. var qvar, valsades ut till stålräls. Jag frågade då, hvarför

ej gjor<le på samma sätt med plåten. Det vore nog möjligt,
medgåfvo de, om de endast hade full sysselsättning. Jag vill med
detta hafva framhållit, att om de svenska valsverken kunde taga steget
fullt ut och tillverka så mycket plåt som de förmå, skulle de icke
blott kunna komma ned till de engelska prisen, utan äfven derigenom
sälja till utlandet, och det borde de kunna göra under nuvarande
förhållanden. Jag anser derför, att de icke för närvarande behöfva
något skydd för sin tillverkning. Det är endast energi och
arbete samt förlag som fordras. Den andra frågan var: Kunna
dessa tullar verka som skydd? Svaret på denna fråga måste enligt
mitt förmenande blifva nej!

Jag ber först få påpeka att. det är en stor skilnad emellan stål
och jern, och att v.i här i Sverige hafva utsigt till att kunna konkurrera
med utländingen i fråga om stål men ingalunda i fråga om
jern. Vår jernplåt står i dubbelt så högt pris som den billigare

Fredagen den 20 April.

N:o 38.

engelska jernplåten och denna engelska plåt kan importeras hit så
billigt, att den icke kostar mer än 4 kronor pr centner. Lägger
man då till 1 krona i tull så blir det 5 kronor, under det att den
svenska stålplåten icke kan säljas billigare än 6 kronor. Det blir
således ändå fördelaktigare att taga den engelska jernplåten till
vissa behof, hvarför den synnerligen väl lämpar sig, och att ej
använda den dyrare svenska plåten der ej bättre qvalitet erfordras.
Den föreslagna tullen kan sålunda icke skydda den svenska plåten
för import från utlandet. Men denna tull kommer detta oaktadt att
på till exempel skeppsbyggeriet utöfva en betydligt tryckande verkan,
och den kommer derigenom, i stället för att vara till fördel, blifva
till skada för såväl verkstäder som valsverk. Då nu 10 % tull är
satt på fartyg så är det icke möjligt att beställa fartyg i utlandet.
Om det nu blir motsvarande tull på plåt och öfriga materialier för
skeppsbyggeriet så att priset derigenom ställer sig 10 % dyrare på
fartyg, så måste sjöfartsnäringen dödas. De som idka denna näring
få slita ut sina gamla fartyg, men de kunna icke skaffa sig några
nya. Den som det gör han handlar oklokt. På det sättet är det
ju tydligt att denna näring skall komma att gå under. De som
ännu existera blifva endast de som hafva en bestämd trade, till
exempel mellan Stockholm och utlandet, och som på det sättet fått
så att säga monopol på traden. Men de som gå i annan fraktfart,
de gå under. Följden blir att icke verkstäderna få några beställningar,
och då icke verkstäderna få några beställningar, komma äfven
valsverken att lida deraf. Ty de största beställarne äro för
fartygsbyggnad. Det har förut varit möjligt att bygga fartyg och
använda svensk stålplåt till hufvudsakligaste delen, då man kunnat
använda af den engelska billiga plåten till vissa mindre rnagtpåliggande
behof. Men nu blir det omöjligt. Jag är sålunda öfvertygad
om att sjelfva valsverksindustrien skall lida skada derigenom
att tull sättes på plåt. Och derjemte bör man väl också taga i betraktande
att denna billiga plåt som skall utestängas icke ersättes
af något enda svenskt fabrikat.

Det har af andra talare blifvit sagdt, och äfven herr Sandwall
var med derom, att dessa tullar blifvit åsätta, för att de skulle verka
uppmuntrande för de svenska tillverkarne och bidraga till bättre
afsättning å tackjern. Det förundrar mig att höra att en fackman
kan yttra sig så. Ty det torde väl icke vara obekant att de som
i större mängd tillverka plåt hafva egna grufvor och egna masugnar.
Ty sådana valsverk, som köpa jernet af andra, hafva icke
vunnit den terräng att de erhållit någon nämnvärdt stor afsättning.

Herr ordföranden i bevillningsutskottet mente tro på att beträffande
ångpannor det skulle gå lika bra nu att tillverka sådana
som förut och att tullen på plåtar icke skulle höja priset på dem i
Sverige. Det kan vara möjligt att han har rätt; men jag tror det
icke. Jag vill säga att den engelska plåten är fullt jemförlig med
den svenska för detta ändamål; och hvad ångpannefabrikationen
beträffar, finnas verkstäder i England, Indika äro byggda så, att de
äro särskildt apterade för denna fabrikation och lämpa sig för den -

Angående
tull å plåt.
(Forts.)

N:o 38.

Fredagen den 20 April.

Angående samma i mycket högre grad än verkstäderna i Sverige. Sålunda
tull å plåt. bockas gaflar och flensar på en gång med hydrauliskt tryck hvar(Forts.
) igenom arbetet blir mycket billigt. Mitningen göres likaledes medelst
hydrauliska nitmaskiner. Det finnes visserligen verkstäder i
Sverige som sökt att inrätta sig och göra på samma sätt, men det
finnes inga som äro så rationel inrättade och skötta som de större
engelska. De kunna således bygga ångpannor billigare än de svenska
verkstäderna. Men när både arbetet och plåten blir dyrare i
Sverige än i England, så komma tydligtvis alla ångpannor att tillverkas
i England och här komma endast reparationer att göras af
mindre betydenhet, ty frakten kan ej uppväga den större tillverkningskostnaden.

Ordföranden i bevillningsutskottet funderade på huru det kunde
vara möjligt att man i Frankrike och Italien kunde tillverka ångpannor
och reparera fartyg. Hvad reparationerna af fartyg beträffar
så har en talare från Stockholm och en på malmöbänken påpekat
huru det dermed förhåller sig, så att i den delen skall jag endast
instämma med dem. Men jag vill upplysa om huru det är möjligt
att bygga ångpannor och fartyg i Frankrike.

Der har blifvit antaget ett premieringssystem, enligt hvilket
genom lag af den 29 januari 1881, »för utjemnande af de pålagor,
hvilka genom tulltaxan drabba skeppsbyggare», följande ersättningar
blifvit beviljade, nemligen:

för jern- och stålfartyg.......................... 60 francs per ton brutto,

» träfartyg af 200 tons och deröfver_____ 20 » » »

» » af mindre än 200 tons’____.... 10 » » »

» komposite-fartyg______________________________ 40 » » »

för ombord å fartyg anbragta maskiner, motorer, pannor m. m.:
12 francs per 100 kilogram, hvarförutom vid ombyte af ångpannor
godtgöres 8 francs per 100 kilogram af pannornas vigt.

Dessutom äro, enligt samma lag, fartyg, byggda i Frankrike,
under en tid af 10 år tillförsäkrade premie, för hvarje tillryggalagda
1,000 mil, af 1 francs 50 centimes per ton netto, hvilka premier
årligen minskas med:

0,o7 5 francs för träfartyg och komposite-fartyg, samt
0,o5 » » fartyg af jern.

För fartyg byggda utomlands utgår denna premie med hälften.
I Italien är, enligt lag af den 6 december 1885, följande premier
fastställa under 10 års tid, nemligen:

byggnadsersättning för ång- och segelfartyg af jern eller stål
60 lire (1 lira = 72 öre),

för segelfartyg af trä 15 lire, och

för mindre fartyg af jern och stål 30 lire, allt per rymd-hruttoton.
För ångmaskiner är ersättningen dessutom 10 lire per hästkraft
och för ångpannorna 6 lire per 100 pund.

Förutom dessa ersättningar för nya fartyg beviljas der följande
premier för fartyg i längre utländsk fart: för fartyg, som ankomma
till Italien med kolläst, 1 lira för hvarje ton kol samt 0,6 5 lira för

Fredagen den 20 April.

N:o 38.

hvarje rymd-nettoton af inhemska segel- eller ångfartyg tillryggalagda
1,000-tal mil.

Dessutom innehåller nämnda lag andra lättnader för fartygen.

Jag frågar er, mina herrar: när I nu besluten denna tull på
plåt och allt som behöfvas till fartygs byggande, ären I beslutna
att då också ingå på detta premieringssystem och taga dess konseqvenser?
Ty det är klart att om man skall genomföra systemet,
man då också får taga dess konseqvenser. Men då jag knappt tror
att någon af herrarne gjort klart för sig hvart genomförandet af
detta system skulle bära, så skall jag i det fallet lemna några upplysningar.
Om man beräknar att af den svenska flottan, som seglar
i fraktfart, endast lj.i användes i utländsk fart och således komme
under rubrik att få premier och understöd, och man dessutom beräknar
att ett ångfartyg seglar tre gånger så mycket som ett segelfartyg
så skulle det ställa sig på följande sätt. Vid 1886 års slut
utgjordes de svenska fartygen åt segelfartyg, uppgående till 385,512
tons och ångfartyg till 114,883 tons. Om man nu tager i beräkning
att 1/3 af segelfartygen gå i utländsk fart så belöper sig den

svenska segelflottan som går i utländsk fart till...... 128,504 tons.

Lägger jag härtill ångfartygen............................- 114,883 »

Angående
tull å plåt.
(Forts.)

så blir det............................................................ 243,387 tons

fartyg som segla i den utländska fraktfarten. Om herrarne nu vilja
ha en idé om hvart ett sådant premieringssystem skulle leda, så
vill jag, som vidare utgångspunkt för beräkningen anföra hvad
skeppsredare, protektionister af renaste vatten tänka om den saken.
Jag skall i sådant hänseende meddela att jag fått en tryckt inlaga,
som cirkulerar bland skeppsredarne för att inlemnas till det tillfälliga
utskott som har att yttra sig om min motion, som afser att
erhålla utredning om sjöfartsnäringens tillstånd. Och i detta cirkulär
säges: »För att angifva den siffra, hvartill med tagen hänsyn

till hvad statens tillgångar kunde tillåta, som hvad nödvändigheten
kräfver, föreslå vi, att distanspenningarna bestämdes till exempelvis
75 öre pr netto registerton för 1,000 eng. mil inseglad distans af
fartyg, som idkar fart på utrikes ort.» Om man dåT skall beräkna
hvad det skall blifva om vi beräkna 75 öre pr registerton så gör
detta för 243,387 tons = 182,540:25. Om man vidare beräknar att
hvarje fartyg, som går i utländsk fraktfart, seglar årligen 25,000
mil, hvilket icke är mer än en resa fram och åter ifrån någon
östersjöhamn, t. ex. Stockholm och till Australien, så komme ett
premieringssystem efter denna beräkning att för statsverket medföra
en årlig utgift af 4,563,500 kronor.

Med kännedom om det besparingssträfvande, som är gällande
särskild! inom denna kammare, och jag hade så när sagt den afvoghet,
som gjort sig gällande mot sjöfartsnäringen äfven i fråga om
den allra minsta lättnad som begärts åt denna näring, vill jag fråga,
om det finnes någon af herrarne, som tror, att majoriteten i denna
kammare skulle för systemets skull vilja bevilja fyra och en half
millioner kronor om året till upphjelpande! af sjöfartsnäringen?

N:o 38.

Fredagen den 20 April.

Angående Jag tror det icke, må det förlåtas mig; och det skulle lika
tull å plåt. mycket förvåna som glädja mig om jag i detta fall finge orätt. Då
(Forts.) den ifrågavarande plåttullen till eu ganska stor del gäller vår sjöfartsnärings
vara eller icke vara — så hemställes, huruvida man
icke hör taga någon hänsyn dertill. Jag ber att få påpeka, att här
är det icke allenast städernas intressen, som stå på spel, utan äfven
landsbygdens. Den handelsflotta, som finnes i Sverige, tillhör endast
till något öfver hälften städerna, den andra hälften eges af landsbygden.
Jag hemställer derföre till de riksdagsmän, i hvars hemorter
befolkningen är intresserad af sjöfartsnäringen, huruvida de kunna
lemna sina röster till ett sådant beslut, som förr eller senare kommer
att verka till denna närings dödande. Jag tror att, om de nu göra
det, beror detta derpå, att de icke satt sig in i förhållandena. Då
dessa blifva fullt klara för dem, blir det snart fråga om att företaga
en förändring, antingen genom att taga bort tullen eller också att
införa premieringssystemet. För min del tror jag, att det vore
bättre att bibehålla det system, vi nu hafva, och låta detta arbeta
upp sig. Låt valsverksindustrien utveckla sig genom egen kraft,
energi och arbete, och jag är öfvertygad derom, att den skall göra
det. Det har jag hört af framstående valsverksidkare, och jag hoppas,
att åtminstone de herrar, som icke tro på tullens nytta för
denna näring, måtte rösta efter sin öfvertygelse och icke efter hvad
systemet bjuder. I går, då det var fråga om tackjern, togos inga
skäl för det systems skull, som skall genomföras. Genomför systemet,
men tag dock hänsyn till de industriidkare, som blott bedja
att få lefva och arbeta! Döda icke desse, som med stora uppoffringar
och mycket arbete försöka upparbeta nya industrier genom
att, emot deras önskan och emot deras böner, söka skydda dem.

Herr talman! Jag ber att få yrka afslag å utskottets betänkande
i denna punkt.

Herr Berndes: Då det nu är fråga om dessa jerntullar och

för öfrigt vid åsättande af hvilken tull som helst, bör man taga i
betraktande, till hvilken handterings skydd tullen sättes och livilka
verkningar den kommer att medföra, och jag tillåter mig att se den
förevarande frågan från jernhandteringens synpunkt. Jag frågar då,
hvad blir effekten af att sätta tull på tackjern och låta plåten gå
fri? Plåttillverkningen är ju egentligen ny hos oss. Om jag ställer
mig på deras ståndpunkt, som begagna jern för sin tillverkning, så
är det gifvet, att jag skall tala emot förslaget. I afseende på ångpannor
har jag ju anspråk på, att om jag köper dem vid en svensk
fabrik, de skola vara tillverkade af svensk jernplåt, men vill jag
hafva billigare pannor, så kan jag ju taga dem från England. En
talare, som motsatte sig den föreslagna tullen gjorde en jemförelse
mellan den engelska och den svenska plåten, och uppgaf, att den
engelska kostade 6 kronor 2 öre och den svenska 6 kronor 50 öre
till 7 kronor. Men tager man den bästa engelska plåten, då får
man se hvad den kostar. Det finnes nemligen sådan, som är mycket
dyrare än den svenska. Jag är tacksam mot herr Brodin, som

Fredagen den 20 April.

N:o 38.

redan talat för den föreslagna tullen, ty om man drager konseqvenserna
ur hvad han sade, så finner man, att hans motiv hänvisa
på denna tull. Han yttrar nemligen, att vi icke hafva tillräcklig
afsättning för våra valsverks produkter och att, om vi hade det, så
kunde plåt tillverkas här för samma pris som i utlandet. Men det
är ju just detta vi vilja åstadkomma genom tullen. Hvad den
tunna plåten beträffar, som ännu icke tillverkas inom landet, så kan
man göra ett undantag för den och tillsvidare icke åsätta den någon
tull. Det kan ju alltid sedan vara tid att göra detta. Jag förenar
mig med herr Sandwall och yrkar bifall till hans förslag.

Herr Styffe: Då tiden är långt framskriden, vill jag endast

korteligen framställa det yrkande, att den tjockare svartplåten, som
icke undergått annan bearbetning än att den blifvit klippt, måtte
förblifva tullfri, men att utskottets förslag i öfrigt måtte bifallas.
I öfverensstämmelse dermed har jag uppsatt det förslag till taxerubrik
för plåt, som jag här har, och hvilket är uppstäldt i hufvudsaklig
likhet med herr Thams; men, utom för den tjockare, blott
klippta, svartplåten, äro tullsatserna deri lika med utskottets. —
Enligt detta förslag skulle derför svartplåt, som är 3 millimeter
tjock eller deröfver och icke undergått annan bearbetning än att
den blifvit klippt, förblifva tullfri, men, då den är böjd, pressad,
försedd med hål, eller har kanterna uppvikta, draga eu tull af 3
kronor per 100 kilogram, på sätt jemväl utskottet i alla sistnämnda
fall föreslagit. För öfriga plåtsorter äro tullsatserna också föreslagna
lika med dem utskottet föreslagit. Jag tager mig friheten att yrka
bifall till detta förslag.

Herr Herslow: Då jag ingenting har emot en tull på sådan

plåt å hvilken särskildt arbete är nedlagdt och till och med anser
den kunna möjligen vara gagnelig, så anhåller jag att få frånträda
mitt förra yrkande och biträda det ändringsförslag, herr Styffe framstält.

Herr Werner: Jag ber också, i likhet med den föregående
talaren, att få afstå från mitt förra yrkande och förena mig nu med
det af herr Styffe framstälda’ förslag.

Herr DeLaval: Jag ber få instämma i det af Första Kammaren
antagna förslag, som öfverensstämmer med herr Sandwalls.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Herr talmannen
tillkännagaf, att han, i enlighet med derom uttalad önskan, komme
att framställa särskilda propositioner i fråga om de båda olika här
ofvan närmare angifna delarne af den föreliggande punkten.

I fråga om forsta delen återstodo följande yrkanden, nemligen
dels om bifall till utskottets hemställan, dels om afslag å densamma,
dels om ärendets återförvisande till utskottet, och dels slutligen om
godkännande af utskottets hemställan med den af herr Styffe deri

Angående
tull å plåt.
(Förta.)

Sto 38.

Fredagen den 20 April.

Angående föreslagna förändring. Herr talmannen upptog till proposition dessa
tull å plåt. yrkanden, hvart efter annat, och fann svaren hafva utfallit med
(Forts.) öfvervägande ja för den förstnämnda propositionen. Votering begärdes.
I anledning häraf och för bestämmande af kontrapropositionen
upptogos ånyo de återstående yrkandena, af hvilka det, som
afsåg bifall till herr Styffes förslag, nu förklarades hafva flertalets
röster för sig. Men äfven i fråga om kontrapropositionen äskades
votering, i följd hvaraf och sedan till kontraproposition i denna
votering antagits yrkandet om afslag, nu först uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande voteringsproposition:

Den som till kontraproposition i hufvudvoteringen om första
delen af 59 punkten i bevillningsutskottets betänkande n:o 8 antager
det af Herr Styffe framstälda yrkandet röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering
antagit yrkandet om afslag å utskottets hemställan.

Omröstningen enligt denna proposition utföll med 121 ja mot
85 nej, hvadan propositionen för hufvudvoteringen erhöll följande
lydelse:

Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i första
delen af punkten 59 i betänkandet n:o 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren godkänt det förslag till beslut i
ämnet, hvarom herr Styffe framstält yrkande.

I denna senare votering afgåfvos 98 ja och 107 nej; och hade
kammaren alltså beslutat, att första stycket af förevarande punkt
skulle erhålla följande lydelse:

Valsade eller smidda plåtar:

utan slipning eller polering och utan öfverdrag af annan metall
eller annan å dem anbragt ytbetäckning:

a) af 3 millimeters tjocklek eller deröfver:

utan vidare bearbetning än att de äro klippta......... fria.

böjda, pressade, med upphöjda kanter eller med hål

försedda._______________________________ för 100 kilogram 3 kr.

b) under 3 millimeters tjocklek............ » 100 » 4 »

Fredagen den 20 April.

N:o 38.

Herr Bern des erhöll härefter ordet och yttrade: Jag her att Angående
få inlägga min reservation mot det nyss fattade heslutet. Om man tull å plåt.
sammanställer detta beslut med dem, som förut fattats angående (Forts.)
jernhandteringen, visar sig en sådan inkonseqvens, att man knappast
kan tro att det är samma kammare, som på samma förmiddag fattat
dessa beslut.

Likaledes anmäldes reservationer mot det fattade beskhet af
Herrar Widström, De Laval, E. G. Boström, Björck, Åkerlund,

Mcdlmin, Eliasson, Larsson från Upsala, Lyth och Svensson i Lösen.

Efter det herr talmannen vidare gifvit propositioner å de olika
yrkanden som förekommit i fråga om sista delen af ifrågavarande
punkt, biföll kammaren det yrkande, som innefattades i herr Sandwalls
vid punkten fogade reservation.

I fråga om punkten 60, innefattande utskottets hemställan an- Angående
gående tull å ankare, draggar m. m. anförde tull å ankare

m. in.

Hr Brodin: Jag skall be att få upplysa om att den föreslagna
tullen å ankare icke kan skydda någon svensk industri. Man kan
så godt som säga, att ankare numera icke tillverkas i Sverige.

Vid Söderfors har förut tillverkats sådana, men dess arbetsmetoder
göra ankarne så dyra, att deras pris äro dubbla mot de engelska,
och ingen annan än Kong! Maj:t och kronan kan taga ankare från
Söderfors. Jag har velat upplysa om detta, för att det måhända
skulle kunna gifva anledning till ett undantag för ankare, då jag
hört, att det nya systemets män framkastat den åsigten, att sådant
som icke tillverkas i Sverige icke bör beläggas med tull. Jag skall
derför hemställa, att ur rubriken ordet ankare må utbrytas, och att
denna artikel blir tullfri.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 61—69.

Biföllos.

Punkten 70.

I denna punkt hemstälde utskottet att efter n:o 248 i nu gäl- Angående
lande tulltaxa måtte insättas artikeln bleckslagarearbeten med föl- tull å blecJcjande
tullsatser, nemligen: för olackerade sådana 24 öre och för elagarelackerade
35 öre, för 1 kilogram. a'' e en''

Efter föredragning af punkten anförde

Hr Styffe: Bleckslageriarbeten äro ett mycket obestämdt uttryck.
Denna rubrik fans fordom i tulltaxan, men borttogs, emedan

N:o 38.

Fredagen den 20 April.

Angående
tull å bleckslagarearbeten.

(Forts.)

det ofta visade sig vara ganska svårt att veta om vissa effekter
skulle hänföras dit eller till »jern och stål andra slag». Dessutom
är den öfversättning, som hlifvit gjord, af den bestämmelse i svenska
traktaten, hvilken tillåter oss att belägga vissa olackerade bleckslageriarbeten
med 24 öres tull, icke fullt lycklig. I den franska
texten, som naturligtvis har vitsord, står nemligen: »ouvrages eu
fer-blanc», d. v. s. arbeten af förtent plåt. Deraf äfvensom af traktatens
bestämmelse om arbeten af stål, ej specificerade, följer, att
t. ex. galvaniserade arbeten af stålplåt icke enligt traktaten kunna
beläggas med högre tull än 15 öre. Jag hemställer derför om
återremiss.

Hr E. G. Boström: För min del tror jag icke, att franska
handelstraktaten lägger något binder i vägen för bifall till utskottets
förslag, men bar i alla händelser ingenting emot en återremiss, så
mycket mindre som jag i utskottet var emot förändringen. Dessa
artiklar draga för närvarande, om de äro förgylda och försilfrade,
en tull af 70 öre och såsom förnicklade, polerade eller lackerade
35 öre, medan andra slag endast äro åsätta 15 öre. Nu medgifver
franska traktaten dessa tvenne belopp för bleckslageriarbeten af 24
och 35 öre och utskottet håller före att ett höjande af tullen för
»andra slag» från 15 öre till 24 skulle bereda bleckslageriidkaren
något skydd. Efter hvad jag hört skall den nu af utskottet föreslagna
uppställning föra med sig, att man icke skulle kunna sätta
högre tull än 35 öre, då man åter enligt tulltaxans nuvarande uppställning
kan uppbära 70 öre. Enligt hvad jag låtit mig berätta,
har Första Kammaren återremitterat punkten och jag har för min
del ingenting emot att så sker äfven här.

Häruti förenade sig herr Lyth.

Hr Styffe: Jag vill blott tillägga, att icke heller jag skall
vara emot att afstå denna punkt, ty jag tror, såsom hr Boström,
att denna förhöjda tullsats kan undvaras, men när Första Kammaren
återremitterat punkten, vill jag också för min del göra det.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt herr talmannen
gifvit propositioner först på bifall till utskottets hemställan
och derefter på återremiss, beslöt kammaren återförvisa detta ärende
till utskottet för förnyad behandling.

Punkten 71.

Bifölls.

I punkten 72 hemstälde utskottet att Riksdagen måtte besluta,
att rubriken n:o 250 i tulltaxan skall heta: »förnicklade, polerade,
lackerade, galvaniserade eller pläterade».

Fredagen den 20 April.

N:o 38.

Efter uppläsande häraf anförde

Herr De La val: Jag skulle gerna hafva velat, att ännu ett
namn skulle der funnits, nemligen:
låtit mig berättas, att franska traktaten skulle lägga hinder i vägen
härför, har jag intet yrkande att göra, men har dock velat nämna
detta.

H err Styffe: Utskottet har här tillagt tvenne ord: galvaniserade
och pläterade, som jag tror icke böra stå der. Galvaniserade jernoch
stålvaror tror jag icke kunna beläggas med högre tull än 15
öre enligt franska traktaten, och pläterade jerneffekter finnas ej;
och om de komma att finnas, skola de draga en tull af 70 öre eller
lika med förgylda och försilfrade. Jag hemställer derföre om återremiss
af punkten.

Herr E. G. Boström: Jag är ej fullt säker derpå, men jag
tyckte mig höra af sekreteraren, att Första Kammaren skulle bifallit
utskottets förslag, och då tjenar återremiss icke till något.
Jag tror för öfrigt icke att dessa anmärkningar är o af sådan vigt,
att de böra föranleda till olika beslut inom kamrarne, och anhåller
derför om bifall till utskottets förslag.

Härmed var öfverläggningen i ämnet slutad. Efter det herr
talmannen gifvit propositioner i enlighet med de gjorda yrkandena,
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 73—77.

Biföllos.

Punkten 78.

Kaffe har för närvarande sig åsatt en tull af 26 öre per kilogram
samt brändt kaffe och alla till kaffesurrogat användbara
hrända växter en tull af 35 öre per kilogram.

Herr L. F. Odell hade föreslagit, att tullen å kaffe måtte nedsättas
till 10 öre samt tullen å brändt kaffe och kaffesurrogat till
15 öre per kilogram. Herr J. Anderson i Tenhult m. fl. ayrkade,
att tullen å kaffe måtte nedsättas till 12 öre per kilogram. A'' andra
sidan hade herr G. A. Wändahl, som förklarat sig anse kaffe vara
ett njutningsmedel, för helsan nära nog lika skadligt som bränvin,
yrkat, att tullen å kaffe må höjas till 50 öre per kilogram. Härförutom
hade herr Reuterswärd, under anförande att såsom ett
önskningsmål vid en tullreform borde hållas i sigte att, till fördel
för landets arbetande klasser, söka åvägabringa nedsättning i de
införselsafgifter, som hvilade på åtskilliga mera allmänt nödiga förbrukningsartiklar,
hvilka icke vore föremål för produktion inom
landet, föreslagit, att i fråga om nedsättning i de s. k. finanstullarne
Andra Kammarens Prat. 1888. N:o 38. 3

Angående
tull å bleckslagare•

arbeten.
(Forta.)

Angående
tull å kaffe.

N:o 38.

Fredagen den 20 April.

Angående bevillningsutskottet ville med begagnande af dess grundlagsenliga
tull å kaffe, initiativ föreslå Riksdagen hvad som kunde synas lämpligast.

(Forts.)

Med anledning af dessa förslag hemstälde utskottet under förevarande
punkt:

att tullen å kaffe måtte nedsättas från sitt nuvarande belopp,
26 öre, till 12 öre samt tullen å kaffe, brändt, och alla till kaffesurrogat
användbara brända växter från sitt nuvarande belopp, 35
öre, till 20 öre, allt för 1 kilogram.

Sedan denna utskottets hemställan blifvit uppläst, begärdes
ordet af

Hr Liss Öl. Larsson, som anförde: Yi hafva ändtligen

kommit till eu punkt, der jag hoppas, att protektionisterna ej komma
att stå emot frihandlarne utan snarare tvärtom. För min egen del
kan jag ej biträda utskottets beslut, utan kommer att rösta för anslag
å detsamma, således för bibehållande af den nuvarande tullen
på kaffe. Jag tror nemligen, att det är för tidigt att vidtaga åtgärder,
hvarigenom vi minska statens inkomster med omkring
2,000,000 kronor. Yi hafva ju ännu ingen erfarenhet om, hvilka
inkomster statsverket kan få genom de beslutade tullarne och den
ökade beskattningen å bränvin. Jag för min del önskar, att dessa
inkomster ej måtte blifva så stora, derför att jag hoppas, den ökade
bränvinsskatten skall få den verkan, att folket skall supa mindre än
förut, då skatten ej var så stor. Ej heller tror jag, att tullinkomsterna
kunna blifva så stora, som somliga låta påskina, då man lägger
till grund den import, som under de senaste åren egt rum i vårt
land. Men hvad Yi veta deremot, är, att en hel del af statens inkomster
kommer att minskas. Så t. ex. angående kronoarrenden;
genom den föreslagna nedsättningen af dessa, hvilken antagligen
kommer att bifallas, kommer en betydlig minskning att ega rum.
Dessutom hafva inom statsutskottet förslagsanslagen på flere hufvudtitlar
högst betydligt höjts. Dessa hafva nemligen under de senaste
åren med bortåt 2,000,000 kronor öfverstigit de belopp, hvartill de
beräknats, och detta har man sökt förebygga genom att höja dem.
Vidare hade Kongl. Maj:t i statsverkspropositionen beräknat hela
bankovinsten för statsverkets behof, men genom kamrarnes beslut
har stälts så, att nu ingen del af bankovinsten skall komma statsverket
till godo. Slutligen inhemtas af statsverkspropositionen angående
den s. k. kassaförlagsfonden, till hvilken Riksdagen år efter
år afsatt medel, att detta endast utgjort eu bokföringsåtgärd. Yi
hafva sålunda högst betydliga luckor att fylla, äfven om statens
inkomster genom de beslutade tullarne och bränvinsskatten skulle
komma att ökas. Derför tror jag, att det är för tidigt att nu vidtaga
den föreslagna åtgärden. Jag har äfven inhemtat ute bland
folket, att åtminstone en stor del deraf kan förlika sig med, att
man har satt tull äfven på lifsförnödenheter, då de funnit att det
fordrats för att skydda landets näringar och uppehålla dess industri.

Fredagen den 20 April.

N:o 38.

Men det skall hafva mycket svårt att fatta, att man, på samma
gång man åsätter sådana tullar, tager bort tull på eu rent utländsk
vara, hvilken — ehuru, såsom jag vet, somliga anse den för en
nödvändighetsvara — dess bättre åtminstone många i vårt land ej
betrakta såsom en sådan, och som många af vårt folk anse sig icke
hafva råd att använda. ]Sfu få naturligtvis flere köpa sina lifsförnödenheter
mer eller mindre dyrt och detta kunna de underkasta
sig, då det sker till samhällets bästa, men svårare är för dem att
förstå, att samhällets bästa skulle kräfva att öka kaffekonsumtionen
inom landet. Utskottet säger i sitt betänkande att importen, d. v. s.
konsumtionen af kaffe, under år 1887 har högst betydligt minskats,
och detta, säger utskottet, har skett derför, att det varit dyrt.

Det vill således se ut, som om man skulle skaffa sig kaffe för
en viss summa penningar om året. Om man nu sätter ned tullen
med 2 millioner kronor, hvad blir då följden? Jo, man köper för
2 millioner kronor mera kaffe från utlandet; och i stället för att
låta dessa 2 millioner stanna inom landet och gå till statsverket,
låter man dem gå till utlandet, för den händelse man bifaller utskottets
förslag. Jag tror för min del, att detta icke vore klokt,
och kan derför icke vara med om den åtgärden.

Man säger visserligen, och det har antydts flere gånger, att
nedsättningen i tullen på kaffe skulle vara fördelaktig för de fattiga.
För min del tror jag dock och är lifligt öfvertygad derom, att man
icke gör de fattiga någon som helst nytta genom att locka dem att
dricka mera kaffe, något som blifver följden, om man gör kaffet så
billigt. Det är, synes det mig, icke nyttigt att man genom billigt pris
lockar folket att dricka mera kaffe; bättre är om de mera hålla sig
till mjölk, som ju är eu inhemsk och helsosam vara. Jag vet, att
man i min hemtrakt vid mejerierna satt ned priset för mjölk till
7 å 8 öre pr kanna. Denna mjölk har visserligen gått genom separatorn,
men är dock fullt användbar. Jag tror för min del, att de
fattiga hafva långt större gagn af att köpa sådan mjölk, än om de
köpa kaffe, och säkert får man en flerdubbel valuta för sina penningar,
då man köper mjölk, emot om man köper kaffe, tv till kaffe
skall man ju också ha socker och grädde, hvilket icke behöfves till
mjölk. Det blir derför, i synnerhet för de mindre bemedlade, en
ren vinst, om de icke använda så mycket kaffe. Dessutom är väl
mjölken oomtvistligt mera gagnelig för helsan än kaffet.

De, som skulle komma att förtjena på en sådan högst betydlig
nedsättning, som blifvit föreslagen, äro dessa som försälja kokadt
kaffe. Ty jag är öfvertygad derom, att äfven om tullen så betydligt
minskas, kommer priset på en kopp kaffe icke att sättas ned,
vare sig med ett öre eller ett hälft öre, på de stora restaurationerna,
schweitzerierna och andra ställen der kaffe försäljes. Mej, kunderna
komma att få betala precis lika mycket som förut; och det hela
bereder blott försäljarne en ren vinst, som de stoppa i fickan.

Jag skall icke längre upptaga tiden. Men jag får säga, att då
det är så ovisst, huru det kommer att ställa sig med statsinkomsterna
till följd af de många förändringar som. skett, vore det efter

Angående
tull n kaffe.
(Forts.)

N:o 38.

Fredagen den 20 April.

Angående min mening mycket bättre att låta anstå med en sådan nedsättning
tull å kaffe, af kaffetullen till en kommande riksdag, då man bättre kunde be(Forts.
) döma ställningen. Medgifva statens finanser då någon nedsättning
i skatter, så torde det måbända finnas andra områden, der det vore
mera behöflig!, mera berättigadt att sätta ned skatterna än just med
afseende på kaffet, så mycket mera som man genom kaffetullens
minskande skulle befordra konsumtionen af en utländsk vara, som
för vårt folk bestämdt icke är någon nödvändighetsvara. Huru jag
än ser saken, kan jag icke komma till annat resultat, än att det
lyckligaste vi nu kunde göra vore att med afslag på utskottets hemställan
bibehålla den tull på kaffe, som nu är gällande. Jag anhåller,
herr talman, om proposition härå.

Häruti instämde herrar Hansson i Solberga, Ers.son i Vestlandaholm,
Carlsson i Nysäter, Persson i Heljebol, Erikson i Myckelgård,
Bromée, Vahlin och Truedsson.

Herr Berndes yttrade: I följd af hvad jag yttrat om artikeln
chokolad, kunna herrarne förstå, att jag icke kan vara med om nedsättning
af kaffetullen. Artikeln chokolad har visserligen, med den. användning
den nu har, icke mycken betydelse i och för sig sjelf. Men
om man tager den i betraktande jemförd med kaffe och thé, får den
betydelse. Då nu herrarne beslutat att icke röra vid chokoladtullen,
ehuru råvaran drager en tull som är 2>/2 gånger större än den
nu föreslagna kaffetullen, så kan jag icke finna något skäl till att
sänka kaffetullen med det föreslagna beloppet. Jag frågar: är det
någon rimlighet och konseqvens att å ena sidan genom höga tullar
beröfva den fattigare delen af befolkningen tillfället att begagna
sig af helsosammare och mera närande ämnen och å andra sidan
genom låg tull uppmana, ja, tvinga den till att begagna den minst
helsosamma artikeln?

Den, som haft hand om en större arbetarebefolkning på landet
och haft tillfälle att följa deras förhållanden, vet väl att det är
kaffedriökningen, som förstör deras ekonomi. Ty pengar fordras
det för att köpa kaffet, och tid förloras genom qvinfolkens ideliga
springande till och från det ena kafferepet efter det andra. Det
förderfvar deras helsa, så att de blifva försvagade. Försvagade
qvinnor föda svaga barn. Och dessa blifva yttermera försvagade
derigenom att de, ända ifrån det de knappt kunna gå, skola förtära
kaffe. Vi hafva nyligen i tidningarna sett en notis om en treårig
pojke, som haft delirium; och detta var — enligt hvad undersökningarna
gifvit vid handen — en följd deraf, att han fått lika
mycket kaffe som de äldre allt sedan han var ett år gammal. Detta
kan icke vara gagneligt vare sig för ekonomien eller helsan.

Då herrarne beslutat att bibehålla chokoladtullen såsom den
förut varit, kan jag icke vara med om ifrågavarande nedsättning af
kaffetullen, och detta af ren omtanke för de mindre bemedlade
klasserna. Herr talman! Jag yrkar afslag på utskottets förslag.

Fredagen den 20 April.

N:o 88.

Herr Odell: Jag kan naturligen icke lemna någon detaljerad Angående

redogörelse för det mer eller mindre helsosamma i kaffekonsumtio- tull å kaffe.
nen, då detta ligger alldeles utom mitt gebit. Men jag vill taga (Forts.)

hänsyn dertill, att man under föregående år liksom i år, då frågan
om dessa tullar varit före, ofta nog vädjat till den omständigheten,
att man genom dylika tullar fördyrar de fattigas lefnadskostnader.

Ty det kan ju icke nekas, att en stor del af vårt lands inbyggare

— för att icke säga alla — begagnar sig af detta ämne, mer eller
mindre uppblanda^ med hvad den ene eller andre kan anse behöfligt
såsom tillsats dertill. Detta är ju alldeles obestridligt. För
min enskilda del skulle jag väl kunna vara med om att upphöra
med kaffedrickande. Ty för mig är kaffet icke någon nödvändighetsvara.
Men jag vill dock fästa afseende vid förhållandena, såsom
de för närvarande äro; ty kaffe användes inom vårt land och användes
onekligen i ganska stor utsträckning. Jag behöfver endast
taga hänsyn till huru det i allmänhet går, om man t. ex. vill bjuda
drängar och pigor att dricka mjölk på morgnarna. De vilja icke
hafva mjölk, utan kaffe skall det vara. Och bjuder man dem mjölk
till aftonvard, så vilja de icke heller då hafva sådan. Nej, kaffe
vilja de hafva! Med ett ord, detta ämne har blifvit en lifsförnödenhet.
Jag vill dermed icke saga, att det bör så vara, att det är
bättre att dricka kaffe än att dricka mjölk; men det är dock odisputabelt,
att det för närvarande så förhåller sig.

Särskildt under det förflutna året har här ordats så mycket om
»ömheten för de fattiga». Jag tänker: nu skall det väl pröfvas,
huruvida man har någon verklig ömhet för de fattiga eller ej. Jag
vädjar till det faktum, att, vare sig vi sänka tullen eller höja den,
kaffe säkert ändå kommer att begagnas. Det är med hänsyn härtill
jag väckt min motion. Det är derför jag icke kunnat här låta
saken gå förbi mig utan velat uttala mina tankar i frågan. Jag
kan icke heller annat än yrka bifall — om också icke till min
motion, då den ju blifvit af utskottet afstyrka så dock till hvad
utskottet föreslagit, det må sedan gälla för hvad det kan.

Med herr Odell förenade sig herrar Höglund, von Heijne-Lilienberg,
Björck, Andersson i Hasselbol, Olson i Stensdalen, Andersson
i Upsal och Johansson i Strömsberg.

Herr Anderson i Tenhult anförde: Då den af mig med

flere underskrifna tullmotionen uppsattes, som hade till ändamål att
bereda skydd för svenska näringar och äfven för jordbruket, var
vår uppfattning den, att sådana artiklar — i synnerhet födoämnen

— som ej inom landet kunna framalstras, ej böra genom tullar fördyras.
Ty med afseende på sådana varor kommer tullen att till
hela sitt belopp inverka på priset.

Innan det så mycket beprisade frihandelssystemet tog sin början,
var åtminstone inom den ort jag tillhör förbrukningen af kaffe mycket
ringa. Sedermera har dock denna vara blifvit så allmän, att
ej mindre i den fattiges koja än i den rikes palats den nu mycket

N:o 38.

Fredagen den 20 April,

Angående användes, ja, jag vågar påstå: till och med mera i den fattiges hem,
tull å kaffe, än i den förmögnes. Riksdagen har nu såsom vi veta fördyrat
(Forts.) spirituösa och så försvårat åtkomsten deraf. Ja, dertill har äfven
jag i min mån bidragit. Riksdagen har vidare försökt och äfven
lyckats försvåra tillgången till svenskt Öl och svagdricka, emedan i
den förordning, som bestämmer dessa förhållanden, endast talas om
maltdrycker. Följden har blifvit den, att, om eu person till sin
granne eller någon annan försäljer en kanna svagdricka — eller en
half kanna eller hvilken qvantitet som helst — så blir han stämd
och ålagd höga böter. Det har verkligen inträffat i min hemtrakt,
att en person, som sålt litet svagdricka, fått plikta derför. — Det
synes således, som om meningen vore, att de mindre bemedlade
icke skulle få några som helst läskedrycker för billigt pris. För
min del tror jag derför, att man icke bör behålla kaffetullen så hög
som den för närvarande är, utan sätta ned den till det belopp som
utskottet har föreslagit. Jag tror icke förbrukningen hlefve större
för det; ty den, som vant sig vid kaffe, lär väl icke lägga bort att
begagna en sådan vara, om den blir dyrare, eller öka konsumtionen
deraf, om den blir billigare.

Då den franska handelstraktaten för några år sedan antogs,
uttalades från statsrådsbänken en förmodan, att tiderna skulle blifva
mycket goda i jemförelse med hvad de då voro. Utrikesministern
herr Hochschild yttrade då, att han hoppades, att det icke skulle
dröja alltför länge, innan vin blefve en daglig förbrukningsartikel
hos de fleste arbetare i vårt land. Han hyste alltså den förhoppningen,
att detta skulle blifva en läskedryck för de fattiga. Detta
har dock icke slagit in, och jag är glad åt, att det icke har skett.

Emellertid vill jag för min del på de skäl jag anfört yrka bifall
till utskottets föreliggande förslag.

Herr Göransson: Under förutsättning, att en nedsättning i

tullen på kaffe kommer att föranleda en ökad import och till följd
deraf en förökad förbrukning af kaffe, kan jag" för min del icke
vara med om utskottets förslag. Det är väl temligen klart, att om
en vara fördyras, så förminskas konsumtionen deraf, och äfvenså,
att konsumtionen ökas, om varan blir billigare. Den åsigten har
förut uttalats här i. kammaren i afseende på bränvinsskatten; man
har nemligen förhöjt bränvinsskatten i afsigt att minska förbrukningen.
_ Jag antager, att samma grundsats äfven bör få anses gällande
i afseende på kaffetullen. Det har ock visat sig under det
sista året, 1887, att importen af kaffe betydligt minskats, i följd af
att varan blifvit dyrare. Detta har också utskottet erkänt, då det i
sitt betänkande säger: »Det nedgående af importen, hvithet inträffade
under nästlidne år, berodde väl till en del på den ökning deraf,
som egde rum under åren 1885 och 188(5, men har antagligen haft
sm förnämsta orsak i en genom kaffets ovanligt höga pris minskad
konsumtionsförmåga i landet.»

Jag kan för min del icke inse, att kaffet är en nödvändighetsvara
eller en lifsförnödenhetsvara, såsom en föregående talare här

Fredagen den 20 April.

X:o 88.

yttrade sig. Jag tror, att det egentligen är ett njutningsmedel, men Angående
icke något näringsmedel. Om jag vore öfvertygad, att kaffet vore tull a kaffe.
nyttigt i sanitärt hänseende, så skulle jag för min del mycket gerna (Forts.)
unna den fattige, som man här vill vara så om om, den ifrågasatta
skattelindringen, men då jag tror, att det är skadligt och synnerligast,
att en öfverdrifven och omåttlig förbrukning af kaffe måste
vara skadligt för helsan, så kan jag icke finna något skäl att uppmuntra
förbrukningen deraf.

Dessutom spelar den en icke så liten ekonomisk rol. Det är
ganska betänkligt, när man ser att kaffeförbrukningen under de
sista 7 å 8 åren i medeltal har uppgått till öfver 13 millioner kilogram
årligen. Och om man antager, att 1 kilogram, tullen oberäknad,
i medeltal kostar 1 krona, så gör detta något öfver 13
millioner kronor, som svenska folket årligen skickar ut till utlandet
för kaffe. Detta synes mig vara eu ganska betydlig summa, och
jag tror derför, att man bör tänka på att försöka minska den summan
något, i stället för att underlätta importen af kaffe och derigenom
öka konsumtionen.

Dessutom kan jag icke anse, att det är rigtigt passande, att
man först genom spanmålstullar fördyrar brödet för den fattige och
sedan försöker bereda honom ersättning genom nedsättning af tullen
på kaffe, och alltså på det sättet sammanställer förbrukningen af
kaffe med förbrukningen af bröd. Jag måste för min del anse, att
brödet är en mycket vigtigare, ja, en alldeles oundviklig lifsförnödenhetsvara,
hvilket kaffet icke är.

Med anledning häraf ber jag att få yrka afslag å utskottets
hemställan.

Herrar Larsson i Lund, Waldenström från Gefle och Schöning.
instämde i detta yttrande.

Herr Svensson i Lösen: Då jag varit med om att bidraga

till införande af en del tullar, hvarigenom de inhemska näringarne
skola skyddas, så har jag gjort det af den orsak, att dessa tullar
skola skydda det inhemska arbetet, men jag har icke velat, att vi
skola taga in ett större belopp af statens inkomster genom. tullar,
än vi förut gjort. Yi hafva hittills tagit in mer än en tredjedel af
statens inkomster genom tullar, och det kan, tycker jag, vara alldeles
tillräckligt. Jag såg mig derför om, hvilka af dessa så kallade
kassaartiklar i tulltaxan kunde vara lämpliga att nedsättas. Yi
hade då att välja mellan socker, kaffe och lysoljor. Såsom här
synes, har utskottet icke föreslagit nedsättning af tullen å vare sig
socker eller lysoljor, utan endast hållit sig till tullen å kaffe. Mitt
skäl härför var det, att kaffe af dessa tre varor är den, som, relativt
taget, mest förbrukas af de fattigare klasserna. Detta har varit
mitt skål för denna nedsättning.

Den förste talaren här i kammaren, som yttrat sig i denna
punkt, hade stora betänkligheter i afseende på denna nedsättning.?
inverkan på statsinkomsterna. Den skulle göra ett för djupt grepp

Jf:o 38.

Fredagen den 20 April.

Angående i statskassan, trodde han. Jag har icke den uppfattningen. Jag
tull å kaffe, tror, att de tullar, som vi dels hafva infört, dels stå i begrepp att
(Forts.) införa, skola åtminstone de första åren, innan produktionen vant
sig vid de nya spåren, tillföra staten ganska stora inkomster. Detta
är. naturligtvis alldeles omöjligt att kunna uträkna nu. Men för
mm enskilda del går jag längre; jag vill säga, att, äfven om så
skulle vara, skulle jag hellre vilja vara med om en tilläggsbevillning,
än om att tullarne oupphörligen skola stiga.

Den förste talaren, herr Diss Olof Larsson, nämnde ock att
kaffet vore en lyxvara, som det vore skadligt att i någon större
mängd njuta, och han bjöd i stället på mjölk, på den separerade
mjölken. Ja, det var visst intressant att få det erbjudandet af honom,
då han ju förut visat, att han ville försvåra åtkomsten äfven
af svagdricka. .Jag får säga, att, om man bjuder folk separerad
mjölk såsom njutningsmedel, så är det nästan det sämsta njutningsmedel,
som man. kan bjuda dem på. Det är min uppfattning.

Jag skall icke uppehålla tiden längre, utan yrkar, som sagdt,
bifall till utskottets förslag.

Herr Bergendahl: Jag vill endast tillkännagifva, att jag

kommer att rösta för utskottets förslag. Det ar sagdt, att kaffet
icke vore en nödvändighetsvara, utan ett ondt. Jag kan icke gilla
denna uppfattning. Jag anser att kaffet ingår i de flesta svenska
hem såsom ett väl behöflig! födoämne. Jag vill icke frånkänna det
de näringsbeståndsdelar, som det verkligen eger. Och om någon af
herrarne vill förneka, att det är en nödvändighetsvara, så vill jag
fråga, om det i så fall icke kan anses åtminstone såsom ett njutningsmedel,
ett njutningsmedel, som man icke bör beröfva de mindre
bemedlade. . Vi hafva redan tull på tobak, och det har varit
tal om att förhöja tullen på denna vara; vi hafva förhöjt priset på
bränvin; och nu skola vi motsätta oss att sänka tullen på kaffe.
Jag frågar: hvad skola då de mindre bemedlade få qvar att njuta
af? Derför att. kaffet, såsom allting annat, stundom missbrukas, utgör
väl detta icke något skäl för att försvåra bruket af detsamma.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

I detta yttrande instämde herrar Smedberg, Norén, Johansson
i Esset, Larson i Slättäng, Johansson i Löfåsen, Fredholm, Börjesson,
A. V. Carlson, Anderson i Skeenda, Anderson i Hamra, Pehrsson
i Norrsund, Larsson i Berga, Kihlberg och Eliasson.

Herr Jönsson i Gammalstorp: Då kaffet numera i hvarje

hus, huru fattigt det än må vara, blifvit hvad man kallar en nödvändighets-
eller förnödenhetsvara, och Riksdagen genom åsättande
af spanmåls-. med flere tullar fördyrat den fattiges lefnadsomkostnader,
anser jag, att det ock bör vara en skyldighet för Riksdagen
att bifalla denna nedsättning i kaffetullen, för att i någon mån
lemna ersättning för de ökade lefnadsomkostnader som blifvit en
följd af de åsätta tullarne. Man har sagt, att denna nedsättning i

Fredagen den 20 April.

N:o 88.

kaffetullen, som icke uppgår till fullt 6 öre pr skålpund, skulle Angående
komma att föranleda missbruk af kaffe till den grad, att det skulle tull å kaffe,
förderfva helsan och försvaga menniskan. Jag kan icke tro detta. (Forts.)

I allmänhet måste den största sparsamhet iakttagas; och jag tror,
att hvarje förståndig husmoder icke skulle komma att använda mera
kaffe, om kaffet kostar exempelvis 74 öre pr skålpund, än om det
kostar 80 öre. Då jag hyser en sådan uppfattning i frågan, skall
jag be att få yrka bifall till utskottets betänkande.

Herr Hörnfeldt: Ja, det var verkligen ganska intressant att
se, att bevillningsutskottets ledamöter nu hafva kommit på den
tanken att visa sådan ömhet mot de fattige. Utskottet har sannolikt
utgått från den synpunkten, då det föreslagit sänkning af kaffetullen,
att denna borde minskas, emedan man borde tillse, att den
fattigare befolkningen skulle få någon ersättning för de tullar, som
utskottet föreslagit i afseende på bröd och andra lifsförnödenheter.

Men jag tror för min del, att det varit mycket bättre, om utskottet
verkligen velat visa någon ömhet mot de fattige, att det då låtit
bli att föreslå tullar på vare sig spanmål eller andra lifsförnödenheter
och låtit kaffetullen stå qvar vid dess gamla belopp.

För öfrig! skulle jag kunna gå in på utskottets förslag, emedan
jag mycket väl inser, att genom de tullar, som Riksdagen redan besluta,
en sådan tillströmning till statskassan är att påräkna, att eu
nedsättning i kaffetullen mycket ogenerad! kunde vidtagas. Men jag
vill i alla fall ej rigtigt gerna vara med derom, ty jag vill i allmänhet
högst ogerna vara med om någon rubbning i finanstullarne,
emedan det är ganska svårt, att, sedan dessa tullar en gång blifvit
nedsatta, vid något tillfälligt behof åter få dem ökade till deras
gamla belopp.

En af utskottets ledamöter på blekingebänken nämnde visserligen,
att utskottet haft att välja mellan ett par andra artiklar jemte
kaffe med afseende på nedsättning af tullen, och att utskottet då
hade bestämt sig för att nedsätta tullen på kaffe, emedan, som han
sade, större delen af Sveriges fattigare befolkning deraf skulle njuta
fördel. Han nämnde vidare, att de beslutade nya tullarne skulle
inbringa statskassan så stora inkomster, att man mycket väl kunde
vidtaga den här ifrågavarande nedsättningen. Men kan man verkligen
vara så säker på att tillökningen i statsinkomster skall blifva
så stor som man beräknat? Åtminstone hafva vi hört protektionisterna
sjelfva icke taga detta för alldeles gifvet. Och finge man
äfven något större inkomster, skulle det nog finnas de, hvilka drogo
försorg om deras användande, utan att man på förhand behöfde
draga vexel derpå och nedsätta kaffetullen. Min öfvertygelse är,
att om svenska folket skulle tillspörjas om hvilket det helst önskade,
antingen nedsatt kaffetull eller ingen brödtull, svaret skulle blifva:
låtom oss hellre slippa brödtullen! Men eftersom den nu en gångbar
blifvit åsatt och lefnadskostnaderna derigenom fördyrats, så,
blir utan tvifvel följden den att folket tvingas att knappa in på
sin kaffeförbrukning för att möjligen kunna lifnära sig.

N:o 38.

Fredagen den 20 April.

Angående För öfrigt är jag af samma mening som den förste talaren eller
tull å kaffe, att, om kaffetullen nedsättes, den deraf följande ökningen i kaffe(Forts.
) konsumtionen skall medföra en större efterfrågan af varan å verldsmarknaden
och att vi om ett tiotal af år åter skola hafva samma
höga kaffepris som nu gäller under den högre tullen. På dessa
skäl yrkar jag utslag å utskottets hemställan.

Med herr Hörnfeldt instämde herrar Ollas And. Ericsson, BjörJern
an och Andersson i Baggböle.

Herr Vahlin: .Tåg har instämt med herr L. O. Larsson och
trodde att, efter hvad han påpekat om huru osäkert det är hvilken
tillökning i statsinkomst de nya tullarne skola medföra, detta instämmande
skulle vara till fyllest. Sedan dess hafva emellertid åtskilliga
yttranden fälts, hvilka jag tror mig böra besvara. Här har
talats mycket om att man måste gifva den fattiga arbetarebefolkningen
denna skänk som ersättning för de bördor, som pålagts densamma
genom de nya tullarne. Men det får jag säga att, utan att
på något sätt vilja försvara dessa tullar, jag dock är böjd att föredraga
dem framför den skänk, som man här vill gifva folket i form
af ett ämne, som erfarenheten allt mer och mer visat vara skadligt
och hvari sannolikt är att söka orsaken till den sjuklighet, som utbredt
sig bland den lägre befolkningen, särdeles den qvinligt delen
deraf. Jag kan inte hjelpa att, trots det vackra talet om att det
är till den arbetande befolkningens fromma som man vill gorå denna
tullnedsättning, jag af den diskussion, som nu pågått här i kammaren
rörande tullfrågan, och af omröstningarnas utslag frestas att
misstänka, att det icke är så uteslutande ömhet för den fattiga befolkningen,
som här gör sig gällande, och att icke så alldeles lemnats
ur räkningen den mera burgna befolkningens intresse, för hvilken
kaffet ju också är ett njutningsmedel och som derför äfven skulle
få fördel af tullnedsättningen i fråga, och det antagligen i långt
högre grad än den fattige.

Jag ber att få erinra, att sjelfva grundämnet i kaffet, koffeinen,
är ett skarpt gift, och på mig åtminstone har en kopp starkt kaffe
samma stimulerande verkan, om jag förtär det på lastande mage,
som om jag drucke ett glas konjak. Det lifvar upp sinnet för
stunden, men lemnar slapphet efter sig. Det är naturligtvis olika
för olika individer; men i regel torde väl förhållandet vara som
jag nu nämnt. Detta skulle då vara vederlaget åt den arbetande
befolkningen. Men månne icke, såsom jag nyss antydde, äfven den
burgnare befolkningen också skulle komma i åtnjutande af den
lindring, som en nedsättning i kaffetullen medförde!

Men om man nu också anser, att denna nedsättning koinme
hufvudsakligen den arbetande befolkningen till godo, så skulle i
alla fall fördelningen af denna ersättning komma att utfalla ganska
olika. I en ordentlig och sparsam arbetarfamilj drickes icke mycket
kaffe, och i följd deraf blefve den vinst, som en sådan familj finge
af den lägre tullen, endast en obetydlig ersättning för det högre

Fredagen den 20 April.

N:o 38.

priset för lifsförnödenlieter, under det att för den familj, der spar- Angående
samhet icke råder och der man låter större delen af arbetsförtjensten tull å kafé.
gå åt för att tillfredsställa begäret efter kaffe, premien blefve af (Forts.)
väsentligt större betydenhet.

Jag yrkar afslag å utskottets hemställan.

Herr Farup: Detta resonnement, att nedsättning i kaffetullen
skulle vara ett vederlag åt den fattigare befolkningen derför att
genom de nya tullarne lifsmedlen fördyrats, kan jag icke beteckna
annat än som den blodigaste ironi. Redan förut har jag
påvisat, att den nyss pålagda mjöltullen i den del af landet, der
jag bor, ensamt kommer att belasta en arbetarefamilj med en ökad
årlig utgift af i medeltal 30 kronor. Dertill hafva vi nu sedermera
fått andra tullar, t. ex. på fläsk, som komma att ytterligare
öka denna beskattning. Och nu vill man påstå, att det är af ömhet
för de fattigare klasserna, som man vill sätta ned kaffetullen,
sedan man fördyrat de lifsförnödenheter, som äfven den fattigaste backstugusittare
icke kan afvara. Och, dessutom, en arbetarefamilj, åtminstone
i min trakt, konsumerar in alles på långt när icke för 30
kronor kaffe om året. Måste icke detta kallas ironi?

Jag unnar nog den fattige njutningen af kaffet lika såväl som
den rike, förutsatt att det användes inom måttlighetens gränser och
sålunda icke blir till skada hvarken för helsa eller ekonomisk välfärd.
Men ännu hellre unnar jag den fattige arbetaren en billig
och kraftig föda; — det är både honom och landet i sin helhet
mer till gagn, än njutningen af kaffet.

Orsaken till det oerhördt utbredda bruket eller snarare missbruket
af kaffet ligger just deri, att det stora flertalet af våra arbetare
icke är i tillfälle att skaffa sig sund och kraftig föda. Det
är detta som stegrat begäret efter kaffe. Kan det vara välbetänkt,
på samma gång man genom tullar för arbetaren försvårar åtkomsten
af sund och kraftig föda, att man genom en tullnedsättning söker
främja begäret hos samma befolkning efter en njutning, hvars missbruk
man af erfarenhet vet medföra för helsan skadliga följder!

Jag kan icke se att detta vare sig ur statsekonomisk eller sanitär
synpunkt är rätta sättet att bereda landets lycka och välfärd.

På dessa skäl yrkar jag afslag å utskottets hemställan.

Herr Nyström: Jag måste i hufvudsak instämma i hvad

herrar Liss Olof Larsson och Göransson anfört. Visserligen tror
jag icke, att det är så värst farligt med denna kaffeförbruknings
följder, som man velat påstå; men nog måste vi å andra sidan
komma öfverens om, att redan nu tillräckligt mycket kaffe drickes,
för att det icke kan vara önskvärdt att genom billigare pris derå
öka förbrukningen, hvilket väl dock blefve den direkta följden af
en tullnedsättning.

Hvad frågans sanitära sida angår, tror jag väl icke att den
nuvarande kaffeförbrukningen är skuld till så mycket ondt, som man
vill påbörda den; men alldeles oskyldig är den dock icke. Ty det

N:o 38.

Fredagen den 20 April.

Angående är icke tvifvel om att bruket af kaffe, så utsträckt som det nu
tull å kaffe, blifvit i vårt land, är en bidragande orsak till att bland den fatti(Forts.
) gare arbetsklassen utbredt sig eB sjukdom, som (i många fall med
orätt) kallas kronisk magkatarr, och det kan derför ingalunda vara
önskligt, att kaffedrickningen än vidare uppmuntras; snarare böra
åtgärder vidtagas deremot.

Mot att nedsätta kaffetullen tala för öfrigt flera finansiella skäl.
Det är godt och väl att man beräknat att få in i statskassan några
millioner mer än förut i följd af de nu åsätta tullarne. Men att på
en dylik beräkning grunda en så pass stor reduktion af statsinkomsterna,
som här är ifrågasatt, kan jag icke finna vara rätt välbetänkt.
Yore det då icke mera skäl att dröja, tills man fått verkligheten
för sig och sålunda på en säkrare basis kan bedöma, hvilka
eftergifter i detta afseende må kunna medgifvas.

Det är således på grund af så väl ekonomiska som sanitära skäl
som jag yrkar bifall till herr Diss Olof Larssons hemställan.

Häruti instämde herrar Hy din, Nilsson från Ystad, Thestrup,
Nordenfelt, Andersson från Malmö, Wretlind och Petersson i Hamra.

Herr Gibson: Från åtskilliga talare har framhållits, att det

skulle vara för tidigt att vidtaga en sådan åtgärd, som här är i fråga.
Jag är af alldeles motsatt åsigt; mig synes den närvarande tidpunkten
vara den lämpligaste för kaffetullens nedsättning. Visserligen
bör vid frågans bedömande den största hänsyn tagas till den
fattigare befolkningen, bland hvilken väl den största kaffekonsumtionen
eger rum och för hvilken således en högre eller lägre tull
eger betydelse; men frågan måste också, kanske hufvudsakligen,
betraktas ur finansiel synpunkt. Det är nemligen här fråga om en
finanstull; och är det så, att staten icke är i behof deraf, så bör
den nedsättas. De nya tullar, som vi åtagit oss, äro redan ganska
betydliga. Dertill hafva vi till följd af en högre bränvinsskatt att
beräkna en ökad statsinkomst af ungefär 3 millioner kronor, och i
går satte vi tull på fläsk, hvilken kan beräknas att tillföra staten
en inkomst af 1,800,000 kronor eller ungefär ett belopp, motsvarande
den ifrågasatta nedsättningen i kaffetullen. Det gäller således här
icke något annat än en finanstulls öfverflyttning från kaffet, som
hittills gäldat densamma, till en annan artikel, nemligen fläsk. Synnerligast
sedan sistnämnda tull blifvit åsatt, anser jag det vara Riksdagens
skyldighet att bevilja den tullnedsättning, hvarom här nu är
fråga.

Herr Yahlin nämnde, att en kopp kaffe kändes ganska upplifvande
och åstadkom ibland en likartad uppfriskande verkan som
ett glas konjak. Då frågas, om icke i de trakter af landet, der
kylan är mer stark och ihållande än annorstädes, kaffet borde, i den
mån det så förmår, få ersätta konjaken eller spritdrycker i allmänhet.
Kan man tänka sig en sådan öfvergång till kaffedrycken från
de sprithaltiga dryckerna, så borde man väl befrämja och icke mot -

Fredagen den 20 April.

N:o 38.

arbeta den åtgärd, hvaraf man hade att vänta sig ett så lyckligt
resultat.

Men om statsverkets behof verkligen kräfver inkomster från
kaffetullen, så hafva vi ju riksdag hvarje år, och intet hinder föreligger
således att när helst, det befinnes nödvändigt, å nyo höja
kaffetullen. Med ett ord, min uppfattning af saken är den, att
skola vi kunna bibehålla spanmåls- och fläsktullarne, hafva vi icke
annat att göra än att nedsätta kaffetullen.

Jag yrkar bifall till punkten.

Herr Herslow: Jag medgifver visserligen, att en nedsättning i
priset på kaffe är en dålig ersättning för det höjda brödpriset, och,
om valet ännu stode mig öppet, vet jag nog hur det skulle utfalla;
men då så ty värr icke är fallet, måste jag på det lifligaste förorda
bifall till den af utskottet föreslagna sänkningen af kaffetullen.

Frågan är nu den: när vi hafva fördyrat brödet, finnes det
skäl för att göra en nedsättning i kaffepriset? Man säger, att det
här ej gäller ett näringsmedel utan ett njutningsmedel. Må vara!
Men i sådant fall är dock kaffet, säga hvad man vill, det mest
oskyldiga af alla njutningsmedel. Vi hafva nyligen rätt betydligt
höjt priset å ett njutningsmedel, som i så måtto är liknande detta,
att det gifver en glad stämning för ögonblicket och för en kort
stund låter bekymren fara, men som också, om det njutes i allt för
ymnig grad, kan beröfva oss medvetandet och föra oss öfver i en
stämning, i hvilken en för öfrigt god och samvetsgrann man kan begå
gerningar, för hvilka han med hela sin framtid kan få plikta. Vi
hafva i detta betänkande genomlupit en hel serie af födoämnen,
hvilka vi alla fördyrat. Stode det i min makt att åter upphäfva
fördyrandet af en enda af dem, skulle jag med glädje göra det. Men
det är icke längre möjligt; skall jag derför icke göra hvad som ännu
är möjligt, för att i någon mån lätta lifvet för de obemedlade? Vi
hafva här höjt priset på säd, mjöl, gryn, bröd, ja till och med sökt
att fördyra potatisen, med ett ord fördyrat allt, som kan räknas till
vegetabilisk föda; vi hafva satt tull på kött, fläsk, ister, smör och ämna
förbjuda konstsmör; vi hafva satt tull på fiskvaror, från strömmingen
till ostronet, med ett ord vi hafva också fördyrat alla animaliska näringsmedel.
Vi hafva också fördyrat bränvinet. Hur är det då möjligt
att det kan finnas någon den minsta tvekan hos dem, som stå
i samma, ställning som jag, när tillfälle yppar sig att göra en nedsättning
i priset på en af fattigmans förnödenhetsartiklar, ty så betraktar
han kaffet? Jag förstår det icke. Jag vet att många bland
dem, som stå mig närmast, icke hafva samma uppfattning af denna
fråga som jag, men orsaken härtill har jag svårt att förstå. Man
säger att kaffe är skadligt. Ja, detta påstående har jag så ofta
hört, men jag har också lika ofta hört det vederläggas. Det är sant,
att talrika fall af magkatarr förekomma i vårt land, men jag påstår
att vi här i Sverige hvarken dricka lika mycket eller på långt när
så starkt kaffe som i åtskilliga andra länder, t. ex. Frankrike, Österrike
och Ungern. Derför undrar jag, om icke magkatarren i många

tf*

Angående
tull å kaffe.

(Forts.)

N:o 38.

Fredagen den 20 April.

Angående fall snarare kommer af hvad man förtär ofvanpå kaffet än af kaffet
tull å kaffe, sjelf!. Jag vet visserligen att en del fruntimmer, såsom fattiga
(Forts.) enkor och sömmerskor i de större städerna, föra ett lif, hvari kaffet
spelar en kanske för stor rol; men icke kan häri ligga tillräckligt
skäl att söka sätta hela landet på förknappning? Jag skulle kanske
vara tveksam, för så vidt jag trodde att kaffeförbrukningen skulle
tilltaga på grund af denna nedsättning i tullen, men det tror jag
icke. Ty då vi nu så skarpt fördyrat en hel mängd födoämnen för
de fattige, lära dessa nog icke få många slantar öfver till kaffe.
Låta vi kaffetullen förblifva vid hvad den är, så hafva vi tvärtom,
samtidigt med det vi minskat alla andra rationel’ för de fattiga,
kanske också beröfvat dem kaffekoppen, som för många af dem
spelar lika stor rol som den mångfald af njutningsmedel af olika
slag, som stå de flesta af eder, mine herrar, till buds. Skåden in
i olika lifslägen, mine herrar, och I skolen få se, af hvilken betydelse
kaffekoppen är för mången, som känner lifvet rätt tungt och
öde. Den återför i mången gammal gummas tanke allt, hvad minnet
af det förflutna har ljufvast, och borttager för ögonblicket en
del af de bekymmer, som hårdast trycka. Utan något njutningsmedel
vill ingen och kan ingen lefva. Det finnes icke något menniskolif
i något land, äfven i de minst kultiverade, som icke åtminstone
försökt att skaffa sig någon form af njutningsmedel. För många
menniskolif i vårt land är kaffet det enda, och derför kan jag icke
vara med om att förknappa äfven det.

Ur ekonomisk synpunkt heter det, att vi icke kunna beräkna
tullarnes verkan. Ja, det är visserligen sant, att vi icke kunna
göra någon säker beräkning i detta fall; men jag vill fråga hvar
och en, som försökt att göra en kalkyl öfver hvad de i år genomförda
tullarne skola inbringa i statsinkomst, om han kunnat beräkna
dem till mindre än K) millioner? Åtminstone har jag kommit
till detta belopp såsom det minsta, som detta tullbetänkande
innebär, och jag tror för min del, att det icke stoppar härmed. När
man sålunda skaffat eu ny statsinkomst af 10 millioner, vida utöfver
hvad statsbehofvet kräfver, kan det då finnas något finansielt skäl,
som bjuder att bibehålla kaffetullen vid dess nuvarande belopp?

Men, säger man: kaffetullen är en finanstull, och sådana böra
icke fluktuera. Jag säger alldeles tvärtom; dessa tullars förtjenst
är just, att de kunna läggas på eller tagas bort, allt efter som statens
finanser kräfva. Med en sådan tull tager jag ut hvad som ovilkorligen
behöfves till landets utgifter, och när den för sådant ändamål
icke längre behöfves, är det nästan en skyldighet att lemna penningarna
tillbaka. När de icke längre behöfvas för statens utgifter,
äro de bättre förvarade i de skattdragandes fickor än i statskassan.
Jag vet icke hvilket som är farligast, att hafva ett stort öfverflöd
eller en knapp tillgång i statskassan.

Mina betänkligheter mot alla de tullar, som under dessa dagar
blifvit åsätta och ytterligare komma att åsättas, hafva härledt sig
icke minst derifrån, att jag likasom har en känsla af att de, eu
gång pålagda, på mig åtminstone, på min handlings- och beslutande -

Fredagen den 20 April.

N:o 38.

frihet komma att utöfva ett stort tryck. Oberoende af frihandel
eller protektionism, anser jag nemligen det vigtigaste för ett lands
näringslif vara, att det grundas på någorlunda fasta förhållanden.
Den som bygger sin tillvaro på de grunder, som för ett lands näringsförhållanden
lagligen äro gällande, bör ega rätt att på dessa grunder
få fortlefva och verka fritt; han bör kunna våga att så, i förhoppning
att i framtiden få skörda frukterna af sitt utsäde och sitt
arbete. Nyheter och omkastningar äro här vida farligare än hvilket
gammalt system som helst, om än så felaktigt, emedan skatter af
denna art, huru de än påläggas, halva förmåga att så småningom
utjemna sig under en tillräckligt lång period. Det ser icke ut som
om herrar protektionister haft samma betänkligheter mot våldsamma
rubbningar; men jag har dem och jag vet att de komma att inverka
på mig äfven i framtiden. Nå väl! När vi nu skaffa staten betydligt
ökade inkomster genom alla dessa tullar, som vi nästan måste hafva
samvetsbetänkligheter att sedermera häftigt rubba, böra vi då nödvändigtvis
till sin fulla utsträckning bibehålla äfven dessa äldre tullar,
hvilka kunna tagas bort eller läggas på när som helst utan att
deraf förorsakas några rubbningar i våra näringsförhållanden? Min
åsigt är, att dessa finanstullar just äro af sådan mobil natur; att
vidare de för närvarande kunna undvaras. Jag beklagar att de
blifvit ersatta på sätt som skett, men då detta nu är gjordt, så böra
väl vi, som äro motståndare till lifsmedelstullarne, men som tvingats
att af folket uttaga dem, icke motsätta oss den lilla skattelindring
på annat håll, som nu åt folket erbjudes.

År detta, således mitt motiv för nedsättning i kaffetullen, så
delar jag derjemte utskottets åsigt, att denna nedsättning bör vara
sådan, att den icke blott och bart blir till fördel för de större
handlandena eller mellanhänderna utan kommer konsumenterna direkt
till godo. Och en tullnedsättning af 14 öre per kilogram är
så pass dugtig, att den verkligen kan (trifvas ned till den siste afnämare^
till de små konsumenterna, utan att uppslukas på vägen,
och för detta håller jag utskottet räkning.

Herr talman! Jag tror icke att vi komma att bereda dessa
folkklasser, för hvilkas magkatarrer många här äro så ängsliga, stor
möjlighet att öka. denna fara i följd af kaffets billigare pris, eftersom
vi. ju samtidigt satt deras kassa på så pass styf förknappning,
att de icke lära få många slantar öfver till kaffe. Och jag vill icke
vara med om att alldeles beröfva dem detta njutningsmedel. Jag
vill heller icke, att staten skall ur det skattskyldiga folkets fickor
taga ett enda öre mer, än som oundgängligen är nödvändigt. Blir
i framtiden staten åter i behof af de penningar, som den genom
denna tullnedsättning nu går förlustig, så är det lätt att åter taga
dem. Till dess må penningarna stanna hos de små, som i dessa
dagar fått sina portmonnäer tillräckligt plockade.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i nu föredragna punkt.

Med herr Herslow instämde herrar Collander, Gumcelius, Lundberg
och Lytli.

Angående
tyll å kaffe.
(Forts.)

N:o 38.

Fredagen den 20 April.

Angående Herr Nyström yttrade: Den föregående talaren yttrade, att kaffet

tull å kafé. är ett bland de mest värdefulla njutningsmedel. Jag vill visst icke
(Forts.) förneka detta, ehuru jag tror, att man kan få för mycket äfven af
det goda. Jag är honom emellertid särdeles tacksam för att han,
då han med sådan värma framhöll kaffekoppens förträffliga inverkan
på menniskosinnet, icke lemnade mera sump qvar på botten än det
verkligen blek På slutet blef det ju alltid något.

Så mycket vill jag dock invända, att han nog kanske misstager
sig, om han tror att det är endast det, som tages ofvanpå kaffet, som
åstadkommer magkatarrer. Ty det är så — och jag tror att den
ärade talaren sjelf sedermera anmärkte detta — att den s. k.
kroniska magkatarren förekommer i nästan ännu högre grad bland
qvinfolken än bland männen, och qvinnan hos oss kan man väl
icke i allmänhet misstänka för missbruk af spritdrycker. Kaffekoppen
i all ära — här är ju icke meningen att förminska förbrukningen
af kaffe, utan endast att tillse att vi icke vidtaga åtgärder,
som ännu mera öka denna förbrukning.

Hvad den finansiella sidan af saken beträffar, så tror jag, i olikhet
mot herr Herslow, att det icke är så lätt att åter pålägga en
finanstull, sedan den en gång uppgifvits. Sådant lär icke ske utan
knot, och jag undrar för öfrigt, om det icke är oförsigtigt att grunda
sina beräkningar på en inkomst, om hvilken man icke har någon
erfarenhet. Slutligen vågar jag tro att, äfven om dessa beräkningar
realiseras, så att vi få dessa många millioner att disponera, vi nog
också skola finna andra och bättre utvägar att lindra de fattiges
betryck än att bereda tillfälle till ökad kaffekonsumtion.

Herr Widström: I denna fråga vill jag instämma i hvad utskottet
har föreslagit. Jag har i detta afseende varit ganska tveksam
och jag tror att kammarens ledamöter icke skola undra deröfver,
då så stor skilnad i uppfattningen angående denna fråga gjort
sig gällande. Min tvekan har icke härrört från den orsak, som af
de flesta talare framhållits, eller att det skulle vara orätt, ja ett
hån, att nu bereda lättare tillgång på kaffe, sedan man förut fördyrat
det nödvändiga lifsmedlet, brödet, för den fattige. Denna
synpunkt kan jag för min del icke godkänna, då jag nemligen icke
anser att vi fördyrat brödet för den fattigare delen af folket. Det
har icke varit i detta syfte, utan för att uppmuntra våra inhemska
näringar och särskildt jordbruket, som vi sökt genomföra en del
tullar. Det har också visat sig, att de under debatten angående
spanmålstullarne uttalade farhågor om prisförhöjningar icke besannats.
Instämmande med herr Herslow i hans åsigt att finanstullar
äro af beskaffenhet, att de lättast bland alla tullar kunna
påläggas eller upphäfvas allt efter de särskilda förhållandena, ber
jag få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Jonsson i Hof'': Jag skall endast be att få yttra

några få ord i den föreliggande frågan. I afseende på beräkningen
af de inkomster, som de nya tullarne eller tullförhöjningarna skola

Fredagen den 20 April.

N:o 38.

medföra, så tror jag, att man med temlig trygghet kan antaga, att
inkomsterna icke på långt när blifva af den betydenhet, som herrarne
förestält sig, ty i åtskilliga fall torde ett utbyte af varor
komma att ega rum vid konsumtionen, då de varor, som fördyrats
genom tullen, kunna ersättas af andra. Dervid vill jag emellertid
icke längre uppehålla mig. Anledningen, hvarför jag begärde ordet,
var den, att, då nedsättningen i kaffetullen motiverats med ömhet
om den arbetande klassen, jag ville säga, att om man vill visa
denna klass sin välvilja, det är bättre att afstå utskottets förslag;
tv som herrarne veta, bär en komité utarbetat förslag, som sannolikt
inom kort skall framläggas för Riksdagen, rörande åldersförsäkring
och olycksfallsförsäkring, och då behöfver man hafva pengar i statskassan
till hands, då det är tydligt, att om något i den vägen skall
kunna realiseras, statens biträde erfordras. Jag her derför herrarne,
som hafva så stor ömhet om arbetarne, att rösta för afslag å utskottets
hemställan, emedan arbetarne derigenom vore mera betjenade
än genom nedsättning i kaffetullen. Jag yrkar afslag å
utskottets hemställan.

Häruti instämde herr Nydalil.

Herr Her slo w: Jag kan icke förstå en sådan uppfattning, som
her.r Nyströms, på annat sätt, än att han måtte förmena, att den
fattige vid årets början skulle göra upp sin inkomst- och utgiftsstat,
sin årsbudget, och att han då en gång för alla fastställer de anslag,
som skola användas för artikeln kaffe, ett anslag, som sedan utgår
till sitt fulla belopp, äfven om på öfriga anslagstitlar uppstår brist.
Endast så kan jag fatta, huru man kan tro, att när hvarje annan
utgift, som arbetaren har, blir förhöjd, han skall få tillfälle att
skaffa sig samma qvantitet kaffe som förr, eller, om tullen nedsättes,
han skall komma åt att köpa mera kaffe än förr. Jag anser
emellertid detta föreställningssätt ådagalägga litet grums i tankegången,
och detta torde vara farligare än grums i kaffekoppen.

Den ärade talaren på norrlandsbänken ansåg, att man icke alls
kunde beräkna, huru dessa tullar skulle komma att verka. Jag
har allt för stor tillit till hans förmåga att räkna för att icke vara
öfvertygad om att, om han sätter sig ner och gör en beräkning
öfver hvad som genom de nya tullarne skall inflyta — jag säger icke
just för kalenderåret 1888 utan för året från den första maj nu till
den första maj nästa år — han skall komma till en siffra, som kanske
icke litet öfverstiger den jag nämnde. Lägre blir den säkerligen
ej. Och probahilitetskalkyler gör han lika lätt som jag.

När Första Kammaren redan bifallit utskottets förslag, tycker
jag, att det knappt kan vara denna kammare rätt värdigt, att vi
här — der man från olika synpunkter med necken ifver fört till
torgs sitt milda hjertelag mot dem, som hafva det sämst här i
verldeu, ehuru enighet icke uppnåtts om bästa sättet att visa sin
välvilja mot dem, efter som den ene ansett, att deras, bästa främjas
genom tullar, den andre genom tullfrihet — att vi nu skulle afstå
denna nedsättning. Det är den enda fråga i detta tullbetänkande,

Andra Kammarens Prof. 1888. N:o 38. 4

Angående
tull å kaffe.
(Forts.)

N:o 38.

Fredagen den 20 April.

Angående som icke behöfver vara och, efter hvad anförandena utvisa, icke
tull d kaffe, heller är partifråga. Och derför tycker jag vi här skulle kunna
(Forts.) enas. Jag kan väl se, huru åtskilliga, för saken sjelf främmande
planer och beräkningar kunna spela under denna fråga. Men för
min del vill jag, utan bitanke på hvad med dessa pengar skall
göras, utan funderingar på huru vida denna ändring i tulltaxan
kommer att lösa eller fastlåsa det system, man nu vill slå sig fast,
yrka, att man icke lägger tyngre bördor på landet och på landets
för bördor svagast rustade befolkning, än hvad som är oundgängligen
nödvändigt. Och då det icke är oundgängligen nödvändigt, att den
tullsats, hvars borttagande utskottet föreslagit, bibehålies, vidblifver
jag att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Fosser: Det förefaller mig, som om den siste talaren
vore i hög grad sangvinisk i afseende på beräkning af statsverkets
inkomster för den närmaste tiden. Jag har vid öfvervägande af
dessa saker kommit till den uppfattningen, att det vore både oklokt
och oförsigtigt att vidtaga en så betydlig nedsättning af statens inkomster,
som den af utskottet här ifrågasatta. Jag skall be att få
meddela några siffror, som jag erhållit i statsutskottet och hvilka
gå i den af mig antydda rigtningen. Yi veta att den uppfattningen
många gånger uttalats inom Riksdagen, och jag tror också att den
är rigtig, att statsverkets s. k. kassaförlagsfona bör vara omkring
15 millioner kronor, hvithet lär vara det belopp, som erfordras
för att statsutgifterna skola kunna jemnt och väl bestridas. I det
afseendet vill jag meddela, att kassaförlagsfonden utgjorde vid 1887

års utgång________________________________________________ 11,376,207 kr. 27 öre.

Afräknas härifrån fordran, uppkommen före
år 1886, för ogulden bränvinstillverkningsskatt.
................................................. 2,664,070 » 10 »

så återstår endast 8,712,137 kr. 17 öre.

Ponden kommer deremot här att ökas med

1888 års anslag_________________________________473,300 » — »

och uppgår densamma således vid slutet af

år 1888 till_____.________________________________ 9,185,437 kr. 17 öre.

A andra sidan åter äro de statsinkomster, som inflyta först året
efter det, för hvilket de äro beräknade, upptagna enligt 1888 års
riksstat till följande:

Grundskatter_________________________________________ 4,100,000

Hästvakansspanmål................................. 300,000

Trosspassevolansafgift................ 26,000

Soldatvakansafgift .................... 106,000

Båtsmansvakansafgift ........ 228,000

Arrendemedel........................ 2,800,000

Mantalspenningar______________ 650,000

Bevillning af fast egendom och inkomst... 3,500,000

Summa kr. 11,710,000

Fredagen den 20 April.

N:o 38.

Härtill kommer, att i räntekammaren och landtränterierna böra Angående
dessutom finnas i rundt tal 4,000,000 kronor, hvarförutom en eller tull å kaffe.
annan million behöfves till bestridande af förskott m. m. (Forts.)

Häraf visar sig, att det behöfves ett ganska stort penningebelopp
för att komma till den summa, som för statsverkets kassaförlagsfond
är oundgängligen behöflig. Då härtill kommer det förhållandet,
att efter det beslut, denna Riksdag redan fattat, riksbankens
vinst redan är disponerad, och att, enligt de uppgifter jag
erhållit, den statsbudget, som nu skall regleras, sannolikt kommer
att med omkring en million kronor öfverstiga det i kongl. propositionen
äskade belopp, så förefaller det mig, att det visserligen vore
mindre välbetänkt och alldeles för tidigt att nu, innan man eger
någon den ringaste erfarenhet af hvad de-åsätta tullarne kunna inbringa
statsverket, vidtaga den betydliga nedsättning i statsinkomsterna,
som bevillningsutskottet i denna punkt föreslagit.

Hufvudsakligen af dessa skäl men äfven derför, att jag icke
anser det nyttigt att uppmuntra kaffeförbrukningen, yrkar jag afslag
å utskottets i denna punkt gjorda framställning.

Ofverläggningen var slutad. Herr talmannen gaf, enligt de
gjorda yrkandena, propositioner dels på bifall till utskottets hemställan
och dels på afslag å densamma såväl som å de i ämnet
väckta motionerna, och förklarade herr talmannen sig anse röstöfvervigt
förefinnas för den förra meningen. Votering blef emellertid
begärd och företogs enligt följande nu uppsatta och af kammaren
godkända voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i 78:de
punkten af dess betänkande n:o 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Hej;

Vinner nej, har kammaren afslagit såväl utskottets nämnda
hemställan som de i ämnet väckta motionerna.

Efter röstsedlarnes uppräknande befanns, att 81 ledamöter röstat
ja men 115 nej; och hade kammaren alltså beslutat i enlighet med
nej-propositionens innehåll.

Emot det sålunda fattade beslutet anmäldes reservationer af
herrar Norén, Bergendahl, Johansson i Esset, Essén, Swartling,
Björkman, Svensson i Rydaholm, tjjöberg, Höglund, Björck, A. V.
Carlson, E. G. Boström, Östberg, Åkerlund, Larsson i Berga, Holmgren,
Kihlberg, Eliasson, Mallmin, Andersson i Skeenda, von HeijneLilienberg,
Odell, Wendt, Svenson i Bossgården, Fredholm, Svenson
i Edum, Gibson, Ullman och Lind.

N:o 38.

Fredagen den 20 April.

Den vidare föredragningen af betänkandet uppsköts till morgondagens
sammanträde.

§ 3.

Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes:

Att riksdagsman I. Lyttkens är genom sjukdom förhindrad lemna
sin bostad, intygar på begäran
Stockholm den 20 April 1888.

Astley Levin.

Legitim, läkare.

§ 4.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr And. Persson
i Mörarp under fem dagar från och med den 24 dennes.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter klockan 4 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.

Stockholm 1888. Kongl. Boktryckeriet.