1887. Första Kammaren. N:o 6 (Riksdagens protokoll 1887:6)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1887. Första Kammaren. N:o 6.

Onsdagen den 1 Juni.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 25 sistlidne maj.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtande och memorial:
n:o 7, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjunde hufvudtitel; samt

n:_o 26, med förslag till åtskilliga stadganden, hvilka höra införas
i det nya reglementet för riksgäldskontoret.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets under gårdagen bordlagda utlåtande n:o 7 a.

Föredrogos och godkändes statsutskottets sistlidne dag bordlagda
utlåtanden:

n:o 18, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ersättning
till förre fanjunkaren Carl Ulrik Bergstedt för omkostnader,
dem han .såsom innehafvare på lön af sergeantsbostället Luggavi
n:o 1 i Örebro län fått vidkännas för boställets deltagande i ett
vattenafledningsföretag;

n:o 19, i anledning af Kongl.oMaj:ts proposition angående försäljning
af hospitalslägenheterna Ahus n:is 9 och 10 a i Kristianstads
län;

n:o 20, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter målaren Per Adolf
Stockenberg från Sundsvall;

B.:o 1 anledning af Kougl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af jord från indragna militiebostället Erska Öster- och
Bergsgården i Elfsborgs län;

n:o 22, i anledning af Kongl. Majrts proposition angående försäljning
af en del af Tånga hed samt försäljningssummans använ Första

Kammarens Prof. 1887. B. N:o 6.

N:o 6.

Onsdagen den 1 Juni.

Anslag till
en fästnings
artilleribataljon
å
Vaxholm—
OscarFredrikshorg.

dande till inköp af nytt skjutfält för göta artilleriregemente vid
Remmene i Vestergötland;

n:o 23, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition i fråga om
egande- ock dispositionsrätten till sådant under bruk skatteköpt
hemman, till hvilket bruksegaren från åbon inköpt åborätten;

n:o 24, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af indragna militiebostället VI6 mantal Skålö i Kopparbergs
län; samt

n:o 25, i anledning af väckt motion om befrielse för rusthållare1
vid andra lifgrenadierregementet att bekosta exercisammunition.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 27 och 28 nästl. maj bordlagda utlåtande n:o 4, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens fjerde hufvudtitel.

1 punkten.

Bifölls.

2 punkten.

Herr statsrådet Ryding: Den fråga, som här föreligger, är ju
icke ny, hvarken för regeringen eller för Riksdagen. Redan 1876
inkom generalfälttygmästaren och chefen för artilleriet med ett
underdånigt memorial till Kongl. Maj:t, uti hvilket han fäste uppmärksamheten
på vigten af att ordna fästnings- och positionsartilleriet
på annat sätt, än dittills egt rum. Regeringen befalde honom då
inkomma med fullständigt förslag, och 1877 inkom det första förslaget
om fästnings- och positionsartilleriet; men som det var fotadt
på det då af en komité utarbetade förslaget, att grunda arméns
organisation på allmän värnpligt och som en dylik organisation icke
kunde genomföras, fick generalfälttygmästaren befallning att inkomma
med nytt förslag, grundadt på de bestående förhållandena,
och vid 1880 års riksdag framlades första gången för Riksdagen förslag
om särskildt fästnings- och positionsartilleri. Riksdagen svarade
då, att den väl behjertade förslaget, men med fäst afseende på att
det vore så många frågor rörande armén, som behöfde tillgodoses
på annat sätt, och det vore skäl uti att i sin helhet taga alla dessa
frågor i betraktande, begärde Riksdagen ett fullständigt förslag till
arméns ordnande. Ett sådant förslag framlades första gången år
1883, och redan deri föreslogos sex fästningskompanier, hvartdera
om 100 man, hvaraf fyra kompanier skulle förläggas vid Vaxholm
och två på Karlsborg. Huru detta förslag mottogs af Riksdagen,
derom behöfver jag ej erinra. Meningen tycktes emellertid då vara
den, att det vore bättre genomföra förbättringarna partielt. 1883
års förslag föll, och på grund af uttalandet om att de partiella förbättringarnes
väg vore att föredraga, framlades redan vid 1884 års
riksdag återigen förslaget om fästnings- och positionsartilleriets ord -

Onsdagen den 1 Juni.

N:o 6.

ilande. Uti det anförande till statsrådsprotokollet, hvarpå fram- Anslag till
läggandet af detta förslag grundade sig, uttalade chefen för landt-fästningsförsvarsdepartementet,
att de största bristerna i afseende å vårt ''artilleri-.
försvars organisation vore, för det första, det sätt, hvarpå bevärin- vaxiiolm—
gens inskrifning och redovisning vore ordnad, för det andra, sättet Oscarför
fästningsartilleriets ordnande och, för det tredje, bristerna i af- -Fre Afseende
å trängen och kavalleriet. År 1885 framlades förslaget åter; lor9-vid 1886 års riksdag likaså, ehuru, med anledning af de sämre (Forts.)
ekonomiska förhållanden, som förefunnos i landet, fästningsartilleriet
frånskildes positionsartilleriet och, precis på samma sätt som nu,
framlades endast förslag om fästningsartilleriet.

Detta åter och återigen upprepade framläggande af förslag om
fästningsartilleriets ordnande, nu skildt från positionsartilleriet, visar
tillräckligt tydligt för hvar och en, som icke tror att det är för nöjes
skull man står och kämpar med (Riksdagen, att förslaget är afvigt, och
i afsigt att framhålla denna vigt ber jag att få taga kammarens tid
något i anspråk för att redogöra för Vaxholms ändamål och läge
samt Vaxholms topografi. I alla länder har man ansett det vara
af vigt att skydda hufvudstaden mot hastiga och oförmodade öfverfall
af en infallande fiende. Det är ju också en gifven sak, att
det ställe, der styrelsens alla grenar sammanlöpa, ju är för fienden
af största vigt att kunna redan vid krigets början intaga, ty derigenom
förlamas styrelsen och såmedelst naturligtvis äfven försvaret.

Ännu på den tiden, då Stockholm icke låg vid gränsen af Sverige,
utan vi hade provinser rundt omkring Östersjön, på hvilket haf vi
voro herrar och som vi beherskade med våra flottor, ansåg man.
inloppet till Stockholm böra försvaras, och befästandet af Vaxholm
förskrifver sig ända från 1540-talet. Oaktadt vi då voro herrar på
Östersjön, fann man vigten häraf. Sedan dess har magtställningen
betydligt ändrats. Stockholm ligger nu vid gränsen af Sverige; vi
äro icke mer herrar på Östersjön. Hvad som var vigtigt under
fordna förhållanden, måste vara ännu vigtigare nu. Vaxholms ena
ändamål är derför att skydda hufvudstaden mot en coup-de-main.

Dess andra ändamål måste vara klart för hvar och en, som
något litet studerat eller sökt sätta sig in uti våra militära och
våra försvarsförhållanden. Det bästa sättet för fienden att afskära
vårt försvar vore, om han, stödd på en flotta, kunde framtränga
längs mälaredalen, och det var insigten härom, som föranledde anläggandet
af Stockholm såsom ett »lås för Mälaren». Stockholm
anlades då befästad!, men, då Stockholm nu ej längre är befästad!,
har det blifvit Vaxholms rol att, på samma gång det skyddar Stockholm,
hindra fiendens flottor att inkomma i Mälaren och såmedelst
på samma gång försvåra hans framträngande i mälaredalen.

Men Vaxholm har ännu ett tredje ändamål. Sverige saknar
befästningar _å hela sin östersjökust utom vid Karlskrona. Från
Karlskrona till Haparanda finnes icke brågon punkt, der en flotta
kan, i händelse af behof, söka skydd innanför några befästningar
utom vid Vaxholm, intet ställe, der flottan kan, skyddad, löpa in
för att reparera eller förse sig med nya förråd utom i skydd af

N:o 6.

Onsdagen den 1 Juni.

Anslag till
en fästningsartilleribataljon
å
Vaxholm —
OscarFredrihsborg.

(Forts.)

Vaxholms kanoner. Det är således för att gifva flottan skydd i händelse
af behof och för att bereda den mera frihet i sina operationer
i Stockholms skärgård, som försvaret af Vaxholm är nödvändigt.
Vaxholms ändamål är således 3-faldigt: icke endast att
skydda Stockholm, utan äfven att hindra fiendens framträngande i
mälaredalen samt att bereda flottan mera frihet i sina operationer.

Betraktar man härefter något närmare de topografiska förhållandena
vid Vaxholm, finner man, att tre segelleder, farbara för
djupgående fartyg, föra förbi Vaxholm till Stockholm. Den vestligaste,
Resareström, är icke försedd med några större permanenta
befästningar. Dess försvar är hänvisadt till allenast försänkningar
i tre rader, som skola hindra en fiendtlig flotta att framgå derigenom
och vidare genom Pålsundet. Men dessa försänkningar måste försvaras
genom batterier, uppkastade på flera ställen. Den mellersta
segelleden, det s. k. Kodjupet, förer förbi Vaxholms fästning. För
att skydda detta inlopp finnes dels Vaxholms fästning, dels Rindö
redutt och dels tre jordbatterier på olika öar, skyddande olika försänkningar
i och krökningar af segelleden. Slutligen finnes på
högra flygeln det s. k. Oxdjupet, till att börja med stängdt medelst
försänkningar, men sedan, då Fredriksborgs-verken anlades, öppnadt
för genomfart. Sedermera har denna farled åter försetts med sammanhängande
försänkningar, för att återigen öppnas och förses med eu
permanent befästning, Oscar-Fredriksborg. För att nu skydda alla
dessa inlopp och för att kunna tillgodogöra sig hvad den nya krigshistorien
lärt, nemligen att man, om man vill envist försvara en
fästning, icke skall släppa fienden nära inpå fästningen, utan tvinga
honom att börja sina anfall på yttre, långt framför fästningen uppkastade
verk, äro nya batterier redan uppförda eller under uppförande
och, i händelse af krig, skola ännu flera nya verk uppkastas,
nya blockhus byggas, så att hela fronten från Danderyds-landet till
inpå Vermdön kan anses såsom Vaxholms försvarsområde, och detta
är ett ganska vidsträckt område. Batteriernas antal i händelse af
krig uppgå till öfver 20 utom de permanenta befästningarna.

Det s. k. döda försvaret är således, eller kan, i händelse af
krigsutbrott, blifva ganska väl tillgodosedt, men jag vill härvid
erinra om den gamla romaresentensen att »inga murar äro obestigliga,
om ingen hindrar gerningen». Det är denna axiomatiska sats, som
vi illa beakta, då vi lemna försvaret af Vaxholm sådant det nu är.
Låtom oss taga i betraktande den nuvarande försvarsstyrkan derstädes.
Manskapets antal går upp till 200; afräknar jag derifrån
den oundvikliga af dragsprocenten, som alltid måste tagas i beräkning
vid truppers mobilisering, nemligen afdrag på grund af sjukdom,
vakanser, m. in. och som vanligen beräknas uppgå till 10
procent, blir manskapets antal 180. Då nu kanonernas antal i de
olika verken, när befästningarna äro fullt bestyckade, uppgår till
373, så inses lätt att det icke finnes ens en artillerist till hvarannan
kanon. Kanonernas servis*kommer således vid ett stort antal pjeser
att utgöras af endast beväring, beväring med för närvarande 36
dagars, men framdeles kanske något längre öfningstid, och vid de

Onsdagen den 1 Juni.

N:o (i.

öfriga kanonerna af en stam artillerist och beväring. Det finnes således
icke ens en stamartillerist att sätta såsom befälhafvare vid
hvarje kanon. Och detta på samma gårig som artilleriets materiel
blifvit så komplicerad, att eu fastläsning af mekanismen lätt kan
ega rum. Sådana pjeser skola nu lemnas i händerna på mindre
väl öfvadt folk. År detta rätt? Genom den nu föreslagna förstärkningen
— ty det är endast en förstärkning, ej en nyuppsättning,
som begärts — kommer det åtminstone att blifva en man till hvarje
kanon att tjenstgöra såsom pjesbefälhafvare. Hvad underbefälet
angår, så stiger antalet af både underofficerare och konstaplar nu
till 32. Det räcker således icke till att lemna eu underofficer i
hvarje batteri eller kasematt. Kan sådant försvaras? I det nya
förslaget är underbefälets antal fördubbladt, hvarigenom det blir
möjligt att åtminstone kommendera en till hvarje batteri eller kasematt.
Hvad underofficerarne för öfrigt angår, så äro de icke fast
anstälde vid fästningskompanierna, utan de äro anstälde vid svea
artilleriregemente, och det kan mycket lätt hända att de, sedan de
en tid tjenstgjort vid Vaxholm, förflyttas från fästningsartilleriet till
fältartilleriet. Hvad åter detta kan betyda, skall jag visa när jag
nu kommer till officerarne. Officerarne hafva fått sin utbildning
vid fältartilleriet. Subalternerna kommenderas på kort tid — i
bästa fall ett år —- till tjenstgöring vid fästningarna, för att sedan
återgå till fältartilleriet. Der söka de sin framtid, helt naturligt,
emedan det der finnes högre befälsplatser och följaktligen bättre
förmåner att vinna. Det är under sådana omständigheter helt förklarligt,
att de icke egna sig åt fästningsartilleriets studium så som
behöfligt vore. De känna sig mera dragne åt fältartilleriet, och
derpå kan ingen undra; de hafva der fått sin militära uppfostran,
der söka de sin framtid. Kan det vara skäl att detta tillstånd får
fortfara, då, mig veterligen, Sverige nu är det enda land i Europa,
der icke fästningsartilleriet är skildt från fältartilleriet? Denna
skilsmessa har i allmänhet skett efter 1870—71 års krig. Den
lätthet, hvarmed de franska fästningarna intogos, förvånade såväl
vän som fiende. Och man fann snart orsaken dertill. Efter de
första nederlagen, som den franska armén led, då nya arméer måste
sättas upp, drogs det å fästningarue förlagda artilleriet från fästningsförsvaret
till fältarmén, och fästningarnas försvarande öfverlemnades
åt ett inskränkt antal artillerister och mobilgardister.
Fästningarne blefvo illa försvarade, intogos lätt, Detta bör varna
oss för att ställa till så att det går på samma sätt hos oss. Genast
efter kriget skildes i Preussen fästnings- och fältartilleriet. Frankrike
följde exemplet och på samma sätt andra länder.

Det säger sig för öfrigt sjelft att, då man vet att hvarje kanon
har sina säregna egenskaper, som man måste känna, om man skall
kunna taga ut fulla verkan af kanonen, och då fästningarnas bestyckning
skiljer sig från fältartilleriets, det är synnerligen nödvändigt
att hafva vid fästningarna ett särskilt befäl, som egnat sig åt
studiet af och inhemtat kännedomen om dessa kanoner. Detta är
desto angelägnare, som kanonerna hafva flera olika ändamål att upp -

Anslag till
en fästningsartilleribataljon
å
Vaxholm—
OscarFr
edrik sborg.

(Forts.)

N:o 6.

Onsdagen den 1 Juni.

Anslag till
en fästnings
artilleribataljon
å
Vaxholm, —
OsearFredriksborg.

(Forts.)

fylla. Det behöfves grofva kanoner att bryta sidorna på pansarfartygen,
mindre grofva och kulsprutor att vändas mot folket. I alla
länder äro fästningarna bestyckade med en mångfald af kanoner.
Antalet kanoncerter uppgår till ett tio- eller tjugutal vid hvarje
fästning. På Vaxholm finnas väl 20 olika slags kanoner, alltifrån
de grofva pansarbrytarne till kulsprutorna. En officer, kommenderad
på ett år, kan icke hinna lära känna alla dessa slag. Och
det är icke säkert att ens en sådan officer finnes der, när kriget
bryter ut. Han kan då vara kommenderad på fältartilleriet. Derjemte
är det nödvändigt att känna de olika sundens djup; förskansningarna,
lättheten och svårigheten att genombryta dem. Det
fordras att känna terrängen kring fästningen fullständigt. Af allt
hvad jag här sagt bör framgå, att det är af nöden att hafva ett
särskildt befäl, åt hvilket man kan anförtro fästningens försvar. Arbetets
fördelning gagnar här som annorstädes. Det fordras kännedom
och vana för att handhafva den bestyckning som finnes. Det
är för sent att tänka på att ordna ett sådant försvar vid krigets
utbrott. När kriget börjat, är det så många främmande förhållanden,
som påkalla uppmärksamheten, att det behöfves att en del
saker gå genom vanans magt.

Det är, säger mången, just icke det vi vilja hindra, att man på
Vaxholm ordnar en fästningsbataljon, men, säger man, hvarför icke
dertill taga ett infanteriregemente, ett af gardena till exempel? Det
vore ett botemedel, som kanske kunde hjelpa på Vaxholm, men
som skulle stjelpa på annat håll, ty ingen kan visa att vi hafva för
mycket stammfänteri, hvarken relativt i förhållande till den beväringsstyrka,
som kan fylla leden i händelse af krig, eller i förhållande
till den fiendtliga styrka, som vid ett fiendtligt infall kan
föras hit. Man säger vidare, att man ju kunde flytta öfver ett par
batterier från fält- till fästningsartilleriet; »vi kunna icke använda
så mycket artilleri i den terräng vi hafva». Mine herrar, vi hafva
icke nog fältartilleri för att våga taga ett sådant steg. Först genom
den nya beväringslagen, som medgifver oss använda för detta
stamsoldater intill 32 års ålder, har det blifvit möjligt att mobilisera
de 30 fältbatterier som finnas. Detta gör 180 kanoner. Räknar
jag nu icke den mobiliserade armén till mer än 70,000 man,
gör detta icke mer än 2 ''/2 kanon per tusen man. Detta är enligt
mitt förmenande för litet i förhållande till utlandet och det blir
relativt ännu mindre, då man vet, att ett artilleri behöfves kraftigare,
talrikare, i samma mån truppen är mindre utbildad. För

vår föga öfvade beväring måste ett kraftigt artilleri finnas, såsom
ett godt stöd, och dock komma vi icke upp till mer än 2V2 kanon

per tusen man, under det till exempel Frankrike har 41 2 kanon

per tusen man och Tyskland, som haae 4 kanoner per tusende förlidet
år, ansett detta för litet och derför nu äfven ökat antalet för
att komma i jembredd med Frankrike. Jag tror, att de, som säga
sig vilja hjelpa Vaxholm, men hänvisa till sådana utvägar, mera
föra det ordet på sina läppar än i sitt hjerta.

Onsdagen den 1 Juni.

N:o 6.

Sedan jag nu visat huru det är stäldt med Vaxholms försvar, Anslag till
ilr jag öfvertygad att hvar och en, som inser att denna fästning bören fästning!-försvaras, och att det icke är väl stäldt som det nu är, att hvar och
en, som icke tror på en evig fred, utan inser att Östersjön kan Vaxholm—
blifva tummelplatsen för fiendtliga flottor, och som också inser, att Ostron
neutralitet, för att upprätthållas, måste vara beväpnad, så att man FredHksåtminstone
kan visa tänderna, om så skulle behöfvas, icke kan neka
sitt bifall till hvad Kongl. Maj:t här föreslagit, och både såsom (Forts'')
krigsminister och såsom ledamot af kammaren yrkar jag derför, herr
grefve och talman, bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Manke 11: Herr grefve och talman! Mine herrar! Jag

skall i motsats till den siste ärade talaren yrka bifall till utskottets
förslag, hvilket afstyrker anslagets beviljande, och tror jag mig
kunna till de skäl, som af utskottet anförts, lägga andra och kanhända
ännu kraftigare.

Jag har för min del ingenting att invända emot att en särskild
■fästningsartilleribataljon inrättas på Vaxholm och inser äfven till
fullo denna fästnings stora strategiska vigt och betydelse. Jag har
deremot så mycket mindre att nu invända, som krigsministern vid
denna riksdag lösryckt frågan om fästningsartilleriets organiserande
från den om positionsartilleriets, hvilka båda vapenslags förening
jag af taktiska skäl ansett olämplig. Men detta hindrar mig ej att
behålla min vid föregående riksdagar yttrade åsigt, att Kongl. Maj:t
och krigsstyrelsen måste hafva tillräckliga medel till sitt förfogande
att genomföra samma organisation, utan att begära särskildt anslag
dertill.

Jag vill vid detta tillfälle ej hänvisa till de af mig så kallade
okontrollerade medlen, hvilka årligen uppkomma genom besparingar
å fjerde hufvudtiteln, genom behållningar å reservationsanslagen,
genom de så kallade uppbörds- och försäljningsmedlen och genom
landtförsvarets kassor och fonder, ehuru de årligen gå till en så
stor summa och så säkert inflyta, att man med dem skulle kunna
bestrida de ifrågasatta nya anslagsfordringarna. Men jag ber att få
erinra om den öppna fullmagt, 1885 års Riksdag gaf krigsstyrelsen
i afseende på förfogande öfver de tillgångar, som uppkommo genom
de då vidtagna reformer i afseende å rekryterings- och aflöningsförhållandena
vid de garnisonerade regementena. På regeringens
hemställan beslöt Riksdagen nemligen ungefär följande skrifvelse:

»Då förenämnda föreslagna sätt för de -garnisonerade truppernas antagande
m. m. antagligen .skulle i det hela åstadkomma besparing,
i förening med större tillgång vid krigstillfälle på öfvadt manskap,
har Riksdagen, utan att besluta ändring i anslagen, velat påpeka
det önskliga deri, att omförmälda grunder måtte vinna tillämpning
så snart och i så vidsträckt mån, som förhållandena kunna medgifva.
» Derjemte antydde Riksdagen, liksom statsutskottet, i skrifva!
sen afl samflicm. n.nslao* snrn n + o-å f.ill r!e värfvnrle frnnnPTiia

SKuue Kunna ia anaras ocn jemKas samt tagas i aisposition tor ae
vid den värfvade armén förekommande behof.

N:o 6.

Onsdagen den 1 Juni.

Anslag till Chefen för landtförsvarsdepartementet medgaf äfven i den kongh
tnartilleri-*'' proportionell vid 1885 års riksdag, att genom detta rekryteringsbataljon
å 0°b aflöningssätt betydliga besparingar skulle kunna uppstå, och auVaxholm—
tydde sjelf att de till en början borde kunna beräknas till 500,000
Oscar- kronor, hvilket belopp dock sedermera skulle kunna ytterligare förrlorq
S storas. För den, som åhörde diskussionen och medföljde förhand(Forts")
tingarna samma riksdag, måste det förefalla otvifvelaktigt hafva
'' varit Riksdagens mening, att Kongl. Maj:t vid den nya eller för ändrade

organisation, som gjordes inom artilleriet, så vidt möjligt
måtte hålla sig vid de dåvarande anslagen; och denna mening har
Riksdagen allt sedan år från år konseqvent tillämpat i afseende på
anslagen till artilleriet.

Det ligger ock i sakens natur, att sådana besparingar måste
uppkomma, som. möjliggjorde nya corpsers uppsättande. Man bör ihågkomma
den hufvudgrund, hvarpå nämnda nya organisation byggdes.
I stället för att hålla truppens hela styrka under vapen, skulle man
nemligen endast underhålla de skolor, som voro nödvändiga för manskapets
utbildning. Genom ett enkelt exempel skall jag försöka
gorå min mening tydligare. I stället för att vid artilleriet, såsom
för närvarande, hålla 3,000 man under fanorna, skulle man hafva
blott t. ex. 2,000 man eller två årsklasser å 1,000 man; och det är
tydligt, att genom att hålla endast denna mindre styrka skulle en
stor besparing uppkomma.

Men ej nog härmed. En betydligt ökad tillgång af manskap
måste jemväl uppstå genom den vid 1885 års riksdag antagna värnpligtslagen,
som förpligtade stamsoldat att i händelse af mobilisering
tjenstgöra intill 32 års ålder eller i medeltal tolf år, hvarigenom
vunnos tolf årsklasser. Äfven detta förhållande skulle möjligen genom.
en .sifferuppgift kunna uttryckas sålunda, att då man nu vid
mobilisering endast har tillgång till 3,000 artillerister, skulle man
genom det nya sättet få en tillgång af omkring tolf årsklasser å
1,000 man, minskade med den årliga afgången under värnpligtstiden.
Man skulle således få 12,000 man, minskade med den vanliga afgången,
beräknad till ungefär 2,000 man, eller omkring 10,000 man
disponibla trupper.

Krigsstyrelsen borde således hafva till sitt förfogande tillräckligt
både penningar och manskap att uppsätta ej endast den nu ifrågavarande
fästningsartilleribataljonen, utan äfven andra corpser vid
artilleriet.

Man ville visserligen under den diskussion rörande denna fråga,
som. vid föregående års riksdag egde rum i denna kammare, göra
troligt, att så mycket stamtrupper skulle behöfvas vid artilleriets
mobilisering, att nyssnämnda styrka helt och hållet ginge åt till fältartilleriet
och ingenting blefve öfrigt för fästningsartilleriet. Detta
antyddes äfven nu af krigsministern. Men jag kan icke förstå, på
hvad grund denna beräkning uppgjorts. Jag frågade förra året efter
denna grund, men fick ej svar på min fråga. Jag vågade då antaga,
att man uppgjort densamma efter 1875 och 1883 års omfattande
förslag, hvilka verkligen fordrade en så stor styrka för fält -

Onsdagen den 1 Juni. 9

artilleriet som 10,000 man. Men jag kan icke fatta att vid det fältartilleri,
som vi skulle organisera till vår nuvarande armé af omkring
70,000 man, man skulle behöfva eu så betydlig siffra.

I alla händelser har man underskattat den betydliga tillgång i
manskap, man har i beväringen. Äfven om man verkligen skulle
hafva behof af 10,000 man för artilleriet, så bör man dessutom kunna
hafva 10,000 man beväring; och så liten öfning densamma än må
ega, kan den dock användas till en mängd befattningar, som icke
fordra särskild militärisk färdighet.

För mig synes det sålunda gifvet, att tillräckligt både manskap
och penuingar här finnas till den föreslagna organisationen, och derför
tager jag mig friheten att vid denna riksdag, såsom vid de föregående,
på förut anförda grunder yrka afslag å Kongl. Maj ds proposition
i denna punkt och bifall till utskottets hemställan.

Jag vill i sammanhang härmed nämna att jag anser, att på
artillerianslaget äfven finnas tillräckliga tillgångar att bekosta utgifterna
för vapnets skjutskolor; men då ingen af utskottets ledamöter
reserverat sig mot anslaget till dem, tjenar det till intet att
här nu göra yrkande om afslag, hvarför jag endast vill hafva min
mening härom antecknad till kammarens protokoll.

Friherre Leijonhufvud: Herr grefve och talman! Mine

herrar! Jag skall börja med att begära bifall till den reservation,
som afgifvits af en stor del af Första Kammarens ledamöter i utskottet
med tillstyrkande af Kongl. Maj ds förslag.

Efter den omständliga historik och utredning af frågan, som
lemnats af herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet,
vill jag ej upptaga kammarens tid dermed. Jag vill endast påminna
derom, att allt sedan skjutvapnens uppkomst har det varit
dessa skjutvapen, som bestämt krigskonstens utveckling i olika grenar,
och under det sista århundradet har det varit hufvudsakligen
artilleriet, som i detta afseende varit afgörande, Undan för undan
hafva förändringar skett uti detta vapen, och särskilt i våra dagar,
sedan man börjat med bakladdningspjeser, har det blifvit mycket
mer kompliceradt än förut. För att handtera sådana kanoner med
lång skottvidd och kompliceradt maskineri måste det vara öfvadt
manskap; det går ej an att dertill sätta beväring, ej heller infanterisoldater.
De förstå sig ej på kanoner. Äfven om de äro öfvade i
bruket af andra skjutvapen, äfven om de äro inöfvade i sjelfva
manipulationen, så kunna de ej derför nöjaktigt skjuta med kanoner.
Hvar och en, som handterat ett skjutvapen, vet hvilken tid och öfning
erfordras för att lära sig skjuta på långa distanser. På samma
sätt med artilleriet. Hvad nytta göra kanonerna, om de serveras
af personer, som icke kunna skjuta? Vi kunna vara förvissade om
att våra fiender ej mot oss skicka oöfvadt folk. De hafva ej råd
att kasta bort sin ammunition, utan att den gör verkan. Säkert är,
att få vi ett krig, kommer fienden att uppträda med en ganska betydlig
styrka, och landsätter han en del deraf vid Vaxholm, sä blir
det hans bemödande att först sätta sig i besittning af de sunden

N:o 6.

Anslag till
en fästning!-artilleribataljon
å
Vaxholm—
OscarFredriksborg.

(Forts.)

N:o 6.

Onsdagen den 1 Juni.

Anslag till
en fästningsartilleribataljon
å
Vaxholm—-OscarFredriksborg.

(Forts.)

omgifvande öarne. Förhindra vi ej detta och åtnöja vi oss med att
innesluta mindre garnisoner uti de små permanenta fästena, så utsätta
vi dessa redan från början för ett förfärligt bombardement,
som, om det ock ej skulle förstöra sjelfva fästningsverken, dock
snart skulle alldeles utmatta de fåtaliga besättningarna och sålunda
förhindra dem att, så som de borde, försvara de inlopp, till livilkas
stängande hela befästningsanläggningen är gjord. Vore det ett rikt
land, som både ett sådant inlopp som Vaxholms att försvara, så
skulle der ganska säkert uppföras en lång rad af permanenta verk,
och sannolikt bland dem många jerntorn. Starka jernsköldar och
grafva, vridbara jerntorn äro den nutida befästningskonstens sista
ord — men af sådant hafva vi endast kunnat skaffa helt litet. Hvad
som brister i befästningar måste fyllas med lefvande krafter, med
trupper, så utrustade att de kunna förhindra fiendens landstigning
i sundens granskap. Försvaret beror derför på att vi hafva ett
tillräckligt antal trupper vid Vaxholm, men bland de trupper vi
kunna uppställa der måste äfven finnas ett ej ringa antal artillerister
och dertill öfvade artilleristér för att betjena det ganska talrika
artilleri, hvarför platser äro dels redan beredda, dels under utförande.

Herr krigsministern visade i sitt anförande, att vi icke hafva
tillfälle att skicka dit förstärkning från fältartilleriet. Det är ock
en stor skilnad mellan våra verkliga tillgångar och den ofantliga
massa artillerister den siste talaren ansåg oss disponera, men hvilka
ej existera annat än i hans föreställning, ty beväringssoldater blifva
ej'' artillerister genom att tjenstgöra i ett par veckor. De kunna
nog skickas in i en fästning och blifva ganska användbara vid
mångahanda göromål och befattningar, som tillhöra artilleriet, men
man kan ej genast och utan lång öfning anställa dem till att servera
och rigta kanoner. Deremot äro våra verkliga artillerister få,
och det går ej an att från fältartilleriet taga hvad som behöfves
vid Vaxholm. Dessutom skulle ej ens dessa fältartillerister vara
vana vid sådan tjenst. De vore visserligen bättre än beväring, men
dock ovana vid dessa långskjutande kanoner, som användas till bestyckning
å fästningar. Nutidens fästningsartilleri skjuter ganska
väl på eu qvart, till och med en half svensk mils afstånd, och i
senaste tid bar detta artilleri fått en ny och vigtig utveckling genom
uppfinningen af de refflade mörsarne. Dessa kasta på mycket
långt håll, och man använder dem ej gerna på närmare håll än en
fyra å fem kilometer. De senast konstruerade hafva visat sig ega
en oväntadt stor träffsäkerhet, så att alla projektiler falla inom
en ganska begränsad area. Men man måste ock kunna placera denna
träffyta hvar man vill, eljest går hela svärmen af projektiler långt
ifrån den afsedda platsen. Det är en kinkig sak att handtera dessa
pjeser och dertill fordras öfvadt manskap, i synnerhet som mörsarne
uppställas så, att de ej ses af fienden, och servisen ofta ej heller
ser det mål, hvaremot den kastar, utan måste sigta efter signaler.

Den siste talaren erkände nyttan och vigten af befästningarna
vid Vaxholm och Oscar-Fredriksborg och äfven att till dem behöfves
folk, och detta var ju hvad man kunde vänta af en gammal

Onsdagen den 1 Juni.

N:o ti.

militär. Men lian påstod att de behöfliga penningarna till fästningsartilleri-bataljonens
uppsättande funnes till Kong! Maj:ts disposition
och om den frågan har jag förr vant i delo med honom. Jag kan
icke se, hvar dessa tillgångar skulle finnas. Det är visst sant,
att, då chefen för landtförsvarsdepartementet utvecklade sin plan om
ändrad organisation af de garnisonerade truppernas rekrytering och
aflöning, han beräknade att besparingar skulle uppstå, men jag kan
ej finna, att Riksdagen stält dessa besparingar till Kongl. Maj:ts
disposition, så att han kan för dem uppsätta nya stamtrupper.
Säkerligen skulle ock ett sådant förfarande gifva anledning till en
ganska skarp anmärkning från statsrevisorernas sida, och jag har
aldrig hört någon, utom den siste talaren, hafva eu sådan uppfattning
af Kongl. Maj:ts dispositionsrätt öfver besparingarna. — Hvad
de reserverade medlen beträffar, så erhållas de från reservationsanslagen,
men dessa stå ej till Kongl. Maj:ts förfogande annat än
till det ändamål, hvartill de ursprungligen afsetts. Han får använda
dem endast till samma anslagstitel, men ej vidare. För upprättande
af fästnings-artillericorpsen kunna de ej användas. Likaså
med försäljningsmedlen, hvarom han talade. Sådana hafva funnits,
men numera finnas knappt andra än de, som fås genom försäljning
af ammunition och hvilka återgå till ammunitionstillverkningen.
Om här t. ex. säljas 10,000 patroner från patronförråden, kan ej
försäljningssumman disponeras af Kongl. Maj:t, utan den går tillbaka
till förråden. Säljas gevär, går beloppet till gevärstillverkningen
och användes till nya; och på samma sätt förhåller det sig
med alla så kallade reservationer. Det finnes inga, som kunna gå
till uppsättning af ny artilleritrupp. Jag kan sålunda ej se, att
det finnes några tillgångar för Kongl. Maj:t att använda för förevarande
ändamål.

Hvad herr Mankells eget organisationsförslag beträffar, skall
jag lemna det åt sitt värde. Förslaget och hans framställning deraf
var allt för skizzartadt för att jag skulle kunna få fasta på huru
mycket det hade af värde. För min del tror jag det vara mer än
problematiskt.

Jag anhåller om bifall till hvad reservationen innehåller.

Friherre Klinckowström: Jag trodde verkligen, att denna
diskussion skulle blifva långvarig, derför att jag såg, att nio ledamöter
af statsutskottet antecknat sig såsom reservanter, men när så
ej skett, nödgas jag begära ordet för att yttra mig om denna ganska
vigtiga fråga. Jag beklagar dervid mycket, att herr krigsministern
nödgas vara frånvarande, emedan jag hade åtskilligt att yttra rörande
hvad han senast anförde. Herr krigsministern har liksom
vissa skickliga spelare i denna fråga, enligt min mening, blandat
bort korten. Han har hållit ett långt militäriskt, topografiskt, fortifikatoriskt
anförande, som i min tanke helt och hållet gått på sidan
om sjelfva hufvudsaken.

Det kan väl icke bestridas, att de af kammarens ledamöter,
som äro militärer och — jag vill säga ändå mera — som älska sitt

Anslag till
n fästningsartilleribataljon
å
Vaxholm—
OscarFredrihsborg.

(Forts.)

N:o 6.

Onsdagen den 1 Juni.

Anslag till
en fästningsartilleribataljon
ä
Vaxlwlm —
OscarFredrihshorg.

(Forts.)

fosterland, äfven vilja se detta fosterland starkt och väl försvaradt.
''Men, mine herrar, allt sedan år 1883, när det, enligt mitt förmenande,
olycksbringande stora förslaget till reorganisation af svenska
armén framlades för kamrarne och gick om intet — hvarför jag
tackar Gud, oaktadt herr chefen för landtförsvarsdepartementet
tycks djupt beklaga denna utgång — har det synts mig vara ett
■regeringens bemödande att bitvis och i smyg söka framkomma med
detaljer af samma förslag, när det icke i sin helhet lyckats vinna
kamrarnes bifall. Det är detta bitvis inskjutande af den nya organisation,
som förekom i 1883 års förslag, som jag måste på det bestämdaste
motsätta mig. Derföre har jag äfven i den motion, som
jag vid början af januaririksdagen framlade för kammaren under
n:o 13, om denna fråga yttrat, att mig syntes alla skäl tala för ett
afslag för närvarande på denna organisation med alla deraf föranledda
kostnader. Först i samband med en allmän reorganisation
af artillerivapnet, grundad på en omdaning af hela vårt försvarsverk
i ett sammanhang och detta på den nu bestående grundvalen,
kan följdriktigt uppställningen af den nu ifrågasatta fästningsartilleribataljonen
komma i fråga. Jag anser, att ett bifall nu till
förevarande Kongl. Maj:ts förslag skulle kunna medföra ganska
många olägenheter, hvarföre jag då liksom nu nödgades afstyrka
förslaget. Det är ju alldeles gifvet, mine herrar, och man behöfver
icke vara militär för att inse detta, att, när mau vill reorganisera
vårt försvarsverk, dertill erfordras en plan, som åtminstone för kärn ■
rarne och de ledamöter deraf, som icke äro militärer, visar grunderna
för en så beskaffad, högst vigtig organisation. Nödvändigheten
häraf har jag, icke en utan många gånger, både i motioner
och muntliga yttranden under förlidne riksdagar inom kammaren
framhållit. Men regeringen vill icke lyssna dertill. Regeringen
vill icke framlägga en sådan plan för vår nya försvarsorganisation,
och jag inser mycket väl hvarför. Men derföre måste jag också,
hvad på mig ankommer, energiskt protestera mot, att någon som
helst bitvis och i smyg framkommande organisation i den rigtning,
som 1883 års förslag innehöll, må vinna framgång. Jag finner det
icke rigtigt handladt af regeringen att icke framlägga sin mening,
den må nu gå i den rigtning, som numera synes vara temligen allmänt
antagen inom hela landet, hvilket visade sig just vid de talrika
sammankomster, som öfver allt höllos åren 1882 och 1883,
nemligen att man vill behålla den organisation vi nu hafva af vår
indelta armé, men att indelningsverkets bördor skola aflyftas från
de skattskyldiga hemmanen och fördelas lika på alla skattdragande
i landet. Denna fråga, mine herrar, är hufvudknuten i hela vår
försvarsorganisation, och, hvad på mig ankommer, skall jag aldrig
lemna mitt bifall till ett nytt, delvis framlagdt förslag om organisation
af ett vapen eller de! deraf, förrän jag fått se grunderna för
en allmän plan för försvarsverket, på det att alla må veta, hvarthän
det bär med sådana högst allvarliga organisationer. Intill dess
regeringen framlägger sådana grunder till en allmän försvarsorganisation,
torde herrarne äfven finna, huru fåvitskt det är att, så som.

Onsdagen den 1 Juni.

N:o 0.

här _ skett, framställa en reorganisation af vårt artilleri. Man kan Anslag till
ju icke ur militärisk synpunkt fullständigt bedöma behofvet &fen fästningsartilleri,
förr än man får veta, huru stor vår armé är och af hvilka artui.eri\
element densamma består. . tAxholm—

Men hvarföre vill nu icke regeringen framlägga för Riksdagen Oscardessa
grunder till organisationsplan? Jo, derföre att regeringen Fredrikseller
chefen för landförsvarsdepartementet — jag beklagar ännu en horg''
gång att han icke nu är närvarande — har en baktanke, nemligen att Jorts.)

vi skola uppgifva vår indelta armé såsom en stam för beväringsmanskapet''
och i stället införa en preussisk värnpligtsarrné med alla
dess konseqvenser, otaliga olägenheter och bördor för befolkningen
i landet. Det är denna, af regeringen icke uttalade mening,
som jag finner så ytterst förhatlig, och jag har icke något
annat medel till hands aitt möjligen tvinga regeringen att framlägga
grunderna för en organisationsplan än att konseqvent söka
förhindra all delvis och framsmygande organisation, som tillhör ett
sådant system.

Jag är uppfostrad i militärståndet och har tjenat der i trettio ■
år. Det kan således icke falla mig i att vilja förneka nödvändigheten
af ett starkt, reorganiseradt försvar. Men det skall ske så som
jag tänkt mig det, och innan dess finnes, som sagdt, intet annat
medel till att framtvinga de önskade grunderna än att konseqvent
afslå alla nya organisationer. Det är derföre jag gör det i denna
fråga och kommer att göra det i alla sådana, som hafva till afsigt
att förstöra vår indelta armé och aflägsna hvarje förhoppning att få
se för Riksdagen framlagda grunder för en ny försvarsorganisation.

På denna grund anhåller jag om bifall till statsutskottets ifrågavarande
förslag.

Friherre von Krsemer: Herr grefve och talman! Mine herrar!

Den siste ärade talaren uppehöll sig vid, och detta utgjorde grundtemat
i hans yttrande, att chefen för landtförsvarsdepartementet
oupphörligen skulle hafva framkommit med förslag i smyg. Jag
tillstår, att jag förgäfves sökt efter någon mening i denna förebråelse.
Ty ingenting kan väl vara mera officiel! än en Kongl.

Maj:ts proposition, och hvad som der föreslås, torde svårligen kunna
sägas framkomma i smyg. Om här vore fråga om att genom intriger
eller underhandlingar i stället för genom en officiel proposition
söka få saker genomdrifna, hvilket lyckligtvis icke kan ske,
då kunde uttrycket möjligen vara adeqvat. Men såsom förhållandena
nu hos oss äro, kan jag, som sagdt, icke fatta, huru detta
förslag kan sägas framkomma i smyg.

Den ärade _ talaren uppehöll sig äfven mycket vid att det icke
vore skäl att vidtaga någon ändring i artilleriets organisation, särskilt
det, som skulle försvara Vaxholm, förr än en genomgående
arméorganisation kommit till stånd, och i synnerhet icke förr än det
indelta systemet blifvit fastslaget såsom grundval äfven för det nya
landtförsvaret. Men jag hemställer hvad denna fråga, organisationen
af en fästnings«H?Rm''bataljon för Vaxholm, rimligtvis kan hafva

N:o 6. 14

Onsdagen den 1 Juni.

Anslag till
en fästningsartilleribataljon
å
Vaxholm—
OscarFredrihsborg.

(Forts.)

att göra med
’ men?

Samme talare förklarade vidare, att han skulle, såsom han uttryckte
sig, »energiskt yrka afslag» på hvarje förslag, som innebure
sådana partiella reformer. Jag tänkte då inom mig sjelf, att den
värde talaren nog skulle »energiskt yrka afslag» äfven på ett genomgående
förslag, när ett sådant komme före, och jag behöfde icke
vänta länge på bekräftelse af denna min förmodan, ty strax derefter
förklarade han, att han aldrig skulle gifva sitt bifall till någon
sådan organisation, med mindre än den vore grundad på indelningsverket,
i det närmaste oförändradt. Detta är ungefär detsamma
som att säga: »jag kommer aldrig att skänka mitt bifall till någon
annan arméorganisation än den jag sjelf får göra upp», men hvilken
då förmodligen icke skall vinna många andras bifall.

En föregående talare har sagt, att man kunde kommendera
andra trupper till Yaxholms försvar och derigenom ersätta bristen
på besättning. Detta är redan af några talare bemött dermed, att
då blir det i stället brist på den plats, hvarifrån dessa trupper tagits.
Den talare, som först yttrade sig i denna fråga, herr statsrådet och
chefen för landtförsvarsdepartementet, visade ju, och jag tillåter
mig att ännu en gång framhålla detta, att på Vaxholm finnas 373
skjutpjeser men icke mer än 200 artillerister, att det således icke
lins mer än en artillerist för hvar annan pjes. Huru är det möjligt
att med en sådan besättning kunna sköta kanonerna? Och om man
också kommenderar dit beväring eller gardesregementen, huru tror
man att dessa, om än aldrig så utmärkta soldater på annat håll,
skola kunna sköta de stora fästningskanonerna med deras invecklade
mekanism? Marskalk S:t Arnaud rapporterade till Napoleon III
efter segern vid Alma: »Eders Majestäts kanoner hafva talat». Jag
fruktar, att den, som engång får sig anförtrodt att leda försvaret
af Vaxholm, skall nödgas rapportera: »fienden nalkades, men Eders
Majestäts kanoner talade icke»; »fienden passerade Vaxholm, men
Eders Maj:ts kanoner iakttogo fortfarande tystnad». Det är alldeles
gifvet, att, utan att man ställer folk bakom kanonerna, med dem
ingenting kan uträttas, och den besparing, som på sådant sätt vinnes,
är verkligen högst besynnerlig. Först använder man ofantliga summor
till anskaffande af dessa dyrbara kanonkolosser, och sedermera, derföre
att man icke vill lägga till det lilla belopp, som erfordras för
manskap att sköta dem, låter man detta materiel ligga fullkomligt
oanvändbart! Jag sade: »det lilla belopp, som erfordras», och fäster
mig särskildt vid detta förhållande. Ty i motiveringen till statsutskottets
af Andra Kammarens ledamöter dikterade beslut i denna
punkt heter det, bland annat, att »den brydsamma ekonomiska ställningen
i landet gifver ökadt stöd åt den uppfattningen att icke
höja de till fjerde hufvudtiteln nu utgående betydande anslag genom
nya. dyrbara organisationers införande». När det nu är framstäldt
och icke »i smyg» utan i 3 å 4 kong! propositioner på siffran uträknadt,
att hela den nya utgiften härför efter organisationens fullständiga
genomförande belöper sig till 103,000 kronor om året, kan

Onsdagen den 1 Juni.

15 N:o 6.

då detta, i förhållande till kostnaderna i öfrigt för vårt landtför- Anslag till
svar, verkligen kallas för en »dyrbar» organisation? Jag tror tvärtom en fästningsatt
få medel skulle vara så val använda som dessa. artilleri- °

Äfven har en talare yttrat, att Kongl. Maj:t borde för detta vfxMmändamål
begagna förut tillgängliga medel. Det är just hvad Kongl. OscarMaj:t
i detta förslag har gjort, då Kongl. Maj:t föreslagit att taga Fredriksen
del af anslaget till reservartilleriet. Men det är omöjligt att
göra motståndarne till denna sak till viljes. Kär Kongl. Maj:t icke (Forts.)
föreslår ett.vidt utgrenadt förslag, utan ett sådant, hvarmed endast
några tusental kronors tillökning i budgeten skulle åstadkommas,
då invänder man, att det skulle varit ett förslag i stort, som
borde framlagts. Kär Kongl. Maj:t vill använda en del af redan
tillgängliga medel, då är man ändå icke nöjd utan vill, såsom t. ex.
herr Maukell, att, förutom af anslaget till reservartilleriet, äfven
uppbördsmedlen o. d. skola användas. Men att grunda en ny artilleritrupps
organisation på sådan tillfällig inkomst, tviflar jag
på kunde vara fullt allvarligt menadt. Grundtanken i alla dessa
invändningar torde väl ändå vara att söka i hvad friherre Klinckowström
yttrade, nemligen att han, såsom f. d. militär, önskade Sverige
starkt_ och väl försvaradt — det vilja dessa herrar, alltid! — men
de vilja tillika, att det icke skall kosta någonting!

Jag yrkar bifall till reservanternas förslag, som är lika lydande
med Kongl. Maj:ts.

Herr Mankell: Jag nödgas protestera mot några antydningar
af den siste talaren. Den ena var, att någon här under diskussionen
skulle hafva föreslagit, att man i stället för särskildt fästningsartilleri
borde kommendera trupper af andra vapen till Vaxholm.

Det har jag åtminstone, för min ringa del, icke gjort, och jag tror
icke heller att den talare, som stått på min sida i denna fråga,
gjort det; åtminstone har jag icke kunnat höra det. Att vederlägga
detta är följaktligen detsamma som att fäkta mot väderqvarnar,
och det är ofattligt, huru de båda talare, som understödt Kongl.

Maj:ts förslag, kunnat upptaga till bemötande en åsigt, som här i
kammaren aldrig blilvit yttrad, men som de tyckas hafva väntat
sig att få höra och derför gjort sig beredda på att besvara.

Den siste ärade talaren ville äfven göra troligt, att jag skulle
hafva yttrat, att man borde kunna bestrida kostnaderna för denna
organisation med uppbördsmedel o. s. v. I strid häremot förklarade
jag uttryckligen, att jag icke ville taga sådana medel i beräkning
för den ifrågavarande organisationen. Men jag påstod, att, på grund
af den ombildning af de garnisonerande truppernas uppsättning,
som verkligen egt rum med anledning af 1885 års riksdagsbeslut,
skulle Kongl. Maj:t hafva medel till den ifrågasatta organisationen,
utan att dertill behöfva särskildt anslag, och detta påstående har
jag icke ännu kunnat finna vara vederlagdt.

Den talare, som näst efter_ mig hade ordet, behagade äfven
något^ föraktligt yttra sig om min, såsom han kallade »skizzartade
organisation» af artilleriet. Jag framlade ingalunda något förslag

N:o 6. lö

Onsdagen den 1 Juni.

Anslag till
en fästningsartilleribataljon
å
Vaxholm—
OscarFredriksborg.

(Forts.)

till organisation, utan antydde endast, att, om man antager, att
första årsklassen af artilleriets värnpligtige stamsoldater uppgår till
en viss styrka, af t. ex. 1,000 man, de tolf årsklasserna tillsammans
skulle utgöra 12,000 man, men med något afdrag; och detta
har aldrig kunnat bestridas. Jag skulle åtminstone kunna hafva
anspråk att få reda på. om jag tagit miste på denna siffra, om
årsklasserna vore svagare och om således den mobiliseringsskyldiga
stamtrupperi vore mindre, än den jag uppgifvit. Men detta
har ej lyckats mig. Jag har således icke kunnat finna, att de af
mig förebragta skälen mot detta särskilda anslag kunnat på något
öfvertygande sätt vederläggas, hvarföre jag vidhåller mitt förut
gjorda yrkande om bifall till statsutskottets förslag i förevarande
punkt.

Grefve Hamilton: Jag har begärt ordet endast för att bemöta
ett yttrande af den siste talaren, som ville framställa såsom önskvärdt,
att Kong!. Maj:t skulle få använda de besparingar, som på
fjerde hufvudtiteln naturligtvis uppkomma, till uppsättande af nya
trupper. Då skulle ju äfven regeringen kunna inrätta nya tjenster,
till hvilka Riksdagen icke beviljat något anslag, och jag tror icke
att Riksdagen skulle medgifva Kongl. Maj:t rätt att på så sätt förfoga
öfver allmänna medel.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
grefven och talmannen enligt de derunder framstälda yrkandena
propositioner, först på bifall till hvad utskottet i förevarande punkt
hemstält och vidare derpå att kammaren, med afslag å utskottets
hemställan, skulle bifalla Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning,
samt förklarade sig anse den senare propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad.

Friherre Klinckoioström begärde votering, i anledning hvaraf
uppsattes, justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande
lydelse:

Den, som bifaller 2 punkten i statsutskottets utlåtande n:o 4,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, afslår kammaren utskottets hemställan och bifaller
Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 27;

Nej — 55.

3—6 punkterna.

Biföllos.

Onsdagen den 1 Juni.

N:o 6.

7 punJcten. Anslag för

värnpligtig e i

Friherre Klinckowström: Äfven mot ifrågavarande, af stats- glh^edovuutskottet
här framstälda förslag får jag afgifva min reservation, ning m. m.
Fyra ledamöter af Andra Kammaren inom utskottet hafva, såsom (Fort >
jag nemligen finner, i en reservation uttalat sig mot denna punkt, ^ °r

och af det sätt, hvarpå denna reservation är sammanfattad, kan jag
förmoda, att den blifvit bifallen på den afdelning inom utskottet,
der denna punkt först behandlades, fastän den sedan föll i utskottets
plenum. Jag får således förena mig med denna reservation,
som lyder sålunda: »Utskottet hemställer alltså att Kongl. Maj:ts
förevarande framställning må på sådant sätt bifallas,

att Riksdagen för tillämpning af nya värnpligtlagens föreskrifter.
i fråga om de värnpligtiges inskrifning och redovisning m. m. må
på extra stat för år 1888 anvisa 77,500 kronor;» och anhåller jag,
att herr grefven och talmannen ville för kammaren framställa proposition
å detta förslag. Hvarföre jag det gör, har jag redan i min
förut nämnda motion N:o 13 vid förra januaririksdagen uttalat. Jag
ansåg nemligen der, att

då afsigten med detta vid 1886 års riksdag på extra stat beviljade
anslag af 150,000 kronor ursprungligen var för detta ändamål,
äfvensom för landstormens behof, småningom organisera en stam
af reservbefäl, som i krigstid qvarblef i landsorterna äfven när det
aktiva befälet gick i fält;

då detta ändamål synes till spillo gifvet af regeringen, som
hufvudsakligen lemnat uppdraget med rullföringen med mera till
det aktiva befälet;

då sistnämnda befäl utan särskildt arfvode bort åläggas den
ifrågavarande rullföringen, så mycket hellre som vid den indelta
arméns _ senaste lönereglering det afsågs, att befälet skulle underkasta
sig, utan vidare lönetillägg, den ökade tjenstgöring en omdaning
af armén medförde;

då de öfriga utgifter, ifrågavarande rullföring medför, väl torde
tills vidare kunna bestridas med ett vida mindre, anslag, än nu
äskas; så mycket hellre som hvad derutöfver kan åtgå må kunna
undantagsvis och med Riksdagens medgifvande bestridas af fjerde
hufvudtitelns besparingar;

då — intill dess regeringen framlägger en plan, innehållande
grunderna för försvarsverkets omdaning, med bibehållande af indelta
armén såsom stam för de värnpligtige — allt definitivt ordnande af
denna fråga torde böra anstå, jag härmed anfört alla de skäl, hvarpå
jag stödjer min åsigt, att en nedsättning af anslaget, på sätt reservanterna
begärt,_ verkligen är af behofvet påkalladt. Nu har man
visserligen vid tillsättandet af det befäl, som för rullföringen och
iordninghållandet af beväringen genom landtförsvarets försorg blifvit
åstadkommet, sökt att dervid kunna erhålla äfven personer, som
icke varit i aktiv krigstjenst anstälde. Men, mine herrar, jag vet
icke om svårigheterna varit för störa, eller om den göda viljan
fattats, allt nog, efter den redogörelse härför, som finnes anförd i

Första Kammarens Prof. 1887. B. N:o 6.

N:o 6.

Onsdagen den 1 Juni.

Anslag för
värnpligtiges
inskrifning
och redovisning
m. m.

(Forts.)

Bihanget till Svensk författningssamling jST:o 9, som jag här har i
min hand, har jag efterräknat, huru detta bemödande slagit ut
att få ett slags reservhefäl för rullföringen och iordninghållandet af
beväringen, med särskildt afseende på sådana personer, hvilka, i händelse
af krig, icke skulle behöfva uttagas i aktiv tjenst. Resultatet
af denna beräkning, grundad på nämnda officiella handling, har utfallit
på följande sätt:

I första militärdistriktet hafva för
ifrågavarande ändamål upptagits:

i andra militärdistriktet............

i tredje » ............

i fjerde > ............

i femte ;> ............

I aktiv krigs-tjenst
varande.

(F. d. militära
eller civila.)

Summa.

118

Summa

308

138

446

Häraf se vi, att af samtliga 446 personer, som af landtförsvarsdepartementet
blifvit utsedda för den ifrågavarande befattningen,
äro icke mindre än 308 i aktiv tjenst varande officerare och underofficerare
och 138 f. d. militärer och civila. Men jag ber herrarne
lägga märke till, att af dessa civila personer, som skulle biträda
vid denna rullföring och hålla ordning på beväringen under vissa
förhållanden, innehar en del civila befattningar i mångt och mycket
uti statens tjenst, och huru vida dessa vid krigstillfälle skulle blifva
att fullkomligt påräkna för ifrågavarande ändamål, det vill jag för
närvarande låta vara osagdt. Jag vill visst icke undandraga mig
att lemna till och med mycket mera penningar, än hvad regeringen
nu begärt, för att organisera det ifrågavarande befälet. Men, mine
herrar, det vore under det bestämda vilkoret att i aktiv tjenst
varande officerare, som dermed sysselsattes, icke skulle derför erhålla
särskild aflöning. Ty jag anser, att indelta arméns befäl och
underbefäl, i synnerhet dess befäl, för närvarande är, i förhållande
till den militära tjenstgöring detsamma åligger, tillräckligt eller mer
än väl betaldt för att äfven kunna åtaga sig detta åliggande. Äfven
om detta för första eller andra året skulle komma att förorsaka
något större besvär, så skall det dock med all säkerhet framdeles,
sedan hela organisationen kommit i ordning, icke ådraga detta befäl
mera besvär och sysselsättning, än att det mycket väl kan åstadkommas
med den aflöning, som det för närvarande åtnjuter och som, efter
hvad jag hört flera af det indelta befälet yttra, är fullt tillräcklig
och mer än motsvarande det arbete, de på roten hafva sig förelagdt.,
På denna grund synes mig, att, åtminstone tills vidare, alla skäl
tala för att, i stället för hvad statsutskottet i denna punkt föreslagit,
den deremot afgifna reservationen blifver af kammaren bifallen.

Onsdagen den 1 Juni.

N:o {

Friherre von Kraomer: Detta mycket omtalade och omstridda
anslag är nu ånyo under debatt uti denna kammare. Jag kan icke
neka till, att den första känsla, som den ständiga striden om detta
anslag väckt hos mig, har varit förvåning. Om här vore fråga om
någon större summa, skulle jag förstå detta upprepade och ifriga
motstånd emot detta anslag, men här är ju endast fråga om 150,000
kronor för att göra eu verklighet af det beslut, som Riksdagen förut
fattat angående utvidgning af beväringsexercisen och en noggrannare
kontroll öfver de beväringsskyldige, för att derigenom uppnå det,
som väl måste anses vara det vigtigaste af allt, nemligen likhet
inför lagen för alla de medborgare, hvilka, då det en gång gäller,
skola offra lif och blod för fosterlandet. Det är detta, som skulle
vinnas genom den nya organisationen af inskrifningsväsendet, och
kan detta vinnas genom de 150,000 kronor, må jag då icke vara
ursäktad, om den känsla, som motståndet deremot nu hos mig väcker,
är, som sagdt, förvåning?

Den talare, som först hade ordet, åberopade sig hufvudsakligen
på reservanternas från Andra Kammaren vid betänkandet fogade
reservation. Det är således de skäl, som af dem blifvit anförda,
hvilka det tillkommer mig att något närmare bemöta. Dessa reservanter
återkomma oupphörligen till 1875 års skrifvelse, angående
ordnandet af arméns befäls löneförmåner, hvaruti sista momentet
har följande lydelse: »den löntagare vid krigsmakten till lands,
hvilken å ny lönestat ingår, skall vara skyldig underkasta sig de
förändringar i tjenstgöringsskyldighet och aflöningsförmåner, hvilka
en omorganisation af landtförsvaret kan göra erforderliga». De
stödja sig således på denna lösryckta punkt och yrka att, då Riksdagen
en gång har beslutat sagda underkastelse, detta inskrifningsväsende
skall kunna utan vidare läggas på de nuvarande officerarne
utan ersättning.

Om man åberopar en handling, bör man väl dock fullständigt
genomgå densamma? I det underdåniga memorial, som Kong!
Maj:t bifogat 1875 års statsverksproposition, hvilken legat till grund
för löneregleringen, yttras såsom en genomgående princip för den
nya arméorganisationen, att lönen skall delas i dagaflöning och fast
lön, men, säger statsrådet, för de officerare af den indelta armén,
hvilka icke skola vara i tjenst hela året om, kan icke, förr än den
nya arméorganisationen blifvit genomförd, aflöningen bestämmas uti
fast lön och dagaflöning, »utan», säger han, »beträffande dagaflöningen
lärer denna vid indelta armén icke lämpligen böra åtnjutas under
längre tid, än vapenöfningarne fortgå, eller 2 månader, alldenstund
tjensten på roten icke utgör ett dagligt arbete; hvaremot jag, såsom
ersättning för tjensten på roten i förhållande till dess utsträckning
och vigt, åt indelta arméns befäl föreslagit lämpliga tjenstgöringspenningar.
» Kär nu desse officerare skola åläggas förrättningar,
hvilka räcka hela året, huru kan man då åberopa 1875 års skrifvelse
för att dermed styrka, att de med de löneförmåner af lön och tjenstgöringspenningar,
de nu erhålla för tjensten under mötena om
V4 qvartals tjenstgöring på roten (expeditionsföring), skola, utan

Andag jo v
värnpligtig es
inskrifning
och redovisning
m. in.

(Forts.)

N:o 6.

Anslag för

värnpligtig es

inskrifning

och redovis ning

ro. ro.

(Forts.)

20 Onsdagen den 1 Juni.

vidare ersättning, åläggas dessa under hela året räckande göromål?
Det synes mig tvärt om vara klart, att så snart man utsträcker
tjenstgöringen till hela året, man ingår på den princip,. som lag till
grund för 1875 års skrifvelse, nemligen af dagaflöning. Kongl.
Maj:ts förslag år 1886 var också fullt konseqvent i detta afseende,
ty der föreslogs, att tjenstgöringspenningarne skulle indragas och
de officerare, hvilka icke komme att åtnjuta någon särskild ersättning,
skulle befrias från tjenstgöring mellan mötena, hvaremot af
dessa tjenstgöringspenningar, med tillägg af det erforderliga, statsanslaget,
skulle gifvas dagaflöning åt de officerare, som bestrida inskrifningsgöromålen.
Såsom bekant, föll emellertid detta Kongl.
Maj:ts förslag och i stället anvisades detta extra anslag af 150,000
kronor. Att derföre nu klandra, att detsamma användes till fyllande
af de löner och tjenstgöringspenningar, som den indelta arméns
officerare åtnjuta, det är att, dels på samma gång man stödjer sig
på 1875 års skrifvelse, icke vilja erkänna hvad som låg uti 1875
års förslag, dels klandra sig sjelf, så vida man deltog i 1886 års afvisande
af Kongl. Maj:ts då framlagda förslag.

Man må dessutom icke tro, att det är så ringa besvär, som
åligger arméns officerare genom detta inskrifningsväsende. Kedan
några helt få siffror skola, som jag hoppas, göra denna sak klar.
Kompaniområdes-befälhafvarne äro 188. Hvar och en af desse har
att redovisa för ungefär 243 man, tillhörande lista klassen af de
värnpligtige. De öfriga 11 klasserna lemna ungefär 10 gånger detta
antal. Man kommer sålunda till att hvar och en af de 188 kompaniområdes-befälhafvarne
skall i rullorna införa ett antal af pirka
2,430 man. Om man tänker på denna siffra, och om man besinnar
alla de förändringar, som inom ett sådant antal folk kunna ega rum,
och hvilka förändringar skola i rullan införas, så torde man inse, att
arbetet med en sådan inskrifning sannerligen icke är lätt. Kan
man då finna, att den lilla aflöning af 480 kronor, som tilldelats
eu kompaniområdes-befälhafvare, är öfverdrifven? Jag, för min del,
kan icke finna det. Jag ber dessutom att få påpeka, att dessa .150
tusen kronor icke räcka till någon ersättning åt fanjunkarne, hvilka
biträda vid inskrifningsgöromålen. Till följd häraf hafva kompanicheferne
blifvit icke allenast moraliskt tvungne, utan äfven genom
antydningar föranledde att till fanjunkarne afstå någon del af
detta, i sig sjelf icke synnerligen stora belopp, hvilxet de sålunda
icke ens åtnjuta oafkortadt.

Friherre Klinckowström, ehuru stödjande sig på reservanternas
från Andra Kammaren mening, vill icke, att dessa göromål skulle
läggas på den indelta arméns officerare, utan, så vidt jag fattade
honom rätt, var det tvärt om hans mening, att inskrifningsgöromålen
skulle läggas på andra personer, åt hvilka detta skulle anförtros,
för att dessa personer skola finnas att tillgå vid krigstillfälle och
då sköta inskrivningsväsendet. Detta föreslogs äfven af en motionär
vid förra riksdagen och är, enligt min tanke, rätt m}rcket att uppmärksamma.
Jag hemställer dock till friherre Klinckowström, huru
vida 150,000 kronor, eller ens det dubbla beloppet, skulle blifva

Onsdagen den 1 Juni.

N:o 6.

tillräckligt för detta ändamål? När det icke blefve arméns officerare,
Indika skulle kommenderas att verkställa detta arbete, utan utanför ’
armén ännu stående personer skulle uppsökas, hvilka personer frivilligt
åtoge sig inskrifningsgöromålen, skulle det helt säkert medföra dryga
kostnader. Jag vill visserligen icke bestrida, att det icke vore ur
vissa synpunkter nyttigt, att inskrifningsorganisationen vore alldeles fristående,
men det skulle, som sagd!, kosta mycket mera på det sättet.
Ett skäl finnes dock, hvarföre man kan draga i tvifvelsmål, huru
vida det vore lämpligt, särskildt här i Sverige, att på detta sätt
organisera inskrifningsväsendet såsom en fristående organisation —
ett sätt, på hvilket det t. ex. är ordnadt i Danmark och Norge —
och icke dertill använda arméns officerare. Eörhållandet är nemligen
som bekant i de nämnda länderna, att armén icke består af mer
än ett element, de värnpligtige, hvilka af civila myndigheter införas
i rullorna och sedermera öfverlemnas till sina militäre befälhafvare.
Sålunda kommer hefälet i lika mycken beröring med alla sina soldater.
Hos oss äro förhållandena icke så ordnade. I fall inskrifningsväsendet
vore en civil organisation skulle det lägre armébefälet
icke komma i beröring med de inskrifne värnpligtige annat än under
öfningarne, under det de deremot hela året stå i mer eller mindre
beröring med stamtruppen. Det är derför den omständigheten, att
svenska armén består dels af en stamtrupp, dels af beväring, som
gör att särskildt i Sverige i afseende på inskrifningsväsendet det
är önskligt, att det skötes af militärbefälet. Detta kommer derigenom
året om i mer eller mindre beröring äfven med den del af deras
blifvande trupp, som utgöres af värnpligtige och ej — såsom annars
blefve förhållandet — endast med stamtruppen.

Om man väger emot hvarandra dessa två alternativ, att antingen
hafva fördelen af eu helt och hållet särskild organisation för
inskrifningen, hvilken orubbad qvarstår då arméns officerare gå i
fält, men hvarigenom desse få en mindre kännedom om den trupp,
som de skola kommendera, eller, å andra sidan genom att man använder
officerare till kompaniområdes-befälhafvare, och endast för
afdelningsområdena civile befälhafvare, deremot vinna att kompaniofficerarne
hela året om äro i beröring med truppen och lära sig
känna den och äro vana vid dess skötande, kan det, ur militärisk
synpunkt, blifva fråga om, hvilket är det bästa. Jag tror, för min
del, att, med anledning af det för oss egna förhållandet, att vi hafva
en blandad trupp af stam och beväring, det varit mycket välbetänkt
att öfverlemna inskrifningen, åtminstone hufvudsakligen, till arméns
befäl.

Jag ber dessutom att få påpeka, att, i afseende på anslagets
belopp, reservanterna icke velat medgifva mera än, såsom de yttrat,
till inskrifningsväsendet vid beväringstrupperna 27,522 kronor 50 öre
och till arfvoden åt afdelningsområdes-hefälhafvare 50,000 kronor,
eller tillsammans i jemnadt tal 77,500 kronor. Jag ber då att få
påpeka en glömska, som så väl reservanterna som den första talaren
gjort sig skyldige till. Det är ju alldeles uppenbart, att om man
också vill, trots de af mig anförda skälen, anse att arméns befäl

Anslag för

mrnpligtiges

insJtrifning

och redovis ning

ro. ro.

(Forts.)

N:o G.

Onsdagen den 1 Juni.

Anslag för skall kunna kommenderas till dessa inskrifningsgöromål utan någon
värnpligtiges som he]^ ersättning, så vill man väl icke utsträcka detta så långt,
och redovis- man anse1'' befälet kunna utan ersättning kommenderas äfven
ning m. m. utom regementets stånd? Sådant måste likväl på några orter blifva
(Forts) förhållandet. Det finnes ju, såsom vi alla veta, trakter af vårt land,
der något regemente icke finnes förlagdt, och då skulle de otficerare,
som der skola sköta beväringsinskrifningen, kommenderas till detta
icke allenast utan ersättning, utan till på köpet utanför sitt regementes
stånd. Sådana trakter äro Öland, Norra och Södra Möre,
bergslagerna, Askims och Säfvedals härad af Göteborgs och Bohus
län. Det vore synes mig att drifva saken till den yttersta grad af orättvisa
att fordra, att de skola åtaga sig dessa göromål, hvilka icke ingingo
uti 1875 års lönereglering, icke allenast utan ersättning, utan
också utanför regementets stånd och sjelfva dessutom få vidkännas
resekostnaderna. Då jag således anser, att en pålitlig organisation
af inskrifningsväsendet är ett af de vigtigaste mål man kan tänka
sig, enär derigenom skall vinnas full rättvisa åt alla medborgare i
afseende på skyldigheten att, i den mån lagen kräfver, uppoffra lif
och blod för fosterlandet; och då det slutligen är fråga om eu så
obetydlig summa som 150,000 kronor, för att sålunda få en verklighet
af den nya beväringslagens föreskrifter, så återkommer jag
till det, hvarmed jag började, att det är med en verklig känsla af
förvåning, som jag hör detta motstånd emot denna anslagspost. Orsaken
dertill kan jag icke fatta. Möjligen är det någon dold anledning
dertill, som väl under diskussionen i så fall framkommer;
i sakens egen natur söker jag förgäfves en emot motståndets styrka
svarande orsak!

På de skäl, som jag nu anfört, finner jag mig föranlåten att
yrka bifall till statsutskottets förslag, d. v. s. att Riksdagen i år
måtte bevilja samma belopp som förra året, eller 150,000 kronor.

Friherre Leijonhufvud: Efter den utredning, den siste ärade
talaren gjort, kan jag fatta mig temligen kort. Jag vill endast påpeka,
att jag för min del skulle med nöje se, om det läte sig göra
att organisera detta bestyr utan den aktiva arméns befäl; men
detta låter sig icke göra. Sjelfva operationen sönderfaller i tvenne
delar, af hvilka den första eller sjelfva inskrifningen är en ren civil
förrättning, och som således icke ovilkorligen kräfver användande
af militärer eller har med armén att göra förr än efter sedan den
skett. Den andra delen af operationen eller rullföringen är deremot
af militär art, och derför är det lämpligt att dertill hafva militärer
att tillgå. I vissa länder, såsom till exempel Danmark, förrättas inskrifningen
af justitiedepartementet, som tyckes hafva om händer
ärenden, hvilka här i Sverige lyda under civildepartementet, men
derefter vidtager arméns bestyr med de värnpligtige. I vårt land
skulle det ej låta sig göra att utföra hela inskrifningen genom civila
personer, emedan de dertill användbare tjenstemännen äro alltför
fåtaliga, och skulle särskilde tjensteman dertill förordnas, blefve
kostnaden flere gånger större än den summa, Kongl. Maj:t begärt.

Onsdagen den 1 Juni.

N:o 6.

Rullföringen efter sedan beväringen blifvit inskrifven skulle väl i
alla fall öfverlemnas till armén. I den mån tillgång finnes på militärer,
som afgått ur den aktiva tjensten, äro visserligen de mest
lämplige till användande vid sådana befattningar, men antalet af
sådana, som äro villiga och i stånd att åtaga sig dessa göromål, är
ganska ringa. Derför har Kongl. Makt måst till de lägre befattningarna
anlita allehanda folk — bokhållare, jägmästare, t. o. m.
apotekare — som ansetts möjliga. Framtiden får utvisa, om på det
sättet målet vinnesl Men i allmänhet har ej annan tillgång funnits
än i tjenst varande militärer och till de högre områdesbefälhafvareplatserna
äro de äfven tills vidare mest användbara.

Man bör icke heller tycka, att det äskade anslaget är för stort,
då i Norge kostnaderna för samma sak uppgå till mellan 60 och
70 tusen kronor, ehuru Norge endast är hälften så stort som Sverige,
och i Danmark till mer än 70,000 kronor, ehuru befolkningen der
är mindre än hälften af Sveriges och landets utsträckning ganska
ringa i jemförelse med vårt lands.

Hvad beträffar friherre Klinckowström, invänder han, att han gerna
skulle hafva varit med om att bevilja detta och mer till, om beväringsbefälet
varit fristående från armébefälet, men jag befarar att
hans bifall i alla fall strandat mot det inkastet, att hela arméorganisationen
ej öfverensstämmer med den plan han derför uppgjort.
Jag har här en redogörelse för rullföringen i andra länder
och deraf visar sig, att den t. ex. i Norge i lägre instansen tillhör
civila och kommunala, men i högre instansen öfvergår till militära
myndigheter.

I Tyskland tillhör inskrifningen och rullföringen landtvärnsbefälet,
som derför uppbär särskild godtgörelse. Rullföringen är
icke heller, såsom här, betraktad som en småsak och kostar en
mycket betydlig summa. Jag hörde med nöje, huru eu ledamot af
Andra Kammaren inom statsutskottet, som fått på närmare håll se
huru med inskrifningen tillgick, fann det vara ett ganska drygt
göromål, och derför röstade för detta anslag; och jag tror, att i den
mån det blir mera bekant, hvilket besvär det i verkligheten medför,
skall man inse behofvet af en särskild ersättning derför.

Emot friherre Klinckowström ber jag slutligen få anmärka, att
här icke är fråga om en omorganisation af försvaret, utan endast
en förbättring af en särskild institution, som redan förefans före
löneregleringen 1875.

Jag anhåller om bifall till utskottets hemställan om beviljande
af ett anslag å 150,000 kronor.

Herr Manke 11: Jag tror åtskilligt ännu vara att säga angå ende

denna mycket omordade sak.

Jag ber till en början att få instämma med reservanterna i deras
yrkande, att det äskade anslaget å 150,000 kronor måtte nedsättas
till 77,500 kronor, hvaraf 27,522 kronor 50 öre för inskrifuingsväsendet
vid beväringstrupperna och 50,000 kronor till arfvoden åt afdelningsområdesbefälhafvarne;
och jag kan icke finna annat än att de hafva

Andag för

värnpligtig es

inskrifning

och redovis ning

m. m.

(Forts.)

N:o 6.

Onsdagen den 1 Juni.

Anslag för

värnpligtig c s

inskrifning

och redovis ning

in. m.

(Forts.)

handlat fullkomligt rigtigt, då de afstyrkt ytterligare medels beviljande
på den grund, att det nuvarande indelta befälet genom den
år 1875 beslutade löneregleringen för arméns befäl skulle vara ovilkorligen
skyldigt att underkasta sig den ökade tjenstgöring, som
kunde ifrågakomma.

Man har visserligen velat göra troligt, att befälet icke skulle
hafva denna skyldighet, emedan den omorganisation, som vid 1875
års lönereglering afsågs, icke ännu blifvit genomförd; och detta skäl
har med mycket eftertryck framhållits både af den siste ärade talaren
och af talare vid föregående års riksdag i så väl denna som
Andra Kammaren. Detta skäl tror jag dock vara ganska lätt att
vederlägga. Ty i sjelfva verket befinna vi oss nu under en pågående
omorganisation af armén. Vid 1885 års riksdag förändrades,
såsom jag förut nämnt, grunderna för den värfvade eller garnisonerade
arméns sammansättning, rekrytering och aflöning, och det var
ju ett vackert steg till en omorganisation. Vid samma riksdag antogs
ny värnpligtslag med utvidgad öfningstid och ökad kontroll
för de värnpligtige. Detta innebär en annan del af samma omorganisation.

Vid denna riksdag har framlagts förslag till hela båtsmanshållets
ombildande efter nya grunder; och derjemte har i den kongl.
propositionen en antydan blifvit gjord derom, att indelta kavalleriet
skulle följa samma väg; och förmodligen — jag tager det för alldeles
gifvet — skall infanteriet komma efter. Yi befinna oss följaktligen
under pågående omorganisation, och förnekandet häraf såsom
skal, att icke utan särskild ersättning pålägga det indelta befälet
ifrågavarande bestyr, tror jag derför icke vara hållbart.

Den andre talaren uppläste ett utdrag ur det memorial, som
åtföljde 1875 års Jöneregleringsförslag, med särskildt afseende på
tjensten å roten. Äfven jag har fäst mig vid denna punkt och har
den uppskrifven för att uppläsa den, hvilket dock icke torde vara
behöfligt, då man redan gjort det. Men jag kommer till ett helt
annat resultat än nämnde talare.

Hvad var det för tjenstgöring, som ifrågasattes år 1875, då den
nya löneregleringen gjordes? Det var den tjenstgöring, som skulle
uppkomma i följd af genomförandet af 1875 års förslag, hvilken var
vida mera ansträngande och tog befälets krafter mycket mer i anspråk,
än hvad nu är fallet. Då var det fråga icke blott om långvarigare
skolor och öfningar, utan äfven om rullföring för 20 särskilda
klasser af värnpligtige, hvaraf 12 i beväringen och 8 i landstormen;
nu deremot är endast fråga om rullföring för 12 klasser, hvaraf 6
i. beväringen och 6 i landstormen, således vida mindre besvär; och
likväl kommer man med det påståendet, att det indelta armébefälet
bör få särskild ersättning derför. Jag vill särskildt fästa uppmärksamheten
dervid, att lönerna tilltogos ganska betydliga just till följd
af den ökade tjenstgöringen; om jag icke misstager mig alltför
mycket, höjdes de åtminstone för indelta arméns befäl med omkring
50 % i medeltal. Det är visserligen sant, att tjenstgöringspenningarne
icke skulle utgå för till exempel kompanichefen med mera

Onsdagen den 1 Juni.

Ji:o 6.

än 400 kronor, men deremot höjdes fasta lönen så mycket mera.
Och då trodde alla, att det var nämnda ökade tjenstgöring, som
afsågs.

Jag anser det vara ganska vådligt med afseende på framtiden,
om man vid detta tillfälle skulle genom ett bifall till anslaget i
princip erkänna berättigandet af en särskild ersättning. Vi kunna
vara säkra på, att om vi nu säga A, så måste vi sedermera äfven
säga B och O o. s. v. Hvad som nu begäres för det indelta befälet,
är sannolikt en obetydlighet, mot hvad som framdeles kommer
att fordras. Detta finner man af den ursprungliga kongl. propositionen
i detta ämne, hvilken talar om ersättning, icke blott åt
kompanicheferna utan äfven åt andra officerare.

Att nu bevilja detta anslag, vore så mycket farligare, som
sannolikt hvarje krona, man på detta sätt gifver det indelta befälet,
frånryckes de medel, som skulle kunna anslås åt det blifvande
landstormsbefälet, hvilket det skulle tillhöra att i krigstid ombesörja
hela rullföringen. Det var med anledning deraf jag tog mig
friheten att vid den upplösta riksdagen alternativt väcka motion
om, att antingen blott 50,000 kronor skulle beviljas till arfvoden åt
de afdelningsområdes-befälhafvare, hvilka böra betraktas såsom
första början till ett landstormsbefäl, eller också att, om man ville
bevilja hela summan, detta skulle ske med det uttryckliga vilkoret,
att penningarne uteslutande användes till laudstorms-befälets aflöning.
Orsaken, hvarför jag icke vid denna riksdag förnyade min motion,
var dels den, att jag icke trodde, att denna fråga skulle komma
före på sådant sätt, att den nu kunde blifva definitivt löst, dels ett
samtal, som jag hade med krigsministern, hvarunder han lemnade
upplysning om åtskilliga förberedande åtgärder till bildande af
landstormsbefäl, som han vidtagit. Imellertid medhann jag ej, i
följd af den knappa tiden före motionstidens slut, den omarbetning af
min motion, som nämnda upplysningar gjorde nödvändig. Men
jag har derföre icke afstått från densamma.

Det synes mig klart, att, om organisationen af landstormsbefälet
skall genomföras på det sätt och i den utsträckning, som af
krigsministern åsyftas, betydliga medel komma att erfordras. Och
jag ber ännu en gång få framhålla, att ju mer vi gifva vika för
de oberättigade anspråken på särskild ersättning åt det indelta befälet,
desto svårare blir det i framtiden att få penningar åt landstormens
befäl, och desto svårare blir det äfven att fä landstormen
organiserad. Derföre torde vara lämpligast, att denna fråga fortfarande
hållas öppen, och att Riksdagen icke, genom beviljande af
särskildt ersättning till indelta befälet, må gifva ett erkännande åt
principen. På denna grund tager jag mig friheten att instämma i
reservanternas yrkande.

Friherre Klinckowström: Jag begärde ordet egentligen för
att lemna ett berigtigande af den uppfattning herr friherre von
Krsemer fått af mitt första anförande i denna fråga. Jag måste
tacka honom för hans grannlagenhet, då han sade, att han icke var

Anslag för
värnpligtig es
inskrifning
och redovisning
m. m.

(Forts.)

N:o 6.

Onsdagen den 1 Juni.

Anslag för fullt säker på sin uppfattning, och jag ber att få nämna, att lian
värnpligtiges både både rätt och orätt deri, i uppfattningen nemligen. Jag skulle
och redovfs- ^ör ^el önska, att befälet för denna rullföring vore ett sjelf ningm.

m. ständigt befäl, skildt från det aktiva armébefälet; men till dess eu

(Forts) sådan organisation hunnit att komma till utförande, är det alldeles

nödvändigt, att det aktiva armébefälet tills vidare öfvertager så mycket
som kan vara behöfligt, men för ett sådant arbete anser jag det aktiva
befälet för närvarande vara tillräckligt aflönadt och icke behöfva någon
särskild ersättning. Jag har sjelf en trettioårig erfarenhet som
militär, och jag minnes — och vädjar i detta fall till den nuvarande
chefen för ingeniörcorpsen — huru som vi, som aldrig hade någon
semester, fingo arbeta 12 ä 14 timmar om dagen, men icke var det
då fråga om någon särskild penningeersättning. Yi hade vår lön
på stat och dagaflöning under vissa förhållanden. Jag skulle vara

den förste att bifalla mycket högre aflöning för detta bestyr, men

endast i sammanhang med hela landtförsvarets omorganisation; men
detta lappverk kan icke, såsom friherre von Krsemer gjort, kallas
för någon organisation, och fortfar jag i mitt yrkande om bifall till
reservationen."

Grefve Hamilton: Motståndet mot det nu till behandling föreliggande
anslaget utgår från två olika synpunkter; från den ena
sidan påstår man, att det indelta befälet vore skyldigt till dylik
tjenstgöring, och å den andra sidan yrkar man afslag på den grund,
att det är ett civilt arbete, som helst bör förrättas af personer,
Indika i händelse af krig kunna fortsätta dermed. De, som drifva
den senare satsen, vederlägga fullständigt de föregående, då de genom
medgifvande, att arbetet med rullföringen är civilt samt att
militärer äro aflönade för att utföra militära arbeten, äfven måste
erkänna, att desse icke gerna kunna åläggas ett civilt arbete utan
ersättning. Jag är fullkomligt öfvertygad om, att hvarje militär,
i likhet med den föregående ärade talaren, utan knot skulle mottaga
hvarje åläggande af ökad tjenstgöring, men då måste denna vara
af militär beskaffenhet, och jag tviflar på att den föregående talaren
skulle velat åtaga sig sådana uppdrag, som utföras t. ex. af
mönsterskrifvare, utan att derför få någon ersättning. Motståndet,
som göres mot förslaget af dem, som yrka att utom armén stående
personer härvid borde anlitas, påminner om hvad som inträffar då
man ej vill erkänna hvad som är bra, derför att icke det bästa
möjliga kan erhållas.

Den siste ärade talaren beklagade sig äfven öfver, att hvad
som föreligger ej är något fullständigt helt, utan ett lappverk.
Men hvarför är det så? Derför att Riksdagen icke velat gifva erforderliga
medel till genomförande af en fullständig organisation.

Då efter min mening för rullföringen nödvändiga penningar
måste lemnas, då Riksdagen så nyligen som förra året beviljat
samma anslag, och då ett afbrott i dess utgående skulle förrycka
eller göra omöjlig den ifrågavarande organisationen, får jag yrka
bifall till statsutskottets förslag.

Oasdagen den 1 Juni.

JOo 6.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr grofven och tal- Anslag för
mannen enligt de derunder framstälda yrkandena propositioner, först vämpligtiges
på bifall till hvad utskottet i förevarande punkt hemstftlt och vi- ^l^fdovisdåre
derpå, att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, ning m. m.
skulle antaga det förslag, som innefattades i den emot punkten (Forts)
afgifna reservation, samt förklarade, sedan den förra propositionen
förnyats, sig finna densamma med öfvervägande ja besvarad.

Eriherre Klinchowström begärde votering, i anledning hvaraf
uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller 7 punkten i statsutskottets utlåtande n:o 4,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och antager
det förslag, som innefattas i den emot förevarande punkt afgifna
reservation.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 51;

Nej — 34.

Herr grofven och talmannen tillkännagaf, att anslag ufärdats
till sammanträdets fortsättande kl. 7 e. m.

8 punkten.

Eriherre von Kr se mer: Utskottet har här föreslagit en ned- Anslag till
sättning icke blott i afseende på hvad af Kongl. Maj:t begärts, artilleriutan
äfven särskilt i det anslag till fältartilleriet, som under materielen
lång följd af år utgått. Kongl. Maj:t har begärt 700,000 kr. till
artillerimateriel utan åtskilnad, och till gemensamt användande till
fält-, positions- och fästnings artillerimateriel. Under en lång följd af
år har Riksdagen anvisat särskilda belopp till fältartillerimateriel
för att få denna efter Riksdagens tanke, så vidt man kan sluta sig
dertill, vigtigaste del af artilleriet så fort möjligt i ordning, och
särskilda belopp till positions- och fästningsartilleriet. Jag kan icke
neka till att jag finner detta sätt, hvarpå anslagen under en lång
följd af år utgått, lämpligast. Jag skiljer mig i det afseendet från
Kongl. Maj:ts tanke; han begär 700,000 kr. så att säga i ett för allt.

Jag instämmer således i afseende på fördelningen af anslagen med
utskottet; blott angående siffrans belopp under lit. A. är jag skiljaktig.
Utskottet resonnerar på så sätt att då nu af det 1878 be -

Jf:o 6.

Onsdagen den 1 Juni.

Andag till
artillerimateriel.

(Forts.)

räknade beloppet endast 800,000 kr. återstå, och således med det af
Kongl. Maj:t begärda anslaget fältartilleriet dock icke blefve färdigt
nästa år, utan då återstode 200,000 kr., det vore skäl att nu anvisa

400.000 kr. och nästa år 400,000 kr. Om det må tillåtas mig ett
skämtsamt uttryck, är en annan gång en skälm, och särskild! kan
det inträffa under nu varande budgetsförhållanden, då vi veta att
det skockar sig moln på den ekonomiska horisonten, att tillgångarne
nästa år icke äro så rikliga som nu. Mig synes derföre att allt
talar för att nu bevilja lika mycket som skett för åren 1883—87
eller för nästa år 600,000 kr., då till nästa års budget endast

200.000 kr. vore qvar för att anslagssumman vore till fullo utbetald,
och jag tror att det för nästa års statsutskott vore ganska välkommet
att endast hafva dessa 200,000 kr. qvar.

Särskildt ber jag vidare få påpeka, att, för att kunna leverera
dessa kanoner i rätt tid, de två bruk, som tillverka dylika, nödgats
betydligt öka sin arbetsstyrka, sätta upp nya maskiner m. m. Oni
man nu minskade anslaget, vore de tvungne att afskeda en del af
dessa nyanskaffade arbetare. Jag hemställer, om detta vore att gå
i den rigtning, som Riksdagen ofta påyrkat, att så vidt möjligt är
låta tillverka all dylik materiel inom landet. Genom dessa afprutningar
på anslagen göres det för bruken alldeles omöjligt att någorlunda
vare sig beräkna eller väl använda arbetsstyrkan. Således
yrkar jag på grund af dessa skäl — att vi nu veta oss hafva tillgångar
för anslagets utbetalning, som vi kanske ett annat år icke
hafva, samt ur synpunkten af att vi måste upprätthålla den. inhemska
kanontillverkningen genom jemna beställningar, •— att vi nu
liksom föregående år till fältartillerimateriel bevilja 600,000 kronor.
Det är visserligen sant att nu ett hälft löfte af statsutskottet uttalats
att till ett annat år gifva dessa 400,000 kronor, hvarigenom
hela den beräknade anslagssumman inom samma tid skulle hafva
blifvit utbetald, men det är betydlig skilnad för de i fråga varande
bruken att få beställningar ett år förut mot att erhålla dem senare,
ty de hafva då intet att göra under eu mellantid. Ett år tidigare
eller senare kan dessutom i militäriskt hänseende vara af stor betydelse.
Det är utan tvifvel att i en arméorganisation, der den
stridande styrkan hufvudsakligen består af beväring, mycket beror
på att tillräckligt och godt artilleri finnes, som i det afgörande
ögonblicket kan köra upp och stödja det unga infanteriet. Detta
ögonblick kan komma förr än vi nu tro, och då finge man bittert
beklaga uppskofvet. Jag får derför äfven ur denna synpunkt göra
hemställan, att samma belopp som förlidet år, eller 600,000 kronor,
nu äfven måtte beviljas.

Herr af Buren: Då det flera gånger visat sig, att utländsk
materiel och utländska alster inköpts af svenska staten för att fylla
dess behof, så ligger det mig om hjertat att, om i fråga varande
anslag beviljas, dervid det vilkor måtte fästas, att, så vidt den föreslagna
materielen kan inom landet tillverkas, densamma anskaffas

Onsdagen den 1 Juni.

N:o 6.

och köpes från vårt eget land. Jag hemställer derför, att nu föredragna
punkt måtte bifallas med nämnda vilkor.

Friherre Leijonhufvud: Förhållandet är, såsom en föregående
talare nämnde, att anslaget till fältartillerimaterielens anskaffning
varit särskildt beviljadt under en följd af år. Enligt det ursprungligen
uppgjorda förslaget skulle af det beräknade antalet batterier sex
fyllas med gamla kanoner, mynningsladdnings- och refflade, och det
återstående antalet 24 förses med bakladdningskanoner, sex-spända,
8 om. Kostnaden härtill beräknades till 4,600,000, och af denna
summa har utgått 1880 150,000, 1881 250,000, 1882 400,000 och för
hvartdera af åren 1888—87 600,000 kronor; således återstå nu
800,000, hvaraf Kong! Maj:t för 1888 begärt 600,000, hvarefter

200,000 skulle återstå, Statsutskottet yrkar deremot, att den nuvarande
resterande summan fördelades på så sätt, att 400,000 kr.
beviljades nu och lika mycket nästa år. och detta är frågans hela
historik. Jag får påpeka, att den sistnämnda fördelningen icke
träffar kanonanskaffningen, ty de 400,000, som nu skulle anslås,
räcka fullkomligt till sjelfva kanonerna, men det blefve en hop utredningspersedlar
och ammunition m. in. d., hvars anskaffande blefve
uppskjutet till följande år, och på grund af detta skäl har flertalet
åt statsutskottets ledamöter ansett sig kunna gå in på den hemställan,
som nu är i fråga.

Något yrkande har jag icke att göra.

Herr statsrådet ftyding: I likhet med en föregående talare
har jag endast att erinra, att det är en känd sak, att under hvarje
öfvergångstid, då ny materiel anskaffas, är det vapen, för hvilket
materielen anskaffas, svagt. Det är således alltid skäl att så vidt
möjligt förkorta denna öfvergångstid. Möjlighet dertill finnes, det
hafva vi sett, och icke kan det hafva varit svårt nu att få budgeten
att gå ihop. Man har sagt mig att i statsutskottet det har ansetts,
att det hädanefter, nästa år, ej blefve lika lätt att få budgeten att
gå ihop och att detta skulle vara ett skäl till minskningen af detta årets
anslag; men detta är just ett skäl mot att göra nedsättning nu,
då penningar finnas, och talar således för att nu till i fråga varande
materiel bevilja 600,000 kronor; blefve det sedan vid nästa års statsreglering
svårt att få det att gå ihop, hade man ju endast då att
anslå 200,000 kronor för att få öfvergångstiden afslutad.

Det är icke utan att staten har en slags moralisk förpligtelse
till att icke minska den summa, hvarför under flera år beställningar
gjorts hos de bruk, som med stora uppoffringar lärt sig att tillverka
dessa kanoner af ny modell och ny metall. Jag vet, att dessa bruk
vid tillverkningens början hade svårt att leverera den kontrakterade
beställningen på utsatt tid, men sedan de ökat sina arbetares antal
och sedan dessa blifvit vana, kunna de nu leverera kanoner i den
mån beställningar göras. När så är, är det då klokt att nu under
en tid af hårdt betryck minska dessa beställningar och derigenom
tvinga bruken att möjligen afskeda sina arbetare? Det är visser -

Anslag till
artillerimateriel.

(Forts.)

N:o 6.

Onsdagen den 1 Juni.

Anslag till
artillerimateriel.

(Ports.)

ligen sant att om vi nu bevilja 600,000 kronor, endast skulle för nästa
år återstå 200,000 kronor, samt att en minskning i arbetarnes antal då
i alla fall skulle komma att ega rum, men om frågan betraktas
från budgetsynpunkt, vill jag fästa kammarens uppmärksamhet på
att vi stå inför frågan om ny handgevärsmodell. Denna fråga kan
icke länge uppskjutas; man måste tänka på att förr eller senare,
till nästa år såsom jag hoppas, framlägga inför Riksdagen förslag
till ny gevärsmodell och anskaffningen af dessa nya vapen kommer
äfven att kräfva penningar; äfven detta är ett skäl att nu undangöra
anskaffningen af ny artillerim ateriel. Regeringen blefve derför
kammaren tacksam om den, såsom Kongl. Maj:t föreslagit, beviljade
till fortsatt anskaffning af den i fråga varande materielen

600,000 kr. eller den summa som hittills under flera år utgått.

En ärad talare på Blekingebänken ville vid detta anslag fästa
det vilkoret att anskaffningen skulle ske inom landet; jag vill fästa
talarens uppmärksamhet på, att denna artillerimateriel anskaffats
inom landet, allt sedan de första elfva batterierna hade inkommit
från Tyskland. Orsaken hvarför dessa togos från Tyskland var
den, att Krapp hade patent på tillverkning af dylik materiel, och
vilkoret för att man skulle få tillverka sådan inom landet var, att
först dessa elfva batterier togos hos honom. Men månne icke bakom
den ärade talarens förslag tankarne kunna följas till innehållet af
en i dagarne synlig tidningsartikel angående beställningar af revolvrar
i Belgien? Härmed är förhållandet precis detsamma som i
föregående fall. Efter försök med revolvrar af både schweiziska
och belgiska modeller bestämde sig svenska krigsstyrelsen för antagandet
af en revolver af Nagants modell. Emellertid innehade
Kagant patent å denna modell i Sverige och tillverkning af dylika
revolvrar var således inom landet för hvarje annan person förbjuden.
Krigsstyrelsen vände sig då till Nagant för att erhålla tillstånd
att tillverka inom landet men fick till svar: »endast med det vilkor att
först 5,000 revolvrar beställas och tillverkas hos mig». Detta var
ett större antal revolvrar än som behöfdes, och efter långa underhandlingar
dels sänkte Nagant sitt pris, dels medgaf han tillverkningen
fri inom Sverige, sedan 2,600 blifvit tagna utifrån; så förhåller
sig med denna sak. Dessutom tillåter jag mig fästa den
ärade talarens uppmärksamhet på att ett cirkulär utgick från regeringen
i början af förra året, hvilket var generelt och icke angick
krigsstyrelsen ensamt, och hvilket anbefalde vederbörande myndigheter
att vid anskaffningen för statens behof af ny materiel, använda
varor och alster af svensk tillverkning, så vidt möjligt vore.
Regeringen har således gjort hvad på den ankommer, för att i dylikt
hänseende skydda svensk industri.

Friherre Klinckowström: Jag begärde egentligen ordet för
att inlägga en gensaga mot de skäl, som herr chefen för landtförsvarsdepartementet
anförde, då han yttrade: »när nu penningar
finnas —» o. s. v. Detta är en sanning men med modifikation.
Det är omöjligen herr statsrådet obekant, att vi snart nog beklag -

Onsdagen den 1 Juni.

Sf:o 6.

ligen stå inför en befarad statsbrist vid en blifvande statsreglering
d. v. s. under nästa år. Det är icke nog med att af de beräknade
tillgångarne för staten ett belopp af 4 millioner kronor för å nederlag
liggande bränvin måst strykas, utan, om jag icke allt för mycket
misstager mig om uppgifterna, officiella och officiösa, angående de
stora inkomstkällorna, som egentligen mata statskassan, nemligen
tullen, bränvinsmedlen och jernvägarnes inkomster, hotas vi på alla
dessa områden af stor brist, ty att inkomsterna der minskats är
för alla kändt. Särskildt får jag uppmana herr generaltulldirektören,
som här är närvarande, att vitsorda rigtigheten af hvad jag
nu sagt. Med den sanningskärlek, som utmärker honom, är jag
öfvertygad att han, hvad hans eget departement beträffar, skall
gifva stöd åt hvad jag nu haft äran anföra. På samma sätt är det
med bränvinet; tillverkningen har minskats och inkomstskatten i
proportion derefter. Jernvägarne lida, hvad inkomster beträffar, af
detta kroniska onda, att ju längre de dragas mot norr, och det ju
är regeringens afsigt att draga dem ända till Haparanda, desto
mindre blifva inkomsterna och det i högst betydlig grad. Derjemte
hafva vi vid denna riksdag att vänta en nedsättning af lvronoarrendena,
som_ om jag icke missminner mig, blifvit föreslagen till 10
procent. Äfven detta är icke obetydligt, och öfver allt finner man
sålunda nedsättningar i inkomsterna. Skola vi nu derjemte öka utgifterna,
tror jag, att vi snart vid statens reglerande komma till
den punkten, att vi få lof supplera hvad som fattas i inkomster med
en extra beskattning, hvithet vore en högst sorglig företeelse. Jag
har icke vid detta Riksdagens senare sammanträde aflemnat någon
motion angående statsregleringen, och det är af grundsats, som jag
uuderlåtit detta, men jag har i mitt stilla sinne tänkt, att en minskning
af de begärda 600,000 kronor skulle med afseende hvad jag nyss
nämnt vara ganska passande. Hade jag äfven haft fullt förtroende
till Konungens nu varande rådgifvare, skulle jag hafva pläderat för
den åsigten, att vid användning af den begärda summan fördelningen
deraf öfverlemnades åt vederbörande departementschef. Men
under nu varande förhållanden måste jag äfven sluta mig till yrkandet
om den fördelning af de 500,000 kr., som af utskottet är
föreslagen, och jag får således anhålla vördsamt om bifall till statsutskottets
förslag.

Herr Bennieh: Jag är uppkallad af den siste talaren för att
meddela upplysningar, som han trodde skulle lända till stöd för hans
ord; jag är då skyldig meddela kammaren, att de sista månadernas
uppbörd, d. v. s. de 4 första månadernas af innevarande år, med

700,000 kr. öfverstiger motsvarande uppbörd i fjol. Följaktligen
kan man af detta förhållande icke draga några slutsatser i den
rigtning, friherre Klinckowström framstält. Jag är icke någon
spåman och vågar derför icke uttala någon mening om, huru uppbörden
i framtiden kan blifva; men jag är skyldig att meddela upplysningar,
och friherre Klinckowström torde väl hafva sig bekant,
att de uppgifter jag lemnar äro rigtiga.

Anslag till
artillerimateriel.

(Ports.)

N:o 6.

Onsdagen den 1 Juni.

Anslag till
artillerimateriel.

(Forts.)

Friherre von Essen. Fredrik: Då jag deltagit i det slut, hvartill
utskottet kommit, är jag -skyldig att meddela skälen dertill.
Jag anser, för min del, detta anslag vara af synnerlig vigt; men
då inom statsutskottet obenägenhet yppades att bevilja det af Kong!
Maj:t begärda anslaget, och kamraterna i utskottet från Andra
Kammaren erbjödo en summa, som jag, för min del åtminstone, i
någon mån ansåg tillfredsställande, syntes det mig bättre att antaga
detta erbjudande än att i en gemensam votering riskera möjligheten
af ett anslag, hvilket naturligtvis hade varit ganska ofördelaktigt.
Detta är det enkla skäl, som förmått mig, och jag förmodar äfven
andra ledamöter af utskottet, att icke biträda den kong! propositionen.

Friherre von Krsemer: Jag är tacksam mot friherre Klinckovström,
som utförde i detalj hvad jag antydningsvis nämnde, eller
att nästa gång statsutskottet har att reglera budgeten tillgångarne
antagligen äro mindre än nu; visserligen hafva.hans farhågor nyss
i ett hänseende blifvit vederlagda, men i det stora hela och åtminstone
i afseende på behållningar från föregående riksdagar torde
dock vara obestridligt hvad han yttrade. Han framkastade då den
frågan, om det nu vore nödvändigt att under sådana omständigheter
påskynda fältartilleriets fullbordande. Jag tror att man ej kan
gifva något annat svar än ett enhälligt ja. Derför vore bäst att nu
gifva det begärda anslaget, så att artilleriet vore fullbordadt, innan
de befarade svårigheterna vid budgetens reglerande föranledde att
ytterligare draga ut på tiden, — en dyrbar tid, hvars förlust man
sedan hundra- och tusenfaldt kunde få beklaga.

Hvad de betänkligheter beträffar, som den siste ärade talaren
anförde, synes de mig fullkomligt rättfärdiga hans ståndpunkt inom
utskottet, der man nödgas väga tillgångarne, men vid det slutliga
afgörandet betyda de icke det minsta, ty i händelse af gemensam
votering kommer denna att gälla anslagets bestämmande till 600,000
eller 400,000 kr. Något annat kan icke ifrågakomma, ty icke ens
i Andra Kammaren kan något allvarligt yrkande om rent afslag
framställas.

Fortfarande får jag således yrka bifall till statsutskottets förslag
med den förändring att siffran under lit. a förändras till 600,000.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr
grefven och talmannnen, att i afseende på förevarande punkt yrkats
dels bifall till statsutskottets hemställan, dels, af frih. von Krcemer,
att utskottets hemställan skulle bifallas med den ändring, att i
fråga om mom. a) summan 400,000 kronor höjdes till 600,000 kronor,
dels ock, af herr af Buren, att utskottets hemställan skulle bifallas
med vilkor att, så vidt ifrågavarande materiel kunde tillverkas inom
landet, densamma anskaffades och köptes från vårt eget land.

Härefter gjorde herr grefven och talmannen propositioner enligt
dessa yrkanden samt förklarade sig finna propositionen på bifall
till statsutskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Onsdagen den 1 .Tnni.

N:o fi.

Friherre von Kranier begärde votering, i anledning hvaraf
och sedan såsom kontraproposition dervid antagits bifall till det af
honom framstälda yrkande, uppsattes, justerades och anslogs en
omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller 8 punkten i statsutskottets utlåtande n:o 4,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, bifalles punkten med den ändring, att i fråga om
mom. a) summan 400,000 kronor liöjes till 600,000 kronor.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

.Ta — 49;

Nej — 31.

.9—17 punkterna.
Biföllos.

Föredrogos å nyo och godkändes lagutskottets den 27 och 28
sistlidne maj bordlagda utlåtanden:

n:6 7, i anledning af väckta motioner om ändring af 26 kap.
2 § byggningabalken; och

n:o 8, i anledning af väckt motion om tillägg till 17 kap. 16 §
rättegångsbalken.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 27 och 28 i nästlidne månad
bordlagda utlåtande n:o 9, i anledning af väckt motion om ändring
af 1 § i förordningen angående lagfart å fång till fast egendom den
16 juni 1875.

Herr Bergius: Mot syftet i den ifrågavarande motionen, hvilket
är att bereda lindrigare kostnader vid lagfart, då sterbhusdelegare
hafva gemensamt sålt arffallen fast egendom, har jag icke något
att erinra, i synnerhet som jag hyser den åsigten, att enligt nu
gällande lag sterbhusdelegare, innan arfskifte skett, ega erhålla
gemensam lagfart å arffallen fastighet. Sökes åter lagfart på grund
af arfskifte, tror jag, att det rigtigaste är, att särskild lagfart meddelas
för hvarje sterbhusdelegare. Härvid uppkomma dock för sterbhusdelegarne
eu del onödiga kostnader, och torde det vara i sin

Första Kammarens Prof. 1887. B. N:o 6.

Anslag till
artillerimateriel.

(Forts.)

Ifrågasatt
ändring af
i § i lagf artsförordningen.

N:o 6.

Onsdagen den 1 Juni.

Ifrågasatt ordning, att detta missförhållande afhjelpes; men lagutskottet har
i^ila^farts ^öres^aS^ någ°t annat och mera, nemligen att gemensam lagfart
förordning ni. endast får meddelas i det fall, att egendomen i sin helhet af en
eller flere bland sterbhusdelegarne öfvertagits eller af dem samfäldt
^''01 8‘ till annan öfverlåtits; och vidare innefattar förslaget, att arfskifte
måste upprättas, innan lagfart meddelas.

Utskottet påstår äfven, att enligt nu gällande föreskrifter lagfart
å arffallen fastighet icke bör meddelas förr än arfskifte, eller
bodelning, der sådan åtgärd erfordras, egt rum.

För min del har jag icke kunnat förstå, att i lagfartslagen
finnes någon sådan föreskrift, som utskottet här har antagit skulle
finnas. Man har i så fall velat åberopa 2 § 1 agfartslagen, men den
innehåller endast, att vid arf skall tiden för lagfarts sökande räknas,
der för arfslottens bestämmande skifte eller bodelning erfordras,
från det dylik förrättning hölls. Detta är något helt annat! Det
är en. annan sak att säga, när skyldigheten att söka lagfart inträder,
än att säga: man får icke söka lagfart, innan arfskifte skett.

Om utskottets förslag blir lag tror jag, att större svårigheter
skulle uppstå än de, som utskottet velat afhjelpa. För sterbhusdelegare
är det ofta fördelaktigt, om icke rent af nödvändigt, att
lefva längre tid samman i bo oskifto. Det händer då ibland, att
de behöfva inteckna boets fasta egendom, men det får icke ske förrän
lagfart meddelats. Enligt lagutskottets förslag få de icke lagfart,
förr än boet skiftats, och kunna följaktligen icke heller inteckna
fastigheten, så länge de lefva i boskifte.

Likaledes är det ofta nödvändigt, för att betala boets skulder,
att sälja dess fasta egendom, innan egendomen skiftas, och i förordningen
af den 18 september 1862 stadgas: »Ej må mantaga arf
utan att den dödes gäld betala». Men utskottet säger något helt
annat, nemligen att sterbhusdelegare ej få sälja arffallen fastighet,
innan den skiftats dem emellan.

Om utskottets förslag skulle antagas, finnes, efter mitt förmenande,
för sterbhusdelegarne i gäldbundet bo, hvars hufvudsakliga
tillgång vore fast egendom, ingen annan utväg än att antingen afträda
boet till konkurs eller pro forma upprätta ett partielt arfskifte
rörande fastigheten, hvilket sedan måste blifva helt olika, när det
slutliga skiftet sker.

Vid den häradsrätt, der jag är ordförande, tillgår det vanligen
så, att sterbhusdelegarne gemensamt söka och erhålla lagfart på
grund af bouppteckningen. Jag har särskilt uppmanat dem att
gå denna väg, för att undvika onödiga omkostnader, och jag har
icke försport någon olägenhet deraf. De olägenheter, som utskottet
antydt, anser jag icke vara af någon nämnvärd betydelse. Det är
alldeles klart, att om sterbhusdelegarne fått gemensam lagfart och
icke skiftat, så får sedan icke eu af dem sälja, utan att arfskifte
skett och hans lott blifvit utbruten. Mellan sterbhusdelegare i
skiftadt bo existerar ett bolagsförhållande, och ett dylikt bolag bör
lika väl som andra bolag vara berättigad! att sälja sin fasta egendom,
utan att den derförinnan emellan bolagsmännen skiftas.

Onsdagen den 1 Juni.

N:o 6.

Enligt min uppfattning är utskottets förslag synnerligen oprak- ifrågasatt
tiskt, inen då det kan vara billigt och lämpligt, att lagförändring "/

vidtages, hvarigenom sterbhusdelegare berättigas gemensamt lagfara förordningen.
artfallen fastighet, äfven sedan skifte egt rum, så anhåller jag, att
frågan måtte till utskottet återremitteras. or s Herr

Bergst rom: Herr grefve och talman! Hvad angår

rätta tolkningen af gällande lag angående lagfart å fång till fast
egendom, skall jag icke djupt inlåta mig derpå. Uti nu förevarande
delar af lagen råder nemligen, såsom utskottet visat, väsentligen
olika praxis; dock får jag säga, att jag för min del lutar
mest åt den åsigten, att det är främmande för lagens grundtanke
och princip, att man skulle kunna meddela sterbhusdelegare gemensam
lagfart å en dem tillfallen, men oskiftad fastighet. Det har
icke varit meningen med utskottets förslag att hindra delegare
i bo att lefva samman i bo oskifto; men jag vill fästa uppmärksamheten
på, att ett sådant rättsförhållande icke närmast och
företrädesvis bör betraktas från eganderättens synpunkt, utan från
bolagskontrakt^. Så uppfattar högsta domstolen sammanlefvande
i bo oskifto och så uppfattas det äfven inom romerska rätten, enligt
hvilken eu delegare i ett sådant bo kallades icke dominus, än mindre
condominus, utan socius eller bolagsman.

Enligt min åsigt är det alldeles nödvändigt att, om man skall
kunna åstadkomma fullständighet och reda i anteckningarne i lagfartsprotokollen
och fastighetsböckerna, måste man för beviljande
af lagfart fordra de handlingar och åtgärder, hvarigenom delegarnes
i detta bolag eganderätt till bolagets fastighet blrr ideelt bestämd
eller, som det på det juridiska konstspråket heter, bestämmas pro
partibus indivisis. Sådant sker först genom arfskifte; hvaremot en
fullständig och verklig delning, såsom bekant, åstadkommes endast
genom delning af den samfälda fastigheten enligt grunderna för
laga egoskifte.

De af den förste talaren anförda fall, då den föreslagna lagens
bestämmelser skulle medföra olägenheter, voro följande: det första,
att genom bifall till detta lagförslag hindrades arfvingar, som ville
lefva samman i bo oskifto, att inteckna boet tillhörig fastighet, ty
sådant kunde icke ske utan att lagfart föregått. Denna olägenhet torde
icke vara af mycken vigt, ty en klok man lemnar icke gerna ett
sterbhus lån mot inteckning i en detsamma tillhörig fastighet. Han
måste nemligen först -— hvad ofta är ganska svårt — undersöka om
alla sterbhusdelegarne deltagit i pantförskrifningen, ty saknas eu
enda, så är pantförskrifningen och aen derpå grundade inteckningen
ogiltig. Endast en enig och samstämmande vilja hos sterbhusdelegarne
kan med laga verkan förfoga öfver den samfälda fastigheten
i dess helhet. Jag tror derför, att detta fall icke har någon praktisk
betydelse. Hade jag några kapital att placera mot inteckning i
fast egendom, skulle jag sannerligen icke derför välja någon fastighet,
som tillhörde sterbhusdelegare, lefvande samman i bo oskifto,
äfven om sterbhusdelegarne derå fått lagfart.

N:o 6.

Onsdagen den 1 Juni.

Ifrågasatt
ändring af
l § ilagfartsförordningen.

(Forts.)

Det andra af talaren åberopade fallet var, att i 1862 års förordning
om urarfvagörelse står, att ej må man taga arf, utan att
betala den dödes gäld; och ansåg talaren, att sterbhusdelegarne,
om utskottets förslag blefve antaget, skulle varda förhindrade att
utan föregående skifte försälja boets fastighet. I anledning deraf
får jag fästa den ärade talarens uppmärksamhet derpå, att, så vida
arf vingar vilja undgå ansvar för betalning af den dödes gäld, det
icke torde vara för dem rådligt att sälja någon boets fastighet, utan
lärer enda sättet för vinnande af ansvarsfrihet vara att söka urarfva
förmån. De få under sådana omständigheter icke heller nu sälja
någon höets fastighet; de få öfver hufvud icke taga någon befattning
med boet, så framt de vilja göra sig urarfva.

Såsom det framhölls vid 1886 års riksdag, då herr Smedbergs
motion först väcktes, åsyftade han dermed icke något annat än att
i uppgifna fall minska lagfartskostnaden, och frågan hade från sådan
synpunkt kunnat mycket lätt ordnas genom ändring af
tionstaxan. Detta föreslog jag också då, men i sådant tall skulle det
icke lyckats att regelbinda den vacklande praxis; hvilket mål vinnes
genom bifall till utskottets hemställan. Två landtdomare förklarade
1886 i denna kammare, att de'' ansågo sig icke kunna meddela lagfart
annat än på en ideelt bestämd andel i en fastighet. Andra,
såsom den förste talaren i dag, äro af eu annan åsigt. När nu den
föreslagna åtgärden gäller målet att minska kostnaderna för sterbhusdelegarne
och på samma gång derjemte regelbiuda eu ojemn och
vacklande praxis, så finner jag icke annat, än att det är rätt att
vidtaga denna åtgärd.

Pall kunna för öfrigt förekomma, då det länder till stor olägenhet,
om man icke genom sjelfva lagfartshandlingeu kan få veta,
huru stor del i en fastighet hvar och en sterbhusdelegare egt. Så,
om det blir fråga om klander af fång, måste den, som klandrar,
veta, för huru stor del han skall hålla sig till den ene eller andre
sterbhusdelegaren. Likaså, om det är fråga om hemulsskyldighet,
måste köparen veta, för huru stor del hvar och en af sterbhusdelegarne
svarar till hemul. Vidare i det fall, då det gäller återbäring,
t. ex. i händelse en arfvinge har varit frånvarande och de öfrig*
sålt fastigheten oskiftad, så måste han kunna få veta, huru stor del
han har att återkräfva. Det gifves många dylika fall, men jag vill
ej trötta kammare!) med att uppräkna alla de händelser, i hvilka
det är af stor vigt att af offentliga handlingar kunna inhemta, huru
stor lott hvar och en af de sterbhusdelegare, som afhändt sig en
fastighet, egt i densamma.

På dessa grunder yrkar jag bifall till lagutskottets hemställan.

Herr Lothigius: Jag delar de betänkligheter, som den förste
talaren uttalade mot att i lagfartslagen införa ett stadgande, som
skulle innebära ett bestämdt hinder för sterbhusdelegare, som vilja
behålla och gemensamt besitta en fastighet, som tillfallit dem i arf
eller genom arf och giftorätt att derå vinna gemensam lagfart och
derefter kunna låta inteckna fastigheten.

Onsdagen den 1 Juni.

N:o 6.

I fråga om tolkningen af nu gällande lag i detta fall äro, såsom Ifrågasatt
utskottet angifver, meningarne delade, men i det af lagutskottet af

anförda rättsfallet har dock högsta domstolen utan meningsskiljaktig- förökningen
het uttalat den åsigten, att enligt nuvarande lag hinder icke möter
för sterbhusdelegare att erhålla gemensam lagfart å arffallen fastighet.
Herr ordföranden i lagutskottet anmärkte, att en dylik rätt
för sterbhusdelegare ej vore af praktisk betydelse, enär långifvare
ej torde vara benägna att belåna inteckningar, utfärdade af sterbhus,
emedan för bedömande af dylika handlingars giltighet skulle erfordras
undersökning, huruvida de, som utfärdat inteckningshandlingen,
verkligen vore arfvingar och alla arfvingar efter den som förut egt
fastigheten. Men utom det att naturligtvis långifvaren kan hafva
så fullständig personlig kännedom om hvilka, som äro delegare i
ett sterbhus, att ingen tvekan kan råda, så torde väl i allmänhet,
i fråga om hvilka som äro delegare i afliden persons bo, bouppteckning
vara lika tillförlitlig som arfskifte.

Vidare antyddes, att endast sällan skulle ifrågakomma, att fast
egendom under längre tid egdes af sterbhus och förvaltades för
gemensam räkning. Derom bär jag en annan erfarenhet och tror
mig kunna säga att åtminstone i de orter af riket, om hvilka jag
har närmare kännedom, sådant ingalunda är ovanligt. Att under
eu sådan längre tids förvaltning det är af vigt att kunna lemna
inteckning i egendomen, är uppenbart. Detta kan med nu i ämnet
gällande lagstiftning ske, men med den af utskottet föreslagna skulle
sådant blifva omöjligt.

Nu har jag visserligen samma mening, som den förste talaren
uttalat och hvilken högsta domstolen i det ofvan omnämnda rättsfallet
godkänt om sterbhusdelegares rätt enligt nu gällande lag
att gemensamt erhålla lagfart å arffallen fastighet och anser följaktligen
något tillägg derom icke vara egentligen nödvändigt. Men
då ett dylikt tillägg kan vara gagneligt för undanrödjande af den
vid åtskilliga domstolar ännu följda praxis att för beviljande af
lagfart å arffallen fastighet fordra arfskifte, så vill jag icke motsätta
mig sjelfva hufvudinnehållet i förslaget, utan får endast instämma
i den förste talarens yrkande om återremiss, på det att
Riksdagen måtte från utskottet erhålla ett förslag, som jemte det
att det afhjelper de öfverklagade olägenheterna vid lagfart å arffallen
fastighet, som blifvit af sterbhuset försåld, tillika är så affhttadt,
att det icke utgör ett hinder för sterbhusdelegare, som lefva samman
i bo oslcifto, att å dem genom arf eller giftorätt tillfallen fast egendom
erhålla gemensam lagfart.

Herr Forssell, Otto: Den, som sökt taga kännedom om och
jemföra lagbestämmelserna i den nya lagfartslagen af 1875 å ena
sidan och bestämmelserna i ärfdabalken å den andra, kan icke
förvåna sig deröfver, att det blir olika tolkningar och åsigter hos
domarena om huru dessa båda författningar skola kunna förlikas.
Lagfartslagen bjuder beträffande arffallen egendom, l:o att egendomen
skall lagfaras och 2:o att sådan lagfart icke får ega rum

N:o 6.

Onsdagen den 1 Juni.

Ifra f/a,saft
ändring af
1 # i lagfarts■
förordningen

{Forts.)

förr än arfskifte skett. Denna åsigt har utskottets ordförande, som
jag tror, riktigt framhållit. A andra sidan har här en annan talare
sagt, att detta icke alls är nödvändigt, men jag tror för min del
åtminstone, att det varit 1875 års lagstiftares mening, att någon
lagfart icke skulle få ega rum, utan att alla de personer, som hade
del i den arflåtna egendomen, skulle utbryta sina delar och att
hvarje sådan del skulle lagfaras för sig. Men när denna lag skrefs,
glömde lagstiftaren bort ett lagstadgande, som utskottets ordförande
också åberopade, nemligen 11 kap. ärfdabalken, som talar om arfvingar,
som lefva samman i bo oskifto. I sådant fall kan lagfart
uppskjutas i åratal, och icke kan då deii egendomen qvarstå i lagfartsboken
såsom tillhörande en afliden person. Man hade derför
bort göra ett tillägg i lagfartslagen i syfte att, för den händelse
sådant skriftligt aftal, som förmäles i 11 kap. ärfdabalken, åstadkommes
angående fast egendom, skulle denna afhandling intagas i lagfartsprotokollet
såsom ett tecken till att egendomen sedermera eges gemensamt
af arfviugarne såsom en bola.gsegendom, d. v. s. egendomen skulle
lagfaras utan arfskifte. Men det finnes icke någon sådan föreskrift.
Detta är en lucka i lagen. Derifrån hafva dessa olycksaliga motioner
kommit riksdag efter riksdag, samt utskottets alla försök att bota
saken. Jag undrar icke öfver att de misslyckats, enär alla förslagen
äro lika bristfälliga som 1875 års lag, i det att de stå i strid
mot den andra gällande lagen, eller 11 kap. ärfdabalken. Lagutskottet
är således fullkomligt oskyldigt. För min del kan jag
icke godkänna lagutskottets föreliggande förslag, af samma grund
som jag icke kan godkänna 1875 års lag, i det skick den är.

TSTu har föreslagits återremiss till utskottet. Detta skulle väl
vara i syfte, att lagutskottet skulle utarbeta ett annat förslag. Jag
tror dock icke, att det är lagutskottets skyldighet att vara lagstiftare
utan endast att pröfva de lagförslag, som komma in. För öfrig!
har utskottet icke tid till något lagstiftningsarbete, ty sådant får icke
vara hastverk. Jag skulle helst se, att såväl motionärens som lagutskottets
förslag afsloges, och i stället 1875 års lag ändrades i sagda
syfte, men då två talare redan förenat sig i yrkande om återremiss,
så vill jag icke för min del framställa något särskild! yrkande, utan
instämmer med dem, i hopp att lagutskottet måtte afstyrka motionen.

Herr Unger, Magnus: Det är väl, såsom här blifvit sagd!,

på många ställen praxis att meddela lagfart på grund af bouppteckning,
men denna praxis strider då mot vår nu gällande lag, der
det heter i § 1 af kongl. förordningen angående lagfart å fång till
fast egendom den 16 juni 1875, »hvar, som genom köp, byte, gåfva,
testamente, arf, giftorätt, skattelösen af kronojord eller annorledes
med eganderätt åtkommer fast egendom, söke lagfart å fånget», och
i § 4 af samma kongl. förordning, att »den, som söker lagfart, skall
för rätten uppvisa sill fångeshandling.» När ett sterbhus på grund
af bouppteckning söker gemensam lagfart, så sökes denna icke åt
hvar och en och icke heller företes någon fångeshandling för hvar
och eu, tv bouppteckningen är icke en fångeshandling för hvar och
en af arfviugarne till viss del i egendomen.

Onsdagen den 1 Juni.

N:o 6.

Då den praxis kommit i gång att meddela gemensam lagfart, Ifrågasatt
så har det skett af önskan att icke åstadkomma för stora kostnader ändring af
för sterbhusdelegarne, och har den blott tillämpats, när alla delegarne 1§''l^9farts''
sålt. Men det måste väl, som utskottets ordförande anfört, lända^m mneen
till reda och icke medföra någon kostnad eller någon olägenhet, om <h>l''ts-)
sterbhusdelegarne, innan de söka lagfart, göra arfskifte och få eu
verklig fångeshandling, som bestämmer, huru mycket hvar och en
har i egendomen. Det är nemligen icke på långt när likgiltigt att
få bestämdt, huru mycket hvar och en verkligen ärft, äfven om de
sålt gemensamt, ty det kan ju lätt hända, att försäljningen klandras,
så vidt det rör en af delegarne. Jag känner ett sådant fall, då
en person deltagit i försäljningen såsom förmyndare för. en af
arfvingarne, ehuru denne redan var myndig. Det kan således hända,
att ett dylikt klander måste gillas, och att köpet måste återgå. Men
huru stor del i lagfarna fastigheten har då den arfvingen, som väckt
klandertalan? Ja, det vet man icke, och att, såsom man då måste,
efteråt gorå arfskifte är icke rätt, ty då kan arfskiftets utgång och
rättsföljden af klandret komma att bero på, i hvad mån delegarne
önska köpets återgång.

Egentligen skulle, om man gånge strängt efter nuvarande lag,
hvar och. en sterbhusdelegare hafva sin särskilda lagfart. Detta
har man. icke velat, och enligt utskottets förslag undvikes det äfven,
hvilket ju är en vinst, men ett oeftergiflig!; vilkor är, att det först
blir klart, huru mycket hvar och en skall hafva.

Hvad som är vordet sagdt derom, att arfvingarne ej skulle kunna
lefva i bo oskifto, förstår jag ej. Icke hindras delegarne att lefva
samman i bo oskifto derigenom att det på papperet bestämmes,
huru mycket hvar och en skall hafva af boet utan att de särskilda
arfslotterna utbrytas.

Att ingen får taga arf, innan gälden är betald, är nog sant,
men det utgör icke hinder för arfskiftesförrättaren, utan tillgår det
ju allmänligen så, att vid arfskiftet bestämmes icke blott, huru
mycket hvar och en arfvinge skall hafva, utan äfven hvilken egendom,
som skall gå till gäldens betalande, men icke må någon arfvinge,
såsom det i 1862 års förordning stadgas, »taga» arf, utan att
d.en dödes gäld betala. För min del ser jag alltså icke någon praktisk
olägenhet af den ifrågasatta lagförändringen, men väl den stora
fördelen, att det blir reda i förhållandena och att man får veta,
hvad hvar och en af sterbhusdelegarne har, och jag yrkar derför
bifall till lagutskottets förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr grefven och talmannen
enligt de derunder framstälda yrkandena propositioner, först
på godkännande af förevarande utlåtande och sedan derpå, att detsamma
skulle till utskottet återförvisas, samt förklarade sig anse
den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Bergström begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

N:o 6.

Onsdagen den 1 Juni.

Ifrågasatt
ändring af 1
§ i lagfartsförordningen.

(Ports.)

Den, som godkänner lagutskottets utlåtande n:o 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, visas utlåtandet åter till utskottet.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 21;

Nej — 37.

Föredrogos å nyo och godkändes statsutskottets den 25 och 27
sistlidne maj bordlagda utlåtande n:o 16, angående riksgäldskontorets
förvaltning under den tid, som förflutit, sedan ansvarsfrihet senast
tillerkändes fullmägtige i nämnda kontor.

Föredrogs å nyo och godkändes lagutskottets den 25 och 27 i
nästlidne månad bordlagda utlåtanden:

n:o 4, i anledning af väckta motioner om ändringar i strafflagen
den 16 februari 1864;

n:o 5, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 57
i förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862;
äfvensom

n:o 6, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 17 § i
förordningen angående lagfart å fång till fast egendom den 16
juni 1875. _

Justerades tre protokollsutdrag för detta sammanträde.

Som föredragningslistan nu blifvit genomgången, medgaf kammaren,
på framställning af herr grefven och talmannen, att de utfärdade
anslagen till sammanträdets fortsättande på e. in. finge
nedtagas. _

Ledighet från riksdagsgöromåleu beviljades herr Fossil under
tio dagar från och med den 6 i denna månad.

På framställning af herr grefven och talmannen beslöts, att de
ärenden, som denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras
främst å föredragningslistan till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl.

e. in.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Stockholm, 1887. Kong!. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner,