1887. Andra Kammaren N:o 7

ProtokollRiksdagens protokoll 1887:7

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1887. Andra Kammaren N:o 7,

Tisdagen den 31 maj.

kl. V''2 3 e. in.

§ I Justerades

protokollet för den 23 innevarande maj.

§ 2.

Föredrogos och bordlädes för andra gången

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden n:is
1 och 2.

§ 3.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden, n:o 7 a, med anledning af åtskilliga
förslag angående de kongl. teatrarne;

n:o 18, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
ersättning till förre fanjunkaren Carl Ulrik Bergstedt för omkostnader,
dem han såsom innehafvare på lön af sergeantsbostället
Luggavi n:o 1 i Örebro län fått vidkännas för boställets deltagande
i ett vattenafledningsföretag;

n:o 19, i anledning af Kongl. Maj ds proposition angående
försäljning af hospitalslägenheterna Ahus n:is 9 och 10 a i Kristianstads
län;

n:o 20, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter målaren Per
Adolf Stockenberg från Sundsvall;

n:o 21, i anledning af Kongl. Majds proposition angående
afsöndring af jord från indragna militiebostället Erska Öster- och
Bergsgården i Elfsborgs län;

n:o 22, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
försäljning af en del af Tånga hed samt försäljningssummans
användande till inköp af nytt skjutfält för göta artilleriregemente
vid Remmene i vestergötland;

n-.o 23, i anledning af Kongl. Majds proposition i fråga om
egande- och dispositionsrätten till sådant under bruk skatteköp!
hemman, till hvilket bruksegaren från åbon inköpt åborätten:

Andra Kammarens Prof. 1887. B. N:o 7

1

Jf:o 7. 2

Tisdagen den 31 maj.

n:o 24, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
försäljning af indragna militiebostället Vis mantal Skålö i Kopparbergs
län; och

n:o 25, i anledning af väckt motion om befrielse för rusthållarne
vid andra lifgrenadierregementet att bekosta exercisammunition.

Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3A 3 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.

\

Onsdagen den 1 juni.

3 Jf:o 7.

Onsdagen den 1 juni

kl. 11 f. m.

§ I Justerades

protokollet för den 25 nästlidna maj.

§ 2.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:
statsutskottets utlåtanden n:is 7 a, 18, 19, 20, 21, 22, 23,
24 och 25.

§ 3.

Föredrogos, hvart efter annat, och biföllos statsutskottets
utlåtande och memorial

n:o 16, angående riksgäldskontorets förvaltning under den
tid, som förflutit, sedan ansvarsfrihet senast tillerkändes fullmägtige
i nämnda kontor; och

n:o 17, om anvisande af de i regeringsformens 63 § föreskrifna
kreditivsummor.

§ 4.

Likaledes bifölls lagutskottets härefter föredragna utlåtande
n:o 4, i anledning äf väckta motioner om ändringar i strafflagen
den 16 februari 1864.

§ 5-

I ordningen förekom härefter lagutskottets utlåtande n:o 5, Angående
i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 57 i förord- ändring i § 57
ningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862. iförordningen

om kommunal I

en inom Andra Kammaren afgifven motion, n:o 39, hade styrelse å lanherr
S. M. Olsson i Sörnäs föreslagit, att sista momentet af om- det den 21
förmälda lagparagraf måtte erhålla följande förändrade lydelse: mars 1862-

»Jordegare eller boställsinnehafvare, som åt landbo eller
arrendator upplåtit jord eller boställe, är för erläggande af kommunalutskylder
derför befriad, enär dessa utskylder enligt 1 mom.
i denna paragraf skola af brukaren erläggas; saknar arrendator
eller landbo tillgång till kommunalutskyldernas erläggande, åligger
egaren att de samma betala.»

Utskottet hemstälde emellertid, att förevarande motion icke
måtte vinna Riksdagens bifall.

N:o 7. 4

Onsdagen den 1 juni.

Ang. ändring
i § 57 i förordningen
om
kommunalstyrelsepå
landet
den 21 mars
1862.
(Ports.)

Häremot hade reservation anmälts af herrar Anderson i
Tenhult, Smedberg, Andersson i Helgesta, Andersson i Nöbbelöf
och Svensson i Lösen.

Efter föredragning af ärendet anförde:

Herr Anderson i Tenhult: Som man finner af utskottets
betänkande, har jag varit med bland dem, som reserverat
sig mot detsamma. I likhet med motionären har jag nemligen
ansett att den, som på arrende upplåter jord åt annan, bör
i sista hand ansvara för de utskylder till kommunen, som utgå
af jorden. Det vanligaste är att upplåtaren skaffar sig säkerhet
för arrendet genom borgens ställande eller på annat sätt och är
ej någon sådan säkerhet lemnad, så har ju jordegaren en säkerhet
i arrendatorns lösören och andra tillgångar. Då det nu icke
är kommunen utan jordegaren, som utlemnar jorden på arrende,
och kommunen följaktligen icke kan iakttaga nödig försigtighet
vid valet af arrendator, så synes det icke vara mer än billigt, att
kommunen får hålla sig till jordegaren för att utfå hvad som
arrendatorn icke kunnat erlägga.

På dessa skäl har jag inom utskottet tillstyrkt bifall till
motionen, och jag tager mig äfven här friheten att yrka bifall till
densamma.

Herr Olsson i Sörnäs: Herr talman! Då den förre talaren

besvarat förra delen af betänkandet, så skall jag endast be att få
till frågans belysning yttra några ord. Utskottet säger i sitt betänkande,
att obilligheten af ett sådant stadgande, som jag föreslagit,
»framträder ännu skarpare, då man besinnar, att arrendatorn
möjligen med de honom för egendomen tillkommande röster
bidragit till beslutande af de utgifter, för hvilkas betäckande utskylderna
blifvit påförda». Med anledning häraf ber jag få uppläsa
några rader i ett arrendekontrakt, som jag här har till hands
och der det i eu punkt heter: »Hemmanet tillkommande rösträtt
vid prestval, kyrko- och kommunalstämmor och alla öfriga sammanträden,
då jorden lägges till grund för röstberäkningen, frånkänner
sig arrendatorn härmed och tillegnar denna rösträtt uteslutande
bruksegaren eller dess ombud.» Jag skall nu icke inlåta
mig på frågan huru vida en sådan öfverlåtelse af rösträtten är
laglig eller icke, men hvad jag vet är, att det icke alls är ovanligt
att jordegare förbehålla sig en dylik rättighet, och att följaktligen
arrendatorerna icke heller ansett sig berättigade att på
kommunal- eller kyrkostämma deltaga i ärendenas behandling,
utan har denna rättighet helt och hållet förblifvit hos jordegaren.
I dylika fall blir* obilligheten af det nuvarande lagstadgandet att
jordegaren ej behöfver svara för de utskylder, som arrendatorn
ej kunnat erlägga, ännu mera i ögonen fallande. Jag tror såte -

5 N:o 7.

Onsdagen den 1 juni.

des att en ändring i lagen, sådan den jag nu föreslagit, är fullt Ang. ändring
befogad, men som jag ej har någon förhoppning, att mitt förslag* | i för''
denna gång skall gå i genom, isynnerhet som ingen från Första Zm^ndstZ
kammaren reserverat sig emot utskottets betänkande, skall jag relsepå landet
icke förlänga diskussionen. Men det vill jag tillägga, att nog den 21 mars
förefaller det något besynnerligt, att utskottet nu framkommit med 1862-ett sådant utlåtande, då, efter hvad jag har mig bekant, utskottet (Forts.)
förra riksdagen hade tillstyrkt min då i frågan väckta motion,
hvilken var af alldeles samma innehåll som den nu föreliggande,
ehuru frågan då ej hann komma under Eiksdagens behandling.

Jag skall emellertid be att få yrka bifall till motionen och
afslag å utskottets hemställan.

Herr Zachrison: Såsom af utskottets betänkande synes,
har utskottet ansett obilligt, att jordegaren skulle ansvara för arrendatorns
utskylder, förnämligast på grund deraf, att jordegaren
i de flesta fall gör en förlust, om arrendatorn icke kan utgöra
sitt arrende. Utskottet har dessutom såsom skäl för afslag å den
gjorda framställningen anfört, att det förefölle så mycket mera
obilligt att pålägga jordegaren ett sådant ansvar, som arrendatorn
sjelf genom sin rösträtt på kommunalstämma möjligen kunnat bidraga
till beslutande af de utgifter, för hvilkas betäckande utskylderna
påförts. Det har visserligen här anmärkts, att i ett
uppgifvet fall i arrendekontrakt förekomme den bestämmelsen, att
jordegaren förbehölle sig rösträtten för fastigheten; men då arrendatorn
enligt lag har befogenhet utöfva denna rösträtt, torde det
sålunda angifna fallet få anses höra till undantagen.

På dessa grunder anhåller jag, att motionen må lemnas utan
afseende.

Herr Folke Andersson: Herr talman! Då jag är reservant
i denna fråga, skall jag be att få säga några ord. Det kan icke
förnekas att en jordegare kan antaga en arrendator, som är nästan
utblottad, när han tillträder sitt arrende, men icke dess mindre
såsom sådan eger ett stort röstetal inom kommunen och således
kan hafva beslutanderätt kanske öfver de fleste och i saker såsom
byggnader m. m., hvilka kunna komma i synnerhet jordegaren till
godo, ehuru de öfrige inom kommunen få bidraga till största
delen af kostnaderna derför. Jag kan för min del under sådan
förutsättning ej annat än finna det framstälda förslaget till hufvudsyftet
rättvist, i synnerhet som jordegaren har förmånsrätt för sitt
arrende. Då kunde det icke vara mer än billigt att det ålåge
honom betala arrendatorns kommunalutskylder, helst det eller de
ändamål, hvarför utskylderna utgå, kunna på sätt jag anmärkt
lända till fördel äfven för jordegaren. Jag yrkar derför, oaktadt
dess möjliga brister, bifall till motionen och afslag å utskottets
förslag.

N:o 7. 6

Onsdagen den 1 juni.

Ångande Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt herr

ändring i § 57 talmannen till proposition upptagit de olika yrkandena, blef med
om kommu- bislag å utskottets hemställan, herr S. M. Olssons ifrågavarande
tullstyrelse på motion af kammaren af bifallen.

landet den 21

mars 1862. § 6.

Föredrogs lagutskottets utlåtande mo 6, i anledning af väckt
motion om ändrad lydelse af 17 § i förordningen angående lagfart
å fång till fast egendom den 16 juni 1875.

I detta utlåtande hemstälde utskottet, att Riksdagen vilie, med
hufvudsakligt bifall till berörda, inom Första Kammaren af herr
H. Claeson, under mo 7 väckta motion, för sin del antaga följande

Lag

angående ändrad lydelse af 17 § i förordningen angående
lagfart å fång till fast egendom den 16 juni 1875.

Härigenom förordnas, att 17 § i förordningen angående lagfart
å fång till fast egendom skall erhålla följande ändrade lydelse:

För hvart ting å landet skall inom en månad efter tingets
afslutande och för hvarje månad i stad inom åtta dagar efter
månadens slut förteckning å beviljade lagfarter, upptagande fånget
och vid köp jemväl köpeskillingen, af domaren å landet och af
rätten i stad insändas till Konungens befallningshafvande, som
har att ofördröjligen genom tryck kungöra förteckningen så som
med bemälde myndighets kungörelser vanligen förfares; och skall
sådan af domaren å landet upprättad förteckning i tingslagets
kyrkor offentligen uppläsas.

Sedan denna utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Lundberg: Det torde med fog kunna anmärkas mot

föreliggande lagförslag, att då deri stadgas, dels att genom Kongl.
Maj:ts befallningshafvandes försorg lagfartsförteckning skall kungöras
såsom med bemälda myndighets kungörelser vanligen förfares
och väl följaktligen uppläsas i alla länets kyrkor, dels ock att
sådan af domaren på landet upprättad förteckning skall offentligen
uppläsas i tingslagets kyrkor, förslaget innebär en motsägelse.
För min del anser jag, att det varit rigtigare att borttaga bestämmelsen
om lagfartsförteckningars kungörande på sätt som med
Kongl. Maj ds befallningshafvandes kungörelser eller föreskrifter
om lagfartsförteckningarnes uppläsande i länets alla kyrkor vanligen
förfares, samt att beträffande lagfartsförteckningar för städerna,
meddelas likartadt stadgande, som föreslagits i afseende å landet,
Jag kan vid sådant förhållande icke gilla att föreliggande lagförslaget
antages, men jag vill ej deremot framställa något yrkande,
helst icke någon reservation inom utskottet förekommit.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 1 juni.

7 N:o 7,

§ 7-

Till afgörande förelåg vidare statsutskottets utlåtande n:o 4, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens fjerde hufvudtitel.

Punkten 1.

Bifölls.

Punkten 2.

Kongl. Maj:t hade föreslagit:

att Riksdagen -— med godkännande af vissa i statsrådsprotokollet
den 25 april 1887 omförmälda grunder för organisation
af en fästningsartilleribataljon å Vaxholm—Oskar-Fredriksborg
jemte hvad som dervid föreslagits beträffande personalens aflöning
— måtte till genomförande af den del af bataljonens organisation,
som enligt samma protokoll skulle ega rum under år 1888, anvisa,
utöfver de för svea artilleriregementes tre fästningskompanier och
ett fästningskompani vid göta artilleriregemente jemte befäl samt
till arfvode åt kommendant och placemajor å Vaxholm—OskarFredriksborg
nu anslagna medel, jemväl 10,400 kronor af reservartilleriets
anslag samt såsom nytt anslag 86,400 kronor;

att sistnämnda anslagsbelopp, under benämning »fästningsartilleribataljonen
å Vaxholm—Oskar-Fredriksborg», måtte uppföras
under fjerde hufvudtiteln såsom reservationsanslag näst efter anslaget
till fältartilleriet; samt

att de besparingar, som under uppsättningstiden kunde å
de för fästningsartilleribataljonen sålunda afsedda medel beredas,
finge i likhet med hvad förut vid uppsättning af nya trupper
varit medgifvet, af Kongl. Maj:t disponeras för bestridande af
uppsättningskostnader och öfriga med organisationens genomförande
förenade utgifter.

Utskottet hemstälde emellertid, att Kongl. Maj:ts förevarande
framställning icke måtte af Riksdagen bifallas.

Häremot hade inom utskottet reservation afgifvits af herrar
grefve G. Sparre, friherre F. von Essen, II. P. P. Tamm, N. Fosser,
friherre B. A. Leijonhufvud, grefve E. G. A. Piper, grefve TF. G.
Hamilton, friherre R. von Krcemer och C. R. F. von Baumgarten
hvilka yrkat bifall till Kongl. Majds proposition.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Thestrup: Det torde visserligen och med skäl anses
såsom en särdeles otacksam uppgift att försvara Kongl. Maj ds
framställning i förevarande punkt, vid det förhållande att samtlige
denna kammares ledamöter af statsutskottet, hvilka deltagit i ären -

Angående anslag
till en
fästningsartilleribataljon:

å Vaxholm—
Oskar Fredriksborg.

3f:o 7. 8

Onsdagen den 1 juni.

Angående an- hets behandling utan meningsskiljaktighet bidragit till det försteg
till en sia„ som framlagts; men icke förty skall jag, som finner det
tilleribataljon förevarande anslaget vara ett af de vigtigaste, att icke säga det
å Vaxholm— allra vigtigaste af samtliga anslag under fjerde hufvudtiteln,
Oskär- tillåta mig hemställa om bifall till Kongl. Maj:ts framställning,
Jö-erfrifeftor^r. sådan den formulerats i reservanternas förslag.

r '' Statsutskottet har såsom skäl för sitt afstyrkande anfört,

att »enär 1884, 1885 och 1886 årens Riksdagar afslagit af Kongl.
Maj:t för dem framlagda förslag, i hufvudsakliga delar öfverensstämmande
med det nu föreliggande, samt några nya skäl till
bifall icke blifvit af Kongl. Maj:t nu förebragta, titan fastmer
den brydsamma ekonomiska ställningen i landet gifver ökadt stöd
åt den uppfattningen att icke höja de till fjerde hufvudtiteln nu
utgående betydande anslag genom nya, dyrbara organisationers
införande», hemställer utskottet om afslag. Det första skälet
eller att 3 föregående Riksdagar afslagit Kongl. Maj:ts likartade
framställningar, anser jag för min del icke tillfyllestgörande för
förslagets förkastande. Tvärt om anser jag den omständigheten,
att regeringen, oaktadt dess framställningar i detta hänseende
flera gånger förkastats, likväl under förevarande förhållanden,
med ganska tvifvelaktig utsigt till framgång, åter framlagt samma,
förslag, bevisa, att regeringen fäster särdeles vigt dervid och anser
den föreslagna organisationens genomförande vara af stor betydelse.
Att regeringen då ånyo framlägger förslaget är i min
tanke fullt rigtigt, och jag håller före, att regeringen, derest den
under sådana förhållanden underlåtit att göra detta, skulle ådragit
sig ett icke obefogadt klander.

Hvad vidare beträffar utskottets uppgift, att inga nya skäl
för bifall blifvit förebragta, anser jag vi kunna vara försynen
tacksamme derför, att vi icke på ett mera effektivt och hårdhändt
sätt än genom Kongl. Maj:ts propositioner bibragts insigt
om den nuvarande organisationens bristfällighet.

Det vigtigaste skälet för utskottets förslag torde sålunda
vara den brydsamma ekonomiska ställningen i landet. Jag är
den förste att medgifva, att så är förhållandet, och jag anser
derför äfven, att inga andra nya anslag å den ena eller den andra
hufvudtiteln böra ifrågakomma än sådana, som äro af oundgängligt
behof föranledda. Härtill räknar jag föreliggande anslag,
och jag torde i denna min åsigt få understöd af alla dem
inom kammaren, hvilka tagit närmare känuedom om herr general-fälttygmästarens
och chefens för artilleriet upprepade framställningar
om behofvet af föreliggande anslag samt herr statsrådet
och chefens för landtförsvarsdepartementet vid särskilda tillfällen
derom till statsrådsprotokollet afgifna yttranden. Vigten för artilleriet
och derigenom för försvaret i dess helhet af den föreslagna
organisationens genomförande samt vådan och olägenheterna
af ett längre uppskof dermed, hafva under föregående års

Onsdagen den 1 juni.

9 N:o ?.

riksdag af herr krigsministern i hans i denna kammare då af -Angående angifna
sakrika, uttömmande och enligt mitt förmenande fullt öfver - j}a9 m

tygande yttrande i frågan blifvit så till fullo ådagalagda, att jag tilleribataljm
endast tillåter mig åberopa detsamma såsom stöd för min upp-å Vaxholm■
fattning om vigten af ifrågavarande anslags behof. Oskär Också

har hvarken emot behofvet af den föreslagna nya
organisationen eller emot det äskade beloppets storlek någon an- ^
märkning blifvit inom utskottet framstäld; och då jag fortfarande
anser förslaget vara af största vigt och att frågan, icke uteslutande
i dess egenskap af penningefråga bör behandlas och afgöras,
vidhåller jag mitt yrkande om af slag på utskottets hemställan
och bifall till reservanternas förslag.

Herr Nordenfelt: Fullt erkännande den offervillighet,

som Riksdagen under de senare åren låtit artilleriet röna och hvarigenom
fältartilleriet nu står nästan färdigt, åtminstone om ett
par år, med nya och synnerligen lyckligt valda kanoner, ber jag
dock få framhålla, att artilleriet består icke blott af fästningsartilleri,
utan af trenne särskilda delar, nemligen fält- positionsoch
fästningsartilleri. Det är således icke nog att tillgodose blott
det ena af dessa vapenslag; äfven de andra måste få sin del.
Till vapnet hör icke blott materiel, utan äfven personal. Fältartilleriet
har nu fått sin utveckling, ty derför erforderlig personal
fans redan förut. Fästningsartilleriet, hvarom nu är fråga,
och hvartill jemväl fästningarne höra, har äfven i afseende å
materiel fått sin utveckling. Samma förhållande är äfven med
positionsartilleriet, hvars materiel redan länge funnits. Men nu
har man uppgjort en beräkning öfver hvad som ytterligare kan
behöfvas för dessa tvenne vapenslags utveckling, enär derför
saknas personal, och dervid funnit, att anslagsbehofvet för sådant
ändamål stiger till omkring 3 millioner. Som positionsartilleriet
hittills fått sin utveckling endast i afseende på materielen,
då såsom herrarne veta största delen af derför beräknade
anslag redan blifvit beviljad, men helt och hållet är i saknad
af personal, skulle man kunna tycka, att det artilleri, som har
endast materiel, men ingen personal, borde vara det första, som
skulle få sig särskild personal tilldelad. Men Kongl. Maj:t har
troligen haft det skälet att nu icke framlägga förslag dertill, att
detta är mycket dyrt. Sålunda har Kongl. Maj:t icke ansett sig
nu kunna framställa förslag till fullständigt ordnande af dessa
båda artillerislag, som återstå, utan, såsom det står i statsrådsprotokollet,
ansett nödigt att, för att i första hand betrygga
Stockholms försvar, tillse det fästningsartilleriet med den materiel,
som nu finnes, måtte få en tillräcklig och väl organiserad personal.
Det är icke små siffror i afseende på fästningsartilleripjesernas
antal, för hvilket personal här är i fråga. På Vaxholm—
Oscar-Fredriksborg finnas nemligen 252 stycken mer eller min -

N:0 7, 10

Onsdagea den 1 juni.

Angående an- (Jre krigsdugliga, men dock såsom sådana upptagna kanoner. Af
fästninasar- ^essa utgöra 13 stycken störa pansarbrytande kanoner. Man kan
tUleribataljonen föreställning om, hvilken mängd personer erfordras för att
å Vaxholm— skota dessa kanoner, då för serverande af blott en sådan pjes
_0s^rh erfordras 10 man utom alla dem, som hafva att framskaffa de
^ ^(FortiO till dessa kanoner hörande stora laddningar och projektiler.

Äfven andra större pjeser, såsom bombkanoner, finnas der.
Deras antal utgör 118 stycken och fordrar således en stor servis.

Man bör således lätt kunna förstå, att den personal, som
nu finnes för dessa kanoners betjening, nemligen tre fästningskompanier
af svea och ett af göta artilleri med 50 man i hvarje
kompani, icke är tillräcklig att sköta dessa vapen. Derför har
Kongl. Maj:t nu framlagt ett förslag att få tillräckligt manskap
till de nu befintliga pjeserna samt att få detta manskap så organiseradt,
att det skulle utgöra ett särskild! vapenslag inom artilleriet.
Det kan väl tyckas att samma sätt, som hittills användts,
fortfarande skulle kunna tillämpas eller att kommendera
trupp och befäl från olika regementen för dessa pjesers skötsel.
Men som dylik skötsel genom teknikens utveckling blifvit så
svår, att man icke kan begära af samma personer att lika väl
känna det ena som det andra vapenslaget, så blir ett sådant förfaringssätt
icke lämpligt. Jag vet af erfarenhet huru svårt det
är att på kort tid sätta sig in i den praktiska användningen af
ett visst kanonslag, då man egnat sig åt bruket af ett annat.

Att ganska stor skjutning med sådana kanoner nu för tiden
bedrifves kan visas deraf, att man under åren 1884, 1885
och 1886 å fästningarne bortskjutit i medeltal 1,300 stycken projektiler,
deri dock icke inräknadt hvarken de mindre slagen ej
heller exercisammunitionen.

Med hvad jag nu anfört har jag velat visa, att ifrågavarande
pjesers serverande, handtering och skötsel fordra en undervisning,
som gör ett särskild! fästningskompani behöflig! för att
kunna fullkomligt sätta sig in uti dessa förhållanden samt fortfarande
få vara med om utöfningen af detta kall och icke såsom
nu flyttas från det ena till det andra slaget af artilleri. Jag yrkar
derför bifall till Kongl. Maj ds förslag och afslag å statsutskottets
utlåtande i denna del.

Herr Dahl: Då jag i denna fråga intager samma stånd punkt

som den förste talaren, skulle jag må hända icke nu behöft
yttra mig; men jag vill dock göra ett par tillägg till hans yttrande.
Utskottet har bland annat sagt, att, då 1884, 1885 och
1886 årens Riksdagar afslagit likartade framställningar från Kongl.
Maj:t, man äfven i år bör göra det. Detta skäl finner jag alls icke
talande; jag anser tvärtom att, då Kongl. Maj:t ändock å nyo framkommit
med detta förslag, det är skäl för kammaren att taga frågan
i allvarligt öfvervägande och enligt mitt förmenande obetingadt
antaga det kongl. förslaget.

Onsdagen den 1 juni.

11 N:o 7.

Det andra af utskottet begagnade motivet är den bekymmer- Angående ansamma
ekonomiska ställningen i landet. Ja, det är nog sant, att -il1 en
denna är svår, men det finnes dock vissa, saker, som man icke tilleribataljon
för mycket bör reflektera öfver hvad de kosta. Riksdagen å Vaxholm—
har redan offrat stora summor på fästningarne, i synnerhet Vax- Oskär-Freholm—Oskar-Fredriksborg.
Om man nu icke vill försvara dessa driksborg.
fästningar, hvad har det då tjenat till att på dem hafva nedlagt (Forts-)
stora kapital? Skola de vara en lätt pris för en första fiende att
taga, så få vi ångra, att vi icke fullbordat försvaret af dessa verk.

Sålunda finner jag för min del de skäl, som utskottet anfört för
afslag, icke vara värda att fästa sig vid. Jag kan för öfrigt inskränka
mig till att förena mig med reservanterna i deras förslag,
som är detsamma som Kongl. Maj:ts. Jag yrkar följaktligen afslag
å utskottets hemställan och bifall till reservanternas förslag,
sådant det finnes upptaget å sidan 18 i utskottets utlåtande.

Herr A. P. Danielson: Herr talman, mine herrar! Jag tror,
att utskottet haft temligen goda skäl för sitt förslag, eftersom, såsom
en hvar kan se, denna fjerde hufvudtitel slutar på eu siffra
af icke mindre än något öfver 21 millioner. Jag tror derför, att
de brydsamma omständigheter, i Indika den stora allmänheten
lefver, göra det till en bjudande pligt för denna kammare att se
till, det anslagen icke för mycket växa. Äfven om det skälet,
att tre föregående Riksdagar afslagit nu ifrågavarande framställning,
icke vore talande, såsom den siste ärade talaren sagt, så
lärer det dock icke förundra någon mycket, om utskottet nu vidhållit
samma åsigt, som Riksdagen så många gånger förut uttalat.

Yi veta ju, att i andra frågor brukar Riksdagens beslut vara rätt
talande, och att kammaren lägger dem till grund för mycket, men
här i detta särskilda fall vill man icke gifva Riksdagens beslut
någon talande betydelse.

Hvad sedan sj elfva frågan beträffar, så har man sett, att
hufvudsakliga skälet för densamma är att skydda Stockholm. För
min del har jag dock, likasom många med mig, trott, att denna
trygghet kan vinnas på ett annat sätt än just det som Kongl.

Maj:t föreslår. Ty skulle det vara alldeles nödvändigt att bilda
ett särskildt fästningsartilleri på Oskar-Fredriksborg, så har det
måDgen gång blifvit antydt, utan att blifva motsagdt, att en hel
del af gardet kunde inöfvas att sköta dess kanoner i stället för
att så många man nu så att säga sitta fåfänga i hufvudstaden.

Om man derför vill öfva några hundra man deraf att sköta kanonerna
på fästningarne, så låter det sig nog göra för att hafva
sådan personal, som är kunnig äfven i dessa vapens handterande.

Dessutom har utskottet för öfrigt trott, att Stockholms skyddande
är lika mycket beroende på sjöförsvaret som på fästningarne. Af
denna anledning hafva vi derför inom utskottet tänkt det vara
mera skäl att under femte hufvudtiteln bifalla Kongl. Maj:ts förslag

N:o 7. 12

Angående anslag
till en
fästningsartilleribataljon

å Vaxholm—
Oskar-Fredriksborg.

(Forts.)

Onsdagen den 1 juni.

om anslag till de s. k. min- och syftstationerna, Det har nemligen
blifvit yttradt af en framstående militär, att, om dessa stationer
icke äro i fullständigt skick efter tidens fordringar, så är det
en lätt sak att tränga fram ända till Oskar-Fredriksborg, men
deremot att, om dessa stationer i sammanhang med de minlinier,
som med dem äro förenade, äro i god ordning, så bör det vara
nästan omöjligt för eu fiende att framtränga så långt, att OskarFredriksborgs
kanoner behöfva användas, ty, med fullständiga
minlinier i förening med syft- och tändstationer, skulle man, efter
hvad det uppgifvits, kunna afvisa hvilket som helst anfall. Jag
vill dermed icke hafva sagt, att det icke är nödvändigt att hafva
folk för att sköta den dyrbara materielen, men jag vill uppnå
detta mål på ett annat sätt, som är billigare och hvarigenom man
kan hålla sig inom denna hufvudtitels anslagssumma, som uppgår,
som jag nämnt, till nära 21 millioner kronor!

Jag undrar, som sagdt, om det kan vara skäl att under
dessa ytterst knappa ekonomiska omständigheter så förgäta dessa,
att man vill skapa en ny organisation, som årligen skulle kosta
rätt betydliga summor.

På dessa skäl har äfven utskottet trott, att denna fråga icke
mera nu än förr bör framskjutas, och derför yrkar jag bifall till
utskottets förslag.

Chefen för kongl. landtförsvarsdepartementet herr statsrådet
Ryding: Just det, att Kongl. Maj:t återigen fram kommer

med detta förslag, bör vittna för en hvar, som vill
tro på att man icke för nöjes skull kämpar med Riksdagen om
dessa saker, att det är en vigtig fråga, som här föreligger. Den
är så vigtig, att jag skulle vilja se den krigsstyrelse, som ville
taga på sitt ansvar att icke framlägga den för Riksdagen ända
till dess den går igenom. Vaxholms vigt för försvaret är icke
endast att skydda hufvudstaden, utan äfven att hindra en fiendtlig
flotta att understödja ett anfall, framgående i den i strategiskt
hänseende så vigtig ansedda Mälardalen. När Stockholm anlades,
veta vi, att staden på samma gång befästades just för att vara
ett »lås för Mälaren». Då Stockholm åter upphörde att vara en
fästning, var det Vaxholm, som öfvertog denna roll. Men Vaxholm
har äfven ett tredje ändamål, hvilket sannolikt ligger den
siste ärade talaren mera om hjertat än de föregående, och det är
att skydda flottan. Emellan Karlskrona och Haparanda finnes
nemligen ingen befästning, bakom hvilken en jagad och slagen
flotta kan söka skydd, för att reparera lidna skador eller hemta
nya förråd, mer än Vaxholm.

Skulle detta vara hjelpt endast genom minlinier och dessas
skyddande af fartyg, då bär jag illa studerat Vaxholms topografi.
Ty utanför dessa minlinier, både vid Grindapasset och norrut, är

Onsdagen den 1 juni.

13 N:o 7.

det möjligt för en fiende att landstiga och t. ex. efter en marsch Angående ändå
blott ett mil komma bakom minlinierna vid Grinda rätt in på f.af en
fästningen. Om man vill hindra en fiende att nalkas fästningen fuifribatcdjon
och om man vill hemta lärdomar af de sista fästningskrigens er- å Vaxholm—
farenhet, som visat att, om man vill försvara en befästad plats, Oskar-Freman
icke får släppa fienden alldeles in på hufvudfästningen, utan driksborg.
börja försvaret med anläggande af försvarsverk långt utanför fäst- (Forts.)
ningens område, så måste Vaxholms försvar baseras icke blott på
minlinier, utan äfven på batteriers anläggande, och dylika batterier
måste finnas till och med utanför minlinierna i synnerhet
på östra flygeln af fästningens område.

Nu säger man vanligtvis: »denna budget har blifvit så hög,
att det är orätt att öka den vidare, det må vara för hvilket ändamål
som helst.» Ja, jag inser mycket väl, att det för mången
skall synas hårdt att göra uppoffringar för ett försvar, som man,
eget nog, i synnerhet lägger till last att det icke visat någon
nytta eller kommit till användning på 70 ä 80 år. Men efter
mitt förmenande är det den största besparing att slippa krig, ty
ett krig kostar så mycket, att det slukar mycket mer än till och
med ett beräknadt kapital på dessa summor, som synas så svåra
att nu gifva ut. Ett land, som man ofta framhållit såsom exempel,
då det varit fråga om billigt försvar — och försvaret blir der
relativt billigt, derföre att hvarenda karl der är skyldig att utan
lega och lön, såsom här i Sverige, tjenstgöra nära nog hela sin
lifstid •—• är Schweiz. Men enligt de uppgifter jag har, uppgå
försvarskostnaderna i Schweiz till 37 procent af hela budgeten,
då de i Sverige uppgå till 23 ä 25 procent. Räknar man åter
ut hvad kostnaden utgör för hvarje invånare, så komma i Sverige
4 kronor på hvarje, men i Schweiz 4,3 o kronor, under det att
dessutom den värnpligtsbörda, som ligger på hvarje karl i det
sistnämnda landet, är betydligt större.

En föregående talare har visat vigten af att skilja fältartilleriet
från fästningsartilleriet, för att kunna få befäl, som fullkomligt
känner till materielen, som känner till fästningsverken,
med ett ord känner till allt, hvad som fordras att känna för att
försvara eu fästning väl. Jag vill komplettera detta yttrande med
att fästa uppmärksamheten på vigten af att det finnes tillräckligt
med manskap och befäl för att kunna utföra försvaret. Det är
här icke fråga om något helt och hållet nytt, utan blott om eu
tillökning af den styrka, som finnes, samt dess särskiljande från fältartilleriet.
Jag nämnde nyss att, i händelse af krig, en massa
batterier skola anläggas för att skydda mot anfall på fästningens
minlinier eller försänkningar. Dessa batterier gå till mellan 20
och 30 stycken. För att bestycka dem behöfves ett antal af 373
kanoner. Det finnes i den nuvarande befästningen icke en artillerist
till hvarje kanon, och servisen skall således vid öfver halfva
antalet pjeser utgöras endast af 42 dagars öfvad beväring; och detta

N:o 7. 14 Onsdagen den 1 juni.

Angående an- samtidigt med att kanonernas konstruktion blifver alltmera komslag
till en pilträd, så att det fordras mera vana att handtera dem, för att
tilleribataljon ej skola Jäsa sig fast under behandlingen. Det finnes ej eu
å Vaxholm— underofficer eller konstapel att sätta i hvarje batteri under nuOskar-Fre-
varande organisation. Kan detta försvaras? Jag tror det icke.
driksborg. y,jen äfven de, som erkänna detta, visa på andra palliativ. De
(Forts.) saga: »flytta dit en del af fältartilleriet, flytta dit en del af infanteriet;
på det sättet skall saken vara lätt hjelp!» Men äfven
om det gin ge för sig att flytta öfver en del af fältartilleriet dit,
så är förhållandet det, att vi hafva relativt mindre fältartilleri än
något annat land. Vore det då skäl att minska detta ytterligare?
Först genom den sista värnpligtslagen, som medgaf att f. d. stamartillerister
få uttagas till 32 års ålder, har det blifvit möjligt att
mobilisera de 30 fältbatterier, som finnas, således att utrycka
med 180 kanoner. Om jag antager den mobiliserade armén till

70.000 man, så blir detta ju icke mer än 272 kanoner på 1,000
man. Det är en känd sanning, att, om manskapet i armén är
mindre öfvadt, kan detta hjelpas upp med ett kraftigt artilleri,
genom artilleriets förmåga att hålla fienden på längre afstånd.
När nu vår beväring kommer att utgöra af den mobiliserade
armén, sedan en del stam trupper afgått till depoterna, så blir väl
detta en armé, som behöfver stöd af artilleriet, om någon behöfver
det. Huru skulle det då vara möjligt att tillstyrka Kong! Maj:t
att minska det artilleri, som finnes? Kändt är, att t. ex. Frankrike,
der öfningen för hvarje man är femårig, har 472 kanoner
på 1,000 man, och Tyskland, der öfningen för infanteriets manskap
är treårig, i år ökat sitt antal kanoner från 4 till 472 pr

1.000 man.

»Om det icke går an att flytta manskapet från fältartilleriet,
så tag folk från infanteriet», säger man, t. ex. från gardesregementena.
Kan någon visa, att vi hafva för mycken infanteristamtrupp
i förhållande till vår beväring eller till den styrka, som
vi kunna vänta anfall af, då är detta system att tillråda, men i
annat fall är det ett dåligt system. Det är, för att använda en
liknelse, ungefär så som om någon hade två par byxor i sin garderob
och vilie hjelpa upp det ena söndriga paret genom att taga
stycken ur det andra hela paret. Jag tror icke att garderoben
vunne derpå.

Det må kallas för enträgenhet eller envishet, att Kong!
Maj:ts regering kommer fram med detta förslag oupphörligen, men
min uppfattning är den, att det skall läggas fram så länge till
dess det går igenom, och jag finner denna envishet vara mindre
fördömlig hos dem, som framlägga förslaget, derför att de inse,
att hvad som här fordras verkligen behöfs, än jag finner den
vara hos dem, som afslå. detamma, derför att de icke begripa att
hvad som nu fordras är behöflig!

15 H:o 7.

Onsdagen den 1 juni.

Herr A. P. Danielson: Jag vill icke tvista derom, att rege- Angående an*
ringen, som består af 10 ledamöter, är klokare i detta fall än f.a3 m en
Riksdagen,, som består af mer än 360 ledamöter, och icke heller tilhribataUon
om krigsministerns mening, att förslaget gång på gång bör fram- å Vaxholm—
läggas. Men jag vill hålla mig vid förslaget såsom det nu före- OsJcar-Freligger,
och motivet derför var ju, att det skulle tjena till hufvud- driksborg.
stadens försvar. Då tjenar det ju till ingenting att anställa jern- (Forts.)
förelser med Tyskland och Frankrike. Äfven om vi nu skulle
få dessa 350 artillerister på Oskar-Fredriksborg, tror verkligen
herr statsådet att Stockholms försvar dermed är betryggadt? Nog
hittar väl eu fiende in till Stockholm till lands vare sig från norr
eller söder oafsedt artilleriet på nämnda fästning, och i sådant
fall komma dessa 350 artilleristerna icke att hafva så stor betydelse
för Stockholms försvar, som man velat tro. Men visserligen
skulle deras uppsättning medföra en förbättring af försvaret, det
kan ju ej förnekas. Jag har icke heller klandrat regeringen derför,
att den år efter år kommit fram med detta förslag. Det är
ju hennes grundlagsenliga rätt, och likaledes är det Riksdagens,
att se saken från sin synpunkt. För min del, kan jag icke se
att, om anslaget beviljades, hufvudstadens försvar blefve tryggadt
från annat håll än förbi fästningen, ty från norr och söder skulle
fienden i. alla fall kunna komma fram. Jag har sett såsom skäl
anföras, i synnerhet i förra årets kongl. proposition i detta ämne,
att, då vi för ett par år sedan under de små förvecklingarne på
Gotland skickade dit omkring hundra artillerister för att försvara
ön, Karlsborgs försvar derigenom blottades. Nå, den saken
hafva vi sökt afhjelpa genom det beslut, som i fjol fattades,
angående eu särskild artilleritrupp på Gotland.

Jag vill också fästa uppmärksamheten på, derest någon
skulle vilja .tillvita utskottet sådant, att utskottet visst icke varit
så omedgörligt. Utskottet har nemligen tillstyrkt anslag till en
stamtrupp vid Vesternorrlands bataljon, hvilket jag tror skall
blifva till nytta för denna landsända, som är blottad på trupper.

Man kan icke göra allt på en gång. Hvilken uppfattning om
saken de herrar hafva, som kommit hit sedan senaste riksdagen,
vet jag icke. Om deras valmän och de sjelfve vilja öka anslagen
på. fjerde och femte hufvudtitlarne, få de sjelfve afgöra. En
förändring har således väl egt rum i kammarens sammansättning,
men då statsutskottets ledamöter ännu äro ungefär desamma, som
vid senaste mötet, och Riksdagen förut afslagit föreliggande fråga,
har utskottet vidhållit sin förut i denna fråga uttalade uppfattning.
Deremot har utskottet tillstyrkt anslag till förbättringar i
andra hänseenden. Af dessa skäl yrkar jag fortfarande bifall till
utskottets förslag.

Herr Gustafsson: Herr talmani Mine herrarI Chefen för
kongl. landtförsvarsdepartementet bär låtit oss veta, att det icke

N:o 7. 16

Onsdagen den 1 juni.

Angående an- varit för ro skull, som Kong!. Maj:ts regering under flera år
slag till en kämpat med Riksdagen om dessa anslag. Jag deremot vill vända
meribataljönom satsen och säga, att det icke heller är för ro skull som Riksu
Vaxholm— dagen under flera år städse sagt nej till det nu åter ifrågasatta
Oskar-Fre- anslaget.

driksborg. Herr krigsministern anstälde vidare eu jemförelse emellan

(Forts.) hva(;i försvaret kostar i Schweiz och här i Sverige. Han sade,
att försvaret i Schweiz kostade fyra kronor trettio öre per invånare
och i Sverige fyra kronor per invånare. Äfven om dessa
siffror äro rigtiga, hvilket jag icke vet, så påstår jag likväl, att
vårt försvar är dyrare än försvaret i Schweiz, som till följd af
sitt läge, omgifvet som det är af tre stormagter, nödgas kosta på
sitt försvar mera än de länder, som i likhet med Sverige hafva
ett fördelaktigare läge.

Hvad en fästningsartilleribataljon beträffar, så har här yttrats
af den andre talaren under denna debatt, att det vore alldeles
nödvändigt, att eu särskild trupp inöfvades för detta artilleri.
Talaren framhöll, att det måste beräknas tio man för serverande
af hvarje pansarbrytande kanon utom alla dem som hafva att
framskaffa till dessa kanoner hörande stora laddningar och projektiler.
Jag kan emellertid icke finna, att det skall behöfvas
mycken öfning för att framskaffa projektiler och ammunition.
Jag har hört officerare, anstälde vid fästningen Vaxholm—OskarFredriksborg
yttra, att, hvad sjelfva den ifrågasatta truppen vidkomma,
den icke vore så nödvändig att uppsätta, tv servis kan
vid behof lätt inöfvas, men att det vore vida nödvändigare att
få tillräckligt med officerare. Jag har också redan förut framhållit,
att, om ett förslag förelåge att organisera eu stam af officerare,
hvilka skulle behöfva flera år för att studera och lära sig
sköta kanonerna, jag icke skulle hafva motsatt mig ett sådant förslag.
Men att sätta upp en trupp, som skulle år efter år gå och göra
ingenting, derom kan jag icke vara med. En hvar har nog sett,
huru redan nu artilleristerna vid fästningen dagarne i ända stå
nere vid stränderna med metspön i händerna och göra ingenting.

Förfaringssättet i den liknelse herr krigsministern omnämnde
angående byxorna finner jag för min del synnerligen klokt. Åtminstone
har jag funnit det för mig vara fördelaktigt att, om
jag har två par byxor, som äro söndriga, skära sönder det ena
paret för att dermed laga det andra.

Jag yrkar fortfarande bifall till statsutskottets hemställan om
afslag å den föredragna punkten och Ivongl. Maj:ts förslag i ämnet.

Herr Jönsson i Gammalstorp: Äfven om jag vore öfvertygad
om nödvändigheten af en organisation af en fästningsartilleribataljon
å Vaxholm—Oskar-Fredriksborg, så anser jag i allt fall landets
ekonomiska ställning vara af den beskaffenhet, att jag kommer
att motsätta mig det ifrågasatta anslaget och derjemte hvarje nytt

Onsdagen den 1 Juni.

17 Ko 7.

anslag, som förekommer. Jag anser nemligen, att man icke bör Angående angå
så långt i uppoffring för försvaret, att man till slut icke har något f.fj en
att försvara. Jag yrkar fördenskull bifall till statsutskottets förslag. tUleribaMjon

å Waxholm—

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. I enlighet med Oskar-Frede
gjorda yrkandena gaf herr talmannen proposition dels på driksborg.

bifall till utskottets hemställan och dels på afslag å densamma (Forts-)

och bifall i stället till Kongl. Maj ds i ämnet gjorda framställning.

Herr talmannen förklarade sig anse den förstnämnda propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad, men som votering begärdes,
blef nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande om röstningsproposition: Den,

som bifaller hvad statsutskottet hemstält i 2:dra punkten
af utlåtandet n:o 4,

röstar ja;

Den, det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har kammaren, med afelag å utskottets nämnda
hemställan, bifallit Kongl. Majds i ämnet gjorda framställning.

Omröstningen utföll med 120 ja mot 59 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

Punkternål 3—6.

Biföllos.

I punkten 7 hemstälde utskottet, med tillstyrkande af en a^aq^för m~
Kongl. Majd i sådant afseende gjord framställning, att för till- läspning af
lämpning af nya värnpligtslagens föreskrifter i fråga om de värn- nya värnpligtiges
inskrifning och redovisning m. m. ett extra anslag å pligtslagens

150,000 kronor måtte för år 1888 anvisas. ^öres nfter Herrar

A. P. Danielson, Petersson i Runtorp, Pehrson
i Törneryd och Petersson i Eksebo hade deremot i en vid punkten
fogad reservation yrkat, att Riksdagen för tillämpning af nya
värnpligtslagens föreskrifter i fråga om de värnpligtiges inskrifning
och redovisning m. m. må på extra stat för år 1888 anvisa
77,500 kronor.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr A. P. Danielson: Herr talmani Mine herrar! Som
herrarne finna, har jag jemte ett par andra af utskottets ledamöter
reserverat mig i denna punkt. Man torde derjemte finna, att
skilnaden mellan reservanternas och utskottets yrkande rörande

Andra Kammarens Prof. 1887. B. N-.o 7. 2

N:0 7. 18

Onsdagen den 1 Juni.

Angående anslag
för tilllämpning
af
nya värnpligtslagens

föreskrifter.

(Forts.)

anslaget i fråga inskränker sig till en ren tydning eller tolkning
af gällande lönereglering för armén. Som man ser vill Kongl.
Maj:t tyda denna lönereglering och vilkoren derför så, att vederbörande
armébefäl skulle vara skyldigt att verkställa den i fråga
varande rullföringen och hvad dertill hörer endast under den
förutsättning, att vi fått en ny arméorganisation; d. v. s. att, om
befälet till följd af en ny arméorganisation fått mera att göra,
så hade de varit skyldiga att utan särskild ersättning verkställa
de värnpligtiges rullföring; men med den mindre tjenstgöring
de äro ålagda enligt den nya värnpligtslagen anses de icke vara
skyldiga att verkställa de åligganden, som följa af den nya löneregleringen.
Reservanterna åter hafva för sin del ansett, att ett
sådant skäl icke kan rimligen anföras. Ty var det meningen,
då man verkstälde denna lönereglering, att befälet skulle vara
skyldigt att utan särskild ersättning förrätta den långt mera besvärliga
rullföring, som blefve en följd af en ny härordnings
genomförande, så måste det väl ännu mer vara det nu, då det
gäller ett mindre arbete.

Herrarne veta mycket väl, att 1875 års arméorganisationsförslag
var ett ganska omfattande förslag till förändring af armén. Och
det var med syfte på, att detta stora förslag skulle komma till
stånd, som nu gällande lönereglering beslutades.

Att befälet på grund af de löneförmåner, som genom Riksdagens
beslut kommit detsamma till godo, får ombesörja rullföringen,
deri ligger således enligt min uppfattning icke någon
obillighet; och, som herrarne torde veta, gjorde hvarken Kongl.
Maj:t eller Riksdagen några särskilda förbehåll i detta fall.

Herrarne finna vidare, att vi, reservanter inom utskottet, tillstyrkt
beviljandet af de 50,000 kr., som skola utgöra arfvoden åt
afdelningsområdesbefälhafvare — d. v. s. i de flesta fall militärer,
hvilka icke äro i aktiv tjenstgöring — äfvensom af de 27,522
kr., afsedda för bestridandet af kostnaderna för inskrifningsväsendet
vid beväringstrupperna. Men för det arbete, som kan tillkomma
öfriga armébefälet i följd af inskrifningsväsendet, lärer
det icke kunna göra anspråk på särskild ersättning, sedan lönereglering
för befälet blifvit verkstäld. Man har sagt att denna
reglering skedde under förutsättning att befälet skall tjenstgöra
på roten. Häremot vill jag erinra, att man då tänkte sig en
långt vidsträcktare härorganisation, än som blef fallet. Då var
det fråga om att införa tjugu, eller åtminstone tolf årsklasser, men
det blef icke mer än halfva detta antal, eller sex årsklasser. För
öfrigt, om herrar militärer äro missnöjde med det i fråga varande
arbetet, så kan man ju hos oss som i andra länder öfverlemna
rullforningen åt civila tjensteman, t. ex, åt häradsskrifvarne, som
säkert med tacksamhet skulle för 4—500 kr. om året åtaga sig
detsamma. Man har emellertid antagit att militärerna skulle näfva

Onsdagen den 1 Juni.

19 N:0 7.

intresse för sitt yrke, att de ville lära känna manskapet och göra Angående ansig
förtrogne med beväringsinstitutionen. Ö

Vidare hafva vi reservanter förestält oss att, om chefen för nya rJ-rn.
landtförsvarsdepartementet ville använda den rättighet som Kongl. pligtslagens
Maj:t har, att omflytta armébefälets tjenstgöringspenningar till föreskrifter.
arfvoden, befälets rätt derigenom icke träddes för nära. (Forts.)

Man har äfven klagat öfver, att i år arbetet med rullförigen
varit mycket ansträngande, och det må ju vara lätt förklarligt.
Allt nytt, då det skall sättas i verket, kräfver mera
arbete än hvad fallet är sedan man hunnit sätta sig in i förhållandena.
Men i alla händelser måste de af Kongl. Maj:t och
Riksdagen uppstäda vilkoren för åtnjutande af löneregleringens
förmåner uppfyllas. Visserligen anslog Riksdagen i fjor samma
belopp för inskrifningsväsendets tillämpning, som nu är äskadt.

Men som herrarne veta, nekades summan då med betydande
majoritet af Andra Kammaren, ehuru densamma, vid gemensam
votering, genom den förseglade sedelns utslag af Riksdagen i
sin helhet beviljades.

På dessa i korthet anförda skäl yrkar jag i så måtto afslag
å utskottets förslag, att kammaren måtte bifalla den deremot
afgifna reservationen, hvarigenom klämmen skulle lyda så: »att
Riksdagen för tillämpning af nya värnpligtlagens föreskrifter i
fråga om de värnpligtiges inskrifning och redovisning m. m. må
på extra stat för år 1888 anvisa 77,500 kronor»

Häruti förenade sig herrar Jönssoni Sandby, Petersson
i Boestad, Sundling, Oléhn, Andersson i Lyckorna och
Nilsson i Skärhus.

Vidare yttrade:

Herr vice talmannen Sven Nilsson: Vid sistlidet års riksdag
stod jag i förevarande fråga på samma ståndpunkt som herr
Danielson — jag tolkar Riksdagens af honom åberopade beslut
angående genomförandet af löneregleringen för befälet på samma
sätt som han — eller att det skulle åligga befälet att utan särskild
ersättning öfvertaga inskrifningen och redovisningen af de värnpligtige;
och på anförda skäl afslog jemväl Andra Kammaren
Kongl. Maj:ts då gjorda framställning om anslag för inskrifningsväsendets
tillämpning. Men vid det förhållandet, att Riksdagen i
sin helhet haft en från Andra Kammarens åsigt afvikande mening
och i enlighet dermed fattat sitt beslut i frågan, har jag för min
del böjt mig för denna af Riksdagen uttalade mening, på samma
gång jag anser det icke vara rätt och följdrigtigt, att det ena
året besluta på ett sätt och det följande på ett annat. Dessutom,
afslogés nu Kong!. Maj:ts framställning i ämnet, skulle de! se ut
som kammaren icke ville, att den nya värnpligislagen skulle

N:o 7. 20

Onsdagen den 1 Juni.

Angående an- genomföras. Som herrarne torde erinra sig, var jag för min del
dag för till- lc]je me(j om denna lag; men då den nu eu gång är antagen,
“nyariirn- bör det väl ock ställas så till, att den kan tillämpas; eljest skulle
pligtslagens ju hela lagen icke tjena till något.

föreskrifter. På dessa kortfattade skäl anhåller jag om bifall till stats(Forts.
) utskottets förslag i den nu föredragna punkten.

Chefen för kongl. landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet
Rvding: Om jag rätt fattade den förste talaren, tycktes det
egentligen vara trenne spörsmål, som han önskar besvarade, för
att få sina tvifvelsmål i ämnet skingrade. Hans första fråga var,
hvarföre arbetet med rullföringen lagts på kompanicheferna, eller
på militären, som han uttryckte sig, och icke lika gerna kunnat
öfverlemnas åt civile tjensteman, exempelvis åt häradsskrifvarne,
hvilka nog med tacksamhet skulle åtaga sig detta arbete. Orsaken
härtill är lätt för mig att påvisa endast genom att erinra
om det förhållandet, att vår härorganisation grundar sig på stam
och beväring, hvilka skola sammanblandas och bilda de olika
stridsenheterna. Det är en känd och erkänd sak, att icke något
hjelper så mycket till framgång i krig som att stridsenheterna
äro homogent sammansatta och att dugligheten är lika stor hos
hvarje man i ledet. Detta är naturligtvis svårt, ja, omöjligt att
uppnå med den organisation af stam och beväring, som vi hafva,
men deremot är det icke svårt att söka göra denna sammansättning
så homogen som möjligt är genom att låta befälet få lika
mycket att göra med beväringen som med stamsoldaten och på
så sätt få eu noggrann kännedom om de värnpligtige. Genom
att lägga inskrifningsförrättningarne på kompanicheferna, genom
att stadga, det anmälningar om flyttning och vistelse utom boningsorten
skola ske hos desse, genom att alltid hafva samma
beväring på sammma kompani, och slutligen genom att låta mönstringarne
med samtlige åldersklasser verkställas af de egna kompanicheferna
har man trott sig kunna, till fromma för systemet,
åstadkomma eu bättre och fullständigare sammanslutning af
arméns olika beståndsdelar. Det är detta, som gjort att man lagt
inskrifningen på kompanicheferna. Men, invänder någon kanske,
detta har icke blifvit så tillämpadt i år, ty på somliga ställen är
det icke kompanicheferna, som förrätta inskrifningen. Mycket
sant, men detta har skett, derför att anslaget ännu är på extra
stat. Då förslaget förra året var före, hade man tänkt sig ovilkorlig
skyldighet för kompanicheferna i berörda afseende, men anslaget
var då begärdt på ordinarie stat. Riksdagen beviljade emellertid
detsamma blott på extra stat, och då tyckte man, att det
vore obilligt tvinga folk att lemna säkra sysselsättningar, som de
möjligen hade, blott för kanske endast detta år. Så länge ett anslag
är på extra stat uppfördt, må det förlåtas mig, om jag känner
mig osäker, huruvida det kommer att fortvara. Genom att lägga

Onsdagen den 1 Juni.

21 N:o 7.

inskrifningen på befälet, syndar man visserligen mot en organi- Angående ansationsregel,
den nemligen, att lägga inskrifningsväsendet i hän- fa9 f°r m''
derna på sådana personer, som blifva qvar i hemorten, då armén nua™lrnmobiliseras,
och således äro oförhindrade att alltjemt sköta inskrif- pUgtslagens
ningen. I andra länder verkställes denna af särskilda tjensteman, föreskrifter.
som icke följa med den mobiliserade armén utan stanna hemma. (Forts.)
Denna invändning väntade sig krigsstyrelsen, och derför har man
äfven vid sidan af hvarje kompanichef stält en afdelningsområdesbefälhafvare.
Hvarje kompani har med afseende på inskrifningen
delats _i två afdelningar, af hvilka kompanichefen sköter den ena,
afdelningsområdesbefälhafvaren den andra. Denne senare är således
inne i alla inskrifningsförhållandena redan i fredstid och
kan derför, i händelse af mobilisering, ensam öfvertaga göromålen.
^ Men då den summa, som skulle utgå till desse afdelningsområdesbefälhafvare,
var temligen liten, kunde man rimligtvis endast
lägga en del af kompanichefernas göromål på dem, eller ålägga
dem att i händelse af behof hjelpa kompanicheferna.

Den andra frågan tycktes vara, om icke kompanibefälhafvarnes
arbete endast vore i nämnvärd mån betydligt i år, medan
anordningen ännu vore ny, och om de ej, sedan arbetet kommit
i gång, skulle i sjelfva verket få det ganska makligt. Nej, för min
del tror jag, att de allt framgent skola få full sysselsättning hela året
om. Jag ber att först och främst få erinra, att det manskap, som
skall föras in i rullorna, stiger inom hvarje kompaniområde i rundt
tal till 2,400 man. Det är således 2,400 man, som skola i medeltal
rullföras och göras reda för. Yi komma lätt till denna siffra,om vi
dividera antalet värnpligtige i 1 åldersklassen, omkring 46,000 man,
med kompaniområdenas antal, 188 st., samt sedan multiplicera qvoten
244 med åldersklassernas antal i beväringen och landtstormen,
dervid görande afseende vid utflyttningar, dödsfall, m. m. Redovisning
för dessa 2,400 skall nu föras in i stamrullorna, som innehålla
16 kolumner, upptagande födelseort, födelseställe, nuvarande
bostadsort, anteckning om, huru vida de inskrifne äro lämpliga
för specialvapnen m. m. Vidare skola områdesbefälhafvarne
fora en särskild afgångs- och restlängd, hvarmed afses att, om
en värnpligtig anmäler sig vilja lemna ett kompaniområde och
flytta till ett annat ställe i landet, så skall han för kontrollens
skull. genast införas i denna s. k. afgångs- och restlista. Om
icke inom 14 dagar efter sedan sådan anmälan blifvit gjord qvitto
ankommit från områdesbefälhafvaren i det nya kompaniområde,
dit han anmält sig skola aflyfta, är det befälets i bort flyttningsorten
skyldighet att i två exemplar afsända särskild sedel till
kompanibefälet i den anmälda inflyttningsorten, för att få svar,
om den värnpligtige anmält sig eller ej, haft sin inskrifningsbok
med sig till uppvisning m. in. Är detta icke händelsen, skall
underrättelse derom genast meddelas öfrige 187 kompaniområdesbefälhafvare
för karlens efterspanande och för att sålunda, såvidt

N:o 7. 22

Onsdagen den 1 Juni.

Angående anslag
för tilllämpning
af
nya värnpligtslagens

föreskrifter.

(Forts.)

möjligt är, betaga honom möjligheten att helt och hållet försvinna.
Enligt uppgift från statistiska centralbyrån finnas för närvarande
omkring 47,000 menniskor, deraf 32,000 karlar och 15,000 qvinnor,
som man visserligen har reda på att de blifvit födde och
döpte, men hvilkas vistelseort är okänd, ehuru man känner till
att de icke utflyttat. Detta är ett sorgligt förhållande, men
dock icke hopplöst, och vi skola nu väl åtminstone försöka hålla
reda på dem, som äro i värnpligtsåldern. Vidare skall inom
hvarje inskrifningsområde föras ett särskildt namnregister i alfabetisk
ordning öfver dessa 2,400 nyinskrifne, och, ehuru detta är
besvärligt i början, blifver det dock alltid en lättnad för ordningen
och kontrollen. Utom inskrifningslistorna skola för hvarje
klass föras särskilda förteckningar öfver anmälda försummelser,
diarium, konceptjournal, handrulia o. s. v.

Utom alla dessa rullor, som inskrifningsområdesbefälhafvaren
alltid skall föra, åligger det honom att i januari månad hvarje
år i stamrullorna anteckna dem som uppflyttats ur ena klassen
till den andra samt afföra dem, som utgått från alla 12 klasserna.
Före den 15 januari hvarje år skall han till allmänna
åklagarne hafva öfverlemnat förteckning öfver försummad anmälan
om flyttning, samt före den 20 i samma månad hafva öfversändt
rapport öfver hvilka vapen, de värnpligtige tillhöra m. m.
Formuläret till denna rapport upptager icke mindre än 51 kolumner,
så att endast detta göromål är långt ifrån så obetydligt. Allt
detta skall ske i januari månad. Så komma göromålen i februari,
som föregå sjeifva inskrifningsförrättningarne. Då skola alla rullor
inskickas i och för mönstringen och detta i flera exemplar.
Uppgifter skola då lemnas öfver alla, som vid föregående års
mönstring erhållit uppskof till kommande år, äfvensom öfver sådana,
som hos befälet anmält sig vilja begagna sig af uppskof
till nästa mönstring. I andra förteckningar upptagas vidare alla,
som frikallats från värnpligtens fullgörande, eller för hvilka svårighet
uppstått för dess fullgörande under föregående år och å
hvilka derför ny besigtning måste verkställas för utrönande, om
de skola helt och hållet fritagas, eller om de utan olägenhet kunna
fortsätta med exercisen. Vidare skall han hafva i ordning eu
inskrifningslängd lika med den som kommit från mantalsskrifningsförrättarne,
presterskapet och konungens befallningshafvande.
I mars månad och början af april vidtaga sjeifva inskrifningsförrättningarne.
Dessa förrättningar kunna i det sydligare Sverige
hinna verkställas på kanske 14 dagar, men i nordliga Sverige deremot,
der jag sjelf deltagit i dylika förrättningar, kunna de oftast
icke afslutas på mindre än 6 ä 7 veckor Sedan inskrifningarne
afslutats, skola kompaniområdesbefälhafvarne i slutet af april insända
en del uppgifter och sammandrag öfver utfallet af inskrifningame
till bataljonsbefälet; insändandet skall ske så tidigt, att
handlingarne hinna komma bataljonsbefälet till banda minst en

Onsdagen den 1 Juni.

23 7.

vecka före inskrifningsrevisionens början. Denna revision försiggår,
under normala förhållanden åtminstone, i april månad, och
dervid skola kompanibefälhafvarne vara närvarande, för att tillhandagå
med upplysningar. Sedan inskrifningen sålunda blifvir
afslutad åligger det kompanibefälet att genom omedelbara ordres
inkalla dem, som äro indelade till specialvapnen, samt genom
kungörelse i tidningarne alla de värnpligtige, som skola exercera
med det regemente hvartill kompaniområdet hör. Fullständiga
aflemningsrullor öfver kompaniområdets värnpligtige beväringar
upprättas derefter särskildt för hvarje vapenslag, som får beväring
från området. Derefter komma mötena. För att få ordning i
beväringsexercisen, för att få manskapet mera kändt af befälet,
äro kompanicheferna kommenderade till beväringsmötena. Mötena
sluta först i början af juli. Under mellantiden på mötena får
han lof att komplettera inskrifningsböekerna. Uti dylika skall
hvarje karl redovisas, jemte anteckning huruvida han fullgjort sin
exercis, hvad han är lämplig till, om han varit sjuk, huru han
skjutit o. s. v., med ett ord allt, som man behöfver känna om
den värnpligtige, måste antecknas uti dessa böcker. Före den
.15 juli skall han insända förteckning öfver anmälningsförsummelser.

Juli månad tyckes vara den, hvarunder han har minst att
göra. Men sedan börjar arbetet åter i augusti. Allt hvad som
med afseende på årsklasserna passerat under året skall antecknas
och jemte uppgifter om försummelser insändas till vederbörande
mantalsskrifningsmyndigheter, på det att dessa på grund af de
inkomna anmälningarna skola kunna göra rättelser i sina längder
för följande års mantalsskrifning. I september och oktober skall
han komplettera rullorna, återsända bevärings- och landtstormslistorna
för löpande året till vederbörande myndigheter, samt dessutom
göra sig i ordning till mönstringarna med alla de klasser
af beväringen, som icke varit under året inkallade till öfning —
desse skola nemligen under november undergå mönstring, —- allt
detta skall verkställas af kompaniområdesbefälhafvaren. Före
slutet af december skall han slutligen till Kongl. Maj ds befallningshafvande
insända bötesförteckning öfver dem som förfallolöst
uteblifvit från dessa mönstringar, samt skrifva s. k. landtstormssedlar
åt alla som skola öfverföras till landtstormen, utan att
hafva närvarit vid dessa mönstringar. Listornas förande är icke
någon lätt sak, och om jag ännu en gång erinrar derom, att han
skall hålla reda på omkring 2,400 man, som föras upp i rullorna,
så torde hvar och en förstå att det är mycket att göra för dessa
kompaniområdesbefälhafvare.

Den sista frågan, och den som icke är den minst vigtiga här,
var huruvida det icke med stöd af 1875 års lönereglemente skulle
kunna åläggas befälet att fullgöra allt detta utan någon särskild
godtgörelse. Der, herr Danielson, äro vi af motsatt åsigt. Hvar

Angående anslag
för tilllämpning
af
nya värnpligtslagens

föreskrifter.

(Forts.)

N:o 7. 24

Onsdagen den 1 Juni.

Angående an- och en som vill opartiskt läsa de handlingar, som finnas bilagda
slag för till- protokollet till den vid 1875 års riksdag af Kongl: Mai:t afgifna
nya värn- st&tsregleringsproposition, skall finna, att i den lönereglering, som
pligtslagens arméns befäl då undergick, var den ledande principen den, att lika
föreskrifter störa fasta löner skulle beredas alla i samma grad ända ned till
(Forte.) underlöjtnantens; men dermed var också likheten slut. Hvad som
i andra verk motsvaras af tjenstgöringspenningar, motsvaras i 1875
års lönereglering för armén dels af dagaflöning af dem, som kunna
anses sysselsatta hela året om, och dels af tjenstgöringspenningar
för dem, som icke hafva sådan sysselsättning att de kunna anses
sysselsatta mer än en del af året. Detta framhöll dåvarande
chefen för landtförsvarsdepartementet ganska tydligt. Sedan han
redogjort för dagaflöningen till den värfvade, garnisonerade armén,
förekommer följande uttryck: »Beträffande dagaflöningen lärer
denna vid indelta armén icke böra åtnjutas under längre tid, än vapenöfningarna
fortgå, eller 2 månader, alldenstund tjenstenpå roten icke
utgör dagligt arbete, hvaremot jag, såsom ersättning för tjensten
på roten, i förhållande till dess utsträckning och vigt, åt indelta
arméns befäl föreslagit lämpliga tjenstgöringspenningar.i För en
hvar, som nu vet hvad som menas med tjenstgöring en på roten
■— och för en hvar, som icke vet detta, men kan med tjenstgöringsreglementet
i hand derom taga kännedom — för hvar och
en sådan kan här icke blifva någon tvist om att tjenstgöringspenningar
utgå ej för annat än för tjenstgöring på roten.

Sedan kommer den strofen, som herr Danielson antydde, i
afseende å skyldigheten att underkasta sig förändring i organisationen.
Den lyder sålunda: »Ehuru, såsom jag förut anmärkt,
det varit min sträfvan att så uppgöra förslaget till lönereglering,
att den skulle vara passande äfven vid en ny härordning, är det
dock klart, att ett genomförande af en förändrad arméorganisation
ovilkorligen måste medföra rubbningar i bestående förhållanden,
med afseende å såväl tjenstgöringsskyldigheten som i viss mån
äfven aflöningen. Det torde således vara af klokhet betingadt
och, vid de i allmänhet förbättrade vilkor, hvarmed arméns befäl,
om löneregleringen efter detta mitt underdåniga förslag genomföres,
i allmänhet kommer i åtnjutande, icke obilligt att stadga,
det den, som ingår å ny lönestat, skall vara skyldig underkasta
sig de förändringar i tjenstgöringsskyldighet och aflöningsförmåner,
hvilka en omorganisation af landtförsvaret kan göra erforderliga.»

Det säger ju sig sjelft att, om med en förändrad organisation
jag ålägger en ökad tjenstgöring, så skall väl detta medföra
en ökad aflöning, — detta synes väl alldeles tydligt och billigt?

Af den kongl. propositionen framgår således, att om tjenstetiden
skulle kunna komma att, med undantag af semestertiden,
räcka hela året om, för officerare med deras vederlikar, skulle de
i så fall erhålla eu dagaflöning, underlöjtnanter och löjtnanter af 2
kronor och kaptener af 3 kronor. När nu vidare, såsom jag har.

Onsdagen den 1 Juni.

25 N:o 7.

visat, korupaniområdesbefälet genom den nya värnpligtslagens till- Angående arttampning
kan anses tjenstgöringsskyldigt hela året om, så kan jag
deraf icke draga annan slutsats, än att jag anser det vara billigt nya v^m.
och rättvist att kompaniområdesbefälhatvarne likasom de garni- pligtslagem
sonerade officerarne få komma i åtnjutande af den dagaflöning föreskrifter,.
hela året om, som blifvit dem genom 1875 års lönereglering till- (Forte.)
försäkrad. Jag trodde vid förra riksdagen att man skulle kunna
ordna en på samma gång billig som fast tjenstgöring inom indelta
armén i sammanhang med införande af detta inskrifningsväsende
genom att taga tjenstgöringspenningarna från dem, som
erhölle befrielse från all tjenstgöring under tiden mellan mötena
och i stället tilläde dagaflöning åt dem, som skulle få bestyret
med att föra rullorna och derigenom tjenstgöring hela året om;
men Riksdagen afslog detta och för detta mån I, mine herrar,
således icke anklaga mig; det är icke mitt fel att man icke tagit
i stat uppförda tjenstgöringspenningarne från en del personer och
användt dem till aflöning åt andra än staten medgifvit.

Det framgick af den förste talarens anförande att han ansåge
billigt att bevilja 77,500 kronor, deraf man kunde gifva eu
del till afdelningsområdesbefälhafvarne och en del till beväringstruppernas
befäl, som icke förut åtnjöte tjenstgöringspenningar.

Om man således, enligt hans åsigt, skulle ålägga kompanicheferna
vid indelta infanteriet skyldighet att utan särskild betalning verkställa
rullföring af de värnpligtige inom respektive kompaniområden,
så är dock fallet det, att dylikt befäl saknas i en del
provinser, der roteringen sker icke för infanteriet, utan för flottan,
såsom t. ex. i Norra och i Södra Möre härad af Kalmar län
samt på Öland; dessutom äro bergslagerna i mellersta Sverige,
provinsen Herjeådalen och Lappmarkerna, i följd af särskilda privilegier
och stadganden från knektehållet befriade. Skulle man
nu kommendera särskildt befäl till samtliga dessa områden och
tillika taga i betraktande att befäl, kommenderad utom eget regementsområde,
är berättigadt att, förutom särskild betalning för
expeditionsgöromål, åtnjuta rese- och traktamentsersättning under
hvarje inskrifningsförrättning, så komme, enligt min åsigt, den
sålunda uppkomna sammanlagda kostnaden icke att understiga
ifrågasatta 150,000 kronor.

När jag nu således har för kammaren tillkänn agifvit min
uppfattning om 1875 års lönereglering — hvilken uppfattning jag
anser vara rigtig och så rigtig, att, om i Sverige funnes s. k.
kronjurister, som egde att döma mellan styrelsen och dess motparter
i frågor, som röra styrelsen, så skulle dessa kronjurister,
enligt mitt förmenande äfvenledes gifva mig rätt i denna min tolkning
— så kan också Riksdagen finna att jag aldrig kan sätta
mitt namn under en förordning, som ålägger indelta befälet att
utan ersättning verkställa de för nya värnpligtslagens tillämpning
erforderliga iuskrifnings- och redovisningsarbeten.

Jf:0 7. 26

Onsdagen den 1 Juni.

Angående an- Herr A. P. Danielson: Vi äro, litet hvar, herr krigsministern
slag för till- tack skygge för den öfverskådliga utredning, som han nu med"rga^virn-
delat kammaren och hvarigenom tvistepunkten blifvit begränsad
pligtslagens till frågan om kompaniområdesbefålhafvarnes aflöning. Herr krigsforeskrifter.
ministern tycktes nemligen finna sig belåten med reservanternas
(Forts.) åsigt i afseende på områdesbefälhafvarne, eftersom han så litet
berörde dem, liksom han icke det ringaste vidrörde förhållandena
med afseende på bataljonsbefälet, hvadan således återstå kompanibefälhafvarne.
Jag vill i sistnämnda afseende särskildt hänvisa
till hvad herr statsrådet sjelf yttrat i sitt anförande till statsrådsprotokollet,
som finnes intaget i den vid 1886 års riksdag afleinnade
statsverkspropositionen och deri herr krigsministern fullständigt
utredt frågan om rullornas förande. Efter herr statsrådets
uppgift skulle värnpligtsområdenas befäl med adjutanter och biträden,
ega att uppbära dagaflöning hela året om med tillsammans
410,000 kronor. Men herr statsrådet nämnde tillika, att han ansåge
Kongl. Maj:t ega rätt att utjemna dessa aflöningar genom
att afdraga tjenstgöringspenningarne för de officerare, som icke
behöfde föra ifrågavarande rullor. Deraf följer också att, med eu
dylik anordning, komme att stå till Kongl. Majds förfogande icke
mindre än 290,960 kronor.

Man har talat om det ofantligt ökade arbete, som eu del af
arméns befäl skulle få genom de uppgifter, som komme att uppdragas
åt detsamma i och för inskrifningsväsendet, och att detta
arbete icke stode i något rimligt förhållande till deras hittills
varande, endast efter tjenstgöringen å roten beräknade arbete.
Att arbetet blir ökadt kan icke hjelpas; men då herr krigsministern
uppgaf, att på hvarje kompanibefälhafvare skulle belöpa sig skyldighet
att registrera 2,400 namn, så vill jag endast påpeka, att,
om man fördelar denna registrering på årets 365 dagar, så skulle
arbetet komma att bestå af att uppteckna omkring sju namn eller
sju rader per dag — och detta arbete kan väl ändå icke sägas
vara så förfärligt svårt.

Om jag nu betänker att vi hafva 188 kompaniområdesbefälhafvare,
och att en hvar af dem har eu aflöning af 380 kronor,
så gör detta sammanlagdt en summa af 71,400 kronor, eller i det
närmaste samma belopp, som det hvaröfver Kongl. Maj:t kan
disponera genom indragande af tjenstgöringspenningarne för 173
kaptener. Således finner man, att med god vilja kan Kongl. Maj:t
ordna saken utan något nytt anslag. Jag skulle icke vilja förfäkta
min mening, om jag trodde att man försökte drifva något
rätthafveri för militären. Detta är alls icke min tro, utan jag
stöder min åsigt hufvudsakligen uppå den tolkning jag gör af
den punkt i Riksdagens skrifvelse angående ny lönereglering af
arméns befäl, der det heter, att de, som ingå på den nya lönestaten,
skola vara skyldige att underkasta sig de förändringar i
tjänstgöringsskyldighet och aflöningsförmåner, hvilka en omorgani -

Onsdagen den 1 Juni.

27 N:o 7.

sation af landtförsvaret kunna gorå erforderliga. Men med Angående anordet
underkasta kan väl icke menas endast förhöjning i aflöningen,
utan dermed afses tydligt minskning i densamma lika- nya v/rn.
som ökad tjenstgöring, ty eu ökning i aflöDingsförmånerna kan pligtslagms
väl icke vara meningen med ordet »underkasta». Och då dertill föreskrifter.
kommer att Kongl. Maj:t kan af det till tjenstgöringspenningar (Forte.)
anvisade anslaget förfoga öfver ett belopp, som Kongl. Maj:t sjelf
i sin proposition till förra Riksdagen beräknade till 290,000 kronor,
så kan jag icke finna annat än att saken mycket väl kan ordnas
utan att nya medel behöfva anslås dertill.

Herr krigsministern åberopade hvad som år 1875 af dåvarande
krigsministern anfördes så väl bär i kammaren som till statsrådsprotokollet
vid lönefrågans föredragning inför Hans Maj:t
Konungen, men detta blef ju ej Riksdagens beslut, utan kan endast
uppfattas såsom hans enskilda mening. Att man nu framkommer
och begär denna nya utgift bevisar enligt min tanke endast, att
man vill undandraga sig tillämpningen af de bestämmelser, som
intogos såsom vilkor för genomförande af den nya löneregleringen.

Våra militärer hafva nu i tio år uppburit aflöning efter denna,
och då tycker jag att det icke är för tidigt att de äfven få känna
på de skyldigheter, som skulle motsvara förmånerna. Och att
dessa senare ej varit obetydliga, det framgår tillräckligt af den
allmänna belåtenhet, man i synnerhet i en del lönegrader visat
öfver det nya aflöningssättet, och som funnit sitt uttryck i en
mängd då förekommande skrivelser, adresser och dylikt.

Jag får således fortfarande yrka bifall till reservationen.

Herr Hörnfeldt: Jag har inom utskottet biträdt det slut,

hvartill utskottet kommit, och jag ber derför få angifva mina skäl
dertill. Min åsigt var nemligen den att, sedan Riksdagen antagit
en ny värnpligtslag, man äfven vore skyldig att anvisa de medel,
som krigstyrelsen kunde anse erforderliga för verkställande af inskrifningen
och redovisningen af de värnpligtige enligt den nya
lagen. Nu säger herr Danielson, att arméns befäl är skyldigt
att utan ersättning åtaga sig besväret med denna sak på grund
af den bestämmelse, som uppstäldes såsom vilkor för den nya
löneregleringens genomförande, att de som inginge på den nya
lönestaten skulle vara skyldige att underkasta sig de förändringar
i tjenstgöringsskyldighet och aflöningsförmåner, hvilka en omorganisation
af vårt försvar kunde göra erforderliga. Pluraliteten
inom utskottet delade dock icke denna åsigt, emedan den icke
kunde betrakta den nya värnpligtslagen såsom innebärande eu
omorganisation af armén. Denna tolkning har ock vunnit stöd
af hvad herr krigsministern nyss uttalade, då han förklarade sig
icke kunna sätta sitt namn under ett regeringsbeslut, som innehölle
befallning till arméns befäl att utan särskild ersättning förrätta
de med inskrifningen och redovisningen af de värnpligtige

N:0 7. 28

Onsdagen den 1 Juni.

Angående »»-förenade göromål. För min del vågar jag således icke taga på
slag för till- mina skuldror ansvaret att biträda reservanternas åsigt, emedan
a^yalvårn- skulle kunna inträffa att, om icke krigsstyrelsen får till sitt
pUgtslagens förfogande stälda nödiga medel till inskrifningen och redovisningen
föreskrifter af de värnpligtige, man i händelse af en mobilisering ej skulle
(Forts.) kunna veta hvar man hade folket; och jag får derföre yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr Näslund instämde med herr Hörnfeldt.

Herr A.P. Danielson: Jag skall blott be att få säga några ord
till herr Hörnfeldt. Hvad beträffar det ansvar han icke ville dela
med reservanterna, är det icke så farligt dermed, ty Kongl. Maj-t
har tillräckligt med medel till sitt förfogande för att kunna ordna
om denna sak, och det är alls icke reservanternas mening att
omöjliggöra rullföringen af de värnpligtige, såsom herr Hörnfeldt
antydde. Att icke han och andra med honom kunna tyda den punkt
i 1875 års riksdagsskrivelse, hvarom fråga är, på samma sätt
som reservanterna, vill jag icke klandra; det tillkommer dock
ytterst kammaren och Riksdagen i sin helhet att tyda den så som
de anse den böra tydas. Jag har för min del endast velat framhålla
de skäl, som tala för min uppfattning af saken, och jag
tror äfven att dessa skäl böra väga något, helst som icke blifvit
motsagdt, hvad jag för eu stund sedan yttrade, att Kongl. Maj:t
sjelf förklarat i propositionen till 1886 års Riksdag att, af till
vederbörande befäl nu utgående tjenstgöringspenningar, 290,000
kronor kunna omflyttas till dagarfvode för rullföringen till kompanibefälhafvarne,
hvilken dagaflöning är beräknad i nu afsedda
fall för kompanibefälhafvarne till endast 119,000 kronor.

Herr Petersson i Runtorp: Jag har icke mycket att

tillägga till hvad min medreservant nyss uttalat. Jag vill endast
framhålla ännu ett skäl, som torde tala för bifall till reservationen.

Vid 1875 års lönereglering för arméns befäl blef stadgadt,
att officer skulle få afsked vid 50 års ålder. Jag tror, att officerare
i allmänhet vid den åldern ännu hafva så mycken arbetskraft
qvar, att de mycket väl skulle kunna åtaga sig ifrågavarande
rullföring, och jag tror till och med att de mycket gerna skulle
vilja förrätta detta arbete, när de så tidigt få uppbära en ganska
stor pension. Men äfven om man icke skulle anse dessa lämpliga,
så finnas i alla fall så många officerare, som få afsked vid
tidigare ålder, att det icke bör blifva svårt att få tillräckligt antal
personer, som äro fullt mägtiga att verkställa ifrågavarande arbete.
Genom detta tillvägagående skulle också den olägenhet bli
afhjelpt, som af herr krigsministern nyss omnämndes, nemligen
att vissa orter inom landet sakna tillgång på afdelningsområdesbefälhafvare.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Onsdagen den 1 Juni.

29 N:o 7.

Ofverläggningen var slutad. I enlighet med de yrkanden,
som derunder förekommit, gaf herr talmennen propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan och dels på afslag å densamma
i hvad den skilde sig från den af herr A. P. Danielson m. fl.
afgifva, vid punkten fogade reservation samt godkännande i stället
af nämnda reservation; och ansåg herr talmannen svaren hafva
utfallit med öfvervägande ja för den förra meningen. Votering
begärdes och företogs i enlighet med följande nu uppsatta och af
kammaren godkända voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i 7:de punkten
af utlåtandet n:o 4,

röstar ja;

Den, det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har kammaren afslagit utskottets hemställan,
så vidt den skiljer sig från den af herr A. P. Danielson m. fl.
afgifna, vid punkten fogade reservationen samt godkänt nämnda
reservation.

Omröstningen visade 92 ja, men 94 nej; i följd hvaraf kammaren
beslutat i enlighet med nejpropositionens innehåll.

Punkterna 8 och 9.

Biföllos.

Punkten 10.

Sedan Kongl. Maj:t föreslagit,

att Riskdagen måtte till Karlshor g s fästningsbyggnad anvisa
såsom extra anslag för år 1888 ett belopp af 200,000 kronor,
derutaf 50,000 kronor till förberedande arbeten för Vabergets
befästande, hemstälde utskottet under denna punkt,

att af Riksdagen måtte för år 1888 å extra stat beviljas:

a) 100,000 kronor för fortsättande af arbetena å Karlsborgs
hufvudfästning; och

b) 50,000 kronor för vidtagande af åtgärder för befästande
af Vaberget.

I en vid punkten fogad reservation hemstälde deremot herrar
A. P. Danielson, Petersson i Runtorp, Olsson i Ättersta, vice talmannen
S. Nilsson, Hörnféldt, Jonsson i Hof, Pehrson i Törneryd,
Persson i Mörarp, Persson i Vadensjö, Näslund, Petersson i Eksebo
och Andersson i Lyckorna,

Angående anslag
för tilllämpning
af
nya värnpligtslagens

föreskrifter,
(Ports.)

Angående anslag
till Karlsborgs
fästningsbyggnad.

X:o 7. 30

Onsdagen den 1 Juni.

Angående
anslag till
Karlsborgs
fästningsbyggnad.

(Forts.)

»att, med afslag å Kongl. Maj ds framställning om anslag å
50,000 kronor till förberedande åtgärder för Vabergets befästande,
Riksdagen till fortsättande af arbetena å Karlsborgs hufvudfästning
må bevilja ett extra anslag för år 1888 å 100,000 kronor».

Efter föredragning till en början af mom. a) i utskottets hemställan
anförde

Herr Peterson i Runtorp: Jag anhåller om afslag å det nu
föredragna momentet af 10:de punkten och om bifall till den
reservation jag med flere afgifvit.

Herr vice talmannen Sven Nilsson : Jag vet icke om det icke
är vid mom. b), herr Nils Peterson bort göra sitt yrkande. Eör min
del anhåller jag om bifall till det nu föredragna mom. a).

Hen 4.. P. Danielson: Jag medgifver, att reservationen är
något ofullständig i förhållande till utskottets kläm. Vi hade till
en början skrifvit den lika dermed, och jag vet icke, hvarför den
nu blifvit uppsatt på annat sätt.

Emellertid då, såsom jag ser, reservationen vid denna punkt
nu är så affattad, att den synes afse anslaget till så väl befästningsarbeten
å Vaberget som till hufvudfästningen å Karlsborg,
kan jag nu icke yrka bifall till reservationen, utan ställer sig
saken på det sätt, att jag yrkar bifall till mom. a), men afslag
å mom. b) i utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

I fråga om mom. b) yttrade:

Herr vice talmannen Sven Nilsson: På de skäl, som äro anförda
i reservationen, anhåller jag om afslag å utskottets hemställan j
denna punkt. Jag tror nemligen att det ifrågavarande befästningsar -betet är något, som kan uppskjutas till kommande tider, då man bättre
är i tillfälle att bedöma, om någon nytta kan vara dermed förenad.

Herr Petersson i Runtorp: Jag anhåller allenast att få upprepa
min något i förväg gjorda anhållan om afslag å utskottets
förevarande hemställan.

Herr Folke Andersson: För min del tror jag de uti reservationen
anförda skäl vara mycket talande och yrkar derför
afslag å utskottets hemställan i denna punkt. Anslaget i fråga
torde alldeles icke vara så nödvändigt, som man velat låta påskina,
och i synnerhet under nuvarande tryckta tider anser jag det vara
desto mera berättigadt att instämma i den afgifna reservationen.

Häruti instämde herr Oäell.

Onsdagen den 1 Juni.

31 N:o 7.

Sedan öfverläggningen nu förklarats slutad, gaf herr talmannen
proposition först på bifall till utskottets hemställan och sedan
på afslag derå; och blef den sistnämnda propositionen med öfvervägande
ja besvarad.

Punkterna 11—16.

Biföllos.

Punkten 17.

Till skarpskytteväsendets och skjutskicklighetens befrämjande
hade Kongl. Maj:t för år 1888 äskat 90,000 kronor eller lika stort
belopp, som 1886 års Riksdag anvisat för innevarande års behof
i enahanda hänseende.

I en inom Första Kammaren väckt motion (n:o 10) hade
deremot herr J. S. Nisser yrkat, att det af Kongl. Maj:t sålunda
äskade anslaget måtte antingen helt och hållet vägras eller också
till sitt belopp betydligt nedsättas; och hemstälde utskottet under
förevarande punkt, »att till skarpskytteväsendets och skjutskicklighetens
befrämjande ett extra anslag af 45,000 kronor må för
år 1888 anvisas.»

Efter uppläsande häraf anförde

Herr Nordenfelt: Den vackra tanke, som för åtskilliga årtionden
sedan fann sitt uttryck i bildandet af de frivilliga skarpskytteföreningarne
genom sammanförande af frivilliga män för att
utveckla sig i militära öfningar, har på senare tider icke
vunnit den anklang, som man hoppades från början. Skälen
härtill äro flere; dock vill jag särskild! framhålla två af dem,
hvilka jag anser hafva varit de för saken mest bestämmande.
Det i det allmänna medvetandet allt mer framträdande behofvet
att såsom grund för härorganisationen i vidsträcktare mån än
hittills i vårt land varit fallet använda den allmänna vämpligten,
gör att ett dylikt system som skarpskytteväsendet, med en trupp
så att säga vid sidan äf armén, icke kan anses vara berättigadt i
samma grad som förut. Äfven måste man erkänna att den väg
som dessa corpser sökt inslå för sin utbildning, icke alltid varit
den rättaste. Deras jägtande att uppträda såsom sjelfständigt
exercerade trupper har särskild! medfört stora svårigheter, kostnader
och tidsutdrägt m. m. Den personliga skjutskickligheten
hade säkerligen bort vara den grundval, på hvilken den ifrågavande
idén bort stödja sig. Om detta hade gjorts till hufvudsak
och exercisen till bisak, så är jag öfvertygad att det slappande
af intresset för saken, hvilket på senare tider visat sig,
icke skalle hafva inträffat. Ty den personliga skjutskickligheten

Angående an•
slag till skarp''
skytteväsendets
och skjutskicklighetens

befrämjande.

Tf:© 7. 32

Onsdagen den 1 Juni.

-Angående an- vacker intresset ända ifrån den tidigaste åldern och bibehållen
slag till skarp- underhåller den detta intresse så, att den krigareanda, hvilken är den
dels ocftSf-betecknande för denna rörelses början, säkerligen icke skulle utskichlighetens
slockna. För min del tror jag att skjutskickligheten bör utvecklas
befrämjande, ännu långt mera inom vårt land än nu är fallet. Denna den
(Forts.) personliga skjutskicklighetens betydelse tror jag vara anledningen
till att skarpskyttecorpserna upplösa sig eller antingen bildat nya
skyttegillen eller förenat sig med äldre dylika. Hittills har också
denna skjutskicklighet befrämjats och understödts med ganska
betydande belopp. Riksdagens anslag har varierat emellan 100,000
kronor och 80,000 kronor årligen samt har under de senare åren
utgjort 90,000 kronor. Nu föreligger emellertid ett förslag att
sänka denna siffra med hälften eller till 45,000 kronor, ett resultat,
hvartill utskottet troligen kommit på grund af en motion i
medkammaren, då utskottet för sin hemställan använder eu del
af motionärens motivering. Utskottet säger, att för närvarande
finnas 46 frivilliga skarpskytteföreningar och 89 skyttegillen med
tillsammans 17,997 man.

Efter detta uträknas huru många af dem, som äro i beväringsåldern,
och huru många i verkligheten skulle kunna uppställas
såsom män i leden; ja skulle dessa 90,000 kr. användts
endast för att få 1,600 rekryter, då erkänner jag gerna att dessa
penningar äro illa använda samt skulle då vilja tillstyrka anslagets
fullständiga indragande. Men så är ingalunda förhållandet.
De anförda siffrornas rigtighet kan jag icke jäfva, men om slutledningen,
resultatet, ber jag få säga några ord.

Motionären påpekar huru som det skulle vara endast ett
fåtal, som få del af detta anslag, men jag skall söka visa, att det
är helt andra förhållanden, som nu framträdt. I början af skarpskytteidéns
utveckling både vi enligt uppgifterna ända till 300
corpser, som i mer eller mindre mån åtnjöto del af detta anslag.
Antalet sänkte sig sedan undan för undan, så att det år 1878
icke utgjorde mera än omkring ett och hälft hundratal och sedan
finna vi år 1881 antalet af de skarpskyttecorpser, som åtnjöto andel
af statsanslaget, uppgå till endast 75 med ett medlemsantal af
12,000. Men då börja äfven skyttegillena att vara med, så att
redan då mindre skyttegillen draga nytta af detta anslag. Från
1882 till 1887 har antalet skarpskyttecorpser sjunkit till 46, men
antalet skyttegillen, som användt af anslaget, stigit från 1 till
89. Antalet personer, som fått nytta af dessa penningar, utgjorde
1881 12,000, 1883 10,000, men steg sedan tillsammans med
skyttegillena till 17- ä 18,000. Efter som skarpscyttekorpsernas
antal under nämnda tid minskats, är det sålunda tydligt, att
skyttegillenas personantal ökats. Jag vill äfven på ett annat sätt
bevisa, att skyttegillenas antal högst betydligt tilltagit och deras
verksamhet utvecklats. Den gevärsammunition, som under de

Onsdagen den 1 Juni.

33 Jf:o 7.

senaste tre åren utlemnats från statens förråd till skarpskytte- Angående ancorpserna,
skyttegillena och enskilda personer, utgjorde ^skuttmäseii år

1884 475,000 patroner, dite och skjutsa
1885 623,000 » och skicklighetens

år 1886 nära 700,000 patroner. befrämjande.

Denna betydliga ökning i ammunitionsförbrukningen visar ju eu (Forts.)
synnerlig tillväxt i afseende på öfningarne. Det är dock att märka,
att under sista året har ännu större ökning af ammunitionsförbrukningen
egt rum, i ty att under senare tider hafva enskilda
personer i allmänhet ändrat sina gevär till centralantändare,
hvarvid till patronerna användas kopparhylsor, som kunna användas
flera gånger. Jag har erfarenhet af att ganska stora qvantiteter
centralantändningshylsor sålts af enskilda personer, och att
kulor nu hafva mycket större marknad än förut. Detta bevisar
att då förut ammunition inköptes endast från kronans förråd,
förbrukas nu en mängd sådan, tillverkad af enskilda personer.

Från kronans förråd utlemnades, såsom sagdt, 1884 475,000
patroner och 1886 700,000 patroner, och ändock har inköpts en
mängd ammunition af enskilde. Detta tyckes visa, att skyttegillenas
både verksamhet och lifaktighet är i ständig tillväxt. Om
dessa stora siffror, 100,000, 80,000, 90,000 kronor, förut voro berättigade
på den grund att dermed åsyftades en utveckling och
förbättring i skarpskytteväsendet samt ett befrämjande af skjutskickligheten,
men under senare tider skarpskytterörelsen småningom
tagit af och skyttegillena tilltagit, förefaller det mig som
om det nu icke vore rättvist att, då sådant intresse visat sig för
skjutskickligheten inom landet, stryka så stor del som ända till
hälften af förevarande anslag. Jag kan icke finna, att i utskottets
motivering något står, som kan gifva anledning till en så
häftig nedsättning. Det står blott, att, »då ifrågavarande behof
åtminstone under nuvarande förhållanden synes tillräckligt tillgodosedt
genom ett vida mindre anslag än det nu begärda, finner» o. s. v.

På hvad grund kan det sägas, att under nuvarande förhållanden behofvet
synes tillgodosedt? Anslaget är uppfördt för två ändamål,
nemligen dels för skarpskytteväsendets, dels för skjutskicklighetens
befrämjande. Om; jag nu anser mig på det tydligaste hafva bevisat,
att intresset för skjutskickligheten fortfarande är i full lifaktighet
och att, ehuru skarpskytterörelsen nedgått, den dermed
åsyftade tanken att söka förskaffa utanför armén stående personel’
någon skicklighet, som kan göra dem berättigade att deltaga i
landets försvar, ännu med styrka gör sig gällande, så må det väl
icke vara rätt att strypa anslaget eller att sänka det så mycket.

Det har alltid påståtts, att svensken har en medfödd krigareanda,
och på grund deraf har man ansett, att öfningen för våra trupper
icke behöfde utsträckas till den grad, som för andra nationer vore
behöfligt. Om detta är en sanning, måste man åtminstone söka
underhålla denna krigareanda, och jag är öfvertygad att denna

Andra Kammarens Prof. 1887. B. N:o 7. 3

N:0 7.

Onsdagen den 1 Juni.

34

Angående an- summa af 90,000 kronor blir väl använd genom den skjutskickslag
till skarp- ijghg^ som i landet deraf uppkommer.

dlteoch^khit- Jag vill äfven påpeka ett par andra omständigheter. Det
skicklighetens är icke blott till sj elfva skjutandet som, i egenskap af premier
befrämjande, m. m., dessa penningar användas. Det är äfven till skjutbanor(Forts.
) nas förbättring och underhåll. Dessa skjutbanor, som åtminstone
i början anlades i närheten af städerna, hafva på senare tider
genom städernas utvidgning i allmänhet kommit så nära intill
dessa, att man blifvit tvungen att flytta dem och derför måst
nedlägga stora kostnader. Äfven dessa kostnader hafva i allmänhet
gått från detta anslag. Dessutom användas dessa skjutbanor
ej blott af de till skyttegillena hörande personer, utan äfven af
skolungdomen, som skall skjuta i sista klassen.

På grund af hvad jag nu anfört yrkar jag af slag å utskottets
hemställan och bifall till Kongl. Maj ds förslag.

Herr Andersson från Malmö: I motsats mot den siste
talaren får jag anhålla om bifall till utskottets förslag. Jag tror
nemligen, att sedan den bestämmelsen, att beväringsynglingarne,
genom inhemtande af ett visst minimimått af militärisk kunskap,
kunde befrias från ett års beväringsöfningar, upphört att vara
gällande, skarpskytteidén i vårt land nästan upphört. Jag tror
att det anslag, som nu begäres, hufvudsakligast skulle komma
att användas till aflöning af instruktörer och befälhafvare för
skarpskytteföreningar, som endast finnas till på papperet.

Den siste talaren tycktes fästa ganska stor vigt vid skyttegillena
och skyttesällskapen, som finnas i vårt land. Men jag
tror att den betydelse lian dervid fästade var väl mycket öfverskattad.
Jag tror nemligen att dessa skyttesällskap och skyttegillen
anställa sina öfningar mera för nöje än för nytta, och jag
är öfvertygad om, att, i fall det skulle ifrågasättas att ledamöterna
i dessa sällskap skulle utgå i fält, om det skulle blifva allvar af
leken, de helt säkert skulle komma till korta. Jag har mig nemlgen
bekant, att största delen af dessa ledamöter hunnit till en
ålder, som skulle omöjliggöra deras deltagande i ett krigs strapatser.
Ej heller tror jag att skyttarne sjelfve med allvar tänka
på att, i fall krig skulle utbryta, de då skulle ställa sig i ledet,
utan de flesta betrakta nog dessa målskjutningsöfningar som en
sport eller som eu angenäm förströelse på lediga stunder.

Som sagdt, den summa, som ifrågasatts, anser jag öfvermåttan
stor för det ändamål man afser och derför skall jag anhålla
om bifall till utskottets hemställan.

Herr Å. P. Daniel son: Jag är delvis förekommen af den näst
föregående talaren, hvilken åberopat det skäl, att sedan numera
de värnpligtige icke genom att tillhöra en skarpskyttecorps kunna
befria sig från deltagande i första årets vapenöfningar, så skall

Onsdagen den 1 Juni.

35 N:o 7.

intresset för skarpskytteväsendet ytterligare betydligt aftaga. Det Angående anandra
skälet, hvarför jag för min de! biträder den af utskottet slag till skarpföreslagna
nedsättningen, har varit det, att jag anser Riksdagen dets ochlikjutprincipielt
böra vid anslags beviljande tillse, att hvarje anslag skicklighetens
användes till så stort gagn som möjligt är. Anslaget i fråga är befrämjande.
ju afsedt till främjande af landets försvar, och jag tror detta (Forts.)
ändamål bättre befordras genom en del af de ifrågavarande medlens
användande på annat håll, hvarom jag blifvit än mera öfvertygad,
som jag i min egenskap af statsrevisor funnit, att dessa
medel delvis användts till utbetalningar, hvarom det kan ifrågasättas
om de varit afsedda att betäckas med detta anslag. Så
hade år 1885 utbetalts femtontusen kronor till 6n nordisk skyttefest
i Stockholm och några tusen kronor till en person, som författat
ett historiskt arbete i krigsvetenskap — ett arbete i öfrigt,
hvarom tvifvel rådt om det varit förtjent af en dylik uppmuntran
eller icke, att döma efter hvad jag sjelf af militärer inhemta!

I anledning häraf har emellertid fråga uppkommit, att ifrågavarande
anslag varit högre än behöfligt, och den uppfattningen
att med anslaget kunde göras mera gagn på annat håll till försvarets
bästa. Riksdagen har nu i dess ställe beviljat ett anslag
till stamtrupp för Yesternorrlands bataljon, och vi komma snart
att få höra talas om, att fråga uppstår om nedläggande af arbete
på befästningar för Stockholms försvar. Det har ifrågasatts att
härtill använda kronoarbetskorpsen, för hvilken det varit svårt att
finna arbete. Det vore ju, såsom mig synes, bättre att använda
medlen för detta ändamål.

Jag tror heller icke att hvad som kommer att återstå af
ifrågavarande anslag skall visa sig otillräckligt för ändamålet,
eller att några svårigheter genom den förevarande nedsättningen
skola uppstå, och yrkar jag således på anförda skal bifall till utskottets
hemställan.

I detta yttrande instämde herrar Persson i Yadensjö, Truedsson,
Ericsson i Ahlberga, Mallmin, Åkerlund och Sundling.

Öfverläggningen förklarades härmed slutad. Efter det herr
talmannen framstält propositioner i enlighet med de framstälda
yrkandena, biföll kammaren utskottets hemställan.

Föredrogs lagutskottets utlåtande n:o 7, i anledning af väckta Om ändring
motioner om ändring af 26 kap. 2 § byggningabalken. af 26 kap. 2 §

I förevarande ämne hade inom Andra kammaren väckts två
särskilda motioner, den ena, n:o 4, af herr A. G. Jönsson i Må- a en''

rarp och den andra, n:o 15, af herr O. Erickson i Bjersby. I den
förra hade föreslagits, att ifrågavarande lagparagraf måtte erhålla
en sådan lydelse, att lagrummets ursprungliga syfte, att sockne -

N:o 7. 36 Onsdagen den X Juni.

Om ändring männen endast hafva skyldighet att bekosta fullständig nybyggbyqqnmqa-
* 11 a^’ men kyrkoherde att ombesörja husens underhåll, måtte blifva
ybalken. klart uttryckt; och i den andra »att Riksdagen måtte för sin del

(Forts.) besluta sådan förändrad lydelse af 26 kap. 2 § byggningabalken,

att deraf tydligen framgår, att underhållsskyldigheten af de hus,
hvilka det åligger församlingen att antvarda kyrkoherden färdiga,
helt och hållet åligger kyrkoherden och endast nyhyggnadsskyldigheten
församlingen».

På anförda skäl hemstälde emellertid utskottet, att motionerna
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Emot denna utskottets hemställan hade reservationer afgifvits
af herr Anderson i Tenhult äfvensom af herrar Smedberg,
Andersson i Nöbbelöf, Folke Andersson, och Svensson i Lösen.

Herr Eric k son i Bjersby erhöll ordet och yttrade: Så som

kammaren har sig bekant, är ifrågavarande förslag icke
nytt. Vid flera föregående riksdagar hafva förslag blifvit
väckta angående ändring i stadgandena om församlingens skyldighet
att bygga och underhålla husen vid kyrkoherdeboställen;
och flera gånger har också Riksdagen beslutat skrifvelse till
Kongl. Maj:t med begäran, att Kongl. Maj:t måtte låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till ny eklesiastik boställsordning.
Anledningen, hvarför denna fråga så ofta gjorts till
föremål för Riksdagens behandling, är att söka i åtskilliga förhållanden,
som beröra denna sak, såsom att man allt mer och
mer kommit till insigt om olämpligheten af, att församlingarna
skola vara skyldiga att så väl bygga som underhålla hus vid
kyrkoherdeboställena; särskildt har man dervid fäst sig vid underhållsskyldigheten.
Men anledningarne till missnöje hafva icke
inskränkt sig allenast härtill, utan dertill har kommit det missförhållande,
att de nu gällande stadgandena i allmänhet icke tilllämpas
på sätt ske borde eller i öfverensstämmelse med deras
innehåll. Man bör kunna vara ense derom att, hvad beträffar
kyrkoherdeboställena på landet, genom hvad som stadgas i kongl.
resolutionen den 1 augusti 1727 § 12, 26 kap. 8 § byggningabalken,
kongl. resolutionen den 10 augusti 1762 § 4, kongl. kungörelsen
den 6 november 1863 och kongl. förordningen den 27
april 1877 någorlunda tydligt är bestämdt, hvilka och huru stora
hus församlingarne äro skyldiga att bygga och i hvad mån de
äro skyldiga att underhålla dem. Man finner i åberopade lagrum
att underhållsskyldigheten beträffande de hus, församlingarne
skola bygga, är gemensam för kyrkoherden och församlingarne.
Men huru tillämpas väl dessa stadganden? Jo, i allmänhet på det
sätt, att vederbörande synerätter ådöma församlingarne hela underhållsskyldigheten,
tvärtemot hvad lag stadgar, och dermed befria
kyrkoherdarne från deras underhållsskyldighet, hvilket tolkningssätt
genom praxis blifvit snart sagdt häfdvunnet.

Onsdagen den 1 Juni.

87 N;o 7.

Nu har jag i min motion inskränkt mig till det yrkandet, Om ändring
att Riksdagen måtte besluta »sådan förändrad lydelse af 26 kap. af26kap. 2§
2 § byggningabalken, att deraf tydligen framgår, att underhålls- oy9balJcen,a
skyldigheten af de hus, hvilka det åligger församlingen att ant- (portg)
varda kyrkoherden färdiga, helt och hållet åligger kyrkoherden
och endast nybyggnadsskyldigheten församlingen.» Hvad jag begärt
är sålunda, att jörsamlingar ne skola befrias från delaktighet
i underhållsskyldigheten af ifrågavarande hus, en förändring som
skulle för dem medföra icke blott stor lindring i kostnader utan
äfven befrielse från en massa besvär, som nu betunga dem, utan
att på samma gång för kyrkoherden medföra någon börda, som
vore vidare känbar, emedan han, sedan han fått mottaga husen
nya af församlingen, på bostället eger tillgång till de flesta nödiga
materialier och i de flesta fall kan med eget folk fullgöra
uppstående brister. Jag vågar till och med påstå, att för kyrkoherden
skulle denna ökade skyldighet icke alls blifva betungande,
ty dels komme antagligen ett sådant förbättrande att tagas i betraktande
vid löneregleringen, och dels skulle kyrkoherden derigenom
blifva befriad från de obehag, som nu lätt kunna uppstå
mellan honom och församlingen, då reparationer skola af församlingen
verkställas vid bostället. Jag tager för gifvet, att min
granne här bakom mig, som i följd af sitt embete är mycket bevandrad
i dessa förhållanden, gifver mig rätt i hvad jag sagt.

Såsom bevis på olämpligheten deraf, att församlingsborna skola
hafva denna underhållsskyldighet och huru onödigt betungande
den kan blifva, skall jag anföra ett exempel från en kommun,
som jag noga känner till. År 1870 blef denna kommun vid laga
syn ålagd att bygga nya hus vid kyrkoherdebostället. Pastoratet
är litet, och derför söka sig kyrkoherdarne derifrån till andra
beställningar, der aflöningen är större; och den kyrkoherde, åt
hvilken församlingen nämnda år ålades bygga, flyttade också
derifrån redan under år 1879. Vid laga syn, som då egde rum,
blefvo församlingsborna, oaktadt husen voro snart sagdt nya,
ålagda att reparera åtskilligt för eu kostnad af 300 ä 400
kronor. Detta fullgjorde församlingen. Men redan år 1880, då
ny kyrkoherde utnämnts och af domkapitlet, som under föregående
år innehaft bostället, emottog detsamma, blef återigen laga
syn, hvarvid församlingsborna å nyo ålades fullgöra åtskilliga
bristfälligheter till eu kostnad af 400 ä 500 kronor. Den nye
kyrkoherden innehade pastoratet endast i 4 år. Emellan honom
och hans efterträdare hölls återigen laga syn, vid hvilken församlingen,
oaktadt den fullgjort förut ålagda förpligtelser, ålades
afhjelpa bristfälligheter till eu kostnad af 300 ä 400 kronor. Hade
nu kyrkoherden haft underhållsskyldigheten, hade alla dessa påsynta
brister kunnat af kyrkoherdarne afbjelpas vid deras uppkomst
utan nämnvärd möda eller kostnad, ty de bodde på bostället
och hade der god tillgång på de flesta nödiga materialier.

N:0 7. 38

Onsdagen den 1 Juni.

Om lindring Utskottet tiar emellertid af styrkt miu motion af skäl, att det
a byggning^ icke fin.uer att Riksdagen för sin del nu företager till

balken. behandling ett ämne, som ingår såsom eu synnerligen vigtig del

(Forts.) i det förslag till ny ecklesiastik boställsordning, som är att i eu

snar framtid förvänta från regeringen. Såsom herrarne veta, har
man redan länge väntat på detta förslag; åtminstone hafva 24
år förflutit sedan Riksdagen skref till Kongl.|Maj:t i detta ärende.
Läser man nu det förslag, som af eu derför tillsatt komité uppgjorts,
finner man emellertid, att från församlingebornas sida icke
mycket är att deraf förvänta, utan att enligt detsamma församlingens
börda skulle blifva än större, än den nu är, tvärtemot hvad
man i följd af Riksdagens skrifvelse käft skäl att vänta.

Jag vet icke hvilken utgång denna fråga fått i medkammaren,
ehuru jag tager för gifvet, att utskottets förslag der bifallits,
men i hvad fall som som helst anser jag dock lämpligt,
att denna kammare begagnar tillfället att afgifva eu opinionsyttring,
derest kammaren för öfrigt, i likhet med mig och den
andre motionären, anser, att i första rummet församlingsborna böra
befrias från denna skyldighet. Dervid kan dock icke utskottets
förslag lämpligen bifallas, utan kammaren synes mig böra vidtaga
något arrangement, hvarigenom vederbörande få klart för sig,
hvad kammaren i frågan vill, i hvilket fall man kan hoppas, att
kammarens åsigt tages i beaktande vid förslagets aflåtande till
Riksdagen. Jag skall derför yrka återremiss. Skulle medkarnmaren
hafva antagit utskottets förslag, blir följden deraf ju ingen
annan, ^ än att lagutskottet i memorial hemställer, att kammaren
mätte fatta beslut i ärendet.

Eu reservant har föreslagit en ny skrifvelse till Kongl. Maj:t
i detta ämne, och eu dylik åtgärd kunde ju icke skada, men då,
af skäl jag nyss nämnt, komiterades förslag i ämnet, hvilket
redan blifvit tillgängligt i tryck, icke kan i oförändrad form antagas
af denna kammare, samt den föreslagna skrifvelsen ju endast
skulle innebära, att Riksdagen önskade ett snart framläggande
för Riksdagen åt berörda förslag, anser jag det nu vara
bättre att återremittera frågan och derigenom gifva till känna, att
Riksdagen icke vill gå in på den underhållsskyldighet uti ifrågavarande
hänseende, som nu delvis, till och med mot lagens stadgande,
pålagts och alltjemt påläggas församlingsborna.

Jag yrkar, som sagd!, återremiss.

Vidare anförde

Herr Jönsson i Mårarp: Jag vill endast framhålla önsk värdheten

af att snart få eu ny lag, som reglerar skyldigheten
att underhålla prestgårdshus. Den lag vi nu hafva ger°anledning
till eu babylonisk förbistring, ty ingen har ännu kunnat
säga, hvad presterna egentligen hafva för skyldighet i detta hänseende,
ehuru lagen säger att de skola ombesörja underhåll.

39 N:o 7.

Onsdagen den 1 Juni.

Jag förenar mig i Herr Oscar Ericksons yrkande om återremiss. Om^

Herr Redelius: Jag ber blott få begagna tillfället att ut- hälben.

tala önskvärdheten af att snarast möjligt få en ny ecklesiastik (Forts.)

"boställsordning så väl med hänsyn till de ecklesiastika boställenas
skötsel, hvarom förra riksdagen var tal men hvarom nu icke är
fråga, som med hänsyn till reparations-och byggnadsskyldigheten.

Men med hänsyn till den nu föreliggande motionen kan jag ej
instämma med motionären, men uttalar min enskilda uppfattning
härom, som är denna: Hellre än att ingå på eu sådan delning
af nybyggnads- och underhållsskyldigheten, som motionären föreslagit,
vill jag för min ringa del långt hellre vara mea om eu
sådan anordning, hvarigenom hela så väl bvguads- som underhållsskyldigheten
ålägges oss prester.

Herr Björkman: Det är af ganska stor vigt, att denna

fråga blir reglerad på ett bättre sätt än hittills varit fallet. Jag
har flere gånger varit med vid sådana syneförrättningar och funnit,
att de utgifter församlingsborna lått vidkännas äro ganska
betydliga. Härigenom uppkommer också ofta ett ledsamt förhållande
mellan pastorn och församlingsborna.

Det var roligt höra, att den siste talaren önskade få det så
stäldt, att presterna sjelfva öfvertoge underhållsskyldigheten. Det
är intet annat vi önska, ehuru det nu icke går för sig. Om man
deremot nu kunde få fram eu sådan opinionsyttring af denna
kammare, som herr Oskar Erickson omnämnde, tror jag man skulle
taga denna fråga i närmare öfvervägande. Att, såsom nu är fallet,
församlingen skall bekosta sådana småsaker som reparation af
lås och dörrar eller dylikt, synes mig besynnerligt, och jag förstål
icke huru eu sådan tolkning kunnat gifvas denna lag.

Jag skulle kunna hafva mycket att tillägga i denna sak,
men då ingenting torde vinnas dermed, skall jag inskänka mig
till att yrka återremiss.

Efter det öfverläggningen härmed förklarats afslutad, framstälde
herr talmannen proposition dels på bifall till utskottets
hemställan och dels på återremiss; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara besvarad med öfvervägande ja. Då votering
emellertid begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen
eu omröstningsproposition af följande innehåll:

Den, som bifaller lagutskottets utlåtande n:o 7, röstar

r

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

N:o 7. 40

Onsdagen den 1 Juni.

Om ändring Vinner nej, har utlåtandet af kammaren till utskottet åter%
in a § förvisats ybalkm.

a Voteringen, i vanlig ordning verkstäld, visade 91 ja och

(Forts.) 75 nej; varande alltså utskottets hemställan af kammaren bifallen,

§ 9.

Vidare förekom till behandling lagutskottets utlåtande mo
8, i anledning af väckt motion om tillägg till 17 kap. 16 § rättegångsbalken.

I berörda, inom Andra Kammaren af herr E. Nyström, afgift^
motion, n:o 98, var föreslaget, att Riksdagen måtte för sin
del besluta följande tillägg till 17 kap. 16 § rättegångsbalken:
»Vittnen, som ej kunna förmås att aflägga ed, skola i begge de1
omännens eller deras ombudsmäns närvaro denna försäkran afgifva:
jag, N. N., afgifver härmed min högtidliga, upprigtiga och
sannfärdiga förklaring och försäkran, att jag skall vittna och gifva
till känna allt hvad jag vet i denna sak händt och sant vara, så
att jag ej uppsåtligen något förtiger, tillägger eller förändrar.»

Efter föredragning af ärendet anförde

Herr Nyström: Herr talman, mine herrar! Jag förutser

väl hvilken utgång denna fråga skall erhålla, och jag skall icke
heller länge upptaga kammarens tid. De skäl, på Indika utskottet
afstyrkt min motion, äro precis de samma, som af utskottet
i samma fall anfördes förra året. Denna gång skall jag derför
icke ingå i någon vidlyftigare vederläggning af dessa skäl;
jag har blott begärt ordet för att med ett par anmärkningar hjelpa
de nykomne ledamöterna till orientering i frågan. Jag vill
då först saga, att jag icke kan förstå, huru lagutskottet kan begagna
en sådan motivering som den, att det endast är ett fåtal
personer som lider under edstvånget, och derföre behöfver man
ej göra något för att rätta ett kandi och erkändt förhållande.
Mig synes att man icke bör se en sådan fråga ur den numerära
synpunkten, utan ur rättens synpunkt. Om det inträffar blott en
eller annan gång att eu person dömes för vägrad edgång till 8
dagars fängelse, derpå till 25 kronors böter, och så till 175 kronors
böter och han så låter förmå sig att gå eden under förklaring
att eden för honom icke har den ringaste betydelse, så är detta
en fråga, som man har att bedöma icke ur siffrornas synpunkt,
utan man måtte se efter, huru vida häri ligger någon rättvisa eller
icke. År saken i och för sig origtig och orimlig, så är den origtig
eller orimlig, vare sig den berör en eller tusen.

Utskottet anmärker vidare, att den frihet jag begär, att få
afgifva en laglig försäkran utan edens form men med edens betydelse,
finnes för dem som redan utgått ur svenska kyrkan och
slutit sig till någon främmande trosbekännelse, som har en sådan

Onsdagen den 1 Juni.

41 Jf.o 7,

läxa, att den icke tillåter edgång. Jag frågar då, är det rimligt
att vår lagstiftning skall medgifva större samvetsfrihet åt främmande
trosbekännare än åt landets kyrkas egna bekännare ? Eller
är det rimligt att den samvetsfrihet, som blifvit medgifven sådana,
som gått ut från vår kyrka, den skall icke vara medgifven åt
vår kyrkas medlemmar, då vi ändå äro ett folk, som skrifvitpå
vårt baner samvetsfrihetens bud och grundsats?

Slutligen antyder utskottet, att man skulle sakna garantier
för att eden, om den utbyttes mot ett löfte, skulle blifva bindande.
Jag har i min motion hänvisat till den § i strafflagen, som talar
härom, och hvaraf framgår att, om någon fått afgifva en försäkran
utan edens form, som sedan visar sig vara falsk, så faller
han under samma lagens påföljd, som om han svurit falskt. Det
är denna ansvarspåföljd, som enligt min mening innebär den tillräckliga
garantien. Ingenting annat.

Man torde tänka, att detta är eu sak, som blott har intresse
för dissenters, eller sådana som hysa en annan uppfattning än
statskyrkans. Men jag menar att denna fråga är af intresse äfven
för sådana, som säga sig icke tillhöra något kyrkosamfund eller
som icke hafva någon religiös tro alls. Om det är allvar med
det namn vi bära af en kristlig stat, ett kristligt samhälle, så
måste deri äfven ingå ett erkännande deraf, att det är just det
rätt kristliga att icke tvinga sig på en person i strid med hans
samvete. Och om vi vilja häfda religionsfrihetens princip, är det
eu smälek att affordra någon en ed under åberopande af Guds
namn, affordra eu för öfrigt oförvitlig medborgare eu sådan ed,
under det han förklarar sig icke tro på Gud. Det är det rätt
kristliga att låta honom komma i åtnjutande af de menskliga rättigheterna,
äfven om han icke bar någon religion alls.

Jag skall sluta med att anföra ett uttryck ur en skrifvelse
från Hernö3ands domkapitel, undertecknad af en sådan man som
biskop Landgren. I denna skrifvelse, daterad den 1 augusti 1883,
heter det bland annat: »Derför må det väl kunna sättas i fråga,
huru vida det är lämpligt att fordra ed af gudsförnekare och materialister» Herr

talman! Jag har intet yrkande att göra.

Häruti instämde herr Olsson i Ornakärr.

Vidare yttrades icke. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ io.

Företogs handläggning af lagutskottets utlåtande n:o 9, i
anledning af väckt motion om ändring af 1 § i förordningen angående
lagfart å fång till fast egendom den 16 juni 1875.

Om ändring
i lagfartsförordningen
af
den 16 juni
1875.

N:o 7. 42

Onsdagen den 1 Juni.

Om ändring I detta utlåtande hemstälde utskottet, att Riksdagen ville,

t lagfartsför- ^ed hufvudsakligt bifall till berörda inom Andra Kammaren af
den 16 juni Herr J- Smedberg väckta motion, n:o 60, för sin del antaga följande
1875.

(Forts.) Lag

angående ändrad lydelse af § 1 i förordningen om lagfart
å fång till fast egendom den 16 juni 1875.

Härigenom förordnas, att 1 § i förordningen angående lagfart
å fång till fast egendom den 16 juni 1875 skall erhålla följande
ändrade lydelse:

1 §•

Hvar, som genom köp, byte, gåfva, testamente, arf, giftorätt,
skattelösen af kronojord eller annorledes med eganderätt åtkommer
fast egendom, söke lagfart å fånget vid den rätt, hvarunder
egendomen lyder. Hörer egendomen under flere rätter,
skall med hvarje del lagfaras vid den rätt, hvarunder den del
lyder.

Delegare i död mans bo, hvilka fast egendom i boet tillfallit,
må, der egendomen i sin helhet af en eller flere bland dem öfvertagits
eller af dem samfäldt till annan öfverlåtits, gemensamt lagfara
med sitt fång, så framt den lagfart söJces samtidigt med eller efter
lagfarten å nye egarens fång; spolande dock dervid antecknas huru
stor lott hvarje delegare enligt arf skifte, bodelning eller testamente
tillfallit.

Hvad sålunda är stadgadt afser jemväl frälseränta, fast
egendom, som innehafves såsom fideikommiss, samt sådana på
ofri grund i stad uppförda hus eller andra byggnader, hvarifrån
egaren ej må skiljas, så länge han erlägger tomtören eller utan
att lösen för byggnaderna gifves.

Sedan denna utskottets hemställan blifvit upplä3t, anförde

Herr Berglöf: Herr talman! Den ändring, som är före slagen

i § 1 af lagfartslagen, afser inryckande i § af det andra
stycket, eller det som börjar med: »Delegare i död mans bo.»
Mot sjelfva sakförhållandet som med motionen afses har jag icke
något att erinra, helst den domstol jag tillhört alltid följt den
praxis, som man här vill göra till lag. Mot den reduktion man
velat gifva åt lagförslaget torde deremot befogade anmärkningar
kunna göras.

Stycket börjar med orden: »delegare i död mans bo». Att
hvar och en kan förstå hvad härmed menas, det tar jag för gifvet.
Men uttrycket är icke lyckligt valdt; det är föråldradt och hör
icke begagnas i ny lag. Uttrycket skulle kunna ersättas med
»delegare i dödsbo».

Vidare heter det: der egendomen i sin helhet af en eller

Onsdagen den 1 Juni.

43 N:o 7.

flere bland dem öfvertagits». Att bär begagna uttrycket saf en Angående atelier
flere» synes icke lämpligt, eftersom det längre fram i författningen
talas om gemensam lagfart. Det torde vara öfverflödigt lingmaf den
och man kan väl icke heller tala om »gemensamt lagfart», åh w juni 1875.
egendomen öfvertagits af en delegare i dödsboet. (Forts.)

Dessa mina anmärkningar äro dock af mindre betydenhet;
och jag skulle icke hafva begärt ordet, om icke längre ned i stycket,
i meningen: »så framt den lagfart sökes samtidigt med eller efter
lagfarten å nye egarens fång» förekommit bestämmelsen »efter
lagfarten å nye egarens fång» som efter mitt förmenande är alldeles
origtig. Förslaget i denna del går naturligtvis derpå ut, att,
om »nye egaren» söker lagfart å sitt fång innan delegarne i dödsboet
sökt lagfart och ansökningen förty förklaras hvilande i afbidan
på sterbhusdelegarnes lagfart, förmånen af gemensam lagfart skulle
komma delegarne i sterbhuset till godo, fastän de inkomma med
sin lagfartsansökning först sedan »nye egaren» sökt lagfart. Uttrycket
»efter lagfarten å nye egarens fång» utmärker något helt
annat, eller att lagfart redan meddelats å nye egarens fång, och
kan således icke vara rigtigt. Det skulle kunna sägas: »efter nye
egarens ansökning om lagfart» eller dylikt.

På dessa skäl, och för att lagutskottet måtte sättas i tillfälle
att taga det Riksdagens profning understälda förslaget i förnyadt
öfvervägande, yrkar jag återremiss å föredragna utlåtandet.

Herrar J. G. Siljeström och Svanberg förenade sig med herr
Berglöf.

Herr Lundberg yttrade: Liksom två eller flere personer, hvilka
gemensamt köpt en fastighet, måste äfven enligt min åsigt två
eller flere arftagare till fast egendom vara berättigade att på eu
och samma handling erhålla gemensam lagfart och väl icke erfordras
att derför vidtaga några ändringar i nu gällande lagfartsförordning
eller böra godkännas lagutskottets föreliggande förslag,
så vida icke meningen dermed vore, att rättigheten till erhållande
af gemensam lagfart skall inskränkas till det i lagförslaget nämnda
fall, att lagfart sökes samtidigt med eller efter ansökning om lagfart
å ny egares fång; och då jag icke kan anse eu sådan inskränkning
skälig, samt lagförslagets innehåll i öfrigt, eller särskild t
hvad af lagutskottet åsyftas med att »gemensamt lagfara», när
egendom i sin helhet af eu eller flere delegare i död mans bo
öfvertagits, nog må tyckas tvetydigt eller missledande, finner jag
mig för min del icke kunna gilla förevarande lagförslag, liksomjag
ej heller tror, att förslaget i det skick, hvari det nu befinnes, om
det af Riksdagens antoges, kunde vinna Kongl. Maj:ts eller högsta
domstolens bifall, och förenar jag mig i yrkandet om återremiss.

Herr Stockenberg: Jag instämmer desto hellre i yrkandet

om återremiss, som jag från den domstol, lag tillhör, af mång -

N:0 7. 44

Onsdagen den 1 Juni.

Angående än- ^rig erfarenhet kan vitsorda, att i praktiken inga olägenheter uppfcirtsförord-
stått deraf, att sterbhusdelegare, när de så begärt, meddelats
ningen af den gemensam lagfart endast på grund af bouppteckning och således
16 juni 1785. utan att boet förut skiftats.

(Forts.)

Herr Smedberg: Redaktionen af tillägget till ifrågavarande
§ i lagfartsförordningen uppgjordes af tre jurister inom lagutskottet.
Möjligtvis är den icke fullt så tydlig, som man kunnat
önska, men jag tror dock icke att någon skall misstaga sig på
meningen. Men om, såsom den förste ärade talaren begärde,
kammaren vill återremittera ärendet för att få texten bättre, så
har jag ingenting deremot, blott målet vinnes, nemligen en högst
nödig ändring i nuvarande lag, under hvilken ifrågavarande förhållanden
äro alldeles odrägliga. Många domstolar ålägga sterbhusdelegare
att hvar för sig söka lagfart, om än den arffallna
fastigheten är aldrig så liten. Jag har sett exempel på ett Vs 2
mantal som tillfallit enkling och sju barn och som skulle skiftas
enligt gamla lagen, så att enklingen skulle erhålla två tredjedelar
och resten fördelas mellan barnen. Hela fastigheten var taxeringsvärderad
till 400 kronor, hvaraf belöpte sig på hvartdera
barnet ett fastighetsvärde å 19 kronor och några öre, men sedan
ett. af barnen dött, hvarigenom skifte af dess arfslott mellan
fadren och syskon måst ske, erhöll hvartdera barnet en lott värd
1 krona 59 öre, hvarå särskild lagfart för hvartdera måste sökas.
Med en sådan lagtillämpning skulle lagfartskostnaden ofta öfverstiga
fastighetens värde. Minsta kostnaden för lagfart är sex
kronor, men så snart protokollet öfverstiger ett ark, går det genast
till åtta kronor. Jag vet ett hemman om 1/2 mantal, som delades
mellan trettiofem sidoarfvingar. Lösen för lika många lagfartsbevis
och protokoll, hvilka sistnämnda innehöllo tre ark hvar,
belöpte sig till trehundrafemtio kronor; och detta sterbhus hade
dock redan sålt fastigheten, då lagfarten söktes. Att lagen kan
tillåta ett sådant förfaringssätt, som jag nu angifvit, och att domstolarne
följa motsatta principer i detta hänseende, är redan anledning
nog att begära en lagförändring, och derför har jag äfven
väckt denna, motion så väl vid 1886 års riksdag som vid förra
riksdagen innevarande år. Lagutskottets första förslag föll i Första
Kammaren, emedan för lagfarts beviljande icke fordrats arfskifte,
af hvilket man kunde se hvarje sterbhusdelegares lott. Lagförändringen
i fråga är emellertid, såsom jag nämnde, högst nödvändig,
men om kammaren anser sig icke kunna bifalla förslaget
i dess nuvarande skick, har jag ingenting emot återremiss.

Herr Carl Ifvarsson: Jag undrar icke på att denna fråga
kommit på tal och kommit skarpt på tal. Äfven jag skulle kunna
anföra flera sådana fall, som de, herr Smedberg omnämnt. Den
ene domstolen tillämpar i detta hänseende lagfartsförordningen

Onsdagen den 1 Juni.

45 N:o 7.

på ett sätt, den andre på ett annat. Jag känner en tillförordnad Angående ändomhafvande,
som tolkade förordningen i enlighet med hvad herr äring * %''
Smedberg omtalat, under det en annan ansåg, att intet hinder ninqmafderti
vore att meddela sterbhusdelegare gemensam lagfart, äfven om ig juni 1875.
de icke sålt eller skiftat egendomen utan ville behålla den ge- (Forts.)
mensamt. Om en sådan praxis, som den sist angifna, blefve
allmän, vore de lagfartssökandes intressen bäst tillgodosedda. Då
sterbhusdelegarne icke sjelfva vilja skifta egendomen, synes det
obilligt att domstolarne tvinga dem dertill. Ifrågavarande förslag
lägger binder i vägen för sterbhusdelegare, bvilka skulle vilja
tillsammans besitta fastigheten, att erhålla lagfart å densamma
endast på grund af bouppteckning. I detta afseende blefve således
de lagfartssökandes ställning sämre än under gamla lagen.

Men icke nog härmed; äfven mot redaktionen hafva anmärkningar
blifvit gjorda. Genom orden: »så framt den lagfart
sökes samtidigt med eller efter lagfarten å nye egarens fång»
synes mig lagutskottet hafva vändt bakfram på saken, ty icke
kan den nye egaren hafva fått lagfart före sterbhusdelegarne.

En sådan redaktion skulle enligt min mening hvarken Kongl.

Maj:t eller högsta domstolen kunna gilla, och sålunda skulle
detta förslag icke leda till någon åtgärd. Skall man kunna
hoppas något af lagförslaget, måste det omskrifvas, så att sterbhusdelegare
erhålla rättighet att sjelfva afgöra, huru vida de skola
erhålla gemensam lagfart eller icke. Om de vilja bibehålla fastigheten
eller ej, angår ingen, utan är helt och hållet deras ensak.

På dessa grunder förenar jag mig med dem, som yrkat återremiss,
och tror att, om vi vilja vinna något i detta hänseende, är eu
återremiss alldeles nödvändig. Jag tror visserligen icke att dermed
för närvarande kan uträttas så mycket, men jag vill icke
vara med om att antaga ett lagförslag, som i sig sjelft är omöjligt,
och hemställer derför, att förslaget i antydt syfte måtte återremitteras
till utskottet.

Herr Sjöberg i Stockholm: Jag har visserligen icke heller
något annat yrkande att göra än det, hvarmed, så vidt jag kunnat
finna, alla de talare, som före mig haft ordet, slutat sina anföranden,
eller om återremiss af förslaget. En sak har likväl — förutom
hvad redan blifvit anfördt — synts mig särskildt anmärkningsvärd,
nemligen att det skulle vara sterbhusdelegare i oskiftadt
bo förmenadt att erhålla lagfart å deras gemensamma fastighet.

Detta är naturligtvis en omständighet af vigt vid det förhållande
att äfven arfvingar, som öfverenskommit att lefva samman i bo
oskifto, af en eller annan anledning kunna behöfva söka inteckning
i sin fastighet, hvilket ju icke är något ovanligt. För att
erhålla sådan inteckning är vilkoret, att lagfart först är vunnen.

Detta hvad sjelfva sfken beträffar. Hvad åter angår redaktionen,

N:o 7. 46

Onsdagen den 1 Juni.

Angående än-är jag med de föregående talarne ense derom, att denna är sådan,
äring i lag- att den icke

gerna kan af kammaren aDtagas. Men för sakens
ningen°afde» skull och för vinnande af det mål, den ärade motionären åsyftat
16 juni 1875. med sin icke endast vid denna utan vid tvenne föregående riks(Forts.
) dagar afgifna motion, synes det mig vara af synnerlig vigt, att
den föreslagna lagtexten undergår förändring, ty jag antager att,
om den framkommer till Kong!. Maj:ti det skick, hvari den nu
af lagutskottet föreslagits, skall högsta domstolen deremot göra
sådana anmärkningar, att den icke kan af Kong!. Maj:t godkännas.

Vid sådant förhållande förenar jag mig med föregående talare,
som yrkat återremiss.

Häruti instäinde herr Eloivson.

Herr A b e n i u s: Jag delar visserligen också syftet med motionen,
men jag kan dock icke obetingadt biträda densamma, emedan
jag anser den föreslagna ändringen i viss mån för vidsträckt
och i annan mån för inskränkt. Man kan nemligen tänka sig
att en sterbhusdelegare får sin rätt utsträckt genom t. ex. ett
testamente, och i så fall kan det ifrågasättas, huruvida det kan
vara lämpligt att på eu gång lagfara båda fången.

Å andra sidan har jag åter tänkt mig att sterbhusdelegare,
som. lefva i bo oskifto, af en eller annan orsak behöfva inteckna
sin gemensamma fasta egendom och då måste uppgöra eu slags
pro forma arfsförening, för att lagfart skall kunna meddelas.

På grund af dessa omständigheter och hvad för öfrigt blifvit
mot förslaget anmärkt, förenar jag mig i yrkandet om återremiss.

Herr Smedberg: Med anledning af den anmärkning, herr
Carl Ifvarsson nyss framstälde derom, att arfvingar i ett sterbhus
borde hafva rätt till gemensam lagfart äfven då fastigheten icke
säljes, ber jag endast få erinra, att min motion till förra sammanträdet
af innevarande års riksdag, eller, om man så vill, till
förra Riksdagen, just gick i sådant syfte. Den mötte dock i
denna form ett så ihärdigt motstånd hos juristerna inom lagutskottet,
som sade att de skulle förlora alltför mycket på att meddela
lagfart samtidigt för alla sterbhusdelegare på en gång, att
jag, för att vinna åtminstone något, måste medgifva att detta
stadgande skulle tillämpas endast i det fall, att fastigheten öfverläts
till annan person eller till någon viss af sterbhusdelegarne.
Endast under dessa vilkor kunde utskottets jurister gå in på att
medgifva gemensam lagfart för alla sterbhusdelegare. På sådant
sätt har förslaget till innevarande Riksdag uppkommit, och sådan
motionen nu föreligger, är den icke annat än en ordagrann afskrift
af beslutet uti lagutskottets protokoll från föregående riksdag,

Onsdagen den 1 Juni.

47 N:o 7.

då utskottet likväl förbehöll sig att få närmare redigera ordaly-Angående än*
delsen, ehuru den icke hann det före riksdagens upplösande. dPn9 f la9-Jag har nu hört att Första Kammaren redan skall hafvaninqenaTdm
återremitterat förslaget och tror det bästa denna kammare kan 16 juni 1875.
göra är att följa medkammarens exempel i detta hänseende. (Ports.)

Herr Zachrison: I sak har framstälts blott en väsentlig
anmärkning mot lagutskottets förevarande förslag. Den går ut
derpå, att förslaget, om det antoges, skulle lägga hinder i vägen
för sterbhus, der delegarne lefva i bo oskifto, att erhålla lagfart
å arffallen fastighet, utan att skifte dessförinnan egt ram. Jag
kan visserligen icke tillmäta någon vigt åt de af hr Smedberg
andragna betänkligheter i detta afseende; men jag tror att ett
medgifvande för sterbhus, att såsom sådant erhålla lagfart, skulle
medföra andra afsevärda, svårigheter. I lagfartsboken skulle i
sådant fall antecknas, att sterbhus erhållit lagfart, men man skulle
icke af lagfartsboken eller lagfartsprotokollet kunna inhemta, huru
stor lott hvar och en af delegarne i sterbhuset egde. Då sedermera
arfskifte komme att ske, skulle det, för att anföra ett exempel, kunna
inträffa, att i ett sterbhus, hvars 4 olika delegare fått gemensam
lagfart å en fastighet, denna fastighet tillskiftades en af sterbhusdelegarne,
under det dock lagfartsboken fortfarande utvisade,
att alla sterbhusdelegarne på grund af arfsfånget egde anlott i
fastigheten. Efter arfskiftet skulle, enligt 2 § i lagfartslagen,
hvarje sterbhusdelegare, som erhållit anlott i fastighet, vara skyldig
att dermed lagfara — en åtgärd, hvartill han i allt fall skulle
tvingas i anseende dertill, att då lagen icke godkänner arfskifte
såsom åtkomsthandling, med mindre lagfart derå egt ram, hans
anlott i fastigheten icke, utan sådan lagfart, skulle kunna intecknas
eller, derest den försäljes, af nye egaren lagfaras. Ett dylikt
dubbelt lagfarande med arfsfånget torde vara för lagstiftningen
främmande och derjemte medföra mycken kostnad och besvär.
Deremot synes den uppstäda fordran på fastighetens fördelning
emellan sterbhusdelegarne innan lagfart meddelas i de flesta fall
icke kunna medföra någon olägenhet. Ty eu sådan fördelning
hindrar ju icke att fastigheten, liksom den öfriga qvarlåtenskapen,
kan fortfarande förvaltas för sterbhusets gemensamma räkning.

I öfrigt hafva framstälts tre anmärkningar mot lagutskottets
förslag till redaktion af lagparagrafen. Den första anmärkningen
rörer uttrycket *i död mans io.* Det har sagts, att uttrycket
blifvit illa valdt, men man har uraktlåtit att omförmäla, hvilket
uttryck som i stället bort begagnas. Jag tror att uttrycket »i
död mans bo» är i lagspråket temligen häfdvunnet. Det förekommer
bland annat i 1861 års förordning om vården af död mans
io. Der, liksom annorstädes i lagspråket, begagnas uttrycket i
samma mening som här, eller inbegripande jemväl död qvinnas

No 7. 48

Onsdagen den 1 Juni.

Angående än- bo. Jag kan. således icke finna, att denna anmärkning eger någon
äring i lag- som helst betydelse.

ningm afVdm Den andra anmärkningen angår uttrycket: »der egendomen

16 juni 1875. i sin helhet af en eller flere "bland dem öfvertagits», i det man förkorta.
) menat, att orden »en eller» borde uteslutas. Jag är så långt
ifrån att gilla denna anmärkning, att jag håller före, att dessa
ord just angifva det mest vanliga förhållandet. Låtom oss, för
att begagna samma exempel som nyss, antaga att fyra sterbhusdelegare
finnas samt att en af dem får eu fjerdedel på grund af
arf och öfvertager de andra delegarnes lotter. Tillämpligt är väl
då obestridligen uttrycket att »en» bland dem öfvertager egendomen.
Då skola sterbhusdelegarne först få gemensam lagfart
på fastigheten, men den sterbhusdelegare, som blifvit egare till
hela fastigheten, särskildt lagfara med de tre fjerdedelar, som på
honom öfverlåtits. Två lagfarter skola sålunda ega rum, underdel
att, efter nu gällande praxis, lagfarternas antal skulle blifva
fem, nemligen en särskild lagfart å hvardera fjerdedelen och en
å de tre fjerdedelar, som öfverlåtits.

Hvad så angår den sista anmärkningen, eller den som afser
uttrycket: »så framt den lagfart sökes samtidigt med eller efter lagfarten
å nye eg ar ens fång,» måste jag medgifva att uttrycket icke
är fullt klart. Med ordet »lagfarten» menas nemligen ansökningen
om lagfart. Dock torde lagförslaget jemväl i denna del icke
kunna gifva anledning till missförstånd. Då emellertid Första
Kammaren återremitterat betänkandet, så hemställer jag huruvida
icke Andra Kammaren skulle finna skäligt fatta enahanda beslut.

Herr Folke Andersson: Sedan jag begärt ordet, härden

föregående talaren utvecklat hvad jag tänkt säga. Det var tre
anmärkningar, som gjordes mot lagförslaget, och dem har han
vederlagt alla tre. Jag tror att den första icke är af någon särdeles
stor betydelse, lika litet som de båda öfriga; och jag får
säga, att jag icke förstår huru ett lagförslag skulle se ut, som
vore alla i smaken, ty som vi veta hafva juristerna ofta mycket
delade åsigter sins emellan.

En återremiss skulle visserligen enligt mitt förmenande icke
medföra något bättre resultat, men då Första Kammaren återremitterat
förslaget, så har jag ingenting emot om denna kammare
ville göra detsamma.

Herr Carl Ifvaräson: Frågan synes mig vara helt enkel,

så vida man nemligen icke vill göra den svårare än den i sjelfva
verket är. Man bör nemligen efter min tanke låta det bero på
sterbhusdelegarne sjelfva att afgöra, om de önska gemensamt
lagfara eller huruvida de vilja ingå på en arfförening, eller stycka
egendom och sedan hvar för sig söka lagfart. Endast om författ -

Onsdagen den 1 Juni.

49 N:o 7.

ningen skrifves så att de kunna få välja hvilketdera de sjelfva
vilja, då de skola erhålla lagfart, blir den sådan den skall vara.

Det är detta syftemål jag anser att man bör söka uppnå. Jag
bar visserligen hört sägas, att en och annan domstol har tillämpat
författningen på detta sätt, men då icke alla gjort det, visar detta
att författningen icke är alldeles tydlig i detta hänseende, och
det är just fullkomlig klarhet i saken, som jag önskar måtte vinnas
och som jag anser icke heller vara svår att erhålla.

Herr Ahlström: Jag har begärt ordet egentligen för att

fästa uppmärksamhet dervid, att, då motionen innehåller förslag
endast om rättighet för sterbhusdelegare att i vissa uppgifna fall
erhålla gemensam lagfart å dödsboets fastighet, lagutskottet väl,
efter den återremiss jag antager komma att beslutas, svårligen
skall kunna, då det icke eger motionsrätt i dit hörande frågor,
framlägga för Riksdagen till antagande ett förslag i den utsträckta
form, herr Carl Ifvarsson åsyftat.

För min del anser jag att sterbhusdelegare redan enligt nu
gällande lagstiftning hafva rättighet att, om de så önska, erhålla
gemensam lagfart å fastighet, den de ännu icke skiftat, och att
det bör för sterbhusdelegarne stanna vid sådan gemensam lagfart,
om fastigheten i sin helhet af sterbhuset försäljes och således icke
kommer att i skifte ingå. I enlighet med denna uppfattning har
ock ständigt förfarits vid den domstol jag tillhör.

I det väsentligaste af hvad herr Berglöf, som började diskussionen
i denna fråga, anmärkt mot förslaget, sådant det föreligger,
blef jag af honom förekommen och instämmer derföre i yrkandet
om återremiss.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt herr
talmannen gifvit propositioner dels på bifall till utskottets hemställan
och dels på återremiss, beslöt kammaren återförvisa ärendet
till utskottet för förnyad behandling.

§ 11-

Föredrogs Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtende
n:o 1, i anledning af förslag om utfärdande af föreskrifter
rörande tiden för löners och arfvodens utbetalande till lärarepersonalen
vid rikets folkskolor, mindre folkskolor och småskolor.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 108 hade
herr E. Hammarlund föreslagit, »att Riksdagen måtte i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla om utfärdande af föreskrifter rörande
tiden för utbetalandet af löneförmånerna och arfvodena åt den vid
rikets folkskolor, mindre folkskolor och småskolor tjenstgörande
lärarepersonalen;» och hemstälda utskottet i detta utlåtande, att
förevarande motion måtte af Riksdagen bifallas.

Andra Kammarms Frat. 1887. B. N:o 7.

Om ändring
i lagfartsförordningen
af
den 16 juni
1875.

(Forts.)

4

N:o 7. 50

Onsdagen den 1 Juni.

Herr A. P. Danielson erhöll ordet och yttrade: Jag är
ense med motionären derutinnan, att förändrade bestämmelser böra
komma till stånd i det fall, motionen af ser, men jag vill dock icke
gå för långt. Att ifrågasätta t. ex. det Kongl. Maj:t skulle föreskrifva
att utbetalningen af ifrågavarande löneförmåner skulle
ske på samma sätt, som sker åt lärarne vid elementarläroverken,
eller månadsvis, tror jag skulle vara för mycket begärdt, hvarför
jag för min del skulle vilja föredraga eu mindre förändring,
eller att utbetalningen finge sJce i regeln qvartalsvis. Jag yrkar
derför bifall till Utskottets förslag med nämnda förändring.

Derest detta mitt yrkande skulle bifallas, anhåller jag att få
till protokollet antecknadt, att jag vill fästa vederbörande kanslideputerades
uppmärksamhet derå, att ur den motivering, som finnes
omförmäld i Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande
n:o 3 den 15 nästlidne februari, de fem sista raderna
måtte utgå samt att iakttagas bör att, i följd deraf, motiveringen
ställas i öfverensstämmelse med den af mig nu föreslagna ändring.

Jag anhåller om proposition å detta mitt förslag.

Vidare anförde:

Herr von Fries en: Som kammaren behagade finna, har
utskottet i sin motivering denna gång endast hänvisat till den
motivering, som finnes i Andra Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande
den 15 februari innevarande år. I denna motivering uttrycker
utskottet just samma åsigt, som nu af herr Danielson
uttalats, eller att i regeln lönerna borde utbetalas qvartalsvis.
Men då motionären icke gjort något yrkande derom i sin motion,
ansåg sig utskottet i klämmen icke kunna gå längre än det
gjort, och detta är anledningen, hvarför icke i densamma intagits
något om lönernas utbetalande qvartalsvis. I sak tror jag icke
att utskottets ledamöter hafva något att erinra emot det förslag,
som herr Danielson framstält. För öfrigt medger jag gerna, att
man med afseende på tvånget att hålla sig strängt till en väckt
motion måhända icke behöfver vara så ömtålig, då det gäller
motioner, som höra till tillfälliga utskott, då ju rätten att väcka
sådana motioner fortfar under hela riksdagen.

Herr Hammarlund: Jag ber blott få tillkännagifva, att
jag för min del ej har något att erinra emot det tillägg, som nu
blifvit föreslaget. Den, som genomläst min motion i frågan vid
förra riksdagen, skall finna, att ett sådant tillägg icke strider
emot motiveringen till mitt förslag. Jag har emellertid i likhet
med utskottet ansett det icke vara lämpligt att intaga något derom
i klämmen. Då Riksdagen skrifver till Kongl. Maj:t, bör den,
synes mig, icke ingå i dylika detaljer. Hufvudsyftet med min
motion är att få en tid faststäld, inom hvilka lönerna skola ut -

Onsdagen den 1 Juni.

51 N:o 7,

betalas, så att lärarne veta, att då och då ega de utbekomma
sina förmåner; och då detta syfte vinnes, äfven om det nu föreslagna
tillägget göres, har jag, som sagdt, icke något att invända
deremot.

Härmed var öfverläggningen slutad. Efter af herr talmannen
i sådant afseende gifven proposition biföll kammaren motionen
med det af herr Danielson under öfverläggningen föreslagna
tillägg af orden »i regeln qvartalsvis», som skulle införas emellan
orden »utbetalandet» och »af» i motionens hemställan; och skulle,
jemlikt 63 § 3 mom. riksdagsordningen detta beslut genom utdrag
af protokollet delgifvas Första Kammaren.

§ 12.

Slutligen föredrogs och bifölls Andra Kammarens första
tillfälliga utskotts utlåtande mo 2, i anledning af förslag om förändradt
sätt för utbetalning af pensioner från folkskollärarnes
pensionsinrättning samt folkskolelärarnes enke- och pupillkassa;
om hvilket beslut medkammaren skulle genom utdrag af protokollet
underrättas.

§ 13.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtande och memorial:

N:o 7, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjunde hufvudtitel; och

N:o 26, med förslag till åtskilliga stadganden, hvilka böra
införas i det nya reglementet för riksgäldskontoret.

Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan
för nästa sammanträde.

§ 14.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr Sam. Johnson under 10 dagar fr. o. m. den 6 dennes,
och » J. Rundbäck » 6 » » 6 »

§ 15.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 1U 4 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.