1887. Andra Kammaren N:o 16

ProtokollRiksdagens protokoll 1887:16

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1887. Andra Kammaren N:o 16.

Onsdagen den 2 Mars.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes öfverläggningen rörande punkten 1 af Bevillnings- Angående in—
utskottets betänkande N:o 1, angående vissa delar af tullbevill- förande af
ningen; dervid Herr Odell erhöll ordet och yttrade: Redan Sulfor*
den förste bland de talare, som haft ordet i föreliggande (Forts.)

fråga, antydde, såsom vi torde minnas, att han väl insåge det
djupa betryck, i hvilket vårt jordbruk och öfriga näringar befunne
sig; han erkände till och med, att den arbetande klassen
såsom sådan befunne sig i enahanda betryck. Många talare efter
honom hafva erkänt detta sakförhållande; och det torde blifva
svårt för någon att förneka detta faktum, ty hvad som möter oss
på alla håll och kanter måste vi väl erkänna förefinnas. Här är
nu fråga om sättet att afhjelpa detta betryck. Den ene som den
andra af oss äro ense om att något i det hänseendet bör göras,
men i afseende på sättet och medlen stå vi lika främmande för
hvarandra, som då vi började förhandlingarna. Ser man bort
från det helas väl, så får den enes eller andres vitnesbörd lätt
en bismak af ortintressen, för att icke tala om individuella intressen.
Men hvad är det då, som skall afgifva ett sant och
troget vittnesbörd om orsakernas verkliga art och natur? Jo, de
verkningar, som framkallats af de orsaker, som ligga bakom dem.

Dessa verkningar är ojäfaktiga vittnen; ingenting kan jäfva dem.

De stå qvar, vi må bära oss åt huru som helst; blunda vi för
dem, så vika de i allt fall icke tillbaka, utan de stå qvar, såsom
oj äf aktiga vitnen om arten och naturen af de orsaker, som framkallat
dem. Här har blifvit mycket ordadt om de nuvarande
ekonomiska förhållandena i vårt land. Om vi börja med att taga
i betraktande vårt jordbruk och derefter fortsätta med att skärskåda
vår industri och sluta med det tillstånd, hvari våra arbetare
befinna sig, så finna vi, hvad det förstnämnda eller jordbruket
beträffar, att dess tillstånd är beklagligt. Till och med
våra vänner frihandlarne erkänna ju detta. Enahanda är förhållandet
beträffande de öfriga näringarne. Ingen bland oss har
Andra Kammarens Prof. 1887. N:o IS. 1

H:o 16. 2

Onsdagen den 2 Mars e. m.

Angående in- kunnat förneka detta beklagliga tillstånd, ty dertill äro verknin^spanmåh-
&arna alltför tydliga och visa sig på ett allt för uppenbart sätt.
tullar. Jag vill icke upptaga kammarens tid med att uppräkna många
(Forts.) exempel härpå, men ett sådant kan jag dock icke underlåta att
anföra, helst detta är helt färskt. Det har blifvit genom bref
för icke länge sedan för mig tillkännagifvet och angick en församling,
belägen sydvest om Stockholm. Denna församling bestod
af 22 hemmansegare, förutom backstugusittare och torpare. Af
dessa hemmansegare och jordbrukare hafva 19 gjort cession, den
20:de har hängt sig i sin förtviflan öfver det rysliga tillståndet
på platsen. Hvad angår de två öfriga, har jag visserligen icke
reda på deras öde, men jag föreställer mig, att icke heller dessa
hafva några sötebrödsdagar. Om detta kan sägas vara den lyckliga
belägenhet, om hvilken flere talare hafva yttrat sig, blir en
annan sak. Dessa verkningar äro framkallade deraf att, vi blifvit
öfversvämmade af främmande produkter. För min del finner
jag vår ställning beklagansvärd. Om vi ge akt på vårt lands
skuldsättning, sådan den ter sig i vår statistik, så skall man vara
temligen kallblodig för att kunna betrakta densamma såsom
något godt. Jag kan det icke. Gå vi till vår industri, så möter
oss der samma bedröfliga förhållande. Då jag för någon tid sedan
reste hem, träffade jag under resan på två ungdomsfriska ynglingar
från upsalatrakten. Jag frågade dem hvart resan gälde och
erhöll till svar: till Brasilien; ty af brist på arbete passa vi på
för att komma öfver dit för ganska godt pris, det är många från
våra trakter, som ämna af enahanda orsak begifva sig dit. Då jag
sporde om de icke möjligen kunde äfventyra, att deras tilltag
kunde utfalla annorlunda, än de förestält sig, så svarade de: vi
kunna icke gerna komma i sämre tillstånd än det närvarande:
att icke hafva något arbete. Det som jag nu berättat hör ej till
det fabelaktigas område, utan utgör en skildring af den rena,
nakna verkligheten. I min hemort finnes visserligen icke en så
skriande nöd, som den jag nu omnämnt; men i allt fall finnas
der många, som stå på lut; och fara är att om vi få ett år till
sådant som detta, så skola vi hafva att motse förfärliga fallissement.
Rån detta vara glädjande, mine herrar?

Man talar om att man hyser ömhet för arbetaren. Äfven
jag tror mig hafva ömhet för honom. Jag är sjelf arbetare och
skäms icke derför, ty min grundsats är att ingenting är sämre
än det som är för godt. Nu har man velat göra troligt för arbetaren
att billigt bröd är för honom det enda nödvändiga. Jag
vill visst icke förneka att billigt bröd är nödvändigt för den, som
icke har något stort'' kapital, men detta är dock icke mer än hälften
af sanningen. Yi skola äfven tala om för våra arbetare hvad de
hafva att vänta af den fria importen och det deraf hänflytande
billiga brödet. Yi skola tala om för dem, att med alla de maskiner
eller andra saker, från de största till de minsta, från de dy -

Onsdagen den 2 Mars e. m.

3 N:o 16.

raste till de billigaste, som inkomma bit från utlandet, importera Angående vivi
lika många arbetare som de, hvilka lagt hand vid dessa arbets- förande af
produkter, och följaktligen beröfva vi våra arbetare den arbetsförtjenst,
desse skulle hafva haft, om de fått utföra det på de (Fortsj
importerade föremålen nedlagda arbetet. Detta skola vi tala om
för våra arbetare, och vi skola säga dem: billigt bröd skolen I
få, men intet arbete. Få de höra detta, så tviflar jag icke på,
att många af dem skola betacka sig för den ömhet, som våra
vänner frihandlarne säga sig hysa för dem.

Det är högst ledsamt, jag måste säga det, när jag får höra
personer, för hvilka jag hyser all aktning, gifva sig ut på områden,
der de icke äro hemmastadde och der de icke döma bättre än den
blinde om färgen. Jag nödgas sålunda uttala min stora ledsnad
öfver att höra min ärade vän lektor Waldenström med eu sådan
säkerhet yttra sig om jordbruket och hvad dertill hörer. Jag har
i nära 40 år varit jordbrukare och har derunder idkat både trädgårdshandtering
och annan jordens skötsel, och jag smickrar mig
med att i mångt och mycket i dessa afseenden hafva förvärfvat
en icke obetydlig erfarenhet. Jag tror mig derföre kunna bättre
bedöma dithörande frågor än en person, som ej är bevandrad på
detta område.

Emellertid vill man nu rycka undan oss den enda häfstång,
hvarmed vi skulle kunna lätta och bära de bördor, som trycka
på hela vårt näringslif. Arbetaren, ja, jag ville säga, hvarje
menniska är i ett eller annat afseende kapitalist. Arbetaren är
det i den mening, att han har sin kroppsstyrka, sitt fysiska kapital,
som skall göras räntebärande genom tillgång på arbete.

Får han arbete, så får han ränta på detta sitt kapital, och då
bergar han sig, men om detta omöjliggöres för honom, omöjliggöres
äfven hans existens. Detta är något som väl ingen kan
bestrida. Må en hvar af oss behjerta detta, då vi återkomma
till våra hem och få bevittna den nöd, som här och der
möter oss. Jag undrar om någons samvete och rättskänsla då är
så pass skodd, att han kan med likgiltighet åse dylika saker.

Jag är för min del öfvertygad, att, om vi tagit itu med
denna fråga strax som vi kommit till riksdagen och då skridit
till votering, den skulle hafva fått eu annan utgång, än den som
möjligen nu väntar den. Men vi komma väl hem igen till våra
bygder och få då ånyo göra samma sorgliga erfarenhet, som vi
förut gjort.

Jag vill derför vädja till herrarne eu och hvar att nu handla
så som I skullen handla, om I i denna dag sågen den nakna
verkligheten derhemma.

Då jag vid sistlidne riksdag yttrade mig något i detta ämne,
framstälde jag en fråga, som, så vidt jag kunnat finna, ännu icke
blifvit besvarad. Jag frågade nemligen då: Kan någon med rimligt
skäl påstå, att arbetstagarens välbefinnande kan grunda sig

N:o 1«. 4

Onsdagen den 2 Mara e. m.

Angående in-på arbetsgifvarens ruin? Jag tror det icke, och jag antager, att
sparmåls- iugeu af herrarne tror det heller. Då må jag med skäl fråga,
1tullar. hvarför skall man handla på detta sätt? Är det skäl, mine herrar,
(Forts.) att vårt dyra fosterland gör sig skyldigt till ekonomiskt sjelfmord?
År det icke många saker, som tala för att nöden behöfver afhjelpas.
Här gäller det icke, såsom eu talare på förmiddagen
sade, om brödet eller mjölet blir något dyrare, nej, det gäller vårt
jordbruks och vår industris vara eller icke-vara. Det är icke någon
mindre sak det gäller. Det gäller, som sagdt, icke eu sådan
småsak, som om brödet eller mjölet blir något dyrare eller billigare,
ty ingen af oss lär med bestämdhet kunna säga, huru vida den
föreslagna tullen skall komma att höja eller sänka spanmålsprisen.
Det ligger utom vår synkrets för närvarande.

Frågan är helt enkelt den, om vi skola fortsätta till vår
undergång, om vi skola blifva ekonomiska sjelfspillingar eller icke.
Herr talman! jag yrkar bifall till utskottets förslag. Jag gör
det i jordbrukarnes, i industriidkarnes och i våra arbetares intresse,
förvissad att den dag skall komma, då arbetarne sjelfva skola
inse att jag och de med mig liktänkande menat ärligt med dem.

Vidare anförde herr Wagenius: Jag hade visserligen kunnat
uraktlåta att nu yttra mig i denna fråga, då jag redan förlidet år
uttalade mina åsigter i densamma, men det är två skal, som föranledt
mig att äfven nu säga några ord.

Man skall måhända förundra sig öfver, att jag är en af de få
norrländingar, som önska skydd för vårt jordbruk och vår industri,
och jag anser mig derför skyldig att redogöra för de skäl, hvarpå
jag grundar min åsigt härutinnan. Måhända skall man också nu
likasom i fjol vilja komma fram med den beskyllningen att vi
präster tala för spanmålstullar af eget intresse. Jag anser mig
böra svara på den beskyllningen först och sedan redogöra för mina
åsigter i frågan.

Det är ett faktum, som numera icke kan bestridas af någon,
som känner forhållandena i de trakter af Norrland jag representerar,
att meningarne i denna fråga på ett år blifvit helt och
hållet förändrade och att således den jordbrukande delen af befolkningen
der i allmänhet börjat omfatta protektionismen. I
dessa trakter, som förut voro frihandelns högsäte i vårt land,
finnas nu både frihandlare och protektionister, och det är icke
blott jordbrukare utan äfven köpmän och näringsidkare af alla
slag, som nu omfatta skyddstullsystemet, och i synnerhet de
tjensteman, som stå i omedelbar beröring med allmogen, såsom
domare, kronofogdar, häradsskrifvare och länsmän. Dessa äro
också nästan utan undantag protektionister. Hvad mig särskildt
och våra prester i allmänhet beträffar, vill jag blott säga, att det
vore mycket underligt, om en landtpastor, som lefver bland och
umgås med allmogen och dagligen ser dess bekymmer och sor -

Onsdagen den 2 Mars e. m.

6 16.

ger, skulle kunna annat än inse, att den ställning, som nu råder Angående inbland
den jordbrukande befolkningen, icke längre är hållbar.

Hvad han dagligen ser manar och tvingar honom att sluta sig tullar.

till protektionisternas led. För öfrigt finnes det ett gammalt ord- (Forte.)
språk, som säger, att »man håller med den man äter med». Det
är jordbrukarne, som löna mig. Icke underligt således att jag är
fäst vid deras sak.

Jag skall nu be att något få uppehålla mig vid ett par
hufvudpunkter i den fråga som föreligger. Jag skall dervid icke
upptaga till besvarande alla de skäl, som från motsidan blifvit
anförda, utan blott se saken från rättvisans synpunkt och från
den ekonomiska synpunkten.

Från rättvisans synpunkt först och främst har med stor
styrka blifvit framhållet så väl i pressen som här i kammaren,
hvilken orättvisa man skulle begå mot den fattige, om man lade
tull på lifsförnödenheter. Ja, det medger jag, att det skulle blifva
en orättvisa, om priset på lifsförnödenheter redan stode så högt,
att det fullt motsvarade eller öfverstege dessa lifsförnödenheters
verkliga värde. Det är gifvet, att det då vore alldeles orätt, att
det vore en skriande orättfärdighet mot den fattige, som behöfde
köpa dessa nödvändighetsvaror, att ytterligare fördyra dem genom
att pålägga tull. Men huru förhåller det sig nu i verkligheten
med denna sak? Priset för spanmål och säd har under några
år sjunkit så lågt, att man måste medgifva, att det pris, som nu
är gällande i marknaden, är under varans verkliga värde. För
att visa detta skall jag be att få anföra blott ett exempel. I
den trakt, derifrån jag är, köper man nu en tunna korn för 10
kronor, men arbetslönen är der ännu, åtminstone sommartiden
2 kronor å 2 kronor 50 öre per dag, så att en arbetare kan
på fyra dagar förtjena en tunna korn. Bonden, som skall betala
dylika aflöningar, måste hafva rymliga magasin fulla med säd,
om han med den skall kunna aflöna det dyra arbetarebiträde,
han behöfver sommartiden, och ändå hafva något öfver för egen
räkning. Det är således uppenbart, att priset på spanmålen är
långt under hvad den verkligen är värd. När det nu förhåller
sig så, frågar jag: mot hvem begås för närvarande orättvisan?

Jo, mot jordbrukaren, som måste skänka bort 1/s eller lU af det
verkliga värde, hvartill hans säd står. Det måste vara han, som
egentligen blir lidande af orättvisan, och det derför att utländingen,
som här icke betalar ut sky''der, får utan vidare föra hit
och sälja sin säd för underpris, under det att landets egna invånare,
som hafva tunga skatter och andra bördor, härigenom
blifva tvingade att snart sagdt skänka bort en del af sin varas
värde, om de skola kunna sälja något. Då sädespriset står så
lågt, som det nu gör, lägre än någonsin förut, och ingen utsigt
finnes att detsamma skall komma att stiga till hvad säden verkligen
är värd för producenten, kan jag icke finna det vara så

N:o 16.

Angående i
förande af
»panmålstullar.

(Forts.)

6 Onsdagen den 2 Mars e. m,

himmelsskriande att lägga tull på spanmål. Hvad den ekonomiska
synpunkten beträffar, är det gifvet, att det aldrig kan vara förenligt
med statens sanna fördel och bästa, att den näring, som
är den hufvudsakliga och förnämsta i samhället, för eller framkämpar
ett tynande lif. Staten är eu organism, som består af
många med hvarandra förenade och af hvarandra beroende lemmar,
af livilka enhvar har sin funktion. Lider nu den ena af dem,
så lider också hela samhällskroppen. Lider nu den del, som framför
andra kan sägas utgöra musten, kärnan eller den ädlare delen
af samhället betryck, är det gifvet, att detta skall återverka på
samhället i dess helhet; och så blir det icke blott jordbrukarne
och näringsidkame, som komma att lida, utan det onda berör
alla. Jag erinrar om hvad Geijer säger i ett skaldestycke kalladt
»Odalbonde!!»:

»Vi reda för landet den närande saft,

Vi föda det — brödet är vårt.

Af oss har det helsa, af oss har det kraft,

Och blöder det, — blodet är vårt;
och detta kan man ännu i dag säga om den svenske jordbrukaren
och näringsidkaren. På jordbrukarens och näringsidkarens
bestånd hvilar hela samhällets välfärd.

Jag skall icke inlåta mig på, hvad som redan flera
gånger blifvit framhållet och omtaladt, eller statens skuldsättning,
kommunernas och de enskildes skuldsättning; allt detta är tillräckligt
berördt. Men allt bär också vittnesbörd om att samhället är
sjukt, att det är genomsjukt och behöfver ett läkemedel, hvarigenom
det blir lieladt och läkt från sina sår. Jag vet också, att
för oss finnas icke bättre läkemedel än arbetsamhet, sparsamhet,
förnöjsamhet och försakelse. Dessa äro nog de rätta läkemedlen,
och derför är det väl äfven de, som först och sist böra anbefallas.

Men den fria införseln har dock haft något med sig, som
fräter på folkets och landets märg, nemligen lyx, vällefnad, stora
anspråk och behof för såväl hög som låg. Hvad som dragit
öfver oss denna ofärd, anser jag vara den omständigheten, att
vårt land står öppet för främlingarne, som vräka på oss allt, så
att vi från främmande land hemta både kläder och föda. På
denna införsel vill jag hafva en hämsko. Hafva då de låga pris,
som. länge rådt hos oss, varit synnerligt lyckobringande för den
enskilde? Jag tror det icke. Det hade nog varit bättre, om
dessa tillfällen icke funnits att för billigt pris komma öfver allt
hvad man ser; jag tror det är sant hvad fransmannen säger:
c’est le bon marché qui ruine, d. v. s. att det är det billiga priset
som ruinerar. Detta låter visserligen som en paradox, men
det ligger mera sanning deri än man vid första påseende skulle
tro. Det är icke blott för producenten som ett lågt pris är ruinerande,
utan äfven för konsumenten, ty det lockar honom att
köpa hvad han lätt kunde undvara. Derför att det kostar så

Onsdagen den 2 Mars e. ra.

7 N:o 16.

(Forts.)

litet, skaffar lian sig det; men det synes nog hvad det låga priset Angående inför
med sig. Jag vill i detta hänseende anföra något som jag förande af
sjelf sett i min hemort. För 10 år sedan var det sällsynt att
höra, att en bonde köpte en säck mjöl; han lefde af hvad hans
hemman afkastade och behöfde icke mer. Sedan kom det billiga
spanmålspriset och då började till och med bönderna att köpa säd,
tv det var beqvämare än att tillgodogöra sig hvad man fått af
egna tegar. Så har man ofta förledts att lefva öfver sina tillgångar
och köpa hvad som är obehöflig!. Således är det icke heller
för den enskilde någon välgerning, att prisen äro låga. Jag
tror det vara bäst, att hvarje sak får kosta hvad den är värd,
då ser man noga efter hvad man köper.

Jag skulle kunna tillägga mycket, men tiden lider och jag
skall derför sluta med det tillkännagifvande att jag kommer att
rösta för utskottets förslag.

Herr Börjesson: Då jag underskrifvit den stora tull motionen

och haft äran deltaga i bevillningsutskottets behandling
af densamma samt förenat mig om dess förslag, torde min
ställning till denna fråga vara känd. Det kunde derför anses
onödigt uppträda, men jag vill dock med några ord hafva till
protokollet antecknadt, att jag biträder utskottets förslag samt
vill angifva skälen derför.

Ett ordspråk säger: för litet och för mycket skämmer allt.
Jag vill tillämpa detta ordspråk här: för högt pris på spanmål
och andra jordbruksalster skadar lika väl som för lågt pris derpå.
Nu har priset nedgått till en nivå, som knappast funnits i mannaminne.
För 30 ä 40 år sedan var det visserligen lika lågt som
nu, men huru stora skulder hafva jordbrukare icke nu mot då?
I Halland hafva vi stora kommunalskulder, skulder för jernvägarne,
dels genom aktieteckningen af landstinget och dels genom
kommunernas teckningar. När man nu på så sätt skuldsatt folket, så
bör man väl tillse, att de möjligen kunna få betaldt för sin vara, hur
skola de annars kunna reda sig? Så länge rågen betaltes med 15 eller
16 kronor tunnan och andra jordbruksprodukter äfven stode högre i
pris än som nu är fallet, så voterade jag också emot tullar på spanmål,
men sedan den gått ned till sitt nuvarande oerhördt låga pris, har jag
under de senare åren voterat för tullar. Det har äfven funnits ett
annat skäl som gjort mig till protektionist, och det är att ju lägre prisen
blifvit, ju mera har handelsbalansen ökats. Vi importera årligen
för flere millioner! kronor mera än vi exportera, och hur
tror man detta skall sluta? Om den enskilde ger ut mera än
han får in, så blir det till sist för honom ruinerande, och samma förhållande
gäller för landet i dess helhet. Det kan icke gå i längden.

Jag bor i en skoglös trakt, der allmogen icke har något
annat sätt att få penningar än genom försäljning af jordbruksalster.
När nu prisen nedgått såsom skett, huru skola de väl

$;© 16. 8 Onsdagen den 2 Mars e. m.

Angående in- då kunna reda sig. Sedan tullmotionen blifvit bekantgjord i tid%lZZåls-
ui?garn(b s.å har i min hemtrakt hållits ett talrikt besökt folk1tullar.
möte och vid detta har icke en enda person uppträdt för frihan(Forts.
) deln. Alla vilja hafva tullar och det genast och de hafva till
och med påyrkat att tullarne skulle sättas högre än här är föreslaget.

Ehuru åtskilligt vore att tillägga skall jag likväl icke längre
uppehålla tiden vid denna sena timma, utan jag vill sluta såsom
jag började, med att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Jönsson i Sandby: Det sorl och den otålighet, som
gifver sig tillkänna i kammaren, tvingar mig att inskränka mitt
anförande så mycket som möjligt. Jag ber att endast få tillkännagifva
att från mitt kommittentskap endast två eller tre hundra
personer protesterat emot tullar och ansett sådana icke vara för
jordbruket i allmänhet nyttiga, utan tvärt om skadliga. På den
protest, som jag snart återkommer till, hafva emellertid en mängd
talare sökt slå mynt och sagt, att jag ej vore mitt komittentskap
till lags, utan att jag borde vara frihandlare i stället för att jag
nu tillkännagifvit mig vara protektionist. Häremot ber jag att
få säga, att såväl på landet som i städerna äro åsigterna delade
i denna fråga och båda meningarne hafva förfäktare. En representant
kan sålunda icke vara alla till lags, och han får då
bestämma sig för hvad han anser nyttigast och nödigast. Och
jag anser för min del nödvändigheten af landets räddning bjuda
mig att rösta för tullar. Men för att visa att icke alla i min
hemort äro frihandlare, så ber jag att få nämna, att jag här i min
hand har eu protektionistlista derifrån, underskrifven med flere
hundra namn, hvilka alla påyrka tullar. Äfven särskildt sakkunnige
hafva uttalat sig för nödvändigheten af tullar, och detta efter
mogen öfverläggning. Länets hushållningssällskap har nemligen
sedan år 1880 såsom svar på till dem stälda frågor vid sammanträde,
der så många som lokalen kunde rymma voro närvarande,
besvarat den 14:de frågan, som lydde sålunda: är den här i handel
gällande tullagstiftning egnad att främja jordbruket, och huru skall
jordbrukets nu rådande betryck kunna undanrödjas eller förminskas?
Denna fråga besvarades sålunda: »att tull åsättes alla
sådana varor som i landet produceras eller äro med dess produkter
jemiörliga», samt »att tull icke åsättes sådana varor, som
inom landet icke produceras, hvilka endast i utomordentliga
och särdeles tvingande omständigheter böra tullbeskattas».

Motiveringen, med hvars uppläsande jag icke vill besvära
kammaren, visar att länets hushållningssällskap, så talrikt samladt,
hade den uppfattning att tullar vore nödvändiga, Likaså hafva
de^ skånska länens landsting genom valen till Första Kammaren
gifvit tillkänna att de för sin del anse tullar nödvändiga. Hvad
min ställning till frågan angår, så har jag redan uttalat, att jag

Onsdagen den 2 Mars e. ro.

9 I:o 16.

för min del anser tullar nödvändiga. Jag skulle för min del Angående m
gerna vara med om ett uppskof med frågan till ett annat år. ^öran^^
Särskild! tror jag att i min ort ställningen är sådan, att den kris, ^tullar
som drabbat andra delar af landet, der icke skall komma att (Forte)
kännas så tungt. Men tillika anser jag att man icke uteslutande
bör fästa sig vid den valkrets man representerar, utan äfven vid
förhållandena på andra orter. Jag vill derför icke vara med om
något uppskof utan röstar för tullarne redan nu. Det är väl
sant att någon direkt vinst för jordbruket icke deraf är att vänta,
men faran af dem skall derför icke heller vara så stor, och talet
om att de skulle väcka split emellan olika samhällsklasser är
således dess mindre berättigad!. Hufvudsaken är att få sälja sina
produkter, men det är ej förhållandet nu.

Ångqvarnarne taga in stora laster rysk råg. Om våra jordbrukare
vända sig till dem för att utbjuda sin råg, så få de vanligen
till svar: nej, vi använda endast rysk vara. Man har så
mycket talat om att dessa spanmålstullar skulle vara till fördel
endast för de större jordbrukarne, men deremot till skada för de
mindre. Jag för min del anser, att det i synnerhet är de mindre
jordbrukarne, som skulle få fördel deraf. De större jordbrukarne
kunna hafva någon möjlighet att få ångqvarnarnes styresmän att
inlåta sig i affärer med dem, men kommer en mindre jordbrukare
och utbjuder tre eller fyra lass spanmål, så befatta de sig icke
med saken, ty det är för obeqvämt för dem att upphandla rågen
i så små partier. Men icke nog härmed. De bagare, som slå sig
ned i byarne, köpa sitt mjöl från ångqvarnarne och baka således
brödet af rysk vara, Våra jordbruksarbetare äta således bröd af
ryskt mjöl, under det vi få betala deras arbetslöner i kontanta
penningar. Är det rätt och klokt? Jag tror icke att tullen det
ringaste skulle höja hvarken råg- eller brödpriset, men den skulle
förorsaka att vi finge sälja våra egna jordbruksprodukter.

Eu ärad talare yttrade att han skulle vara med om att rösta
för majstullen, ja, att han till och med skulle gå så långt, att
han ville biträda regeringen, om den föresloge införselsförbud på
majs, ty — sade han — en femtedel af all majs, som införes
hit, lägges i bränvinspannan. Ja, det kan visserligen vara möjligt
att så är förhållandet, men om den värde talaren blefve upplyst
om huru mycket rysk råg, som lägges i våra bränvinspannor, sä
tror jag att stödet för hans frihandelsvänliga åsigter betydligt
komme att minskas.

Man har så mycket talat om att brödet skulle fördyras
genom de föreslagna spanmålstullarne, men vi kunna också se
saken från många andra sidor, och hur jag än betraktar den,
kommer jag till det resultat att jag bör rösta för spanmålstullarne.

Slutligen anhåller jag, på det ingen med skäl må kunna
förebrå mig för partiskhet eller för benägenhet att ej, i hvad på
mig beror, låta komma äfven deras åsigter bland mina kommit -

»so 16. 10

Onsdagen den 2 Mars e. m.

Angående in- tenter, hvilka hysa en annan mening om tullarne än jag, till
förande af kammarens kännedom, att få i protokollet intaget den ofvan nämnda
SPtuUar.S protesten mot de nya tullarne, som afgifvits af ett möte å Ham(Forts.
) menhögs gästgifvaregård den 18 sistlidne februari. Den lyder
sålunda: »Mötet vill härmed afgifva sin protest mot tullar å
spanmål och lifsförnödenheter, under förmenande att dessa icke
vore för jordbrukaren i allmänhet nyttiga, då de endast i ringa
mån gagna ett fåtal, de större jordegarne, men deremot vore för
de mindre och folket i allmänhet obilliga och orättvisa, såsom
fördyrande lifsuppehället, och drabba den del af folket, som minst
är i tillfälle åtaga sig ökade skatter och lefnadskostnader, samt
en dylik orättvis brödskatt ej kunde anses hjelpa jordbrukets
betryck, utan i stället hos folket i allmänhet väcka och underblåsa
missnöje, sålunda beredande väg för den samhällsupplösande
socialismen.

Herr Zachrison: Då så mycket redan blifvit yttradt i
denna fråga och många talare ännu återstå, skall jag icke länge
upptaga kammarens tid, utan endast be att få angifva min ståndpunkt
till frågan.

De hufvudsakligaste skäl jag skulle kunna åberopa för min
åsigt äro af mina meningsfränder här redan anförda och ett återupprepande
af samma skal skulle, såsom jag föreställer mig, vara
utan ändamål. Jag inskränker mig derför till att förklara, det
jag kommer att rösta mot de föreslagna spanmålstullarne.

Herr E. G. Boström: Jag kan mycket väl förstå att

kammaren icke gerna ser att någon för andra gången tager till
ordet i den nu pågående diskussionen, men jag har likväl ansett
mig skyldig att gorå det för att bemöta några yttranden, som
under diskussionen blifvit fälda. Men deremot skall jag icke
besvära herrarne med att till besvarande upptaga de anmärkningar,
som från många håll och mer eller mindre skarpa blifvit
gjorda mot mig personligen.

Jag skall anhålla, att först få vända mig mot herr Beckman
och hans yttrande, att jag med en viss öfverlägsenhet talat
om de små jordegarne, om dem som ega endast under 4 tunnland
jord. Jag yttrade om desse, att inom denna grupp funnes
många, som inköpt en jordrymd endast för att kunna derå förskaffa
sig eu egen fast bostad, men hvilka alls icke kunde betraktas
som jordbrukare, och att gruppen således vore mycket
större än hvad den skulle vant, om endast verkligen jordbrukande
deri ingått. Uti detta kan man väl icke billigtvis finna
någon öfverlägsenhet eller, såsom det oek sades, någon benägenhet
att bilda ett nytt streck.

Jag talade om de fördelaktiga verkningar skyddstullsystemet
hade haft särskild! i Amerika. Deremot invände han, att
äfven der hade dock förekommit förödande ekonomiska kriser,

Onsdagen den 2 Mars e. m.

11 N:o 16.

särskild! sistlidne år, ehuru han visserligen medgaf att Amerika Angående inefter
skyddstullarnes införande betalt största delen af den enorma förande af
statsskuld, som detta land under inbördeskriget hade åsamkat s^^s''
sig. I den punkten äro vi således ense, att den likhet råder (Forts)
mellan de båda länderna, att begge äro utsatta lör förstörande
kriser — och jag har icke sagt att skyddstullar äro någon garanti
deremot — och den olikhet, att under det Amerika efter skyddstullarnes
införande betalt större delen af sin statsskuld, ökas deremot
vår i eu förfärande grad. Detta synes mig vara ett vitsord
för skyddstullsystemets gagn. I fråga om Tyskland har man
också sökt göra troligt att skyddstullarne der verkat skadligt.

Jag sökte angifva några skäl för en motsatt åsigt och slutade
med att säga, att jag skulle kunna åberopa Bismarcks auktoritet,
eftersom han ännu vidhåller skyddstullsystemet. Härpå har man
svarat att Bismarcks auktoritet ingenting betyder när det gäller
att bedöma saken i Sverige. Men jag talade endast om Bismarcks
auktoritet i Tyskland, och jag vidhåller fortfarande att hvad jag dersade
var rigtigt. Herr Fredholm från Stockholm klandrade mig
för mitt yttrande att jag hellre vägde rösterna än räknade dem,
och han fann det orätt att jag sålunda efter fyrk beräknade
menniskornas värde. Jag är i den delen lycklig nog att kunna
stå på eu ståndpunkt, som våra motståndare så gerna framhålla
såsom sin, nemligen det beståendes, ty då grundlagen förutsätter
en viss förmögenhet, som på landet omsättes till fyrk, för åtnjutande
af politisk rösträtt, så tror jag att mitt uttryck från den
sidan sedt var fullt berättigad!. I sammanhang med talet om
kommunalstämmor kan jag icke undgå att fästa uppmärksamhet
vid ett uttryck, som här har från statsrådsbänken begagnats, att
man icke kunde fästa större afseende vid dessas uttalanden än vid uttalanden
från en arbetareförsamling. Jag skall icke ingå på eu analys
af hvad detta yttrande kan innebära, men jag kan icke underlåta att
säga, att det perspektiv, som med ett dylikt yttrande öppnas för oss
landtman, icke är synnerligen lockande. Herr Wieselgren anmärkte
att jag för visso hade glömt hvad jag lärt från den tid
han och jag gemensamt studerade vid Upsala universitet i början
af 1860-talet. Jag skulle eljest icke fält sådana yttranden som
jag gjort. Om vi i vår — ångans och elektricitetens — tid skulle behandla
ekonomiska frågor efter läroböcker, som användes i början
af 1860-talet, så kan man ej komma till annat än orimliga resultat,
lika litet som man kan bedöma landtbrukets ställning och
behof nu genom jemförelse!’ från 1820-talet, såsom han gjorde.

Herr Wieselgren klandrade den kompromiss emellan de större
och de smärre jordbrukarne, som skulle vara uppgjord, i det de
större hafva sagt till de små jordbrukarne: förbjelpeu oss till
tullar, så skola vi förhjelpa eder till grundskatternas afskrifning.

Men om det ligger sanning i det bekanta uttrycket, att grundskatterna
äro en sekelgammal orättvisa, cch om vi måste erkänna

toft 16. 12 Onsdagen den 2 Mars e. m.

Jng-,in\ att genom 1885 års beslut grundskattefrågan blifvit principielt
spamiåls- a%jord> så borde väl alla kunna vara eniga om det berättigade
tullar. uti det svar, som på förfrågan afgifvits, att grundskatternas fort(Forts.
) satta afskrifning nu mera vore endast en tids-, en budgetfråga.

Och om, såsom jag vill minnas, herr Wieselgren i likhet med mig
var med om detta beslut, så förundrar mig denna hans anmärkning,
tv en politiker så skarpsynt och fjerrskådande som han, nog visste’
väl han hvad det votum innebar, som han då afgaf.

Emot det yttrande, som i går afgafs från statsrådsbänken, vill
jag göra den allmänna anmärkning att tullfrågan deri betraktades
endast såsom en skattefråga. Men såvidt jag förstår har
frågan en dubbel betydelse, dels af att bereda statsverket en inkomst
och dels af att reglera produktionsvilkoren emellan den
inhemska och den utländska produktionen. Ju större och vigtigare
en näring är, desto större vigt måste man fästa vid denna
sida af saken, och då, såsom nu är förhållandet, våra förnämsta
och väsentligaste näringsgrenar, jordbruket och bergsbruket, snart
sagdt kämpa för lifvets så måste man vid denna senare sida af
saken fästa den största vigt. Det yttrades vidare att i Tyskland
bär skyddstulls) stemet af furst Bismarck anförts af statsfinansiela
skäl och för att skaffa penningar åt statskassan. Men
hafva icke tidningarne lemnat origtiga uppgifter, så har
furst Bismarck förklarat, att han icke såge saken ur denna
synpunkt utan ur hänsynen af dess vigt för tyska näringslifvet.
Detta bekräftas ytterligare af det yttrande, som jemväl fäldes,
att furst Bismarck sökte på allt vis uppmuntra landets export;
och att han lyckats deri måste vi medgifva, när vi sett hvilken
utveckling den tyska industrien och den tyska sjöfarten tagit äfven,
om clen varit subventionerad af staten. Här har under tiden
allting gått baklänges. Vi producera visserligen, men hvarken
vårt jordbruk eller vår bergshandtering lemnar behållning, för att
nu icke tala om vår sjöfart, som snart kan sägas ligga nere.
Jag har sagt, att de små hemmansegarne, som icke afsätta höstsäd,
afsätta i dess ställe andra jordbruksalster för att få kontanta
penningar. Det svarades att i norra Wermland behofven af kontanta
penningar fyldes genom körslor och annat. Det är nog
sannt att så är förhållandet icke blott der utan på andra ställen
i vårt land. Men jag kan icke finna, att min uppgift derför kunnat
blifva mindre hållbar, ty desse jordegare, de både uppföda i
regel sina dragare sjelfve, likasom de ock föda dem på hemmanets
afkastning. Och hurudan är nu dessas ställning? Om de
uppgifter jag läst i tidningarne äro rigtiga, så skola prisen på
dagsverken hafva sjunkit så, att de i Småland och Westmanland
nedgått till 70 ä 75 öre för mansdagsverken och till 1 krona 6
öre ä 1 kr. 25 öre för kördagsverken; då det icke var länge sedan
de uppgingo till 3 gånger så mycket. Det yttrades vidare att i
de stora länderna, hvarmed väl afsågs Tyskland och Frankrike,

Onsdagen den 2 Mars e. m.

13 N:o 16.

skulle de stora jordbrukarne och de stora industriidkarue slagit Angående insig
ihop om att förskaffa sig tullar. I dessa länder är såsom förande af
bekant den allmänna rösträtten införd. Skulle denna allmänna
rösträtt der resultera så, att de store fått öfvervigten, så kunna (Korta)
vi prisa oss lyckliga att icke allmän rösträtt är införd äfven hos ^ ''

oss. Men om vi hålla oss till förhållandena, sådana de äro hos
oss, så kunna vi väl vara eniga derom, att de stora godsegarne
och de stora industriidkarue i denna kammare äro lätt räknade.
Skyddstullsystemets anhängare, hvilket i denna kammare har sin
egentliga styrka, består ju hufvudsakligen af representanterna för
de smärre jordbrukarne och de smärre städerna, Indika senare,
på grund af sin lifligare beröring med och närmare kännedom
af landets ställning och behof, slutit sig samman med landsbygdens
representanter.

Herr Waldenström stälde till mig den frågan: »Tror bevillningsutskottet
verkligen att den ifrågavarande tullen hjelper» ? —

Det är omöjligt att säga, hvad som kan komma att ske i framtiden.
Men när herr Waldenström och flere före honom kallat
utskottets betänkande en trosbekännelse, och då denna trosbekännelse
— för att nu begagna detta uttryck — slutar med att föreslå
tullar, så är det väl temligen klart, att utskottet för sin del tror,
att de föreslagna tullsatserna skola hjelpa.

Det har yttrats från många håll, att det icke vore klokt,
när den innevarande riksdagsperioden är så nära sin upplösning,
att fatta beslut i eu så vigtig fråga. — För min del tror jag att
eu seger nu, äfven om den vunnes med ringa majoritet, skulle
vara en stor seger. Frågan har stått på dagordningen under de
tre riksdagarne i denna period. 1885 föll frågan med eu ganska
betydlig majoritet; 1886 föll frågan med eu ringa majoritet.

Om, mine herrar, man derför ser efter med hurudana majoriteter
frågan förut fallit, så måste, ifall frågan nu går igenom, detta
vara icke eu ringa seger utan en stor seger.

För min ringa del har jag tyckt mig finna, att vid början
af eu treårsperiod riksdagsärendena icke erhålla så god behandling
som vid periodens slut. Vid periodens början känna sig de
nykomne riksdagsmännen ovana, dragas hit och dit och veta understundom
icke rätt hvad de vilja. Men då det kommit till
slutet på perioden, äro de mera sadelfasta. Att regeringen också
anser att slutet af eu treårsperiod bättre lämpar sig för stora
frågors behandling af Riksdagen än början af en sådan period,
synes mig framgå af den massa förslag, flertalet af mycket vigtig
beskaffenhet, som af henne framstälts vid denna riksdag.

När nu, på sätt jag nämnt, rösterna kunnat under eu och
samma riksdagsperiod så ökas för den mening, som af oss omfattas,
så är det gifvet, att denna omständighet ej kan förklaras af
annat, än att behofvet af en systemförändring gjort sig allt mera
känbart inom landet, och jag föreställer mig att hvar och eu

N:o 16. 14

Onsdagen den 2 Mars e. m.

Angående in- af kammarens ledamöter, som hyser dessa åsigter, skall med
förande af g|ac]f m0(] taga på sig ansvaret för att han i dag afgifver sin
tullar * i''öst för utskottets förslag, utgången må blifva huru som helst.
(Forte) Jag röstar således fortfarande för utskottets förslag.

Herrar Pehrsson i Norrsund, Eliasson, Eriksson i Norrby
och Pettersson i Alfvestad förenade sig med herr Boström.

Herr J. W. Lindh: Då det är bekant, hvilken ställning
jag förra året intog till denna fråga, hade jag icke behof t att
denna gång yttra mig; men jag har begärt ordet af det skälet,
att jag vill be att få omnämna, att ett tullmöte af hållits i mitt
valdistrikt, hvarest man uttalat sig i den rigtning, hvari utskottets
betänkande går. Vid detta möte uttalade sig nemligen 20
personer utaf 29 för att landet måtte erhålla tullskydd.

Det är endast detta jag velat omnämna. Frågan har blifvit
så länge och grundligt behandlad, att något nytt icke torde
kunna tilläggas, till hvad som redan blifvit anfördt. Tiden är
för öfrigt långt framskriden, och jag vill icke uppehålla kammaren.
Jag ber derför endast att få förklara att jag kommer att
rösta för utskottets förslag.

Herr Hans Andersson i Nöbbelöf: Herr talman, mine

herrar! Jag förundrar mig icke öfver att striden mellan frihandel
och protektionism utbredt sig öfver nästan hela landet. När man
ser det tryck, som ligger öfver näringslifvet, och när man ser
huru spanmålsprisen år efter år sjunka, så är det naturligt att
man frågar sig: hvad är orsaken härtill och hvad skall häraf följa?
Jag har mera än en gång gjort mig dessa frågor, och på talet om
tullarne har jag mer än en gång uppstält den frågan, om de verkligen
skulle kunna råda bot för det onda. Jag kan försäkra att jag,
så godt det i min förmåga står, sökt sätta mig in i frågan, men jag
har kommit till det resultat, att jag tror att de kunna intet hjelpa.

I ett afseende har emellertid tullfrågan varit af betydelse för
de sjunkande spanmålsprisen. Vi hafva sett att på de senare
åren den protektionistiska pressen före riksdagens början oupphörligen
utkolporterat, att nu skola tullarne komma att gå igenom.
Följden häraf har blifvit den, att spanmålshandlandena importerat
stora qvantiteter spanmål. Huru härmed förhåller sig, derom kan
enhvar, som går ner på Skeppsbron, få en föreställning, då han
ser hvilka ofantliga spanmålsqvantiteter, som här i dessa dagar
blifvit aflastade. Nu har emellertid vid hvarje riksdag tullfrågan
fallit. Hvad som spanmålshandlame importerat, har frampå sommaren
måst säljas till låga pris, hvilka öfvat tryck på den inhemska
produktionen. Spanmålshandlame hafva fallit, och de som
icke hafva fallit, hafva gjort ofantliga förluster och följaktligen
till stor del förlorat sin köplust.

Onedagen deri 2 Mars e. m.

16 N:o 16.

Nej, mina herrar, tullarne hjelpa icke. Det har också här i dag Angående inuttalats
al dem, som stå på motsatta sidan, att de föreslagna tullsat- förande af
serna icke skulle tillräckligt höja priset på spanmålen. Och talaren s"

på blekingsbänken sade förra dagen öppet och ärligt, att vi icke -Fortg'')
skulle vara nöjda med en tull af 2 kronor på 100 kilogram spanmål.

Frågan skall följaktligen snart komma åter med begäran att
få tullarne höjda. Vi skola år efter år komma att diskutera
samma fråga, och följden skall blifva att samma spekulation med
spanmål skall komma att göra sig gällande, hvilken skall komma
att nedtrycka prisen på vår inhemska vara. Tvisten skall hufvudsakligen
gälla rågen. Jag skulle, för att i någon mån gå tullvännerna
till mötes, kunna rösta för tull å majs och möjligen
korn och hvete. Men med rågen eger ett annat förhållande rum.

Om man tänker på den mindre jordbrukaren, så behöfver han
till eget hushåll all eller åtminstone största delen af den råg han kan
producera. Honom skulle ett högre pris på råg således vara till ringa
gagn; men deremot alla, som nödgas köpa, till ganska stort men.

Herr Abraham Rundbäck antydde, att det skulle vara bevis
på fåkunnighet, då vi landtbrukare talade om intensift jordbruk.

Med dylika påståenden torde den ärade talaren lämpligast böra
hålla inne; de härröra tydligen af okunnighet hos honom. Den
ärade talaren frågade vidare: Hvad vilja då frihandlame göra?

Han trodde icke, att de ville göra något. Vi vilja emellertid verkligen
göra något; vi hafva visat, att vi hafva verkligt allvar dermed,
då vi länge arbetat för en skattejemkning, hvilket skulle vara en
verklig hjelp. Då den frågan varit före, har herr Abraham Rundbäck
emellertid aldrig velat hjelpa oss. Han har städse med lif
och kraft motsatt sig det sträfvande!. Det vore derför godt, om
man sluppe från det hållet höra, att vi frihandlare ej vilja göra något.

Vidare har det yttrats, att tiderna skulle vara så dåliga, att
man icke kunde få sälja någon jordbruksfastighet till taxeringsvärdet.
Det är ju möjligt, att i en eller annan ort så är förhållandet
med någon egendom, men under år 1886 hafva vi haft
ett färskt exempel på motsatsen, då kronans samtliga under året
försålda domäner, som varit taxerade allenast till 58,000 kronor,
vid försäljning betingade ett pris af 128,000 kronor. Påståendet,
uppstäldt såsom regel, är således origtigt.

En annan ärad talare, herr Odell, sade, att vi borde tala om
hela sanningen i vårt resonnement för arbetarne. Men om vi
importera råg från Ryssland och samtidigt kunna exportera hvete,
korn och hafre till utlandet, så torde detta vara en affär, som
icke skadar arbetarne. Dylika insinuationer äro således blott munväder.
Han förmenade också, att våra samveten nog skulle blifva
väckta, då vi komme hem. Fastän jag icke är någon konventikelpredikant
och icke brukar resa omkring på bönemöten, så
har jag likväl lika så varm omtanke för den betryckte som någonsin
den ärade talaren.

N;o 16. 16

Onsdagen den 2 Mars e. m.

Angående in- Man har här anfört många exempel, och särskild! ett, på att,

förande af personer med anledning af dessa dåliga tider icke kunde reda sig.
^tullar. Det skulle hafva varit en större godsegare, som suttit på sin egen(Forts.
) dom i sjutton år, men hvarje år förlorat derpå. Men den, som
ej ens kunnat reda sig under den goda tiden, för 10 ä 12 år
tillbaka, kan man icke kalla jordbrukare; honom hjelper inga som
helst tullar.

Här äro af eu ledamot af bevillningsutskottet anförda sådana
skäl för antagande af detta utlåtande att de kunna rent af väcka
löje. Han yttrade, att man icke kunde klaga öfver orättvisor i
fråga om fördyrande af brödet vid det förhållande att Kiksdagen
redan förut begått den orättvisan att fördyra kläderna. Det vill
med andra ord säga, att om eu karl möter den ärade talaren på
gatan och drager af honom rocken, så skulle detta vara orätt;
men om deremot samme karl jemväl droge af honom byxoma,
ja då skulle, enligt samme talares förmenande, det vara mindre
orätt handladt.

Herr ordförande i bevillningsutskottet påstod, att ställningen
i Tyskland och Frankrike skulle efter skyddstullsystemets införande
förbättrats, och många andra protektionister hafva sagt detsamma.
Men ingen af dem har angifvit de källor, hvarifrån de
hemtat dessa påståenden; och några sådana hafva ej heller kunnat
påvisas. Herr Boström pekar nu på eu norsk tidning, Verdens
Gång, samt säger: i den tidningen stål- det att ställningen i Tyskland
är god. Men här har jag ett utdrag ur eu tysk affärstidning,
som talar ett annat språk. Här yttras beklaganden öfver
de flesta af näringarne och deras ställning. Det framhålles huru
näringarne lida, huru näringsidkarne afskeda sina arbetare, inställa
arbetet, taga upp lån för att kunna fortfara att drifva rörelsen
o. s. v. Den skildring, herr Boström med ledning af Verdens Gång
gaf öfver Tysklands ekonomiska tillstånd, håller således icke streck.
Vi hafva äfven hvarje gång denna fråga varit föremål för behandling
bedt herrar protektionister att med någon statistisk uppgift
från de länder, der tullskyddssystemet är infördt, visa, att förhållandena
der förbättrats; men det hafva de aldrig ännu kunnat visa.

Herr Boström erinrade också något om bevillningsstadgan och
framhöll såsom ett önskningsmål att vi måtte få en tullagstiftning,
som ginge i samma syftning som bevillningsstadgan, hvilken söker
att beskatta arbetet på den ort, der det drifves. Detta kan visserligen
vara rigtigt. Men jag skulle önska att tullagstiftningen komme
i öfverensstämmelse med bevillningsstadgan äfven på det sättet,
att skatten komme att hufvudsakligen drabba den, som bäst och
lättast kunde bära den. I den punkten blifver det emellertid ett
motsatt förhållande, i fall bevillningsutskottets förslag antages.

Jag kommer således i fråga om första artikeln Råg att rösta
emot bevillningsutskottets förslag — och detta såväl i rättvisans
som i billighetens namn.

Onsdagen den 2 Mars e. m.

17 \:o 16.

Herr Göransson: Jag har noggrant afvägt skälen både Angående inför
och mot spanmålstullar och har nu likasom tillförene kommit förande af
till det resultat, att dessa tullar icke äro det bästa medlet för
jordbrukets upphjelpande, utan anser jag fortfarande att skatte- (F“''\
lindringar äro ett lämpligare och naturligare hjelpmedel. Man v
har nu visserligen velat påstå att påläggande af spanmålstullar skulle
påskynda afskrifningar af grundskatte- och roteringsbördorna,
och detta har blifvit uttaladt till och med från det håll, der man
förut hört skarpaste motståndet mot en sådan åtgärd; men jag
må bekänna, att jag är litet tveksam om allvaret af att vilja realisera
en sådan tanke, om det någonsin varit en tanke, äfvensom på
varaktigheten af vänskapen från de nya bundsförvandternas sida.

Om det är eu behöfvande som får hjelp i dag, och han i
morgon kommer åter och begär ytterligare hjelp, måste det alltid
vara svårare för honom att erhålla hjelp andra dagen, för så vidt
det ej kan bevisas, att den hjelp, han erhöll dagen förut, var
tillräcklig endast för en dag, och i sådant fall skulle denna hjelp
icke vara af något synnerligt stort värde och alldeles icke någon
radikalkur.

Jag har icke under denna debatt hört någon inom denna
kammare, som velat bestrida, att jordbruket är i en betryckt
ställning, icke ens de frihandelsvänlige icke-jordbrukarne; men
de ha ansett att jordbruket borde hjelpas genom andra åtgärder
än spanmålstullar. Jag vill derför hoppas att dessa herrar skola
begagna sig af tillfället, då fråga förekommer om ytterligare
afskrifning af grundskatterna samt lindring i rustnings- och roteringsbesvären,
och då räcka oss jordbrukare en hjelpsam hand.

På grund häraf, och då jag tror att spanmålstullar, ifall de
nu beslutas, komma att fördröja i «tället för att påskynda omförmälda
skattelindringar, kommer jag att rösta för afslag å den
föredragna punkten.

Herr Näsman: Jag har ansett mig böra med några

ord angifva min åsigt, då frågan nu blifvit så stäld på sin
spets som skett. Då inemot 80 talare före mig yttrat sig i
denna fråga, så följer deraf att jag icke kan hafva något nytt
att anföra efter de många sakrika anföranden, som afgifvits från
den sida jag tillhör. Jag kunde således inskränka mig till att
förklara det jag kommer att rösta afslag på utskottets betänkande,
emedan jag äfven är af den öfvertygelse att tull å spanmål, om
den blefve införd, icke skulle kunua befria jordbrukaren från hans
nuvarande betryck, ej heller i nämnvärd grad lindra det samma.

På samma gång jag anser tull på de förnämsta lifsmedel vara
den olämpligaste skatt, derför att den hårdast drabbar den minst
bemedlade delen af befolkningen, tror jag för min del, att den
förnämsta orsaken till det ekonomiska betrycket ligger i vårt
osunda kreditsystem med deraf föranledd öfverspekulation samt
Andra Kammarens Kret. 1387. K:o 16. 2

Ji:« 10.

»gående i\
förande af
spanmÅletullar.

(Forts.)

18 Onsdagen den 2 Mars e. m.

för öfrig! en öfverdådig lyx så väl i det ena som andra afseende!.
Jag tror derför att bästa botemedlet för de mindre jordbrukare är
ett fortgående på skattereformernas väg, för hvilket vår nuvarande
ministére visat sig vara synnerligen tillmötesgående.

Jag anhåller äfven, i likhet med representanten från Sundsvall,
att få tillkännagifva att jag mottagit en adress från ett möte
i min hemtrakt, deri flera tusen personer uttala eu protest mot
införande af lifsmedelstullar.

Slutligen ber jag att få uppläsa en bit af en talares på
Gefleborgsbänken yttrande, hvaruti jag till alla delar instämmer,
och deri han med särskild kläm yttrar: »då bestående systems
fel eller föreslagna systemets fördelar icke blifvit tydligen ådagalagda
; då allmänna meningen i landet om den i fråga satta systemförändringen
icke är med säkerhet känd; då i betryckta tider mera
än eljest rubbningar i politiskt och ekonomiskt hänseende böra
undvikas; då föreslagna tullarna utgöra en förbrukningsskatt på
oundgängliga lifsmedel; och slutligen då landets näringar måste
lida af de »dyra tider», som man nu vill framtvinga», kan icke
jag annat än anhålla om afslag å utskottets förslag.

Herr Farup: Då jag förlidet år angaf min mening och

votering i denna fråga till protokollet, så kan jag nu vara kortare,
enär jag icke sedan dess ändrat mening. Emellertid anser jag
det vara af behofvet påkalladt att nedlägga en protest mot utskottets
betänkande. Det innehåller icke en utredning af frågan
utan eu advokatorisk framställning i den mest ensidiga rigtning
i syfte, att det skall vara tull »per fas et nefas». Detta kan icke
vara en opartisk utredning, ty nog måste det väl under utskottets
öfver läggningar ha funnits något, som talade emot detta så kallade
tullskydd, och detta borde äfven ha framkommit i betänkandet,
så att det varit tillfälle att väga det ena mot det andra.

I början af betänkandet säger utskottet att »de stora olyckor,
som under sistförflutna året inträffat, kräfva eu ofördröjlig systemförändring
i tullpolitiskt afseende». Utskottet har icke närmare betecknat,
hvari dessa olyckor bestått, och söker man längre fram i
betänkandet, finner man icke heller någon utredning härom. Utskottet
gör sig all möda att framställa den tid, som är, såsom den
olyckligaste, som någonsin varit; vi stå nu vid undergångens brant,
säger utskottet. Men beviset saknas i betänkandet.

Jag ber att kammaren ville uppdraga en liten jemförelse
mellan den tid, som nu är, och förhållandena för 30 år sedan.
Man må se in i hvilken som helst stuga, man må gå till hvilken
som helst affär, så måste man medge att framsteg hafva skett,
hvarmed detta land icke har sett något jemförligt under föregående
tider. Att man understundom gått för fort är väl möjligt;
jag är till och med böjd att tro det. Hvad är då orsaken till de
olyckor, som utskottet talat om i sitt betänkande, men som det icke

Onsdagen den 2 Mars e. m.

19 X:o U.

närmare påvisat? En hel mängd konkurser hafva visserligen inträffat Angående inoch
det är beklagligt nog. Men månne frihandelssystemet varit frände aj
orsaken härtill? Detta bestrider jag på det allra bestämdaste. ^tullar*

Orsaken är helt enkelt den, att för 30 ä 40 år tillbaka rådde (Forts)
här i landet brist på rörelsekapital nära nog i alla rigtningar.

Detta sökte man afhjelpa, men just icke på det mest sunda sätt,
emedan man var för ifrig att nå målet och derföre slog öfver.

Det uppstod ett mindre sundt banksystem, som visserligen beredde
tillgång till rörelsekapital, men större än behofvet kräfde, med
deraf följande allt större och större lätthet att erhålla lån. Samtidigt
inträffade mycket gynsamma konjunkturer och följden blef
en allt högre och högre uppdrifven spekulation. Naturnödvändigheten
kräfde en reaktion, emedan de ständigt växande rörelsemedlen
voro större än behofven, och man började derför att använda
kapitalen för föga ändamålsenliga företag och mindre i
den rigtning produktionen kräfde. Deremot framkallade detta å
konstlad väg skapade rörelsekapital en hög konsumtion, och härpå
följde helt naturligt skuldsättning. Dagens lösen blef att skaffa
penningar och mera penningar. Priset på egendomar steg högre
än som motsvarades af deras värde och afkastning, och då var det
klart att det skulle komma svåra, ja, mycket svåra tider bakefter.

Det är detta, man nu vill hjelpa genom tullar 1 Det anser
jag dock vara omöjligt. Snarare måste man söka ställa så till,
att vi komma till ett mera sundt ekonomiskt system, och det vinnes
knappast genom att fördyra födan. Hypoteksbankerna hafva, det
måste erkännas, verkat åtskilligt godt i denna rigtning. Så är
dock icke öfver allt fallet, och mångenstädes hafva äfven de endast
framkallat en hög konjunktur och en uppdrifven spekulation.

Att nu detta allt skulle afhjelpas genom tullar, det har dock
hvarken bevillningsutskottets betänkande eller den deröfver i dessa
dagar förda diskussionen i ringaste mån ådagalagt. Hvad som
fordras, är att det ena ställes i större jemvigt med det andra.

Utlandet har i allmänhet ett vida sundare banksystem än vi.

Följden är, att, ehuru ej heller der olyckor uteblifvit, de dock
icke varit på långt när så stora som hos oss.

Den väg, hvarpå utskottet och tullskyddsvännerna nu vilja
hjelpa det onda, är: vi måste göra allting dyrare, då få penningarne
större efterfrågan; bankerna kunna då få dem utlånta och
räntan stiger. Men, mine herrar, jag tror verkligen icke att detta
skall kunna afhjelpa olyckorna.

Från det tullskyddsvänliga hållet har det också förespeglats,
att arbetarne skulle få bättre betaldt för sitt arbete, blott det lyckades
att skaffa dyrare tider och dyrare mat. Men förhållandet är alldeles
motsatsen, ty erfarenheten lär oss, att under dyr tid blifver
arbetet alltid billigt, men under billiga tider blifver det dyrt, något
som utskottet hade bort känna likaväl som hvar och eu annan.

Jag vill äfven fästa uppmärksamheten på en annan sida af

N:o 16. 20

Onsdagen den 2 Mars e, m.

Angående in- utskottets sätt att advocera, beträffande arbetarne. Här i hufvudförandeaf
gtarlen skulle arbetarne hafva den lyckan att konkurrenterna från
tullar.S'' landsorten utestängdes, och i Norrland skulle man blifva befriad
(Forts) h''än arbetare från rikets sydligare delar. Men icke skola spanmålstullar
kunna åstadkomma någon sådan verkan. Hvad utskottet
härmed menar är mig svårt att fatta annorlunda än som
litet socker på den dyra föda det vill bereda arbetarne.

Utskottet har i sitt betänkande begagnat uttrycken »landtbruket»
och »bergsbruket» o. s. v. Jag kan icke medgifva, att
utskottet eller den del af detsamma, som är protektionistiskt, på
detta sätt förer hela landtbrukets och hela bergsbrukets talan.
Alltför många vittnesbörd föreligga, att idkare af så väl den förra
som senare näringen icke dela den åsigt, utskottet vill göra gällande;
och jag finner derför dessa uttryck, i det sammanhang de
af utskottet användas, obefogade och oberättigade.

Jag har en ganska lång resa, innan jag kan nå till Riksdagen,
och under min sista hitresa bevistade jag ej mindre än
fem folkmöten. Vid alla dessa möten var opinionen nära på enhälligt
mot ökade tullar och endast 5 å 6 personer trodde att tullskyddet
skulle vara välsignelsebringande. Man frågade mig helt
naivt, om det väl vore möjligt, att de till förmån för andra näringar
och för andra delar af riket kunde få sig pålagd en så
oerhörd skatt, som den det förra året varit talan om. Jag kunde
naturligtvis icke svara annat än, att det finge framtiden utvisa.

Enligt min tanke skulle det vara en våldsgerning mot alla
de trakter, som deraf måste komma att lida. Mitt kommittentskap består
af 13 kommuner. Under vanliga förhållanden och efter
mycket låg beräkning behöfva dessa 13 kommuner att utifrån
köpa minst 10,000 säckar mjöl om året; och inträffar missväxt,
behöfva de dubbelt. Skulle nu tull på mjöl läggas, såsom här
är föreslaget, med 3 kr. 50 öre pr säck, blefve det således för
dem en ökad beskattning af minst 35,000 kr. om året, endast för
mjölvaror.

Genom de nya tullarne vinnas inga ökade pris på de
varor, som i orten företrädesvis produceras, nemligen smör och
kött, ty vi skola komma ihåg, att smörpriset bestämmes i England
och icke i Sverige och köttmarknaden bestämmes äfven till
mycket stor del i England. Det vederlag, som hos oss dervid
kunde komma i betraktande, är nära på intet. Sålunda skulle
en landsdel ega »magt» att beskatta den andra, men »rättvisan»
af en sådan beskattning hamnar jag derhän.

Jag tror mig med denna lilla antydan ha besvarat hvad
en talare på kalmarbänken yttrade i förmiddags, då han
hemstälde till norrländingarne att tåligt underkasta sig den beskattning,
man nu ämnar pålägga, hänvisande till alla de fördelar
Norrland fått åtnjuta af det öfriga Sverige.

Jag får upplysa talaren, att mitt kommittentskap under

Onsdagen den 2 Mars e. m.

21 N:o 16.

loppet af de mera än trettio år, jag der bott, icke ens fått stats- Angående inunderstöd
till så stort belopp, som man nu tänker pålägga det i förande> af
skatt för hvarje kommande år. »Norrland» är ett uttryck, som
allt for ofta missbrukas och Norrland utgör mer än halfva Sverige.
Hvad denna landsdel fått äro vi tacksamma för; men klart
är, att hvad man kunnat ha fått på ett håll icke utgör vederlag för
den skatt, som pålägges andra delar af landet. Så förhåller det
sig åtminstone med mitt kommittentskap.

Jag har aldrig trott på rättvisan, icke heller på välsignelsen
af den gamla hofveritjensten, der en mäktig magnat kunde ålägga
de svagare grannarne arbetsskyldighet eller skatt. Låtom oss ej
införa den å nyo. Svåra bördor ha en gång varit ålagda
bonden, då han måste tjena bruken med körslor och kolningsskyldigheter
mot en godtycklig betalning m. m. Låtom oss icke
heller återgå dertill, vi komma då in på ett olycksbringande system.
. Men hvad är väl detta nya tullsystem annat än ett nytt
hofverisystem, der den ena del af landet eller den ena näringen
pålägger den andra skatt eller motsvarande arbetsskyldighet, —
för egen vinning, och hvarför icke ens något vederlag erbjudes.

Jag vädjar i det hänseendet till en hvars rättskänsla. Jag yttrade förlidet
år, att om man vill beträda den vägen för näringarnas upphjelpande,
som man kallar skyddstull, kan visserligen hvar och en
säga hvar han vill börja, men aldrig skola de tider komma, då man
vill sluta, utan det blir en inbördes beskattning undan för undan.

Skyddstull är ett ord, hvars burskap i svenska språket jag
bestrider, ty tullen skyddar oss icke i någon mån mot utländska
produkter; det enda den uträttar är att den skatt, som lägges på
den ene, den kommer den andre till godo. Jag skulle hellre
vilja kalla det nya systemet ett hofveritullsystem, ty det är med
afseende å sina verkningar i verkligheten ett nytt hafveri. Skulle
denna min uppfattning kunna vederläggas, så skall jag vara den
förste att erkänna misstaget.

Har man ock tänkt på följderna af det nya systemet gent
emot våra grannländer? Yi hafva t. ex. tullgräns i vester från
Fredrikshald långs hela gränsen norrut ända till Ryssland. Norge
kommer sannolikt att bibehålla sitt förra frihandelsvänliga tullsystem.
På denna sida åter skulle det vara s. k. skyddstull.

Huru bevaka eu sådan tullgräns ? Viljen I återkalla de gamla
minnena, de gamla striderna mellan tulltjenstemännen och lurendrejarne?
I alla tider hafva vi sett att tullar varit förhatliga, i
synnerhet der de varit mycket tryckande, ty det har icke ingått
i. allmänna medvetandet att, sedan man köpt en vara på ena
sidan om gränsen, så skall man betala den eu gång till i tullen
på- andra sidan. Derföre söker man undkomma detta. Jag för
min del fördömer visst icke tullarne, ty de äro ett nödvändigt
ondt, men komma vi in på detta skyddstullsystem, så kunna vi
vara säkra på, att lurendrejeriet skall ökas på ett sätt, hvartill vi hit -

N:o 1*>.

22

Onsdagen den 2 Mars e. m.

A »gående in
förande af
xpanmålstullar.

(Forts.)

tills icke sett maken. Spekulationen i lurendrejeriet kommer att
växa oerhördt.

Har man vidare betänkt, hvilka svårigheter detta förslag
skall komma att framkalla med afseende på mellanrikslagen, som
nu snart föreligger till behandling? Jag tror att dessa svårigheter
skola bli mycket stora, och herrarne må ursäkta mig, att
jag icke kan se någon lycka i de strider, som deraf kunna framkallas.

Jag skall icke uppehålla tiden längre, men måste dock, innan
jag slutar, nedlägga eu allvarlig protest mot ett yttrande af en
talare på jemtlandsbänken. Han sade att under senare tider
har meningen med afseende å skyddstull eller icke i hans ort
helt och hållet ändrats. Detta är fullkomligt origtigt. Det är sanning
att dessa andans män, som dagligen eller åtminstone helgdagligen
bedja Gud bevara oss för hunger och dyr tid — det är
sant, att de fortfarande varit mycket verksamma i syfte att fördyra
brödet. Men trots detta är det eu lika stor sanning, att det
endast är ett mindre tal, som inom Jemtland gått öfver till det
så kallade skyddstullsystemet. Om vi få tro tidningarne, hafva der
hållits icke mindre än åtta folkmöten i Jemtland angående denna
fråga, utom de fem jag nyss talade om. Deraf hafva 6, nemligen
i Ilagunda, Aspås, Näskott, Haggenås, Hackås och Ström, uttalat
sig emot tullarne; alla svarade nära nog enhälligt: nej, vi vilja
icke hafva tull på säd. Vid mötet i Ström, der den ärade talaren
sjelf är pastor, svarades enhälligt nej! Derom borde han
sålunda icke vara okunnig. På två möten lär man dock ha förordat
tull på spanmålen, — fast icke utan protest. Det är dock
sanning att på senare åren eu del frihandlare i Jemtland hafva
gått öfver till tullskyddet. Men då man säger att meningen der
»helt och hållet ändrats», så måste jag deremot protestera. Hvad
jag anfört torde vara tillräckligt för att visa motsatsen.

Jag anhåller, herr talman, om afslag på föreliggande punkt
och på hela systemet.

Med herr Farup instämde herr Eriksson i Mörviken.

Herr Jonsson i Fröstorp: Då jag icke allenast under

min föregående riksdagsmannatid utan äfven vid de tvänne
senaste riksdagarne varit i tillfälle att i eu sådan fråga som den
föreliggande uttala min åsigt och jag sedermera icke ändrat den,
så borde jag kunnat åtnöja mig med att redan på förmiddagen
instämma i det sakrika och utmärkta anförande, som afgafs af
representanten på kalmarbänken, herr Danielson, men då jag nu
begärt ordet, ber jag få tillägga endast några ord.

Vid denna sena timme och efter den långa debatt, som här
föregått, vill jag icke genomgå några af de föregående talarnes yttranden;
jag vill endast saga att efter min uppfattning hafva de
fleste talare yttrat sig en hvar i enlighet med sin orts intressen.

Onsdagen den 2 Mars e. m.

23 N:o 16.

Men det synes verkligen som om en stor del af dem glömt det Angående instörsta
intresse, som Riksdagen har att bevaka, nemligen fäder- iförande af
neslandets sanna intressen. Herr Danielson angaf de ofantliga "

summor, belöpande sig till hundratals millioner, som vi lånat (ports)
från utlandet, och dessa hafva vi förtärt. Man svarar: vi ha
jernvägar, och det är till dem vi lånat. Ja väl; men vi ha ännu icke
mycket amorterat på vår jernvägsskuld, men väl ha vi slitit ut vår
materiel. Den är icke i närvarande stund på långt när värd hvad den
kostat, men skulden är qvar. Man har beräknat att vi ha minst 30
millioner i räntor och annuiteter att årligen betala till utlandet.

Så säger man: en näring, som icke bär sig, skall man lägga
ned. Skall man då lägga ned en modernäring? Skall den stå
utan skydd mer än andra näringar? Jag tror att jordbruket bör
skyddas för konkurrens från utlandet så väl som andra näringar,
helst då andra stater, och deribland våra grannar, hafva höga
tullar; jag hemställer om under sådant förhållande vårt fattiga
Sverige skall ställa dörrarne på vid gafvel för att taga emot hvad
andra land skicka på oss.

Emellertid skall jag icke längre uppehålla herrarne. Jag
har endast velat uttala detta såsom en varning, att man icke må
döma oss alla för hårdt, hvilka önska att landets modernäring
skall skyddas. Hvarmed skola vi väl betala vår utländska skuld?

Jo, säger man, vi låna. Ja, vi låna till räntor och amorteringar,
och derför besluta vi att riksgäldskontoret släpper ut obligationer,
som skola utlösas med guld. Men hvar skola vi taga guldet? Jo,
man lånar ytterligare, och man glömmer det gamla ordet, att »ju
mer man lånar, dess mer man sätter sig i skuld».

Emellertid har jag endast velat uttala eu varning mot att fortsätta
på skuldsättningens bana och en maning till att inskränka våra
lefnadskostnader. De fleste frihandlare äro från våra rika städer.

De skjuta framför sig arbetame och säga, att vi skola fördyra
lefnadskostnaderna för dem; men, mine herrar, vårt intresse af
att vara ömtåliga mot arbetame är kanske lika stort som frihandlarnes.
Hvar och en vill lefva godt, men vi lemna efter oss ett
arf åt våra efterkommande, som de icke lära tacka oss för, nemligen
betalandet af statens skulder.

Med uttalande, på dessa skäl, af min åsigt, skall jag helt
enkelt yrka bifall till utskottets betänkande, så väl till första
punkten som till alla de följande, derest denna bifalles; men om
denna faller, skall jag rösta emot alla de öfriga.

Herr A. G. Andersson i Himmelsby: Att något behöfver

göras för landets förbättrade ställning, derom tyckas de fleste, ja,
jag tror att jag kan säga alla, vara ense, men om hvad som bör
göras, derom äro meningarne delade. Jag hör till dem, som hysa
den åsigt, att hvad utskottet föreslagit skulle vara till gagn för
vårt land i allmänhet så väl som för den enskilde. Jag har hyst

*

Jf:o 16. 24

Onsdagen den 2 Mars e. m.

Angående in- denna åsigt så länge som jag kunnat tänka i dessa saker. Jag
förande af ]iar aldrig förstått, huru det skulle vara möjligt, att ett fattigt
^tullar.4 kind skall kunna konkurrera med de rikare utländska, tv för att
(Forts.) kunna konkurrera är det nödvändigt att de arbeta under enahanda
förhållanden, men jag kan inte förstå att vi, vare sig som
jordbrukare eller industriidkare, arbeta under samma förhållanden
som flera lyckligare lottade länder.

Då jag nu har denna uppfattning att något behof ver göras
för att skydda så väl vårt jordbruk som våra öfriga näringar,-biträder jag sålunda de i utskottets utlåtande gjorda förslagen.

Här har blifvit sagdt, att det är endast skuldsättningen, som
är orsaken till jordbrukets svåra betryck, och att detta skulle vara
förhållandet särskildt- inom Östergötland. Det kan ju möjligen
vara sanning, till en del åtminstone, hvad angår skuldsättning
medelst inteckning i egendomame; men jag kan försäkra att icke
denna omständighet ensam, den må vara sann eller icke, har
bestämt mig för den åsigt jag hyser. Jag sätter hela landets väl
framför den enskildes. Jag hade visserligen för min del blott ur
den synpunkten af mina herrar kommittenters intresse icke ansett
mig kunna förorda utskottets förslag; men då jag tror, att de
flesta orter i landet lida af samma betryck, som den ort jag representerar,
så har jag deraf dragit den slutsats, att landet i dess
helhet har behof af något skydd för sina näringar. Den talare,
som lemnade upplysning angående förhållandena i Östergötland,
yttrade, att der vore härden för de yrkanden om tullskydd, som
blifvit framstälda. Ja, detta kan nog till en del vara sant, men
jag tror att detta yrkande uttalats lika starkt från en stor del af
de öfriga provinserna. Då det särskildt uttalats den åsigten, att
skuldsättningen vore orsaken till jordbrukets betryck, så är det
väl också ett medgifvande, att samma förhållande gälde för landet
i sin helhet. Lägger jag härtill att så väl landet i dess helhet
som den enskilde ökar sin skuldsättning år efter år, synes det
mig vara besynnerligt, att man ville ställa andra lagar för ett
helt land, än som gälla för individen. Om en enskild person
skuldsätter sig så mycket, att han icke längre är solid, så måste
han afträda sin egendom till sina fordringsegare. Detsamma
gäller också för hela landet. Yi skyddsvänner hade tänkt att vi
i någon mån skulle kunna afhjelpa den betryckta ställningen
genom införselstullar; men vi mötas med påståendet, att dessa icke
skulle till något gagna. Detta synes mig underligt, då vi köpa
för hundratals millioner kronor årligen varor från utlandet, hvilka
lika väl kunde produceras i vårt land och bereda arbete och inkomst
åt arbetare, som nu gå sysslolösa. Man säger att vi böra
söka andra af sättningsorter, men mig synes det underligt, att vi
skola hänvisas till att konkurrera med utländingen utom vårt
eget land, då vi icke kunna konkurrera med honom inom landet.
Man har sagt att man icke kan skydda jordbruket, emedan man

Onsdagen den 2 Mars e. m.

25 N:o 16.

icke får fördyra lefnadskostnaderna för arbetaren samt äfven deri -Angående ingenom
produktionskostnaden för öfriga näringar. Men då vi förande af
hafva skydd för en del industrialster samt en hel mängd andra ^^lar
för jordbrukaren nödvändiga artiklar, som för honom fördyra ipOTtB\
produktionskostnaden för de alster han producerar, så synes det ''

mig obilligt, att han, som är mest beroende af våra klimatiska
förhållanden, samt i afseende på så väl jordens bördighet som
öfriga omständigheter synes mindre än våra öfriga näringar,
kunna täfla med de utländska förhållandena, skall vara utan allt
skydd. I fråga om artikeln råg ha eu hel mängd talare yttrat,
att densamma vore oundgänglig för arbetarne. Jag medger detta;
men jag ville på samma gång påpeka, att det finnes en hel del
jord, för att icke säga tusentals tunnland i vårt land, å hvilken
man icke kan odla annat än råg och potatis, ty på den växer
hvarken hvete, korn eller hafre, icke heller gräsväxter, och innehafvare
af sådan jord skulle då sakna allt skydd för sin näring,
under det innehafvare af den bättre jorden samt industriidkare
skulle komma i åtnjutande af skydd för sina näringar.

En talare på förmiddagen ordade så mycket om billighet
och rättvisa. Men vore det väl icke billigt och rättvist, att äfven
den, som odlar den svagare jorden, finge något skydd för dess
alster? Innehafvare af denna jord kunna icke producera alla de
sädesslag de behöfva för egen räkning, utan måste köpa sitt behof
deraf. Hvad blir då följden? Jo, att de måste jemförelsevis
dyrt betala så väl den spanmål, som de behöfva köpa, som andra
förnödenheter, utan att hafva det minsta skydd för sin egen näring.

Men är väl detta rättvist? Talaren på Gefleborgslänsbänken
yttrade, att jordbrukets betryck nog icke vore så svårt, som man
ville låta påskina, och han slöt dertill af de beräkningar, han
sade sig hafva gjort och som utvisade, att under de sista sju
åren jordbrukets export öfverstigit dess import med 12,000,000
kronors värde. Detta tyckte han snarare utvisa eu lysande ställning
än motsatsen. Jag är dock icke af samma tanke. Se vi
t. ex. på trävaruindustrien i Norrland, finna vi att den äfven på
senare tiden årligen exporterat för många flera millioner kronors
värde än jordbruket gjort på sex ä sju år. Detta skulle väl då
bevisa en lysande ställning för den norrländska trävaruindustrien,
men icke desto mindre hör man trävaruexportörerna klaga öfver,
att deras ställning äfven nu är så dålig, ty de säga ju att alla
näringar lida betryck.

Man har vidare sagt, att landets utveckling under frihandelsperioden
gått så mycket framåt. Ja, detta vill väl ingen förneka;

Men jag ber att få påpeka, att landet äfven under tullskyddets
dagar gick framåt, om än icke så fort. Taga vi i betraktande,
huru landet på senare tider gått framåt på vetenskapernas och de
mera intellektuella områdena, så se vi att detta har skett i en
ojemförligt högre grad, än som förhållandet varit för längre tid

N:o 16. 26

Onsdagen den 2 Mars e. m.

Angående in-tillbaka. Men ingen lär väl vilja påstå, att frikandeln Haft införande
af verkan på detta; och om så är, tror jag, att man kan vara be*Ptullar
S berättigad antaga, att våra näringar skulle på de senare tiderna
(Forts.) hafva gått lika bra framåt, äfven om icke frihandelssystemet varit
rådande.

I sammanhang härmed vill jag emellertid påpeka, att denna
landets utveckling blifvit temligen dyrköpt, ty den har måst köpas
med många hundra millioner kronors skuldsättning, och att landets
produktionsförmåga icke ökats i samma förhållande som skuldsättningen,
det torde kunna slutas deraf, att vi icke, utan att
ytterligare skuldsätta landet, kunna betala ränta och amortering
på landets skulder. Min tro är derför, att det måhända hade
varit bättre, om det hade gått mera sakta framåt med denna
storartade utveckling.

Man har sagt, att den föreslagna tullen icke skulle medföra
något gagn. Mig synes det dock som om så väl jordbrukaren som
industriidkare!! skulle hafva eu obestridlig fördel deraf, att de
då fels bättre marknad för sina varor, och dels mera betaldt för
dem. Jag vet icke huru mycket tullen skulle komma att verka,
men något skulle det väl blifva och alltid vore det bättre att få
t. ex. en 100 kronors behållning eller åtminstone att få affärerna
att gå ihop, än att endast skuldsätta både landet och den enskilde
individen.

Men, säger man, hvem får betala dessa tullar om icke konsumenten
och då i första rummet arbetaren? Ja, detta vill jag
ingalunda bestrida. Men man bör å andra sidan besinna, att om
jordbrukarens och industriidkarens ställning blir bättre, blir också
bättre tillfälle till arbetsförtjenst beredt åt arbetaren. Jag såg härom
dagen i en frihandelstidning en uppsats, som, jag måste bekänna
det, föreföll mig något besynnerlig. Der stod att, om industriidkaren
får skydd för sina varor, bygger han möjligen upp ett hus
eller tillbygger sin fabrik, men icke få arbetarne högre betaldt för
sitt arbete för det. Ett sådant resonnement, det erkänner jag,
kan jag icke förstå. Ty deraf att en industriidkare bygger till
sitt hus följer väl, att arbetare få att göra. Och hvarför bygger
han till sin fabrik? Det är väl icke för att fabriken skall stå tom
utan för att något arbete skall utföras i den, och då måste det
väl behof vas arbetare på dessa verkstäder. Jag förmodar också,
att arbetsgifvaren ensam, det må vara enskild person eller bolag
icke kan bestämma priset på arbetet, utan är detta beroende på
tillgång och efterfrågan. Ju mera tillgång på arbete, desto bättre
betalas det; det är min åsigt, och jag tror, att man skall hafva
svårt att vederlägga den. Men, säger man vidare, tullar äro orättvisa
skatter. Ja, jag måste medgifva, att det så kan synas, om
man endast betraktar dem såsom skatter; men ser man dem åter
från den synpunkten, att man igenom dem kan höja landets produktionsförmåga,
så att de komma arbetsgivare och arbetstagare

Onsdagen den 2 Mars e. in,

27 N:o 16.

till godo, då anser jag dem icke som orättvisa skatter, utan som Angående

m -

medel att hjelpa både arbetsgivare och arbetstagare. Anser man
dem åter som orättvisa skatter, så vill jag fästa uppmärksamheten
på, att vi redan hafva en hel mängd sådana.

Vi hafva tull på en stor del andra nödvändighetsvaror, och
man kan väl då icke heller anse dem annat än som orättvisa,
och således alla tullar såsom eu orättvis beskattning, som borde
tagas bort. Jag har dermed icke velat säga, att min åsigt är,
att vi böra taga bort dem, tvärt om anser jag dem nödvändiga
för landets framtida utveckling; utan jag har endast velat påpeka,
att då den ena sorten af tullar anses som en orättvis beskattning,
måste äfven den andra anses för detsamma; detta är ett faktum,
som väl icke kan bestridas.

En talare på stockholmsbänken yttrade i går till mig vid
■ett enskildt samtal, »att för hvarje tunna hvete och råg, som vi
importera från utlandet och för hvilken vi exportera motsvarande
tunnor hafre, landet har en förtjenst motsvarande det belopp, som
priset på hvete och råg öfverstiger priset på hafre». Om så vore
förhållandet, tror jag, att vår ställning icke vore sådan den nu
är, ty vi hafva säkerligen på de senare åren importerat millioner
tunnor hvete och råg, för Indika vi exporterat motsvarande tunnor
hafre, men hvart har då denna förtjenst tagit vägen? Jag tror,
att sådana påståenden icke äro mycket värda. Samme person
berättade äfven i sitt anförande i dag om tvenne grannar, hvilka
hade tvistat med hvarandra, om hvilken af dem som var förmögnast,
den ena hade skuld, den andra hade ingen skuld och den som
hade skuld, kom till det resultat, att han var förmögnare derför
att han hade skuld. Talaren hade äfven samma tankar om vårt
land, eller att derför att vi hade mycken skuld voro vi rikare;
ty, menade han, ingen är fattig derför att han har skulder, blott
han äfven har någon tillgång.

Af en annan talare ha här äfven fälts några yttranden om
grundskatterna, som jag skall be att få bemöta. Enligt min uppfattning
äro grundskatterna af den beskaffenhet, att de förr eller
senare måste tagas bort och ju förr desto bättre; men jag ställer
icke denna fråga i främsta rummet, utan der sätter jag tullfrågan,
ty jag anser icke grundskatterna vara af den natur, att de inverka
på landets ställning i dess helhet så mycket som tullfrågan.
En afskrifning af grundskatterna kommer merendels endast mindre
jordbrukare till godo. Med den uppfattning jag hyser om tullarne,
eller att de skola kunna hjelpa landet i dess helhet, är det naturligt,
att jag ställer denna fråga främst, då det ju är omöjligt,
att den mindre jordbrukaren ensam kan höja landets produktionsförmåga
så mycket som jag förutsätter, att jordbrukarne samfäld!
och dertill industri- och näringsidkare kunna göra det.

Jag har nu uttalat mina åsigter i frågan och ber sålunda,
herr talman, att få yrka bifall till den föredragna punkten i

förande af
spavmålstullar.

(Forts.)

X:o 16. 28

Angående

förande

spanmåls

tullar.

(Forts.)

Onsdagen den 2 Mars e. m.

in- bevillningsutskottets betänkande. Jag gör det dock icke endast

f derför, såsom den värde talaren på norrlandsbänken sade, att
Östergötlands jordbrukare äro så skuldsatta, utan emedan jag
anser tullame vara till gagn för landet i dess helhet och icke
endast för vissa provinser, som äro mer eller mindre skuldsatta.

Herr Dahn: Af den förda diskussionen synes det mig,

som om man på båda sidorna, protektionisternas så väl som frihandlarnes,
gått till öfverdrift. När man talar om vår skuldsättning,
så tycker jag man endast borde hålla sig till vår skuld till
utlandet. Den utgör omkring 600 millioner kronor, och detta är
ungefär det belopp, som statens och de enskilda jernvägarne
kostat. Men jag tror icke att vi skulle vilja vara af med dem,
om vi derigenom kunde blifva qvitt denna skuld. Tager man
åter öfrig intecknad skuld i betraktande, så är den ju endast, så
att säga, den ena medborgarens skuld till den andra. Och må
man äfven tänka på de många tusen tunnland odlad jord, som
under frihandelsperioden (de sista 30 åren) blifvit lagda till den
gamla odaljorden, och likaså erinra sig, att bland annat vår smörexport
uppgår till mellan 20 och 30 millioner kronor årligen.
På samma sätt är det med kreatursexporten. Då vi 1856 exporterade
endast några hundra nötkreatur, så uppgick denna export
1884 till 46,000. Allt detta spelar icke så liten rol och det gör
också, att jordegendomarne nu äro i stånd att bära en större inteckning,
utan att nationalförmögenheten derför kan sägas gå
tillbaka.

När man säger att landet är så skuldsatt, att de mindre
jordbrukarne måste gå från hus och hem, torde det också böra
erinras, att mellan två och tre hundra millioner kronor just af
dem jemte mindre handtverkare och arbetare äro insatte i våra
sparbanker. Detta bör väl visa, att det allmänna eländet väl ändå
ej är så stort, som man från protektionistisk sida vill låta påskina.

A andra sidan må vi dock erkänna, att den så kallade
handelsbalansen under de sista åren visat sig till vår nackdel.
Icke så att den omständigheten, att importen öfverstiger exporten,
spelar den väsentliga rol, som mången föreställer sig. Ty vi
veta att beräkningssättet för import och export är olika, men det
tinnes ett annat sätt, hvarpå vi kunna se, att vi verkligen haft
en handelsbalans under ett och annat år. Jag syftar härmed på
den benägenhet, som guldet i våra banker visat att rinna ut;
och guldet torde väl vara den mest känsliga barometer på detta
håll. De obligationer, som vi exportera och hvarom man talat
sa mycket, kunna således ej anses bortkastade, när de användas
för produktiva ändamål, äfven om de öka statsskulden, utan endast
för. så vidt de tjena till att betäcka importen af lyx- och
njutningsartiklar.

Onsdagen den 2 Mars e. m.

29 jf:o 16.

I stället för att sålunda å ömse håll gå till ytterligheter Angående inanser
jag det vara skäl att iakttaga den ärade ordförandens i förande af
bevillningsutskottet uppmaning att behandla saken mindre lidelsefullt
och visa tillmötesgående. Jag väckte i fjol förslag om att (portS)
uppdela denna punkt och ordföranden i utskottet har nu accepterat
detta mitt förslag, ehuru han beklagligtvis ej fullföljt samma
tankegång som jag. Jag gick då ut derifrån att då jordbruket
i likhet med de bestå andra näringar i vårt land är i eu betryckt
ställning och man kan komma det till hjelp, så borde man också
göra det. Jag ville vara med om att äfven förmedelst införande
af spanmålstullar söka hjelpa upp vår jordbruksnäring, så långt
detta kunde låta sig göra utan att förnärma tredje mans rätt (gå
den fattiges kaka för nära) och föreslog derför att rågen, som, så
att säga, är fattigmans dagliga bröd, skulle vara fri från tull,
men tull deremot åsättas jordbrukets öfriga alster, så väl spanmål
som förädlade varor. Att jag ville hafva rågen fri, berodde icke
blott på den omständigheten jag nyss nämnde utan äfven och
icke så litet derpå att frågan om rågtullen från att vara eu ekonomisk
fråga blifvit en politisk. Jag tror äfven i år att det är
oklokt, att landtmannapartiet, som hittills ansetts vara målsman
för de orepresenterade, för arbetareklassen, att detta parti, som
hittills stått på den breda basen af icke blott de besutne jordegarne
utan äfven af hela den svenska arbetsklassen, lemnar
denna bas åt andra, åt dess naturliga motståndare byråkratien
att uppklifva på. Jag har redan förut framhållit att rågtull är
eu beskattningsfråga och att den ej förlorat sin politiska karaktär
märkte jag också på ordförandens i bevillningsutskottet framställning
i afseende på föredragningssättet, (i det han sade, att
om denna fråga föll, så skulle alla öfriga tullar falla) och på hans
utfall mot statsministern. Detta erinrar mig om en episod luden
romerska historien under konungadömet. Rom kämpade länge
utan framgång mot staden Gabii. Då sände romarkonungen sin
son till gabinerna. Denne, som var eu talangfull och förslagen
man liksom den ärade ordföranden i bevillningsutskottet, föregaf,
att han flytt undan sin faders grymhet och förstod inom kort
innästla sig och vinna inflytande hos gabinerna. Då detta lyckats,
sände han bud till sin fader med begäran om förhållningsorder.
Detta besvarades af konungen på det sätt, att han förde
sändebudet ned i trädgården, der han slog af de största vallmoknopparne.
Sonen förstod faderns mening, handlade derefter och
Gabii föll. Herrar, jag vet icke hvem som är romarkungen, men
det förefaller mig som om landtmannapartiet och den nuvarande
ministéren vore gabinerna. Emellertid är jag af den öfvertygelsen
i afseende på rågtullen, att innan man lägger sin sedel i urnan,
man bör betänka sig mer än eu gång. Jag har för öfrig!
för närvarande intet vidare yrkande att göra.

N:o 16.

Angående införande
af
spanmålstullar.

(Foits.)

30 Onsdagen den 2 Mars e. m.

Herr Lindgren: Jag ber endast att få tillkännagifva det

jag i år likasom förut kommer att rösta mot förslaget om tull
på spanmål och sker detta på de grunder, som jag vid föregående
tillfallen angifvit och som hufvudsakligen sammanfalla med
de skäl, som under denna diskussion blifvit anförda af herr Olof
Mehn från Göteborg, med hvilken jag för den skull kunnat instämma,
derest jag icke ansett mig böra för kammaren anmäla,
att äfven jag har från en af de städer, jag representerar, fått
mottaga en af åtskilliga hundratals personer beslutad protest mot
tull på spanmål.

Herr talman, jag skall ej längre taga kammarens mycket
anlitade tålamod i anspråk, men jag kan icke underlåta att säga
att nog har jag förestält mig, att det bevillningsutskottsbetänkande,
som skall rubba vårt hittills under en lång följd af år gällande
tullsystem, bör i afseende på behofvet och nyttan af en sådan
förändring vara vida mera belysande och bevisande än det här
föreliggande betänkandet. Jag yrkar af slag å den nu föredragna
punkten i betänkandet.

Herr S. M. Olsson i Sörnäs: Jag skall icke länge

upptaga kammarens tid; jag vill endast tillkännagifva, att jag
kommer att rösta för afslag på utskottets förslag i föreliggande
punkt.

Medan jag har har ordet, ber jag få uppläsa en liten bit
ur herr Waerns reservation, deri det heter: att trycket af den
börda, spanmålstullarne skulle medföra, blefve än känbarare
derigenom att den blefve så ojemnt fördelad, så att ju hårdare
klimat och sämre jordmån en landsort hade, desto tyngre skulle
den falla på dess befolkning, och ju mindre råd en folkklass
hade att af dyrare matvaror hemta sin näring, ju mer den för
sitt lifsuppehälle vore inskränkt till spanmålsprodukter, desto större
skulle dess andel i beskattningen blifva.

Dessa ord äro jemte mycket annat, som anförts, för mig så
tilltalande, att jag på grund af dem icke kan förena mig i utskottets
iorslag i den nu föredragna punkten.

Herr Magnusson: Jag har endast begärt ordet för att
tillkännagifva, att jag i år kommer att rösta för spanmålstullar.
Mina kommittenter hafva under tidernas lopp blifvit mer
och mer skyddsvänliga, och då anser jag mig icke hafva rättighet
att undertrycka deras åsigter. Jag är väl här egentligen för att
uttala deras meningar, och då jag dertill känner, att denna fråga
nu är så på sin spets, att om den faller i år, kommer den igen
nästa år, så tror jag det icke vara lyckligt att låta den fortfarande
stå öppen. Ju längre vi låta den falla framåt, ju värre blir det.
Jag tror, det varit bra, om den gått igenom redan för ett eller
annat år sedan, ty då skulle vi fått se, att tullarne icke göra.

Onsdagen den 2 Mars e. in.

SI X:o 16.

hvad man önskar. Då frågan nu, såsom sagdt, är på sin spets, Angående inhjelper
intet motstånd, och då är det klokast att ju förr dess förande af
hellre antaga denna tull, på det icke landtbruket må ruineras.

Då man nu allmänt tror, att allenast tullen hjelper, är det nödvändigt
att låta den gå igenom; sedan må vi »spotta i händerna ^ or s''
och ta’ nya tag», och framtiden får bära det öfriga i sitt sköte.

Bevillningsutskottets förslag har klandrats ofantligt mycket
af frihandlarne. Ja, det är ju klart, att detta förslag icke är
någon stor karl; det är ännu ett barn, men tager Riksdagen det
om hand, blir det nog en karl af det med tiden. Hur långlifvadt
det blir, är en annan sak. Det är i fall nödvändigt, att vi antaga
förslaget, och derför yrkar jag bifall till nu föredragna punkt.

Herr Ersson i Vestlandaholm: Tullfrågan är onekligen

en af våra mest grannlaga frågor, och derför böra vi vara \ arsamme
vid behandlingen af densamma, så att vi icke mera skada
än gagna den sak vi genom tull afse att skydda. Jag är öfvertygad
om, att så väl de, som föra protektionisternas talan, som
de, hvilka föra frihandlarnes, icke se på egna fördelar utan på det
allmännas väl och bästa; och vid sådant förhållande ha vi att
tillse, hvilka alster af vår fabrikation vi till det allmännas fördel
kunna genom tull skydda eller hvilka, som böra få fritt införas.
Jag vill då endast med några få ord beröra de så mycket
omtalade landtmannaprodukterna. Då frågas: kan detv ara klokt
att sätta tull å en vara, som vi icke kunna producera för vårt
behof, och som vi, då den icke till nöjaktigt pris kan säljas, med
fördel kunna förädla? Jag vill härpå svara: nej! Det visar,
enligt mitt förmenande, brist på företagsamhet samt brist på förtroende
till hvarandra, då vi, om vi icke på egen hand kunna
åstadkomma en mejerihandtering, icke kunna förena oss om en sådan,
utan envist fasthålla vid det föråldrade brukningssättet, att
inkomsten af ett jordbruk hufvudsakligen skall tagas genom spanmålsförsäljning,
som vanligen, i synnerhet hos den mindre jordbrukaren,
har tillgått på så sätt, att han nästan hvarje torgdag
rest in till staden med en hel eller half tunna säd, allt efter omständigheterna,
och då äfven kunnat medhafva någon mark smör
för att sälja samt i utbyte derför kanske erhållit varor, som han
kunnat undvara; och då vi vidare taga i betraktande den tid,
som härtill åtgått och hvilken tagits från jordbruket, för att icke
tala om öfriga förluster, som de täta stadsresorna medfört för
landtmannen, så torde det vara klart för hvarje tänkande, att
ett sådant förfaringssätt varit oklokt, och att följderna deraf icke
kunnat uteblifva. Deremot om inkomsten af jordbruket är stäld
på mejerihandtering, så kan landtmannen undgå många onödiga
stadsresor, hvarigenom många kronor blifva sparade, som, ratt
använda, kunna vara till stort gagn; derom borde åsigterna icke
kunna vara delade. Om vi vidare antaga, att vi på kreaturen

IS'';o 16. 32

Onsdagen den 2 Mars e. m.

Angående in-uppfodra den säd, som vi icke med fördel kunna försälja, så
spanmåls- torde vi kunua uudSå att införskrifva så mycket artificiella så väl
tullar. foder- som gödningsämnen, hvilka ofta torde ha ett underhaltigt
(Forts.) värde, på samma gång som vi erhålla en jemn och säker inkomst
af vår kreatursbesättning förutom det ökade värde, som
våra jordegendomar derigenom vinna, och den större arbetsstyrka
vi kunna använda, hvilket äfven bör vara allmännyttigt. Då jag
nu är af den åsigt, att eu klokt ordnad ladugårdsskötsel bör vara
det mål vi jordbrukare skola söka nå, för att erhålla en jemn
inkomst af vår jord, så vill jag vara med om att sätta tull å
ladugårdsprodukter för att skydda denna gren af landtbruket,
och jag gör det först derför att de äro de högst förädlade varor af landtmannaprodukter
och vidare derför, att vi i mån af mejerihandteringens
utvidgande inom kort kunna producera äfven sådana varor deraf,
som vi förut måst införskrifva, och slutligen derför, att då jordbrukaren
har denna utväg, som ovilkorligen måste vara den rätta, att erhålla
afkastning af sin jord, jag icke kan vara med om att genom tull å
spanmål, i synnerhet råg, fördyra de oundgängligaste lifsmedlen för
den fattige arbetaren. Enligt mitt förmenande, måste det vara
såväl ekonomiskt som politiskt klokt att skydda den förädlade
varan af våra jordbruksalster och att låta råvaran få fritt införas,
då vi icke kunna producera sådan för vårt behof; derigenom
kunna vi förbruka mera arbete och genom arbetet få vi ett högre
värde på vår produktion, på samma gång som vi genom detta
förfaringssätt ha utsigt att erhålla en jemnare och säkrare afkastning
af vår jord, än om vi lägga an på höstsädesodling. Om
säden är billig, kunna arbetarne, jemte det affall, som blir i deras
hushåll, med fördel producera fläsk till sitt behof och i så fall
icke vara beroende af det högre pris, som tull å detsamma måste
medföra. Denna utväg sakua städernas arbetarebefolkning, men
den har vanligtvis högre aflöning än jordbruksarhetarne på landet
och förmår i så fall något bättre bära denna högre utgift.
Då det från frihandelsvännernas sida säges, att ifrågavarande tull
å spanmål skulle så väsentligt fördyra brödet, att det skulle få
namn af svälttull, så tror jag detta lika litet, som då protektionisterna
säga, att tull å spanmål skall upphjelpa jordbruket och
bereda arbetaren bättre arbetsförtjenst. Från båda sidor öfverdrifves,
och derför tror jag det vore klokast, om de olika åsigterna
emellan partierna kunde sammanjemkas, och detta torde
bäst ske genom att låta åtminstone rågen gå fri; genom eu sådan
sammanjemkning rönte äfven arbetarne ett tillmötesgående
och torde dermed finna sig belåtne. Vi måste gifva arbetarne
ett vackert erkännande deruti, att de vid sina möten aldrig klagat
öfver kaffetullen utan hufvudsakligen öfver brödtullen, hvilket
bevisar, att de inse, att kaffe icke är en nödvändighetsvara
utan njutningsdryck och således kan undvaras, men så icke med
brödet; och då så är, skola vi då verkligen ha mod att sätta tull

Onsdagen den 2 Mars e. m.

33 Sto 16.

äfven å råg? Jag vill icke vara med derom, så länge vi kunna Angående inhäfta
afsättning för våra ladugårdsprodukter, och hafva denna utväg
att få inkomst af vår jord. Då nu protektionisterna säga, att det Sp tullar.
fria handelsutbytet ensamt är orsaken till den stora skuldsättning, (Forts.)
som landet har, så torde man med fullt skäl kunna tillbakavisa
ett sådant påstående och framdraga andra faktorer, såsom jernvägarne,
folkskoleväsendet, jordförbättringar, byggnader, maskiner
och redskap af alla slag, den stora kaffe-, socker- och cigarrförbrukningen,
hvarför man före denna tid, hvarom här är fråga,
hade föga eller ingen utgift, för att icke tala om den lyx af andra
slag, som på alla möjliga områden vunnit inträde i våra alldagliga
behof; sammanlägga vi dessa utgifter med ränta på ränta
för de sist gångna 30 åren, så torde vi få summor, vida öfverstigande
vår skuldsättning. Jag vågar påstå att den, som tagit
tiden i akt och lefvat sparsamt, icke har skäl till att klaga öfver
denna frihandelstid; dock medgifver jag villigt, att för den, som
icke detta gjort, har denna tid varit mycket förledande till skuldsättning,
emedan konsumtionskrediten varit för långt utsträckt, hvartill
kommit lättheten att få penningar samt benägenhet för att
lefva öfver sina inkomster, hvilken benägenhet varit rådande inom
alla samhällsklasser, och hvaraf följden omöjligen kunnat uteblifva.
Ehuru landtbrukarens ställning för närvarande är mycket
bekymmersam, torde vi dock få medgifva, att den allmänna välmågan
är bättre nu än för 30 år sedan, egendomsfördelningen är större och
arbetarne hafva det i allmänhet bättre, men detta oaktadt är ett
allmänt tryck rådande till följd af öfverproduktion på alla områden,
hvilken genom den lättade kommunikationen sökt sig marknad på
platser, der den kan finna afsättning; och under sådana förhållanden
har en stark konkurrens uppstått, hvarvid vi hafva att tillse,
hvilka alster af vårt jordbruk, som, med bibehållande af jordens
produktionsförmåga, bäst löna sig att odla och med hvilka vi
fördelaktigast kunna uppträda på verldsmarknaden. Hvad jag
nu sagt om jordbruket torde i vissa delar äfven kunna tillämpas
på bergsbruk och industri. Eu ärad motionär i denna fråga säger
i sin motion: »Oemotsägligt torde det vara, att i landet före frihandelssystemets
införande producerades råg och hvete icke endast
tillräckligt för landets invånares eget behof, utan äfven för export,
och lika ovedersägligt förefaller det mig, att den odlade jorden
sedan den tiden ökats i större proportion än folkmängden; men
man tyckes glömma erfarenhetens vittnesbörd.» För att bedöma
detta uttalande opartiskt, så torde vara rättast att göra en kalkyl
öfver skördemängden då och nu samt beräkna värdet deraf, med
fäst afseende på då naturliga ängar jemte odlad jord och nuvarande
odlad jord, och då tror jag, att utslaget obestridligt skall
ställa sig till det nuvarandes fördel. Om vi vidare, förutom folkökningen,
jemföra tidens före frihandelns införande lefnadssätt
med nuvarande tids, så torde vi finna, att konsumtionen afhöstAndra
Kammarens Prat. 1887. N:o 16

3

N:o 1«. 34

Onsdagen den 2 Mars e. m.

Angående in-säd, i synnerhet hvete eller mjöl deraf, inom landet mång färandet

af bubblats.

SP<tuUar * Då utskottet förlidet år på sidorna 5 och 6 i sitt betänkande

(Forts '') talar om höstsädets ringa tillväxt och vårsädets stora utsträckning
och stämplar detta såsom för landet olycksbringande, så måste
man antaga att utskottet förbisett, att just under de år eller år
1865, från och med hvilket år utskottet gör sin kalkyl, började
allmogen allmännare öfvergå från tvåskiftesbruk till 7-årigt cirkulationsbruk,
så att cirka 1h af den öppna jorden användes
för höstsäd och 2A för hafre, samt de före detta naturliga
ängarne, som började aftaga i bördighet, upplöjdes och ingingo i
cirkulationsbruket; det är detta förändrade brukningssätt, som
framkallat vårsädets ökande och icke, som utskottet angifver, att
afsättningen med höstsäden på hösten varit osäker, förty höstsäden
har sedan 1865 under de flesta år varit i temligen fast pris.
Rättare torde det varit, om utskottet sagt att det var fel, att vi icke
redan då började allmännare utsträcka boskapsskötseln och mejerihandteringen.

Då jag nu på ett enkelt sätt angifvit min ställning till frågan,
så framgår deraf, att då jordbrukaren genom tull å de förädlade
varorna blir skyddad, jag icke är vän af tull å spanmål,
men, om enighet kunnat uppnås genom att låta endast rågen gå
fri, så har jag velat vara med derom; då nu så icke är förhållandet,
har jag icke något yrkande att göra,

Herr Persson i Stallerhult: Vid senaste riksdag röstade
jag för spanmålstull, emedan jag var öfvertygad om nyttan
och nödvändigheten att upphjelpa jordbruket, som befinner sig i
ett betryckt läge, och då jag äfven nu kommer att yrka bifall
till bevillningsutskottets föreliggande betänkande, är jag förvissad
om att jag handlar i full öfverensstämmelse med mina valmäns
önskan.

Jag har blott velat uttala detta och yrkar bifall till den
föredragna punkten.

Herr Johansson i Löfåsen: Jag har begärt ordet

för att till protokollet få anteknadt, att jag kommer att rösta för
utskottets föreliggande förslag. Jag gör det så mycket hellre som
jag vet i hvilken svår ställning jordbruket befinner sig och att
det väl behöfver någon hjelp.

För öfrigt vill jag icke upptaga kammarens tid, utan inskränker
mig att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Forsselius: Herr talmani Jag vill blott hafva till
protokollet förvaradt, att jag kommer att rösta för bifall till utskottets
förslag, fullt medveten att detta mitt votum öfverensstäm -

Onsdagen den 2 Mars e. m. 36 N:o 16.

mer med önskningarne i denna fråga hos det långt öfvervägande Angående inflertalet
af dem, å hvilkas vägnar jag har att tala från denna
plats; och då jag för egen del fortfarande har samma mening, vtullar.
som jag uttalade förra året i frågan, kan jag derföre med lugnt (Forte.)
samvete rösta för bifall till den föreliggande punkten.

Då tiden nu var långt framskriden, afbröts här öfverläggningen
för att åter upptagas i morgondagens sammanträde.

§ 2.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr P. Nilsson
i Råby under tio dagar från och med den 5 dennes.

§ 3.

Till bordläggning anmäldes lagutskottets memorial och
utlåtande:

N:o 19 i anledning af återremiss från Andra Kammaren af
utskottets utlåtande (N:o 11) öfver väckt motion om skrifvelse
till Kongl. Maj:t om framläggande af förslag till lag om afveckling
medelst administration; och

N:o 20 om tillägg till 3 § 2 mom. i skiftesstadgan den 9
november 1866.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle uppföras främst
å föredragningslistan för morgondagens sammanträde.

§ 4.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, N:o 8 till Konungen, angående statsanslag till fullbordande
af hamnbyggnaden vid Stora Rör å Oland.

§ &•

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarans ledamöter
åtskildes kl. Vr 11 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.