1887. Andra Kammaren. N:o 12 (Riksdagens protokoll 1887:12)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1887. Andra Kammaren. N:o 12.

Måndagen den 28 Februari.

Kl. 7 e. m.

§ 1.

Fortsattes öfverläggningen rörande lista punkten af bevillningsutskottets
utlåtande n:o 1 angående vissa delar åt tullbevillningen:

Herr Sundström erhöll ordet och yttrade:

Herr talman! Mine herrar! Jag begärde ordet endast för att i
största korthet tillkännagifva min ståndpunkt i denna fråga.

Den valkrets jag har äran representera måste importera spannmål
i både bättre och sämre år. Denna valkrets består af 7 kommuner,
inom hvilka tullmöten hållits, sedan jag reste till riksdagen.
Och hafva vid dessa möten i 6 kommuner kraftiga och enhälliga
protester mot spanmålstullar afgifvits, i följd hvaraf jag anser mig
pligtig att rösta för afslag å utskottets betänkande i denna punkt.

Herr talman! Jag förenar mig således med dem, som yrkat
afslag å lista punkten i detta bevillningsutskottets betänkande.

Herr E. P. Jonsson i Myre instämde i det af herr Sundström
framstälda yrkandet.

Vidare yttrade:

Herr O. Melin: Jag ber att få yrka afslag och sker detta på följande
grunder: att. statsverkets behof ej krafvel-den nu ifrågasatta
bevillningen; att jordbruksnäringen efter mitt förmenande ej blir
hjelpt, utan snarare tager skada af de föreslagna tullarne; att
andra näringar öfverhufvud ej få nytta deraf, men många deremot
stor skada; att tull beskattning å lifsförnödenheter hårdast drabbar
dem, som hafva minsta förmågan att tåla ökade utgifter, samt att
den del af landets jordbrukare, som skulle beredas fördel af tullar
å jordbruksalster, utgör den i ekonomiskt hänseende bäst lottade
delen och lomme att gynnas på andras bekostnad.

Många anmärkningar äro redan gjorda mot utskottets betänkande.
För min del kan jag ej annat än uttrycka min förvåning
deröfver, att utskottet kunnat så godt som förbise, hvilken oerhörd

Andra Kammarens Prat. 1887. N:o 12. 1

A ng. inför av -de af spån*
målstvllar,
(Forts.)

N:o 12.

Måndagen den 28 Februari, e. m.

Ang. inf Uran- skada vissa, för landet vigtiga näringar skulle tillskyndas, i fall.
de af spån- (}e af utskottet föreslagna tullsatser mot förmodan blefve af stats"lautullar.
mag^erna beslutade.

Jag skall nu göra mig till målsman endast för en af dessa,
nemligen sjöfarten. Denna är öfver hufvud taget i fullt ut lika
hög grad tryckt som någon annan näring i landet och lemnar i
allmänhet åt sina idkare hvarken ränta å nedlagdt kapital eller
tillgång för nödiga afskrifningar, långt mindre någon vinst. Som
regel gäller med säkerhet detta mitt påstående. Hvar och en torde
inse, att den kris, som sjöfartsnäringen fortfarande genomgår, är
för densamma i högsta grad förlustbringande. Ja, ända derhän,
att af i rörelsen nedlagdt kapital i många fall så godt som intet
kunnat räddas. Så långt har det väl ej gått i afseende på jordbruksnäringen.

Är det nu med billighet och rättvisa öfverensstämmande, att
såsom utskottet föreslagit belägga de väsentligaste proviantartiklar
med tull och derjemte genom tull fördyra en mängd effekter,
nödvändiga för nybyggnad af fartyg, dessas underhåll och reparation,
samt lägga ett stort hinder för inköp af fartyg från utlandet?
Att sålunda försvåra idkandet af en näring, som för vårt land är
den naturligaste och hvilken sysselsätter ett så stort antal af landets
söner? På denna fråga synes mig finnas blott ett svar: det är i
högsta grad obilligt och orättvist!

Statistiken upptager, att några och tjugutusen personer sysselsättas
med utrikes sjöfart. Tilläggas nu dessas familjer och alla
öfriga af dem beroende samt lotsar m. fl. tillika med den befolkning,
som under ännu knappare vilkor hemtar sitt lefvebröd från
inrikes sjöfart och kustfart, så måste medgifvas, att desse näringsidkare
uppgå till ett antal så betydande, att man kunnat fordra,
att de ej så der lättvindigt blifvit stälda utom räkningen.

Samma anspråk kunde den högst betydliga fiskeribefolkningen
hafva.

Med full rätt anser jag mig alltså böra protestera deremot,
att en så stor del af landets befolkning, hvaraf den större delen
är sysselsatt i ett tungt och farligt arbete men för landet nyttigt
och välsignelsebringande, skall ytterligare betungas, på det att man
må kunna tillgodose en viss klass af jordbrukare och denna ej den
sämst, utan den häst lottade bland dessa.

Mera vore här att tillägga såsom ytterligare stöd för den åsigt
jag hyllar, men jag skall nu ej förlänga diskussionen.

I detta anförande instämde herr foster.

Herr P. A. Siljeström: Med afseende å den utomordentliga
vigten af denna fråga tillåter jag mig att taga kammarens uppmärksamhet
i anspråk för att göra några anmärkningar från en
synpunkt, som af föregående talare föga eller intet varit beaktad.

Det sätt, på hvilket under en följd af år statshushållningen
hos oss behandlats — nemligen i det afseendet att statsinkomsterna
alltjemt tillåtits att med betydliga belopp öfverstiga utgifterna,

Måndagen den 28 Februari, e. m.

N:o 12.

hvilket med andra ord vill säga, att man betungat landet med större
skatter, än som varit erforderliga för behofvet — detta sätt synes
mig näppeligen vara försvarligt ur statsekonomisk synpunkt” och
verkligen efter mitt omdöme stridande mot anda och bokstaf i
våra grundlagar. I regeringsformens 59 § säges, att i sammanhang
med uppvisande af statsverkets tillstånd och behof läte Konungen
för Riksdagen framställa förslag rörande sättet att genom bevillningar
fylla hvad staten kan utöfver de ordinarie inkomsterna
erfordra. Det säges således uttryckligen, att inga andra bevillningar
få påläggas än sådana, som erfordras för att fylla behofvet utöfver
de ordinarie inkomsterna. Till yttermera bekräftelse härpå
finner man uti 40 § riksdagsordningen, att bevillningsutskottet åligger
“att opåmindt föreslå sättet för bevilIningens ökande, om det
erfordras, eller dess minskande, om sådant kan ega rum.“ Äfven
här antydes otvätydigt, att det är statsverkets behof, som skall
bestämma beloppet af bevillningarna, att således dessa icke kunna
påläggas endast för att lägga penningar i hög, utan att de böra
rätta sig efter de för handen varande behofven.

Under sådana förhållanden måste det väcka synnerlig förvåning,
då man finner t. ex. i Kongl. Maj:ts nu afgifna proposition angående
statsregleringen, att på inkomstsidan kunnat intagas ett
belopp af disponibla medel, uppgående till icke mindre än 8 millioner
kronor d. v. s. icke mindre än 10 % af hela statsbudgeten,
och detta oaktadt i denna summa icke ingå de upplupna medel,
som komma på det nästföregående året. Ett så abnormt förhållande
bar likväl sin naturliga förklaring i den omständigheten, att
de en gång beslutade bevillningarna hafva under årens lopp af naturliga
orsaker vuxit fortare än statsbehofven, så att derigenom år
efter år hopats öfverskott, under det Riksdagen på samma tid varit
mindre betänkt på att åstadkomma motsvarande behöfliga minskningar
af bevillningarna än på att genom minskning af de ordinarie
inkomsterna åstadkomma ett utjemnande af förhållandet.

När nu för ett par år sedan en sådan minskning gjordes i de
ordinarie statsinkomsterna genom afskrifning af 30 % af de på
viss jord hyllande grundskatter, så togs derigenom onekligen ett
steg i den rätta rigtningen från den synpunkt, hvarifrån jag nu
sett frågan ■— man må om sjelfva åtgärden i och för sig vara af
hvilken mening som helst. Men då nu bevillningsutskottet föreslår
nya.eller ökade bevillningar, som otvifvelaktigt syfta, att med nya
millioner öka de öfverloppsmillioner, som man redan har, utan
kändt behof från statens sida, så tillstår jag att ett sådant förslag
är för mig oförklarligt, allra helst som, oaktadt den afskrifning af
grundskatterna, som jag nyss nämnde, de öfverflödande tillgångarne
för förra året uppgått till icke mindre än 4 millioner kronor. Det
hade otvifvelaktigt varit utskottets rättighet att föreslå hvilka tullsatser
det .behagat och huru höga tullsatser det behagat, ja att
föreslå bevillningar, som inbringat huru många millioner som helst
till statsverket,. men icke — om det varit troget grundlagen —
utan att vare. sig inom eller utom tulltaxans område föreslå motsvarande
förminskningar, så att en kompensation uppkommit. Något

Ang. inf ovan
de af spånmålstullar,

(Fort^)

N:o 12.

Ang. införan
de af spånmål,
itullar.
(Forts.)

t Måndagen den 28 Februari, e. in.

sådant har dock icke skett; det kjelper icke att åberopa deri föreslagna
nedsättningen i kaffetullen — den förslår icke. Och utskottet
har icke ens gjort det ringaste försök att med någon sannolikhet
beräkna, huru det tänkt sig att kompensationen skulle kunna ega
rum, på det 59 § regeringsformen och 40 § riksdagsordningen icke
skulle blifva en död bokstaf.

Då nu så icke skett, utan utskottet alldeles på fri hand endast
föreslagit nya och höjda tullbevillningar, så får jag saga, att jag
för mm del icke kan annat än anse, att utskottet gatt öfver sin
befogenhet. Ty Riksdagen har enligt grundlagen icke rätt att votera
bevillningar utöfver statens behof. Utskottet har enligt mitt
förmenande mera handlat såsom en tullkomité än såsom ett Riksdagens
bevillningsutskott. Och jag kan på denna grund icke annat
än°ogilla dess utlåtande, hvilket jag har svårt att betrakta såsom
annat än grundlagsvidrigt

På en annan omständighet skall jag anhålla att få fästa kammarens
uppmärksamhet. Jag har icke kunnat underlåta att göra
mig den frågan, om egentligen den närvarande Riksdagen, eller
särskildt denna kammare, kan eller bör känna sig kallad att afgöra
denna stora fråga som gäller en komplett systemförändring
f en af de vigtigaste angelägenheter, som någonsin kunnat bli föremål
för Riksdagens pröfning. Yi befinna oss i sista året af vårt
mandat såsom riksdagsmän här i kammaren. Men för tre år sedan,
när valen skedde, genom hvilka vi erhöllo våra mandat, var denna
fråga icke på dagordningen; den var åtminstone icke i någon män
bestämmande i afseende pa valen. Jag tillåter mig att tro att vi
kunna smickra oss litet hvar med att hafva åtnjutit våra valmäns
förtroende hvad i allmänhet de politiska frågorna beträffar. _ Men
det vore säkerligen alltför förmätet, om någon ville tilltro sig att
hafva fått det qvalificerade förtroende, som äskas och gifves, när
Konungen upplöser en Riksdag och sammankallar en ny, för att
lemna densamma tillfälle att yttra sig angående en gifven bestämd
fråga. Och likväl är det ett sådant qvalificeradt förtroende, som
jag tillåter mig tro vara behöfligt för hvar och en af kammarens
ledamöter, som med full kompetens skall kunna yttra sig angående
en så väl i det allmänna som det enskilda lifvet så djupt ingripande
fråga som denna, just derför att icke näppeligen någon fråga
så som denna tränger till hvarje hus och härd i Sveriges rike.

Vid fjolårets debatt visade sig, att åsigterna voro alldeles
jemt delade bland denna kammares ledamöter. Huru det kan förefalla
sig i år, känner jag icke, men efter all sannolikhet kan majoriteten
åt ena eller andra hållet icke vara betydlig. Jag tillstår
att det förefaller mig mycket motbjudande, om en_ så_ ytterst ^vigtig
fråga som denna skulle bero på en liten majoritet af några
få röster, då denna majoritet för öfrigt, på de grunder jag nyss
nämnde, måste anses vara mera blott tillfällig än ett bestämdt uttryck
af valmännens önskningar och åsigter. Om i alla händelser
frågan blir afgjord, om utskottets förslag vinner kammarens bifall,
hvilket ju kan hända, — jag antager det, — så måste med det
ofantliga intresse, som denna fråga tillvunnit sig öfver hela landet,

Måndagen den 28 Februari, e. m.

N:o 12.

det vara högst sannolikt, att vid de val, som komma att förrättas Ang. införannästa
höst, just denna fråga skall visa sig bestämmande, men i
hvilken rigtning den kommer att visa sig bestämmande, kan hvar- ''

ken jag eller någon af eder, mine herrar, på förhand säga. Skulle
det då inträffa att frihandlarne vunno seger, så hade man att under
nästa riksdagsperiod frukta nya omkastningar af de ekonomiska
principerna med all den oro och osäkerhet, som måste af detta
blifva en följd, säkerligen till stor olycka för hela näringslifvet i
vårt land. Segra åter skyddstullpartiets åsigter, då har ingen
någonting att säga derom och vi frihandlare få underkasta oss
detta liksom hvarje annat Riksdagens beslut. Men då står Riksdagen
utan ansvar, emedan den endast varit ett uttryck för landets,
eller åtminstone valmännens önskningar.

Jag vågar derför vördsamt hemställa, om icke möjligen kammaren
skulle anse med sin värdighet förenligt att iakttaga den moderationen
att genom förkastande af nu ifrågavarande betänkande sätta
en följande riksdag i tillfälle att afgöra frågan. Detta likväl under
förutsättning att icke de, som så lifligt intressera sig för det nya
tullskyddssystemet, äro öfvertygade om att Sveriges rikes bestånd
sättes på spel, om man gör ett uppskof på ett år. För min del
vågar jag dock tro, att man icke här vid lag bar att frukta hvad
rimkrönikan säger om “stenen, som faller i grönan dal“. Jag
hoppas åtminstone, att vi ännu äro långt från tidpunkten för de
förhållanden, som rimkrönikan angifver såsom förebud för en så
olycklig katastrof.

När härtill lägges, att det förslag, som framstälts af bevillningsutskottet,
svårligen kan undgå att väcka missnöjen i vida
kretsar — missnöjen af beskaffenhet att det underblåser vissa
osunda politiska stämningar, som vi på senare tider förnummit
i vårt land, — missnöjen, som man visserligen kan sätta sig öfver,
men som, emedan de i detta fall dock ega berättigande, icke böra
lemnas obeaktade af någon försigtig och klok magtegande, denne
må nu vara en regering eller en riksdagsmajoritet.

När, säger jag, detta och hvad jag förut haft äran anföra,
tages i betraktande, kan jag ej annat än föreställa mig, att äfven
den som eljest på statsekonomiska grunder hyllar tullskyddssystemet
och således ur den synpunkten önskar bifall till bevillningsutskottets
betänkande, likväl icke skall kunna utan någon
betänklighet denna gång rösta för detsamma.

Hvad nu åter dessa statsekonomiska grunder beträffar, kan
jag naturligtvis icke utan tvekan bär framställa min särskilda mening
inför så många, som ega både bättre insigter och större erfarenhet
än jag, men så mycket må det tillåtas mig säga att, på
grund af allt hvad jag kunnat inhemta, icke minst under dessa
senare för hvar och en så lärorika år, tror jag, att man här strider
mot en fiende, som efter mitt omdöme icke är åtkomlig med
de vapen, man erbjuder till dess bekämpande. Denna fiende synes
mig nemligen icke vara någon annan än hvad man kallar konjunkturen,
detta obestämbara något, som spelar en så stor roll i den
kommersiella och industriella verlden och om hvilken man så ofta

N:o 12.

Måndagen den 28 Februari, e. m.

Ang. inf äran- kan saga, att nian icke vet hvadan den kommer eller hvart den
.V far> men som) just emedan den, enligt hvad sielfva ordet tillkänna(Forts.
) gitver, ar en verkan åt liera torenade orsaker, icke gerna kan hämmas
genom något slags ensidiga åtgärder, såsom t. ex. genom en
tulltariff. Och hvad denna särskildt nu föreliggande tulltariff eller
del af en tulltariff beträffar, tillåter jag mig säga, med den blygsamhet,
som anstår en icke-fackman, att densamma på mig gjort
intryck såsom innebärande alla olägenheterna af en tullskyddstariff,
utan att, i sin helhet sedd, i någon mån garantera de fördelar,
som man vanligen väntar af ett tullskyddssystem.

På grund af hvad jag sålunda tagit mig friheten anföra, ber
jag, herr talman, att få instämma i det afstyrkande, som uttalats
af representanterna i bevillningsutskottet.

Häruti instämde herrar friherre Fock, friherre Stackelberg och
Gr. Ericsson i Stockholm.

Herr Hedelius: Jag ber att få börja med samma ord, hvarmed
den siste talaren afslutade sitt anförande, eller att betona
frågans djupa allvar och betydelse samt det ansvar, hvarje riksdagsman
ikläder sig vid det votum, han vid frågans afgörande afgifver.
Hvarje tillstymmelse till skämt och gyckel må vara förvisad från
denna diskussion.

Jag ber att få fästa uppmärksamheten på hufvudsaken, sjelfva
utgångspunkten för den föreliggande frågans bedömande, och det
synes mig vara det betryck, som alla veta att tala om såsom rådande.
Visserligen har en talare i dag på förmiddagen betecknat
klagomålen härutinnan som öfverdrifna och en annan talare har
framhållit “den glädjande utveckling" i landet, som egt ruin under
den tid, frihandelssystemet väsentligt varit rådande i vår tulllagstiftning.
Jag vill icke fatta detta yttrande så, som om allting
här i landet i och för sig tedde sig glädjande, utan att han menade,
det vårt land i många afseenden utvecklats på ett glädjande
sätt. Tager man saken från den rent ekonomiska sidan, kan det
förklaras, huru som under det förhållandena gestalta sig ljusa för
den ene, de framställa sig i mörk dager för den andre. Så är det
i alla land; somliga hafva tillfälle att rigta sig under de förhållanden,
som råda, och för dem blifva de således glädjande. Men ser man
saken i stort, som det synes mig att pligten bjuda, så tror jag,
att vi kunna vara eniga derom, att det verkligen för närvarande
råder ett allmänt betryck i landet. I Stockholm kan det väl tyckas
vara annorlunda, då man ser all den lyx och det öfverflöd, som
här gör sig gällande. Men för dem, som kommit från landsbygden
och har i friskt minne det betryck, hvarunder befolkningen der
lider, ställa sig förhållandena icke så uppmuntrande.

För att ådagalägga detta behöfs icke spillas många ord. Bevisen
för det allmänna betrycket är statens ökade skuldsättning,
vår ogynsamma handelsbalans med utlandet, stads- och landtkommunernas
skuldsättning och fastigheternas öfverinteckning. Rörande
orsaken härtill äro dock meningarne delade. En säger, att

Måndagen den 28 Februari, e. m. T N;o 12.

jordbrukaren sjelf genom sin stora skuldsättning ådragit sig detta Ang. införa
betryck; en annan åter säger att man lefvat öfver sina tillgångar.

Utan tvifvel ligger det sistnämnda påståendet närmast sanningen. (Forts.)
Jag tänker dervid icke på den enskilde endast, utan på landet i
sin helhet. Om den enskilde köper mera, konsumerar mera än
han har tillgångar att köpa för, då lefver han öfver sina tillgångar.

Men det är just detta jag tror, att landet i sin helhet gjort sig
skyldigt till. Hvar skall man då finna botemedlet mot det onda?

Jo, deri att man inskränker sig och lefver efter sina tillgångar.

Men huru kunna göra detta? Jo, genom att vi producera mera än
vi konsumera. Detta är alldeles nödvändigt, eftersom vårt land
ju är skattskyldig! till utlandet genom annuiteter och räntor.

Man bör väl icke fortfarande draga in utländska lån, för att
betäcka räntor och annuiteter, utan i stället så mycket som möjligt
se till, att man icke lefver öfver sina tillgångar. Nu är frågan,
om det är möjligt för oss svenske män att lefva i enlighet
med våra tillgångar och således producera hvad vi behöfva och
derutöfver så mycket, att vi kunna tillbyta oss vara emot vara
hvad vi behöfva ifrån utlandet, och just för detta ändamål skulle
behöfvas andra tullsatser än hvad vi nu hafva.

Häremot har nu invändts ganska mycket och bland annat har
sagts att, då man pålägger tullar särskild! på jordbruksalster och
spanmål, så tager man ur den enes ficka och gifver den andre.

Det har yttrats ganska skarpa ord härom. Men jag ber att nu
få framlägga några exempel, för att påvisa det obefogade i ett
sådant yttrande. Och jag hemtar dessa exempel från verkligheten
och framställer ingalunda någon liknelse. Jag gick nemligen för
en tid sedan till disponenten för ett större qvarnbolag och frågade
honom, om han ville köpa ett litet parti råg af mig. Jag hade
nemligen 20 tunnor råg att afyttra och ut bjöd densamma efter 1
kr. 10 öre pr Lfb. “Jag behöfver icke någon råg“, svarade han med
en afseende åtbörd. “Hvad för något", sade jag; “sjelf säger du, att
du förmaler 200 tunnor om dagen, men du odlar icke ett korn och
säger ändå, att du icke behöfver köpa spanmål; huru kan detta
komma sig?“ “Jo", svarade han, “jag har nyss fått hem 5,000
tunnor och med middagssnälltåget i dag reser jag till hamnen, för
att mottaga en lika stor last." “Denna utländska spanmål blir
dig ju dyrare, då du får den till qvarnen, än den svenska", sade
jag, “och då du erkänt att den utländska spanmålen kostar 1: 16
pr L®, så kan du ju gifva mig 6 öre mindre för Ltt." Härtill svarade
lian nekande och det blef ingen affär af. Detta syntes mig
underligt, tills efter någon tid förklaringen kom derpå. Qvarn -egaren köpte nemligen den utländska spanmålen på kredit, — om
det var på 3 eller 6 månader kan jag icke säga — under det han
skulle fått betala den svenska kontant. Nu är att märka att vid
samma tillfälle, då denna affär skedde, fans inom landet i närmaste
trakt tillräckligt med svensk råg af god beskaffenhet, hvarföre
denna spanmålsinförsel den gången var alldeles onödig. Penningarne
för dessa 10,000 tunnor efter 15 kronor för tunnan utgjorde
genast 150,000 kronor, som gingo ut ur landet utan gagn för nå -

N;o 12.

Måndagen den 28 Februari, e. m.

Ang. inf gran- gon svensk man utom för qvarnbolaget, som naturligtvis förtjente
''nålstullar’ På affären- För traktens jordbrukare var den deremot till ingen
(Forts.) ’ nytta. Om det nu varit införselstull af t. ex. 2 kronor för hvarje
tunna och köparen sålunda måst lägga upp 20,000 kronor kontant
i tullafgift, tror jag med all säkerhet, att han skulle köpt svensk
råg för dessa 20,000 kronor, hvartill nu endast tullen uppgick och
sedermera undan för undan svensk råg, så länge sådan fans att
tillgå. Köper man endast svensk råg, så blir afsättning för den
svenska varan, penningarne stanna inom landet och jordbrukare
och många med dem blifva hjelpta. Genom den af mig nyss nämnda
affären fingo inga andra något arbete än arbetarne vid qvarnen.
Hade då funnits införseltull, hade han säkert icke inköpt utländsk
råg och erlagt tull derför och i så fall hade man ju icke tagit ett
enda öre ur någon annans ficka. Ej heller hade köpare i andra
hand behöft betala ett enda öre mer.

Jag vill nu anföra ett annat exempel som gäller potates i
östersjöhamn. Om en last potatis från Tyskland eller annat håll
inkommer till hamn vid den tid, då svenske jordbrukaren ännu
icke skördat sin potatis och stadsboer såsom köpmän och andra,
som för tillfället behöfva sådan, köpa de denna vara och betala den
måhända med låt mig säga 4 kronor för tunnan. Kommer sedan
den svenske producenten,'' då han fått sin potatis färdig och önskar
sälja densamma, så behof ver man icke vidare någon sådan och
vill icke köpa den. Sådant har händt. År 1885 i närheten af
mitt hemvist gälde svensk potatis 1: 50 för tunnan, under det utländsk
vara förut betalats med 4 kronor. Och detta kan icke vara
till nytta för jordbrukaren. Hade det då funnits 1 kronas införseltull
på potatis, så hade helt säkert denna potatisimport uteblifva,
tills det visat sig att behofvet var större än den svenska jorden
kunde producera. Dessa exempel för att bevisa det origtiga i påståendet,
att man genom tull på sådana varor skulle taga ur andras
fickor för att gynna några, ty om man ser saken rätt, är det
icke något sådant som afses. Dessa tullar skulle likväl hafva en
annan verkan, nemligen att bereda större afsättning för svenska
varor. Det har sagts af en mycket framstående person, att
det skulle vara mera rättvist, om man betalade jordbrukaren den
ifrågavarande tullsatsen för hvarje tunna råg han sålde och han
fick uppbära detta belopp på länsränteriet. Jag ber med ett exempel
få visa, huru detta skulle taga sig ut i verkligheten. Jag
kände en arrendator, som skulle betala 3,000 kronor i årligt arrende;
han hade redan erlagt hälften af arrendesumman och fordrades nu
på- den återstående delen.

Penningar hade han ej. Och något annat, som han kunde förvandla
till penningar, hade han icke för tillfället än råg.

Ja, det var så, att han hade hundra tunnor råg; och då han
påtrycktes att betala resten, så for han in till spanmålshandlaren
i afsättningsorten och försökte förgäfves få sälja. Om man då
hade sagt honom: “du skall få lyfta i ränteriet 2 kr. för hvarje
tunna du säljer,“ så hade svaret blifvit: “ja, hvad hjelper det mig,
då jag icke kan få sälja en enda tunna,11 Denne man måste nu.

9 >i:o 12.

Måndagen den 28 Februari, e. m.

uppgifva sitt arrende och sluta med sitt jordbruk. Huru det till sist Ang. införangick
med rågpartiet den gången, det vet jag icke; men jag för- ^4Xr’
modar att han fick göra som jag och mången annan med mig, nem- (Ports ) ''
ligen gifva rågen till kreaturen, ett användningssätt för sådan säd,
som icke lemnar skälig ersättning för varan och som icke är önskligt,
huru låg den än är i pris.

Jag ber få säga ännu ett par ord om de anmärkningar, som
blifvit gjorda under diskussionen. En vidrörde, fastän med mycket
lätt hand, under förmiddagens diskussion frågan om den oro, som
yppat sig i landet, fruktan för oroligheter, våld och buller. Ja,
huru försigtiga ordalagen än voro, så framkom till och med ordet
“hot", och att protektionism skulle föranleda till socialism. Jag
vill icke vidröra socialismen, ty den saken förekommer icke till
behandling. Men jag vill säga, att ingen den ringaste anledning
till att frukta sådant föreligger för oss riksdagsmän vid fattandet
af det beslut, som vi måste fatta endera dagen. Det må nu så
vara, att dylika otjenliga uttryck blifvit fälda å ena eller andra
sidan, jag tror i alla fäll icke att någon anledning till farhågor
för sådant förefinnes. Ty hvad oss protektionister angår, så hafva
vi, om vi skulle besegras, i erfarenheterna efter föregående riksdagars
tulldebatter bevis härför, att ingen behöfver frukta någonting
från oss i sådant hänseende. Om det nu är sant hvad som
påstås, att frihandlarne äro ännu mera hofsamma och milda af sig
än vi, så hafva vi så mycket mindre att frukta. Således — jag
upprepar det — finnes ingen anledning till oro.

Men ännu ett par ord. Det har sagts, att den ifrågasatta tullen
skulle gifva så ringa tillökning i inkomster åt jordbrukaren, att
det vore ingenting att tala om. Jag fäster emellertid uppmärksamheten
derpå, att det icke är fråga om tullens. belopp, icke ens
hufvudsakligen, utan det är fråga om huruvida vi skola producera
till vårt eget behof, om vi kunna göra det, samt huruvida det skall
finnas afsättning för det, som vi kunna producera, så att icke mera
spanmål tages in i landet, än hvad som behöfves.

Det har också sagts — och jag instämmer med dem som så
talat — att, om vår ekonomi komme på obestånd, kunde landets
bestånd som sjelfständig stat äfventyras. Jag ber, som sagdt, att
fä instämma häri och betona faran häraf särskildt i händelse af
krig. Man skall måhända härvid invända: “vi hafva icke krig, och
det är andra saker att tala om." Ja visst, men man kan icke
garantera en ständig fred, ty vore det så lyckligt att vi.aldrig behöfde
frukta krig, så kunde vi ju inbespara alla de millioner, som
vi nu bekosta på armén och flottan. Sådan verlden ännu är,
måste vi vara beredda på möjligheten af krig. Och vi måste då
också tänka på att skaffa oss bröd vid sådant tillfälle — således
huruvida vi hafva bröd inom landet eller om vi måste skaffa oss utifrån.
Skulle i händelse af krig ställningen vara sådan, att ordnandet
af frågan om brödfödan blifvit undanskjuten, så att vi nödvändigtvis
behöfde utländsk tillförsel; då menar jag att det skulle
vara ringa besvär för den magt, som skulle vilja beröfva oss vår
sjelfständighet, att utan att landsätta en enda soldat tillintetgöra

N:o 12. 10

Måndagen den 28 Februari, e. m.

.in//, in/oran- osa-, lian behöfde endast hindra införseln af säd. Men det vore
''im&htvihir alldeles enahanda förhållande, om vi producerade lifsmedel

(Forts.) inom vårt eget land. Och äfven för en sådan möjlighet kan jag
icke se annat, än att det är af mycket stor vigt att vi producera
spanmål till vårt behof såväl i freds- som krigstid.

Det är vidare sagdt, att tullen skulle vara alldeles obehöflig,
i ty att statskassan är väl fyld och innehar så många millioner,
att man snart sagdt är i förlägenhet om huru man skall använda
de stora tillgångarne. Det vore särdeles angenämt att förnimma
att så vore, men jag tror icke mycket derpå; ty hade statskassan
så många millioner inne, så är det obegripligt att man behöfver
låna till statsutgifterna. Jag får verkligen säga att ett sådant tal
är vilseledande. Ingen af oss är okunnig om skilnaden mellan
riksgäldskontoret och statskontoret, mellan dess utgifter och inkomster;
och skulle det befinnas vara öfverskott i den ena kassan,
är bristen så mycket större i den andra. Staten har, såsom vi
veta, en skuld på mer än två hundra millioner, det bör derföre
ej blifva svårt att finna användning för de medel, som kunna inflyta
utöfver de nuvarande inkomsterna. Huruvida så skulle inträffa,
är emellertid en oviss sak; men märkvärdigt förefaller mig
det talet, att staten ej behöfver ökade inkomster, då man känner
statsskuldens belopp.

Vidare har invändts, att införande af spanmålstullar skulle
försämra arbetarnes ställning. Oaktadt det innehållsrika och upplysande
svar, som på förmiddagen af herr Boström lemnades på
denna invändning, skall jag bedja att få yttra några ord äfven om
denna sida af saken. En talare har framhållit exempel på arbetarnes
.sakkunskap i tullfrågan åtminstone beträffande konsumtionen.
Äfven jag vill tillåta mig att anföra ett exempel på en
arbetares sakkunskap rörande spanmålstullen och dess verkningar,
bvilket exempel jag har från nära håll. En på mitt boställes egor
boende arbetare, en hederlig och dugtig karl, yttrade en gång
under den pågående tullstriden vid riksdagen, att han icke trodde
att det gick an att fördyra brödet för den fattige. “Jaså“, svarade
jag, “du tror, att brödet skulle fördyras genom spanmålstull."
“Det förstås", invände han, “om det blir tull på spanmålen, måste
väl brödet fördyras." “Nåväl", svarade jag, “har du tänkt på,
huru förhållandet skulle gestalta sig för din räkning." “Nej“, sade
han, “det har jag icke." “Huru stor inkomst", frågade jag då, “har
du om dagen för närvarande?" “En krona", svarade han. “Nåväl",
fortsatte jag, “nu kostar också rågen blott 12 kronor per
tunna; för några år sedan kostade den 16 kronor; huru var det
på den tiden med din arbetsförtjenst?" Han nödgades då medgifva,
att han då hade en daglig förtjenst af l,eo krona; och sedan
han upplyst derom, var det ganska lätt att visa honom hvilketdera
var fördelaktigare för honom och hans lilla hushåll af tre
personer, antingen att hafva l,eo i daglig arbetsförtjenst och ett
rågpris af 16 kronor per tunna eller en dagsinkomst af 1 krona
och ett rågpris af 12 kronor per tunna. Efter litet funderande
svarade han: “det der har jag icke tänkt på." På samma sätt,

N:o 12,

Måndagen den 28 Februari, e. m.

tror jag många andra arbetare resonnera. Man har talat äfven
om arbetarne i Stockholm. Jag har talat enskildt med sådana;
och det är märkvärdigt att höra, huru protektionistiskt sinnade
de äro i både allmänt och enskildt hänseende, i allmänt derigenom,
såsom förut är visadt, att de ej vilja veta af någon konkurrens
med landsbygdens hit invandrade arbetare, utan vilja
för egen räkning behålla det arbete, som här finnes, och i det senare
hänseendet derigenom att de förklara att de lida intrång i
sin näring genom den försäljning af främmande alster, som här
eger rum. Alla, skomakare, skräddare, jernarbetare o. s. v., vilja
hafva skydd för sin näring.

Af alla dessa skäl, sammanlagda det ena med det andra, och
då jag tror, att det är oss mera till gagn att tillverka och använda
svenska varor än att hemta hvad vi behöfva utifrån, tillåter
jag mig, herr talman, att yrka bifall till utskottets hemställan i
den nu föredragna punkten.

Herr Dieden: Helt annan erfarenhet än den herr Redelius

anförde från sin hemort i fråga om spanmålsförhållandena har jag
från min ort, det bördiga Skåne. Der produceras icke på långt
när så mycken råg, som behöfves för provinsens talrika befolkning,
och bristen måste för behofvens fyllande hemtas utifrån.

Skånska rågen är mycket efterfrågad och lättsåld. Den betingar
oftast något högre pris än den ryska rågen, och detta förhållande
innebär ju för våra rågproducenter ett rätt betydligt skydd
i jemförelse med deras yrkesbröder i andra länder, der priset måste
vara så mycket lägre som transportkostnaderna från produktionsorten
till Sverge. Våra landtbrukare må, tycker jag, vara
glada, så länge England låter oss tullfritt dit införa allt det smör
och all den hafre, vi kunna producera. Om och när eu gång der
lägges införseltull på dessa artiklar, blir det måhända skäl att
omhulda vårt jordbruk med tullar.

Jag skall blott tillåta mig att till herrar tullskyddsvänner i
denna kammare hemställa, om icke klokheten och omtanken för
allas rätt bjuda att åtminstone till nästa år uppskjuta beslutet
om spanmålstullars införande. Nya val hafva då egt rum, och nationen
har då blifvit i tillfälle att tydligt uttala sin mening i denna
fråga; och skulle då valen utfalla i öfvervägande tullskyddsvänlig
riktning, så kunna herrarne med bättre samvete än nu åsätta den
tull, hvarom nu är fråga. Herrarne kunna så mycket lättare bevilja
detta uppskof, som ingen, vare sig landtman eller köpman,
som har råg till afsalu, skulle hafva någon nytta af denna tull i
år i anseende till den stora import, som redan egt rum. Jag representerar
här handelns intresse, och i sådan egenskap måste jag
fördenskull i främsta rummet motsätta mig att ett så hämmande
band som denna tull skulle läggas på det fria varuutbytet. —
Men icke blott af denna anledning, utan äfven för alla deras skull,
som höja ropet om att man icke bör fördyra brödet för arbetaren,
yrkar jag afslag å utskottets hemställan angående rågtullars införande.

Ang. införan de

af spån målstulla

(Ports.)

N:o 12.

Måndagen den 28 Februari, e. in.

A tuj. införan de

af &pan målstullar.

(Forts.)

Herr Arrhusiander: Då jag vid två föregående riksdagar
uttalat mina åsigter uti tullfrågorna, så torde det kanske anses
onödigt att jag nu upptager kammarens tid med att å nyo för kammaren
framlägga desamma, men jag har ansett mig pligtig att
yttra några ord äfven i år för att afgifva en kraftig protest mot
förslaget att åsätta tullar på våra förnämsta lifsförnödenheter.

Utskottet säger i sitt betänkande: “Genom de många ekonomiska
svårigheter och olyckor, som under det sistförflutna året
inträffat, har utskottet blifvit styrkt i sin redan vid förra riksdagen
uttalade åsigt, att en fullständig systemförändring i tullpolitiskt
afseende måste ofördröjligen vidtagas och så långt som möjligt
genomföras11. Och med anledning deraf heter det vidare:
“Men då tullfrågan i sin helhet icke utan tidsutdrägt kan af utskottet
till riksdagens bepröfvande framläggas, och då jordbruket
och bergshandteringen till följd af sin stora omfattning utan jemförelse
intaga främsta platsen bland de näringar inom landet, som
måste komma i åtnjutande af skydd och jemväl mest äro utsatta
för den fara som ligger deruti, att under tullfrågans nuvarande
sväfvande skick en af öfverdrifven spekulation stegrad införsel
komme att betaga möjligen blifvande tull all verkan under ganska
lång tid, har utskottet icke tvekat att särskild! företaga och härmed
till Riksdagens afgörande öfverlemna frågan om åsättande af
tull å vissa alster af jordbruk och bergshandtering11.

Det nya system, som bevillningsutskottet föreslår, går således
ut på att genom tullar fördyra våra hufvudsakligaste lifsförnödenheter;
men för min del tror jag att detta är något, som vi icke
böra taga emot. utan fast mera anser jag, att vi hafva de största
skäl att betacka oss för ett system, som fördyrar allas lefnadsvilkor.
— Deremot anser jag det vara mycket bättre att bibehålla
det system, som vi nu under en tid af öfver 30 år följt och hvithet
bragt vårt land till utveckling och förkofran i många rigtningar.
Man ser de välgörande verkningarne af detta system i det
högre taxeringsvärdet å jordbruks- och andra fastigheter, i den
högre bevillningen för kapital och arbete samt i den större förmågan
att utgöra skatter, både till staten och till kommunen, af
hvilka skatter de senare allt mer och mer blifvit höjda. Innan
vi således lemna det system, som vi hafva, böra vi väl se till att
det vi få är bättre; men det systemsom bevillningsutskottet föreslår
är, efter mitt förmenande, icke att acceptera. Det är nog
sant, att under senare åren ett djupt betryck hvilat öfver jordbruket,
likasom öfver alla öfriga näringar; men jag tror icke att
detta härleder sig deraf att vi saknat tullar å våra förnämsta lifsförnödenheter.
— Vi hafva sett att äfven andra länder hafva lidit
samma betryck, oaktadt de hafva omgärdat sig med skyddstullar.
Jag tror knappast att någon här kan anvisa oss sättet att bota
det onda, hvaraf vårt näringslif lider, utan synes mig det bästa
vara att se tiden an och afvakta hvad den kan medföra; ty icke
är boten att söka i fördyrande af våra lifsförnödenheter genom
höjda tullar på från utlandet införda alster, och derigenom äfven
förhöjda pris å sådana produkter, som vi sjelfva kunna åstad -

Måndagen den 28 Februari, e. m.

N:0 12.

komma. Den ifrågasatta tullsatsen å våra vigtigaste lifsförnö- Ang. införandenheter
kommer helt naturligt att mycket ingripa i hvars och ens
ställning och mest drabba de betryckta och mindre bemedlade (Forts >''
samhällsklasserna.

Utskottet säger också i sitt anförande, att till följd af de dåliga
tiderna och till följd af jordbrukets betryck har uppstått
brist på tillfälle till arbetsförtjenst för jordbruksarbetarne. Ja,
det kan väl hända att så är förhållandet; men jag undrar dock
om icke denna brist på tillfälle till arbetsförtjenst härrör från andra
omständigheter. För mig åtminstone ställer sig saken så, att
denna brist härrör af det mer och mer tilltagande bruket af maskiner
vid en mängd till jordbruket hörande förrättningar, såsom
plöjning, såning, höskörd och tröskning, eller med ett ord vid
snart sagdt alla tillfällen, der de kunna användas. Detta maskinernas
användande i landtbrukets tjenst minskar naturligtvis i hög
grad behofvet af arbetskrafter. Så t. ex. antager jag, att på ställen,
der förut behöfdes 100 personer för. att sköta ett jordbruk,
detta numera, sedan maskinerna kommit till användning, kan ske
med hälften mindre personal. Det är också att befara, att samma
förhållande kommer att fortfara, om man sätter tullar å våra lifsförnödenheter.
Dessutom skulle denna förhöjning i priset på lifsförnödenheter
också höja produktionskostnaden. Detta skulle naturligtvis
vara till stor skada för de icke skyddade industrierna
och i synnerhet för dem, som tillverka exportartiklar, ty vi kunna
icke skaffa oss högre pris för dessa varor, utan måste underkasta
oss att taga de pris för dem, som äro gällande på verldsmark -

naden.

Jag skulle kunna hafva mycket att tillägga i denna fråga,
men då det redan är så mycket sagdt både vid föregående riksdag
och nu, vill jag med herr talmannens tillstånd endast yttra
mig något öfver de föreslagna tullsatserna å en del artiklar, som
förekomma i utskottets betänkande. Utskottet har till exempel
föreslagit tull å artikeln potatis och anför såsom skäl derför att,
“då den utländska varan plägar utbjudas inom landet vid tider,
då den svenska potatisen ännu icke hunnit upptagas, måste denna
konkurrens betraktas såsom ganska menlig i synnerhet för de
landsdelar, som hafva odling af potatis till sin hufvudnäring".
Men jag hemställer till utskottet och kammaren, huruvida det kan
vara till skada för landet att dess inbyggare få äta färsk och
god utländsk potates, medan de vänta på att den inhemska potatisen
hinner mogna och upptagas ur jorden. För min del anser
jag att utskottets motiv för åsättande af tull å denna artikel icke
passar i stycke. Likaledes har utskottet föreslagit tull på fläsk,
emedan denna vara i så stor myckenhet införes i vårt land. Ja.
det är visserligen sant, att det införes stora qvantiteter fläsk från
Amerika, men det är att märka, att detta är af ojemförligt mycket
bättre beskaffenhet än det vi kunna förskaffa oss inom landet.
Fläsk är dessutom ett bland våra bästa och nyttigaste näringsämnen,
i synnerhet lämpligt för de mindre bemedlade och arbetarne,
hvilka ofta måste vistas aflägset från sina hem och sjelfva sköta

S:o 12.

Måndagen den 28 Februari, e. m.

Ang. inf Uran-om sin mathållning. Jag anser det derför vara onödigt att sätta
ItåutvUar'' ^ denna vara.

(Forts.) På kött är också föreslaget tull, och utskottet säger med af seende

derpå, att den största importen deraf kommer från Finland
och fraktas till Norrland och att det alldeles icke kan anses
tillfredsställande, att allt kött föres tullfritt från Finland till Norrland,
under det att hvarje försök att införa svenskt kött i Finland
mötes af en tullsats om 80 öre för lispund. Ja, hvad Norrland
beträffar, så veta vi, att der icke kan åstadkommas kött för behofvet,
utan att det måste köpas från andra orter. Hela införseln
af kött förlidet år utgjorde 1,301,000 kg. under det att endast
165,000 kg. utfördes. Yi se således, att vi icke hafva mycket att
utföra, men deremot måste införa ett större parti af denna artikel.
Endast till Sundsvall infördes under nämnda år 314,786 kg.
Skulle man till det pris, som denna qvantitet kött betingar, lägga
den af utskottet föreslagna tullen, så skulle ifrågavarande parti
drabbas af en ytterligare kostnad af 22,035 kronor. Jag anser
således, att, då kött är en vara, som vi behöfva och hvaraf vi
sjelfva icke hafva öfverflöd, så bör den få vara tullfri.

A ytterligare en nödvändighetsartikel, nemligen smör, har utskottet
föreslagit tull, beräknad till 15 öre per kg. Af smör
hafva vi, under förra året, infört 3,276,000 kg., men deremot utfört
12,054,000 kg. Skulle man nu beräkna den föreslagna tullen
på den importerade qvantiteten af denna vara, så blefve den derigenom
491,000 kronor dyrare. Det kan dock icke vara med god
hushållning förenligt att föröka kostnaden för importen af denna
vara, då den i allmänhet är af god och användbar beskaffenhet,
ty följden deraf skulle blifva, att man blefve tvungen att äta upp
en del af den vara man tillverkar i och för export. Och i fråga
om smör är skilnaden i priset å det inhemska och det importerade
ganska betydlig. Om till exempel en jordbrukare tillverkar
100 pund smör och kan sälja det till 15 kronor pundet, så får
han derigenom en inkomst af 1,500 kronor; men behöfver han för
sitt hushåll lika stor qvantitet, och den kan köpas för 10 kronor
pundet, så säljer han naturligtvis sin egen tillverkning och köper
i stället af den billigare sorten, ty på så sätt får han 500 kronor
i behåll. Jag hemställer derför, huruvida det kan ligga någon
fara i att denna vara får införas tullfritt. Tvärtom tror jag, att
detta är till stor fördel äfven för jordbrukaren.

Jag vill också fästa uppmärksamheten på, att, förutom det
att förhöjda pris å lifsförnödenheter orsaka stora kostnader och
utgifter för en hvar, som behöfver köpa dem till eget behof, skola
de också medföra stora utgifter för staten och kommunerna.

Ty om man tänker sig utspisningskostnaden vid våra fängelser,
sjukhus, hospital och arbetsinrättningar med mera och utspisningen
till armén och flottan, så komma dessa att hädanefter ökas
med betydligare summor; man kan väl icke beräkna eller tänka
sig, att entreprenörerna vilja åtaga sig dessa utspisningar för samma
pris som förut, utan de komma att göra det endast för stegrade
pris. För staten kan detta nog gå för sig, ty den kan med

Måndagen den 28 Februari, e. ro.

N'':o 12.

de ökade tullarne betacka de ökade utgifterna, men huru skall det
komma att gå för de kommuner, som hafva sådana inrättningar.
De få ingenting annat än ökade utgifter. De tullmotioner, som
inkommit till Riksdagen, hafva öfver hela landet spridt oro och
bekymmer, det veta vi litet hvar. Möten hafva hållits, petitioner
afgifvits, resolutioner fattats med anmodan till riksdagsmännen att
anmäla för regeringen och Riksdagen den farhåga mötesdeltagarne
hysa för den ifrågasatta förhöjningen i lefnadskostnaderna för dem.
Äfven jag har från min valkrets mottagit en dylik resolution, hvarigenom
4,000 vid ett möte närvarande personer på det kraftigaste
protestera mot förhöjning af prisen på lifsmedel genom åsättande
af tull, och de hafva anmodat mig anmäla detta förhållande för
Riksdagen. Det har således, för så vidt jag kunnat förstå, skett
ett upprop från de flesta delarne af vårt land till regeringen och
Riksdagen, att de måtte frälsa oss från dessa nya skatter, som
man vill lägga på oss; vi hafva redan tillräckligt stora sådana
och kunna icke bära flera.

Nu vill jag nämna några ord särskild! om bergshandteringen.
Man har äfven föreslagit att lägga tull på vissa bergsbrukets alster,
men jag hyser derom den åsigten, att hvad som möjligen
hjelper den ene, stjelper den andre. Flere af oss hafva erhållit
skrivelser från föreståndare för mekaniska verkstäder, gjuterier,
skeppsbyggmästare och tändsticksfabrikanter, hvilka alla bedja oss
skydda dem för tullar, som endast skola skada dem, och hvaraf
följden skulle blifva, att den ena näringen komrne att gå under
för den andra, något som ju icke vore rättvist. Då Riksdagen
utöfva!’ svenska folkets urgamla rätt att sig sjelf beskatta, vill
jag hoppas att den icke fattar sådana beslut i skatteväg, som betunga
den mindre bemedlade klassen till förmån för de bättre
lottade.

I bevillningsutskottets betänkande har man i år likasom i
fjor gifvit en antydan om de understöd trävaruindustrien erhållit
dels genom handelstraktater, dels genom fonden till sågverksegarnes
garantiförening. Jag hade den äran att svara på en dylik
framställning äfven förlidet år och har i år icke annat svar att gifva
derpå än då, och det är, att handelstraktater äro väl ingångna för
hela landets handel och sjöfart, och icke blott för sågverksindustrien.
Möjligen har den industrien haft större fördelar af handelstraktaten
än öfriga näringsgrenar, och detta till följd deraf
att exporten derifrån är så stor. Den uppgick nemligen 1884 till
ett värde af 103,000,000 kronor, då landets hela export belöpte sig
till 238,000,000 kronor. Under sådana förhållanden är det ju icke
underligt, om trävaruindustrien har större fördelar af en handelstraktat
än andra näringsgrenar. Hvad angår understödet till sågverksegarnes
garantifond veta herrarne, att den uppkom genom
placerande af 3,000,000 kronor af statens obligationer såsom en
grundfond för dess rörelse, och de obligationerna komma nog att
lemnas alldeles ograverade tillbaka, så att denna hjelp kommer
icke att kosta landet ett öre. Vill man jemföra detta understöd
med de välbehöfliga understöd, som under en eller annan form

Ang. inför (bil"
de af spånmålstullar.

(Forts.)

Ji:0 12.

Ang. inf ovan

de af spån malstullar.

(Ports.)

16 Måndagen den 28 Februari, e. m.

-lemnats jordbruket, tror jag, att jemförelse!! kommer att utfalla
till fördel för jordbruket.

Till sist vill jag säga, att, sedan motionerna om tull å spanmål
och mjöl inkommit till Riksdagen, och bevillningsutskottets
betänkande blifvit kändt, har det börjats en för denna årstid högst
ovanlig spekulation i dessa varor, och vi se af rapporterna från
tullkammarne huru mycket mera af dessa varor som importerats
nu mot samma årstid förr. Naturligtvis lägger man nu an på att
förtjena penningar om tullarne gå igenom. Ja, det är spekulanternas
ensak, om de vilja riskera mer eller mindre penningar,
men jag frågar, om det är väl betänkt af denna Riksdag, som är
den sista i treårsperioden, att åsätta tull på spanmål och mjöl
och derigenom uppmuntra spekulationen, ty det kan ju hända, att.
sedan till hösten spekulanterna i dessa varor inskeppat betydliga
qvantiteter deraf, nästa Riksdags majoritet är så stark för frihandel,
att den kan genomdrifva en motion om tullens borttagande.
Och skulle något dylikt komma att inträffa, så fruktar jag att vår
handelsverld skulle lida en märkbar rubbning och skada. Jag anser
derföre, att man äfven ur denna synpunkt betraktadt icke bör
biträda det förslag, som nu blifvit framlagdt. Då ju för öfrigt
staten icke är i behof af de inkomster, som de föreslagna tullarne
skulle bereda, och då, enligt hvad upplyst blifvit, men hvarom jag
icke vill inlåta mig i något bedömande, emedan jag anser mig dertill
icke vara kompetent, icke heller jordbruket skulle komma att
deraf draga något synnerligt gagn, men den föreslagna tullförändringen
med säkerhet skall komma att förorsaka en känbar
uppoffring för konsumenterna, i synnerhet de mindre bemedlade,
så vill jag på grund såväl häraf som af hvad i öfrigt blifvit anfördt
i herr Wserns reservation yrka afslag å utskottets betänkande.

Med herr Arrhusiander instämde herrar A. Buss, Blomberg
och Nydalil.

Herr Lönegren: Då jag har den äran att vara ledamot af
bevillningsutskottet, torde det vara i sin ordning att äfven jag
angifver min ställning till det nu föreliggande betänkandet, ehuru
jag visserligen tror att min uppfattning i tullfrågan redan förut
är inom kammaren känd samt det dessutom bör vara klart, att,
då jag icke reserverat mig mot de fattade besluten, jag, åtminstone
i hufvudsak, är på pluralitetens sida. Då diskussionen redan från
första början i allmänhet omfattat mera än den föredragna punkten,
och dessutom striden nu tydligen gäller hela tullfrågan, torde
det tillåtas äfven mig att uttala mig mera omfattande och allmänt
än som eljest bort ifrågakomma. Jag skall emellertid icke inlåta
mig på frågan om de föreslagna tullsatsernas belopp, ehuru jag
erkänner mig vara af den öfvertygelsen, att befogade anmärkningar
i detta hänseende kunna göras mot åtskilliga punkter i förslaget
och att jag önskat några af tullsatserna annorlunda. Men
jag anser detta vara af underordnad vigt, då det ju är uppenbart,
att, om misstag och fel finnas i betänkandet, i afseende på tullbeloppen,
varornas gruppering, tulltaxerubrikernas uppställning och

Måndagen den 28 Februari, e, ro.

N:0 12.

indelning ro. m., så kan ju rättelse härutinnan ske framdeles vid Ang.införanblifvande
riksdagar, efter sig företeende omständigheter och på de *Pm~
grund af den erfarenhet, som under tiden vunnits. Det. ligger ock ””VortsT''
för öppen dag, att utskottet med allra bästa vilja icke kunnat
eller varit berättigadt att uppgöra ett sådant förslag till förändring
af tulltaxan, som utskottet önskat och ansett rätt afvägdt;
traktaten med Frankrike lägger hinder i vägen härför, och ända
till år 1892 hafva vi i fråga om vissa delar af tulltaxan våra händer
bundna och sakna den på detta område så önskvärda handlingsfriheten.
Hvad som nu utgör hufvudfrågan i våra förhandlingar
och målet för protektionisternas sträfvan, det är att få bryta
med det gamla systemet och komma in på en ny väg i tullpolitiken,
att kunna så lagstifta, att landets produktion på alla områden
må kunna tillväxa och vinna afsättning till rimliga pris i
första rummet inom eget land, att vinsten för åstadkommandet af
de mångahanda produkter och beredningsämnen, som vi behöfva
för det dagliga lifvet och för bedrifvandet af våra näringar, må,
så vidt möjligt är, komma våra producenter och våra arbetare till
godo, och ej utlandets, så som nu till stor del sker; detta så
mycket hellre som vårt land ingalunda är vanlottad! i fråga om
råmaterial för en mängd produkter, hvilka nu uteslutande tagas
från utlandet, och våra arbetare ingalunda stå utlandets efter i
duglighet och uthållighet. På tal om våra arbetare ber jag få
erinra herrarne om det länge och ofta hörda talet, att sådana fabriker
och industriella anläggningar i vårt land, som icke kunna
bära sig utan tullskydd, borde slopas och sluta med sin verksamhet,
såsom icke tillhörande landets naturliga näringar, och att deras
arbetare kunde öfvergå till bergshandteringen och jordbruket,
hvilka näringar skulle kunna mottaga och föda snart sagdt huru
många som helst. Detta tal torde nu böra tystna, då det tyvärr
visat sig, att just dessa våra båda stora näringar, jordbruk och
bergshandtering, under nuvarande förhållanden hafva att kämpa
med mycket stora svårigheter och i följd deraf visserligen icke kunna
öka sin arbetspersonal, knappast gifva arbete och bröd åt den nu
hos dem an stål da.

Man klandrar oss protektionister tidt och ofta, både offentligt
och enskildt, för våra åsigter och yrkanden samt tillvitar oss det
ena värre än det andra. I fråga om spanmålstnllar säger man att
vi vilja fördyra brödet för de fattige, talar om svälttuilar in. m.;
i fråga om industritullar åter heter det, att vi vilja för ett fåtal
fabrikanters skull beskatta alla öfrige landets inbyggare. Jag
tror att detta tal är orättvist; men jag tror äfven att opinionen
i detta hänseende på senare åren rätt betydligt vänd! sig till förmån
för protektionisterna; man har allt mera kommit till klarhet
om. att våra läror icke äro så origtiga samt att ett genomförande
af våra förslag måhända skulle kunna vara till fromma för landet.

Det är nöden, som åstadkommit detta; det är det allt större ekonomiska
eländet i vårt land, som öppnat ögonen på vederbörande
samt derjemte den erfarenhet, man vunnit från utlandet, der de
största och mägtigaste stater redan omfattat och med kraft

Andra Kammarens Prof. 1887. N:o 12. 2

N:o 12.

Måndagen den 28 Februari, e. m.

Ang. införan de

af spån Målstullar.

(Forts.)

tillämpat tullskyddssystemet. I sjelfva England, frihandelns vagga,,
höja sig nu kraftiga röster för en återgång från frihandeln, för
skydd mot konkurrensen från andra länder. Och hvarför klandrar
man oss? Aro då de satser vi vilja genomföra så förkastliga?
Vårt program är, såsom jag förut antydt, att tillgodogöra
svenska materialier, svenskt arbete och svensk duglighet; att taga
vara på och gifva värde åt naturens skatter, som nu i många fall
ligga oanvända; att gifva arbete och bröd åt många, som nu äro
i saknad deraf, och åt vårt eget land bevara vinsten för framställandet
af en mängd produkter, som nu införskrifvas från utlandet,
men alltför väl kunna här i landet åstadkommas; att sålunda öka
nationalvälmågan och minska vår skuldmassa till utlandet och äfven,
om möjligt, minska svagheten hos vårt folk för allt utländskt,
för lyx, öfverdåd och vällefnad samt förmedla en öfvergång till
ett enklare lefnadssätt, som mera än det nuvarande öfverensstämmer
med våra tillgångar.

Detta mål är högt och stort, och kan måhända aldrig fullt
uppnås; att sträfva ditåt, att sätta sig ett stort mål före, det bör
dock ej klandras. För att komma till detta mål fordras tid, ja
åratal, ty icke kan en ändring i tulltaxans bestämmelser verka
ögonblickligen, och derjemte vård och omhuldande från statsmagternes
sida, det vill säga skydd. Då vi emellertid äro öfvertygade,
att hela landet, alla samhällsklasser skulle hafva fördel af en
protektionistisk tullagstiftning, ty de olika näringarne äro utan allt
tvifvel af hvarandra beroende och afhängiga, så torde våra yrkanden
ej böra underkännas. Vårt program är rent fosterländskt och
borde derför hos en hvar kunna påräkna erkännande och understöd.

Men man icke endast klandrar oss, man framhåller äfven det
stora ansvar, som skall drabba oss, om vårt förslag en gång blir
lag, och man skildrar i mörka färger följderna af en sådan åtgärd
från statsmagternes sida. Jag får säga, att jag icke känner mig
det minsta orolig öfver den anpart af ansvar, som kan bomma på
mig, ty jag vet med mig, att jag i mina yrkanden ledes af de bästa
bevekelsegrunder, att jag afser allmänt väl, ej mitt eget. Jagskyndar
att tillägga, att jag är fullt öfvertygad om och vet, att
inom båda partierna finnas lika goda fosterlandsvänner, de der alla
sträfva till samma mål, men icke kunna enas om sättet eller vägen
att vinna det. Jag lefver för öfrigt i den tron, att om vårt för slag

icke är godt, om detsammas antagande ej skulle blifva till
båtnad för landet, då skall det falla — och mål det då falla! —

Men är det deremot väl grundadt och till landets sanna fördel, då

skall det segra, förr eller senare, om ej i år, så framdeles. Och
om så är, hvilket jag hoppas och tror, då är det ju till vinst för
landet, att förslaget antages ju förr desto hellre, då bör man ej
längre vänta dermed, ty eländet i landet blir då allt större — läkemedlet
för den sjuka kroppen kan stundom komma för sent. —
Och om så är, jag säger det ännu en gång, då kommer ock ansvaret,
mine herrar, om vi skola tala derom, icke på dem, som
framlägga förslaget, utan på dem, som motarbeta, fördröja och
förhindra antagandet af detsamma.

Måndagen den 28 Februari, e. m.

N:o 12.

Sedan jag nu i korthet angifvit min tullpolitiska ståndpunkt, Ang.införanber
jag att få bemöta några yttranden af herr Johansson. Herr de f/ sPan•
Johansson hade på förmiddagen ett längre och roande anförande,
hvari han blandade många olika ämnen om hvarandra. Han talade
om bröd, om mjöl af olika slag, om kaffe, om emaljerade
grytor, om tulltjensteman och kryddbodbetjenter och tillerkände
dervid dessa sistnämnde en framstående varukännedom, medan han
deremot ansåg tulltjenstemännen vara i saknad deraf. Derom vill
jag nu icke tvista med honom och icke heller bestrida hans påstående,
att det är mycket lätt att skilja mellan groft och fint
bröd, mellan en skånsk limpa eller en ankarstock och en fin kringla;
men då han deraf vill draga den slutsatsen, att det ej möter
några, svårigheter att skilja emellan mjöl af olika slag, då måste
jag opponera mig mot en sådan uppfattning, särdeles då blandningar
_ förekomma, ty erfarenheten talar ett annat språk. Då
hvetemjöl för några år sedan var belagdt med införselsafgift, visade
det sig mycket svårt att bestämma beståndsdelarne i inkomna
mjölpartier och uppstodo ofta olika meningar vid tullbehandlingen
deraf, icke endast emellan tulltjenstemännen och importörerna utan
äfven hos mjölhandlare, qvarnegare och andra sakkunnige; ja, till
och med vetenskapsmän, till hvilkas afgörande frågorna hänskötos,
hade stor svårighet att å mikroskopisk väg komma på det klara
med innehållet. Under sådana förhållanden kan det ej vara rätt
och måste jag anse det vara oklokt att bestämma olika tullsatser
för olika slag af mjöl. Jag vill äfven fästa uppmärksamheten derpå,
att det icke är samma sak att undersöka ett varuprof i en bod
eller å ett kontor och att tullbehandla kanske tusentals säckar på
en dag. Undersökning af olika sorter mjöl och en sådan minutvis
varuundersökning i allmänhet, som herr Johansson förordar,
skulle medtaga så mycken tid, att nutidens fordringar på en ferm
expedition omöjligen skulle kunna uppfyllas.

Herr Johansson klandrade äfven den föreslagna tullen på kli
och ansåg 30 öre pr 100 kilogram för ringa; föreslog kr. l,so
eller åtminstone kr. 1 pr 100 kg. och trodde, att det eljest skalle
gå derhän, att importörerna genom uppblandning af varan med
mjöl skulle bereda sig en obehörig och högst betydlig vinst på
statsverkets bekostnad.

Jag vill nu först nämna, att det beror icke på importören att
bestämma, hvilken tull en inkommen vara skall underkastas, utan
bestämmes detta, efter undersökning af tulltjenstemännen, utan afseende
på den angifning eller uppgift om varorna, som åligger
importören. För öfrigt ber jag få tillägga, att ett sådant till vägagående,
som herr Johansson här profeterat, ofelbart skulle leda
till ganska ledsamma följder för importören, och jag beklagar
verkligen den erfarenhet, som talaren gjort, då han kan tilltro
mjölhandiarne eller andra importörer att vilja begagna sig af ett
sådant sätt att gå till väga, hvilket måste rubriceras såsom ett
falsarium och falla under strafflagen. Tullstadgan innehåller under
§ 24 bestämmelser angående dylika fall, och är straffet, att
varan förklaras förbruten och egaren dömes till böter m. m. såsom

Nso 12.

Måndagen den 28 Februari, e. ro.

Ang. införan de

af span målstullar,

(Forts.)

för oloflig varuinförsel. I lyckligaste fall blir frågan rörande tullbehandlingen
af ett dylikt varuparti understäld kong!, generaltullstyrelsens
pröfning och afgörande; och jag är fullkomligt öfvertygad
om, att tullstyrelsen icke skulle, efter anmälan om slika försök,
underlåta att vidtaga kraftiga åtgärder till förekommande af
sådana underslef som de nu antydda. Hvad slutligen angår sjelfva
den punkt, som nu blifvit föredragen, vill jag i mitt yttrande derom
fatta mig kort, så mycket hellre som jag vid förra årets riksdag
yttrade mig vidlyftigt i samma fråga. Jag skall derför endast
upprepa klämmen af mitt då hållna anförande. Då jag anser det
vara nödvändigt, att från statsmagternas sida något åtgöres för att
afhjelpa det betryck, hvaraf landtbruket lider; då landtbrukets
bestånd och goda ställning välgörande återverkar på hela vårt
näringslif och således hvad som göres till förmån för landtbruket
äfven kommer öfriga näringar och hela vår arbetarebefolkning till
godo; samt då jag slutligen anser att de nu föreslagna tullsatserna
skulle bereda lättare afsättning och bättre pris på landtbrukets
alster utan att menligt inverka på arbetarebefolkningens existens,
så kommer jag att gifva min röst för de föreslagna spanmålstullarne,

Jag yrkar, herr talman, bifall till den nu föredragna punkten.

Med herr Lönegren instämde herrar Östberg, Peterson i Hamra,
C. J. Jakobsson, Örivall, Ekeborgh, Svartling, Sjöberg i Bodaryd, Petersson
i Eksebo, Eklund, Odell, Allvar Olsson, Wallberg och friherre
T ersmeden.

Vidare anförde:

Herr Barin: Herr talman! Mine herrar! Det finnes säkerligen
i denna kammare ingen, som icke redan bildat sig en åsigt i nu
föreliggande vigtiga fråga, och jag är derför icke nog förmäten.att
tilltro mig kunna genom mitt anförande inverka på dess lösning,
men jag anser det dock vara en pligt för dem, som icke förr haft
tillfälle att yttra sig, att motivera sitt votum och derför tillåter
jag mig att redogöra för resultatet af ett uppmärksamt iakttagande
och allvarligt öfvervägande, som jerg egnat detta magtpåliggande
ärende.

Det är en beklaglig sanning, att åtskilliga vigtiga delar af
samhällskroppen sedan lång tid tillbaka äro svårt lidande och för
många synes lidandet rent af outhärdligt. Alla längta efter .en
snar förändring, men angående medlen att främja en. förbättring
äro meningarne skarpt delade. Det går här såsom i medicinen.
Somliga, gripna af modlöshetens hemska ande, lyssna med begärlighet
till de förklaringar, som den förmenta sakkunskapen gifver
rörande det ondas upphof, samt äro redo att underkasta sig hvarje
behandling, denna bjuder, huru våldsam och farlig den än må vara.
Skyddstuilsvännerna, hvilkas skarpa blick klart skådar sammanhanget
mellan näringslifvets hämmade utveckling och vårt s. k.
frihandelssystem, finna en bot och dertill en snar bot för det onda

Måndagen den 28 Februari, e. m.

N:o 12.

i en tvär och mägtigt ingripande omkastning i tullagstiftningen. An9- införanAnhängarne
af den motsatt;1, meningen, kvilka se det ondas rot i de af spanlielt
andra omständigheter, nemligen i brott mot det ekonomiska ^Forts.)”''’
lifvets orubbliga lagar, våga icke hoppas något godt af ett sådant
konst!adt och mägtigt ingripande botemedel, utan räkna fast mer
förtröstansfullt på näringslifvets naturliga sträfvan till förbättring
och jemvigt, hvilken de tro bäst kunna understödjas genom naturliga
medel, som här, likasom, på medicinens område, heta varsamhet
och sparsamhet med de tillgångar, som stå till buds.

Mine herrar, sådant är, i korthet sagdt, det intryck jag fått
af den allvarliga stämningen. Jag tillstår, att jag hvarken är utrustad
med det stora mod eller gripen af den djupa misströstan,
som vilja vedervåga försöket att åstadkomma förbättring i tillståndet
genom ett konstladt och, jag vågar säga, giftigt botemedel,
som kan och, jag fruktar det, skall medföra oberäkneliga vådor icke
blott för det ekonomiska lifvet utan än mera för det sociala och
politiska. Det bör då icke förtänkas mig att jag, herr talman, af
fullaste öfvertygelse förenar mig med dem, som yrka afslag å bevillningsutskottets
föreliggande förslag.

Herr August Danielsson: Om jag icke i denna sak kan
förebringa något nytt, så ber jag om ursäkt. Jag har dock sökt
sätta mig in i frågan och jag har läst både tidningar och brochyrer,
som utdelats. Jag har dervid sökt komma till någon säker
punkt, men ju mer jag läst, desto mera villrådig har jag blifvit.

Denna fråga måste ovilkorligen också vara en märkvärdig fråga.

Det synes som om alla skulle gå ut från en ren källa, men resultatet
blir ofantligt olika; hvad den ene får till rikets sanskyldiga
väl och bästa, får den andre till motsatsen.

Här har af flere talare uttalats den mening, att man borde
uppskjuta frågans afgörande till nästa riksdagsperiod, emedan då
troligtvis andra räknemästare skulle komma, som kunde få sakerna
att gå i hop något jemnare. Men något märkvärdigt måste ligga
i dessa beräkningar, något som man kallar hokus pokus, eftersom
de kunna utfalla så ofantligt olika. Då vi nu emellertid stå snart
sagdt på en vågskål, och ingen vet hvartåt den skall luta, förefaller
det smått underligt att, om man fått, så att säga, en fullmagt
af sina kommittenter, man ej skulle lyssna till deras mening
och tanke. Visserligen kan man invända, att massan af folket icke
har förmåga att inse alla de följder, som kunna uppkomma af
denna fråga, men så okunnig tror jag doek icke allmänheten är,
att den skulle välja en representant, som är tvärt emot dess åsigter,
utan då en fråga står på sin spets, som nu, då ligger det i folkets
sannskyldiga intresse att söka sådana representanter, som framföra
deras önskningar.

Hvad nu särskildt beträffar tull på de olika sädesslagen, så
har jag fått en skrifvelse från min hemort, i hvilken mina kommittenter
bedt mig att motverka tullen allt hvad jag kan, derför
att särskildt min hemort och nära på största delen af Norrland
anser, att sådan tull skulle verka skadligt. De säga: “när vi resa

N:o 12.

Ang. införan de

af span målstullar.

(Forts.)

22 Måndagen den 28 Februari, e. m.

• till kusten för att köpa 2 å 8 tunnor spannmål, få vi frakta den
till vår bostad genom att först ro den 1/2 mil, sedan bära den på
våra axlar V2 mil och så åter lägga den på båt och ro ett stycke
o. s. v., till dess vi kommit en 5 ä 6 mil. De anse detta vara en
tull för dem, som ovilkorligen är ganska dryg. Jag hade derför
trott att Norrland såsom en man skulle vara emot dessa tullar,
men detta är dock märkvärdigt nog icke förhållandet, utan ända
från Haparanda till södra Sverige är det en blandning i åsigter i
detta afseende. Just derföre synes mig saken så betänklig, att
jag skulle önska, att nerrarne ville öfverlemna frågans afgörande
till nästa Riksdag. Jag tror att de personer, som då hitsändas,
kunna sägas hafva fullmagt på hand, och af den anledningen vågar
jag förena mig med de herrar, som yrka afslag å det föreliggande
betänkandet.

Herr Beckman: Jag begärde egentligen ordet för att bemöta
ett och annat af de yttranden, som fäldes af herr ordföranden i
bevillningsutskottet. Jag har gjort det icke så mycket för att
svara på anmärkningarne mot mig personligen, som för att något
belysa hvad han i öfrigt anförde.

Jag vill först i största korthet nämna ett par ord rörande
hans bemötande af mina uttalanden. Jag fäster mig då alldeles
icke dervid, att han citerat mig mindre noggrant.

Jag förstår visserligen icke, huru han kunde lägga så stränga
ord i min mun. Jag medger, att det icke alltid är lätt att noggrant
fatta en talare under ett hastigt framsagdt tal. Derför anhåller
jag också på förhand om öfverseende, i fall jag å min sida
skulle hafva missuppfattat något af hvad den ärade talaren yttrade,
och är jag i så fall gerna villig att taga det tillbaka.

Den ärade ordföranden i bevillningsutskottet sökte först besvara
de anmärkningar, som jag framstält angående utskottets
beräkningar, hvilka jag sade knappast höra ens till probabilitetskalkylen.
Jag fasthåller dock vid dessa anmärkningar och vill nu
till dem lägga ännu en: den nemligen, att då utskottet verkligen
visste sig bygga på en sådan grund, hade det varit dess pligt att
antyda beskaffenheten af dess beräkningar, så att icke t. ex. den,
som genomläser utskottets betänkande, måste komma till den tron,
att uppgiften om procenttalen för medelförbrukningen gälla 1884.
I fråga om den andra sifferserien, den som rör brukningsdelarnes
storlek — uppgifter om hvilka byrån sjelf betonat, att de vore allt
annat än tillfredsställande — både det varit lindrigast sagdt lämpligt,
om utskottet härvid följt byråns exempel. Detta så mycket
mer, som till och med i det lilla sammandraget af statistiska byråns
berättelse, afsedt att finnas i hvar mans hand, byrån sjelf gifvit
varningssignal genom att sätta frågetecken framför hvarenda en
af dessa siffror. Detta borde iakttagits jemväl i utskottets betänkande.
Man hade då bättre kunnat döma beträffande utskottets
slutsatser rörande antalet af de jordbrukare, som skulle hafva
“direkt fördel" af den föreslagna tullen.

Jag förstår vidare icke hvad utskottets ärade ordförande menade,

Måndagen den 28 Februari, e. m.

N:o 12.

då han särskilt anmärkt, att jag förbigått utskottets uttalande Ang. inf Uranom
alla dem, som egde fyra tunnland jord. Hvarför skulle de de af sy anicke
i en beräkning sådan som denna ta betraktas såsom jord- (Forts.)
brukare? De innehafva väl icke sina fyra tunnland jord blott såsom
en lustgård? Och hvarför skulle man just stanna vid denna
gräns, vid dem, som ega fyra tunnland? Hvarför icke gå längre?

Kanske meningen är att slutligen draga upp ett nytt streck, så att
de, som ha mindre än 7,27 tunnland och således icke få “direkt
fördel" af tullen, icke längre räknas till verkliga jordbrukare. I
alla händelser förstår jag icke resonnementets vigt.

Jag tillåter mig sedan upptaga några få af de mera allmänna
yttranden, som fäldes af utskottets ärade ordförande. Det är svårt
att i hast bedöma värdet af uppgifter meddelade i ett muntligt
föredrag. Jag beklagar, att icke åtskilligt af det material, som
han nu meddelat, influtit i utskottets utredning. Det kunde, om
icke annat, så åtminstone såsom bilaga medföljt utskottets betänkande.
Då hade man varit i tillfälle att pröfva och rätt bedöma
värdet af detsamma. Jag fäster mig i detta fall särskildt vid artikeln
i tidningen “Verdens Gång". En anonym herr “jag“ i Verdens
Gång! Begär man att vi skola taga hans uppgifter för goda
till och med då man blott hör dem flyktigt uppläsas och så naturligtvis
är ur stånd att kontrollera dem? Jag håller dock före, att
innan man af utskottets herr ordförande får veta hvem den mannen
är, som skrifvit artikeln, behöfver man icke tillmäta ett slikt uttaalnde
någon betydelse.

Talaren framdrog vidare ett land, som skulle kunna i fråga
om protektionismens berättigande fylla den lucka i utskottsbetänkande^
hvilken jag tillåtit mig påpeka. Man nämnde Amerika.

Den ärade ordföranden i utskottet framhöll, att detta land kunnat
så hastigt afbetala sin stora statsskuld. Det är sant. Det är just
en af de få fördelar, som medfölja det protektionistiska systemet,
att man kan med tullskatten afbetala statsskulder. Men jag ber
få påpeka —- jag blyges nästan att erinra om ett så kändt förhållande
— att ju Amerika, trots sina skyddstullar, i likhet med andra
länder hemsökes af de svåra ekonomiska kriserna. De officiella
rapporterna — som hvarken äro affattade för att skrämma bort
emigranter eller för att nedsätta det bestående systemet — upplysa
oss derom, att den kris, Amerika, trots sin protektionism, för
tre år sedan genomgick, var en minst lika hård hemsökelse som
de ekonomiska svårigheter, dem vi i Europa för närvarande hafva
att genomkämpa.

Utskottets ärade ordförande öfvergick derefter till Tyskland och
nämnde något om de stora finansoperationerna å Berlins börs. Han
sade att det vore ett tecken till välstånd, att omsättningen å Berlins
börs så betydligt tilltagit. Jag har icke hunnit, så som jag
skulle önskat, sätta mig in i denna fråga. Men skälet hvarför
Berlin erhållit försteget framför Paris och London är för visso .
icke ett allmänt välstånd i Tyskland. Snarare beror det derpå,
att derstädes stora kapital finnas lediga, hvilka man icke vågar
göra räntebärande genom att nedlägga dem i industriella företag,

N:o 12.

Måndagen den 28 Februari, e. m.

Ang. inf ovan

de af spån målstullar.

(Forts.)

-m. m. Men detta förhållande är som sagdt alls icke något bevis
på Tysklands blomstrande tillstånd.

Vidare berördes de tyska handelskamrarnes uttalanden. Och
handelskamrarne, det betyder, enligt den mening som framgick
ur talarens ord, handelsmännen. Det är en af det nya systemets
egendomligheter, att det tyckes underkänna handelns’berättigande
såsom det dagliga lifvets och affärs lifvets oumbärliga tjenarinna,
med pligter och derpå grundade rättigheter.

Jag vet icke om det i detta fall var meningen att framställa
handelns idkare såsom en klass, med intressen motsatta öfriga
samhällsklassers. Men det är dock egendomligt, att bevillningsutskottets
ordförande talade om handelskamrarne så, söm om de voro
liktydiga med handelsmännen. Jag torde icke inför en så sakkunnig
auktoritet, som bevillningsutskottets ordförande, behöfva
anmärka, att det officiella namnet på Tysklands handelskamrar är
handels- och industrik&mT&v. De bestå icke blott af köpmän utan
äfven af industriidkare. De representera minst lika mycket industrien;
exempelvis må hänvisas till Stuttgarts handels-och industrikammare.
Och rapporterna till dessa handelskamrar afgifvas af
sakkunnige fackmän för handel, för industri och åkerbruk. Totalomdömet
sammanfattas slutligen af sekreteraren.

I sammanhang med talet om handelskamrarne, hvilka skildrat
tillståndet i Tyskland i ganska mörka färger, anmärkte talaren,
om jag förstod honom rätt, att deras uppgifter skulle hafva blifva
motsagda af konsuln i Lybeck, ur hvars berättelse man kunde
vinna god ledning för att bedöma verkningarne af skyddssystemet
i Tyskland. Jag skall tillåta mig att helt enkelt uppläsa några
rader ur samma konsuls berättelse. “Klagomålen öfver jordbrukets
nödstälda läge11 —- yttrar konsuln — “fortfara och torde hafva
sin grund icke allenast i utländsk konkurrens utan äfven i
omättligt högt uppdrifna egendoms- och arrendepris.11 Sålunda
synes att det tullsystem, med hvilken man experimenterat sedan
år 1879, alldeles icke medfört sådana resultat som man från början
hoppats. Det sjuåriga systemet har i Tyskland icke burit de
utlofvade frukterna. För att få en lyckosam erfarenhet af dess
verkningar beköfver man förmodligen, såsom jag redan nämnt, icke
sju utan — åtta år!

_Vi frihandlare lära för öfrigt anse oss så “fullkomlige", att
vi icke lyssna, till auktoriteter. Nej, vi lyssna verkligen icke till
sådana auktoriteter som den af herr ordföranden i bevillningsutskottet
framburna anonyme författaren i Verldens Gång. Men
om, såsom talaren uppgaf, någon frihandlare påstått att “Bismarck
är en toker", så vill jag säga, att jag för min ringa del visst icke
yttrat sådana tankar om furst Bismarck. Men jag dristar påstå
att lian,, i fråga om rent svenska förhållanden, icke är tillräckligt
sakkunnig. Och jag anser att det icke är hans auktoritet, som
skall, läggas till grund för allt vårt görande och låtande bär i
Sverige.

Utskottets ärade ordförande berörde sedermera i sitt tal eu
sak, som jag ej kan förbigå. Han talade om: arbetareagitationen.

Måndagen den 28 Februari, e. m.

2ö

N:o 12.

Han satte denna öfverskrift på ett särskilt kapitel. Han antydde Ang. införanatt
vi frihandlare och vår förening mot lifsmedelstullar skulle de af spånhafva
drifvit agitation bland arbetarne. ”(FortsT''

Jag påstår att, om man bör hålla oss räkning för någonting
i fråga om denna sak, så är det just, att vi icke agiterat bland
arbetarne. Yi hafva endast sökt att erhålla kännedom om deras
egna tankar och deras egna uttalanden i denna stora angelägenhet.
Också har man icke heller i Stockholm ens hört talas om
arbetaredemonstrationer, fastän det hade varit den lättaste sak
att bringa sådana till stånd. Jag påstår att minst lika mycken
agitation pågått från den protektionistiska sidan som från vår.

På samma gång som detta tal om arbetareagitationerna framkastades,
framkastades också antydningar om ett par högre embetsman,
som skulle varit delaktiga i denna agitation. Efter hvad
jag förmodar, åsyftades tvenne medlemmar af föreningen mot lifsmedelstullar.
För min del har jag, som nyss nämdes, intet förnummit
om en sådan agitation. Att i vårt land högre embetsman
skulle förmenas att uttala sig i frågor rörande allmänna angelägenheter,
kan väl icke vara talarens mening. Denna rätt äfven
för embetsmannen att fritt yttra sig utgör ju en af de politiska
rättigheter, man i vårt land eger. Det må anses mer eller mindre
lämpligt ur politisk synpunkt. Men då en gång förhållandet så
är, ligger det onekligen något stort deri, att embetsmänen få fritt
och obehindradt framlägga sin mening, vare sig den går i ena
eller andra rigtningen. Och jag frånkänner utskottets ordförande
rätten att på grund häraf sammanbinda dessa personer med talet
om agitation i dålig mening.

Utskottets herr ordförande fann äfven lämpligt att gifva en
slags skildring af ett offentligt möte, som egt rum på musikaliska
akademien. Jag känner icke om han sjelf der var närvarande
eller om han talade blott efter hörsagor. Men han inblandade i
sin skildring åtskilliga politiska betraktelser. Jag vet icke om de
efter hans åsigt hörde till parlamentarisk god ton; men de stämde
föga öfverens med hans vid remissdebatten uttalade förhoppning,
att pröfningen af de föreliggande frågorna skulle varda “lugn och
lidelsefri". Kanske har äfven jag just nu något brustit i detta
stycke. Men, mine herrar, det är icke lätt att bibehålla lugn och
jemnmod, då man finner att till och med ett sådant möte som
detta af den ärade talaren användes för hans politiska agitationer.

Det är naturligtvis icke med afsigt att i denna punkt föra
talan för den eller dem, hvilka herr ordföranden i bevillningsutskottet
åsyftat, som jag vidrört detta ämne. Jag förmodar att
de, som detta må tillkomma, skola besvara beskyllningarne, om de
så finna värdigt och lämpligt. Men jag kan icke annat än uttala
min förvåning deröfver, att det nu skall stämplas som något orätt,
om de, som ega landets högsta förtroenden, på ett allmänt möte
lyssna till småfolkets röst, äfven om det der händer, att en person
får ordet, hvilken här ett namn, som icke har god klang. Och
skulle för öfrigt på ett öppet möte icke en och hvar få uttala sig,

N:o 12. 26 Måndagen den 28 Februari, e. m.

Ang. införan-länge han håller sig till ämnet och så länge han gör det på
må/stullZ'' ett höfvis,ä Sätt?

(Forts.) '' . Hem talman, för att återföra diskussionen till tullarne vill
jag endast utbedja mig svar på denna fråga: af hvad skål tala
protektionisterna alltid om oss såsom företrädesvis teoretici? Hvarifrån
hafva protektionisterna fått mera erfarenhet om det nya systemet
än vi? Jag finner dem tvärt om vara i fullaste mått teoretici.
De importera sina tyska doktriner och vilja att vi utan
vidare skola antaga dem! — Jag har, herr talman, icke något
vidare att tillägga.

Hem J. H. G-. Fredholm: Då jag tillät mig framställa några
anmärkningar mot det nya systemet, nemligen: att det blott är en
bit af ett system, att det icke håller hvad det lofvar och att det,
värst af allt, icke är något system, samt att de föreslagna tullsatserna
skola bomma att skada många af våra näringar, då väntade
jag helt naturligt att dessa allvarsamma anmärkningar skulle
blifva tillbakavisade af dem, som förde det nya systemets talan.
Oaktadt jag sålunda derpå var beredd, var det dock icke utan en
viss oro, som jag hörde bevillningsutskottets ordförande i början
af sitt anförande förklara, att de på frihandelns grund ^vilande
teorierna nu voro krossade, men de skäl, hvarpå han stödde denna
sin uppfattning, voro sannerligen så klena, att de, en gång kända,
ej vidare kunna oroa någon frihandelsvän.

Men kunna de af oss omfattade teorierna verkligen gifvas
namn af frihandelsteorier, när de utgå från och stödja sig på vår
nuvarande tulltaxa med sina 636 nummer, af hvilka 60 % eller
omkring 380 olika varuslag äro belagda med tull, uppgående stundom
ända till 33 % af varans värde? När det nu rådande system,
som vi förfäkta, ej har mera af frihandel i sig än så, torde
det med skäl kunna göra anspråk på benämningen moderat, och
moderata anspråk äro ej så lätta att krossa. För öfrigt torde det
nu vara, för tidigt att med bestämd säkerhet påstå att de frihandelsteorier,
som af oss omfattas, äro krossade. Ja, jag går så
långt, att jag vågar påstå, att de icke blifva det, äfven om de vid
voteringen skulle komma att ligga under.

Då jag påvisade skadligheten och det principvidriga i de föreslagna
tullarne å majs, smör, fläsk och tackjern, bemöttes dessa
anmärkningar med påståendet, att de voro nödvändiga för iakttagande
af reciprocitet mot andra land. Men jag frågar, kan det
kallas för reciprocitet att genom tull vilja tvinga våra kreatur att
äta inhemsk råg i stället för utländsk majs, när denna är billigare,
eller _ vår fattigare befolkning att äta svensk skinka i stället för
amerikanskt fläsk, eller tvinga våra mekaniska arbetare att till
skada för landets näringsverksamhet gjuta svenskt tackjern i stället
för engelskt gjutjern. Icke måtte väl de främmande stater,
Amerika och England, mot hvilka man vill göra gällande ett sådant
straffsystem, derpå blifva lidande, utan detta lär val onekligen
blifva vi sjelfva genom att produktionsvilkoren för oss blifva försvårade.
Såsom en af det nya systemets mest välsignelserika fruk -

Måndagen den 28 Februari, e. m. 27 N:0 12.

ter framhöll bevillningsutskottets ordförande, att vi derigenom Ang. införanskulle
sättas i tillfälle att betala våra skulder på samma sätt som
Amerika gjort. Huru en ökad förmåga att betala den utländska (mörts.) ’
skulden skall kunna blifva en följd af en försvårad produktion
och deraf föranledd minskad export blir väl ändock ett i verkligheten
olöst problem, oaktadt alla försäkringar om motsatsen. Det
framhölls vidare, huru som man i Tyskland vore högst belåten med
det der införda protektionistiska system. Den föregående talaren
har redan visat, till hvilka inkonsekvenser bevillningsutskottets
ordförande i detta fall gjorde sig skyldig, och lian påvisade det
origtiga i att ej tillmäta handelskamrarne något vitsord, derföre
att i dem sutto köpmän. Ohållbarheten af försöket att underkänna
de tyska handelskamrarnes vitsord framstår i så mycket klarare
dag, om man behagar påminna sig, att i dessa handelskamrar sitta
förutom köpmän äfven industriidkare, och för de senare borde väl
ej en minskad import till Tyskland utgöra någon anledning att
uttala sig ogynsamt om systemet och dess verkningar; tvärt om
borde de väl af denna omständighet hafva haft anledning att uttala
sig gynsamt, eftersom en minskad import ju borde beredt
dem fördel genom ökad afsättning inom landet. Men hvad som
för herr Boström gälde mer än handelskamrarnes berättelser, det
var den försäkran han af någon person erhållit, att det skulle sta
bra till i Tyskland. Hos enskilda personer äro dock, som bekant,
meningarne i denna sak mycket vexlande och derföre opålitliga.

När jag i höstas var i Tyskland bemödade jag mig att taga reda
på ställningen derstädes, men jag fann snart, att hos regeringsvännerna,
och sådana voro de flesta med hvilka jag kom i beröring,
ej var rådande mer än en mening, och det var den,, att med
rätt eller orätt stödja regeringen. Och derföre att regeringen var
protektionistisk, derföre var enligt deras uppfattning protektionismen
förmånlig. Annorlunda uttalade sig arbetarne; de voro
missbelåtna, derföre att de i brist på beställningar voro utan
arbete.

Hvad bevillningsutskottets ordförande yttrade om att Berlin
under det protektionistiska systemet blifvit en verldsstad, hvars
penningemarknad täflade med Londons, så frågas om det låter tänka
sig, att detta på allvar skall kunna uppställas som något slags
föredöme för oss. Lika litet kan jag förstå, att han trodde sig ur
Bismarcks auktoritet kunna hemta någon bevisningskraft för afgörandet
af den fråga, som här föreligger, nemligen den, huruvida
det är med vår fördel förenligt att lägga en tull af 2 kronor på
spanmål, 15 kronor på fläsk och 80 öre på gjutjern, allt för 100
kilogram, mer eller mindre, eller alls ingen. Denna fråga synes
mig böra afgöras endast och allenast på grund af den sakkännedom,
öfver hvilken vi här kunna råda, och i öfverensstämmelse
med den praktiska erfarenhet, som af oss blifvit förvärfvad. I
båda dessa hänseenden har enligt mitt förmenande hvarken utskottet
eller dess ärade ordförande lemnat några bidrag till frågans
bedömande, lika litet som till vederläggning af de anmärkningar,
hvilka blifvit rigtade mot utskottets förslag. I stället för skäl

N:0 12. 28 Måndagen den 28 Februari, e. m.

Ang. införan- och grunder har anförts auktoritet och nakna påståenden om det

1 mål st uii a r~. W* systemets förträfflighet, med ett ord protektionistiska tros(Forts.
) artiklar, hvilka vi frihandlare tillåta oss benämna fraser.

Med afseende på arbetarnes opinion i frågan yttrade bevillningsutskottets
ordförande, att man på denna icke kunde fästa något
afseende, emedan frågan icke blifvit till arbetarne framstäld i
sin rätta form. Han sade, att man frågade dem “vill ni hafva
edra lifsmedel fördyrade" och då var det naturligt, att de på denna
fråga skulle svara “nej“. Men sade man dem hela sanningen, och
frågade den: “viljen I i främsta rummet hafva ökad tillgång på
arbete" så skulle de nog svara på annat sätt. Jag skall icke upptaga
till granskning om ordföranden har rätt i sitt påstående, att
frihandlarne under den pågående diskussionen afvikit från den
raka vägen, när de vändt sig till landets arbetare för att höra deras
mening, men det vill jag påstå, att utskottet i handling ej
stält sig ordförandens rättsprinciper till efterrättelse, då detsamma
för den mekaniska industrien fördyrat produktionsvilkoren, utan
att bereda densamma ersättning genom någon förhöjning i priset
på produkterna. Att det icke är genom att göra vilkoren för denna
produktion svårare genom att fördyra lifsmedel och råvaror, som
man skapar ökad tillgång på arbete åt de 14,000 arbetare^ som
denna näringsgren sysselsätter, derom tror jag alla kunna vara ense.

Den ärade ordföranden uttalade äfven något ogillande öfver
den rätt arbetarne tagit sig att döma öfver hvad som för dem
kan vara fördelaktigt eller icke, eller rättare sagdt öfver den frihet,
de tagit sig att yttra sig i frågan. Då jag nu går att bemöta
honom i denna punkt, vet jag ej hvilken kredit han vill gifva åt
mina ord, då han sade sig låta satsen: “säg mig med hvem du
umgås, så skall jag säga dig hvem du är", vara bestämmande för
det omdöme, han bildar sig om personers värde, och då jag å ena
sidan deltagit i diskussionen vid de tillfällen, då de två höga förtroendemän,
om hvilka han talade, afhandlat olägenheterna af det
nya systemet, och å andra sidan var närvarande vid det tillfälle,
då en för honom och många andra misshaglig person tilläts yttra
sig i samma fråga. Jag befarar emellertid att sistnämnda omständighet
skall beröfva mig den kredit, som jag på grund af den för
honom bestämmande uppfattningen anser mig hafva rätt att af honom
fordra med anledning af det umgänge, till hvilket jag först
refererade. Det återstår mig således ej något annat än att oberoende
åt den kredit, han kan finna skäligt lemna mig, uttala min
mening om hans uppfattning af friheten. Och utan alla anspråk
på att min mening skall gälla annat och mer, än hvad den på grund
af sin egen innebörd kan gälla, säger jag honom då, att det skulle
vara ett högst beklagligt ingrepp i den personliga friheten, om
hans uppfattning skulle blifva den rådande och det skulle behöfvas
tillåtelse för att på ett hofsamt sätt uttala sin åsigt i en fråga, om
hvilken meningarne äro så delade som i denna. Ja, jag går ännu
längre, jag anser det nemligen i ett fritt samhälle böra vara hvars
och ens medborgerliga rätt att på ett lagenligt sätt kunna få uttala
och göra gällande sin uppfattning om hvad som för samhäl -

Måndagen den 28 Februari, e, m.

N:o 12.

lets bästa kan vara fördelaktigast, i all synnerhet om det gäller Ang. införan den

stora massans väl eller ve. Gent emot alla andra skall denna

min mening få gälla hvad den kan gälla, men gent emot herr ord- ”(Forts

föranden, som ej blott vill räkna rösterna utan äfven väga dem,

förklarar jag den vara oantastlig, ty den våg, med hvilken han vill

väga rösterna, är kommunalförfattningens, och med denna i handen

vill han lägga fyrkarne i ena vågskålen och menniskovärdet i den

andra, och för mig och alla andra, som just inga fyrkar ha'', skulle

menniskovärdet, om han finge bestämma det, således komma att

väga fjäderlätt. Men ännu äro vi ej der.

Till sist sade han sig vilja behandla den ekonomiska sidan af
utskottets förslag, och då väntade jag, att han skulle komma in
på det, som i denna fråga är hufvudsak, men till min öfverraskning
sade han sig då kunna vara kort. Också fick man i hufvudsaken
ingen upplysning, men deremot veta hvad man visste förut,
eller att skuldsättningen för stat, kommun och enskilde ökats, och
så lofvade han att i och med antagandet af det nya systemet
skulle alla våra skulder regleras. Men då landets hufvudnäringar
nu, enligt hvad ordföranden upplyste, endast föga kunnat bidraga
till skuldernas afbetalande, huru skola de härefter dertill kunna
göras mera förmögna genom det exportens försvårande, som måste
blifva en följd af det nya systemet.

När såsom en talare på andra sidan, hvilken uppträdde till
försvar för utskottet, yttrade, man måste medgifva, att det föreliggande
utskottsförslaget är behäftad! med en mängd fel och brister,
icke blott med afseende på varornas gruppering, utan äfven
med afseende på tullsatsernas belopp, så kan man alls icke
vara tillfVedsstäld med förespeglingen, att sådant framdeles
kan ändras. Mig synes i detta som i alla andra likartade
fall det rigtigaste vara att afhjelpa de fel, som man inser
vara till finnandes, först, innan man skrider till realiserandet af ett
felaktigt förslag. Att utskottet icke vidtagit denna enkla åtgärd,
beror, enligt hvad samme talare förklarade, derpå, att utskottet i
följd af franska handelstraktaten icke haft full handlingsfrihet, och
när utskottet saknat denna nödvändiga handlingsfrihet, för att få
ett rigtigt system till stånd, hade utskottet gått till väga som det
gjort och föreslagit ett system, som icke är något system, blott
för att komma från det gamla. Men det är enligt mitt förmenande
icke på detta sätt man bör behandla en så djupt i uäringslifvet
ingripande samhällsfråga som ett förändradt tullsystem. Det är
hvarken rigtigt eller klokt, att man blott för att komma från det
gamla föreslår hvilka slags tullsatser som helst. I alla möjliga
hänseenden hade det, då man saknade full handlingsfrihet, sålunda
varit bättre om man uppskjutit med införandet af ett nytt system,
till dess den fulla handlingsfriheten vunnits.

Men när man så icke gjort, må då de, som. vidtagit åtgärden,
sjelfva bära ansvaret för följderna, och må i synnerhet den eller
de, på hvilkas röst frågans utgång nu kan vara beroende, noga
betänka det ansvar de ikläda sig genom att föra landets näringar
in på okända och äfventyrliga områden. Det är icke vi, som känna

N:0 12. 30 Måndagen den 28 Februari, e. m.

Ang. införan■ och varna för de svårigheter och äfventyr, som äro förbundna
ålstullar'' me<^ genomförandet af det nya systemet, det är icke vi, som för
'' (Forts.)* den skull stå qvar på det beståendes grund, det är icke vi, som
om framgången sviker skola bära ansvaret för det nya systemet,
utan det blifver de, som med gifmild hand strött omkring sig löften
att undanrödja det nu rådande betrycket, som skola bära detta
ansvar, och blifva löftena icke infriade, ja! då inträder ansvaret.

Herr Thestrup: Uti ett ärende af så djupt ingripande betydelse
som det föreliggande, dervid fråga är om icke mer eller
mindre än att öfvergifva det tullpolitiska system, som under loppet
af mer än 3 decennier tillämpats i vårt land, och derunder,
hviiket ingen lär kunna bestrida, landet gått med jättesteg framåt,
må det icke anses förmätet att med ett par ord tillkännagifva sin
ståndpunkt. Frågans konstitutionella synpunkt har förut under
detta plenum blifvit af en förste talare på stockholmsbänken
så uttömmande framhållen, att jag endast vill åberopa hans
anförande och till alla delar deri instämma. Beträffande den nu
föredragna första punkten har iag hvarken af hvad som på ena
eller andra sedan framkommit eller af den i dag förda debatten
funnit mig föranlåten frångå den af mig föregående år hysta öfvertygelse.

Då jag finner påläggandet af nya eller förhöjda tullar af sådan art,
som de här föreslagna, icke vara af något statskassans behofpåkalladt.

då de föreslagna spanmålstullarne, enligt hvad förut blifvit
påvisadt, endast skulle komma ett jemförelsevis mindre antal af
landets större jordbrukare, men deremot icke, eller åtminstone icke
i.någon afsevärd mån, det ojemförligt större antalet af landets öfriga
jordbrukare till godo;

då desamma skulle lända jordbruksnäringen i allmänhet och
derigenom landet i dess helhet till skada derigenom, att de skulle
motverka landtbrukets rationella utveckling och derjemte ej mindre
för jordbruket sjelft än ock för landets öfriga näringar fördyra
deras produktionskostnader;

då samma tullar slutligen i främsta rummet komme att drabba
dem, som minst kunde bära den nya beskattningen — tyngre
komme att drabba dem, som för tillfredsställandet af de rent materiella
behofven måste använda större delen af sin äfven dessförinnan
knappt tillmätta årsinkomst, än dem, som för samma ändamål
endast behöfde använda en mindre del deraf, tyngre komme
att drabba den gifte än den ogifte, tyngre den med en talrik barnskara
välsignade än den barnlöse familjefadren, eller med andra ord,

då skattebördan, i fall de föreslagna spanmålstullarne genomdrifvas,
skulle komma att drabba landets befolkning i motsatt förhållande
till skatteförmågan,

sluter jag mig till dem, som yrka utslag å den nu föredragna
punkten.

Herr friherre Nordenskiöld: Då jag vid sistförfluten riksdag
hade tillfälle att uttala min åsigt i denna vigtiga fråga, skulle

Måndagen den 28 Februari, e. m.

N:o 12.

jag nu icke hafva besvärat kammaren med ett ytterligare anförande, Ang. införanderest
jag icke funnit det vara åtskilligt i utskottets betänkande, de af spånsom,
oaktadt det till en del blifvit bemött redan af föregående talare, ™(Voids T''''
ännu torde behöfva belysas. Utskottet accepterar å sid. 2 i sitt
betänkande ett yttrande af det föregående årets bevillningsutskott,
hvilket går ut derpå, att hufvudorsakerna till jordbruksnäringens
bekymmersamma läge vore dels den snabba utveckling, som spanmålsodlingen
nått i främmande land, dels ock den oerhörda nedsättning
af transportkostnader, som åstadkommits genom senare
tiders lättare kommunikationer och förbättrade transportmedel, hvarigenom
det förut befintliga skyddet mot öfvermägtig konkurrens
från aflägsna länder blifvit omintetgjordt. Nekas kan ej att i
dessa omständigheter orsaken till viss grad är att söka till jordbrukets
närvarande betryck. Men hufvudorsaken, den varaktigt
verkande orsaken, är dock ej att söka i det af utskottet påpekade
förhållandet — utan i jordens alltför djupa skuldsättning, i den
höga inteckningsräntan och framför allt i vår för jordens skuldsättning
alltför gynsamma inteckningslagstiftning. Ty om än jordfastigheten
i detta ögonblick blefve helt och hållet befriad från
intecknad skuld, så är det ej svårt att inse, att, med den lätthet
inteckningslån tidtals erhållas, jordbruket efter ett par generationer
till följd af inlösen efter arfskiften, till följd af en deljordegares
slöseri och oförstånd m. in. å nyo skulle vara ruineradt genom
skuldsättning och lida under samma betryck som nu. Ville
och kunde en svensk statsman sätta yxan till roten af det onda,
så borde det ske genom att bereda jordbrukaren billigare inteckningslån
under vilkor att han för mottagande af dessa lån underkastade
sig en mycket betydlig inskränkning i rättigheten att för
framtiden inteckna sin jord. Förrän detta sker, komma de tryckta
tiderna alltid att fortfara, för att, när andra ogynsamma omständigheter
tillstöta, uppträda med sådana ytterligt svåra symptom som
för det närvarande.

Hvad utskottet här föreslår för att hjelpa jordbruket är endast
ett palliativ, som enligt min öfvertygelse skall visa sig ytterst
overksamt. Ty trots de siffror utskottet anför å sid. B och 4,
för att visa att tullen å åkerbrukets alster skall komma de fleste
af våra jordbrukare till godo, är det endast en ringa procent af
landets jordbrukare som komma att få gagn deraf. Det är ganska
egendomliga siffror, utskottet bjuder oss i detta afseende.

Först talar utskottet om, att man för hvarje individ i landet
kan beräkna en årlig medelkonsumtion af 272 tunna säd. Nå, det
tar jag för godt. Men så kommer utskottet till fördelning på de
olika sädesslagen af detta qvantum, nemligen hvete 5,s proc., råg
35,4, korn 20,o. hafre 31,i och blandad säd 7,7. Men då frågar jag:
finnes det väl för det närvarande någon trakt i Sverige, der folket
äter hafre, äter hästbröd lika mycket som råg! Nej, så förhåller det
sig lyckligtvis icke, utan öfverhufvud förtär såväl fattig som rik
öfverallt i landet mest höstsäd och endast ringa qvantitet hafre.

Det är med dessa siffror utskottet kommer till det resultat,
att den årliga medelförbrukningen af höstsäd uppgår till 40,9 proc.

N:o 12.

Måndagen den 28 Februari, e. m.

Ang. inför an■
de af spånmålstullar.

(Forts.)

■af 2 7-2 tunna eller 1,2 tunna pr individ, ett tal som tydligen är
mycket för litet. Vidare förutsätter utskottet, att jordbrukarens
årliga förbrukning af höstsäd endast beror på den säd, som han
och hans familj förtär. Det är fullkomligt origtigt. Ty en del
höstsäd lemnas till kreaturen under en eller annan form, och ytterligare
har väl eu jordbrukare, äfven med ett icke synnerligt stort
jordbruk, eu eller ett par drängar, som också skola hafva sin föda.
Beräknar man allt detta, kommer man till ett tal, som är vida
högre än utskottets, då utskottet antager att alla de jordbrukare,
som ega mer än 7,27 tunnland odlad jord, skulle i regel hafva höstsäd
att aflåta. Jag vill härvid i förbigående anmärka, att oaktadt
de ytterligt osäkra beräkningsgrunder, som förefinnas i utskottets
betänkande, uträknar utskottet sina tal med ett stort antal decimaler.
Det talar t. ex. om hundradels tunnland. Det är en vanlig
metod hos dåliga räknekarlar att med decimalernas antal ersätta
svagheten i kalkylen.

Den som har mer än 7,27 tunnland jord skulle således hafva
råg till afsalu. Nu är frågan den, om detta öfverskott skulle bestå
i en kappe eller halftunna eller tunntal, för att beräkningen skall
hafva den ringaste praktiska betydelse; för den fråga som nu föreligger
måste vi endast tala om dem, som hafva råg till afsalu i
nåmvärd qvantitet. Öfver hufvud taget måste väl, på grund af de
omständigheter jag påpekat, den af utskottet antagna minimiarealen
— 7 och 27/100 tunnland — minst fördubblas för att en
jordbrukare alls skall kunna producera höstsäd till afsalu, och skall
detta kunna ske i någon nämvärd qvantitet, så bör den ifrågavarande
minimiarealen helt säkert ökas till det tre- och fyrdubbla.

Här finnes i kammaren ett icke ringa antal smärre jordbrukare,
till hvilka jag skulle vilja ställa den frågan, om de tro att
en svensk jordbrukare i några andra delar af landet, än i de för
jordbruksnäringen mest gynsamma, med en hemmansdel om 30
tunnland under plog kan producera någon nämnvärd qvantitet höstsäd
till afsalu? Jag är öfvertygad om att svaret skall utfalla enhälligt
nekande.

För de flesta delar af landet motsvarar för öfrigt 30 tunnland
verklig åker minst 40 tunnland odlad jord, när jag dit räknar både
vägar och diken samt naturliga ängar. Sålunda tror jag att man
tryggt kan säga, att i allmänhet endast de jordegare, som ega
minst 40 tunnland odlad jord, kunna producera höstsäd till afsalu.
I så fall komma vi till det resultat, att af Sveriges 266,332 jordegare
(det tal som utskottet angifvit) 239,229 icke hafva höstsäd i
nämnvärd qvantitet till afsalu. För dessa tvåhundratrettioniotusen
kan sålunda den nu föreslagna tullen icke vara till någon verkligbåtnad
i dessa tryckta tider. Om utskottet för minimiarealen antagit
dessa 40 tunnland, så hade det sluppit ifrån att kompromettera
sig genom en sådan probabilitetskalkyl, som finnes att läsa
i slutet af sidan 4. Det är ett icke så lätt problem att med ledning
af de fyra tal som der finnas att tillgå räkna ut huru många
jordegare ega 7,27 tunnland. — Säkert är att det icke kan räknas
ut på det sätt som utskottet användt, och något styfvare i sin

Måndagen den 28 Februari, e. m.

N:o 12.

räknekonst borde de vara, som hålla det ekonomiska rodret iden Ang. införmnya
tid som stundar. äe "f sPan~

Då jag således fortfarande är öfvertygad derom, att denna tull ™ (Forts)*''''
endast kommer ett mindre antal jordegare till godo, och detta endast
de rikaste, hvilka minst behöfva det; då tydligt är, att den
nu föreslagna nya skatten är en för den fattige obillig och orättvis
beskattning; då de föreslagna tullarne med all säkerhet skulle
komma att väcka split och oenighet emellan olika samhällsklasser
i en omfattning, som man i vårt land icke på långliga tider erfarit;
då antagandet af dessa tullar slutligen skulle bilda en omkastning
i ett ekonomiskt system, som, dagens bekymmer oaktadt — säga
hvad man vill — utvecklat vårt land i ekonomiskt hänseende på
ett sätt, som ingen fordom kunnat drömma om, så yrkar jag afslag.

Med friherre Nordenskiöld instämde herr A. Olsson i Ormakärr.

Herr Ahlström anförde: Herr talman! Då jag för min del icke
tilltror mig att kunna framkomma med något nytt, som skulle kunna
tjena till ytterligare belysning af denna fråga, hvilken sedan åratal
blifvit så uttömmande behandlad så väl inom riksdagen som i
tidningspressen och tryckta skrifter, har jag icke för afsigt att nu
yttra mig något utförligare, utan vill endast gifva till känna, att
jag fortfarande hyser samma åsigter som tillförene i fråga om
obilligheten, orättvisan och skadligheten för hela vårt land af spanmålstullar
och att jag, om någon förändring med mig inträffat,
blifvit om möjligt ännu mera öfvertygad derom än förut.

Men det är också en särskild anledning till att jag nu begärt
ordet. Jag har nemligen att redogöra för en mötesadress, som blifvit
tillsänd mig och öfriga representanter i riksdagen för Malmö stad.

Hvad än somliga må säga och tänka i afseende å uttalanden rörande
våra riksdagsangelägenheter, gjorda å folkmöten, tror jag
dock icke någon skall kunna bestrida att det mötesbeslut, jag nu
ämnar omnämna, icke skulle vara förtjent af särskild uppmärksamhet,
fattadt, som det är, af personer, hvilka man med skäl bör
kunna tillmäta insigt i och förmåga att behandla denna i hela vårt
näringslif så djupt ingripande fråga. Den är nemligen afgifven af
Malmö börsförening, och denna förening kan icke jemföras med
Tysklands handelskamrar, om hvilka bevillningsutskottets ärade
ordförande i dag yttrat, att de, såsom representerande endast köpmän,
naturligtvis icke ville veta af några tullar. Att de icke uteslutande
bestå af köpmän har redan förut blifvit påvisadt, och
den förening, hvars beslut jag nu tänker referera, består icke heller
ensamt af affärsmän, utan representerar till stor del skilda grenar
af vår industri. Förutom en mängd af föreningens medlemmar
voro vid sammanträdet närvarande äfven många utom densamma
stående personer. Såsom ordförande för mötet fungerade en skarpsinnig
riksdagsveteran från borgareståndets tider och som tillhört
äfven denna kammare under första tiden af dess tillvaro, en person
som under flera tiotal år varit synnerligt verksam och tagit en

Andra Kammarens Prot. 1887. N:o 12. 3

N:o 12.

Måndagen den 28 Februari, e. in.

Ang. införande
af spanmålstnllar.

(Forts.)

mycket ingripande del i landets politiska lif samt förvärfvat stort
anseende inom hela vårt land.

Den nämnda resolutionen lyder sålunda:

“då den genom lifsmedelstullar ifrågasatta ökning i nationens
indirekta beskattning icke kräfves af statsverkets behof;

då dessa tullar, särskild! hvad spanmål angår, icke kunna antagas
främja, men väl motverka vårt landtbruks utveckling i den
retning, som lofvar detsamma största lifskraft och trygghet ;

då de för landets alla öfriga näringar, hvilka äfven hafva att
kämpa med svåra konjunktur/, fördyra produktionskostnaden och
försvåra täflan med utlandets industri; och

då de för folkets stora flertal skulle varda en dryg konsumtionsskatt,
obillig emedan den är lagd på lifvets oundgängligaste
förbrukningsartiklar och orättvis emedan dess tyngd komme att
stå i omvänd proportion till skatteförmågan;

beslutar mötet uttala sin bestämda åsigt, att lifsmedelstullar
ej böra införas.“

Herr talman! Jag instämmer till alla delar i detta mötesuttalande,
såsom varande koncist och i största korthet innefattande
de väsentligaste skäl, som kunna anföras emot tullar på lifsmedel,
och yrkar på dessa grunder afslag å den föredragna punkten.

1 anseende till den långt framskridna tiden, och då ytterligare
många ledamöter anmält sig vilja afgifva yttranden i det förevarande
ämnet, afbröts nu öfverläggningen för att fortsättas i
morgondagens plenum.

§ 2.

Herr Carl Ifvarsson erhöll på begäran ordet och yttrade:
Jag har begärt ordet i och för en helt annan fråga än den nu
föreliggande. Såsom bekant, har Kongl. Maj:t till Riksdagen aflåta
en proposition om omorganisation af statens läroverk och pedagogi,
och då denna fråga sannolikt skulle remitteras till statsutskottet,
som för närvarande har många andra stora och magtpåliggande
göromål att afhandla, kan detta utskott icke lämpligen
handlägga en så vidtomfattande fråga som denna. Då jag dessutom
har mig bekant, att ett liknande förslag kommer att väckas
i Första Kammaren, anhåller jag få föreslå att kammaren för sin
del måtte besluta, att för behandling af Kongl. Maj:ts nådiga proposition
till Riksdagen angående ändrade bestämmelser med afseende
på de allmänna läroverken och pedagogierna skall tillsättas ett särskild,t
utskott, bestående af sju ledamöter från hvardera kammaren. Under
förutsättning af bifall härtill, föreslår jag att denna kammare
måtte besluta, att lika antal suppleanter som de ordinarie ledamöterna
från denna kammare, eller 7, skall utses.

Om statsutskottet skulle taga jemväl denna fråga om hand
och behandla densamma fullständigt, skulle Riksdagen derigenom
komma att uppehållas en eller annan månad längre. Jag vill derför
hemställa att kammaren måtte fatta ett sådant beslut, som jag

So 12.

Måndagen den 28 Februari, e. m.

nu föreslagit och som är liknande med hvad jag vet kommer i
Första Kammaren att föreslås.

Detta af herr Carl Ifvarsson framlagda förslag blef på begäran
bordlagdt.

§ 3.

Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:

Statsutskottets utlåtanden:

N:o 22, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående restitution
af stämpelafgift till delegarne i sterbhuset efter kabinettskammai’berren
Carl Otto Silfverschöld;

N:o 23, i anledning af Kong!.. Maj:ts proposition angående
upplåtelse af mark från en vid Östersunds stad belägen kronolägenhet; N:o

24, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af åtskilliga kronoegendomar i de norrländska länen;

N:o 25, i anledning af väckt motion om ersättning åt fanjunkaren
C. U. Bergstedt för omkostnader för sergeantsbostället Luggavis
deltagande i Kräklingekärrens aftappning;

N:o 26, i anledning af väckt motion om befrielse för rusthållarne
vid andra lifgrenadierregementet att bekosta exercisammunition; N:o

27, i anledning af remiss med öfverlemnande af uppgift å
de under år 1886 inträffade förändringar i statsverkets inkomster
af för dess räkning utarrenderade kronoegendomar;

N:o 28, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af jord från indragna militiebostället Stommen n:o 1 i
Yermlands län.

Lagutskottets utlåtande

N:o 18, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lagar angående handelsregister, firma och prokura samt angående
tillägg till 15 kap. handelsbalken.

Och Första Kammarens protokollsutdrag

N:o 79, med inbjudning till Andra Kammaren att förena sig
i Första Kammarens beslut om tillsättande af ett särskildt utskott,
bestående af sju ledamöter från hvardera kammaren, för behandling

»:o 12.

Måndagen den 28 Februari, e. m.

af Kongl. Maj-.ts proposition med förslag till lag angående vägunderhållningsbesvärets
utgörande på landet.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle å föredragningslistan
för morgondagens plenum uppföras framför de två gånger
bordlagda ärendena.

§ 4.

Justerades protokollsutdrag, hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 10 1/i e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.

Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1887.