1886. Första Kammaren. N:o 40 (Riksdagens protokoll 1886:40)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1886. Första Kammaren. N:o 40.

Onsdagen den 12 Maj, f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 5 i denna månad.

_ Upplästes ock godkändestStats-Utskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:

Ko 53, i fråga om förändring i tiden för arrendeafgifternas erläggande
för vissa bland kronans utarrenderade egendomar;

Ko 54, i fråga om att åt vissa å kronans utarrenderade egendomar
bosatta lägenhetsinnehafvare bereda tryggad besittning af de
lägenheter de innehafva;

Ko 55, i fråga om egande- och dispositionsrätten till vissa under
bruk och fabriker skatteköpta hemman;

Ko.56, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till Stora Rörs hamnstyrelse af kronohemmanet Rörsberg på
Oland;

Ko. 57, angående öfverlåtelse till Göteborgs stad af eganderätten
till kronans andel i förra Ostindiska kompaniets hus i nämnda
stad; samt

Ko 58, i anledning af Kongl. Maj:ts propositioner om eftergift
af kronans rätt till vissa danaarf.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
Stats-Utskottets under gårdagen bordlagda memorial Kis 63 och 64.

Föredrogos. och godkändes sammansatta Stats-, Banko- och LagUtskottets
sistlidne dag bordlagda utlåtanden:

Ko 1, med anledning af väckt motion angående postsparbankens
utvidgning till en rånte- och kapitalförsäkringsanstalt; och
Ko 2, med anledning af väckt motion om anvisande af medel
till grundfond åt en jordbruksförlagsbank samt med förslag till
reglemente för en sådan bank.

Första Kammarens Prut. 1886. N:o 40.

Jf:o 40.

Onsdagen den 12 Maj.

Ifrågasatt Föredrogs å nyo Bevillnings-Utskottets den 6 och 7 innevarande
upphäfvande aj bordlagda betänkande N:o 15, i anledning af väckt motion om
mellanriks- upphäfvande af förordningen den 29 Maj 1874, angående Sveriges
lagen. och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden.

Herr Statsrådet Friherre Tamm: Bevillnings-Utskottet har uti
nu föredragna betänkande tillmötesgått motionärens ganska långt
gående åsigter och önskningar, då Utskottet hemställer, att Riksdagen
måtte för sin del besluta, att den s. k. mellanrikslagen skulle
uppsägas. Förunderligt nog, har Utskottet der satt punkt. Det
synes mindre väl stå tillsammans med en del af Utskottets motivering,
då nemligen Utskottet på sidan 12 i betänkandet säger, att af
nöden är att erhålla andra bestämmelser, mera omsorgsfullt affattade,
»hvilka kunna finnas egnade att till de förenade rikenas ömsesidiga
båtnad bättre tillgodose den allt lifligare samfärdseln dem
emellan.» Men en sådan motivering kunde man hafva väntat och
förutsatt, att Utskottet icke skulle stanna vid ett förslag till uppsägning
af mellanrikslagen såsom slutligt mål i detta fall.

Att en samfärdselslag mellan Sverige och Norge erfordras, har
vid flera tillfällen blifvit erkändt. Det var nemligen på svenskt
initiativ, som 1874 års förordning utkom. De svenska statsmakterna
erkände då, att en sådan lag vore erforderlig. I förhållandena då
och nu har icke någon särdeles stor förändring inträdt, annat än
möjligen att flera jernvägsförbindelser åstadkommits, hvarigenom
sådana bestämmelser skulle nu erfordras ännu mera än år 1874.
Äfven en af de stora petitioner, som till Kongl. Maj:t framlemnats,
erkänner fullkomligt behofvet af sådana bestämmelser, i det att
dessa motionärer till Konungen framstäf en begäran om ett förtydligande
af förordningen med afseende på tolkningen af dess bestämmelser,
men särskildt betonat, att de önska, att en sådan
förordning som den af år 1874 i princip måtte komma att varda
beståndande.

Om nu också eu sådan lag är erforderlig, måste man dock erkänna,
att missnöje uttalats från flera håll om det sätt, hvarpå lagen
tillämpats, om tolkningen af lagens bestämmelser. Detta missnöje
har vid flera tillfällen gifvit sig tillkänna. Det uttrycktes offentligt
först genom den interpellation, som förlidet år förekom i denna
Kammare, äfvensom i de af mig nyss omnämnda petitionerna till
Kongl. Maj:t. Hans excellens Statsministern har också erkänt, att
någon rättelse erfordras, då han i den bekanta skrifvelsen till norska
Departementet gjort framställning om vidtagande af vissa rättelser,
hvilka dock endast till någon del blifvit accepterade. Då
man nu, på grund af hvad i saken tilldragit sig, måste erkänna,
att bestämmelser angående ifrågavarande samfärdsel, äro nödiga och
detta så mycket mer, som den långa landgränsen emellan Sverige
och Norge gör det svårt, om icke omöjligt, att bevaka densamma,
måste man, ifall starka tullbestämmelser skulle uppställas, naturligen
också tillse, att dessa bestämmelser blifva efterlefda. Om mau
deremot icke kunde åstadkomma, att de blefve efterlefda, skulle

Onsdagen den 12 Maj. 3

följden deraf endast blifva en massa lagöfverträdelser, till hvilka
Riksdagen sålunda på sätt och vis medverkat.

När nu ett sådant missnöje gifvit sig tillkänna och rättelse icke
synes kunna vinnas genom en öfverensstämmande tolkning af lagen
i de båda länderna, torde, för ernående af en likformig tillämpning
af lagen, en förändring af densamma vara af nöden; men dermed
är icke sagdt, att det första steget dertill skall vara lagens uppsägning,
ty ännu äro icke alla medel försökta, för att på. annat sätt
vinna en sådan förändring, och icke är väl allt hopp ute, att en
förändring skulle på annat sätt än genom uppsägning af lagen kunna
vinnas.

På samma gång som jag beklagar, att Utskottet uppstält såsom
en fristående åtgärd uppsägning af denna mellanrikslag, torde det
tillåtas mig få uttala den förhoppningen, att Riksdagen i sitt beslut
måtte betona, hvad som verkligen är hufvudsak här, nemligen att
en i båda rikena likformig tillämpning af lagen skulle kunna åstadkommas,
och detta genom införandet i lagen af bestämmelser, som
blefve alfattade i det syfte, som Riksdagen kan komma att besluta.

Herr Bennich: Efter det yttrande, som afgifvits från statsrådsbänken,
kan jag hysa de bästa förhoppningar, att denna Kammare,
som i alla tider iakttagit moderation i sina beslut, icke skall
komma att lemna bifall till någon sä våldsam åtgärd som den af
Utskottet föreslagna.

Jag ber få fästa Kammarens uppmärksamhet derpå, att Bevillnings-Utskottets
pluralitet i sin motivering med så starka uttryck,
som möjligen stodo till buds, sökt måla alla de olägenheter, som
den nu gällande förordningen angående Sveriges och Norges ömsesidiga
handelsförbindelser skulle medföra; men samma pluralitet
har icke haft ett ord, —■ ett försonande ord att säga om de fördelar,
denna mellanrikslag medfört för begge rikena. Jag tror icke,
att ett Utskott, som har att utreda och allsidigt bedöma de till
detsamma remitterade frågor, någonsin bör ställa sig på den ståndpunkt,
att det ser saken allenast från en sida men lemnar utan all
uppmärksamhet de andra synpunkter, ur hvilka samma sak bör och
kan betraktas.

Jag är skyldig att genom citat styrka den anmärkning, som jag
i detta hänseende framstält emot Utskottets sätt att motivera sitt
förslag.

På sidan 9 i betänkandet börjar Utskottet sina egna reflektioner
och säger, »att de allra vigtigaste bestämmelserna i lagen blifva på
högst skiljaktigt sätt uppfattade, ej mindre af befolkningen i de förenade
rikena än ock af dessas regeringar, domstolar och tullmyndigheter,
ett förhållande, hvilket otvifvelaktigt påkallar lagens omarbetning.
»

Hvar har nu Utskottet erfarit, att folket i de förenade rikena
haft så högst skiljaktig uppfattning af lagen och dess bestämmelser?
Och hvilka hufvudsakliga eller vigtigaste bestämmelser i fråga om
förordningen är det, som utgjort föremål för skiljaktiga meningar

N:o 40.

Ifrågasatt
upphäfvande
af den s. k.
mellanrikslagen.

(Forts.)

5f:o 40.

Onsdagen den 12 Maj.

Ifrågasatt emellan folkens regeringar, domstolar eller tullmyndigheter? — SåUa/denT<lh
ja£ Ye^’ ar ^ V^ers^ bestämmelser i lagen, som varit före mellanriks-

för skiljaktiga meningar; och hvad folket tänker — i fall ens

lagen. folket i allmänhet tänker något om denna lag — derom har jag
(Forts.) icke någon föreställning.

Emellertid baserar Utskottet på denna uppgift, såsom på ett
hufvudsakligt skäl, sitt yrkande att hela lagen måtte upphäfvas.

Till de skiljaktigheter i uppfattningen, hvilka verkligen förekommit,
torde jag senare få återkomma.

Vidare säger Utskottet att det är nogsamt bekant, »hvilket men
den gängse tolkningen af hithörande bestämmelser vållat vår klädestillverkning
och bomullsväfnadsindustri.»

Jag vet icke huru något sådant kan vara nogsamt bekant. Åtminstone
känner jag icke till det. Jag ser tvärtom af den statistik,
som Utskottet sjelf! fogat vid betänkandet, att utförseln till Norge
af så väl ylleväfnader som bomullsindustriens alster varit ganska
betydlig. Statistiken ådagalägger så väl införsel till Norge från
Sverige, som från Norge till Sverige. Man skulle således med
samma skäl kunna säga, att den norska industrien lidit genom mellanrikslagens
bestämmelser, som tillåtit svenska industrialsters införande
i Norge; men jag har icke hört någon sådan klagan från
norsk sida.

»Olämpligheten», säger Utskottet vidare, »af hithörande bestämmelsers
bibehållande visar sig allra bäst af den i motionen aftryckta,
från Kristiania tullkammare till Kongl. norska regeringens Einansoch
Tulldepartement afgifna förklaring rörande införsel från Norge
till Sverige af oblekt bomullsväf, som, sedan den undergått färgning
i Kristiania, af nämnda tullkammare attesterats såsom norsk tillverkning.
»

Så vidt man skulle döma till denna lags olämplighet deraf, att
en eller annan underordnad myndighet, såsom den ifrågavarande
Tullkammaren i Kristiania, afgifvit en högst egendomlig förklaring
—- då skulle man döma på mycket lösa grunder — och så mycket
mer lösliga som det icke är obekant, — något, hvarom jag ytterligare
vill meddela Kammaren upplysning —• huruledes norska regeringen
fullständigt ogillat denna af Tullkammaren i Kristiania
afgifna förklaring.

Så snart Generaltullstyrelsen, som naturligtvis icke är allvetande,
erfarit, att ifrån Norge ofullständigt färgade engelska bomullsväfnader
infördes till Sverige försedda med norska produktionsbevis,
aflat Generaltullstyrelsen genast en skrifvelse till norska
Einans- och Tulldepartementet samt fäste uppmärksamhet derpå, att
så beskaffade produktionsbevis icke borde af någon norsk tullmyndighet
utfärdas.

Hvad svarade då regeringens Einans- och Tulldepartement
derpå? Jo, Departementet svarade att det skall »bemserke, åt man
antager, åt den omhandlede vare ikke rettelig var att anse som
norsk Product, og att man i skrivelse af Dags Dato har gjort Ohristiania
Toldkammer bekjendt med denne Anskuelse» etc.

Onsdagen den 12 Maj.

N:o 40.

Häraf behagade Kammaren finna att norska regeringen, så Ifrågasatt
snart den erfarit att Tullkammaren i Kristiania utfärdat nämnda upphäfvande
bevis och att Tullkammaren afgifvit den af Utskottet omförmälda ffn %L
förklaringen, som Utskottet nu vill lägga till grund för kassation af "‘''lagen. ''
hela mellanrikslagen, underkände Tullkammarens uppfattning och (Forts.)
gaf den förständigande att icke handla i öfverensstämmelse med
den afgifna förklaringen.

Det är nu framför allt på grund af denna Tullkammarens origtiga
uppfattning af sina skyldigheter och af mellanrikslagens innehåll,
— det är på grund deraf som man mr yrkar denna lags upphäfvande,
då likväl den norska regeringen, Tullkammarens öfverordnade,
tillrättavisat Tullkammaren för dess origtiga uppfattning 1

Vidare anför Utskottet bland annat, huru som ändringar i bestämmelsen.
om ömsesidig tullfrihet för hvartdera rikets tillverkningar
visat sig nödvändiga äfven deraf, att denna bestämmelse gifvit
anledning till stor .förlust för svenska statsverket.

Jag är likväl i tillfälle att i det hänseendet något korrigera de
uppgifter, som . lemnats af det ärade Utskottets pluralitet. Enligt
Utskottets statistiska uppgifter för 1884 — det år, under hvilket
man kommit till erfarenhet af den åtgärd, som i Korge vidtagits
med färgning af engelska bomullsväfnader — infördes under detta
år från Korge till Sverige icke mindre än 340,093 kilogram blekta
och färgade bomullsväfnader; men huru stor del deraf var helt och
hållet tillverkad i Korge eller endast undergått bearbetning derstädes
kan icke nu utrönas. Såsom herrarne känna af motionen
och hvad som förefallit i saken, anmäldes för Generaltullstyrelsen
i början af 1885 det förelupna felet med produktionsbevisen. Generaltullstyrelsen
aflat sin skrifyelse till norska regeringen, på hvilken
skrifvelse det af mig nyss omförmälda svaret ingick. Kåväl,

— år 1885 sjönk införseln från Korge af blekta och färgade bomullsväfnader
från 340,093 kilogram till 185,134 kilogram. Verkan
af den uppmärksamhet, som fästes vid felaktigheten i de norska produktionsbevisen
blef sålunda, att införseln från Korge af blekta och
färgade bomullväfnader minskades med icke mindre än 154,959 kilogram.
Herrarne finna således, att det behöfdes endast en erinran
från svensk sida till de norska myndigheterna för att få eu rättelse
och en väsentlig förändring i det öfverklagade missförhållandet.

Ku säger man, att Generaltullstyrelsen borde långt förut hafva
afvetat, att ett sådant missbruk egde rum. Men såsom hvar och en
af herrarne val förstår, kan Generaltullstyrelsen, som icke är närvarande
vid rikets tullplatser utan från dessa inbekommer de der
förda journalerna, icke af dessa journaler se, huru de deri omförmälda
artiklar varit beskaffade — huru vida exempelvis de ifrågavarande
väfnaderna undergått en sådan fullständig bearbetning, som
för karakteren af att vara blekta eller färgade må vara erforderlig.

Men så snart anmälan om det skedda missgreppet inkommit, blef
det på sätt, jag nämnt, rättadt.

Det finnes i vår gällande tulltaxa ett stadgande, som jag tror
nästan är främmande för de flesta andra länders.

5f:o 40. 6

Onsdagen den 12 Maj.

af den s. k
mellanriks
lagen.
(Forts.)

Ifrågasatt Paragraf G af tulltaxeunderrättelserna medgifver nemligen svenupphäfvande
s]ia fabrikör och handelsföreningar, eller, der sådana ej finnas, vederbörande
kommunalstyrelse att utse en eller flera personer i hvarje
stapelstad, som ega att tillse, det de till särskilda yrken hörande
varor blifva efter rigtiga värden och benämningar förtullade. Denna
åt fabrikernas och handtverksindustriens målsmän förunnade rättighet
att bevaka sina intressen redan vid sjelfva tullbehandlingen har
man helt och hållet lemnat åsido, men deremot fordrar man af
Generaltullstyrelsen, som icke befinner sig i tullkamrarne och packhusen
och icke ser huru varorna der behandlas, att den ändock
skall veta, om och hvilka missgrepp möjligen förefalla. — Det är nu
icke på svensk sida, som det förekomna felet låg, utan härledde sig
felaktigheten i produktionsbevisen från ett annat land; och, såsom
sagdt, så snart förhållandet blef för Generaltullstyrelsen anmäldt,
vidtogos åtgärder, som ledde till rättelse.

Vidare anför Bevillnings-Utskottet, huruledes 4 § medgifver
tullfri införsel af utländska varor i mindre partier och säger dervid:
»I enlighet med ifrågavarande medgifvandes antagliga syfte hafva
de norska domstolarne gillat de åtgärder, hvarmed norsk tullmyndighet
undertryckt dylik samfärdsel, då den funnits ega rum, icke
för gränsboarnes eget behof, utan i handelsafsigt, under det deremot
de svenska domstolarne funnit beslag och ansvar i sådant fall sakna
stöd af mellanrikslagens lydelse, hvaraf följden blifvit att stadgandet
i allt större omfattning i handelsafsigt missbrukas.»

I detta hänseende må ock erinras att, så snart de från svenska
domstolarna meddelade beslut befunnos gå i annan rigtning än den,
som af Generaltullstyrelsen ansågs öfverensstämma med mellanrikslagens
mening, och som äfven de norska domstolarna hyllat, Generaltullstyrelsen
ingick till Kongl. Maj:t med anmälan derom och
begärde den förklaring, att utländska varor, som äfven i de mindre
partier 4 § mellanrikslagen bestämde, öfver riksgränsen infördes i
handelsafsigt, icke måtte få åtnjuta de förmåner, som nämnda §
medgifver; med anledning hvaraf Kongl. Maj:t behagade anbefalla
Generaltullstyrelsen att söka anskaffa så fullständiga upplysningar
som möjligt angående den sannolika betydelsen af en dylik införsel.

Tullstyrelsen efterkom naturligtvis denna nådiga befallning och
infordrade från sina underlydande uppgifter i detta hänseende. Att
dessa icke kunde blifva något så när exakta, är ju tydligt, då den
införsel, 4 § medgifver, kan verkställas hvar som helst, äfven der
tullplats icke finnes, samt följaktligen ingalunda alltid kan journaliseras.
Sedan emellertid Generaltullstyrelsen infordrat berörda upplysningar,
afgaf Styrelsen den 26 Sept. 1882 ett utlåtande, deri tullstyrelsen
antog att den årliga tullförlusten på nämnda rörelse kunde
beräknas uppgå till omkring 20,000 kronor.

Huru vida mellanrikslagens lydelse och tolkningen af densamma,
såsom Utskottet uppgifver, haft till följd att stadgandet i allt större
omfattning missbrukats, det torde vara ganska svårt för någon att
kunna ådagalägga. Men säkert är, att hvad Generaltullstyrelsen
kunnat åtgöra för att förekomma missbruk, det har också blifvit gjordt.

Onsdagen den 12 Maj.

N:o 40.

Medan jag är inne på den frågan, vill jag fästa uppmärksam- Ifrågasatt
heten derpå, att mellanrikslagens tillämpning med det allvar, som upphäfvande
det varit tullstyrelsens skyldighet att söka vidmakthålla, föranledt
en allmän önskan hos befolkningen utefter hela riksgränsen att sät- lagen.

tas i tillfälle att utan alltför stora omvägar få så nära sina trafik- (Forts.)

leder som möjligt de varor tullbehandlade, som medföras från Norge.
Tullafgifterna äro långt mindre känbara än krokvägen för att komma
till en tullstation. Detta förhållande har föranledt Generaltullstyrelsen
att tid efter annan hos Kongl. Maj:t utverka inrättande af
allt flera förtullningsplatser utefter riksgränsen •— stationer, som
kosta relatift ganska betydligt, men som sätta gränsboarna i tillfälle
att ärligt förtulla sina varor, i stället för att eljest vara tvungna
antingen att lurendreja eller att göra långa omvägar. Följden af
dessa åtgärder har också blifvit, att, under det tulluppbörden i
Yermlands, Elfsborgs och Kopparbergs gränsdistrikt_ år 1874, då
mellanrikslagen först började tillämpas, utgjorde omkring 85,000 kr.,
uppgick den år 1884 till 175,000 kronor; och befolkningen har funnit
sig tillfredsstäld af att få drifva en loflig och laglig rörelse, i
stället för att antingen pressas med långa omvägar eller med beslag.

Utskottet anför vidare — sedan det meddelat åtskilliga statistiska
uppgifter, som jag dock tror kunna gifva anledning till andra reflektioner,
än dem Utskottet gör, — »äfven de sålunda förebragta utredningar
finner Utskottet, likasom ofvan omförmälda förhållanden,
ådagalägga nödvändigheten af den nu gällande mellanrikslagens ersättande
medelst andra, mera omsorgsfullt affattade bestämmelser,
hvilka kunna finnas egnade att till de förenade rikenas ömsesidiga
båtnad bättre tillgodose den allt lifligare samfärdseln dem emellan.»

Men huru visas detta af de statistiska uppgifterna? Dessa uppgifter
ådagalägga att rörelsen emellan Sverige och Norge tilltagit
ganska betydligt men ingalunda ådagalägges dermed, att den allt
lifligare samfärdseln emellan länderna skulle bättre främjas genom
restriktiva bestämmelser i en ny mellanrikslag.

Sedan Utskottet på detta sätt i svart målat mellanrikslagens
svåra följder, så kommer utskottet till en liten bekännelse vid hvilken
jag ber att få fästa Kammarens synnerliga uppmärksamhet.

Den är sparad till slutet.

»Utskottet vill härutinnan jemväl erinra, huruledes, under det
att vid den tid, då nu gällande mellanrikslag tillkom, allenast en
jernvägsförbindelse, då ännu jemförelsevis föga anlitad, förefans
mellan de förenade rikena, den nu betydligt vidgade jernvägssamfärdseln
gjort behofvet af mellanrikslagens revision allt större, äfvensom
att den allt kraftigare framträdande nödvändigheten af vår tulllagstiftnings
reformerande i öfverensstämmelse med andra länders påkallan
större frihet i förfogandet öfver vår tulltaxa än mellanrikslagen
medgifver.»

ja, mina herrar, här hafva vi pudelns kärna!

Det är protektionismen, som vill undanrödja äfven detta hinder
att fritt förfoga öfver vår tulltaxa; icke för att bereda statsverket
inkomster — nu ömmar man icke för dessa •—• utan för att bereda

N:o 40. 8

Onsdagen den 12 Maj.

Ifragasatt ökadt skydd åt näringarna eller med andra ord att så mycket mera

rrrfbeskatta det svenska folket. , Det är syftet och detta har icke heller

melUnrils- dolts, — något som länder till utskottspluralitetens heder.

lagen. »Upprepade framställningar» — säger Utskottet slutligen —

(Forts.) »från svensk sida om afhjelpande af oegentligheter i mellanrikslagstiftningen,
och senast Herr Statsministerns och Chefens för Finansdepartementet
ofvanberörda skrifvelse i fråga om svenska och norska
tillverkningars tullfrihet, hafva blifvit från norsk sida afböjda.»

Jag har med den af mig åberopade‘''skrifvelsen från norska
Finans-, och Tulldepartementet visat, att en framställning, som gjordes
härifrån, var tillräcklig för att från norsk sida framkalla en åtgärd,
som skulle främja mellanrikslagens lojala tillämpning.

. -Mött jag erkänner, att det finnes en ock annan meningsskiljaktighet,
som bör kunna undanrödjas; och efter min tanke möter
derför ingalunda något oöfvervinnerligt hinder från norsk sida, såvida
svenska (Riksdagen verkligen vill undanrödja och icke i stället
skapa misshälligheter.

Det är på den grund, jag tillåtit mig afgifva min reservation,
i hvilken jag påpekat att det förekommer åtskilliga meningsskiljaktigheter,
särskild^ med afseende på 4 och 9 §§:s tillämpning.

Dessa skiljaktigheter äro väl i praktiskt hänseende fullt uppvägda
af de fördelar, som lagen medförer, men ändock tillräckliga
för att begära eu revision af densamma.

Jag tror, och jag har äfven uttalat det i min reservation, att
framställning härom borde göras, innan man vidtager en till sina
följder så ödesdiger åtgärd som den att upphäfva hela lagen. I detta
hänseende tror jag knapt att någon enda af Kammarens ledamöter
betviflar, att en så våldsam åtgärd som att upphäfva lagen skulle
kunna medföra långt svårare, långt betänkligare följder, än de
olägenheter, man genom lagens upphäfvande vill omintetgöra och
lag tillåter mig följaktligen hemställa, att Kammaren, med afslag å
Utskottets förslag, ville bifalla den reservation, som jag och åtskilliga
andra af Kammarens ledamöter vid detta betänkande fogat.

Herr Wsern, Carl Fredrik: Utskottet säger i sitt betänkande,
att , med afsende , på de följder, mellanrikslagen haft för Sverige,
enligt den statistiska utredning, som Utskottet meddelat, Utskottet
anser sig icke kunna tillstyrka en revision af nämnda lag utan
hemställer, i sitt betänkande om densammas upphäfvande.

Jag vill nu söka visa hvad af denna statistik kan inhemtas med
afseende å utvecklingen af samfärdseln emellan båda rikena, och
skall dervid söka att ej blifva för vidlyftig. Se vi då på Bil. F.,
finna vi, en framställning af värdet utaf varuomsättningen mellan
rikena, jemfördt med värdet af hvartdera rikets hela omsättning;
och betrakta vi först Sveriges omsättning, så var den under åren
1871 73 i medeltal för år något öfver 413,200,000 kronor, deraf
omsättningen med Norge utgjorde fullt 18,600,000 kronor. Sveriges
omsättning med alla öfriga länder uppgick sålunda under nämnda
år till 394,600,000 kronor.

Onsdagen den 12 Maj.

N:o 40.

Jemför jag detta med hvad förhållandet var 10 år efteråt eller ifrågasatt
under åren 1881—83, finner jag att Sveriges hela omsättning då upphäfvande
var i årligt medeltal 551,800,000 kronor, deraf med Norge 28,200,000 afneua„riicskronor
och följaktligen 523,600,000 med alla andra länder. Således lagen.
finner jag, att under dessa 10 år omsättningen ökats från 394,600,000 (Forts.)
till 523,600,000 eller med 129 millioner, d. v. s. nära 33 procent,
men med Norge från 18,600,000 till 28,200,000 eller med 9,600,000
och således nära 52 procent. Och utsträcker jag samma jemförelse
till året 1884, finner jag att omsättningen då från medeltalet af
åren 1871—73 ökats med alla öfriga länder med 35 procent, men
med Norge med ända till 77 procent.

Således är händelsen den, att under dessa 12 år omsättningen
med Norge ökat sig dubbelt fortare än omsättningen med hela den
öfriga verlden.

Se vi derefter till, huru det i sådant afseende förhåller sig med
Norge, finner jag, att åren 1871—73 var Norges hela omsättning i
årligt medeltal 241,000,000 kronor, deraf med Sverige 21,100,000
kronor, och således 219,900,000 kronor med hela den öfriga verlden.

Jemför jag detta med förhållandet 10 år efteråt, ser jag, att
under åren 1881—83 Norges hela omsättning utgjorde i årligt medeltal
282,200,000 kronor, deraf med Sverige 32,100,000 kronor och
således med alla öfriga länder 250,100,000 kronor. Detta visar mig,
att under det att Norges omsättning med hela den öfriga verlden
under dessa år stigit med 14 procent, har dess omsättning med
Sverige ökats med 52 procent.

1884 var ett mycket dåligt år för Norge och jemfördt med
medeltalet för åren 1871—-73 hade dess omsättning med hela den
öfriga verlden endast stigit 9 procent men med Sverige ända till
44 procent.

Det visar sig således att under den tid, som mellanrikslagen
tillämpats, för Sverige omsättningen med Norge ökats 2 gånger fortare,
än hvad den gjort med den öfriga verlden, och för Norge har
omsättningen med Sverige ökats 4 å 5 gånger fortare än omsättningen
med den öfriga verlden.

Jag vet nu väl att under samma tid hafva förbättrade kommunikationsmedel
väsentligt bidragit till ökningen af varu-utbytet mellan
de båda länderna, men med afseende på storleken af dessa
siffror kan jag dock icke säga annat än att mellanrikslagen måste
hafva varit mycket gynsam.

Vi komma nu till en annan sak. Hvar och eu af herrarne
känner betydelsen af arbetets fördelning. Om hvarje menniska
skulle tillverka hvad hon behöfde, skulle det dels blifva mycket
sämre och dels ofantligt mycket dyrare; derför är det nödvändigt
att en gör ett, en annan ett annat. Men tillämpningen af denna
allmänna regel sträcker sig vida längre och gör sig i våra tider
särskildt bemärkbar till följd af den stora konkurrens, som nu på
alla områden förefinnes; vi se derför huru snart sagdt hvarenda fabrik
söker att allt mer och mer egna sig åt tillverkningen af någon
vara, som i ett eller annat eller flere afseenden skiljer sig från

N:o 40. 10

Onsdagen den 12 Maj.

Ifrågasatt andra varor af väsentligen samma eller nära samma slag. Vi köpa
lIpdenTticke iäu.Sre samma saker vid Rörstrand som vid Gustafsberg, vi
mellanriks- begära icke samma sorts papper från Munksjö som från Lessebo,
lagen. vi taga icke samma maskiner från Motala som från Trollhättan.

(Forts.) Hvar och en producent söker nemligen att utveckla sin till verkning

derhän, att han kan i mängd gorå något, som icke af andra
tillverkas. Hvarför gör han nu det? Jo, först och främst kan han
då använda maskiner, hvilkas kostnad skulle blifva honom allt för
dryg, derest han icke kunde hålla dem i ständigt bruk, och för
det andra förvärfvas derigenom en mycket större speciel arbetsskicklighet
och allting blir mycket billigare att tillverka. Men möjligheten
att kunna göra detta beror af en stor afsättning och denna
är naturligtvis svårare att förvärfva inom ett land med ringare än
inom ett med större folkmängd.

Specielt med hänsyn till svenska fabriksalster hafva icke en
gång utan många gånger fabrikanterna klagat i detta afseende.

Jag skall anföra ett stycke ur tullkomiténs betänkande; en
svensk fabrikant har deri klagat öfver att »den utländske fabrikanten
hade en fördel derutinnan, att han kunde tillverka för hela
verld.en .och
vändiggjorde en tillverkning efter många mönster i hvar för sig
små qvantiteter.»

Hvilken är nu i detta afseende skilnaden mellan ett litet och
ett stort land? Jo, i det lilla landet måste fabrikanten tillverka
för eu mindre mängd menniskor, bland Indika ej finnas nog många,
som behöfva precis samma vara, för att han skulle finna tillräcklig
sysselsättning i att uteslutande tillverka den samma, och fabriken
måste således söka utföra alla möjliga slags beställningar. Dess
verksamhet kan derigenom ej utveckla sig i stort. Vill man åter
skicka ut sina produkter till utlandet, mötes man oftast af tullbestämmelser,
som förhindra eller åtminstone försvåra afsättningen.
Det är mycket svårt att få upp en specialitet, som kan utföras öfver
hela verlden.

_ Hvad har då mellanrikslagen i dessa hänseenden haft för påföljder?
Jo, den afsåg just att utvidga den sfer och öka den folkmängd,
för hvilken båda ländernas fabriker arbeta — att möjliggöra
arbetets .fördelning, så att producenterne skulle hvar för sig
kunna kasta sig på en specialitet. Man ansåg, att det ovilkorligen
skulle vara bättre för dem att ostörde af tullbeskattning få arbeta
för 6 millioner menniskor än för 4 y2 eller för 2 millioner menniskor.

Och huru har mellanrikslagen härvid verkat? Jo, vi finna, till
exempel, att konserver införas från Norge till Sverige, men korf
från Sverige till Norge, -— anjovis från Norge till Sverige, men
kaviar från Sverige till Norge, — kaffesurrogat från Norge till
Sverige, men konfityrer från Sverige till Norge, — linne- och segelgarn
från Norge till Sverige, men ull- och bomullsgarn från Sverige
till Norge — sadelmakeriarbeten från Norge till Sverige, men
skodon från Sverige till Norge — tvål och såpa från Norge till

Onsdagen den 12 Maj.

N:o 40.

Sverige, men Hus från Sverige till Norge — krukmakarearbeten Ifrågasatt
från Norge till Sverige, men porslin från Sverige till Norge — Xffiden<»l^c
fönsterglas från Norge till Sverige, men butelj er^ och andra glas- ,meuanriis.
varor från Sverige till Norge — samt spik från Norge till Sverige lagen.
men gjutgods och manufaktursmiden från Sverige till Norge. (Forts.)

Vidare finnas artiklar med samma namn men säkert af mer
eller mindre olika beskaffenhet, som i olika qvantiteter förts så val
från det ena landet till det andra, som äfven från det senare till
det förra. Så har t. ex. ost införts mest från Norge till Sverige,
men äfven från Sverige till Norge, yllevaror likaså, hvaremot bomullsvaror
mera från Sverige till Norge, men äfven något från Norge
till Sverige; strumpstolsväfnader mera från Norge till Sverige,
papper och tapeter mera från Sverige till Norge etc. etc. Öfver
hufvud är det 17 olika artiklar, som i båda länderna utgjort föremål
för så väl införsel som utförsel, men mera införts från Norge
till Sverige än från Sverige till Norge, och 21 olika artiklar, som
i båda rikena införts och utförts, men mera införts från Sverige till
Norge än från Norge till Sverige.

Jag tror således, att en del af mellanrikslagens konseqvenser
har varit ökad möjlighet för fabrikerna att utveckla och utvidga
sig åt något visst håll; och i detta afseende synes statistiken utvisa
att lagen varit ganska verksam.

Hvad åter dess olägenheter beträffar, äro de efter Utskottets
mening först och främst den minskning i tullinkomster, som tillskyndats
statskassan i hvartdera af de förenade rikena; och har Utskottet
i tabellen A sökt visa, att denna förlust skulle för Sverige
under år 1884 hafva utgjort 1,452,538 kr. 39 öre på varor, som
Sverige fått från Norge, men hvilket belopp skulle influtit i svenska
statskassan, derest samma varor blifvit införda från annat land och
således varit underkastade tull.

Nåväl, först och främst är väl förlusten icke så stor, om man
af ser, att tullfriheten dock samtidigt varit anledning till en större
införsel, men detta lemnar jag i allt fall derhän.

Tullinkomsterna voro under åren 1871—73 i medeltal 20,780,000
kr. och åren 1881—83 i medeltal 31,489,000 kr.

De hade således under dessa år stigit med Öl procent.

Om särskildt förhållandet under året 1874,_ då mellanrikslagen
infördes, jemföres med hvad förhållandet blef tio år derefter, så se
vi, att tullinkomsterna 1874, som var ett exceptionelt . gynsamt år,
utgjorde 29,439,000 kr., men att de år 1884 uppgingo till 33,837,000
kr., så att vi i allt fall få ett öfverskott för cfet sistnämnda året af
i rundt tal 4,400,000 kronor, — det är 3 gånger så mycket som
Sverige nu skulle hafva genom tullfriheten förlorat.

Och vid det nära förhållande, i hvilket handel och industri stå
till tullinkomsterna, vågar jag påstå, att, om i det hela industrien,
såsom tullinkomsterna utvisa, har tilltagit, mellanrikslagen dertill
måste hafva i betydlig mån bidragit.

Således är det icke förhållandet, att landet genom mellanrikslagen
lidit någon förlust. Vare sig emellertid dermed huru som

N:o 40.

Onsdagen den 12 Maj.

Ifrågasatt helst, så är väl i allt fall befrämjandet af industri och rörelse af
''af^den^k mera Tär(Je än eu något ökad tillinkomst; och vilja vi icke hafva
mellanriks- det förra, torde vi snart komma att förlora begge delarna.

lagen. Jag kommer nu till en mera speciel anmärkning, angående

(Ports.) mellanrikslagens förmenta olägenheter, nemligen den artikel, som
motionären i det hänseendet anser vara mest bevisande, nemligen
införandet af färdigsydda kläder.

Den ärade motionären anser, att denna imports tilltagande storlek
är alldeles tillräckligt bevis, icke allenast för att mellanrikslagen
verkat felaktigt utan också att svek måste hafva egt rum.

Det är icke annat möjligt, tror han, än att införande till Norge
skett af kläder, hvarå hel tull erlagts, men något felats, hvarigenom
försäljaren blifvit satt i tillfälle att medelst ett ringa arbete, såsom
t. ex. en söm, några knappar eller något dylikt, erhålla attest att
varan varit norsk tillverkning och derigenom kunnat införa den
tullfritt till Sverige.

Jag har om dessa förhållanden från Norge fått emottaga en
hel mängd intyg. . Jag skref nemligen till en af mina vänner och
frågade, om det icke skulle vara möjligt att af tillverkarne utaf
dessa kläder, få veta huru härmed hängde ihop. Han omtalade
denna min önskan för någon af dessa tillverkare och denne för
andra, så att följden har blifvit, att jag här har en massa intyg, i
hvilka de hvar för sig, på heder och tro, på heder och samvete
o. s. v., försäkra, att det icke kan komma i fråga att de tillvägagå
på sådant sätt.

Tillverkningen tillgår i allmänhet så, att den, som sysselsätter
sig med. denna affärsbranche, låter en derför särskildt anstäld person
af dels inhemskt dels utländskt tyg skära till kläderna, hvilka derefter
lemnas ut till personer, som bo i stadens d. v. s. Kristianias
utkanter, och dessa personer sy dem från början till slut färdiga
och återlemna dem till den, som slutligen säljer ut dem.

Intygen synas mig fullt trovärdiga, men hvad som för mig varit
mest bevisande i fråga om att något svek icke egt rum, är det förhållande,
. som framgår af en närmare undersökning af Utskottets
egen statistik.

Vi finna af densamma, att införseln af färdigsydda kläder från
Norge, som i medeltal under åren 1871—73 var omkring 27,000 kr.,
till år 1874 ökats till ungefär 74,000 kronor, eller sålunda med

47.000 kr., men. att liktidigt Sveriges import deraf inalles ökats från

1.114.000 kr. till 1,656,000 kr., följaktligen från andra länder än
Norge från 1,087,000 till 1,582,000 eller med 495,000 kr. och således
10 gånger mera från länder, för hvilka tullfrihet icke varit medgifven
än från det land, för hvilket den funnits.

På samma sätt vid nästa period. Den var i medeltal af åren
1875—77 från Norge 131,000 kr. och innalles 2,312,000; följaktligen
från ofri g a länder 2,181,000 och hade således ökats från Norge med

57.000 kr. och från öfriga länder med 599,000; således öfver 10
gånger så stor ökning för de länder, som betalade tull, mot det
land, som icke betalade tull. Från medeltal af åren 1881—83 till

Onsdagen den 12 Maj.

>:o 40.

1884 ökades den från Norge med 130,000 ocli från de öfriga länderna
med 710,000. Således öfver 5 gånger större ökning frän
länder, för hvilka tullfriliet icke var medgifven. Önskar man veta
från hvilka länder införseln egt ram, så finner man af Kommerskollegii
berättelser för den utrikes handeln att det egentligast varit
från Lfibeck och Danmark, samt att det under ingendera af dessa
perioder inträffade, att den icke ökade sig mera från Danmark än
från Norge, äfvensom mera från Lubeck än från Norge och mycket
mera från alla andra länder tillsammans än från Norge. Huru kan
man då påstå att det måst vara svek, som kunnat åstadkomma
denna ökning? I det förhållandet, att införseln mera ökats från de
länder, som betala tull, än från det land, som åtnjuter tullfrihet,
synes mig snarare finnas bevis för att dels svek icke varit behöfligt
och således antagligen icke förekommit, dels att ej heller den Norge
medgifna tullfriheten d. v. s. mellanrikslagen varit den verkande
orsaken till den starka ökningen i införseln af kläder nya. Men
hvilken kan då orsaken hafva varit till denna tilltagande stora införsel?
Enligt mitt förmenande är den ganska enkel. Det har
under dessa konkurrensens tider funnits klädesfabrikanter, som hittat
på att sprida sina varor och för dem vinna en storartad afsättning
genom att träffa aftal med skräddare eller öfverlemna dem åt andra
fabrikanter, hvilka deraf låtit tillverka sådana persedlar, för hvilka
icke behöfves måttagning såsom t. ex. barnkläder, damkappor,
mössor och flere andra artiklar. Och då dervid sannolikt lång kredit
för klädet eller tyget blifvit beviljad, och tillverkningen skett i
stor skala, så hafva de färdigsydda kläderna kunnat säljas till lägre
pris, än förut varit gängse, hvarigenom förbrukningen blifvit allt
större och större. Detta sätt att gå till väga har länge förblifvit
hos utländingen, emedan våra fabrikanter icke trott sig behöfva det
eller icke varit nog fyndiga att hitta på det, men sedan det visat
sig att kläder nya äfven utförts från Sverige, tror jag, att äfven
våra svenska fabrikanter hafva blifvit uppmärksamgjorda å denna
utväg och att man äfven från svensk sida har börjat tillverka dylika
persedlar ehuru ännu endast i mindre skala. Det enda rätta medlet
för våra fabrikanter att skydda sig för den ökade importen är att
de följa exemplet och förena sig med skräddare, som på samma sätt
som de utländske fabrikanterna tillverka kappor, mössor och dylikt,
samt dertill använda deras tyger. Om de med lika mycken smak
tillverka lika billiga varor, skola de, utan tvifvel, kunna konkurrera
med hela verlden. Mig förefaller det vara ett dåligt sätt att
gå till Riksdagen.och säga: vi kunna ej stå ut med någon konkurrens,
vi måste rifva sönder lagen och lägga på tullafgift. Bättre
är då att hjelpa sig sjelf.

Med anledning af införseln af färgade bomullstyger har det omtalats
en förklaring från Kristiania tullkammare, hvilket gifvit anledning
till det påståendet, att norrmännen äro likgiltiga vid produktionsbevisens
utfärdande och att de undersökningar, som föregå
meddelandet af dylika bevis, äro mycket svaga. Jag vill då först
•och främst upplysa om, att Kristiania tullkammare är den myn -

Ifrågasatt
upphäfvande
af den s. k.
mellanrikslagen.

(Forts.)

X:o 40.

Onsdagen den 12 Maj.

Ifrågasatt dighet, som utfärdar bevis endast för de varor, som sändas sjövägen,
men c^e^en ^ör jernbanans tullkontor är den, som gifver attester
meUanriks varor> som föras pä jernväg. Den omtalade förklaringen har,

lagen. såsom en föregående talare omnämnt, väckt någon förargelse der så
(Forts.) val som bär, och jag har från flere norska tullmyndigheter erhållit
protester mot den uppfattning af förklaringen, att det skulle vara
de norske tullembetsmännen likgiltigt, om svek; bedrefves mot svenska
statskassan. Chefen för jernbanans tullkontor skrifver till mig följande
i bref:

»För saa vidt der er anket over, åt vedkommende norske Toldmyndigheder
med altför stor Lethed meddele Tilvirkningsbevis, i
hvilken Hänseende, efter hvad der er mig forebragt, en af et hervaerende
Toldkammer i sin Tid afgiven Erklsering endog er misforstaaet
derhen, åt de norske Toldmyndigheder endog ansee det
som sig uvedkommende åt paasee, åt der ikke begaaes Svig mod
den svenske Toldkasse, skal jeg, som den, der er vel inde i disse
Forhold, tilläde mig åt oplyse, åt vedkommande Forsikring paa
Tro og Love lige overfor kjendte Producenter, eller hvad Sporgsmaalet
dreier sig om ubetydelige Gjenstande, vistnok traeder istedet
for Undersögelsen af Yarernas Overensstemmelse med Toldangivelsen,
men hvar der er Tale om en ny Industri, eller hvar Omstsendighederne
synes åt paakrseve närmare Grandsning eller Undersögelse,
da har denne foregaaet ikke allene ved vedkommende Fabrik,
men ogsaa ved hoskyndige og anseede Msend, der beskaeftige
sig med samme Branche Forretninger, åt sammenholde Faren med
lignende i Handel og Vandel forekommende; en Fremgangsmaade,
der som bekjendt ikke har og formentlig heller ikke fremtidig vil
kunna udelukke Muligheden af Meningsforskjel mellem de forenede
Bigers Toldmyndigheder, om hvorvidt en udenlandsk Vares Bearbeidelse
eller Förädling har vceret saa fuldstsendig åt den derved
kan siges åt vaere overgaaet til et indenlandsk Produkt.» Jag tror
icke, att man kan angifva något förfarande, som närmare öfverensstämmer
med lagens mening. Men jag har här också ett annat
bref nemligen från tullinspektören i Fredrikshald, — ett privat
bref till mig, — men hvarur jag tillåter mig uppläsa följande:

Bilaget vil forhaabentlig kunne overtyde Tvivleren åt der endnu
gives norske Embedsmsend der anse det for Pligt ved Anvendelsen
af Mellemrigslovens Bestemmelser ligesaa fuldt åt paasee Sveriges
som Norges Interesse. I denne Aand har jeg al tid han diet i de 20
Aar jeg har haft den H5re åt indehave mit nuvacrende Embede og
i samme Aand skal jeg handle saa lsenge Gud giver mig Kraft og
Evne til åt vedblive i samme Embede. Jeg tvifler heller ikke
om åt der hos mine Collegaer Toldinspecteurer er samme gode Villie
til åt haandtere Mellemrigsloven i en retskaffen Aand.

Han hade tillika lagt in i sitt bref ett cirkulär, som han utfärdat
den 12 December 1885, så lydande:

»Då jeg tilfseldigvis har faaet eu Meddelelse, der tydede hen
paa, åt Misbrug af Mellemrigsloven skulde paatsenkes forsogt fra
noget åt de Smaalehnske Toldsteder, skal jeg herpaa tjenstligst hen -

Onsdagen den 12 Maj. 15

lede .Toldkamrets Opmserksomhed. En udenlandsk Vare (der nsemtes
ikke hvilken) skulde nemlig paatsenkes inpractiseret i Sverige
som norsk, derved åt den her i Landet havde undergaaet en hoist
overfladisk Forbedring eller Förändring, hvorefter den tilsigtedes
fremstillet for norsk Toldautoritet for af denne åt faa den fornödne
Attestation.og Eorpasning. Hersteds har en Handlende ved åt afpasse,
tilklippe og sammensy udenlandsk Gulvtveppe toi forsogt
åt faa Våren attesteret som norsk, hvilket blev naagtet. Ved åt
meddele Ovenstaaende skal jeg tjenstligst bede det underordnede
Toldpersonale indskjaerpet, åt vedk. Vare stedse fordres fremstillet
og noie undersaga forinden Attest for Varens norske Oprindelse
gives.» Man kan väl icke begära bättre. Men, säger man då, statsministern
har skrifvit till den norska regeringen och frågat, om den
icke ville undantaga färgade varor från mellanrikslagens bestämmelser,
ville den norska regeringen icke medgifva detta. Ja, man
kan hafva många olika tankar om en sak och i detta fall vill jag
nämna, att de svenska embetsverken hade en olika mening mot
den svenska regeringen. Det är en betydlig skilnad i afseende så
väl på värdet som på den bestämda tullafgiften mellan färgade
och ofärgade bomullsvaror. Ofärgade bomullsvaror uppskattas i
Kommers-kollegii berättelser öfver utrikes handeln till ett värde
af 5 kr. pr kilogram och färgade till ett värde af 7 kr; det är en
skilnad af 2 kr. eller 40 / af det lägre värdet och tullafgiften är
för det förra 50 och för det senare 90 öre pr kilogram. Således
en skilnad af 40 öre eller 80 % af den lägre afgiften. Hvarken de
köpmän, af hvilka kollegium erhållit sina värde-uppgifter, eller
lagstiftaren, då han gjort denna skilnad i tull, hafva således ansett
färgningen vara eu likgiltig och ringa sak.

Man kan visserligen hysa olika meningar om det lämpliga uti
att utestänga något visst yrke från mellanrikslagens bestämmelser.
För min del tror jag att, huru mycket tycke och smak härom kunna
vexla, det dock vore ett farligt prejudikat, om man skulle säga,
att det ena eller andra yrket icke skulle få vara med om åtnjutandet
af de fördelar mellanrikslagen afser.

Utskottet har tillstyrkt mellanrikslagens upphäfvande utan allt
afseende å hvilka följder, som deraf kunna uppstå. Det torde väl
ändock få anses möjligt att öfverenskomma om sådana förändringar,
som verkligen skulle afse förbättringar i lagen utan att upphäfva
den och att det vore orätt att genast spela ut sin trumf blott för
att få se, hvilken min motspelaren skall hålla och utan att besinna
följderna.

Jag vill nu säga några ord om reservationen. Såsom Herr Bennich
har förklarat i Utskottet och delvis äfven här, afser reservationen
vidtagande af en åtgärd, mot hvilken jag icke har något att
erinra. Ju fullständigare man kan få hvarje bestämmelse, desto
bättre är det. I afseende å 4 och 9 §§ kan hvad han åsyftar, så
vidt jag fattar, endast hafva goda följder. Men jag tror icke för
min del att, derför att man önskar någon mindre revision af mellanrikslagen
eller rättare sagdt af dess tillämpning och egentligen blott

N:o 40.

Ifrågasatt
upphäfvande
af den s. k.
mellanrikslagen.

(Forts.)

N:o 40.

Oasdagen den 12 Maj.

Ifrågasatt antagande i Sverige af en grundsats vid lagens tillämpning, som
upphäfvande redan är i Norge vedertagen, det kan vara lämpligt att begära en
z» ''lianriks revisi°n> hvars omfång ej bestämmes, och som derföre kan tolkas
lagen. såsom åsyftande detsamma som Utskottets förslag, eller väsentliga
(Forts.) förändringar i grundbestämmelser, och om enighet derom ej kan
vinnas, lagens upphäfvande.

Jag yrkar rent afslag å motionen och Utskottets hemställan.

Herr Dahl: Det har icke kunnat öfverraska mig att finna de
båda föregående ärade talarne uppträda med en sådan kraft till försvar
för mellanrikslagen. Hvad den siste talaren angår, så står
han som kontrasignant till författningen och måste följaktligen
ogerna se här beröras de många brister, som vidlåda densamma,
och hvad Utskottets ärade ordförande beträffar, så har han visserligen,
i egenskap af chef för svenska tullverket, haft så många obehag
vid denna författnings tillämpning, att han säkerligen ej ogerna
ser en revision deraf, men jag tror att han, såsom frihandlare, likväl
ansett sig böra tala för lagens bibehållande. Han behagade
nyss säga att han tyckte sig i slutet af Utskottets betänkande,
hvarest betonas angelägenheten att få friare händer med vår tulltaxa,
finna »pudelns kärna». Ja, äfven jag vill begagna mig af samma bevingade
uttryck och förklara att jag likaledes tror mig hafva, i fråga
om det starka motståndet emot Utskottets förslag, upptäckt »pudelns
kärna». Ty ända ifrån tillkomsten af denna mellanrikslag har man
från svensk sida ständigt försökt att gifva densamma en tillämpning,
som ginge ut på att främja s. k. frihandel. År 1871 uttalades
från Norge stora betänkligheter vid att låta halftullen öfvergå
till tullfrihet, ty särskildt hvad angick bomullsindustrien, förklarade
man att den svenska vore så betydligt öfverlägsen den norska; men
derefter nedsatte Stortinget år 1873 tullen å ylle-, linne- och bomullsvaror
i allmänhet till hälften af den förra och år 1874 svarades
det: nu kunna vi gå in på de svenska vilkoren, ty vår ställning
blifver derigenom icke förändrad.

Man skulle ju kunna deri se en afsigt att sålunda göra sig tillgodo
den mellan de båda länderna träffade öfverenskommelsen gent
emot utlandet.

Jag anser denna omständighet hafva bort göra de svenska
underhandlarna mera betänksamma, hvarigenom de ock skulle kunnat
förekomma rätt många anledningar till underslef, som nu efteråt
yppat sig. För öfrigt anser jag de båda föregående talarne hafva
mycket öfverskattat denna frågas verkliga betydelse.

Förordningen den 29 Maj 1874 måste betraktas såsom ett mellan
de båda rikena afslutadt handels- och sjöfartsfördrag, och Sverige
har ju både förut och sedermera ingått dylika, än grundade
endast på reciprocitetens kloka och humana bestämmelser, än förbundna
med fixa tariffsatser under bestämdt aftalad tid. Nu lärer
väl ingen kunna eller vilja bestrida angelägenheten af att, isynnerhet
mellan två politiskt förenade folk sådant aftal träffas, hvarigenom
de sättas i tillfälle att erhålla en lättare samfärdsel och att,

Onsdagen den 12 Maj. 17

så. vidsträckt som möjligt, hemta fördelar af hvarandras inhemska
slöjd och industri.

Således förtjenar den tanke, som ligger till grund för mellanrikslagen,
allt erkännande; men sättet för dess realiserande har
under lagens tillämpning lemnat mycket öfrigt att önska. Lika
säkert som det är, att ett sådant fördrags egen natur borde kunna
låta detsamma verka ostördt af rådande politiska förhållanden, lika
visst, är likväl också, att just på grund af folkens inbördes ställning i
politiskt hänseende mycket större omtanke och försigtighet varit
att önska vid fastställande af betingelserna för eu samfärdsel af så
stor ekonomisk betydelse för dessa folk. Både i motionen och i
betänkandet äro tillräckliga och ojäfaktiga bevis framlagda, att just
på grund af de sväfvande och otydliga stadgandena i denna mellanrikslag
så många ömtåliga och nästan olösliga tvistefrågor under
årens lopp uppstått, hvilka hotat att på sista tiden i eu rätt farlig
grad tillspetsa sig.

Beträffande tillämpningen af den 4:de § hafva ju domstolarne
i båda länderna visat sig hafva skiljaktiga meningar. Likaledes
hafva angående tolkningen af 9:de § de både regeringarne emellan
yppats olika åsigter.

Således kan väl ej förnekas, att fullt tillräckliga skäl förefinnas
att här söka få en ändring. Att vårt lands statskassa årligen
gör stora förluster måste jag beklaga. Men vida betänkligare är,
att eu allt mer och mer mellan de båda folken uppspirande missstämning
. hotar att utveckla sig till ett rätthafveri, som måste, äfven
i politiskt afseende, ingifva stora farhågor.

Hvar och eu, som derför verkligen vill att den politiska unionen
skall kunna blifva hvad den ämnats att vara —• och jag hör
till deras antal — måste derför anse det vara i hög grad önskligt
att de båda folkens ekonomiska mellanvarande skyndsamligen regleras.
Äfven de ärade reservanterne synas mig i detta hänseende
vara fullt ense med Utskottet. Det är egentligen om sättet, som
här råder någon meningsskiljaktighet. Här är nemligen blott fråga
om . det lämpligaste sättet att få till stånd de åtgärder, som äro
nödiga för omarbetande af de otillfredsställande bestämmelserna i
mellanrikslagen. Beservanterne förmena det vara tillfyllestgörande,
om man blott gör en framställning till Kongl. Maj:t om behofvet
af en grundlig revision af 1874 års förordning, och de tyckas förutsätta
äfven från Horges sida allt tillmötesgående härvid. Men
man behöfver väl icke göra sig skyldig till allt för stor ohöflighet
mot Norge, om man här vågar uttala det nära till hands liggande
antagandet, att från Norge väl knappt är att påräkna någon synnerlig
ifver i detta afseende, då man vet, hvilka stora ekonomiska
fördelar den norska statskassan har af sakernas nuvarande tillstånd.

Utskottets pluralitet har ansett lagens uppsägande från svensk
sida., med åberopande af dess 18 §, vara det enda säkra medlet att
få till stånd eu sådan revision, hvarefter alla längta. Och för min
del tror jag också att någon annan väg ej finnes att gå.

Första Kammarens prat. 1886. N:o 40.

N:o 40.

Ifrågasatt
upphäfvande
af den s. k.
mellanrikslagen.

(Forte.)

N:o 40.

Onsdagen den 12 Maj.

Ifrågasatt loke heller synes mig någon missuppfattning från Norges sida
upphäfvande af sådant steg tänkbar, då man så fullständigt och tydligt gifmellanriks-
veT till känna, att anledningen dertill ej får sökas i annat än angelagen.
lägenheten att, så snart som möjligt, de många sväfvande tviste(Forts.
) frågorna måtte få sin lösning. Då jag för den skull vågar föreställa
mig, att Kammarens ledamöter inse angelägenheten för Sverige att
verkligen få en revision till stånd, utan att den krafvel- allt för
lång tid, såsom förhållandet var förra gången, då den räckte från
1868 till 1874, och då man hela tiden måste arbeta med att bemöta
otaliga invändningar från Norges sida, anhåller jag om bifall
till Utskottets förslag, såsom angifvande den enda utväg, af hvilken
man i detta fall kan hafva att förvänta en snar och afgörande
verkan.

Grefve de la Gar di e: Vid den granskning af den s. k. mellanriksdagen,
som för mig, i egenskap af ledamot i Bevillningsutskottet,
varit nödig företaga, har jag för min del fått den uppfattningen
af denna lag, att den är fotad på särdeles sunda och
goda grunder och skulle för båda folken medföra ömsesidiga fördelar,
för så vidt densamma ärligt och lojalt efterlefdes i full öfverensstämmelse
med författningens anda; — men så har emellertid
beklagligtvis icke varit förhållandet.

En långsträckt, otillgänglig och svårbevakad landgräns mellan
de båda rikena har gjort det nödvändigt att meddela gränsbor rättigheten
att från det ena landet till det andra tullfritt införa eljest
tullpligtiga varor i smärre qvantiteter, hvilka kunde anses motsvara
behofvet för deras personer eller hushåll; men derigenom bör det
väl i all rättvisas namn icke anses vara tillåtet att genom itererade
resor från det ena landet till det andra öfverföra varor i större
qvantiteter, hvilka blifvit samlade å vissa ställen vid gränsen, för
att dermed drifva handel. Samma omständighet i afseende på
gränsförhållandena i förening med önskvärdheten att åstadkomma
någon amalgamering och förbrödring mellan de båda så kallade
brödrafolken hafva föranledt stadgandet, att inhemska produkter
och fabrikat från det ena landet till det andra skulle tå införas
tullfritt. Men det var väl obehörigt att antaga att man skulle så
lättvindigt handskas med utfärdandet af produktionsbevis, att det
blott skulle behöfvas den minsta manipulation eller eu obetydlig
förändring af en från utlandet införd vara för att metamorfosera
den utländska tullpligtiga varan till inhemsk tullfri. Missbruken i
dessa rigtningar hafva emellertid notoriskt utöfvats i ganska betydlig
skala och utöfvas ännu, och det har också deraf blifvit tydligt,
att några åtgärder måste vidtagas för att stäfja detta ofog.
I denna åsigt tyckas äfven samtlige ledamöter inom Utskottet hafva
varit ense, och man har skilt sig endast i afseende å sättet att
vinna den ifrågavarande ändringen, i det somliga föredragit en
underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om revision af
lagen, under det att åter andra fordrat direkt uppsägning af mellanrikslagen.
På femtionde årsdagen af föreningen mellan Sverige

Onsdagen den 12 Maj. 19

och Norge skref skalden Björnstjerne Björnson en högstämd dikt,
som flög öfver land och rike samt helsades säkert med glädje och
jubel af mången annan än mig, emedan det tycktes bebåda gryningen
till en bättre och solljusare dag än den mulna och kalla,
som mellan begge folken så länge varit rådande, då han sjöng:

»I femti Aar vi laerte
Hverandres skikk og sed.

Og nu begynder hjsertet
Åt tale rigtig med;

Yi ser det ud af 0iet
Nu er vi rigtig glad,

Hvad Gud bär sammenfajet
Skal mer ei skilles aad».

Men politikern Björnstjerne Björnson har varit den förste att
visa oss, att dessa ord endast voro ett uttryck för en licentia poetica,
och vi stå ännu på samma ståndpunkt med den sorgliga erfarenhet,
att det tillmötesgående, ja, den snart sagdt undfallande
hållning, som Sverige alltid iakttagit vid fråga om unionella spörsmål,
städse från norrmännens sida bemötts med minst sagdt icke
sympatiska känslor.

Vid sådant förhållande, och då regeringen redan gjort fruktlöst
försök att komma till ett bättre sakernas tillstånd, har det för mig
blifvit alldeles klart, att man icke längre bör tveka om den väg,
som bör väljas. Genom begäran om en revision af författningen
emotser jag endast årslånga undersökningar och svårigheter mellan
folken med ringa utsigt till olägenheternas undanrödjande, då deremot
en uppsägning af traktaten måste vara ett verksamt och kraftigt
medel att vinna det önskade resultatet. Men till det slut, Utskottet
kommit i sin hemställan om uppsägning af mellanrikslagen,
hade jag önskat, att Utskottet fogat en motivering, deri det klart
och tydligt framhållit, att syftet med denna uppsägning icke vore
något annat än att vinna rättelse i de paragrafer, som gifvit anledning
till olika tolkning och deraf följande missbruk af mellanrikslagen.
Jag hade ock önskat, att Utskottets majoritet hållit sig
ifrån denna äflan att äfven i denna fråga vilja »göra tullpolitik»,
för att begagna ett nu vanligt uttryck.

De, som hylla den andra åsigten, hafva både inom Utskottet
och här i dag sökt framhålla de stora faror, som skulle ligga i åtgärden
att uppsäga mellanrikslagen, och förmenat, att det skulle
hafva till följd hela mellanrikslagens upphäfvande för all framtid,
och att vi derigenom skulle till Norge komma i ett tullfiendtligt
förhållande. Jag kan icke dela dessa farhågor. Bland de bilagor,
som Utskottet fogat till sitt betänkande, äro de värdefullaste, eller
snart sagdt de- enda, som ega något värde, de som återfinnas under
litt F och G. Af dessa framgår det, att, vare sig jag ser på Norges
eller Sveriges — från hvarandra väsentligt skiljaktiga — uppgifter,
vare sig jag ser på samfärdseln dessa båda länder emellan
ensamt eller deras inbördes varuomsättning, jemförd med hvartdera

N:o 40.

Ifrågasatt
upphäfvande
af den s. k.
mellanrikslagen.

(Forts.)

N:o 40.

Onsdagen den 12 Maj.

Ifrågasatt
upphäfvande
af den s. k.
mellanrikslagen.

(Forts.)

rikets kela omsättning, varuutbytet mellan båda länderna är stadt
i en särdeles betydlig tillväxt. I detta förhållande ligger för mig
en säker borgen för att, äfven om svårigheter skulle uppstå, dessa,
vare sig de tillkomma genom norska myndigheter eller genom
protektionistiska försök, skola mötas af en så kompakt påtryckning
i båda länderna, att det otvifvelaktigt måste komma till någon uppgörelse
inom den tid uppsägningen angifver.

Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.

Friherre Hochschild: Den ärade motionär, som vid riksdagens
början väckte förslag om mellanrikslagens upphäfvande, hade säkert
då icke något annat syfte dermed än att skydda svenska tillverkningar
mot konkurrens med från Norge införda varor. Sedan motionen
blifvit föremål för Bevillnings-Utskottets behandling, och inom
Utskottet, enligt hvad som försports, ganska häftiga meningsutbyten
egt rum, torde emellertid nu mera motionären och de öfrige mera
klarsynte ledamöterne af Utskottet hafva insett, att motionen äfven
har en politisk innebörd af icke ringa betydelse. Vid sådant förhållande
böra de icke undra på, att en sann unionsvän har uppträdt
för att i sin mån söka framhålla vådorna af ett Riksdagens
bifall till Utskottets förslag.

Dessa vådor hafva äfven reservanterne inom Utskottet insett,
och då de, i stället för att yrka på afslag å motionärens och Utskottets
hemställan, nöjt sig med att föreslå en underdånig skrifvelse till
Kong! Maj:t med anhållan om en revision af mellanrikslagen, torde
detta åtminstone hos en eller annan af dem hafva varit af det skäl,
att de ansett ett förslag om en dylik revision ega större utsigt att
vinna bifall inom Riksdagen.

Ingen lär vilja bestrida, att mellanrikslagen ingalunda är ett
fiffigt verk. Alla torde tvärt om erkänna, att den skulle till nytta
kunna undergå åtskilliga förändringar så väl i fråga om bestämmelserna
som i sättet att tillämpa dem. Men det närvarande ögonblicket
synes åtminstone mig illa valdt för en revision af densamma;
illa derför att en revision förutsätter underhandlingar, och att dessa
för att vara framgångsrika skola föras i en annan sinnesstämning
än den, som nu ty värr är rådande mellan de båda folken. Ty vi
kunna ju icke dölja för oss, att sinnesstämningen icke är sådan,
som vi säkerligen alla skulle önska, att den vore. Så väl i Sveriges
som i Norges press hafva vi haft tillfälle att se talrika bevis härå,
och för icke länge sedan hörde vi vid ett tillfälle äfven inom svenska
Riksdagen ogillande omdömen uttalas om de senare tidernas
tilldragelser i Norge. Jag tror, att vi med förtroende kunna afbida
historiens dom om dessa tilldragelser. Historien har många
gånger förut upphäft samtidens domar, och jag är säker, att den
äfven framdeles skall upphäfva en samtids dom öfver dessa tilldragelser.
Historien har mången gång frikänt dem, som samtiden
fält, och gifvit upprättelse åt dem, som varit deraf förtjente. Den
kan också finna mildrande omständigheter, der samtiden icke mäktat
upptäcka sådana. Jag tror, att svenska Riksdagen gjorde väl, om

21 If:o 40.

Onsdagen den 12 Maj.

den endast sysselsatte sig med svenska förhållanden och svenska Ifrågasatt
frågor, och om den nu i främsta rummet, då denna fråga fram- upphäfvande
dragits, toge i betraktande hvad som är Sveriges fördel i förhål- af ten s.; *•
lande till unionen. lägel

Härom torde tre olika meningar finnas. Hen första, som jag (Forts.)
skulle vilja, kalla den hopplösa, har förlorat förtroendet till unionens
framtid och skulle antagligen utan saknad se unionens upphörande.
Hen andra, det parti till hvilket jag räknar mig, hyser
fortfarande god förhoppning om framtiden, tror att unionens bestånd,
dess konsolidering, dess utveckling, med brödrafolkens ömsesidiga
fullständiga belåtenhet såsom slutmål, är till Sveriges sanna
nytta. Het tredje partiet — det må hända talrikaste i denna stund

består af . dem, som anse, att man bör låta situationen utveckla
sig af sig sjelf utan att vidtaga några synnerligen betydande åtgärder
för att ingripa i den ena eller andra rigtningen; det är den
grupp, som jag med ett främmande namn skulle vilja kalla den
opportunistiska.

Jag skulle, för min . del, gerna se, att de två första af dessa
partier finge hafva en strid om öfvertaget och pröfva sina krafter;
jag tror att. det skulle vara nyttigare för vårt fädernesland än det
nuvarande tillståndet af enerverande ovisshet. Men jag önskade
då att denna strid måtte föras på grundlagens mark och med öppet
visir;.det är ett stridssätt, som jag anser mera svenskt, än det som
sker i bakhåll och som tager vägen genom Bevillnings-Utskottets
område, derifrån politiken borde vara bannlyst. Jag fattar mycket
väl den taktik man har velat använda. Man har tänkt sig, att alla
rättrogna skyddstullsvänner skulle rösta för Utskottets förslag, och
att deras led skulle stärkas med alla de frihandelsvänner, som förlorat
förtroendet till unionens framtid. Jag hoppas dock, att denna
beräkning, skall visa sig hafva varit missräkning, och att vid den slutliga
voteringen om denna vigtiga fråga alla unionsvänner, vare sig de
äro protektionister eller frihandlare, skola afvisa denna Utskottets
hemställan.

. Hå reservanterne föreslagit en skrifvelse till Kongl. Maj:t om
revision af mellanrikslagen, och då många af mina vänner här enskilt
för mig uttalat sin afsigt att rösta för denna reservation, vill
jag dock icke. underlåta att uttala mina stora betänkligheter äfven
mot denna mildare åtgärd. Hels anser jag denna underdåniga skrifvelse
obehöflig, ty det torde icke finnas någon menniska i Morge,
som är ovetande om, att Sverige önskar en revision af mellanrikslagen
och att, när. Kongl. Maj:ts regering fortsätter de redan påbörjade
underhandlingarna med Morge rörande en sådan revision,

Kongl. Maj:ts regering har allmänna tänkesättet i Sverige till stöd
derför. Hels anser jag äfven denna skrifvelse skadlig. Ty hvad
är väl meningen med. en Riksdagens skrifvelse till Kongl. Maj:t?

Het är väl den, att Riksdagen förväntar, att Kongl. Maj:t, förr än
riksdagen nästa gång sammanträder, skall hafva gifvit följd åt Riksdagens
framställning. Kongl. Maj:t skulle således genom denna
skrifvelse sättas i ett ganska betänkligt dilemma att antingen in -

N:o 40.

Onsdagen den 12 Maj.

Ifrågasatt leda underhandlingar, med visshet att dessa icke kunna för närupphäfvande
varande leda till det önskade målet, eller också fatta det af många
mellanriks- skal föga önskvärda beslut att lemna Riksdagens skrifvelse utan
lagen. afseende. Jag tror man bäst främjar det mål, man afser just för
(Forts.) de underhandlingar, som vi alla hoppas att regeringen skall fortsätta,
om man går så till våga, att norrmännen kunna se, att i
Sverige fortfarande finnes en oförminskad unionsvänlighet.

.lag behöfver efter hvad jag nu uttalat knappt tillägga, att jag
för min del kommer att rösta för afslag å så väl Utskottets som
reservanternes hemställan.

Herr Reuterswärd: Af den diskussion, som hittills förts, vill
det synas, som om man åstundade att göra denna fråga till en stor
politisk fråga. Såsom sådan har den dock ej varit inom utskottet
betraktad. Der har man tagit den sådan den är, nemligen en ekonomisk
eller praktisk fråga, som, utan att våra bröder norrmännens
rätt derigenom varder förnärmad, kan komma i ett bättre skede,
än den nu är, hvilket säkrast och fortast vinnes genom att antaga
Bevillnings-Utskottets förslag.

Att Utskottet icke vill bygga någon revision på 1874 års mellanrikslag
kommer sig deraf, att denna lag är af allmänna meningen
utdömd, är otydlig och oklar samt derigenom gifvit anledning till
skiljaktiga tolkningar och tvister inom de olika länderna. Och det
aldra betänkligaste är, att de båda ländernas högsta domstolar hafva
angående densammas tillämpning i vissa fall afgifvit diametralt
motsatta domslut. En sådan lag lämpar sig ej att bygga på. _

Dessutom, hvad en revision beträffar, hafva vi en sorglig erfarenhet
derpå att den kan räcka i åratal, för att icke säga i årtionden.
Och är det så, som man har anledning förmoda, att ett
visst parti är likgiltigt för saken, ehuru det ej motsätter sig en
revision af författningen, så lär nog bland dem, som få sig uppdraget
en sådan, det icke komma att saknas några, som önska tidsutdrägt
och för sådant ändamål föreslå både nödiga och onödiga
undersökningar, så nog få vi vänta mycket länge, ja, så länge, att
säkerligen de flesta af oss, mine herrar, ej komma att upplefva den
dag, då en sådan revision af mellanrikslagen kan blifva förelagd den
svenska Riksdagen eller det norska Stortinget och der blifva antagen.

Jag yttrade att lagen är otydlig och oklar. Ja, mine herrar,
så är förhållandet med den 3:dje §, jemförd med den 4:de, och så
äfven med den 9:de § m. fl. Hela lagen innehålles i det blad, som
jag här håller i min hand, och det måtte väl icke behöfvas åratal
för att åvägabringa en ny lag och deruti få nödiga rättelser, blott
man vill saken.

Den 3:dje § i lagen säger: »Svenska eller norska naturalster
eller tillverkningar skola vid införsel landvägen från det ena riket
till det andra vara fria från tullafgifter, med undantag af socker och
sockertillverkningar, derunder inbegripet sirap, tobak och tobakstillverkningar,
bränvin och sprit, alla slag, malt och malttillverkningar,
brändt eller malet kaffe samt spelkort, för hvilka varor, så

Onsdagen den 12 Maj.

23 N:o 40.

vidt de uti det rike, dit de införas, i allmänhet äro tullpligtiga, Ifrågasatt
full tullafgift skall erläggas utom i de fall, som i nästa. § sägs»;
och 4:de § lyder sä: »vid resa öfver gränsen från ena till andra
riket vare det, med undantag för spelkort, hvilka äro underkastade lagen.
så väl stämpelafgift som tull, medgifvet att af utländska till inför- (Forts.)
sel tillåtna samt svensk eller norsk tull underkastade alster eller
tillverkningar tullfritt medföra följande mindre partier, nemligen:

Band, alla slag, tillsammans 200 fot, bränvin och sprit, alla slag,
tillsammans ll/2 kanna, eller 5 buteljer, garn, alla slag, tillsammans
25 ffi, kaffe 25 <ffi, malt 1/2 norsk tunna, risgryn 25 fE, salt 3 norska
tunnor, socker 50 «, tobak 10 tt, tråd, alla slag, tillsammans 10 ffi,
vin, alla slag, tillsammans 1/2 ankare eller 20 buteljer, v.äfnader,
alla slag, tillsammans 60 fot, öl en ankare eller 50 buteljer; alla
andra varor till ett sammanräknadt värde af 80 kronor, dock må
värdet af hvarje särskild varuartikel icke öfverstiga 40 kr».

I följd af de i denna 4 § stadgade undantag från undantagen
i § 3 har det också, isynnerhet på senare tider, sedan flera
jernvägar, som dagligen underhålla samfärdseln mellan .de.båda
länderna, kommit till stånd, vid gränserna bildat sig en .rigtig .industri,
som har till mål att göra upplag och samla ihop tillräckliga
qvantiteter af alla sådana tullfritt inkomna artiklar, hvarmed sedan
i hela landet idkas handel, till förfång för fabrikanter, köpmän och
alla, som icke vilja vara lagbrytare.

Denna lag har också väckt mycken misstro inom vårt land.

Ty det förhåller sig visst icke så, som Bevillnings-Utskottets ärade
ordförande förklarade, att nemligen befolkningen icke har. mycken
reda på denna lag, eller ens vet att den existerar. Nej, visst icke,
så illa står det verkligen icke till. Svenska folket har nog reda på
både lagen och huru den tillämpas.

Körande 9 § har man sagt att rättelse till eu viss grad redan
skett. Ja, men det har varit mera tillfälligt, än att det så i
längden kan fortfara.

När det nu så är, att en särskild motion blifvit i denna fråga
väckt, och alla dessa oegentligheter blifvit påvisade, samt utskottet
gjort sig besvär att inhemta alla erforderliga upplysningar i ämnet,
så vore det, efter mitt förmenande, högst besynnerligt om svenska
Kiksdagen skulle säga: vi låta vid saken bero.

Jag kan icke föreställa mig att det på något vis skulle kunna
framkalla ett mera ogynsamt förhållande mellan brödrafolken, om
svenska Kiksdagen uttalar sin mening i denna fråga, och dertill
på ett sätt, som i intet afseende träder brödrafolkets rätt för när,
utan endast afser full likställighet emellan de båda länderna i detta
fall. Vi vilja ej med ett enda öre tillvinna oss några fördelar från
Norge utan fullt vederlag.

Kan man då taga detta såsom ett attentat mot Norge? Nej,
då gäller det ej denna fråga, utan då ligger orsaken till det spända
förhållandet mycket djupare. Jag är fullt öfvertygad om att eu
lycklig förening mellan Sverige och Norge icke beror på denna
fråga. Säkert är, att hade denna elastiska lag icke funnits, så hade

N: o 40.

Onsdagen den 12 Maj.

Ifrågasatt vi undvikit många af de obehag, hvartill den olika tolkningen af
''afdenT1! ^ess oegent%a och. oklara föreskrifter gifvit anledning, och hvilka
mellanriks- bestämmelser i sig innehålla snart sagdt en medgifven tillåtelse till
lagen. smuggleri.

(Forts.) _ Utskottet har ingalunda sagt att det ej vill hafva eu rnellanrikslag,
utan tvärt om önskar upprigtigt en sådan, men med tydliga
och klara stadganden, så affattade, att de ej uppenbarligen gifva
anledning till misstydningar. Utskottet säger i slutet af sitt utlåtande:
»på nu anförda grunder, och med särskild hänsyn till angelägenheten
af att erforderliga åtgärder för bättre ordnande af de
båda ländernas ömsesidiga handelsförhållanden måtte med största
möjliga skyndsamhet varda . vidtagna». Det är just denna skyndsamhet,
som Utskottets majoritet i främsta rummet åsyftat. Ty
vi hafva ju exempel på, huru revisioner af lagar och författningar
kunna draga ut på tiden, synnerligast när de, som i revisionen insättas,
icke bemöda sig om att påskynda densamma. Uppsäges
deremot lagen, så kommer om 12 månader icke denna mellanrikslag
utan helt andra bestämmelser att gälla, såsom förhållandet är
t. ex. emellan Sverige och Danmark, eller mellan hvilka andra
grannländer, som helst, och att några större olyckor skulle uppkomma
derför att vi ställa oss på denna punkt, kan jag för min
del ej förstå. Vi se ju huru som de stora länderna, hvilka med
hvarandra hafva en stor landgräns, kunna ordna sina mellanvarande
förhållanden i detta hänseende utan att framkalla sådana tvister,
som här egt rum. Och det blott derför att vi icke någonsin kunna
skrifva en tydlig lag, utan det alltid skall gå på skrufvar.

Från regeringsbänken yttrades att utskottets förslag skulle vara allt
för knapphändigt, emedan Utskottet alldeles för tidigt satt punkt.

Och den _ ärade statsrådsledamoten tillkännagaf, att ännu icke
alla medel blifvit försökta för att bringa denna fråga till dess rigtiga
lösning. Jag beklagar att, om det ännu finnas sådana medel
qvar till ernående af en praktisk tillämpning af lagen, man då ej
försökt att vinna nödig rättelse. Af denna upplysning framgår att
det varit nödvändigt, att Riksdagen tagit frågan om hand. Och
min fulla öfvertygelse är, att om icke Grefve Strömfelt för några
år sedan rört vid denna sak, skulle det ännu i många år praktiserats
på samma sätt som hittills.

Det är först sedan Riksdagen börjat väcka denna fråga till
lif, som det inträdt åtminstone någon liten förbättring i förhållandena.

Utan tvifvel kunde denna mellanrikslag försvara sitt ändamål
på sin tid, innan vi tingo så många och ständiga kommunikationsmedel
med hvarandra. Men nu, sedan vi på flera jernvägar och
nya landsvägar kunna komma till hvarandra — ett förhållande, som
jag för öfrigt finner mycket lyckligt —, är det också alldeles nödvändigt.
att med fäst afseende härpå ordna denna för oss så
synnerligen vigtiga angelägenhet.

Jag lägger ingen vigt på, hvilketdera landet vinner på denna
mellanrikslag; men hvad jag önskar är att vi få en klar och tydlig

Onsdagen den 12 Maj.

25 N:o 40.

författning, som icke ständigt och jemnt framkallar tvister och obe- Ifrågasatt
hag, hvilka, om de skola fortfara, en dag kunna blifva allvarsamma
nog. Det är alltid farligt, att en författning innehåller många un- meiianrihs~
dantag, ty sådana kunna kringgås på många sätt, och straxt är man lagen.
framme med klagomål, egnade just att framkalla sådan missämja, (Ports.)
som beklagligtvis nu råder mellan de båda folken.

När Friherre Hochschild hade ordet, talade han om de
klarsyntes åsigt inom utskottet. Ja, dermed mente han naturligtvis
minoritetens, och det är roligt att höra, att minoriteten alltid
är klarsynt, ty oftast står jag i minoriteten och får sålunda ibland
räkna mig till de klarsynte. Men här vid lag får jag säga, att majoriteten
har ganska noga tänkt sig in i saken, och min öfvertygelse
är, att inom denna majoritet finnes ingen, som vill framkalla den
ringaste missämja med eller missbelåtenhet i Norge. Vi önska icke
att med ett enda öre förnärma deras rätt, men vi önska, att vi icke
skola behöfva dagligen och stundligen tvista med norrmännen. Talaren
säger vidare, att tidpunkten är icke inne att vidröra denna
fråga. Ja, skola vi vänta tills det blir en gynsam tidpunkt att
underhandla, då tror jag vi få vänta, till dess det blir för sent.

Jag tror, att det är en lycklig tidpunkt just nu, om man blott
»ställer kyrkan midt i byn» och icke söker förnärma Norges rätt.

Dessutom gaf den ärade talaren Riksdagen det rådet att icke
sysselsätta sig med annat än svenska frågor. Ja, men här har
motionären framkommit med ett förslag, som gäller mellanrikslagen.

Jag frågar, om Bevillnings-Utskottet skulle hafva sagt, att ni icke
har med denna lag att skaffa. Då motionen blifvit väckt, och då så
många missförhållanden påvisats från så väl norsk som svensk sida,
i hvilka man vill hafva rättelse, att då säga, att det är bäst att
Riksdagen icke tager någon befattning med eu sådan motion, hade
varit högst egendomligt; sådana råd kunna väl gifvas, men de äro
icke mycket efterföljansvärda.

Vidare säger man, att vi kunna riskera unionens bestånd genom
att bifalla Utskottets förslag. Jag är så varm vän af unionen som
någon, men jag är äfven svensk, och som sådan vill jag att då en
gemensam lag finnes den skall tillämpas på enahanda sätt vare
sig att förbrytaren är svensk eller norsk man.

Den ärade talaren sade äfven, att Bevillnings-Utskottet gjort
ett angrepp mot de bestående förhållandena. År något angrepp
begånget, så har det väl skett genom motionens afgifvande; men
jag kan icke se, att icke hvarje svensk riksdagsman har rättighet
att påvisa, om några oegentligheter förekomma, vare sig
inom landet eller i våra internationella förhållanden, och att
den svenska Riksdagen både kan och bör taga befattning med sådana
framställningar och icke lemna dem åt sitt öde.

Vidare sade den ärade talaren, att det finnes icke någon menniska
i Norge, som icke vet, att Sverige önskar en revision. Deremot
sade den förste talaren i ordningen, att det är få eller ingen
hvarken i Sverige eller Norge, som har reda på bestämmelserna i

N:o 40.

Onsdagen den 12 Maj.

Ifrågasatt denna lag; uppfattningen tyckes vara olika. Den ädle friherren yttUa^^denT<li
rade vidare, att ingen kan bevisa, att lagen blifvit missbrukad, men
mellanriks- om man ser P& hvad fjerde paragrafen innehåller, och jemför den
lagen. med faktiska förhållanden, så tror jag, att det kan ganska tydligt
(Forts.) ådagaläggas, att stora missbruk ega rum. Den siste talaren sade,
att det är en allmän önskan bland befolkningen på ömse sidor om
gränsen att få behålla lagen, men så sade han strax förut, att ingen
hade reda på lagens innehåll. Han sade äfven, att det var en naiv
bekännelse, som majoriteten gjort, denna majoritet, som vill beskatta
det svenska folket, och att protektionisterna icke kunna tåla
en sådan mellanrikslag, emedan de icke unna gränsboerne frihandelns
välsignelser. Jag vill icke missunna våra gränsboer fördelen af
deras läge till Norge, men jag vill icke på svenska statens bekostnad
göra alltför stora uppoffringar till deras fördel, ty det är ådagalagdt,
att nära iy2 million kronor om året få dessa gränsbor och
de, som nu på ett ärligt sätt spekulera utefter gränsen, efterskänkta
i tull, en fördel som icke kommer den öfriga befolkningen i landet
tillgodo, och jag kan icke inse, att man bör på det sättet handskas
med våra millioner. Vi skulle för denna summa kunna t. ex. hvartannat
år bygga en pansarbåt utan att tillgripa ett enda öre ur
statskassan.

Det torde vara tydligt af hvad jag nu yttrat, att jag kommer
att yrka bifall till Utskottets förslag.

Herr Grefve Strömfelt: Det har af eu talare i dag sagts, att
min motion skulle vara framkommen i protektionistiskt syfte. Jag
har rätt att fordra att blifva trodd på mina ord och när jag nu
säger, att då jag skref min motion, hade jag ingen tanke derpå.
Motionen framkom på grund af min interpellation förlidet år och
regeringens visade overksamhet. Så till vida kan den ju hafva ett
protektionistiskt syfte, som det kan kallas protektionism, om man
vill skydda sig för att blifva slagen eller ihjälslagen.

Bn talare har äfven sagt, att motionen var framkommen för
att skydda industrien. Ja, till en viss grad var detta sanning; men
den har icke framkommit för att åstadkomma något egentligt skydd
utan för att afklippa sådan eludering af gällande lag, att några
industrier slutligen skulle kunna komma på den punkt, att de måste
gå under, trots hvad Herr Bennich anfört. Man har äfven berört
unionella och politiska förhållanden, men jag ber, att det må blifva
klart för hvar och en, att mellanrikslagen icke berör politiska förhållanden.
Den är uteslutande af ekonomisk natur; den är ett
handels- och samfärdselskontrakt mellan två nationer, hvilket det
tillhör båda att loyalt handhafva och uppfylla.

Min interpellation i fjol framstäldes, för att fästa Riksdagens
och regeringens uppmärksamhet på vissa missgrepp, som egt rum,
föranledda, enligt min uppfattning, af origtig tolkning och origtig
tillämpning af förordningen, till skada för Sverige. När innevarande
års Riksdag sammanträdde, hade regeringen icke gjort annat
vid frågan, än hört Generaltullstyrelsen och Kommersekollgium.

Onsdagen den 12 Maj.

Ji:o 40.

Då framkom den motion, som i detta betänkande är behandlad. Ifrågasatt
Från statsrådsbänken har i dag gjorts uttalanden sådana, att det
förekommit mig, som om regeringen icke med blida ögon sett, att ''meuanrij-sdenna
motion skådat dagens ljus. Jag ber i så fall, att regeringen lagen.
icke kastar skulden på mig. Skulden ligger hos regeringen och (Forts.)
regeringen bär derför ansvaret, som ingenting har gjort vid saken
vidare, än det jag nämnde.

Jag har med denna motion aldrig afsett, att Sverige och Norge
någonsin skulle sakna en särskild öfverenskommelse i afseende på
varuutbyte och samfärdsel, men jag har studerat den nuvarande
lagens tillämpning och följder, och har funnit, att den är så föråldrad,
att den icke längre motsvarar den närvarande tidens kraf;
att den blifvit så misstydd, att på densamma egentligen icke längre
någon utveckling kan byggas, samt att annan grund måste sättas i
stället för den föråldrade. Det är allmänt bekant och har äfven
erkänts från statsrådsbänken, att starka rop höjts från en del af
svenska nationen derom, att uppenbar orätt begås mot svenska intressen.
Men hvad som kanske icke är herrarne alldeles så bekant,
det är, att dessa rop börjat höjas redan 1880, då gränsbevakningen
för ett distrikt den 6 Februari ingick till Generaltullstyrelsen med
begäran om förhållningsorder. Dessa rop hafva derefter höjts från
Generaltullstyrelsen inför regeringen sedan den 13 Februari 1880
och förnyats den 26 September 1882 samt till sist den 6 Mars 1883.

De hafva höjts af mig förlidet år inför regering och Riksdag, af
fabriksföreningar, bomullsväfvare och enskilda fabrikanter inför regeringen
och af deputationer inför Hans Maj:t — allt, utan att
ännu någonting i sak blifvit vidgjordt. Alla hafva dock fojdrat
rättelse. Tror man nu verkligen, att jäsning hos eu nation, framkallad
genom undertryckt rätt från en annan, skall befordra samlif,
befordra förbrödring mellan nationerna. Nej, mine herrar, den, som
verkligen vill unionens utveckling, befästande och bestånd, den måste
biträda det sätt, på lavilket roten till denna jäsning hastigast uppryckes.
Att en förändring är af högsta behof påkallad, har .i dag
erkänts af regeringen, och derom vittnar detta betänkande, i hvithet
19 ledamöter af 20 ansett sådan vara af nöden, men man har
skiljt sig i fråga om vägen, på hvilken denna förändring skulle
sökas. På den ena visaren står revision af 1874 års förordning,
men bakom skymtar »lång tidsutdrägt»; den är textad af reservanterna.
På den andra visaren står upphäfvande af 1874 års förordning,
för att ersättas af en annan; på baksidan skymtar »tidsvinst»;
den är textad af motionären och Utskottet. Jag skall en liten stund
uppehålla mig vid vägskälet för att framlägga några faktiska förhållanden.

§ 4 i 1874 års förordning upplästes nyss och jag skall endast
återkalla i herrarnes minne, att dess innehåll är, att vid resa öfver
gränsen vissa varuqvantiteter, sedermera uppgifna, få föras tullfritt,
deribland risgryn 25 ®, kaffe 25 «, salt 3 norska tunnor, socker
50 och väfnader 60 fot o. s. v. 4 § i 1874 års förordning är precis
densamma till innehållet som 6 § i 1825 års förordning, endast att

N:o 40.

Onsdagen den 12 Maj.

Ifrågasatt varuqvantiteterna äro något olika. Det är bakom denna paragraf,
som ^en stol’a’ sä kallade »formanssmugglingen» nu eger rum, hvilmellanriks-
ket uttryck icke får tydas i vanlig mening, då lagen, enligt svenska
lagen. domstolars utslag, tillstädjer densamma, och jag skall i det följande
(Forts.) visa, huru man i Norge, genom konseqventa domar, fallna den ena
efter den andra, och genom regeringens vaksamhet och energi, har
förhindrat denna smuggling, men huru man i Sverige, genom motsatta
domar och regeringens passivitet har befordrat densamma.

Höjesteret i Norge har redan 1865 fält en dom, för hvilken
jag i korthet vill redogöra. Eu handlande, Isak Nielsen Sanntes,
som i Sverige köpt öl, hade fört det hvarje gång i tillåtna qvantiteter,
till och med under den högsta, i fjerde paragrafen bestämda,
i åtskilliga lådor med jernforbönder till sitt hem; han försålde deraf
sedermera, blef lagförd och dömd den 17 Oktober 1865, på grund
af att man med åttonde paragrafen, som då gälde, endast velat
öppna för gränsborna tillgång att föra smärre qvantiteter för egen
förbrukning öfver gränsen, men ingalunda göra det tillåtet, att successive
stora varuqvantiteter i allmänt handelsintresse tullfritt infördes.
Derför dömdes han till mellan 16 och 17 hundra kronors böter
för »toldsvig», äfvensom att ersätta rättegångskostnaden. En sådan
dom, den har kraftig verkan. 1880 den 10 April fälde Finans- och
Tolddepartementet i Norge en annan dom. En »bestyrer» för Aremarks
handelsförening vid namn Ole Olsen Bjerkebsek hade i Sverige
inköpt tillsamman fem tunnor salt och fort dem i mindre än
tillåtna qvantiteter öfver gränsen till handelslägenheten; häröfver
hade han en svensk gränsridares intyg. Saltet var snidt och förbrukadt.
En dag uppträdde en norsk tulltjensteman och sade: Ni
lär smuggla salt, låt mig se era böcker. Nej, blef svaret. Ja, men
då är ni misstänkt för stor saltsmuggling från Sverige, sade tjenstemannen.
Då blef handlanden, som icke infört mera salt än nämnda
5 tunnor, rädd, visade sina böcker och dömdes för »toldsvig» att
bota saltets värde med 17''/2 kr. Jemför man dessa domar, så är det
alldeles klart, att till det landet aktar man sig för att bakom fjerde
paragrafen införa varor »i handelsafsigt.»

1 Sverige föll ungefär samtidigt en motsatt dom mot en handlande
Hvitfeldt i Fredrikshall, som många gånger sändt varor bakom
fjerde paragrafen till Strömstad och andra handelsplatser. Han
hade på våren 1878 skickat ett parti engelsk doffel till Strömstad
och förut sålt densamma till tvenne personer på andra platser. Han
lät med forbönder från Fredrikshall införa varan i tillåtna qvantiteter
— den var delad i sju stycken, hvardera under 60 fot, tillsammans
353 fot, och tullbeloppet derför skulle utgjort 164 kronor
65 öre. Varorna upplades i magasin i Strömstad. Tullbetjeningen,
som tyckte, att detta handelssätt gränsade till det olidliga, följde
varorna hela tiden. De ompackades i två balar, den ena innehållande
2341/, fot med adress till Edström i Mollesund för vidare
befordran till K. L. Gerli i Näsund, den andra 1181/,, fot till Sundberg
i Lysekil för vidare befordran till fru Hallberg i Uddevalla.
Så snart ångbåten Alb. Ehrensvärd kom, fördes packorna ombord;

Onsdagen den 12 Maj.

29 N:o 40.

då gjorde tullbetjeningen beslag. Hvitfeldt stämde tullbeslagaren Ifrågasatt
till Strömstads rådstufvurätt. Rådstufvurätten resolverade, att som
intet af de anhållna tygstyckena öfverskridit den i Kong! förord- meuanriksningens
af den 29 Maj 1874 § 4 medgifna längd af sextio fot, och tagen.
då de dessutom icke voro införda på annat sätt, än att man äfven (Forts.)
fört andra varor med samma forman, hvilka icke erhållit annan
betalning än Hvitfeldt erkänt, eller så kallad »drickesskilling», så
fick beslaget återgå. Tullfiskalen klagade i Hofrätten, och, sedan
han der tappat, vidare i Högsta Domstolen, hvars utslag föll den
25 November 1879, hvarigenom underrättens dom faststäldes.

De norska domarne äro konseqventa och stränga och derigenom
har man, så vidt möjligt varit, afklippt all s. k. »formanssmuggling» *
till Norge. De svenska äro diametralt motsatta och derigenom har
också denna smuggling till Sverige utvecklats och befordrats till
en oerhörd grad, hvartill jag sedermera skall återkomma, kanske
med andra siffror än den förste talaren.

Nedan den 6 Februari 1880, eller året efter Högsta Domstolens
utslag, skref tullbevakningen i Vermlands distrikt till sin chef och
nämnde, att norska tidningar i Januari 1880 omtalat, att svenska
Högsta Domstolen gifvit utslag (prejudikat), att eljest tullbara varupartier
få forslas fritt i huru stora qvantiteter som helst, om blott
den åtgärden iakttages att vid gränsens passerande fördela varuqvantiteterna
i poster enligt 4 § mellanrikslagen, hvarför, enär bevakningskontrollör
och gränsridare ansåge detta för »ett oärligt
kringgående af mellanrikslagen», besked begärdes, om vid varuforsling
från Norge till Sverige, tullfrihet enligt 4 § mellanrikslagen
får åtnjutas i sådana fall, då erkändt eller bevisligt är, att den
person, som medför tullpligtig vara, icke sjelf är eller kan vara
egare af varan. Härpå erhöll gränsbevakningen svar från Generaltullstyrelsen,
att styrelsen den 13 Februari beslutit hos Kongl.

Maj:t göra underdånig hemställan om förklaring eller om ändring
af nämnda lagrum, hvarjemte styrelsen sade sig i anledning af
den gjorda förfrågan skolat erinra, »att enligt lagrummets ordalydelse
och såsom detsamma blifvit af domstolarna här i riket tolkadt,
berörda omständighet icke utgör hinder för tillämpning af den i
paragrafen stadgade »tullfrihet». — Således var smugglingen i full
gång och med full laglig rätt — till Sverige nemligen.

Den 13 Februari 1880 ingick Generaltullstyrelsen till Kongl.

Maj:t med en underdånig hemställan angående denna paragraf, och
jag är den förste att erkänna, att Generaltullstyrelsen, hvilket man
just aldrig har vetat, verkligen sökt häri vinna ändring. Jag behöfver
icke läsa upp detta dokument, men vill dock anföra några
ord derutur: »Alla dessa omständigheter kunna onekligen föranleda,
att, derest man begagnar sig af ofvan antydda eller liknande utvägar
för varors forsling öfver gränsen, en betydande varuinförsel
uppstår, som till men för stadskassan undgår den lagstadgade tullbeskattningen
under skyddet af en bestämmelse, som är afsedd för
en helt annan och ur statskassans synpunkt föga inkomstbringande
trafik, men, tolkad efter bokstafven, visat sig icke lägga hinder i

N:o 40.

Onsdagen den 12 Maj.

Ifrågasatt vägen för en affärsmessigt bedrifven varuinförsel, som kan blifva

^f/denT^k s^or omfaftnine?''

''mellanriks- Sedermera begärde styrelsen i samma skrifvelse att denna palagen.
ragraf skulle antingen förklaras eller, om sådant icke kunde ske,

(Forts.) ändras derhän, att den tullfrihet, hvarom §:n handlar icke må vara

tillämplig, när den, för hvars räkning varorna införas, verkställer
införseln i handelsafsigt. Härpå följde ett svar. Men hvilket?
Jo, det vanliga, när man icke vill något vid saken göra: handlingarne
remitterades till styrelsen med anhållan att från bevakningsområdena
infordra upplysning, i huru stor omfattning smuggling
egde rum. Det var således icke nog för regeringen att smuggling
; egde rum. Det dröjde en tid, och under tiden smugglades det bra.
Styrelsen fick lof att skrifva till bevakningsområdena och kunde icke
afgifva sitt svar förr än den 26 September två år derefter, d. v. s.
1882, men då var det åtföljdt äfven af handlingar, infordrade från
Ivommerskollegium, hvilket embetsverk, märken väl, mine herrar,
hade tillstyrkt ändring eller förklaring af 4 §. I denna skrifvelse
säger Generaltullstyrelsen »Styrelsen antager detsamma», — d. v. s.
tullvärdet af de bakom 4 § införda varorna — »till omkring 20,000
kronor». Äfven detta är af tullverkets chef i dag här andraget,
men jag her att få lemna en liten belysning dertill. Jag har noga
studerat handlingarna, och rapporterna från gränsen säga 26,100
kronor och tillägga, att detta kan godt ökas till 36,000, för hvad
som icke kunnat uppmärksammas. Dessa handlingar följde med
till regeringen.

Men nu kommer ett uttalande i skrifvelsen från Generaltullstyrelsen,
hvilket jag ber få uppläsa: »Hvad styrelsen dessutom

anser alldeles säkert är, att med den allt mera lättade samfärdseln
mellan de förenade rikena denna införsel skall taga en allt större
omfattning och att gränsdistriktens landthandlande skola i det
aldra närmaste tullfritt förse sig med sitt handelsbehof af de varor,
som antingen äro väsentligen olika tullbeskattade i de båda rikena
eller ock, såsom de stora förbrukningsartiklarne socker, kaffe, tobak,
bränvin och maltdrycker, tull underkastade i enlighet med bestämmelserna
i § 3 mellanrikslagen, så framt icke någon åtgärd
vidtages för att begränsa nämnda tullfria införsel till hvad den ursprungligen
afsett att vara, en lättnad för gränsbefolkningen att på
loflig väg med minsta omgång förse sig med förbrukningsartiklar
för eget behof. Med hänsyn härtill är det, som Generaltullstyrelsen
anser en förklaring eller, om sådan icke kan meddelas, en förändring
i § 4 af mellanrikslagen i syfte, styrelsens förstberörda
underdåniga framställning afser, vara af behofvet påkallad».

På denna skrifvelse följde ingen åtgärd. Sedermera, litet längre
fram på året, får Generaltullstyrelsen en remisshandling. Det var
angående en regeringsskrifvelse från norska departementet. Detta
är alltid vaket. Det ville att den svenska regeringen fortfarande
skulle låta tolka 4 § i enlighet med Högsta Domstolens utslag af
1879. I sitt svar härpå den 6 Mars 1883 säger styrelsen till slut:
»Styrelsen tillåter sig i underdånighet framhålla angelägenheten af

31 N:o 40.

Onsdagen den 12 Maj.

att den otydlighet i lagens uttryckssätt, hvarå styrelsen i sin skrifvelse
den 13 Februari 1880 fästat Eders Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet,
varder undanröjd».

Ännu i dag hvilar denna styrelsens tvenne gånger framstälda
underdåniga begäran hos Kongl. Maj:t och vid den saken är ingenting
vidgjordt. Följden har också blifvit, att under det formanssmugglingen
så godt som blifvit stäckt i Norge, så har den deremot
blifvit i högsta grad utvecklad och befordrad i Sverige. För
de varor, som sålunda införas, uppbär norska statskassan tullen,
norska handelsmännen inkomsten; svenska statskassan förlorar tullinkomsten,
de svenska handelsmännen förtjensten, och den svenska
industrien har fått en konkurrent bakom lagen, som jag icke tror,
att den i längden kan behöfva tåla. På det viset var min motion
tillkommen i industriens tjenst, det erkänner jag, men också ur
rättens synpunkt och i dess tjenst.

Huru konseqvent man nu fullföljer detta hindrande af smugglingen
i Norge, hvilket jag icke alls klandrar —jag skulle blott önska
att det skedde så äfven här hos oss — det visar sig af den rättegång,
hvars handlingar jag har här i min hand. En svensk handlande
skickade, alldeles som Herr Hvitfeldt, en agent öfver gränsen
till handlandena i Norge, erbjudande dem åtskilliga varor till ett
pris, billigare än det derstädes gällande, hvilka varor han ämnade
införa, i stöd af 4 §, såsom resgods tullfritt i tillåtna qväntiteter.
Han fick icke beslag vid gränsen, men tullbetjeningen, som är mycket
vaken, tog saken om hand, lagförde honom, och han hade ett
ofantligt trassel att komma ifrån ansvar för »toldsvig». Men derefter
tog polisen hand om saken, och han fick betala 135 kronor
för oloflig handel. Jag vill härmed endast hafva visat, huru vaksam
man är i Norge och huru man der håller efter den s. k. »forinanssmugglingen».

Denna rättegång slutbehandlades den 30 December 1882 i
Norge. Generaltullstyrelsen hade i Augusti samma år låtit ett
parti hattar, skickade af densamme Hvitfeldt, som förut omnämnts,
införda i tillåten mängd efter 4 §, tullbehandlas vid Höns station.
De voro sända till fyra handelsmän i Sverige. Hvitfeldt ville icke
låta sig nöja dermed utan begärde restitution. När han skaffat sig
fullmakt, var saken egentligen klar, men då förklarade Generaltullstyrelsen,
att, enär battarne voro införda i uppenbar handelsafsigt,
erhölls ingen restitution. Detta var dock i strid med 1879
års dom och i strid mot styrelsens nyss förut utsända skrivelser.
Jag vet icke, om Generaltullstyrelsen har rättighet att ändra Högsta
Domstolens domar eller handla i strid mot dem. Jag klandrar
icke åtgärden i och för sig sjelf, men jag tror, att den är ohållbar
i längden. Hvad blef påföljden? Jo, att Norska regeringen fick
från Fredrikshalls handelsförening genast en skrifvelse, att så och
så handlar nu tullstyrelsen i Sverige, hvarför den anhöll att mellanrikslagens
4 § måtte tolkas fortfarande såsom hittills; Norska
regeringen skref genast derefter den 29 December 1882 till svenska
regeringen, i afsigt att 4 § skulle tolkas såsom Högsta Dom -

Ifrägasatt
upphäfvande
af flen s. k.
mellanrikslagen.

(Forta.)

U:o 40.

■ Ifrågasatt
upphäfvande
af den s. k.
mellanrihslagen.

(Forts.)

32 Onsdagen den 12 Maj.

stolen gjort det 1879. Det var på grund af denna remiss som Generaltullstyrelsen
för tredje gången upprepade sin anhållan om
ändring af 4 §.

Eftersom Herr generaltulldirektören nu begärde ordet, vill jag
med detsamma säga, att när Höns station fick den der skrifvelsen,
att ingen restitution finge ske, derför att varorna voro införda »i
uppenbar handelsafsigt», så hade tre månader förut en närliggande
station, Strand, fått skrifvelse, att ett beslag skulle släppas, derför,
att den omständigheten, att forslingen skett »i handelsafsigt», icke
utgjorde något hinder för tullfrihet. Detta hände, som sagdt 3
månader förut.

Jag klandrar visserligen icke Generaltullstyrelsen för att hon
gjort »ett försök» att stäfja denna varuforsling, men jag har velat
visa, att Generaltullstyrelsen står på fullkomligt svigtande mark,
just emedan ingenting blifvit af regeringen vidgjordt.

Jag har här en annan packe handlingar, som jag fått gå igenom
från början till slut. Hela gränsbevakningen från och med
Göteborg till och med Storlien, Östersund och Dufved har på min
särskilda begäran lemnat svaromål å åtskilliga, framstälda frågor.
Jag skall icke läsa upp dessa handlingar, endast relatera något
derur.

Yid Röjdåfors bedrifves en stor timmerafverkning på svenska
sidan. Skogarne äro inköpta af norrmän. Dessa hafva inrättat en
handelsbod på Grue Finskog på Norskt område. Nästan alla sådana
varor som kaffe, socker, rulltobak m. m. föras in såsom resgods
enligt 4 § till arbetsmanskapet, dels genom karlar, som för
tillfället resa, men, såsom i handlingarne står, äfven genom barn
och käringar.

I trakten af en annan station, Djekneliden, sker äfven en stor
införsel af kaffe, socker och tobak. Också der eger en stor timmerutdrifning
rum på Aspberget, vid hvilken omkring 100 arbetare
äro sysselsatta. De taga nästan alla sina förnödenheter från Norge,
bakom 4 §, oaktadt det finnes en handelsbod alldeles i närheten
på svenska sidan.

Från en annan station skrifves, att på sista tiden hafva Christianias
skräddare och handelsmän kommit under fund med sättet
att i små partier skicka kläder och ylleväfnader öfver gränsen.
Från de öfriga stationerna säges, att kläder och yllevaror af utländsk
tillverkning gå nog i icke betydelselöst omfång öfver gränsen
äfven i uppenbar handelsafsigt, men man kan icke hålla reda
på i huru stora qvantiteter detta sker, och det är en station som
säger, att sådana varor, som passera gränsen enligt 4 § dels i handelsafsigt,
dels såsom resgods, dels såsom norska produkter, hvilka
derför icke tullbehandlas, belöpt sig till den mängd, som en bifogad
lista utvisar. Jag har låtit en sakkunnig person uträkna beloppet
derpå, som, efter hans beräkning gick till utöfver 6,000
kronor. Och på samma gång skref tullförvaltaren att hela denna
varuforsling kunde godt beräknas till minst fyra gånger detta belopp.
Det är således icke om små summor som det rör sig.

Onsdagen den 12 Maj. 33

För att visa huru man i Norge förstått att behandla denna
sak och huru man der bevakar sin rätt och sitt intresse, ber jag
att få uppläsa ett bref från en norsk handlande. Förhållandet är
att vid Strands station hade 1882 från Fredrikshall passerat 3 packor
och eu säck med ylle- och bomullsväfnader af utländsk tillverkning
i tillåtna qvantiteter. De voro sända från handlanden Jens
Hofgaard till handlanden Olaus Johansson i Stommen i Sverige;
förpassning saknades, hvarför varorna anhöllos och togos i beslag.
Under det att gränsridaren på kontrollörens befallning skrifver till
Generaltullstyrelsen med förfrågan, huru han skall förhålla sig i
saken, får han följande bref från afsändaren. Det bevisar huru väl
de i Norge känna mellanrikslagen. Jag skall läsa upp det på
norska. Det lyder:

Fredrikshald d. 6:te Mai 1882.

Herr Tullkontrollör J. C. Nielsen.

Strand.

Jeg har modtaget Deres Skrivelse af 4:de og bemserkt mig
samnies Indhold.

I Anledning heraf skal jeg bemserke, åt det kommer ud paa
et, enten det saa er Eier eller anden Person, som fragter Yarerne,
saa det i disse Tilfaelde ingen Indflytelse har paa Sägen enten saa
de Msend der medhavde varerne, sagde, åt samme var sin egen eller
Anden Mands al den Stund åt hver isser ikke havde mere end lovligt
Kvantum for sin Del.

I den ene Pakke var 27 Alen og i den anden 28 */2 Alen och
tredive Alen kan som bekjendt fragtes.

Mellemrigsloven siger intet om åt man skal vsere Eier af de Varer,
som medföres, men kun: sved fteise over Grsensen» kan saa og
saa meget fragtes. Om De ikke tager Hensyn hertil, saa maa vel
Kongl. Maj:ts udslag 25 Nov. 1879 vare Dem bekjendt, da i fölge
desse Tullkammeren i Strömstad blev dömt til åt tilbagelevere Herr
A. Hvitfeldt herstedes eu del Yarer, som i lovlige Pakker blef fört
over Grtensen til Strömstad og der pakket sammen i större Colly
og videre befordret med Dampskib. Yed Godhet af Hvitfeldt undlad
han åt anlsegge privat Sögsmaal med Tullkontrollören, hvilket
han efter desse havde Bet til for åt faa Erstatning for åt Yarerne
saa lång Tid havde lagt i Beslag og det Told, som han derved var
paafört. Efter denne Tid har haade Herr Hvitfeldt og jeg sendt
Varer i lovlige Kvantiteter til Strömstad og der ladet samme ompakke
i större Colly, hvilket endog Toldfunktioncererne har seet paa
og vceret fuld vidende om uden åt det har staat i deres Magt åt
foretage noget derimod.

Med desse utslag ihande, vil jeg forfölge denne Beslagtagning til
hvilken som helst Domstol, saa det staar Dem frit for, om de vil afsende
de omskrevne Yarer til Amål eller ikke, kun vil jeg forbeholde
mig åt söge Erstatning hos Herr Nielsen for de Udlseg som derved
paaföres mig.

Första Kammarens Prat. 1886. N:o 40.

N:o 40.

Ifrågasatt
upphäfvande
af den s. k.
mellanrikslagen.

(Forts.)

N:o 40. 34

Onsdagen den 12 Maj.

Ifrågasatt Afskrift af ovennsevnte utslag ligger paa mit Kontor, hvor samme
«''f^de^Tk6^ behagelig Gjennemsyn om De ved Leilighed skulle komme
mellanriks- indom.

lagen. Jeg kan ikke tro andet end åt Resultatet af nsevnte Rettegang

(Forts.) maa vsere Dem som Grsenseridder meddela og tvivler jeg ikke paa,
åt De, naar De har sat Dem tillräcklig ind deri vil Ande det tjenligst
baade for Dem og Toldkammeret åt udlevere omskrevne Varor.
Jeg imödeser derför Deres nsermere Bestemmelser for videre Skridt
foretages. Höiagtelsesfuldt

Jens Hofgaard.»

Man känner lagen i Norge, man vet huru den tillämpas i
Sverige, och jag undrar icke på att man begagnar sig utaf den.
Detta bref har jag afskrifvit bland Tullstyrelsens handlingar. Generaltullstyrelsen
hade då intet annat svar att afgifva, än att låta
varorna gå fria. Detta skedde den 19 Maj 1882. Men tre månader
derefter kom skrifvelsen till Mons station, angående den Hvitfeldtska
restitutionen, der beslaget fick gälla.

Det är aldeles gifvet, att på detta sätt här pågår och kommer
att fortsätta en stor s. k. »formans-smuggling». Jag har frågat, hvad
den ungefär skulle kunna värderas till, och fått till svar, att den
icke kan bestämmas, när man icke ens på långt när får se alla varorna,
men nog kan det antagas för limon Strömstad—Dalarne
uppgå till mellan 50- å 80,000 kronors tullbelopp, icke tullvärde;
detta är icke småsaker. I den uppgift, som Generaltullstyrelsen 1882
lemnat till Kong! Maj:t och som den förste ärade talaren i dag anfört,
uppgafs tullbeloppet redan då till omkring 20,000 kr. Bland
mina här lemnade uppgifter är icke ens någon del af Norrland medtagen,
hvilket är anmärkningsvärdt, ty beloppet skulle naturligtvis
gå till ännu mera, om man medtoge denna stora del af gränsen.
Den införsel, till skada för svenska industrien, och den tullförlust,
som eger rum i stöd af 4 §:s anmärkta tolkning, kan visserligen icke
bestämmas, men tydligt torde vara, att bådadera äro af väsentlig
betydenhet.

Man finner af det anförda vidare, hvilken skilnad det är i afseende
å myndigheternas sätt att bevaka de olika ländernas intressen.
I Norge skrifver en handelsförening till sin regering, att det
och det har händt i Sverige. Två månader derefter skrifver norska
regeringen till Sveriges regering och begär förklaring, hvarför icke
mellanrikslagens 4 § fortfarande tolkas i Sverige på samma sätt
som förut. I Februari 1880 skrifver icke eu handelsförening utan
Generaltullstyrelsen, vidare yttrar sig Kommersekollegium, och sedan
skrifva flera fabrikanter etc., såsom jag förut uppräknat, till svenska
regeringen, men vid frågan om 4 § har ännu ingenting frän regeringens
sida vidgjorts, icke ens en skrifvelse aflåtits, så vidt man
vet, och det är nu sex år derefter. Jag vill med detta senare hafva
visat huru olika intressena vårdas och handhafvas. Den frågan
tränger sig sjelfmant fram: vill regeringen ingenting göra vid detta
ärende eller kan hon ingenting dervid uträtta? I hvilketdera fallet,
hvartill skall skrifvelse om revision gagna?!

Onsdagen den 12 Maj. 35

Den 3 § i mellanrikslagen lyder: »Svenska eller norska naturalster
eller tillverkningar skola vid införsel landvägen från det ena
riket till det andra vara fria från tullafgifter» ete.

Detta ordet tillverkning har varit en olycklig bestämmelse, ty
på den grundar sig eu annan eludering af lagen.

I Norge är tullen på ylle- och bomullsvaror vida lägre än i
Sverige. Man för in sådana till Norge från utlandet, hvarför norska
statskassan uppbär tullen. Man nedlägger sedan ett litet arbete
på dem, såsom blekning, färgning eller syr på fransar o. s. v., förer
dem till Sverige, och de ingå då med norska produktionsbevis såsom
norsk tillverkning. Svenska statskassan mister dervid sin inkomst
af dessa varor. Denna införsel har varit i ständig utveckling, ehuru
den för tillfället minskats, såsom här har nämnts. Jag skall återkomma
till detta senare. Lagen skrefs så, att Norge väsentligen
undgick spekulationen på de olika ländernas tulldifferenser, men
Sverige fick den. Ordet tillverkning bestämmes i ett af Kommersekollegii
cirkulär sålunda: »Då vid en och samma fabriksanläggning
idkas flera olika slag af handtering, t. ex. väfning, spinning, tryckning,
färgning blekning o. s. v., hör hvarje sådan handtering betraktas
såsom en särskild fabrik» — — —• — — — — — —

»samt tillverkningsvärde eller förädlingskostnad icke mer än på ett
ställe upptagas», samt vidare: »Vid beräkning af värdet å tillverkningarna
vid sådana fabriker, t. ex. färgerier, kattunstryckerier,
o. s. v., som ej åstadkomma någon ny produkt, utan blott gifva en
redan förut åstadkommen tillverkning ett högre värde, bör endast tillökningen
i värdet upptagas, såsom färg ning skostnad, tryckningskostnad
o. s. v.» Häraf borde vara gifvet, att, t. ex. hvad kläder beträffar,
det är »sömnadsarbetet» som utgör den norska tillverkningen, när
detta nedlägges på utländskt tyg. Men så har det icke blifvit tilllämpadt
i Sverige af Generaltullstyrelsen. Så mycket hellre borde
det vara så, som svenska Riksdagen bestämt, att vid tullbehandling
af kläder skall för sömnadsarbetet 20 procents förhöjning beräknas
i den tull, som sjelfva materialet drager. Generaltullstyrelsen åter
har utfärdat ett cirkulär den 18 September 1874, deri styrelsen säger,
att den kommit öfverens med norska departementet för det inre,
att som sömnadsarbetet vid kläder utgör en högst väsentlig del af
produktionen, skall hela klädespersedeln ingå till riket såsom inländsk
tillverkning och således tullfri, d. v. s., att det sömnadsarbete,
som Riksdagen analogt bestämdt till en femtedel af plaggets
värde, släpar med sig de öfriga fyra femtedelarne. För mig är det
klart, att detta är emot lagen, ty, såsom jag en gång förut sagt på
detta rum, öfver svenska Riksdagens beslut står icke Generaltullstyrelsen
och i bevillningsfrågor icke ens regeringen.

Nu säger man, att detta gör så litet. Jag har sett detta yttrande
i många tidningar och äfven hört det, men statistiken visar,
att just på grund af denna tolkning införas kläder till ofantligt belopp,
och att denna införsel från Norge är stadd i ständig tillväxt,
under det att utförseln är i lika gifven minskning. Så utgjorde in -

N:o 40.

Ifrågasatt
upphäfvande
af den s. k.
mellanrikslagen.

(Forts.)

N:o 40.

Onsdagen den 12 Maj.

Ifrågasatt förseln 1882 ett värde af kr. 485,059, 1883: 619,949, 1884: 646,637.
''aj^dcn^k6®^ran för det sista året är, i min motion, såsom jag anmält till
mellanritcs- Utskottet, origtig, emedan jag fick uppgifterna för tidigt. Under

lagen. samma tid sjönk utförselsvärdet från Sverige. Det var 1882 kronor

(Forts.) 68,578, 1883 54,763, 1884 kronor 37,886; således har exporten från
Sverige till Norge varit i ständigt tillbakagående, men den från
Norge till Sverige i tillväxt. Dessutom visar statistiken, att 1883
infördes från Norge till Sverige ylle varor till ett värde af 3,490,268

kronor, hvaremot från Sverige till Norge utfördes för 919,039 kr.

Det är således ingalunda några småsaker, hvarom här är fråga.

Jag öfvergår nu till att äfven något vidröra bomullsvarorna.
Dem har den förste talaren temligen vidlyftigt behandlat. Enligt
vanligt språkbruk skulle väl endast t. ex. färgning på utländsk produkt
vara »norsk tillverkning», men enligt nyssnämnda cirkulär släpar
färgning, blekning, eller tinningars påsyende varan tullfritt med
sig till Sverige. 1883 uppstod i Norge ett färgeri för att bedrifva
denna affär på Sverige. Hvad den »norska tillverkningen» då var,
skall jag här visa ett prof uppå, ty det är sannolikt ganska få af
Kammarens ledamöter, som sett den. Meningen med denna färgning
var, att den »norska tillverkningen» skulle tvättas bort i Göteborg
och varan återföras till sin »engelska tillverkning».

Jag har här detta prof. Under mer än två år hafva stora qvantiteter
af dessa varor fått passera, emedan de beledsagades af »produktionsbevis»
öfver att vara norsk tillverkning, innan första beslaget
skedde i Januari 1885. Men händelsevis kom tullförvaltningen
i Göteborg att då en gång rifva upp emballeringen och fick så se
detta. Då skref Generaltullstyrelsen att sådana varor skulle anhållas.
Tullförvaltningen i Göteborg hade förut förklarat, att, om
en »så ringa och ofullständig bearbetning af varan skall bereda densamma
tullfri införsel i riket», det vore sannolikt, att all import af
oblekta bomullsvaror från England hädanefter skulle dragas öfver
Norge. Huru länge detta ofog bedrifvits, kan jag icke säga, men
så mycket har jag likväl genom skrivelser till tullstationerna fått
veta, att redan 1883 kom sådan vara in. Då annoterades 1,230
kilogram vid Mons station. Sedermera kom varan öfver Strömstad
och Göteborg in i stora qvantiteter. 1885 började man i Göteborg
sätta stopp derför, sedan det uppdagats, hurudan varan i sjelfva
verket var. Sedermera gick den det oaktadt öfver Strömstad och
Mons stationer. 1886 skall denna införsel hafva börjat minskas, så
att den uppgift, som den förste talaren lemnade, antager jag vara
fullkomligt exakt, ehuru jag icke sett den. Det var visserligen ett
glädjande ögonblick, men säkert är, att detta ögonblick icke blir
långvarigt. Jag skall strax komma dit. Man har ofta hört talet
om, att denna import endast berör obetydligheter. Endast öfver
Mons station infördes under två år sammanlagdt 34,970 kilogram
sådana färgade bomullsvaror, hvilket representerar ett tullbelopp af
31,473 kronor. Det är således icke småsaker. Nu har Generaltullstyrelsen
föreskrifvit, att sådan färgning icke får passera, och har
utfärdat cirkulär att färgning skall vara ofullständig». Detta har

Onsdagen den 12 Maj. 37

accepterats äfven af den norska regeringen, som i sin skrifvelse
den 6 Mars i år visserligen erkände att färgningen bör vara fullständig,
men i öfrigt icke ville göra några ändringar i bestämmelserna.
Nu är att märka, att färgningen är en så enkel procedur,
att den kostar en obetydlighet emot varans värde i öfrigt, äfven om
färgningen är fullständig. Emellertid hafva dylika engelska varor
från Norge fortfarande skickats in. hit. Ännu i Januari 1886 har
man hållit på med dessa försändningar och aflemnat profver till
Generaltullstyrelsen. Här har jag ett prof. Detta är tillbakavisadt.
Jag har försökt att i tre omgångar vatten tvätta dessa tyger, slutligen
äfven med tvål, men förgäfves; färgen sitter det oaktadt qvar,
— de äro så fullständigt färgade, som man af en dylik vara kan
begära. »Fullständig» färgning är en fullkomligt ohållbar bestämmelse,
ty begreppet är alltid relativt till ändamålet, för hvilket färgning
sker. Dessutom har jag i Generaltullstyrelsen vid genomläsningen
af en akt funnit en skrifvelse från styrelsens kemiska auktoritet i
dessa frågor, i hvilken den förklaring göres, att på den »fullständiga»
färgningen kan ingenting byggas, ty den eger rum så snart »färg
fixeras på en väfnad»; deri förklaras rent ut, att den intagna ställningen
icke är hållbar, och brister den, så skola, säger kemisten
tillika, betänkliga följder uppstå. Det är sannerligen icke möjligt,
att, med sådan bestämmelse om färgning, dessa varor skola kunna
hållas ur den svenska marknaden, och vid sådant förhållande inträffar
just hvad tullkammaren i Göteborg befarat, eller att importen
af oblekt bomullsväf drager sig öfver Norge och slutligen
skall segla denna del af svenska industrien i qvaf.

Bestämmelsen »tillverkning» i 3 och 4 §§ är lagens kärna och
ingalunda, såsom den förste talaren sade, blott några små bestämmelser,
som behöfva ändras. Tvärtom hvilar hela lagen på dessa
båda paragrafer, om hvars förstånd ingen sammanjemkning torde
kunna ega rum.

Jag måste äfven påpeka en annan artikel, nemligen små kökslampor,
med afseende hvarpå en utmärkt industri har utvecklat sig.
Dessa lampor kosta i tillverkning omkring 50 öre. Glas och
oljebehållare kosta omkring 10 öre och äro norsk tillverkning, men
det öfriga, såsom också stämpeln emellanåt utvisar, är från tyska
fabriker. Att nu denna vara skall få gälla för norsk tillverkning
kan visserligen icke vara lagens mening. Jag har här ett utdrag
ur ett bref, som en norsk fabrikant eller försäljare skrifvit till en
svensk firma, der det heter, att man mycket väl kunde köpa brännarne
från Sverige, om de der kunde säljas lika billigt som från
utlandet. Han har således erkänt, att man köpt dessa lampdelar
från utlandet, förutom det att sjelfva stämpeln utvisar detta.

Norska regeringen har företagit en ändring i 4 §; jag vet icke
ens, om detta är bekant för svenska regeringen. Den 20 Juni
1882 förändrade nemligen norska regeringen qvantitetsbestämmelserna
i 4 §, d. v. s. reducerade dem till kilogram o. s. v. I mellanrikslagen
står skålpund och fot m. m., och detta har icke ändrats
af svenska regeringen. En öfverenskommelse borde väl här vid lag

N:o 40.

Ifrågasatt
upphäfvande
af den s. k.
mellanrikslagcn.

(Forts.)

N:o 40. 38

Onsdagen den 12 Maj.

Ifrågasatt hafva skeft, eller åtminstone svenska regeringen hafva blifvit om
U3Vden°Tke ändringen underrättad. Men intetdera har skett, såvidt jag vet.
mellanriks- Följden har blifvit, att en svensk, som fört in några varor, blifvit
lagen. antastad, men ej fäld, för det han hade 3/10 kilo kaffe och 6/10 kilo

(Forts.) risgryn mer, än hvad han, efter den nya ändringen, skulle hafva

rättighet till. I Sverige har den åstadkommit ett annat obehag,
och det är, att resande komma från Norge till riksgränsen med för
stora qvantiteter. Man skulle då egentligen lägga beslag på alltsammans,
men af välvilja för folket har man i stället tullbehandla!
det lilla öfver skottet.

Om produktionsbevisen bör jag säga några ord. I Sverige betalas
för dem i lösen 1 krona och stämpelafgift 50 öre. I Norge
erhållas sådana fritt. En annan olägenhet för de svenske köpmännen
är, att, ehuru reproduktionsbevis alltid genast fås i Sverige,
det är omöjligt att bekomma sådana fullständiga från Kristiania
tullkammare. När ett produktionshevis skall utfärdas i Norge, försäkra
fahrikanterne, »som redelige Msend på Tro och Love», att
varan är producerad i Norge, hvarefter tullkammaren på detta bevis
skrifver »norsk tilvirkning». Så säga norska fabrikanter eller
köpmän en annan gång på »Tro och Love», att en vara är hemtad
från. och tillverkad i Sverige och skall återgå dit. Men då få de
vanligen icke Kristiania tullkammare att skrifva, att så är, eller
att varan har producerats här, utan endast, att man icke har skäl
att »betvifla» uppgiften. Följden häraf har varit den, att, såsom från
en tullstation uppgifves, der återgående varor kostat de svenske producenterne
omkring 300 kronor i tull, derför att man i Kristiania icke
fått rena reproduktionsbevis. Ett bolag i Norrköping har helt nyligen
haft vidlyftig skriftvexling härom utan att erhålla rättelse.
Jag har här flera afskrifter af sådana ofullständiga bevis.

Jag vet, att Första Kammaren icke mycket fäster sig vid den
ekonomiska sidan af saken, men, då jag har berört den i min motion,
skall jag nu något tala derom. I Bevillnings-Utskottets utredning
uppgifves, att den svenska tullförlusten under år 1884 uppgått
till omkring 1,452,538 kronor 39 öre, förutom tullförlusten å pelsverk,
under det att motsvarande förlust för det norska statsverket
samma år utgjorde allenast 630,308 kronor 19 öre, derifrån dock är
att afdraga d.et för spanmål sjöledes erlagda beloppet. Från den
svenska sidan får väl äfven afdragas förlusten för formanssmugglingen.
Jag har en stor packe handlingar rörande den svenska
tullförlusten för året 1885 från alla tullstationer vid gränsen, och
deraf framgår, att sagda år densamma endast derstädes uppgick till
inemot 1,200,000 kronor; detta är det belopp, som skulle hafva påförts
för från Norge, på grund af mellanrikslagen, tullfritt införda
varor på sträckan Strömstad—Östersund. Till representanters från
Jemtland uppbyggelse får jag nämna, att der måste varuforslingen
af sådana varor, som äro belagda med tull, icke .ske i stor myckenhet,
eftersom detta belopp för Dufed, Melen, Östersund, Storlien
och Funäsdalen icke går till mer än 40,000 kronor, så att för Jemtland
tyckes denna lags upphäfvande icke hafva mycken betydelse.

Onsdagen den 12 Maj. 39

Jag har strax efter min motions aflemnande blifvit antastad
derför, att jag endast tagit den svenska statistiken till hjelp vid
mina beräkningar. Jag medgifver befogenheten af denna anmärkning.
Men medan jag väntade på någon åtgärd från regeringens
sida, förgick tiden och den blef mig slutligen för motionens affattande
så. kort, att jag icke då medhann att studera norska uppgifterna
i sista stunden. Om jag med ledning af sista tabellen i Bevillnings-Utskottets
utredning lägger den norska statistikens uppgifter
till den svenska, med afseende på värdet af de varor, som
förts, från Sverige till Norge, och likaledes med afseende på varuforslingen
från Norge till Sverige, så står det ändock fast, att värdet
af Sveriges utförsel till Norge året 1884 förhåller sig till värdet af
Norges utförsel till Sverige såsom 3 :4, eller att Norge infört till
Sverige nära 25 procent mera i varuvärde än Sverige utfört till
Norge.

Jag nämnde i början, att jag skulle en stund uppehålla mig
vid »vägskälet», och jag har kanske allt för länge gjort det. Men
såsom motionär har jag ansett mig skyldig att framdraga bevis för
att motionen verkligen varit af behofvet påkallad.

Jag har, såsom af mitt anförande torde synas, mycket grundligt
studerat mellanrikslagen, dess tillämpning och följder, och har
dervid kommit till insigt derom, att på grundvalen af 1825 års förordning,
reviderad, ändrad och lappad 1874, kan ingenting vidare
byggas, emedan de hufvudsakliga bestämmelser, på hvilka lagen
hvital’, och som utgöra lagens kärna, införda 1874 i 3 och 4 §§,
icke längre äro hållbara, sedan de båda ländernas högsta dömande
myndigheter fält diametralt motsatta uttalanden angående dessa
bestämmelsers rätta förstånd. Detta har åter verkat derhän, att
folkens rättsmedvetande icke längre kan sammanjemkas. Under
det jag. stått under »revisionens» visare, har jag genomgått revisionens
historia angående denna lag. Deraf visar det sig, att redan
1845 tillsattes en komité för att revidera lagen. Den medförde icke
annat resultat, än att 1852 utkom en förordning angående de båda
rikenas handelsfartyg. 1855 blef en ny komité tillsatt, som 1856
blef färdig med sitt förslag, hvilket då antogs af svenska Riksdagen,
men afslogs af norska Stortinget. Icke längre derefter än 1868 beslöt
svenska Riksdagen en skrifvelse till regeringen med begäran
om revision af mellanrikslagen, och i denna skrifvelse begärde Riksdagen
att förslag i ämnet måtto framläggas för näst sammanträdande
Riksdag, ^således år 1869, och då äfven för Norges Storting. Denna
revision, mine herrar, räckte ändock till 1874 och kunde icke komma
till stånd förr, än de svenske underhandlarne gifvit vika tum för
tum, och Norge nedsatt sin tull på bomullsvaror under den svenska.
Då lyckades det att åstadkomma den förordning, ur hvilken all denna
oreda sedan utvecklat sig. — Man hade dock icke då att göra med
en regering, som genast afslog hvarje framställning, såsom nu har
skett. Sedermera kom General tullstyrelsens begäran om ändring af
4 §, en fråga, hvilken, såsom jag visat, legat sex år hos Kongl.
Maj:t utan att något dervid blifvit gjordt; detta var också en be -

N:o 40.

Ifrågasatt
upphäfvande
af den s. k.
mellanrikslagen.

(Forts.)

N:o 40. 40

Onsdagen den 12 Maj.

Ifrågasatt, gäran om »revision». Så kom slutligen finansministerns skrifvelse
d?n 27 Januari i år till norska regeringen med begäran att »färgmellanriks-
ningi:> och »blekning» icke måtte vara att anse såsom tillverkning.
lagen. Derpå följde den 6 Mars innevarande år afslag från norska regeringen.
(Forts.) Med alla dessa fakta och med revisionernas historia för ögonen,

samt! betraktande af den ställning, vår tullstyrelse och regeringen
intagit och fortfarande intaga till denna fråga, och särskild! då jag
tänker på, att i finansministerns åberopade skrifvelse stod att han,
hvad kläder angår, vore öfverens med norska regeringen, att de
böra anses som »tillverkning» i det land, de äro sydda, hvarigenom
han intagit eu rent prononcerad ställning, som åtminstone en del
af oss icke kan gilla, så är det icke svårt för mig att veta, hvilken
»vägvisare» jag måste följa. Jag följer den, på hvilken »upphäfvande»
står tecknadt, och yrkar bifall till Utskottets hemställan.

Herr Grefven och Talmannen tillkännagaf, att före kl. 2 e. rn.
anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande kl. 7 e. m.

Herr vice Talmannen: Det är af en händelse, icke med afsigt,
jag begärt ordet näst efter den föregående talaren, hvars utförliga
anförande det icke är min afsigt att bemöta. Jag egnar
detta anförande all den aktning, ett ärligt arbete i förening med eu
fast öfvertygelse förtjenar, ehuru jag icke kan komma till det slut,
hvartill han kommit. I min tanke skulle det vara egendomligt, om
Riksdagen, efter att under de senare åren hafva, genom de beslut
den fattat, dels om byggande af jernvägar för statens räkninz, dels
om understödjande af jern vägsbyggnader sökt förbättra och »roka
vår beröring med Norge, nu skulle ingå till Kongl. Maj:t och förklara,
att Riksdagen för sin del beslutit upphäfvande af der s. k.
mellanrikslagen. Äfven denna lag har till syfte att underlätta våra
handelsförbindelser med Norge, och om traktater i sådant syfte med
andra länder alltid måste medföra fördelar och lättnader, så är det
väl uppenbart, att det ännu mer måste vara händelsen i fråga om
ett land, som är med oss förenadt med eu så lång landgräns, andra
förhållanden att förtiga, som Norge.

Är det nu så, att denna lag är förenad med så stora olägenheter,
som här framhållits af åtskillige talare, så böra förhållandena
undersökas, och man bör sedermera söka att genom regeringens försorg
framkalla ändringar i de särskilda bestämmelserna. Svårligen
kan någon anse, att man främjar framgången af eu sådan undersökning,
om man börjar med att besluta traktatens upphäfvande
och sålunda ställer sig på det rena intets ståndpunkt vid underhandlingens
början. Hvad den administrativa tillämpningen af
lagen angår, så ligger frågan derom utom lagens bestämmelser och
kan derifrån skiljas. För min del vill jag icke motsätta mig ett
beslut om en sådan skrifvelse, som här föreslagits, vare sig i de
ordalag reservanterne framstäf eller med någon modifikation, om
eu sådan kan komma att föreslås, men deremot får jag på det högsta
afstyrka bifall till Utskottets förslag.

Onsdagen den 12 Maj. 41

Herr Adelsköld: Då jag i allo delar de åsigter, som uttalats
i förra delen af Friherre Hochschilds anförande och nu senast af
vice talmannen, kan jag, utan att behöfva göra någon repetition, inskränka
mig att instämma i första delen af nämnda anförande äfvensom
i hvad vice talmannen yttrat. Deremot kan jag icke instämma
till alla delar i senare delen af Friherre Hochschilds yttrande, ty
om Riksdagen skulle afslå Utskottets förslag, så blefve den naturliga
uppfattningen den, att Riksdagen icke önskade någon revision
af mellanrikslagen. Då jag åter för min del anser, att mellanrikslagen
är behäftad med åtskilliga brister, och i synnerhet att tilllämpningen
af densamma varit ovigtig, måste jag förena mig med
dem, som yrka revision af nämnda lag.

Under öfverläggningen har emellertid anförts, att en sådan
revision antagligen skulle komma att upptaga så lång tid, att man
icke kunde förr än i en aflägsen framtid få se något resultat af densamma,
och derför tillåter jag mig, för att lugna dessa farhågor och
för att tillmötesgå de önskningar om en hastigare revision, som blifvit
framstälda, föreslå följande tillägg i slutet af reservanternas förslag,
att, »derest en sådan revision icke kan innan nästa riksdag verkställas,
Kongl. Maj:t då måtte vid sagda riksdags början derom meddela
Riksdagen underrättelse.;) Jag tror att, om detta förmedlingsförslag
antages, all rättfärdighet kommer att uppfyllas, ty om det
ej skulle lyckas regeringen inom sagde tid åstadkomma en tillfredsställande
revision, hvilket med god vilja å ömse sidor borde
kunna ske, så är Riksdagen i tillfälle att åter upptaga frågan till
behandling.

Herr Björnstjerna: Efter de dystra målningar, som här framlagts,
skall jag söka något lugna dem, som deraf möjligen blifvit
oroade. Dom emellertid . siffror icke äro angenäma att höra, i synnerhet
så här långt fram på förmiddagen, skall jag inskränka mig till
att anföra allenast några få. Grefve Strömfelt har sjelf åberopat den
ista af de tabeller, Utskottet intagit, och jag ber att äfven få åberopa
densamma, för så vidt de officiella siffror, som der återfinnas,
kunna anses giltiga. Deraf ser, man att värdet af utförseln från
Sverige till Norge under de fem åren 1880—1884 enligt svenska
uppgifter uppgått till i rundt tal 46,850,000 kronor, men enligt
norska uppgilter till icke mindre än 83,900,000 kronor, således efter
de norska uppgifterna icke långt ifrån dubbelt så mycket som efter
de svenska. Utförseln från Norge till Sverige deremot uppgick
under samma tid i värde till, enligt svenska uppgifter, 95,482,000
men enligt norska till 69,732,000. Det kan mycket väl hända, att
i Norge liksom här de, hvilka endast se på det egna landets statistiska
uppgifter, gå och oroa sig öfver den underbalans i handeln,
som de norska statistiska uppgifterna utvisa, och hvilken enligt
denna tabell går ända till 14 millioner under loppet af dessa
fem år.

Man har särskildt fäst sig vid, att den tullinkomst, Sverige
skulle hafva förlorat på mellanrikslagen enligt Utskottets beräkning,

Första Kammarens Prut. 1886. N:o 40. 4

N:o 40.

Ifrågasatt
upphäfvande
af den s. I.
mellanrikslagen.

(Forts.)

N:o 40.

Onsdagen den 12 Maj.

Ifrågasatt går till omkring 1,452,538 kronor för år 1884, under det att Norges
Wjtgihäfmtidn förlust samma år utgjorde allenast 630,308 kronor. Denna skilnad
,1J S''i-k'' hårrör till stor del deraf, att Sveriges tullar äro mycket högre, oakmilagen.
”'' tadt vi anses hafva en frihandelstariff. På bomullsväfnader »andra
(Forts") slag» hlekta eller färgade är tullen i Sverige 90 öre, i Norge 27; på
ylleväfnader »andra slag» är tullen i Sverige 1,7 5, men i Norge 80
öre. Sverige förlorade i tullinkomst enligt Utskottet på år 1884
införda 340,093 kgr. sådana bomullsväfnader kr. 306,083; hade tullen
ej varit högre än den är i Norge, skulle förlusten endast blifvit
kr. 91,825. Yår tullförlust på 353,044 kgr. införda ylleväfnader
»andra slag» utgjorde enligt Utskottet 617,827 kr. Säde tullen
varit lika låg som i Norge, skulle förlusten hafva nedgått till kr.
282,735. Skilnaden på dessa båda artiklar ensamt hade sålunda
utgjort 549,350 kr., hvarmed vår förlust i tullinkomst minskats, så
framt vår tull varit densamma som i Norge.

Grefve Strömfelt har tydligen ådagalagt hehöfligheten af en
revision af denna lag, och derom äro väl alla ense, men deremot
har han icke, så vidt jag kunnat finna, på något sätt ådagalagt hehöfligheten
att uppsäga lagen. Ingen lag iir ju fullkomlig. Det
finnes ingen lag, som kan förebygga alla missbruk, men derför bör
man väl ej afskaffa alla lagar, utan endast, så vidt möjligt, söka
förekomma missbruken. Man har här mycket framhållit de tullförsnillningar,
som nu ega rum; men hvad äro väl dessa mot hvad
som skulle blifva fallet, om vi upprättade en fullständig tullgräns
och läte varor från båda länderna betala full tull. Då skulle man
få höra talas om tullförsnillningar i en helt annan skala, hvilka
kunde i hög grad verka demoraliserande på hela gränsbefolkningen.
Norge hör icke skyllas för, att svenska spekulanter upprätta färgerier
i Norge för att derifrån föra halffärgade utländska varor till
Sverige, och icke kan man heller förebrå Norge, att de svenska
domstolarne döma till fördel för missbruken. Den förnämsta.anledningen
till den önskan om lagens upphäfvande, som gjort sig gällande,
lärer väl ligga deruti, att, så framt vi vilja införa spanmåls
tullar, skulle mellanrikslagen stå i vägen. Denna olägenhet kar.
ju mycket lätt afhjelpas genom att i lagen införes en ny paragraf
af innehåll att, om spanmåls- och mjöltullar införas i Sverige, väsentligen
högre än i Norge eller tvärtom, så upphör tullfriheten för
dessa varor de båda rikena emellan. På det sättet skulle denna
lag icke på något vis stå i vägen. En ny öfverenskommelse kan
icke komma till stånd före nästa riksdag, eftersom Riksdagens och
Stortingets bifall erfordras till den nya lagen. Hvarför då uppsäga
lagen i år? Om en skrifvelse till Kong!. Maj:t nu beslutas med
anhållan, att frågan måtte så skyndsamt som möjligt behandlas, så
få vi till nästa riksdag se huru regeringen lyckats deri. Möjligen
har den en ny lag att framlägga för Riksdagen, möjligen icke; och
om man då ser, att ingenting vunnits genom underhandlingar, kan
det vara tid på att uppsäga traktaten, men icke är det så nu.

Hvad Sverige och Norge borde eftersträfva vore en tullförening
sådan som de tyska staterna ingått, långt innan det tyska riket

Onsdagen den 12 Maj.

N:o 40.

återupprättades; men en sådan tullförening, hvarigenom hela tull- Ifrågasatt
gränsen blefve onödig, är omöjlig, så länge vi icke kunna komma upphäfvande
öfverens om en gemensam tullrepresentation. Läser man noggrant mellanriksUtskottets
motivering, skall man finna, att den icke går ut på af- lagen.
skaffande, utan endast omarbetande af lagen, i afsigt, såsom Ut- (Forts.)
skottet säger, att »till de förenade rikenas ömsesidiga båtnad bättre
tillgodose den allt lifligare samfärdseln dem emellan». Man skulle
deraf kunna sluta, att Utskottets mening varit att de hinder, som
nu finnas för samfärdseln, skulle undanrödjas, så vidt sådant kan
vara möjligt, och ytterligare lättnader för samfärdseln medgifvas.

Men detta oaktadt måste jag befara efter de häftiga uttalanden i
pressen, som pågått, och under eu tid, då sinnesstämningen af andra
anledningar är retlig —■ att ett beslut om lagens uppsägning skulle
tydas både i Sverige och i Norge som ett steg i antiunionel retning,
hvilket jag på det högsta skulle beklaga. Det tillhör Första
Kammaren att handla med lugn och värdighet samt utan öfverilning.
Sveriges rättigheter är det vår pligt att tillvarataga, men
detta sker bäst på ett sätt, som ej stöter våra norska bröder. Man
vinner sannerligen ingenting genom att uppreta nationalkänslan.

Yi förebrå Norge dess obenägenhet för all närmare förening, men
antaga vi Utskottets förslag, skulle samma beskyllning med fogkunna
rigtas mot oss. Låtorn oss icke sönderslita ett af de få nya
föreningsband, som äro frukten af vår 70-åriga sammanlefnad. Det
blir måhända icke så lätt att åter sammanknyta det. Man kommer
lättare till en uppgörelse med ömsesidig god vilja, på underhandlingarnas
fredliga väg, än genom att vidtaga eu åtgärd, som kan
synas förestafva^ af dåligt lynne eller vidtagen under påtryckning
af en för dagen pågående agitation.

Jag yrkar bifall till den af Herr Bennich framlagda reservationen.

Som ännu många af Kammarens ledamöter anmält sig till er-i
hållande af ordet i föreliggande fråga, uppsköts den vidare öfverc
läggningen till aftonsammanträdet.

Anmäldes och bordlädes:

Banko-Utskottets memorial:

N:o 12, i fråga om ändringar i gällande reglemente för Riksbankens
styrelse och förvaltning; samt

N:o 13, med förslag till ändring i instruktionen för Riksdagens
revisorer vid Riksbankens afdelningskontor; äfvensom

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets utlåtande N:o 2, i anledning
af ej mindre Kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande vissa
delar af de i Utskottets utlåtande N:o 1 framlagda förslag till lagar
angående bankaktiebolag samt angående enskilda bankbolag med
sedelutgifningsrätt, än äfven återremiss dels från båda Kamrarne
af det i samma utlåtande innefattade förslag till lag angående

N:o 40.

Onsdagen den 12 Maj.

bankaktiebolags, sedelutgifvande bankbolags och sparbanks konkurs
samt af vissa delar af förslaget till lag angående enskilda bankbolag
med sedelutgifningsrätt, dels derjemte från Andra Kammaren af
Utskottets förslag till lagar angående förändrad lydelse af 17 kap.
3 § Handelsbalken samt angående tillägg till och ändring i lagen
för Rikets Ständers bank den 1 Mars 1830.

Justerades två protokollsutdrag för detta sammanträde, hvarefter
Kammaren åtskildes kl. 2,42 e. m.

In fidem

A. von Krnsenstjerna.

Rättelser

i Grefve Strömfelts anförande:

Sid. 26 rad. 23 nedifrån står: .Tåg liar rätt att blifva trodd på mina ord och när

jag nu säger,

läs: Jag bär rätt att blifva trodd på mina ord när jag
nu säger,

Sid. 27 rad. 22 uppifrån står: inför regeringen sedan den 13 Februari
läs: inför regeringen redan den 13 Februari

Sid. 28 rad. 3 nedifrån står: Gerli i Näsund,
läs: Gerle i Näsund,

Sid. 31 rad. 4 uppifrån står: tvenne
läs: tvenne

Sid. 34 rad. 8 o.9 uppifrån slår: Teg imödeser derför Deres nsermere Bestemmelser

for videre Skridt foretages.

läs: Jeg invideser derför Deres naermere Bestemmelse
for videre Skrids foretage.

Sid. 34 rad. 28 nedifrån står: det
läs: den

Sid. 37 rad. 23 nedifrån står: Bestämmelsen »tillverkning» i 3 och 4 §§ är lagens

kärna

läs: Bestämmelsen »tillverkning» i § 3 och 4:de §:n äro
lagens kärna

Sid. 38 rad. 12 nedifrån står: afdragas
läs: tilläggas

Stockholm 1886. Kong!. Boktryckeriet.