1886. Andra Kammaren. N:o 9 (Riksdagens protokoll 1886:9)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1886. Andra Kammaren. N:o 9.

Onsdagen den 17 Februari.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen hållna sammanträde; och leddes
dervid Kammarens förhandlingar af Herr vice Talmannen.

§ 1.

Föredrogs Lag-Utskottets Utlåtande N:o 18, i anledning af väckt Angående
■motion om upphäfvande af åtskilliga löfteseder. upphäfvande

Motionären, ledamoten af Andra Kammaren, Herr E. J. Ek män åtskilliga

■hade föreslagit: löfteseder.

»att Riksdagen för sin del måtte besluta, att alla löfteseder,
hvarmed förstås huld- och trohetseder, embetseder, krigsmannaeder’

•eder, som afläggas vid inträde vid universiteten, eller andra med
dessa jemförliga eder, måtte helt och hållet afskaffas.»

Utskottet hade emellertid hemstält, att motionen icke måtte till
■någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Motionären Herr Ekman begärde ordet och yttrade: Man får

neka att man vid genomläsandet af Lag-Utskottets afstyrkande
Utlåtande af min motion får det intryck att Lag-Utskottet gjort det
med ett icke så alldeles godt samvete och att det derför velat
mycket varsamt afstå densamma. Lag-Utskottet synes icke kunnat
freda sig från det berättigade i yrkandet om löftesedernas bort''j
Pe^a framgår alldeles tydligt deraf, att Lag-Utskottet säger,
att■ det delar »motionärens önskan att onödiga löfteseder må så vidt
möjligt afskaffas». Detta ingifver mig ett mycket godt hopp att
Lag-Utskottets ledamöter icke skola motsätta sig att nu tillstyrka
motionen i ep något ändrad form — en form som Första Kammaren
redan antagit —, nemligen en skrifvelse till Kongl. Maj:t om
dessa löfteseders afskaffande; och då Första Kammaren har föregått
med ett så godt exempel, så tvifla!- jag icke ett enda ögonblick på
■att Andra Kammaren, som ju relativt visat sig mycket tillmötesgående
i reformfrågor i denna rigtning, skall biträda Första Kammarens
beslut.

Andra Kammarens Prot. 1886. N:o 9.

N:o 9.

Onsdagen den 17 Februari, e. m.

Angående Och jag vågar derföre, med uppgifvande af mitt första förslag.

upphäfvande ordagrant upptaga Första Kammarens beslut såsom mitt förslag och
“{öfteseder11 således föreslå, att, med afslag å Utskottets hemställan, Riksdagen
(Forts) måtte besluta att i underdånig skrifvelse anhålla att Kongl. Maj:t
måtte taga i öfvervägande, huruvida icke huld- och trohetseder, ernbetseder,
krigsmannaeder eller andra med dessa jemförliga eder må kunna
af skuff as. Herr vice Talman, jag anhåller om proposition på detta
förslag.

Vidare anförde:

Herr Johansson i" Kalmar: I motsats till hvad den ärade
siste talaren sade, skall jag be att få upplysa att jag, som varit med om
att tillstyrka Utskottets förslag, gjort det med mycket godt samvete
och med mycket lugnt samvete äfven. Ty vi voro inom Utskottet
fullkomligt ense med motionären om att ederna borde inskränkas,,
men hvarföre Utskottet icke ville tillstyrka en skrifvelse till Kongl.
Maj:t i saken, var derföre att Riksdagen och äfven andra så ofta
aflåtit dylika skrivelser till Kongl. Maj:t och Kongl. Maj:t också
visat sig behjerta dem. Utskottet ansåg det vara dels öfverflödigt
att ytterligare skrifva till Kongl. Maj:t i ämnet och dels ogrannlaga,
då ''Riksdagen ju förut sagt hvad den vill. Denna grannlagenhet
måtte dock hafva varit större än som behöfts, ty Första Kammaren
har icke ansett det ogrannlaga att aflåta en ny skrifvelse.

Då vi således alla vilja samma mål och det hinder, som vi inom
Utskottet trodde finnas för en skrifvelses aflåtande, synes vara undanröjdt
genom Första Kammarens beslut, tyckes det som om äfven vi
skulle kunna vara med om en sådan skrifvelse, som Första Kammaren
beslutit. Men mig förefaller det som om ett hinder derför ändock
skulle finnas med afseende å den uppfattning, som inom Utskottet
gjort sig gällande. Utskottet anser det vara svårt att så der på.
förhand bestämma något visst slag af eder, som skulle kunna afskaffas.
Det är nemligen, såsom Utskottet sagt, mycket svårt att
uppdraga en gräns mellan löfteseder och bekräftelse-eder, hvarjemte
en del eder äro, såsom motionären sjelf medger, sådana, att allmänna
meningen torde vara för deras bibehållande såsom innebärande ett
skydd för samhället emot orättrådighet och osannfärdighet. Detta
har motionären ansett gälla endast bekräftelse-eder, men är det,
såsom Utskottet sagt, svårt att skilja mellan löfteseder och bekräftelseeder,
så kan det hända att, då man bestämmer sig för borttagande
af ett visst slags eder, man kan få bort äfven sådana eder, som af
allmänna meningen anses innebära ett skydd för samhället emot
orättrådighet och osannfärdighet. Derföre skulle jag för min del
icke vilja tillstyrka någon skrifvelse, så formulerad och bestämd, som
den hvilken Första Kammaren beslutat. Ty ibland de der upptagna
eder ingå äfven embetseder och domareeder och det kan ju
hända, att svenska folket ännu kan vara af den mening, att de äro
nyttiga att bibehålla. På denna grund och just derföre att det är
så svårt att så här i en hast bestämma, hvilka eder böra borttagas

Ousdagen den 17 Februari, e. m. 3

eller inskränkas och hvilka böra bibehållas, och då man bar anledning
hoppas att Kongl. Maj:t redan bär behjerta! den erinran i saken,
som Riksdagen förut aflåtit och att vi således ändå skola vinna det
mål, som motionären och äfven Utskottet visat sig eftersträfva, hemställer
jag om bifall till Utskottets förslag.

Herr Redelius: Jag har begärt ordet för att yrka bifall till
Utskottets betänkande. Då det redan förut är gjordt, kunde det vara
öfverflödigt, men jag ber att på samma gång få göra en anmärkning
emot sjelfva motionen och dess motivering. Motionären begagnar
der särdeles starka ord; sålunda säger han på ett ställe: »Förgäfves
skola vi i bibeln söka efter något stöd för löfteseder, afgifna af
menniskor». Man skulle möjligen af dessa ord, derest man icke
kände bibeln, kunna tro att der icke förekommer något exempel
åtminstone derpå, att en menniska afgifvit löftesed. Jag ber derföre
att i största korthet få erinra om några sådana ställen af de många,
som i bibeln förekomma.

Abraham, som ansetts och ännu anses vara stamfader för de
trogna, aflade ed, en löftesed, till konung Åbimelech. Han fordrade
äfven sjelf en löftesed af sin tjenare Eleasar, då ban sände denne i
friareärende till Mesopotamien. Isak aflade också en löftesed åt
konung Åbimelech. Jakob aflade till sin slägtinge Laban en löftesed,
som skulle sträcka sig från slägte till slägte till sina verkningar.
Jakob affordrade sin mest älskade son Josef en ed, oaktadt ban väl
icke tviflade uppå att han skulle uppfylla sin faders sista önskan.
Densamme Josef tog ed af sina bröder i Egypten att de skulle föra
hans ben derifrån och begrafva dem i Kanaans land, och af denna
ed ansågo sig hans efterkommande, som lefde 400 år efteråt, bundna.

Längre fram i tiden på Josuas tid finna vi äfven eder och det
flere, med bvilkas upprepande jag icke vill upptaga tiden. På
Davids tid likaså. Den sista ed, jag erinrar mig från Gamla Testamentets
tid, var den löftesed, Juda konung Zedebiab gaf den fångne
Jeremias. Nu vet jag icke, hvilken auktoritet motionären tillerkänner
detta; jag känner icke, om han böjer sig derför eller icke. Icke
heller vet jag; huru den knut, som synes mig olöslig mellan de anförda
orden i motiveringen och de citerade bibelställena, låter sig
lösas. Det kan ju bända, att motionären vill lösa den med frasens
Alexanderssvärd.

Äfven ett annat ställe i motionen tillåter jag mig påpeka. Motionären
säger der: »så litet uppfylla ederna sitt ändamål, att hvarken
strafflagen eller den allmänna meningen stämplar t. ex. en pligtförgäten
embetsman såsom menedare, och han han ej heller såsom sådan
straffas.» De sista orden äro kursiverade, förmodligen af motionären
sjelf. Äfven jag kunde vilja göra det, men icke i samma afsigt
som ban; ty vi få icke sträcka följderna af meneden allenast till
grafvens rand, utan äfven derutöfver. Är det icke annat, som kan
drabba menedaren, än det straff, som bär kan nå honom, nåväl,
tagen då bort alla ederna. Då menniskan står vanmäktig och icke
ser något vidare medel till sanningens bedyrande och rättfärdigbetens

Jt:o 9.

A ngående

sppkäfvande

tf åtskilliga

löfteseder.

(Forts.)

lST:o 9.

Onsdagen den 17 Februari, e. m.

Angående

upphäfvande

af åtskillig(,

löfteseder.

(Forts.)

betryggande, krafvel bon ed vid Gild och förutsätter dervid, att
den, som svurit eden, skall känna sig så bunden vid tanken på den
lefvande Guden, att han icke vågar tala osanning eller bryta hvad
han med ed lofvat hålla — men om något straff för mened icke
märkes här i lifvet, skola vi derför tro, att menedaren förblifver
ostraffad? Nej. Den, som läst Nya Testamentet, känner, att menedaren
uppräknas bland dem, som skola drabbas af hårdare fördömelse.
Och det är således, då man måste sträcka följderna af
mened utöfver detta lifvets gräns, icke sant, hvad motionären
säger, att en embetsman icke kan såsom sådan straffas för mened.
Ty hvem kan hejda den allsmägtiges arm?

Ytterligare en annan anmärkning ber jag att få framställa mot
motionärens ''motivering och förslag. lian vill hafva bort alla löfteseder
och omnämner särskild! tro- och huldhetsed, embetsmannaed
och krigsmannaed. Om jag nu lemnar teorien och öfvergår till
praktikens område samt tager t. ex. en jurist, som söker ett domareembete,
så tillfrågas han: »Vill du lofva att döma efter landets lag?»
»Nej», svarar han, »detta löfte gifver jag icke; Riksdagen har befriat
oss från skyldigheten att afgifva äfven löften» — ty motionären
säger, att, sedan ederna afskaffats, vill han hafva bort äfven löftena. —
»Jag vill hafva min frihet, samvets- och religionsfrihet, så att jag
får döma så, som jag tycker vara rätt». Några bevis för, att samhället
icke kunde vara nöj dt med en dylik domarekandidat, behöfver
jag väl icke anföra. Jag vill vända mig till krigsmakten och tager
exempel från den särskild! under krigstid, under hvilken tid just
krigsmakten skulle göra nytta. En person anmäler sig att blifva
officer eller gemen soldat; han vill med ett ord ställa sig under
fanan. »Ja», säger chefen,, »det får du, men du måste lofva att lyda
order.» »Nej», svarar den sökande, »det vill jag icke; jag vill hafva
min frihet. Jag vill vara här så länge jag tycker, derefter öfvergår
jag till fienden.» Sådant tror jag dock icke gå an; och det är
i sådana fall icke nog med att fordra löften; de böra äfven bekräftas
med ed. Motionären säger visserligen, att löftesederna äro så väl
okristlig a som oförnuftiga. Jag tillåter mig dock fråga, om Kammarens
ledamöter anser det okristligt eller oförnuftigt att i de af
mig omnämnda två fallen fordra löften och att de skola bekräftas
med ed. Jag blott frågar. Svaret torde vara sjelfkärt.

Redan Utskottet har sagt, att gränsen mellan löfteseder och
bekräftelseeder är svår att uppdraga. Icke heller jag ser mig i
stånd dertill. Men vittneseden, säger man, är en bekräftelse på
något som skett. Nej, det är den icke. Ty det är icke den frågan,
som vittnena skola besvara, huruvida det skedda är skedt. Det är
ingalunda ett faktum, som domstolen på grund af vittneseden vill
veta, utan huruvida den person, som skall vittna, vill tala sanning
eller icke. Detta är något, som ännu icke skeft, då personen aflägger
vittneseden; det är något, som skall ske; det står till framtiden.
Derför skall han högtidligen förklara, att han är sinnad tala
sanning, och för att man skall kunna lita på att han skall tala
sanning, får han besvärja det. Detta är också eu löftesed.

Onsdagen den 17 Februari e. m.

N:o 9.

Då det icke är stort mera att göra af detta, inskränker jag mig Angående
till att yrka bifall till Utskottets förslag. upphäfvande

af åtskilliga.

Herr Andersson i Nöbbelöf: Då jag i Utskottet varit med om löfteseder.
behandlingen af denna fråga och icke reserverat mig mot Utskottets be- (Forts.)
slut, kan det synas vara oegentligt af mig att nu hysa en annan mening.

Men då jag här hör, att Första Kammaren fattat ett annat beslut än
hvad Utskottet föreslagit, anser jag mig icke längre bunden vid Utskottets
hemställan, allra helst vid frågans behandling inom Utskottet
en del af dess medlemmar redan då ville, att Utskottets beslut skulle
blifva en skrifvelse till Kongl. Maj:t om en inskränkning eller reduktion
af vissa eder. Ku har äfven motionären frångått sin mening och
vill hafva frågan inskränkt till en skrifvelse till Kong!. Maj:t om ett
afskaffande af alla tro- och huldhets-, samt embetsmanna- och krigsmanna-eder
äfvensom andra med dessa jemförliga eder. Jag vill dock
icke gå så långt och härutinnan i allo följa motionären. Jag vill till
exempel icke taga bort alla embetsmannaeder och tror för min del
icke, att vårt folk vill låta sig dömas af och lita på en domare, som
icke aflagt domareed, utan endast afgifvit ett löfte. Jag vill visst
icke neka till, att det finnes en stor mängd löfteseder, som äro alldeles
onödiga och onyttiga, ja, till och med skadliga, emedan de icke
kunna hållas, och jag skulle gerna se, att en reduktion komme till
stånd med afseende på dessa, ehuru jag nu icke på rak arm kan säga
hvilka af dem, som lämpligast borde kunna borttagas. Kongl. Maj:t
har också redan gått Riksdagens uttalade önskan i någon mån till
mötes, då han vidtagit åtskilliga inskränkningar i ederna, såsom genom
Kongl. kungörelsen den 25 Oktober 1878 om förändrade edsformulär
för ecklesiastike embets- och tjensteman; Kongl. kungörelsen den 13
December 1878 angående upphäfvande '' af den edgång, som det på
grund af särskilda författningar ålåge civile embets- och tjensteman
samt betjente med flere att fullgöra i enlighet med det genom Kungörelsen
den 29 Juni 1866 derför faststälda formulär; Kongl. skrifvelsen
den 13 December 1878 till Medicinalstyrelsen angående edsformulär
för läkare med flere och Kongl. skrifvelsen af sistnämnda
dag till kansleren för universiteten i Upsala och Lund angående upphörande
af medicine-licentiat-eden. På sådant sätt hafva vi dock
kommit ett steg framåt, och så kommer det att gå undan för undan.

Jag skulle, som sagdt, i närvarande stund icke vilja hålla på Utskottets
förslag. Den siste ärade talaren yttrade åtskilligt om vittneseden.
Jag kan icke finna, att den beröres i det af motionären framlagda
förslaget; han talar icke derom, men deremot är det ett annat
förhållande med vissa embetsmannaeder. Jag skall derför taga mig
friheten begära proposition på det förslaget: natt riksdagen ville i
skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t ville taga i öfvervägande, i hvad
män en inskränkning skulle kunna göras i nu befintliga löfteseder
samt underkasta dessa och andra dermed jemförliga eder en utförlig
revision».

Herr Nyström: På samma gång, jag tager mig friheten att
på de af Herr Ekman anförda grunder yrka bifall till hans förslag,

N:o 9.

Onsdagen den 17 Februari, e. m.

Angående

upphäfvande

af åtskilligt

löfteseder.

(Forts.)

ber jag få säga några ord mot hvad talaren på Kalmarbänken yttrade
till försvar för svärjandet. lian förde oss till baka ända till Abraham,
Isak och Jakob samt ända bort till Mesopotamien och så vidare. Jag
skall i min ordning be att få föra honom tillbaka till en auktoritet,
som står, om icke lika högt i ålder, så dock i anseende, genom att
helt enkelt erinra om Frälsarens ord: »I skolen alls icke svärja;» ett
ord som yttrades just i motsats till hvad som blifvit sagd! i gamla
testamentet. Jag vill nu icke ingå i någon förklaring öfver dessa
Herrans ord, utan endast konstatera det faktum, att många af våra
kristna medmenniskor tolka dessa ord så, att Herren i dem förbjuder
all edgång, hvarför de icke heller vilja svärja, och hans ord måste
väl gälla lika högt som patriarkernas exempel.

Jag vill blott anföra ännu ett ord af en auktoritet, som torde
gälla högt för den nämnde talaren: det är af den gamle kyrkofadern
Krysostomus, hvilken säger i en af sina hotnilier: »Tag bort eden,
och mened skall ej finnas».

Herr Bokström: Äfven jag har deltagit i det beslut, Utskottet
fattat rörande denna fråga, och finner icke någon anledning att frångå
detsamma. Det är, såsom Utskottet påpekar, alldeles ostridigt, att
under en tid pågått ett allvarligt sträfvande att inskränka de onödiga
edernas antal. Och det finnes icke någon meningsskiljaktighet mellan
Riksdagen och Kong! Maj:t i det hänseendet. Jag kan sålunda icke
finna någon anledning för Riksdagen att nu i denna fråga aflåta en
ny skrifvelse till Kong! Maj:t och allra minst kan jag finna någon
anledning dertill i den omständigheten, att Första Kammaren nu på
middagsstunden, då Kammaren var fåtaligt besökt, fattat ett dylikt
beslut, ty jag håller före, att Andra Kammaren i denna lika väl som
i andra frågor bör fatta sitt beslut oberoende af hvad Första Kammaren
besluter.

Jag anhåller för min del om bifall till Utskottets förslag.

Herr Redelius: Jag nödgas väl försvara mig mot ett så skarpt
anfall som det, herrarne nyss bevittnat.

Till en början vill jag då be den ärade talaren på Stockholmsbänken
besvara den frågan, om han tror, att det var en annan anda,
som talade i Abraham i gamla testamentet än den, som talade i apostlarne
i det nya testamentet. Den högste personen, som samme ärade
talare nämnde, vill jag icke gerna draga in i eu riksdagsdebatt, men
efter som det nu en gång blifvit gjordt, vill jag komplettera det sagda
och erinra derom, att han sjelf såsom menniska aflade ed inför Pilati
domstol och vill derjemte taga mig friheten hänvisa till apostlarne,
hvilka också vid mera än ett tillfälle aflade ed.

Hvad svärjandet beträffar kan jag för min del icke vidkännas
någon benägenhet derför. Jag tror att jag kan trotsa den värde
talaren och hvilken annan som helst att i dagligt tal hafva hört någon
ed från min mun, och beträffande edgång, torde det vara öfverflödigt
att säga, att all onödig sådan bör borttagas. Men det var ju icke fråga
om dessa onödiga eder.

Jag vidhåller mitt förut gjorda yrkande.

Onsdagen den 17 B’ebruari, e. m.

N:o 9.

Herr Ekman: Man bär här framhållit, att det icke är möjligt Angående
att uppdraga gränsen mellan löfteseder och bekräftelseeder. Jag vill*»**/''"*
med anledning deraf blott påpeka, att uttrycket: löftesed, som jag ur- ufteseder"''
sprungligen begagnade i min motion, icke förekommer i det af b örsta (Ports.)
Kammaren antagna skrifvelseförslaget, ty der finnes bestämdt uttryckt
hvilka eder, Riksdagen vill föreslå att afskaffas, nemligen »huld- och
trohetseder, einbetseder, krigsmannaeder och andra dermed jemförliga
eder». Någon sammanblandning mellan dessa eder och vittnes- eller
bekräftelseeder kan således icke ifrågakomma.

Man har sagt att, då Riksdagen så nyligen som år 1883 aflåtit en
skrifvelse till Kongl. Maj:t rörande denna fråga, det icke vore skäl att
nu ånyo draga den under Kongl. Maj:ts pröfning. Jag tror för min del
att icke någon skrifvelse rörande nu omhandlade eder afgått från
Riksdagen, hvari Riksdagen i så tydliga ordalag, som i den nu åt Första
Kammaren föreslagna, uttalat sig för önskvärdheten af dessa eders
afskaffande. I den nådiga propositionen till 1885 års Riksdag med
förslag till lag om förändrade bestämmelser rörande ordalagen vid edgångs
fullgörande m. in. hade Kongl. Maj:t, såsom bekant är, icke
fästat någon uppmärksamhet vid den af 1883 års Riksdag uttalade
önskan att slutorden: »så sant mig Gud hjelpe till lif och själ» måtte,
då det angick dessa nu omhandlade eder, utbytas mot andra mera
lämpliga. Jag tänker derför att det vore godt för Regeringen att få
ett bestämdt uttalande från Riksdagen, ej blott beträffande slutorden,
utan huru vida dessa eder böra bibehållas. Regeringen skulle då
— derom är jag fullt och fast öfvertygad — utgallra de eder, som hon
anser utan risk kunna afskaffas. Lemnar man således afgörandet j
Konungens hand, så torde det icke vara någon fara att aflåta en skrifvelse
i nu angifna syfte.

Jag vidhåller det af mig nyss gjorda yrkandet.

H err Wretlind instämde med Herr Ekman.

Herr Sven Nilsson anförde: Jag skall för min del icke ingå i
något bedömande af den tvist, som här uppstått mellan Herr Redelius
och några andra af Kammarens ledamöter rörande vigten af
ederna under gamla testamentets tid. Jag tror likväl, att man med
skål kan säga detsamma om ederna som om åtskilligt annat gammalmodigt
här i verlden, eller , att de blifvit föråldrade och att den nyare
tidens åskådningssätt äfven härutinnan bör komma till sin rätt. Huruvida
allt det svärjande, som förekommer i vår tid, äfven förekom
under gamla testamentet, vet jag icke, men ett faktum är dock, att
eden, sådan den under en lång följd af år bibehållits, rönt en så stor
motvilja inom vårt land, att något måste göras för att få en reform i
denna sak. Jag tror således att, ehuru Utskottet nog kan anföra skäl
för sitt förslag, att Riksdagen icke nu bör aflåta någon skrifvelse till
Kongl. Maj:t i ämnet särskildt af den omständigheten att Kongl.

Maj:t fortfarande synes egna frågan uppmärksamhet, denna Kammare
dock, vid det förhållande, att Första Kammaren för sin del ansett det
nödigt att aflåta en skrifvelse till Kongl. Maj:t, antagligen för att

N:o ».

Onsdagen deu 17 Februari, e. m.

Angående

iupphäfvande

af åtskilliga

löfteseder.

(Forts.)

påskynda reformens genomförande, bör biträda det af Medkammaren
fattade beslutet och derigenom visa, att denna Kammare är beredvillig
att gilla och deltaga i det sträfvande, hvartill det af Första
Kammaren fattade beslutet syftar.

Jag begärde_ egentligen ordet med anledning af det förslag,
som nu under diskussionen blifvit framstäldt af en af Utskottets
ledamöter och hvilket är till ordalagen afvikande från det af Första
Kammaren antagna förslaget. Jag ber att få fästa uppmärksamheten
derpå, att, om detta af Herr Hans Andersson i Nöbbelöf
väckta förslaget skulle blifva antaget i denna Kammare, man visserligen
uttalar sig i samma syfte som Första Kammaren, men man kan
dock härvid riskera, om det af denna Kammare antages, att det förslag,
som nu står oss till buds vid en blifvande sammanjemkning kan
gå om intet, emedan Första Kammaren möjligen då icke skall visa sig
tillmötesgående mot oss, då den sjelf fått röna så litet tillmötesgående.

Jag anser derför att, då denna fråga är af synnerlig vigt, Andra
Kammaren för denna gång hör biträda det af Första Kammaren antagna
förslaget, hvilket är alldeles ordagrant detsamma, som det af Herr
Ekman nu framstälda och hvartill jag för min del anhåller om bifall.

I detta anförande instämde Herrar Eriksson i Ahlberga, von
Frusen, Gustaf Ericsson i Stockholm, O. B. Olsson, Wilh. Carlson,
Joll. Ohlsson, J. V. Lindh, Truedsson, Svensson i Rydaholm, Iledin,
Fredholm i Stockholm och Grafström.

Herr Johansson i Kalmar yttrade: Jag förstår mycket väl att
Andra Kammaren är mån om sitt anseende och icke vill vara mindre
liberal och tillmötesgående än Första Kammaren och det är således
en otacksam uppgift att söka förleda Kammaren till något annat.
Jag har emellertid en gång kommit att intaga denna ståndpunkt och
jag är icke föranledd af hvad under diskussionen förekommit att frångå
densamma. Det har sagts, att Kammaren nu skulle skrifva till Kongl.
Maj:t, derför att Riksdagen icke förut så bestämdt formulerat hvad
den vill som nu. Detta anser jag tvärtom vara ett hinder för Kammaren
att aflåta denna skrifvelse. Riksdagen begär att Kongl. Maj:t
ville gå i författning om afskaffande af alla emhetseder i klump. Då
kan i denna massa komma att afskaffas en och annan dylik ed, som
allmänna meningen sedan anser böra bibehållas såsom garanti och
skydd åt rätt och sanning och som Riksdagen sedermera kan anse
att det vore skada att afskaffa. Just derför vill jag icke heller vara
med om denna skrifvelse. Det vore en annan sak, om i denna skrifvelse
begärdes, att Kongl. Maj:t måtte taga frågan i allmänhet i öfvervägande
och pröfva i hvad mån en inskränkning af denna kunde
göras. Men såsom saken nu står, tror jag Kammaren göra oklokt att
binda sig genom att begära afskaffandet af eder, innan man i detalj
granskat hvillca eder man vill vara af med.

Jag yrkar fortfarande bifall till Lag-Utskottets förslag.

Herr Petersson i Boestad förenade sig med Herr Johansson.

Onsdagen den 17 Februari, e. in.

Vidare anförde

Herr G. Jan sa on i Krakerud: Jag hyser för min del ganska
stora betänkligheter vid att borttaga åtskilliga eder, men dä här
föreligger endast ett skrifvelseförslag till Kong! Maj:t, så kan jagmycket
tryggt bifalla ett sådant. Det kan ju vara möjligt att
Första Kammaren har varit för mycket rabulistiskt sinnad, då den
bifallit ifrågavarande skrifvelseförslag. Jag har likväl det förtroendet
till Kongl. Maj:t att, om detta skrifvelseförslag sträcker sig
alltför långt, Kongl. Maj:t skall göra de inskränkningar, som visa
sig vara nödvändiga. Jag tror också för min del, att det finnes rätt
många eder, som kunna afskaffas. Jag tänker nu särskildt på att,
då konungen tillsätter talmän och vice talmän inom Riksdagens båda
Kamrar, det är vanligt att de hvarje år aflägga ed. Jag har för
min del ansett detta tillvägagående vara ett slags misstroendevotum
emot dessa personer.

Det var vidare en talare på Smålandsbänken, Herr Redelius,
som ville föra oss tillbaka till Gamla Testamentets tider. Det anser
jag vara någonting oerhördt. Nog vet jag att det finnes medeltidsmenniskor,
men att införa gammaltestamentliga åsigter i detta
århundrade anser jag vara att gå alltför långt tillbaka i tiden. Jag
tror också att, om vi komme derhän, skulle vi stöta på ganska
många svårigheter, hvilka jag nu icke vill upptaga tiden med att
omnämna, ty herrarne känna ju hvar och en till de gammaltestamentliga
förhållandena så väl på det ena som på det andra området.
Jag skulle för min del icke önska att vi komme dit.

Jag yrkar bifall till det af Första Kammaren beslutna skrifvelseförslaget,
sådant det här framlagts af Herr Ekman.

Herr Sven Nilsson: Jag begärde ordet med anledning af
det utaf en lagutskottsledamot fälda yttrandet, att om man antoge
Herr Ekmans förslag, sade plan dermed, att man ville hafva bort
alla embetseder. Jag vill då fästa hans uppmärksamhet på att i
det af Herr Ekman väckta förslaget endast begäres, att K. M:t
ville taga denna sak i öfvervägande, och K. M:t lärer nog icke
framkomma till Riksdagen med ett förslag så samhällsvådligt, som
han förutspådde, så att icke behöfver man riskera något derpå. Jag
anser det icke vara så farligt att lägga frågan i K. M:ts hand, ty
då kan den blifva utredd och pröfvad, innan Riksdagen besluter,
och om det då anses skadligt att borttaga en eller annan af de eder,
hvarom här är fråga, tror jag icke att K. M:t framlägger förslag derom
för Riksdagen. Jag hyser således icke samma betänkligheter som
denne ärade talare i detta fall, då han ånyo yrkade bifall till LagUtskottets
förslag.

Medan jag har ordet, ber jag äfven få fästa uppmärksamheten
på en misstydning, hvartill Herr Redelius gjort sig skyldig, då han
bär talade om vittneseden. Jag tror icke han fått rigtigt reda på
det förslag, som väckts af Herr Ekman; ty så vidt jag kan finna,
innehåller det icke ett ord om att vittnesederna skulle inskränkas.
De äro således oberörda i det väckta förslaget och skola tillsvidare

N:o 9.

Angående
upphäfvande
af åtskilliga
liifteseder,
(Forts.)

N:o 9.

Onsdagen den 17 Februari, e. m.

Angående förblifva helt och hållet desamma som förut, och man åsyftar alltså
upphäfvande |0ke a^g borttaga dem.

a{öftesedera Ja g anhåller fortfarande om bifall till Herr Ekmans skrifvelse (Forts.

r försla?''

Herr Waldenström: Jag har begärt ordet för att uttala min
lifliga sympati för det skrifvelseförslag, som Första Kammaren redan
antagit och som af Herr Ekman här nu blifvit framstäldt. Hvar
och eu vet, huru under förgångna tider det varit vanligt att affordra
vederbörande ed vid alla möjliga tillfällen. Då någon t. ex. blef
prest måste han svärja. Blef han sedan komminister, så måste han
svärja. Blef han derefter kyrkoherde, så måste han svärja, och fick
han ett nytt pastorat, så måste han åter svärja. Blef han vidare
prost, så skulle han ytterligare svärja och så undan för undan.
Man ansåg sig icke kunna vara säker på vederbörandes trohet,
derest han icke svor för hvarje ny syssla. Blef någon lektor konsistorialis,
så måste han först aflägga ed såsom lektor, och sedan då
han gjorde sitt inträde i konsistorium. Yar lektoratet förenadt med
prebendepastorat, så måste han ytterligare aflägga ed, då han mottog
prebendet. I annat fall ansåg man det omöjligt att lita på
hans trohet. Detta förskräckliga upprepande af eder har man under
de senare åren så småningom steg för steg inskränkt och då deraf
ingen fara följt, så har Herr Ekman och många med honom tänkt:
»Kanske det icke heller skulle medföra någon våda, om man helt
och hållet af skaffade löftesederna». Jag har, som sagdt, velat uttala
mina sympatier för Herr Ekmans förslag, ty jag tror för min del,
att löfteseder icke alls hafva någon nytta med sig. Jag har svurit
när jag blef student, jag har svurit, då jag exercerade beväring,
likaså när jag prestvigdes och åter när jag blef lektor, men jag har
icke känt den ringaste inverkan på mig af dessa eder, och jag tror,
att så är förhållandet med vederbörande i allmänhet.

Att man tror att dessa eder skola verka trohet eller vara någon
borgen för trohet, det är bara illusioner. Ingen blir Konungen
trognare, derföre att han aflägger tro- och huldhetseden, och jag
tror icke att man på menniskors förhållande till sin Konung skall
kunna märka, hvilka de äro, som hafva svurit trohetsed och hvilka
som icke gjort det. Då jag blef lektor i Umeå, egde det märkvärdiga
förhållande rum att ingen af lärarne vid dervarande läroverk
hade svurit för sin tjenst — utom jag, som hade aflagt eden, innan
jag kom dit. Ingen menniska hade märkt någon fara för undervisningen
till följd af denna brist. Så fortgick det ett par år. Men
då fick den nye biskopen i Hernösand reda derpå, och vipps kom
befallning, att kontraktsprosten skulle resa in till staden för att
affordra samtlige lärarne den föreskrifna eden, samt att löneqvartalet
icke skulle utbetalas, förr än eden blifvit aflagd. Kontraktsprosten
kom och alla lärarne svuro utom jag, som redan förut gjort
det och således nu fick stå och höra på. Det var ett komplett
spektakel. De lärare, som sålunda svuro, blefvo icke heller ett
dugg trognare eller bättre, än de hade varit förut.

Onsdagen den 17 Februari, e. m. 11

Då jag anser det vara orimligt, att Riksdagen år efter år skall
hålla på med denna sak och då Första Kammaren redan gått in
på det nämda skrifvelseförslaget, så hör väl allra minst Andra
Kammaren sätta sig deremot.

Man har här talat om, att det skulle vara »ogrannlaga», att nu
igen komma med en skrifvelse i ämnet till Kongl. Maj:t, men det
talet tror jag icke är värdt att lyssna till.

Jag yrkar alltså bifall till det af Herr Ekman framstälda skrifvelseförslaget.

tlerr Redelius: Det är blott för att försöka rätta ett par missuppfattningar,
som jag begärt ordet. Äfven den siste ärade talaren
gjorde sig skyldig till en sådan missuppfattning i sitt anförande,
som jag erkänner för öfrigt i mycket var ganska bra, ehuru det
hade varit mera på sin plats för några år sedan; nu var till stor
del antiqveradt hvad han deri omtalade. Och icke heller var det
fullkomlig sanning i hans anförande. Komministrar behöfva nemligen
numera icke aflägga ed; jag har sjelf varit komminister, men
ej aflagt ed såsom sådan. Då jag blef kyrkoherde, affordrades mig
ed, men icke heller denna ed behöfves numera. Detta är således
en öfvervunnen ståndpunkt.

Nu skulle man i denna skrifvelse begära de onödiga embetsedernas
afskaffande. Jag har icke hört, att någon vill hafva de
onödiga ederna qvar; är eden onödig, så tag bort den. Men det är
skilnad mellan nödiga och onödiga eder; hvad som är nödvändigt
måste bibehållas.

Det andra misstaget var då någon påstod, att jag velat återkalla
Gamla Testamentets tid. Jag har aldrig tänkt derpå, icke
heller tilltrott mig eg a en sådan förmåga, och ingen annan heller.
Det skulle nog icke vara lönt motionera derom i denna Kammare,
äfven om jag ville göra det. Det är ju en uppenbart orimlig sak
att återkalla Gamla Testamentets tid. Det står icke heller till att
framkalla Abraham, Isak och Jakob. Jag tror att de ligga i fred
och ro utan att beröras af vårt tal här om ederna. Hvarföre jag
tog mig. friheten att erinra om de omnämnda förhållandena, var
derföre att motionären sagt, att i bibeln icke kunde finnas något
stöd för löfteseders afgifvande. Det var derför jag tillät mig hänvisa
till Gamla Testamentet, men icke derföre att vi i allt skulle
handla som Abraham, Isak och Jakob.

Herr Nyström: Jag ber om ursäkt att jag upptager tiden; jag
hade tänkt dröja till något senare, då min motion kommer före,
men jag skall blifva så mycket kortare då i stället.

Jag förstår icke rigtigt, hvad min gamle vän på Geflebänken
menade, då han sade att han icke kände något alls, när han aflade
de upprepade ederna. Det måste han väl dock hafva känt och det
känna många, som hafva något emot edgången, att sådant svärjande
är ett gyckelspel, en orimlighet; och erkänna måste man, att det är
något mot sanningens och kristendomens principer stridande, att så
der gång efter annan tvinga menniskor att öfver sig nedkalla för -

N:o 9.

Angående

upphäfvande

af åtskilliga

löfteseder.

(Forts.)

N:o 9.

Onsdagen den 17 Februari, e. in.

Angående

upphäfvande

af åtskilliga

löfteseder.

(Forts.)

bannelse, så vida de icke uppfylla löften för en framtid, som de ej
hafva i sin hand.

Hvad särskild! beträffar dessa många löfteseder, ber jag få påminna
den siste ärade talaren derom, att de förändringar i detta
hänseende, som gång efter annan inträdt, hafva inträdt just såsom
en följd af en under mer än 30 år pågående agitation mot ett svärjande,
som gifvit anledning till frågan, om vårt lands namn kommer
af ordet svärja. I öfver 30 år, som man nu motionerat, petitionerat,
demonstrerat och i underdåniga skrivelser bedt om förskoning från
detta öfverflödiga svärjande, hvarom må anföras en stor mans ord,
att det är både »grymt och okristligt» att staten kräfver så stränga
förpligtelse!’ och förpantningar af timlig! och evigt väl för att man
må anses skola uppfylla de pligter, som böra tillhöra en hederlig
menniska, och mera till. Jag syftar på Gfeijers ord om studenteden,
att »det är grymt och okristligt att låta en yngling begynna
sitt inträde i verlden med en mened». Nu är väl den eden borttagen,
men den princip, som bestämde denna ed, finnes ännu qvar,
och det är mot den vi måste kämpa, så länge det finnes något spår
qvar deraf.

Hvad slutligen beträffar den anmärkningen, att jag i diskussionen
infört ett namn, som der icke borde nämnas, får jag erinra
att anledningen dertill var, att från Gamla Testamentet anförts åtskilliga
auktoriteter såsom stöd för ederna, och jag tog mig då friheten
att från Nya Testamentet nämna ett namn, som förbjöd allt
svärjande, ett namn, som stod ännu högre än de anförda auktoriteterna;
och det namnet är det väl skäl att nämna i detta sammanhang,
då det ju är ur den kristna statens synpunkt och i den kristna
statens intresse, man begär dessa förpantningar. Det är väl sant
att de finnas, som söka förklara bort detta Herrens enkla förbud
mot svärjandet, och jag kan i det afseende anföra ett yttrande af
en framstående man inom svenska kyrkan. Biskop Flensburg yttrade
år 1833 om dessa Herrens ord mot eden: »de äro enligt min
mening icke att anse såsom enskilda bud och föreskrifter, utan såsom
konkreta uttryck för sanningens, redlighetens och trohetens
eviga principer.» Det må nu så vara, att man från sådan högkyrklig
ståndpunkt förklarar Herrens tydliga ord såsom endast uttryck för
en allmän princip, men det finnes ock en mera ursprunglig och enkel
uppfattning utaf dem, hvilken uttalar sig i det yttrande, jag redan
anfört af Krvsostomus, samt äfven i hvad en annan kyrkofader, nemligen
Teofylaktus, yttrar härom: »Vet att då (i det gamla testamentet)
var det icke synd (att svärja), men efter Kristus är det synd, såsom
äfven det att omskäras och lefva på judiskt sätt.»

Hvad beträffar de många exempel på svärjande, som talaren på
Kalmarbänken anförde ur gamla testamentet, så vill jag till slut
påpeka, att svärjandet i gamla testamentet vanligen bestod blott af
några korta ord af försäkran, såsom »vid ditt lits, eller »vid Guds
lif» (ungefär som arabernas Haj Allah, »Så sant Gud lefver), hvilket
dock är något annat än att säga: »Så sant mig Gud hjelpe till lif
och själ.» Dessa ord äro nemligen enligt den förklaring, som gifves

Onsdagen den 17 Februari, e. m.

N:o 9.

dem i en gammal bön, som upplästes 1745 i Stockholms konsistorium
och som äfven anfördes här i Kammaren förlidet år, att betrakta
såsom en förpantning, hvarigenom den svärjande förklarar,
att i händelse han bryter sin ed skall drud aldrig blifva honom
nådig, utan vika ifrån honom med all sin barmhertighet, timmeliga
och evinnerlig^. Det är en stor skilnad mellan eu enkel försäkran
vid min själ eller så sant Gud lefver, och en sådan der absolut förpantning
af mitt timliga och eviga väl. Att från gamla testamentet
hemta stöd för en sådan förpantning tror jag icke är möjligt.

Jag yrkar fortfarande bifall till Herr Ekmans förslag.

Herr Yilh. Carlson: Herr vice Talman. Jag har begärt ordet
för att uttala mitt beklagande öfver att man ansett frågan af så
ringa ✓beskaffenhet, att man kunnat taga sig friheten att göra sig
lustig öfver densamma. För mig är denna fråga, om jag så får
säga, en helig fråga. Jag betraktar allt svärjande otillbörligt, såväl
ur gudomlig som mensklig synpunkt. Jag skall icke tillåta mig att
analysera edens beskaffenhet, utan jag vill blott uttrycka min förhoppning
om, att denna Kammare måtte visa, att den vill gå framåt
på upplysningens och sedlighetens väg, ty jag betraktar detta förslag
såsom ett steg i denna rigtning. På samma gång kan jag icke
underlåta att beklaga, det just representanter af den eljest så vördade
svenska kyrkan så ofta uppträda både i denna och Första
Kammaren för att försvara eden. Jag har nu fått en förklaring på
detta förhållande genom den upplysning, som lemnades från Geflebänken,
nemligen att det af presterskapet är inlärdt från skoltiden.
För min del ber jag få yrka på edens afskaffande, emedan jag anser
att vi utaf eden icke hafva något skydd, och tror ej heller att samhället
har behof af eden för sin existens, ty hafva vi icke annat än
eden att trygga oss till, så är det ett klent skydd. Jag yrkar derför
bifall till Herr Ekmans nu framstälda förslag.

Herr Waldenström: Då Herr Nyström yttrat, att han icke
kunde förstå, hvad jag menade med det ordet, att jag icke känt
någon verkan på mig af de många löfteseder, som jag aflagt, så vill
jag upplysa, att jag dermed menade, att jag genom dessa eder icke
blifvit ett tecken trognare eller bättre, än jag dem förutan skulle
hafva varit.

Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats dels bifall
till Utskottets hemställan, dels, med afslag derå, bifall till hvardera
af de ändringsförslag som framstälts af Herr Ekman och af
Herr Andersson i Nöbbelöf. Herr vice Talmannen gaf propositioner
i enlighet med dessa yrkanden samt fann svaren hafva utfallit
med öfvervägande Ja för det förstnämnda yrkandet. Votering
blef begärd samt företogs, sedan till kontraproposition antagits yrkandet
på bifall till Herr Ekmans ändringsförslag, enligt en nu
uppsatt och af Kammaren godkänd, så lydande omröstningspropo
sition:

Angående

upphäfvande

af åtsMlliga

löfteseder.

(Forts.)

N:o 9.

Onsdagen den 17 Februari, e. m.

Den, som bifaller hvad. Lag-Utskottet hemstält i Utlåtandet N:o
18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kammaren beslutat, att, med afslag å Utskottets
hemställan, hos Kong! Maj:t i underdånig skrifvelse anhålla,
att Kongl. Maj:t måtte taga i öfvervägande, huruvida icke
huld- och trohetseder, embetseder, krigsmannaeder och andra med
dessa jemförliga eder må kunna afskaffas.

Voteringen utföll med 74 Ja mot 88 Nej; och hade Kammaren
alltså beslutat i enlighet med nej-propositionens innehåll.

§ 2.

Angående ed- Förekom till afgörande Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19, i angångs
vtby- ledning af väckt motion om edgångs utbytande i vissa fall emot
Ä1»g% försäkran.
försäkran.

I berörda motion, som afgifvits inom Andra Kammaren af Herr
Erik Nyström (motionen N:o 128), var föreslaget, att Riksdagen
måtte för sin del besluta:

satt för personer, som på grund af öfvertygelse vägra aflägga
ed, bestämmes en form af laglig försäkran, så lydande: »Jag, N. N.,
afgifver härmed mitt högtidliga, upprigtiga och sannfärdiga löfte
och försäkran, att» o. s. v.;

att särskildt till 17 kap. 16 § Rättegångsbalken lägges en ny
punkt af följande lydelse: »Vittnen, som ej kunna förmås att aflägga
ed, skola i begge delomännens eller deras ombudsmäns närvaro denna
försäkran afgifva: »Jag, N. N., afgifver härmed mitt högtidliga,
upprigtiga och sannfärdiga löfte och försäkran, att jag skall vittna
och gifva till känna allt hvad jag vet i denna sak hän dt och sant
vara, så att jag ej uppsåtligen något förtiger, tillägger eller förändrar»; samt

att sådan försäkran tillerkännes samma helgd och ansvar,
som nu tillerkännes edgång i lagstadgad form.»

Utskottet hade hemstält, att förevarande motion icke måtte af
Riksdagen bifallas.

Efter uppläsning af nämnda hemställan yttrade:

Onsdagen den 17 Februari, e. in.

N:o 9.

Herr Nyström: Herr vice talmani mine herrar! I min motion
uttryckte jag den förhoppning att löftesederna skulle snart komma att
gå all verldens väg, men jag trodde icke då, att vi skulle vara så
nära denna förhoppnings realiserande, som den i dag utfallna omröstningen
utlofvar. Uppmuntrad deraf vågar jag gå vidare och yttra
några ord äfven med afseende på de öfriga eder, som staten fordrar,
I min föreliggande motion, som åsyftar både löfteseder och bekräftelseeder,
har jag föreslagit att för personer, som på grund af öfvertygelse
vägra att aflägga ed, måtte bestämmas en annan form af laglig
försäkran.

Utskottet har till en början svarat, att antalet af de personer, som
vägra att aflägga ed på grund af sin öfvertygelse, är så försvinnande
litet, att dervid icke behöfver fästas afseende. Det var samma argument,
som Lag-Utskottet kom fram med i fjol, och vi måste lemna
samma svar som då, att det betyder ingenting om det är flere eller
färre, utan huruvida det är någon som drabbas af denna orättvisa.
Personernas fåtal uppväges fullt deraf att det är personer, som drabbas
deraf, som kränkas i sitt samvete genom att tvingas till edgång
eller fällas till ansvar för vägrad edgång på grund af samvetsbetänkligheter.
Om under ett år en person skulle mördas i eu socken genom
nitroglycorin och i en annan socken en person mördas genom
arsenik och dessa två fall skulle förekomma till behandling, månne
man då skulle kunna säga: det betyder ingenting — det är så få personer,
som det har inträffat med? Hvad skulle väl en sådan argumentation
vara värd? Om det nu ej inträffat under förlidet år mer
än de två fallen, att en snickare Sätterlund i Sunne fick sitta 8 dagar
i fängelse för vägrad edgång (20 Febr. 1885), och att en mjölnare
Fröjd i Yeckholm dömdes till 25 kronors böter för vägrad vittnesed
(Maj 1885), så är det för rättskänslan lika kränkande, om det bara
är fråga om 2 sådana fall, som om det vore fråga om 10,000. Saken
är densamma. I principen och för den menskliga rättskänslan är
den lika upprörande, och det så mycket mera, som vi lefva i ett
land, som i sin kyrkas bekännelse uppgifver bibeln som den högsta
norm för sedlighet och medborgerlig dygd och i sin förnämsta grundlag
häfdar samvetsfrihetens rätt. Då är det hårdt att en för öfrigt
oförvitlig medborgare skall, för det han icke vill bryta mot sitt samvete,
underkastas sådant ansvar, som nu är fallet.

Jag vill dessutom påpeka, att det är icke blott personer, som
hafva en s. k. underordnad samhällsställning, som råka i kollsion emellan
den affordrade eden och sin egen öfvertygelse i saken, utan det
träffar äfven in på personer af annan ställning i samhället. Den ena
gången är det en läkare och den andra gången en professor,'' som på
grund af samvetsbetänkligheter icke kan aflägga den fordrade eden.
Dylika betänkligheter uppstå icke endast hos gummor och enfaldigt
folk, utan också hos tänkande medborgare. Detta var hvad jag ville
säga om Lag-Utskottets första invändning.

Vidare anmärker Utskottet att det i förevarande afseende redan
finnes särskildt stadgande för främmande trosbekännare uti 16 § af
dissenterlagen utaf den 31 Oktober 1873. Denna Utskottets anmärk -

Angående
edgångs utbytande
i
vissa fall
mot laglig
försäkran.

(Forte.)

N:o 9.

Onsdagen den 17 Februari, e. m.

Angående ning beror tydligen på det misstaget, att man nödvändigt måste till^dgangs
ut- höra, en främmande trosbekännelse, derföre att man hyser samvetsvLsa
fall betänkligheter vid att aflägga eden i den strängare lagstadgade formen
mot laglig genom förpantning. Såsom af tidningarne framgår har det upprepade
försäkran, gånger händt, att man vid domstolar och ting just af någon sådan
(Forts.) grumlig grund frikallat personer från afläggande af den utaf dem, såsom
vittnen, affordrado eden. Det hände t. ex. den 24 Februari 1881
vid Höks häradsrätt uti Hallands södra domsaga, att ett par äldre
gummor, hvilka inkallats som vittnen, nekade att aflägga vittneseden
på grund af religiösa betänkligheter; »de tillhörde nemligen baptisternas
samfund, ehuru de icke utträdt ur statskyrkan». Domaren lyckades
så klargöra situationen för den part, som inkallat dessa vittnen,
att han afstod från deras hörande. Sammalunda tilldrog det sig i
Storvik don 19 —20 Januari 1885, att eu A. Östlund från Torsåker
vägrade aflägga vittnesed, emedan han ansåg edgång oförenlig med
Nya Testamentet. Han var icke lagligt skild från statskyrkan, men
på intyg af en af nämnden att han var baptist, eftergafs honom eden
och han fick vittna utan den samma. Sådana händelser förråda den
skefva uppfattningen, att det skulle vara särskild! baptisternas lära,
att edgång är förbjuden, och denna skefhet röjer sig också i Utskottets
ord, då den hänvisar de edsvägrande till dissenterlagen för att de genom
att krypa under dess skydd må njuta befrielse från edgång. Det
är som sagdt en missuppfattning. Det finnes, så vidt jag vet, icke
något baptistsamfund, som hyser en sådan öfvertygelse eller drifver
den läran, ej heller vet jag någon baptistpredikant, som förfäktat en
sådan åsigt såsom för baptister utmärkande. Hvarför skall man behöfva
öfvergå till ett främmande samfund för att komma i åtnjutande
af en rättighet, som man borde hafva såsom medborgare? Antåg att
en person för öfrigt är god lutheran, men i detta hänseende hyser betänkligheter.
Då säger man åt honom: »du kan icke befrias från edgång,
om du följer ditt samvetes kraf och står qvar såsom lutheran,
men om du utgår ur detta samfund har du din frihet». Obilligheten
af staten att gå sålunda tillväga inses lätt. Jag ber att få tillbakavisa
ett sådant resonnement, såsom helt enkelt hvilande på den slentrianmessiga
uppfattningen, att enhvar måste i religiöst hänseende
vara så afmätt och tillskuren, att han kan utan vidare inskjutas i ett
eller annat redan befintligt kyrkligt lådfack.

För det tredje har Utskottet betonat att den garanti för rättssäkerhetens
uppehållande, som ligger i edens egenskap af religiös
handling, kan icke staten afsåga sig. Huru det är med denna garanti
har jag redair antydt genom anförandet af Geijers ord om det »grymma
och okristliga» uti att aftvinga folk vidlyftiga förpligtelser; och huru
vördnaden för eden sjunker genom det ständiga svärjandet vill jag
visa genom anförande af ett exempel. Det hände nemligen i somras
att några beväringsynglingar i Småland vägrade aflägga den s. k. krigsmanseden.
Härom yttrar sig Smålandsposten: »F. d. beväringsynglingar
veta dock ganska väl, att, om en mot svärjandet afvogt sinnad
yngling icke nödvändigt vill stå och skylta i tidningarna och komma
i ropet för »dugtighet» för sin edsvägran, kan han ganska lätt undan -

Onsdagen den 17 Februari, e. m.

N:o it.

draga sig eden genom att lägga sig sjuk eller ställa om sä att han
får anställning i köksdepartementet, vid det tillfälle då det gäller att
»svära fanan». Eden lär nemligen icke vid något tillfälle sedermera
affordras desse vid dess första afläggande händelsevis frånvarande,
men det är naturligtvis mycket trefligare att se sitt namn åka land
och rike omkring såsom tillhörande en ytterligt samvetsgran fritänkare,
läsare eller fredsvän».

Emot detta yttrar en stockholmstidning: »illa tyckes SmålandsPosten
ha läst sin katekes, der »svek» vid edgång betraktas liktydigt
med mened. Men för att tala allvarsamt, har väl Smålands-Posten
besinnat betydelsen af de möjliga följderna af de anvisningar, den gifven
beväringsynglingarne? Har den ej en aning om att hvad den så der
offentligen uppmanar till är helt enkelt ett hyckleri med sin öfvertygelse
och bedräglighet emot medmenniskor? Om någon hyser verkliga
samvetsbetänkligheter emot edgång, så är det icke blott hans rättighet,
utan äfven hans pligt att gifva detta till känna». Detta om
garantierna och om huru dessa garantier blifva förtunnade och försvagade
genom det ständiga svärjandet.

För det fjerde anför Lag-Utskottet att ett lagstadgande, hvarigenom
straffet för meued förklarades tillämpligt jemväl då en person
efter aflagd försäkran i den af motionären föreslagna eller liknande
form burit falskt vittnesbörd, skulle, i synnerhet med de bevisregler,
som hyllas i vår nu gällande rättegångsordning, innebära en mycket
ringa ersättning för nämnda garanti.

Jag hade nemligen föreslagit, såsom redan är bekant, att, i stället
för en förpantning, såsom orden nu lyda, en försäkran skulle afgifvas
så lydande: »Jag, N. N., afgifver härmed mitt högtidliga, upprigtiga
och sannfärdiga löfte och försäkran, att jag skall vittna och gifva
till känna allt hvad jag vet i denna sak händt och sant vara, så att
jag ej uppsåtligen något förtiger, tillägger eller förändrar»; och begärt
att denna försäkran måtte tillerkännas samma helgd och samma ansvar
som nu tillkommer edgång i lagstadgad form. Lag-Utskottet säger
då att ett sådant stadgande icke har någon betydelse. Jag vill då
erinra Utskottet om, att i vår nu gällande lag redan finnes erkänd
befogenheten och giltigheten af ett sådant afgifvet uttalande eller försäkran.
Den nuvarande lagen stadgar samma ansvar för en sådan
försäkran som för edgång. I strafflagens lo kap. 5 § heter det: »Har
bekännare af lära, hvari edgång ej tillåten är, på annat, i stället för
ed, vedertaget sätt, bekräftat falskt vittnesbörd eller annan falsk
utsaga, eller har någon vittnat falskt inför Rätta, då ed honom eftergifven
varit, varde så ansedd, som hade han ed gått». Der fins ju
redan det, som jag yrkade såsom allmän lag, erkändt genom denna i
strafflagen införda paragraf. Den garanti, som man menar sig erhålla
genom edgång i den strängare författningsformen, tror jag altså samhället
vinner lika väl genom ett sådant högtidligt afgifvet löfte, då
detta löfte innebär samma ansvar och samma ansvarspåföljd som edgång.
Och detta är ju också redan på sätt och vis erkändt genom
den § i dissenterlagen, som bestämmer att den, som tillhör sådan
Andra Kammarens Prof. 1880. N:o 9. 2

Angående
edgångs utbytande
i
vissa fall
mot laglig
försäkran.

(Forts.)

N:o 9.

Onsdagen den 17 Februari, e. in.

Angående
edgångs utbytande
i
rusa fall
■mot laglig
försäkran.

(Forts.)

främmande lära, inom hvilken edgång är förbjuden, må afgifva försäkran
på sådant sätt, som af vederbörande bestämmes.

För det femte: Utskottet anförde i fjol att jag icke framkommit
med något formuleradt förslag, och att det derför lemnade min motion
utan afseende. Jag har nu, Herr vice Talman, framlagt ett sådant,
icke derför att jag hyser förhoppning om något gynsamt svar från
Lag-Utskottet, utan emedan jag vill hafva klart konstateradt, att då
detta Utskott anför sådant skäl, är det ej annat än ett krypskäl eller
svepskäl. Ty om ock en motionär ej förmår göra mera än tydligt
angifva syftet af eu önskad lag eller lagförändring, så menar jag att
det helt enkelt hör Utskottet till att sjelf utarbeta eller redigera det
förslag, som åsyftas, om det annars vill fästa något afseende vid framställningen.

Nöjd med hvad vi redan vunnit, vill jag nu ej göra något yrkande,
då jag väl inser att det ej skulle tjena till något, och icke heller
skall jag begära votering. Men jag vill uttrycka min vissa förhoppning,
att hvarje förnyadt nötande af denna fråga kommer att föra den åtminstone
y4 tum framåt. Ty det gäller här som annorstädes, att droppen
hålkar ur stenen långsamt, men säkert. Och om vi betrakta denna frågas
historia i vårt land, så finna vi, att under den tid af öfver 30 år, som
den ventilerats, har den att uppvisa ett långsamt men säkert framåtskridande
i den rigtning, som motionärerne i dag angifvit. Och ofta
inträffar, att under det den lagstiftande församlingen icke gör något,
så göra dock de något, hvilka lida under trycket af eu omensklig lag
och just genom sitt lidande och sina protester väcka och bearbeta
den gryende opinionen i landet. Det förhåller sig härmed som med
det gamla konventikelplakatet; det dröjde många år, innan det blef
skaffadt ur verlden, men till dess död bidrogo de mänga, som bröto
deremot, som fingo sitta i fängelse, betala dryga böter och släpas land
och rike omkring, derför att de trodde sig hafva rätt att predika
Herrans ord.

Så också här. Den ene efter den andre vägrar att aflägga föreskrifven
ed, och på samma gång bearbetas äfven opinionen.

En nuvarande professor i Upsala vägrade att aflägga studenteden.
Dock, han blef student utan att aflägga eden. Och kort derefter afskaffades
studenteden. Samme professor vägrade sedan att aflägga
läkare-licentiateden. Medicinska föreningen uttalade sig i samma syfte,
och kort derefter afskaffades äfven den eden. En e. o. professor i
Upsala kallades till hofpredikant i Stockholm, men vägrade att aflägga
hofpredikantseden, och på underliga vägar afskaffades derefter jemväl
denna ed. Sålunda verkar droppen i det tysta och fördolda. Och så
hoppas jag det också skall gå med Lag-Utskottet, att det så småningom
skall lära sig gifva efter, så att äfven på det skall kunna tilllämpas
den gamla latinska versen, som i fri öfversättning kan återgifvas
sålunda:

Droppen gräfver hål i klippan kalla,

Ej med hugg, men med att ofta falla,
Så skall gossen lära sig reson,

Ej med stryk, men med repetition.

Onsdagen den 17 Februari, e. m.

N:o 9.

Herr Lilienberg: Då motionären ej yrkat bifall till sin motion,
så kunde jag gerna afstå från att yttra mig, men efter jag nu
erhållit ordet, vill jag endast nämna, att jag tror det ingen, som
känner till förhållandena i vårt land, skall kunna jäfva hvad Lagutskottet
här sagt, eller att från rättsväsendets synpunkt det omöjligen
går an att medgifva den person, som till vittne åberopats, att
sjelf få bestämma om han vill aflägga ed eller ej. På grund häraf
får jag yrka bifall till Utskottets betänkande.

Herr Johansson i Kalmar: Jag ber blott att få erinra derom,
att den ärade talaren på stockholmsbänken genom sitt långa anförande
just talade emot sig sjelf. Han lofvade nemligen vid början
af detsamma att blifva kort, men han blef dock ganska vidlyftig,
hvarigenom han blott gaf oss ett ytterligare bevis på hvad värde,
som kan tillerkännas löfteseder.

Jag yrkar bifall till Lag-Utskottets betänkande.

Herr Folke Andersson, hvilken inom Utskottet låtit anteckna
sig såsom reservant, anförde: Då jag låtit anteckna mig såsom
reservant vid det nu föreliggande betänkandet, anhåller jag att
få yttra några ord.

* Yi veta alla, att det icke är någonting nytt, som nu föreligger
till Kammarens afgörande, ty denna fråga var föremål för Riksdagens
öfverläggning äfven i fjol, då Kongl. Maj:t framkom med
förslag till ändringar uti edsformuläret.

Det är icke heller längre någon hemlighet, ty vi se det ganska
ofta i tidningarna, att personer af samvetsbetänkligheter vägrat att
aflägga den ed, som affordrats dem. Detta skulle inträffa ännu oftare,
om vi icke hade en så aktad domarekorps i vårt land. Jag har
talat med en domare, som äfven är ledamot af denna Kammare,
och han har sagt, att det ganska ofta förekommer sådana fall, men
att man då söker förmå parterna att låta vittnet aflägga sitt vittnesmål
utan edgång, och jag har aldrig funnit annat än att de talat
sanning, men jag säger ännu en gång, att den största förtjensten
här vid lag ligger hos våra aktade domare.

Man säger vidare, att rättssäkerheten skulle rubbas, om man
inskränkte edernas antal och gåfve efter för de personer, som säga
sig af samvetsbetänkligheter icke kunna gå eden. Härom vågar jag
dock icke yttra mig. Beklagligtvis behöfves en skärpt kontroll förmänga
menniskor. Jag är likväl öfvertygad att de personer, som
motionerat i denna sak, äro lika måna om rättssäkerheten i vårt
land som någon annan, och jag tror icke att de vilja hafva ederna
bortskaffade för att säkerheten skulle blifva mindre, utan att det är
verklig öfvertygelse, som föranledt dem att framkomma med sina
motioner. I fjol föreslog jag i min reservation eu ändring i sådant
syfte, att ordet »svärja» skulle borttagas och utbytas mot ett annat
ord, som uttryckte samma mening. Det ville dock Riksdagen icke
gå in på; men, såsom sagdt, förr eller senare måste vi gifva efter
i denna fråga, det är min fulla öfvertygelse.

Jag har icke något yrkande att framställa.

Angående
edgångs utbytande
i
vissa fall
mot laglig
försäkran.

(Forts.)

N:o i).

Onsdagen den 17 Februari, e. m.

Angående
edgångs utbytande
i
vissa fall
mot laglig
försäkran.

(Forts.)

Om ändring
i gällande
bestämmelser
i afseende
å ordalagen
rid edgång.

Herr Redelius: Jag ber blott få konstatera det märkvärdiga
förhållandet, att under det jag, efter att för en stund sedan haft
ordet, då möttes af det svaret, att här icke var fråga om vittnesed,
vi åter nu få höra, att det är just vittneseden frågan gäller.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Efter af Herr vice
Talmannen i sådant afseende gifven proposition, bifölls Utskottets
hemställan.

§ 3.

Härefter företogs till behandling Lag-Utskottets Utlåtande
N:o 20, i anledning af väckt motion om ändring i gällande bestämmelser
i afseende å ordalagen vid edgång.

På i motionen (N:o 68) anförda skäl hade ledamoten af Andra
Kammaren E. Thermcenius föreslagit, det Riksdagen ville för sin
del besluta följande förändrade lydelse i gällande bestämmelser rörande
ordalagen vid edgångs fullgörande af dem, som icke för sitt
samvetes skull kunna använda det vanliga edsformuläret: att begynnelseorden:
»Jag N. N. lofvar och svär vid Gud och hans heliga
evangelium», utbytas mot orden: »Jag N. N. tager Gucl till vittne
öfver min själ»; att bekräftelseorden: »så sant mig Gud hjelpe till
lif och själ», utbytas mot orden: »Gud vet, att jag icke ljuger»; samt
att i vittneseden ordet »uppsåtligen»inskjutes mellan »ej» och »något
förtiger»; men hemstälde Utskottet, att motionen icke måtte af
Riksdagen bifallas.

Efter föredragning häraf anförde:

Herr Thermaenius: Efter allt som förefallit i detta ämne kan
det tör hända sättas i fråga, huru vida det må vara skäl att yttra
sig öfver Lag-Utskottets här föreliggande hemställan, så vida ej
tystnad från min sida skulle kunna tydas derhän, att jag vore nöjd
med det slut hvartill Utskottet kommit. Så är dock långt ifrån
fallet; och för att visa skälen för min missbelåtenhet, ber jag i
minnet få återkalla hvad som tilldrog sig vid sistlidne riksdag.

Justitieombudsmannen skref då till Riksdagen och påvisade det
orimliga deri, att en jude skulle affordras ed vid Guds heliga evangelium,
och föreslog derför, att bekännare af den mosaiska trosläran
måtte berättigas aflägga domareeden i en form, som öfverensstämde
''med deras religionslära; tilläggande han: »Af enahanda
skäl, som i fråga om domareeden blifvit anförda, torde i sammanhang
dermed böra tagas i öfvervägande, huru vida icke, i öfverensstämmelse
med hvad genom Kongl. förordningen den 6 februari 1879
beträffande vittneseden redan är föreskrifvet, ändring i de stadgade
formulären jemväl för andra i lag och författningar föreskrifna eder
borde medgifvas, då edgång skall fullgöras af bekännare af mosaiska
trosläran.» Han föreslår derför vidare, »att Riksdagen för sin
del beslutar en förändring af innehåll att, då bekännare af mosaiska

Onsdagen den 17 Februari, e. m.

JS7:o !>.

trosläran skall aflägga domareed eller annan i lag eller allmän Om ändring
författning föreskrifven ed, som enligt stadgadt formulär skall af- 1 gällande .
läggas vid Gud och Iicms heliga evangelium, dessa ord skola utbytas j
mot orden: vid Gud och Hans heliga lag.» Det Lag-Utskott, som vid ^ ordalagen
förra riksdagen yttrade sig öfver detta justitieombudsmannens för- vid, edgång.
slag, fann detsamma »förtjena allt, afseende». Men då kan frågas: (Forte.)

hvad var det egentligen som framkallade justitieombudsmannens
framställning om ändring i bestämmelserna rörande edgång för jude?

Hafva vi i vår rättegångshistoria sett några exempel på att judar
för edens skull råkat ut för svårigheter af det slag en föregående
talare anfört? Jag menar: om en jude någonsin kastats i fängelse
eller ådömts böter eller på något som helst sätt rönt personligt
obehag derför att för judarnes skull lagen icke tillförne haft samma
lydelse som den nu har? Som vi minnas, bifölls här i Kammaren
utan diskussion justitieombudsmannens af Lag-Utskottet tillstyrkta
framställning. Såsom det bevekande skälet härvid, så väl för justitieombudsmannen
att framlägga förslaget som för Lag-Utskottet att
tillstyrka och slutligen för Riksdagen att bifalla detsamma, kan jag
icke tänka mig annat än en önskan att skaffa bekännare af mosaiska
trosläran tillträde till embeten under omständigheter, som äro förenliga
med deras troslära. Och jag säger ingenting derom; det må
ju vara både rätt och billigt. Men då framställer sig sjelfmant den
frågan: då nu judarue i allmänhet fått rättighet att aflägga ed i
öfverensstämmelse med sin religion, hvarför har då Lag-Utskottet
icke i enlighet med samma grundsats föreslagit, att personer, som
från nytestamentlig synpunkt icke kunna gilla det nuvarande edsformulär,
måtte medgifvas en rättighet, motsvarande den som judarne
erhållit? Lag-Utskottet säger, att det »icke lärer kunna antagas
att flertalet af de personer, som af nyss nämnda (af mig i motionen
anförda) betänkligheter hysa motvilja mot de nu föreskrifna ordalagen
för edgång, skulle finna sig mera tillfredsstälda af de i motionen
föreslagna, hvilka otvifvelaktigt innebära en ed, om ock ordet
»svärja» icke deruti förekommer.» Lag-Utskottet grundar således sitt
afstyrkande på ett »antagande»; men ett antagande, för hvilket det
icke framlagt något som helst bevis. Då jag deremot antager att
personer, som gjort de nytestamentliga skrifternas bud till sin lefnadsregel,
verkligen skola anse sig kunna aflägga ed, derest den
gifves en direkt ur de nytestamentliga skrifterna tagen form, så
vågar jag påstå, att detta mitt antagande har större skäl för sig
än Lag-Utskottets, och att den, som kommit i sådana trångmål för
edens skull, hvarom den näst föregående talaren yttrat sig, icke
skulle tveka att aflägga eden i den form, som jag har föreslagit.
Lag-Utskottet medgifver också, att de af mig föreslagna ordalagen
för edgång otvifvelaktigt innebära en ed, om ock ordet: »svärja»
icke deruti förekommer, och då Utskottet icke förebragt någon bevisning
för att eden skulle blifva mindre bindande derför, att den
har nytestamentlig form, så tillåter jag mig uttala den förhoppning,
att Ändra Kammaren icke skall vägra att gifva min motion sitt
moraliska understöd.

N:o 0.

Om ändring
i gällande
bestämmelser
i afseende
ä ordalagen
vid edgång.
(Forts.)

Onsdagen den 17 Februari, e. m.

Utskottet säger vidare, att inskjutande i vittneseden af ordet
»uppsåtligen» mellan orden »ej» och »något förtiger» ingalunda
synes erforderligt, enär förtigande utmärker och förutsätter uppsåt.
I detta afseende ber jag få påminna om hvad Lag-Utskottet vid föregående
riksdag yttrat i fråga om domareeden. Utskottet förordade
nemligen då det af Kong!. Maj:t framlagda förslaget om ändrade
bestämmelser rörande ordalagen vid edgångs fullgörande, och deruti
förekomma i domareeden följande ord: »Jag N. N. lofvar . . . .
efter lag och laga stadgar döma och aldrig uppsåtligen derifrån
vika eller orätt göra för hvad orsak det vara må.» När nu Lagutskottet
säger, att »förtigande» förutsätter uppsåt, så kan man fråga,
om icke det förhållandet, att en domare afviker från ett lagstadgande,
kan tänkas vara af den beskaffenhet, att man äfven måste hos
honom förutsätta uppsåt, och att ordet uppsåtligen således skulle vara
öfverflödigt äfven i domareeden? Justitieministern tänkte sig dock
— såsom synes af förlidne Riksdags protokoll — den möjligheten,
att man eif glömska kunde utelemna något ur ett vittnesmål, och
det är för sådan händelse godt för den samvetsömme, att man vid
edsformulärets affattande icke förbisett eu sådan möjlighet. För
öfrigt är det märkeligt, att Lag-Utskottet i år ogillar hvad det förra
året föreslagit. Visserligen är det tänkbart, att åsigterna kunna
förändras, men den mening, som Utskottet nu hyser, håller alls icke
streck med den grundprincip, som uttalades vid förlidne riksdag.

Kammarens ledamöter torde utan tvifvel hafva sig bekant, huru
det af mig föreslagna edsformuläret tager sig ut, men jag skall
emellertid be att få anföra ordalagen. Begynnelseorden skulle lyda:
»Jag N. N. tager Gud till vittne öfver min själ», och slutorden
skulle vara: »Gud vet, att jag icke ljuger». På grund af hvad jag
anfört ber jag få yrka afslag å Utskottets hemställan och bifall till
min motion.

Herr Redelius: Jag instämmer i det slut, hvartill den föregående
talaren kommit, så till vida, att jag icke har något att invända
mot de ordalag för eden, som han föreslagit, ty de äro råtta
och kristliga. Men då jag icke kan finna, att eden blir kraftigare
och bättre genom användande af dessa ordalag, så vill jag icke
göra något yrkande. Jag har endast velat uttala min sympati.

Herr Johansson i Kalmar: Såsom herrarne finna, står frågan
på den ståndpunkt, att Lag-Utskottet gör sitt antagande och Herr
Thermsenius sitt.

Kammaren skulle då döma mellan dessa tvenne antaganden
och dessutom göra ännu ett tredje, alla beroende på, huru vida vårt
folk skulle anse dem såsom eder eller icke. Om vi nu antoge detta
förslag till ed, skulle det kunna hända, att mången riksdagsman af
sina kommittenter redan vid nästa riksdag finge i uppdrag att väcka
motion om borttagande af det nya edsformuläret. Detta är den
risk vi löpa, att vi kunna misstaga oss om folkets föreställningssätt
och önskningar i afseende på det nya edsformuläret, så att vi endast

Onsdagen den 17 Februari, e. m.

N:o 9.

sämre än det nuvarande Om ändring

i gällande

åstadkomma en förbistring och förvärring
förhållandet.

Jag anhåller derför om bifall till Lag-Utskottets förslag.

Ofverläggningen förklarades härmed slutad. I öfverensstämmelse
med de yrkanden, som derunder förekommit, framstälde Herr
vice Talmannen propositioner dels på bifall till Utskottets hemställan
och dels på afslag å densamma och bifall i stället till den i ämnet
väckta motionen. Herr Talmannen förklarade sig anse röstöfvervigt
förefinnas för den förra propositionen, men som votering begärdes,
skedde uppsättning, justering och anslag af en så lydande
oinröstningsproposition:

bestämmelser
i afseende
å ordalagen
vid edgång.

(Forts.)

Den, som bifaller hvad Lag-Utskottet hemstält i utlåtandet
N:o 20, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan,
bifallit den af Herr E. Thermaenius i ämnet väckta motionen.

Omröstningen försiggick och utföll med 109 ja mot 28 nej;
hvadan Utskottets hemställan bifallits.

§ 4.

Slutligen föredrogs och bifölls Andra Kammarens Andra Tillfälliga
Utskotts Utlåtande N:o 1, rörande Herr G. Anderssons i
Himmelsby motion (N:o 122), om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående
ändring i sättet för utdelning af underhållsmedel till gratia- •
lister af krigsgemenskapen;

och skulle, jemlikt 63 § 3 mom. Riksdagsordningen, detta beslut
genom utdrag af protokollet Medkammaren delgifvas.

§ &■

Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 14, i anledning af Riksdagens år
1885 församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning
af statsverkets samt andra af allmänna medel bestående fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1883;

Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 2
(i samlingen N:o 3), i anledning af väckt motion om skrifvelse till

N:o 9.

Onsdagen den 17 Februari, e. m.

Kongl. Maj:t med begäran om utfärdande af ändrade föreskrifter i
afseende å stamsoldaters inställelse vid öfningsmötena; samt

Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 1
(i samlingen N:o 4), i anledning af väckt motion angående skrifvelse
till Kongl. Maj:t om åtgärders vidtagande för införande i Sverige
af en notariat-institution.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle uppföras främst å
föredragningslistan för nästa sammanträde.

§ 6.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr	J. Dahlgren....................	under 8 dagar fr.	o. m. d. 18 d:s
»	E. J. Ekman...................	9 »	» 18 »
	P. Pehrsson i Norrsund....	X 3 »	» 20 >
	P. Larsson i Löa............	> 8 »	x 20 x
	J. Jonsson i Hertsjö........	X 8 »	X 22 x
samt »	H. Andersson i Nöbbelöf...	» 12 x	* 20 »

§ 7.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter Kammarens ledamöter
åtskildes kl. 1''410 e. m.

In fiilem

A. E. J. Johansson.

Stockholm 1880. Kongl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.