1886. Andra Kammaren. N:o 42 (Riksdagens protokoll 1886:42)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1886. Andra Kammaren. N:o 42.

Måndagen den 19 April.

Kl. 11 f. m.

Under dagens sammanträde leddes Kammarens förhandlingar af
Herr vice Talmannen.

§ 1.

Justerades protokollet för den 12 innevarande April.

§ 2.

Föredrogos men blefvo ånyo bordlagda:

Konstitutions-Utskottets Utlåtanden N:is 7 och 8;
Stats-Utskottets Utlåtanden N:is 7 a, 8 a, 50 och 51; samt
Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 7 (i
samlingen N:o 26).

§ 3.

Till afgörande förelåg Lag-Utskottets Utlåtande N:o 53, i än- Bärande för
ledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående sla9 f*K
vissa delar af rättegången i brottmål.

Beträffande sättet för detta ärendes föredragning yttrade:

angående
vissa delar af
rättegången
i brottmål.

Herr Thomasson: Jag tillåter mig att i afseende på föredragningssättet
vördsamt hemställa, att, i händelse en eller flera af
den nu föredragna lagens paragrafer varda återremitterade till Lagutskottet,
Utskottet måtte lemnas öppet att vidtaga de jemkningar
äfven i redan godkända delar af lagen, hvartill Utskottets förslag
i de återremitterade paragraferna kunna föranleda.

Kammaren biföll hvad Herr Thomasson sålunda föreslagit; och
skedde alltså, i enlighet dermed, först uppläsning af § 1 af Första

Andra Kammarens Prof. 1886■ N:o 42. 1

N:o 42.

Måndagen den 19 April, f. m.

Hörande förslag
till lag
angående
vissa delar af
rättegången
i brottmål.

(Forts.)

kapitlet i det af Utskottet under punkten 1 framlagda förslag till lag
angående vissa delar af rättegången i brottmål; lydande samma paragraf
sålunda: “Under allmänt åtal höra alla brott, som ej finnas i
lag uttryckligen undantagna. Innefattar en handling flera brott, och
hör någotdera under allmänt åtal, ege ock för de öfriga allmänt åtal
rum, äfven om de eljest äro derifrån undantagna.“

Ordet begärdes af

Herr Waldenström som yttrade: Jag skall icke tillåta mig att
ingå i någon granskning af innehållet af nu föreliggande lagförslag, ty
dertill anser jag mig icke vara kompetent. Men den föreslagna lagen
har, liksom våra lagar i allmänhet, äfven en annan sida, som jag tror
mig kunna förstå. Det är nemligen icke någon sällspord, utan tvärtom
en ganska vanlig klagan, att lagar skrifvas på ett sätt, som är
egnadt att göra deras mening otydlig, samt på ett språk som, hvad
förtjenster det för öfrigt kan hafva, likväl icke har den förtjensten
att vara svenskt.

Hvad nu otydligheten beträffar, så är det någonting ganska vanligt,
att icke allenast gemene man, som läser lagen, är ur stånd att
förstå, hvad dess mening är, utan äfven ofta jurister äro ganska illa
deran, när det gäller att tolka densamma. När man frågar den ene
derom, erhåller man en upplysning, medan man af den andre får eu
helt annan. Vid olika domstolar fällas ofta helt olika domar i liknande
mål, och i samma mål fällas olika domar vid under- och öfverrätter.
Och orsaken är mången gång ingenting annat än otydligheten
af den lag, som skall tillämpas. Då emellertid lagen skall vara ett
rättesnöre icke allenast för domaren utan äfven för gemene man, så
synes det mig, att den bör vara skrifven på ett sådant sätt, att hvarje
svensk man med bildning må kunna förstå dess innehåll utan att behöfva
vända sig till en jurist för att få densamma öfversatt på begriplig
svenska, i fall annars den jurist, man vänder sig till, är mäktig
att öfversätta den, hvilket visst icke alltid är fallet.

Hvad vidare språket i våra lagar beträffar, har man för detsamma
uppfunnit en egen benämning; man kallar det nemligen det juridiska
språket eller lagspråket, alldeles såsom man inom teologien hittat på
benämningen kyrkospråket. Mig synes, att såväl kyrko- som lagspråket
i Sverige icke bör vara något annat än det svenska språket,
så rent, så korrekt, så ädelt och så mönstergildt, som det kan skrifvas.
Erfarenheten har emellertid visat, att lagspråket gemenligen icke är
det rena svenska språket, och derför har jag ansett det vara icke
utan skäl att fästa uppmärksamheten på denna sak vid detta tillfälle,
då en så vigtig del af ett så vigtigt lagstiftningsarbete förelägges
Riksdagen. Kong! Maj:t låter de lagförslag, som skola läggas fram
för Riksdagen, först undergå granskning i Högsta Domstolen, som
har att afgifva sitt utlåtande öfver deras innehåll. Detta är godt
Men den erfarenhet i afseende på formen, som jag nu uttalat, skulle
göra det önskvärdt, att samma lagförslag äfven förelädes en myndighet,
som vore kompetent att bedöma språket i dem.

Måndagen den 19 April, f. m.

N:o 42.

Till närmare belysning af, hvad jag nu sagt, skall jag ur föreliggande
förslag anföra och påpeka några enskilda exempel. I kap. 1
§ 5 heter det: “Målsegande ege tala å brott, utan att anlita allmän
åklagare. Hör brottet under allmänt åtal, skall dock åklagaren om
sådan talans anställande underrättas så tidigt, att han kan i målet
föra talan". Här uppstår helt naturligt den frågan: Hvem är det,
som skall underrätta allmänna åklagaren? Är det målseganden? Eller
är det domstolen, såsom man vore färdig att sluta af 2:dra kap. § 4?
Der står man alltså oviss. Och dock tycker jag, att det hade varit
mycket lätt att skrifva: “Hör brottet under allmänt åtal, skall målseganden
underrätta åklagaren om sådan talans anställande", — om
detta är meningen; eller “skall domstolen, sedan åtalet är väckt derom
underrätta åklagaren" — i fall detta är meningen. Då hade man uttryckt
hvad man velat hafva sagt och då vore all otydlighet försvunnen.
Sammalunda heter det i § 6: “och skall förty underrättelse om
åtalet målseganden meddelas". Åt hvem? Af allmänna åklagaren eller
af domstolen? Der står man i samma ovisshet. 8:de § lyder: “I fråga
om brott, som enligt lag ej må åtalas af annan än målsegande, har
han rätt att, när helst han vill, nedlägga sin talan eller ingå förlikning".
När man sammanställer denna paragraf med den näst föregående,
så kan ordet lian, enligt allmänt svenskt språkbruk, icke få
någon annan betydelse än allmän åklagare. Detta är dock icke meningen,
utan der menas naturligtvis målseganden. På ren svenska
skulle denna paragraf derför lyda: “I fråga om brott, som enligt lag
ej må åtalas af annan än målseganden, har denne rätt att, när helst
han vill, nedlägga sin talan eller ingå förlikning".

Jag går paragraf för paragraf, ehuru jag väl borde till sist, såsom
mest effektfullt, spara det grafva språkfel, som förekommer i 9 §.
I denna paragrafs 2 punkt står: “Åtal, hvilket sålunda afskrifvits,
utgör ej hinder för nytt åtal." Meningen är naturligtvis, att sådan
afskrifning af åtal icke utgör hinder för nytt åtals anställande. Men
i stället för att skrifva: sådan afskrifning af åtal utgör icke hinder
etc., har man skrifvit: åtal, hvilket sålunda afskrifvits, utgör icke
hinder etc.

Jag vill taga ett annat exempel för att närmare belysa detta.
Antag, att man ville i lag stadga, att olofligt fångande af fisk i annans
fiskevatten skulle straffas med böter af 20 kronor, och man skrefve
denna paragraf så här: Fisk, som hlifvit olofligt fångad i annans
fiskevatten, straffes med höter af 20 kronor. Detta blefve precis
samma svenska, som nu står i 9 §.

Det är verkligen beklagligt, att sådana språkfel skola förekomma.
Och de förekomma icke blott i detta lagförslag, utan de äro ganska
vanliga.

Ett exempel af otydlighet, sådant att man val icke kan åstadkomma
ett svårare finner man i förhållandet mellan 10 och 13 §§.
Der står i § 10: “År åtalet afdömdt genom laga kraft egande beslut,
utan att målseganden varit i målet hörd, stånde det honom fritt att
föra särskild talan om skadestånd." Och i § 13: “År åtal å brott
genom laga kraft egande beslut afdömdt, skall, äfven om målseganden

Hörande förslag
till lag
angående
vissa delar af
rättegången
i brottmål.

(Forts.)

N:o 42.

Måndagen den 19 April, f. m.

Rörande för- ej varit i målet hörd, beslutet, i hvad det iunefattar pröfning af
angående9 brottets verklighet och den tilltalades skuld, ega bindande verkan i
Vissa9delar af fräSa ora målsegandens rätt till skadestånd.11 Enligt § 10 tillätes
rättegången målseganden att föra särskild talan om skadestånd, äfven om han ej

* brottmål, vant i målet hörd, men enligt § 13 skall laga kraftvunnet beslut ega

(Forts.) bindande verkan i fråga om målsegandens rätt till skadestånd. Det

måste ligga någon hemlighet häri, och jag har grubblat deröfver, så

att jag fått ondt i hufvudet, men jag är likväl ännu i denna stund
fullkomligt ur stånd att begripa, hvad lagskrifvaren menat.

Går jag vidare till kap. 2, så står der i § 1: “Konungens
Befallningshafvande och andra dem underlydande polismyndigheter.14
Om man i stället för polismyndigheter sätter namnet på de tjensteman
som der afses — krononofogdar och länsmän — och säger Konungens
Befallning skafvande och andra dem underlydande kronofogdar och
länsman, så hör man bättre hvad det är för en svenska som står i
denna paragraf. Det låter som om Konungens Befallningshafvande
också vore länsman.

I § 4 står: “Yppas hos domstol eller annan offentlig myndighet
anledning, att brott, som hör under allmänt åtal, blifvit begånget2 etc.

Detta är alls icke svenska, fast det förekommer på ofantligt
många ställen i detta lagförslag. Man säger nemligen icke på svenska:
anledning att brott blifvit begånget, utan man säger: anledning att
antaga att brott blifvit begånget. Det svenska ordet anledning uttrycker
eu sak, som förorsakar att man gör någonting. Men här,
likasom på många andra ställen, begagnas det i en fullkomligt osvensk
betydelse. På samma sätt heter det i § 8. “Inträffar dödsfall under
omständigheter, hvilka gifva anledning dertill, att döden kan vara
vållad af straffbart förhållande44 etc. Detta är ju något alldeles orimligt.
Meningen är naturligtvis: inträffar dödsfall under omständigheter,
hvilka gifva anledning till den förmodan att döden kan vara vållad
af straffbart förhållande.

Slutet af § 8 lyder så: “yppas anledning att i afbidan på vidare
undersökning bör anstå med den dödes begrafning* etc. Jag har
måst läsa igenom detta stadgande flere gånger, innan jag kommit
underfund med meningen deri. Att uttrycket icke var svenska, såg
jag genast. I 15 § 1 mom. heter det: “vid förhör skall anteckning
göras om hvad dervid blifvit upplyst och erkändt.* Meningen är
naturligtvis: upplyst eller erkändt; såsom paragrafen nu lyder skulle
hvad som blifvit upplyst ej blifva antecknadt, derest det ej tillika
vore erkändt.

I 30 § sista mom. heter det: “lag samma vare, der bref, postförsändelse
eller telegram inlemnats af den för brottet misstänkte sjelf
eller genom biträde.44 Eu lärjunge vid ett allmänt läroverk, som
skrefve så, skulle icke kunna undgå att få en stor bock i marginalen
af sin bok. Ordet sjelf står här först såsom motsats till den främmande
person, som omtalas näst förut. I början af 30 § heter det
nemligen: “tinnes hos post- eller telegrafanstalt bref eller annan postförsändelse
eller utskrifvet telegram till någon, som på sannolika skäl
misstänkes för brott44, etc. och i motsats mot den der afsedde afsända -

Måndagen den 19 April, f. m.

N:o 42.

ren franaställes nu den misstänkte sjelf såsom afsändare. Men sedan Rörande förtillägges
orden: eller genom "biträde, hvarigenom ordet sjelf får en sla9
alldeles ny relation såsom betecknande en motsats mot biträdet. Detta vi^a delar af
blir hvarken svenska eller något annat språk. På svenska skulle rättegången
meningen lyda så här: “lag samma vare, der bref eller telegram in- i brottmål.
lemnats af den för brottet misstänkte sjelf, vare sig personligen eller (Forts.)
genom biträde.

I 34 § heter det: “hvad i detta kapitel sägs om polismästare,
galle ock om annan med honom likstäld myndighet*1, och samma uttryck
förekommer på flera ställen i förslaget. Men polismästaren är
ingen myndighet, utan en myndighetsperson och derför borde det här
heta: annan med honom i myndighet likstäld tjensteman, etc.

I 3 kap. 5 § förekommer ett uttryck, som vid första läsningen
och innan man kommit under fund med meningen, ovilkorligen måste
väcka löje. Der står: “Okänd person, som undandrager sig att uppgifva
sitt namn eller sin hemort, eller mot hvilken skälig anledning
förekommer att hans uppgift derom är osann, må, till dess tillförlitlig
upplysning i sagda hänseende vinnes, tagas i häkte, ändå att brott,
hvarför han misstankes, i lag är belagdt endast med fängelse eller
böter. “

Det låter af dessa ord som om fängelsestraffet vore en småsak,
eftersom det säges att brottet är belagdt endast med fängelse eller
böter? Hvad skulle då vara mer än fängelsestraffet? Så vidt jag vet,
endast dödsstraffet. Efter mycket funderande kan jag icke förstå
annat än att här måste afses, att det brott, för hvilket personen
misstänkes, icke ovilkorligen är belagdt med fängelsestraff'', utan äfven
kan straffas med böter. Men detta uttryckes icke genom stadgandet,
sådant det nu lyder.

I 12 § heter det: “den, som blifvit häktad, skall, derest ej ransakning
vid Rätten genast anställes, så snart ske kan, föras till allmänt
ransakningshäkte för den ort, der ransakningen bör förrättas.4 Om
jag nu tager ordet genast i egentlig bemärkelse, kommer jag till ett
egendomligt resultat. Antag att en person på landsbygden blir häktad
för ett brott 5 eller 6 ja endast tre dagar före tingets början. Då
kan Rätten icke genast särskildt sammanträda för att ransaka om
detta brott. Alltså måste den häktade forslas till ransakningshäktet,
kanske 10 å 20 mil långt för att, genast efter det han hunnit dit,
fraktas tillbaka och ransakas vid det då sammanträdande tinget. För
att undvika sådant borde ordet genast utbytas mot något annat.

I 20 § och på åtskilliga andra ställen förekommer ett uttryck,
som i lagen är lika vanligt som det är osvenskt. Der står: “och
åligge Rätten vid hvarje rättegångstiilfälle att i sådan pröfning ingå,
ändå att yrkande derom ej framställes." Det borde på vanlig svenska
heta: ehuru yrkande derom ej framställes.

I 34 § 2 mom. heter det: “för skadestånd på grund af gerning,
som i lag är belagd med straff, ege ock Rätten förordna om qvarstad
å den tilltalades egendom till belopp, Rätten finner skäligt. 1 vanligt
svenskt språk säger man: till det belopp, som Rätten finner skäligt

N:o 42.

Måndagen den 19 April. f. m.

Börande för- eller blott: till belopp, som Rätten finner skäligt. Men att utelemna
slag till lag determinativet och relativet, går ej an.

vissa delar af Jag har, som sagdt, velat fasta uppmärksamheten på dessa omrättegången
ständigheter. Men då det icke kan falla mig in att tro, det mina
i brottmål, anmärkningar skulle föranleda någon åtgärd, skall jag icke på grund
(Forts.) af dem framställa något yrkande.

Vidare anförde

Herr Lilienberg: Det föreliggande lagförslaget är utan tvifvel
mycket vigtigt och kräfver den noggrannaste granskning af representationen.
Med den rätt, som må anses gifven att vid föredragning af
1 § yttra sig äfven om förslagets öfriga delar, så ber jag att få till
granskning upptaga 9 § i 1 kap. Så vidt jag vet är det en praxis,
som hos domstolarne allmänt gjort sig gällande, att om en person
instämt en annan i vare sig civil- eller brottmålsväg, men käranden
uteblir eller eljest afstår från sakens fullföljd, svaranden är berättigad
att påyrka dom i saken. Enligt det föreliggande lagförslaget skulle
en sådan rätt vara svaranden betagen. Målet skall enligt detta förslag
ovilkorligen förfalla då käranden nedlägger talan, och skall käranden
sedermera vara berättigad att när som helst åter anhängiggöra saken
ända till dess preskription åkommer, utan annan rätt för svaranden,
än den som ligger i rättigheten att bekomma ersättning för rättegångskostnaden,
eu rättighet som icke har mycket att betyda, då, såsom
fallet vanligen är, motparten är fattig. Ett dylikt förslag vill jag för
min del icke biträda. Det var föreslaget i den äldre lagberedningens
förslag att viss tid skulle bestämmas, inom hvilken talan finge åter
anhängiggöras samt att om denna tid försuttes svaranden skulle vara
fri. Men så är icke förhållandet enligt detta förslag, utan käranden
kan åter väcka talan gång efter annan. Om man nu icke vill ändra
den föreslagna bestämmelsen derhän, att käranden icke skulle få åter
väcka talan efter viss tids förlopp, anser jag att hela paragrafen kunde
utgå, i hvilket fall praxis komme att fortfara likasom hittills.

En annan fråga, på hvilken jag ber att få fästa Kammarens uppmärksamhet,
är den föreslagna rätten för polismyndighet att öppna
bref och andra enskilda handlingar för att vinna upplysningar om
brott, som må vara begångna. Jag tror att förslaget härutinnan går
längre än nödigt är och det går vida längre än den äldre lagberedningens
förslag i samma ämne. Enligt nämnda förslag skulle endast
sådana handlingar, som anträffades vid husransakan få öppnas inför
Rätten, och detta blott i det fäll att den tilltalade vore häktad eller
efterlyst samt anledning funnes till antagande att öppnandet skulle
gifva upplysning om det brott, hvarför häktningen eller efterlysningen
egt rum.

Enligt den föreslagna lagen kan förseglingen brytas jemväl af
åklagaremakten och det äfven när fråga är om ganska obetydliga
brottmål, såsom ringare bedrägerier och misshandel. I likhet med
den näst föregående talaren tror jag äfven att emot lagförslagets
redaktion anmärkningar med skäl kunna framställas och då föga ut -

Måndagen den 19 April, f. m.

N:o 42.

sigt förefinnes att de anmärkta bristerna kunna nu afhjelpas, i synnerhet
då Första Kammaren redan antagit lagen, samt då jag ej kan
.finna att någon fara är för handen om med förslagets upphöjande till
lag anstår ett eller annat år. så får jag för min del yrka afslag på
såväl Utskottets förslag som Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Gustafsson: Den förste talaren i dag förklarade att han
icke vore kompetent att yttra sig öfver lagförslagets anda utan endast
ville uttala sig om dess form, men jag anser, att äfven, om man icke
är jurist, bör man ändock kunna uttala sitt omdöme om ett lagförslag
af ifrågavarande beskaffenhet, ty ett sådant förslag kan ses både från
juridisk och folklig synpunkt, och det är från denna senare synpunkt
jag ber att få framställa några anmärkningar. Jag tviflar icke på, att
både lagberedningen och Kongl. Maj:t haft god vilja att åstadkomma
reformer i vår lagstiftning, men det oaktadt vågar jag säga, att denna
lag, om den antages, skulle kunna leda icke blott till allvarsamma
förvecklingar, utan äfven till fara för den medborgerliga friheten. Mot
förslagets första kapitel har jag icke någon egentlig anmärkning att
göra, men så många flere emot andra kapitlet. Detta andra kapitel
bär tillkommit för att gifva myndigheterna vapen i händer för brottslingars
upptäckande och lagförande. Dessa stadganden äro icke nya,
-säger Lag-Utskottet. Men jag tror dock att deri finnes tillräckligt
mycket skadligt nytt, som kan blifva farligt för den medborgerliga
friheten. Bland dessa nya vapen förekomma tvångsförhör, en långt
utsträckt rätt till husransakan och kroppsransakan, qvarstad å bevisföremål,
etc., hvilket allt skulle kunna tillämpas i vida större omfattning
än hittills varit fallet. Hvad tvångsförhör beträffar handlas derom,
i andra kapitlet 10 §, der det heter: “Finner Konungens Befallningshafvande,
kronofogde eller polismästare nödigt anställa förhör för
vinnande af upplysning angående brott, som hör under allmänt åtal,
vare en hvar, som kallas till förhöret och ej är hindrad af laga förfall,
pligtig att komma tillstädes, så vida han, då kallelsen honom
delgifves, uppehåller sig i stad, der förhöret eger rum, eller eljest
inom fem kilometers afstånd från förhörsstället.“ Sålunda, om någon
kallas till förhör utan att sjelf vara misstänkt för brott eller fördelaktighet
deri, men anses veta någonting derom, kan han, om han
icke inställer sig, blifva hemtad. Detta förhör blir vidare icke offentligt.
Det stål- visserligen här att två vittnen skola vara närvarande,
men någon säkerhet för att dessa blifva ojäfviga, det har man ej. Jag
bär i mitt minne, att det funnits s. k. polisvittnen, mot hvilka man
kunnat göra berättigade anmärkningar derom att de icke varit ojäfvige.
Jag anser således, att genom detta tvångsförhör den medborgerliga
friheten ställes på en alltför svag grund, hvarföre jag icke med
min röst kan bidraga till dessa paragrafers antagande.

Sedan komma paragraferna om husransakan. För närvarande får
husransakan icke ega rum annat än för efterspanande af tjufvar och
tjufgods. Endast detta är nu legaliserad husransakan. Men hvad är
det, som enligt nu föreliggande förslag skulle utgöra sådan legaliserad
husransakan? Här står i lagförslaget att hos hvar och en, som är

Rörande förslag
Ull lag
angående
vissa delar af
rättegången
■i brottmål.

(Forts.)

U:o 42.

Måndagen den 19 April, f, m.

Rörande för- misstänkt eller som tros vara delaktig i brott, hvarå straffarbete kan
S angående3 följa’ Polismakten må ega intränga för att anställa husransakan. Jag
vista delar af ^ då påpeka för herrarne, att det finnes andra brott, än tjufnad,
rättegången mord och dylika svårare förbrytelser, hvilka äro belagda med straff*
brottmål arbete. Vi hafva s. k. religionsbrott och s. k. majestätsbrott. Om
( or åtal begäres mot en person, som vore misstänkt för ett sådant brott,
skulle följden blifva att polismakten kunde intränga hos honom och
anställa husransakan likasom hos dem som anses vara delaktiga i
detta brott. Ja, det skulle kunna gå så långt, att om en person, som
blifvit åtalad för religions- eller majestätsbrott, bott hos en annan
person, kan polisen intränga hos denne senare för att hos honom anställa
husransakan. Jag tror sådant vara farligt; visserligen icke i
den lugna tid, som nu är, men det kan komma andra tider. Styrelserna
vexla och systemen med dem. Men slår man fast en lag, så
får man icke så lätt bort den igen. Må derföre hvar och en, som
har månhet om folkets frihet, akta sig för att antaga en lag, som
skulle kunna blifva ett vapen i en reaktionär styrelses hand. Hvad
jag sagt om husransakan gäller också kroppsransakan.

I 30:de § förekommer en sak, som är ytterst betänklig, nemligen
tillåtelsen för polismyndighet att kränka brefhemligheten. Jag tror
dock att aktningen för brefhemligheten har så fast grund hos vårt
folk, att denna Kammare icke skall kunna vika från denna grundsats
och släppa brefvets helgd vind för våg, så att hvilken polismyndighet
som helst skulle på lösa grunder kunna uthemta och ransaka bref,
äfven från sådana personer, som icke äro brottsliga. Jag kan icke
vara med om detta.

I 3:dje kapitlet om häktning förekommer ingen mildring i hittills
gällande lag, snarare äro de nyare bestämmelserna strängare, och
anser jag detta vara mera ett fel än en förtjenst. Man har begärt
återremiss, men jag kan för min del icke se, hvartill en återremiss
skulle tjena. Jag skulle förena mig derom, om jag hade någon förhoppning
att få de paragrafer, mot hvilka jag rigtat anmärkningar,
ändrade, men då jag tror att icke derom finnes förhoppning, sedan
Första Kammaren antagit lagen sådan den blifvit föreslagen; vill jag
yrka rent afslag å hela lagen.

Herr Fehrsson i Norrsund instämde med Herr Gustafsson.

Herr bly din: Då detta lagförslag blifvit af lagberedningen framstäldt
för regeringen, vidare blifvit föremål för en Kongl. proposition
samt sedermera godkändt af Lag-Utskottet och antaget af Första Kammaren,
så har man väl icke något skäl att förmoda annat än att detsamma
skall blifva lag. Men jag anser mig detta oaktadt böra göra
några anmärkningar mot berörda förslag.

Förslaget afser en lag angående vissa delar af rättegången i brottmål.
Det är således en del af eu stor fråga, nemligen den, huruledes
straffprocessen skall kunna ordnas efter bättre grunder än de som
finnas i 1734 års lag; ty ingen lärer väl vilja bestrida att det behöfves
förändringar i denna lag och särskilt i de bestående förhållan -

Måndagen den 19 April, f. rn.

N:o 42,

dena hörande till rättegångsordningen i brottmål. Men frågan är, Rörande förhuruvida
det är skäl i att nu antaga vissa delar af en sådan lag, sla9 ty
hvilka delar ovilkorligen måste utgöra början, de första kapitlen, i den vissa delcvr af
nya rättegångsordningen, innan man vet huru beskaffad denna lag an- rättegången
gående rättegång i brottmål i sin helhet skall blifva. Det är en hel i brottmål.
mängd frågor, som dermed sammanhänga, och man måste hafva dessa (Forts.)
frågor utredda förut innan man i förevarande hänseende kan vidtaga
lämpliga lagstiftningsåtgärder. Det är egentligen 2:a kapitlet om den
förberedande undersökningen, hvars innehåll är af den beskaffenhet,
att man kan säga, att detta helt och hållet eller hufvudsakligen beror
på det sätt, hvarpå rättegången i brottmål kommer att ordnas. För
att veta detta bör naturligtvis domstolsinrättningen vara gifven äfvensom
bevisföringen, huruvida den skall vara fri eller artificiell, samt
vidare sjelfva rättsförfarandet, om detta skall ske muntligt eller på
det nu praktiserade sättet. Allt detta är frågor, som nära sammanhänga
med detta 2:dra kapitel.

Vi veta, att i flera länder försiggår den förberedande undersökningen
— hvilken 2 kapitlet i detta förslag omfattar — vid domstol,
der man samlar alla de bevis, som kunna förebringas i det mål, som
blifvit upptaget, hvarefter målet med dessa samlade bevis öfverlemnas
till den domstol, som skall döma. Om man tager i betraktande den
förberedande undersökning, som här är i fråga, så skall man finna,
att den endast afser frågan, huruvida åtal bör ega rum eller icke,
ja, denna förberedande undersökning har mången gång icke ens så
stor betydelse, ty hvilken enskild målsegare som helst har rätt att
förbigå denna undersökning och vända sig direkt till domstolen. Således:
den betydelse, som eu dylik undersökning kunde medföra i att
skydda den enskilde, som lätt kan blifva föremål för ohemula beskyllningar,
och vid hvilka tillfällen denna undersökning kunde vara af
största vigt, är helt och hållet borta, då den enskilde målseganden
icke är skyldig att anförtro sin sak åt denna förberedande undersökning
innan frågan kommer för vid domstol. Vidare är med afseende
på denna undersökning att märka, hvilka de äro, som skola förrätta
densamma. Jag nämnde nyss, att det i vissa länder är en domstol,
som skall göra det, men bär i denna lag föreslås polismyndighet och
allmän åklagare dertill. Men i afseende på polismyndighetens och allmänna
åklagaremyndighetens organisation finnes intet bestämdt. Visserligen
finnes något i 2 §, som förutsätter en organisation, der det heter
åklagares förman; men om vi fråga oss, hvilken denna förman är, så
finna vi här icke någon upplysning derom, ehuru detta i principbetänkandet
finnes angifvet derigenom att särskild öfveråklagare der
är omnämnd. Hvad som är säkert är, att åklagaremakten i vårt
land måste för tillämpningen af denna lag stå i eu sjelfständig ställning
i förhållande till polismyndigheten, och att det således måste
fastställas några bestämda föreskrifter beträffande polismyndighetens
ordnande samt denna myndighets rätt i förhållande till åklagaremakten.

Ty vi veta, att vissa mål äro af beskaffenhet, att de af polismyndigheten
upptagas utan att blifva föremål för allmän åklagares handläggning,
hvaremot andra äro af beskaffenhet att tillhöra allmän åklagares

N:o 42.

Måndagen den 19 April, f. m.

Rörande för- åtal och der polismyndigheten icke eger inblanda sig; och det kan
slag till lag vara ganska betänkligt, om polismyndigheten skulle inblanda sig och
vissa delar af e§a atfc afS°ra, Indika mål allmän åklagare må upptaga och Indika
rättegången skola af honom lemnas utan afseende. Nu har Högsta Domstolen i
brottmål, afseende på just detta förhållande gjort anmärkning mot detta 2:a
(Forts.) kapitel och ansett det vara af vigt, att någon bestämd skilnad upp drages

mellan polismyndighet och åklagaremyndighet samt deras inbördes
befogenhet vid undersökning i brottmål. Då nu Högsta domstolen
ansett att polis- och åklagaremakten hafva särskilda åligganden
och att ordnandet häraf icke kan helt och hållet vara beroende på
Kongl. Maj:ts föreskrifter i administrativ väg, så är det ju gifvet, att
deras befogenhet måste vara bestämd, i synnerhet som genom detta
förslags antagande, dessa myndigheter skulle få en makt, hvilken icke
förut varit dem i lag gifven, nemligen att i och för förhörs anställande
till sig kalla enskilda personel''.

Det är med afseende på detta 2:a kapitel, som jag anser de svåraste
anmärkningar möta mot lagens antagande. Men äfven hvad
angår kap. 1 och 3, så innehålla dessa högst obetydliga förbättringar,
och utgöra i allmänhet blott en kodifikation af nuvarande lagbestämmelser.
Om man skulle tänka sig detta förslag vara af den beskaffenhet,
att man genom dess antagande skulle gå fram på de partiella
reformernas väg, så är det gifvet, att man bort utgå från nu gällande
bestämmelser och gjort klart för dem, som skola fatta beslut i frågan,
hvilka fel och brister dessa bestämmelser hafva och i hvilket afseende
den administrativa myndigheten nu eger att ingripa, för att göra tydligt,
hvilka förbättringar, som böra ega rum, och hvilka inskränkningar
i den personliga friheten må borttagas eller tilläggas. Men som ingenting
finnes till ledning för anställande af en sådan jemförelse för den,
som tager denna lag i sin hand och önskar få reda på dess förhållande
till förutvarande bestämmelser, för att kunna bedöma den utveckling
af lagstiftningsärenden, som är behöflig, så får han mycket
besvär för att utreda detta, emedan han måste göra ett särskildt
studium vid hvarje särskild paragraf för att se, hvilka förändringar
blifvit gjorda.

Denna lag befinner sig således i den egendomliga ställning, att
den icke blifvit satt i samband med någon förutvarande lag, ej heller
med nu gällande rättegångsordning, utan hänger, så att säga, i luften.
Såsom bevis härpå vill jag blott anföra, att hvarken lagberedningen eller
Kongl. Maj:t förmått ens gifva denna lag en titel, utan kallat den
“Lag angående vissa delar af rättegången i brottmål". Redan sjelfva
denna benämning är ju något så obestämdt, att man icke vet, hvad
det gäller, om det är meningen att förslaget skall utgöra de 3 första
kapitlen af en ny rättegångsordning eller något annat. Det är derföre
af vigt, att lagen omsorgsfullt utarbetas och äfven att i språkligt
hänseende vidtagas åtskilliga förändringar, så att icke heller derutinnan
sådana felaktigheter deri förefinnas, som här redan af föregående
talare blifvit framhållna och som man i öfrig t lätt kan upptäcka.

Jag skall nu söka angifva huru det förhåller sig med de nya
bestämmelser som finnas i denna lag.

Måndagen den 19 April, f. in.

N:o 42,

Hvad då först beträffar åtalsrätten, så har af en föregående talare Hörande förredan
påpekats det orimliga deri, att ett åtal kan hänga öfver en sla9 laO
person till obestämd tid, utan att han har rätt att fordra bevisningens ddar af
afslutande och målets afdömande. Vidare komma vi till frågan om rättegången
skadestånd. Derom heter det i 1 kap. 12 § af förslaget, att talan i brottmål.

om skadestånd skall handläggas i den för brottmål stadgade ordning. (forts.)

äfven då sådan talan särskilda föres utan åtal å brottet. Ja, om man
nu alltid visste hvad skilnaden är mellan civila mål och brottmål, och
den deri stadgade proceduren, så kunde man nog också få detta

klart. Men den enskilde har icke reda på denna skilnad och det

har också ofta händt, att man stämt personer för skadestånd i brotti
målsväg, ehuru det bort ske i civil väg, och tvärtom. Denna skilnad
beror på beskaffenheten af den gerning, hvaraf skadan vållats, huruvida
åen skett af uppsåt eller våda. Så till exempel om jag slår
sönder en fönsterruta, kan detta ske i samband med gatufridsbrott,
och då blir det brottmål, men om en person på lek kastar eu snöboll
och dermed råkar slå ut en ruta, så blir det ju endast fråga om
ersättningsskyldighet, d. v. s. civilmål. Den enskilde, som vill stämma
om skadestånd, vet, som sagdt, icke huru han skall förfara i detta
fall. Rättegångsförfarandet i brottmål skiljer sig från det i civila mål
deri, att å brottmål har den person, som tilltalas, icke någon kallelsetid,
utan kan till och med genast hemtas, men i civila mål har han
alltid bestämd kallelsetid. Den äldre lagberedningen ville, att man i
fråga om skadestånd, som här afses, skulle förfara i brottmålsväg och
ansåg att, om skadeståndstalan väcktes, utan att det skedde i sammanhang
med brottmålet, så erhöll svaranden rätt till kallelsetid, emedan
man ansåg att en sådan svarande icke borde kunna till Rätten hemtas.
Men denna sak är i detta lagförslag obelyst.

Vidare vill jag fästa uppmärksamheten på en annan sak, nemligen
frågan om rättegångskostnaden, som är olika för civila och brottmål.
I civila mål skall rättegångskostnaden, derest svaranden icke
kan betala, gäldas af käranden; men i åklagaremål får staten vidkännas
rättegångskostnaden, om icke svaranden kan betala den. Den
äldre lagberedningen förklarade, att i fråga om skadestånd i brottmål
skulle rättegångskostnaden utgå på samma sätt som i civila mål.

Äfven denna sak är här oklar.

I afseende på redaktionen af kap. 2 § 5 förekommer äfven en
otydlighet. Det säges i 1 mom., “uppstår rykte om brott, som hör
under allmänt åtal, eller förekommer eljest anledning, att sådant brott
är föröfvadt, skall allmän åklagare — — — skyndsamt och noga
efterforska, huruvida brott är begånget och om någon för brottet skäligen
bör misstänkas, samt inhemta noggrann upplysning om alla de
omständigheter i öfrigt, som hafva sammanhang med brottet1''. En
åklagare på hvilket ställe som helst kan sålunda upptaga en sådan
fråga och vidtaga erforderliga åtgärder. Men så heter det i 2 mom.:

“är angifvelse hos allmän åklagare gjord om brott af den beskaffenhet,
att han enligt lag är pligtig att det åtala, skall han likaledes efterforska
allt" etc. Nu kan det hända, att ett brott blifvit begånget
till exempel i Upsala och så anmäles det för allmän åklagare här i

N:o 42.

Hörande förslag
till lag
angående
vissa delar aj
rättegången
i brottmål.

(Forts.)

Måndagen den 19 April, f. m.

Stockholm, att den brottslige befinner sig här. Åklagaren i Stockholm
kan då säga, att han icke är pligtig att taga någon slags befattning
■med undersökning, enär brottet blifvit begånget annorstädes än
inom Stockholms område och vägrar derför upptaga saken. Jag tror
icke orden “brott af den beskaffenhet“ kunna tolkas så, att dermed
skulle afses brott, som, de må hafva blifvit begångna hvar som helst,
äro föremål för åtal i allmänhet, ty då kunde ju dessa senare ord
hafva begagnats lika väl.

Vidare hafva vi den 9 §, der det heter: “Förekommer någon

omständighet, som föranleder till rättsmedicinsk undersökning, skall
sådan undersökning hållas i enlighet med hvad derom finnes särskild!
stadgadt. “ Det står förut att “allmän åklagare eller polismästare
skall vidtaga de åtgärder, som erfordras vid inträflädt dödsfall under
misstänkta omständigheter, och det ser derför ut som om desse skulle
hålla den rättsmedicinska undersökningen. I principbetänkandet står
det att sådan undersökning skall “föranstaltasi enlighet med särskilt
gilna bestämmelser, hvilket naturligtvis är rigtigare, då ifrågavarande
personer just skola föranstalta att undersökning hålles af
vederbörande.

I § 13 heter det: “Vid förhör, som enligt 10 § hålles angående
brott, hvarå straffarbete enligt lag kan följa, må den, som kommit
tillstädes, äfven sedan han blifvit hörd förbjudas att lemna förhörsstället,
så vida han är misstänkt för brottet eller delaktighet deri,
eller det eljest skäligen kan befaras, att han afviker eller undanrödjer
bevis eller annat, som har gemenskap med brottet.“

Hvad har ordet “eljest11 der att göra? I hvad sammanhang står
det med paragrafens öfriga innehåll?

Vid § 14 har jag äfven en anmärkning att göra. Det heter der:
“Allmänheten ege ej tillträde vid förhör, hvarom i 10 § sägs. Två
vittnen skola dervid vara tillstädes1*. I den äldre lagberedningens
förslag var det undantag gjordt att vid förhör inför Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande några vittnen ej erfordrades. Jag kan icke heller
inse hvarför Kongl. Maj:ts Befallningshafvande skulle behöfva vittnen.
Denna myndighet har nemligen en sådan ställning, att jag icke tror
att vittnen der hafva någon betydelse. I afseende å dessa vittnen,
der de erfordras, kan det äfven sättas i fråga, om icke någon bestämmelse
borde finnas angående dessas samhällsställning till följd af
den makt som ligger hos polismyndigheten. De borde utgöras af
nämndemän eller kommunalnämndsledamot, eller annan person, som
varit eller är nyttjad i kommunens förtroendeuppdrag.

I § 19 talas om husransakan. Der står angående dem som hafva
rättighet att hålla sådan ransakan att “verkställigheten deraf må uppdragas
åt polisbetjent eller fjerdingsman, så ock åt nämndeman eller
ledamot i kommunalnämnd, som åtager sig uppdragetHvarför skall
icke vederbörande polismyndighet kunna, såsom enligt den äldré lagberedningens
förslag, lemna ett sådant uppdrag åt någon annan, såsom
t. ex. före detta nämndemän eller kommunalnämndsledamot som annars
vore lämpliga för ett sådant uppdrag?

N:o 42.

Måndagen den 19 April, f. m.

I 20 § heter det: “Har det, som eftersökes, blifvit på färsk Börande för gerning

följdt eller spåradt till hus eller gård, och finnes det der sla3 %
utan vidare ransakan tillgängligt, må det af polisbetjent, nämndeman deUr af
eller fjerdingsman tagas i förvar utan särskildt uppdrag af öfver- rättegången
ordnad myndighet." Men den der kommunalnämnds-ledamoten som i brottmål.
blifvit utsedd att göra husransakan, han har icke rättighet att följa (Forts.)
spåret till nästa granne, för att der göra dylik ransakan. Han är
alldeles uteglömd, af hvad skäl vet jag icke. I principbetänkandet
finnes det tydligt uttryckt att alla de personer, som i eu föregående
§ omnämnas, såsom de der kunna utses att göra husransakan, äfven
hafva rättighet att gå vidare uti sina undersökningar.

Med afseende å § 21 är det väl gifvet att husransakan icke bör
kunna ske nattetid, i annat fall än der försvårande omständigheter
förefinnas. Men jag tror att en sådan bestämmelse borde i paragrafen
uttryckligen intagas. Det kan ju hända att det finnes personer, som
äro så bryska att de under nattetid vilja göra folk omak och anställa
husransakan.

I 3 kap. 20 § heter det: "Sedan ransakning vid Rätten börjats
angående brott, för hvilket någon hålles häktad eller är underkastad
reseförbud, ankomme på Rätten allena att pröfva, huruvida häktningen
må fortfara eller upphöra''''.

Detta kan tolkas på det sätt, att sedan rätten tagit saken om
hand, skall icke Konungens befallningshafvande, under hvilken personen
hör, kunna ställa honom på fri fot, äfven om det visat sig att han
häktats på misstankar, som sedan befunnits ogrundade och den som
verkligen befinnes hafva begått förbrytelsen infinner sig. På samma
sätt kan det hända att omständigheter förekomma emellan tvenne
rättens sammanträden, då det kan finnas skäl att häkta en person,
som blifvit på grund af förhållanden, som sedermera visat sig vara
osanna, lössläpt. Det kan derföre vara af nöden att, för den allmänna
säkerhetens skull taga en sådan person om hand.

Med anledning af de anmärkningar som jag nu gjort och hvilka
under vanliga förhållanden kunde föranleda en återremiss, ber jag,
då en sådan här icke skulle tjena till någonting, att få yrka rent
afslag å hela lagen.

Herr Berglöf: Då det föreliggande lagförslaget är början till

ny lagstiftning i rättegångsordningen, så anser jag för min del önskligt,
att man lemnar förslaget största möjliga granskning, innan det
upphöjes till lag. Jag har genomläst förslaget så noga som tiden
medgifvit och skall nu be att få delgifva Kammaren mina tankar om
åtskilliga paragrafer uti detsamma.

Det är sant att icke mera än 1 § är föredragen, men då flere
föregående talare yttrat sig om förslaget i dess helhet, skall äfven
jag be att få göra det. Jag vill då först vända mig till 5 § i 1 kap.,
der det heter: “Hör brottet under allmänt åtal, skall dock åklagaren

om sådan talans anställande underrättas så tidigt, att han kan i
malet föra talan" etc. Angående lydelsen af denna punkt hafva liera
redaktionsförslag gjort sig gällande, och man synes icke varit rätt

N:o 42.

Måndagen den 19 April, f. m.

Hörande förslag
till lag
angående
vissa delar af
rättegången
i brottmål.

(Forts.)

ense om det slut, hvartill man ville komma. I principbetänkandet är
ordalydelsen följande: — — “så tidigt att han kan öfvervara målets
utförande". I Lagberedningens senast utarbetade förslag heter det:
“innan målet till handläggning företages" och i Kongl. Maj:ts förslag
heter det åter, lika med Utskottets: “så tidigt, att han kan i målet
föra talang Det är således, såsom herrarne se, tre olika redaktioner
af denna paragraf. Af Högsta Domstolens 6 ledamöter, som behandlat
det föreliggande förslaget, hafva 5 gjort anmärkning i denna del
och ansett det vara otydligt, huruvida icke ifrågavarande paragraf
kunde tydas så, att Rätten vore förhindrad att innan anmälan hos
åklagaren skett företaga målet till handläggning. Följden af ett sådant
antagande kunde blifva att, om målsegare, som instämt till domstol
och inkallat vittnen, uraktlåter att underrätta allmänna åklagaren
om åtalet, domstolen, då målet der förekommer, förklarar att målet
icke kan handläggas, derför att anmälan icke blifvit hos allmänna
åklagaren gjord. Desse ledamöter af Högsta Domstolen hemstälde
derför att denna paragraf borde erhålla sådan förändrad affattning,
att en slik tydning förekommes. Principbetänkandet har i sin motivering
vid denna sak sagt: “har målseganden instämt, utan att underrätta
åklagaren, bör ej detta föranleda ogillande, utan domstol skall
då underrätta åklagaren och målet uppskjutes.“ Denna principbetänkandets
uttalade åsigt står i full öfverensstämmelse med ett
annat ställe i denna lag. Det är nemligen 4 § i 2 kap., som lyder:
Yppas hos domstol eller annan offentlig myndighet anledning, att
brott, som hör under allmänt åtal, blifvit begånget, skall underrättelse
derom skyndsamt meddelas den åklagare, som är behörig att åtala
brottet.

Man skulle af detta kunna draga den slutsatsen, att målet finge
upptagas och handläggas, oaktadt anmälan icke blifvit hos åklagaren
gjord, samt att åklagaren skulle genom domstolens försorg om målet
underrättas i sådan tid, att han kunde i målet föra talan. Herr
Statsrådet och Chefen för Justitiedepartementet har emellertid besvarat
detta spörsmål i sitt yttrande till statsrådsprotokollet och förklarat
meningen vara den, att om anmälan icke skett hos åklagaren före
målets handläggning vid domstol, får icke målet handläggas. Lagutskottet
har upptagit samma förklaring, och dermed är väl således
tolkningen gifven. Men, mine herrar, huru många parter få del af
statsrådsprotokollet eller Lag-Utskottets betänkande, så att de kunna
erhålla en rätt tolkning af denna paragraf? “Åklagaren skall så tidigt
underrättas, att han kan i målet föra talan", heter det, men då kan
man naturligtvis tänka, att det är tillräckligt om underrättelsen lemnas
på sådan tid, att åklagaren “under målets handläggning''1 kan blifva
i tillfälle att göra sin talan gällande. Skall man fasthålla principen
om ifrågavarande anmälan, hvarför kan man då icke gifva åt § 5
en affattning, som är fullt tydlig och häfver hvarje tvifvel om det
rätta innehållet. Den redaktion, som Lagberedningen gifvit denna
paragraf, synes i sådant fäll vara tydligare än föreliggande förslaget.
Men fråga kan vara, huruvida anmälan om åtalet kan vara behöflig.
Dylikt åliggande för part finnes icke nu, och det har icke försports

Måndagen den 19 April, f. m.

N:o 42.

något behof af ändring härutinnan. Jag anser att åklagaren måste Börande föri
hvarje mål passa på och se till att han bevakar det allmännas in- sla9 lag
tresse, och i synnerhet hör han upptaga och å tjenstens vägnar åtala VSdelar af
brott, som äro af svårare beskaffenhet. Stadgandet kommer med säker- rättegången
het att orsaka besvär och olägenheter utan motsvarande nytta. Ett i brottmål.
exempel må här anföras. En person tilldelar en annan en örfil på (Forts.)
allmän plats, den lidande anhängiggör talan vid domstol och inkallar
sina vittnen; men han försummar att härom göra anmälan hos allmänna
åklagaren. Hans talan kan för den gången icke upptagas till
handläggning hos domstolen, utan han får vända om hem igen med
sina vittnen. Detta kommer naturligtvis att i betydlig mån föröka
parternas kostnader och besvär.

I § 9 heter det: “nedlägger den, som åtal väckt, sin talan, och
varder åtalet icke fullföljdt af annan, som är dertill behörig, skall
åtalet afskrifvas såsom förfallet“. Åtal, hvilket sålunda afskrifvits,
utgöra ej hinder för nytt åtal o. s. v.

I likhet med Herr Lilienberg vill jag icke godkänna denna nya
princip. Det torde för svarandeparten vara ganska ledsamt att sväfva
i okunnighet, huruvida ett mål blifvit slutligen afgjordt, eller att veta
det han kan komma att oupphörligt besväras af en kittslig kärandepart
genom återupptagande af mål, som en gång blifvit afskrifvet
såsom förfallet. Äfven härvid bar Högsta Domstolen gjort anmärkning,
i det tvenne af dess ledamöter uttrycka den meningen, att det
uppenbarligen torde “innefatta ingrepp i den tilltalades rättmätiga
anspråk att, sedan en gång åtalet blifvit anstäldt, få detsamma utan
onödigt uppskof en gång för alla slutligen afgjordt."

För öfrig! finner jag det särdeles betänkligt att antaga detta
stadgande, derför att det skulle lägga hinder i vägen för domstolarne
att med nödig skyndsamhet bringa målen till afgörande. Ty sedan
till exempel domstolen ålagt kärandepart att komma med all bevisning
i målet, och kärandepart, som häraf är besvärad, låter afskrifva målet
såsom förfallet, kan denne kärande till nästa ting å nyo anhängiggöra
saken på grund af ny stämning och kan sålunda fortgå i det oändliga
till förfång för svarandeparten. Herr Statsrådet och Chefen för
Justitiedepartementet har visserligen häremot anfört, att mot ett sådant
missförhållande finnes det korrektivet, att svaranden får betala rättegångskostnaderna.
Men många kärandeparter ega icke ett öre att
ersätta med och hafva således ingenting att förlora. Fall, der personer
anhängiggöra rättegångar, bara för att få besvära och trakassera
andra, förekomma ingalunda sällan, och särskild! från Stockholms
rådstufvurätt finnas talrika exempel derpå. Om sålunda målet icke
blir afdömdt, utan afskrifvet, och det på det antydda sättet skulle
komma att åter upptagas, kommer det att lända svarandeparten till
stort men och skada.

Jag skall nu öfvergå till lagförslagets 13 §. Den lyder sålunda:

“År åtal å brott genom laga kraft egande beslut afdömdt, skall, äfven
om målseganden ej varit i målet hörd, beslutet, i hvad det innefattar
pröfning af brottets verklighet och den tilltalades skuld, ega bindande
verkan i fråga om målsegandens rätt till skadestånd. “ Här anser jag

N:o 42.

Måndagen den 19 April, f. va.

Börande för- att man infört en mycket farlig princip. Det är nemligen kär fråga
*cm om mälsegarens rätt att föra talan och förebringa bevisning. Enligt

vissaddar af (i § 1 kap. 1 skall underrättelse om åtalet meddelas målsegaren, der
rättegången han är händ och synnerligt hinder derför icke möter. Om målsegani
brottmål, den således är känd och synnerligt hinder icke möter, så blir han
(Forts.) kallad att öfvervara målets handläggning.

Det kommer sålunda egentligen att bero på åklagarens godtycke,
om målseganden blir kallad eller ej. Kallar nu icke åklagaren
honom, så blir han aldrig hörd, utan då blir målet afdömdt, ehuru
det för målsegaren var fråga om utfående af skadestånd. Kan detta
vara rimligt, då det är fråga om skadeersättning? En målsegare är
den, som bäst kan utreda målet i alla dess detaljer; och under det
att en åklagare endast har intresse af att bevara den allmänna rättssäkerheten,
kan den som lidit skada hafva anspråk att göra gällande,
som för honom kunna vara ganska vigtiga.

Mot detta har äfven Högsta Domstolen yttrat sig och har förklarat,
att den anser det vara särdeles betänkligt att stifta ett sådant
lagbud, eftersom det “torde vara uppenbart att fall kunna inträffa,
då just i följd af målsegandens utevaro och således i saknad af deri
faktiska utredning, som genom hans hörande kunnat vinnas, pröfningen
i åtalet måste utfalla helt annorlunda än som skulle inträffat,
derest målseganden blifvit i åtalet hord.11 Det är fyra af Högsta Domstolens
medlemmar, som haft en sådan mening.

Jag går nu öfver till 2:dra kapitlet. Der förekomma en del
uttryck, som synas mig dunkla, såsom då det talas om förhållanden
i städerna och om polismyndigheten derstädes, hvarvid det förekommer
i många paragrafer uttryck sådana som polismyndighet, polismästare,
annan med honom likstäld myndighet, magistrat o. s. v.
Såsom en förklaring heter det i 34 §: “hvad i detta kapitel sägs om
polismästare, galle ock om annan med honom likstäld myndighet,
samt, der sådan ej finnes, om magistrat. “ Detta kapitel har en
hel mängd bestämmelser om undersökningen och detaljerna dervid.
Det är derför af vigt, att man får klara bestämmelser om den myndighet,
som skall vara den handlande, så att misstag icke komma att
begås. Den ledning lagförslaget i detta afseende gifven är emellertid
åtminstone icke för mig tillfredsställande. I öfrigt tror jag, i likhet
med Herr Waldenström, att polismästaren icke är någon myndighet
utan en embetsman. Ordningsstadgan för rikets städer har en paragraf,
som tydligen reder begreppen af magistrat och polismyndighet i
nämnda stadga. Jemväl belsovårdsstadgan för riket har ett tydligt
uttryck för samma sak, då der heter: “denna nämnd utgöres af polismästaren
eller, der sådan ej finnes, den ledamot af magistraten, som
förestår stadens polis"; och i den lag, som nu är på väg att upphäfvas
genom den nu föreliggande nya författningen, eller promulgationslagen
till strafflagen, stadgas det i § 19 mom. 7 och 12, att Konungens
Befallningshafvande i länet, så ock borgmästare och råd i stad,
ega förordna om häkte å viss person" o. s. v., samt att, “hvad om
Konungens Befallningshafvande eller borgmästare och råd här sagdt

Måndagen den 19 April, f. m. 17

är, galle äfven om magistratens ordförande, så ock om polisembetsman,
eller sådan för viss stad eller ort särskildt förordnad finnes11''.

I nu angifna lagbud är det således tydligt och klart angifvet
hvad som menas med den ena eller den andra myndigheten. Så är
icke förhållandet här. För öfrigt, om detta lagbud fastslås, kommer
det att blifva till ganska mycket besvär i städerna vid handläggning,
af dessa angelägenheter. För min enskilda del är jag icke rädd för
besväret. Men det kommer att omförmälas såsom en brist i lagstiftningen,
att de respektiva lagbestämmelserna blifvit ändrade så, som
här blifvit föreslaget.

Jag ber att få anföra endast ett exempel. Så snart en stadsfiskal
häktat en person, är han skyldig att derom genast göra anmälan hos
magistraten, hvars ordförande då har att omedelbart sammankalla
magistratens öfriga ledamöter för att företaga den så kallade förpröfningen
i fråga om häktningsåtgärden. Om häktningen sålunda sker
på måndagsafton, skall magistraten sammanträda på tisdagsmorgonen för
den nämnda förpröfningen och — enligt föreskrift att ransakning skall
försiggå inom tre dagar efter det målet hänskjutits till domstol — på
Torsdagen skola magistratspersoner under namn af Rådstufvurätt
sammankomma för ransakningen. Det blir således oupphörliga sammanträden
med magistraten eller Rådstufvurätten, synnerligast i de
något större städerna, der en rörlig befolkning med ty åtföljande
slagsmål och krångel gör, att häktningar af personer ofta förekomma.
Jag anser det vore till fyllest om berörda förpröfning öfverlemnades till
magistratens ordförande eller den ledamot af magistraten, som förestår
stadens polis, hvarigenom ett alldeles onödigt besvär med sammanträden
under loppet af någrä få dagar med samma personer och
om samma sak kunde undvikas.

Det vore derför önskligt att i detta kapitel bestämmelser infördes,
som närmare klargjorde, hvilka myndigheter som afses, och bestämmelser,
som något förenklade göromålen. Principbetänkandet,
som ligger till grund för denna lag i dess helhet, innehåller andra
bestämmelser i detta afseende. Der finnes en personlighet angifven,
som icke omförmäles i denna lag. Denna personlighet är häktningsdomaren,
hvilken motsvarar den embetsman eller den myndighet, som
har förpröfningsrätten. Principbetänkandets kap. 6 § 2 innehåller
följande: “Häktningsdomarens befattning skall, allt efter som Konungen
bestämmer, utöfvas: vid länshäkte af landssekreteraren eller den,
som sättes till hans ställföreträdare; vid annat i stad beläget häkte
af Rådhusrättens ordförande eller någon dess ledamot samt vid. ransakningshäkte,
som är beläget å landet, af närmast boende ordinarie
domhafvande11. Här är alldeles tydligt föreskrifvet, att förpröfningen
tillkommer rättens ordförande eller någon af dess ledamöter, men
icke myndigheten i sin helhet, som leder ransakningen.

I afseende på detta kap. 2 hade det vidare varit önskligt, att
förhållandet mellan den så kallade polismyndigheten och åklagaremakten
der blifvit regleradt. Polismyndigheten har att förekomma,
efterspana och upptäcka brott, åklagaremakten att åtala dem. Det

Andra Kammarens Prot. 1S86. N:o 4,2. 2

N:o 42

Börande förslag
till lag
angående
trissa delar af
rättegången
i brottmål.
(Forts.)

N:o 42.

Måndagen den 19 April, f. m.

Rörande för- ligger i sakens natur att dessa begge myndigheter gå in på hvarandra»
slag till lag områden. Men här i lagen finnes icke på något sätt antydt den ena
Dissa delar af oc^ ^en andra af dessa myndigheters verksamhetsområde, likasom det
rättegången ej heller finnes någon instruktion för någondera af dem. Behofvet af
i brottmål, ändringar i detta kapitel har ock påvisats af Högsta Domstolen, som
(Forts.) funnit en fullständig omarbetning af detta kapitel vara nödvändig.

Jag öfvergår nu till lagens tredje kapitel. Der återfinnes i flera
paragrafer upprepande af orden “polismästare eller annan med honom
likstäld myndighet eller, der sådan ej finnes, magistrat11. Det vore
önskligt att för vinnande af mera enkelhet man finge för hela lagen
en generel beteckning på dessa myndigheter eller embetsman, och att
i en annan paragraf förklarades meningen med denna beteckning.

Vidare synes det mig icke vara klart, hvem som är berättigad
att verkställa häktning. Det står till exempel i § 7, att “Konungens
Befallningshafvande, allmän åklagare samt i stad polismästare eller
annan med honom likstäld myndighet, eller, der sådan ej finnes,
magistrat ege meddela förordnande om häktning eller reseförbud11..
Med denna ordalydelse vet jag icke om allmän åklagare är berättigad
att i stad meddela häktningsorder, eftersom det heter “Konungens
Befallningshafvande, allmän åklagare samt i stad polismästare" o. s. v.
Det förefaller som de först nämnda myndigheterna, Konungens Befallningshafvande
och allmän åklagare, skulle hafva afseende på landsbygden,
samt polismästares befogenhet här vid lag deremot afse städerna.
Jag tror emellertid att det är meningen, att åklagaren äfven i stad
skall ega rätt att vidtaga häktning, hvilken han tydligen har enligt
principbetänkandet, der det i kap. 4 § 7 heter, att “förordnande om
häktning eller reseförbud må meddelas af allmänna åklagaren äfvensom
af Konungens Befallningshafvande11 och angifna polismyndigheter..

Jag ber härefter få öfvergå till § 18, hvilken enligt min tanke
kommer att medföra flera olägenheter, dock icke så mycket i fråga
om städerna som icke mera för landsbygden. I denna § stadgas, att
ransakning med häktad person skall börjas å landet inom 10 dagar
och i stad inom 3 dagar, efter det hos rätten eller domaren blifvit
anmäldt att målet hänskjutits till domstol. I allmänhet möta inga
svårigheter för tillämpniugen af detta stadgande i städerna. Der företages
nu i de flesta fäll ransakningen med en häktad person redan
dagen efter det han häktats, om prestbetyg, målsegare och vittnen
äro tillgängliga. Förhållandet ställer sig deremot helt annorlunda på
landsbygden. Jag har tjenstgjort tillräckligt mycket i domsagor på
landet för att inse, att der komma att möta många och stora svårigheter
vid tillämpningen af ifrågastälda lagbud. Domaren får från
häktets föreståndare eller Konungens Befallningshafvande underrättelse
om häktningen. Han skall sedan utsätta tingssammanträde för hållande
af ransakning med den häktade och derom underrätta åklagare
och nämnden. Det åligger åklagaren att derefter till sammanträdet
inkalla målsegare, anskaffa prestbetyg rörande den tilltalade och föranstalta
om värdering, der fråga är om stulet gods, eller annan utredning,
som för ransakningen kan vara nödig. Alla dessa åtgärder
taga en ganska betydlig tid, och på många orter är postgången ännu.

Måndagen den 19 April, f. m. 19

af den beskaffenhet att det är med knapp nöd som man hinner att,
innan ransakningen företages, få en skrifvelse derom till åklagaren,
än mindre att denna skall kunna hinna delgifva kallelse med de
personer, som böra vara närvarande vid ransakningen för åstadkommande
af utredning.

Det är vidare klart, att dessa tingssammanträden hvar 10:de dag
komma att förorsaka mycket besvär för domaren, som har en hel del
andra ärenden än ransakningar att handlägga. Jag ber särskildt få
erinra om vissa domsagor med ett tingslag, der sammanträde hålles en
gång i månaden. I sådana domsagor kommer det att blifva ganska
mödosamt för domaren att hvar 10:de dag hålla ransakningar med
häktade personer, under det att han samtidigt måste sysselsätta sig
med utarbetning af det ordinarie tinget. Men det må ställa sig för
domaren huru som helst, han får väl reda sig. Värre blir det för
nämnden. Det har vid innevarande riksdag varit fråga om beredande
af ersättning åt nämnden för inställelse vid de redan nu ganska
många extra tingssammanträdena. Men den skrifvelse till Kongl. Maj:t,
som i detta afseende föreslagits, har icke vunnit Riksdagens bifall.
Då redan nu råder missnöje med de ofta infallande tingssammanträdena,
huru stort skall icke missnöjet blifva, då ransakningar skola hållas
med häktade personer hvar 10:de dag? Om ersättning skulle lemnas
till nämnden, så är det tydligt, att det blir en känbar och tung uppoffring
för statsverket att bekosta denna ersättning. Dessutom förefinnes
en annan beaktansvärd omständighet, hvarpå jag vill fästa
uppmärksamheten. Den tid af 21 dagar, inom hvilken ransakning
med häktad person nu skall företagas, minskas ofta allt efter som
det är möjligt att få utredningen klar. Har åklagaren sin utredning
färdig, så att målet kan behörigen handläggas, utsättes ransakningen
så snart som möjligt. Om deremot tiden, inom hvilken ransakningen
skall börjas, bestämmes till 10 dagar, så kommer det väl ej i fråga
att utsätta ransakningen tidigare. Dessutom blir det ofta nödvändigt
att uppskjuta hela ransakningen, då det icke torde vara möjligt
att få utredningen så klar, att målet kan sluthandläggas. Jag tror,
att hvarken den tilltalade, åklagaren eller nämnden skall komma att
vinna något på den ifrågasatta förändringen af lagstiftningen. Om
man skall göra en inskränkning i afseende å tiden för ransakningens
börjande, så tror jag icke, att man bör göra större inskränkning än
till 15 dagar. Jag vet mycket väl, att jag kan mötas med den invändningen,
att lagförslaget i 18 § 2 mom. medgifver vissa eftergifter
i fråga om den stadgade tiden. Enligt detta lagrum skulle nemligen
Konungen kunna, med hänsyn till särskilda förhållanden i någon ort
å landet, bestämma annan tid, dock ej utöfver tre veckor, inom hvilken
ransakning å sådan ort skall börjas. Men dessa “särskilda förhållanden"
kunna naturligtvis icke vara andra än de, som härröra af
bristande kommunikationer eller dylikt, och gälla endast de längst
norrut belägna domsagor. Men för de flesta andra domsagor kan
detta icke gälla såsom något hinder.

Det skulle kunna vara åtskilliga andra punkter, mot hvilka an -

N:o 42.

Börande förslag
till lag
angående
vissa delar af
rättegången
i brottmål.
(Forts.)

N:o 42.

Måndagen den 19 April, f. in.

Hörande förslag
till lag
angående
vissa delar af
rättegången
i brottmål.

(Forts.)

märkningar borde framställas, men jag vill dermed icke upptaga tiden.
Mot lagens antagande skulle jag icke haft något att anmärka, derest
man haft att motse ändringar och jemkningar i åtskilliga punkter.
Förslaget innehåller ju många beaktansvärda saker, som skulle vara
till gagn och nytta, men då de önskade ändringarna nu icke kunna
åvägabringas, sedan Första Kammaren i ämnet fattat beslut, hvarigenom
lagen blifvit af denna Kammare i sin helhet antagen, finnes
enligt min tanke intet annat att yrka än rent afslag på denna punkt,
och således äfven å hela lagen. Det kommer visserligen derigenom
att något dröja med denna lags antagande; men kan väl detta dröjsmål
vara farligt? Utskottet har ju sjelft i sitt betänkande utlåtit sig
sålunda: “Vid sådant förhållande och då praxis på ett sätt, hvaröfver
klagomål sällan försports, utfylt de luckor, som onekligen förefinnas i
nu gällande lagstiftning, synes det kunna ifrågasättas, huru vida icke
med framläggandet af förevarande förslag kunnat anstå, till dess det
visat sig, i hvilken rigtning det vidare arbetet på förbättringar i vår
processlagstiftning kommer att gå.“ Det synes således som om Utskottet
icke varit så angeläget om att nu få lagen till stånd eller ansett
detta vara en tvingande nödvändighet.

Jag tror att lagförslaget skall vinna på ett uppskof, hvarigenom
det också möjligen kunde komma under behandling af den förstärkta
lagberedning, som Kongl. Maj:t behagat tillsätta.

Af dessa anledninger, herr Talman, ber jag få yrka afslag.

Med Herr Berglöf instämde Herrar Magn. Jonsson och Petersson
i Boestad.

Chefen för Kongl. Justitiedepartementet, Herr Statsrådet von
Steyern erhöll ordet och yttrade: Såsom det är Kammaren väl bekant,
förestår här en genomgripande förändring af vårt rättegångsväsen.
Inom nya lagberedningen äro grunderna till ny rättegångsordning
redan utarbetade; och dessa grunder undergå för närvarande
granskning inom en förstärkt lagberedning. Erfarenheten har emellertid
visat, att det icke är möjligt att i ett slag och vid en riksdag
genomföra en sådan reform. Derom vittnar förfarandet vid strafflagens
revision. Då förslag till ny strafflag för omkring 40 år sedan förelädes
Riksens Ständer, vågade dessa icke antaga detsamma; men när
förslaget sedermera styckades och hvarje del deraf successivt framlades,
till dess det slutligen endast återstod att fylla luckorna och kodifiera
det hela — då gick det.

Hvad som icke lyckades på en tid af årslånga riksdagar, kan
naturligtvis icke ifrågasättas nu, då Riksdagen icke har mer än fyra
månader årligen sig tillmätta. Regeringen skulle derför hafva svikit sin
pligt, om den icke tagit lärdom af den erfarenhet, som sålunda vunnits,
och beslutit sig för att främja rättegångsreformen på samma sätt
som strafflagstiftningen. Det är emellertid uppenbart, att ett sådant
förfarande medför den olägenhet, att den del af lagen, som lägges
fram, alltid står i ett visst samband till de delar, som sparas till
framtiden, och att man alltså måste bygga på vissa förutsättningar

Måndagen den 19 April, f. in. 21

om hvad en blifvande lagstiftning skall komma att innehålla. Och
det är gifvet att dessa betänkligheter skola taga större dimensioner
för den, som företrädesvis drifves af ett teoretiskt och vetenskapligt
intresse, men mindre af intresse för den praktiska nytta, som lagen
är afsedd att bereda.

Emellertid frågar jag: hvilken del af rättegångsordningen är mera
egnad att brytas ut och särskilt framläggas för Riksdagen än den,
som afser de åtgärder, som böra vidtagas med anledning af ett begånget
brott, innan saken kommer till handläggning inför domstol?
Här äro förutsättningarna åtminstone i vårt land så gifna, att man
nästan kan “taga41 på dem, som man säger. Man bör hafva underdomstolarnes
organisation först färdig, heter det. Men det finnes väl
knappast någon som tvifiar på, att underdomstolarne här i Sverige
komma att vid en blifvande reform af rättegångsordningen bibehållas
temligen oförändrade, och att, åtminstone hvad landet beträffar, de
nuvarande enmansdomstolarne med sin nämnd icke komma att utbytas
mot kollegiala och bagatelldomstolar. Huru lagstiftningen om
bevisning samt om muntligt eller skriftligt förfarande skall, såsom
Herr Rydin synes antaga, kunna inverka på den nu föreslagna lagen
är svårt att inse, och om än denna komme att i någon män påverkas
af eu annan organisation af åklagaremakten, så blefve de ändringar,
som deraf föranleddes, så obetydliga, att de med lätthet kunde införas
vid processlagens slutliga kodifikation. Också har lagberedningen, som
utarbetat förslag till grunder för ny rättegångsordning och som naturligtvis
har förmåga att döma om sambandet mellan förslagets särskilda
delar, sjelf föreslagit att utbryta ur processlagen just dessa nu framlagda
delar; och inom Högsta Domstolen hafva inga anmärkningar
deremot gjorts. Jag är derför öfvertygad derom, att Kammaren med
lugn skall kunna åt framtiden lemna hvad som komma skall och nu
endast fästa sig vid hvad föreliggande förslag innehåller. Detta är
icke så obetydligt, som en eller annan af de föregående talarne velat
påstå.

Visserligen innebär en del af lagen endast ett fastslående af
hvad som redan nu är praxis, men denna bör, när det gäller så ömtåliga
förhållanden, icke lemnas helt och hållet åt sig sjelf att utveckla
sig i den ena eller andra rigtningen, utan att lagstiftningen
åtminstone utstakar de nödiga gränserna.

Nyheter i denna lag äro stadgandena i första kapitlet angående
skadeståndstalan; hela andra kapitlet är nästan alldeles nytt; i tredje
kapitlet förekomma sådana nya bestämmelser som t. ex. om reseförbud,
Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes och vissa andra myndigheters
skyldighet att genast pröfva lagligheten och befogenheten af en verkstäld
häktning, m. m.

Jag tror således att förslaget i och för sig sjelf innehåller tillräckligt
mycket af betydelse för att med skäl kunna göras till föremål
för särskild handläggning. Om Kammaren verkligen önskar något
resultat af lagreformsarbetet, hemställer jag derför att Kammaren
icke måtte lyssna till sådana framställningar, som afse att hänga

N:o 42,

Rörande förslag
till lag
angående
vissa delar af
rättegången
i brottmål.
(Forts.)

N:o 42.

Måndagen den 19 April, f. m.

Börande för- upp den ena frågan på den andra, till dess man slutligen fått ett
slaV lag så vidlyftigt förslag, att det icke kan af Riksdagen smältas.
vissa delar af Jag skall nu uPPtaga till besvarande några af de allmänna anrättegången
märkningar, som här blifvit framstälda och hvilka varit af den be»
brottmål skaffenhet, att de föranledt yrkande på afslag å hela lagen. Hvad
[Forts.) anmärkningarna emot de särskilda §§ angår, torde vara lämpligast att
återkomma till dem, då hvarje paragraf förekommer till behandling.

De allmänna anmärkningarna hafva hufvudsakligast gält andra
kapitlets stadgande om den förberedande undersökningen. För att
bedöma halten af dessa anmärkningar, skadar det icke att göra sig
reda för, hvad som är en sådan förberedande undersöknings uppgift.
Det är en hos oss vedertagen rättsgrundsats, som antagligen kommer att
för framtiden tillämpas ännu strängare än hittills, att ett brottmål
icke får upptagas af domstol, utan att det redan finnes tvenne parter,
en åklagare eller målsegande och en för bestämdt brott tilltalad, så
att domstolen icke behöfver nedlåta sig från den opartiska ställning,
den bör intaga, för att ikläda sig rolen af åklagare och sjelf ransaka
efter hvem som skall åtalas. Derför behöfves en förberedande
undersökning i afsigt att konstatera att ett brott blifvit begånget och
mot hvilken åtal för brottet bör anställas. Det är endast en annan
sida af samma sak, jag framhåller, då jag säger att den förberedande
undersökningen vidare har till uppgift att undanrödja de misstankar
om ett begånget brott, som möjligen kunna hvila på en oskyldig, och
sålunda rädda honom undan åtal och befria honom från skammen
eller rent af rättskränkningen att, ehuru oskyldig, dragas inför domstol
såsom en förbrytare. Slutligen har förundersökningen till uppgift
att, medan det ännu är tid dertill, uppdaga och samla all den bevisning,
som erfordras för att få den tilltalade fäld. Det är i synnerhet
i sistnämnda hänseende, som den stora allmänheten allt hittills erfarit
olägenheterna deraf, att förundersökningar ej allmänt blifva hos
oss hållna.

Huru går det nu vanligen till, för att tala om det allmännast
anlitade bevisningsmedlet, vittnesbeviset? Fn person misstänkes att
hafva begått ett brott; han häktas, och åklagaren skall samla den
för hans fällande nödiga bevisningen. Åklagaren har icke någon
rättighet att låta inkalla några personer till förhör, han måste hufvudsakligast
rätta sig efter hörsagor. Målsegaren underrättar honom att
ett par uppgifna personer böra hafva sig åtskilligt bekant i saken, och
af andra får han uppgift om ytterligare någon eller några, som torde
hafva åtskilligt att i saken upplysa. För att nu icke låta komma sig
till last att icke hafva sin bevisning i ordning, låter åklagaren till
vittnen inkalla alla dessa personer, och så får man bevittna det vid
större ransakningar alls icke sällsynta men föga uppbyggliga skådespelet,
att hela rader af vittnen gå bort från dombordet utan att hafva
haft annan upplysning att lemna, än att de ingenting i saken veta.
Å andra sidan deremot händer icke sällan, att de, som verkligen veta
något af inflytande på saken, icke inkallas förr än vid ett senare
rättegångstillfälle, derför att allt gått slumpvis till, och åklagaren händelsevis
icke fått kännedom om att ett sådant vittne finnes till. Om

Måndagen den 19 April, l. m.

N:o 42,

åklagaren nu i stället finge i lag bestämd rätt att hålla förberedande Rörande furundersökningar
och kalla närboende personer till förhör, skulle han
•med minsta besvär för dessa komma under fund med, hvilka han viss‘a falaraf
skulle kalla till domstol och hvilkas inkallande är onödigt, emedan de rättegången
ingenting veta. Att ett sådant förfarande skulle i hög grad förkorta * brottmål.
rättegångarne, på samma gång det minskade vittnenas besvär, är (Forts, i
uppenbart.

Om det således får anses nödigt eller högst angeläget, att eu
förundersökning hålles, så blir frågan: hvem skall hålla den? Enligt
förslaget åklagare och polismyndigheter. Häremot har blifvit erinradt,
att i andra länder förundersökningen hålles af särskild domare, och
att detta skulle vara mera betryggande. Jag vill i detta hänseende
först erinra, att den förundersökning, som är stadgad i Tyskland och
Frankrike och på hvilken antagligen här syftats, icke motsvarar den
förberedande undersökning, som nu är af Kongl. Maj:t föreslagen.

Äfven den förundersökning, som i andra länder hålles af domaren,
föregås af efterspaningar af polis eller åklagare, och dessa efterspaningar
sträcka sig ungefär så långt som den förberedande undersökningen
enligt föreliggande förslag skulle gå, nemligen till den tidpunkt,
då åklagaren fått klart för sig, mot hvilken han skall anställa åtal,
och de åtgärder, polismyndighet eller åklagare, för sådant ändamål
eger vidtaga, äro i det närmaste desamma, som dem Kongl. Maj:t här
föreslagit. Kongl. Maj:ts förslag innebär dock det företräde, att det
utstakar bestämda gränser för den undersökande myndighetens befogenhet,
under det dessa gränser i Tyskland och Frankrike äro ganska
ofullständigt angifna. Den undersökning åter, som i utlandet hålles
af domaren, innefattar visserligen åtskilliga moment af den nu föreslagna
förberedande undersökningen, särskildt skall undersökningsdomaren
kunna hålla hus- och kroppransakan, men hufvudsakligen motsvarar
den tyska förundersökningen inför domaren de första stadierna
af rättegången vid våra brottmåls domstolar och har till uppgift att
förbereda målet för den s. k. hufvudförhandlingen, hvilken sker inför
juryn. Denna huvudförhandling måste ske om möjligt på en dag,
och derför samlar undersökningsdomaren på förhand det nödiga bevisningsmaterialet,
så att det kan på eu gång framläggas för juryn.

Hvad som sker inför förundersökningsdomaren motsvarar således ganska
nära hvad som passerar vid de första rättegångstillfällena, då ett
brottmål handlägges inför svensk domstol. Men förundersökningarna
inför domstol i Tyskland och Frankrike stå så till vida efter förfarandet
vid våra domstolar, att de förra hållas för slutna dörrar, under
det att hela vår brottmålsrättegång vid underrätt är offentlig.

Jag kan derför icke finna, att de utländska förundersökningarna äro
af beskaffenhet att böra tjena oss till mönster. Dessutom ärjagöfvertygad
att, om man skulle föreslå inrättande af en ny juridiskt bildad
embetsmannacorps, som skulle hålla förundersökningar i brottmål, ett
sådant förslag icke skulle af Riksdagen bifallas, och jag skulle icke ens
vilja framlägga ett sådant förslag, då jag är förvissad, att förundersökning
ganska väl kan hållas af våra åklagare och polismyndigheter.

Det har heller icke gjorts anmärkning emot att Konungens Befallnings -

W:o 42.

Måndagen den 19 April, f. m.

Börande för- hafvande, polismästare och med dem likstälda myndigheter samt kronodag
till lag fogdarne skola hålla dessa undersökningar, men väl emot de lägre
vissa delar af åklagarnes, stadsiiskalernes och länsmännens, befogenhet dertill. Men
rättegången hvem skulle hålla undersökningarna, om de ej kunde anförtros åt
■i. brottmål, desse tjensteman? I stad antagligen magistraten, men dennas ledamö(Forts.
) ter äro ock ledamöter i stadens domstol och såsom sådana icke lämpliga
att i vanliga fall leda polisundersökningar. På landet skulle
detta åliggande tillkomma kronofogden, men denne har ett vida större
tjenstgöringsområde än länsmannen, och man kan icke begära att han
skall kunna vara till bands öfver allt, der polisundersökningar behöfva
hållas. Svårt är ock att inse, hvarför länsmän och stadsfiskaler ej,
skulle kunna för ändamålet anlitas. Man gifver dem den vidsträckta
och grannlaga befogenheten att häkta och anställa åtal, men man vill
icke tillåta dem att hålla förhör för att utröna, om det verkligen är
skäl att häkta och anställa åtal. Man låter dem kalla vittnen från
landets alla trakter, att inställa sig vid domstol vid äfventyr af vite
eller hemtning, men man vill icke gifva dem rätt att förhöra vittnena
lör att utröna, hvilka det är skäl att besvära med inställelse eller
hvilka icke böra inkallas. När man dessutom betänker, att vid det
förberedande förhöret ingen behöfver inställa sig, som icke uppehåller
sig i stad, der förhöret eger rum, eller eljest inom en half mils afstånd
från förhörsstället, samt att ingen får hemtas, der icke hans
personliga närvaro linnes vara af synnerlig vigt — hvilket starka uttryck
pekar på att det endast kan afse den misstänkte sjelf eller någon,
som anses hafva synnerligen vigtiga upplysningar i saken att
meddela — så tror jag att åklagarnes befogenhet att hålla förberedande
förhör är inskränkt inom så trånga gränser, att ingen fara bör
ligga uti att antaga förslaget i den delen.

Det är vidare anmärkt emot andra kapitlet, att det skulle medföra
en sammanblandning af polismyndighetens och åklagarens åligganden,
i det att begge skulle hafva rätt att hålla förundersökning.
Jag vill då erinra, att detta eger rum redan nu på landsbygden, der
så väl kronofogde som länsman äro åklagare och polismyndighet i en
person. De kunna begge anställa förberedande undersökningar och
förhör, der sådana hittills plägat förekomma, och att inga kollisioner
dervid uppstått, torde allmänheten redan hafva tillräckligt erfarit.
Sådant undvikes dessutom derigenom att den ena af dessa myndigheter
är öfverordnad den andra, så att kronofogden kan, der han så
finner för godt, gifva länsmannen nödiga instruktioner. Nu är meningen
endast att utsträcka detta förhållande äfven till de städer, der
det linnes särskild polismästare, så att både han och stadsöskalen
skola kunna anställa undersökningar och efterspaningar för upptäckande
af brott i öfverensstämmelse med hvad som i utlandet praktiseras
utan några olägenheter. I Stockholm är det redan bestämdt
att polismästaren skall vara stadsfiskalernes förman, och det finnes
intet hinder för Konungen att meddela samma bestämmelser äfven för
de öfriga städer, der det linnes särskild polismyndighet.

Hvad som blifvit anmärkt emot förslagets bestämmelser i fråga
om husransakan, kroppsvisitation, breföppning m. m. och som på sin

Måndagen den 19 April, f. m.

N:o 42.

höjd bör kunna föranleda ändring i dessa paragrafer, skall jag bemöta
när de särskilda paragraferna föredragas.

Emot Herr Waldenströms redaktionsanmärkningar vill jag endast
anföra, att de dels förefalla så obetydliga, att de lätteligen kunna
iakttagas vid en blifvande kodifikation af processlagen, dels äro af den
beskaffenhet, att de mera bero på bristande uppfattning hos anmärkaren
än på otydlighet i lagen.

Herr Ahlström anförde: Alla de talare, hvilka uppträdt i frå gan

före Herr Statsrådet och Chefen för Justitiedepartementet, hafva
på grund af .särskilda anmärkningar mot vissa delar af lagförslaget yrkat
detsammas ogillande i dess helhet. Ehuru äfven jag skulle vilja
framställa anmärkningar mot vissa delar af förslaget, kan jag dock
icke vara med om att på grund af sådana anmärkningar önska hela
förslagets fall. Man har till stöd för yrkandet i nämnda syfte särskildt
framhållit, att det icke skulle vara möjligt att få några förändringar
i förslaget genomförda, då detsamma redan blifvit godkändt af Första
Kammaren i oförändradt skick. Men jag vill påpeka, huru som nämnda
Kammare vid början af lagförslagets behandling fattat det beslut, att,
derest någon del af detsamma skulle af någondera Kammaren återremitteras
till Lag-Utskottet, detta då skulle hafva rätt att föreslå möjligen
nödiga jemkningar äfven i de punkter, hvilka af Första Kammaren
vid förslagets behandling kunde komma att godkännas. Möjlighet
finnes således att genom en återremiss till Utskottet af de § i hvilka
man önskar ändring, få Första Kammaren att efter hemställan derom
af Utskottet ändra sina rörande sådana §§ redan fattade beslut.

Önskligt hade väl varit, att det af Kongl. Maj:t för Riksdagen
framlagda förslaget varit mera omfattande, att något mera än det nu
framlagda hade kunnat utbrytas från nya lagberedningens betänkande;
men då man besinnar, hvilka svårigheter ständigt möta för att få ett
lagförslag af större omfattning af Riksdagen godkändt, tror jag man i
stället bör hålla regeringen räkning för, att den först utbrutit just
det nu föreliggande, hvilket lämpar sig derför bäst.

Tager man hänsyn till ej blott hvad förut varit i lag stadgadt, utan
äfven hvad hittills praktiserats, får man väl medgifva, att förslaget icke
innehåller särdeles mycket, som är nytt; men onekligt skulle det medföra
väsentliga fördelar, om det hädanefter funnes i lag stadgade föreskrifter
för den praxis, hvarpå man hittills haft att stödja sig. Detta
skulle vara till fördel ej blott för myndigheterna, utan äfven för den
enskilde.

För att få förslaget omkullkastadt har man framhållit, att den
blifvande fullständiga omdaningen af vårt rättegångsväsende skulle nödvändiggöra
ändringar i vissa delar af detta förslag. Äfven jag håller
före, att så skulle blifva händelsen, hvilket Utskottet också medgifvit
i sitt betänkande; men icke bör den omständigheten föranleda till förkastande
af denna lag, som passar in med den domstolsorganisation,
vi nu hafva, och äfven med måhända obetydliga förändringar lämpar
sig för den organisation, som vi vänta att få. Derjemte bör man härvid
besinna, att den fullständiga omdaningen af vårt rättegångsväsen

Hörande förslag
till lag
angående
vissa delar af
rättegången
i brottmåL
(Forts.)

N:o 42.

Måndagen den 19 April, f. m.

i brottmål.
(Forts.)

Rörande för- efter all sannolikhet varder förlagd till en så aflägsen framtid, att måhända
ingen af oss lefver den dag, då denna omdaning kunnat slutlivissa
delar af Sen genomföras.

rättegången Herr Gustafsson har anmärkt mot lagförslaget, att de i 2 kap.

innefattade stadgandena om hus- och kroppsransakan, breföppning m. m.
skulle innebära ett farligt vapen i polismyndigheternas hand. Hvad i
dessa afseenden föreslagits är dock något, som redan af dem, som anstalt
undersökningar efter brott, begagnats, utan att man, fastän sådant
förfarande icke varit lagstadgadt, deröfver försport något allmänt
ogillande eller någon klagan öfver att detta skett genom maktmissbruk.
Då sådan klagan icke försports, må man kunna deraf draga
den slutsats, att folket haft medvetande af, att sådana åtgärder varit
nödvändiga för brotts upptäckande, och det är ju äfven en gifven
följd af rättskänslan, att hvarje hederlig menniska icke vill motsätta
sig åtgärder, som kunna leda till en förbrytares upptäckande, äfven
om sådant skulle i ett eller annat fall vara för honom obehagligt.
Icke vill väl någon neka, att undersökning i hans hus skulle få anställas,
vare sig efter en missdådare eller som sådan misstänkt person,
eller efter stulet gods. Man vill väl snarare upplåta sina dörrar för
dem, som skola anställa en sådan undersökning, och hittills har heller
icke förmärkts, att man icke gerna gjort det, så vidt det kunnat förmodas,
att det skulle leda till brotts uppdagande. Utan rätt att vidtaga
sådana åtgärder, som här äro i fråga, skulle också ingen undersökning
rörande brott med framgång kunna af myndigheterna bedrifvas,
och om en lag, som skulle reglera tillvägagåendet i afseende å dessa
nödiga åtgärder, är, om än icke alldeles nödvändig, åtminstone mycket
gagnelig, så måste väl ock medgifvas, att det skulle vara särdeles nyttigt
att ju förr dess hellre få sådana reglementerande föreskrifter till
stånd. Sådana skulle ju också komma att inskränka de farhågor, som
man nu skulle kunna hysa för Övergrepp från myndigheternas sida,
då de hafva att handla utan lagbestämda föreskrifter.

Såsom jag redan nämnt anser jag icke, att anmärkningar mot
vissa delar böra föranleda till förkastande af förslaget i dess helhet;
och då jag icke har några anmärkningar att göra mot föredragna 1
§, skall jag bedja få yrka bifall till den. Med de anmärkningar jag
i öfrigt kan hafva att framställa mot förslaget, anser jag mig kunna
innehålla, tills dessa delar förekomma. Något anser jag mig dock böra
yttra beträffande redan gjorda specialanmärkningar.

I afseende på den förste talarens anmärkningar mot redaktionen
vill jag då säga, att sådana anmärkningar, som åtskilliga af dem han
gjorde mot förslaget, hade jag icke kunnat vänta mig från en person
med så klar uppfattning som han gjort sig känd för, och flera af dessa
anmärkningar hafva säkerligen berott på en missuppfattning af lagförslaget,
Såsom en sådan vill jag nämna, att talaren icke, ehuru sådant
bort inhemtas genom en blott genomläsning af förslaget, kommit
under fund med, att det finnes brott, som äro underkastade svårare
straff än fängelse. En sådan missuppfattning, som att fängelse vore
den svåraste straffärten, synes verkligen framgå af hans yttrande rörande
3 kap. 5 §. Att det finnes skäl till anmärkningar äfven i afseende

Måndagen den 19 April, f. m.

N:o 42.

på stilen, medgifver jag, oaktadt hvad jag nyss nämnde, men de skulle Rörande förlott
kunna, der de äro af mera vigt, blifva afkulpna vid föredragnin- ^a9
gen af de särskilda paragraferna. . vissa delar af

En ärad talare, vid hvars ord man till följd af hans ställning kan rättegången
hafva skäl att fästa särdeles vigt, har gjort den anmärkningen, att det i brottmål.
enligt förslaget, 3 kap. 20 §, icke är inedgifvet någon annan än rätten (Forts.)
att, sedan ransakning der börjats rörande brott, hvarför någon hålles
häktad, besluta om hans qvarhållande i häkte eller lösgifvande, och
förmenade att sådant kunde inrymmas åt Kongl. Maj:ts Befallningshafvande.
Men jag hemställer, om sådant vore förenligt med rättskipningens
rätta gång, att, sedan domstolen tagit befattning med ett brottmål,
någon annan, någon utanför domstolen stående, det må nu vara
huru hög myndighet som helst, kunde ingripa och förklara: “denne
skall lössläppas såsom varande oskyldigt Hans skuld eller oskuld
måste afdömas af domstolen. Den ärade talarens åberopande, att sådana
förhållanden kunde yppas hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
att denna myndighet kunde få anledning hos domstolen göra anmälan
om att en annan person än den derför häktade begått brottet, leder
alldeles icke till ett underkännande af hvad jag sagt. Det kunde nemligen
vara en tillställning, en falsk sjelfangifvelse af en annan, och detta
må domstolen, men ingen annan myndighet, bedöma. Jag har velat
anmärka detta mot en af de speciella anmärkningar, som blifvit framstälda,
blott för att man redan nu må kunna bedöma, att icke alla
de gjorda anmärkningarna äro förtjenta af att utgöra grund för ett
underkännande af förslaget. För närvarande skall jag inskränka mig
till hvad jag nu anfört och yrka bifall till första paragrafen.

Herr Wieselgren: Eu ådragen katarr hindrar mig att deltaga

i diskussionen; men med de få ord jag kan yttra, vill jag till protokollet
uttala min mening, att de anmärkningar, som hittills gjorts mot
detta lagförslag, enligt min åsigt icke äro af beskaffenhet att böra
föranleda dess fall. Det vore mycket beklagligt om första steget på
den bana, vi förr eller senare, och ju förr desto hellre, måste beträda
för att nå eu annan ståndpunkt för vårt rättegångsväsende än den nu
varande, om, säger jag, detta första steg skulle misslyckas, om utvecklingen,
framåtskridandet i det afseendet här afbrötes.

Endast en af de gjorda anmärkningarna skall jag be att få upptaga
till bemötande — jag är öfvertyga^ om, att andra skola granska
de återstående. Man säger nemligen, att det icke skulle gå an att
åt länsmän och stadsfiskaler öfverlemna ledningen af det förberedande
förhöret. I rikets andra stad hafva emellertid sedan lång tid tillbaka
dessa förberedande förhör verkstälts af personer, som, om de icke stå
under, åtminstone icke stå öfver desse förut nämnde, nemligen af
öfverkonstaplar vid den detektiva polisafdelningen, och de hafva i allmänhet
på ett utmärkt sätt ledt dessa förhör, hvilket jag såsom mångårig
tjensteman i denna stads poliskammare kan vitsorda. Jag tror
heller icke, att det behöfves någon så särdeles stor boklig lärdom för
att anställa sådana förhör. Ett klart förstånd jemte menniskokännedom
och erfarenhet är hvad som behöfves; och man torde böra tillerkänna

N:o 42.

Måndagen den 19 April. f. m.

Börande för- våra stadsfiskaler och länsmän dessa egenskaper, äfven om de icke
^miqåendf ^unna Prest;era något pappersintyg, vitsordande aflagda juridiska exavissa
delar af m''na e^er annan »lärdom».

rättegången Jag vill emellertid icke bestrida, att ju icke detta lagförslag såsom
i brottmål, hvarje annat menniskoverk är behäftadt med åtskilliga brister, men jag
(Forts.) ber få fästa Kammarens uppmärksamhet på, att, då de öfriga delarne
af vår rättegångsordning längre fram komma att föreläggas Riksdagen
till bepröfvande och beslut, det ju då är det yppersta tillfälle i verlden
att, om erfarenheten under de då gångna åren visat, att det nu föreliggande
förslaget under sin praktiska tillämpning i ett eller annat afseende
varit behäftadt med felaktigheter, förslag då framlägges om
sagde bristers afhjelpande i ett sammanhang med de öfriga delarnes
antagande.

Jag yrkar bifall till den föredragna paragrafen.

Herr T komasson: Då, såsom redan blifvit nämndt, det torde vara

rigtigast att vid föredragningen af de särskilda paragraferna bemöta
de speciella anmärkningar, som mot desamma blifvit gjorda,
helst ingen af dessa anmärkningar enligt mitt förmenande är af beskaffenhet
att böra kunna läggas till grund för ett förkastande af
hela lagförslaget, så kunde jag egentligen icke behöfva taga till ordet.
Jag skall dock be att redan nu få bemöta ett par anmärkningar,
åt hvilka man velat gifva en synnerlig vigt eller åtminstone ansett
beaktansvärda.

En af dessa anmärkningar gälde 9:de paragrafen 1 mom. i första
kapitlet. Detta moment lyder sålunda: »Nedlägger den, som åtal väckt,
sin talan, och varder åtalet icke fulltoljdt af annan, som är dertill
behörig, skall åtalet afskrifvas såsom förfallet.» Man har påstått,
att det skulle vara en allmän praxis att, om åklagaren nedlägger sitt
åtal inför domstolen och svaranden påkallar dom i målet, denne får
dom, naturligtvis en frikännande. Jag kan försäkra, att så har jag
aldrig tillämpat nu gällande lag, och jag kan åberopa många jurister
här i Kammaren, som hafva samma uppfattning, eller att man icke i
sådana fall kan gifva något utslag annat än att målet afskrifves, ty
der ingen åklagare finnes, der finnes heller ingen domare. Men om
också en sådan praxis på många ställen gjort sig gällande, undrar
jag, om det vore klokt att fortfarande följa den och om det icke vore
skäl att i stället antaga en sådan bestämmelse som den här föreslagna.
Jag ber att få fästa uppmärksamheten derpå, att om det vore
så, att en svarande kunde påkalla ett frikännande utslag, när åklagaren
nedlägger sitt åtal, sådant i vissa fall skulle vara ytterst kränkande
för sedlighets- och rättskänslan, enär frikännandet sålunda kunde vara
beroende på öfverenskommelse mellan åklagaren och svaranden. Det
är derför enligt mitt förmenande nödvändigt att i lagen införa sådana
bestämmelser, att man icke på sådant sätt skall kunna leka med rättvisan.
Jag tror för min del icke heller att antagandet af ifrågavarande
stadgande skall vid närmare eftersinnande möta någon gensaga i denna
Kammare

Bland de många anmärkningar, som af Herr Waldenström fram -

Måndagen den 19 April, f. in.

N:o 42.

stäldes mot förslaget och hviika jag icke anser förtjena'' af något bemötande
utöfver hvad de redan fått, var också en tveksamhet, som
jag skall söka reda för honom. Han sade att det förorsakat honom
hufvudvärk att söka utfinna någon öfverensstämmelse mellan 10:de
och 13:de paragrafen. Den föreskrift i 10:de paragrafen, hvarpå han
syftade, är följande: »Har åtal å brott blifvit väckt af den, som är

dertill behörig, ege målseganden rätt att i sammanhang med åtalet
föra talan om ersättning för skada, som genom brottet honom tillskyndats.
Är åtalet af dö'',nät genom laga kraft egande beslut, utan
att målseganden varit i målet hörd, stånde det honom fritt att föra
särskild talan om skadestånd-», och i 13:de paragrafen heter det: »Är
åtal å brott genom laga kraft egande beslut afdömdt, skall, äfven om
målseganden ej varit i målet hörd, beslutet, i hvad det innefattar
pröfning af brottets verklighet och den tilltalades skuld, ega bindande
verkan i fråga om målsegandens rätt till skadestånd.» Hvad det betyder,
veta säkerligen herrarne allesammans utom Herr Waldenström.
Det kan ju icke betyda annat än att, om, utan målsegandens hörande,
dom blifvit fäld, så kan målsegaren, i händelse den tilltalade blifvit
frikänd, icke fordra något skadestånd. Har åter den tilltalade blifvit
dömd, kan målseganden på grund af domen göra sina anspråk på
skadestånd gällande. Detta innebär, att hvad som är dömdt i fråga
om brottets verklighet och den tilltalades skuld skall ega bestånd utan
afseende derpå om målseganden i sammanhang med åtalet framstält
sina ersättningsanspråk. Ransakning om brottet får ej å nyo upptagas.

Det har redan förut af flere talare blifvit framhållet och jag
skall bedja att ytterligare få betona, att, när det nu är så, att det
är omöjligt att i ett sammanhang och på en gång förelägga Riksdagen
ett förslag till ombildning af hela vårt rättegångsväsen, icke något
lämpligare förslag än just detta torde kunna framkomma såsom eu
början. Det berör icke på minsta vis domstolarnes organisation. Yi
må hafva hviika slag af domstolar som helst, så inverkar det icke
på frågan om skadestånd. Det inverkar icke på första undersökningen
och icke heller på bevisningsteorierna, ty det passar in så väl på den
fria som den legala bevisningen. Och det kan väl hvar och en fatta,
att denna lag icke är beroende deraf, huru vida vi hafva muntligt eller
skriftligt förfarande eller, såsom vi nu hafva, blandadt muntligt och
skriftligt.

Hur jag än ser saken, kan jag således icke finna annat, än att
regeringen förfarit klokt då den framlagt detta förslag, ty om också
allt annat af det nya förslaget faller, kan detta bestå, så mycket hellre
som det i hufvudsak ej annat är än eu ordnad sammanfattning af hvad
som redan är stadgadt jemte några föreskrifter i öfverensstämmelse
med den praxis, som utvecklat sig till fyllande af luckorna i den nuvarande
lagstiftningen.

Jag anhåller om bifall till den nu föredragna paragrafen.

Herr Hedin: Är det verkligen möjligt, Herr Talmani att med

svenska Riksdagens Andra Kammares begifvande och medverkan detta
lagförslag skulle blifva gällande lag?

Börande förslag
till lag
angående
vissa delar af
rättegången
i brottmål.

(Forts.)

N o 42,

Måndagen den 19 April, f. nj.

Börande för- Den näst siste talaren uttalade sitt beklagande för den händelse
slag till lag detta första steg skulle misslyckas, och, såsom han sade, utveckvissa
delar af ^n8en och framåtskridandet afbrytas. Är det utveckling och framåtråttegängen
skridande, som innehålles i detta förslag? Jag skulle för min del mer
i brottmål, än beklaga, om Andra Kammaren gåfve sitt bifall till detsamma. Det
(Forte.) är godt och väl, att Riksdagen besitter en stor makt i lagstiftnings frågor,

beskattningsfrågor o. s. v., men denna makt är icke stort att
berömma sig af, om den icke användes väl, och man kan aldrig använda
den bättre än till att skydda den frihet, förutan hvilken all
annan frihet är intet, nemligen den personliga friheten och rätten.
Huru har den tillgodosetts i detta fall? Jag läser i denna lag, som
ju skulle beteckna ett framsteg eller en utveckling från det nuvarande
tillståndet, bland annat följande:

»Varder någon, som hvarken innehar fast egendom, embete eller
tjenst eller eljest har stadigt hemvist eller yrke inom riket, misstänkt
för brott, som afses i 2 §, må han häktas, äfven om särskild anledning
ej förekommer, att han afviker eller vidtager åtgärd, som der
är sagd.»

Är detta en mensklig paragraf? nej. Den är det icke, den är
icke i något hänseende en förbättring af den nuvarande lagen. Det
skall då blifva ljufva, sköna tider för en Konungens Befallningshafvande
af det skaplynne, som han hade eller har — ty han är förmodligen
oförändrad — som för några år sedan trodde sig kunna
använda den dåvarande försvarslöshetslagen mot strejkande arbetare.
I fall den nya försvarslöshetslagstiftningen icke lånar sig till något
sådant, så får han nu i stället detta stadgande: »icke har stadigt
hemvist eller yrke». Ty, i svåra, arbetslösa tider och med sådane
lagskipare som denne polisman, huru många af Sveriges hederliga arbetare
skola icke, då tokerierna få makten med en sådan person,
anses såsom varande »utan stadigt hemvist eller yrke» och blifva satte
der, hvarest hvarken sol eller måne lyser! Om vi nu skrifva en sådan
paragraf, skulle jag önska, att man först tillökade domarereglerna med
en ny, helt korteligen uttryckt i de berömda orden: arrestera, arrestera!

Man har funnit på en utväg för folk att kunna slippa ifrån häktning
i det s. k. reseförbudet. När skall det tillämpas? Med någon
kännedom om de traditioner, som gälla inom vår rättskipning, är det
icke synnerligen svårt att på förhand säga, att reseförbudet synnerligen
skall komma dem till godo, som befinna sig i en bättre social
ställning, under det man icke tvekar att besluta häktning mot dem,
som äro mera underordnade, mot arbetare, mot den simple mannen,
mot dem, hvilka af en bland de många officiella personer, med hvilka
jag varit i beröring med anledning af det bekanta Hellgrenska målet
i fjol, betecknades såsom hamnbusar. Hellgren kallades så, derför
att han försörjde sig med tillfälligt arbete vid hamnarne, och nämnde
officiella person såg ut som ett lefvande frågetecken af häpnad och
förundran deröfver, att jag kunde finna något att klandra i förfarandet
mot en man, som ju var eu »hamnbuse». Mot sådana generar man
sig icke, då det gäller häktning. Men reseförbudet kommer bra till
pass för den, som är i bättre kläder; mot honom bör man hysa mera

Måndagen den 19 April, f. va.

N:o 42.

skonsamhet. Detta lagförslag kan leda till annat, än det gifver sig
ut för, det kan komma att i ökad mån leda till olikhet inför lagen.

Har det då visat sig nödvändigt att införa sådana bestämmelser,
som här förekomma, om husransakan vid hvilka tider på dygnet som
helst? Har det visat sig behof af sådana lagbestämmelser, som här
förekomma, angående rättigheten att kränka den hittills i helgd hållna
brefhemligheten? Jag har flera gånger hört sägas, att om man vill
förändra en gammal lag eller skrifva en ny, bör man först hafva erfarenhet
och vittnesbörd om bristerna i den gamla, och att man deraf
bör låta leda sig till de nya lagbestämmelserna. Jag frågar då: är
erfarenheten i Sverige den, att saknaden af rättighet att taga ett åt
Kongl. Postverket anförtrodt bref varit till hinder för upptäckande
af brott och förbrytares befordrande till straff? Jag tviflar på att
någon vågar säga, att erfarenheten visat detta; och likväl vill man,
förmodligen derför att den visa lagberedningen läst sådana bestämmelser
i utländska lagar, inskrifva dem äfven i en svensk lag.

Det är möjligt, torde någon säga, att med en sådan rättskipning,
som vi för närvarande ega, detta allt, som lemnar så många tillfällen
till missbruk i domstolarnes och polismyndigheternas händer, icke skall
medföra några svårare följder. På denna möjlighet vill jag icke
räkna ens under närvarande förhållanden, och ännu mindre vill jag
lita på denna försäkran, i fall en häktningslag sådan som den här föreslagna
under möjligen kommande tider af politiskt våldsregimente,
såsom t. ex. nu i ett af våra grannländer, sättes i ett maktlystet,
grundlagskränkande partis eller dess ministers händer. Man skall då
sannolikt finna det beqvämt att använda en sådan lag emot politiska
motståndare. Nu invändes: det skall finnas »skälig anledning» för
häktningen. Men, äfven om det kunde definieras, hvad med »skälig
anledning» skall förstås, och om detta icke öfverlemnades åt det
individuella godtfinnandet hos polismyndigheterna, så förekommer dock
det anmärkningsvärda, att häktning är medgifven för alla’brott, å
hvilka straffarbete kan följa. Nu förhåller det sig så, att vår underbara
strafflag innehåller latituder ända ifrån sex månaders enkelt fängelse
till två års straffarbete. Det är sålunda ingen svårighet att
hitta på något brott, hvarför man kan anklaga en person samt häkta
honom under förevändning att under vissa försvårande omständigheter
straffarbete derpå kan följa. Dertill kommer ytterligare en betänklighet,
som icke är förebyggd i detta lagförslag genom dess bestämmelser
om så kallad förberedande undersökning. En person anklagas, häktas,
och sitter i häkte längre eller kortare tid utan att det ens är konstateradt,
att det påstådda brottet verkligen blifvit begånget, vare sig
af honom eller af någon annan menniska på jorden. Sådant är genom
detta lagförslag icke förebygdt, utan går för sig lika väl enligt 3:dje
kapitlet deri som under nuvarande rättskipning. Såsom bekant, hände
det för någon tid sedan, att en qvinna anklagade en man för att hafva
stulit en sparbanksbok, och mannen häktades. Målet handlades af en
af dessa berömda rådstufvurätter, hvilkas historia väl en gång skall
blifva skrifven. Vid första ransakningen förekom ingen anledning till
antagande att mannen begått brottet, men domstolen vidhöll häkt -

llörande förslag
till lag
angående
vissa delar af
rättegången
i brottmål.
(Forts.)

N:o 42.

Måndagen den 19 April, f. m.

Hörande för- ningen utan att bekymra sig om, huru vida sparbanksboken verkligen
angående9 Yar bortstulen’ hvilket icke var händelsen. Hvad hindrar väl att så
viss9 delar af kan försiggå äfven sedan denna lag kommit till stånd, oaktadt 2:dra
rättegången och 3:dje kapitlens bestämmelser om förundersökning; hvad hindrar
brottmål, att en person hålles häktad utan att det är konstateradt att brott
''örts.) blifvit begånget. Jag vet icke huru det skulle vara möjligt att
skrifva en lag, som bättre än den föreslagna, utan öfverträdande af
lagens ordalag, lånar sig till ett vapen för politiska förföljelser. Jag
skulle möjligen kunna förlika mig med förslaget, om här i landet funnes
någon egentlig embetsmannaansvarighet, men när jag ser huru
embetsmannaansvarigheten tillämpas, så har jag mer än en gång funnit
mig föranledd att tycka, att om man stryker ut hela 25:te kapitlet
strafflagen eller låter det stå qvar, så gör det ungefär detsamma.
Jag hörde ett mummel, som jag vill besvara. Det hände för icke
länge sedan, att en landshöfding, en af Konungens högtbetrodde män,
tog sig före att låta polismän från ett annat land efterspana en svensk
medborgare, misstänkt för att i det främmande landet hafva begått
mord på en annan svensk undersåte. Han ej blott lät de danske
polismännen efterspana och gripa honom, utan han utlevererade honom
till främmande makt, alldeles som om 10:de kapitlet 22 § rättegångsbalken
icke existerade. Härför blef landshöfdingen åtalad —
och dömd till 50 kronors böter för detta grofva embetsbrott.

Om vid ett sådant tillfälle någon skulle säga eller skrifva, såsom
sanningen är, att en sådan Konungens högtbetrodde man handlat
som ett okristligen stort nöt, så kan han, dragen inför rätta, fällas
till tusen kronors böter eller ett års fängelse för “smädelse14, under
det att den, som begått embetsbrottet, får försona detta förmodligen
mycket lindriga fel, att utleverera en svensk man till ett främmande
lands myndigheter, med 50 kronors böter. Eller eu Konungens Befallningshafvande
låter sätta in en person under 18 års ålder på vatten
och bröd, liksom han aldrig hade hört talas om strafflagen. Han åtalas
och dömes till 25 kronors böter, ja, i ett alldeles liknande fall
har till och med dömts efter en ännu lägre tariff, hvarigenom den
felande sluppit med 20 kronors böter. Är det nödvändigt att erinra
om det så kallade falskmyntarmålet i Kristinehamn? Denna stad är
också platsen för en af de der berömda rådhusrätterna. Det var ju
icke någon falskmyntning begången. Detta brydde rådhusrätten sig
icke om, men häktade folk och höll dem häktade, det gjorde den.
Rådhusrätten åtalades härför, men Hofrätten och Högsta Domstolen
voro ense om, att denna rådhusrätt var höjd öfver allt beröm.

Under sådana omständigheter betraktar jag embetsmannaansvaret,
sådant det traditionelt tillämpas här i landet, såsom något i hufvudsak
icke existerande, och derför säger jag, att dessa häktuiugslagens bestämmelser
lemna det allra största utrymme, helst för en person i en
högre officiel ställning, att utan någon egentlig risk anställa så många
häktningar han behagar och utsprida så många påståenden som helst
om brott, för hvilka straffarbete kan följa. Det är så väl med hänsyn
till lagens tillämpning under nuvarande tid som med hänsyn dertill,
att den under förändrade förhållanden skulle kunna blifva ett farligt

Måndagen den 19 April, f. m

N:o 42.

maktmedel i den orättfärdiges hand, som jag motsätter mig densamma.
En god lag är egnad att uppfostra folket och myndigheterna till rättsinne,
pligtkänsla och humanitet, men en lag sådan som denna är
egnad att vidmakthålla hvad som redan lefver allt för djupt inrotadt,
åtminstone hos nästan allt hvad polismän i vårt land heter, eller att
man icke behöfver göra några vidare omständigheter med en person,
som är i en underordnad ställning ellfer är klädd i en dålig rock. De
veta för öfrigt, att, om de någon gång åtalas, lagen är så mild mot
dem, att de gerna kunna skratta åt alltsammans.

Jag anhåller om afslag å den nu föredragna paragrafen.

Rörande förslag
till lag
angående
vissa delar af
rättegången
i brottmål.

(Forts.)

Häruti förenade sig Herr Larsson i Loa.

Herr Lilienberg: Jag förmodar att antingen chefen för Justitiedepartementet
eller vice ordföranden i Lag-Utskottet kommer att
bemöta åtskilligt af hvad den senaste talaren anfört i afseende å embetsmännens
ringa ansvarighet. I den punkten har han otvifvelaktigt
rätt, att i det nu föreliggande lagförslaget de bestämmelser, som kunna
föranleda personers häktning, blifvit skärpta, utan att det motiverats,
hvarför denna skärpning skulle ske.

Jag begärde ordet egentligen för att vända mig mot vice ordföranden
i Lag-Utskottet, beträffande hans anmärkning mot 9:de §.
Det är alltid ledsamt, när det visar sig att jurister hafva olika meningar
om hvad som är lag. Han har icke den uppfattning, som jag
trodde vara den allmänt gällande, och han har sagt att han skulle
kunna åberopa åtskilliga jurister, som äro af samma mening som han,
äfvensom att praxis redan vore sådan som den, hvilken skulle fastslås
genom denna nya lag. Jag är ledsen att höra det; jag trodde
att meningen var odelad åt andra hållet och jag skulle också kunna
ställa fram åtskilliga jurister, som äro af samma mening som jag.

Han nämnde äfven något om att man genom denna § skulle
kunna förebygga något slags maskopi eller öfverenskommelse, som
kunde ingås mellan åklagaren och den tilltalade, ledande dertill att
den tilltalade skulle kunna slippa ifrån ett åtal, för hvilket han vore
föremål. Detta kan jag icke fatta. Sådant kan ju ske redan i denna
stund, om åklagaren är så usel, att han låter vidtala sig af svaranden
att undanhålla bevisning, så att den tilltalade derigenom blifver
frikänd.

För öfrigt vidhåller jag mitt yrkande, och jag vill, med anledning
af hvad Herr Justitieministern och åtskilliga andra yttrat, säga att,
om detta lagförslag blir afslaget, jag icke tror att detta bör betraktas
såsom likgiltighet från Andra Kammarens sida för rättegångsreformen
i sin helhet. Man är blott något betänksam vid första steget och man
anser att ingen fara är för handen, om det skulle dröja ett eller annat
år med detta förslags upphöjande till lag.

Herr Rydin: Jag skall blott svara på några anmärkningar, som
gjordes mot mitt förra anförande.

Andra Kammarens Prof. 1886. N:o 42.

N:o 42.

Måndagen den 19 April, f. m.

Hörande förslag
till lag
angående
vissa delar af
rö.ttegången
i brottmål.
(Forts.)

Jag återkommer dervid till frågan om den förberedande undersökningen.
I afseende härå är det något oklart, hvartill detta skall
tjena. Det är icke något obligatoriskt förhör, som skall ske med hvar
och en, som åtalas för en förbrytelse som utgör föremål för allmänt
åtal, och genom hvilket, såsom chefen för Justitiedepartementet ansåg,
det skulle vara mer än nu förebygdt, att den åtalade utan någon
föregående utredning af målet genast behöfde införas inför domstolen,,
som hade att göra med eu hel rad af vittnen, hvilka kanske ingenting
hade att upplysa. Så länge ett sådant försök ej är obligatoriskt, kan
hvilken målsegare som helst, med förbigående af åklagarens eller
polismyndighets undersökning, låta saken komma för domstol i outredt
skick.

Vidare beträffande den omständigheten, att man genom detta förhör
skulle kunna åstadkomma en samling af bevisningsmaterial, vill jag
anmärka, att det är så kort tid bestämd mellan den dag, då eu person
blifvit häktad, och då domaren skall hålla ransakning, att det blir
ganska svårt att anställa förberedande förhör, innan domstolen måste
taga saken om hand. Således tror jag att med detta förberedande
förhör icke mycket är vunnet, emedan det är helt och hållet fritt och
endast tillkommet för att den person, som det åligger att efter anmälan
åtala, må kunna se till att han fredar sig mot ansvar för obehörigt
åtal.

Vidare förklarades, att det för närvarande finnes samband mellan
åklagare- och polismyndigheten. Ja, det vet jag, att polismyndigheten
kan göra detsamma som åklagaremyndigheten, och jag anser att det
icke bör kunna vara något hinder för t. ex. en kronofogde eller länsman
att vara åklagare och polisman i samma person. Men hvad jag
vill påstå är, att der det finnes en polismyndighet, är det den, som skall
vidtaga den förberedande undersökningen. Detta bör vara tydligt utsatt,
såsom i den äldre lagberedningens förslag, så att det icke blir
någon kollision mellan åklagare- och polismyndigheten.

Vidare har deu ärade vice ordföranden i Lag-Utskottet förklarat,
att detta förslag icke skulle stå i något sammanhang med rättegångsförfarandet
och bevisföringen.

Jo, ett sådant sammanhang eger verkligen rum just i afseende
på det förberedande förhöret, tv skall det vara af någon vigt, så är
det nödvändigt att det äfven får den uppgiften att samla bevisningsmaterial
och att det således kan göra undan åtskilliga förberedande
åtgärder, som underlätta målets handläggning vid domstolen. Här
talas icke om något vittnesförhör. Det är sålunda klart, att sedan det
förberedande förhöret egt rum, går målet till domstolen, och det blir
samma långsamma gång som hittills. Vid domstolen skola samma
vittnen höras, som redan blifvit förhörda, och således är icke detta
förberedande förhör af någon större vigt, än nu är fallet med dessa
förhör.

Vidare anmärkes det, att i afseende på häktning vore en särskild
garanti gifven i häktningslagen, nemligen den, att Konungens Befallningshafvande
skulle pröfva, huruvida en häktad skulle försättas
på fri fot eller fortfarande hållas häktad. Men i 19 § 9 mom.

Måndagen den 19 April, f. m.

N:o 42.

af promulgationslagen finnes redan stadgadt, att Konungens Befallningshafvande
skola pröfva, huruvida en häktad person skall lemnas
på fri fot eller fortfarande hållas häktad, och äfven i instruktionen
för rikets landshöfdingar finnes en sådan pröfningsrätt gifven.

Hvad slutligen beträffar det yttrandet, att en ändrad lagstiftning
på ifrågavarande område bör åstadkommas på de partiella reformernas
väg, så delar jag fullkomligt denna uppfattning. Men för att
kunna på den vägen nå målet är det väl ändå nödvändigt att hafva
förslaget i sin helhet klart för sig. När man i strafflagen ändrade
gamla missgerningsbalken och införde det ena kapitlet efter det andra,
så var dock hela förslaget till ny strafflag utarbetadt. Man visste
sammanhanget mellan de olika delarne, och derför var det lätt att då
göra partiella reformer. Men att, innan förslaget om ny rättegångsordning
och dertill hörande förordningar blifvit pröfvadt i sin helhet,
intaga 3 nya kapitel, mot hvilka anmärkningar blifvit gjorda och
kunna göras, som äro af icke så alldeles obetydlig art, kan ju icke
vara skäl.

Eu ärad talare, som uttalade sig för detta förslags antagande,
yttrade, att det vore beklagligt, om man i fråga om en så stor och
vigtig reform som vårt rättegångsväsens ombildning skulle misslyckas
redan vid det första steget. Men dest le premier pas, qui coute, som
det heter, och jag hemställer, om det icke just här är af vigt att göra
den omsorgsfullaste pröfning, innan man går vidare.

Jag vidhåller mitt förra yrkande.

Chefen för Kongl. Justitiedepartementet, Herr Statsrådet von
Steyern: Jag ber endast att få i korthet bemöta några af de an märkningar,

som af en talare på stockholmsbänken framstälts mot det
föreliggande förslaget.

Han fäste sig först vid föreskriften i 3 § 3 kap., att om “någon,
som hvarken innehar fast egendom, embete eller tjenst eller eljest
har stadigt hemvist eller yrke inom riket, varder misstänkt för brott,
som afses i 2 §, må han häktas, äfven om särskild anledning ej förekommer,
att han afviker eller vidtager åtgärd, som der är sagd41.
Här är icke fråga om andra brott än sådana, som i lagen äro belagda
med straffarbete, och stadgandet öfverensstämmer till innehållet fullkomligt
med nu gällande lag. Något missbruk vid tillämpningen har
mig veterligen ej uppstått vare sig inom den ene eller andre landshöfdingens
län.

Mot stadgandet om reseförbud anmärkte han, att en embetsman
möjligen deraf skulle taga sig anledning att visa partiskhet till förmån
för de bättre lottade i samhället, så att reseförbudet blefve tillämpadt
på dem, men de fattige häktade.

Detta är en beskyllning, som jag icke ens vill upptaga till bemötande
; med argument, som endast innehålla obefogade och obestyrkta
misstankar, kan man naturligtvis uppträda mot hvilket lagförslag som
helst.

Han har vidare frågat, om det visat sig nödvändigt att skärpa
bestämmelserna angående husransakan? Härpå vill jag svara, att i nu

Hörande förslag
till lag
angående
vissa delar af
rättegången
i brottmål.

(Forts.)

N:o 42, 36 Måndagen den 19 April, f. m.

Bärande för- gällande lag finnes icke någon bestämmelse angående offentlig myndigslag
till lag j^ets rätt att anställa husransakan. Den talar endast om enskild pertrissel
delar af sons e^er tillstånd af offentlig myndighet sjelf ransaka efter

rättegången gods, som blifvit honom frånstulet. Men eu lag, som gifver den enskilde
i brottmål en sådan rätt, kan icke hafva för afsigt att utestänga de offentliga
(Forts.) myndigheterna från rätt till husransakan, då det sker på det allmännas
vägnar. Min mening är derför, att den offentliga åklagaren redan nu
har en sådan rättighet, utan att lagen för densamma bestämt några
gränser. Det föreliggande förslaget, som noga utstakar gränserna för
myndighetens befogenhet, snarare inskränker än utsträcker denna.

Han undrade, om någon vågade påstå, att behof yppat sig att
tilldela åklagaren en sådan befogenhet att öppna telegram och bref
till och från den för gröfre brott misstänkte, som omförmäles i 2 kap.
30 §. Ja, det har verkligen så gjorts. Erfarna polismän här i Stockholm
hafva försäkrat mig, att gripandet af rymda förbrytare blifvit
högeligen försvåradt och i vissa fall omöjliggjordt derigenom att man
icke fått öppna från dem afiåtna bref och telegram, som uppenbarligen
meddelade underrättelser om deras förehafvande!!. Detta är
hufvudsakliga anledningen till stadgandena i denna paragraf.

Vidare har han lagt förslaget till last, att det ej hindrade att
hädanefter som hittills fäll kunde inträffa, då genom oförstånd å myndigheternas
sida personer blifvit häktade och i häktet qvarhållits,
oaktadt det sedan konstaterats att något brott icke blifvit begånget.
Det är just förundersökningens uppgift att förebygga sådana misstag,
men det är omöjligt att genom någon lagstiftning helt och hållet förekomma
dem.

För öfrigt ger denne talares framställning mig anledning till den
anmärkning, att det icke kan vara rätt och i sin ordning att här
framdraga ett eller annat undantagsfall, och till dem och endast till
dem referera lagens stadganden, hvilka naturligtvis i främsta rummet
äro affattade med afseende å de grafva förbrytelser mot såväl person
som egendom, hvilka dagligen förekomma. Begås i ett eller annat
undantagsfall missbruk, så finnas nog här i landet lag och rätt och domstolar
för att stäfja sådana, lika väl när det gäller embetsmän som andra.
Men derför bör man icke lämpa lagen så efter undantagsfallen, att
den blifver oduglig för vanliga fäll och ställer de offentliga myndigheterna
redlösa emot sådana förbrytelser, för hvilka det är deras första
pligt att skydda samhällets laglydiga medlemmar.

Herr Schenström: Om än det nu föreliggande lagförslaget icke
i sig innebär så vigtiga stadganden som man velat påstå, eller är ett
inlägg af den beskaffenhet, att det nu nödvändigtvis borde antagas, så
är det likväl förstlingen af det stora och vidsträckta lagarbete, som
föregår i vårt land, och för den skull bör man finna det högst angeläget
att hvar och en, som bemödat sig att tänka i denna fråga,
äfven må uttala sig. Här har sagts att det vore lyckligt, om förslaget
antoges, men deremot en stor skada, om det icke vunne Riksdagens
bifall. Jag är af en alldeles motsatt åsigt, icke endast med
anledning af de anmärkningar, som framstälts emot förslaget, utan

Måndagen den 19 April, f. m.

N;o 42.

derföre att jag icke ser huru det skali vara möjligt att, enligt vår ''Rörande förRiksdagsordning,
vid ett lagförslags bedömande få en andra läsning sla9 ^ laä
på annat sätt, än att man första gången afslår detsamma. Jag skulle v^aaddaruf

tro att sambandet i lagstiftningen skulle vinna högst betydligt, om
Riksdagen blefve i tillfälle att yttra sig öfver de särskilda delarne af
förslaget och sålunda afslå detta, för att det må å nyo förekomma till
behandling inom Lagberedningen, och att de anmärkningar, som inom
Riksdagen gjorts emot förslaget, må komma under ompröfning och ställas
i samband med de lagar som komma skola. Jag vill derför icke sätta
mig emot ett afslag å denna lag, på det att den, som jag sade, måtte
återgå till Lagberedningen, för att denna måtte få tillfälle att öfverväga,
huruvida de anmärkningar, som äro framstälda emot lagen, finnas vara
af beskaffenhet att höra beaktas.

En af vårt lands mest framstående jurister, Johan Gabriel Richert,
har sagt, att det är ingen sak i lagskipningen, som är så obetydlig, att man
icke behöfver tänka på den. Dessa ord vill jag tillämpa på lagstiftningen,
i synnerhet då man har en hel processrätt till afgörande.
Enligt min tanke är det af högsta vigt, att man icke lösrycker delarne
från hvarandra och antager eller förkastar dem genom votering. Här
äro också anmärkningar framstälda af en del talare emot åtskilliga
paragrafer, hvilka anmärkningar, enligt mitt förmenande, äro synnerligen
beaktansvärda.

Det har under öfverläggningen yttrats åtskilligt, som jag kan biträda
och som gör, att jag icke i den utsträckning, jag annars tänkt,
behöfver beröra de särskilda §§, men något kan jag dock icke underlåta
att nämna. Hvad Herr Berglöf anförde i afseende på magistraten
är något, som torde böra ställas i öfverensstämmelse med stadgandet i
promuigationslagen.

I 2 kap. 6 § heter det: “erfordras vid efterforskning af brott
åtgärd utom åklagarens eller polismästarens tjenstekrets, ege han anlita
allmän åklagare eller polismyndighet i den ort, der åtgärden skall
vidtagas". Detta innebär för åklagaren rätt att anlita närmaste polisman,
men här finnes intet ord, hvarigenom en polisman bemyndigas
att utom sitt distrikt fortsätta efterspaningar hela vägen igenom. Äfven
vid gröfre brott, såsom mordbrand, som numera beklagligen är ganska
vanligt, dråp eller dylikt, kan icke åklagaren fortsätta undersökningen
från ett till annat distrikt, utan han måste oupphörligen anmäla sig
hos någon distriktens polisman och begära tillåtelse, och derigenom kan
han måhända under tiden förlora sitt ändamål. Jag har flere gånger
just i fråga om gröfre brott varit i tillfälle att se, huru nödvändigt
det är, att den person, som först fått kännedom om brottet, får fortsätta
spaningarna för gerningsmannens upptäckande och gripande.

I 7 § heter det: “Finnes brott vara föröfvadt, för hvilket i lag
såsom lägsta straff bestämmes straffarbete i 2 år eller längre tid, skall
anmälan om brottet ofördröjligen göras hos Konungens Befallningshafvande;
dock fortfare allmän åklagare eller polismästare med den efterforskning,
som på honom ankommer." Denna anmälan hafva Justitierådeu
Huss och Östergren ansett vara obehöflig, och detta vill jag biträda.

Så har jag en liten anmärkning mot redaktionen, då det i 3

rättegången
i brottmål.
(Forts.)

N:o 42.

Måndagen den 19 April, f. m.

Hörande för- kap.
slag till lag
angående
vissa delar af
rättegången
i brottmål.

(Forts.)

18 § i fråga om ransakning med häktad person heter, att anmälan
skall göras hos “Rätten eller domaren^. Det borde väl vara motsatsen:
domaren eller Rätten, eller också torde det vara tillräckligt med endast
domaren.

Vidare säges i samma paragraf, att det skall ankomma på Kornligen
att bestämma tid för ransaknings början, då hinder i någon ort
af landet möter för dess företagande inom lagstadgad tid. Jag vet
icke hvarför Konungen skall besväras härmed, ty så vigtigt kan det väl
icke vara, att denna anmälan hädanefter skall frångå öfverdoms toleu,

I följd af hvad emot förslaget förekommit, torde det icke anses
såsom något rätthafveri, om man nu yrkar afslag å lagen och jag är
öfvertygad, att Herr Statsrådet och Chefen för Justitiedepartementet
icke skall med misshag upptaga de inom Kammaren framstälda anmärkningarna.
Jag tror ock, att saken skall vinna på att ännu en gång pröfvas.

Jag anhåller alltså om afslag på det framlagda lagförslaget.

Herr Grefve Sparre: Under erkännande af de skal, som af Herr

Statsrådet och Chefen för Justitiedepartementet anförts för vidtagande
af eu partiel reform i rättegångsordningen, kan man likväl med fog
fråga: är det just denna del, hvarmed man borde börja, eller är det
icke otvifvelaktigt, på sätt den ärade talaren på upsalabänken nämnde,
att, om man skall börja med någon viss del, måste det vara den om
domstolsförfattniugen, emedan deraf är hela den öfriga lagen beroende?
Herr Statsrådet sade, att det icke kunde komma i fråga, att man skulle
frånträda nuvarande domstolsinrättningen på landsbygden, men äfven
om jag medgifver detta, måste det dock blifva väsentliga förändringar
i fråga om dennas sammansättning; ty icke kan det vara meningen
att fortfara på samma sätt som hittills, att i eu domsaga skall såsom
nu vara 5 eller 6 olika rättegångsställen. Det måste blifva ett eller
högst två tingsställen för hvarje domsaga. Till bevis på huru detta
kan inverka på den sak, som nu är före, vill jag anföra 18 § i 3 kap.
af förslaget, som bestämmer-, att rättegång skall å landet börjas inom
10 dagar efter häktningen. Jag tror, i likhet med föregående talare,
att detta är omöjligt på åtskilliga ställen, och det skulle i alla fall
vålla synnerligt besvär både för domare och nämnd, i all synnerhet
om den ordinarie tingsdagen infölle några dagar efter den, då den
häktade enligt lagen skall inställas inför Rätten. Detta vill jag endast
nämna såsom bevis på att af domstolsorganisationen är hvarje särskild
del af rättegångsordningen beroende, och jag kan icke rätt inse huru
man skall kunna börja med den nu ifrågavarande delen deraf, utan
att man fått klart för sig, huru saken ställer sig i sin helhet.

Öfvergår jag nu till den frågan: är denna del af rättegångsordningen
företrädesvis nödvändig, och böra vi på den grunden antaga
densamma, så måste vi erinra oss hvad Lag-Utskottet sjelft
säger, att förslaget icke innehåller några väsentliga nyheter, och jag
tillägger för min del: “det goda i lagen är icke nytt, och det nya är
icke godt11.

Här hafva blifvit framstälda ganska väsentliga anmärkningar mot
lagförslagets särskilda detaljer. Utan att upprepa dessa anmärkningar,

Måndagen den 19 April, f. m.

N:o 42.

■vill jag endast be att få påpeka, att en stor del af de bestämmelser,
som här förekomma, återfinnas i promulgationslagen, som utgafs då
strafflagen tillkom. Att nu ur promulgationslagen utrycka några delar,
och här införa dem med förändringar — som icke alltid blifvit förbättringar
— skulle endast tjena till att öka antalet på de många
afsöndrade lagar vi ega; och domaren skall sålunda alltid komma att
befinna sig i svårare belägenhet, derför att det blir svårt för honom
att veta, hvilka paragrafer som äro upphäfda och hvilka som stå
qvar. Detta hindrar likväl icke, att man vid en ny rättegångsordnings
genomförande kan gå på de partiella reformernas väg. Men att då
taga in sådant, som i sjelfva saken icke är nytt och som delvis finnes
i en annan lag, kan jag för min del icke finna lämpligt.

Här har talats mycket om den förberedande undersökningen och
på ett sätt, som gör att man skulle kunna sluta sig till, att sådana
undersökningar förut icke funnits. Men sedan många år ske sådana
ständigt, åtminstone i det län der jag är landshöfding; när någon arresterats
och sändes till länsfäugelset, medskickar alltid länsmannen
eller den myndighet, som häktat, protokoll öfver sådan förberedande
undersökning, som här afses. ■— Detta är sålunda något, som praktiken
sedan många år redan antagit, och vid den länsmansexamen, som
inför landshöfdingen eger rum, är just uppsättandet af ett sådant förberedande
undersökningsprotokoll ett af de skriftliga prof, som vi alltid
förelägga.

Detta är sålunda ingenting nytt, och jag är öfvertygad, att de
af mina kamrater i Kammaren, hvilka tillhöra lands- eller stadsdomstolar,
skola kunna intyga att sådana förberedande undersökningar
allestädes anställas.

Det är långt ifrån att jag härmed skulle vilja motarbeta eller
lägga hinder i vägen för det lagarbete, som nu pågår, och hvarpå arbetats
i flera år. Men jag tror icke att det förslag, som nu föreligger,
hvarken skall kunna tjena som grundval för detta arbete eller
vara en förberedande åtgärd, som underlättar införandet af förbättringar
på öfriga områden.

I fråga om de anmärkningar, som blifvit gjorda särskildt rörande
9 § och dess ordalag, finner äfven jag den i denna paragraf uttalade
grundsatsen vara en betänklig nyhet. Jag har visserligen hört LagUtskottets
vice ordförande säga, att han alltid tillämpat dessa grundsatser.
Men jag undrar om han finner dettanrätt, i fall han rätt läser
12 kap. 2 § Rättegångsbalken, der det heter: “År någon förfallolöst borta,
då han ropas af Rätten fram att kära eller svara, höte två daler. Kommer
hvarken kärande eller svarande, å landet innan Häradstingets
slut, eller i stad innan rättegångstimman ute är, höte hvardera dubbelt.
Kommer svaranden å första ting, innan det ändas, och blifver
käranden ute, böte som sagdt är, och gälde han svaranden dess kostnad,
der han ej vid nästa Ting å landet, eller inom en månad i staden
gitter visa, det han laga förfall haft, och att han ej kunnat Rätten
det kungöra. Stämmer ej käranden saken in och den fullföljer å
den tid som nu är sagdt, vare svaranden för hans käromål fri.11

Nu väntar jag att någon säger, att detta gäller om civila mål,

Rörande förslag
till lag
afgående
pissa delar af
rättegången
i brottmål.

(Forts.)

N.o 42.

Måndagen den 19 April, t. ra.

Börande förslag
till lag
angående
trissa delar af
rättegången
i brottmål.

(Forts.)

men icke har afseende på brottmål. Men vi veta att civil- och kriminalprocesser
i 1734 års lag icke äro så skilda åt, att man icke
mycket väl ex analogia kan tillämpa en princip från det ena området
äfven på det andra.

Det skulle vara ytterst svårt, om en person skulle kunna 3, 4,
5 å 6 gånger efter hvarandra uttaga stämning mot mig, och det icke
skulle blifva slut på dessa stämningar, eftersom påföljden för honom
icke skulle blifva någon annan, än att han finge betala rättegångskostnaderna.
Ty de värsta grälmakarne äro oftast de, som hafva minst råd
att betala.

Då nu denna del af rättegångsordningen icke är den, som företrädesvis
förtjenar att omarbetas, och då jag icke tror att ett afslag
å denna lag kan hindra arbetet på rättegångsordningen i dess helhet,
samt då en återremiss icke skulle tjena till något, får jag för min
del yrka rent afslag.

Herr Thomasson: Den ärade talaren på upsalabänken upprepade
hvad han i sitt första anförande yttrade, att det för honom vore
oklart hvad som med det förberedande förhöret afsågs. Jag tror dock,
att detta numera blifvit så klargjordt både från statsrådsbänken och
af andra talare, att jag icke torde behöfva vidare orda derom. Han
ansåg äfven, att det icke skulle vara tid att hålla detta förhör inom
den här bestämda tiden af resp. tio och tre dagar, inom hvilken ransakninge»
skulle börja. Men den ärade talaren tyckes hafva förbisett,
att denna tid af 10 och 3 dagar räknas från den dag, målet blifvit
hos Rätten eller domaren anmäldt, äfvensom den vigtiga omständighet,
att den åklagare å landet, som vill anställa åtal, kan vinna ända till
14 dagars uppskof med målets hänskjutande till domstol just för att
kunna samla bevis.

En talare på stockholmsbänken, som för öfrigt bemötts af Herr
Statsrådet och Chefen för Justitiedepartementet, yttrade något som,
såvidt jag hört, ännu icke blifvit besvaradt. Han berättade nemligen
åtskilligt om en af “de berömda rådhusrätterna", till hvilka han tycktes
hafva ett horn i sidan, och sade, att den gång på gång qvarhållit
en person i häkte för stöld, utan att rådhusrätten gjorde sig besvär
med att taga reda på, om någon stöld (af en sparbanksbok) verkligen
egt rum. Det befans emellertid att sparbanksbokep aldrig blifvit
stulen, och talaren utropade med den starka patos, som ibland är
det enda starka i hans bevisföring: hjelpa och skydda dessa förberedande
förhör mot häktning, eller kan icke en oskyldig person hållas
häktad lika väl ändå? Jag ber få fästa uppmärksamheten på, att det
förberedande förhörets förnämsta uppgift är att undersöka, om brottet
blifvit begånget och om häktning bör ega rum, och hade i det af
denne talare omnämnda fall sådant förhör egt rum, hade denna stackars
menniska säkerligen icke blifvit häktad och följaktligen icke heller
i häkte qvarhållen.

De skäl, Herr Grefve Sparre anförde emot förslaget, gingo hufvudsakligen
ut på, att detsamma icke är af synnerlig vigt. Jag har redan
framhållit, att just derför att förslaget icke är synnerligt ingå -

N:o 42.

Måudagen den 19 April, f. m.

Ilande, var det lämpligt att nu framkomma dermed, och att det är Hörande förnödvändigt
att genom lag befästa eu gammal praxis, sådan som den sla9 %
om förberedande undersökning. angående

o d%§§Qj elda1)'' eif

I fråga om min tolkning af § 9 och huruvida jag gjort orätt eller rättegången
icke, då jag låtit målet förfalla, när målseganden frånträdt sin talan, i brottmål.
ber jag få fästa Grefve Sparres uppmärksamhet derpå, att hvad han (Forts.)
nyss uppläste gäller endast civila mål och är sålunda icke här tillämpligt.
Berörda lagrum handlar vidare om uteblifvande från Rätten,
icke om nedläggande af åtal.

I sjelfva saken förefaller det mig högst besynnerligt att, sedan
mun under en lång följd af år klagat öfver det oefterättlighetstillstånd,
hvari rättegångsväsendet nu befinner sig, då regeringen nu framlägger
förslag till att börja en reform, som icke kan ske på en gång, den
ene efter den andre kommer och säger, att det väl icke är så brådt
härmed, utan att man ännu gerna kan vänta några år.

Jag anhåller om bifall till den föredragna paragrafen.

Herr von der Lancken: För min del tror jag, att talarne på
stockholmsbänken gifvit saken vida större dimensioner än den förtjenar.
Något tal derom, att den individuella friheten skulle vara hotad
eller att embetsmännen för framtiden mindre eller mera än nu skulle
blifva underkastade ansvar för möjliga tjenstefel, kan så mycket mindre
komma i fråga, som hela lagförslaget väsentligen är eu kodifikation
af hvad förut galt, vare sig nu detta berott på klar lag eller
småningom utbildad praxis.

Endast en anmärkning ber jag få framställa mot Herr Hedins
yttrande angående den föreslagna rättigheten att taga bref på posten
eller telegram. Han gjorde ett synnerligt starkt argument deraf, men
jag ber att få erinra, att denna sak, att taga om hand bref eller andra
försändelser, redan följer af stadgandet angående husransakning
och är en ren konseqvens deraf.

Uppskjut ransakningen några timmar, och brefvet, som legat på
posten, är kommet i den misstänktes ego, och ingen lärer väl vilja gå
så långt i sin ifver för den individuella friheten, att han vill förneka
den myndighet, som håller husransakan, rätt att taga ett dervid funnet
bref i förvar, om skäl förefinnas, att upptäckten af ett gröfre brott
derigenom kan väsentligen befordras. Saken reducerar sig, som sagdt,
sålunda helt enkelt dertill, att rättigheten att omhändertaga bref å
postkontoren endast är en konseqvent tillämpning af stadgandena om
husransakan.

Då Grefve Sparre ifrågasatt, hvarför man skulle börja reformarbetet
med den nu föreliggande delen af processen, ber jag få erinra,
att just stadgandena om häktning och polisförhör äro hos oss minst
utvecklade. Det lär väl icke kunna bestridas, att rätten att häkta
personer är i Sverige omgärdad med mindre garantier än annorstädes,
och om jag, å ena sidan, sanningen likmätigt måste medgifva, att de
tjensteman, åt hvilka denna rätt lemnats, på ett synnerligt aktningsvärdt
sätt handhaft den, så torde väl å andra sidan det icke kunna an -

N o 42.

Måndagen den 19 April, f. m.

Rörande förslag
till lag
angående
vissa delar af
rättegången
i brottmål.

Forts.)

ses opåkallad att med några gränser omgärda ifrågavarande rätt.
Nu stadgas i det föreliggande lagförslaget — och det anser jag vara
en ganska stor förbättring — att, i samma ögonblick den häktade ankommer
till länshäktet, en öfverordnad myndighet skall pröfva, om
skäl till häktningen förefinnes. Enligt gällande bestämmelser är det
möjligt att en person, som blifvit häktad af en länsman, kan få
sitta häktad i 3 veckor förr än annan myndighet kommer i tillfälle
att pröfva häktningsåtgärden. Yi veta ju alla, att förfaringssättet vid
underrätt å landet är sådant, att ransakningen i allmänhet icke företages
till behandling förr än tre veckor efter häktningen, och då får
den häktade sitta häktad under denna tid på en underordnad tjenstemans
ansvar. Jag hemställer, om icke det skulle innebära ett stort
företräde, att öfverordnad myndighet skall pröfva, huruvida häktningsåtgärden
är berättigad eller icke.

Vidare har Grefve Sparre anmärkt, att det vore alldeles omöjligt
att genomföra det nya stadgandet om ransakningens påbörjande inom
10 dagar efter det anmälan om häktningen till domstolen inkommit.
Jag hemställer emellertid, om icke just detta stadgande är ett förnyadt
bevis på den omsorg, lagstiftaren egnar den personliga friheten,
som talaren på stockholmsbänken ansåge genom lagförslaget hotas, och om
det rimligen kan begäras, att i ångans och telegrafens tidehvarf de
frister för en häktads inställelse inför domstol, som under helt andra
förhållanden bestämdes, fortfarande skola få gälla. I stället för att
den tilltalade nu i allmänhet får sitta 21 dagar, innan domstolen kommer
att pröfva häktningsåtgärden, skall han hädanefter blott få sitta
10 dagar. Dessutom ber jag herrarne ihågkomma att, i fråga om de
orter, der svårigheter uppstå för införande af det nya stadgandet,
Kongl. Maj:t skall ega rätt att utsträcka den tid, inom hvilken ransakningen
skall börjas.

Grefve Sparre påstod vidare, att det icke vore skäl att i förevarande
fall skapa någon ny lag och dymedelst öka det virrvar i lagstiftningen,
som han förmenade redan förefinnas. Illa skulle det emellertid
vara, om icke lagstiftningen förmådde följa med den stigande
rättsutvecklingen och gjuta nya former åt de nya förhållanden, som
alltjemt framträda, och annat lär väl, för så vidt angår de nya stadgandena
i lagen, icke vara i fråga. Vi hafva kommit till insigt, att
det är illa bestäldt med garantierna för den personliga friheten och
att det är illa bestäldt med de myndigheter, som hafva till åliggande
att förekomma brott, och derför vilja vi afhjelpa dessa brister.

Han sade vidare, att det redan nu finnes en förberedande undersökning.
Ja väl, men inga instruktioner att hålla sig till. Det är
endast praxis, som bestämmer huru man i detta afseende skall gå
till väga. Vid sådant förhållande kan det väl icke ligga något ond t
deri att få till stånd detaljerade föreskrifter, hvarefter man kan
rätta sig.

Slutligen ber jag få säga, att jag i afseende på den mycket omtalade
9 § instämmer med Herr Thomasson. Äfven jag får bekänna,
att jag tillämpat den nu gällande lagen så, att, om käranden frånträdt
sin talan, svaranden icke kan dömas åt saken. Jag tror, att ett an -

Måndagen den 19 April, f. m.

N:o 42.

nät förfaringssätt skulle strida mot de grundsatser, som finnas nedlagda
i vår nuvarande lagstiftning. Der ingen åklagare finnes, der
finnes heller icke någon domare. Dessutom måste vi ihågkomma, att
käranden i hvarje fall får betala rättegångskostnaden; och uppenbarligen
måste deri ligga någon garanti mot de ohemula rättegångar,
hvarmed en svarandepart kan trakasseras. Att för den motsatta meningen
åberopa 12 kap. 2 § Rättegångsbalken går icke an, då detta
lagrum endast rör civila mål och i alla händelser afser det fall, då
käranden uteblifver, icke det, då han afstår från fullföljd af sin
talan.

Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.

Herr Joh. Ohlsson: Såsom det synes mig, hafva Herrar

Rydin, Hedin och Schenström äfvensom Grefve Sparre anfört så
tungt vägande skäl mot antagandet af föreliggande lagförslag, att
jag för min del icke är tveksam att lemna min röst för afslag å detsamma.
För egen del ber jag endast få tillägga, att det framsteg, som
man kan hafva rätt att fordra af lagstiftningen just på detta område,
vore det, att en bestämd skilnad gjordes mellan misstanke för brott
mot religionslagarne eller för politiska brott och misstanke för andra
brott. När icke någon dylik gräns blifvit uppdragen, så kan jag icke
med min röst biträda förslaget.

Herr Sven Nilsson: Jag har med största uppmärksamhet

afhört den öfverläggning, som nu egt rum, och har derunder försökt
att sätta mig in i denna föreliggande stora och vigtiga fråga. Jag
har vidare icke funnit de anmärkningar, som uttalats emot förslaget,
vara af den beskaffenhet, att man med anledning deraf bör
förkasta det nu framlagda lagförslaget. Den anmärkning, som man
ansett böra tillmätas den största betydelsen och som äfven af framstående
jurister inom Kammaren uttalats mot förslaget, är den, att
man icke vill åt polismyndigheten öfverlemna den förberedande undersökningen
om brott, som begåtts innan häktning företages, eller stämning
uttages, utan denna undersökning skulle falla under ett nytt slag
af domstolar, och således ny tjenstemannacorps blifva nödig. Jag föreställer
mig, att om förslaget nu faller, och man således vill att förslaget
skall pröfvas ännu en gång på grund af de anmärkningar, som
emot detsamma blifvit gjorda, så har ett förslag som går i den sålunda
antydda rigtningen, icke stor utsigt att blifva af Riksdagen antaget.
Jag tror derför att, om än förslaget nu faller, regeringen icke
bör fästa det ringaste afseende vid dessa anmärkningar, vid förslagets
framläggande å nyo, allra helst, som det föreliggande förslaget i detta
afseende är särdeles både praktiskt och godt.

En annan anmärkning, som rigtats emot detta lagförslag, är den,
att enligt detsamma ransakningen skulle börja tidigare och med mindre
mellantider fortsättas, än som nu är förhållandet. Jag anser det vara i
högsta grad omenskligt att hålla den brottslige så länge häktad som nu,
innan förhör med honom anställes. Jag tror att, äfven om det skulle
blifva mera påkostande för domare och nämnd, med möjligen oftare

Börande förslag
till lag
angående
vissa delar af
rättegången
i brottmål.

(Forts.)

N:o 42.

Måndagen den 1!) April, f. m.

Murande förslag
till lag
angående
v issa delar af
rättegången
i brottmål.

(Forts.)

påkommande sammanträden, så bör man väl äfven taga hänsyn till
denne mindre bemedlade och brottslige person, så att man anställer
och påskyndar ransakning så fort som möjligt, såvida nödig utredning
derigenom ej utestänges. Jag tror derför icke'' att den tid, som i
lagförslaget är angifven, nemligen 10 dagar på landet och tre i stad,
skall vara för kort.

Med afseende å den stränga polismagt som skulle genom förslaget
läggas i vederbörandes händer, vill jag fästa uppmärksamheten på, att
skilnaden är rätt obetydlig, om man jemför nuvarande praxis efter
gällande lag. Men deremot är behofvet af en bättre brottmålslag
väsentligen större för landet än för städerna. I städerna torde det
icke vara särdeles svårt att med de bestämmelser om polismyndighet,
som nu finnas stadgade, upprätthålla den allmänna ordningen. Värre
är förhållandet på landsbygden. 1 det fallet lefva vi derstädes nästan
i ett rättslöst tillstånd då, många gånger både våld å person och
inbrott få försiggå, utan, möjlighet att kunna med nödig skyndsamhet
efterspana och befordra den brottslige till straff. Jag tror således,
att om man i något fall lagt en större magt i myndigheternas händer
eller gjort det lättare för dessa myndigheter att komma till rätta med
brottslingar, är ett sådant förhållande af stort gagn åtminstone för
landsbygden. Då jag således öfvervägt förslagets såväl fördelar som
brister, har jag icke kunnat för min del finna annat än att fördelarne
äro större, och derför kan jag icke förkasta förslaget.

Om nu för förslagets fall i Kammaren fins majoritet, skulle jag för
min del hemställa, att man icke afslår hela lagförslaget, utan, om man
har några anmärkningar emot vissa paragrafer att göra, kan man
framställa dessa, då paragraferna under öfverläggningen förekomma,
och då förkasta dem som äro oantagliga, på det att regeringen sedan
måtte veta emot hvilka paragrafer anmärkningar varit att göra af en
verklig majoritet i Kammaren.

Jag hemställer för min del om bifall till Utskottets förslag.

Herr Dan i e Iso n: Det låter verkligen, som om det nu föreliggande
lagförslaget skulle af Kammaren afslås. Jag kan icke underlåta att
dervid yttra några ord. För mig hafva icke de anmärkningar, som
gjorts emot förslaget, varit af den betydelse, som de i allmänhet
ansetts hafva. Jag tycker mig finna, att det förevarande förslaget
icke är någonting annat än hvad som nu tillämpas och att man
således lagstiftar för förhållanden, som verkligen förefinnas.

Här har vidare talats om att man genom denna lag skulle
komma att förtrycka de mindre välklädda och dem som befinna sig
i knappare omständigheter. Detta kan jag icke finna vara förhållandet,
ty är denne man eu redbar medborgare, så är han likväl skyddad
som någon annan. Lagförslaget bringar ordning i samfundsförhållanden
och skyddar redbara medborgare, vare sig de äro förmögna
eller endast hafva att lita till sitt eget kroppsarbete.

Man har också sagt, att det icke vore skäl att lagstifta för endast
en del af rättsprocesser, utan att det. vore bättre att vänta dermed
tills vi finge de öfriga delarne af Lagberedningen utarbetade. Detta

Måndagen den 19 April, f. m.

N:o 42.

torde dock medföra stora svårigheter, ty, såsom man antydt, skulle Rörande författa.
arbete blifva så vidtomfattande, att det icke kunde under eu sia9 laQ

riksdag slutbehandlas och afgöras, hvilket naturligtvis vore nödvändigt, Mar af
om man vill nå det mål, hvartill man syftar. Jag skall icke ingå i rättegången
förslagets detaljer, ty derom har talats så mycket förut, men mig före- i brottmål.
falla förslagets goda egenskaper vara långt öfvervägande dem, som orts-)
man klandrat. En och annan anmärkning kan visserligen göras emot
förslaget, men säkert är, att om man afslår detsamma, så vinner man
icke så synnerligt mycket derpå, ty då Lagberedningen efter många
års arbete på denna lag slutligen framlagt densamma, Kongl. Maj:t och
Högsta Domstolen förordat den, och Första Kammaren redan antagit
lagen, så kan jag icke annat än yrka bifall till den nu föreliggande
lagen om rättegången i brottmål, flerrarne skola naturligtvis tala om,
att genom detta förslag man inskränker den personliga friheten, men
det är en sak, som kan ses från flera synpunkter.

Då jag, såsom jag sagt, anser att denna lag skyddar hvarje medborgare,
hvilket naturligtvis är samhällets pligt, så får jag för min
del rösta för bifall till Utskottets förslag och hoppas att Andra Kammaren
icke vill påtaga sig ansvaret för ett afslag.

1 detta anförande instämde Herr Dieden.

Herr Magnusson: Jag får tillkännagifva, att jag kommer att
rösta för Utskottets förslag. Jag gör det derför, att det ser ut som
om enighet icke skulle kunna vinnas i någon enda punkt af det nu
föreliggande betänkandet.

Jag tror det vore godt, om man ännu en gång kunde få diskutera
frågan i Kammaren, och att det kunde vara tillräckligt, om man
finge den antagen vid nästkommande riksdag. Det vore då också fördelaktigt,
om vi kunde få in Herr Waldenström i Lag-Utskottet, så
att man finge bättre svenska i lagen.

Herr Berglöf: Lag-Utskottets högt ärade vice ordförande har
sagt, att det vore en allmän önskan att få en ny rättegångsordning
till stånd, och uttryckt sin förvåning deröfver att, då regeringen nu
framlagt en del af förslaget till ny rättegångslag, man genast är färdig
att klandra förslaget. För min del har jag visst icke velat uttala
något klander och jag är öfvertygåd att icke heller de öfriga, som
uttalat sig emot förslaget, velat klandra regeringen derför att den
framlagt detta förslag, ty derför böra vi vara regeringen tacksamme.

Man måste anse de anmärkningar, som här blifvit uttalade, såsom
inlägg i denna vigtiga fråga och såsom försök att göra lagen så bra
som möjligt. Jag föreställer mig nemligen att, om förslaget nu faller,
de anmärkningar, som här blifvit framstälda, kunna vara till gagn,
då lagförslaget å nyo behandlas. Jag anser derför att anmärkningarna
—• icke klandret — äro af beskaffenhet att böra beaktas, innan klubban
fäller. Om man nu afslår lagen, hvad förlorar man väl derpå? Icke
något annat, än att frågan kommer att hvila ett eller annat, år och
detta kan så mycket mindre verka skadligt, som de öfriga delarne

N:o 42.

Måndagen den 19 April, f. m.

Rörande förslag
till lag
angående
vissa delar a/
rättegången
i brottmål.
(Forts.)

af förslaget till rättegångsväsendets ombildande säkert ännu några
år komma att låta vänta på sig. Kan det då vara ur vägen, att äfven
• föreliggande förslag får ligga till sig och ännu en gång öfverses? Mig
synes det icke vara något ondt deri, utan snarare lända till fromma
för förslaget. På dessa grunder och de skäl jag förut anfört anhåller
jag få vidhålla mitt förra yrkande.

Herrar J. V. Lindlti, Lilienberg och Hansson förenade sig häruti.

Herr Hedin: Det talades här nyss om det ansvar, Kammaren
skulle ikläda sig genom ett afslag å detta lagförslag, men för min del
tror jag att det ansvaret skall blifva så mycket lättare att bära, hvad
åsigt man än har i sjelfva saken, som här icke kan vara fråga om
annat än ett kort uppskof. Samme talare yttrade äfven angående
förslaget, att detsamma vore baseradt på den grundsatsen, att det
skyddade den redbare mannen, och att detta vore hufvudskälet, hvarför
han ville antaga detsamma. Det må vara, men lagen bör skydda
äfven den redlige man, som af illviljan eller afundsjukan anklagas för
brott och som enligt redan gällande och enligt de nu föreslagna bestämmelserna
kan utan vidare inmanas i häkte, hvarigenom han måhända
för sin återstående lifstid kan komma att få bära ett outplånligt
märke, huru oskyldig han än är och huru fullständigt han än
blifvit frikänd. Den ärade talaren yttrade vidare, att den fattige vore
genom detta lagförslag lika väl skyddad som den rike, men, Herr
Talman, det vågar jag påstå att den förre icke är. Detta inser man
lätt genom att läsa 3:dje paragrafen i 3:dje kapitlet, ty der är en
tydlig skilnad gjord till skada för den, som icke har något stadigt
hemvist, hvilken bestämmelse för öfrigt kan godtyckligt tolkas. Definiera
för mig hvad för säkerhet det finnes för den fattige och arbetaren,
som under svåra och arbetslösa tider vandrar från den ena
delen af landet till den andra för att söka arbete, att han icke kan
förklaras sakna stadigt hemvist och häktas, om han beskylles för brott,
äfven om särskild anledning ej förekommer att tro, det han vill undandraga
sig domstols undersökning eller undanrödja några bevisningsmedel,
hvarigenom brottets uppdagande skulle underlättas. Det är denna
olikhet inför lagen jag icke vill gå in på.

En ärad representant för Kristianstad har sagt, att det här endast
vore fråga om en kodifikation af vissa lagbestämmelser i rättegångsväsendet,
som redan finnas, men om så är förhållandet, kan det då
vara någon brådska att på detta sätt taga endast en liten del, utbruten
från ett helt, hvilket man allt för väl behöfver skåda i ett
sammanhang för att kunna erhålla en öfverblick deraf? Han har
vidare uttalat den i sanning förunderliga satsen, att det här i lagen —
i en häktningslag — icke alls skulle vara någon fråga om den personliga
friheten, och att embetsmannaansvaret ej har med denna sak
att göra. Att likväl häktningslagen angår den personliga friheten,
lär vara sjelfklart. Och att brister i vare sig lagbestämmelserna om
embetsmannaansvar, eller i tillämpningen af dessa bestämmelser, eller

Måndagen den 19 April, f. m.

N:o 42.

båda delarne, minska garantin mot de betänkligheter och missbruk,
jag befarade, är ej mindre klart.

Jag är ledsen öfver att jag icke hann in i Kammaren, när vice
ordföranden i Lag-Utskottet yttrade sig, men jag antager att, innan
vi kommit till sista punkten af detta betänkande, jag skall hafva fått
del af Kammarens stenografiska protokoll och deraf hafva erhållit
upplysning om hvad han yttrat och jag hoppas då ytterligare få vexla
några ord med honom.

Med Herr Hedin instämde Herr Gust. Ericsson.

Herr Waldenström: Hvad jag tog mig friheten anmärka med
afseende å den formella sidan af föreliggande lagförslag har gifvit
flere talare anledning, om icke precis till gendrifvande, likväl till något
som mycket liknar ett utfall emot mig, om jag så får kalla det. Det
är kanske ett något för hårdt uttryck, jag nu begagnat, men jag kan
icke i hast finna på något lämpligare.

Hvad nu den af mig anmärkta tydligheten angår, så är det ju
bekant, att det allmänt klagas öfver, att våra lagar äro otydliga och
att den föreliggande lagen visst icke utgör något undantag i detta
afseende har i synnerhet min granne här till venster genom sitt anförande
visat. Herr Thomassons anförande, som skulle vara ett
försök till förklaring af sammanhanget mellan 10 och 13 §§ af
första kapitlet, visade också, huru både behöfligt och lätt det vore
att ändra ordalagen i dessa paragrafer så, att meningen blefve fullt
tydlig. Jag kan för öfrigt meddela Herr Thomasson, att jag visst
icke är den ende i Kammaren, som icke förmått att fatta detta sammanhang,
ty af alla dem, som jag frågat härom, har ingen enda kunnat
fullt nöjaktigt göra reda derför; och jag gratulerar verkligen Herr
Thomasson och hans likar till det öfverlägsna förstånd, som gör att
de icke inse, att här är något, som behöfver förtydligas. Såsom jag
i mitt förra anförande yttrade, skall en lag tjena till efterrättelse icke
endast för domaren, utan äfven för gemene man, och derför bör den
skrifvas så, att eu person med vanlig bildning och vanligt hufvud —
och det tror jag mig ega — kan förstå densamma utan att behöfva
vända sig till eu jurist för att få den öfversatt på vanlig svenska.

Hvad språket i våra lagar angår, är den af mig uttalade klagan
också mycket vanlig. Jag har förut hört den uttalas här i Kammaren
och jag finner densamma fullt berättigad äfven i afseende på föreliggande
förslag. Jag tror mig också ega så pass mycken insigt i
svenska språket, att jag vågar påstå, att de anmärkningar, jag här
gjort emot språket i den nu föreslagna lagen, icke kunna gendrifvas
från svensk språklig synpunkt. Men då jag väl vet, att vid lagars
skrifvande svenska språkets behandling alltid ansetts såsom en obetydlighet,
har jag icke trott mig på mitt yttrande böra bygga något
yrkande, hvilket jag också i mitt förra anförande uttryckligen förklarade.
Hvad deremot här i Kammaren under diskussionen yttrats
beträffande sjelfva innehållet i förslaget har varit fullt tillräckligt att
öfvertyga mig om, att detsamma icke är tillfredsställande. Framstående

Hörande förslag
till lag
angående
vissa delar af
rättegången
i brottmål.

(Forts.)

N:o 42.

Måndagen den 19 April, f. m.

Börande för- både teoretiska och praktiska jurister hafva nemligen här gjort så
Slf£JalUil!1 grava anmärkningar, att jag verkligen icke kan inse, huru man skall
frieri delar af koinim lfr<ån dem.

rättegången Herr Danielson yttrade, att då det föreliggande förslaget blifvit
» brottmål, af Lagberedningen utarbetadt, af Kongl. Maj:t framlagdt, af Högsta
tf orts.) Domstolen godkändt och af Första Kammaren antaget, så skulle Andra
Kammaren ikläda sig ett drygt ansvar genom att nu afslå detsamma.
Jag ber att till upplysning för Herr Danielson om Högsta Domstolens
tankar i detta afseende få meddela att, förutom det att inom densamma
högst graverande anmärkningar blifvit gjorda emot flera punkter
i förslaget, hafva särskildt beträffande 2:dra kapitlet fyra af de sex
justitieråd, som behandlat denna fråga, förenat sig om följande yttrande:
“Då föreslagna nya stadgandena således icke syntes tillrådliga,
hemstäldes, att 2:dra kapitlet icke måtte antagas utan en grundligare
omarbetning, hvarigenom den dubbla befogenheten hos åklagaren och
polismyndigheten samt möjligheten af kollision dem emellan blefve
förebyggd“. Jag föreställer mig, att man kan vara berättigad att
fästa åtminstone något afseende vid ett sådant yttrande af vårt lands
högsta dömande myndighet. På grund af alla dessa skäl skall jag
förena mig med dem, som yrkat rent afslag å den föredragna paragrafen,
och jag gör det så mycket hellre, som icke endast de teoretiska
och praktiska jurister, som jag nyss nämnt, utan äfven nu sist en
Konungens Befallningshafvande fullt tillräckligt ådagalagt behofvet af
hela lagförslagets omarbetning.

Häruti instämde Herrar Ekman och Thermcenius.

Herr Ahlström: Jag begärde ordet med anledning af ett yttrande,
som Herr Hedin nyss fälde, hvilket jag vill antaga berodde
endast på en missuppfattning. Han yttrade nemligen, att 3 § 2 mom.
af tredje kapitlet innehölle, att en kringvandrande arbetare skulle
kunna blifva häktad, såsom den der saknade stadigt hemvist, äfven
om någon särskild anledning icke förefunnes, att han ämnade afvika.
Detta är dock just motsatsen af hvad detta moment innehåller,
nemligen att för der omnämnde ringare brott den må häktas, som
icke har stadigt hemvist, endast dä anledning förekommer att misstänka,
det han ämnar afvika. Då detta Herr Hedins yttrande möjligen
skulle kunna inverka på någon ledamots uppfattning angående
frågan i dess helhet, har jag icke velat låta det få passera oanmärkt.

Öfverläggningen var slutad. Herr vice Talmannen gaf propositioner
enligt de meningar, som förekommit, dels på godkännande af
den föredragna paragrafen och dels på afslag å densamma; och förklarade
Herr vice Talmannen sig anse röstöfvervigt förefinnas för den
förra meningen. Votering blef begärd och företogs enligt en nu uppsatt
omröstningsproposition af följande lydelse:

Måndagen den 19 April, f. m. 49

“Deri, som, i enlighet med Lag-Utskottets förslag i utlåtandet
N:o 53, godkänner lista § i 1 kapitlet af nu föreliggande lagförslag,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har paragrafen af Kammaren afslagits. “

Omröstningen utföll med 61 Ja mot 110 Nej; i följd hvaraf den
ifrågavarande paragrafen afslagits.

Herr Thomasson erhöll härefter ordet och yttrade: Jag tillåter
mig, med anledning af det beslut Kammaren fattat rörande första
paragrafen, hemställa att vid föredragningen af de följande paragraferna
de icke måtte uppläsas, utan endast deras ordningsnummer
nämnas.

Efter det Kammaren bifallit denna hemställan blefvo samtliga
återstående §§ 2—13 af första kapitlet äfvensom kapitlets öfverskrift
af Kammaren afslagna.

2 kap.

§§ 1-3.

A fs logos.

§ *■

Sedan denna paragraf blifvit till föredragning anmäld, anförde:

Herr Lundberg: Det i denna 4 § föreslagna stadgande, att
“yppas hos domstol eller annan offentlig myndighet anledning, att
brott, som hör under allmänt åtal, blifvit begånget, skall underrättelse
derom skyndsamt meddelas den åklagare, som är behörig att åtala
brottet“, anser, såsom väl innefattande åliggande för domstol att angifva
brott, jag icke böra godkännas; och vid det jag nu erhållit ordet,
begagna)- jag tillfället att äfven tillkännagifva, dels att jag, i enlighet
med hvad förut blifvit anmärkt, finner den i 7 § af detta 2:dra
kapitel föreskrifna anmälan icke vara påkallad, och derför samma
paragraf, om ock förevarande lagförslag i allmänhet antoges, böra
derifrån utgå, dels ock anser det icke vara skäligt, att hvar och eu,
3om misstänktes för brott och afvikit eller eljest icke kunde anträffas,
Andra Kammarens Prof. 1886. N:o 42. 4

N:o 42.

Körande förslag
till Ing
angående
vissa delar af
rättegången
i brottmål
(Forts.)

N:o 42.

Måndagen den 19 April, f. m,

Rörande förslag
till lag
angående
vissa delar af
rättegången
i brottmål.

(Forts.)

skulle, enligt 16 §, i de fall då häktning lagligen finge ifrågakomma,
allmänneligen efterlysas.

Vidare yttrades ej. Den ifrågavarande paragrafen afslogs.

§§ 5—34.

Blefvo hvar efter annan afslagna likasom äfven

öfver skriften till andra kapitlet.

3 kap.

§ 1-

Afslogs.

§ &

Herr Lundberg yttrade: Den föredragna 2 § i 3 kap. har följande
lydelse: “Är någon misstänkt för brott, som är ringare än i 1 §
sägs, men hvarå dock straffarbete enligt lag följa kan, skall han tagas i
häkte, der det skäligen kan befaras, att han eljest afviker eller undanskaffar
gods, som genom brottet är åtkommet, eller genom undanrödjande
af bevis eller annorledes hindrar målets utredning''''. Enär
härigenom stadgas, att uti förevarande fall häktning, då den enligt
19 § 6 mom. i Kongl. förordningen den 16 Februari 1864 om strafflagens
införande må ega rum, skulle ovilkorligen företagas, och derjemte
ordalagen “genom undanrödjande af bevis eller egendom sakens
tillbörliga utredning hindrar", förändrats till: “undanskaffar gods,
som genom brottet är åtkommet, eller genom undanrödjande af bevis
eller annorledes hindrar målets utredning", och då således föreslagna
2 § innehåller en väsentlig utsträckning af befogenheten till häktning,
hvarför skäl icke anförts eller förekommit, anser jag för min de!, att,
om äfven i öfrigt lagförslaget antoges, 2 § borde ogillas, samt i stället
för den och 1 mom. af nästföljande 3 § borde bibehållas första
punkten af berörda 6 mom. i omförmälda förordning, så att i öfverensstämmelse
dermed 2 och 3 §§ ändrades.

Vidare anfördes icke. Paragrafen afslogs.

§§ 3-36.

Blefvo jemväl afslagna äfvensom tredje kapitlets öfverskrift samt
rubriken och ingressen till lagförslaget.

Måndagen den 19 April, t. m,

N:o 42,

Slutligen förklarades Utskottets i punkten 1 gjorda hemställan
hafva blifvit genom Kammarens i ämnet redan fattade beslut besvarad.

Punkten 2.

Afslogs.

Härefter åtskildes Kammarens ledamöter kl. {4 e. m.

In iidem

A. E. J. Johansson.

Rörande förslag
till lag
angående
vissa delar af
rättegången
i brottmål.

(Forts.)