1886. Andra Kammaren. N;o 21

ProtokollRiksdagens protokoll 1886:21

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1886. Andra Kammaren. N;o 21.

Onsdagen den 10 Mars.

Kl. 11 f. m.

§ l.

Upplästes ett till Kammaren inkommet protokoll så lydande:

Protokoll, hållet inför Statsrådet och Chefen för
Kongl. Justitiedepartementet den 8 Mars 1886.

Kaptenlöjtnanten m. m. Carl Gilius Prick hade denna dag aflemnat
fullmakt, utvisande att han vid riksdagsmannaval, som den
:2 innevarande månad hållits i Karlskrona stad, blifvit utsedd till
ledamot af Riksdagens Andra Kammare för tiden till den 1 Januari
1888; och sedan berörda fullmakt funnits vara i föreskrifven form
utfärdad samt vidare granskats af vederbörande fullmäktige i Riksbanken
och Riksgäldskontoret, utan att desse mot fullmakten framstält
någon anmärkning, beslöts, att protokoll öfver hvad sålunda
förekommit skulle meddelas Andra Kammaren, hvarjemte fullmakten
■skulle till Kammaren öfverlemnas, för att hållas Kaptenlöjtnanten
Prick tillhanda.

In fidem

G. B. Lilienberg.

Jemte det protokollet lädes till handlingarne, beslöt Kammaren,
-att den omförmälda fullmakten skulle till Herr Frick, hvilken den 8
i denna månad vid Riksdagen sig instält, återställas.

§ 2.

Justerades protokollet för den 3 i denna månad.

Till Kammaren hade inkommit ett så lydande sjukbetyg:

Att ledamoten af Riksdagens Andra Kammare Professor Axel
Key fortfarande och tills vidare är af sjukdom hindrad att deltaga
i Riksdagens förhandlingar intygar.

Stockholm den 8 Mars 1886. P. J. Wising.

M. D:r.

Andra Kammarens Prof. 1886. N:o 21.

1

N:o 21. 2

Onsdagen den 10 Mars, f. ro.

§ 4.

Föredrogs och hänvisades till Kamnwens Tillfälliga Utskott
N:o 2 Herr P. Perssons i Isie vid senaste sammanträdet aflemnademotion,
N:o 189.

§ 5.

Efter föredragning vidare af Bevillnings-Utskottets Memorial
N:o 2, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut rörande l:sta,,
2:dra, 3:dje, 4:de och 5:te punkterna af Bevillnings-Utskottets betänkande
N:o 1, angående vissa delar af tullbevillningen, blefvo de
deri föreslagna voteringspropositioner af Kammaren godkända samt
hvad Utskottet i öfrigt hemstält bifallet.

§ 6.

Herr Talmannen tillkännagaf, att enligt vid Talmanskonferensen
träffad öfverenskommelse gemensamma omröstningar komme att i
Kamrarne anställas Lördagen den 13 innevarande månad öfver de
voteringspropositioner, som derförinnan blifvit af båda Kamrarne
godkända.

§ 7.

Föredrogs och bordlädes för andra gången Andra Kammarens
Första Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 3 (i samlingen N:o 12).

§ 8.

Herr Grefve E. Sparre aflemnade en motion, N:o 190, om
skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om aflåtande af proposition
om nedsättning i arrendena för kronans domäner.

Denna motion bordlädes.

S O

Till Kammarens afgörande förelåg Stats-Utskottets Utlåtande
N:o 8, angående regleringen af utgifterna under riksstatens Fjerde
hufvudtitel.

Ordet begärdes af Herr Danielson, som yttrade: Jag ber

att med afseende på föredragningssättet af fjerde hufvudtiteln få
yrka, att föredragningen måtte i vanlig ordning punktvis ega rum
till och med punkten 4, att dernäst måtte föredragas 16:de punkten,
emedan, i händelse det af Kongl. Maj:t i 16:de punkten äskade
anslaget till artilleriskjutskolor af Riksdagen beviljas, det i 5:te punk -

Onsdagen den 10 Mars, f. in.

3

N:o 21.

ten o nihan dlade anslaget till artilleriet bör nedsättas med 2,400
kronor; och att efter 16:de punkten föredragningen måtte återgå
till punkten 5, för att sedan fortsättas i vanlig ordning. Jag ber
att Herr Talmannen måtte framställa proposition å detta mitt förslag.

På derom af Herr Talmannen framstäld proposition, biföll
Kammaren hvad Herr Danielson i fråga om sättet för föredragningen
af förevarande utlåtande sålunda föreslagit.

Punkten 1.

Kongl. Maj:t hade föreslagit att, efter det nuvarande innehaf- Angående
varen af befattningen såsom chef för Landtförsvarsdepartementet Pedel m
från samma befattning afgått, måtte till remontering och underhåll
af två tjenstehästar för chefen för Landtförsvarsdepartementet an - handrör svar svändas
af de ä allmänna ordinarie anslag under fjerde hufvudtiteln departementet
uppkommande besparingar 1,530 kronor årligen, intill dess medel e/<er
för ändamålet kunde varda uppförda på ordinarie stat. rcmde deParte mentschefens Till

denna framställning hade Utskottet under förevarande punkt ^ 3
tillstyrkt bifall, dock under vilkor att, samtidigt med det ofrannämnda
förändring Lomme att träda i verket, den chefen för nämnda
departement nu tillkommande rättighet att kostnadsfritt begagna
åtskilliga lägenheter i kronans egendom N:o 36 Drottninggatan
skulle upphöra, och omförmälda lägenheter i stället för statsverkets
räkning uthyras.

Efter det Utskottets hemställan blifvit uppläst, lemnades ordet,
på begäran, till Chefen för Kongl. Landtförsvarsdepartementet, Herr
Statsrådet Ryding, hvilken anförde: Herr Talman, mine herrar!

Jag ber först och främst att få fästa Kammarens uppmärksamhet
derpå, att det anslag, som här är i fråga, begärts endast för min
efterträdare, och att jag sålunda icke på något sätt här yttrar mig
i egen sak.

Kongl. Maj:t har begärt, att till den blifvande departementschefen
för Landtförsvarsdepartementet måtte få utgå den ersättning,
som i stat blifvit bestämd för två tjenstehästar, d. v. s. 1,530 kronor
årligen. Denna begäran har Stats-Uiskottet tillstyrkt, dock
med tillägg af det vilkor, som läses i slutet af den föredragna
punkten, »att, samtidigt med det ofvannämnda förändring träder i
verket, den chefen för nämnda departement nu tillkommande rättighet
att kostnadsfritt begagna åtskilliga lägenheter i kronans egendom
N:o 36 Drottninggatan skall upphöra». Man måste erkänna,
att detta vilkor och detta tillägg vore fullkomligt rigtigt och oemotsägligt,
om det vore fråga om en fast plats, på hvilken innehafvaren
kunde beräkna att sitta qvar under eu bestämd tid och från
hvilken han kunde aflägsna sig i behaglig tid eller icke, allt efter

N:o 21. 4

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

Angående
medel till
tjenstehästar
åt chefen för
Landtförsvarsdepartementet

efter nuvarande
departementschefens

afgång.
(Forts.)

eget godtfinnande. Men så är icke förhållandet med en krigsminister.
Han har icke någon på honom beroende uppsägningstid. Han
kan komma och gå utan afseende å de flyttningstider, som i andra
fall äro bestämda. Hans ställning är, med ett ord, en undantagsställning,
och för en sådan äro också undantagsföreskrifter på sin
plats. Jag kan i detta fall tala af egen erfarenhet. Jag har både
såsom krigsminister och, innan jag blef det, såsom officer i generalstaben
hållit hästar här i staden, och jag vet således huru skon
klämmer så väl i fråga om kostnaden för utfodring af hästar som
ock i fråga om möjligheten att hyra stallrum för dem.

Det finnes två sätt att hålla sig med hästar och stall. För
det första kan man ställa in hästarne på ett utfodringsstall. Under
åren 1872 till 1875, hvilka år jag hade hästar på sådant stall, stego
kostnaderna för utfodring per häst till 720 å 840 kronor om året.
Dertill kom ränta på inköpspriset, amortering på hästarnes värde,
assuransafgift, läkarearvode, kostnaden för underhåll af hästmunderingspersedlar
m. m. Hela kostnaden uppgick på det sättet till
omkring 1,000 å 1,200 kronor per häst om året, beroende på varierande
pris på spanmål och hö. Dyrheten af detta sätt att hålla
hästar gjorde, att generalstabens officerare slogo sig samman om
att hålla ett gemensamt stall jemte gemensam fodermarsk, och
derigenom nedbringades kostnaderna till 900 å 1,000 kronor per
häst om året.

Det andra sättet att ordna hästhållet är att disponera eget stall.
Innan jag blef departementschef var jag chef för generalstaben.
Då jag flyttade upp till Stockholm i början af år 1882, försökte
jag få hyra ett stall, enär det icke fans någon plats för mina hästar
i det af generalstaben hållna stallet. Den föregående chefen
hade nemligen icke haft sina hästar insatta i detta stall. Jag försökte,
såsom jag nämnde, derför att förhyra ett stall, men detta
var förenadt med så stora svårigheter och kostnader, att jag måste
afstå från försöket. Jag kunde också till att börja med afstå derifrån,
emedan jag i Juni månad utnämndes till krigsminister och
såsom sådan ej tvangs att hålla tjenstehästar, då ersättning ej är i
staten uppförd för dylikas hållande. Det är tydligt, att i en sådan
stad som Stockholm alltid skall uppstå svårighet att erhålla stallrum,
emedan tomtprisen äro så höga, att man vanligen ej vid byggnadsföretag
har råd att köpa så stor tomt, att derå äfven uthus kunna
uppföras. Dessutom hafva i följd af höga hyror på många ställen,
der stall förut funnits, dessa numera blifvit förändrade till magasin,
boningshus eller försäljningslokaler. Detta allt gör, att stallrummens
antal här i liufvudstaden förminskats.

Jag hoppas, att Kammaren under sådana förhållanden icke skall
betrakta denna fråga allenast såsom en penningfråga, utan jemväl
taga hänsyn till möjligheten för en departementschef, som flyttat
upp hit till Stockholm, att kunna påräkna ett tillgängligt stallrum
för sina hästar. Man skulle kunna invända, att det vore orimligt

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

5 N:o 21.

begärdt att han skall erhålla ett årligt anslag af 1,530 kronor och
ändå kostnadsfritt få begagna kronans ifrågavarande lägenheter. Jag
ber dock härvid få erinra, att i staten finnes föreskrifvet, att en
general skall hålla tre tjenstehästar. Det af Kongl. Maj:t nu begärda
anslag motsvarar dock endast det för två hästar, och har
Kongl. Maj:t sålunda velat anse förmånen af nyssnämnda dispositionsrätt
till åtskilliga kronans lägenheter kunna motsvara kostnaden för
underhåll och remontering af den tredje tjenstehästen.

Meningen med framställningen uti den Kongl. propositionen
har varit att åstadkomma lättnader uti ifrågavarande hänseende för
ruin efterträdare, och som regeringen icke vill på något sätt genom
några åtgöranden försvåra hans ställning i ekonomiskt hänseende, ej
heller förminska möjligheten att få en efterträdare, så, då Kammaren
förmodligen icke vill bifalla Kongl. Maj:ts förslag oförändradt,
är bäst att hela den föreliggande frågan afslås.

Angående
medel till
tjenstehästar
åt chefen för
Landtförsvarsdepartementet

efter nuvarande
departementschefens

afgång.
(Forts.)

Herr Danielson yttrade: Med anledning af hvad Herr Statsrådet
och Chefen för Landtförsvarsdepartementet nu anfört, torde
det kanske vara klokast att afslå Stats-Utskottets ifrågavarande förslag.
Jag biträdde inom Utskottet Kongl. Maj:ts förslag endast under
den förutsättning, att Riksdagen skulle bifalla det tillägg, som Utskottet
gjort, eller att den chefen för nämnda departement nu tillkommande
rättighet att kostnadsfritt begagna åtskilliga lägenheter
i kronans egendom N:o 36 vid Drottninggatan skulle upphöra, och
omförmälda lägenheter i stället för statsverkets räkning uthyras.
Då nu Herr Statsrådet talat för afslag, och man således finner att
Herr Statsrådet ej vidare håller på Kongl. Majrts förslag, och som
jag antager att Kammaren icke vill lemna sitt bifall till Kongl.
Maj:ts framställning utan nämnda vilkor, så vågar jag yrka på rent
afslag. Jag tror dessutom, att frågan är af beskaffenhet att den
tarfvar någon mera utredning än nu kommit den till del.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, blef Utskottets
i denna punkt gjorda hemställan af Kammaren afslagen.

Punkterna 2—4.

Biföllos.

Enligt Kammarens i afseende å föredragningssättet fattade beslut Angående
förekom nu i ordningen punkten 16, deri Utskottet hemstält, att ansla3 tl}1
en af Kongl. Maj:t gjord framställning derom att under denna huf- a1
vudtitel måtte, näst efter anslaget till skjutskolor, uppföras under
benämning »artilleriskjutskolor» ett ordinarie reservationsanslag å
18,100 kronor samt att, vid bifall härtill, det nuvarande anslaget
»till skjutskolor» måtte i riksstaten benämnas »skjutskolor för infanteriet
och kavalleriet», icke måtte af Riksdagen bifallas.

N:o 21. C

Angående
anslag till
artilleriskjutskolor.

(Forts.)

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

Efter föredragning af punkten anförde:

Chefen för Kong!. Landtförsvarsdepartementet Herr Statsrådet
Ryding: De skäl, Utskottet anfört för afslag i denna punkt, lyda

på följande sätt: »Då för närvarande ett reservationsanslag af 31,000
kronor finnes anvisadt till skjutskolor, synes det Utskottet som om
detta anslag jemväl bör kunna lemna tillgång till bestridande af de
nödvändigaste kostnaderna för skjutöfningarne för artilleriet.»

Jag har gerna velat tro, att detta skäl för afslags yrkande är
beroende på ett litet missförstånd, ty den, som följt med och sett,
huru omförmälda anslag å 31,000 kronor uppkommit, begriper mycket
val, att det endast är beräknadt till skjutskolor för infanteri- och
kavalleriofficerare. Under år 1855 inrättades först skjutskolor för
infanteriet samtidigt med införandet af refllade gevär inom armén.
Dessa skjutskolor anordnades då mera på försök; men vid 1850—1858
årens riksdag uppfördes ett anslag af 18,000 kronor för dylika
skjutskolors inrättande och i så väl Kongl. Maj:ts proposition härom
till Riksdagen som Utskottets svar härpå ser man tydligt, att meningen
med anslaget endast var upprättande af skjutskolor för infanteriets
olficerare. Sedan kavalleriet emellertid beväpnats med
karbiner, bestämdes, att äfven kavalleriofficerare skulle deltaga i dessa
skjutskolor. I November månad år 1880 bestämde Kongl. Maj:t,
med fäst afseende på den ökade vigt för infanteriet skjutfärdigheten
emellertid erhållit, att hvarje infanteriunderlöjtnant, innan han kunde
befordras till löjtnant, skulle hafva genomgått eu kurs vid skjutskolan,
och, i stället för att förut till skjutskolorna årligen kommenderats

1 medeltal 33 officerare, blef det nu nödvändigt, för att icke stoppa
befordran, att årligen ditkommendera 58—60 officerare. Det anslag
af 18,000 kronor, som förut Täckt till för att öfva 33 officerare^
kunde ju naturligtvis icke vara tillräckligt för att öfva 58—60, i
synnerhet som fordringarne på infanteriofficerarnes utbildning i skjutkonsten
under tiden blifvit allt större. Kongl. Maj:t framlade derför
vid 1883 års riksdag en proposition om detta anslags ökande, för
att sålunda göra det möjligt för hvarje infanteriunderlöjtnant att
genomgå skjutskolan; och af denna proposition framgår tydligt, att
skolan endast beräknats för infanteri- och kavalleriofficerare eller
rättare sagdt för öfningar i skjutning med handgevär, men icke med
artilleripjeser. Att Riksdagen då höjde anslaget till 31,000 kronor,
torde Ni, mine herrar, säkert erinra Eder, och att förhöjningen inskränkte
sig till detta belopp, möjliggjordes endast derigenom, att
jag hemstälde, att i stället för det förut varande traktamentet af 3
kronor om dagen för eleverna nu skulle utgå dagaflöning med endast

2 kronor. Jag föreslog detta för att få likhet i aflöningen för alla
de officerare, som genomgå skolor, så att den icke för somliga skulle
utgå med belopp såsom traktamente och för andra såsom dagaflöning.
Genom att sålunda minska aflöningen möjliggjorde man utbildandet

7 N:o 21.

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

af ett större antal officerare vid skjutskolan, utan att man behöfde Angående
"begära ett allt för stort anslag dertill. anslag till

Jag sade nyss, att dessa skjutskolor infördes på samma gång ar ‘J^rr‘
refflade gevär allmännare infördes inom armén, och skjutskolor för (Forts.)
artilleriet har äfven blifvit följden af refflade kanoners införande vid
artilleriet. Refflade kanoner, om man af dem skall kunna taga ut
den största möjliga verkan, fordra nemligen eu noggrann, en synnerligen
noggrann kännedom om pjesernas skjutförmåga, och derför börjar
nu ropet på artilleriskjutskolor att alltmera låta höra sig.

Denna fråga om särskilda artilleriskjutskolor bör för öfrigt icke
vara för Riksdagen obekant, ty redan i 1875 års förslag till ny härordning,
livilket grundade sig uteslutande på allmän värnpligt, föreslogos
"skjutskolor för infanteriet och rytteriet samt »instruktionsbatteri
äfven innefattande skjutskola för artilleriet». I det förslag
till omorganisation af armén Andra Kammarens ledamöter år 1878
framlade äro dessa skolor äfven omtalade, ja det står der till och
med att »dessa skolor voro orubbadt bibehållna» såsom i 1875 års
förslag. I landtförsvarskomiténs förslag år 1882 upptogos kostnaderna
för skjutskolorna till 40,000 kronor för infanteriet och 25,000
kronor för artilleriet. Likaså äro i Kongl. Maj:ts proposition till
1883 års Riksdag dessa kostnader upptagna till infanteriets skjutskolor
med 40,000 kronor och till artilleriets med 20,000 kronor. Hvad
som nu begärts är mindre än hvad som begärdes år 1883, och detta
har blifvit möjligt endast derigenom, att man vid planens uppgörande
för dem sökt spara allt hvad sparas kan.

Då behofvet af dylika särskilda skolor för artilleriet sålunda
varit kändt ända sedan år 1875, kan man möjligen fråga, hvarför
man icke redan förut sökt få dessa skolor i gång, men detta är af
helt naturliga skäl. Verkan och skottvidden af artilleriets pjeser
hafva allt mer och mer ökats, så att de förut använda exercis- och
skjutfälten numera äro mindre användbara, enär de icke möjliggöra
kanonernas användande på långa håll. Sedan Riksdagen emellertid
beviljat medel till inköp af Marma skjutfält i Upland, har man fatt
ett fält, som medgifver skjutningar äfven på de längsta distanser,
och först sedan detta blifvit ordnadt, har det blifvit möjligt att fullt
tillgodose artilleriets behof vid skjutöfningar. Förrän detta fält blef
ordnadt, har man icke heller ansett sig höra framlägga något fullständigt
förslag till artilleriskjutskolor.

Det är egendomligt nog, att, oaktadt man anser det vara nödvändigt
för officerarne att innehafva en högt uppdrifven skjutfärdighet
och för den skull inrättat skjutskolor för infanteriet, som dock
utom sitt skjutvapen äfven i bajonetten eger ett försvars- och anfallsmedel,
äfvensom för kavalleriet, som utom sin karbin — hvilken
för detta vapen är en bisak — eger sin sabel och sin choque att
verka med, vill man icke att det skall finnas några skjutskolor för
artilleriet, som dock icke har något annat än sin eld att verka med.

Detta kan dock icke vara rigtigt, och att hålla ett artilleri, men

U:o 21. 8

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

Angående
anslag till
artilleriskjutskolor.

(Forts.)

icke söka väl utbilda detsamma i det stridssätt, som för artilleriet
är det enda, kali icke ens vara öfverensstämmande med god hushållning.
Skjutskolor behöfvas dessutom här så mycket mera, som vi
i Sverige till artilleriet anslå betydligt mycket mindre ammunition
än hvad som är fallet i andra länder. Till de årliga skjutöfningarnei
Tyskland anslås för hvarje kanon 460 skott, i Frankrike 300 skott
och i vårt grannland Danmark äfvenledes 300 skott pr kanon för
hvarje år, under det att vi af ekonomiska skäl måste inskränka oss till
endast 100 skott. Under sådana omständigheter är det helt naturligt,
att nyttan och nödvändigheten af dessa skjutskolor måste erkännasaf
krigsstyrelsen. Erfarenheten om deras nytta hafva vi hemtat
från Preussen. I det krig, som Preussen år 1866 förde mot Österrike,
var artilleriets verkan så obetydlig, att många röster efter krigets
slut höjde sig för att betydligt minska artilleriet. Det dels
hölls under nämnda krig långt bakom i marschkolonnerna, så att
det icke sedermera hann fram i tid, dels, då det kom fram, visste
det icke begagna sina refflade kanoner på tillräckligt långa afstånd,
körde upp för nära fienden, der dess manskap snart decimerades af
motståndarens infanteri, med ett ord, skötte sig illa. Efter krigets
slut tog Preussen på allvar i tu med att söka utröna orsakerna till
detta förhållande och fann då, att skälet härtill var att officerarne
icke kände sina kanoner, så att de förstodo, hvad man kunde taga
ut af dem. För att afhjelpa detta missförhållande inrättades då
redan 1867 artilleriskjutskolor i Preussen, och huru dessa verkade,
visade sig sedermera under Preussens krig med Frankrike åren
1870—1871, der artilleriet spelade hufvudrolen i stället för att förut
endast hafva spelat en birol. — En framstående författare säger
också mycket talande om Tysklands artilleriskolor, »att ingen uppmärksam
åskådare kan hafva varit blind för den framstående andel
artilleriskjutskolan haft i artilleriets uppträdande under, kriget; utan
henne skulle artilleriets officerare och underofficerare ej kunnat åstadkomma
så lysande resultat i skjutning. Till dess skolan inrättades,
stod artilleriet i denna den vigtigaste grenen af tjensten, det slutliga
målet för alla sträfvanden inom vapnet, allt för långt efter infanteriet,
hvars förträffliga skjutskola redan under lång tid inom
infanterivapnet spridt kännedom om gevärseldens väsende och rigtiga
användning. Nu kan artilleriet härutinnan tryggt täfla med
infanteriet.» Efter den erfarenhet, detta gifvit vid handen inom
Tyskland, inrättades artilleriskjutskolor i de flesta länder. Så i Belgien
1869, i Österrike 1873, i Holland 1878, i Frankrike 1878, i
Ryssland 1883 etc.

Jag undrar äfven om icke en del af Kammarens ledamöter låtit
narra sig af talet om »artilleriskjutskolor» och derför att sådana ej
förut stått på budgeten trott, att det här vore frågan om något
alldeles nytt anslag. Detta är det dock i det hela taget visst icke,
ty i den stat, som redan är uppgjord och gillad af Riksdagen, äro
för artilleriets skjutöfningar upptagna två anslag, det ena på 5,000

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

9 S:o 21.

kronor till gemensamma skjutöfningar för offieerarne och det andra
på 2,500 kronor till dylika öfningar för underoffieerarne eller tillhopa
7,500 kronor. Vi kunna säga, att det endast är dessa gemensamma
skjutöfningar, som nu skola utvidgas, och derför erfordras
naturligtvis också förökadt anslag. Det är dessa gemensamma skjutöfningar,
som i Kongl. Maj:ts proposition nu, likasom, enligt hvad
jag förut visat, ända sedan år 1875 i framlagda förslag kallats
artilleriskjutskolor, och att kostnaderna för en dylik skola måste
ökas från 7,500 kronor till det föreslagna beloppet, 18,000 kronor,
är helt naturligt, om man besinnar: först att man nu vill hafva
längre tid för skolornas genomgående; för det andra att den skall
omfatta äfven skjutöfningar med fästningspjeser och icke endast med
fältartilleri, och vidare att kostnaden för ammunitionen betydligt fördyrats,
ty ju mera kanonerna kompliceras, ju dyrare blir ammunitionen
för hvarje skott. Skall man kunna fullständigt taga ut verkan
af en kanon, måste man noga känna till densamma och, för
att lära känna kanonen, fordras nödvändigt omfattande skjutöfningar
med honom.

Jag skulle vara tacksam, om Kammaren efter dessa upplysningar
ville bifalla hvad Kongl. Maj:t här föreslagit och höja anslaget för
de gemensamma skjutöfningarne för officerare och underofficerare
vid artilleriet till 18,100 kronor eller rättare sagdt till 15,700 kronor,
då från totalsumman afföras 2,400 kronor, på sätt i 5:te punkten
af Utskottets betänkande angifves. I skolen derigenom, mine
herrar, gagna artilleri vapnet mera än I sjelfve tron.

Angående
anslag till
artillerislcjutskolor.

(Forts.)

Herr Danielson: Äfven om man nu också vill erkänna, att

dessa artilleriskjutskolor äro till väsentlig nytta, tror jag dock, att
Utskottet väl kan försvara sitt afstyrkande af hvad Kong!. Maj: t
här föreslagit. Man bör väl se till, att anslagen under denna hufvudtitel
få någon begränsning, och för min del anser jag, att hvarje
anslag, om än aldrig så litet, utöfver hvad det för närvarande uppgår
till, är ett betänkligt steg. Jag tror, att de flesta inom denna
Kammare hylla den åsigten, att anslagen under fjerde hufvudtiteln
redan äro alldeles för höga. Ledamöterne inom Stats-Utskottet från
denna Kammare hafva ansett, att, då för närvarande ett reservationsanslag
af 31,000 kronor finnes anvisadt till skjutskolor, är det
klart, att Kongl. Maj:t är oförhindrad att ordna skolorna ena året
mera omfattande för det ena vapnet och ett annat år för det andra.
Man har derför icke trott det vara så nödvändigt att nu höja anslaget.
Det kan visst sägas, att dessa artilleriskjutskolor hafva sin
stora betydelse, men jag tror dock, att allt bör hafva sin gräns i
detta fall. Då man vidare ser med huru stora summor Kongl. Maj:t
rör sig på alla områden inom denna hufvudtitel, tror jag man icke
bör ytterligare höja anslagen derunder. Det är dessa skal, som hufvudsakligen
ledt Utskottet till att icke för närvarande tillstyrka bifall
till hvad Kongl. Maj:t här föreslagit.

N:o 21.

10

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

Angående
anslog till
artilleriskjutsholor.

(Forts.)

Huruvida någon af Kammarens ledamöter, såsom Herr Statsrådet
och- Chefen för Landtförsvarsdepartementet nyss sade, missuppfattat
betydelsen af dessa skjutskolor, derom vill jag nu icke
yttra mig, men jag tror, att en hvar af oss gjort sig tillräckligt noga
reda för förhållandena för att inse, att det icke förefinnes några
skäl för att nu ytterligare öka detta anslag. Beträffande hvad
Herr Statsrådet anförde angående 1878 års och landtförsvarskomiténs
förslag till nya arméorganisationer var förhållandet helt olika, ty
då förelåg en omorganisation af hela systemet, och på grund deraf
var tydligt, att med det ökade antal befäl, som då föreslogs, skulle
skolorna blifva mera omfattande. Då befälskadern för alla vapen var
afsedd att ökas med omkring 9,000 man, måste naturligtvis också
mera omfattande anordningar göras för öfnings- och skjutskolorna.
Nu tror jag icke, att några mera betydande förändringar inträffat,
än att Riksdagen frikostigt nog anslagit 600,000 kronor till anskaffande
af fältartillerimateriel. Om Kongl. Maj:t nu föreslagit att
något nedsätta detta anslag, för att använda motsvarande nedsättning
till dessa skjutskolor, då kunde det hafva varit något att fundera
på. Man kan visserligen invända, att det är efter antagandet
af vissa grunder som Riksdagen år 1876 beslöt detta anslag, men,
om Kongl. Maj:t ansett dessa skolor vara nödvändigare än att
skaffa en massa fältartillerimateriel och omändra ammunitionsvagnar
och dylikt, så skulle det hafva varit möjligt att tillstyrka detta
anslag, men då så ej är, och här ifrågasatts ett förhöjdt anslag, kan
jag icke annat än tillstyrka bifall till Utskottets hemställan.

Herr Friherre Stackelberg: Jag skall inskränka mig till

att på grund åt de skäl, vi nyss hört från statsrådsbänken, bedja
få yrka afslag å Utskottets hemställan och bifall till Kongl. Maj:ts
proposition i denna punkt. Mig förefaller det naturligt att, då såsom
hos oss stamtruppen är fåtalig, det är så mycket nödvändigare
att den blir väl öfvad. — Jag kan derför icke inse att, äfven om
detta anslag skulle synas eu och annan vara jemförelsevis högt,
detta bör lägga hinder i vägen för Riksdagen att bevilja detsamma.

Häruti instämde Herrar Hammarberg och Tall.

Herr Magnusson yttrade: Jag ber att få på de af Herr

Danielson anförda skäl yrka bifall till Utskottets förslag.

Härmed var öfverläggningen slutad. Efter det Herr Talmannen
gifvit propositioner enligt de gjorda yrkandena, biföll Kammaren
Utskottets hemställan.

Härefter skedde föredragning af punkten 5, som bifölls.

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

11

N:o 21.

Punkten 6.

Med föranledande af en af Kongl. Maj:t i sådant afseende gjord
framställning, hemstälde Utskottet under förevarande punkt:

att Riksdagen ■— med godkännande af de i statsrådsprotokollet
den 11 Januari 1886 omförmälda grunder för organisation af eu
fästningsartilleribataljon å Vaxholm—Osear-Fredriksborg jemte hvad
som dervid föreslagits beträffande personalens aflöning — måtte till
genomförande af den del af bataljonens organisation, som enligt
samma protokoll skulle ega rum under år 1887, anvisa, utöfver de
för Svea artilleriregementes 3 fästningskompanier och 1 fästningskompani
vid Göta artilleriregemente jemte befäl samt till arfvoden
åt kommendant och placemajor å Vaxholm—Oscar-Fredriksborg nu
anslagna medel, jemväl reservartilleriets anslag, i den mån detta
vore eller blefve tillgängligt, samt såsom nytt anslag 65,525 kronor;

att sistnämnda anslagsbelopp, under benämning »fästningsartilleribataljonen
å Vaxholm—Oscar-Fredriksborg», finge uppföras under
fjerde hufvudtiteln såsom reservationsanslag näst efter anslaget till
artilleriet;

samt att de besparingar, som under uppsättningstiden kunde
å de för fästningsartilleribataljonen sålunda afsedda medel beredas,
måtte, i likhet med hvad förut vid uppsättning af nya trupper vore
medgifvet, få af Kongl. Maj:t disponeras för bestridande af uppsättningskostnader
och öfriga med organisationens genomförande förenade
utgifter.

Emot denna Utskottets hemställan hade reservationer anmälts
dels af Herr A. P. Danielson, med hvilken instämt Herrar C. Ifvarsson,
vice Talmannen L. O. Larsson, N. Petersson, O. B. Olsson,
G. Eriksson, Joll. Jonson och M. Jonsson, och hvilken yrkat, att
Kong]. Maj:ts förevarande framställning icke måtte vinna Riksdagens
bifall, och dels af Herrar 8. Andreasson, P. Pehrsson i
Törneryd, Å. Persson och J. E. Wiksten.

Sedan Utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Danielson: Som herrarne finna, är frågan icke ny.

Den var före vid 1884 och 1885 årens riksdagar och afböjdes begge
gångerna af Riksdagen. Nu föreligger alldeles samma framställning,
men något skäl mera nu än de föregående åren att bifalla densamma, synes
icke vara för handen. Såsom jag förut nämnt, anser jag, att hvarje
tillökning i statens utgifter bör ske med yttersta varsamhet, och
Riksdagen har flera gånger visat, att den icke vill vara med om att
anslå medel till uppsättande af den ena artilleristyrkan efter den
andra, förr än en fullständig omorganisation af vår indelta armé
egt rum. Då dertill kommer, att den ekonomiska ställningen i
landet nu är mera tryckt än under de föregående åren, ligger äfven
deri ett skäl att icke bifalla Kongl. Maj:ts framställning.

Angående
organisation
af eu fästningsartilleribataljon
å
Vaxholm—
Oscar-Fredrilcsborg.

N:o 21. 12

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

Angående
organisation
af en fästningsartilleribataljon
å
Vaxholm—
Oscar-Fredrihsborg,

(Torts.)

Nu har Utskottet visserligen försökt att åstadkomma ett slags
sammanjemkning och att något reducera frågan, då det an ty dt, att
hela det nuvarande anslaget till reservartilleriet, 31,275 kronor, borde
tagas i anspråk för saken, och således nedbringat det af Kongl. Maj:t
begärda beloppet till 65,525 kronor, hvilken summa följaktligen skulle
blifva ett helt och hållet nytt anslag. Men icke heller detta förslag
anser jag af förut anförda skäl böra tillstyrkas.

Jag har icke något vidare att tillägga, ty frågan är, som sagdt,
icke ny, och hvad som ytterligare kunde anföras har blifvit framhållet
flera gånger förut. Jag skall emellertid afvakta hvad som under
diskussionen kan komma att yttras samt för närvarande inskränka
mig till att yrka afslag å så väl Kongl. Maj:ts framställning som
Utskottets förslag samt bifall till den emot det senare af mig afgifna
och af flere utskottsledamöter biträdda reservation.

Med Herr Danielson instämde Herr Ericsson i Ahlberga.

Chefen för Kongl. Landtförsvarsdepartementet Herr Statsrådet
Ryding erhöll härefter ordet och yttrade: Det är mycket rigtigt,
att denna framställning gjorts flera gånger förut från Kongl. Maj:t,
och det är äfven mycket rigtigt, att tiderna icke äro så goda, att
det icke är skäl att taga äfven detta förhållande i betraktande. Men
jag hoppas, att de af Kammarens ledamöter, som jemfört hvad Kongl.
Maj:t nu begärt för landtlorsvarets utveckling med hvad som begärdes
uti Kongl. Maj:ts proposition till 1885 års Riksdag, skola
finna, att afseende denna gång blifvit fäst äfven på de tryckta
tiderna. Men äfven om allt tillbörligt afseende fästes derpå, kan
jag dock icke förneka min pligt att tillstyrka Kongl. Maj i t att ännu
en gång till Riksdagen göra denna framställning, och redan deraf
borde Kammaren inse, att frågan är af större vigt än att böra betraktas
blott som en penningfråga. Vigten af densamma skall jag
också söka att ådagalägga, och som jag icke förut i denna Kammare
haft tillfälle att tala i frågan, torde det ursäktas mig, om framställningen
nu möjligen blir något vidlyftig, men jag tror att det
är nödvändigt, för att frågan må i sin helhet blifva rätt uppfattad.

Efter 1809 års fredslut förändrades hufvudstadens läge så, att
staden, i stället för att, som förut, vara belägen nära nog midt i
riket, skyddad från öster af Finland, kom att ligga vid gränsen
och vid ett inlopp, som medgaf större krigsfartyg att gå ända upp
under hufvudstadens skeppsbro. I alla de krig, som på senare tiden
blifvit förda, har den förändring i krigföringssättet iakttagits, att
man, i stället för att uppehålla sig med gränsfästens belägringar,
sökt att rigta ett afgörande slag mot det bekrigade landet genom
att rigta angreppen mot hufvudstäderna, och det af helt naturliga
skäl. Ty i hufvudstäderna fungera alla förvaltningsgrenar, derifrån
utgår all verksamhet till det öfriga landet, och det säger sig sjelf,
att om det redan från krigets början kan bringas oro i denna verk -

Onsdagen den 10 Mars. f. in.

13 N:o 21.

samhet, blir landets försvar förlamadt. Det är således en erkänd
sak, att vår hufvudstad i främsta rummet bör skyddas för en coup
de main, och för den skull hafva fästningen Vaxholm likasom skansen
Oskar- Fredriksborg blifvit anlagda. Men det är icke endast såsom
ett skydd för hufvudstaden som Vaxholm har sin betydelse,
utan äfven såsom ett skydd för inloppet till sjön Mälaren, som tränger
långt in i landet och som, beseglad af fiendens fartyg, betydligt
splittrar och försvårar landets försvar. Vaxholm är således icke
ett lås ensamt för inloppet till Stockholm, det är äfven ett lås för
hela Mälaredalen, den krigsteater, der man på goda skäl kan antaga
att en gång kriget mot oss skall komma att föras.

Vaxholms läge torde vara för Eder, mine herrar, bekant. Flera
inlopp, som leda mellan kringliggande öar, finnas der, ett längst
vester ut, nemligen den så kallade Resareströmmen, ett i midten, det
så kallade Kodjupet, och ytterst på högra flygeln Oxdjupet. När inloppet
till hufvudstaden nu skulle skyddas, sökte man först att genom
försänkningar hindra fartyg komma fram genom det vestra inloppet,
Resareströmmen, samt genom detta inlopps fortsättning, det
så kallade Pålsundet, så ock uti Oxdjupet ytterst på högra flygeln,
och man hade endast öppet det mellersta inloppet, hvilket
man sökte att försvara genom Vaxholms fästning, Rindö redutt
och en del så kallade halfpermanenta befästningar, anlagda på
kringliggande öar. Men då det senare visade sig, att man måste,
för att segelfartygen lättare skulle kunna komma fram, öppna
en mera rakt gående segelränna, öppnade man åter försänkningarna
vid Oxdjupet, der Oskar- Fredriksborgs fästning då anlades,
hvaremot försänkningar lades uti Kodjupet. Naturligtvis måste
alla försänkningar, som finnas, skyddas genom batterier, i annat
fall kunna de lätt genomsprängas, så att fartygen kunna komma
fram genom öppningen. Detta allt gör, att terrängen kring Vaxholms
och Oscar- Fredriksborgs fästningar, med alla de många djupa
sund der finnas, nära nog framtvingar anläggandet af en mängd
olika batterier och försvarsverk, om försvaret skall blifva tillräckligt
effektivt. Men icke detta ensamt är tillräckligt; de nyare fästningskrigen
hafva utvecklats i den rigtning, sedan kanonernas eld numera
blifvit mera verksam, att man, så vidt möjligt är, söker förhindra
fienden från ett omedelbart framryckande till sjelfva hufvudfästningen,
hvarför man genom anläggande af batterier framför fästningen
nödgar fienden att endast långsamt tränga fram, hvarigenom man
vinner åtminstone tid. Sålunda har fästningen nu blifvit försedd
dels med permanenta försvarsverk vid Vaxholm, Rindö och OskarFredriksborg,
dels med halfpermanenta försvarsverk, batterier och
förskansningar på åtskilliga andra ställen.

Men den gamla romaresatsen gäller i våra dagar liksom den
gält förut, att »inga murar äro oöfverstigliga, om ingen hindrar
gerningen». För att kunna försvara tillträdet till Stockholm och
till Mälaredalen måste det finnas icke allenast döda hinder, utan

Angående
organisation
af en fästningsartilleri--bataljon
å
Vaxholm—
Oscar-Fredriksborg.

(Fort8.)

N:o 21. 14

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

Angående
organasition
af en fästningsartilleribataljon
å
Vaxholm—
Oscar-Fredriksborg.

(Forts.)

äfven lefvande försvarskrafter, och det är i detta hänseende som
det är ganska illa bestäldt vid Vaxholms fästning. Till försvaret
vid kanonerna finnas fyra befästningskompanier med tillsammans
12 underofficerare — jag skall tala om officerarne sedan — 20
konstaplar samt 200 artillerister. Antalet kanoner, som skall finnas
i dessa batterier, och de olika slagen deraf kan jag naturligtvis icke
här nämna, men så mycket kan jag säga, att det, sedan för sjukdomsfall,
möjliga vakanser in. m. 10 procent afdragits från den bestämda
styrkan af 200 man, icke finnes en utbildad artillerist för hvar
annan kanon, och då har man icke ens tagit i betraktande huru
många som skulle behöfvas för oundvikliga aflösningar. Det finnes
icke ens tillgång på en underofficer för hvarje batteri eller
kasematt. Skall fästningen försättas i försvarsskick, kan således
detta icke ske på annat sätt än genom att inkommendera förstärkning
från indelta armén samt inöfva densamma att sköta kanonerna.
A la bonheur, det kan ju kanske gå för sig, men icke går det
bra; och vi hafva exempel på huru fästningsförsvaret med oöfvadt
manskap sköttes under 1870 och 1871 årens fransk-tyska krig.
Frankrike hade motgång i början af kriget och måste draga allt
hvad artillerister hette till fältartilleriet. Det var nationalgardister
som då skulle försvara en stor del af fästningarna, och det väckte
förundran öfver allt, huru hastigt fästningarna folio.

Komma vi sedan till de officerare, som finnas att disponera för
Vaxholms försvar, så veta vi, att det är artilleriofficerare från hufvudstationerna
Stockholm och Göteborg, som turvis kommenderas
att tjenstgöra vid de vid Vaxholm förlagda kompanierna af artilleriet.
Dessa officerare utbildas vid fältartilleriet, gå der igenom rekryt-
och underbefälsskolor, men kommenderas nu först under ett
år att såsom subaltern officerare tjenstgöra vid fästningsartilleriet,
dit de då naturligtvis komma såsom ett slags kalfrekryter. De
stanna der visserligen ett år, men under längtan att komma tillbaka
till sin förra verksamhet, dit de också gå tillbaka efter kommenderingens
slut; intresset att sätta sig in i fästningsartilleriet må
nu hafva varit huru stort som helst, så säger det sig sjelft, att de
dock skola vara mest intresserade af det vapen de egentligen tillhöra,
fältartilleriet. Hvad kompanicheferne angår, så kommenderas
oftast de yngsta kaptenerne i sådan egenskap, och när de sedan
blifva i tur till batterichefer, flyttas de tillbaka till fältartilleriet.
Det finnes sålunda icke något befäl, som uteslutande med lif och
lust egnar sig åt detta fästningsartilleri. Följden blir också den,
att dess utbildning står betydligt efter fältartilleriets, och — hvad
värre är — att de officerare, som i farans stund kommenderas dit,
då icke ega den kunskap, hvarken i fråga om sjelfva kanonerna eller
terrängen, som de behöfva.

Kanonerna på en fästning äro af mångahanda slag. En del
måste vara afsedda att användas mot pansarfartyg, eu del mot jordverk
och andra åter mot trupper. Det finnes sålunda kanoner af

Onsdagen den 10 Mars. f. in.

15 N:o 21.

från och med 9 tums kaliber och ända ned till små kulsprutor.
Tron I, rnine herrar, att det är lätt för eu officer, som kommenderas
dit, att genast sätta sig in i huru dessa kanoner böra rätt
skötas och taga ut huru de böra bäst verka i händelse af krig?
Nej, det är nästan omöjligt. Det finnes snart icke något land mer
än Sverige och Norge, som icke har särskildt fästningsartilleri eller
som icke skilt sitt fästningsartilleri från fältartilleriet, dit det förut
hörde, ty man har i alla länder funnit det vara mindre lämpligt
att låta denna dyrbara fästningsmateriel, på hvilken så stora anspråk
ställas, skötas af mindre kunnigt eller åtminstone mindre öfvadt folk.
Jag har varit fullt medveten om vigten af Stockholms försvar, om vigten
af att hindra fiendtliga fartyg att löpa in i Mälaredalen, jag har varit
fullt medveten om att detta försvar icke blir fullt effektivt, om
icke eu fästningsbataljon med stadigvarande befäl uppföres vid Vaxholm,
och detta har varit anledningen till att jag, oaktadt jag behjertat
så väl ett som annat, ansett mig skyldig atVnu å nyo framkomma
med detta förslag. Dock ber jag Kammaren" var öfvertygad
derom, att det icke ligger den ringaste »envishet» i detta — ett
ord, som man begagnade mot mig vid remissdebatten — åtminstone
tror jag mig fullkomligt kunna försvara eu sådan envishet, ty icke
kan den omständigheten, att ett förslag två eller tre gånger förkastats
af Riksdagen, utgöra något skäl att icke framlägga det å nyo.
Då glömma vi mycket lätt hvad som passerat. Jag skulle kunna
anföra många exempel på sådana förslag, som, oaktadt de eu eller
flere gånger blifvit förkastade, dock lyckats vinna Riksdagens bifall,
när de åter blifvit framstälda. Huru många gånger hafva till exempel
icke frågorna om afskrifning af grundskatterna och lindring i
indelningsverkets bördor afslagits af Riksdagen? Men detta hindrade
icke att de å nyo kommo fram förra året, framlagda då af regeringen,
och då vunno de Riksdagens godkännande. Icke skall man taga
till förevändning för ett afslag, att eu fråga eu eller två gånger
förut blifvit väckt och då förkastats, utan man bör väl för hvarje
särskild gång pröfva behofvet och derefter döma. Det är sannerligen
icke behagligt att stå riksdag efter riksdag och kämpa för
att vinna hvad man anser behöfligt, men man gör det, om man
anser det vara en pligt; och så anser äfven jag det i denna fråga.
En krigsminister, som ser att försvarsväsendet har brister, hvilka
kunna medföra våda, är skyldig att anmäla detta för Riksdagen
och äfven framlägga förslag till deras afhjelpande, utan afseende på
hvad en mer eller mindre flygtig folkopinion dömer i det fallet. Han
ådrager sig ansvar, om han handlar på annat sätt.

Mången finnes väl bär, som känner förhållandet vid utbrottet
af det fransk-tyska kriget 1870. Man visste i Frankrike att den
preussiska bären var mycket väl rustad och man drog sig derför i
vissa kretsar för att anfalla den. Men då krigsministern tillfrågades
i franska deputeradekammaren om armén vore redo i händelse af
ett krig, afgaf han det bekanta, men lättsinniga svaret: »Ja, inte

Angående
organisation
af eu fästningsartilleribataljon
å
Vaxholm—
Oscar-Fredriksborg.

(Forts )

N:o 21.

Angående
organisation
af en fästningsartilleribataljon
å
Vaxholm—
Oscar-Fr edrihsborg.

(Forts.)

/

16 Onsdagen den 10 Mars, f. m.

ens en knapp i damaskerna fattas.» — (Den franske soldaten bär,
som vi veta, ett slags hvita damasker öfver nedra delen af benkläderna
samt öfver skodonen; hall är mycket svag för att dessa damasker
alltid skola vara rena och putsade; de äro favoritplagg och det var
också derför som krigsministern tog dem såsom exempel.)

Jag har, som sagdt, sökt visa att hvad Kongl. Maj:t här föreslagit
är af oundvikligt behof för landets försvar; att svara i enlighet
med den omnämnde franske krigsministern kan ju vara behagligt för
ögonblicket, men till skada; man handlar mera pligtenligt om man
söker gagna, äfven med risk att vara obehaglig för Kammaren.

Herr Friherre Stackelberg anförde: I motsats mot den ärade
utskottsledamoten, som först hade ordet och hvilken reserverat sig
mot Utskottets hemställan, tillåter jag mig yrka bifall dertill.

Reservanten säger, bland annat, att det förefallit honom, lindrigast
sagdt, oväntadt att regeringen åter igen framkommit med detta
förslag. Men är icke just den omständigheten, att en regering,
som visat sig gerna vilja gå Riksdagens önskningar till mötes, icke
tvekar att år efter år göra samma framställning, ett bevis för, att
hvad regeringen i denna punkt föreslagit är nödvändigt att bifalla.
För min del vill jag icke ikläda mig ansvaret för ett afslag, och
yrkar derför bifall till Utskottets förslag.

I detta anförande instämde Herr Fredenberg.

Herr von der La naken yttrade: Herr Talman, mine herrar!
Äfven jag skall be att få på de af Herr Krigsministern anförda skäl
yrka bifall till Stats-Utskottets förslag. Jag ber endast att få tilllägga
såsom mitt jprcuterea censeo i försvarsfrågan, att, om utgiftsposterna
på fjerde hufvudtiteln år efter år svälla, detta uteslutande
är beroende derpå, att .man icke följdrigtigt vill tillämpa den allmänna
värnpligtens principer och dess konseqvenser. Så länge vi
draga oss derför, skall såsom ett oblidkeligt faktum qvarstå, att vi
här i Sverige komma att hafva den minst effektiva, men på samma
gång dyraste försvarsorganisation.

Jag yrkar bifall till Utskottets hemställan.

Herr Danielson: Jag har mycket rigtigt i min reservation

mot Utskottets hemställan sagt, att jag ansåg det oväntadt, att
regeringen å nyo kommit fram med detta förslag. Men dermed har
jag endast velat uttala min förundran öfver, att detta förslag framkommit
utan sammanhang med förslag till förändring af den indelta
armén, hvilket förslag Herr Krigsministern i fjol antydde skulle
komma att i år föreläggas Riksdagen. Jag vill äfven minnas, att
regeringen då gjorde någon antydan om att sätta ett eller ett par
kavalleriregementen på vakans, och det var mig äfven derför ytterligare
oväntadt, att detta förslag framkommit så som det nu gjort.

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

17 N:o 21.

Man har antydt, att denna bataljon vore alldeles nödvändig.
Ja, låtom oss, ehuru jag ej gör det, för ögonblicket erkänna detta,
men jag vill då dei-vid upplysa, att jag inom IJtskottsafdelningen
frågat en framstående militär, om vi hade något ordentligt försvar,
sedan denna fästningsbataljon blifvit uppsatt. Nej, svarade lian, vi
hafva i alla händelser för litet af alla vapen. Hvad skall man väl
tro, när man får ett sådant svar af eu erfaren fackman. Jag är
äfven öfvertygad om, att i fall man stälde denna fråga till Herr
Krigsministern skulle han svara på samma sätt; och vid sådant förhållande
bör man väl gå varsamt till väga, då man ändå ej kan nå
målet derhän att militärerna bli nöjda. För min del anser jag,
att det icke är omöjligt att om Kong!. Maj:t nödvändigt vill hafva
en fästningsartilleribataljon, en sådan kunde ordnas på annat sätt,
t. ex. genom att förlägga ett par kompanier af gardena till Oscar
Fredriksborg och Vaxholm och låta inöfva dem till kanonexercis och
hvad som i öfrigt erfordras för skötande af fästningsartilleri. En
sådan anordning vore ju mycket lätt, om man verkligen behöfde
detta artilleri, utan att anslaget på fjerde hufvudtiteln derför behöfde
höjas, men åt detta håll synes Kongl. Maj:t icke vilja gå.
Man vill jemte bibehållande af allt som förefinnes dertill hafva så
mycket som möjligt. Det är åtminstone min tro, och jag tror att
den åsigten är ganska fast och allmän, att man icke innan något
förslag till ordnande af indelta armén föreligger bör bevilja detta
anslag; och det skulle mycket förundra mig, om denna Kammare
skulle frångå sina förut uttalade åsigter i detta fall. Om man nu
bifaller detta anslag och vidare det begärda anslaget till Karlsborg,
är man redan inne på en höjning af omkring en million eller åtminstone
åtta å niohundratusen kronor endast för dessa tvenne
ställen; och sådant tror jag för min del icke går an. Vill Kongl.
Maj:t hafva mera artilleri och mera befäl till dessa fästningar, tror
jag, att han väl kan vinna detta genom omflyttningar från andra
regementen, och det är också, som jag nämndt, af denna anledning
jag ansett det nu föreliggande förslaget litet oväntadt. Då icke
någon väsentlig förändring egt rum i Kammarens sammansättning
sedan förra Riksdagen och Kammaren då afslog begäran om ett
dylikt anslag, antager jag, att Kammaren nu skall hafva samma
uppfattning som i fjor. Det kan ju hända, att när nya val till
denna Kammare egt rum, Kammaren kan få en annan uppfattning;
men äfven af denna anledning tänkte jag, att Kongl. Maj:t kunnat
vänta någon tid med att åter framkomma med detta förslag. Jemväl
på denna grund kunde mitt yttrande således anses vara berättigad!.
Men hvad som för mig ändå var mest oväntadt, var att
icke få se något förslag framlagdt till förändring af den indelta
armén. Må vara att det icke finnes något annat främmande land
mer än Norge, som har sitt fästningsartilleri sammanblandadt med
fältartilleriet, men för min del tror jag att vi skola akta oss
att för mycket härma efter utländingen i detta fall, ty vi nordAndra
Kammarens Prof. 1886. N:o 21. 2

Angående
organisation
af en fästningsartilleribataljon
å
Vaxholm—
Oscar-Fr edriksborg.

(Forts.)

N:o 21. 18

Angående
organisation
af en fästnings
artilleribataljon
å
Vaxholm—
Oscar-Fredrilcsborg.

(Forts.)

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

bor hafva helt andra förhållanden och böra se till huru dessa gestalta
sig.

Jag skall icke uppehålla Herrarne längre, utan endast tillkännagifva
att jag fortfar att yrka afslag å den föredragna punkten.

Häruti förenade sig Herrar Larsson i Loa, Oléhn, Sjöberg i
Bodaryd, Björkman, Jönsson i Mårarp, Odell och Erickson i Bjersby.

Vidare anförde:

Herr Persson i Vadensjö: Jag kan icke annat än till alla

delar instämma med Herr Danielson. Då denna hufvudtitel behandlades
inom Stats-Utskottets afdelning, var det mycket tal just om
Vaxholm—Oscar-Fredriksborgs befästning, och man kom till det
resultat, att det icke gick an att bevilja detta stora anslag. I en
föregående punkt, der det var fråga om förändringar i veterinärstaten,
hade Kongl. Maj.-t föreslagit att ganska betydligt minska antalet
veterinärer för att förbättra deras ställning. Hade i denna
punkt skett på samma sätt, tror jag icke något skulle vara att
deremot anmärka. Men i afseende på de stora anslagen till fästningsartilleriet
har alls ingen inskränkning ifrågasatts, och jag tror
derför det skulle väcka afvoghet inom landet, om Riksdagen nu
beviljade detta stora anslag.

Hvad beträffar yttrandet af en talare här bredvid, att dessa
utgiftsposter härleda sig från att vi icke gått in på det nya värnpligtsförslaget,
vill jag erinra, att då vi nu se hvilka kostnader som
äro förknippade med genomförandet af den nya beväringslagen, vi
kunna vara nöjda att ej värnpligtsförslaget i hela dess vidd af Riksdagen
antagits.

Jag yrkar afslag på hvad Kongl. Maj:t i denna punkt föreslagit.

Herr Statsrådet Ryding: På det icke Kammaren må tro, att
jag yttrat ett och menat ett annat, ber jag att få hänvisa Kammaren
rörande denna fråga till Kongl. Maj:ts proposition till förra
Riksdagen, Bilagorna, fjerde hufvudtiteln, sidorna 4, 5 och 7. På
4:de sidan står, att om de partiella förbättringarnes väg skall inslås,
bör man börja med »det vapenslag, der detta bäst behöfves och för
närvarande äfven lättast låter sig verkställas, nemligen vid artilleriet».
På sidan 5 förekommer derefter följande strof: »Derför börjar man
ock — som jag tror — att allt allmännare inse indelningsverkets
olämplighet såsom organisationsgrund för kavalleriet. Af denna anledning
torde ock det indelta kavalleriet vara den trupp, som i andra
rummet bör komma i åtanka vid de partiella reformernas genomförande,
och för säkerhets skull och för att förekomma missförstånd,
heter det på sidan 7, är det således klart att, i fråga om försvarsväsendets
utveckling, den närmaste tidpunkten mest lämpar sig för beträdandet
af de partiella reformernas väg, så torde äfven — af hvad

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

19 N:o 21.

jar här ofvan anfört — obestridligt framgå, att de reformer, som
först vidtagas, böra afse specialvapnens och för närvarande främst
artillerivapnets ^utveckling, på samma gäng som i allmänhet de
garnisonerade truppernas tjenstgöringsförhållanden och hela ställning
förbättras''». Således om det är någon som längtar efter genomförande
af en ny organisation för kavalleriet, så bör han nn biträda
regeringens förslag till organisation af artilleriet, hvarefter kavalleriet
kommer i nästa rummet. Jag ber tillika att få upplysa, att
förslag till ny organisation för kavalleriet är under utarbetning, men
att, då denna fråga sammanhänger med nödvändigheten att anskaffa
en del nya lokaler, det icke ansetts lämpligt att ännu framlägga
förslag för Riksdagen om kavalleriets omorganisation enligt 1883
års grunder. Det är bekymret för anskaffande af dessa lokaler, som
vållat uppskof med frågan, och förnämligast vållat, att förslaget
ännu icke är fullt utarbetadt.

Herr Rydin: Jag har icke mycket att tillägga i afseende på

behöfligheten af det föreliggande anslaget. Den har af Herr Krigsministern
blifvit på sådant sätt utvecklad, att till och med den
värde talare, som försvarat reservationen, medgaf att anslaget vore
nödvändigt.

När det sålunda här är fråga om ett anslag, hvilket enstämmigt
anses för nödvändigt, så har jag frågat mig, hvilka skäl som
kunna förefinnas för yrkande på afslag derå. Det ena af de skäl,
som i detta afseende blifvit anförda, är det, att man ansett, att anslagen
på fjerde hufvudtiteln icke borde ökas. Då skulle man hafva
kunnat vänta sig, att anslagen på samma hufvudtitel icke heller,
enligt Utskottets förslag, bort blifva ökade, men icke förty finner
man, att Stats-Utskottet i en punkt ökat anslagen ganska betydligt
utöfver hvad Kongl. Maj:t föreslagit nemligen i fråga om dagaflöning
åt beväringsmanskapet. Jag lemnar derhän, huru vida denna
ökning varit nödig eller icke, men ett faktum är, lätt Stats-Utskottet
i denna punkt helt och hållet öfvergifvit den princip, som Stats-Utskottets
ledamöter af denna Kammare sjelfve uttalat såsom den för
dem bestämmande, nemligen att icke öka anslagen på denna hufvudtitel.
Sålunda gäller icke detta skäl. Det andra skälet har varit,
att man ansett sig icke böra bevilja något till den här ifrågasatta
organisationen förr än i sammanhang med hela stamtruppens omorganisation.
Men huru har det förhållit sig med frågan om stamtruppens
organisation. Kongl. Maj:ts tid efter annan härom framlagda
förslag hafva antingen blifvit förkastade eller också maltraiterade,
att de blifvit för Kongl. Maj:t oantagliga. Under sådana förhållanden
återstår uppenbarligen endast att beträda de partiella reformernas
väg. Då här är fråga om en partiel reform, och då
något mera genomgripande organisationsförslag för närvarande icke
kan vara att förvänta, så anser jag för min del, att vi, med bifall
till det nu väckta partiella förslaget, böra fortgå på de partiella re -

Angående
organisation
of en fästningsartilleribataljon
å
Vaxholm—
Oscar-Fredriksborg.

(Forts.)

Jbo 21. 20

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

Angående
organisation
af en fästningsartilleri-■

bataljon a
Vaxholm —
Oscar-Fredriksborg.

(Forts.)

formernas väg, till dess vi hunnit växa in i eu n_v organisation,
som sålunda slutligen af sig sjelf kan fullfärdig framträda. Det är
ur denna synpunkt jag anser det vara af vigt, att jlet här af Kongl.
Maj:t framlagda och af Stats-Utskottet tillstyrkta förslaget vinner
Riksdagens bifall. Dessutom ber jag att få fästa uppmärksamheten
uppå, att organisationen af detta manskap skulle ske efter samma
grunder, som redan blifvit af Riksdagen antagna och äfven redan
tillämpats vid de värfvade regementena. I afseende å specialvapnen
har man städse förfäktat den åsigt, att det vore ett särskild! förhållande
med dem, och således berör det föreliggande förslaget icke
heller arméorganisationen i sin helhet. Under föregående dagars
vigtiga debatt var den ena delen af Kammaren för ett förslag, som
syntes den utgöra ett medel att grundlägga och befästa vår ekonomiska
sjelfständighet, hvaremot den andra delen af Kammaren ansåg
sig, då regeringen motsatte sig förslaget, böra understödja regeringen
i detta afseende. Jag hade trott, att i denna fråga de olika
meningarne — deras, som vilja betrygga den ekonomiska, och deras,
som vilja betrygga den politiska sjelfständigheten — borde kunna
enas och gifva regeringen ett förtroendevotum genom att bevilja
det förevarande anslaget.

Herr Danielson: Den siste talaren talade om partiella re former

och förbättringar. Jag vill fästa Kammarens uppmärksamhet
på, att vi i någon mån sökt afhjelpa de olägenheter, som skulle
uppstått i afseende på fästningsartilleriet, då Kongl. Maj:t i somras
skickade trupper till Gotland, och Karlsborg, som det uppgifves,
alldeles blottades på trupper. Kongl. Maj:t har, som Herrarne torde
hafva sig bekant, nemligen begärt, att stamtrupperna på Gotland
skulle förökas, och detta har Stats-Utskottet tillstyrkt. Således blir
der eu förbättring i artilleristyrkan, och antager jag, som jag förut
äfven nämnt, att komme Kongl. Maj:t med förslag, som vore begränsade
inom redan under hufvudtiteln utgående anslag, tror jag
Riksdagen skall lemna sitt bifall dertill. Derpå hafva vi ett tydligt
exempel i frågan om veterinärstaten, som nu blifvit mera effektiv
och nyttig. Men att gång på gång öka anslagen och gifva förhoppning
om ännu mera i framtiden, det anser jag för min del
vara vanskligt.

Herr Andersson i Plöninge: Jag begärde ordet endast för

att komma i tillfälle att yrka afslag på Stats-Utskottets hemställan
i denna punkt.

Herr Gustafsson: Jag är fullkomligt af Herr Krigsministerns

åsigt, att denna fråga är för landet af största vigt, men jag kan
dock icke dela hans åsigt om nödvändigheten att nu för tredje gången
ställa denna sak under Riksdagens pröfning. Herr Krigsministern
sade, att han skulle ådragit sig ett svårt ansvar, om han nu

Onsdagen den 10 Mars, f. ra.

21 fi:o 21.

icke framlagt förslaget, men detta ansvar har ju representationen
tagit på sig, då den två gånger afslagit detsamma. Herr Krigsministern
går enligt mitt förmenande till en annan ytterlighet än
marskalk Leboeuf, som under Napoleon III yttrade, att det icke
fattades en knapp i någon damask i hela franska armén, då Herr
Krigsministern finner, att hos oss fattas allt eller allt för mycket.
Ty hos oss fattas verkligen icke så mycket som man vill påskina.
I Kongl. propositionen säges, »att rätta handhafvandet af eu dyrbar
fästningsartillerimateriel, med ammunition och utredning, kräfver
studier och erfarenhet af annan art än som kunna förväntas hos ett
från fältartilleriet beordradt tillfälligt befäl.»

Ja detta är mycket lägligt, men hvarför då icke stanna vid
befälet, då studier för manskapet helt visst icke äro så nödvändiga.
Jag är i likhet med Herr Krigsministern förvissad om behofvet af
studier för befälet. Jag har sjelf bott i närheten af fästningen och
samtalat med officerare samt kommit till den öfvertygelse, att det
fordras långa och svåra studier för att handhafva denna materiel,
och jag har sett, med hvilken ifver officerarne egna sig deråt. Men
detta gäller blott för befälet, icke för manskapet. Om således kär
endast föreslagits anslag för befälet och icke till en ny trupp, så
hade saken möjligen mottagits annorlunda. Herr Krigsministern
har ju medgifvit, att denna materiel kan handhafvas af andra trupper
än som uteslutande äro för ändamålet afsedda. Herr Danielson
föreslog också att taga några kompanier af våra garnisonerade regementen
och inöfva dem till reservtrupper, som vid behof kunna
användas vid fästningen.

Det har äfven framhållits för bifall till Kongl. Maj:ts proposition
i denna punkt ett annat skäl, som enligt mitt förmenande är
synnerligen svagt. Der står nemligen i den Kongl. propositionen,
att, när man sistlidne sommar tog de der trupperna från Karlsborg
och förde dem till Gotland, så fans det icke tillräckligt med trupper
qvar på Karlsborg. Ja, detta kan nog vara sant, men hade
dessa trupper icke blifvit förda till Gotland, så hade ingen brist
uppstått vid Karlsborg. Och detta öfverförande af trupper till Gotland
var en svaghet, ty de försvarsåtgärder, som der vidtogos, voro
sannerligen icke till någon nytta.

Herr Krigsministern beskref nyss Vaxholms fästning och sade,
att omständigheterna ovilkorligen framtvinga nya batterier. Ja, det
må så vara, men jag tror, att de också framtvingas af något annat.
Om man skickar en fortifikationsgeneral eller annan officer dit och
säger åt honom, att han får befästa så mycket han anser nödvändigt,
så är jag öfvertygad om, att han till sist skall befästa hvarenda
klippa. Har han väl befästat en, så skall han sedan befästa
den närmast intill liggande för att derigenom försvara den först befästade,
och på det sättet skall han fortsätta, tills han slutligen
fått ett batteri på hvarenda klippa ända ut i de yttersta skären.

Herr Rydin säger, att Riksdagen bör vara med om att på de

Angående
organisation
af en fästningsartilleribataljon
å
Vaxholm—
Oscar-Fredriksborg.

(Forts.)

N:o 21. 22

Angående
organisation
af en fästnings
artilleribataljon
å
Vaxholm—
Oscar-Fredriksborg.

(Forts.)

Onsdagen den 10 Mavs, f. m.

partiella reformernas väg förbättra vårt försvarsväsende. Ja, mine
Herrar, vi hafva nu i 70 år gått på de partiella reformernas väg,
men har man det oaktadt någonsin hört sägas: nu är vårt försvar
i ett tillfredsställande skick, nu är det bra. Nej, det har ständigt
varit lika illa för det. Således måste den vägen ej vara den rätta.
Kunde vi få ett fullständigt förslag, inpassadt i budgetens nuvarande
kostnader, och hvari inskränkningar blifvit gjorda, der så befunnits
möjligt, och utvidgningar, der sådana äro absolut nödvändiga, då
skulle säkert dermed mera vinnas; men partiella reformer som icke
gagna till något, tror jag vi böra akta oss för.

Jag har allt för mycket sett, huru våra redan befintliga garnisonstrupper
uppfostras och huru de uppföra sig, för att vilja vara
med om uppsättandet af några nya sådana trupper. Man säger att
de numera få en god uppfostran i kasernerna. Jag har deremot
tyckt mig finna, att det icke gått framåt med deras uppfostran, och
såsom stöd för denna min uppfattning vill jag nämna, att då under
år 1885 81 man af Stockholms garnison blefvo dömda för brott
och 43 skickades till disciplinkompaniet, var antalet för brott dömda
och bortskänkta år 1884 endast respektive 76 och 32. Vi kunna
häraf se att kasernlifvet försämrar men icke förbättrar manskapet.

Jag kan således icke vara med om att bevilja något anslag till
uppsättande af nya garnisonstrupper, utan får derför instämma i
reservanternas uttalade åsigter och yrka afslag på Utskottets hemställan
i denna punkt.

Herr Carl Ifvarsson: Då en af Stats-Utskottets ledamöter,

reservant liksom jag, redan uppträdt till försvar för reservanternas
hemställan i denna punkt, kunde jag gerna tiga stilla och således
icke deltaga i diskussionen. Men då jag hörde en talare yttra sig i
det syfte, att han ville föra frågan in på det politiska området, ansåg
jag mig pligtig att säga min mening derom.

Min åsigt är egentligen, att man i frågor rörande vare sig
landt- eller sjöförsvaret icke får hänföra de herrar statsråd, till hvilkas
departement sådana frågor höra, till politiske män. Jag anser
nemligen, att de egentligen äro att betrakta såsom fackmän, hvilka
hafva andra bakom sig, och att de derför anse sig skyldige hvar
och en inom sitt fack att framlägga förslag till sådana förbättringar,
som från den sidan kunna vara önskvärda. De tänka kanske mindre
på och hafva måhända icke heller alltid reda på ställningen i landet.
Men om de göra sin skyldighet på detta sätt, så är det enligt
mitt förmenande Riksdagens pligt att taga hänsyn till den ekonomiska
ställningen i landet, och se till huru långt man kan våga gå
i beviljandet af anslag; detta utan afseende på den högre politiken.
Jag har aldrig förnummit, att det funnits någon skilnad mellan
krigs- och sjöministerns ställning i det fallet. Den har varit ungefär
densamma hela vägen igenom, och detta har sannolikt sin orsak
i den omständigheten jag nyss nämnde. Jag tror, att det icke för

28 N:o 21.

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

oss finnes något skäl att hädanefter handla annorlunda. Vi böra
derför utan afseende på, huru vida vi i öfrigt gilla regeringens åtgöranden
eller ej, handla fullt sjelfständigt i detta hänseende.

Jag har velat uttala detta, på det ingen må tro, att vi reservanter
sett frågan från någon politisk synpunkt. Enligt mitt förmenande
höra, såsom jag redan sagt, frågor rörande vårt försvarsväsende
icke heller ses från den sidan.

Emellertid förenar jag mig med dem, som yrkat rent afslag å
•denna punkt.

I detta yttrande instämde Herrar Magnus Jonsson, Andersson
i Lyckorna Börjesson, Folke Andersson och Truedsson.

Herr T o 11: Med afseende så väl på hufvudstadens öppna läge
i händelse af fiendtligt anfall som ock på nödvändigheten att kunna
vårda och handhafva den dyrbara materiel som redan finnes, har
jag röstat för bifall till den föregående punkten om anslag till artilleriskjutskolor,
och af samma anledning förenar jag mig med dem, som
yrkat bifall till Utskottets förslag i den nu föredragna punkten.

Herr Frih. Stackelberg: Jag skall icke till besvarande upp taga

flere än en af de anmärkningar, som nyss gjordes af en talare
på stockholmsbänken, nemligen den, att, om det vore fråga om att
med detta anslag öfva befälet, vore det en annan sak, och att manskapet
icke behöfde någon öfning. Som Herrarne veta, är det dock
icke generalen ensam, som vinner slaget; derföre är det fullt ut lika
nödvändigt att öfva manskapet som befälet i kanonernas bruk.

Herr Ahlström instämde med Frih. Stackelberg.

Herr Hedin: Det är med mycket stor ledsnad som jag fun nit,

att jag i år befinner mig på en annan ståndpunkt än den, der
jag för 10 månader sedan sammanträffade med min ärade vän, representanten
på ölandsbänken; och det är för sakens skull icke hugnerikt
för mig, att den omständigheten, att vi äro skilda åt, icke
beror derpå, att jag förflyttat mig från min ståndpunkt. Det hade
varit vigtigare i betraktande af den position, han och jag intaga i
Kammaren, om han stode qvar, och mera betydelselöst, om jag gått
åt annat håll. Han säger i sin reservation och har upprepat det
under ett par af sina anföranden i dag, att, såsom skäl mot bifall
till Kongl. Maj:ts förslag eller till och med till den del af Kongl.
Maj:ts förslag, som vunnit understöd af Stats-Utskottets majoritet,
den omständigheten är afgörande, att man, då anslagen under fjerde
hufvudtiteln redan vuxit till betydlig höjd, icke bör öfverskrida det
nuvarande slutbeloppet med mindre detta sker i sammanhang med
en fullständig ombildning af hela vårt härväsende. Detta skäl kan
till nöd låta höra sig i deras mun, som trots halftannat årti -

Angående
organisation
af en fästnings
artilleribataljon
ä
Vaxholm—
Oscar-Fredrihsborg.

(Forts.)

N:o 21. 24

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

Angående
organisation
af en fästnings
artilleribataljon
å
Vaxholm—
Oscar-Fredrilcsborg.

(Forts.)

ondes erfarenhet om vanskligheten, för att icke säga omöjligheten,,
af att på en gång, i ett enda slag fullständigt lösa de kombinerade
försvars- och skattefrågorna, dock stå qvar på den gamla ståndpunkten:
allt eller intet. Men skälet är, om jag får använda min
gamle väns egna ord i reservationen, »lindrigast sagdt oväntadt»,
då det kommer från en statsutskottsledamot, som i fjor var med
om att beträda de partiella, successiva reformernas väg, och som då
här i Kammaren både uttalade den öfvertygelse]:)., att man då tog
ett betydelsefullt steg i den rätta rigtningen, och sina förhoppningar
att vi på den vägen skulle komma fram till det mål, vi så länge
eftersträfvat.

Han har vidare sagt, att man förut, åren 1884 och 1885, gifvit
skäl för afslag af samma hemställan, som nu kommit från Kong],
Maj:t. År 1884 svarade Riksdagen i sin skrifvelse till Kongl. Maj:t,
att den icke både bifallit Kongl. Maj:ts framställning, men anförde
derför platt icke något skäl, och år 1885 talade den icke om något
annat än att slutsumman på fjerde hufvudtiteln redan hunnit nå en
så betydlig höjd. Nej, jag misstager mig, det var icke Riksdagen
som anförde detta skäl; år 1885 likasom 1884 anmälde Riksdagen i
sin skrifvelse blott att den afslagit den Kongl. propositionen. Men
om jag går till Stats-Utskottets utlåtande för att der finna, hvilka
skäl måhända bestämt Riksdagens uppfattning, så lyda de 1884, att
något giltigt skäl af Kongl. Maj:t icke blifvit förebragt, och 1885
upprepas detta med tillägg, att anslagen vuxit till en så betydlig
höjd. På detta blir man sannerligen icke klok; det utreder ingenting
i sjelfva saken. När talaren här vidare säger, att dessa skäl,
som skulle blifvit anförda 1884 och 1885, ännu ega hela sin betydelse
isynnerhet med afseende å stamtrupper, vet jag icke hvad han
menar. Mig synes, att krigsministern vid den ifrågasatta organisationen
har följdrigtigt, till och med i större utsträckning än jag
väntat, velat tillämpa just de nya principer för stamtruppers anskaffande,
som vi — åtminstone de flesta af oss — varit ense om att
önska, och som flertalet i denna Kammare en gång velat lägga till
grund för hela försvarsorganisationen, förutsatt att äfven utom specialvapnen
en stamtrupp skall finnas. Krigsministern säger, att manskapet
för fästnings- och positionsartilleriet skulle antagas genom
frivilligt anskaffande och utbildas först i en ettårig rekrytskola och
derefter i konstapelskola, hvarefter de, med hvilka aftal gjordes om
förlängd rekapitulation, endast skulle inkallas till en månads repetitionsöfningar
om året. Detta är ju allt hvad vi i den vägen
kunna önska.

När slutligen reservanten erinrar derom, att i år högst betydliga
belopp måste beviljas för tillämpningen af den nya värnpligtslagen,
vill jag erinra, att om det skälet skall gälla i år, lärer det
tyvärr förmodligen hvarje följande år kunna göras gällande mot beviljande
af detta anslag. Ty de kostnader värnpligtslagen föranleder,
äro ju icke af extra eller tillfällig natur.

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

25 N:o 21.

Han har också sagt, att man måste taga hänsyn till den tryckta
ekonomiska ställningen i landet. Men Kong!. Maj:t har icke ifrågasatt
några nya skatter. Tvärt om är förhållandet sådant, att statsverkets
blomstrande tillstånd skulle kunna lemna tillfälle till skattenedsättningar.
Denna omständighet i förening med den tryckta
ekonomiska ställningen utgör alldeles icke ett motiv för afslag å
en sådan organisation som den ifrågasatta, om den befinnes nödig,
men väl ett mycket kraftigt motiv mot påläggande af tullbeskattning
på spanmål.

En talare har här åberopat som skäl mot bifall till Kongl.
Maj:ts förslag den oro, som skulle uppkomma i landet och som skulle
möta, såsom hans ord folio sig, beviljandet af de stora, ifrågasatta
anslagen. Ja, oron i landet får en representant finna sig i att möta,
när han handlat så som han ansett vara rigtigt. Det är väl för
öfrigt en representants pligt att icke vika tillbaka för ogrundade
föreställningar, utan söka upplysa sina valmän och vederlägga dessa
föreställningar. Och för öfrigt, om vi försumma att fylla äfven de
nödvändigaste luckorna i vårt försvarsverk, kan oron i landet af
annan anledning en gång blifva värre.

Jag skall också anhålla, med anledning af en ärad kamrats
på stockholmsbänken obenägenhet mot att vidare öka antalet af
garnisonerade trupper, att få särskildt erinra om hvad jag nyss anfört,
nemligen att krigsministern sökt inskränka tjenstetiden för
den ifrågasatta truppen till hvad jag förmodar man erkänner vara
den minsta möjliga, att han har accepterat en princip, som länge
och väl af fackmän och lekmän förfäktats och som man på de
senare åren börjat tillämpa äfven på redan befintliga garnisonerade
trupper. Det är icke under den tid, då det värfvade manskapet
är sysselsatt, strängt upptaget från morgon till qväll af sina tjensteöfningar,
som de komma in i supiga vanor, utan sedermera,
när yrkesutbildningen är afslutad och de såsom här kanske mer
än lämpligt varit förhållandet, användas till handräckningsgöromål
och dylikt. Den ärade talaren yttrade vidare, att han hyste farhåga
för att, om man läte fortifikationsofficerare bestämma om
anläggande af fästningar eller befästningar, det icke kulle finnas
någon gräns för hvad de kunde finna önskligt och lämpligt att
företaga. Det förhåller sig dock så, att det icke är fortifikalionsofficerarne
som uppgöra landets försvarsplan. Försvarsplanen är en,
den är en helhet, och det är strategien som bestämmer den. Fortifikationsofficerarne
afgöra icke huru många och hvilka befästningar
skola finnas; deras åliggande är att utföra hvad försvarsplanen
påkallar, och vid dess uppgörande hafva de icke det afgörande ordet.

Det lär väl vara bekant, att man i våra dagar, efter att hafva
i grund ombildat det gamla från förra seklet ärfda befästningsväsendet,
tillmäter det fasta försvaret eu synnerligen stor betydelse.
Äfven smärre länder, som Holland och Belgien, hafva på det fasta
försvaret nedlagt stora kostnader; enligt uppgifter, som jag anser

Angående
organisation
af en fästnings
artilleribataljon
å
Vaxholm—
Oscar-Fredrikshorg.

(Forts.)

N:o 21. 26

Angående
organisation
af en fästningsartilleri•

bataljon å
Vaxholm—
Oscar-Fredriksborg.

(Forts.)

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

vara fullt tillförlitliga, har Holland under åren 1875 till 1882 på
det fasta försvaret nedlagt i medeltal årligen 4 millioner, ocli Belgien
bär under tio års tid på fästningsförsvaret nedlagt omkring
fyra gånger större kostnader årligen än svenska riksdagen. årligen
anvisat för nämnda ändamål under de sista tio aren. Det lär också
vara klart, att det fasta försvaret måste hafva en synnerligt stor betydelse
för vårt land, desto större ju mera försvarsorganisationen i
sin helhet är svag med sin icke talrika och redan från mobiliseringens
början sjunkande stamtrupp och sin otillräckligt öfvade beväring.
Yi veta, att fackmän hafva uttalat den mening, att för ett
försvarskrig i Sverige två operations- eller lägerfästningar, den ena
vid Qvicksund och den andra i trakten af Hallsberg eller Palsboda
skulle kunna få en kanske afgörande betydelse för försvarets utgång.
Men när man får höra talas om kostnaderna, som för hvardera färdig
och bestyckad beräknas till omkring 20 millioner, och när man
har i minne historien om Karlsborg, da tvingas man lätt pa den
tanken, att denna befästningsplan är mer än oviss. Det var i berättelsen
till 1823 års riksdag om hvad i rikets styrelse sig tilldragit,
som Kongl. Maj:t underrättade riksdagen, att han, som funnit
nödigt, att upprätta ett försvarssystem i det inre af riket, i sådant
ändamål besluta anlägga eu fästning till hufvuddepot för arméns
materiel vid Vannäs, och att man da hade i 4 ar arbetat pa denna anläggning.
Det är således nu på 67:de aret som vi bygga pa Karlsborg,
och af de föreliggande handlingarna kan enhvar inhemta, att
det ännu erfordras utöfver de 8 millioner, som hittills torde vara
använda, ännu 1,800,000 kronor för att bringa fästningen till den
grad af försvarbarhet, att den åtminstone är skyddad mot en öfverrumpling,
hvartill komma kostnaderna för de af alla fackmän för
nödiga ansedda detacherade forter, utan kvilka den icke kan försvaras
mot ett någorlunda allvarsamt anfall. Under sadana förhallanden
kan man icke komma till något annat resultat än att i vart
land positionsförsvaret måste i betydlig mån ersätta fästningar och
få en stor betydelse i ett försvarskrig. Nu har Riksdagen under en
följd af år beviljat anslag till positionsartillerimateriel. Om två
år skulle denna materiel enligt 1876 års plan blifva fullt färdig,
Men för skötande af denna materiel finnes, på sätt en fackman nyligen
offentligt yttrat, i den svenska hären hvarken befäl eller manskap,
hvarförutom den dyrbara materielen blir i farans stund värdelös.
Liknande är förhållandet med fästningsartilleriet. Krigsministern
har i sitt yttrande till statsrådsprotokollet alldeles oförbehållsamt
blottat tillståndet, då han erinrat om effekten af en förflyttning
af 100 man från Karlsborg till Gotland, och han tillägger, att, om
det blifvit nödvändigt att försätta befästningarna i Stockholms skärgård
i krigsberedskap, det der befintliga manskap icke skulle hafva
varit qvantitatift tillräckligt och, man gör dem väl ingen orätt
genom att tillägga, icke heller qvalitatift dugligt. Redan 1878 års
förslag, som utgick från majoriteten i denna Kammare, förutsatte

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

27 N:o 21.

fästningsartilleriets ökande med såsom jag tror 8 kompanier, men
dessa förenades med fältartilleriet. Denna förening af fästnings- och
fältartilleriet förkastades uttryckligen och eftertryckligen af den stora
landtförsvarskomitén, som derutinnan var fullkomligt ense med Kongl.
Maj:t uti hans framställning till 1879 års riksdag. Den stora landtförsvarskomitén
åberopade den erfarenhet, som det senaste kriget,
det emellan Turkiet och Ryssland, lemnat om positionsförsvarets
stora betydelse. Då hade ju också hela Europa, för att icke säga
hela verlden, med beundran och förundran följt den, jag tror i fem
månader fortsatta kampen om Plewna. I sjelfva organisationsfrågan
var den stora landtförsvarskomitén fullt enig. Endast deri förekom
någon skiljaktighet, att några reservanter ville, naturligtvis af kostnadsskäl,
nedsätta antalet af fästnings- och positions-artilleri-kompanierna
sammanräknade från 12 till 10. Huru kan det då vara
möjligt att åberopa och vidhålla hvad Stats-Utskottet 1884 yttrade,
att skäl icke funnes förebragta för nödvändigheten af den föreslagna
organisationen? Jag skall således, Herr Talman, anhålla, att Kammaren
täckes bifalla den del af Kongl. Maj:ts förslag, som fått understöd
af Stats-Utskottets majoritet.

Kanske, eftersom två talare hafva berört den parlamentariskpolitiska
situationen, att det, Herr Talman, må tillåtas äfven mig
att för ett ögonblick göra en skenbar afvikelse från ämnet — dock
för att återkomma till detsamma. Icke vet jag, Herr Talman, om
man här i Riksdagen eller inom landet för öfrigt gör anspråk på
att hafva hvad som vanligen kallas eu parlamentarisk styrelse, men
deremot vet jag med säkerhet något annat, ty det har jag inhemta!
genom historiens studium, att af exempel på god parlamentarism är
tillgången ringare än af exempel på den dåliga. Till den senares
väsentliga kännemärken hör, enligt historiens vittnesbörd den hastiga,
jag vill nästan säga hungriga, förbrukningen af ministrar
och ministérer, och det just icke af de mindre betydande och mindre
dugande — det har visat sig i andra länder, att dessa senare ofta
varit i besittning af den gåfvan att haka sig fast vid en plats, der
just ingen önskade se dem, och dit man knappt vet, huru de anländt
•— utan tvärtom just af dem, som visat sig bäst fatta landets
kraf och bäst vara i stånd, på förmågans och viljans vägnar, att
göra en kraftig insats i utvecklingen.

Nåväl, jag vet icke, om vi kunna sägas hafva en i strängt
teknisk mening parlamentarisk ministére, men det vet jag, att vi
hafva en ministére, hvilkens ledande män visat vilja att arbeta i samklang
med nationens önskningar, med Riksdagens vilja och samtidens
behof. Och det vet jag också, att på sitt område Herr Krigsministern
bär framstegets fana i sin hand. Jag vet hvad vi hafva, men
icke hvad vi kunna få. Det vill säga, att det senare vet jag endast
af ryktena för dagen, hvilka i en stundom skämtsam form äro allvarsamma
nog.

Jag har också iakttagit någonting annat; och jag ber att få

Angående
organisation
af en fästningsar
tiller ibataljon
å
Vaxholm—
Oscar-Fredrihshorg.

(Forts.)

N:o 21. 28

Onsdagen den 10 Mars, f''. in.

Angående
organisation
af en fästning
sar till er im
bataljon å
Vaxholm—
Oscar-Fredrilcsborg.

(Forts.)

underställa Eder pröfning, Herr Talman, huru vida min iakttagelse
varit rigtig eller icke. Jag har af flera tecken sport, att vi redan
känna de första påtryckningarne af en så kallad europeisk nödvändighet.
Utaf erfarenhet veta vi äfven här i landet hvad den nattmaran
är för slag. En politisk reaktion stormar fram öfver Europa.
En optimistisk sinnad vän till mig — han sitter någonstädes i denna
Kammare — frågade mig visserligen för några dagar sedan, hvad
reaktionen skulle hafva att göra här, och om det vore möjligt, att
den skulle kunna nå vårt land. Dertill svarar jag: hvad hade den
här att göra och huru kom den hit under Oscar I regering efter
1848 års händelser, eu svensk reaktion, hvars minnesvärdaste uppenbarelse,
bland så mänga andra, var förslaget om upphäfvande af
tryckfrihetsförordningens egenskap af grundlag, en reaktion, som kom
ena dagen med sunnanvind och den andra dagen med östervågor, eu
reaktion, som under första åren af 1850-talet rufvade öfver hela
Skandinavien, en reaktion från hvilken först Krimkriget befriade det
då nästan halfqväfda Europa? Den kunde komma hit då, den kan
komma hit äfven nu; och jag undrar, huru många äro nog känslolösa
att icke hafva känt något slag af den ufvens vingar. Blicka
vi österut, så finna vi, att Finlands politiska himmel sedan ett fjerdedels
århundrade aldrig varit så tungt molnhöljd som nu. Se vi
vesterut, så frågas, hvem skulle kunnat förutse ännu för endast kort
tid sedan, hvem skulle kunnat hålla för rimligt och tänkbart, att
Fredrik VII:s graf i denna stund skulle finnas höljd af den danska
grundlagens trasor? Öresund är ett smalt vatten och Bottenhafvet
är icke bredt.

Jag skall, Herr Talman, för sakens skull rösta för Utskottets
hemställan. Äfven om jag hyste den åsigten, att denna i sig sjelf
en gång nödvändiga sak nu kunde utan våda anstå, skulle jag likväl
nu afgifva min röst för Stats-Utskottets förslag. Krigsministern,
när han gjort sin pligt, kan undvara ett förtroendevotum. Men
landet kan icke undvara hvad han begärt, och vi — jag är icke
ensam om den mening jag nu uttalar — vi kunna icke i detta ögonblick
undvara honom.

Herr Danielson: Af hvad den siste ärade talaren anförde vill
jag besvara endast hvad som rigtades mot mig, eller påståendet att
jag i fjol varit med om ett förslag i betydelsefull rigtning och åt
rätta hållet som han sade. Ja, jag var med om det, men endast
under den förutsättningen, att något vidare utbildande af härens
stamtrupper icke skulle ske annat än i sammanhang med den indelta
arméns ordnande, så att indelningsverket kom att försvinna.
Det var emot den gamla orättvisan af indelningsverket, det steg i den
betydelsefulla rigtningen, jag var med om. Jag var äfven med om, att
den värfvade armén skulle få rekryteras på det sätt Riksdagen slutligen
beslöt; men, märk väl, det är en väsentlig skilnad mellan det förslaget
och det nu föreliggande. Så länge en del af landets innebyg -

Onsdagen den 10 Mars, f. in.

29

N:o 21.

gare skola bära den väsentliga bördan af försvaret, är det icke rätt
att tala så som den ärade talaren gjorde. Hvarför bär man icke
slagit in på en annan rigtning för att hjelpa saken. För några år
sedan var ju fråga om att uppsätta den så kallade adelsfanan och det
kunde måhända ännu vara ett sätt för nu föreliggande frågas afhjelpande.
Det var eu besynnerlig sak, som talaren ville bevisa,
nemligen att det här icke vore fråga om nya skatter, då vår statskassa
befunne sig i en lycklig ställning. Jag frågar talaren, när
han kan visa att en utgift ej måste fyllas af inkomst eller skatt,
ty statens inkomster bestå ju hufvudsakligen af skatter, och han
som jag har nog den erfarenheten, att har ett anslag på fjerde hufvudtiteln
uppkommit som ordinarie anslag, så är det så godt som
omöjligt att få det minskadt. Jag skall icke vidare uppehålla Herrarnes
tid. Jag vill endast nämna att hvad Herr Hedin anförde såsom
sin åsigt att jag genom hvad jag uttalat i denna fråga i år
mot mitt uttalande i härordningsfrågan i fjol skolat gått från honom,
få svara, att jag anser att det är han, som gått ifrån mig;
men jag vill tillägga att jag skall icke bemöda mig om att gå fatt
honom.

Angående
organisation
af eu fästnings
artilleribataljon
å
Vaxholm—
Oscar-Fredriksborg.

(Forts.)

Herr vice Talmannen Larsson: Jag hade icke ämnat att upp träda

i denna fråga, sedan två af mina kamrater i Utskottet redan
haft ordet och sagt hvad jag ville säga och åtskilligt derutöfver.
Men frågan har tagit sådana dimensioner, att jag icke anser mig
kunna låta kamraterna stå ensamma.

Det är förunderligt, att, om man har till afgörande hvilken
liten fråga som helst, så synes man här i Kammaren hafva benägenhet
för att göra den till en fråga af stor politisk betydelse.
Häromdagen hörde man talas om att »skator skratta», nu hafva vi
fått höra om »ufvar», »maror» och om störtande af ministéren.
Jag vågar försäkra, att, enligt min uppfattning, deras antal skall
snart vara räknadt, som i denna Kammare önska en ministerkris.
Yi, som icke göra i den högre politiken, taga hvarje sajr för sig
och sådan som den är. Och om vi anse, att ett förslag ifrån regeringen
är godt, så understödja vi det. Men om vi icke kunna understödja,
så motarbeta vi detsamma, och detta göra vi utan någon
tanke på att störta ministérer eller åstadkomma politiska förändringar.
Det är visserligen intressant, att någon gång höra tal
hållas i den högre politiken; men jag koppas att de ej måtte komma
pa allt för ofta, ty då skulle de komma att allt för mycket inkräkta
på Kammarens tid.

Hvad sjelfva saken beträffar, skall jag lätt trösta mig, om Utskottets
förslag går igenom, efter som jag, som sagdt, icke anser
frågan vara så stor, som man velat göra densamma. Jag var i
Utskottet tveksam, om jag skulle vara med om förslaget eller mot
detsamma. Då jag beslöt mig för att vara med om afslag, så var
det under den förutsättningen, att man ej borde inlåta sig på byg -

N:o 21. 30

Onsdagen den 10 Mars, f. in.

Angående
organisation
af en fästnings
artilleribataljon
å
Vaxholm—
Oscar-Fredrihsborg.

(Forts.)

gande af nya fästningsverk, då nemligen angående denna sak förelåg
ett alldeles nytt förslag. Ty skall man bygga nya fästningsverk,
så får man tänka på att anskaffa mera folk och mera materialier.

Jag förundrar mig icke öfver krigsministern, som kommit till
Riksdagen med ett dylikt förslag. Om ett krig utbröte, skulle vi
erfara, att mycket i vårt försvarsväsende brister, och krigsstyrelsen
skulle då i första rummet blifva tagen för hufvudet. Om krigsministerns
förslag sålunda icke bifalles, så är det Riksdagen som
bär ansvaret för följderna. Men detta kan icke fattas som ett misstroende
mot krigsstyrelsen. Ty man kan från olika håll vara af
olika tankar, och skulle man icke få hafva olika tankar, så vore
Riksdagen helt och hållet öfverflödig. Jag är viss om att, om Riksdagen
nu afslår hvad Kongl. Maj:t i förevarande hänseende begärt, så
kan detta icke från regeringens synpunkt uppfattas så, som att
Riksdagen icke vill försvara landet, utan som en olika uppfattning
om vigten af denna sak. Man hade vunnit någon erfarenhet i dessa
ämnen med anledning af de rustningar, som senast pågått på Gotland.
Häraf kom det sig, att jag hyste någon tvekan innan jag
bestämde mig, huru jag skulle rösta. Men då två föregående Riksdagar
afslagit denna framställning, och då jag icke gerna ville öka
på utgifterna under fjerde hufvudtiteln, ehuru jag gerna ville vara
med om förändringar af redan befintliga anslag å denna titel, så
reserverade jag mig mot Utskottets förslag; och af samma skäl
kommer jag nu att rösta för reservanternas förslag.

Herr Hedin: Herr Talman! Det är minst 3 talare, som under
de sistförflutna dagarne vidrört högpolitiska ting. — Jag svarar endast
för mig.

Om, Herr Talman, en utredning skulle anställas, huru vida jag
under min riksdagstid med onödigt talande mera upptagit Kammarens
tid än den siste ärade talaren, så skulle jag med största
nöje och förtröstan underkasta mig en sådan undersökning, och inställa
mig för, — såsom jag antar det blefve — en kompromissrätt,
som skulle döma i saken.

Jag vill tillägga med afseende å det ordet, att Riksdagen tager
ansvaret på sig, om den afslår hvad krigsministern sagt vara nödvändigt
för afhjelpande af de största bristerna i försvarsväsendet,
att, med all respekt för allas känsla af ansvar, ansvaret här i Kammaren
är kollektivt och fördeladt på 200 voteringslappar. Men
detta, på en sådan mängd fördelade, att säga anonyma ansvar,
kännes icke alltid så lifligt som det, hvilket hvilar på den som
är utsatt för allas blickar och svarar för en stor förvaltningsgren.

Herr Wieselgren: Rättvisan må tvinga oss att erkänna befogenheten
af ett yttrande, som en ärad talare här i närheten nyss
fälde, då han nemligen sade, att det icke varit politiska skäl, som

31 N:o 21.

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

vållat reservanternas votum i denna fråga. Det är också min öfvertygelse.
Majoriteten i denna Kammare har under en längre följd
af år ådagalagt, att den vid behandlingen af fjerde hufvudtiteln
företrädesvis ledes af den politik, som heter sparsamhet, och man
torde böra medgifva, att den användt samma politik mot alla krigsministrar.
Vi höra derföre med allt skäl taga för god den förklaring,
som åtskilliga af majoritetens ledande män afgifvit, eller att
yrkandet om afslag å hvad Kongl. Maj:t i denna punkt hemstält,
icke härleder sig från något politiskt misstroende mot nu varande
regering. För min del åtminstone bestrider jag icke denna uppfattning.
Men å andra sidan måste jag säga att trots det att majoriteten
likasom ock minoriteten i Kammaren har skyldighet att
taga den största hänsyn till det slags politik, som jag nyss betecknade
såsom sparsamhetens, det likväl finnes tillfällen då denna politik
bör vika. Och ett sådant tillfälle anser jag nu vara för handen.

Långt ifrån att jag anser regeringens position hafva blifvit
svagare, derigenom att hon ett par gånger fått afslag på det anslagskraf,
som nu föreligger, tror jag, att den just derigenom bör
tilltvinga sig mera afseende. Jag är ju icke fackman och kan således
icke tillmäta mig den objektiva uppfattning i dessa stycken,
som jag gerna skulle önska ega, men jag måste dock säga att dessa
upprepade anslagskraf på mig hafva gjort det intryck, att här föreligger
en fråga af stor vigt. Jag tror derföre ock att jag icke bör
af sparsamhetshänsyn afstå utan af allmänt fosterländska skäl bifalla
föreliggande förslag. Skulle icke sparsamheten kunna litet
jemka med sig i detta fall — isynnerhet sedan Kammaren hört det
upplysande anförande, som från krigsministerns sida i dag stått
oss till buds? Herr Talman! Jag åtminstone förenar mig med
dem som yrkat bifall till Utskottets förslag.

Ofverläggningen förklarades slutad. Herr Talmannen gaf propositioner,
i enlighet med de yrkanden som förekommit, dels på bifall
till Utskottets hemställan och dels på afslag såväl derå som å
Kongl. Maj:ts proposition; och förklarade Herr Talmannen sig anse
den förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Som
votering likväl begärdes, blef en så lydande omröstningsproposition
nu uppsatt, justerad och anslagen:

Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemstält i sjette punkten
af Utlåtandet N:o 8,

röstar Ja;

Den, det ej vill,

röstar Nej;

Vinner Nej, har Kammaren afslagit hvad så väl Kongl. Maj:t
som Utskottet i förevarande afseende föreslagit.

Angående
organisation
af en fästnings
artilleribataljon
å
Vaxholm—
Oscar-Fredrihsborg.

(Forts.)

3S:o 21. 32

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

Angående
''organisation
af en fästn
ings ar tiller ibataljon
å
Vaxholm—
Oscar-Fredriksborg,

(Forts.)

Angående
ökande af Gotlands
nationalbeväring
s
Artillericorps’
stamtrupp.

Omröstningen företogs och utföll med 60 ja mot 138 nej; varande
alltså beslut fattadt i öfverensstämmelse med nejpropositionens
innehåll.

Punkterna 7 och 8.

Biföllos.

Punkten 9.

Lades till handlingarne.

Punkten 10 inom. a).

Bifölls.

I mom. b) både'' Utskottet hemstält att, i sammanhang med
tillämpning vid Gotlands nationalbevärings artillericorps’ af förändrade
grunder för stammanskapats anställning, tjenstgöring och aflöning,
denna artillericorps’ nummerstyrka må efter hand ökas från
75 till 100 man.

Efter uppläsande häraf anförde:

Herr B ok ström: I den nu föredragna punkten tillstyrker

.Kongl. Maj:ts förslag, att Gotlands nationalbevärings artillericorps’
■stamtrupp må efter hand ökas från 75 till 100 man; och af det
statsverkspropositionen vidfogade statsrådsprotokollet rörande detta
ärende framgår, att denna tillökning kan ega rum utan att föranleda
till ökade kostnader för statsverket. Riksdagen har sålunda
här ett anbud på att få landets försvarskrafter ökade, utan någon
tillökning i den nuvarande kostnaden, och det ser sålunda ut som
om det bär vid lag icke vore annat att göra än tacka och taga emot.
Jag har dock varit något tveksam i saken, men sedan jag i dessa
dagar fått emottaga vissa statistiska data rörande denna stamtrupp,
kan någon vidare tveksamhet hos mig icke längre finnas, utan måste
jag för min del i denna punkt yrka afslag.

Huru vida den ifrågavarande å Gotland förlagda värfvade stamtruppen
skall vara 75 eller 100 man, kan ju vara en ganska underordnad
fråga. Men om denna trupp, vare sig den består af 75
eller 100 man, under nuvarande förhållanden icke kan fylla det ändamål,
som med densamma afses, är det dock bättre att man låter
den stanna vid eu numerär af 75 än 100 man, äfvensom att en
besparing, som kan göras, också göres, till dess en väsentligen
bättre valuta kan erhållas för den nya stadigvarande utgift, som
Riksdagen genom ett bifall till denna punkt skulle åtaga sig.

Denna stamtrupp kom till Gotland år 1810, och allt sedan dess
har det ålegat staden Yisby att herbergera den, d. v. s. att enligt
inqvarteringsförordningens föreskrifter hålla den med inqvartering
och servis. Hvad det betyder för ett litet samhälle att inom sitt
område hålla eu garnisonerad värfvad trupp inqvarterad, hvilket är

Onsdagen den 10 Mars, f. in.

35 N:o 21.

något helt juni åt än då en trupp är förlagd i en ändamålsenlig Angående
kasern, anhaller jag nu att få klargöra för Kammaren genom de åkande af Gotstatistiska
siffror, som jag förut omnämnt. Detta anser jag så myc-landa nationalket
nödvändigare, som ett dylikt inqvarteringssystem, som fått i JtUUrZZ
Visby anlitas, dess bättre numera är nästan enastående i hela riket,
emedan på de ställen, der stadigvarande garnisoner äro förlagda, (Fort».)
statsmakterna, på få undantag när, hafva kommit garnisonsstäderna
till hjelp genom att hygga kaserner, på det att truppen må finna
omvårdnad och trefnad i sin bostad, hvilket är ett oeftergifligt vilkor
för att truppen skall kunna uppfylla sitt ändamål, och för att
garnisonsstaden icke skall blifva genom truppens förläggning dit
■oskäligt betungad.

Jag öfvergår nu till de statistiska siffrorna. Under åren 1877
—1885 utgjorde understödstagarne vid fattigvården i Visby i medeltal
401 om året, deraf 55 afskedade artillerister eller medlemmar
af deras familjer, d. v. s. 14 procent af hela antalet understödstagare.
Vid rådstufvurätten i Visby med en jurisdiktion om 6,500
personer uppgick, enligt dess saköreslängder under åren 1881—1885,
antalet för gröfre och ringare brott och förseelser sakfälde personer
till 1,010, och af dessa hafva 165 varit artillerister och f. d. artillerister,
eller 16 procent. Och då är att komma i håg, att stamtruppen
i Visby utgör 75 man. Under åren 1869—1885 hafva
1,626 manliga fångar varit intagna å länsfängelset i Visby, och af
dessa hafva 177 varit artillerister eller f. d. artillerister, d. v. s.
nära 11 procent, och da är att märka, att hela det invånarantal
som levererat dessa 1,626 fångar uppgår till 55,000 personer, under
det stamtruppen endast utgör 75 man. Slutligen ännu eu uppgift.

Under åren 1870—1883 vårdades å kurhuset i Visby 242 manspersoner,
hvaraf 101, eller 46 procent, voro i tjenst varande artillerister.
Alltså: eu stamtrupp å 75 man bidrager till detta patientantal
med 46 procent, en befolkning å 55,000 personer med 54
procent.

Det må icke förundra om de förhållanden, som i dessa siffror
afspegla sig, i min hemort väckt bekymmer, som än starkare framträdt
då nu Kongl. Maj:t föreslagit, att denna stamtrupp skall ytterligare
utvecklas, utan att någonting på samma gång göres för
att truppen och samhället må kunna förskonas från inqvarteringssystemets
förderfbringande verkningar. Detta bekymmer för samhället
kan må hända äfven gifva Riksdagen något att tänka på, då
det nu ifrågasattes en ny stadigvarande utgift för en utveckling
med 33 procent af en så beskaffad stamtrupp, som hittills kostat
statsverket 30- å 40,000 kronor om året, och då det icke finnes
någon rimlig anledning till det antagandet, att den föreslagna tillökningen
i truppen skall kunna förändra dess beskaffenhet. Till äfventyrs
kan ock det lilla stadssamhälle, som sedan år 1810 fått
hålla inqvartering åt denna trupp och som lidit af det elände, som
varit dess trogne följeslagare allt sedan, hafva något berättigad anAndra
Kammarens Prot. 1886. N:o 21. 3

5:0 21.

\Angaende
ökande af Gotlands
nationalbevärings

artillericorps*
stamtrupp.
(Forts.)

34 Onsdagen den 10 Mars, f. in.

språk på att lika vill som större och rikare stadssamhällen varda
befriadt från en så orättvis börda i stället för att få den tillökad.
De siffror, som jag tillåtit mig anföra, och som jag kan med utdrag
ur officiella handlingar bestyrka, innebära för mig tillräckligt motiv
för det afslagsyrkande jag måste göra vid denna punkt. Men jag
ber att dertill få foga ännu ett skäl.

Truppen i fråga heter »Gotlands nationalbevärings artillericorps
stamtrupp». Denna benämning är dock mycket oegentlig, ty man
ser icke, att denna stamtruppen opererar tillsammans med den beväring,
för hvilken den skall vara stam, d. v. s. ett stöd och en föresyn.
De äro så godt som främmande för hvarandra, och beväringsartilleriet
är visserligen icke benäget för en närmare bekantskap.
Medgifvas måste, att äfven bland denna stamtrupps gemenskap, och
trots de oförmånliga förhållanden, under hvilka den existerar, det
likväl funnits och säkerligen äfven nu finnas aktningsvärda och bra
karlar. Jag har känt flera sådana, hvilka med heder burit sin
svärdsmedalj, äfvensom andra, hvilka såsom erkännande af deras
långvariga och trogna tjenstgöring vid afskedstagandet tätt gratial
från Vadstena krigsmanshus. Men detta hindrar dock icke, att procenten
af dem, hvilka man icke kunnat räkna in bland denna aktningsvärda
kategori, är så förfärande hög, att beväringeu icke vill
tjena i samma led som dessa illa anskrifna stamtruppskarlar. Denna
beväringens önskan har åtminstone hittills af militärbefälet blifvit
i allmänhet beaktad, och jag åtminstone har aldrig sett en stamtruppskarl
instucken i beväringsartilleriets led vid andra tillfällen,
än då beväriugsartilleriet under några dagar af årets öfuingar begagnat
hästar, vid hvilka tillfällen dessa stamtruppskarlar fått vara
med i egenskap af så kallade stångkuskar, såsom jag tror rätta benämningen
är.

Jag ber äfven få nämna, att det är ett alldeles egendomligt
förhållande med det gotländska beväringsartilleriet. Denna trupp
har alltid varit den gotländska beväringens elitcorps, till hvilken
uttagits de ynglingar, hvilka å intelligensens och kroppens vägnar
varit mest utvecklade. De sålunda utmärkte ynglingarne hafva ansett
detta såsom eu heder och hafva i allmänhet med lif och lust
skyndat sig till artilleriets öfningar. Många af dem hafva med heder
genomgått det artilleriläroverk, som finnes anordnad! i Visby,
och under de senare åren hafva flere genom krigsstyrelsens bemedling
fått genomgå rekrytskola vid Svea artilleriregemente. Sålunda
hafva beväringsbatterierna under öfning af uteslutande värnpligtigt
underbefäl lyckats tillvinna sig synnerligen högt vitsord såväl för
den anda, som finnes vid underbefäl och trupp, som för sina öfnnigar,
och jag har hört fackmän derom uttala ganska superlativt omdömen,
hvilket ju kan öfversättas med att dessa batterier med deras
nuvarande organisation lemnat ett relativt synnerligen godt resultat
af sina öfningar. Om deremot förhållandet nu skulle blifva sådan t,
att beväringsartilleristen skall subordinera under andre konstaplar

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

35 N:o 21.

från den hittills föga väl anskrifna stamtruppen i Visby, kan man
med skål frukta, att det med en sådan systemförändring åsyftade
ändam alet icke skall vinnas, och att den goda anda, som nu är
rådande vid beväringsartilleriet, snart skall gifva vika för en sämre,
så att det icke vidare skall anses såsom en heder att tillhöra denna
vigtiga del af beväringen.

Det omdöme jag tillåtit mig uttala om den i Visby förlagda
värfvade stam truppen må anses mycket strängt, men jag ber få erinra,
att det icke är jag utan det statistiska materiel jag framlagt,
som med siffrors vanliga obevekliga stränghet dömt i saken. Jag
ber dock få tillägga, att såväl jag sjelf för egen del som de, hvilka
bättre än jag förstå detta, äro lifligt öfvertygade derom, att äfven
detta stambatteri kan blifva så godt som trots något; men man
kan dock icke vänta detta, så länge det icke har en ordentlig kasern
till sitt förfogande. Man kan nemligen icke begära, att den värfvade
karlen skall trifvas i eu bostad, som, om den än uppfyller
de anspråk inqvarteringsordningen uppställer, likväl saknar de enklaste
och nödvändigaste förutsättningarne för att karlen skall kunna
trifvas hemma. Det är sålunda helt naturligt, att han söker sig
förströelser utom hus, för hvilka han så ofta faller offer, och hvarpå
vi hafva så bedröfliga och talande exempel generation efter generation.
Sättet för denna en trupps inqvartering är också alldeles
för dyrbar äfven för staten. Forskar man efter i detaljerna, skall
man få alldeles häpnadsväckande siffror på hvad utbildandet af
hvarje karl, som icke dukar under för inqvarteringssystemet, kostar
statsverket. Hvad Visby stad angår, vill jag dock särskild! betona,
att jag icke fäster mig så mycket vid de direkta kostnaderna för
inqvarteringen som vid de indirekta och den demoralisation och
det elände i många former, som från år 1810 varit och framgent
måste blifva eu följd af nämnda system. Det är ock för dyrbart,
detta system, för sjelfva truppen, emedan manfallet genom detsamma
varit och måste blifva allt för stort.

På dessa grunder ber jag att få yrka afslag å Utskottets förslag
i denna punkt.

Chefen för Kongl. Landtförsvarsdepartementet Herr Statsrådet
Ryding: Den siste talaren erkände sjelf, att det var stränga ord

han begagnade, då han skildrade tillståndet hos Gotlands nationalbevärings
artillericorps. Jag skall också begagna ordet sträng, men
med »allt för» framför, ty hans skildring var utan tvifvel allt för
sträng. Hvad först beträffar den föreslagna tillökningen i artillericorpsens
nummerstyrka från 75 till 100 man, så vill jag nämna följande.

På Gotland är artilleriet nu så ordnadt, att der finnos ett så
kalladt stam batteri samt tva beväringsbatterier. Dessa beväringsbatteriers
manskap exercera endast sex dagar om året samt deras
befäl och underbefäl en något, dock högst obetydligt längre tid.

Angående
ökande af Gotlands
nationalitet)
äring s
artillericorps*
stamtrupp.

(Forts.)

tf:© 21. 36

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

Angående Villigheten må vara huru stor som helst, men med sex dagars öföhande
af Got- n;ng om året kunna batterierna icke komma i det tillstånd, att
lands national- (jerag uppträdande mot fienden kan blifva tillräckligt verksamt. Detta
artillericorps’ är orsaken till den här föreslagna förändringen. Genom denna skulle
stamtrupp, det visserligen blifva blott ett stambatteri, men detta batteris man(Forts.
) skapsstyrka skulle blifva så mycket större, så att manskap derifrån
tillsammans med fördelta stamartillerister, hvilka enligt den nya
värnpligtslagen finnas att tillgå, skulle vid eu mobilisering kunna
bilda goda, fullt utbildade kadrer för två batterier, ett linie- och ett
reservbatteri, hvarjemte en del stamartillerister skulle kunna kommenderas
till de båda fästen, som nu finnas på Gotland å Enholmen
och vid Fårösund, samt der tjena till stam åt ett der befintligt,
bland beväringen uttaget så kalladt fästningskompani. Det är för
att få en sådan stamstyrka till stånd, som man har ökat numerären
vid artilleriet. Att stam och beväring exercera tillsammans är ingenting
annat än hvad som sker vid alla våra artilleriregementen, der
beväring uttages för att vid batteriernas mobilisering tjenstgöra tillsammans
med stammen på mindre vigtiga platser.

Kammarens ledamöter hafva icke kunnat undgå att finna, att
denna tillökning uti artillericorpsens nummerstyrka är afsedd att ske
endast i den mån de nya grunderna för stamtruppens anställning
hinna tillämpas. Dessa grunder äro precis desamma som Riksdagen
i skrifvelse till Kongl. Maj:t förlidet år begärde, och jag är lifligt
öfvertygad att, om dessa grunder rigtigt tillämpas, blir den garnisonerade
truppens moral betydligt bättre än under nuvarande värfnings-
och tjensteförhållanden. Hvad som förstört de garnisonerade
soldaterna, hvad som gjort deras anseende så dåligt är, att de flera år
efter skolornas afslutande fått drifva på gatorna, och det var detta
dåliga anseende, som till stor del vållade motståndet emot 1883 års
härordningsförslag. De nya grunder, enligt hvilka de garnisonerade
soldaterna hädanefter skola sysselsättas, äro helt andra. För det
första skola de genomgå en ett års rekrytskola och sedan åtta månaders
underbefälsskola, och, märk väl, derefter får ingen bibehållas
i tjenstgöring, som icke är befordrad till befäl eller skall utbildas
till högre befäl. Det är just detta, som kännetecknar det nya systemet,
att folket icke får gå och drifva utan sysselsättning, utan
får qvarstå i tjenst endast så länge det arbetar, och det vore väl
eget, om icke arbetet der såväl som annorstädes skulle vara eu god
läromästare. Den som, efter att hafva genomgått de nämnda skolorna,
vill stå qvar i tjensten, får det endast på det vilkor, att han
derjemte har någon borgerlig sysselsättning, och från denna inkallas
han sedan årligen till en månads så kallade repetitionsöfningar, å Gotland
motsvarande beväringsrekryternas 30 dagars öfningstid. Jag kan
icke tro, att denna en månads tjenstgöring skall kunna för karlen
hafva något demoraliserande med sig, och, äfven antaget att så vore
fallet, så borde väl de öfriga elfva månadernas sysselsättning i borger -

Onsdagen 10 Mars, f. m.

37 N:o 21.

ligt yrke förmå neutralisera de dåliga följderna af denna enda
månad.

Detta är det enda rigtiga sättet, synes det mig, att taga den
frågan.

Huru Visby stad sörjer för truppens inqvartering, blir en annan
fråga, och jag förmodar, att krigsstyrelsen nog skall veta att
taga reda på, huru dermed förhåller sig, samt ålägga staden att fullgöra
sina skyldigheter der vid lag, om krigsstyrelsen finner sig hafva
fog dertill.

Angående
ökande af Gotlands
nationalbevärings

ar tiller icorps’
stamtrupp.

(Forts.)

Herr Bokström: Jag skall be att få tillägga, att systemet

att permittera det manskap, för hvilket sysselsättning i garnisonen
ej finnes, icke är nytt; det har i rätt stor skala tillämpats äfven
förut, men med den skilnaden, att den permitterade hade rättighet
att, om under permissionstiden något arbete icke stode till buds, åter
inträda i tjenstgöring. Enligt nu föreslagna grunder skall permittering
ovilkorligen ega rum. Och då det icke är gifvet, att arbete
alltid står till buds, så kan det ganska lätt inträffa, att eu under
sådana förhållanden permitterad karl blir farligare för samhället,
än han var förut, då han stod under kontroll af sitt befäl. Hos oss
möter dessutom hafvet, så att det icke är lätt för den permitterade
att på längre afstånd söka arbete.

Beträffande Herr Krigsministerns yttrande, att krigsstyrelsen
nog skulle veta att tillhålla Visby stad att fullgöra sina skyldigheter,
så har jag aldrig tviflat derpå, lika litet som man har någon
rätt till det antagandet, att krigsstyrelsen under den förflutna tiden
låtit någon underlåtenhet i nämnda hänseende komma sig till last.
Men jag tillåter mig emellertid med anledning af detta yttrande
erinra derom, att Kongl. Maj:t och kronan med Riksdagens tillhjelp
har låtit uppföra kaserner för garnisonstrupperna i Malmö, Landskrona,
Ystad, Karlskrona och Stockholm, under det att Visby fått
allt sedan år 1810 sjelf ombesörja den der förlagda truppens inqvartering.

Jag vågar äfven sätta i tvifvelsmål, om det finnes någon stad i
det af Ryssland år 1808 samtidigt med Gotland eröfrade Finland,
som i detta afseende varit mera hårdhändt behandlad af den ryske
sjelfherrskaren, än det återeröfrade Gotlands enda stad varit under
det konstitutionella svenska väldet. Jag har särskild! gjort mig underrättad
om, att, när Ryssland förlägger en kosackafdelning i garnison
i någon af de finska städerna, så fordrar Ryssland icke inqvartering
för dessa trupper af staden, utan det bygger kaserner åt sina trupper
för ryska pengar.

Herr Danielson: Det kan nog vara en del sanning i hvad
herr Bokström anförde; men så synnerligen farligt är väl tillståndet
ändå icke, då man väl icke får antaga, att 75 man skola kunna
förstöra ett helt län. Jag kan icke finna, att man skulle kunna

N:o 21. 38 Onsdagen den 10 Mars, f. m.

Angående afslå hvad som här begäres, då, såsom lierrarne hafva sig bekant,

rec*an blifvit uppförda vid Fårösund och meningen är
bevärings vidare förstärka desamma, samt att ifrågavarande 100 artil artillericorps’

lerister skulle placeras såsom besättning å dessa skansar. Är det
stamtrupp, meningen att vägra ersättning för de belopp, som regeringen redan
(Forts.) använda så kan man göra detta; men om detta icke är meningen,
så kan man icke undgå att bifalla förslaget; och jag vill derjemte
uttala den förhoppningen, att de stora betänkligheter, som Herr
Bokström uttalade, komma att på ett eller annat sätt undanrödjas,
så att ytterligare förvecklingar från dessa 75 artilleristernas sida
hädanefter icke må vara att befara. Herr Bokström beklagade sig
öfver, att Gotland vore tillbakasatt i flera afseenden; men utan tvifvel
gjorde han sig dervid skyldig till någon öfverdrift. Det är visserligen
sant, att Gotland är betungadt med sin nationalbeväring,
men det må å andra sidan ihågkommas, att denna beväring hittills
kostat statsverket omkring 300,000 kronor om året, och blir väl så
dyr härefter, så att nog har staten haft tillräckligt stora omkostnader
för denna ö. Vidare har nämnda ö, så liten den än är, haft
fördelen af att utgöra ett eget län med egen stiftstyrelse samt eget
elementarläroverk och åtskilliga andra fördelar, som jag här ej behöfver
upprepa. Detta gör, att jag anser att man väl icke får, såsom
den siste talaren, måla för mycket i svart angående förhållandena
på ön, synnerligast som jag hyser den uppfattningen, att de
af talaren omförmälda missbruken komma att upphöra. Mig förefaller
det, som om det icke vore lämpligt att afslå hvad som här
föreslagits, hvarför jag, på de skäl Herr Krigsministern anfört,
yrkar bifall till föreliggande förslag.

Herr Bokst rom: Jag ber, med anledning af den siste talarens
yttrande, få erinra derom, att utgifterna för Gotlands försvar afsett
må hända mindre Gotland än det gemensamma fosterlandet, af det
enkla skälet att det för dess trygghet och säkerhet är af allra
största vigt att Gotland fortfarande förblifver en svensk besittning.

Jag har förut haft anledning erinra derom, att Visby stad genom
stamtruppens förläggning sedan år 1810 varit i nämnda hänseende
mera betungad än andra svenska städer. Man kan kanske
äfven hafva någon anledning att draga sig till minnes, att staten allt
sedan år 1811 af invånarne i denna stad fordrat en större personlig
värnpligt än den, som ansetts kunna utkräfvas af svenska
medborgare i allmänhet, och att denna strängare värnpligt har för
några veckor sedan blifvit af statsmakterna å ny o bekräftad och
stadfäst. Det kan verkligen väl behöfvas, att man vid tanken härpå
drager sig till minnes så väl de förbindelser till moderlandet, om h vilka
den ärade talaren på ölandsbänken erinrat mig, som ock åtskilliga
andra och främst af allt den tacksamhetsskuld, vi stå uti till det svenska
moderlandet för den kultur vi ega och den lagbundna frihet vi

Onsdagen den 10 Mars, f. m. 30 N:o> 2L

åtnjuta, så att man på så sätt må kunna, trots allt, anse udda
vara jemnt.

Ofverläggningen var slutad. Herr Talmannen framstälde propositioner
dels på bifall till Utskottets hemställan och dels på utslag
derå; och fann Herr Talmannen den förra propositionen vara
med öfvervägande ja besvarad. Votering blef begärd och företogs
i enlighet med följande nu uppsatta och godkända voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemställ i 10:de punkten
mom. b af utlåtandet N:o 8,

röstar Ja;

Den, det ej vill,

röstar Nej;

Vinner nej, har nämnda hemställan af Kammaren afslagits.

Omröstningen utvisade 125 ja och 31 nej; och hade Kammaren
alltså bifallit Utskottets hemställan.

Punlden 11.

Kongl. Maj:t hade föreslagit, att anslaget för beväringsman- Angående /örspets
vapenöfningar måtte i och för den nya värnpligtslagens
tillämpning och till förbättring af beväringsmanskapets aflöning un- s“åringZander
öfningarna samt vid marscher till och från mötena matte från skåpets vapensitt
nuvarande belopp, 652,500 kronor, höjas med 270,000 kronor öfningar.
till 922,500 kronor.

Vidare hade af särskilda motionärer inom Riksdagen följande
yrkanden framstälts, nemligen:

Af Friherre R. Klinchow ström (motion Nio 1 i Första Kammaren): »att

för den nya värnpligtslagens tillämpning och till förbättring
af beväringsmanskapets aflöning under öfningarna samt vid
marscher till och från mötena, förutom det hittills varande ordinarie
anslaget, 652,500 kronor, ett extra anslag af 138,600 kronor måtte
beviljas.»

Af Herr A. Bexell (motion N:o 42 i Första Kammaren):

»att Riksdagen, för sin del, måtte besluta, att dagaflöningen för
de beväringsynglingar, som från och med nästa ar skola fullgöra
sin värnpligt, enligt nya värnpligtslagen, skall höjas till minst 50
öre per dag, beräknadt för så väl marsch- som öfningsdagarne, likasom
att Riksdagen för detta ändamål anvisar nödiga medel.»

K:o 21. 40

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

Angående förhöjning
i anslaget
för beväringsmanskapets
vapenvfningar.

(Forts.)

Af Herr J. Sjöberg i Bodaryd (motion N:o 26 i Andra Kammaren)
:

»att beväringsmanskapet under år 1887 tillerkännes under öf•
ningar och 2 dagars marscher eu dagaflöning af 50 öre och för
hvarje marschdag utöfver de 2 första, på sätt Kongl. Maj:t föreslagit,
en marschaflöning af en krona SO öre; och

att det af Kong]. Maj:t för den nya värnpligtslagens tillämpning
och till förbättring af beväringsmanskapets aflöning under öfningarna.
samt vid marschen till och från mötena äskade anslag
måtte höjas till det belopp, som deraf betingas.»

Af Herr F. Forsselius (motion N:o 27 i Andra Kammaren):
»att Riksdagen matte bevilja förhöjning i anslaget på fjerde
hufvudtiteln till »beväringsmanskapets vapenöfningar» till det belopp,
att dagaflöuingen för beväringen så väl under öfningsdagarne som
under marscherna till och från mötena måtte kunna utgå med minst
20 öre per dag.»

Af Herr L. V. Odell (motion N:o 62 i Andra Kammaren):
»att Riksdagen för sill del ville besluta:

l:o) att värnpligtig från och med den dag, han inställer sig å
vederbörlig ort och ställe för att afgå till mötesplatsen, till och med
den dag, då han af vederbörande befäl eller tjensteman lemnas för
att. gå till sitt hem, af staten erhåller minst 25 öre såsom dagaflöning,
utom den af Kongl. Maj:t föreslagna marschaflöningen; och
2:o) anvisa för detta ändamål erforderliga medel.»

Af Herr Jan Eliasson (motion N:o 92 i Andra Kammaren):
»att Riksdagen måtte bestämma beväringsmanskapets aflöning
under vapenöfningstiden till 50 öre per dag och bevilja erforderligt
anslag för sådant ändamål»; samt

Af Herr J. Jonson i Fröstorp (motion N:o 144 i Andra Kammaren)
:

a) att den i 35 § värnpligtslagen föreskrifna dagaflöning måtte
bestämmas till 50 öre samt en krona 50 öre för hvarje marsclidag
från och till mötesplatserna; och att till följd häraf anslaget för beväringens
vapenöfningar till lands förhöjes med 252,000 kronor;

b) att Riksdagen ville hos Kong]. Maj:t i underdånighet anhålla,
att beväringsmanskapet under vapenöfningar erhåller samma
utspisningsstat som det ständiga manskapet.

Med anledning häraf hade Utskottet under mom. a) af denna
punkt hemstält:

att, med bifall till Kongl. Maj:ts förevarande framställning i
öfrigt,. anslaget till beväringsmanskapets vapenöfningar för den nya
värnpligtslagens tillämpning samt för den förbättring af beväringsmanskapets
aflöning, som betingades deraf att denna bestämdes till
20 öre om dagen under öfningarna samt de tvenne första marsch -

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

41 N:o 21.

dagarne, måtte från sitt nuvarande belopp 652,500 kronor höjas med Angående fsr 390,

000 kronor till 1,042,500 kronor. höjning i an slaget

för btväringsman Vid

punkten funnos fogade reservationer dels af Herrar Grefve skåpets vapenG.
Sparre, C. E. Gaspar sson, Friherre F. von Essen, Grefve E. G, afningar.

A. Piper, Grefve W. G. Hamilton, O. W. Odelberg, fl. P. P. Tamm, (Forts.)

Friherre B. A. Leijonhufvud och E. Sederholm; och dels

af Herr •/. Jonson, hvilken sistnämnde anfört:

»Med åberopande af de skäl, jag i min motion N:o 144 anfört,
har jag ansett att Utskottet bort kunna tillstyrka Riksdagen,

att den i 35 § värnpligtslagen föreskrift^ dagafiöning måtte
bestämmas till 50 öre samt till följd häraf, att anslaget till beväringsmanskapets
vapenöfning måtte förhöjas till erforderligt belopp.»

Efter föredragning af ärendet anförde:

Hérr Frih. Nordenskiöld: Herr Talman, Mine herrar! Det
gläder mig synnerligen, att frågan om en effektiv aflöning för beväringsmanskapet
ändtligen på allvar kommit på tal. När för några
år sedan frågan om vårt försvar diskuterades i alla kretsar af landet,
vågade jag, som föga blandade mig i detaljerna af de förslag
som väcktes, uttala den åsigten, att beväringsynglingen borde hafva
full aflöning under den tid han öfvades. Detta mitt yttrande bemöttes
då alltid med ogillande, ofta iklädt stora ord om huru orätt
det vore att, då hvar och en var skyldig värna sitt fosterland,
begära belöning för den öfning, hvarigenom man gjorde sig skicklig
till denna värnpligt. Det talet förstod jag icke. Jag vet väl, att
hvarje svensk medborgare är skyldig offra lif och blod för fosterlandet,
och jag hoppas, att, om den dagen kommer, då detta verkligen
behöfves, vi också skola finna, att hvarje svensk medborgare
fortfarande är beredd dertill. Men hvad har detta att göra dermed
att man i fredstid lägger hufvudbördan af landets försvar på ynglingen
i den ålder, då han minst har kraft att bära bördan. Jag
ansåg det äfven vara politiskt klokt att aflöna beväringsynglingen
så, att, när nödvändigheten af att utvidga beväringens öfningar en
gång komme under diskussion, den diskussionen icke måtte antaga
en sådan odiös karakter, som dylika diskussioner ofta haft, utan att
det då endast blefve frågan, om vi anse oss hafva råd till den alltid
dryga utgiften. När eu yngling lemnar sitt hem och går ut i
verlden, bruka ju omtänksamma föräldrar gerna förse honom med
någon utrustning, så att han åtminstone den första tiden kan hafva
någon hjelp i den kamp och strid han börjar. Staten bär hittills
gjort på motsatt sätt. Under beväringsåren nödgas beväringsynglingen
lemna en del af sin arbetstid utan ersättning åt staten, och

N:o 21. 42

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

Angående för- derigenom blir utsigten för honom att få sin utkomst ofta betyd -

öfningar. borde ställas så, att den första aflöningen utbetalades en tid efter

(Forts.) öfningarnas slut, då beväringarne återvändt till sina hem. Detta

tror jag skulle blifva mycket gagneligt. Hvarje svensk medborgare
skulle då en gång i sitt lif hafva eu sparad styfver i sin hand, och
det skulle för många tusen sinom tusen befordra arbetsamhet och
sparsamhet för hela lifvet. Den aflöning, som af Utskottet blifvit

föreslagen, är enligt min tanke allt för liten, och jag skulle gerna

se, att den redan nu bestämdes till 50 öre. Men då det torde vara
svårt att nu på rak arm förändra de stora siffror, som upptagas i
mom. 1 af denna punkt, auhåller jag, att Kammaren ville återremittera
förslaget till Stats-Utskottet, i syfte att dagaflöningen för
beväringsmanskapet måtte höjas från 20 till 50 öre.

Herr Jonson i Fröstorp: Såsom herrarne behagat finna, har

jag väckt motion om, att dagaflöningen för beväringen skulle höjas
till 50 öre. Utskottet har stannat vid 20 öre, och deremot Tiar jag
reserverat mig. Då beväringslagen behandlades vid sistlidne riksdag,
erinrade, så vidt jag minnes rätt, chefen för Landtförsvarsdepartementet,
att enligt hans åsigt dagaflöning borde utgå till beväringen,
och att denna aflöning borde uppgå till det belopp, som
en kroppsarbetare vanligtvis förtjenar utom kläder och föda. Nu
har i den Kongl. propositionen föreslagits att höja dagaflöningen
med endast 4 öre, eller från 6 till 10 öre. Denna låga förhöjning
anser jag icke utgöra någon nämnvärd ersättning till de beväringsskyldige
för deras besvär, utan att 50 öre vore det minsta, som
borde beviljas. Man åberopar sig visserligen derpå, att detta är en
medborgerlig pligt, men man bör väl icke ställa så till, att denna
pligt blir egnad till att försvaga fosterlandskänslan i stället för att
höja den.

Jag yrkar derför, att anslaget till beväringsmanskapets vapenöfningar
ökas med 252,000 kronor utöfver hvad Kongl. Maj:t begärt.
Detta belopp skulle enligt mina beräkningar utgöra hvad som
erfordras för en förhöjning till 50 öre af dagaflöningen, dock endast
för första klassens beväringsmanskap under år 1887, emedan jag
anser, att andra klassens beväringsmanskap under samma år fullgör
sin beväringsskyldighet på grund af den nu gällande lagen och således
icke för det senare året bör hafva andra rättigheter än det
haft under det år, då manskapet bevistade första klassens beväringsmöte.

Jag yrkar, såsom sagdt, bifall till min motion.

Häruti instämde Herrar Johansson i Löfåsen, Svenson i Bossgården,
Sjöberg i Bodaryd, A. P. Lind, Allvar Olsson och Bliasson.

höjning t an- minskad. Jag skulle derför för min del önska, att beväringens
slaget fot be- ajpjnjng bestämdes högre än de 20 öre Utskottet föreslagit. Jag
flcapets flanera-tror icke, det är obilligt att gifva beväringen tull aflöning. Det

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

43 N:o 21.

Vidare anförde: Angående för höjning

i an Herr

von der Lancken: Herr Talman, mine herrar! Om

jag medgifver, dels att det var synnerligen glädjande för foster - släpen*™ap enlandsvännen,
att Riksdagen förra året beslutade åtminstone någon ofningar.
förökning i tiden för de värnpligtiges öfning, dels ock att jag väl (Forts.)
fattar deras betänkligheter, som önska ställa så till, att denna ökade
värnpligt icke må kännas för tung för dem, som deraf träffas, så
vill jag dock stanna dervid. Det kan väl numera svårligen förnekas,
att den framtida utvecklingen af vårt försvarsväsen icke kan
ske utan på basis af den allmänna värnpligten. Icke kan det i
längden gå an, att det fattigaste folk i Europa, såsom vi älska att
kalla oss, och engelsmännen det rikaste, äro de enda, som bestå sig
lyxen af lejda försvarare. Men om nu så är, om vi kunna tänka
oss eu framtid för vårt försvarsväsende endast i och genom den allmänna
värnpligten, böra vi väl ej redan från början vidtaga anordningar,
som kunna vara egnade att omöjliggöra eller försvåra all
utveckling af vårt försvar på den en gång lagda grunden. Fastslå
vi nu genast en så hög siffra för de värnpligtiges dagaflöning, som
Utskottet och än mera åtskilliga motionärer föreslå, då synes mig
just en dylik orimlighet inträda. Vi böra nemligen betänka, att 10
öre för hvarje man om dagen gör för 90 dagars ofningar 270,000
kronor, och öka vi dagaflöningen till 50 öre, så äro vi uppe till
öfver en million. Och om vi, hvad den Högste förbjuda, en gång
skulle af en hård nödvändighet nödgas tillämpa 1875 års härordningsförslag
med 10‘/2 månaders öfning, skulle summan uppgå till
4,000,000 kronor, eller omkring fjerdedelen af hela försvarets beräknade
kostnad. Dessutom måste man noga ihågkomma, att om ökning
i dagaflöningen för de värnpligtige, äfven med eu liten siffra,
för statsverket är af stor betydelse, denna ökning för individen icke
spelar någon rol. Eller kan någon med fog påstå, att de 4 kronor
20 öre, hvarmed, under förutsättning att Utskottets förslag bifalles,
de värnpligtiges dagaflöning under 42 dagars öfning kommer att
ökas, i grunden göra någon af de värnpligtige vare sig rikare eller
fattigare. Också hafva alla de länder, der man följdrigtigt tillämpat
den allmänna värnpligten, noga aktat sig att fastlå de värnpligtiges
dagaflöning till så hög siffra, som den hvarom här är fråga.

I Ryssland är dagaflöningen l1/, öre, i Finland 7 öre, i Tyskland
20 öre, men skall karlen der sjelf skaffa sig aftonvard, i Belgien är
den 10 öre, i Holland 52 öre, men får den värnpligtige der underhålla
sig sjelf. I Schweiz är aflöningen 56 öre, men med samma
skyldighet. I Frankrike är den 3 öre, i Italien 7 öre, i Österrike
9 öre, i Portugal 8 öre, i Danmark 60 öre, men det är att märka,
att karlen för detta belopp skall förskaffa sig mat, ved och tvätt,
hvarefter återstå 2 öre för öfriga behof. Det har sagts af eu ärad
talare på stockholmsbänken, att den beväringsskyldige bör hafva
full ersättning för sitt besvär. Men man får dock icke glömma, att

21. 44

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

Angående förhöjning
i anslaget
för beväringsmanskapets
vapenöfning
ar.

(Forts.)

han är född och klädd och dessutom bekommer 17 öre om dagen i
ersättning för persedelförbrukning samt, efter regeringens förslag,
10 öre i dagaflöning. Och tro nu herrarne verkligen, att många
yrken finnas, der arbetarne dagligen hafva råd att använda 10 öre
till nöjen eller andra dermed jemförliga utgifter? För min del tror
jag tvärt om, att, redan med 10 öres dagaflöning den värnpligtige
i denna sin egenskap skulle komma i bättre ställning, än då han
såsom enskild arbetare skall förtjena sitt bröd. Men kantänka, vi
skola icke blott icke låta våra värnpligtige öfvas ens tillnärmelsevis
så lång tid som Europas öfriga folk, utan också gifva dem en
högre dagaflöning än något annat land. Det må förlåtas mig, om
jag påstår, att, hvad detta förfaringssätt i öfrigt må vittna om, icke
vittnar det derom, att vi lagstiftare, som ju skola kallas landets
förtroendemän, blifvit oberörda af den 70-åriga fredens försoffande
inflytande. Och här kan icke vara fråga om denna djupa klyfta
emellan de olika samhällsklasserna, som man nu för tiden äflas att
ständigt påpeka. Den rike träffas lika tungt af den allmänna värnpligten
som den fattige; frågan kan till och med vara, om han ej
träffas tyngre. Månne icke det är svårare för den bildade att afbryta
sina studier, än för andra klasser att upphöra med sitt arbete,
som efter det korta afbrottet med lätthet kan återupptagas, och
månne icke för den förmögnare, som är van vid beqvämlighet och
komfort, saknaden häraf i öfningslägret antagligen kännes vida tyngre
än för den mindre bemedlade, hvilken tvärt om der ofta kommer till
större beqvämlighet och rikligare föda, än hvarvid han annars är
van. Vi böra derför i min tanke noga betänka oss, innan vi inslå
på en väg, som kan vara egnad att omöjliggöra och motarbeta den
framtida utvecklingen af värnpligtssystemet, ty, säga hvad man
vill, så är detta system framtidens organisationsform, och om nu eu
högre siffra för dagaflöningen eu gång blifvit fastslagen, så lära vi
väl i all framtid komma att dragas med den.

Jag yrkar bifall till regeringens förslag.

Herr Magnus Jonsson: Äfven jag ber få gifva till känna, att
jag skulle med min röst vilja medverka till, att beväringsynglingarne
finge ännu högre dagaflöning än Stats-Utskottet föreslagit; men man
bör dock se till, kvilka skäl tala för en sådan åsigt, som Utskottet hyst.
Ty om man beaktar saken i sin helhet, skall man finna att StatsUtskottet
gjort sin pligt eller att se till att kostnaderna för statsverket
nedbringas så mycket som möjligt, och att rättvisa skipas för dem,
hvilka saken rör. Jag tror rättvisan i detta fall tillgodoses derigenom,
att de beväringsskyldige få något högre aflöning än af Kongl Maj:t
föreslagits. Jag vill dock ingalunda klandra regeringen för att hon
icke tagit siffran högre, då det ju i alla fall begäres en stor summa
för detta ändamål, och det står ju sedan Riksdagen fritt att öka
eller minska beloppet. Inom afdelningen och ännu mera inom Utskottet
framstäldes olika åsigter om denna sak, och många af ut -

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

45 N:o 21.

skottsledamöterne från Första Kammaren talade och röstade för att Angående försänka,
den nu föreslagna summan till hvad regeringen begärt. Detta böjning i anbelopp
ansåg jag dock vara för litet och höll före, att det vore klo- S“ärLgsmankare
att taga ett måttligt steg på en gång och nöja sig med 20 skåpets vapenöre
om dagen. Ty vill man lefva förståndigt och nöja sig med den sfningar.

kost, som staten består, behöfver man just icke mycket i kontanter (Forts.)
under öfningstiden. Vill man deremot lefva högt, förtära Öl och
vin samt bestå sig bättre kost, blir det nog dyrare; men det tror
jag de mindre förmögne icke hafva råd till, utan de kunna mycket
väl vara nöjda med hvad staten består dem. När man dessutom
ser, huru det mången gång gestaltar sig på öfningsmötena, dit en
mängd lycksökare ofta nog samlas och bjuda på karuseller eller
andra nöjen, som ungdomen frestas att deltaga uti, så kan man
finna, att den kan förledas till nöjen, som icke för den äro nyttiga.

Under sådana förhållanden har jag tänkt mig, att man icke bör
göra aflöningen onödigtvis stor. Jag har för öfrigt sjelf exercerat
beväring, och ehuru jag då hade bättre tillgångar än mången annan
af mina kamrater, så minnes jag väl, att mina utgifter in skränkte

sig till endast fem kronor kontant. Jag tror det derför
icke vara så halsbrytande för en beviiringsyngling, som icke vill slå
på allt för stort, att reda sig med 20 öre om dagen. Men för att
kunna vinna framgång för detta Utskottets förslag, torde det vara
klokt, om denna Kammare bifaller detsamma, emedan man kan vara
säker på, att det i Första Kammaren gifves många röster för en
lägre summa. Ty om man sedan i voteringen skulle blifva stöld
mellan 30 öre och 10 öre, så kunde det hända, att allt för många
förenade sig om den lägre summan, till följd hvaraf man kunde förlora
allt för mycket af hvad man vill vinna. Jag vill nu icke uppehålla
Kammarens tid längre, utan jag slutar med att yrka bifall till
Utskottets förslag.

Herr S. Tf. Olsson instämde med Herr Magn. Jonsson.

Herr Nydahl: Jag kan i hufvudsak instämma med den ärade

talaren på kristianstadsbänken, men efter som jag nu har ordet, så
vill jag ett ögonblick begagna mig deraf.

Det är glädjande att se, med hvilken välvilja våra beväringsynglingar
omfattas. Stats-Utskottet vill fördubbla den dagaflöning,
som Kongl. Maj:t föreslår, och åtskilliga motionärer samt en talare
på stockholmsbänken vilja gå ännu längre och till och med femdubbla
densamma. Det torde dock vara tvifvel underkastadt, huruvida
man icke tills vidare borde åtnöja sig med den af Kongl. Maj:t
föreslagna dagaflöning. Ty när tillgångarna äro mycket små, bör
man ju söka fylla de verkliga behofven, som förefinnas, innan man
unnar sig nöjet att vara frikostig. Onekligen lider vårt försvarsväsende
af åtskilliga ganska väsentliga brister, som för sitt afhjelpande
kräfva större eller mindre anslag, hvilka anslag dock denna

N:o 21. 46

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

Angående för- Kammare af sparsamhetsskäl plägar vara mycket försigtig att beslaniet3för
7e v''^''a'' Jag vill i detta liänseende endast erinra om de af Kongl.
Sväringsman- ^aj:t äskade anslag för organisation af en fästningsartilleribatalskapets
[capen-}™ å Yaxbolm—Oscar-Fredriksborg, hvilket jemförelsevis obetydöfningar.
- liga anslag Kammaren nyss har förkastat, ehuru dess beviljande,
(Ports.) såsom vi kunna förstå af den synnerliga vigt krigsstyrelsen dervid
fäster, tvifvels utan varit af stor betydelse för stärkandet af vårt
försvar. Deremot vågar jag icke tänka, att en förhöjning af beväringens
dagaflöning öfver hvad Kongl. Maj:t föreslår skulle i någon
män kunna bidraga till försvarets stärkande, om icke i den mening
och på det sätt, att den ökade dagaflöningen skulle göra opinionen
bland folket vänligare stämd mot den ökade värnpligten. För min
del får jag dock sanningsenligt säga, att jag icke hört något missnöje
uttalas öfver den ökade värnpligten, och jag tror, att der ett
sådant missnöje till äfventyrs finnes, skall det snart försvinna. Men
man kan ju se frågan äfven från en annan synpunkt, och då i likhet
med Utskottet och motionären säga, att det är rättvist att
de beväringsskyldige erhålla så stor dagaflöning, att de hållas skadeslösa
för den förlust i arbetsförtjenst, som de under öfningstiden
måste vidkännas. Jag ber dock om ursäkt att jag icke obetingadt
kan godkänna ett sådant resounement, som hvilar på den förutsättning,
att mellan staten och de värnpligtige samma förhållande
skulle ega rum som mellan en arbetsgifvare och hans arbetare. Så
förhåller det sig ju icke. Ty om det är så, som vi ju alla erkänna,
att det är en naturlig pligt för hvarje vapenför man att i farans
stund deltaga i fosterlandets försvar, så måste det erkännas vara en
förmån för den krigstjenstskyldige att i fredstid få den öfning, som
är oundgängligen nödvändig för att hans gång mot fienden — om
den måste anträdas —• icke skall blifva en gång mot nederlag och
död. Denna förmån tror jag man icke bör så alldeles förbise vid
behandling af frågan om beväringens vapenöfningar, vare sig det
gäller att bestämma längden af dessa öfningar eller den dagaflöning,
som beväringen under öfningstiden bör erhålla. Jag vill nu
icke tala om förmånen af den personliga utveckling, som enligt min
och säkerligen äfven många andras öfvertygelse de militära öfningarna
äro egnade att gifva ynglingen; det må vara nog att hafva
påpekat detta andra, som tyckes mig snart sagdt lika påtagligt vara
en förmån, som t.” ex. konsten att simma är en förmån för den,
som när som helst kan falla i vatten. För öfrigt kan det sättas i
fråga, huruvida den förlust i arbetsförtjenst, som ynglingen gör
under beväringsöfningarna, är så stor som man tyckes antaga. Visserligen
gör han för tillfället eu sådan förlust, men om den ekonomiska
lagen, att en varas pris bestämmes af förhållandet mellan
tillgång och efterfrågan, har någon tillämpning äfven vid bestämmandet
af arbetslönerna, så vill det synas, som om den omständigheten,
att eu icke ringa del af landets arbetskraft under några
veckor af året är så att siiga borta från marknaden, skulle medföra

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

47 N:o 21.

en motsvarande förhöjning i arbetsförtjenst för den öfriga arbetssökande
delen af befolkningen, en förhöjning som då också i sin
tid måste komma de beväringsskyldige till godo. Härmed må nu
förhålla sig huru som helst; jag vill icke ansvara för att denna
teori här vid lag så fullkomligt håller streck. Men i alla händelser
kan det väl icke med fog påstås, att det för en 21 eller 22 års yngling,
som i regeln endast har sig sjelf att sörja för, kan i någon
nämnvärd mån vara betungande, om han under några veckor får
åtnöja sig med något lägre dagaflöning än han är van vid. Säkert
är åtminstone, att beväringsynglingarne sjelfve icke skola beklaga sig.

Herr Talman! Ingen kan mer än jag vara benägen för att
visa frikostighet mot beväringsynglingarne; men då summan af de
under fjerde hufvudtiteln uppförda anslag redan är så betydlig, att
man för det närvarande till ocli med anser sig böra vägra medel
för att fylla verkliga och erkända behof, och deremot här icke föreligger
något verkligt behof, så kan jag af sparsamhetsskäl omöjligen
instämma med dem, som vilja höja dagaflöningen för beväringen
till 50 öre, och jag är till och med tveksam, huruvida jag bör .gifva
min röst åt Utskottets hemställan.

Jag har för egen del icke något yrkande att framställa.

Herr Danielson: Jag tror det vore bäst att behandla den

föreliggande frågan för sig sjelf, sådan den af Utskottet är föreslagen.

Jag får säga, att jag bidragit till det beslut Utskottet kommit
till på grund af den öfvertygelsen, att jag icke anser det vara skäl
att på en gång allt för mycket öka detta anslag; och sedan jag nu
hört, att Första Kammaren afslagit Utskottets hemställan och bifallit
Kong! Maj:ts förslag, är det ännu större skäl att denna Kammare
stannar vid hvad Utskottet föreslagit, då man derigenom kan
hoppas att vinna vid den gemensamma omröstningen.

Jag vill tillägga beträffande den af motionärerne föreslagna
förhöjningen till 5Ö öre om dagen, att om man beräknar ökningen
från det af Kong!. Maj:t föreslagna beloppet. 10 öre om dagen, till
det af Utskottet föreslagna beloppet 20 öre, eller man går ut från
den nu gällande dagaflöningen, 6 öre, och jemför den med hvad den
efter Utskottets förslag skulle blifva, eller 20 öre, och lägger denna
förhöjning på de ökade öfningsdagarne efter den nya värpligtslagen,
så kommer man i det närmaste till 50 öre per dag, och då kommer
man ju så nära motionärernas önskan som möjligt. Att vidare
öka dagaflöningen anser jag nu icke möjligt. Vill man anse att
dessa öfningar äro en medborgerlig pligt, som hvar och en en gång
i sitt lif måste fullgöra, så har äfven denna åsigt skäl för sig.

Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.

Angående förhöjning
i anslaget
för beväringsmanskapets
vapenöfningar.

(Forts.)

Med Herr Danielson instämde Herr Björkman.

N:o 21. 48

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

Angående för- Herr Odell yttrade: , Jag skulle i likhet med den siste talaren
höjning i an- kunna inskränka mig till att yrka bifall till Utskottets förslag,
‘värLgsman- men Jan derjemte bifoga, att det förefaller mig minst sagdt

skåpets radera-underligt, att, så snart det är fråga om något sådant som här är
öfningar. föreslaget, man aldrig talar om att det finnes medel i statskassan.

(Forts.) Vid andra tillfällen deremot, då det är fråga om anslag, både möjliga
och omöjliga, finnes det alltid medel. Detta synes mig, som
sagdt, mycket underligt, och jag föreställer mig derför, att sådaua
framställningar som de sistnämnda hafva mer eller mindre bismak
af eget intresse. Jag har ett enda mål i sigte, nemligen det helas
väl, och då kan jag icke undgå finna det vara med rättvisans och
billighetens fordringar öfverensstämmande, att man bör göra något
för vår beväring. Jag erkänner gerna, att de å sin sida böra vara
så pass fosterländska, att de offra något af sin tid för att blifva
öfvade till att försvara landet, om så skulle erfordras, men jag fordrar
å andra sidan med lika stor rätt, att staten bör gå dessa uttalade
önskningar till mötes åtminstone på halfva vägen, ty derigenom
varar vänskapen längre och missnöjet aflägsnas.

På grund af hvad jag nu anfört får jag yrka bifall till Utskottets
förslag.

I detta yttrande instämde Herrar Börjesson, Göransson, Jahohson,
Petersson i Hamra och Wretlind.

Herr Pehrsson i Törneryd anförde: Då jag vet, att i denna

Kammare finnas ganska många, som hafva den uppfattning, att den
nu föreslagna dagaflöningen är för liten, skall jag be att i korthet
. få fästa uppmärksamheten derpå, att i den händelse Riksdagen skulle

besluta en högre dagaflöning till beväringen än hvad Stats-Utskottet
bär föreslagit, skulle detta, enligt mitt sätt a-tt se saken, leda till
en förhöjd dagaflöning äfven för den indelta soldaten, och jag undrar,
om det skull stanna ens dervid, utan möjligen medföra äfven en
högre dagaflöning för underbefälet. Om jag har rätt i denna uppfattning,
så torde vid detta tillfälle böra framhållas, att dagaflöningen
icke bestämmes så, att man i en framtid har att emotse förslag,
som medföra kostnader, hvilka man icke vill vidkännas. Jag begärde
dock icke ordet egentligen för att säga detta, utan för att
fästa Kammarens uppmärksamhet på en annan sak. Jag gör detta
så mycket hellre, som jag ser, att Herr Statsrådet och Chefen för
Landtförsvarsdepartementet är i Kammaren närvarande. Jag tror
nemligen, att man kan gagna beväringen mera än genom eu förhöjd
dagaflöning, och det är att låta den under nätterna få ligga
uti baracker i stället för på bara marken med litet halm under sig,
som nu är förhållandet. Jag tror icke jag säger för mycket, om
jag påstår, att många beväringsynglingar på detta sätt fått sin helsa
förstörd, ja, till och med förkortade lif. Det är således, enligt min
uppfattning, ännu något bättre man kan göra dessa beväringsyng -

Onsdagen den 10 Mars, f. in.

49 N:o 21.

lingar, om man bereder dem tillfälle att inhysas i baracker i stål- Angående förlet
för i dessa tält, der de få ligga så godt som på bar backe. höjning i an För

öfrigt yrkar jag bifall till Utskottets förslag. * Xi/gsLn skåpets

vapen Herrar

Jönsson i Gammalstorp och Vilh. Carlson instämde i öfningar.
detta anförande. (Forts.)

Herr Hammarberg anförde: Jag hade egentligen begärt ordet
blott för att yttra mig mot den förhöjning, som af en föregående
talare är begärd, och jag skulle så mycket hellre kafva velat motsätta
mig densamma, som Kammaren nyss afslagit ett anslag af ganska
stor vigt för landet, och denna förhöjning deremot kommer våra egna
barn till godo, så att den kan synas i viss mån härflyta af egennytta.

Jag vill dock icke motsätta mig den förhöjning, Utskottet föreslagit,
ehuru jag af sparsamhetsskäl helst skulle velat förorda Kongl.

Maj:ts förslag, men då samma ej lärer hafva utsigt vinna denna Kammares
bifall, vill jag instämma med dem, som yrkat bifall till Utskottets
förslag.

Herr Jonson i Fröstorp: Då jag icke vunnit tillräckligt un derstöd

för det af mig framstälda förslag, så ber jag att få återtaga
detsamma. Efter något betänkande har jag nemligen ansett, att,
då Första Kammaren bestämt sig för tio öre, klokheten bjuder att
förena mig med dem, som yrka bifall till Utskottets förslag. Jag
återtager således mitt förra yrkande, men jag kan icke annat än
erinra en talare på kristianstadsbänken derom, att ersättningen för
skjortor, strumpor och skor uppgår allenast till 16 öre. Han sade,
att det var 17. Dessutom vore det väl icke så farligt, om beväringen
skulle få åtnjuta den dagaflöning, jag föreslagit. När det är fråga
om sådana anslag som detta, då är Första Kammaren och många
här i denna Kammare sparsamma, men då det blir fråga om anslag,
som gäller officerarne, då är man icke så sparsam. Uti nästa punkt
har Första Kammaren på sina reservanters förslag i Utskottet beviljat
150,000 kronor till officerarne för kontrollen och rullföringen
af beväringen, men det är blott på extra stat för nästa år, men den
summan kommer nog att framdeles ökas till hvad Kongl. Maj :t begärt,
eller 218,000 kronor. Då låter det annorlunda, och man håller
då icke så mycket på penningen, när det gäller officerarne, som
nu, när det gäller manskapet.

Herr Sam. Johnson: Jag har endast begärt ordet för att in stämma

med Herr Per Pehrsson.

Jag vill dock tillägga ett par ord, som han icke sade och som
felades i hans anförande, nemligen att utspisningen till beväringen
borde ställas lika med den för manskapet vid den indelta armén.

Det skulle vara ett verkligt önskemål. Nu är förhållandet icke
detsamma, och utspisningen till beväringen är ganska underhaltig.

Andra Kammarens Prof. 1886. N:o 21. 4

H:o 2i. 50

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

Angående för- Jag har intet vidare att tillägga och anser att aflöningen kan vara,
höjning I an- om icke tillräcklig, dock något så när afpassad efter förhållandena,
blott utspisningen blir tillräcklig.

skåpets vapen nfningar.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf Herr Tal (Forts.

) mannen, i enlighet med de meningar som förekommit, propositioner
på dels bifall till Utskottets hemställan, dels bifall till Kongl. Maj:ts
i ämnet gjorda framställning, dels bifall till Herr Jonsons i Fröstorp
under öfverläggningen framstälda yrkande, dels slutligen ock på
ärendets återremitterande till Utskottet. Den förstnämnda af dessa
propositioner fann Herr Talmannen vara med öfvervägande ja besvarad;
men som votering begärdes, blef, sedan till kontraproposition
antagits yrkandet på bifall till Kongl. Maj:ts proposition, en så
lydande omröstningsproposition uppsatt, justerad och anslagen:

Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemstält under mom.

a) i U:te punkten af Utlåtandet N:o 8,

röstar Ja;

Den, det ej vill,

röstar Nej;

Vinner Nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan,
i hvad den skiljer sig från Kongl. Maj:ts proposition, bifallit denna
senare oförändrad.

Voteringen, i vanlig ordning verkstäld, utvisade 143 ja mot
43 nej; varande alltså Utskottets hemställan af Kammaren bifallen.

I mom. b) hemstälde Utskottet, att Herrar Friherre KlinckowStröms,
Bexells, J. Sjöbergs i Bodaryd, Forselii, Odells, Jan Eliassons
och J. Jonsons i Fröstorp motioner icke måtte till någon vidare
Riksdagens åtgärd föranleda.

Sedan denna Utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Jonson i Fröstorp: Uti min motion har jag under mom.

b) anfört, att jag önskade aflåtande af eu skrifvelse till Kongl.
Maj:t derom, att beväringen måtte komma i åtnjutande af samma
utspisningsstat som manskapet. Anledningen till att jag väckt motionen
återfinnes deri, att, då under förlidet års sommar en del beväring
från min ort kommenderades att fullgöra öfningarna å Karlsborg
dels vid Göta artilleri och dels vid sappör bataljonen derstädes,
denna beväring icke fick åtnjuta samma utspisningsstat som de
derstädes förlagda trupper. Manskapet fick till frukost siktadt rågbröd
till kaffet jemte smör eller en hvetebulle. Beväringen åter fick
alla dagar syradt bröd och ost. Jag hemställer, om detta är lämpligt?
Vidare fick beväringen alla aftnar korngröt och sill. Det

Onsdagen den 10 Mars, f. m.

51 X:o 21.

ständiga manskapet åter erhöll gröt och mjölk eller sill och potates Angående föröda
dricka. Detta är ett missförhållande och föranledde åtskilliga
klagomål å beväringens sida. Detta är anledningen till min motion.* läringsmanDå
nu Utskottet icke kunnat tillstyrka en skrifvelses aflåtande till skåpets vapenKongl.
Maj:t, emedan den utspisningsstat, som nu gäller för be va- efningar.
ringen, är i lika högt pris som den för manskapet, så skall jag nöja (Forts.)

mig dermed, blott anordningarna blifva sådana, att det blir lika för
alla. Utskottet har också lemnat en välvillig utredning angående
förhållandet med mathållningen. Med denna utredning är jag också
nöjd och skall derför icke göra något yrkande, alldenstund jag tror,
att ändamålet med motionen är vunnet, sedan uppmärksamheten blifva
rigtad derpå, att utspisningen varit olika, och sedan man medgift,
att utspisningen borde vara lika för alla, såsom det till exempel
redan är förhållandet på Axvalla hed. Då jag sålunda icke gör något
yrkande, så är det derför, att jag lefver i den förhoppningen, att beväringens
utspisningsstat skall komma på samma fot som manskapets.

Herr Sven Nilsson: Jag beklagar, att icke krigsministern

är närvarande vid denna frågas behandling, ty om så varit fallet, skulle
äfven jag framhållit några anmärkningar emot det sätt, hvarpå åtminstone
ett af våra skånska regementen utspisas under mötestiden. Missnöjet
i detta fall råder således icke ensamt i den ort den siste talaren
omnämnde. Utspisningen lemnar nemligen icke blott för beväringen
utan äfven för öfriga trupper, åtminstone i ett och annat fall mycket
öfrigt att önska. För min del kan jag icke säga annat, än att
födan i det fall jag velat påpeka är frisk, men jag vågar påstå att
den af vissa slag är otillräcklig och så ordnad, att manskapet ej
dermed kan vara belåtet.

Jag tycker det ej är skäl att klaga för mycket, der manskapet
åtminstone kan få eu bit sill till qvällen jemte gröt samt mjölk
eller dricka. Men det finnes ställen, der det indelta manskapet om
aftnarne endast får en liten bit torr ost samt gröt, kokt i vatten,
och der de få doppa gröten i vatten, om de ej hafva något att sjelfva
köpa mjölk eller dricka för. Manskapet kan näppeligen lefva på
sådan kost. Jag skall nu icke ingå i några andra detaljer i denna
fråga af orsak som jag förut nämnt, men jag har velat hafva detta
till protokollet anteeknadt, på det Kongl. Maj:t måtte kunna komma
i tillfälle erfara, att det råder en liflig önskan att något blir gjordt,
för att icke olikheten i mathållningen blir allt för stor, äfven om
det finnes en likhet i priset.

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.

Härefter åtskildes Kammarens ledamöter klockan J/s 4 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.