1885. Första Kammaren. N:o 23 (Riksdagens protokoll 1885:23)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1885. Första Kammaren. N:o 23.

Lördagen den 4 April.

Kammaren sammanträdde kl. 2 e. in.

Juäterades protokollet för den 28 sistlidne Mars.

Anmäldes och bordlädes Konstitutions-Utskottets utlåtanden:

N:o 6, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition med förslag
till förändrad lydelse af 6 och 7 §§ Regeringsformen;

N:o 7, i anledning af väckt motion om ändring af 6 § Regeringsformen
;

N:o 8, i anledning af väckt motion angående förändring af åtskilliga
§§ i Riksdagsordningen, beträffande valrätt och valbarhet vid
riksdagsmannaval;

N:o 9, i anledning af väckt motion om ändring i 17 § Riksdagsordningen;
samt

N:o 10, i anledning af väckt motion om förändrad lydelse af § 72
Regeringsformen och § 71 Riksdagsordningen; äfvensom

Lag-Utskottets utlåtanden:

N:o 24, i anledning af väckt motion med förslag till lag angående
väghållningsbesvärets utgörande på Jandet;

N:o 25, i anledning af väckta motioner om lagstiftning rörande
byggande och underhåll af utfarts- och byvägar;

N:o 26, i anledning af väckt motion om ändring i 6 § af Kongl.
Legostadgan den 23 November 1833;

N:o 27, i anledning af väckt motion om ändring i 4 § af förordningen
angående fattigvården den 9 Juni 1871;

N:o 28, i anledning af väckt motion om ändring i 25 § af förordningen
angående fattigvården den 9 Juni 1871;

N:o 29, i anledning af väckt motion om befrielse för medlemmar
af lagligen erkända församlingar af främmande kristna eller mosaiske
trosbekännare i städerna från erläggande af de på prestlöneregleringskonventioner
eller kyrkostämmas beslut grundade personella eller efter

Första Kammarens Prot. 1885. N:o 23. 1

N:o 23.

Onsdagen den 8 April.

bevillning för inkomst af kapital eller arbete utgående bidrag till statskyrkan
;

N:o 30, i anledning af väckt motion om ändrade bestämmelser angående
sättet för kommunalutskylders erläggande vid uppkommen tvist
om beskattningsorten;

N:o 31, i anledning af väckt motion om ändring i 19 § af förordningen
om kommunalstyrelse på landet den 21 Mars 1862, äfvensom
derom, att ordförande i kommunalstämma, i likhet med förvaltare af
kommunalmedel, må erhålla tjenstemannaansvar;

N:o 32, i anledning af väckt motion om ändring i § 44 af förordningen
om kommunalstyrelse på landet den 21 Mars 1862; och

N:o 33, i anledning af väckt motion om ändringar i förordningen
om kommunalstyrelse i Stockholm den 23 Maj 1862,

hvarefter beslöts, att dessa utlåtanden skulle uppföras främst å
föredragningslistan till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2,5 e. in.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Onsdagen den 8 April.

Kammaren sammanträdde kl. 2,so e. m.

Justerades protokollet för den 31 nästlidne Mars.

Anmäldes och bordlädes Lag-Utskottets nedannämnda utlåtanden;

N:o 34, i anledning af väckt motion om författning i syfte att
prest inom svenska kyrkan fritages från skyldighet att med vigsel stadfästa
äktenskap, som ingås af frånskild make;

N:o 35, i anledning af väckt motion om ändring af kap. 3 § 4
Kyrkolagen rörande sättet för barns dop;

N:o 36, i anledning af väckt motion om ändring i kap. 11 § 12
Kyrkolagen;

N:o 37, i anledning af väckt motion i fråga om kyrkotukten;

Lördagen den 11 April, f. m.

N:o 23.

N:o 38, i anledning af väckt motion angående ändrade bestämmelser
i fråga om rätt att utträda ur svenska kyrkan m. m.; samt

N:o 39, i anledning af väckt motion om ändring i förordningen
angående särskilda sammankomster för andaktsöfning den 11 December
1868.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran Konstitutions-Utskottets
den 4 innevarande April bordlagda utlåtanden
N:is 6—10, äfvensom Lag-Utskottets samma dag bordlagda utlåtanden
N:is 24—33;

hvarefter beslöts, att dessa utlåtanden skulle sättas sist och de
vid detta sammanträde första gången bordlagda ärendena främst å
föredragningslistan till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2,38 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Lördagen den 11 April, f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 4 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes Stats-Utskottets memorial och utlåtanden:

N:o 26, om anvisande af de i Regeringsformens 63 § föreskrifna
kreditivsummor; och

N:o 29, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af mark m. m. till Örebro stad för möjliggörande af reglering
och kanalisering af Svartån; äfvensom

Lag-Utskottets utlåtande N:o 40, i anledning af väckt motion om
upphörande af den vissa slags hemman medgift™ frihet från inqvarteringsskyldighet
under fredstid.

N:o 23.

Lördagen den 11 April. f. m.

Höjande af
Riksbankens
grundfond.

Fråga huruvida
oktroj hädanefter
må
lemnas enskilda
sedelutgifv ande
banker.

Föredrogos och biföllos Lag-Utskottets nedannämnda, den 8 innevarande
April bordlagda utlåtanden:

N:o 34, i anledning af väckt motion om författning i syfte att
prest inom svenska kyrkan fritages från skyldighet att med vigsel
stadfästa äktenskap, som ingås af frånskild make.

N:o 35, i anledning af väckt motion om ändring af kap. 3 § 4
Kyrkolagen rörande sättet för barns dop;

N:o 36, i anledning af väckt motion om ändring i kap. 11 §
12 Kyrkolagen; och

N:o 37, i anledning af väckt motion i fråga om kyrkotukten.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran LagUtskottets
den 8 i denna månad bordlagda utlåtanden N:is 38 och 39.

Föredrogs å nyo Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets den
23 och 31 nästlidne Mars bordlagda utlåtande N:o 1, i anledning
af väckt motion om ändrad lydelse af § 4 i lagen för Rikets
Ständers bank den 1 Mars 1830.

Herr Wallenberg: Jag har endast begärt ordet för att betyga

det Sammansatta Banko- och Lag-Utskottet min tacksamhet för det
slut, hvartill det kommit uti förevarande fråga; men jag tillåter mig
derjemte att uti protokollet fä antecknad min öfvertygelse, att Riksbankens
grundfond nu bör förblifva vid dessa fyratio millioner kronor,
såsom varande fullt tillräckliga för dess ändamål, och att hädanefter
inkomsten af Riksbankens verksamhet måtte komma att användas
antingen till afbetalning å statsskulden eller, om jernvägsbyggande för
statens räkning skall fortsättas, detta må begränsas till den tillgång
bankovinsten lemnar och således icke statskulden ytterligare förökas.
Jag anhåller om bifall till Utskottets hemställan.

Ofverläggningen angående förevarande utlåtande ansågs härmed
slutad, och Utskottets deri gjorda hemställan bifölls..

Föredrogs å nyo Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets den
23 och 31 i nästlidne månad bordlagda utlåtande N:o 2, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan att oktroj
hädanefter icke må lemnas enskilda sedelutgifvande banker.

Herr Wallenberg: Denna motion har varit väckt vid en före gående

riksdag och blef då af det Sammansatta Banko- och Lagutskottet
afstyrkt med precis samma uttryck, som nu användts, nemligen
»att hvad motionären föreslagit för det dåvarande ej måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda». Nu har i Utskottets afstyrkande

Lördagen den 11 April, f. m.

N:o 23.

hemställan begagnats dessa ord, »att hvad motionären ifrågasatt för
närvarande ej må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.» Då denna
motion innefattar en begäran om, att Kong!. Maj:t icke skall begagna
den rätt, som Riksdagen lagt i Kongl. Maj:ts bänder, att åt enskilda
banker bevilja ny eller förlängd oktroj, anser jag för min del, det icke
vara tänkbart, att Riksdagen eller åtminstone icke att Första Kammaren
någonsin skall på enskild motionärs framställning ingripa i denna
Kongl. Maj:ts rätt, utan må den afgöras huru som helst, när den en
gång kommer från Kongl. Maj:t, eller när Kongl. Maj:t finner för godt
att begagna sig af sin rätt att icke vidare bevilja förlängd bankoktroj.

För att hädanefter förebygga sådana motioner som denna, anhåller
jag om bifall till det slut, hvartill Utskottet kommit, men med uteslutande
af orden »för närvarande», och att således Första Kammaren
för sin del måtte besluta, att hvad motionären ifrågasatt icke må till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Widmark, Henrik: Jag skall inskränka mig till att här

blott yrka bifall till Utskottets betänkande, sådant det är formuleradt.
Jag tror icke, att det kan vara skäl att vidtaga den ändring deri, som
nyss blifvit föreslagen.

Herr Wallenberg: Det var verkligen en mycket tarflig moti vering

för en uppmaning till motionären att icke återkomma till följande
riksdagar med samma motion. Det torde då icke vara mera
ohöfviskt att säga, att denna motion icke bör till någon Riksdagens
åtgärd föranleda; men när man i denna fråga säger »för det närvarande»,
är det precis detsamma, som om man ville gifva på hand, att
det kommer en dag, då vi komma att tillstyrka bifall till en sådan
hemställan på enskild motionärs framställning.

Jag anhåller om bifall till mitt redan framstälda förslag, då orden
»för närvarande» enligt min åsigt äro lika obehöfliga som olämpliga.

Herr Peyron: Den af Herr Wallenberg yrkade förändringen, att

orden »för närvarande» skulle ur Riksdagens beslut i denna fråga utgå,
är visserligen ganska obetydlig, och i det hela kunde man väl gå in
på densamma; men då det ju icke är fråga om att afstyrka motionen
annat än för det närvarande, och då Herr Wallenberg motiverat sin
begäran att få dessa ord uteslutna med att vi derigenom skulle få slut
på motioner i denna rigtning, tror jag att han deri misstagit sig, och
att dessa ord derför gerna kunna stå qvar. Känner jag motionärerna
rätt, lärer det icke bekomma dem någonting, om en motion afstyrkes
blott för det närvarande, eller om den helt enkelt och utan vidare afstyrkes.
De komma nog tillbaka med sina motioner i alla fall, om
de så anse lämpligt.

För min del yrkar jag bifall till Utskottets betänkande.

Herr Wallenberg: Det torde ligga en uppenbar skilnad emellan,

att en motionär förnyar sin framställning, äfven om Riksdagen sagt
nej till densamma, eller att han gör det, om Riksdagen gifvit på hand,

Fråga huruvida
oktroj hädanefter
md
lemnas enskilda
sedelutgifrände
hanker.

(F orts.)

5:o 23.

Lördagen den 11 April, f. m.

Fråga huru- att framställningen möjligen en annan gång skulle kunna bifallas.
vida oktrojh&- Detta senare är liksom ett »välkommen igen»; och det är denna skildanefter
ma na(j som ~ att jag velat hafva dessa ord utplånade ur Första KamZdZtgiflT
marens beslut, hvarföre jag vidhåller min åsigt.

de banker.

(Forts.) Efter härmed slutad öfverläggning yttrade Herr Gr ef ven och Tal mannen,

att i afseende på förevarande utlåtande yrkats dels bifall till
Utskottets hemställan, dels ock, af Herr Wattenberg, att Utskottets
hemställan skulle bifallas med den ändring, att orden: »för närvarande»
uteslötes.

Sedermera gjorde Herr Grefven och Talmannen propositioner enligt
dessa yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall
till Utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Wattenberg begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets utlåtande
N:o 2, röstar

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles Utskottets hemställan med uteslutande af
orden »för närvarande».

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 50;

Nej — 24.

Föredrogs å uyo och bifölls Lag-Utskottets den 28 och 31 sistlidne
Mars bordlagda utlåtande N:o 18, i anledning af väckt motion
om tillägg till 59 § Konkurslagen.

Förslag till Föredrogs å nyo Lag-Utskottets den 28 och 31 i nästlidna månad
lag angående bordlagda utlåtande N:o 19, i anledning af väckt motion med förslag
^''och^kredit-^ ^ ''ag angående bankaktiebolag och kreditaktiebolag.

aktiebolag.

Herr Wallenberg: Såsom man torde finna, har Lag-Utskottet

icke insatt något »för det närvarande» i sitt afstyrkande af denna min
motion; men jag ber att få fästa Herr Talmannens uppmärksamhet
på, att i anledning af den underdåniga skrifvelse, som 1881 års Riks -

Lördagen deri 11 April, f. m.

N:o 28.

dag aflat till Kongl. Maj:t, tillsattes en komité »för att afgifva yttranden
och förslag dels i fråga om ny lag för enskilda hanker med
rätt att utgifva egna sedlar, dels rörande erforderlig lagstiftning för
aktiebolag, som bedrifva bankrörelse men ej ega sedelutgifningsrätt,
dels ock angående de förändringar, livilka med afseende a Riksbanken
böra ifrågakomma, i händelse en större eller mindre inskränkning
skulle komma att ske i den sedelutgifningsrätt, som för närvarande
tillkommer enskild bank.» Deraf behagade en hvar finna, att, da detta
jemväl förekom i Riksdagens skrifvelse, Riksdagen sagt rent ut, att
det är tre olika moment i banklagstiftningen, som böra komma under
regeringens och Riksdagens ompröfning, och deraf dels en lag för de
enskilda bankerna, dels en lag för bankaktiebolag och kreditaktiebolag
och dels förändrad lagstiftning för Riksbanken. Med anledning
häraf hade jag nu väckt en motion om »lag angående bankaktiebolag
och kreditaktiebolag», och denna motion anser Lag-Utskottet icke vara
förtjent af någon uppmärksamhet. Jag tror dock, att det icke hade
varit att gå Kong!. Maj:ts beslutanderätt i detta afseende i förväg, om
Riksdagen tagit denna motion under allvarlig ompröfning och för sin
■del beslutat i ämnet, ty det lärer väl icke vara många, som hafva lust
till att fortfarande under all framtid lemna till ministerielt godtycke
att upprätta den ena aktiebanken efter den andra med olika innehall
i vigtiga delar af deras bolagsordningar. Den variation, som i detta
afseende finnes, är så stor, att man deraf tydligen kan se, att icke
någon skymt till system har blifvit följd. Jag ber Herr Talmannen
om ursäkt om jag yttrar mig något högljudt, men jag måste göra det,
för att pressens representanter på läktaren skola kunna uppfatta mitt
yttrande, ty att Kammarens ledamöter icke ha något intresse för denna
fråga, finner jag tydligt. Utskottet säger, att det icke^ kan förstå, att
Riksdagens ingripande i denna angelägenhet skulle i någon man kunna
bidraga »till en skyndsammare eller lyckligare lösning af frågan». Jag
kan icke förstå, hvad Utskottet menar dermed; ty det är väl icke för
mycket begärdt att, i händelse de enskilda bankerna skola^ slopas,
först få veta, hvad som skall komma i stället, och att det då finnes
en lag efter hvilken de kunna rätta sig och i enlighet med hvilken de
möjligen kunna öfvergå till bankaktiebolag. Det är denna omständighet,
som gör att Utskottet har fullkomligen orätt i att säga, att det
nu icke skulle tjena till något att behandla frågan om stiftandet af en
lag angående bankaktiebolag. Jag för min del har deremot ansett, att
det skulle vara lämpligt att utarbeta ett sådant förslag, äfven om
Kongl. Maj:t sedermera icke ansåge sig kunna till alla delar gilla det.
Man har också många gånger gått till väga på det sättet, att Riksdagen
framlagt ett lagförslag, hvarigenom Kongl. Maj:t fått se, hvad
Riksdagens tanke i saken varit; och derefter har Kongl. Maj:t företagit
sin pröfning och derur upptagit hvad Kongl. Maj:t funnit lämpligt.
Jag anser också, att det skulle hafva varit ett nyttigt och lämpligt
förarbete, om Riksdagen uttalat sin åsigt i ämnet, i stället för att den
ena riksdagen efter den andra undanskjuta frågan. När nu bank■oktrojerna
tilländalöpa, bryr jag mig visserligen icke derom, hvad
sjelfva bankerna beträffar, ty de komma nog på ett eller annat sätt
att reda sig ur sin synpunkt äfven under sämre förhållanden; men det

Förslag till
lag angående
bankaktiebolag
och kreditaktiebolag.

(Forts.)

N:o 23.

Förslag till
lag angående
bankaktiebolag
och kreditaktiebolag.

(Forts.)

8 Lördagen den 11 April, f. m.

hade bort vara Riksdagen angeläget, att icke hela vårt näringslif på
detta sätt äfventyras. Ställningen i landet är icke så tillfredsställande
att man bör öka svårigheterna.

Jag anhåller följaktligen om proposition på återremiss, icke derför
att jag° tior, att Lag-Utskottet kommer att vidare behandla frågan
med något allvar, utan helt enkelt derför, att Första Kammaren på
detta sätt kunde uttrycka en önskan, att det måtte åstadkommas en.
lag i landet angående bankväsendets ordnande, så att icke de vilkorliga
bestämmelser längre måtte vara gällande, hvilka äro ytterst farliga
och, i bust af lag, ställa bankväsendet i beroende af hvem som i
dag eller i morgon är Konungens finansminister.

Hell Jorssell, Otto: Då jag vid föregående riksdag varit

ledamot af Utskottet, när en fråga, liknande denna, behandlades af
Lag-Utskottet, och jag då hade Utskottets uppdrag att besvara de
anmäikningar emot Utskottets betänkande, hvilka kunde förekomma
uti Kammaren, något som jag också gjorde, efter hvad herrarne torde
minnas, lärer det vara min pligt att äfven nu i ett likartadt fall tala
a Utskottets vägnar, ehuru jag numera icke är ledamot af detsamma.
Jag behöfver utan tvifvel icke vara vidlyftig, ty motionärens hela yrkande
går ju uteslutande ut på en återremiss. Denna skulle då ske i
det syfte, att Riksdagen eller Första Kammaren skulle genom en slags
återremiss godkänna de idéer och det system i afseende å banklagstiftningen,
som finnas uttalade af motionären såväl nu som vid föregående
riksdagar. Något annat ändamål med återremissen kan jag icke”fatta,
cla man . vet, att Lag-Utskottets utlåtande i enahanda syfte vid föregående
riksdag godkänts i båda Kamrarne, och en återremiss sålunda
icke kunde föranleda annat än, att Lag-Utskottet komme och begärde,,
att denna Kammare matte fatta beslut i saken.

Åsyftar motionären, att Kammaren skall uttala sitt gillande af de
giunder, som finnas omförmälda i hans motion, hemställer jag, huruvida
icke något sadant må anses för Kammaren vara betänkligt. Vi
hafva här i Sverige haft tva olika grunder för banklagstiftningen: den
ena grunden är den solidariska ansvarigheten, representerad af våra
piivatbanker, och den andra är frånvaron af all ansvarighet, representerad
af våra aktiebanker. Privatbankerna äro de till antalet största,
till aren äldsta och till gagnet och nyttan så öfvervägande i jämförelse
med de andra, att jag icke kan förstå, att Första Kammaren skulle
vilja under nuvarande förhållanden tillstyrka att bankrörelsen, kapitalhandeln
bedrefves företrädesvis af bankaktiebolag. År detta motionärens
syfte kan jag icke annat än på det högsta bestrida och beklaga,
att en sådan åsigt blefve uttalad.

Enligt min öfvertygelse är de enskilda bankernas solidaritet alldeles
nödvändig för vårt land. Erfarenheten har ock visat att dessa banker
vant till en utomordentlig nytta för landet under de femtio år de opererat.

Det är på dessa grunder som jag yrkar bifall till Utskottets förslag
och afslag på yrkandet om återremiss.

* libelle Leijonhufvud: Det är tydligt att Kammaren ej är benägen
att med anledning af nu föreliggande motion ingå uti någon mera

Lördagen den 11 April, f. m.

hT:o 23.

djupgående diskussion om bankfrågorna. Då nu emellertid en sådan Förslag till
fråga för första gången förekommer sedan jag inträdt i Kammaren, la9 angående
vill jag begagna tillfället för att med ett par ord angifva min ställning ian^tf^^sr
till ämnet. Jag delar den föregående talarens åsigt att de enskilde aktiebolag.
sedelutgifvande bankerna gjort mycket godt för landets utveckling, och (Forts.)
jag är ej öfvertygad att de olägenheter, man nu tillräkna!’ dem, äro så väsentliga
att de öfverväga deras förtjenster. Emellertid är det lätt att
se att strömmen vändt sig emot de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt,
och att de måste vara beredde att snart se denna rätt indragen.

För min del beklagar jag att så skulle ske innan riksbanken erhållit
en, efter min uppfattning högst önsklig förändring i sin organisation,
ty af alla bankfrågor, som stå på vår dagordning, synes mig denna
vara den ojemförligt vigtigaste. Emellertid äro de enskilda bankernas
oktrojer slut med 1888, och de måste göra sig beredda på att vid den
tiden, om ej kanske redan dess förinnan, se sin sedelutgifningsrätt inskränkt
eller helt och hållet indragen. Den för dem vigtiga frågan är
då hvad de skola taga sig till. Redan indragning af tiorna skall
tvifvelsutan för många bland dem vara afgörande, ej ensamt med anledning
af den direkta förlust de deraf lida, utan ock derföre att säkerligen
många aktieegare ej skola anse den ringa behållning banken
kan vinna på de större sedlarnes fortsatta utgifning vara stor nog för
att uppväga det ökade ansvar som solidariteten medför. Sannolikt
skola derföre många af de nuvarande enskilda bankerna önska öfvergå
till aktiebanker, för att såsom sådana fortsätta sin affärsverksamhet.

Men något beslut derom lärer näppeligen kunna af dem fattas utan att
de veta hvad lagstiftning kommer att blifva gällande för sådana bolag.

Kunna de påräkna att liksom de redan nu befintliga aktiebankerna få
sjelfva skrifva sina bolagsordningar, sådana som de sjelfva önska dem?

Det lärer väl numera ej medgifvas, och vore säkerligen ej heller till
landets fromma. Yi ha redan allt för stora variationer på det området,
och det synes mera skäl vara att se till, det litet mera enhet blir rådande
i den arten af bolagsreglor, än att än mer öka omvexlingen.
Bankkomitén har väl uppgjort ett förslag till lag för bankbolag, men
det är ej pröfvadt och mig synes ej antagligt att detta förslag kan
oförändrad! blifva godkändt. Allt nog, de nuvarande privatbankerna
äro försatta i ovisshet om hvad de inom kort tid kunna blifva ålagde
och kunna ej besluta de åtgärder och förändringar som för dem och
deras vidsträckta klientel blifva nödvändiga. Detta är ett ledsamt
förhållande, ty eu så stor och vidt omfattande affär som en bankrörelse
kan ej indragas eller transformeras på kort tid. Ett hälft år,
som kan komma att bestås dem, om den nya lagen blir antagen vid
1888 års riksdag, är tydligen allt för litet. Ett och ett hälft, som
komme dem till del om lagen blir antagen 1887, är ej heller nog. Jag
anser derföre af stor vigt att lagstiftningen för aktiebanker ej uppskjutes,
utan redan nästa riksdag kommer till afgörande.

Vid en jemförelse emellan bankkomiténs förslag till banklag och
det af motionären framlagda, har jag funnit det senare ega företräde i
flera vigtiga punkter. Särskilt må jag framhålla den skilnad han gör
emellan banker, som ega att handla ensamt med penningar och obligationer
och banker som derjemte få befatta sig med aktier och indu -

N:o 28.

Förslag till
lag angående
''bankaktiebolag
och kreditaktiebolag.

(Forts.)

10 Lördagen den 11 April, f. m.

striella företag. Allmänheten i vårt land har ej ännu uppfattat skilnaden
deremellan, ehuru den är ganska reel. Något yrkande har jag
ej att framställa.

Herr Wallenberg: Herr O. Forssell har behagat yttra, att om Kammaren
bifölle mitt yrkande om återremiss af detta betänkande, skulle
det vara ett godkännande af min motion i alla dess delar. Så är icke
förhållandet, Herr Talman; ty detta steg inuebure icke något godkännande
af mitt lagförslag. En återremiss innefattar intet annat än att
Kammaren önskar att få en lag i ämnet. Hvad denna lag kommer
att innehålla, beror sedan på behandlingen inom Lag-Utskottet. Det
är väl icke för mycket begärdt att bankväsendet någon gång kommer
ur det provisoriska läge, hvari det nu under elfva år befunnit sig.
Hvad den ärade talaren sjelf angår, känner jag mycket väl, att han
icke tillhör dem, som önska att vi skola få ett läsligt bankväsende
öfver hela landet, och hans välvilliga uttalanden om de enskilda bankerna
vittna ytterligare derom. Då han har denna åsigt, vet jag icke
hvarför han skall sätta sig emot införandet af en så beskaffad lag som
denna. Vårt bankväsende delas i tre grenar: riksbanken, enskilda
bankerna och aktiebankerna. Det är säkert, att den allmänna rörelsen
blifvit väl betjenad genom denna täflan mellan de olika bankerna.
Men hvarför då icke tillerkänna aktiebankerna rätten att få en lag? Hvarför
icke göra det möjligt för de enskilda banker, som vilja öfvergå
från att vara solidariska banker till att blifva aktiebanker? Bankkomiténs
lagförslag angående banker innebär ju att nedmylla de enskilda
bankerna, såsom en upprigtig ledamot af komitén sagt, och huru
kan man då tänka sig möjligheten af att antaga ett sådant lagförslag.
Jag tror att man icke skall finna någon justitieminister eller finansminister,
huru besynnerliga sådana än kunna uppstå, som kunna vilja
kontrasignera ett sådant lagförslag, som det bankkomitén afgifvit.
Huru kan man tänka sig, att allt skall kunna lemnas provisoriskt till
1898, då den nya riksbanken »vuxit in i sina förhållanden»? Skall
man icke någonsin göra början med att ordna dessa frågor. Jag kan
icke finna, att om man återremitterar detta betänkande, man har godkänt
allt hvad som förekommer i min motion. Man begär endast
hvad man har rätt att begära, att Lag-Utskottet ville upptaga till
pröfning, om det är skäl att få en lag om aktiebanker eller icke. Ur
denna synpunkt yrkar jag fortfarande återremiss. Jag vet väl att
Lag-Utskottet icke torde komma att villfara min önskan, men Kammaren
har genom den af mig föreslagna återremissen uttalat såsom sin
mening, att en särskild lag för bankaktiebolag och kreditaktiebolag
bör finnas, hvilket jag vet är flertalets åsigt inom denna Kammare,
när den är fulltalig.

Herr Grefven och Talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats
till sammanträdets fortsättande kl. 7 e. in.

Herr Forssell, Otto: Det är utan tvifvel sant, att jag är en
varm och ifrig vän till de privata bankerna för så vidt nemligen de
äro grundade på solidarisk ansvarighet, men icke så vidt de äro sedel -

Lördagen den 11 April, f. m.

N:o 28.

utgifvande. Jemte detta anser jag, att det var en stor olycka, då den
första aktiebanken enligt 1848 års förordning här i Sverige grundades.
Händelsen fogade, att jag då var expeditionschef i finansdepartementet,
och jag arbetade så mycket jag kunde för att hindra denna oktroj.
Olyckan ville dock att det då begärdes oktroj för eu aktiebank —
det var Skandinaviska Kreditaktiebolaget —- med ett kapital af 7,000,000
kronor. Det var svårt att hos regeringen förhindra oktrojerandet, då
det erbjöds så stor säkerhet. Systemet, en gång infördt, kunde icke
öfvergifvas, och sedan hafva aktiebanker uppkommit, som haft grundfonder
på 1,000,000 kronor, på 500,000 kronor, ja, ända ned till 50,000
kronor. Jag skulle helsa med glädje den dag, då regeringen och Riksdagen
gjorde slut på detta elände med aktiebanker, ty förr eller senare
komma de att draga skada och förlust öfver nationen, samt måhända
bidraga till att äfven de solidariska bankerna komma på obestånd.
Nu föreslås här en lag, hvarigenom de skulle läsas fast oeh regleras
för alltid, och derför tror jag att motionen är förfelad.

Sedan öfverläggningen angående förevarande utlåtande härmed slutats,
gjorde Herr Grefven och Talmannen enligt de derunder framstälda
yrkandena, propositioner först på bifall till Utskottets hemställan och
vidare derpå, att Utlåtandet skulle till Utskottet återförvisas, samt förklarade,
efter att hafva upprepat propositionen på bifall till Utskottets
hemställan, sig anse denna proposition besvarad med öfvervägande ja.

Då Herr Wallenberg emellertid begärde votering, uppsattes, justerades
och anslogs följande omröstningsproposition:

Den, som bifaller Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, visas Utlåtandet åter till Utskottet.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 64;

Nej — 23.

Föredrogs å nyo Lag-Utskottets den 28 och 31 nästlidne Mars
bordlagda Utlåtande N:o 20, i anledning af väckt motion om ändrade
grunder för den kommunala rösträtten på landet.

Herr Bergström: I öfverensstämmelse .med den åsigt, jag vid
ärendets behandling i Lag-Utskottet uttalat, får jag yrka afslag så väl
å motionen som å Lag-Utskottets Betänkande. Till stöd för detta

Förslag till
lag angående
bankaktiebolag
och kreditaktiebolag.

(Forts.)

Om ändrade
grunder för
den kommunala
rösträtten pa
landet.

N:o 23.

Om ändrade
grunder för
den kommunala
rösträtten på
landet.
(Forts.)

12 Lördagen den 11 April, f. m.

yrkande åberopar och hänför jag mig till allt hvad som vid föregående
tillfällen, då frågan om ändring i den kommunala rösträtten å landet
till behandling i denna Kammare förevarit, blifvit emot väckta ändringsförslag
andraget.

Friherre Klinckowström: I olikhet med den siste ärade talaren
får jag, till försvar för det slut hvartill Utskottets majoritet kommit,
hänföra mig till och åberopa mig på allt hvad som till förmån för den
ifrågasatta förändringen vid flera föregående riksdagar blifvit både
taladt^ och motioneradt. Jag är för min del öfvertygad att detta är
en fråga, som icke kan falla, utan som måste på ett eller annat sätt
lösas. Och jag tror, att det är bättre att lösa den på det sätt, som
här är föreslaget, än att möjligen i framtiden nödgas göra ännu större
medgifvanden. Jag borde måhända icke förorda den ifrågasatta förändringen,
emedan jag, i den socken jag tillhör, kommer att förlora
ungefär hälften af mina nu egande röster; men jag gör vid detta tillfälle
så som jag varit van att göra vid många andra, jag sätter icke
mitt eget intresse framför det allmänna, utan tvärt om. När den föregående
talaren, som tillhör minoriteten inom Utskottet, har kunnat
fatta sig så kort, må icke Kammaren förtycka, om jag efter dessa få
ord inskränker mig till att helt enkelt yrka bifall till Utskottets
förslag.

Herr Lindahl: Detta är en af dessa frågor, som oupphörligen
återkomma, till dess de på ett tillfredsställande sätt lösas. Den lösning,
som Lag-Utskottet nu föreslagit, går ut på detsamma, som föregående
riksdags Lag-Utskott i sitt då afgifna utlåtande hemstält och
som jag då biträdde. Den mest betydande invändning, som kan göras
emot den föreslagna inskränkningen i kommunala rösträtten på landet,
är af politisk art, eller att man befarar att Första Kammarens sammansättning
skulle kunna derigenom väsentligen förändras. Jag för
min del tror icke, att så skulle blifva förhållandet, och i allt fall då
det icke kan bestridas, att nu gällande bestämmelser inom ett ganska
stort antal kommuner kännas som orättvisa och obilliga, kan jag icke
finna annat än att bibehållandet i oförändradt skick af en lag, som
vill stödja Första Kammaren på sådana förhållanden, snarare skall i
längden^ bidraga till att försvaga än att stärka denna Kammare.

Frågan är då nu, huru vida den gräns, till hvilken Lag-Utskottet
föreslagit att° rösträtten matte inskränkas är den lämpligaste. Då
förslag om sådan inskränkning första gången gjordes, afsåg man att
inskränka röstmaximum till en femtedel af kommunens hela röstetal.
Under de strider, som härom förts, har så småningom framkommit
förslaget om att bestämma detta maximum till en tiondedel. Yrkanden
hafva dock äfven framstälts om att inskränka rösträtten ännu
mera. Ju längre Kammaren gör motstånd mot hvarje förslag i sådan
sigtning, desto mera synas anspråken vexa i afseende å graden af den
inskränkning som skall göras. — I städerna skedde genom 1869 års
författning en sund och lämplig inskränkning af röstmaximum, och
sedan den tiden har man också funnit, att i städerna icke några strider
derom förevarit. Jag tror derför, att om Kammaren nu vill bi -

Lördagen den 11 April, f. m.

N:o 23.

falla hvad som är föreslaget, kunna striderna om denna punkt upphöra,
och då man vet, att Andra Kammaren är mycket intresserad i
denna fråga, hemställer jag till Kammaren, om icke Kammaren må
finna tiden vara inne att biträda Lag-Utskottets förslag, hvartill jag
yrkar bifall.

Om ändrade
grunder för
den kommunala
rösträtten j)å
landet.
(Forts.)

Herr vice Talmannen: I likhet med hvad jag yrkat vid de

föregående tillfällen, då denna fråga förevarit, anhåller jag äfven nu
om afslag å den föreslagna förändringen. Jag skall icke heller
fatta mig långt, då Kammaren med allt skäl önskar, att den diskussion,
som så ofta förefallit, nu icke må upptaga för mycken tid. Enligt
min åsigt sammanhänger den nuvarande kommunala rösträtten på
landet så nära med vårt nuvarande representationssätt, att jag derföre
icke kan tillstyrka någon förändring i densamma.

Herr Cederberg: För min del hyser jag samma åsigt som

-Lag-Utskottets pluralitet, nemligen att den kommunala rösträtten på
landet kan tåla vid en inskränkning ungefär så stor, som Lag-Utskottet
ämnat förorda. Jag begagnar med flit uttrycket »ämnat», emedan,
så vidt jag kan se, den af Lag-Utskottet föreslagna formuleringen alldeles
icke innehåller hvad Lag-Utskottet ämnat förorda. Om herrarne
se på det föreslagna tillägget till 11 §, står der i början, att en person
icke får utöfva rösträtt för större antal röster, än som motsvarar
en tiondedel af hela röstetalet, men den senare delen förutsätter det
oaktadt, att en person skulle kunna hafva högre röstetal än de öfriga
tillsammans, d. v. s. mer än hälften af kommunens hela röstetal.
Huru en tiondedel kan vara mer än hälften, lärer väl ingen kunna
förstå. Orsaken till detta egna förhållande tror jag mig veta bestå
deri, att Lag-Utskottet på första stället med ordet röstetal icke menar
detta, utan i stället fyrktal. Som herrarne väl veta, uttryckas i närvarande
stund röstetal och fyrktal med samma siffra. Skall nu föreslagna
begränsning införas, blifva deremot röstetalet och fyrktalet alldeles
olika siffror. Frågan är nu: är det så att säga inskränkta fyrktalet
röstetal eller icke? — För att tydliggöra detta ber jag att få
hänvisa herrarne till det på sidan 7 förekommande formuläret till
fyrktalslängd. Om vi antaga, att just det formuläret vore hela fyrktalslängden
för en kommun, skulle slutsumman af påfördt fyrktal uppgå
till 13,056. Jag föreställer mig då, att Lag-Utskottets mening är den,
att ingen person inom denna kommun finge rösta för mer än 1,305
röster. Nu förekommer dock i denna längd en person, som är påförd
10,650 fyrkar. Efter införandet af begränsadt röstmaximum skulle
hans röstetal blifva 1,305, men i och med detsamma skulle också hela
kommunens röstetal sjunka till 3,711. Då nu ingen skulle ega rösta
för mer än en tiondedel af kommunens röstetal, blefve här ett nytt
röstmaximum, nemligen 371. Men om detta blefve röstmaximum,
skulle de flesta i denna fyrktalslängd uppförde få nedsatt röstetal,
och slutet skulle blifva, om man sökte genomföra den föreslagna förändringen
på denna fyrktalslängd, att ingen skulle få någon röst.
Röstning blefve faktisk omöjlig i en kommun, som hade en sådan
längd. Skälet är, att, ehuru här finnas 11 personer upptagna, dock 2

N:o 23.

Lördagen den 11 April, f. m.

Om ändrade
grunder för
den kommunala
rösträtten på
landet.
(Forts.)

af tillfällig anledning sakna rösträtt, hvadan endast 9 röstberättigade
personer återstå. Om man också gifver hvarje röstande endast en röst,
skulle han rösta för ''/g af hela röstetalet, hvilket i detta fall vore 9.
Men som, enligt Lag-Utskottets förslag, man ej skulle få rösta för
mer än 1 10 af hela röstetalet, måste det på hvarje röstande i denna
kommun belöpande röstetal blifva ett bråk;—och som detta, enligt Utskottets
förslag, bortfaller, så återstår som röstvärde för hvar och eu
inom denna kommun 0, d. v. s. att ingen får rösträtt. Man skall invända,
att det finnes ingen kommun med så få röstande. Jo, jag tror
mig veta, att det finnes fyra eller fem kommuner i landet, der de röstberättigades
antal understiger tio, och der således röstning blefve faktiskt
omöjlig.

Granskas fyrktalslängden närmare, förekommer ytterligare en egendomlighet.
§ 17 i Riksdagsordningen föreskrifver, att i fyrktalslängden
skall finnas anteckning om dem, som äro röstberättigade vid riksdagsmannaval.
1 detta formulär finnes härom intet. Jag anser nödigt
att sådant intages, om man framlägger ett förslag till fyrktalslängd,
som skall hafva utsigt att blifva antaget.

Vidare saknas i Lag-Utskottets formulering föreskrift derom, huruvida
röstmaximum skall vara absolut gällande för hela året, eller om
det skall ökas eller minskas, derest någon medlem af kommunen försättes
i konkurs eller eljest är för sig eller sin egendom för tillfället
satt ur rättighet att rösta. Föreskrift härom saknas också, men bör
införas, om reda i detta afseende skall åstadkommas.

En annan sak, hvari Lag-Utskottets förslag är mindre tillfredsställande,
består deri, att i afgörandet af vissa frågor deltaga endast
de, som hafva i mantal satt jord, men i andra frågor äfven personer,
som äro beskattade för andra beskattningsföremål. Skall nu i frågor
af förra slaget röstmaximum beräknas efter fyrktalet för i mantal satt
jord eller efter fyrktalet för alla beskattningsföremål? Det kanske kan
anses vara öfverflödigt att göra denna anmärkning, derför att det förefaller
naturligt, att, då vid sådana frågors behandling endast egare af
i mantal satt jord fä vid kommunalstämman utöfva rösträtt, så skall
också endast deras för den i mantal satta jorden påförda fyrktal
(röstetal) tagas i beräkning. Men jag har mig bekant ett Kong],
prejudikat, der eu annan tolkning gjort sig gällande, i det en person,
som icke egde dylik jord, fick på grund af fullmakt rösta i frågor,
som endast angingo i mantal satt jord, oaktadt de klagande framhöllo,
att han lagligen icke bort vara berättigad att mottaga fullmakten och
på grund deraf utöfva rösträtt.

Om jag hade någon anledning att tro, att dessa anmärkningar
kunde föranleda ett nytt förslag från Utskottet, skulle jag för min del
vilja yrka återremiss, men då jag förutser, att jag skulle blifva allenastående
i detta yrkande och icke har samma mod som en talare här
gent emot, då han stundom yrkar votering, kommer jag att förena mig
med dem, som rösta för afslag a Utskottets betänkande.

Herr Wallenberg: Jag tror att hvar och en i Kammaren har

rätt att begära votering, så att i det afseendet åtnjuter ingen företrädesrätt.

Lördagen den 11 April, f. m.

N:o 28.

Hvad sjelfva saken beträffar, ber jag att få fästa Herr Talmannens Om ändrade
uppmärksamhet derpå, att i Lag-Utskottets betänkande förekommer grunder för
följande uttryck: att en enda person, som i en kommun har större denko™™unal«
beslutanderätt, kan »efter behag, blott laga former iakttoges, beskatta r°slandet/^
öfrige kommunalmedlemmar och utse desse att såsom kommunala för- (Forts.)
troendemän vårda angelägenheter, som hufvudsakligen vore hans egna,
under det han sjelf kunde undandraga sig hvarje personligt kommunalt
uppdrag». Men häremot vill jag erinra, att eu person icke kan beskatta
de öfrige kotnmunalmedlemmarne utan att på samma gång beskatta sig
sjelf, och den beskattningen måste för honom blifva desto tyngre, ju
större andel af jordegendom inom kommunen han besitter; hvaremot,
om ett fatal mindre hemmansegare får beslutanderätt i kommunens
angelägenheter, de kunna fatta beslut om beskattning, som, för eu liten
bråkdel af ett hemman, icke har någon betydelse, men deremot kan
blifva särdeles betungande för den större egendomskomplexen inom
kommunen. Denna Lag-Utskottets argumentation duger således till
rakt ingenting.

För ofri g t skulle jag hafva lust att, i likhet med en föregående
talare, hänvisa till den förda diskussionen, men Friherre Klinckowström
fälde nyss ett yttrande, som vållade, att jag begärde ordet, och
som jag vill i korthet bemöta. Han yttrade, att, om vi icke ingå på
detta förslag, »vi måste framdeles göra ännu större medgifvanden».

Den hotelsen är jag icke rädd för alls. Det kan möjligen hända, att
vi, som åsett eu representationsförändring från fyra stånd till ett,
komma i den belägenhet, att vi i stället nödgas antaga personlighetsprincipen
i riksdagsmannaval, och det kan hända, att det icke kommer
att blifva så svårt, som man nu föreställer sig, i fall detta besynnerliga
enståndsvälde, som nu bryter fram öfver allt, blifver outhärdligt.

Skall man göra förändringar i grundlagen, må man göra det radikalt,
det är det enda möjliga; i motsatt fall måste man söka värna de författningar,
som ligga till grund för det nuvarande statsskicket.

Jag anhåller om proposition på afslag å Utskottets förslag.

Herr Pettersson: I den princip, som för närvarande ligger till
grund för den kommunala rösträtten på landet, är system. Här föreslår
man en förändring, som skulle föra rösträttens bestämmande in på
godtyckets gebit.

Vid Utskottets motivering tillåter jag mig några anmärkningar.

Det säges, att rösträtten för närvarande icke vore nöjaktig. Jag
undrar just, hurudan den rösträtt skulle vara beskaffad, hvilken blefve
alla till nöjes. — Efter min erfarenhet har jag funnit, att de större
röstegarne gifvit utslaget i frågor, som ländt till allmänt bästa, såsom
i frågor rörande skolväsendets utveckling, anbringande af värmeapparat
i kyrkan o. s. v. Att de större röstegarne gifvit utslaget i dessa
frågor på ett sätt, som varit till gagn icke mindre för mindre än för
större röstegare, har dock misshagat åtskilliga. Derföre kan jag icke
finna något skäl, som talar för en förändring i detta afseende.

Vidare vill jag göra en anmärkning rörande den fara, som förmenas
ligga deri, att en person kan »efter behag» besluta så och så i en
kommun. Då en enda person är bestämmande, tror jag, att han måste

N:o 23.

Lördagen den 11 April, f. m.

Om ändrade tänka sig val för, innan han bestämmer sig. Hvad lian kan bestämma
grunder för sjg för, torde i allmänhet blifva mindre farligt, än om en agitator föri-östrättenpå
m^r mängden att rösta efter sina syften. Om man förändrar rösträt landet.

ten till personlig, blifver det dock i verkligheten i flera fall icke inäng (Forts.

) den, som beslutar, utan de agitatorer, som taga mängden om hand.

Det är visserligen sant, att bland den stora mängden kunna finnas

klarsynta personer; men dessa äro oftast mest hänsynsfulla, så att det
kan vara en glädje för dem, att det finnes större röstegare i en kommun,
som kunna genomdrifva det rätta och rigtiga i kommunens angelägenheter
gentemot upphetsningen.

Man talar vidare här om den kommunala »sjelfstyrelsen». Hvad
menas med sjelf styrelse"? Jag undrar om det icke är ett af dessa slagord,
som stundom sätta sinnena i rörelse, utan att man vet, hvad deri
egentligen ligger. Yi hafva åtskilliga sådana slagord, såsom »jemlikhet».
När skall jemlikhet i full mening införas? Aldrig; aldrig i tiden
blifva menniskorna lika i ålder, krafter, begåfning, arbete, längd
o. s. v. Emellertid hör man oupphörligt talas om, att menniskorna
skola vara jemlika. — Sjelfstyrelse, ja; den slutar med mångstyrelse
eller ingen styrelse, eller med ett sådant tillstånd, som skildras i Domareboken
i Bibeln: »På den tiden var ingen konung i Israel, hvar
och eu gjorde, hvad honom tycktes rätt vara». Men den sjelfstyrelsen
ledde slutligen derhän, att folket ropade: »Gif oss en.konung!»

Vidare yttras i motiveringen, att den större rösträtten skulle utöfva
ett obehörigt inflytande på beskattningen. Men i en taxeringskomité
kan icke endast eu ensam person sitta, ty den skall bestå af
nio personer. Der kan således icke en enda vara allena bestämmande.
Om också mängden skulle få rätt att uteslutande efter behag tillsätta
beskattningskomitéerna, är det säkert att någon större rättvisa derigenom
skulle vinnas? Just den i motiveringen uttalade misstanken, att de
större röstegarne skulle vara personer, som icke vilja göra rätt, tyckes
förutsätta, att, om andra hade makten, de icke skulle vara så nogräknade.

Nu veta vi, att taxeringen lägges till grund för den ena utskylden
efter den andra. Man har sagt, att ju mer så sker till lättnad
för jordinnehafvaren, till desto högre värde skulle jordbruksfastigheten
blifva uppskattad? År detta sä säkert? Månne icke å andra sidan
kan tänkas, att ju flera afgifter komma att utgå efter taxeringen, desto
angelägnare blir det att sätta jordtaxeringen lågt, så att, då åtminstone
kommunens utskylder utgå efter denna taxering, det kan blifva
en minoritet af kanske en eller två, som, helst då andra grunder enligt
Bevillningsstadgau följas för desses taxering, blifva oskäligt beskattade.

Den föreslagna rösträttsändringen skulle vid tillämpning ej det
minsta nedsätta min rösträtt inom min kommun, men har jag velat
fästa uppmärksamheten vid dessa delar af Utskottets motivering, i synnerhet
som den måtte hafva ansetts synnerligen förträfflig, eftersom
den är ordagrant likalydande med fjorårets. Skulle frågan ännu eu
gång återkomma, vore det kärt, om åtminstone bättre motiv, än de
som nu äro andragna, kunde framläggas.

Lördagen den 11 April, f. m.

Ännu ett par ord skulle jag vilja tillägga, och det är att, såsom
också redan här blifvit påpekadt, kommunalstämmans rösträtt ligger
till grand för utseende af landstingsman eller valmän för utseende af
sadana, och att denna truga äfven derför bör behandlas med ytterlig
varsamhet. Ja, jag skulle vilja påstå, att denna rösträtt borde vara
omgärdad med grundlags helgd, ty genom eu förändring i denna fr åtra
ändras äfven grundlagen i dess tillämpning.

Jag yrkar afslag å Utskottets hemställan.

Herr Claeson: I eu fråga, som i främsta rummet rör landsbyg den,

torde det vara lämpligt att en och annan af representanterna från
landsbygden ock yttrar sig, och jag gör detta desto hellre, som jag under
det sista decenniet^ varit i tillfälle att sätta mig väl in i det kommunalpolitiska
lifvet på landet. För min del instämmer jau i allo med
Herr vice Talmannen deruti, att det är af vigt för Första Kammaren
och följaktligen för hela landet, att den kommunala rösträtten icke
rubbas, men jag skulle icke ensamt på denna grund fasthålla vid den
nu gällande rösträtten på landet, om det vore sant, såsom en föregående
talare yttrade, att den vore byggd på obillighet och orättvisa.
Jag anser att detta alldeles icke är händelsen, utan att billighet och
rättvisa tvärt om fordra, att rättigheter och skyldigheter motsvara hvarandra
och att, om en eller några få betala största delen af utskylderna
i en kommun, de och skola ega rätt att bestämma dessa utskylder.
\T>re det regel eller åtminstone förekom temligen allmänt, att ett fåtal
bär röstöfvervigt i kommunerna, kunde jag möjligen vara med om
den föreslagna ändringen, men detta är ingalunda''förhållandet.

Dessutom tror jag, att de befarade olägenheterna äro mera teoretiska
än bestyrkta af det verkliga lifvet. Jag har varit i tillfälle att
se in i begge slagen af kommuner. Der en person i en kommun haft
högst betydande röstetal, har han vanligen, så vidt jag erfarit, med
synnerlig grannlagenhet undvikit att framkalla sådana beslut, som kunde
kränka mindretalets rätt eller väcka förargelse. Så sker deremot ej
alltid i den mängd kommuner, der den bildade och politiskt mera
mogna och sjelfständiga befolkningen är underlägsen den stora hopen
af mindre bildade, af hvilka hundratals låta sig ledas af en eller annan,
som vill begagna dessa för sina syften. Det är mera att beklaga,
att . den bildade befolkningen i en dylik kommun ständigt skall se sig
i minoiiteten, än att åtskilliga underlydande till någon större godsegare
kunna öfverröstas af denne.

På dessa skäl instämmer jag med dem, som yrkat afslag å motionen
och Utskottets hemställan.

Herr JUndhagen: Det är gifvet att i denna år efter år åter kommande

fråga hvar och en på förhand fattat sitt beslut, så att det
tjenai till bia litet att utveckla nagra skäl, vare sig på den ena eller
den andra sidan. Deruti instämmer jag således med den förste talalen.
Men det kan ju ända vara skäl'' att, då från ena sidan ett och
annat blifvit uttaladt, i största korthet bemöta något af detta.

Vore jag af enahanda åsigt som manga i denna Kammare, nemli Första

Kammarens Prof. 1885. N:o 23. 2

Jf:o 23.

Om ändrade
grunder för
den kommunala
rösträtten pd
landet.
(Forts.)

tf:o 28.

Om ändrade
grunder för
denJcommunala
rösträtten på
landet.
(Forts.)

Lördagen den 11 April, f. m.

gen att det nuvarande statsskickets bestånd hängde på den nu ifrågasatta
förändringen, skulle jag vara den förste att motsätta mig en sådan
förändring; men då det är mig absolut omöjligt att se ett sådant
samband mellan dessa frågor, eller fatta att denna Kammares sammansättning
eller tillvaro kan vara i minsta mån beroende på förslagets
antagande, kan jag icke finna de i detta afseende uttalade betänkligheter
befogade; och dessa betänkligheter skulle ju ändock vara
sjelfva qvintessensen i motståndet mot förslaget.

Det gladde mig till en början, då jag hörde en talare göra de
mest minutiösa detaljanmärkningar mot förslaget; ty jag tänkte då,
att man nu vore så långt på reträtt, att man nödgades tillgripa äfven
sådana argument för att hindra den föreslagna reformen; men då derefter
andra talare yttrade sig, fann jag att motståndet i denna fråga
befinner sig på samma ståndpunkt, som det alltid hittills vant.

En talare yttrade, att den nu föreslagna rösträtten vore lika med
eu rösträtt efter hufvudtalet. Detta är en öfverdrift af yttersta slag.
Då eu person kan få rösta för eu tiondedel af samtliga rösterna i
kommunen, kan väl ett sadant röstsätt icke anses jemförligt med röstning
per capita. Det är ju bekant att eu liknande bestämmelse, som
den” hvarom här är fråga, för längesedan blifvit gällande för städerna.
Förslaget derom mötte äfven motstånd, men gick dock igenom; och
man fann mycket snart att den inskränkning, som då gjordes, icke
innebar någon fara. Några olägenheter deraf hafva aldrig försports.
Tvärt om tror jag att de äro få, som skulle vilja hafva tillbaka en sådan
orättfärdighet som det förut varande stadgandet i afseende å städerna,
att man skulle rösta precis efter hvad man skattade. Man må
saga hvad som helst om att rättigheter och skyldigheter skola motsvara
hvarandra, sä är det dock icke rätt eller billigt, att penningen
absolut skall vara mätningsskalan för dessa rättigheter och skyldigheter;
utan man måste söka att moderera så godt man kan för att
komma till ett någorlunda drägligt resultat. Det synes emellertid klart,
att motståndet inom denna Kammare mot den föreslagna förändringen
ej kommer att vika för något annat än röster.

Jag vill icke nu uppehålla Kammarrn med vidare ordande i saken;
men jag uppmanar hvar och en af de herrar i Kammaren, som
verkligen hysa den öfvertygelse, att en förändring i förevarande afseende
icke blott är oskadlig utan kan i sin mån verka till försoning
mellan de olika partierna inom landet, att hålla fast vid sin åsigt och
bestämdt rösta för bifall till förslaget, på det vi må kunna riksdag
efter riksdag mäta våra krafter och se, om icke till slut motståndet
mot denna reform måste vika.

Jag anhåller om bifall till Utskottets förslag.

Friherre Barnekow: Som jag vid de föregående^ riksdagarne

har yttrat mig i denna fråga, ber jag att äfven i år, då frågan åter
kommit före, få säga några ord. Det har blifvit sagdt, att rättvisan
består deri, att man får rösta efter som man betalar. Det är visserligen
sant, att det ligger en viss rättvisa deri, men denna rättvisa är,
om jag så får säga, redan rubbad genom den modifikation, som redan
blifvit vidtagen i afseende på städerna; likaså veta vi, att en dylik

Lördagen den 11 April, f. m.

N:o 23.

inskränkning egen rum i sättet för fattande af beslut på bolagsstämmor
i en mängd bolag. Derigenom liar man ju erkänt obilligheten af
att lägga allt för stor makt i en persons hand. Om detta bör gälla
för bolag och kommunalstyrelsen i städerna, så undrar jag, hvarför det
icke äfven skulle gälla för kommunalstyrelsen på landsbygden. Skulle
man icke kunna tänka sig, att det äfven på landet finnes personer,
som icke äro passande att ensamme bestämma öfver en hel kommuns
öde? Här är dessutom icke endast fråga om en rätt att vid beskattningen
få rösta i den mån, man skall betala, utan här är äfven fråga
om val och kommunala uppdrag i allmänhet, der det gäller icke att
beskatta utan att utse lämpliga personer till vissa förtroendeuppdrag.
Här är det möjligt för en person, som ensam har flera röster än öfriga
inom kommunen röstberättigade, att undandraga sig val till befattningar,
hvartill han annars kunde vara lämplig.

Här har af en talare blifvit sagdt, att han icke visste, hvad som
egentligen menas med sjBestyrelse. Han tycktes vilja tolka det derhän,
att jag skulle hafva rätt att använda denna benämning, när jag styr
sjelf och fullkomligt ensam utöfvar denna makt. Så skulle icke jag
vilja tolka detta uttryck, utan i stället så, att en person icke ensam
bör styra, utan att flere tillsammans böra utöfva makten. Jag tror
äfven, att en sådan tolkning är öfverensstämmande med tidens uppfattning
af att man ej bör lägga allt för mycket i en persons hand.
För att visa att samme talare gått för långt i sina påståenden, ber
jag att få säga, att då han talade om jemlikheten samt påstod att
menniskorna här icke kunna i alla delar blifva jemlika, gick han så
långt i tillämpningen af detta påstående, att han erinrade om att icke
ens i afseende på längden alla menniskor äro lika, och han anförde
till stöd härför ett bibelspråk. Jag skall bedja att äfven få anföra
ett bibelspråk till stöd för min åsigt, nemligen »att menniskan icke
kan sätta en aln till sin längd». Derigenom torde vara visadt, att han
drifvit sin sats allt för långt.

Jag vill icke längre upptaga Kammarens tid, utan ber att få sluta
med samma ord, som den förste ärade talaren slutade, nemligen att i
en fråga, som blifvit så mycket omordad vid många föregående riksdagar,
anhåller jag att få stödja mig vid hvad förut i frågan blifvit
sagdt, och på denna grund anhåller jag hos Herr Grefven och Talmannen
om proposition på bifall till Utskottets förslag.

Herr Nyström: Jag ber att i denna fråga få säga några ord,

eftersom jag vid innevarande riksdag väckt en motion, som äfven berör
kommunala förhållanden.

I öfverensstämmelse med hvad Herr Lindhagen yttrade, skulle jag
icke genom att rösta för detta förslag vilja bidraga dertill, att makten
i riksförsamlingen lades i händerna på ett parti; men då jag tror att
vi i denna fråga icke skulle genom ett bifall till förslaget något särdeles
inverka på landstingsmannens väljande och följaktligen icke heller
på riksdagsmannavalen till Första Kammaren, vågar jag yttra några
ord hufvudsakligen till förmån för Lag-Utskottets förslag, och det i synnerhet
af praktiska skäl. Jag kan nemligen icke finna att det i längden
går an att stå emot en så rättvis och billig begäran, som den före -

Om ändrade
grunder för
den kommunala
rösträtten på
landet.
(Forts.)

Jf:o 23.

Lördagen den 11 April, f. m.

Om ändrade
grunder för
denhommunala
rösträtten på
landet.
(Forts.)

slagna reformen. Jag kan ej heller finna, att detta motstånd är tillräckligt
grundadt på giltiga skäl, och jag måste tillstyrka att den förändring
vidtages, hvilken Lag-Utskottet nu föreslagit, dock med uteslutande
af alternativet: »eller i något fall för högre röstetal än det,
som enligt röstlängden sammanräknadt tillkommer öfrige röstägande.»
Jag anser detta vara nödvändigt i kommunala saker liksom vid skötandet
af ett bolags affärer, nemligen att de, som erlägga kanske största
delen af utgifterna, icke genom en öfverrumpling kunna blifva ålagda
att utgöra allt för stora bördor, hvilket skulle kunna inträffa, om kommunens
hela röstetal innehades till större delen af en enda person
och till eu ringa del af de öfriga. Orsakerna, hvarför jag yrkar att
Utskottets förslag i den mån jag antydt måtte bifallas, äro bland
annat, att jag helt nyligen erfarit, huru olämpligt det är att bereda
tillfälle åt bolag och personer, som hafva mycket stor kommunal rösträtt,
att på kommunalstämma bestämma beslut, som äro högst menliga
för hela den öfriga befolkningen i församlingen. Det hände helt
nyligen i en socken med 10,000 invånare, att på kommunalstämma afslogs
ett framstäldt förslag att lemna 25,000 kronor till ett tilltänkt
utländskt bolag, ett bolag som icke ingifvit något allmänt förtroende
och som hade för afsigt att anlägga en större jernväg, hvarom fråga en
och annan gång förut förevarit, hvilket herrarne nog erinra sig, nemligen
Luleå—Ofoten-banan. Ett annat nyligen till svenskt aktiebolag
förvandladt stort utländskt bolag, vägrades dervid att rösta. Detta
öfverldagades af ett par personer; länsstyrelsen upphäfde beslutet, och
Kongl. Maj:t faststälde länsstyrelsens utslag. Under innevarande år,
när åter frågan om anslag af dessa 25,000 kronor förnyades, yrkade
bolaget tillika med några ståndspersoner, att denna summa skulle anslås
såsom understöd åt bolaget. Derpå ville ej menigheten gå in
utan fann sig föranlåten, för att motstå denna framställning, att mangrant
begifva sig hemifrån och förse sig med fullmakter, så att jag
tror att omkring tre hundra röstägande voro tillstädes med lika många
fullmakter, och efter tio timmars öfverläggning var det med knapp nöd
och endast med tre hundra fyrkars öfvervigt som denna menighet kunde
segra.

Jag undrar om det är rätt och billigt att låta denna sakernas
ställning fortfarande bestå bland folket i landet. Man må säga hvad
som helst om inverkandet på riksdagsmannaval till Första Kammaren
och dylikt, så bör man dock icke gå för långt. »Måtta i allt», det är
mitt valspråk, och måttlighetsstrafvandet har jag funnit vara det, som
i alla förhållanden är det nödvändigaste att iakttaga.

Jag anhåller att få yrka bifall till Lag-Utskottets förslag med den
ändring, att ll:e paragrafen komme att lyda: »Röstvärdet skall beräknas
efter det en hvar röstegande åsätta fyrktal; dock må ej någon
utöfva rösträtt för större antal röster än som svarar mot en tiondedel
af kommunens hela röstetal efter röstlängden. Uppkommer vid sådan
beräkning af rösträtt bråktal, skall det bortfalla.»

Herr Wallenberg: Jag begärde ordet egentligen för att veder lägga

en talare, som påstod att jag skulle hafva yttrat, att den föreslagna
förändringen afsåge detsamma »som en omröstning per capita».

Tjördagen den 11 April, f. m.

N:o 23.

Det har jag aldrig sagt och jag har ej heller hört någon annan uttrycka
sig så. Hvad jag sagt är, att inrymmandet af de smärre hemmansegarnes
öfvervälde inom kommunerna just torde framkalla nödvändigheten
att öfvergå till personlighetsprincipens antagande; det är
dessa öfvergångsformationer, som jag mycket mer hyser misstroende till.

Jag kan icke annat än tillåta mig säga, att jag fullkomligt förstått
Herr Pettersson från Dalarne, och jag beklagar att Friherre Barnekow
icke varit lika lycklig. Jag ber att ur verkligheten få framlägga
några siffror, som belysa dessa förhållanden. Ett aktiebolag,
bestående af 65 aktieegare, eger inom en kommun mer än tre fjerdedelar
af derinom befintlig fast egendom. Detta aktiebolag är en personel
moralis och får icke representeras af flere personer; dess 65 delegare
få icke uppträda hvar för sig på kommunalstämma för sina
aktier utan måste rösta genom en befullmäktigad. Finnas i samma
kommun några små hemmansegare, nio till antalet, skulle de kunna
rösta i kull hela detta bolags intressen, hvars röstetal skulle efter
Lag-Utskottets förslag inskränkas till en tiondedel af kommunens hela
röstetal. Jag har förut väckt en motion om, att aktiebolags inkomst
skulle beskattas, der aktieegarne bo, och fördelning ske af inkomstskatten
per aktie; men så länge denna ändring icke är vidtagen, skulle
det blifva en orättvisa att aktieegarne i ett bolag, som kan ega större
delen af en kommun, underkastades besluten af ett fåtal smärre hemmansegare.

Det finnes inga skäl anförda till förmån för förslaget annat än
yrkandet på bifall, ett yrkande, som göres i syfte att vidga makten
så väl inom kommunen som inom staten för de små hemmansegarne.
Såsom sådant måste det betraktas och såsom sådant är man skyldig
att behandla frågan, åtminstone i denna Kammare.

Jag vidhåller min anhållan om afslag på Lag-Utskottets hemställan.

Om ändrade
grunder för
den kommunala
rösträtten på
landet.
(Forts.)

Herr Lindahl: Ehuru jag icke deltagit i Lag-Utskottets be handling

af denna fråga, anser jag mig dock böra med några ord bemöta
de anmärkningar, som blifvit framstälda mot ordalydelsen i förslaget.
Dessa anmärkningar afse, så vidt jag kan erinra mig, först
att vid tillämpningen af lagen åtskilliga svårigheter skulle uppstå, beroende
deraf, att föreskrift saknades, huru röstmaximum skulle beräknas,
i händelse under årets lopp någon af de i röstlängden uppförda
skulle blifva försatt i konkurs eller eljest förlora sin rösträtt. Detta
är en sak, som icke bör på något sätt hindra lagens antagande, emedan
röstlängden ju ändras hvarje gång, som anledning dertill förefinnes, och
det är först efter justeringen, som den antages till grund för kommunalstämmans
förhandlingar.

Vidare gjordes den anmärkningen, att förslaget skulle sakna bestämmelser
huru röstmaximum skulle beräknas i de olika fall, då en
fråga ensamt rörde i mantal satt jord eller då den angick kommunen i
sin helhet. Men det är ju tydligt och klart, att olika röstlängder upprättas
för ena och andra fallet, och i båda är det en tiondedel af de i
längden upptagna rösterna, som skulle utgöra röstmaximum.

En annan anmärkning gälde slutet på 11 §: »uppkommer vid så -

ä:o 28.

Lördagen den 11 April, f. m.

Om ändrade
grunder för
den kommunala
rösträtten på
landet.

(Forts.)

dan beräkning af rösträtt bråktal, skall det bortfalla», att detta skulle
vara otydligt att tillämpa; men saken synes mig ganska klar och enkel.
Om till exempel i en kommun finnas 5,984 röster, så utgör 1/10
deraf 598 och ett bråk. Det är detta bråktal, som skall bortfalla.

Jag hemställer till de ärade talare, som gjorde dessa anmärkningar
men för öfrigt uttryckt sina sympatier för förslaget, att de vid den
votering, som kommer att ske, icke låta dessa betänkligheter inverka
på sitt beslut. Ju enklare man kan affatta dylika stadgande!!, dess
bättre är det. Stadgandena i kommunallagen för städerna äro i detta
afseende mycket korta och, så vidt jag vet, hafva de icke vid tillämpningen
föranledt några svårigheter.

Jag yrkar fortfarande bifall till Lag-Utskottets förslag.

Herr Ce derb er g: En talare på stockholmsbänken yttrade, att

frågan tydligen nu vore så långt avancerad, att man till och med behöfde
gripa till de mest minutiösa anmärkningar för att motivera motståndet
mot förslaget. Då det var jag, som framkom med dessa anmärkningar,
har jag fattat hans yttrande såsom en insinuation, att de
af mig uttalade anmärkningarne skulle kachera en önskan om rent
afslag. Jag trodde dock att den ärade talaren hade reda på, att man
icke har rätt att hos någon förutsätta andra motiv och åsigter, än
dem han uttalar.

För öfrigt ber jag få yttra, att hvad jag förra gången sade refererar
sig uteslutande till den kommunala frågan, och jag förstår mycket
väl de betänkligheter, hvar och en hyser med anledning deraf, att
denna kommunala fråga på sätt och vis är en rent politisk angelägenhet,
som skulle kunna ha stort inflytande på valen till Första Kammaren.
Jag ber att få erinra, att för några år sedan, jag minnes icke
huru många, framkom Lag-Utskottet, om jag icke misstager mig, med
ett förslag, att just vid valen till elektorer för utseende af landstingsmän
rösträtten skulle undantagas från den begränsning, som nu är i
fråga. För min del anser jag icke ett sådant undantag behöfligt, men
om det nödvändigt skall förekomma, tror jag det är bättre att det införes
i landstingsförordningen, och att i sammanhang dermed uti 35 §
i kommunalstämmoförordningen hänvisas till landstingsförordningen^ för
de val, som röra utseende af landstingsman. Jag säger ännu eu gång,
att jag anser detta icke vara behöfligt, men vill man nödvändigt undantaga
denna politiska del af frågan från kommunallagarne, är jag
gerna med om att göra detta undantag, blott vi kunna få denna förändring
med afseende på den kommunala rösträtten genomförd.

Den talare på stockholmsbänken, som jag nyss besvarat, yttrade
en uppmaning att alla de, som önskade framgång åt denna fråga, nu
skulle rösta för Utskottets förslag. Jag har förut yttrat, att jag icke
kan rösta för Utskottets förslag, och jag har angifvit skälen derför;
de ha icke blifvit i minsta grad förringade af hvad den siste ärade
talaren anfört, och jag fasthåller denna min åsigt. Jag tagel'' mig
derför friheten uppmana dem,fsom med mig vilja framgång åt denna
sak, att förena sig om eu återremiss till Utskottet, och anhåller jag
nu om proposition på denna återremiss.

N:o 23.

Lördagen den 11 April, f. m.

Herr Stjernspetz: 1 frågor af denna beskaffenhet liar jag förut

icke vågat uppträda inom denna Kammare. Jag anser nemligen, att
man bör hafva kommit till en fast och bestämd öfvertygelse i dylika
frågor, innan man kan begära ordet och söka inverka på andra; men
som jag under de sex år, som jag varit här, kommit till en dylik öfvertygelse,
vill jag äfven nu frambära densamma.

Hvarje lagförändring måste vara fotad på rättvisa grunder och
tillika nyttig och behöflig, för att jag skulle vara villig att vidtaga
densamma; och det är just hvad jag finner vara händelsen med LagUtskottets
förslag. Herr Pettersson påstod, att rättvisan skulle ligga
deri, att hvar och en röstade absolut efter sin förmögenhet, och detta
vore, enligt hans åsigt, en så helgjuten och vacker princip; men jag
vill fästa Kammarens uppmärksamhet på, att under det eu sådan
princip är fullföljd, hvad den kommunala rösträtten på landet beträffar,
bär just resultatet blifvit, att lagstiftarens mening om ett rättvist
inflytande på kommunens angelägenheter efter hvar och ens förmögenhet
och bidrag till kommunens behof blifvit inom ett stort antal kommuner
alldeles undertryckt. Het har nemligen uppstått det förhållandet,
att i 54 kommuner en enda person är absolut enväldig i kommunen.
Hvart har de öfriges kommunala rösträtt tagit vägen? Hvar finnes
deras rätt bevarad, då denna der är lika med noll? År det icke
lagstiftarens mening, att hvar och en skall i man af sin förmögenhet
ega .att bestämma öfver kommunens gemensamma angelägenheter?
Denna rätt är det just som de icke hafva, då det är en enda person,
som är absolut enväldig. Detta kan icke vara rättvist; det måste pa
något sätt modifieras. En sådan modifikation är också redan införd i
den kommunala rösträtten i städerna, och den modifikationen är sådan,
att den går betydligt längre än det nu föreliggande förslaget. I stad
är det nemligen ingen som får utöfva rösträtt för större antal röster,
än som svarar emot ''/so af stadens hela röstetal etter röstlängden. Enligt
föreliggande förslag skulle en person fa rösta för x/10 af samtlige
de röstegandes röster. Således är redan i städerna 5 gånger så stor
inskränkning i den kommunala rösträtten genomförd emot hvad här är
föreslaget, och ingenstädes har man, efter hvad det försäkras, funnit,
att detta förorsakat något men vid skötandet af de kommunala angelägenheterna
i stad, tvärt om har man funnit verkningarne deraf vara i
allo fördelaktiga. Då måste väl äfven den föreslagna inskränkningen
i den kommunala rösträtten på landet vara till det allmännas fördel
och alldeles nödvändig, så vida rättvisa härutinnan skall kunna ega. rum.

Herr Wallenberg uttryckte sig så, att han hellre skulle vilja öfvergå
till den rent personliga rösträtten eller röstning per capita, h ör
min del tror jag alltid, att en långsamt fortgående utveckling af förhållandena
är att föredraga framför hvarje total omkastning, som kan
verka djupt ingripande. Och just för att vi icke i denna fråga så
snart skola stå inför ett sådant alternativ, som att införa omröstning
per capita, är det, som jag anser det fördelaktigt och nyttigt att göra dessa
ringa modifikationer, som nu äro ifrågasatta. Penningarne komma nog i alla
fall att i kommunerna hafva den öfvervägande makten. Denna förändring
kommer icke att i någon betydlig män inverka på de kommunala förhållandena,
men den är dock ett steg i rätt rigtning och ett erkän -

Om ändrade
grunder för
den kommunalav
rösträtten på
landet.
(Forts.)

N:o 23.

Om ändrade
grunder för
den kommunala
rösträtten på
landet.
(Forts.)

Lördagen den 11 April, f. m.

ilande af det rättvisa uti, att äfven andra än de absolut förmögnaste
skola hafva något att säga i kommunala angelägenheter. Jag kan
derför i denna förändring icke skåda någon* som helst fara i något
hänseende, utan det är tvärt om för att förebygga radikalare förslag,
som jag vågar förorda detta mycket moderata förslag.

En annan sak törne härvid äfven böra beaktas. Vi veta mycket.
val, att medkaimnaren har ett mycket starkt intresse i denna fråga,
och jag hemställer då, om det kan vara skäl i, att denna Kammare
äfven nu skall sätta sig pa tvären emot en sa billig förändring som
den föreslagna. År det skäl att Kamrarne ständigt stå mot hvarandra,
äfven da frågorna icke äro af så djupt ingripande beskaffenhet, utan
det blott är fråga om en enkel gärd af rättvisa med hänsyn till den
kommunala lagstiftningen? Då man gör detta, huru skall man då
kunna hoppas pa framgång för de stora frågor, som snart skola företagas
till afgörande och som ligga denna Kammare så varmt om
hjerta? ? Huru vill man tro att, då denna Kammare ständigt med ett
bleklagd? nej besvarar så moderata fordringar på förändringar som den
förevarande, den Andra Kammaren ständigt skall hafva ett medgifvande
för allt, hvad denna Kammare önskar?

Hvad Herr Cederbergs anmärkningar beträffar, får jag säga, att
de väckt någon ° förvåning. Dessa anmärkningar torde i det stora
hela ej hafva några verkliga skal för sig, hvarför jag icke kan förena
mig med honom i hans uppmaning om återremiss. Jag vill dertill
säga, att denna fråga blifvit dryftad så många gånger förut, att
den nu bör kunna anses vara tillräckligt utredd, och stiliseringen är
nog så tydlig, att icke de svårigheter komma att uppstå, som han
föreställer sig.

Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.

Friherre Barnekow: Hvad angår det yttrande, som fäldes af

en talare pa stockholmsbänken om min tröga uppfattning, vill jag icke
besvara detsamma, ty menniskan gifver sig icke sjelf sin uppfattning;
men det var ett annat yttrande af samme talare, som jag fäste mig
vid. Han begagnar tidt och ofta, lika med en del af pressen, benämningen
hemmansegare såsom något föraktligt och såsom något, som
man kan se öfver axeln. Jag får för min del säga, att jag skulle
anse det mycket bättre, om dessa så kallade hemmansegare hade litet
mer att säga i kommunen än de stora bolagen genom sina direktörer.
Jag tror, att dessa hemmansegare skulle se lika, klart i afseende på
kommunens angelägenheter som de, Indika förestå bolagens affärer.
Detta ord hemmansegare begagnas nu icke så litet i en mindre fördelaktig
bemärkelse; men enligt min uppfattning kommer kanske den tid,
då Sverige är tacksamt för att det har dessa hemmansegare.

Herr Lundin: Jag har icke begärt ordet för att vinna någon

förändring i Lag-Utskottets utlåtande, utan endast för att här få uttala
mig i. samma rigtning, som jag i denna fråga yttrade mig vid
1883 års riksdag. Det finnes, som bekant, icke mindre än 54 landskommuner,
i Indika en röstägande har öfver hälften af hela fyrktalet.
I dylika fall har ett obefogadt misstroende sökt göra sig gällande, och

Lördagen den 11 April, f. m.

N:o 23.

man har yrkat på att en inskränkning i sådana personers rösträtt
borde göras; men efter hvad jag kunnat utröna, finnes dertill ingen anledning.
Deremot skulle jag önska en sådan inskränkning i de fall,
då ett bolag, hvars rösträtt utöfvas af en hos bolaget anstäld disponent,
får öfvervägande rösträtt i en kommun. Med all aktning för dylika
disponenter, befarar jag likväl att intresset hos dem för kommunens
angelägenheter icke kan blifva detsamma som hos en jordegare. Kunde
någon ändring i detta afseende vinnas, dristar jag mig att förena mig
med den Kammarens ledamot, som begärt återremiss, hvarom jag således
vördsamt anhåller.

Herr Wallenberg: Den ärade talaren på jönköpingsbänken,

Herr Stjernspetz, har anstalt en jemförelse mellan stadskommunernas
rösträtt och rösträtten inom landskommunerna; men, om det vore möjligt
att jemföra två så olika förhållanden, skulle frågan inskränka sig
till en numerisk jemförelse. Det är emellertid så vidt skilda förhållanden,
att man just derför har särskilda författningar för kommunalstyrelse
i stad och kommunalstyrelse å landet. Statsmakterna hafva
äfven insett, att förhållandena äro så olika, att det måste finnas särskilda
författningar, ty städernas invånare hafva påtagligen flera gemensamma
intressen än det emellan större och mindre fastighetsegare
på landet, hvilket bland annat visar sig deraf, att de smärre hemmansegarne
önska att dominera vid kommunalstämmorna.

Talaren har derjemte anfört någonting, som jag tillåter mig kalla
ett talesätt och hvilket icke är grundadt på några faktiska förhållanden,
det nemligen, att Första Kammaren alltid skulle visa sig motsträfvig
mot reformer. Den borde icke, sade han, längre »sätta sig på
tvären mot hvad Andra Kammaren önskar». Jag tror för min del,
att Första Kammaren är mer reformvänlig än den Andra, och att, om
den ärade talaren behagade gå igenom en följd af riksdagsbeslut, han
skall finna huru ofantligt många framställningar och förslag, som
mötts af ett bleklagdt nej från Andra Kammaren, så vida nemligen
det icke varit fråga om något speciel jordegareintresse. Jag anser,
att hvarje Kammare är i sin fulla rätt att fatta beslut efter bästa förstånd
och öfvertygelse, men att här fatta ett beslut endast derför att
Andra Kammaren så önskar, det kan jag icke anse oss böra göra. Ty
Första Kammaren bör häfda sin sjelfständighet.

Friherre Barnekow har sagt, att benämningen »hemmansegare» af
mig ringaktades. Jag bugar mig för den titeln; den står i högt anseende;
är det fråga om en hemmansegare, som sjelf brukar sin jord, så
bugar jag mig ännu djupare; men jag kan icke annat än benämna
hvar sak med sitt rätta namn. Hvad som nu eftersträfvas, det är de
smärre hemmansegarnes öfvervälde både i staten och kommunen, och
det är denna sträfvan jag icke stillatigande kan åse. Jag anhåller
fortfarande om afslag.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade Herr Grefven och Talmannen,
att i afseende på nu föredragna utlåtande yrkats: l:o) att
Utskottets hemställan skulle bifallas; 2:o) att utlåtandet skulle till
Utskottet återförvisas; 3:o) af Herr Nyström, att Utskottets hemställan

Om ändrade
grunder för
den kommunal ar
rösträtten på
landet.
(Forts.)

Dito 28.

Lördagen den 11 April, f. m.

Om ändrade skulle bifallas med den ändring, att ur 11 § i den föreslagna förordgrunder
för njngen skulle uteslutas orden: »eller i något fall för högre röstetal än
^rösträttec*et’ som cul''gt röstlängden sammanräknadt tillkommer öfrige röstrSlandet.
P<1 egande»; samt 4:o) att Utskottets hemställan skulle af Kammaren
(Forts.) afslås.

Sedermera gjorde Herr Grefven och Talmannen propositioner enligt
dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på afslag å
Utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Flere ledamöter begärde votering, i anledning hvaraf, och sedan
såsom kontraproposition dervid antagits bifall till Utskottets hemställan,
uppsattes, justerades och anslogs on omröstningsproposition af följande
lydelse:

Den, som afslår Lag-Utskottets utlåtande N:o 20, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej. bifalles utlåtandet.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 76;

Nej — 25.

Förslag till Föredrogs å nyo Lag-Utskottets den 28 och 31 i uästlidne månad

lag angående bordlagda utlåtande N:o 21, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
varts me(j förlag till lag angående lösdrifvares behandling.
mg. på framställning af Herr Grefven och Talmannen beslöts, att

detta utlåtande skulle punktvis företagas till afgörande, hvarvid lagförslagets
ingress och rubrik skulle förekomma, efter det förslagets särskilda
paragrafer blifvit genomgångna, samt sedermera Utskottets hemställan.

Lag-Utskottets förslag till lag angående lösdrifvares behandling.

1 §■

Herr Stråle, Wilhelm: Jag har icke något att erinra mot denna
paragraf eller mot de bestämmelser i öfrigt, som äro föreslagna i föreliggande
lag angående lösdrifvares behandling, emedan jag anser dessa bestämmelser
vara fullt tillräckliga för att betrygga den allmänna ordningen.
Men om andra föreskrifter än dem, som förevarande författningsför -

Lördagen den 11 April, f. m.

23.

slag angående lösdrifvare innehåller, icke meddelas om för brott straffade
personer, tillåter jag mig uttala den åsigt, att det i detta afseende
icke är lika väl sörjdt för den allmänna säkerheten. Kongl.
stadgan af den 29 Maj 1846 angående försvarslöse och till allmänt
arbete förfallne personer innehåller mycket stränga bestämmelser, hvilka,
det medgifver jag, måste med stor varsamhet tillämpas. Den försvarslöse
frigifne straffången är underkastad uppsigt och vissa inskränkningar
i friheten att välja vistelseort; han får icke utan pass eller
särskild! tillståndsbevis begifva sig utom den kommun han tillhör, i
annat fall kan han häktas och med fångskjuts afsändas till rätta hemorten;
han kan efter föreläggande att skaffa sig tjenst eller annat laga
försvar dömas till allmänt arbete på viss tid. Polismyndigheten kan
genast häkta och, då han icke förmått anskaffa laga försvar, döma
honom till allmänt arbete, om han anses vara för allmänna säkerheten
synnerligen vådlig.

Då, efter utfärdandet af förordningen den 4 Maj 1855, rikets cellfängelser
användes för verkställande af straffarbetet, tillämpades timligen
allmänt i vårt land den principen att cellfånge, som undergått sitt
straff och således skulle frigifvas, med fångskjuts hemsändes till annat
län, om han der hade sin hemort. Det var först efter mångfaldiga
erinringar och uppmaningar, som man lyckades förmå polismyndigheterna
att iakttaga en annan praxis och låta frigifven cellfånge gå hem. Vid
de stora straffängelserna egde samma förhållande rum, nemligen att
fången skickades hem med fångskjuts, när han hörde till annat län.
Men äfven der lyckades man få den praxis genomförd, att om strafffången
från fängelset medförde goda betyg om uppförande och pålitlighet,
fick han, försedd med fångpass, gå till polismyndigheten i det
län han tillhör och derifrån hem. Det yttrades dock stora betänkligheter
mot ett så liberalt förfaringssätt, i synnerhet när det var fråga
om mycket farliga förbrytare, inbrottstjufvar, rånare, svåra våldsverkare
o. s. v., men genom tvångspass till hemorten och derifrån till
närmaste kronoarbetscorps, der den tiden var tillfälle för frigifven
fånge att såsom frivillig fa anställning på viss tid, ansågs dock
samhällets skäliga anspråk i detta hänseende på skydd mot frigifne
förbrytare vara tillgodosedt. Att nu förordningen af den 29 Maj 1846
upphäfves, dertill anser jag det vara fullt skäl, men om icke samtidigt
andra bestämmelser meddelas angående frigifne, för brott straffade personer,
än hvad lösdrifveriförordningen innehåller, uppkommer ett eget
förhållande. Om t. ex. en farlig förbrytare, som har sin hemort i
Östergötland, undergått sitt straff i Malmö, är han lagligen berättigad
att ställas på fri fot i Malmö och kan, så vidt jag förstår, oantastad
promenera hela riket omkring, så vida han icke anses vara hemfallen
under 1 § lösdrifveristadgan och på sådan grund anhåljes, hvarvid är
att märka, att de farligaste förbrytarne icke gerna låta beträda sig
med hettande eller dylikt; de hafva andra resurser. Anliålles han t. ex.
i Stockholm och icke är lösdrifvare, har polismyndigheten derstädes
ingenting att skaffa med honom; han får gå hvart han vill. Tilltalas
han för brott ochjblir häktad, men icke kan sakfällas och således
måste frigifvas, är det samma förhållande. Om han återigen är hemfallen
under 1 § lösdrifveristadgan, blir följden första gången ingen

Förslag till
lag angående
lösdrifvares
behandling.
(Forts.)

N:o 23.

Lördagen den 11 April, f. m.

Förslag till
lag angående
lösdrifvares
behandling.
(Forts.)

annan än den, att han varnas utan att ännu vara underkastad den bestämmelsen
i 12 § att vara bunden vid sin hemort. Den frigifne strafffången,
som är dömd till kanske många års vanfräjd, får endast varning,
under det att lösdrifvaren, som icke är straffad för brott, men
väl undergått tvångsarbete för lösdrifveri, kan genast häktas och är
hemfallen under 12 § i denna författning. Det kan visserligen vara
antagligt, att antalet farliga förbrytare i vårt land numera icke är så
stort som under ett eller annat tiotal af år sedan, men nog finnas sådana
ännu qvar, och ehuru jag villigt medgifver, att flertalet eller en
betydlig del af de frigifna straffångarne icke behöfva behandlas hårdare
eller strängare än vanliga lösdrifvare, tror jag likväl, att omtanken om
allmänna säkerheten fordrar, att särskilda bestämmelser meddelas i den
riktning, att myndigheterna få något att säga uti dylika fall. Jag anhåller
derför nu att, i fall denna lag, såsom jag förmodar, blir antagen
af Kammaren, vid slutet få göra en hemställan.

Efter härmed slutad öfverläggning godkändes den föredragna paragrafen.

2-6 §§■
Godkändes.

7 §■

1 mom.

Godkändes.

2 mom.

Herr Bergström: Det förhåller sig visserligen så, att den lagstiftning,
hvarom här är fråga, hufvudsakligen åsyftar att bereda skydd
mot de faror, som hota allmän säkerhet, ordning och sedlighet från
lösdrifvares sida; men detta syftemål utesluter enligt min tanke icke
den med samma syftemål väl förenliga rättsåskådningen att det tvångsarbete,
hvartill den dömes, som gör sig skyldig till lösdrifveri, lämpligen
bör betraktas som en korrektionel bestraffning, hvilken måste till
fullo undergås, äfven om under arbetstiden den dömde skulle komma i
så förändrade vilkor, att han icke borde vidare anses som lösdrifvare.
Dermed förlorar lagstiftningen icke sin preventiva karakter. Gällande
fattigvårdsförordning, som icke medgifver någon afkortning å allmänt
arbete, som ålägges för betleri, företer en mycket nära liggande analogi.
Sådant arbete måste betraktas som korrektionel bestraffning,
som tillika egen en preventiv karakter.

Enligt mitt förmenande borde således betänkligheter icke möta
mot bifall till Kongl. Maj:ts proposition, så vidt som det enligt denna
icke skulle ifrågakomma att före tvångsarbetstidens slut frigifva den,
som vore för lösdrifveri dömd till tvångsarbete. Jag har också i sådant
afseende principaliter reserverat mig mot Utskottets utlåtande;
men det har nu visat sig, att Andra Kammaren icke godkänt Kongl.

Lördagen den 11 April, f. m.

]N'':o 23.

Maj:ts proposition uti ifrågavarande del, utan omfattat grundsatsen att, Förslag till
om och när den till tvångsarbete dömde kommer i förändrade vilkor, % angående
så att det, icke är nödigt att, lian vidare qvarhålles i arbetsanstalten,
lian då må frigifvas. Vid sådant förhållande accepterar äfven jag för ^Fort”)9''

min del denna grundsats, som är uttryckt i § 7 mom. 2 af Utskottets
förslag; men jag kan deremot icke underlåta att påpeka det olämpliga
deri, att^ Lag-Utskottet ansett, att den, som på grund deraf att han
kommit i förändrade vilkor frigifves, det oaktadt skulle vara underkastad
förpassning, polisuppsigt och de andra inskränkningar, hvarom
handlas i 10, 11 och 12 §§. Jag tror för min del, att Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande komma att mycket försigtigt och sparsamt utöfva
den rätt till frigifning, som här är i fråga, och att, när en till tvångsarbete
dömd person blifvit före tvångsarbetets slut frigifven, det icke
kan vara skäl för det allmänna att vidare taga någon befattning med
honom, utan att han bör genast sättas på fri fot utan förpassning och
derefter vara fri från polisuppsigt och andra hans fria sjelfbestämmelserätt
inskränkande stadganden. Det är detta Lag-Utskottet icke velat,
utan Utskottet har, jemte det Utskottet i § 7 mom. 2 uttalat den
grundsats, som jag nyss förklarat mig acceptera, i en ny § 13 förklarat,
att »hvad i 10, 11 och 12 §§ är föreskrifvet gäller jemväl i fråga
om dem, som på grund af stadgandet i 7 § 2 mom. frigifvas.» Nu är,
i öfverensstämmelse med hvad jag i min reservation in subsidium hemstält,
mitt yrkande, att ofta berörda grundsats uttages från 7 § och i
stället flyttas till 13 §, hvilken således icke skulle erhålla den lydelse,
som Lag-Utskottet föreslagit, utan borde undfå följande, af Herr Berguf
föreslagna lydelse:

»Kommer den, som undergår tvångsarbete, i förändrade vilkor, så
att hans qvarhallande vid arbetsanstalten icke vidare är af nöden, ege
Kongl. Majits Befallningshafvande i det län, der tvångsarbetsanstalten
är belägen, förordna, att han skall från anstalten frigifvas. I sådant
fall varde^ han utan förpassning på fri fot stäld och hans vid anstalten
innestaende medel till honom öfverlemnade; skolande i öfrigt hvad
11 och 12 §§ innehålla icke ega tillämpning på den sålunda frigifne.»

Det är så mycket mer skäl att bifalla detta yrkande, som ett
dermed lika är antaget af Andra Kammaren, och det icke vore ömkligt,
att olika beslut fattades i Kamrarne, hvarigenom lagens framgång
kunde sättas på spel.

Ilerr Statsrådet von Steyern: Då Andra Kammaren redan fattat
beslut i enlighet med Herr Berglöfs reservation, ber jag endast få
förklara att, då detta beslut står något närmare Kongl. Maj:ts proposition
än det af Lag-Utskottet föreslagna, jag icke har någon anledning
att tro, det hinder från Kongl. Maj:ts sida skall möta för bifall
till hvad Herr Bergström nu föreslagit.

Sedan öfverläggningen angående förevarande moment härmed slutats,
godkände Kammaren det stadgande, som af Herr Berglöf uti hans
vid Utskottets utlåtande fogade reservation föreslagits såsom en ny
13 §, och beslöt, att ett sådant stadgande skulle iBtagas i 13 § af den
utaf Utskottet föreslagna lagen.

N:o 28.

Lördagen den 11 April, f. m.

Förslag till
lag angående
lösdrifvares
behandling.

(Forts.)

Herr Bergström: Utaf det beslut Kammaren fattat, att § 7
mom. 2 skall utgå och i stället i § 13 insättas en bestämmelse lika
lydande med den af Herr Berglöf föreslagna, följer, att § 13, sådan
den är redigerad i Utskottets förslag, skall försvinna och i stället få
den lydelse, som den har i Herr Berglöfs reservation.

Öfverläggningen angående förevarande paragraf ansågs härmed
slutad, och Utskottets förslag till paragrafens lydelse förklarades hafva
förfallit i följd af Kammarens beslut beträffande 7 § 2 mom.

14 och 15 §§.

Godkändes.

10 §.

Herr Bergström: I första stycket af denna paragraf, sådan den
lyder enligt Utskottets redaktion, förekommer en hänvisning till § 7
mom. 2. Då nu Kammaren beslutit, att detta moment skall strykas
och i stället en motsvarande bestämmelse insättas i § 13, är det just
till denna bestämmelse, som hänvisningen skall göras, och deraf följer
att de här förekommande orden: »enligt § 7 mom. 2» skola ändras
till »enligt 13 §», hvarom jag framställer yrkande.

Efter härmed slutad öfverläggning godkändes förevarande paragraf
med den ändring, att orden: »7 § 2 mom.» utbyttes mot orden: 13 §.

17 § samt den föreslagna lagens ingress och rubrik.

Godkändes.

Utskottets i utlåtandet gjorda hemställan.

Förklarades besvarad genom Kammarens förut lättade beslut.

Herr Stråle, Wilhelm, erhöll nu på begäran ordet och yttrade:
1846 års Stadga innehöll löfte om meddelande af särskilda föreskrifter
angående lösdrifvare, men först efter upprepade framställningar, deribland
från Riksdagen 1848 och 1850, utkom den så kallade »lilla lös—
drifveristadgan» den 13 Juli 1853, hvilken författning afsåg föreskrifter
i det hänseende förevarande lagförslag innehåller. Nu är förhållandet
omvändt, man lagstiftar väl angående lösdrifvare, men icke angående
frigifna, för brott straffade personer, så vida de icke äro lösdrifvare.
Kongl. stadgan af år 1846, likasom 1853 års kungörelse, är utfärdad

8-12 §§.
Godkändes.

13 §.

Lördagen den 11 April. f. m.

N:o 23.

af Kongl. Maj:t, utan att Riksdagen deraf på förhand tagit del. Riksdagen
hade visserligen 1841 gjort hemställan om föreskrifter, men
frågan blef icke behandlad enligt 87 § Regeringsformen. Väl synes
det mig vara rigtigt att, då, såsom nu skett, Riksdagen har varit
med om att stifta lag angående lösdrifvare, Riksdagen också får vara
med om att stifta lag angående frigifna straffångar. Men då Kongl.
Maj:t förut har utfärdat bestämmelser angående frigifna straffade personer,
vågar jag, med åberopande af de i mitt förra yttrande anförda
förhållanden, föreslå: att Riksdagen hemställer, att Kongl. Maj:t, samtidigt
med, det lagen angående lösdrifvares behandling skall tillämpas,
täcktes utfärda erforderliga föreskrifter angående behandlingen af för
brott straffade personer, som hittills varit underkastade bestämmelserna
i Kongl. stadgan den 29 Maj 1846, att gälla till dess särskild lag i
detta hänseende varder antagen och gällande. Om en så beskaffad
hemställan icke göres, och Kongl. Maj:t anser sig icke kunna utan en
sådan hemställan utfärda särskilda bestämmelser, så finnas, då den 1
Oktober inträdt och Kongl, stadgan af år 1846 är upphäfd, ingå föreskrifter
angående frigifna straffade personer.

Jag har ansett min pligt vara att på detta, efter min åsigt, märkliga
förhållande fästa uppmärksamheten, Kammarens beslut må utfalla
huru som helst.

Sedan öfverläggningen i anledning af det föredragna utlåtandet
förklarats härmed slutad, yttrade Herr vice Talmannen, som för en
stund öfvertagit ledningen af Kammarens förhandlingar, att Herr Stråle
yrkat, det Kammaren skulle fatta följande beslut:

att Riksdagen hemställer, att Kongl. Maj:t, samtidigt med det
lagen angående lösdrifvares behandling skall tillämpas, täcktes utfärda
erforderliga föreskrifter angående behandling af för brott straffade personer,
som hittills varit underkastade bestämmelserna i Kongl. stadgan
den 29 Maj 1846, att gälla till dess särskild lag i detta hänseende varder
antagen och gällande.

Härefter gjorde Herr vice Talmannen propositioner, först på bifall
till nämnda yrkande och sedan på afslag derå, samt förklarade sig
finna den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Föredrogs ä nyo och bifölls Lag-Utskottets den 28 och 31 sist—
lidne Mars bordlagda utlåtande N:o 22, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning om ändringar i förordningen
angående fattigvården den 9 Juni 1871.

Föredrogs å nyo Konstitutions-Utskottets den 4 och 8 i denna månad
bordlagda utlåtande N:o 6, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga
proposition med förslag till förändrad lydelse af 6 och 7 §§ Regeringsformen.

På framställning af Herr Grefven och Talmannen beslöts, att
detta utlåtande skulle punktvis företagas till afgörande på det sätt,

Förslag till
lag angående
lösdrifvares
behandling.

(Forts.)

Jf:o 28.

Lördagen den 11 April, f. m.

Föreslagen
ändring af 7
Regeringsformen.

att Kong!. Maj:ts förslag till förändrad lydelse af 6 § Regeringsformen
skulle förekomma först, sedermera Utskottets anmärkning beträffande
6 § Regeringsformen, vidare Kongl. Maj:ts förslag till förändrad lydelse
af 7 § Regeringsformen och slutligen Utskottets i utlåtandet afgifna
hemställan.

Kongl. Maj:ts förslag till förändrad lydelse af 6 § Regeringsformen.

Kammaren antog ett förslag till förändrad lydelse af 6 § Regeringsformen,
lika med Kongl. Maj:ts förslag härom, att hvila till grundlagsenlig
behandling vid en kommande riksdag.

Utskottets anmärkning beträffande 6 § Regeringsformen.

Herr Hallenborg: Då denna »anmärkning» är beroende af det

beslut, Kammaren kommer att fatta i afseende på Konstitutionsutskottets
utlåtande N:o 7, hemställer jag, att Kammaren ville återremittera
denna anmärkning till Utskottet.

Efter härmed slutad öfverläggning återförvisades ifrågavarande anmärkning
till Utskottet.

Kongl. Maj ds förslag till förändrad lydelse af 7 § Regeringsformen.

Herr Statsrådet von Steyern: Det har varit Kongl. Maj:ts me ning,

att till det nya statsdepartement, hvars inrättande afses med den
föreslagna ändringen i § 6 Regeringsformen, »landtbruks-, industri- och
handelsdepartementet», förlägga de ärenden, hvilka nu tillhöra Kommerskollegium
och Landtbruksakademiens förvaltningskomité. För att
detta skall kunna ske, är det emellertid nödvändigt att Kongl. Maj:t
kan åt departementschefen uppdraga afgörandet af en stor del af dessa
ärenden, hvilka eljest skulle öfver höfvan betunga Kongl. Maj:t i Statsrådet.
Ett sådant uppdragande af vissa ärenden åt departementschef
har visserligen förut egt rum i enstaka fall, men regeringen har varit
tveksam, huru vida det utan särskild grundlagsbestämmelse skulle kunna
ske i sådan utsträckning, som nu är ifrågasatt. Eu särskild anledning
till denna tvekan har varit den behandling, som vederfors frågan om
en dylik grundlagsändring vid 1868 års riksdag. Kongl. Maj:t har
derför framstält det nu föredragna förslaget till ändring i § 7 Regeringsformen.
Visserligen har Konstitutions-Utskottet afstyrkt detta
förslag, men det har skett på den grund, att Utskottet ansett den
rätt, Kongl. Maj:t begärt, tillkomma honom utan ändring af grundlagen.
Vid sådant förhållande kan från Kongl. Maj:ts sida intet vara
att erinra mot Kammarens och Riksdagens bifall till Utskottets föreliggande
hemställan.

Lördagen den 11 April, f. m. 33

Sedaa öfverläggningen förklarats härmed slutad, förkastade Kammaren
den af Kongl. Maj:t föreslagna förändrade lydelse af 7 § Regeringsformen.

Utskottets i förevarande utlåtande afgifna hemställan.

Förklarades besvarad genom de af Kammaren redan fattade besluten.

Föredrogs å nyo Konstitutions-Utskottets den 4 och 8 innevarande
April bordlagda utlåtande N:o 7, i anledning af väckt motion om
•ändring af 6 § Regeringsformen.

Herr Sundberg: Oaktadt jag visserligen är öfvertygad, att de

inånga reservanterne från Konstitutions-Utskottet skola taga det nu
föredragna betänkandet om hand, har jag likväl begärt ordet för att
för min del mot Utskottets förslag inlägga en bestämd protest.

Då detta förslag väcktes vid förra riksdagen, blef det af Konstitutions-Utskottet
icke tillstyrkt och icke heller af Kamrarne bifallet.
Det förvånar mig derföre icke så litet, både att förslaget nu å nyo
har blifvit framstäldt och ännu mera, att det har blifvit tillstyrkt af
Konstitutions-Utskottet, då genom Kongl. Maj:ts proposition om ett
nytt statsdepartement de olägenheter, som i afseende på arbetsfördelningen
inom Statsrådet nu förefinnas, väl kunna anses vara i allt hufvudsakligt
afbjelpta.

De skäl, på Indika Utskottet grundat sitt tillstyrkande, synas mig
också vara något underhaltiga. Motionären, hvilken Utskottet allt igenom
troget följt, har först och främst sagt, att förbindelsen mellan kyrkoärender!
och undervisningsärenden inom ett och samma departement skulle
vara en onaturlig hopkoppling, såsom han kallar det. Hvarför skulle
den då vara så onaturlig ? Äfven den, som har en ganska låg uppfattning
af kyrkan och hennes bestämmelse, lär dock icke vilja neka, att
hon är eu allmänt mensklig bildningsanstalt, eller, för att nyttja motionärens
eget uttryck i eu af hans andra motioner, en anstalt för
menniskors religiösa och moraliska uppfostran, och till det målet syfta,
skulle jag tro, ytterst allt hvad undervisning heter. Således lära
väl icke kyrka och skola få anses så alldeles främmande för hvarandra,
att dessa angelägenheters handläggning i samma statsdepartement
skulle kunna kallas för en. onaturlig hopkoppling. Skulle det
dessutom blifva en mycket naturligare hopkoppling att förena kyrkoärenden
med justitieärenden? Ja, det skulle det blifva endast i det
fall, att kyrkan verkligen vore, hvad många af våra mest fanatiske
frikyrksmän förklara henne vara, en rättsanstalt eller eu polisanstalt.
År hon icke det, vill det väl synas, som det skulle vara något underligare
att sammanbinda justitieärenden och kyrkoärenden med hvarandra
än att sammanbinda kyrkoärenden med undervisningsärenden.
Till denna låga uppfattning af kyrkan, att den blott skulle vara en
sådan der anstalt, som jag nyss antydt, gör sig naturligtvis hvarken
motionären eller Utskottet skyldig.

Första Kammarens Prof. 1885. K:o 23. 3

N:o 23.

Förslag om
ändring af 7 §
Regeringsformen.

(Forts.)

Förslag om
ändring af 6 §
Regeringsformen.

N:o 23.

Lördagen den 11 April, f. m.

Förslag om
ändring af 6 ;
Regeringsformen.

(Forts.)

Vidare anföres det såsom skäl för den förordade förändringen, att
Justitiedepartementet har litet att göra och Ecklesiastikdepartementet
mycket att göra, och att derföre borde en del ärenden öfverflytta^
från Ecklesiastikdepartementet. Och det är ju alldeles rigtigt. En
sådan öfverflyttning har äfven Kongl. Maj:t åsyftat i sin proposition
om ett nytt statsdepartement. Men då det vidare tillägges, att dessa,
ärenden böra öfverflyttas på Justitiedepartementet, är det positiva
skälet, som derföre anförts, i mina ögon något underhaltigt. Det heter
nemligen, att det departement, som har kyrkoärendena om hand,
skulle hädanefter få hufvudsakligast med lagstiftningsärenden att befatta
sig, och som förslag till kyrkolag utgår från sistnämnda departement
och på justitieministerns föredragning, vore det mycket passande,
att just han toge kyrkoärendena om hand. Denna framställning är
verkligen, såsom jag nyss nämnde, något underhaltig och tillika något
besynnerlig. Motionären sjelf har tagit reda pa antalet af ärenden,,
som nu årligen af Ecklesiastikdepartementet behandlas. Han borde
då äfven hafva fullföljt undersökningen vidare och sett efter, huru
många af dessa omkring 1,800 ärenden, som der handläggas, äro kyrkoärender].
Jag tror, att han da skulle hafva funnit antalet af dessa
vara så pass stort, att han icke rimligtvis kunnat antaga, att för
framtiden den departementschef, som skall föredraga kyrkoärender
egentligen blott får med lagstiftningsfrågor att göra.

Dessutom synas mig också de exempel, som äro anförda för en
tjenlig sammanslagning af kyrkoärenden och justitieärender] och som
äro valda från Italien och Frankrike, icke vara rigtigt lyckade. Dessa
länder äro, såsom bekant, katolska länder, och kyrkan intager i dessa
länder en helt annan ställning i förhållande till staten än i vårt protestantiska
Sverige. Skulle Konstitutions-Utskottet eller motionären
eller hvem det vara må på allvar vilja tillerkänna åt våra rent kyrkliga
myndigheter en sådan administrativ maktfullkomlighet som den,
hvilken tillkommer de romerskt-katolska, då tror jag icke, att man,
från kyrklig synpunkt sedt, mycket behöfde bekymra sig öfver, till
hvilket statsdepartement kyrkoärenden förlädes. Men detta är säkerligen
ingen betänkt på, och jag kan upprigtigt tillägga, att kyrkan
sannerligen icke heller önskar en så beskaffad maktfullkomlighet.

Men det, som utan tvifvel utgör sjelfva hufvudsaken för motionären
och Utskottet, det är säkerligen det att få det nuvarande Ecklesiastikdepartementet
till ett rent undervisning sdepartement. Det är
icke nog med, att de tänka sig det såsom ett sådant^departement i
vanlig mening, utan Konstitutions-Utskottet har också uppgjort ett
slags konstruktion för framtiden, huru detta departement skulle komma
att fungera såsom öfverstyrelse för läroverken, och detta gör Utskottet*
i likhet med motionären, på ett sätt, som verkligen synes mig rent af
vara föga konstitutionelt. Ty en sådan myndighet, som skulle tillkomma
departementschefen enligt denna konstruktion,^tror jag knappast
man kan vara hågad att tillägga honom. Utskottet aberopar sig äfven
i detta fall en smula på läroverkskomiténs asigter, som hafva blifvit uttalade
i dess afgifna betänkande. Huru vida denna läroverkskomites åsigter
äro rätt uppfattade eller återgifva, vill jag lemna derhän; men dermed

Lördagen den 11 April, f. m.

N:o 28.

må vara stäldt huru som helst, så differera likväl komitén och Utskottet
i fråga om den blifvande öfverstyrelsen temligen mycket. I ett äro
de möjligen ense och det är, att undervisningsärenden skola bestämdt
skiljas, eller rättare sagdt, att all styrelse öfver undervisningsverken
skall bestämdt skiljas från de kyrkliga myndigheterna. Således äro
de öfverens deri, att eforsembete och domkapitel hädanefter skola upphöra
att vara lokal läroverksstyrelse, eller, med andra ord sagdt, att
en fullständig skilsmessa mellan skola och kyrka skall ske. Det är
mycket möjligt, att detta kommer att ske. Det vet jag icke. Men
på den möjligheten kan man väl åtminstone icke bygga några grundlagsändringar,
oeh för öfrigt anser jag mig med skäl böra göra den
anmärkningen, att frågan, huru vida denna möjlighet blir en verklighet
eller icke, beror hvarken på Konstitutions-Utskottet. eller ens på Riks^-dagen, utan på Kongl. Maj:t, ty denna fråga hör under Kongl. Maj:ts
egen lagstiftning.

Ytterligare vill jag i förbigående säga, att det går mycket lätt
att i sådana frågor göra upp hvarjehanda vackra utkast på papperet,
men att det icke är så lätt att utföra dem i verkligheten, ty det händer
då, att man stöter på omständigheter och förhållanden, som icke
äro rigtigt beräknade, och det torde kanske hända, i fall ett genomförande
af förändringen efter Utskottets önskningar sattes i verket.
Men derpå ligger dock ringa vigt.

Det må vara, att skola och kyrka skola skiljas åt och således
läroverksfrågor handläggas af andra myndigheter än de ecklesiastika.
Nåväl, antaget att så blir, så följer väl icke deraf, att undervisningsoch
kyrkoärenden icke kunna rymmas under samma tak, hänföras till
samma departement och handläggas af samma departementschef, ty så
främmande äro och blifva de dock aldrig för hvarandra, att icke detta
mycket väl går för sig utan någon olägenhet för någondera sidan.

Dessutom synes det mig slutligen något tvifvelaktigt, huru vida
efter Utskottets förslag hela vårt undervisningsväsende verkligen skulle
komma att höra under detta förordade undervisningsdepartement. Jag
ber nemligen få fästa uppmärksamhet derpå, att enligt nu gällande
lag folkskoleärenden verkligen behandlas såsom kyrkoärenden: det är
kyrkostämma, som handlägger dem, och sålunda blifva dessa ärenden
i sjelfva verket kyrkliga. Skulle då äfven dessa ärenden gå till
samma departement som andra kyrkoärenden eller till Justitiedepartementet,
så är ju hela programmet, som Utskottet har gjort upp för
sig, sprängdt sönder, emedan en del af läroverken, nemligen de högre,
komme att höra till undervisning sdepartementet, men de andra eller
folkskolorna till Justitiedepartementet.

Men med allt detta må nu vara eller blifva i framtiden huru som
helst, så återkommer jag ännu en gång till det förordade justitie— och
kyrkodepartementet. Om man kan säga om något departement, att
det skulle förete bilden af ett janusanlete eller dubbelanlete, skulle
det väl blifva just om detta. Nu har dock motionären sjelf sagt om
dessa janusanleten, att de kunna vara intressanta inom konsten, men
att de äro vidriga i politiken. Jag delar fullkomligt denna hans smak,
och just derför afstyrka- jag bifall till hans och Utskottets förslag.

Förslag om
ändring af 6 §
Regeringsformen.

(Forts.)

N:o 23.

Lördagen den 11 April, f. in.

Förslag om Herr Hallenborg: Då den föregående talaren så grundligt ut iindnng

af 6 § vecklat de skål, som föranledt reservanterne inom Utskottet att icke
formen'' biträda denna motion, att något vidare dertill icke torde behöfva lag—
(Forts.) gas, inskränker jag mig att yrka afslag å Utskottets hemställan.

Herr Törnebladh: Då läroverkskomiténs betänkande har blifvit
så starkt berördt sä väl af motionären som af Utskottet i dess utlåtande,
har jag ansett det vara en pligt att något närmare belysa halten
af den framställning, som så väl den ene som den andre har gifvit af
läroverkskomiténs åsigter, allra helst som läroverkskomiténs betänkande,
mig veterligt, ännu icke är till offentlig kännedom utdeladt och det således
antagligen finnes ganska många ledamöter i Kammaren, hvilka
icke hafva varit i tillfälle att sjelfve taga kännedom om den fullständiga
redogörelse för åsigten om läroverkens styrelse, som i detta betänkande
innehålles. »

Motionären har bland annat anmärkt, att »läroverkskomitén i likhet
med nu varande chefen för Ecklesiastikdepartementet utdömer konsistorierna
och eforus-embetena i deras egenskap af kretsstyrelser för läroverken».
I afseende derpå torde jag få erinra, att detta utdömande
icke är absolut vare sig från det ena eller andra hållet, ty chefens för
Ecklesiastikdepartementet yttrande lyder: »Konsistorierna hafva såsom
läroverksstyrelser icke ringa brister», men med tillägget, att »särskilt
om, såsom länge föreslagits, en ombildning af konsistorierna såsom
stiftsstyrelser blifver genomförd, omordnandet af den närmare uppsigten
och styrelsen öfver läroverken varder en tvingande nödvändighet», och
i liknande syfte har äfven läroverkskomitén ganska bestämdt uttalat sig.

Vidare ber jag få anmärka, att motionären bland de skäl, som
läroverkskomitén skulle hafva anfört mot att göra ecklesiastikdepartementet
till en central öfverstyrelse för läroverken, förbigått just det
allra vigtigaste bland de af komitén anförda, nemligen det att vi i
Sverige icke hafva ministerstyrelse, och att vid sådant förhållande Ecklesiastikdepartementets
funktion såsom en verklig läroverksstyrelse, hvilken
måste ingå i åtskilliga detaljer, icke skulle vara fullt lämplig eller
ändamålsenlig.

Det har vidare af motionären blifvit anmärkt, att, om en öfverstyrelse,
sådan som läroverkskomitén tänkt sig, skulle komma till stånd,
afgörandet af åtskilliga ganska vigtiga läroverksangelägenheter skulle
komma att tillfalla en mer eller mindre oansvarig öfverdirektör och att
departementschefen skulle på honom kunna kasta ansvaret för åtgärder,
som möjligen kunde finnas mindre väl betänkta. Jag föreställer mig
dock, att en öfverdirektör icke i någon händelse blefve oansvarig för
sina embetsåtgöranden, och det torde väl i allt fall alltid qvarstå en
rättighet att hos Kongl. Maj:t söka ändring och rättelse i förhastade
eller mindre goda beslut, som af öfverdirektören blifvit fattade, i hvilken
händelse naturligtvis alltid departementschefen i sista hand komme
att bära det konstitutionella ansvaret; och jag kan således icke finna,
att statsrådet och chefen för Ecklesiastikdepartementet, eller huru man
än vill kalla honom, skulle mista sin ganska tunga ansvarsskyldighet,
äfven om han icke komme att blifva, hvad motionären har velat göra
honom till, en verklig ansvarig undervisningsminister, som skulle göra

Lördagen den 11 April, f. m. 37

Riksdagens vilja, ty detta är någonting helt annat och väl icke alldeles
öfverensstämmande med våra grundlagars ordalydelse eller anda.

Utskottet, som har kompletterat motionärens uppfattning och särskilt
framhållit vigten och nödvändigheten af möjligheten för departementschefen
att afgöra vissa ärenden, har dock uti sitt referat af läroverkskomiténs
betänkande möjligen begagnat ett mindre egentligt uttryck
— åtminstone om man får döma af uttrycket på sjunde sidan,
der det står, att Utskottet vill upptaga till besvarande den frågan, om
man bör »såsom en mellanlänk mellan lokalstyrelserna (eller kretsstyrelserna)
och Kongl. Maj:t upprätta ett fristående centralt embetsverk»,
och att läroverkskomitén uttalat sig för denna utväg. Det är visserligen
satt inom parentes detta uttryck »eller kretstyrelserna», men om
meningen skulle vara, att läroverkskomitén skulle hafva velat förorda
någon mellanlänk mellan kretsstyrelserna ock Kongl. Maj:t, så har något
sådant icke ingått i dess uttalanden, utan skulle mellanlänken finnas
blott mellan lokalstyrelserna och Kongl. Maj:t, hvilket är en högst väsentlig
skilnad.

Vidare får jag ytterligare betona, att det är just för den händelse,
att domkapitlen skulle få en ombildning i syfte att göra dem till rent
kyrkliga styrelser med borttagande af nuvarande lekmannaelement,
det är just med afseende derpå, som komitén har framstält sitt förslag
om öfverstyrelse för läroverken. Att denna öfverstyrelse skulle komma
att fungera lättare än Ecklesiastikdepartementet, torde kunna inses deraf,
att det är en mängd ärenden, som väl icke gerna tåla vid att behandlas
inför Kongl. Maj:t i Statsrådet, om icke regeringens verksamhet skall
blifva allt för starkt anlitad. Det är en mängd rent praktiska ärenden,
men som kunna vara ganska vigtiga, hvilka svårligen kunna anförtros
åt lokalstyrelserna, om nödvändig enighet och samband mellan
läroverken skall kunna upprätthållas, men som icke heller kunna lemnas
till afgörande af Kongl. Maj:t i Statsrådet. Det är visserligen
sant, att Utskottet häremot har sökt bot genom att framhålla möjligheten
för departementschefen att på egen hand afgöra åtskilliga ärenden,
och denna uppfattning går igen så väl i det nyss afgjorda utlåtandet
som i detta utlåtande. Jag kan dock icke för min del underlåta
att inlägga en protest mot Utskottets uppfattning i detta fall, att
Kongl. Maj:ts rättighet att öfverlemna åt departements- och byråchefer
afgörandet af vissa ärenden skulle vara så stor, som Utskottet tyckes
hafva förestält sig, och jag är nog lycklig att i det afseendet kunna
åberopa en auktoritet, som särskildt på detta rum torde väga ganska
mycket. Hans Excellens dåvarande Herr Justitiestatsministern De Geer
yttrade nemligen i denna Kammare vid behandlingen af 1868 års Konstitutions-Utskotts
betänkande i en liknande fråga följande: »Utskottet
anser häraf följa, att en departementschef eger gifva de föreskrifter,
hvilka kunna vara af nöden för förvaltningens gång inom den gren
deraf, som blifvit honom anförtrodd, samt att, sedan ett beslut i en
ren förvaltningsfråga blifvit till sina väsentliga bestämmelser i Statsrådet
fattadt, meddela sådana föreskrifter till vederbörande embetsverk,
som för ett fattadt besluts genomförande kunde finnas nödiga, utan
att behöfva i Statsrådet föredraga hvarje detaljärende, hvars sammanhang
med ett redan fattadt beslut vore klart och tydligt. Och genom

N:o 23.

Förslag om
ändring af 6 §
Regeringsformen.

(Forts.)

h:o 23.

Lördagen den 11 April, f. m.

Förslag om begagnande af denna rätt, så långt Regeringsformen kunde anses medandnng
afö § gifva, antager Utskottet, att man i en mängd fall skulle undvika att
formen '' besvära Konungen med obetydliga ärendens afgörande. Vågade man
(Forts.) antaga denna tolkning», säger Hans Excellens, »så erkänner jag, att den
ifrågasatta grundlagsändringen skulle vara åtminstone till en del öfverflödig.
Men denna tolkning strider åtminstone emot den uppfattning,
som hittills gjort sig allmänt gällande, ty enligt denna har man ansett
en departementschef väl ega rätt att gifva erinringar om verkställighet
af Konungens fattade beslut, men ej att till dem göra några tillägg
eller besluta om något, som af Konungen icke blifvit afgjordt». Och
en dylik uppfattning synes äfven hafva föresväfvat den nuvarande
regeringen, hvilket jag sluter deraf, att i annat fall det förslag, som
till denna Riksdag har blifvit framlagdt angående ändring af 7:e paragrafen
Regeringsformen, antagligen icke skulle hafva behöft göras. Det
är visserligen sant, hvad Utskottet anmärker, att chefens för Finansdepartementet
kontroll- och justeringsbyrå har en något mera sjelfständig
verksamhet, än den som komitén i allmänhet har tänkt att byråchefer
för närvarande ega. Men jag undrar dock, om vid ordnandet af
vår statsförvaltning det kan vara skäl att lägga till grund den utväxt
på departementalstyrelsen, som i följd af ärendenas natur har till en
viss grad nödvändiggjorts i och med denna kontrollbyrå, hvilken så
småningom har måst öfvertaga afgörandet af vissa rent praktiska frågor,
och huru vida detta experiment verkligen kan vara fullt tillfyllestgörande
för att grundlägga en vidsträcktare användning af departementschefens
afgöranderätt i så vigtiga frågor, som omfatta de svenska läroverkens
angelägenheter, hvilka väl torde vara af någon olika beskaffenhet
med bedömandet af vissa kontrollförrättningar och dylikt i afseende
å bränvin.

Jag har mig bekant, att i de byråer, som för närvarande finnas
upprättade inom Ecklesiastikdepartementet för den högre undervisningen
och för folkskoleundervisningen, någon sådan afgöranderätt icke är
lemnad åt byråchefen, men väl att statsrådet och chefen för detta
departement i vissa fall har afgjort åtskilliga smärre verkställighetsåtgärder,
såsom t. ex. utsättande af tid för den skriftliga mogenhetsexamen,
hänvisandet af profkandidater till läroverken och dylikt; men
Kammarens ledamöter kunna lätt inse, att från dessa små ärenden är
steget ganska stort till den af Konstitutions-Utskottet antydda verksamheten,
hvilken skulle ersätta den nuvarande kretsstyrelsen i åtskilliga
rätt vigtiga fall.

Vidare säger Utskottet: »Komitén har således uppenbarligen icke
hyst den ringaste betänklighet vid att i mellaninstanserna skilja läroverken
från kyrkan; och då komitén talar om den tid såsom förgången,
då »kyrka och skola stodo i en innerligare förbindelse till hvarandra»,
torde deraf likasom ock af åtskilliga andra uttalanden kunna
slutas, att komitén ej sätter synnerligen högt värde på ett fortsatt
samband mellan kyrka och skola». Så starkt färglagdt har komitén
dock icke yttrat sig. Tvärt om har komitén med mycket erkännande
och mycken aktning yttrat sig om de nuvarande stiftsstyrelserna, men
komitén har konstaterat det förhållande, att i följd af omständigheternas
makt dessa kretsstyrelser, synnerligast om de ombildas, icke kunna

N:o 28.

Lördagen den 11 April, f. m.

få samma betydelse och samma uppgift som de fordom haft eller i viss Förslag om
mån för närvarande hafva. Detta är en högst väsentlig skilnad. Men and™9Jn * *
härtill kommer eu annan omständighet, som läroverkskomiten natur- formen.

ligtvis aldrig har kunnat beröra men som är behandlad af den talare, (Forts.)

;Som först yttrat sig i ämnet, nemligen departementets befattning med
folkskoleärenden, och i afseende pa dessa folkskoleärenden synes det
verkligen vara något egendomligt, om man nu skulle proklamera den
grundsats, att de skulle helt och hållet skiljas från de kyrkliga, då
helt nyss båda Kamrarne hafva afslagit en motion om upphäfvande^
af kyrkoherdes sjelfskrifvenhet såsom ordförande i skolrådet, och då
det äfven af denna motion alldeles bestämdt framgar, att kyrkoherden
tänkts skola vara ledamot af skolrådet. Men Utskottet har förmodligen
icke kommit att tänka på konseqvenserna af det förslag, som Utskottet
har framlagt. Om nemligen undervisningsdepartementet skulle
blifva en verklig folkskole-öfverstyrelse med vidsträckt beslutanderätt
åt departementschefen, så skulle deraf möjligen kunna följa, att de nuvarande
stiftsstyrelsernas befattning med folkskoleärenden skulle anses
hafva upphört. Derom har Utskottet dock icke bestämdt yttrat sig,
men ett af tvä torde då inträffa. Antingen skulle folkskoleärenden gå
direkt från alla skolråden till departementet, något som knappast synes
tillrådligt, eller ock skulle den icke anses hafva upphört, utan stiftsstyrelserna
skulle fortfarande hafva uppsigt öfver folkskolorna, men
tillika ombildas i rent kyrklig rigtning med borttagande af lekmannaelementet.
Då skulle följden blifva, att kretsmyndigheterna skulle få ett
vida starkare kyrkligt element än förut och fortfarande komma att behandla
folkskolans angelägenheter, under det att det högsta åtgörandet
af dessa angelägenheter skulle lemnas åt ett depertement, som stode
alldeles fritt från de kyrkliga myndigheterna. Detta är förmodligen en
konseqvens, som Utskottet icke kommit att fäste sig vid, men som ligger
i öppen dag för hvar och en, som känner tragans nuvarande ställning.
Enligt hvad nu är anfördt, finnes således icke i läroverkskomiténs
betänkande något bestämdt stöd för den uppfattningen, att departementet
såsom sådant .skulle vara den _lämpligaste öfverstyrelse för
läroverken.

Vidare har läroverkskomiten, såsom jag nämnt, icke alls vidrört
folkskolefrågan i annan män, än att den antydningsvis sagt, att den
ifrågavarande öfverstyrelsen möjligen skulle komma att omfatta äfven
folkskolorna, men i vidsträcktare mån har komitén naturligtvis hvarken
haft rätt eller pligt att yttra sig om denna fråga.

Om det nu föreslagna undervisningsdepartementet skulle vara en
räddning från den fara, som motionären så bjert har framhållit, nemligen
att de svenska läroverken skulle få till styresman en oansvarig
»pascha», och om denna fara verkligen skulle föranleda nödvändigheten
af ett särskilt undervisningsdepartement, då torde äfven deremot med
skäl kunna ställas den farhåga, som man kan hysa för att en byråchef,
stäld i närmaste beroende af sin förman, departementschefen,
skulle komma att utöfva ett ännu mera oansvarigt afgörande på ärendena
än denne öfverdirektör, som alltid egde att till protokollet höra
sina kamraters inom styrelsen mening och som hade öfver sig departementschefens
och Kongl. Maj:ts slutliga afgörande, något som icke

N:o 23.

Lördagen den 11 April, f. m.

Förslag om
ändring af 6
Regeringsformen.

(Forts.)

skulle förekomma med de i byrån beredda ärendena, hvilka efter byrå»
chefens föredragning skulle omedelbart afgöras af Kongl. Maj:t i Statsrådet.

Förslaget synes således, om man bedömer det ur synpunkten af
den svenska administrationen i allmänhet, kunna lemna rum för den
verkligen ganska beaktansvärda farhågan, att Kongl. Maj:t derigenom
skulle ställas för nära de närmast afgörande myndigheterna i stället
för att han nu står i sista hand såsom den, till hvilken alla ega att
vända sig, om mellaninstanserna hafva origtigt uppfattat sitt åliggande
eller beslutat på ett sätt, som synes mindre lämpligt. Jag vill emellertid
nu icke längre upptaga Kammarens tid. Jag tror, att hvad som
redan är anfördt är tillräckligt för att visa, att förslaget hvarken har
klart fattat målet eller rigtigt utredt de medel, som skulle kunna leda
till ett sådant måls uppnående, hvarför jag för min del anhåller om
afslag på Utskottets förslag.

Herr Reuters värd: Då Utskottets majoritet, som vid det tillfälle,
då denna fråga afgjordes inom Utskottet, bestod af 11 ledamöter
mot 8, har blifvit så skarpt klandrad af den förste ärade talaren, anser
jag mig böra yttra några ord i ämnet. Jag tillhörde nemligen
dem, som, utan att förorda förslaget, ansågo det förtjent att komma
under Riksdagens pröfning och såsom alternativ få åtfölja det af Kammaren,
såsom hvilande till grundlagsenlig behandling, nyss antagna,
förslag till ändring af § 6 Regeringsformen. Genom detta medgifvande
vans enhällighet för den af Kongl. Maj:t föreslagna förändringen angående
nämnde §, och undvek man på detta sätt de reservationer, som
i annat fäll icke uteblifvit.

Inom Utskottet behandlades frågan naturligtvis så, att först förekom
den Kongl. propositionen, hvilken, såsom herrarne veta, föreslår
förändringar både i 6 och 7 §§ Regeringsformen; efter en kortare
öfverläggning blef man ense om, att den Kongl. propositionen icke
kunde i sin helhet antagas, hvarför den ock måste i sin helhet afslås. Då
upptogs Kongl. Maj:ts förslag angående ändring af 6 § Regeringsformen af
en af Utskottets ledamöter såsom eget förslag. Jag tillika med öfriga
ledamöter i Konstitutions-Utskottet från Första Kammaren instämde
då med denne motionär i godkännande af denna §, sådan den af Kongl.
Maj:t blifvit formulerad. Men när frågan sedan tog den vändning, att
ledamöterna från den motsatta sidan förklarade, att hellre får hela
denna sak falla än vi medgifva uteslutandet af detta alternativ, hvilket
åtminstoue bör komma under Riksdagens pröfning, då ansåg jag,
som önskade vinna sjelfva saken, att det icke var olämpligt att gorå
ett sådant medgifvande, och jag får här förklara — såsom jag redan
gjorde det i Utskottet — att lika litet som jag kommer att med min
röst biträda det nu föreliggande alternativet, i händelse jag lefver och
får vara med när det skall definitivt afgöras af Riksdagen, lika nyttigt
ansåg jag ^det vara att man gick motståndarnes önskan till mötes, så
att det ifrågavarande alternativet kunde blifva föremål för Kamrarnesöfverläggning.
Jag har velat lemna denna förklaring till bemötande
af det skarpa klander, som här rigtats mot Utskottets betänkande, i
hvars slutliga behandling jag icke deltagit, Jag bör tillägga, att i Herr

Lördagen den 11 April, f. m.

N:o 28.

Hedins framstälda motion icke kan ligga någon våda för statskyrkan,
enär Konungen sjelf eger utse sina rådgifvare, och man kan icke gerna
antaga, att han till justitieminister skulle välja eu person, som vore
fiendtligt stämd mot vår statskyrka. För min del tror jag, att sjelfva
benämningen på departementet betyder föga eller intet i detta afseende.
•Tåg säger detta icke till försvar för motionen i sin helhet utan för att
visa, att det icke är så fullkomligt omöjligt att man skulle kunna
tänka sig att, då en del departementschefer äro öfverhopade af göromål
af den mest olikartade beskaffenhet, en sådan fördelning af ärendena,
^ som bär blifvit föreslagen, skulle kunna ske utan att medföra
den ringaste fara hvarken för staten eller för kyrkan.

Jag har emellertid intet yrkande att göra.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade Herr Grefven
och Talmannen, att i afseende på nu föredragna utlåtande icke under
öfverläggningen framställa annat yrkande än om afslag å Utskottets
hemställan.

Härefter gjordes propositioner, först på bifall till Utskottets hemställan
och sedan pa afslag dera; och förklarades den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.

Föredrogs å nyo Konstitutions-Utskottets den 4 och 8 i denna
månad bordlagda utlåtande Nio 8, i anledning af väckt motion angående
förändring af åtskilliga §§ i Riksdagsordningen, beträffande valrätt
och valbarhet vid riksdagsmannaval.

Friherre Klinckowström: De skäl, Konstitutions-Utskottet här
anfört för att afstyrka min, efter min mening, ganska behjertansvärda
motion, är af den beskaffenhet, att jag icke helt och hållet kan lemna
dem utan svar.

Utskottet säger (pag. 6): »Såsom man finner, afser motionen ingenting
mindre än en fullständig omhvälfning af vårt representationssätt».
Jag vet icke hvar Konstitutions-Utskottet tagit denna min
mening från, ty jag har verkligen icke hyst någon sådan afsigt, det
kan ^ jag försäkra. Jag har med min motion afsett en förändring i
valrätten och valbarheten, men att en sådan förändring af våra grundlagar
icke kan leda till en fullständig omhvälfning af vårt representationssätt,
hoppas jag att hvar och eu, som egna! någon uppmärksamhet
åt fragan, ^ lätt kan inse. När nu detta icke varit min mening, så
förfaller äfven hvad Utskottet sedan säger, nemligen att »en sådan
(omhvälfning) är efter Utskottets öfvertygelse lika litet af omständigheterna
påkallad, som den skulle kunna påräkna något stöd i den allmänna
meningen».^ Men om det således endast är fråga om en förändring
i den bestående valrätten och valbarheten, måtte Konstitutionsutskottet
vara bra litet hemmastadt med den allmänna meningen i
landet, om Utskottet på allvar kan påstå, att icke önskan om en sådan
föländring der är ganska allmän. Jag har aldrig kunnat smickra mig
med att min motion skulle vinna något bifall i Konstitutions-Utskottet

Förslag om
ändring af (i $
Regeringsformen.

(Forts.)

Förslag till
ändrade bestämmelser
om
valrätt och
valbarhet vid
riksdagsmannaval.

N:o 23.

Lördagen den 11 April, f. m.

Förslag till
ändrade bestämmelser
om
valrätt och
valbarhet vid
riksdagsmannaval.

(Forts.)

på det sätt som detta Utskott mi är sammansatt; men hvad jag haft
rätt att fordra och hvad som enligt min åsigt öfverensstämmer med
grundlagens föreskrift är, att Konstitutions-Utskottet verkligen skulle
hafva behandlat min motion med afseende på de anmärkningar den
innehåller mot åtskilliga förhållanden rörande valrätt och valbarhet
enligt de nu gällande grunderna. Dessa anmärkningar äro verkligen,
synes det mig, af den allvarliga beskaffenhet, att antingen skulle Utskottet
hafva underkänt desamma och då gifvit skäl för en sådan
mening eller också gillat desamma antingen delvis eller i sin helhet
och då sökt någon utväg med den rätt Konstitutions-Utskottet såsom
bekant eger att föreslå förändringar i grundlagen.

Såsom nu är fallet, befarar jag att Utskottet tvärt om har genom
sin uraktlåtenhet att jäfva mina anmärkningar låtit dem, som sysselsätta
sig med hit hörande frågor, tro att Utskottet icke har kunnat
jäfva desamma. Och om Utskottet icke har kunnat gilla dem, men
kan bestrida dem, synes det mig att det för sjelfva sakens skull hade
varit bättre, att Utskottet sagt i hvad afseende jag har orätt, ty anmärkningarna
äro verkligen för allvarsamma för att helt och hållet
lemnas obesvarade.

Såsom frågan nu står, har jag naturligtvis intet yrkande att göra,
men då denna fråga har en stor allmän vigt och är en framtidsfråga,
som på ett eller annat sätt måste lösas, har jag, då min riksdagstid
snart är utlupen, icke velat lemna det offentliga lifvet, innan jag framstält
min mening i denna så vigtiga fråga.

Herr Hallenborg: Hvad först beträffar den anmärkning, som af
motionären blifvit gjord derom, att Utskottet icke skulle hafva fullgjort
sin pligt enligt Riksdagsordningens föreskrift, ber jag få fästa
uppmärksamheten derpå, att grundlagen blott föreskrifver att Utskottet
skall afgifva utlåtande öfver de till Utskottet hänvisade grundlagsfrågor,
och då Utskottet här afgifvit det utlåtande, att Friherre Klinckowströms
motion icke kan af Utskottet tillstyrkas, så har Utskottet
dermed fullgjort sin skyldighet. Men att inlåta sig i någon vidlyftig
bevisning om det olämpliga i det gjorda förslaget har Utskottet ansett
så mycket mindre behöfligt, som jag tror att hvar och en, som gör
sig mödan att läsa igenom denna motion, genast skall finna, att den
är hvad man kallar ett dödfödt foster, och att det förslag, som af motionären
blifvit väckt, icke är af beskaffenhet att kunna åstadkomma
hvad motionären åsyftat, nemligen att genom upphäfvande af det bestående
tillskapa något nytt och bättre. Först ber jag då få anmärka,
att då Utskottet sagt, att förslaget skulle medföra en fullständig omhvälfning
af vårt representationssätt, anser jag detta uttryck vara fullkomligt
befogadt, ty då man vill ställa hela valrätten och valbarheten
på en helt annan grundval, så att Första Kammaren skulle väljas efter
en helt annan grund och komma att bestå af helt andra ledamöter än
nu, vågar jag påstå, att detta skulle vara en fullständig omhvälfning
af det bestående, och det så mycket hellre, som motionären sjelf förklarat
att vi en längre tid dansat omkring den gyllene kalfven, men
att det är tid att denna Mammons dyrkan nu upphör. Om således
penningen icke längre skulle vara det bestämmande i detta afseende,

Lördagen den 11 April, f. m.

JS:o 23.

mannaval.

(Forts.)

måtte väl deri kunna sägas ligga en fullständig omhvälfning af det förslag till

« .o "i (XnClrCtUG no"

bestående. _ stämmelser om

Hvad nu sjelfva förslaget beträffar, föreslår motionären först, för valrätt olh
att åstadkomma att Första Kammaren icke skall väljas på samma valbarhet vid
sätt som förut och för att laga så, att åtskilliga personer, som förut riksdags varit

uteslutne, skola kunna komma in i Kammaren, följande qvalifikationer
för valbarhet till Första Kammaren: »Till ledamöter i Första
Kammaren kunna endast väljas män, som uppnått trettiofem års ålder»,
så vida de valberättigade äro och »antingen tagit godkänd mogenhetsexamen
för inträde vid universitet eller ock annan dermed jemförlig
offentlig examen.-»

Till att börja med är det ju ganska svårt att afgöra hvad som
menas med »annan dermed jemförlig offentlig examen», och huru stort
värde jag för öfrigt än sätter på godkänd mogenhetsexamen, tror jag
dock att det finnes många andra sätt, på hvilka personer kunna skaffa
sig till och med större bildning än den, som fordras för att kunna
aflägga maturitetsexamen, och att således många andra personer än
de, som aflagt nämnda examen, kunna vara väl qvalificerade att sitta
i Första Kammaren.

Såsom vilkor för att komma in i Första Kammaren föreslår motionären
vidare följande alternativ:

»eller innehafva eller minst ett år innehaft förtroendeuppdrag såsom
kommunal- eller stadsfullmäktig, eller såsom ordförande i kommunalstämma
eller ledamot i kommunalnämnd»;

»eller äro eller hafva varit ledamöter i bevillning sberedning, eller
i taxerings- eller pröfningskomité»;

»eller minst ett år hafva varit ledamöter af häradstings nämnd».

Ja, skall nu detta vara ett bevis på att man åtnjuter stort förtroende
inom sin kommun, ber jag få nämna, att på flera ställen betraktas
dessa uppdrag såsom onerösa, och dertill väljas icke de personer,
som åtnjuta det största förtroendet, utan de, som vilja åtaga sig ett
sådant onus, och dessa befattningar pläga derför ofta cirkulera på
kommunens medlemmar. — Vidare föreslår motionären följande qvalifikationer: »eller,

under minst ett år, hafva varit lärare vid offentligt läroverk;

»eller deltagit i fälttåg, eller fältslag, eller blifvit sårade i strid
mot rikets fiender och derför ernottagit offentligt erkännande eller belö -

ning :i>

Huru högt jag än aktar tapperheten, får jag dock säga, att jag
icke anser det vara tillräcklig qvalifikation för valbarhet till Första
Kammaren att man deltagit i fälttåg eller fältslag eller blifvit sårad
i strid mot rikets fiender.

Vidare föreslås följande bestämmelse: »kominer riksdagsman, efter
det han vald blifvit, i den ställning, att han ej längre skulle varit valbar
till ledamot i Kammaren, frånträder han sin befattning. Vederbörlig,
tjenlig och noggran kontroll häräfver uppdrages åt herrar fullmägtige
i Riksgäldskontoret att utöfva.»

o O o q 0 o

Jag far tillstå, att det är ett ganska svart uppdrag att lemna åt
fullmägtige i Riksgäldskontoret att tillse, huru vida en riksdagsman
kommer i den ställning, att han ej längre skulle vara valbar till leda -

N:o 23.

Lördagen den 11 April, f. m.

Förslag till
ändrade bestämmelser
orr,
valrätt och
valbarhet vid
riksdagsmannaval.

(Forts.)

mot i Kammaren, men å andra sidan ligger det något tröstande deri,
att han icke gerna kan förlora någon af dessa qvalifikationer, ty när
han tagit mogenhetsexamen, innehaft förtroendeuppdrag, varit lärare
vid offentligt läroverk, deltagit i fälttåg eller fältslag eller blifvit sårad
i strid mot rikets fiender, så vet jag icke huru han kan upphöra att
hafva någon af dessa qvalifikationer. För öfrigt föreställer jag mig,
att det borde vara lika angeläget att ledamöterna af Andra Kammaren
lika väl som ledamöterna af Första Kammaren underkastades en sådan
kontroll, men derom nämner motionären ingenting.

1 § 14 talas om valrätten. Der säges: »Valrätt tillkommer, inom
den kommun der han bosatt är, en hvar infödd svensk man af fylda
tjugufem års ålder, som erlagt skatt, under senast förflutna uppbördsår,
till stat och kommun; som ej genom lagakraftvunnen dom, blifvit
ådömd urbota straff; som eget- och städse egt medborgerligt förtroende
och rätt att föra andras talan.»

Genom detta sista stadgande utesluter han hela prestestånd^ från
deltagande i representationen; ty i kyrkolagen liksom i allmänna lagen
stadgas, att prester ej få föra andras talan annat än när frågan rör
prestgårdar eller andra förhållanden, som närmare röra dem sjelfve.
Om Friherre Klinckowströms förslag bifälles, kommer således aldrig
någon prest mera in i representationen. Vidare skulle valrätt icke tillkomma
någon annan än den, »som fullgjort allmän värnpligt i fredstid
eller ock derifrån lagligen befriad blifvit».

Således utesluter motionären der hela den manliga befolkningen
pa ön Gotland ända till fylda 50 år, ty, såsom vi veta, gäller en särskild
värnpligtslag för Gotland, och ända till dess de fullgjort sin
värnpligt, det vill såga till fylda 50 år, skulle de icke få deltaga i
representationen, och således skulle godtländingarne få nöja sig med
att sitta hemma på sin ö under hela sin bästa mannaålder och taga
reda på hvad som här passerar. Jag tycker dock att det är bra hårdt
att på detta sätt utesluta den manliga befolkningen på en hel ö från
deltagande i representationen ända till fylda 50 år. Slutligen skulle
ingen annan få utöfva valrätt än den, »som tillhör kristet religionssamfund».

Kammaren torde påminna sig de strider, som här förts för judarnes
emancipation, och huru den saken slutligen blifvit afgjord på det
sätt, att de äfven få deltaga i representationen. De skulle emellertid
enligt detta förslag utestängas från denna rätt, men jag kan icke se
att det finnes något skäl att vidtaga en sådan förändring och utesluta
dem, då de mosäiske trosbekännare, som suttit i representationen, ådagalagt
alla de goda egenskaper, man har rätt att fordra af en representant.

Sedan bestämmer motionären hvilka som icke skulle få utöfva valrätt.
Valrätt skulle då icke tillkomma »den som sinnessvag, blind,
döf eller stum är». För de sinnessvage vill jag icke föra talan, men
väl för de blinde, ty jag tycker att det är allt för orättvist att en
person, som är så häråt pröfvad, att han ej eger synens gåfva, derför
skall vara utesluten från valrätt till representationen, helst som
det är en känd sak, att de blinde ofta hafva en stor förmåga att rigta
sina tankar på allvarliga ting.

Lördagen den 11 April, f. m. 45

Hvad alltså de blinda beträffar, ber jag att få återkalla i minnet,
hvad vi alla förmodligen hafva läst om Tiresias, den blinde siaren.
Störa skaror strömmade till honom för att få råd. Jäg tror, att det
skulle vara rätt godt att hafva en Tiresias i denna Kammare. I England
var för icke länge sedan befattningen såsom generalpostdirektör
uppdragen åt den blinde parlamentsledamoten Fawcett och kunde man
der finna sig väl af att en blind innehade en sådan befattning i statens
tjenst och tillika eu plats i parlamentet, lär man säkerligen äfven
här kunna vara belåten med en representant, äfven om han saknar
synförmågan.

Motionären föreslår vidare, att den. som är döf, icke skall få
väljas till riksdagsman i Första Kammaren. Det kan dock vid många
tillfällen vara en stor fördel för en representant att vara döf. Han
slipper då höra på en mängd obehagliga saker. Han kan läsa betänkandena
och votera i rätt tid samt på det sättet, oaktadt sin döfhet,
vara en ganska nyttig representant. För öfrigt vill jag, utan att åberopa
några namn, erinra, att i vårt land finnes en vetenskapsman, som
vunnit stor ryktbarhet och åtnjuter stort anseende, men hvilken är
döf. Han skulle då uteslutas från rätten att väljas till riksdagsman.
Men det är icke nog med att de som äro så vanlottade icke få vara
representanter, de fä, enligt Friherre Klinckowströms förslag, icke ens
deltaga i val af representanter. Nog borde de val ändå kunna få
lägga sina valsedlar i den der valurnan, som ingen sett, men som vi
så ofta höra omtalas.

Hvad derefter angår den stumme, så här man här i Kammaren
ofta tillfälle att önska, att en och annan vore litet mindre talför.
Diskussionen skulle derigenom betydligt förkortas. Eu stum person
kan dock äfven tillkännagifva sin mening, och jag påminner om, att i
vårt land finnes en ganska celeber artist, som är döfstum. Jag är
öfvertygad, att han det oaktadt skulle ganska val kunna sätta sig in
i förhållandena och fullgöra ett riksdagsmannauppdrag. Att utstöta
en intelligent person, derföre att han har ett lyte, som man kanske
mången gång kan afundas honom, det synes mig vara grymt. Den,
som tillhör arméns eller flottans stamtrupp och är inkallad till aktiv
tjenstgöring, får icke heller väljas eller deltaga i val till riksdagsman,
enligt Friherre Klinckowströms förslag. Jag kan icke finna något skäl
till ett sådant stadgande. Trupperna måste naturligen i första rummet
fullgöra sin tjenst, men om de på samma gång kunna utöfva nu
ifrågavarande medborgerliga rättigheter, vore det ju hardt att förvägra
dem detta. Det kan ju t. ex. hända att en stamtrupp är förlagd
på ett ställe, der val skall hållas, och att åtskilliga personer af
truppen just der äro valberättigade. De skulle då icke få deltaga i
valet, blott emedan de äro inkallade till aktiv tjenstgöring. De, som
mest komme att lida derpå, vore naturligen arméns befäl.

Motionären har sålunda från valrätt och valbarhet uteslutit prester,
innevånarne på Gotland under deras bästa ålder, de mosaiska trosbekännarne,
medlemmarne af armén under aktiv tjenstgöring, men de
som i stället fått inträde i representationen, äro icke så framstående
att de kunna utgöra ett vederlag för hvad som förlorats.

N:o 211.

Förslag till
ändrade bestämmelser
om,
valrätt och
valbarhet vid
riksdagsmannaval.

(Forts.)

N:o 23.

Lördagen den 11 April, f. m.

Förslag till
ändrade bestämmelser
om
valrätt och
valbarhet vid
riksdagsmannaval.

(Forts.)

Då motionären föreslagit nya bestämmelser för utseende af ledamöterna
i Riksdagens båda Kamrar, bär han härvid icke gjort någon
karaktersskilnad emellan Kamrarne. Han säger visserligen, att Första
Kammarens ledamöter skola, såsom förut, väljas på 9 år och öfver hela
riket, vara 35 år gamla samt kunna afsåga sig uppdraget, men i sjelfva
verket komma de ändå att tillhöra alldeles samma kategori som ledamöterna
i Andra Kammaren, ty de skola icke, såsom nu är fallet,
väljas af landstingen, utan de skola väljas inom särskilda valkretsar
af valmän, hvilka dertill utses af och bland dem, som äro valberättigade
att utse ledamöter till Andra Kammaren, eller, såsom Friherre
Kliriekowström med ett nytt namn kallar dem, »urväljarne». Desse
skola utse elektorer, eller så kallade valmän inom samma krets och
kategori, hvilka valmän åter skola utse Första Kammarens ledamöter.
Mellan desse och ledamöterna af Andra Kammaren finnes visserligen
en skilnad i ålder, men de båda Kamrarne komma dock egentligen
att utgöra allenast en Kammare, då inom dem båda komma att finnas
personer, tillhörande alldeles samma kategori. Har det varit motionärens
mening att införa enkammarsystemet, om också maskeradt,
har det lyckats honom. Då det heter att Riksdagen skall bestå af två
Kamrar och att hvardera Kammaren skall hafva lika behörighet och
myndighet är det naturligt, att dessa Kamrar skola innefatta olika
element och icke sammansättas på ett sätt, som göra dem fullkomligt
homogena. Oaktadt motionären velat komma ifrån det förhatliga
deri, att penningen skall vara en värdemätare för politiska rättigheter,
har han ändock nödgats förutsätta, att penningen har en betydlig
makt. Motionären har nemligen bibehållit stadgandet, att intet arfvode
skall bestås ledamöterna af Första Kammaren. Men då alla, som
blifva der invalde, skola sjelfve bekosta sitt uppehälle vid riksdagen,
så ligger det i sakens natur, att de icke kunna göra det, utan att
hafva egna tillgångar, så framt de icke skola väljas inom Stockholm,
hvilket jag, huru stor aktning jag än hyser för Stockholm, dock icke
tror mig kunna tillråda, helst som jag tror, att de då komme att väljas,
icke bland dem, som borde insättas i Första Kammaren, utan bland
sådane, som snarare borde hafva sin plats i Andra Kammaren. Det
blefve ett stöd för min sats, att bifall till Friherre Klinckowströms förslag
helt enkelt skulle hafva till påföljd, att vi här i landet finge enkammarsystem.

Jag skulle kunna nämna många andra skäl, men jag tror, att
hvad jag nu framstäf är tillräckligt för att ådagalägga, att Utskottet
icke saknat anledning att säga, att Friherre Klinckowströms förslag
afser en fullständig omhvälfning af det bestående. Jag tror derföre,
att Kammaren kan hålla Utskottet räkning derför, att det icke belastat
riksdagstrycket med en allmän utredning af ett förslag, som
genast låter upptäcka sina brister, utan helt enkelt afstyrkt detsamma.
.Tåg ber att få tillägga, att, oro någonsin det talar godt för en sak,
att man icke kan uppsätta något bättre än det vi hafva, så har Friherre
Klinckowström genom sitt förslag ådagalagt, att den riksdagsordning,
vi nu hafva, är mycket bättre, än många förmena.

Jag yrkar bifall till Utskottets hemställan.

N:o 23.

Lördagen den 11 April, f. m.

Ofverläggningen angående förevarande utlåtande förklarades härmed
afslutad, och Utskottets deri gjorda hemställan bifölls.

Föredrogos å nyo och biföllos Konstitutions-Utskottets nedannämnda,
den 4 och 8 innevarande April bordlagda utlåtanden:

N:o 9, i anledning af väckt motion om ändring i 17 § Riksdagsordningen;
och

X:o 10, i anledning af väckt motion om förändrad lydelse af § 72
Regeringsformen och § 71 Riksdagsordningen.

Anmäldes och bordlädes Stats-Utskottets nedannämnda utlåtanden:

N:o 27, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående nedsättning
i de på viss jord hyllande grundskatter äfvensom inom Riksdagen
väckta förslag i dithörande ämnen; samt

N:o 28, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående lindring
i rustnings- och roteringsbesvären äfvensom inom Riksdagen väckta
förslag i dithörande ämnen.

Kammaren åtskildes kl. 3,io e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.