1885. Andra Kammaren. N:o 19

ProtokollRiksdagens protokoll 1885:19

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1885. Andra Kammaren. N:o 19.

Fredagen den 6 Mars.

Kl. V, 3 e. m.

Kammarens förhandlingar leddes under detta sammanträde af
Herr vice Talmannen.

§ I Föredrogos,

men blefvo å nyo bordlagda, Banko-Utskottets utlåtanden
N:is 3, 4 och 5;

Lag-Utskottets utlåtanden N:is 13, 14, 15 och 16;

Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts utlåtanden N:o 1
(i samlingen N:o 5) och N:o 2 (i samlingen N:o 6), samt

Andra Kammarens Första Tillfälliga Utskotts utlåtande N:o
4 (i samlingen N:o 7).

§ 2.

Till bordläggning anmäldes Banko-Utskottets utlåtande N:o 6,
om användandet af Riksbankens vinst för år 1884; och beslöt Kammaren,
att detta ärende skulle uppföras främst å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde.

Härefter åtskildes Kammarens ledamöter kl. 3/4 3 e. m.

In fidem

II. A. Kolmodin.

Andra Kammarens Prof. 1885. N:o 19.

1

Ji:o 19. 2

Lördagen den 7 Mars.

Lördagen den 7 Mars.

Kl. n f. m.

§ i Justerades

protokollet för den 28 sistlidne Februari.

§ 2.

Herr Statsrådet m. m. Friherre G. Tamm aflemnade följande
Kongl. Maj:ts propositioner till Riksdagen, nemligen:

angående vissa eftergifter från statens sida i fråga om det åt
Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsbolag beviljade statslån å
2,000,000 kronor;

angående inlösen af skattefrälseräntor, kronotionde, som inneliafves
under enskild eganderätt, samt arbets- eller hofveriskyldighet
till skattesåld krön oegendom;

angående vissa nya bestämmelser i afseende å mått och vigt;

angående anslag till restauration af Upsala domkyrka;

angående anslag till restauration af Skara domkyrka; samt

angående förklarande att, då staten öfvertager de af nuvarande
landshöfdingar innehafvande boställsjordar, staten jemväl öfvertager
vissa derå befintliga åbyggnader.

Herr Talmannen mottog dessa Kongl. propositioner, under för''**■
klarande, att Andra Kammaren skulle åt desamma egna grundlagsenlig
behandling.

§ 3.

Föredrogs och bordlädes för andra gången Banko-Utskottets
Utlåtande N:o 6.

§ 4.

Till afgörande förelåg Lag-Utskottets Utlåtande N:o 8, i anledning
af dels Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förändrade
bestämmelser rörande ordalagen vid edgångs fullgörande,

Lördagen den 7 Mars. 3

dels ock enskild motion om utbyte af edgång mot annan form af
laglig försäkran.

Punkten 1.

Utskottet hemstälde i denna punkt, att Riksdagen måtte antaga
följande af Kongl. Maj:t i afgifven proposition framlagda förslag
till

Lag om förändrade bestämmelser rörande ordalagen vid edgångs

fullgörande.

Med upphäfvande af den genom förordningen den 6 Februari
1849 meddelade föreskrift angående förändradt edsformulär, då mosaisk
trosbekännare skall aflägga vittnesed, förordnas härigenom:

att 1 kap. 7 § och 17 kap. 16 § Rättegångsbalken, sistnämnda
lagrum sådant det lyder i förordningen den 5 November 1867, skola
erhålla följande förändrade lydelse:

1 kap. 7 §.

Domare skall denna ed svärja: Jag N. N. lofvar och svär, att
jag vid fullgörande af domarekallet vill och skall, efter bästa förstånd
och samvete, rätt och sanning styrka och främja, efter lag
och laga stadgar döma och aldrig uppsåtligen derifrån vika eller
orätt göra för hvad orsak det vara må. Detta svär jag inför Gud
den allvetande och allsmäktige. Ej må någon till domareembetet
träda, förr än han så svurit häfver. *

17 kap. 16 §.

Vittnen skola i begge delomännens eller deras ombudsmäns närvaro
denna ed med hand å bok svärja: Jag N. N. lofvar och svär,
att jag skall vittna och gifva till känna allt hvad jag vet i denna
sak händt och sant vara, så att jag ej något förtiger, tillägger eller
förändrar. Detta svär jag inför Gud den allvetande och allsmäktige,

samt att jemväl i öfriga fall, då enligt allmän civil- eller kriminallag
edgång skall ega rum, orden »vid Gud och hans heliga
evangelium» i edens begynnelse skola uteslutas, och eden afslutas sålunda:
Detta svär jag inför Gud den allvetande och allsmäktige.

Härigenom göres dock ej ändring i hvad 16 § i förordningen
angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning den
31 Oktober 1873 föreskrifver för den händelse, att främmande trosbekännare
är af sådan lära, som ej tillstädjer honom att aflägga ed.

Emot denna hemställan hade reservation anmälts af Herr Folke
Andersson, som föreslagit, att ordet »svär» i första momentena af
edsformuläret måtte utbytas mot försäkrar och i de senare momenten
ordet »svär» måtte utbytas mot lofvar.

N:o 19.

Ang. ändrade
bestämmelser
rörande ordalagen
vid edgångs
fullgörande.

N:o 19. 4

Ang. ändrade
bestämmelser
rörande orda■
lagen vid edgängs
fullgörande.

(Forts.)

Lördagen den 7 Mars.

Sedan Utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Folke Andersson: Redan länge har en förändring uti
edsformuläret varit önskvärd och af behofvet påkallad, hvilket bäst
bevisas deraf, att så väl Riksdagen som Kyrkomötet ingått till Kongl.
Maj:t med anhållan att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till nytt edsformulär. Då vi nu fått
ett sådant förslag oss förelagdt, hade det varit önskligt att det befunnits
mera tillfredsställande än det förslag som nu förekommer
till Kammarens afgörande. Såsom vi alla veta, hafva många personer
af samvetsbetänkligheter vägrat aflägga den i lag föreskrifna
eden, derföre att, såsom de förmenat, att »svära» är förbjudet i Nya
Testamentet, och hellre än de handlat i strid med hvad de trott
vara förbjudet i Guds ord, hafva de underkastat sig böter, ja, t. o. m.
fängelse. Då man nu sökt undanrödja de hinder, som för andra
varit bindande att icke aflägga ed, så har jag trott att man borde
taga någon hänsyn äfven till dem jag här omnämnt. Jag tror att
det hade kunnat ske, utan att i någon mån förringa edens vigt och
värde, genom att utbyta ordet svär mot lofvar, helst som Nya
Lagberedningen i sitt vid Kongl. Maj:ts proposition fogade utlåtande
yttrat att »dessa ord i sjelfva verket innebära detsamma». Det tyckes
mig då, att man bort taga den mildare formen, ty om det nu
föreliggande förslaget antages oförändradt, komma utan tvifvel, härefter
såsom hittills, många att af samvetsbetänkligheter vägra att
aflägga ed. Detta är en mycket ömtålig sak och man bör icke
ofta ändra lagarne rörande eden, ty det kan verka ofördelaktigt på
den allmänna uppfattningen; men då man nu en gång företager en
sådan ändring, både jag trott den böra vara så fullkomlig som möjligt,
så att den kunde tillfredsställa alla rättmätiga fordringar, man
kan ställa på en sådan lag.

Men det kan äfven vara andra skäl, som tala för den förändring
jag här föreslagit. Jag tänker mig, att det skall vara sårande för vår
aktade domarecorps, då den har framför sig eu sådan person, som af
samvetsbetänkligheter vägrar aflägga ed, att behöfva tvinga denne
till böter eller fängelse, då de veta, att desse handla efter bästa öfvertygelse.
Fördenskull har jag trott, att det skulle vara godt att
erhålla en förändring i edsformuläret, hvarigenom allas intressen
skulle blifva mera tillgodosedda. Då skulle edsformuläret rörande
vittneseden blifva följande: »Jag N. N. lofvar och försäkrar, att jag
skall vittna och gifva tillkänna allt hvad jag vet i denna sak händt
och sant vara, så att jag ej något förtiger, tillägger eller förändrar.
Detta lofvar jag inför Gud den allvetande och allsmäktige.» Då
man med den förändring jag här föreslagit uttryckt alldeles detsamma,
fastän orden blifvit något förmildrade, sä tager jag mig friheten,
Herr Talman, att yrka bifall till min reservation och afslag
på Lag-Utskottets betänkande.

5 N:o 19.

Lördagen den 7 Mars.

Herr Unger: Föreliggande, särdeles grannlaga ärende torde, om Ang. ändrade
det skall afgöras på ett lämpligt sätt, Föra tagas i noggrant öfver- bestämmeher
vägande. Sjelfva formen i edsformulär är af stor vigt. Det är’^vi^edangeläget,
att man icke förlorar det högtidliga i eden och af synner- gångs fyllig
vigt, att det religiösa momentet i eden icke förbises. För min görande.

del kan jag icke finna, att i det nu föreliggande förslaget iakttagits (Forts.)

tillräcklig varsamhet och pietet för det gamla häfdvunna eller tillräckligt
afseende fästs vid det religiösa momentet. När det i edsformulär
heter: »Jag lofvar och svär inför Gud den allvetande och
allsmäktige», så ställes den, som skall aflägga eden, såsom part inför
Gud såsom domare och uppmanas att betänka och besinna huru
Gud skall döma. Detta är rätt och godt. Men det finnes ett annat
lika berättigadt religiöst moment, som i eden icke får förbises, nemligen
det att man icke blott vördar det höga majestätet, utan äfven
söker närma sig det för att derifrån hemta hjelp och kraft, och just
detta moment, som i det gamla edsformulär finnes bibehållet, har
man väsentligen lemna! å sido i det nu föreliggande förslaget. Först
och främst vill jag fästa mig vid början af nu gällande edsformulär.
. Der heter det: »jag lofvar och svär vid Gud och hans heliga
evangelium». Nu föreslår man i stället: »jag lofvar och svär inför
Gud den allvetande och allsmäktige». I likhet med Justitierådet
Abergsson kan jag icke finna något rimligt skäl för att ändra uttrycket:
»vid Gud» till: »inför Gud», och liksom han vill jag fästa
uppmärksamheten derpå, att uttrycket: »svärja vid» förekommer i alla
språk. Att svärja vid någon är något helt annat än att svärja inför
någon. Hvad Justitierådet Abergsson yttrar derom, att eden aflägges
icke inför Gud, utan inför verldslig myndighet, eger för mig endast en
relativ sanning. Men jag instämmer med Justitierådet Olivecrona,
att man genom eden likasom binder sig vid det gudomliga väsendet.

Det element, som bör ingå i eden och som jag skulle vilja kalla
böneelementet eller det evangeliska elementet, uttryckes snarare genom
ordet: »vid» än genom ordet: »inför». För att visa, att dessa
båda ord icke hafva lika betydelse, vill jag nämna t. ex. huru
aposteln säger: »jag förmanar eder vid Guds barmhertighet». Då
aposteln så säger, uppmanar han icke sina läsare att på afstånd
beundra och vörda Guds barmhertighet, utan han vill, att man skall
närma sig till Gud och värma sig vid hans barmhertighet, så att
man lifvas till samma barmhertighet och offervillighet. Det är icke
detsamma om jag säger: jag besvär eder inför Guds barmhertighet
eller vid Guds barmhertighet, icke heller samma om man säger: jag
svär vid Gud eller inför Gud. I senare fall ställes man på mycket
större afstånd från Gud. Jag ber få nämna ytterligare ett bevis.

Icke mindre än åtta af tretton justitieråd, som yttrat sig angående
det föreslagna edsformuläret, ville att ordet: »vid» skulle deri bibehållas.
Men ändock har detta ord blifvit utbytt mot ordet: »inför».

Huru skall man förklara sådant? Jag tror, att förklaringen ligger
deri, att då man velat framhålla sådana egenskaper hos Gud, att

N:o 19. 6

Lördagen den 7 Mars.

Ang. ändrade
bestämmelser
rörande ordalagen
vid edgångs
fullgörande.

(Forts.)

lian är allvetande och allsmäktig, det alldeles icke passar att begagna
ordet »vid», ty allvetenheten och allmakten kunna icke mana
någon att sluta sig till Gud för att deraf få del. Språkinstinkten
har bjudit att begagna ordet »inför» och icke ordet »vid».

Det evangeliska elementet, hvarom jag talat, finnes ock framhållet
i det nuvarande formuläret genom tillägget: »hans heliga
evangelium», eller såsom det i sin helhet heter: »jag svär vid Gud
och hans heliga evangelium». Guds evangelium kan nemligen, enligt
min tanke, i detta sammanhang icke vara annat än ett konkret
uttryck för Guds nåd och barmhertighet, vid hvilken man i eden
velat fästa sig. Jag vill dock icke påyrka dessa ords bibehållande
uti edsformuläret, dels derföre att gemene man vid dem i främsta
rummet tänka på boken, på hvilken de hålla fingrarna — och man
måste medgifva, att den forna naiva vördnaden för sjelfva bibeln
icke längre finnes — dels emedan i våra dagar mången icke vill veta
af ett heligt evangelium.

Man kunde derföre helt enkelt taga bort orden »hans heliga
evangelium» och säga: »jag svär vid Gud» eller, som må hända detta
uttryck kan kräfva en ytterligare fyllnad, kunde man ju välja ord,
som icke ensamt hänvisade på Guds allvetenhet och allsmäktighet,
utan jemväl på hans nåd. Ett sådant vore t. ex. lefvande Gud:
»jag svär vid lefvande Gud». »Lefvande Gud» är nemligen ett mycket
innehållsrikt ord och ett gripande ord. Det innebär icke blott
att Gud är tillstädes för att pröfva och döma, utan äfven för att
gifva del af sin nåd och kraft.

Jag öfvergår nu till slutformeln i dess nuvarande lydelse. Man
föreslår här att helt och hållet borttaga densamma, och i stället
dela på formelns begynnelse, så att man uti edens början säger:
»jag lofvar och svär», och afslutar densamma med: »Detta svär jag
inför Gud den allvetande och allsmäktige».

Förutom hvad jag redan anfört häremot, skulle jag vilja anmärka,
att edens början blir något tunn, då det endast heter: »jag
lofvar och svär». Ett dylikt uttryckssätt synes mig påminna om
det vulgära svärjandet. Då det sedan till slutet heter: »Detta svär
jag inför Gud den allvetande och allsmäktige», så tyckes det mig,
såsom om den svärjande skulle vilja framhålla sig sjelf utmanande
och nästan trotsigt gent emot Gud den allvetande och allsmäktige.
Det kan dock i detta fall bero på det sätt, hvarpå orden uttalas,
och jag lemnar den anmärkningen derhän.

Deremot vill jag anmärka, att den slutformel, som nu föreslås,
eller: »detta svär jag inför Gud den allvetande och allsmäktige»,
ingenting innehåller af den bön, som åtminstone kan och bör inläggas
i det nuvarande edsformulärets slutord: »så sant mig Gud
hjelpe till lif och själ». Jag vill dock genast förklara, att jag icke
vill hafva slutorden bibehållna. Allra minst skulle jag vilja detta,
om eden skall börjas med orden: »jag svär inför Gud den allvetande
och allsmäktige»; ty då man med dessa ord ställes på en juri -

Lördagen den 7 Mars.

7 N:o 19.

disk ståndpunkt gent emot Gud kar jag svårt att fatta slutorden Ang. ändrade
annorlunda än såsom en ohjelplig förpantning till Gud. Jag kan f^iammelser
visserligen icke annat finna, än att man vid hvarje löfte sätter nå- lag"n vi/ed,
gonting i pant — någon del af sin heder och ära —, och ju hög- gängs fulltidligare
ett löfte är, desto mera vedervågar man. görande.

Jag anser derföre icke origtigt, att man i eden inlägger någon (Forts.)
förpantning, såsom i det gamla edsformuläret. Men först och främst
bör man icke tillintetgöra bönemomentet, och vidare bör man icke
bibehålla ordalag, som låta denna förpantning framträda såsom
ohjelplig. Skall slutformeln vara så kort som nu, kan det knappast
undvikas, att den ene fattar den uteslutande såsom eu bön och den
andre såsom en ohjelplig förpantning. — Men man kunde ju t. ex.
afsluta eden med ord sådana som dessa: »Gud hjelpe mig till kropp
och själ lika visst som jag detta vill hålla och göra». Man hade då
uttalat en bön och bekräftelse, men på ett sätt att det icke kunde
missförstås såsom en ohjelplig förpantning.

Jag kan således icke vara tillfredsstäld med det föreliggande
förslaget. Jag finner det för mycket juridiskt. Kallt, stötande, ja,
jag kan nästan säga brutalt; åtminstone kan jag icke finna att det
innehåller någon humanisering af det gamla edsformuläret, hvilket
ju dock varit riksdagens önskan. Som jag emellertid upprigtigt önskar
någon slags förändring till edens humanisering, vill jag yrka
återremiss i sådan syftning; och jag gör detta så mycket hellre, som
justitieministern uttalat den förhoppning, att inom Riksdagen, hvars
ledamöter närmare känna till uppfattningen i denna sak i landsorten,
må kunna utarbetas ett förslag till bättre edsformulär än det
nu gällande. Jag yrkar alltså återremiss af betänkandet, i det syfte
bland annat, att edens början måtte erhålla lydelsen: »Jag lofvar
och svär vid lefvande Gud», äfvensom att i edens slutord blifver
inlagdt ett böneelement med följande ord: »Gud hjelpe mig till Itropp
och själ lilca visst som jag detta vill hålla och göra».

Herr Ekman: Då man rör sig på ett område som detta, der
det gäller samvetsrättighet, får man vara tacksam för hvarje tillmötesgående.
Jag känner mig också tacksam öfver att Kongl. Maj:t
behagat framlägga det förevarande förslaget samt att detsamma vunnit
Lag-Utskottets bifall, så att slutorden i gällande edsformulär
blifvit borttagna. Dessa slutord äro verkligen kränkande för samvetet,
i synnerhet som den föreställningen i allmänhet gör sig gällande,
att i dessa ord icke uttryckas en bön, utan verkligen eu förpantning,
hvilket gör, att de hafva något afskräckande med sig. För
att styrka detta vill jag meddela en gammal bön, som satts i sammanhang
med eden och är att betrakta som en tolkning deraf.

Denna bön är nära 300 år gammal och upplästes särskilt den 28
april 1745 vid ett sammanträde i Stockholms konsistorium. Genom
anförande af denna bön vill jag visa huru man fordom tänkte sig
dessa slutord, ingalunda såsom en bön, utan såsom en förpantning,

Nio 19. 8

Lördagen den 7 Mars.

Ang- ändrade och det af svåraste slag. I detta aktstycke heter det såsom en utbestämmelser
tydning af eden: »Allsmäktige, evige, rättfärdige och sannfärdige
‘lägel lidTed- Gud •; • Men om jag ... det Gud förbjude, ljuger eller bedrager. ..
gångs full- eller icke håller, hvad jag lofvat och tillsagt häfver, så ville du,
görande, såsom eu rättfärdig, hämnande Gud och domare, synliga straffa och
(Forts.) hämnas sådan falskhet, lögn och bedrägeri uppå mig här timmeliga
och der evinnerliga; och vill, att du aldrig blifver mig nådig, utan
viker ifrån mig med alla din barmhertighet och öfvergifver mig med
all hjelp och tröst i all nöd, timmeliga och evinnerliga, vill ock
med allom ogudaktigom och fördömdom höra djefvulen till med lif
och själ. Och begär, o allsmäktige Gud, aldrig någon del med alla
kristtrogna uti ditt himmelska rike och eviga salighet evinnerliga.
Såsom ock du, min käre herre Jesus, ej skall vara min frälsare och
skall din oskyldiga pina och död aldrig komma mig till hjelp och
tröst. Och du, o helige Ande, skall vika ifrån mig med alla dina
himmelska gåfvor och icke vara mig tröstelig i min sista timma,
ej heller i alla evighet, om det icke är så.»

När man läser denna tydning af eden, kan man göra sig ett
begrepp om hvad man den tiden förestälde sig ligga i dessa ord:
»så sant mig Gud hjelpe till lif och själ». Och vid tanken härpå
bör man, såsom sagdt, vara tacksam för att Kongl. Maj:t föreslagit
dessa ords borttagande, hvilket jag hoppas också måtte i enlighet
med Lag-Utskottets tillstyrkan blifva Kammarens beslut.

Men på samma gång jag erkänner detta, kan jag, på grund af
andra omständigheter, hvilka jag sedan skall hafva äran att anföra,
ändock icke anse Kongl. Maj:ts förslag vara annat än en halfmesyr.
Hafva vi en gång beträdt samvetsrättens område — hvilket Riksdagen
gjort, då den genom sitt beslut af år 1883 erkände såsom ett
faktum att personer af samvetsskäl antingen helt och hållet vägrade
att aflägga ed eller ock fordrade en annan form derför, och på den
grund hos Kongl. Maj:t begärt förslag till ett nytt edsformulär —
hafva vi, jag upprepar det, beträdt detta samvetsrättens område, bör
också nödvändigt deraf följa, att det i eden förekommande uttrycket:
»svära» derur alldeles uteslutes, på det att folk, som af samvetsskäl
vägrar att aflägga ed, icke fördenskull må blifva inspärradt inom
fängelsets murar.

Man uttalar sin förundran öfver, huru samvetstvång i denna
sak kan uppstå. En gång tillfrågade mig en medlem af denna
Kammare privatim huru det vore möjligt, att samvetsbetänkligheter
kunde uppstå hos en menniska i fråga om eds afläggande;
det kunde han icke förstå. Jag vill visa, huru helt naturligt sådana
betänkligheter kunna uppstå. Man erinre sig endast, att svenska
staten och kyrkan hafva en konstituerande urkund, nemligen Upsala
mötes beslut af år 1593, der det bland annat heter: »Först hafva
vi beslutit, att vi alla vid Guds rena och saliggörande ord, hvilket
i de heliga profeters, evangelisters och apostlars skrifvelser författadt
är, samhälleligen blifva vilja.»

Lördagen den 7 Mars.

9 N:o 19.

Jag antager, att detta icke är blott ett löst ord, utan att det Ang. ändrade
ligger någon mening bakom detsamma, och då hafva ju dermed iestammels»r
svenska staten och dess kyrka förklarat, att de vilja hålla sig till de ''lagmli^edord,
som förkunnas i de heliga profeters, evangelisters och apostlars gånge fuiiskrifter.
Men så länge den svenska staten och kyrkan erkänner sig görande.
vilja endrägteligen hålla sig till Guds ord i evangelisternas, apost- (Forts.)
larnes och profeternas skrifter, kan man icke undra på, att folket hyser
betänkligheter för att gå eden. Jag ber att härvid få uppläsa ur
Matthei evangelium 5 kap. 34 och följande verser dessa ord af vår
mästare: »Men jag säger eder, att I skolen alls intet svärja, hvarken
vid himmelen; ty han är Guds stol: eller vid jorden; ty hon är
hans fotapall: ej heller vid Jerusalem; ty det är en mäktig konungs
stad. Ej heller skall du svärja vid ditt hufvud; ty du förmår icke
göra ett hår hvitt eller svart. Men edert tal skall vara: ja, ja;
nej, nej; hvad deröfver är, det är af ondo.» Aposteln Jakob säger:

»Framför allt, mine bröder, svärjer icke, hvarken vid himmelen eller
jorden eller någon annan ed; utan edert ja vare ja och edert nej
vare nej, på det I icke skolen falla under någon dom.» Det är
klart, att då staten säger sig enhälligt och endrägteligen vilja hålla
sig vid Guds ord, så må den ej förundra sig, att det finnes medlemmar
inom densamma, som vilja efterlefva evangelisternas och
apostlarnes ord: I skolen alls icke svärja. Icke underligt, att dessa,
om de tvingas att aflägga ed, hellre utsätta sig för att dväljas inom
fängelsets murar än att bryta med sin öfvertygelse. Jag är derföre
fullt förvissad, att det blott är ett hälft steg, om man endast borttager
slutorden. Så länge de af mig antydda orden stå qvar, skall
man ännu i 19:e århundradet få bevittna, att personer komma för
sin religiösa tros skull att inspärras inom fängelserna. På grund
häraf lian jag icke annat än instämma i Herr Folke Anderssons
reservation. För min del kan jag icke heller förstå, hvarföre man
icke kan stryka ordet: »svära», då Nya Lagberedningen förklarat, att
orden svära och lofva »innebära i sjelfva verket detsamma».

Men det är icke allenast för deras skull, hvilkas samveten äro
bundna af Guds ord, som jag yrkar förändring i nu ifrågavarande
afseende. Det hade varit godt, om Lag-Utskottet något mer än
som skett beaktat Herr Nyströms motion i ämnet. Ty det finnes
menniskor, som icke erkänna de nytestamentliga skrifterna för
att vara Guds ord i särskild mening eller hafva någon absolut bindande
kraft, och man måste äfven tänka något på dessa. Det har
derföre varit önskligt, om man, på sätt motionären föreslagit, kunnat
erhålla eu laglig försäkran, som haft edens innebörd, men icke dess
form, och som tillgodosett äfven dem, hvilkas religiösa ståndpunkt
är sådan, att de ej erkänna en personlig Gud och ett lif efter detta.

Emellertid ber jag att för det närvarande få inskränka mig
till att yrka bifall till Herr Folke Anderssons reservation.

Herr Smedberg: Då jag inom Utskottet biträdt deras mening,

i\'':o 19. 10

Lördagen den 7 Mars.

Ang. ändrade soin tillstyrkt bifall till Kongl. Maj:ts proposition, så ber jag att
bestämmelser uu något närmare tillkännagifva min uppfattning i frågan. Jag
ri°aZdlidred-heS^åe ordet äfven med anledning af en reservants yrkande, deruti
°gängs1 full- den siste talaren äfven instämt, att orden: svära eller svärja böra
görande, utgå ur edsformulär.

(Forts.) För min enskilda del skulle jag icke hafva något deremot, då

jag anser, att vare sig det står: »jag lofvar och försäkrar» eller »jag
lofvar och svär», så betyder det i allt fall alldeles detsamma. Men
af den störa allmänheten tror jag, att borttagandet af ordet: »svär»
skulle uppfattas ''så, att det icke vidare vore någon ed och att man
derföre blefve mindre nogräknad med att hålla sig till sanningen.
Nu säges det visserligen på åtskilliga håll, att det skulle i bibeln
och särskild! i nya testamentet vara förbjudet att svärja. Jag
tror dock icke, att man får uppfatta bibelns ord på det sättet, och
för att visa, att eder enligt nya testamentet äro icke blott tilllåtna
utan i vissa fall rent af föreskrifna, ber jag att få uppläsa ett
yttrande af eu ledamot af senaste Kyrkomötet, som synes mig ställa
denna fråga på dess rätta punkt. Herr Domprosten Wetter yttrade
nemligen der:

»Enär gamla testamentets ståndpunkt i afseende på eden icke
lian vara i strid med nya testamentets ståndpunkt, och Herren
Jesu ord i Matth. 5: 33 — 37, uppfattade i öfverensstämmelse med
Jak. 5: 12 och med andra ställen i Jesu bergspredikan, icke innehålla
ett förbud att aflägga ed, utan eu Herrens befallning att vara
sannfärdig utan ed, så att ett ja blir ett kristligt bekräftelseord för
sanningen af mitt tal, och ett nej ett kristligt förnekelseord af det,
som jag i sedligt-kristlig mening icke kan vidkännas;

enär Herren Kristus inför Kaiphas, öfverstepresten, med anslutning
till 4 Mose bok 5: 2 2, aflagt ed vid lefvande Gud, att han
var Kristus, Guds son;

då vidare aposteln Paulus i 2 Kor. 1: 2 3 kallar Gud till vittne
på eller öfver sin själ, att han af skonsamhet icke kommit till
Korint;

då det i Åpoc. 10: 5, G heter, att engelen, som stod på hafvet
och på jorden, upplyfte sin hand mot himlen och svor vid den
som lefver i evigheternas evighet;

då vår lärofader Luther vid utläggningen af 2:dra budet i sin
stora katekes säger, att till godo och vår nästa till fromma är lofligt
att svärja, ty det är ett rätt godt verk, derigenom Gud varder
prisad, sanningen styrkt och lydnad bevisad, och i afseende på Herrens
ord i Matth. 5 lärer, att stillande af eu andligen nödstäld och
svag menniskas samvete kunde ske genom att vid den lefvande
Guden bedyraatt han borde taga till sig tröst;

då Åugsburgiska bekännelsen i 16 art. betygar, att kristne
kunna aflägga ed, när öfverheten det fordrar,

så anser jag, att äfven presteden har sitt berättigande i Guds
ord och i våra bekännelseskrifter, och att den, såsom en högt vördad

Lördagen den 7 Mars. 11

talare i dag sagt, icke öfvar eu depression utan en elevation på den
som med rättsinnigt hjerta eden går, helst han genom edens afläggande
kan hemta kraft och styrka för sin tro och förtröstan derpå,''
att han, jordmasken, af Jesus Kristus, som honom mäktigan gör,
får nåd att icke uppsåtligen bryta utan att hålla eden».

Det är en domprost, som yttrar detta, och han måste val också
anses ha läst bibeln och han åberopar ja bär flere bibelställen, som
synas berättiga afläggandet af ed. Visserligen påstår man, att det
finnes många, hvars samvete känner sig kränkt genom svärjandet,
men å andra sidan finnas många, som snart sagdt icke ega något
samvete, hvilka äfven kunde undandraga sig eden genom att påstå,
att det skulle kränka deras samveten; och Icke lär det val finnas
någon verldslig domare eller domstol, som förmår att läsa i menniskans
inre och kan se, huru den enes eller andres samvete är beskaffadt.
Jag tror derföre, att man icke får inrätta lagen efter
några få individers önskningar, utan då det nu är fråga om att
ändra edsformulär, bör man väl företrädesvis taga hänsyn till det
stora flertalet, på det icke i det allmänna föreställningssättet edens
vigt och värde må förslappas och rättssäkerheten derigenom äfventyr
as.

Jag skall icke längre upptaga tiden, utan slutar med att anhålla,
det Kammaren ville antaga Utskottets förslag, sådant det är.

Herr Nyström: Eu föregående talare, Herr Ekman, har redan
förekommit mig i att uttala den tacksamhet Kammaren är skyldig
regeringen för dess initiativ i denna fråga, som afser att lätta bördan
för dem, som känt sitt samvete tryckt af svärjandet. Det är ljufligt
att någon gång få se ett allvarligt försök göras att gå till mötes
deras betänkligheter, som i detta fäll känt sig betungade. Samvetets
makt är en stor makt, och det är icke så, som en af de föregående
talarne här sagt, att det endast är ett större flertal, man härvid
skall taga hänsyn till, ty om der ock funnes allenast eu enda individ,
som härvid hyste samvetsbetänkligheter, så förtjenade denne
endes betänkligheter äfven uppmärksamhet.

Men, såsom den först nämnde talaren redan påpekat, hvad regeringen
här föreslagit innebär dock endast en hjelp till hälften.
Ty ehuru åtskilliga särskilt af slutorden i det gamla edsformuläret,
»så sant mig Gud hjelpe till lif och själ», känt sig af sitt samvete
förhindrade att gå eden, så är det dock icke dessa slutord allenast,
som väckt betänkligheter, utan det är edens betydelse i allmänhet.
I det hänseendet ber jag att få citera ett yttrande af Professor Warholm
vid senaste kyrkomötet. »Inom min erfarenhet)), säger han,
»fins det icke något fäll, der en menniska vägrat aflägga eden för
dessa slutords skull, utan samvetsbetänkligheterna röra alltid edens
betydelse i allmänhet». Följaktligen måste äfven jag beteckna det
föreliggande förslaget såsom endast eu halfmesyr, som icke tillfredsställer
någon. Den, som håller på eden, vill icke hafva ett eds -

N:o l‘i.

Ang. ändrade
bestämmelser
rörande ordalagen
vid edgångs
fullgörande.

(Fortä.)

N:o 19. 12

Lördagen den 7 Mars.

Ang. ändrade
bestämmelser
rörande ordalagen
vid edgångs
fullgörande.

(Forts.)

formulär, der man utelemnar just hvad som konstituerar eden. Ty
hvad är det väl som utgör skilnaden emellan eden och löftet? Jo,
det är just att eden innehåller en förklaring, hvarigenom den löftesgifvande
sätter sin välfärd i pant, så att om han icke uppfyller sin
förbindelse, han nedkallar öfver sig ett visst lidande eller ett visst
ansvar.

Se vi på de eder, som förekomma i gamla testamentet, så äro
de vanligen affattade i dessa ordalag: »Herren göre mig det och det,
om etc.» — Såsom då Rut sade till Noomi: »Herren göre mig det
och det, om annat än döden skall skilja oss åt» (Rut 1: 17); eller
då David på ett ställe sade: »Straffe mig Gud nu och framdeles,
om jag smakar bröd eller något annat, förr än solen gått ned»
(2 Sam. 3: 35). Samma uttryck begagnar Joram i 2 Kon. 6: 31:
»Straffe mig Gud nu och framdeles, om Elisas, Safats sons hufvud
i dag får sitta qvar på honom.»

Grundtexten har på alla dessa ställen: »Göre mig Jehova så
och så nu och framdeles, om 0. s. v..» Huru dessa ord äro att
förstå, visar Bibelkommissionen, då den i sin senaste öfversättning
just återgifver dem, som här ofvan anförts: »Straffe mig Gud» 0. s. v.

Hvad som konstituerar eden, är alltså ovedersägligen, att den
svärjande eller löftesgifvande nedkallar öfver sig ett ansvar, ett lidande
eller ett straff, om han ej håller eden. — Den som nu önskar
edens bibehållande saknar detta i det nu af regeringen framlagda
förslaget, och derföre kan jag för min del icke finna annat än att
Justitierådet Olivecrona haft alldeles rätt, då han i sitt i denna
fråga afgifna yttrande till protokollet i Högsta Domstolen anmärker:

»Det remitterade förslaget har borttagit slutorden i edsformuläret:
»så sant mig Gud hjelpe till lif och själ», utan att i stället vidfoga
detsamma någon annan tillsats, som genom sitt innehåll kunde gifva
åt eden i sin helhet stämpeln af en högtidlig, religiös akt. Såsom
motiv till nämnde åtgärd synes man hafva förestält sig, att »edens
»religiösa karakter skulle genom inledningsordens innehåll ändock
»vara med tillräcklig bestämdhet och kraft angifven». Men detta
måste högeligen betviflas. Det stora flertalet, hvilket just i slutorden
uppfattat edens hufvudsahliga, religiösa tyngdpunkt, skall i
inledningsorden till den föreslagna, stympade eden aldrig återfinna
den imponerande sammanfattning, som hittills utgjort edens slut och
i synnerhet bidragit att afhålla från edens missbrukande. Det säkra
är, att den nya, föreslagna edsformen ingalunda med den klarhet
och fullständighet, som höfves, återgifver samma allvarligt, till besinning
manande religiösa moment, som i det gamla edsformuläret
träder den svärjande personen till mötes.»

Men det nya förslaget tillfredsställer icke heller dem, som hysa
betänkligheter mot eder. — Just emot ordet: svära och emot den
siste talaren, som anförde ett yttrande från 1883 års Kyrkomöte för
att visa edens berättigande på det nya testamentets ståndpunkt,
vill jag ställa ett yttrande af en annan talare vid samma kyrkomöte.

13 N;o 19.

Lördagen den 7 Mars.

Professor Rudin yttrade nemligen då, att »de gammaltestamentliga
utsagorna, hvilka tillåta eller till och med anbefalla eden, äro bevisande
blott för det gammaltestamentliga området». — (Se 1883
års Kyrkomötes protokoll sid. 655). På grund af allt detta kan jag
för min del icke biträda det föreliggande förslaget, utan skulle helst
vilja instämma med Herr Unger i hans yrkande på återremiss.

Jag vill dessutom påpeka eu oegentlighet, hvartill man här
gjort sig skyldig, nemligen att, då man ur edsformuläret borttagit
orden: svid Gud och hans heliga evangeliums, man ändå föreskrifva,
att den svärjande skall vid edens afläggande hålla »hand å bok»,
— den bok som härmed afses lär väl vara den heliga skrift och
icke någon lagbok. — Hvarför, då man tagit bort orden ur formuläret,
lata dem stå qvar implicite i den åtbörd, den svärjande skall
iakttaga vid följandet af lagens föreskrifter?

Slutligen vill jag anmärka ett par oegentligheter i formuleringen
af den föreslagna lagen. Det heter nemligen i sista punkten af förslaget
i fråga om vittneseden, att den, som inkallas att vittna, skall
aflägga följande ed: slag N. N. lojvar och svär, att jag shall vittna

och gifva tillkänna allt hvad jag vet i denna sak händt och sant
vara, sa att jag ej något förtiger, tillägger eller förändrar». Detta
är dock en ed, som ju är alldeles omöjlig att hålla, ty ingen menniska
kan afgifva löfte, att han skall omtala allt hvad han vet
i saken händt och sant vara. Det kan ju hända att han, med bästa
afsigt att vittna, likväl förtiger något som just kunnat tjena till upplysning.
Om derför den föreslagna lydelsen af 17 Kap. 16 § Rättegångsbalken
skall antagas, yrkar jag att före orden: »något förtiger»
måtte insättas ordet: suppsåtligens. Att de, som skrifvit förslaget,
insett behofvet af ett sådant tillägg, synes mig tydligt framgå deraf,
att de i 1 Kap. 7 § om domareeden insatt det ordet: »jag skall
aldrig uppsåtligen derifrån vika etc.» — Det torde således icke vara
uppsåtligen utan endast af förbiseende som ordet: »uppsåtligen» utelemnats
i vittneseden, hvarföre jag yrkar att det jemväl der måtte
insättas på sin plats.

I detta anförande instämde Herrar P. A. Siljeström och Wilh,
Carlson.

Herr W aldenström yttrade : För egen del bär jag inga samvetsbetänkligheter
mot att aflägga ed, hvilket jag anser mig böra genast
tillkännagifva just med afseende på, hvad jag vidare har för afsigt
att säga. Hvad angår Jesu ord i bergspredikan (Matth. 5 kap. 84 och
följande: slag säger eder, att I skolen alls intet svärja, men edert tal
skall vara: Ja, ja; nej nej: hvad deröfver är, det är af ondo»,
är jag lifligt öfvertygad, att Jesus på detta ställe icke talat om de
eder, som höra till den borgerliga samfundsordningen, utan endast
om de eder, som förekomma i det hvardagliga lifvet man och man
emellan. Jag är så mycket mera derom öfvertygad, som detta träl -

Ang. ändrade
bestämmelser
rörande ordalagen
vid edgångs
fullgörande.

(Forts.)

N:o 19.

Ang. ändrade
bestämmelser
rörande orda
lagen vid edgångs
fullgörande.

(Forts.)

14 Lördagen den 7 Mars.

sarens yttrande enligt sammanhanget tydligen är framstäldt såsom eu
motsats till bruket i gamla testamentet. Sedan han nemligen omedelbart
förut sagt: »Åter hafven I hört, att det var sagdt till de
gamle: Du skall icke svärja dig men», tillägger han: »Men jag säger
eder: I skolen alls intet svärja» o. s. v. Att Jesus i sin bergspredikan
verkligen icke talat om de borgerliga samfundsförhållandena
anser jag äfven framgå af hans yttrande längre ned i samma kapitel,
der han bland annat säger: »1 skolen icke stå emot den, som är
ond; utan är det så, att någon slår dig vid det högra kindbenet, så
vänd honom ock det andra till.» Det är ju klart, att, om dessa
förmaningar hade afseende på det borgerliga samhällslifvet, sa skulle
ingen, som ville lyda frälsarens ord, kunna vara domare eller polisman
eller dylikt, alldenstund till sådan as befattning just hör det åliggandet
att »stå den emot, som är ond».

Jag tror vidare icke, att edens betydelse ligger i ordet -»svar»,
utan deri att man inför Gud såsom vittne betygar eller lofvar något,
ehvad man nu begagnar eller icke begagnar ordet svär. Om
man alltså i stället för ordet: ■»svan insätter orden: »lofvar» eller
»försäkran inför Gud den allsmäktige och allvetande», så halva
dessa ord samma edliga betydelse som ordet: »svär». I gamla testamentet
lyder ett vanligt edsformulär: »Så sant som Herren lefver.»
I detta formulär förekommer icke ordet: »svär» och dock uttrycker
det eu verklig ed. När Jesus stod inför det judiska rådet, blef han
besvuren af öfverstepresten vid lefvande Gud att säga, om han var
Kristus. Detta var ock eu vanlig form för edgång. När den sålunda
besvurne svarade på den till honom stälda frågan, hade han
edligen betygat något, ehuru ordet svär alls icke gått öfver hans
läppar.

Ehuru jag således för min egen del icke bär några samvetsbetänkligheter
vid att aflägga ed, så anser jag dock, att, då det finnes
personer, som stöta sig på ordet: »svär», emedan de tro, att dess
begagnande står i strid mot frälsarens bud, och som på grund deraf
hysa samvetsbetänkligheter emot att aflägga ed, så bör man taga
hänsyn till dessa personers samvete, när det gäller att ändra edsformuläret.
Om nu, såsom lagberedningen säger, orden: »lofvar»
och »svär» uti det sammanhang, som de i det föreslagna edsformuläret
hafva, äro liktydiga, så kan man med skäl fråga, hvad det är som
gör det så angeläget att till samvetsömma personers anstöt bibehålla
denna tavtologi. För menuiskor, som i sanning tro på Herren,
göres denna tavtologi icke behof, ty de hålla sig till sanningen i
alla fall; och för dem, som icke tro på Herren, är det likgiltigt,
vare sig i eden begagnas ordet: »lofvar» eller ordet »svär», ty för
dem är det icke fruktan för Gud, utan för det borgerliga straffet,
som är det bestämmande vid edens afgifvande.

Men, säger någon, man bör icke för några enskilda individers
skull ändra en lag, som är tillkommen för upprätthållande af den
allmänna ordningen. För min del tror jag dock, att denna invändning,

Lördagen den 7 Mars.

15 N:o 19.

som redan flera gånger begagnats af talare i denna Kammare, icke Ang. ändrade
är berättigad. Vi hafva en dissenters af den 31 Oktober 1873, bestämmelser
der § 16 är af följande lydelse: »Är främmande trosbekännare af‘laTnlndtd
sådan lära, som ej tillstädjer honom att aflägga ed, då den enligt "gångTfJl-"
lag erfordras, förordne Konungen, huru förfaras bör.» För närva- görande.

rande finnes icke något dissentersamfund i vårt land, hvars lära för- (Forts.)

bjuder edgång, men ändå har man stiftat lag för möjligen blifvande
medlemmar af sådana samfund. Har man nu stiftat lagar för personer,
som ännu icke finnas i vårt land, så synes det icke vara
obilligt, att man i lagstiftningen tager hänsyn till det i vårt land
redan befintliga stora antal personer, som, ehuru tillhörande svenska
kyrkan, likväl af allvarliga samvetsbetänkligheter känna sig förhindrade
att aflägga ed. Låt vara, att deras edsvägran ytterst beror
på missuppfattning af frälsarens ord. De äro dock i samvetet
bundne af det, som de tro vara Guds bud, och det är rättvist, att
man tager hänsyn till dem.

Man har uttalat fruktan, att »samvetsbetänkligheter» ofta kunna
vara endast föregifna såsom ett sätt för en skälm att slippa gå ed.

Sådana fall kunna utan tvifvel förekomma. Men för deras skull
får man dock ej kränka de sedliges samveten. Och att edsvägran
kan vara en följd af verkliga samvetsbetänkligheter, derpå hade vi
i vårt land ett märkligt exempel, då det för några år sedan inträffade,
att eu Upsalaprofessor, som skulle installeras i sitt embete,
just vid sjelfva installationen vägrade att aflägga den föreskrifna
eden. . Saken hänsköts då till Kongl. Maj:t, som tillät att professorn
fick tillträda sitt embete ändå.

Hvad nu angår slutorden i det gamla edsformuläret: »så sant
mig Gud lijelpe till lif och själ», så kan jag för min del icke förstå
annat, än att de innebära en bön, att Gud må förbanna den svärjande
till lif och själ, om han icke uppfyller, hvad han förbundit
sig att hålla. Om de innehölle en bön eller önskan om hjelp, hvarföre
står det då: hjelpa och icke hjelper? Hvarför står det då: till lif
och själ och icke i stället: att kunna hålla hvad jag lofvat eller
dylikt? Det är tydligt, att i dessa ord ligger en förpantning. De
äro ingenting annat än eii öfversättning af den gamla latinska edsformeln:
»lfa me juvet deus», i hvilken man afsäger sig all hjelp
till lif och själ af Gud, om man icke håller hvad man lofvat.

Under sådana förhållanden skall jag, fastän jag sjelf icke har
några samvetsbetänkligheter vid att aflägga ed, ''likväl förena mig
med dem, som yrkat bifall till reservationen.

Herr Lyth: Jag hade''-tänkt bemöta Herr Ekmans yttrande att
Guds ord skulle förbjuda allt svärjande. Då emellertid den nästföregående
talaren redan gjort det, så kan jag inskränka mig till
att instämma med honom i denna del. Det återstår då intet annat
skäl, hvarför den strängare form för eden, som ligger i orden:

»lofvar och svär», skulle bibehållas, än att det vore för den stora

N:o 19. 16

Ang. ändrade
bestämmelser
rörande ordalagen
vid edgångs
fullgörande.

(Forts.)

Lördagen den 7 Mars.

allmänhetens skull. Jag skall emellertid be att få med några ord
bemöta detta skäl, som nyss anfördes af en ärad ledamot af Lagutskottet.
Om det är så att, såsom lagberedningen i min tanke
fullt rigtigt sagt, att orden »lofvar» och »svär» äro liktydiga ord,
men »svär» blott är en strängare, jag ville nästan säga gröfre form
för löftet — så att detta ordet: »svär» bärleder sig från gamla
testamentets tid, hvaremot ordet: »löfte» är mera nytestamentligt —
så synes det mig att det vore godt, om vårt folk kunde komma derhän,
att det begagnade den mildare formen. Jag är nemligen öfvertygad,
att vårt folks sanningskärlek icke skulle lida derpå, ty sanningen
beböfver icke omgärdas med skyddsmurar; den skall segra genom
sin egen inneboende kraft, och, om så är, är löftet inför Gud lika
starkt och fast, lika förbindande som eden. Men, säger man, allmänheten
vill hafva den strängare formen, emedan det är en fördom,
att ett löfte icke beböfver hållas så noga som en ed. Ja, om nu
många hafva denna åsigt, skola vi då hålla dem qvar i sin förvillelse,
eller skola vi icke hellre hysa den tilltro till upplysningens framåtskridande
i landet, att vi kunna borttaga den strängare formen?
Det finnes en religiös sekt, nemligen qväkarne, Indika aldrig svära,
och ändock står sanningen icke i så hög kurs hos någon, som just
hos dem. En lögn är för dem en dödssynd, men huru förhåller det
sig hos oss? Jo, om en person förnärmar en annans eganderätt, då
brännmärkes han såsom eu mycket stor brottsling, men om man beljuger
en annan, så anses det icke såsom något så stort fel, att hans
anseende deraf lider. Hvad bevisar väl detta? Jo, att sanningen
hos oss står i temligen låg kurs. Vi skola derföre se till, att den
kommer bättre till heders, och jag tror att detta sker bäst genom
att borttaga sådana kringskansningar om densamma, som den alls
icke behöfver.

På grund häraf kommer jag att rösta för reservantens förslag,
i fall jag finner att det är någon utsigt för, att det vinner framgång,
ehuru jag å andra sidan både villigt och tacksamt erkänner, att
något och icke så litet vunnes genom antagande af det förslag, som
Kungl. Maj:t och Utskottet framstäf.

Herrar Arnoldson, Ericsson i Ahlberga, Johansson från Stockholm,
Jönsson i Mårarp, Björkman, Gust. Ericsson och P. J. M.
Erikson instämde med Herr Lyth.

Vidare anförde

Herr Wieselgren: Frågar man hvad som konstituerar eden,
så, om man tillser hurudan den framträdt sedan äldsta tider, torde
kunna svaras, att den utgöres af en förpligtelse vid någon eller något
och en underkastelse från den svärjandes sida af en alldeles särskild
påföljd, ett alldeles särskildt ansvar, derest han sviker i uppfyllandet
af det, till hvilket han genom eden förpligtat sig. Om vi se på nu

17 N:o 19.

Lördagen den 7 Mars.

gällande edsformuläi i var lag, finna vi att denna definition pa eden Ang. ändrade
af sagda formulär motsvaras; jag förpligtar mig deri vid Gud och bestämmelser
hans_ heliga evangelium och slutar med: »så sant mig Gud hjelpee
till lif och själ», hvilka ord ovilkorligen innebära en »förpantning», Jångs‘full cn

underkastelse af en alldeles särskild påföljd, mistning af Guds görande,

nåd, om jag icke håller, hvad jag genom eden förbundit mig till. (Forts.)

Men det har dock blifvit mer och mer klart för de kristna folken,
att denna uppfattning af eden icke låter sig förena med en rätt uppfattning
af Kristi egen lära, ty enligt denna kan man icke deducera
någon rätt för menniskan att afsvärja sig Guds nåd; menedaren står
icke i någon annan ställning till Guds barmhertighet och nåd än
hvarje annan brottsling. Således har man mer och mer i olika
länder kommit till den öfvertygelsen, att det från gamla tiden qvarstående
förpantningsformuläret icke längre bör bibehållas. Granska
vi nu det formulär, som af Kongl. Maj:t blifvit föreslaget, finna vi,
att det icke motsvarar den gamla uppfattningen af hvad ett sådant
bör innehålla. Här är ej någon förbindelse eller förpligtelse vid
någon eller något; här är heller ingen nådesafsvärjelse eller annan
underkastelse af någon särskild påföljd, utan det ansvar, som må
innebäras i slutorden: »detta svär jag inför Gud den allvetande och
allsmäktige» är icke något annat, än hvad hvar och en menniska
måste känna sig underkastad för hvarje synd hon begår. Det förefaller
mig derför verkligen bra svårt att finna de anklagelser mot
det framlagda förslaget berättigade, hvilka här från åtskilliga håll
anförts. Den ärade representanten å stockholmsbänken herr Nyström,
säger i motiveringen till eu motion, hvilken Utskottet här redan
afstyrka att vi behöfva »ett sätt för laglig försäkran, som har edens
innebörd, men icke edens form». Nej. mine herrar, det är alldeles
raka motsatsen; vi behöfva ett sätt för laglig försäkran, som har
edens form, men icke dess innebörd, det är min uppfattning af saken,
och jag tror äfven att motionären sjelf i sitt anförande i dag vitsordat
detta. Ty edens innebörd är en förpligtelse och en underkastelse
af särskild påföljd, men formen för densamma är en högtidlig försäkran
■— och den hafva vi här i det framlagda förslaget, men äro
qvitt edens samvetssårande innebörd. Jag står således på en fullkomligt
motsatt ståndpunkt mot den omnämde motionären i detta
afseende, och jag tror att vi hafva allt skäl att vara belåtna med
rigtningen af det framlagda förslaget; ty hvad här föreligger är ingenting
annat än ett förslag till införande af en högtidlig försäkran i
stället för den gamla edgången. Der stå visserligen orden: »jag lofvar
och svar»; men, mine herrar, eden är icke gången med det att man
säger: jag svär, lika litet som ett mord är begånget med det jag
säger: jag mördar. Det är blott en form, som är bibehållen med
qvarstaende af ordet: »jag svär», ty de ord, som verkligen skulle göra
eden till ed efter förra uppfattningen, dem äro vi qvitt. Men, säger
man: hvarföre då ej taga bort det der »svär»? Jo, det kan ändå
finnas betänkligheter mot att taga bort detta lilla ord, som jag för
Andra Kammarens Vrot. 1885. N:o 19. 2

N:o 19.

Ang. ändrade
bestämmelser
rörande ordalagen
vid edgångs
fullgörande.

(Forts.)

18 Lördagen den 7 Mars.

min del annars icke skulle hafva något emot att stryka. Inför våra
domstolar komma som parter eller vittnen icke blott sadana personer,
för hvilka ett klart uttaladt löfte, ett enkelt framsagdt ja eller nej
är fullkomligt nog, derföre nemligen att de af sin känsla för heder
och pligt äro bundna vid sanningen, utan också personer af en sämre
halt med hänsyn till deras sedliga karakter; och jag vågar vädja
till hvarje domare, om man icke ganska ofta påtvingas den uppfattningen,
att hvad som i sjelfva verket förmår en stor del af sistsagde
personer att hålla sig till sanningen just är den der med edgången
förknippade eventuella nådesafsvärjelsen, just de der orden: »så sant
mig Gud hjelpe till lif och själ.» Det ligger inom min erfarenhet
och, såsom jag förmodar, kan mången af Sveriges domarecorps omförmäla
detsamma, att en part, som på det fräckaste ljugit, så länge
han stått framom utslaget, sedan utslaget fallit och han dömts till
värjemålsed, förklarat: »nej, jag går icke eden; då betalar jag hellre
än jag svär bort min själ». När man har sådana erfarenheter för
ögonen, drager man sig för att taga bort ordet svär — ty tvifvelsutan
skall just det påminna mången vederbörande om »stundens betydelse»
och hans särskilda pligt att säga hvad sant är. Det är af
det skälet som jag icke kan instämma med reservanten, utan önskar
att ordet svär må få stå qvar.

Men jag vill också säga att härmed icke allt är vunnet. Den
fruktan för en i följd af den gamla edens ändring på nu föreslagna
sätt minskad rättssäkerhet, som inom Högsta Domstolen och Konungens
råd gjort sig gällande, denna fruktan kan ingen förneka vara
ganska befogad. Det är tvifvels utan icke möjligt för någon att neka,
att ej i många fall denna »högtidliga försäkran» skall varda uppfattad
såsom något ganska likgiltigt. Ty herrarne ma besinna, att
det icke alltid är så lätt att åstadkomma den här förutsatta »högtidligheten»
vid försäkrans afgifvande. Är det t. ex. eu rättegångsdag
med många mål och många vittnen, af hvilka kanske icke få
äro vare sig på ett eller annat sätt ledsamt beskaffade — en är
lomhörd, den andre talar sluddrigt o. s. v. — så blir det säkerligen
trots alla domarens bemödanden iugen högtidlighet utaf. Mången
gång blir deremot hela förrättningen nästan löjeväckande, och det
torde väl finnas åtskilliga bland eder, mine herrar, hvilka af egen
.erfarenhet kunna vitsorda, att vittnesedens afläggande, i stället för
att göra ett högtidligt intryck, infört i rättegången ett rent af
komiskt element. Men om jag äu delar farhågan för att rättssäkerheten
icke blir nog betryggad genom denna högtidliga försäkran,
hvarken vill eller kan jag derföre yrka på bibehållandet åt
det gamla edsformulär; deremot tvingar mig hela denna fråga att
uttala den önskan, att det icke måtte dröja allt för länge, innan vi
få en ändring i de nu enligt 17 kap. Rättegångsbalken lagstadgade
bevisningsreglerna, så att domaren måtte få något friare händer och
icke vara tvungen att döma efter två vittnens sammanstämmande
berättelser, äfven då han i sitt inre är öfvertygad, att vittnena icke

Lördagen den 7 Mars. 19

hållit sig till sanningen. I närvarande stund är han dertill tvungen
och han kominer att förblifva det, så länge de nuvarande bestämmelserna
i 17 kap. Rättegångsbalken förblifva gällande. Jag kan
derföre icke underlåta att vid detta tillfälle uttala den förhoppning,
att en ändring härutinnan matte ske, och att Nya Lagberedningens
förslag i detta stycke rätt snart måtte varda af de lagstiftande myndigheterna
godkändt.

För öfrigt kan jag icke lemna det föreliggande förslaget utan
att deremot framställa ett par anmärkningar i formelt afseende.
Jag tror verkligen, att man vid det nya formulärets uppställande
kunnat och bort i någon mån frigöra sig från den der gamla, nu
längesedan antiqverade formen, som så ofta möter oss i skriftliga
framställningar från äldre tider. Äfven i det nya formulärförslaget
har man nemligen bibehållit detta oupphörliga rekapitulerande°af
samma sak i olika uttryck, som väl från början afsett att göra framställningen
något mera högtidlig och så medelst i den svärjandes
sinne och minne så mycket bättre hugfästa edens innehåll. Här
möter oss nu till en början uttrycket »lofvar och svär»; dessa ord
betyda, såsom förut af flere är anmärkt, precis detsamma. Vidare
hafva vi »vitna och gifva tillkänna»; de orden betyda också det
samma; »händt och sannt», i denna mening alldeles detsamma. Man
torde, som sagdt, hafva kunnat, åtminstone något mer än som
skett, pressa i hop edsformuläret; och man skulle dermed hafva gjort
eu stor tjenst icke blott mot domaren, som ju är nödsakad att förestafva
eden, utan äfven mot den, som går eden. I den mån eden
är ordrik, i samma mån är den äfven svår att återgifva och uppfatta;
då deremot ju kortare eden är, dess lättare kan den edgående
fästa sig ej blott vid de ord han skall upprepa, utan ock vid deras
innehåll.

Så hafva vi vidare det der uttrycket »händt och sannt mm».
För min del kan jag icke annat än anse det oegentligt, att, när
man vill stifta eu ny lag, man dervid bryter emot en annan; och
bär bryter man verkligen mot svenska språkets lagar. Det heter
nemligen icke »händt varas) utan det heter »händt hafva)). Det är
väl sant, att i tyskan det motsvarande ordet nyttjar hjelpverbet
»sein», men så är det icke i vårt språk. Man kanske vill invända,
att här föreligger något undantag, som de »skriftlärde» känna till;
men det går icke i den stora allmänheten; och säkert är, att det
icke är något ställe i eden, som de, som skola aflägga densamma,
oftare staka sig på, än just detta »händt vara». Deras språköra säger
dem nemligen att så kan det icke vara, och derföre får man
ofta höra dem i stället säga »kändt och sant vara»; »jemt och samt»
eller »rätt och sant». De hafva svårt att föreställa sig, att det kan
heta just så, som det nu verkligen heter i formuläret, och gissa derföre
hit och dit. Jag tror derför, att det kan vara skäl, att, när nu edsformuläret
skall göras om, man äfven tager hänsyn till språkets
fordringar. Jemte det jag ansluter mig till herr Nyströms förslag

N:o 19.

Ang. ändrade
bestämmelser
rörande orda''
lagen vid edgångs
fullgörande.

(Forts.)

¥:o 19. 20

Lördagen den 7 Mars.

Ang. ändrade
bestämmelser
rörande ordalagen
vid edgångs
fullgörande.

(Forts.)

9

om inskjutande af ordet »uppsåtligen», tillåter jag mig derför —
äfven med fara att beskyllas för småaktighet — yrka, att Utskottets
förslag måtte bifallas med den förändring, att det må komma att
heta »allt hvad jag vet i denna sak vara sant» och att framför ordet
»förtiger» må inskjutas ordet »uppsåtligen».

Herr Wretlind: Det synes mig som om edsfrågans historia

är ett bland många bevis på sanningen af den satsen, att, när en
reform, som är billig och af goda skäl pakallad, allt för länge uppskjutes,
stegras fordringarna derhän, att det blir snart sagdt omöjligt
att tillfredsställa dem alla. Den begäran, som, enligt hvad vi
kunnat se af Utskottets betänkande, för flera årtionden tillbaka först
framstäldes, afsåg, att edernas användande måtte inskränkas och
edsformulären underkastas tidsenlig förändring. Emellertid hafva
vi sett, hurusom under de senare åren som oftast förekommit fall af
edsvägran, som haft sin grund i vederbörandes betänkligheter mot
att gå eden under någon form. Det är dock antagligt, att om
lagstiftningen gått till mötes de billiga fordringar, som först framstäldes,
skulle dylika fall af edsvägran icke hafva ofta förekommit.
För öfrigt måste det erkännas, att frågan om edens berättigande
är en gammal tvistefråga, och motståndare till eden hafva funnits,
sedan uråldriga tider, ja, allt sedan kristendomens begynnelse. Dock
har edens berättigande erkänts inom alla kristna samhällen.

Man måste för öfrigt komma i håg, att exemplet smittar, och
det är ganska visst, att man i vår tid, då tidningarna äro så snabba
att meddela allt hvad som säges eller göres, icke kan göra någonting,
som icke snart får efterföljare, det må nu vara rimligt eller
orimligt, förnuftigt eller oförnuftigt. Jag tror, att man vid bedömandet
af frågan äfven bör taga detta i betraktande.

Härmed vill jag visserligen icke förneka, att många bland dem,
som vägra att aflägga ed, verkligen äro samvetsgranna personer,
som stödja sig på de uttalanden i nya testamentet, som förut här
blifvit anförda. Jag är dock för min del öfvertygad om, att man
mycket väl kan stå på nya testamentets grund och ändock gå de
eder, som samhället anser sig skyldigt att för sitt bestånd föreskrifva.
Men det är tydligt, att en öfvertygelse, som vuxit in hos
eu person, icke kan så lätt rubbas och icke annat än på öfvertygelsens
väg. Jag tror också, att denna benägenhet för edsvägran,
som vi så ofta höra talas om, icke så litet har sin grund i en oviss
och vacklande ståndpunkt hos åtskilliga af våra mera framstående
teologiske lärare, så väl inom teologiska fakulteten i Upsala som
annorstädes.

På samma gång jag berör detta, tycker jag mig också hafva
skäl att uttala min förundran öfver våra domares tillvägagående vid
fall af edsvägran. Det synes mig som om domaren skulle hafva
både rättighet och skyldighet att hänvisa sådana personer, som vägra
att gå eden, till en själasörjare, för hvilken de hafva förtroende, att

Lördagen den 7 Mars.

21 N:o 19.

han måtte upplysa dem om edens berättigande och tillåtlighet från
kristlig synpunkt. Ty det är otvifvelaktigt, att de vägrande icke
kunna öfvertygas genom att sättas i fängelse för längre eller kortare
tid, utan endast genom förnuftiga och goda grunder. Gällande
lag lägger icke heller något hinder i vägen för domaren att handla
på detta sätt. Och det vore också orimligt, om domaren icke skulle
få hänvisa den, som anser det vara farligt att gå eden, till själasörjaren,
lika väl som han till denne får hänvisa den, hvilken han
fruktar på ett lättsinnigt sätt skall begå eden.

För öfrigt är det visst och har redan förut i dag blifvit påpekadt,
att personer kunna vägra att aflägga ed, ehuru de dervid icke
hafva några samvetsbetänkligheter; utan de göra det blott derföre,
att de, om jag så får säga, vilja efterapa desse andra, som hafva
sådana .betänkligheter; och det är naturligtvis ganska svårt för domaren
att i de speciella fallen kunna skilja de ena bland dessa personer
från de andra.

Man torde också kunna tänka sig den möjligheten, att en lag
kunde stiftas, som tilläte Konungen att för hvarje fall af edsvägran
bestämma, huru dervid skulle förfaras, lika väl som han nu eger rätt
att förordna om särskildt tillvägagående, när det är fråga om en
person hörande till ett samfund, som icke tillåter edg ång.''''

Det ar tydligt, att icke något slags edsformulär kan förekomma
edsvägran, för så vidt den har sin grund i ett förnekande af edens
berättigande; men det är också visst, att åtskilliga fall af edsvägran
hafva sin grund i det formulär, som hittills begagnats, och det är
ju just dessa personer, som det Kongl. förslaget vill gå till mötes.

Det har redan blifvit påpekadt, att ett stort och vigtigt steg i
denna rigtning nu blifvit taget, derigenom att slutorden: »så sant
mig Gud hjelpe till lif och själ» uteslutits ur eden. Den föreställningen
är nemligen ännu ganska inrotad hos folket, att i edens begrepp
r,låste ligga en förpantning på ett eller annat sätt. Det har
likväl ett historiskt berättigande att kalla äfven högtidliga löften för
eder, och ehuru, såsom en talare på stockholmsbänken framhållit,
ederna i gamla testamentet visserligen ofta innehöllo en förpantning,
så fans der äfven sådana eder, som endast voro ett bedyrande.
Men om det nn ligger i folkmedvetandet, att eden måste
innehålla en förpantning, så kan man ifrågasätta, huruvida det
kan vara till någon nytta, att ordet: »svär» bibehålies i början
och slutet af eden, ty då de ord, som skulle uttrycka sjelfva förpantningen,
iiro uteslutna, behöfves icke längre det ord, som skulle
uttrycka, att eden dock förblifver en ed. Det vore ju detsamma
som att i mångas ögon — om jag så må säga — bibehålla formen
utan saken. Enligt kristlig uppfattning skulle den sålunda förändrade
eden visserligen likväl i alla fall kunna anses såsom eu fullkomligt
både laglig, skälig och nyttig ed.

Det synes mig således finnas ganska goda skäl för den reservation,
som afgifvits af herr Folke Andersson och som af måna-a

Ang. ändrade
bestämmelser
rörande ordalagen
vid edgångs
fullgörande.

(Forts.)

N:o 19. 22

Lördagen den 7 Mars.

Ang. ändrade
bestämmelser
rörande ordalagen
vid edgångs
fullgörande.

(Forts.)

föregående talare blifvit tillstyrkt. Man kan väl säga, att ordet
»svärs skulle imponera på de lättsinnige, för hvilka eden just bäst
beböfves, men om, såsom jag nyss sade, bos dem gör sig gällande
den föreställningen, att eden utan förpantningen förlorat sin förra
karakter, så torde med detta ords bibehållande för dem föga vinnas.
Deremot skulle mycken skada tillskyndas genom detta ord de samvetsömme,
bvilka förmena, att det mera blifver en ed, om der står
ordet »svär». Om då detta ord borttages, blifver det i deras ögon
qvar endast en högtidlig försäkran inför Gud.

Om nu ordet svära borttoges och man dock skulle vilja vid
edens afläggande imponera på de lättsinnige mera, än genom det nuvarande
edsformuläret sker, skulle detta kunna åstadkommas genom
att ytterligare tillägga några kraftiga maningsord.

Ty jag kan icke underlåta påpeka, att det synes mig, som
skulle vid detta edsformulärs uppgörande hos vederbörande visat sig
en verklig brist på uppfinningsrikedom. Lagberedningen framstälde
ett förslag, deri försäkran inför Gud allsmäktig sattes först. Vid
förslagets granskning inom Högsta Domstolen gjordes mot detsamma
berättigade anmärkningar, och det visades, att eden och i synnerhet
domareeden derigenom skulle få en trivial afslutning. På
grund deraf tyckes regeringen gjort den förändringen, att den i
stället satte i slutet den der försäkran inför Gud. Man skulle
dock härvid kunnat göra den anmärkningen, att orden väl kunnat
få stå qvar i början af eden, om man tillsatt ett annat slut, såsom
till exempel det i gamla testamentet brukliga uttrycket, som äfven
från det nya testamentets synpunkt är väl försvarligt: »Så visst som
Herren lefver».

För öfrigt är det svårt att komma till ett resultat i detta ganska
vigtiga ämne genom att här nu framställa ett ändringsförslag.
Derföre skulle jag, om en återremiss kommer i fråga, vilja rösta
härför, men annars vill jag yrka bifall till herr Folke Anderssons
reservation.

Herr Th o masson: Här hafva framstälts många och rätt skarpa
anmärkningar mot föreliggande förslag, något som ju äfven var att
vänta när det gäller ett område, der den religiösa känslan och det
rent subjektiva föreställningssättet hafva afgörande röst. Den vigtigaste
af dessa anmärkningar, hvilken äfven tagit form af ett yrkande,
torde vara den af reservanten först framstälda och sedan af
åtskilliga andra uttalade, eller förslaget att taga bort ordet: svära
och ersätta det på båda ställena med ordet: lofva. Om man kunde
så lita på allas redbarhet och samvetsgrannhet, som jag lärt mig
lita på reservantens, skulle jag icke hafva något häremot. Men så
länge menskligheten i fråga om sedlig och religiös utveckling icke
hunnit öfver det stadium, då flertalet eller åtminstone många anse
det edliga löftet eller den edliga försäkran vara mycket kraftigare
och på helt annat sätt förbindande än ett enkelt löfte eller en enkel

Lördagen den 7 Mars.

23 Ji'':o 19.

försäkran, kan staten icke utan våda för rättssäkerheten uppgifva
eden i de fall, der enligt lagens bestämmelser den enes väl och ve
göres beroende af den andres utsago. Och eden måste vara klädd
i ord, som tydligen angifva den såsom sådan; men så vidt jag vet,
hafva vi i svenska språket icke något ord, som verbalt fullt motsvarar
eller fyller begreppet ed utom ordet: svära, och Utskottet
har följaktligen icke kunnat tillstyrka Riksdagen att afstå från
hetta ord.

Under diskussionen har mot bibehållandet af ordet: svära anförts,
att det skulle vara i nya testamentet förbjudet att aflägga ed.
Mot detta påstående och mot denna uppfattning sätter jag den mening,
som försvarats af bland andra herrar Waldenström och Lyth
och, såsom jag tror, äfven af herr Wieselgren, ehuru jag icke hörde
hans anförande i dess helhet. Denna uppfattning har också vunnit
ett kraftigt understöd vid sist hållna kyrkomöte. Till försvar för
den åsigt, som uttalat sig för uteslutandet af ordet: svära har man
äfven åberopat Nya Lagberedningens utlåtande. Flere hafva gjort
detta, och det är förvånande. Jag är nemligen frestad säga, när
man åberopar detta till stöd för eu sådan åsigt, att man då har
läst nya lagberedningens utlåtande på samma sätt som en viss potentat
påstås läsa bibeln. Det är visst och tydligt att Nya Lagberedningen
uttalat sig om likställighet af dessa begrepp just för att
motivera bibehållandet af ordet: svära. Jag skall be få uppläsa Nya
Lagberedningens utlåtande vid denna punkt. Det heter: »Då ordet:
Dlofvat) stundom föreslagits såsom lämpligare än ordet: »snara», torde
härvid böra erinras, att i detta sammanhang båda orden i sjelfva
verket innebära alldeles detsamma.» Der hafva dessa herrar stannat.
Men så heter det: »Då utfästelsen sker såsom en religiös akt
inför Gud, är den ovedersägligen en ed, äfven om den skulle benämnas
löfte, och vid sådant förhållande torde det väl ock vara
rigtigare att öppet och bestämdt framhålla edsförpligtelsens tillvaro
genom användandet af just det ord, som i vårt språk innefattar
åtagandet af sådan förpligtelse.» Här hafva framstälts åtskilliga
mindre anmärkningar icke blott mot sjelfva edsformuläret, utan äfven
mot edsformulärets innehåll, det som utgör föremålet för eden.
Dessa anmärkningar anser jag dock icke vara af den allvarliga beskaffenhet,
att de för närvarande behöfva bemötas.

Jag vill fästa herrarnes uppmärksamhet på att förslaget framkommit
på Riksdagens begäran. Det har framgått såsom resultatet
af en sorgfällig pröfning och utredning af alla de meningar, som
uttalats under ärendets behandling dels inom Lagberedningen, dels
vid två särskilda tillfällen inom Högsta Domstolen. Regeringen har
af de flere förslagen valt det, som synts densamma vara mest allmängiltigt
och mest egnadt att icke stöta någon af de mångskiftande
nyanserna på det religiösa området, som utmärka vår tid.
Denna egenskap hos förslaget är utan tvifvel ett företräde, men det
låter sig icke heller förnekas, att deri på samma gång ligger en svag -

Ang. ändrade,
bestämmelser
rörande ordalagen
vid edgångs
fullgörande.

(Forts.)

Jf:o 19. 24

Lördagen den 7 Mars.

Ang. ändrade het, ty i samma män som edsformuläret är allmänt hållet, i samma
bestämmelser m^n sahnar det ock förmåga att särskildt tilltala någon viss religiös
lagen vid ed- rigtniDg, och clet ar derföre äfven uppenbart, att formuläret icke pa
gånga full- något håll kan vinna närmare understöd. Regeringen har denna
görande, omständighet icke undgått. Det är i känslan häraf och att möj(Forts.
) ligen förslagets allmännelighet skulle verka slappande på uppfattningen
af edens helgd och betydelse, som Herr Statsrådet och Chefen
för Justitiedepartementet i sitt anförande till statsrådsprotokollet
yttrat, att han ej tilltrodde sig afgöra om formuläret komme att
hafva en sådan verkan, utan borde omdömet derom fotas på en vidsträckt
erfarenhet om uppfattningen inom landet, och att då en dylik
erfarenhet vore i högre grad än annorstädes att påräkna hos representationen,
hade regeringen velat framlägga förslaget till dess ompröfning.
Regeringen har sålunda framlagt ett väl förberedt och
omsorgsfullt granskadt förslag, och det tillkommer nu Riksdagen att
afgöra, om det passar in med allmänna föreställningssättet.

Sedan emellertid denna fråga blifvit väckt, och det af Riksdagen
sjelf, har Lag-Utskottet för sin del icke tvekat att tillstyrka Riksdagen
att antaga det föreliggande förslaget, helst Utskottet under
ärendets behandling funnit, huru svårt det skulle vara att finna
något edsformulär, som motsvarar de anspråk, man har rätt att
ställa på ett sådant, bättre än det omhandlade, hvilket, på samma
gång det religiösa elementet deri allvarligt och högtidligt framträder,
kraftigt manande till besinning af edens vigt och ansvaret för
dess missbrukande, tillika är så objektivt och allmänt, att det icke
kan anses strida emot någon religiös bekännelse eller föranleda betänkligheter
hos äfven den mest samvetsömme.

Jag tillåter mig anhålla om bifall till det af Kong!. Maj:t framlagda
förslaget.

O O

I Herr Thomassons anförande instämde Herrar Magnussont
Peterson i Hasselstad, Pettersson i Alfvesta, Näslund och Petersson
i Hamra.

Herr Thermasnius anförde: Den föregående talaren yttrade,
att, i fall det sedliga medvetandet och den sedliga känslan i allmänhet
vore af den beskaffenhet, som han länge känt den hos den värde
reservanten, skulle han icke tvekat att förorda reservationen. Det
har redan blifvit sagdt, att det finnes personer, som äfven med den
form, som eden enligt Kongl. Maj:ts förslag skulle erhålla, skulle
hysa betänkligheter emot eu del af edsformuläret. Och då det å
andra sidan icke heller kan förnekas, att det gifves personer, i fråga
om hvilka sanningen skulle vara betjent dermed, att eden kanske
hade en ännu strängare form än den föreslagna, så torde man deraf
få anledning att tänka på det kända ordet: »det ena skall man
göra och det andra icke låta». På samma gång man sålunda vid
bestämmande af edsformuläret bör fästa afseende vid sinnesbeskaffen -

Lördagen den 7 Mars.

25 N:o 19.

heten hos sådana personer, som behöfva drifvas att säga sanning,
är det, enligt min tanke, en berättigad fordran, att afseende äfven
fästes vid sinnesbeskaffenheten hos dem, som icke behöfva drifvas
att tala sant. Jag ber för öfrigt att till belysning häraf få fästa
uppmärksamhet på en omständighet, som kommit till min kännedom
och som visar, att man redan förut tagit hänsyn till sinnesbeskaffenheten
hos sådana personer, som hyst betänkligheter emot
edens afläggande, en omständighet, som påminner om det bekanta
ordspråket: »De små tjufvarne hänger man, de stora låter man gå.»

Såsom bekant är, hafva sedan några år tillbaka judar haft
tillåtelse att bekläda domareembeten. Justitieombudsmannen har nu
i senaste embetsberättelsen väckt förslag derom, att för dessa judars
skull ändra domareeden, så att orden: »vid Gud och hans heliga
evangelium» skulle utbytas emot orden: »vid Gud och hans heliga
lag». Men det är också bekant, att, sedan berörda grundlagsförändring
grädde i kraft, hafva judar redan fått tillträda domareembeten.
Åtminstone tre judar bekläda redan domarebefattning inom
landet. Under hvilken form aflade då desse domareeden? Antingen
hafva de aflagt den med orden: »vid Gud och hans heliga
evangelium» och sålunda talat emot bättre vetande, eller också
hafva myndigheterna jemkat på gällande föreskrifter och tillåtit dem
aflägga eden enligt deras samvete, d. v. s. »vid Gud och hans heliga
lag», så att man kunde vara förvissad om, att de känt betydelsen
af den ed, de aflade. Jag har mig icke bekant, hvilketdera
af dessa förhållanden egt rum: huruvida de svurit vid Gud och hans
heliga evangelium, eller om man tillåtit dem svärja vid Gud och
hans heliga lag; men jag har med hvad jag sagt velat fästa uppmärksamheten
derpå, att man redan tillåtit att afseende fästes vid
sådana personers samvetsbetänkligheter, som icke kunnat vara med
om eden, sådan den är föreskrifveu. Jag hoppas nemligen, att desse
judar icke gått eden: »vid Guds heliga evangelium», ty i sådant
fall skulle till lagens väktare i vårt land blifvit satte personer, som
uppenbart hånat lagen. Då man sålunda redan varit betänkt på att
ändra eden för desse judar, och då i edsformuläret hänsyn bör tagas
så väl till den samvetslöse som till den samvetsömme, förenar jag
mig, med stöd jemväl af hvad jag i öfrigt tagit mig friheten nämna,
med reservanten och med den, som yrkat att ordet »uppsåtligen»
må tillsättas i det formulär, som föreskrifves för vittneseds afläggande.

Herr Blomberg: Under denna diskussion har särskild! af en
talare framhållits, att denna fråga borde betraktas ur synpunkten
af samvetsrättens kraf. Jag kan icke underlåta att för min del
protestera mot den i sjelfva verket ganska samhällsfarliga och sambällsfiendtliga
lära, som ligger'' i åberopande af denna så kallade rätt.
Denna lära skulle upplösa samhället i små delar, ja, i atomer, om
man tänkte sig, att staten skulle nödgas råtta sig i alla detaljer
efter de oändligt mångskiftande meningar hvar och en kunde hysa,

Ang. ändrade
bestämmelser
rörande ordalagen
vid edgångs
fullgörande.

(Forts.)

N:o 19. 26

Lördagen den 7 Mars.

Ang. ändrade och att staten sålunda skulle lagstifta för hvarje individ särskild!.
bestämmelser jj^r nu fr|ga om eden. Det har funnits en annan fråga, der
^lagen^id^ed- samvetsrätten äfven varit på tal, nemligen frågan om skyldigheten att
gånge full- gorå krigstjenst. Är det nu så, att denna samvetsfrihet har oafvisliga
görande, kraf att ses till godo, så är det väl också så, att den, som ej anser med
(Forts.) sin religiösa åsigt förenligt att bära vapen, skall frikallas från att
göra krigstjenst. Detta tror jag icke staten kan vara med om.
Staten måste hafva en fast lagstiftning, som icke rättar sig efter
enskildes olika samvetsbetänkligheter. Dermed vill jag naturligtvis
icke säga, att staten skall med berådt mod utlägga snaror för samvetsömme
individer, utan staten bör fast mera söka undvika att såra dem,
för så vidt dess intressen och trygghet sådant medgifva. Ett sådant
försök har också här gjorts. Man har faktiskt reda på, att samveten
blifvit sårade just af slutorden i hittills gällande ed, och det
har derföre föreslagits, att dessa ord skulle ändras. Detta låter utan
tvifvel också sig göra utan våda för staten, och derföre har en ändring
här föreslagits, icke derföre att samvetsrätten har oafvisligt
kraf derpå, utan derföre att staten icke onödigtvis bör lsedera någons
samvete. Men, frågas det, bör någon ytterligare ändring ske? Här
har en reservant föreslagit, att ordet »svär» måtte utbytas mot
»lofvar». För min del kan jag icke inse skälet för denna förändring.
Reservanten har visserligen anfört, att det finnes åtskilliga
personer, som anse, att svärja icke är tillåtet, enär de fästa sig vid
frälsarens uttryck: I skolen icke svärja. Men jag undrar om det
finnes någon, som uppfattar detta förbud på ett så oklart sätt, att
han tror att det är ordet »svärja», som gör att han icke vill begå
eden, men att han icke skulle vägra detta, derest ett annat ord användes
i stället. Han skulle således vilja gå ed, endast han sluppe
ordet svärja. Jag säger ju då i alla fall enligt det föreslagna formuläret,
att det är inför Gud den allvetande och allsmäktige, som
jag lofvar eller svär, och jag tager sålunda honom till vittne, ehuru
jag icke tager honom till hämnare, eller jag ber Gud gifva noga
akt på hvad jag säger. I sådant fall synes mig ordet »svärja» betyda
bra litet, då saken ändå är densamma.

Enär jag således icke finner något talande skäl för denna ändring,
så finner jag eo ipso skäl emot den just derföre att det är
eu förändring. Klart är äfven att sådana förändringar böra göras
så försigtigt som möjligt. Då jag alltså icke kan vara med om
reservantens förslag, återstår att se till, i hvad mån jag kan vara
med om Utskottets förslag. Visserligen hyser jag icke några synnerligen
stora principiella betänkligheter emot detsamma, men dock
kan jag icke finna, att det är i allo lyckligt stiliseradt. Det är
från två sidor, som enligt mitt förmenande berättigade anmärkningar
framstälts deremot, dels af herr Unger, hvars förslag till formulering
synes mig vara mycket lyckligare än det af Lag-Utskottet
framlagda och derjemte innehåller ett mindre afbrott från den nuvarande
formuleringen. Detta hvad angår sjelfva bekräftelseorden.

27 N:0 19.

Lördagen den 7 Mars.

Hvad åter beträffar innehållet af vittneseden, det vill säga angifvandet
af det, hvartill man förpligtar sig, så har herr Wieselgren redan
framhållit det klumpiga i språkligt hänseende, som deri förefinnes,
och de missägningar, som ofta blifva en följd deraf. I sitt
anförande påpekade han ännu flere saker, hvilka ur språklig synpunkt
behöfde ändras.

Med anledning häraf kan jag för min del icke komma till något
annat resultat än att yrka återremiss af ifrågavarande ärende,
på det att förslaget måtte undergå en ompröfning i den rigtning
som angifvits dels af herr Unger och dels af herr Wieselgren.

Herr Statsrådet von Steyern: Här har under diskussionen

åtskilligt yttrats, och hvarjehanda yrkanden gjorts med anledning
af det nu föreliggande lagförslaget. Bland annat har man talat om
angelägenheten att afskaffa eder. Ehuru något yrkande derom ej
blifvit väckt eller kunnat väckas, vill jag dock, efter som denna fråga
blifvit bragt på tal, nämna, att då Kongl. Maj:t, ehuru Riksdagen
i sin skrifvelse år 1883 begärde både afskaffandet af eder och ändring
i formuläret, likväl nu afgifvit förslag endast i sistnämnda hänseende,
så beror detta icke derpå, att Kongl. Maj:t är likgiltig för
frågan om afskaffande af sådana eder, som kunna finnas öfverflödiga.
Men då flertalet af de eder, som föreskrifvas i allmän lag, äro bevisningsmedel
inför domstol, har Kongl. Maj:t icke kunnat pröfva
frågan om afskaffande af sådana eder annorlunda än i sammanhang
med pröfvandet af de bestämmelser om bevisning, som skola inflyta
i den nya rättegångslagen. Denna pröfning kommer under den
närmare framtiden att ske med anledning af Nya Lagberedningens
betänkande rörande rättegångsväsendets Ombildning. Det är antagligt
att vid en sådan pröfning åtskilliga eder befinnas kunna afskaffas.
I alla fall tarfvar denna fråga en ytterligare omsorgsfull pröfning,
innan förslag kan för Riksdagen framläggas. Kongl. Maj:t har
emellertid icke funnit sig deraf hindrad att föreslå ändring i formuläret
för de eder, som utan tvifvel komma att stå qvar äfven i
den nya rättegångsordningen. Dit räknar jag i första rummet vittneseden
och med all säkerhet äfven domareeden.

Anmärkningarne mot det nuvarande edsformuläret hafva företrädesvis
gält slutorden: »så sant mig Gud hjelpe till lif och själ».
Dessa ord hafva, med eller utan skal, ansetts innefatta en afsägelse
af Guds hjelp för den händelse att eden brytes. Med anledning
häraf har Riksdagen hos Kongl. Maj:t begärt ett nytt edsformulär,
hvari dessa slutord skulle »utbytas mot andra och mera lämpliga».
Jag tager för gifvet, att slutorden, såsom Riksdagen ock antydt, icke
kunna borttagas utan att ersättas af andra. Étt förslag i sådant
hänseende har visserligen uppgjorts af Nya Lagberedningen, men
Högsta Domstolens fleste ledamöter hafva deremot gjort ganska
allvarsamma anmärkningar. Man har nemligen ansett det vara för
edens helgd och för dess verkan såsom bevisningsmedel af synnerlig

Ang. ändrade
bestämmelser
rörande ordalagen
vid edgångs
fullgörande.

(Forts.)

N:o 19. 28

Lördagen den 7 Mars.

Ang. ändrade
bestämmelser
rörande ordalagen
vid edgångs
fullgörande.

(Forts.)

vigt, att edens slutord kraftigt erinrade om dess religiösa betydelse.
Vidare antager jag för gifvet, att slutorden böra blifva desamma i
alla eder. Riksdagen har visserligen antydt möjligheten af att sluta
löfteseder annorlunda än bekräftelseeder. Ett sådant förslag bar ock
framstälts af några utaf Högsta Domstolens ledamöter. Löfteseden
skulle afslutas med eu bön om Guds bistånd: »dertill mig Gud nådeligen
förhjelpe», och bekräftelseden med orden: »så sant jag vill att
Gud mig hjelper». Mot det första uttrycket kan icke göras någon
annan invändning, än att det är svagare än det nu använda, men det
senare förslaget föranleder samma anmärkningar som de nuvarande
slutorden och kan svårligen anses såsom någon förbättring af dessa.
Afslutas olika eder på olika sätt, kunde dessutom den föreställning
lätt göra sig gällande, att den ena eden har större betydelse än
den andra, att en ed, som afslutas med en bön, icke har samma bindande
kraft som den, som afslutas med en försäkran. Om man
derföre vill hafva slutorden lika för alla eder, torde den lämpligaste
utvägen vara att till edens slut nedflytta de ord, som hittills inledt
densamma.

Frågan blir då, om man skall behålla den nuvarande lydelsen:
vid Gud och hans heliga evangelium, eller antaga deri af Kongl.
Maj:t föreslagna: inför Gud den allvetande och allsmäktige. För
min del anser jag den sistnämnda vara att obetingadt föredraga.
Ått svärja »vid Gud» kan ej betyda något annat än att svärja »inför
Gud». Så har det åtminstone tolkats i den lärobok, som användes
vid den allmänna religionsundervisningen, nemligen katekesen.
Det heter der: »att svärja vid Guds namn, är att taga Gud till
vittne och domare öfver sig att dermed bekräfta sitt tal».

En af kyrkans biskopar har vid senaste kyrkomötet uttalat en
med min härutinnan öfverensstämmande åsigt. Han yttrar:

»Jag tror snarare att det är ganska svårt att förklara ordet
vid Gud uti eder, så vida man icke vill betrakta det såsom liktydigt
med inför Gud. Yi hafva godkänt denna tydning i våra kristliga
läroböcker, och redan ur den synpunkten synes mig ordet vid böra
i edsformulär utbytas mot inför.»

Ännu svårare är det att förklara uttrycket: »vid Guds heliga
evangelium». Det tolkas af mången på samma sätt som slutorden
eller så att man, derest eden ej hålles, afsäger sig den nåd, som
God genom evangelium förkunnar; i sådant fall är det ena uttrycket
lika förkastligt som det andra.

De af Kongl. Maj:t föreslagna orden äro deremot fullt klara
och tydliga. De synas mig också vara lika gripande som de nuvarande.
De framkalla tanken på de Guds egenskaper, som den,
hvilken aflägger eden, företrädesvis bör hafva för ögonen, eller Gud
såsom ransakare af hjertats tankar och uppsåt och Gud såsom mäktig
att straffa den falskhet, som dervid kan uppenbara sig. De
hafva också det företrädet att kunna användas för alla trosbekännare,
i hvilkas religion ingår tron på eu personlig gud.

Lördagen den 7 Mars.

29 N:o 19.

Af störsfa vigt är den här framkastade frågan, huruvida den Ang. ändrade
föreslagna förändringen i edsformulär kan anses innebära något bestämmelser
förringande af edens vigt och betydelse såsom bevisningsmedel. Detrlagen ^id ed
är naturligt att Kongl. Maj:t icke delar denna farhåga; förslaget gånga fullhade
i sådant fall icke blifvit framlagdt. Men har jag, såsom herr görande.

Thomasson redan erinrat, i det vid den Kongl. propositionen fogade (Ports.)

statsrådsprotokoll antydt, att den erfarenhet, som stått de embetsmyndigheter
till buds, hvilka yttrat sig i frågan, innan Kongl. Maj:t
fattat sitt beslut, icke kunnat vara uttömmande och att den måste
kompletteras af den rika erfarenhet, som finnes att tillgå hos Riksdagens
ledamöter, af hvilka många stå i daglig beröring med de
klasser af befolkningen, för hvilka eds afläggande inför domstol oftast
kommer i fråga. Må derföre hvar och en noga besinna sig, innan
han afgifver sin röst för eller mot det Kong!, förslaget. Ledning
för omdömet i detta hänseende kan svårligen hemtas af någon diskussion,
ty uppenbarligen låter det sig ej göra att med fullt objektiva
och för andra bindande skäl ådagalägga det ena eller andra
edsformulärets företräde i kraft och gripande verkan.

En reservant har yrkat, att ordet »svär» skulle utgå. Dertill
kan jag för min del icke tillstyrka bifall. Så länge eden bibehålies,
bör den iklädas en sådan form, att hvar och en vet, att det är eu
ed, han aflägger. Det kan icke vara rätt, att staten döljer den
verkliga beskaffenheten af sina institutioner bakom uttryck, som gifva
dem sken att vara något helt annat, än de i verkligheten äro.

Några talare hafva önskat vissa mindre förändringar i vittnesedens
lydelse. Inskjutandet af ordet »uppsåtligen» synes mig öfverflödigt,
enär det ligger i sakens natur, att den, som af ren glömska
utelemna! ur sitt vittnesmål en del af hvad han haft sig bekant,
ej derigenom brutit sin ed. Enligt strafflagen dömes ock endast
den för mened, som mot bättre vetande burit falskt vittnesbörd.

Icke heller kan det vara skäl att endast för rättande af det förmenta
språkfelet i uttrycket »händt vara» ändra ett formulär, som
varit gällande i 18 år och med hvilket allmänheten under denna
tid hunnit göra sig fullt förtrogen.

Jag vill tillägga, att jag betvifla!-, att något annat edsformulär
än det nu föreslagna har någon utsigt att kunna genomdrifvas under
den närmare framtiden. Ett afslag skall således ej framkalla något
bättre, men väl för en kanske ganska lång tid befästa det gamla.

Herr Nyström: Jag ber att få svara talaren på göteborgsbänken
ett par ord. Han tog sig den friheten att vidröra min motion,
ehuru denna icke ännu kommit på föredragningen, och fälde i sammanhang
härmed ett yttrande, som gick ut på, att hvad vi behöfva är
icke, som jag i min motion yrkar, »en försäkran, som har edens
betydelse, men saknar dess form», utan en försäkran, som har edens
form, men saknar dess betydelse. Det är något, som jag för min
del icke förstår. Det förefaller mig besynnerligt, att man vill hafva

N:o 19. 30

Lördagen den 7 Mars.

Äng, ändrade
bestämmelser
rörande ordalagen
vid edgängs
fullgörande.

(Forts.)

en edsförsäkran och ändå förtunnar dess uttryck, så att blott formen
står qvar. Det blifver ju då blott en lek med ord. Det är bättre
att, om en försäkran icke har betydelsen af ed, den också har eu
form, som icke är formen af ed, så att hvar och en har tydligt och
klart för sig, hvarom frågan är.

Samme talare yttrade sig vidare ungefärligen så, att, likasom
jag icke är mördare, derföre att jag säger att jag mördar, lika litet
blifver det en ed, af mina ord derföre att jag begagnar orden: jag svär.
Det är en jemförelse, som haltar. Mord är ju något, som sker genom
eu yttre handling, med hand eller redskap, men svärjandet är just
en sak som sker med ord, vare sig i tal eller skrift; derföre kunna
dessa saker icke här komma i jemförelse med hvarandra. Annars
skulle man på samma sätt kunna säga då, att det finnes ett mord,
som har mordets form, men icke dess betydelse. Lika orimligt som
detta enligt min mening är, lika orimligt är det att tala om eu ed,
som har edens form, men icke dess betydelse. För att vara en ed
måste en försäkran hafva både formen och betydelsen af en ed.

Hvad jag i min motion begärt — ehuru det icke egentligen
hör hit — det är en laglig försäkran, som har edens betydelse i
den mening, att den blir en helig och högtidligt afgifven försäkran,
vid påföljd af straff och ansvar inför lag, men utan den edens form,
som hitintills varit den vanliga formen för sådan laglig försäkran.

Slutligen har en talare på hernösandsbänken yttrat, att, om
samvetets rätt skulle i allo beaktas, samhället skulle falla sönder i
atomer. Det är en hård dom öfver Regeringsformens 16 §, som
just uppställer den regel, att ingens samvetsfrihet får kränkas, så vidt
han icke dermed åstadkommer allmän förargelse eller stör det allmänna
lugnet; och att begagnandet afen laglig försäkran utan edens
form skulle hafva sådana följder, återstår att bevisa. I England
har man, och jag återkommer dit, i öfver 50 år haft en laglig
form för sådan försäkran, som får begagnas af qväkare, mähriske
bröder och dem, som j edsfrågan dela qväkarnes öfvertygelse, men
man har icke hört talas om, att en sådan frihet medfört rubbning
af samhällets lugn.

Herr Boström: Herr Talman! Under diskussionen hafva eu
hel del yrkanden blifvit framstälda, och jag vill öka deras antal med
ännu ett, i det jag yrkar rent afslag å så väl Kongl. Mnj:ts proposition
som å Utskottets hemställan. Det förslag, som föreligger,
har sin orsak i de svårigheter, som eu del folk gjort mot nuvarande
eden. Dessa svårigheter hafva gjorts dels af personer, som anse eds
afläggande otillåtet, dels af sådana, som hafva stött sig på edens
form. Hvad de förra beträffar, så är det gifvet, att de icke äro
tillfredsstälda med det förslag, som nu föreligger. Desse önska edens
borttagande, och sådant kan staten icke gå in på. Deras antal åter,
som anse edens form olämplig, tror jag vara så ringa, att jag icke
tror det vara lämpligt att för detta ringa fåtals skull vidtaga ifråga -

Lördagen den 7 Mars.

31 N:o 19.

varande ändring. Jag har hört gamle domare säga, att det under
deras praktik ytterst sällan händt, att någon vägrat aflägga ed, mot
tusentals fall, då personer utan motvilja gått den. Tänka vi på
den stora massan af folket, så tror jag det vara farligt att rubba
nu gällande edsformuläret. För folket har eden varit det mest bindande,
de kunnat tänka sig. Men när det får se en annan formulering
för eden, måste den tanken hos folket insmyga sig, att detta
skulle vara något icke så fullt förbindande, ty den gamla eden var
för dem det mest förbindande. Jag undrar om man icke måste
hysa tvekan om, huru det, i händelse föreliggande förslag antages,
kan komma att gå med rättskipningen, och jag tillåter mig i sådant
hänseende hänvisa till hvad af herr Wieselgren anförts. Den massa
af ändringsförslag, som under diskussionen blifvit framstälda, visar
också, att den form, som nu är föreslagen, icke är tillfredsställande;
och då, såsom herr Justitieministern erinrade, man ej har att välja
mellan mer än två alternativ, det af Kongl. Maj:t framstälda förslaget
och qvarblifvande vid det gamla formuläret, synes mig klokast
välja det senare, eller rent afslag. Jag anhåller följakligen om
afslag å betänkandet.

Med Herr Boström instämde Herrar Lönegren, Svensson i Lösen,
Janson i Karlshed, Bengtsson i Kärrmossen, Sunclin, Meyer, Eheborgh,
Söderblom, Ortvall, Wagenius, Sandwall och Jönsson i Hamna
alstorp.

Herr Waldenström yttrade: Jag begärde ordet egentligen
med anledning deraf, att en ärad talare sade, att vi, som åberopat
oss på Lagberedningens utlåtande i fråga om identiteten mellan
orden: lofva och svära, skulle hafva läst Lagberedningens ord ungefär
som den onde läser bibeln. Jag tror att en sådan anmärkning
icke är befogad. Den ärade talaren bevisade också sjelf, att vi hade
rätt, då han uppläste Lagberedningens ord. Ty der stod ju, att i
detta sammanhang orden »lofvar och svär» innebära alldeles detsamma.
Och något annat ha vi icke sagt. Men när Lagberedningen
af denna ordens liktydighet drager den slutsatsen, att man då bör
bibehålla ordet »snar», så hafva vi dragit eu alldeles motsatt slutsats.
Om nemligen orden »lofvar och svär» innebära detsamma, så kan
man gerna undvara det ena och bör låta det fara, då det är många
till anstöt. Hvad tjenar det också till att säga samma sak med två
ord? En sådan tavtologi kan väl icke sägas konstituera edens betydelse,
och den kan väl icke heller anses betrygga rättssäkerheten.
Ty om det ock finnes menniskor, som tro att orden »lofvar och
svär» äro olika saker, sa måste de väl blifva upplysta om motsatsen
just genom Lagberedningens ord.

Det sades vidare, att, om man hade blott hederligt folk att göra
med, så vore det naturligt, att icke en sådan edsform behöfdes, som
nu är i fråga. Men, tilläde man, der komma inför domstolarne

Ang. ändrade
bestämmelser
rörande ordalagen
vid edgångs
fullgörande.

(Fort».)

N: o 19. 32

Lördagen den 7 Mars.

Ang. ändrade
bestämmelser
rörande ordalagen
vid edgångs
fullgörande.

(Forts.)

sådana, sota, när det bara gäller att omtala något, fräckt ljuga, men
som, så snart det blir fråga om att aflägga ed, rygga tillbaka och
hellre betala. De vilja icke för ifrågavarande summa sälja sin själ
o. s. v., säga de. Den ärade talare, som anförde detta, sade vidare,
att han funnit, att hvad som vid domstol vållat rädslan för eden
vore hufvudsakligen de nuvarande slutorden »så sant mig Gud hjelpe
till lif och själ». Och han tilläde, att, när man vet detta, så »drar
man sig för» att ur edsformeln taga bort ordet: svär. Jag kan icke
förstå, att detta är en rigtig slutsats. Det var ju icke ordet: svar,
som enligt hans ord vållat rädslan, utan de nuvarande slutorden
»så sant mig Gud hjelpe till lif och själ». Han fann dock icke för
den skull nödigt eller rådligt att behålla dessa ord.

Det har här vidare satts i fråga, huruvida ej rättssäkerheten
skulle blifva lösare derigenom att ordet »svär» borttoges. För min
del tror jag icke på någon dylik verkan af det ordets uteslutande.

Till slut vill jag blott ytterligare betona hvad också af en
annan talare blifvit vidrördt. Om man vid edslagstiftningen tager
hänsyn till personer, som äro af främmande trosbekännelse, och till
deras samvetsbetänkligheter, hvarföre skall man då icke kunna taga
hänsyn till samvetsbetänkligheter hos dem, som äro af den evangeliskt
lutherska läran? Man har i dissenterlagen, såsom jag förr
påpekat, tagit hänsyn till qväkarne till exempel, hvilkas trosbekännelse
förbjuder edgång. Något sådant kyrkligt samfund finnes ännu
icke hos oss, men man har tänkt sig möjligheten att det skulle
uppstå, och man har förordnat, huru då skall förfaras. Saken skall
nemligen då hänskjutas till Kongl. Maj:t. Skulle man då nu icke
på samma sätt kunna taga hänsyn till sådana medlemmar af den
evangeliskt lutherska kyrkan, som på grund af frälsarens och aposteln
Jakobs ord känna sig af sitt samvete förhindrade att aflägga
ed? Det kunde häremot invändas, att Kongl. Maj:t i sådant fall
skulle få alldeles för mycket att göra med alla dessa, som af samvetsbetänkligheter
vägrade att aflägga ed, och det var endast fruktan
för en sådan invändning, som afhöll mig från att tala om denna
sak förra gången jag hade ordet. Men då jag nu hört en talare
säga, att antalet af dem, som vägra att begå ed, är »försvinnande
litet», så tror jag att man bör unna dem åtminstone samma rätt,
som man unnar främmande trosbekännare, utan att man derföre behöfver
frukta, att Kongl. Maj:t skall blifva öfverlupen af göromål
för deras skull.

Ehuru jag för min del således icke skulle hysa några betänkligheter
vid att aflägga ed efter det formulär, som Kongl. Maj:t nu föreslagit,
kan jag dock icke annat än yrka bifall till den af herr Folke
Andersson afgifna reservationen. Det är mycket smärtsamt att höra
herr Justitieministern säga, att i händelse Kongl. Maj:ts förslag nu
icke antages, så skola vi blifva nödsakade att en längre tid hafva
det nuvarande edsformuläret qvar. Men jag tror dock att man icke
får fästa sig för mycket dervid, utan bör låta rätt vara rätt, äfven
om man måste vänta derpå ännu ganska länge.

Lördagen den 7 Mars. 33 j,;o ]$

Hot Rydin: Jag liar blifvit uppkallad af en falare på nerikes- Ang. ändrads
bänken, som framhöll att den judarne medgifna rättigheten att utöfva bestämmelser
domareembetet skulle hafva tillkommit antingen i strid mot lamm rörande ordaeller
också på det sätt att den, som tillåtit edens afläggande, dervid UZlsfuU
icke haft så stora samvetsbetänkligheter, att han icke ansett sig görande.

kunna medgifva en slags dispens. Jag vill med anledning af detta (Forts.)

uttalande fästa uppmärksamheten derpå, att enligt det för judarne
gällande reglemente, som af Kongl. Maj:t utfärdades år 1838, är det
en generel regel att i de fall, då kristne svära vid Gud och hans heliga
evangelium, ega judarne rätt att svära vid Gud och hans heliga
lag. Denna bestämmelse åstadkommer en bestämd konflikt med
rättegångsbalken, som i afseende på domareeden säger, att man skall
svära vid Gud och hans heliga evangelium. Häraf kan man draga
den slutföljden, att antingen är judarnes reglemente icke gällande
mot den allmänna lagen, eller också får den allmänna lagen vika för
en speciallag, och det senare är en sats, som vid lagtolkning under
vissa omständigheter är tillämplig. En sådan tolkning har också blifvit
gjord af Göta Hofrätt. Den har emellertid stöd i de författningar,
som blifvit utgifna angående religionsfriheten, ty i nu gällande författning
af 1873 äfvensom i den af 1800 står det uttryckligen, att
denna förordning skall gälla för kristna trosbekännare, men tillika
att, hvad mosaiska trosbekännare angår, genom denna författning
icke sker någon annan ändring än den, att vid lysning till äktenskap
skall förfaras pa sätt i 4:de och 6:te paragraferna säges. Genom
denna bestämmelse hafva de särskilda förordningar, som gälla för mosaiska
trosbekännare, likasom legaliserats. På grund af detta förhållande
har Göta Hofrätt förfarit fullkomligt lagligt, då den låtit
en_ mosaisk trosbekännare, som uppfylt vilkoren för domareembetets
utöfvande, aflägga domareeden. Det är således icke fråga om att
man ansett lagstiftningen så orimlig, att man måste afvika från
gällande lag, utan frågan afser eu tolkning af lag, som har skäl
för sig, men mot hvilken äfven anmärkningar kunna göras.

Hvad beträffar den nu föreliggande frågan, så, om vi undersöka
hvaruti de svårigheter bestå, som göra att vi icke kunna komma
till endrägt i saken, finna vi att detta beror, såsom en ärad talare
från Göteborg äfvensom en talare på stockholmsbänken anmärkt,
deipå att lagen i vissa fall bestämt edgång. Det är lagens bestämmelser
i vissa fall om ed i rättegång, som åstadkomma dessa svårigheter.
Med andra eder deremot är det mycket lätt att komma till
ett bestämdt edsformulär. Men då en part genom en värjemålsed
skall afgöra en sak till egen fördel eller icke, eller ett vittne skall aflägga
ed på hvad det vet händt och sant vara, som kan hafva inflytande
pa dess ställning till en eller annan person, så är det just
den bevisningskraft, som tillägges edgången, som gör alla svårigheterna
i . hela . denna sak. Det är derföre också som de personer,
hvilka rigta sina anmärkningar mot eds afläggande, böra rigta sina
vapen mot de ifragakomna bestämmelserna i rättegångsbalken och
Andra Kammarens Prat. 1885. N:o 19. 3

K ro 19. 34

Lördagen den 7 Mars.

Ang. ändrade allmänna lagen i öfrigt. Så länge detta bevisningsmedel finnes qvar
bestämmelser och sä länge detta bevisningsmedel bar denna öfverväldigande och
rörande jrda- afgörande kraft, så länge komma de nyss antydda svårigheterna att
“glmjT/ull- bestå. Hvad deremot angår sådana eder, som afläggas vid tillträde
förande, af embeten, eller sådana, som äro löfteseder, så är det ganska lätt,
(Forts.) på sätt jag redan erinrat, att komma till rätta med dem.

En ärad talare sade, att man anmärkt att, om det gälde endast
hederligt folk, edsfrågan icke vore svår, men att, då man måste
taga hänsyn till personer, som icke äro moraliskt goda menniskor,
nödvändigheten fordrade att hos dem inskärpa vigten och betydelsen
af edsförpligtelsen. Det är icke lätt att tillbakavisa dett argument.
Man säger, att orden flyga — verba volant — och här
gäller det att förmå en person att noga gifva akt på hvad han
säger och tala sanning. Hela vårt lits uppfostran består ju i att
lära tala sanning. En hvar skall säga hvad han vet sant vara samt
fulla sanningen och icke förtiga något under hvad förevändning som
helst inom sig. Till följd af den menskliga naturens svagheter, som
vi alla dela, måste det vara nödvändigt att under vissa förhållanden
särskild! inskärpa menniskans ovilkorliga pligt att i visst fall utan
undanflykter omtala sanningen genom en högtidlig försäkran derom:
så sant mig Gud hjelpe till lif och själ. Det är detta som gör att
eden har stor betydelse, och att det nuvarande edsformuläret äfven
har sin stora betydelse. Går man igenom de bestämmelser, som i
afseende å edgång gälla i Tyskland, England, Norge, Danmark,
Österrike och äfven Frankrike, så finner man att i dessa länder man
icke underlåtit att vid slutet af edgången söka inskärpa hos personer
den stora vigten och betydelsen deraf. De flesta af dessa länders
lagstiftningar begagna orden: må Gud mig hjelpa, men äfven
på annat sätt har man sökt betona högtidligheten af eden.

Under dessa förhållanden gör jag icke någon anmärkning mot
regeringen, derföre att den icke lyckats framkomma med ett edsformulär
af beskaffenhet att kunna tillfredsställa alla; och icke heller
vill jag anmärka något mot dem, som påyrka den ändring i edsformuläret,
att ordet: svärja derur måtte borttagas. En sådan önskan
kan hafva många skäl för sig, Men, som sagdt, det är förenad!
med många och stora svårigheter att under det nuvarande räfctegångssättet
åstadkomma ett fullt tillfyllestgörande edsformulär. Från
både domares och åklagares sida har jag hört alldeles bestämdt uttalas
den farhågan, att borttagandet af slutorden i eden, utan att de
ersättas af någonting motsvarande, under många förhållanden skulle
hafva en ganska olycklig verkan i fråga om utredandet af en saks
verkliga beskaffenhet. Jag har sjelf under min verksamhet som domare
iakttagit, hurusom vid edens förestafvande det varit först vid
slutorden deraf som de personer, hvilka gått eden, tyckas hafva insett
dess verkliga betydelse.

Det nu föreliggande ändringsförslaget tillfredsställer mig sålunda
icke. Önskar Kammaren emellertid en återremiss af frågan, skall

35 Wto 19.

Lördagen den 7 Mars.

jag icke motsätta mig en sådan, då ju Lag-Utskottet, med ledning
af den disskussion, som egt rum i ämnet, möjligen kan komma fram
med ett nytt, bättre förslag.

Herr Bergiöf: För att kunna rätt beakta denna fråga ocli dess
ståndpunkt bör man utgå från sjelfva urkunden till densamma, nemligen
Riksdagens den 2 Juni 1883 till Kongl. Maj:t aflåtna skrifvelse,
med begäran om ändrade föreskrifter rörande edgång. I denna
skrifvelse anliåller Riksdagen hos Kongl. Maj:t »ej mindre att, då, enligt
Riksdagens åsigt, den förändring i gällande edsformulär bör
vidtagas att, när edsförpligtelse skall afgifvas, bekräftelseorden
»sa sant mig Gud kjelpe till lif ock själ» utbytas mot andra ock
mera lämpliga, olika för löfteseder ock för bekräftelseeder, Eders
Kongl. Maj:t behagade dels till Riksdagen aflåta proposition i sådan
syftning beträffande edsformulär, kvilka böra beslutas i den ordning
§ 87 Regeringsformen bestämmer, dels ock i fråga om öfriga
genom särskilda författningar stadgade eder, som anses böra bibehållas,
förordna om ofvan antydda förändring uti edsformuläret, än
äfven att en förnyad allmän revision af nu gällande föreskrifter i
afseende på eder, åsyftande inskränkning i deras användande, måtte
ega rum.» Hvad Riksdagen i denna skrifvelse begärde var sålunda
egentligen att slutorden i edsformuläret: »så sant mig Gud hjelpe
till lif ock själ» måtte utbytas mot andra lämpliga ord. Af den
Kongl. propositionen finner man, att Kongl. Maj:t gjort flera försök
att åstadkomma ett förbättradt edsformulär, icke endast genom borttagandet
af nyss anförda slutord, utan äfven genom förändring af
de eden inledande orden. Detta Kongl. Maj:ts förslag kar nu undergått
vederbörlig behandling så väl af Lagberedningen som af Högsta
Domstolen; och man finner af de särskilda yttrandena i ämnet, huru
svart vederbörande käft att kunna komma till ett resultat i afseende
på edens ordalydelse, som vore tillfredsställande för dem alla. I det
fallet synas likaledes kär i Kammaren många olika åsigter vara rådande.
Nagra förklara att man icke alls bör få svära, eller, med
med andra ord, att några eder icke få finnas: de äro i Guds lag
förbjudna; andra åter vilja kafva större eller mindre förändringar i
den nu föreslagna lydelsen af edsformuläret, ock slutligen påyrka
nagra edens bibehållande vid dess gamla lydelse.

Att helt ock hållet borttaga eden, det kan jag omöjligt vara
med om. I den delen ber jag endast få hänvisa till hvad Herrar
Wieselgren och Thomasson med flere i den rigtningen anfört. Ett
sadant steg skulle möjligen kunna tagas, derest man icke från verkligheten
kär i lifvet hade en sorglig erfarenhet för sig. Vore jag
säker på att inför domstolen alltid få köra menniskorna tala sanning,
så skulle jag vara med om att taga bort eden. Men så är,
dess värre, långt ifrån förhållandet, och vid många tillfällen kar jag
hört folk komma med olika uppgifter före ock efter edens afläggande.
Vid sådant förhållande maste det för den, som har sig förelagdt att

Ang. ändrade
bestämmelser
rörande ordalagen
vid edgångs
fullgörande.

(Forts.)

S:o 19. 36

Ang. ändrade
bestämmelser
rörande ordalagen
vid edgångs
fullgörande.

(Forts.)

Lördagen den 7 Mars.

utöfva domarekallet, vara i högsta grad motbjudande^ att tänka sig
upphäfvande! af all edgång.

Jag beliöfver icke upprepa hvad som bär blifvit anfördt med
hänsyn till rättsförhållandena och rättssäkerheten, tv derom upplyser
oss tillräckligt vår lag äfvensom de utlåtanden, Lagberedningen och
Högsta Domstolen i ämnet afgifvit.

Af dem, som önska förändringar i förslaget, hafva några begärt
återremiss, för att Lag-Utskottet skulle afgifva ett förslag i öfverensstämmelse
med antydda grunder — andra åter hafva gjort formulerade
ändringsförslag. Först skola vi då se till, i hvad man något
kan vara att vinna genom en återremiss till Utskottet. Tro herrarne
verkligen att genom en förnyad behandling i Lag-Utskottet ett förslag
mera tillfredsställande och med större utsigt att vinna Riksdagens
bifall än det, som nu föreligger, kan vara att motse från
Utskottet? Tro herrarne att Lag-Utskottet på några timmar, några
dagar skall kunna uträtta hvad Kongl. Maj:t, Lagberedningen och
Högsta Domstolen under, jag kan säga, åratal icke mäktat åstadkomma,
nemligen ett förslag, som för alla profvande vinner odeladt
bifall? Åtminstone anser jag, med den erfarenhet jag har om riksdagsarbetet,
det vara omöjligt, __ och tror derföre icke heller att en
återremiss tjenar till något. Återstår da att pa rak arm antaga
något af de öfriga framstälda ändringsförslagen. De äro många:
reservanten har sitt förslag, en ledamot från Stockholm har sitt,
och samma är förhållandet med en ledamot från Göteborg. Att i
en fråga af så allmän betydelse som förevarande individuelt tycke
och smak vilja göra sig gällande är naturligt. Hvar och en önskar
sätta in än ett ord, än ett annat, allt efter olik uppfattning af saken
i och för sig och af språkbruket. Huru svart det skulle blifva att
ur dessa olika meningar få fram ett förslag, om hvilket ens flertalet
kunde ena sig, torde jag knappt behöfva påpeka. Jag tror derföre
att det icke är skäl att kasta sig in på några mer eller mindre antagliga
ändringsförslag. Hvad särskild! angår reservantens, så vill
jag erinra derom, att chefen för Justitiedepartementet bestämdt förklarat,
det han icke kan ingå på deri ifrågastälda förändringar,
hvilket ju är detsamma som att ett lagförslag i den rigtningen icke
blir af regeringen accepteradt.

Återstår således endast antingen att antaga Kongl. Maj:ts förslag,
sådant det blifvit af Lag-Utskottet tillstyrkt, eller ock låta saken
förblifva vid det gamla. För min del anser jag att man bör antaga
regeringens förslag, hvilket måste betraktas såsom ett betydligt steg
framåt till det bättre. Sedermera har man att se tiden au; och luden
erfarenhet, som vinnes under det nyas tillämpning, kunna ju
möjligen framgå ytterligare ändringsförslag i ämnet, mera tilltalande
och mera tillfredsställande olika meningar än det nu föreliggande.
Om man nu icke antager det föreliggande förslaget, så blir följden
icke den, att vi få något af här framstälda ändringsförslag, utan man
får behålla det gamla edsformulär^. Häremot bär jag visserligen för

LÖrdag''en den 7 Mars.

37 N:o 19.

min enskilda del ingenting att erinra. Men då Riksdagen sjelf begärt
en viss ändring i formuläret, och regeringen nu gått Riksdagens
önskan till mötes, samt då man hör att det föreliggande förslaget icke
för med sig så stora samvetsbetänkligheter som nu gällande formulär,
synes det mig som om Riksdagen icke borde afslå det af regeringen
framstälda förslaget. En ledamot af Kammaren tillhviskade mig just
nu att Första Kammaren redan förkastat förslaget. Frågan måste sålunda
för denna gång anses hafva förfallit, ty någon sammanjemkning
inom Utskottet, i den händelse Andra Kammaren godkänner
Utskottets förslag, lär väl icke stå att vinna. Frågan torde sålunda
för denna gång anses vara fallen, men detta oaktadt ville jag, för
frågans framtid, yrka bifall till Kongl. Maj:ts af Utskottet tillstyrkta
förslag.

Herr Wieselgren: Då frågan redan fallit genom Första Kammarens
afslag, är det icke värdt att vidare uttänja diskussionen.
Jag hade tänkt replikera några talare, men skall nu icke onödigt
upptaga tiden dermed. Blott det vill jag säga, att, enär mitt förslag
alldeles icke hade sin grund i mitt enskilda »tycke eller smak»,
utan stödde sig på fullt objektiva grunder, vågar jag uttala den förhoppning.
att, då denna fråga en annan gång kommer på tal, de
anmärkningar, jag här tagit mig friheten framställa, skola vinna behörigt
beaktande.

Herr Thermsenius: Jag är tacksam för de upplysningar, som
lemnades från upsalabänken, men kan dock icke förstå, huru dessa
kunna stå tillsammans med justitieombudsmannens förslag till ändring
i edsformulär! till förmån för dem, som äro af den mosaiska trosbekännelsen.
Jag vidhåller derföre hvad jag förut sagt, att, då man
på det sättet tager hänsyn till främmande trosbekännare, bör man
väl ock taga någon hänsyn till dem, som visserligen äro hvarken
qväkare eller judar, men dock vanliga, samvetsömma, troende kristna.

Herr Börjesson: Jag har ej begärt ordet för att förlänga
diskussionen, hvilken i denna fråga varit lång nog. Jag hade ämnat
instämma i Herr Thomassons anförande, men det var så många ändå,
som gjorde det, att jag icke då ville ytterligare besvära Herr Talmannen.
Jag har derföre nu begärt ordet för att gifva tillkänna,
att jag kommer att rösta för Utskottets förslag. Att gå så långt,
som reservanten föreslagit, nemligen att borttaga till exempel vittneseden
och att vittnena endast skulle afgifva ett löfte om att tala
sanning, tror jag, lika med Herr Smedberg, skulle väcka ganska
mycken oro i landet, synnerligast bland landsbygdens befolkning. Jag
yrkar, som sagdt, bifall till Utskottets förslag.

Herr Sjöberg från Stockholm: Då diskussionen nu så länge
pågått i denna fråga, skall jag icke tillåta mig att fördröja den -

Ang. ändrade
bestämmelser
rörande orda*
lagen vid edgångs
fullgörande.

(Forts.)

S:o 19. 38

Ang. ändrade
bestämmelser
rörande ordalagen
vid edgångs
fullgörande.

(Forts.)

Lördagen den 7 Mars.

sammas afsittande med något längre yttrande, utan vill endast i
korthet antyda, att jag vid den votering, som antagligen snart förestår,
kommer att rösta för bifall till Kongl. Maj:ts af Lag-Utskottet
understödda förslag. Jag har dock icke begärt ordet endast för att
lemna denna alldeles oväsentliga upplysning, utan jag har gjort det
för att erinra Kammaren om, att det förslag, som nu till afgörande
föreligger, tillkommit på Riksdagens egen derom hos Kongl. Maj:t
framstälda begäran.

Jag framställer den anmärkningen nu så mycket hellre, som
jag vid mera än ett tillfälle förut tagit mig friheten framhålla, att
man hör gå försigtigt till väga i fråga om aflåtande af skrivelser till
Kongl. Maj:t och icke betrakta det såsom en lätt eller likgiltig utväg
att komma ifrån en sak genom att medelst en skrifvelse skjuta
den ifrån sig och kasta den på regeringen.

Jag upprepar således först och sist, att det är Riksdagens egen
skuld att denna Kongl. proposition, som utgör grunden för LagUtskottets
föreliggande betänkande, någonsin framkommit.

Herr Carl Ifvarsson: Jag instämmer till alla delar i hvad
Herr Sjöberg nyss yttrade och har i likhet med honom många gånger
sökt afstyrka, då det varit fråga om att i alla möjliga fall obetänksamt
aflåta skrivelser till regeringen. Jag har märkt, att då
man från regeringens sida fått svar på sina framställningar, så har
man nästan aldrig varit belåten med den lemnade utredningen, utan
alltid velat hafva det på annat sätt.

Då Riksdagen i denna fråga nu sjelf skrivit och begärt en
ändring i edsformulären och jag anser denna skrifvelse icke aflåtits
utan skäl, samt Kongl. Maj:t gått Riksdagens önskningar till mötes,
kan jag icke finna att det vore lämpligt, om Riksdagen afsloge den
Kongl. propositionen. Det är nemligen alldeles omöjligt, huru ett
förslag än må vara affattadt, att alla skola känna sig nöjda dermed;
men har man genom en underdånig skrifvelse framkallat ett förslag,
som går i önskvärd rigtning, så får man också taga konseqvenserna
af ett sådant till v ägagående.

Jag hade åtminstone förestält mig, att de herrar, som här i
dag skarpast uppträdt emot förslaget, främst af alla bort vara tacksamme
och nöjde med de förändringar som nu föreslagits; men då
så icke tyckes vara förhållandet, få vi väl tills vidare hafva det
gamla edsformuläret qvar, och deruti ser åtminstone jag för min
del icke någon särdeles fara. Egendomligt är likväl, att just de,
som säga sig vilja framåt i detta fall, sätta sig emot förslaget,
emedan de ej få förändringen precist så som de velat hafva den.
För min del kan jag icke gilla ett sådant sätt att gå tillväga, och
jag föreställer mig att knappast någon regering kan vara villig att
gå Riksdagens önskningar till mötes, så vida Riksdagen icke dels
går försigtigt till väga vid affärdande af sina skrifvelse!- till Kongl.
Maj:t, utan besvärar dermed både i tid och otid, och dels också

Lördagen den 7 Mars.

39 N:o 19.

är villig och beredd att taga konsekvenserna af sitt handlingssätt.
Jag är för min del villig att taga dessa konseqvenser och bifalla
Utskottets förslag, oaktadt jag vet, att det ej tjenar något till, då
Första Kammaren, efter hvad jag hört, redan afslagit detsamma.

Ofverläggningen förklarades slutad. Enligt de yrkanden, som
förekommit, gaf Herr Talmannen propositioner dels på bifall till Utskottets
hemställan, dels på bifall till den af Herr Folke Andersson
afgifna, vid utlåtandet fogade reservation, dels på hvart och ett af
de särskilda förslag, som af Herrar Nyström, Wieselgren och Thermrnnius
blifvit under ofverläggningen framstälda, dels på ärendets
återremitterande till Utskottet, dels slutligen på yrkandet om afslag
å Utskottets hemställan; och fann Herr Talmannen den förstnämnda
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Votering blef begärd.
I anledning häraf och för bestämmande af kontrapropositionen
upptog Herr Talmannen å nyo de öfriga yrkandena, af hvilka det å
afslag nu förklarades hafva flertalets mening för sig. Men jemväl
angående kontrapropositionen äskades votering, i följd hvaraf, och
sedan till kontraproposition i denna votering antagits yrkandet på
bifall till reservationen, en så lydande omröstningsproposition först
uppsattes, justerades och anslogs:

Den, som till kontraproposition i hufvud voteringen öfver lista
punkten af Lag-Utskottets Utlåtande N:o 8 antager yrkandet på
afslag å Lag-Utskottets förevarande hemställan,

röstar Ja;

Den, det ej vill,

röstar Nej;

Vinner Nej, har Kammaren till kontraproposition i nämnda
votering antagit deras mening, som yrkat bifall till den af Herr
Folke Andersson afgifna, vid Utlåtandet fogade reservation.

Den omröstning, som anstäldes enligt denna proposition, utföll
med 138 Ja mot 57 Nej, hvadan propositionen för hufvudvoteringen
erhöll följande lydelse:

Den, som bifaller hvad Lag-Utskottet hemstält i lista punkten
af Utlåtandet N:o 8,

röstar Ja;

Den, det ej vill,

Ang. ändrade
bestämmelser
rörande ordalagen
vid edgångs
fullgörande.

(Forte.)

röstar Nej;

K:o 19. 40

Lördagen den 7 Mars.

Ang. ändrade
bestämmelser
rörande ordalagen
vid edgångs
fullgörande.

(Forts.)

Vinner Nej, har Kammaren afslagit Utskottets förevarande
hemställan.

I den senare voteringen röstade 136 ledamöter Ja och 61 ledamöter
Nej; varande alltså Utskottets hemställan af Kammaren bifallen.

Punkten 2.

I en inom Andra Kammaren afgifven motion N:o 122 hade
Herr J. E. Nyström föreslagit, att Riksdagen ville för sin del besluta
om en författning af det innehåll och i det syfte att de, som
på grund af sin öfvertygelse eller sin religiösa tro funne sig förhindrade
att gå ed, erhölle dispens derifrån och tillätes att afgifva
en laglig försäkran, som hade edens innebörd, men icke edens form.

Utskottet hemstälde emellertid under förevarande punkt,„ att
motionen icke måtte af Riksdagen bifallas.

Efter föredragning häraf anförde

Herr Nyström: Jag skall icke länge upptaga Kammarens tid,

utan blott säga ett par ord för att ledsaga min motion dit den går.
Det är blott ur synpunkten deraf, att samhället icke bör kränka
någon medborgares samvete, som jag framstält min motion, men
icke derföre att jag vill arbeta på edernas borttagande eller deras
förringande och nedsättande, och ej heller för det att jag för min
enskilda del frånsäger eden all betydelse. Jag har framstält förslaget
af hänsyn dels till sådane kristne, som på förut anförda grunder
hysa betänkligheter mot all edgång, dels till fritänkare och
andra personer af denna rigtning, hvilka, såsom icke troende på
något gudomligt eller evigt, icke kunna använda eden i den betydelse
vi tillskrifva densamma, men hvilka ändå förtjena vårt erkännande
såsom menniskor och medborgare. Jag tror nemligen, att,.
om man försöker tillämpa mot desse någon slags förföljelse, såsom
det här kan komma att se ut, skadar man mer än man gagnar,
skadar man den kristna tro, i hvars namn man vill tvinga personer
begagna heliga ord, som för dem icke ega någon betydelse. Jag
hänvisar i detta afseende till de exempel, jag anfört i bilagan till
min motion.

Utskottet säger, att man bör taga hänsyn till den garanti staten
eger rätt att fordra, men jag frågar: hvilken garanti förefinnes,
då personer förklara, att den ed, de fordras att aflägga, för dem icke
har ringaste betydelse och att de heliga ord, som i eden förekomma,
äro för dem af noll och intet värde? Jag påminner om exemplet
med målaren Håkansson, hvilken för vägrad edgång i ett mål, som
rörde tio kronor, fick bota 175 kronor och slutligen efter upprepad
vägran aflade eden under försäkran, att den för honom ingenting
betydde.

Lördagen den 7 Mars.

41 K:o 19.

Men man frågar: hvarföre utgå de icke ur kyrkan, dessa personer,
som finna sig af sitt samvete förhindrade att gå eden? Hvarföre
öfvergå de icke till ett annat kristet samfund, så att de enligt
dissenterlagen må få dispens från eden? Jag svarar då med att erinra
derom, att det finnes kristna samfund som rent af anbefalla
edgång såsom en pligt. Den skotska frikyrkans bekännelse förklarar
bestämdt, att det är synd att vägra ed, då den af öfverheten fordras.
(It is a sin to refuse an oath touching any thing that is
good and just, being imposed by lawful authority.» Standards of
the Free Church of Scotland, Edinb. 1851, pag. 78.) Om jag nu
skulle öfvergå till ett sådant samfund, hur skulle jag då, under
åberopande af att jag tillhörde detta samfund, kunna anföra något
till försvar för min vägran att gå eden? Och den, som i allt (ifrigt
är god lutheran utom i edsfrågan, till hvad samfund vill man hänvisa
honom? Kanske det icke heller finnes i landet något samfund,
som hyser den uppfattningen, att edgång är otillåten. I dessa fall
står ju icke den anvisade porten öppen för medlemmar af svenska
kyrkan. Att dissenterlagen i detta hänseende medger samvetsfrihet
för vissa samfund, gör alltså icke tillfyllest, då den icke för enskilda
medlemmar af hvad samfund som helst lemnar samma frihet. Hvad
samvetsfrihetens vänner yrka är samvetsfrihet icke blott för samfunden
utan för individerna. Slutligen ber jag att få visa ett exempel
på lydelsen af en laglig försäkran, som har edens innebörd utan
att hafva dess form, i det jag tager mig friheten anföra slutorden
i den lag, som år 1883 i Störa Britannien stiftades för qväkare,
mähriske bröder och dem, som i edsfrågan tänka lika med dem.
Genom denna lag är för sådana personer beredd en möjlighet att
aflägga en försäkran i stället för ed. Den lyder helt kort sålunda:
T>Jag, N. N., varande en af de s. k. qväkarne (eller hysande samma
öfvertygelse som. de s. k. qväkarne eller den s. k. brödraförsamlingen,
allt efter omständigheterna) afgifver härmed min högtidliga,
uppriktiga och sannfärdiga, förklaring och försäkran»; eller som
orden lyda på engelska: »f, A. B., being one of the people called
Quakers (or one of the persvasion of the people called Quakers, or
of the TJnithed Brethren called Moraviens, as the case may be,) do
solemnly, sincerely and truly declare and affirm.v (Doctrine etc.
of Friends, London 1864, pag. 145.) Se der eu laglig, högtidlig
försäkran, hvilken man tillerkänner samma betydelse som en ed;
och i den lag, som förskrifver denna form, är stadgadt, att om en
person, sopi afgifvit denna försäkran, befinnes hafva försäkrat eller
förklarat något, som icke är sant, ådrager lian sig samma böter och
samma straff, som gälla för mened.

Jag vill för öfrigt ingenting yrka, utan låter härvid bero.

Ang. ändrade
bestämmelser
rörande ordalagen
vid edgångs
fullgörande.

(Forts.)

Vidare anfördes icke. Kammaren biföll Utskottets hemställan.

H:o 19.

Ang. förmånsrätt
för
kommunalutskylder.

42 Lördagen den 7 Mars.

§ 5.

Föredrogs och bifölls Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9, i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition, med förslag dels till lag angående
säkerhet för utbekommande af ^flyttningsbidrag och andra ersättningar
i anledning af laga skifte, dels ock till förordning angående
tillägg till 136 § i Kongl. Maj:ts förnyade nådiga stadga om skiftesverket
i riket den 9 November 1866.

§ 6.

Härefter företogs till behandling Lag-Utskottets Utlåtande N:o
10, i anledning af väckt motion om stadgande af förmånsrätt för
kommunalutskylder.

Herr A. Svenson i Edum hade i sin berörda, inom Andra Kammaren
afgifna motion N:o 40 föreslagit att ett tillägg måtte göras
i Kongl. förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 Mars
1862, så att förmånsrätt näst efter kronoutskylder bereddes de kommunalutskylder,
som skola utgöras af fastighet, men hemstälde Utskottet,
att motionen icke måtte föranleda någon åtgärd från Riksdagens
sida.

Sedan denna Utskottets hemställan blifvit uppläst, erhöll

Herr Arwidsson ordet och yttrade: Ehuru jag har mig bekant,
att Medkammaren redan bifallit det föredragna betänkandet
och jag sjelf för närvarande icke kunnat komma till annat slut i
saken än det, hvari Utskottet stannat, och det således till äfventyrs
kan anses såsom om jag onödigtvis upptager Kammarens tid, nödgas jag
dock för några ögonblick begära Kammarens uppmärksamhet, enär,
för den händelse att jag skulle låta hvad betänkandet innehåller utan
anmärkning passera, det kunde anses som skulle jag dermed hafva
stillatigande godkänt jemväl de motiv, hvarpå Utskottet grundat sitt
afstyrkande yttrande, hvadan, då detta icke så är förhållandet, jag
finner mig böra i korthet angifva de skäl, hvarför jag icke kan med
Utskottet instämma, ehuru jag, sådant oaktadt, icke har något yrkande
att göra.

Hvarföre jag anser att man icke kan komma till annat slut än.
det, hvartill Utskottet kommit, beror på den formulering, motionären
åt sitt förslag gifvit. Han föreslår nemligen deri, »att ett tillägg
göres i Kongl. förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21
Mars 1862, så att förmånsrätt näst efter kronoutskylder beredes de
kommunalutskylder, som skola utgöras för fastighet». Mot detta
yrkande har jag att framställa först och främst den anmärkningen,
att kommunallagen ingalunda lärer vara den plats, der ett stadgande
om förmånsrätt rätteligen bör införas, om sådan förmånsrätt i öfrigt

N:o 19.

Lördagen den 7 Mars. 43

pröfvas vara af behof påkallad. Den har en helt annan plats, nemligen
i Handelsbalken.

Vidare anser jag att motionärens förslag är till omfattningen
alldeles för inskränkt, dels emedan han föreslagit denna förmånsrätt
att utgå blott för de kommunalutskylder, som skola utgöras för fastighet,
och dels derföre att den skulle ega rum endast för kommunalutskylder
på landet. Anser man nemligen att förmånsrätt för kommunalutskylder
bör ega rnm, måste man väl medgifva, att den bör
stadgas äfven för andra kommunalutskylder än sådana, som skola
utgöras för fastighet, och tillgodokomma alla samhällen inom riket,
de må nu kallas landsting eller kommuner, hvilka ega rätt att uppbära
sådana afgifter.

Det är af dessa skäl jag icke kunnat instämma i motionärens
förslag, och jag kan icke heller yrka återremiss å Utskottets deröfver
afgifna utlåtande, emedan jag på nyss anförda grunder anser,
att förslaget är för snäft, och sålunda befarar, att Utskottet icke eger
befogenhet att utsträcka den ifrågasatta förmånsrätten utöfver hvad
motionären sjelf föreslagit.

I afseende på sjelfva saken, eller huruvida förmånsrätt för utskylder
af ifrågavarande beskaffenhet bör ega rum, så får jag bekänna,
att jag icke kan dela de åsigter, Utskottet här uttalat. Såsom
herrarne torde hafva sig bekant, hafva redan tidigt efter det
nya representationsskickets införande vid tre eller möjligen fyra olika
tillfällen förslag i denna rigtning blifvit vid Riksdagen väckta, men
då icke kunnat tillvinna sig Riksdagens bifall. Något längre fram
blef förhållandet dock annorlunda. Såsom Kammaren af det föreliggande
betänkandet behagade finna, beslöt Riksdagen redan år 1878
eu lag i detta syfte. Dess ordalydelse är äfven uppgifven här i betänkandet.
I följd af gjorda anmärkningar hos Högsta Domstolen,
hvars yttrande infordrades, fann Kongl. Maj:t sig dock icke kunna
sanktionera Riksdagens beslut. Icke längre tid derefter än år 1881
väcktes å nyo ett förslag i samma rigtning och detta förslag var
fullständigare än det föregående. Dess ordalydelse återfinnes också
i betänkandet. Förslaget godkändes äfven då af Riksdagen, men
framkallade i Högsta Domstolen åtskilliga anmärkningar, hvilka jemväl
finnas återgifna i betänkandet. Icke heller detta förslag vann
konungens sanktion. Redan året derefter eller 1882 väcktes förslaget
å nyo, men lyckades då endast tillvinna sig denna Kammares
bifall, hvaremot Medkammaren afslog detsamma, och frågan kom
således den gången icke under Kongl. Maj:ts pröfning.

Det torde nu vara skäl att se till, huruvida de motiv för anslag,
som blifvit anförda, verkligen äro af den vigt och betydelse,
att de bort kunna föranleda till det slut, hvartill Kongl. Maj:t i
denna sak kommit. Jag finner mig så mycket hellre böra ingå i
granskning af dessa motiv, som Utskottet hufvudsakligen stödt sig
på åtminstone ett af dem. Betänkandet här i fråga innehåller ock
upplysning om dessa Högsta Domstolens motiv och det första af dem

Ang. förmånsrätt
för
kommunalutskylder.

(Forts.)

K:o 19.

44

Lördagen den 7 Mars.

Ang. för- lyder sålunda: »att införandet af njra tysta förmånsrätter icke kunde
månsrätt för anses öfverensstämma med de regler, som borde gälla för eu god
*°™kUlde!-Ut'' kreditlagstiftning». Vore nu frågan den, att i vårt land införa tysta
(Forts) förmånsrätter, der sådana förut icke funnits, så skulle jag utan tvifvel
hysa någon tvekan att rösta för förslaget; men så är icke förhållandet,
enär största delen af de förmånsrätter, hvarom 17:de kapitlet
Haudelsbalken handlar, äro, såsom herrarne nogsamt torde
hafva sig bekant, så kallade tysta förmånsrätter. Frågan blir således:
kan det vara skadligt för kreditlagstiftningen att öka antalet
af dessa förmånsrätter med ytterligare eu? För min del kan jag
icke annat än besvara den frågan med nej. Det kan enligt min
tanke icke inverka på en persons kredit, om man vet att, i händelse
han skulle komma på obestånd, de utskylder, som det åligger honom
att till kommunen utgöra, ega laglig företrädesrätt till betalning
framför hans oprioriterade fordringsegares anspråk. För den enskilde,
som inlåter sig i förbindelse med en annan enskild, gäller väl hufvudsakligast
tilliten till dennes redbarhet, förmåga och vilja att uppfylla
sina förbindelser.

Men icke tror jag, att om en eu person ämnar ingå en affär
med en annan, han tänker på, att denne kan komma att göra cession
när som helst, och Gud vet om jag då kan utfå min fordran för
förmånsrättens skull. Men, säger man, denna förmånsrätt kan
inverka menligt på fastighetskrediten, om nemligen en sådan förmånsrätt
skulle kunna utgå med företräde ur den fasta egendomen
framför inteckningar för fordran eller undantag och dylikt. Så formulerad!
som Riksdagens beslut af år 1881 föreligger, förefinnes
icke någon grund för en sådan farhåga. Det är först enligt Handelsbalkens
17 kap. 12 § som ifrågavarande förmånsrätt skulle utgå, dä
förmånsrätten för inteckningar och intecknade kontrakt utgår efter
§ 9. Jag kan således icke finna, att den föreslagna förmånsrätten
skulle det ringaste inverka på fastighetskrediten eller eljest på krediten
i allmänhet, Fråga blifver då, om det kan vara någon billighet
eller rättvisa att fasthålla en sådan förmånsrätt. Dervid ber jag
att få erinra, hurusom man redan af fordno och äfven fortfarande
tillerkänt staten en dylik förmånsrätt. Staten uppbär dock eu jemförelsevis
ringa del af sina intrader genom sådana utskylder, hvarom
här är fråga; de hufvudsakligaste inflyta från andra håll. Skulle
staten förlora några sådana, kan den lätt annorstädes från göra sig
betäckt för sin förlust. Så är deremot icke förhållandet med kommunerna,
för livilka största delen af deras inkomster utgår genom utgifter,
som grunda sig på bevillning. Få icke kommunerna in dessa
*för deras nödvändiga utgifter beräknade inkomster, blifver följden
för kommunerna, att de antingen genom upplåning få söka fylla
bristen eller ock ytterligare betunga sina egna medlemmar med utgörande
åt lika mycket af utlagor, som bort gäldas af dem, hvilka
icke kunnat betala.

Vidare kommer ett af Högsta Domstolen anfördt formskäl mot

45 N:o 19.

Lördagen den 7 Mars.

lagförslagets antagande. Detta är af så obetydlig vigt, att, om lagen
i öfrigt kunnat godkännas, hela tvetydigheten kunnat häfvas
genom eu enkel redaktionsförändring, bestående i ett olika tempus
för ett i förslaget begagnadt verb. Slutligen erinrar Högsta Domstolen,
att det ej heller borde »lemnas utan uppmärksamhet att jemlikt
127:de § Utskökningslagen den nu föreslagna förmånsrätten, så vidt
den afsåge fast egendom, ej kunde göras gällande, då egendomen
utmätningsvis försåldes, hvilket förringade betydelsen af den för kommunerna
åsyftade förmånen». Äfven om det må vara sant, att i
ett eller annat fall den, som verkställer liqvid efter utmätning, icke
kommer att ega kännedom om dessa utskylder, för hvilka gäldenären
häftar, och de således icke kunna upptagas i utdelningsförslaget,
samt kommunen i detta fall icke komma till sin rätt, böra väl icke
dessa undantag leda till ett undertryckande eller underkännande af
en sak, som i öfrigt kan vara rättvis och klok.

Utskottet har i sitt yttrande instämt i det af mig först omnämnda
skäl, att det icke är önskligt att införa eu ny tyst förmånsrätt,
hvarom jag förut yttrat mig, men Utskottet tillägger dessutom
ett ytterligare skäl, eller att »ingen utsigt synes förefinnas, att Kongl.
Maj:t nu, mera än tillförene, skulle finna sig böra godkänna ett från
Riksdagens sida förnyadt beslut i sådant afseende.» Huruvida denna
Utskottets förmodan eger någon grund, tilltror jag mig icke att afgöra.
Jag anser mig likväl för min del kunna hysa den förhoppning,
att, om Riksdagen vid flera upprepade tillfällen komme att
förnya sin anhållan i detta syfte, Kongl. Maj:t dock slutligen skulle
finna, att Riksdagens åstundan vore grundad på sådana förhållanden
och behofvet af förändringen i fråga så allmänt erkändt, att Kongl.
Maj:t sannolikt skulle låta sina betänkligheter fara och lemna sitt
bifall till ett sådant af Riksdagen väckt förslag.

Med det nu sagda har jag blott velat uttala den åsigten, att
ett lagförslag af samma beskaffenhet som det, hvilket antogs af 1881
års Riksdag, är både klokt, berättigad! och i alla afseenden gagneligt.
Men då ett förslag i den utsträckning, jag anser bäst, icke
blifvit väckt och icke heller numera kan vid denna Riksdag väckas,
återstår för mig intet annat att göra än att sluta med hvad jagbörjade,
eller att icke framställa något yrkande.

Häruti instämde Herrar Trybom, Erickson i Bjersby, Börjesson,
Persson i Mörarp, Svärtning, Dahn, Unger, Bakström, Svensson
i Lösen, Granlund, Jonsson i Vansäter, Persson i Ställhult, Gudmundson,
Hansson och Ekeborgh.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Efter föredragning vidare af Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11,

Ang. förmånsrätt
för
kommunalutskylder.

(Forts.)

Ji:o 19. 46

Lördagen den 7 Mars.

Ang. för- i anledning af väckt motion om omarbetning af gällande förordning
»länsrätt for om -jorc[g eller lägenhets afstående för allmänt behof, blef Utskottets
skulder deri fjords

(Forts.)

§ 8.

Till handläggning förekom härefter Lag-Utskottets Utlåtande
N:o 12, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 17 kap.
7 § Rättegångsbalken.

Motionären, ledamoten af Andra Kammaren Herr And. Nilsson
hade föreslagit, »att Riksdagen täcktes besluta, att sista meningen
af Rättegångsbalkens 17 kap. 7 § måtte erhålla följande förändrade
lydelse:

Ej må någon vittna i den sak, der han är eller varit fullmäktig.»

Efter uppläsande häraf anförde

Herr And. Nilsson: Då man väckt en motion för att få
eu, såsom man tycker, origtig lagstiftning ändrad, är det icke utan,
att man blir något missnöjd, då man finner Utskottet icke hafva
fäst afseende vid densamma. Ehuru tiden är långt framskriden, ber
jag derföre att få uttala några invändningar emot Utskottets förevarande
hemställan. Såsom kammaren finner, går min motion ut
derpå, att ingen må vittna i den sak, der han är eller varit fullmäktig.
Utskottet har icke velat biträda den af mig föreslagna
förändringen, och bland de skäl, Utskottet emot densamma anfört,
är taget från ett yttrande af eu rättslärd, från hvilken Utskottet
ansett sig kunna hemta stöd för sin mening. Men i min tanke utgör
den rättslärdes uttalande intet stöd för utskottets hemställan.
Han säger nemligen, att i denna fråga kunna manga meningar göra
sig gällande och att det lagrum, som handlar derom, är mindre väl
redigeradt. I min motion har jag hufvudsakligen fäst afseende
vid kärandens ställning i rättegången, hvaremot Utskottet i främsta
rummet tagit i betraktande svarandens rätt. Utskottet påstår, att
min motion, om den antoges, ovilkorligen skulle leda till högst betänkliga
följder, och att, om svaranden i en rättegång hade att hysa
fruktan för en viss persons vittnesmål, kunde han taga denne samme
person till biträde i rättegången, samt sålunda beröfva käranden
möjlighet till bevisning. Jag tror för min del, ett en sådan Kajsa
Varg-metod ej är i detta fäll rätt väl tillämplig. Man tager icke
ett ombud, utan detta beror på, huru vida ombudet vill åtaga sig
saken.

Ett annat stadgande i Rättegångsbalken, nemligen 17 kapitlets
15 §, föreskrifter, att de, som för andra skola tala och svara inför
rätta, skola vara oberyktade, ärlige och förståndige män. Allmogen
får derför icke vara sakförare, emedan den icke är nog förstån -

*

*

Lördagen den 7 Mars. 47

dig. Men huru förståndiga dessa sakförare än må vara, kunna de
väl icke vara allestädes närvarande och alltid vittna om hvad som
skall hafva skett. Men antagom, att ett vittne skulle kunna hafva
emot en svarandepart att omvittna förhållanden, som skulle vara för
denne synnerligen menliga, så, och då det väl icke förr än vid målets
upprop vid domstolen för kunna anses konstateradt, att en person
är rättegångsombud för en annan, finnes väl icke något hinder
för käranden att en 8, 14 dagar förut instämma rättegångsombudet
till vittne, och vid sådant förhållande är naturligtvis denne förhindrad
att blifva rättegångsombud för svaranden.

Jag för min del anser således de af Utskottet till stöd fördess
hemställan anförda skäl icke vara så alldeles exakta och yrkar derför
utslag å denna hemställan och bifall till min motion.

Herr Thomas son: Jag skall endast med några få ord motivera
mitt yrkande om bifall till Utskottets föreliggande hemställan.
Såsom bekant, är vårt rättegångsväsen för närvarande under ombildning
och i den del motionen afser, går Nya Lagberedningens förslag
i den rigtning att minska antalet af de i vår nu gällande lag stadgade
jäf. Vid sådant förhållande lär det väl icke vara skäl att
nu införa något nytt sådant, framför allt icke ett jäf, som är egnadt
att kasta skugga på en hel samhällsklass genom att förklara
medlemmarne af denna klass ovärdige att bära vittne. Jag vill ingalunda
förneka, att advokater åtminstone under förflutna tider i viss
man gjort sig förtjenta af det misstroende, för hvilket de äro föremål,
men det kan heller icke bestridas, att under senare tider detta
yrke haft representanter, som utmärkt sig lika mycket för redbarhet
som för duglighet, och att förbjuda dem alla öfver en bank att
i visst fall få vittna, derom kan jag icke vara med. Jag skall i
öfrigt icke vidare upptaga till bemötande den värde motionärens
skämtsamma anförande, ty hela tankegången i hans motion förefaller
mig något oklar. Jag vill endast påpeka, att, då hau der säger,
att det vore farligt, att dylika advokater, när de icke funne
tillräckligt tjenstvilligt vittnen, finge sjelfve framträda och vittna,
i egen eller sin hufvudmans sak, tyckes han hafva förutsatt, att
folk plägar taga vanhederliga personer till rättegångsombud för att
i händelse af behof kunna använda dem som falska vittnen. Jag
tror, såsom närnndt, att tillräckliga skäl för bifall till motionen icke
blifvit förebragta, och yrkar bifall till Utskottets hemställan.

Ilerr And. Nilsson: Då det ser ut som om Lag-Utskottet

ansett, det inga synnerligen stora missförhållanden kunna uppkomma
genom de nuvarande föreskrifterna i 17 kap. 7 § Rättegångsbalken,
så skall jag, till förtydligande af min åsigt, be att få omtala
en historia från min hemort.

En handlande i eu stad i södra Sverige afled och det blef konkurs
efter honom. Sysslomännen uppdrogo åt en vice häradshöfding,

N:o 19.

Ang. förmånsrätt
för
kvmmunalutskylder.

(Ferts.)

N:o 19.

48

Ang. förmånsrätt
för
kommunalutsJcylder.

(Forts.)

Lördagen den 7 Mars.

som tillika var stadsfogde, att inkassera de utestående fordringarne,
hufvudsakligen för pa kredit utlemnade varor. Bland andra som
voro skyldiga var äfven en bonde, som, da han vägrade betala hela
summan, blef stämd af nämnde stadsfogde. Nu var handelsmannen
allmänt känd för att skrifva »sju för tu» och han hade derför debiterat
bonden för eu del varor, som denne aldrig erhållit, äfvensom
bonden blifvit debiterad högre pris för varorna, än köpmännen annars
togo och öfverenskommet var. Sålunda stämdes bonden för
den förmenta skulden. Stadsfogden kallade sina skrifvare till vittnen,
men icke kunde de veta, om bonden fått varorna eller icke.
Den ene skrifvaren aflade ett sådant vittnesmål, men den andre skrifvaren
hade då nyligen blifvit dömd och satt på fästning för ett förfalskningsbrott
och kunde således ej fa vittna, men då stämningen
kommunicerades, hade bonden tegat still och icke för vittnen gjort
protest och detta skulle anses som hade han erkänt kraf vet. Stadsfogden
öfverlemnade då denna affär åt en länsman och vittnade sjelf,
att bonden erkänt krafvel Bonden ville jäfva stadsfogden, men hä:
radsrätten ogillade jäfvet, just med stöd af ifrågavarande lagparagraf.
Kan detta anses rigtigt? Bonden blef alltså dömd att betala omkring
300 kronor mera, än han var skyldig. Han anmälde visserligen
missnöje med denna dom och ämnade besvära sig i högre instans,
men då han fick reda på, att samme stadsfogde åter skulle fa
hand om saken, tänkte han att det var bättre stämma i bäcken än
i ån och fullföljde icke målet.

Emellertid måste väl hvar och eu anse origtigt, att stadsfogden,
som ju var fullmäktig i målet, på detta sätt kunde få uppträda
och vittna i saken, endast derför att han för tillfället öfverlemnat
fullmakten åt länsmannen. Jag hyste det stora förtroende
för Lag-Utskottets ledamöter, att de ville tänka på dylika orättvisor
och föreslå något sätt att afhjelpa desamma, men Utskottet har
icke ansett det löna mödan, och detta synes mig vara beklagligt.
Ty nog torde en ändring böra göras i denna paragraf till förekommande
af sådana orättvisor, som jag nu påpeka!. Lagen bör
väl innehålla sådana stadganden, som icke lemna rum för godtycket,
hvarigenom den oskyldige får lida skada och förlust.

Jag fortsätter i mitt förra yrkande om afslag på Utskottets förslag
och bifall till min motion.

Härmed var öfverläggningen slutad. Sedan Herr Talmannen
gifvit propositioner i enlighet med de gjorda yrkandena, biföll Kammaren
Utskottets hemställan.

§ 9.

Herr A. V. Ljungman aflemnade en motion, angående skrifvelse
till Kongl. Maj:t om utarbetande och framläggande för Riksdagen
af förslag till lagstiftning för telegraf- och telefonanläggningar
inom riket.

Lördagen den 7 Mars.

49 Nso 19.

Denna motion, som erhöll ordningsnumret 151, begärdes på bordet
och bordlädes.

§ 10.

Till bordläggning anmäldes vidare Stats-Tltskottets utlåtande
N:o 20 i anledning af väckta förslag dels om fortsättning af statens
jernvägsbyggnader, dels om undersökningar i fråga om statsbanesystemets
utvidgning och dels om beviljande af statslån till en enskild
jernvägsanläggning.

Och beslöts att detta ärende skulle å föredragningslistan för
nästa sammanträde uppföras framför de ärenden, som blifvit tvenne
gånger bordlagda.

n n o

§ ii.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr .7. Pettersson i Alfvesta under 14 dagar fr. o. in. d. 28 dennes,

»	A.	Andersson i Intagau	»	14	. »	»	» 26	y>
»	P.	Holm	)>	G	»	»	» 8	y>
»	P.	Waldenström	»	7	»	y>	» 11	»
y>	L.	Börjesson	))	14	y>	»	» 23	y>

I sammanhang härmed upplästes ett till Kammaren inkommet
sjukbetyg, så lydande:

Att Riksdagsmannen i Andra Kammaren Herr Arvid Gumselius
är af illamående hindrad att infinna sig i Andra Kammaren under
de närmaste dagarne, intygar

Stockholm den 6 Mars 1885.

P. 7. Wisinq,

M. D:r.

§ 12.

Justerades ett protokollsutdrag, hvarefter Kammarens ledamöter
åtskildes kl. 3 e. m.

In fide in

H. A. Kolmodin.

Andra Kammarens Prof. 1885. N:o li).

4