1884. Första Kammaren. N:o 40

ProtokollRiksdagens protokoll 1884:40

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1884. Första Kammaren. N:o 40.

Tisdagen den 6 Maj, f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Anmäldes och bordlädes Första Kammarens Tillfälliga Utskotts
utlåtande N:o 14, rörande tillägg till mom. 1 i § 62 af
Kongl. Mai:ts förnyade stadga angående folkundervisningen i riket
den 20 Januari 1882.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
Stats-Utskottets under gårdagen bordlagda utlåtanden Nås 57—61.

Föredrogs å nyo och bifölls Lag-Utskottets den 23 och 26
sistlidne April bordlagda utlåtande N:o 52, i anledning af Kongl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om upphäfvande af Strafflagens
stadganden angående fängelsestraff vid vatten och bröd
jemte dermed sammanhang egande författningar.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande Bevillningsutskottets
den 2 och 3 i denna månad bordlagda betänkande N:o 7,
angående tullbevillningen.

1 punkten.

Herr Dahl: Ehuru på grund af vissa formella betänkligheter

det icke stått mig öppet att emot Utskottets betänkande i denna
del anmäla min reservation, ber jag dock nu få anföra i korthet
de skäl, som synts mig böra föranleda till annan åtgärd än den,
Utskottets pluralitet beslutat.

Föreliggande fråga kan visserligen vid första påseendet synas
obetydlig, men hvar och en, som blott egnat någon uppmärksamhet
åt de förhållanden, som föranledt den här omförmälda skrifvelsen,

Första Kammarens Prof. 1884. N:o 40. 1

Ifrågasatt
tullskydd för
bokbindareyrket.

N:0 40.

Ifrågasatt
tullskydd fm
bokbindareyrket.

(Forts.)

2 Tisdagen den 6 Maj, f. m.

skall kanske vara villig att medgifva., det här dock föreligger ett
fall, som bort berättiga till något ingripande från lagstiftarens
sida.

Jag skall icke trötta Kammarens tålamod genom att utförligen
ådagalägga, i huru hög grad vårt lands handtverkeri!’ lida under
trycket af åtskilliga stadganden i nuvarande närings- och tulllagstiftning,
ty härom är förut så mycket ordadt. Jag vill blott
i minnet återkalla, att så väl inom Riksdagen vid flera tillfällen
som ock annorledes offentligen påvisats, att den niivarande näringslagstiftningen,
sedan 1864 års förordning borttagit de förut gällande
bestämmelserna om kompetensprof för yrkesidkare, ledt till ett betänkligt
aftagande af arbetsskickligheten inom många handtverksgrenar.
Dessa hafva just derigenom råkat i ett aftynande tillstånd,
som gör det för dem ännu omöjligare att motstå trycket af den
utländska konkurrens, som den nästan samtidigt utsträckta handelsfriheten
af lätt förklarliga skäl framkallat. Det torde icke vara
obemärkt, att nu öfver allt i våra handelsbodar utbjudas från utlandet
införda arbetsalster, dem våra handtverkare förr från egna
verkstäder läto utgå i marknaden. Det finnes derföre nu en mängd
handtverksidkare, som hänvisats att hellre nöja sig med handelsvinsten
på försäljningen af utländska varor, än att i egna verkstäder
bedrifva sitt yrke med långt osäkrare utsigt till lifsbergning.
Och det menligaste inflytande, som tullagstiftningen utöfvar härvid,
består just deri, att det göres så föga åtskilnad emellan heloch
halffärdiga varor, så att en och samma låga tullsats, beräknad
exempelvis efter vigt, kan gälla för arbetsalster, hvilkas värde
dock, beroende af på dem nedlagdt arbete, kan vexla mellan 1
krona och ända upp till ett femtiotal af kronor per kilogram.

Yår handtverksindustri har derigenom nödsakats att sysselsätta
sig allenast med mera grofva och simpla arbetens utförande,
der åtminstone någon möjlighet finnes till konkurrens med utlandet.

Det kan under sådana förhållanden icke gerna blifva tal om
utbildande hos oss af någon öfverlägsen arbetsskicklighet eller
högt uppdrifven konstfärdighet.

Vi uppamma visserligen i våra utmärkta läroverksanstalter
för slöjd ganska många framstående yngre förmågor, men dessa
måste i regel sedermera söka sin utkomst i andra länder. Jag
skulle kunna framlägga ganska nedslående bevis, hemtade från
mina forskningar i detta ämne, på sanningen deraf, att vårt land
både i kapital och arbetsduglighet på detta sätt årligen gör ganska
stora förluster.

Så vigtigt det skulle kunna vara att väcka Kammarens deltagande
uppmärksamhet för de betydande nationalekonomiska
spörsmål, som sammanhänga med dessa anmärkta förhållanden i
vår närings- och tullagstiftning, vill jag likväl icke nu upptaga
Kammarens tid dermed, utan skyndar att öfvergå till det speciella
sakförhållande, som nu föreligger.

Lyckligtvis tror jag mig med helt få ord angående ifrågavarande
yrkesidkares ställning kunna framlägga sådana bevis, att.

Tisdagen den 6 Maj, f. m. 3

en hvar skall kunna med säkerhet afgöra, huru vida icke idkarne
af bokbindareyrket verkligen haft skäl till de klagomål, som
de fört.

Uti sin till Kongl. Maj:t ingifna framställning hafva de ådagalagt,
att de för många beredningsämnen och hufvudsakliga artiklar,
som de behöfva för sitt yrke, men som icke tillverkas här i Sverige
af erforderlig beskaffenhet, måste erlägga ganska dryg tull,
under det att deras yrkesbröder i utlandet kunna hit tullfritt införa,
i huru stor myckenhet som helst, både de enklaste och
dyrbarast bundna böcker. Här är icke fråga om de på främmande
språk tryckta böcker, hvilka, såsom vi veta, nästan alltid inkomma,
bundna på ett präktigt sätt och i dyrbara band; utan här är endast
fråga om i Sverige och på svenska språket tryckta böcker,
som genom agenters försorg här uppköpas från bokförläggarne
samt utföras, hufvudsakligast till Tyskland, för att derstädes bindas
och sedan åter, såsom bundna, hit införas. Häraf har utbildat
sig en formlig industri; och på detta såsom på många andra industriella
områden se våra yrkesidkare härigenom sitt arbetsfält
allt mer och mer kringskuret och kanske snart helt och hållet
inkräktadt af utländska medtäflare. Det är temligen klart, att
våra svenska handtverkare och yrkesidkare icke kunna bestå i en
sådan täflan, då de, utom den höga tullbeskattningen på en del
förbrukningsartiklar, äfven få betala ganska dryg tullskatt på de
för deras yrkes bedrifvande nödvändiga materialierna. Generaltullstyrelsen,
som i frågan förut hörts, har också varit rättsinnad
nog att erkänna det vara en “oegentlighet11 i tullagstiftningen, att
man så förfar med landets egna yrkesidkare. Jag vågar hålla
före, att det vant mera egentligt, om den ärade styrelsen kallat
det en orättvisa, och dertill en mycket hård och omotiverad orättvisa.
För det. bleklagda nej, som styrelsen slutligen uttalat, är
åtminstone motiveringen, med förlof sagdt, mycket svag.

Men det, som förekommit mig mest öfverraskande, är, att
Generaltullstyrelsen påstått den erkända “ogentligheten“ icke gerna
kunna nöjaktigt undanrödjas, med mindre än att skyddssystemet
helt _ och hållet öfvergifves i vår tullagstiftning, ehuru styrelsen
funnit det vara sin pligt att också framhålla, det tidpunkten härför
ännu icke vore inne.

Det länder Tullstyrelsens skarpblick till heder, att den funnit
tidpunkten härför icke ännu vara inne! Ty visserligen betviflar
jag icke, att förhoppningar om denna tids annalkande kunna näras
af ett litet fåtal mycket sangviniska personer; men jag är för min
del öfvertygad om, att denna tid är mycket aflägsen, ja lika aflägsen
som det tusenåriga fredsriket, då, såsom det försäkrats oss,
sjelfviskheten, egennyttan och vinstbegäret skola vika för broderskärlek
och endrägt emellan alla skapade varelser. Så länge andra
nationer, så strängt som nu är händelsen, i tullpolitiskt hänseende
skydda sig emot oss, så bör ock sjelfbevarelsedriften bjuda oss
att å vår sida söka bereda oss så kraftigt skydd som möjligt. Att
i äet hänseendet proklamera “försvarsnihilism“, vore för vårt land
lika skadligt och förödmjukande, som i hvarje annat hänseende.

Ntf 40.

Ifrågasatt
tullsedel för
bokbindareyrket.

(Forts.)

H:0 40.

Ifrågasatt
tullskydd fö)
bokbindareyrket.

(Forts.)

4 Tisdagen dea 6 Maj, f. ro.

Generaltullstyrelsen förklarar sig ocksåobenägen att särskildt
för de för bokbinderiet nödvändiga materialierna föreslå tullfrihet.
Jag måste i detta hänseende instämma med Generaltullstyrelsen,
emedan en sådan åtgärd skulle vara lika obehöflig som fullkomligt
ändamålslös.

Men den enklaste och närmast till hands liggande utvägen
skulle väl vara att åsätta tull, exempelvis tjugu eller tjugufem öre
per kilogram för bundna böcker på svenska språket, som hit införas.
Denna utväg, hvarigenom våra yrkesidkare äfven skulle
sättas i tillfälle att bättre kunna täfla med utlandet, har Generaltullstj^relsen
icke kunnat på annat sätt tillbakavisa, än genom att
erinra, att sådan åtgärd, för att uppfylla sitt ändamål, i främsta
rummet skulle träffa psalmböcker och biblar, som. styrelsen har
den godheten att räkna till vårt folks “mest oafvisliga behof".

Bevillnings-Utskottet har upptagit och i någon mån närmare
utvecklat alldeles samma argument, då det anser, att nu nämnda
åtgärd i betänklig grad skulle “skadligt inverka på vårt lands religiösa
kultur".

I sanning ett aktningsbjudande och dertill mycket rörande
argument, om deri läge en skymt af sanning! Jag tillåter mig
nemligen erinra, att alla dessa psalmböcker och biblar äro i Sverige
tryckta och mycket väl skulle kunna äfven bindas här, alldenstund
vårt land visst icke har brist på bokbindare; men det
är i den snöda spekulationens tjenst, som de ur landet utföras
för att i utlandet blott bindas och sedan hit införas och mot kontant
erkänsla hållas svenska allmänheten till hända.

Om det läge någon sanning i den satsen, att det för tillfredsställande
af vårt folks religiösa behof vore nödigt att anlita främmande
hjelp, skulle deri ligga ett nedslående bevis på vårt tillbakaskridande
i kultur under de senaste årtiondena. Ty det är väl
nogsamt kändt, att det just är öfver de i okunnighet och barbari
försänkta folken, som andra mera kultiverade nationer anse sig
pligtiga att öfva förbarmande genom att tillsända dem och bland
dem sprida skrifter, tryckta på folkens egna språk, uti religiöst
syfte. Jag är deremot fullt viss om, att vi i Sverige hafva, visst
icke brist utan snarare öfverflöd på religiös litteratur, och vår
upplysta Generaltullstyrelse har väl icke kunnat föreställa sig, att
de för andakten afsedda böckernas innehåll skulle kunna i vigt
och betydelse för vårt folks religiösa kultur vinna något genom
att förses med utländska band!

Om vi icke stode så nära riksdagens slut, skulle jag hafva
velat, genom att yrka återremiss af denna punkt i betänkandet,
vördsamt vädja till Kammarens rättskänsla till förmån för dessa
yrkesidkare; men af rena grannlagenhetsskäl afstår jag derifrån,
ehuru jag trott det vara tillbörligt, att inom Kammaren åtminstone
en röst höjde sig för välvilligt tillmötesgående af ifrågavarande
yrkesidkares fullt berättigade framställning.

Friherre Kiinckowström: Jag kan verkligen icke tillåta

mitt samvete att låta den siste ärade talaren stå ensam med sina

Tisdagen den G Maj, f. m.

X:0 40.

åsigter i denna fråga, ehuru jag vet, att hvad jag nu kommer att ifrågasatt
yttra icke kan leda till någon förändring i frågan för denna tvUshyd* för
riksdag bokbindare Hvad

först beträffar den utredning, som Bevillnings-Utskottet (Forts'')
gjort i denna punkt, skymtar det visserligen mycket siffror på
papperet, men jag skulle verkligen vilja kalla dem en godtköpsupplaga
af statistisk utredning. Jag vet mycket väl också, hvarifrån
dsssa siffror blifvit afskrida; men det fattas vid uppräknandet
af dessa siffror några anmärkningar, som äro nödvändiga, och
hvars utevaro bevisar, att Bevillnings-Utskottet gått för hastigt
till väga vid sitt omdöme beträffande importen af utländska
böcker.

Af Bevillnings-Utskottets ärade ordförande, som är en boksynt
och litterärt bildad man, hade jag väntat, att han borde veta,
huru det går till i den större bokhandeln. Het importeras visserligen
mycket böcker, men, med undantag för England, sker detta
i så kallad kommission, och om Herr Bennich hade tillfälle från
sin mångslöjd att titta in så här vid vårens början i en af de
större boklådorna, skulle han få se hela högar af böcker, som äro
upplagda för att skickas tillbaka, emedan de icke gått åt. Till
England kan detta icke ske, ty derifrån köpas alla böcker på så
kallad fast räkning. Men till Tyskland och Frankrike få de böcker,
som icke gått åt, skickas tillbaka. Således visar denna sifferuppställning
alldeles ingenting.

Hvad sedan beträffar den stora vinst, som bokbindarne och
deras gesäller skulle draga af sitt yrke, — och äfven der vid lag
känner jag mycket väl igen, hvarifrån siffrorna i betänkandet äro
hemtade, — så borde Bevillnings-Utskottet gjort sig möda att dividera
bandtverkarnes antal med den behållna vinst, som de gjort
på sin rörelse. Förhållandet blir då, exempelvis för år 1878, då
det fans 290 handtverkare, att på hvar och en af dessa, och då
tala vi endast om mästarne, belöpte sig vinsten till 1,053 kronor.

Denna summa kan således i medeltal sägas vara årsvinsten för eu
bokbindare. Men för gesällerne, om hvilka Utskottet också lemna!
uppgifter, är det ändå sämre, ty der går förtjensten upp till endast
170 ä 175 kronor på hela året. För gesäller med hustru och barn
torde detta icke kunna kallas någon öfverdrifven förtjenst.

Generaltullstyrelsen, såsom dirigent af hela frågan, har gjort
sig mycken möda att utfinna eu utväg, huru dessa fattiga stackars
bokbindare skulle kunna hjelpas i sin nöd; och styrelsen har gjort
sig mycken möda att räkna ut, huru vida man skulle kunna låta
de materialier, som af bokbindarne nyttjas, undergå någon nedsättning
eller kanske beviljas tullfrihet vid import. Men det hade
väl varit enklare att, såsom äfven angifvas på sidan 6 i betänkandet,
låta en måttlig tull läggas på inbundna tryckta böcker.

Jag vet_ icke, att något hinder kan finnas derför, så mycket
mindre som ju detta varit förhållandet förr. Bundna böcker hafva
ju förut varit belagda med tull, men så ströks äfven detta skydd,
och hvarför skulle man icke kunna återställa ett sådant måttligt
skydd, som bokbindarne så väl behöfva för sitt yrke. Detta skulle

K:0 40. 6

Tisdagen den 6 Maj, f. m.

ifrågasatt väl vant den allra enklaste hjelpeniför dem, och om det visserlivllskydd
för gen stridt mot de så kallade principerna, så hafva ju frihandlarne
yrket''"''6'' många gånger förut slagit dem för örat.

Ports!) Här står visserligen i betänkandet på sidan 7 såsom ett slags

skryt, “att bokbindareyrket redan åtnjuter ett väsentligt tullskydd
genom den tullsats af 60 öre per kilogram, som för närvarande
är stadgad för lösa bokpermar“. Detta är visserligen förhållandet,
men nog föras bra mycket mera färdigbundna böcker in i landet,
än hvad som införes af så kallade permar; och huru vida dessa
permar fullt kunna ersätta de band, man här får, vill jag låta
vara osagdt. Ty åtminstone när jag köpt sådana permar, hafva
de varit så usla, att jag måst låta binda om böckerna.

På grund af hvad jag nu anfört, skulle äfven jag hafva velat
yrka återremiss, men det torde icke löna mödan i riksdagens elfte
timme; hvarför jag endast velat hafva min åsigt förvarad i Kammarens
protokoll.

Herr Wsern, Carl Fredrik: Att det finnes icke blott bokbindare
utan äfven många flera yrkesidkare här i landet, som icke
åtnjuta tullskydd, är visserligen sanning; men att deri skulle ligga
något ondt, kan jag för min del icke inse, och jag vet icke heller,
att särskildt bokbindarne befinna sig i en så svår ställning, att de
icke skulle kunna utstå den konkurrens, som de hafva med utlandet.
Men hvad som deremot är i hög grad oegentligt är, att bokbindarne
verkligen hafva att erlägga tull på materialier, som de
oundgängligen behöfva för sitt yrke, under det att inbundna böcker
äro tullfria.

Jag har också i Utskottet sökt att afhjelpa denna olägenhet
på den enda utväg, som är den rätta, nemligen att göra dessa
saker tullfria. Men på sätt Utskottet anmärkt kom man då in på
en mängd artiklar, som, utom det att de användas såsom materialier
för inbindning af böcker, hufvudsakligen för andra ändamål
införas i riket, hvarför man ansett sig tvungen att med afseende
på dem följa de allmänna tullreglerna. Ett undantag föreligger
härvid i artikeln bokbindarecloth, som nemligen icke kan användas
till annat än bokbindning, hvarför det således vore obehörigt att
på denna artikel lägga tull, under det att bundna böcker vore från
tull fria.

Jag sökte derför också inom Utskottet att ernå en förändring
i afseende å denna artikel; men jag slutade dermed, då det af
bokbindare, med hvilka jag rådförde mig, upplystes, att allt, som
derigenom kunde vinnas, icke för dem var väsentligt, och att hela
tullafgiften för denna artikel går till ett mindre betydande belopp,
hvarför jag, då motstånd af tulltekniska skäl mötte förslaget, måste
afstå från mina försök.

Detta är dock efter min uppfattning den enda väg att ställa
det så, att bokbindarne icke kunna förebrå oss, att vi fördyra deras
handtering. Men att vi skulle skydda dem genom böckers fördyrande,
det vill jag icke vara med om, och jag tror icke, med den

Tisdagen den 6 Maj, f. m.

7 N:0 40,

erfarenhet jag har i dessa ämnen, att man skall kunna säga att Ifrågasatt
nöden här står för dörren. tullshy dd för

bokbindare 917*

It

Herr Bennich: Då något yrkande icke framstälts, kunde jag (Forts.)
underlåtit att begära ordet, men jag har af en ärad talare erhållit
några förebråelser, hvilka jag ej alldeles kan låta passera oanmärkta.
Den ärade talaren nämnde att jag ej bände till ett förhållande,
som han ansåg i hög grad beaktansvärdt, nemligen att
till våra bokhandlare inkomma ganska stora sändningar utländska
alster för benäget påseende, hvilka sedan, då de ej åtgått, skickas
tillbaka igen. Jag skulle önska, att jag rätt förstode, hvad hans
mening härmed vore, men det gör jag icke. Skall det betyda, att
de uppgifter på värdet af importerade bundna böcker, som finnas
i Utskottets betänkande, icke äro rigtiga, då har den ädle Friherren
misstagit sig, ty tullverket frågar icke efter om böckerna
äro “till benäget påseende", eller till försäljning, utan så snart de
inkomma, bokföras de såsom importerade och stå qvar såsom sådana,
äfven om de sedan reexporteras. Den bevisning, som skulle
hemtas af Friherre Klinckowströms anmärkning är således icke af
den allra ringaste betydelse i förevarande fall.

Den förste ärade talaren gjorde våra bokbindare orätt, då
han påstod, att konstskickligheten hos dem var så obetydlig. Jag
vågar deremot säga, att våra bokbindare utmärka sig genom ett
magnifikt arbete, hvarpå vi dagligen hafva exempel, och jag vill
icke kasta någon skugga på dem. Jag egnar dem tvärt om all min
aktning för deras flit och skicklighet.

Hvad Bevillnings-Utskottet slutligen anfört mot framställningen,
att på svenska språket tryckta, inbundna böcker skulle vid
införseln beläggas med tull, är att denna tullsats komrae i hufvudsakligaste
mån och nästan uteslutande att träffa andliga böcker,
såsom biblar och psalmböcker. Bevillnings-Utskottet har vågat
uttala, att icke något föremål mindre lämpade sig för beskattning
än detta. Nu svarar man, att vi icke komme att sakna andliga
böcker och undervisningsböcker, derför att tull lades på desamma.

Nej, naturligtvis icke, men hvad är då meningen? Jo, att fördyra
dessa böcker! Kan det vara lämpligt att fördyra den andliga
litteraturen? Detta liar Utskottet ansett icke kunna vara Riksdagens
mening, och, oaktadt man kan finna skäl för bokbindarnes
framställning, har man dock ansett öfvervägande skäl tala mot
bifall till densamma, hvarför den ock lemnats utan afseende.

Herr Björnstjerna: Jag kan icke underlåta att med några
ord besvara den förste ärade talaren. Han framhöll i mörka
färger huru som många af våra skickligaste arbetare, sedan de till
en del uppfostrats på statens bekostnad, nödgades söka sin utkomst
i andra länder. Jag vågar hemställa tilltalaren, huruvida
det är alldeles okändt, att utländske skicklige arbetare söka sin
utkomst i detta land. Se vi på den petition, som gifvit anledning
till denna diskussion, finna vi den vara undertecknad af F. Beck
& Son, S. Herzog m. fl., som det heter; några andra namn finnas

N:0 40. 8

Tisdagen den 6 Maj, f. m.

ifrågasatt ej utsätta, och dessa två äro tyska namn. Det är således tyska
^bokbindare1'' bokbindare, som kommit hit till Sverige, och finna sin fördel i att
“ yllet.16'' vara fivar här. De hafva här vunnit en framstående ställning,
(Forts.) oaktadt alla dessa olägenheter, hvaröfver de klaga. Om de äro
så betryckta i vårt land, hvarför återvända de icke till Tyskland
för att der binda svenska böcker, hvilket man påstår vara så lönande?
Detta vore väl i så fall det naturligaste, men det faller
dem icke in. Om vi jemföra våra bokbindares ställning med bokbindarnes
i Tyskland, måste vi väl undersöka icke endast den
svenska tulltaxan, utan äfven den tyska, och denna är i de flesta
fall alldeles icke lägre än den svenska. Jag tviflar på att den tyska
tulltaxan t. ex. har en tull på bokbindarecloth så låg som vår,
hvilken ej är högre än tullen å det oberedda tyg, hvaraf den göres.
Att lägga tull endast på böcker, tryckta på svenska språket, finner
jag dessutom vara alldeles oantagligt, då man ihågkominer, att det
enda främmande land, der böcker annat än undantagsvis tryckas på
svenska, är Finland, hvarifrån en betydlig del af vår utmärktaste
svenska litteratur kommer. Att lägga tull på dessa, men icke på
franska och engelska m. fl. böcker, finner jag vara alldeles orimligt.
För öfrigt tryckas knappast andra , böcker på svenska i utlandet
än de biblar, som det engelska bibelsällskapet sänder oss
och som nära nog skänkas bort. — Jag skall inskränka mig till
detta korta anförande och yrka bifall till Utskottets förslag.

Friherre Barnekow: Vid denna fråga föreligger ett rätt

egendomligt förhållande. Man har talat om det orättvisa deri,
att bokbindarne måste betala tull för de råvaror, de för sitt yrke
behöfva, medan den förädlade varan är tullfri. Detta, säger man,
kunde hjelpas genom att borttaga tullen å råvaran, men då mötes
man med den invändningen, att detta är omöjligt, ty dessa råvaror
behöfvas äfven för andra ändamål. Huru skall man då åstadkomma
rättvisa? Enligt min uppfattning kan detta ej ske på
annat sätt än att lägga tull på dessa böcker. Hvarför jag icke
reserverat mig, har varit af formella skäl, men återkommer saken
till Bevillnings-Utskottet nästa riksdag, och jag då är ledamot åt
detta utskott, är det mycket tvifvelaktigt, om jag biträder en sådan
hemställan, som Utskottet här gjort, ty man måste hafva full
rättvisa och man kan icke klandra dem, som till Kongl. Maj:t inkommit
med en sådan anhållan som den ifrågavarande.

Ofverläggningen ansågs härmed slutad, och ifrågavarande punkt
lades till handlingarna.

Tullen å 2 punkten.

kaffe.

Herr Statsrådet Themptander: Då Utskottet i den nu föredragna
punkten afstyrkt den af Kongl. Maj:t föreslagna nedsättningen
af tullen på kaffe, tillåter jag mig att yttra några ord om de skäl,
hvarpå Utskottet grundat detta sitt afstyrkande. Utskottet har först
förklarat, att Utskottet “icke kunnat undgå att draga i tvifvelsmål,

9 Sto 40.

Tisdagen den 6 Maj, f. in.

om verkligen genom den ifrågavarande nedsättningen i kaffetullen
någon ens nämnvärd skattelindring skulle beredas de mindre
bemedlade". Hvad nu denna uppfattning angår, så får jag saga,
att jag alltid varit genomträngd af den öfvertygelsen, att så väl
tullar, som andra omkostnader, hvilka drabba en vara, äfven
drabba konsumenterna, och att sålunda äfven en minskad tull
kommer dem till godo/ I detta fall bör man dessutom märka, att
den föreslagna nedsättningen alldeles icke är någon obetydlig
sådan, den är nemligen från 26 till 20 öre, sålunda icke mindre
än 6 öre per kilogram eller i det närmaste 25 procent af den nu
gällande tullen. Hvar och eu vet, att vid eu tullförhöjning varan
stiger i högre mån än, som betingas af den förhöjda tullsatsen,
beroende derpå, att köpmännen alltid beräkna ränta och provision
på alla sina utlägg för varan; och man torde derföre ock vara
berättigad antaga, att tullnedsättningar måste verka _ i motsatt
rigtning, så att varans deltaljpris kommer att sänkas till och med
något mera än, som motsvaras af nedsättningen i tullen för samma
vara, Detta är dock naturligen endast förhållandet under förutsättning,
att varan tillhandahålles allmänheten under inflytande af
konkurrensen. Är förhållandet sådant, att konkurrens ej kan ifrågakomma,
och det å en ort blott finnes en enda köpman, till hvilken
allmänheten är hänvisad, då kan jag visserligen medgifva, att det
står denne öppet att temligen sjelfrådigt diktera priset, men Utskottet
synes antaga, att i en mängd fäll en dylik brist på konkurrens
skulle förekomma. Jag vill deremot erinra, hvad först
angå alla våra städer, köpingar och tätare bebyggda platser å
landet, såsom jern vägsstationer m. fl., att, hvad heller ingen lärer
kunna förneka, konkurrensen å alla dessa ställen gör sig i ganska
hög grad gällande; men, säger man, så är icke förhållandet på
landsbygden i allmänhet. Dertill vill jag svara,_ att en stor del
af landsbygden förser sig med sina förnödenheter just från sådana
platser, som jag nj^ss uppräknade och, hvad den öfriga delen af
landsbygden beträffar, är det ett kändt förhållande, att landthandlare
finnas ganska mycket spridda å bygderna, så att
man vanligen icke behöfver fara långa stycken mellan handelsbodarne.
Härtill kommer, att man i allmänhet på landet icke är
så rädd för långa afstånd, utan man går gerna förbi en närbelägen
handelsbod för att komma till en annan, der man kan skaffa
sig en vara för billigare pris. Jag tror derför, att konkurrensen
äfven på landsbygden gör sig ganska kraftigt gällande. Visserligen
har jag härmed icke velat förneka, att det icke kan finnas
trakter, der allmänheten icke har något tillfälle att välja mellan
olika säljare, men hvad jag vågar påstå är, att detta utgör ett
undantagsförhållaude, och icke en så allmänt gällande regel, att
dertill bör tagas en bestämmande hänsyn vid lagstiftningen. Jag
tror således icke att detta skäl ä utskottets sida kan tillmätas någon
större betydelse. ^

Det andra skälet, Utskottet anför, är att “sedan Kongl. Mayts
nu ifrågavarande proposition afläts till Riksdagen, åtskilliga
omständigheter tillkommit, hvilka i högst väsentlig mån måste in -

Tullen å
kafé.
(Forts.).

Ji:o 40. 10

Tullen ä
kafle.
(Forts.)

Tisdagen den 6 Maj, f. m.

verka pa frågan om lämpligheten af att nu vidtaga eu nedsättning
i tullen“; Ja, omständigheter hafva verkligen sedan dess inträffat,
som förtjena i detta sammanhang beaktas, men huru vida de böra
verka i den riktning,. Utskottet antager, lemnar jag derhän. Sedan
Kongl.. Maj:t afgaf sin proposition, hvilken, sedan samtliga af Kongl.
Maj:t ifrågasatta anslag beräknats, slutade på ett öfverskott af i
rundt tal 1,860,000 kronor, har Riksdagen genom att vägra eller
nedsätta anslag, minskat utgiftsbudgeten, så att ytterligare öfverskott
uppkommit, som jag vid ett hastigt öfverslag funnit utgöra
något öfver 1,000,000 kronor, hvarför jag vågar antaga, att ett öfverskott
åt omkring 2,900,000 kronor föreligger att af Riksdagen om
några dagar vid behandlingen af finansplanen disponeras. Denna
omständighet kan man val icke säga utgöra ett skäl, som talar
mot den Kongl. propositionen. Det är väl heller icke detta Utskottet
åsyftat, utan Utskottet säger, att det funnit, att under detta
års tre första månader importen af kaffe och socker nedgått, samt
att derjemte både tulluppbörden och uppbörden af jernvägstrafikoch
bränvinsmedlen under detta års första qvartal minskats med
omkring en million kronor i jemförelse med nästlidne års uppbörd.
Detta är en sanning, men först och främst måste jag erinra, att de
tre första månaderna af året icke äro tillförlitliga mätare af importens
omfattning under ett år, och vidare bör man komma ihåg
att, såsom ock Utskottets ordförande i sin reservation erinrat, det
här icke är fråga om nu löpande år, utan att nedsättningen skulle
tråda i tillämpning först från och med den 1 Januari 1885. 1 hvad
man konjunkturerna då komma att föranleda till en större eller
mindre import, det lärer väl ingen kunna nu beräkna. Vidare får
inan icke vid en jemförelse mellan tulluppbörden för olika år förbise,
att den faktiska uppbörden de senare åren varit vida högre
fn den i staten beräknade. När man sålunda säger, att uppbörden
i år understigit fjolårets, så måste man ihågkomma, att den faktiska
uppbörden i fjor uppgick till i rundt tal 33,500,000 kronor,
men att uppbörden i staten för innevarande år icke beräknats till
mer än 28,500,000 kronor. Den faktiska uppbörden i år kan således
blifva ända till 5,000,000 kronor mindre än fjolårets, utan att
detta stör den för året faststälda staten. På samma sätt hafva
tullinkomsterna för nästkommande år i den Kongl. propositionen
föreslagits att icke beräknas till högre belopp än 29,000,000 kronor.
Äfven nästa års budget skulle således tåla en betydlig minskning
i tulluppbörd i jemförelse med fjolårets. Jag har ''bär i min hand
en förteckning öfver tulluppbörden från år 1825 till och med nästlidne
år, och på samma gång denna förteckning visar en progression
i tulluppbörden, som är glädjande, — ty den vittnar om ökad
skatteförmåga, under det man ingalunda kan klaga öfver en ökad
skattetunga på samma gång företer den ock en återgång i tulluppbörden
för vissa år i jemförelse med närmast föregående. Ser
man efter, finner man emellertid att den största återgången egde
rum mellan 1877 och 1878, då tulluppbörden nedgick med tre millioner.
En dylik minskning kan nu ske både detta och nästa år
utan att rubba beräkningarne i staten. Herrarne kunna häraf finna,

il M:o 40.

Tisdagen den 6 Maj, f. in.

att det gifves ett ganska vidsträckt utrymme för tullinkomsternas
nedgående utan att den faststälda statens hållbarhet äfventyras.
Hvad som kan inträffa är, att icke ett så betydligt öfverskott för
nästkommande år kommer att uppstå, som under de senaste åren,
men detta är ju icke något, som man städse kan påräkna.

Anledningen, hvarför regeringen ansett sig böra framställa förslag
om denna tullnedsättning, är att söka deruti, att den nu gällande
tullsatsen å kaffe tillkommit genom de senaste tullförhöjningarne
på kassaartiklar vid 1879 års riksdag. Då förelåg en brist att fylla,
hvilken uppstått i föregående års statsreglering, och för att afhjelpa
detta behof föreslog Kong! Maj:t en förhöjning i tullen för kaffe
och socker m. fl. kassaartiklar. Detta bifölls af Riksdagen, som
samtidigt dermed för samma ändamål åtog sig en tilläggsbevillning.
Det är just den omständigheten, att de sålunda förhöjda tullarne
i viss mån hade samma karakter, som den för två riksdagar sedan
afskaffade tilläggsbevillningen eller att vara en beskattning, åtagen
för ett tillfälligt behof, som enligt mitt förmenande utgör talande
skäl för att tillse, huru vida man icke, till någon del åtminstone,
bör åter borttaga dessa förhöjningar, i den mån, statsverkets förbättrade
ställning kan sådant medgifva; och att en sådan förbättring
inträdt, det kan väl icke någon bestrida, då vi nu vid budgetens
uppgörande, långt ifrån att hafva någon brist att fylla, tvärt om
hafva ett öfverskott af 2,900,000 kronor till Riksdagens förfogande,
samt dertill kommer att öfverskotten för det senaste året eller
1883 ligga alldeles ovidrörda. Jag har i statsrådsprotokollet öfver
inkomstberäkningen kalkylerat dessa senare öfverskott till 5,200,000
kronor och jag kan försäkra, att denna siffra icke är för hög. Detta
är således eu ren tillgång, som helt och hållet står till nästa Riksdags
förfogande vid uppgörande af den budget, hvarmed man då
har att sysselsätta sig. Då Utskottet här uttalat en farhåga att
denna tullnedsättning icke kunde antagas blifva af någon större
varaktighet, ber jag att gent emot denna farhåga få hänvisa till
det förhållande, som jag nyss omnämnde, att hela detta betydliga
öfverskott å 1883 års statsreglering icke är upptaget i inkomstberäkningen
för år 1885, utan reserveras för ett senare års behof.
Det är väl dessutom bra egendomligt, att fruktan för en framtida
skatteförhöjning för närvarande skall verka hindrande för nedsättning
i en skatt, som för tillfället kan umbära^ Derför att man
en gång funnit sig böra vidtaga en skatteförhöjning för ett tillfälligt
behof, icke kan det vara ett skäl att göra den förhöjda.skatten
permanent! Riksdagen har ju förut visat sig benägen att i behofvets
stund åtaga sig den ökade beskattning, som kunnat finnas erforderlig,
och jag tager för gifvet, att denna benägenhet icke skall
minskas, derför att man finner det dylika skatter borttagas, när
de icke längre af behofvet påkallas. Det är på grund af dessa,
nu af mig i korthet angifna skäl, som regeringen ansett sig pligtig
att fästa Riksdagens uppmärksamhet derpå att en skattenedsättning
i detta fall kan ega rum. Det tillkommer nu Riksdagen att
bestämma, huru vida denna förhöjda tullsats skall borttagas eller
fortfarande utgå oförändrad. Sker det senare, kan naturligen

Tullen å
kaffe.
(Forts.)

N:0 40. 12

Tullen n
kaffe.
(Forts.)

Tisdagen den 6 Maj, f. m.

regeringen icke hafva något emot, att statskassans inkomster tillgodoses
så mycket som möjligt. Det har emellertid — det kan jag.
försäkra — varit för regeringen synnerligen angenämt att kunna
framställa detta förslag, och jag antager, att denna Kammare gerna
skall med regeringen dela behaget af att kunna åstadkomma ifrågavarande
skattenedsättning, om hvars godkännande jag hos Kammaren
derföre vågar anhålla.

Herr Bennich: Då jag antecknat mig såsom reservant mot
Utskottets förslag i denna punkt, hade det varit min skyldighetatt
fullständigt motivera denna min skiljaktiga åsigt. Jag är dock
så hufvudsakligt förekommen af chefen för Finansdepartementet,
att jag mycket väl skulle kunnat afstå från ordet, men jag anser
det dock vara både min rättighet och skyldighet att fästa Kammarens
uppmärksamhet derpå, att “svenska folkets rätt att sig
sjelf beskatta*1, öfverlemnad åt Riksdagen, medför icke blott rättigheter
utan också skyldigheter; det är icke nog att pålägga skatter,
när staten det behöfver, och att pröfva statens behof, utan
det är också nödvändigt och lika angeläget, att Riksdagen förstår
att eftergifva skatter, när sådana icke längre erfordras, och derpå
tror jag, att. svenska folket har berättigade anspråk gent emot
Riksdagen. År 1879 framstäldes, såsom redan af Finansministern
anförts, förslag om förhöjd beskattning på kassaartiklar, såsom
kaffe och socker m. fl. Mot denna förhöjning anfördes då af
ep eller annan talare äfven inom denna Kammare, att, sedan en
skatt en gång hade blifvit förhöjd, man aldrig får den åter nedsatt.
I motsats mot dessa talares påstående tillät jag mig då förklara
och åberopa, att flera gånger tillförene tullsatserna på kaffe''
och socker vid förefallande behof blifvit förhöjda och vid inträffad
förbättring i statsverkets ställning åter nedsatta, och jag förklarade
då, hvilket också är min innerliga mening, att det är en skyldighet
att se till, att förhöjda skatter blifva eftergifna, så snart omständigheterna
det medgifva.

De skäl, som i Bevillnings-Utskottets betänkande blifvit anförda
mot en nedsättning i tullafgiften för kaffe, väga mycket lätt.
Ja, jag vågar till och med påstå, att de väga så lätt äfven hos
dem, hvilka hufvudsakligen dikterat beslutet, att de alls icke hafva
utgjort den bestämmande anledningen till Utskottets förslag. Nej,,
mine herrar, det skymtar bakom dessa skäl någonting, som kallas
för framtidsplaner, och det är dessa framtidsplaner på oerhörda
hopade penningmassor i statens kassa, som man vill tillgodose och
främja genom att icke sätta ned någon konsumtionsafgift; man vill,
att svenska folket, den konsumerande allmänheten, skall med sin
skårf, _ för allt hvad den behöfver förbruka, tillgodose ett intresse,
som vill hafva bort en eller annan äldre beskattning. Deri ligger
“pudelns kärna** enligt min tanke. Man må för öfrigt vara huru
intresserad som helst för dessa framtidsplaner, så tror jag dock
icke, att man kan med godt samvete möta svenska folket med den
förklaringen,. att den beskattning, som trycker alla samhällsklasser,
gifva vi icke efter, på det att vi skola kunna gifva efter så

13 X:o 40.

Tisdagen den 6 Maj, f. m.

mycket mera i den beskattning, som en viss klass anser vara för
sig tryckande. Att statsverkets ställning tillåter den föreslagna
nedsättningen är alldeles otvifvelaktigt, och på sätt, jag i min reservation
bär i största korthet erinrat, är det icke förra årets skörd,
icke innevarande års konjunkturer, som bestämmande påräkneliga
inkomsterna under nästkommande år, utan det är innevarande års
skörd och nästa års konjunkturer, som inverka på tullinkomsterna
under det året, och beträffande dessa tullinkomster kan jag visserligen
icke ikläda mig någon ansvarighet, men vågar dock hoppas,
att desamma skola blifva fullt tillfredsställande för statens behof,
äfven med de tullnedsättningar, som blifvit af mig i reservationen
påyrkade. _

I förevarande punkt har jag endast att yrka bifall till Kongl.
Haj:ts proposition.

Herr (trefven och Talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats
till detta sammanträdes fortsättande kl. 7 e. m.

Herr Adelsköld: Den föregående ärade talaren har fram hållit

vissa hemliga skäl, som skulle hafva föranledt det beslut,
hvartill Bevillnings-Utskottet kommit i den föreliggande punkten.
Jag vill helt och hållet lemna derhän huru vida sådana skäl finnas
eller icke. Detta är en sak, som jag anser icke kunna upptagas,
utan jag tror, att man bör behandla hvarje fråga så, som den föreligger,
och endast i det skick, den framstälts, och tillse, huru med
densamma då förhåller sig. Och ur denna synpunkt, och således
utan all sorts partihänsyn, kommer jag att uttala mig i kaffefrågan,
likasom jag gjort i alla de frågor, hvaruti jag haft äran uttala mig.

Kongl. Maj:t har i nådig proposition till Riksdagen framhållit,
att då statens tillgångar medgifva en nedsättning i bevillningen
till fördel för de mindre bemedlade klasserna, så bör sådant ske,
och i detta ser jag ingenting annat än godt; tvärt om anser jag
fiet vara fullt riktigt, att sådana nedsättningar göras så snart ske
kan. Kongl. Maj:t har ansett, att detta för närvarande företrädesvis
kunde och borde ske genom nedsättning af tullen på kaffe med
omkring 2 1/2 öre per skålpund, under förutsättning att “kaffet för
närvarande ingår i den arbetande klassens lifsförnödenheter såsom
något vigtig! näringsmedel11. Huru vida detta verkligen är förhållandet,
derom kunna tankarne vara delade. Kaffeimporten utgjorde
år 1842 endast 4 millioner skålpund, men hade år 1882 stigit till
öfver BO millioner skålpund. Således hade denna import under de
40 åren mera än sjudubbla!^. Värdet af kaffeimporten för konsumenterna,
det vill säga inberäknadt inköpspriset, tull och försäljningsvinst,
torde för närvarande kunna upptagas lågt räknadt till
20 millioner kronor eller mera än hela exporten af matvaror åt
djur, såsom smör, ost och talg, o. s. v. och utgör 2/3 af hela värdet
af spanmålsexportens. Hvad får nu svenska nationen, för
detta stora belopp? Jo, kaffe! Och vore detta kaffe ett näringsmedel
af utmärkt beskaffenhet och i värde motsvarande det stora
penningebeloppet, ja, då skulle jag icke hafva ett ord att säga om

Tullen å
kaffe.
(Forts.)

>'':o 40. 14

Tullen å
kaffe.
(Forts.)

Tisdagen den 6 Maj, f. in.

saken. Men som vi veta, är kaffet liksom många andra förnödenheter
utsatt för förfalskningar, bland annat för att få den färg,
som allmänheten anser vara den rätta. Somliga föredraga blåaktig^
andra grönt kaffe. Detta åstadkommes genom bönornas
färgning med kopparvitriol. Andre anse den grå färgen vara
bäst. Den erhålles på det sätt, att kaffet rullas tillsammans med
blykulor.. Jag nämner endast dessa tvenne sätt såsom exempel på
förfalskningar af kaffe och dess surrogat, ty det finnes otaligt
många andra i synnerhet i fråga om brändt och malet kaffe, och i
Tyskland lära finnas fabriker, der kaffe likasom utsädesfrö tillverkas
helt och hållet artificiel meddelst afkok på affall af kaffe, hvarigenom
någon kaffelukt och smak erhålles, men för öfrigt innehåller
bönan icke en tillstymmelse till kaffe. Nu är förhållandet, att de
billigaste sorterna kaffe, som konsumeras af de mindre bemedlade,
just hufvudsakligast utgöras af sådant mer eller mindre förfalskadt.
Följden häraf har också blifvit, att i många orter, der
kaffeförbrukningen har gått till ytterlighet, uppstått sjukdomsformer,
som läkare äro mycket bekymrade öfver och som anses
kunna föranleda till ett allmänt svaghetstillstånd. Huru vida emellertid
dessa sjukdomar uppkomma af sjelfva kaffet eller genom
förfalskningen, är icke utredt. Kaffet synes således för mig icke
vara . en artikel, som företrädesvis bör blifva föremål för tullnedsättning;
ty om en tullnedsättning skulle verka derhän, som naturligtvis
är afsedt med Kongl. Majds proposition att priset skulle
falla i samma proportion bl.efve följden deraf allenast en ökad
konsumtion af en vara,, som jag för min del och många med mig
anse vara rent af skadlig och af högst tvifvelaktigt näringsvärde,
enär det endast är genom den tillsats kaffet får af socker och
grädde, som det blir ett näringsmedel.

En annan fråga är, huru vida den nedsättning af tull, som här
är i fråga, verkligen kan anses komma till nytta för de mindre
bemedlade klasserna i allmänhet. Nedsättningen är, såsom bekant,
2V2 öre per skålpund. Detta gör för skålpund således 1V4 öre,
för 1/4 skålpund ®/8 öreoch för Vs skålpund 7ie öre. Nu vet man,
huru det i allmänhet går till på landet, der mängden af de mindre
bemedlade bo. Dessa köpa vanligen en så kallad “half fjerndel11, det
vill säga Vs skålpund. Tror någon att en landthandlande, som i allmänhet
är temligen skyddad för konkurens, eller som, såsom vanligen
tillgår, associerat sig med de andra köpmännen i orten i fråga om
pris, gör någon nedsättning i försäljningspriset, motsvarande tullnedsättningen
af Vf öre för f, skålpund, 5/s öre för 1/i skålpund
och ännu mindre af 5/I6 öre.för Vs skålpund? Nej, det gör han
visserligen icke,° utan han bibehåller sannolikt det gamla priset;
och hvad blir då följden? Jo, att tullnedsättningen icke kommer
de mindre bemedlade utan mellanhänderna till godo och de mera
bemedlade, som kunna köpa kaffe i större partier t. ex. säckvis
och i flere skålpund. Jag tror således för min del, att den föreslagna
nedsättningen af tvdlen, så välmenad den än är, icke kommer
att medföra de fördelar för de mindre bemedlade klasserna,
som man förestält sig.

Tisdagen den 6 Maj, f. m.

15 N:0 40.

Skulle statens tillgångar medgifva nedsättning af bevillningen,
tror jag derföre, att det kan och bör ske på ett annat och bättre
sätt än att nedsätta tullen på sådana konsumtionsartiklar och
njutningsmedel, som kunna anses vara långt ifrån nyttiga. Jag
skulle kunna nämna åtskilliga, men vill endast erinra om en bevillning,
genom nedsättning i hvilken en af våra vigtigaste näringar
skulle i väsentlig mån kunna befordras, jag menar nedsättning
i de afgifter, som trycka sjöfarten. En sådan lindring skulle befordra
ett produktivt ändamål; men genom nedsättning i tullen på kaffe
och dylikt, skapar man endast ökad konsumtion, och detta är en
högst betydlig skilnad. Hade det varit fråga om något sådant
eller om en verklig nedsättning i de mindre bemedlades lefnadskostnader,
så skulle jag visserligen icke med ett ord hafva motsatt
mig saken, men då, som jag haft äran anföra, min åsigt är, att
den ifrågasatta nedsättningen i bevillningen icke så mycket komme
de mindre bemedlade som fasthellre de mera bemedlade klasserna
och mellanhänderna till godo, så torde man bättre kunna använda
den tre fjerdedels million, som statsverket antagligen skulle förlora
på nedsättningen, än att på detta sätt skänka bort densamma.

Vi veta alla, huru de stora besparingar uppkommit, som Herr
Statsrådet och Chefen för Finansdepartementet omnämnde i sin
exposé öfver statens finanser. Det är hufvudsakligen genom tullen
från föregående år och genom den stora nedsättningen i af Kongl.
Maj:t begärda anslag, som Riksdagen har gjort. Men, mine herrar,
ingen vet, hvad framtiden bär i sitt sköte. Det närvarande tillståndet
i landet är ingalunda så briljant, som man skulle kunna önska.
Föregående års skörd var dålig; exporten af spanmål har lemnat ringa
inkomst; trä- och jernvaror stå lågt i pris, och så vidt jag känner
finnes för närvarande ingen utsigt till förbättring i priset på dessa
båda hufvudartiklar, och hvad det svenska jern et särskild! beträffar,
är dess framtida utsigter ytterst sorgliga, genom de nyuppfunna
arbetsmetoder, hvarigenom man af de sämre utländska
malmerna lyckats producera en vara, som i många industrigrenar
utträngt vårt jern och gjort det umbärlig!. Man kan således tänka
sig möjligheten af att genom dessa förhållanden och möjligen genom
en sämre skörd i år, våra finansiella förhållanden till ett kommande
år icke blifva så briljanta, som i år, och då kunde det ju
icke skada, om man hade en extra tillgång att använda i stället
för att, såsom nu vanligen sker vid riksdagarne, göra öfver med
alla statens tillgångar och öfverlemna åt framtiden anskaffandet
af de medel, som erfordras för statsverkets upprätthållande, då
statsbrist uppkommer. Eu föregående talare har sagt, att, om en
tull borttages eller en skatt lindras, är det ju mycket lätt att
lägga på en ny, eller höja en befintlig, om så skulle erfordras;
men detta är icke så lätt, som man tror, och väcker i allt fall
mera missnöje, än om man bibehåller en skattereglering, som
räcker både för de dåliga och goda tiderna, och ingenting är derjemte
mera skadligt för ett sundt affärslif än oupphörliga rubbningar
i tullförhållandena.

Dessutom hafva vi icke så obetydliga utsigter till utgifter för

Tullen &
kaffe.
(Forts.)

N:0 40. 16

Tisdagen den 6 Maj, f. in.

Tullen å
kaffe.
(Forts.)

framtiden. Här återstår att ordna försvarsväsendet, hvilket, kura
det skall ske, kommer att kräfva stora offer; vidare erfordras nytt
riksdagshus, som icke gerna kan länge uppskjutas, och. flera andra
saker, som jag icke vill trötta Kammaren med att uppräkna. Och
om man då tager i betraktande dessa behof samt möjligheten af
sämre tider, tror jag det icke vore någon riksolycka, om man
kunde reservera litet medel till kommande tider. Äfven om dessa
behof icke förefunnes, har ju staten flera hundra millioners skuld,
och det borde väl icke skada, om de besparingar, som uppkomma
vid statens reglering, användes till amortering af denna skuld något
hastigare än kontrakten föreskrifva. Så har det skett i Nordamerikas
Förenta Stater, och följden af denna hastiga amortering har
der varit, att statens kredit växt, så att räntefoten, som efter kriget
var öfver 7 procent, nu nedgått till B procent, och det lärer vara
fråga om att ytterligare konvertera den återstående skulden till 2
procent ränta. Jag tror, att en nedsättning i räntefoten äfven
skulle kunna ske här, om amorteringen ökades något hastigare,
än man är skyldig till enligt kontrakten.

Det kunde vara mycket att tillägga i denna vigtiga sak, men
jag vill icke längre uppehålla Kammaren. Som jag förmodligen befinner
mig i minoriteten i denna fråga, gör jag intet yrkande, utan
har endast velat hafva dessa mina åsigter till protokollet och öfverlemnar
för öfrigt åt Kammaren att vid dem fästa det afseende,
Kammaren behagar.

Herr Wallenberg: Hvad Herr Finansministern behagat yttra
mot Utskottets motivering i afseende på konkurrensen, har sin
fulla rigtighet, och den eller de, som skrifvit, hvad som här står
att läsa på sidan 10 i utskottsbetänkande^ att Utskottet icke
kunnat undgå att “draga i tvifvelsmål", att en nedsättning, af
hvad orsak den vara må, i pris på en artikel icke bringas till konsumentens
kunskap och gagn genom täflan, de sakna sannerligen
a.11 kännedom om våra affärsförhållanden. Det är väl möjligt, att
det finnes någon mycket aflägsen landsort eller någonstädes långt
upp i Lappland, der missbruk kunna ega rum i ett eller annat
hänseende, men i det öfriga Sverige är, försäkrar jag, en sådan
täflan, som är ganska hedrande för dem, som dermed sysselsätta
sig och ganska betryggande för konsumenterna, rätt gagnande.

Nu skulle jag gerna vara med om att skatta, på samma sätt
som i Nordamerika, der invånarne pläga betala ganska höga
skatter. Men hvarföre skatta de så högt? Jo, för att betala sina
skulder; ty när de hafva skulder, är o de angelägna om att så snart
som möjligt betala dem. Nu skulle jag, såsom sagdt, gerna kunna
vara med om att behålla denna skatt, om jag tänkte mig möjligheten
af, att det öfverskott, som uppstode, blefve på ett ändamålsenligt
och för staten i sin helhet gagnande sätt användt. Men det
är alldeles hopplöst och finnes icke minsta anledning att tro, att
så kommer att ske, och derför anser jag att, när i första rummet
regeringen nu har föreslagit nedsättning i tullen på en konsumtionsartikel,
som är i allmänt bruk, det vore att upprigtigt be -

Tisdagen den 6 Maj, f. m.

17 N:0 40.

klaga, om icke Första Kammaren i denna liksom i så många
andra frågor behagade lemna sitt understöd till regeringens framställning.
Jag anhåller att få ansluta mig till dem, som yrka bifall
till den Kongl. propositionen.

Herr Sandberg: Det i vårt land vanliga förfaringssättet att,
-då statsinkomsterna lemna öfverskott, genast söka göra slut derpå,
dels genom att begära nya anslag till mer eller mindre nödiga
behof och dels genom att föreslå skattenedsättningar i en eller
annan form, detta förfaringssätt har alltid synts mig mindre öfverensstämmande
med en klok försigtighets kraf. Följden af ett sådant
tillvägagående har också mera än en gång varit, att man, då
•ett dåligt år inträffat och statsinkomsterna minskats, funnit sig
tvungen att taga sin tillflykt till förhöjda finanstullar och att flera
-år å rad begagna sig af den odiösa form af beskattning, som burit
det betecknande namnet “tilläggsbevillning“.

Det hufvudsakligaste skälet, som i Kongl. Maj:ts proposition
anförts för nedsättning af tullen på kaffe, är utan tvifvel det, att
kaffe skulle vara “en nödvändighetsvara för de mindre bemedlade
.samhällsklasserna”. Detta uttryck synes mig vara mindre rigtigt.
Kaffet torde efter min åsigt rättare böra kallas ett njutningsmedel,
som i stor mängd förbrukas af vår arbetarebefolkning, framför allt
af dess qvinliga del. I detta hänseende står kaffet fullt i paritet
med tobak, med den skilnaden att tobak förbrukas hufvudsakligast
af den manliga delen af denna befolkning. Man kan visserligen
saga, att kaffet är ett födoämne, hvilket tobaken icke är, men kaffets
näringsvärde är mycket omtvistadt, och torde i alla händelser
icke kunna uppskattas synnerligen högt. Dessutom är det väl en
af alla erkänd sanning, att kaffet, förtärdt i myckenhet, verkar
skadligt på helsan. För min del har jag hört många äldre landsortsläkare
bittert klaga öfver, att den största delen af vår qvinliga
allmoge redan vid unga år är förstörd till sin helsa genom omättligt
kaffedrickande. Ja, flera än en läkare har på fullt allvar påstått,
att kaffet i sanitärt hänseende skadar vår allmoge mera än
bränvin. När så är, torde det ingalunda vara skäl att genom nedsatt
tull uppmuntra till en ännu större kaffekonsumtion än som
nu eger rum.

Oaktadt det vältaliga försvar Herr Finansmininstern här framstält
för den åsigten, att den föreslagna nedsättningen verkligen
skulle gagna de mindre bemedlade, är min erfarenhet den, att Herr
Adelskölds uppgift är rigtig, nemligen att för de mindre bemedlade
konsumenterna den föreslagna tullnedsättningen, om den antages,
icke blir till något verkligt gagn, utan att för dem priset blir detsamma
som förut. Eller kan någon, som känner förhållandena i
våra mindre städer och på landsbygden, på allvar föreställa sig,
att en tullnedsättning af omkring 21/, öre per skålpund skulle åstadkomma
någon minskning i pris för dem, som köpa sitt kaffe i så
små partier som 1/i skålpund eller mindre? Af alla fluktuationer
i tullsatserna draga i främsta rummet mellanhänderna fördel. En
så obetydlig nedsättning i tull, som den nu föreslagna, kan visserFörsta
Kammarens Prof,. 1884. N:o 40. 2

Tullen å
kaffe.
(Ports.)

S:o 40. 18

Tisdagen den 6 Maj, f. m.

Tullen å
kaffe.
(Forts.)

ligen längre fram blifva till gagn för de mera bemedlade, som
uppköpa sitt kaffe i större partier, men ingalunda för de fattigare*
klasserna.

Om ett förslag hade blifvit framstäldt att med bibehållande
af nuvarande tullsats för kaffe använda allt hvad som af denna
tullinkomst kunde vid statsregleringen undvaras till verkligt gagn
för arbetareklassen, skulle ingen varmare vän till ett sådant förslag
hafva funnits än jag. Under decennier har oändligt mycket
både sant och osant blifvit taladt och skrifvet om jordbrukets betryckta
ställning. För så vidt dessa klagomål äro berättigade,,
hafva de efter min öfvertygelse sin kanske förnämsta grund i den
allt mera tilltagande bristen på nödiga arbetskrafter. Denna brist
härleder sig efter mitt förmenande till väsentlig del från den öfverdrifna
fart, hvarmed jernvägsbyggandet i vårt land alltsedan 1856—
1858 årens riksdag bedrifvits. Derigenom vandes den arbetande
befolkningen vid att flytta från en ort till en annan, och en stor
oro fick insteg hos densamma. Dertill har i senare tid kommit
den starka emigrationen. För min del tror jag, att en af hufvudorsakerna
till denna emigration varit och är svårigheten för arbetarne
att här bereda sig någon annan tillflykt på ålderdomen
än fattigvården. Det vore ett staten värdigt föremål att understödja
arbetarnes sträfvan att komma i en betryggad ställning på
äldre dagar, t. ex. genom lifräntor, och om öfverskottet af statsinkomsteima
användes för sådant ändamål, skulle det göra verkligt
gagn, hvilket ingalunda åstadkommes genom bortplottrande af detta
öfverskott på onödiga tnllnedsättningar, som icke bereda den minsta
fördel åt de mindre bemedlade.

På de skål, jag nu i korthet anfört, yrkar jag bifall till Utskottets
hemställan.

Herr Carlheim-Gfyllensköld, Theodor: Då från ett visst
håll Bevillnings-Utskottets majoritet fått uppbära förebråelser, för
att den skulle hafva haft andra motiv för sitt afstyrkande, än de
som äro nedskrifna i betänkandet, vill jag endast beklaga, att
detta yttrande är fäldt, emedan jag tror, att Bevilinings-Utskottet
icke har anfört andra skäl, än det har haft allvar och afsigt med.
För min del anser jag de anförda skälen vara fullvigtiga och goda.
Ty det låter sig icke förneka, att, om tullen på kaffe skulle sänkas,
detta icke komme att verka till någon fördel för förbrukarne, åtminstone
icke på flera år, emedan lagret af importeradt kaffe är
så stort, och detta icke kan blifva föremål för lägre försäljningspris.
Det låter sig icke heller förneka, att tillståndet på det
ekonomiska området i landet icke är godt; hvarken jordbruk,
näringar, handel, industri, bergsbruk eller skogsbruk hafva någon
god ekonomisk ställning. Det gör, att jag tror, att man bör taga
vara på de inkomster, som staten kan få, för att möta den tid,
som, menskligt att finna, snarligen är att emotse. Att sänka tullsatser
på kassaartiklar under sådana förhållanden synes mig icke
vara fullt rigtigt, helst om man, såsom sannolikt är, snart får höja
dem igen. Det har då sjmts Utskottet vara bättre att vänta med ned -

Tisdagen den 6 Maj, f. m.

19 N:0 40.

sättningen af tullen på kassaartiklar för att se, om förhållandena
blifva stablare. Till följd häraf inskränker jag mig till att yrka
bifall till Utskottets hemställan.

Herr M an k el 1: Då jag motionerat i afseende på tullnedsättning,

dervid till en början om Herr Talmannens och Kammarens benägna
tillåtelse att, oaktadt den nu föredragna punkten blott gäller
kaffetullen, äfven få tala något om sockertullen, hvilket så mycket
mindre bör möta något hinder, som Utskottet sjelft i sitt betänkande
rörande denna punkt vidrört frågan om sockertullen, hvilket äfven
är naturligt, då båda tullsatserna stå i ett visst samband med
hvarandra.

För . de allmänna skäl, hvarför jag ansåg att några tullnedsättningar
borde ega rum i afseende på förbrukningsartiklarne,
redogjorde jag i den motion, jag vid riksdagens början tog mig
friheten väcka, och jag angaf deri tillika de särskilda skäl, på
grund af kvilka jag ansåg, att dessa nedsättningar borde gälla de
stora kassaartiklarne, hvilka i mängd förbrukas af massan af
folket, och som derför måste anses trycka mest på densamma i
förhållande till dess skatteförmåga. i"denna motion redogjorde
jag äfven för skälen, hvarför jag bland dessa kassaartiklar särskildt
föreslog tullnedsättning på sockret. Jag ansåg nemligen,
att artikeln tobak i och för sig sjelf är ett lämpligt skatteföremål,
oaktadt den är en allmän förbrukningsartikel. Tullen på fotogén
åter hade nyss blifvit nedsatt, och tullen på sirap hade åtminstone
icke blifvit förhöjd. Frågan om en nedsättning i tullen å enklare
linne- och bomullsväfnader ansåg jag böra behandlas i sammanhang
med frågan om en allmän ändring af våra skyddstullar. Då
återstodo sålunda endast artiklarne socker och kaffe.

Min första afsigt var äfven att väcka motion om nedsättning
i tullen å båda dessa artiklar, men sedan jag sett, att regeringen
ämnade väcka förslag om nedsättning i tullen på kaffe, inskränkte
jag mig till att föreslå en nedsättning i sockertullen.

Det var min önskan att få tullen på båda dessa artiklar nedsatt
till samma belopp, som den innehade före förhöjningen år 1879.
Och jag har sedermera i viss mån ångrat mig, att jag icke fullföljde
denna min afsigt; ty hade tullen på kaffe blifvit sänkt till
samma belopp, som den utgjorde 1879, så skulle derigenom minskningen
i statsinkomster blott utgjort 350,000 kronor, i stället för
den summa af 900,000 kronor, som skulle blifva en följd af regeringens
tullnedsättning; och då hade sannolikt också förslaget om
en nedsättning af tullen å socker haft större utsigter till framgång,
än det nu tyckes hafva.

Emellertid måste jag naturligtvis med tacksamhet taga emot
den större nedsättning i kaffetullen, som regeringen föreslagit, och
jag vill för min del icke väcka förslag om någon ändring deri.

Hvad sockertullen beträffar, ber jag få erinra, att jag anser
en nedsättning i afseende på densamma vara ungefär liktydig med
nedsättning af tullen å lifsmedel i allmänhet. Man har ju gjort

Tullen ä
kaffe.
tForts.)

N:o 40. 20

Tisdagen den 6 Maj, f. m.

Tullen å
kaffe.
(Forts.)

till regel i den nuvarande tulltaxan att så mycket som möjligt
nedsätta eller rent af borttaga tullarne på lifsmedel. Så t. ex.
har man borttagit tullen på salt; och för min del vågar jag anse,
att socker nu mera är en lika vigtig nödvändighetsvara i den allmänna
förbrukningen, som salt, och följaktligen borde vara tullfritt.
Detta är dock en åsigt, som, efter livad jag tror, ännu icke
har många anhängare; men jag hoppas, att den i en framtid skall
komma att göra sig gällande.

Såsom ett skäl till nedsättning i tullen på socker kunde äfven
anföras den omständigheten, att en icke ringa del af statsverkets
öfverskott, som på sista åren hafva upplupit, uppkommit just i
följd af den hastigt .stigande sockerinförseln. Och såsom ett ytterligare
skäl kan anföras, att det ingalunda är säkert, att en nedsättning
af sockertullen skulle medföra så stor förlust för statsverket,
som man har beräknat, emedan det bättre pris på varan,
som i följd af tullnedsättningen skulle uppkomma, må hända skulle
föranleda till ökad konsumtion. Yi hafva ju förut sett i afseende
på andra artiklar, å hvilka tullen blifvit nedsatt, att denna tullnedsättning
har åstadkommit en betydligt ökad konsumtion.

Likaledes ber jag att få hänvisa derpå, att genom den af mig
föreslagna nedsättningen skulle icke skyddstullen rubbas. Således
behöfva våra sockerraffinaderier icke deraf befara någon minskning
af sin vinst och sina inkomster. De enda, som möjligen
skulle kunna blifva lidande genom den af mig föreslagna åtgärden,
äro hvitbetssockerodlarne i Skåne; men jag torde få antaga, att
de flesta med mig dela den uppfattningen, att deras intresse, om
ock i och för sig beaktansvärdt, dock är allt för ringa för att få
spela., någon hufvudroll i en så vigtig fråga som denna.

Äfven enligt min åsigt hade det varit vigtigare att nedsätta
tullen på socker, än tullen på kaffe. Jag har försökt att höra mig
för hos herrar handlande angående deras tankar i saken, och de
hafva samtlige intygat, att, om icke nedsättningen af tullen på
kaffe kan blifva så stor, att den åtminstone uppgår till 5 öre per
skålpund, d. v. s. 12 öre per kilogram, kommer den icke att medföra
någon afsevärd nytta för de mindre bemedlade, under det att
deremot hvarje nedsättning af tullen på socker, vore den ock blott
1 öre per skålpund, ovilkorligen skall i följd af konkurrensen medföra
en betydlig nedsättning af sockerprisen i allmänhet. Jag har
här flera bref, som jag skulle kunna anföra till stöd för denna
åsigt, ocn jag har dessutom, såsom jag nyss nämnde, personligen
hört mig för hos en mängd handlande, och alla hafva de i detta
afseende varit af samma åsigt. Jag säger detta icke för att motverka
nedsättningen af tullen på kaffe, utan endast för att ådagalägga,
att om det finnes skäl för nedsättning af tullen på kaffe,
bör med ännu större skäl en nedsättning af tullen på socker
ega rum.

Man säger — och det har redan här under diskussionen anförts
— att de mindre bemedlade icke skulle få någon afsevärd
nytta af den ifrågasatta tullnedsättningen, och vanligen räknar
man dervid det lilla belopp, som kommer på skålpund eller på

Tisdagen den 6 Maj, f. m.

21 X:o 40.

invånare. Hvar och en torde dock vid närmare eftertanke inse,
att denna beräkning är felaktig; ty det är de stora summorna,
man skall räkna. Här är, å ena sidan, fråga om en summa af
900,000 kronor på kaffetullen, och å andra sidan om en summa,
som, äfven om den förminskning, som Herr Bennich här ifrågasatt,
egde rum, sannolikt skulle uppgå till 1V2 million kronor på
sockertullen. Båda dessa summor utgöra dock tillsammans mellan
2 och 3 millioner, och en sådan skattenedsättning måste ju i allt
fall anses såsom ganska betydlig. Det är klart, att vid en och
samma riksdag eller på en gång aldrig en så stor nedsättning kan
ske, att de obemedlade klasserna deraf skola få någon känbar
lättnad, någon lättnad som de så att säga kunna taga på, utan
den måste ske så småningom, när statsverkets ställning det tilllåter.
Men om man vid hvarje, hvar annan eller hvar tredje riksdag
gör en sådan nedsättning på 1, 2 ä 3 millioner, blir det dock
slutligen mycket och kommer ovilkorligen att lända till gagn för
de mindre bemedlade.

Man har påstått, att andra artiklar bättre skulle lämpa sig
för nedsättning, än kaffe och socker. Men hvilka dessa artiklar
vore, har jag aldrig hört uppgifvas. Om man icke kan detta, men
ej heller vill göra de nu ifrågavarande nedsättningarne, blir resultatet,
att de obemedlade aldrig få någon lindring.

För att ytterligare belysa frågan, huru en dylik tullnedsättning
skulle verka, ber jag att med några siffror få visa, huru förbrukningsskatterna
i allmänhet trycka på den stora massan af
folket och på olika folklager.

Genom de kommunala rösträttstabellerna känna vi, att Vid af
de röstegande har lika stort röstetal som de öfriga v2/13. Detta
utvisar, när man vet, att dessa tabeller äro uppgjorda efter^inkomst,
att 1/1S har ungefär lika stor inkomst som de öfriga n/13.
Tänka vi oss nu en personlig skatt, som utgår till samma belopp
för hvarje individ, lagd på dessa båda folklager, så är klart, att
densamma i förhållande till skatteförmågan måste trycka tolf
gånger så mycket på det fattiga folklagret, som på det rika,
äfvensom tolf gånger mera på hvarje individ af det förra lagret,
mot hvarje individ af det senare.

Eftersom jag nu kommit att tala om de personliga skatterna,
vill jag göra en liten digression med afseende på den ärade
uplandsrepresentantens påstående för några dagar sedan, att jag
icke skulle hafva rätt i min uppgift, att de återstående personliga
skatterna uppgå till 3—4 millioner kronor. Jag har gjort mig
besvär att räkna efter beloppen och dervid funnit, att de, som stå
qvar, enligt skattekomiténs uppgift, utgöra 3,180,000 kronor; men
dertill komma ytterligare några mindre afgifter, som jag förmodar
äfven stå qvar, hvadan jag tror, att jag hade fullkomligt rätt, då
jag sade, att dessa skatter uppgå till 3—4 millioner. Jag hemställer
derför till den ärade talaren, om det icke vore skål att
han skaffade sig bättre reda på sina siffror, innan han med sådan
bestämdhet och mången gång med så mycket öfvermod uppträder
mot olika tänkande, som ofta är fallet.

Tullen å
kaffe.
(Forts.)

N:0 40. 22

Tullen å
kaffe
(Forts.)

Tisdagen den 6 Maj, f. m.

Jag återkommer nu till förbrukningsskatternas olika tryck på
olika folklager. _ Såsom jag nyss nämnde skulle en personlig skatt
i förhållande till skatteförmågan trycka ungefär tolf gånger så
mycket på hvarje individ af det obemedlade, som af det bemedlade
folklagret. Nu står förbrukningsskatterna i afseende på trycket
mycket nära de personliga skatterna. Äfven om man antager,
att den obemedlade blott förbrukar hälften eller fjerdedelen afen
viss artikel mot den bemedlade, så tryckes han dock flere gånger
mera af skatten. Om jag t. ex. tager artikeln socker och antager,
att den obemedlade blott köper en fjerdedel så mycket som den
bemedlade, så trycker skatten dock på honom 3 gånger så mycket,
som på den bemedlade, emedan tre gånger fyra är tolf. Och antager
jag, att han blott köper en sjettedel så mycket, trycker skatten
dock dubbelt så mycket på den obemedlade, som på den bemedlade,
då man tager i betraktande hvarderas skatteförmåga.
Häraf torde framgå, huru hårdt trycket är af förbrukningsskatterne,
och af huru stort värde hvarje lättnad, äfven den allra
minsta, måste vara för de obemedlade folkklasserna.

De finansiella skäl mot dessa skattenedsättningar, som af Utskottet
blifvit anförda, synas mig på ett tillfredsställande sätt
hafva blifvit vederlagda af Herr Statrådet och Chefen för .Finansdepartementet,
och jag vill icke dermed sysselsätta mig, utan anhåller
endast att i förevarande punkt få yrka bifall till Herr Bennichs
reservation, hvilket är liktydigt med bifall till Kongl. Maj:ts
proposition.

HerrWsern, Carl Fredrik: dag anser det omöjligt att stillatigande
förbigå de inkast, som blifvit gjorda mot denna nedsättning
från den synpunkten, att det skulle göra så litet på eu mindre
qvantitet, att man derför icke kan fästa något afseende dervid.
Det är ett påstående, som man oupphörligt får höra och som
kan drifvas hur långt som helst. Jag vill till och med minnas,
att, när det var fråga om nedsättning af tullen på sill, talte man
om hvad det skulle göra på en sill o. s. v.

Jag skall be att här få upptaga ett exempel, som nyss anfördes
af en ärad talare. Han sade, att den föreslagna nedsättningen
skulle göra 2V2 öre per skålpund och således °/8 öre för 1/i
skålpund. _ Detta skulle efter hans förmenande icke kunna föranleda
till billigare pris på sådana små qvantiteter, som de, i hvilka
mindre bemedlade gjorde sina inköp. Nu är dock förhållandet,
att om man tager de omständigheter, som härpå inverka, i betraktande,
exempelvis på de allra minsta qvantiteter, som säljas

1 minuthandel, så finner man att köpmannen skall hafva betaldt
för sitt och sitt folks arbete, för utminuteringen, för hyra af lokal
samt för alla andra omkostnader och dessutom skall hafva en skälig°
vinst. Han beräknar då hvad han skall lägga på l/2 och 1!,l
skålpund efter den grund, att han skall få 5 å 10 öre i avance
pr skålpund, hvilket han i allmänhet, efter hvad jag erfarit, anser
såsom skäligt. Antag nu ett medeltal af t. ex. 8 öre för helt eller

2 öre för 1/i skålpund och att tullen höjes med så mycket som 6

23 Ji.O 40

Tisdagen den 6 Maj, f. m.

-öre för kilogram, hvilket, såsom talaren anmärkte, gör 21/,. öre för
helt och 5/s öre för Va skålpund. Hvad blir då följden? Jo, att
han, alldenstund han icke af köparen af 1/i skålpund kan få ett
bråk af öre, höjer priset för ‘/4 skålpund med ett helt öre och priset
för ett hälft skålpund med 4 öre. Alldenstund deraf endast
2V2 öre deraf åtgå för den högre tullen, så blir hans avance ökad
med IV2 öre och således höjd från 8 till 9’/2 öre. Men en tid derefter
sker åter en nedsättning i tullen med lika mycket som den förut
blef höjd eller 6 öre pr kilogram lika med 2V2 öre pr skålpund och
5/s öre pr qvarts skålpund. Talaren antog då att köpmannen icke
gör någon nedsättning alls och således får en avance af 12 öre
pr skålpund, men jag tror deremot att samma konkurrens, som
förut förmått honom att vara nöjd med en avance af 8 öre pr
skålpund, nu äfven dertill tvingar honom och att han således nedsätter
priset med 1 helt öre pr skålpund. Det beror naturligtvis på konkurrensens
styrka, men omöjligt förefaller det mig att antaga, att han
för hvarje gång först en förhöjning och derefter åter en lika stor nedsättning
egde rum skulle kunna öka sin vinst med 1 öre och således
om dylikt inträffade 10 gånger skulle komma i åtnjutande af
10 öres högre vinst för hvarje fjerdedels skålpund han säljer. Det
finnes intet hinder för honom att sätta ned lika så väl som att
höja priset, men det är här icke fråga om °/B öre eller något annat
bråk för minsta qvantitet utan om hela den handelsvinst, han
har på denna vara, och huru mycket den i följd af konkurrens kan
nedsättas. Nu är förhållandet med kaffe, att det är eu allmänt
känd sak, att import af kaffe hufvudsakligen sker för fraktförtjenstens
skull, och en högst betydlig del af importen göres derföre
af fartygsredare, när de behöfva frakt för sina fartyg. De
två hufvudartiklar, som de importera, när de icke hafva annan
sysselsättning för sina fartyg, äro nemligen salt och kaffe. Vidare
är det kändt, att grossörerna gerna sälja ända till en säck kaffe,
och det finnes på landet personer, som ensamma köpa en hel säck,
eller också slå sig flera tillsammans och dela en säck. Hvarken
importörer eller minuthandlare kunna under sådana förhållanden
hafva annat än en ganska obetydlig vinst på kaffehandel. Vi veta
också, att den konkurrens, som egen rum mellan landthandlande,
vare sig de drifva en större eller mindre affär, är så stor, att, såsom
redan här blifvit anmärkt, man gerna på landet vänder sig
till den, som säljer billigast, äfven om han bor på temligen långt
■afstånd. Detta gör, att man lätt borde kunna tvinga dem att reducera
sina pris. Om allmogen sloge sig tillsammans och säde åt
en landthandlande: “om ni vill sälja varan för det och det priset,
så köpa vi hos eder, men eljest vända vi oss till någon annan",
så skulle han nog rätta sig derefter. Jag tror derför, att en tullnedsättning
å en artikel sådan som kaffe med de försäljningsförhållanden
som gälla för denna vara, ovilkorligen skulle medföra
en nedsättning i priset derå just i följd af den starka konkurrensen.

Jag ber att få tilligga några ord med anledning af det yttrandet
" af Bevillnings-Utskottets ordförande, att bär läge några
framtidsplaner under, i det att man icke skulle vilja sätta ned

Tullen ä
kaffe.
(Forts.)

N:0 40. 24

Tisdagen den 6 Maj, f. m.

Tullen å
kaffe.
(Forts.)

tullen på kaffe, emedan man ville hafva en nedsättning af andra
skatter, hvarmed naturligtvis menas grundskatterna. En talare
tillhörande Bevillnings-Utskottet har redan anmärkt, att detta icke
varit. hans motiv, och jag vill intyga att jag vet flere, för hvilka
det icke varit motivet, men det är ju möjligt att det varit några
andras. Böra vi derföre fördöma dem? Det finnes i allmänhet
två motiv att minska skatter, hvilka begge enligt min tanke äro
fullkomligt göda och giltiga. Det ena är, att skatten är orättvis,
det andra åter är, att man genom dess nedsättning kan åstadkomma
billigare lefnadskostnader för de fattige, och jag tror icke,
att man bör klandra det ena mer än det andra. Jag måste förutsätta,
att de, som ifra för grundskatternas afskaffande, anse dem,
vara orättvisa, och jag kan icke inse, att den enes motiv skulln
vara sämre än den andres. Deremot klandrar jag, när de, som
alldeles icke anse grundskatterna för orättvisa, dock vilja nedsätta
eller afskaffa dem och lägga motsvarande belopp af skatter på
andra klasser än joydegare — hvilket alltid måste blifva orättvist
— blott de få något för försvaret.

För min del är jag böjd för en nedsättning af kaffetullen och
det dels derför, att den historiska rättvisan, som här blifvit påkallad,
kräfver det, ty då vi höjde tullen på kaffe år 1879 på.
grund af då rådande ogynsamma konjunkturer, böra vi icke bibehålla
den vid samma belopp nu, då konjunkturerna äro goda; dels
också derför, att jag i fråga om dessa skattenedsättningar alltid,
när jag finner regeringen gå i en rigtning. som jag öfverhufvud
anser god och rigtig, helst vill följa den och ej vill motsätta mig
dess förslag, emedan jag möjligen kan hafva ännu större förkärlek
för någon annan skattenedsättning; dels slutligen derför, att jag
anser, att svenska folket icke bör beskattas högre än som nödigt är..

. För min del tillstyrker jag således bestämdt bifall till Kong!..
Maj:ts proposition i denna punkt.

Herr Widmark, Carl Olof: Det är ingalunda med någon
angenäm känsla, som jag nu tager till ordet för att söka försvara
Utskottets förslag. Det är nemligen icke angenämt att uppträda
och yttra sig i motsatt rigtning mot de vältaliga stämmor, som
kär. hafva höjt sig för att tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition,
stämmor, till hvilka Kammaren gerna lyssnar. Det kan
ju icke heller vara angenämt att tala emot en skattenedsättning
eller skattelindring.. Jag nödgas dock göra det, derför att den
föreslagna nedsättningen verkligen förefaller mig blott och bart
skenbar för de minst bemedlade, hvilka det ju vore meningen att
här tillgodose. Det är visserligen sant, att hvarje nedsättning
af tullen i allmänhet måste medföra en nedsättning af varans inköpspris,
men det finnes dock en gräns, nedom hvilken en sådan
tullnedsättning icke har något inflytande på försäljningspriset, och
jag tror, att hvar och en lätt skall inse, att eu nedsättning af 6
öre per kilogram knappt kan verka till någon nedsättning t. ex.
af priset på V4 eller V.s skålpund. Jag anser derför, att Utskottets
yttrande, att Utskottet “icke kunnat undgå att draga i tvifvels -

Tisdagen den 6 Maj, f. m.

25 X:0 40.

mål, om verkligen genom den ifrågavarande nedsättningen af kaffetullen
någon ens nämnvärd skattelindring skalle beredas de mindre
bemedlade", är fullt rigtigt och befogadt.

Dernäst har Utskottet såsom ett skäl för afstyrkande fäst sig
vid den omständigheten, att tullintraderna och äfven andra statsinkomster
redan nu visa en tydlig tendens till nedgående. Visserligen
är det sant, att detta till en del motväges af att man har
besparat åtskilliga utgifter, så att öfverskotten blifvit större än
som beräknats, men i motsats mot hvad man hör från ett visst
läger, att svenska folket endast lefver på skuldsättning, vågar
jag påstå, att svenska folket rättar sig efter omständigheterna
och efter sin råd, och att hvarje stagnation eller minskning i rörelsen,
hvarje konjunkturförsämring å de stora artiklarne trä och jern
framkallar genast ett nedgående af inkomsterna af alla extra bevillningar.
Då nu detta är en allmän lag, och då konjunkturerna
för tillfället äro dåliga, så kan denna minskning i stället för att
vara tillfällig och öfvergående blifva växande, och den omständigheten,
att vi nu reglera staten för år 1885 gör att jag tycker, att
denna beräkning är ännu svårare att uppgöra, då man ej vet hvad
framtiden bär i sitt sköte, hvadan ock försigtigheten bjuder att icke
skatta inkomsterna för högt.

Skulle man nu vidtaga en tullnedsättning på kaffe, skulle ett
sådant beslut visserligen mottagas med tillfredsställelse, men om
det sedan om ett eller annat år skulle visa sig nödigt att åter
höja tullen, så är jag lifligt öfvertygad, att det svaga bifallet nu
skulle då mer än motvägas af en storm af ovilja öfver förhöjningen.

Dessa äro de skäl, som hafva varit gemensamma för mig och
Utskottet, men jag har också haft ett annat skäl att afstyrka den
Kongl. propositionen, ett skäl som icke finnes upptaget i Utskottets
betänkande.

I det fallet vill jag föra herrarne till minnes det sakrika yttrande,
som afgafs af en talare på östgötabänken, då det var fråga
om en lindring i grundskattebördan. Denne ärade talare ådagalade
tydligt och klart, att våra besparingar egentligen och hufvudsakligast
hafva uppkommit genom besparingar på åtskilliga utgifter,
i det att anslag blifvit nekade för eu del vigtiga behof.
Men dessa behof munte fyllas, och huru mycket lättare är det ej
att tillfredsställa dem, om tillgångar finnas, än om man derför
måste gripa till nya skattetitlar, som icke förut varit begagnade.
Jag vill i detta hänseende blott påminna om den storm af ovilja,
som vid förra riksdagen höjde sig med anledning af förslaget att
använda stämpelskatten i något vidsträcktare mån än hittills. Det
går sannerligen icke lätt för sig att införa nya skattetitlar. Derför
synes det mig oklokt att röra vid dessa finanstullar, då så
mångahanda behof finnas att fylla. Så t. ex. hafva vi en blott
halffärdig fästning, som ej på flera decennier kan blifva färdig
med det anslagsbelopp, som nu årligen anvisas dertill. Och denna
fästning saknar dertill kanoner, och vi säga, att vi icke hafva
råd att bestycka den. Här blåser i orden en särdeles god vind

Tullen å
kaffe.
(Forts.)

K:0 40. 26

Tisdagen den 6 Maj, f. m.

Tullen å
kaffe.
(Forts.)

för flottan, och man är angelägen att visa den sin välvilja, sägande
att der ligger fäderneslandets räddning i farans stund, men när
det kommer i fråga att votera anslag dertill, ser man icke orden
följas af handling. Detta har varit det särskilda skal, som bestämt
mig för att afstyrka Kongl. Maj:ts proposition.

Här har under diskussionens lopp blifvit framhållet, att ett
annat skäl skulle ligga bakom, nemligen det, att man genom samlande
af medel i statskassan ville hafva tillgångar till en afskrifning
af grundskatterna o. s. v. och lindring i skattebördorna för
allenast en samhällsklass på de öfrigas bekostnad. Något sådant
bakskäl — jag försäkrar det — har icke funnits hos mig. Deremot
har jag icke kunnat vara blind för, att en omorganisation
af vår härordning kräfver stora utgifter, och att det är mycket
lättare att kunna göra en sådan, om medel finnas tillgängliga, än
i motsatt fall Jag

anhåller om bifall till Utskottets förslag.

Herr vice Talmannen: Då det synes mig vara fullständigt
ådagalagdt, att statsverkets ställning för närvarande är så gynsam,
att en skattenedsättning med allt skäl från den synpunkten
kan ske, tror jag icke, att det finnes något, som lämpar sig bättre
för en sådan skattenedsättning, än tullen å de stora konsumtionsartiklarne
och bland dem i första rummet kaffet. Det lärer väl
icke kunna bestridas, att denna tullnedsättning kommer i hög grad
de konsumerande till godo, och att detta tillgodokommande sträcker
sig ända till de minst bemedlade. Konkurrensen i fråga om socker
och kaffe är så stark, att det icke är möjligt annat, än att hvarje
på nedsättning af kostnaden inverkande omständighet der skall
taga ut sin rätt. Och detta gäller, såsom äfven en föregående
talare visade, i den ojemförligt största delen af vårt land och så
allmänt, att, der förhållandet är annorlunda, sådant har sin grund
i alldeles särskilda förhållanden. Jag anhåller derför om bifall till
Kongl. Maj:ts förslag och vill särskild! fästa Kammarens uppmärksamhet
på vigten af att göra ett sådant medgifvande, då den skatt,
hvilken drabbar mest de förmögnare klasserna, och som förhöjdes
vid 1879 års riksdag, eller tilläggsbevillningen, redan är afskaffad,
och att det är just från den riksdagen, förhöjningen å kaffetullen
härstammar.

Herr Forssell, Otto Herman: Jag har begärt ordet i
denna fråga endast för att fästa uppmärksamheten på ett med det
förevarande likartadt fall i vår finansförvaltning, som inträffade
för 22 år sedan. Det må gälla hvad det kan. År 1862, då Kongl.
Maj:ts proposition till Riksdagen skulle utai’betas, var Finansministern,
Friherre Gfripenstedt, sjuk, så att jag såsom dåvarande
expeditionschef i Finansdepartementet fick mig anförtrodt att uppgöra
budgeten. Det visade sig då, att, sedan alla af Kongl. Maj:t
begärda anslag blifvit beräknade — och dessa stego till betydliga
belopp och blefvo äfven beviljade — så återstod ändock ett öfverskott
af 1,100,000 kronor årligen, hvarmed inkomsterna under den

Tisdagen den 6 Maj, f. m.

27 >:0 40.

stundande treårsperioden öfverstego utgifterna. Jag anmälde detta
förhållande för Friherre Gripenstedt och frågade, om icke man
skulle med anledning deraf nedsätta eller afskaffa tullen på åtskilliga
artiklar. Men då log Friherre Gripenstedt. “Nej,“ —sade
han — “det skola vi icke göra. Detta är blott ett tillfälligt öfverskott.
Yi skola akta oss att minska inkomsterna, ty då kan det
hända, att det vid nästa statsreglering uppstår brist." “Hvad
skall man då skrifva i Kongl. Maj:ts proposition?“ frågade jag.
“Vi skrifva blott" — sade han — “att vi ställa dessa 1,100,000
till Kiksens Ständers förfogande." Och så skedde äfven. Så gick
det till då. Och hvad visade erfarenheten? Jo, vid 1865 års riksdag
uppstod brist och mycket stor förlägenhet, huru man skulle
få debet och credit att gå i hop.

År det nu så, att man får antaga, att denna tillfälliga ökning
af inkomsterna skall räcka mer än ett år, så må man väl i alla
fall uppskjuta med skattenedsättningen åtminstone till nästa riksdag
och icke nu fjeska åstad och nedsätta skatter på grund af
ett tillfälligt öfverskott. Jag yrkar utslag å Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Dahl: Då jag nyss kanske allt för länge tog Kammarens
välvilliga uppmärksamhet i anspråk, skall jag nu icke blifva vidlyftig,
helst som Kammaren af min reservation kan tydligen finna
både hvad jag vill och hvarför jag vill det.

Det bör, enligt mitt förmenande, vara för eu hvar temligen
tydligt, att ställningen för våra industriidkare och för arbetsklassen
i allmänhet har försvårats genom minskad tillgång på
arbete, på samma gång deras lefnadskostnader ej mindre än produktionskostnaderna
stegrats genom finanstullarne. Jag skulle således
gerna se eu minskning i förbrukningsskatterna. Dock kan
jag icke dela deras mening, som anse, att genom en nedsättning
ensamt i kaffetullen, med ett par öre på skålpundet, något synnerligt
skulle vara vunnet till fördel för dessa klasser. När en vara
vexlar i pris så mycket som mellan 52 öre och 1 krona 8 öre
skålpundet, kan jag icke föreställa mig, att ett par öres nedsättning
i tullen på skålpundet skulle vara af någon synnerlig betydelse
för den stora förbrukande allmänheten, åtminstone icke för
den del, som måste inköpa varan i mycket små partier.

Deremot har jag den erfarenheten, att äfven den minsta nedsättning
i sockertullen har det inflytande, att varan kommer att
säljas billigare just till följd af den konkurrens, som eger rum
mellan den utländska och inhemska tillverkningen. Och skulle än
derigenom en minskning i statsinkomst uppstå, så skulle derigenom
å andra sidan en deremot svarande fördel tillkomma alla de förbrukande
klasserna. En nedsättning i tullen å kaffe skulle deremot,
enligt hvad jag befarar, endast tillgodokomma den s. k.
medelklassen och i främsta rummet detaljhandlande. För mig är
det hufvudsaken att vinna någon lindring i skatterna för våra arbetande
klasser, och då denna afsigt kan anses blifva vunnen äfven
genom bifall till Herr Bennichs reservation, skall jag för närvarande

Tullen å
kaffe.
(Forts.)

?i:o 40. 28

Tisdagen den 6 Maj, f. in.

Tullen å
kaffe.
(Forts.)

icke påyrka bifall särskildt till min reservation, för att ickederigenom
tillvägabringa eu splittring mellan dem i Kammaren,
som skulle vilja medgifva samtidig lindring i tullen på båda artiklarne.

Herr Björnstjerna: När, såsom nu är händelsen, statsverkets
tillgångar äro större än som behöfves för statsutgifternas betäckande,
ligger det väl nära till hands, att man bör vidtaga den åtgärden
att nedsätta skatterna, likasom det å andra sidan är nödvändigt,
då tillgångarne äro otillräckliga, att skatterna ökas. Inga
skatter äro så lämpliga för sådant höjande och sänkande som
finanstullarne. Detta har också skett många gånger förut. Utskottsbetänkandet
utvisar, att tullen å kaffe utgjort under åren

1831—184B........................ 9 öre.

1846-1852........................ 10 „

1853—1857........................ 8 „

1858-1866........................ 10 _ „

allt per skålpund, äfvensom att kaffetullen vid 1867 års riksdag i
anseende till då uppkommen statsbrist höjdes till 12 öre, men år
1872, sedan statsverkets ställning förbättrats, åter nedsattes till 10
öre för att år 1879 ånyo höjas till dess nuvarande belopp af 11
öre. Den praxis, som sålunda följts, är utan tvifvel den rigtiga,
att man nemligen skall med dessa tullar söka balansera förhållandet
mellan statens inkomster och utgifter.

Men — sade en ärad talare nyss — dessa nedsättningar komma
icke konsumenten till godo. Hvem komma de då till godo?
När förhöjningar å tullsatser gång efter annan skett, då är det alltid
den skattdragande, som betungas, heter det, då får han betala
varan dyrare. Skulle priset sedermera icke sjunka, när tullen
nedsättes, men å nyo ytterligare stiga vid nästa tullförhöjning o. s.
v., måste ju slutligen efter derå sådana höjningar och sänkningar
i tulltaxan varans pris växa till ett oerhördt belopp. Mig synes
detta vara ett högst besynnerligt resonnement.

En talare ville i stället nedsätta afgifterna på sjöfarten.
Mycket talar derför. En annan talare ville göra afbetalningar å
statsskulden. Detta är också tänkvärdt, men några sådana förslag
föreligga ej nu. En tredje ansåg att vi borde använda det befintliga
öfverskottet till förstärkandet af vårt försvar, men alla, åtminstone
de allra flesta, förslag i denna rigtning, som af regeringen
framstält3, hafva ju blifvit af Riksdagen afslagna. Utskottet
har dröjt till sista stund för att se, om Riksdagen skulle finna
något annat sätt att använda dessa medel. Men det har Riksdagen
icke gjort. Den har tvärt om gjort så stora afprutningar å de
af Kong!. Maj:t äskade anslagen, att derigenom uppstått ett öfverskott
af mer än en million kronor utöfver hvad Kongl. Maj:t beräknat.
Hvad skall man då göra med detta öfverskott? Skall
man fortfarande låta folket betala högre skatter, än som erfordras,
blott för att hafva nöjet att lägga öfverskottet i en kassa.

Eu talare på hallandsbänken upptog till bemötande hvad ordföranden
i Utskottet i början af dehatten yttrade om, att det skulle

I

Tisdagen den 6 Maj, f. m. 29

ligga några baktankar under Utskottets förslag att vägra den ifrågasatta
skattelindringen. Han förklarade dervid, att några sådana
baktankar icke funnos. Jag hörde honom likväl i Bevillningsutskottet
yttra, när det var fråga om nedsättning i brefportot,
att han icke ville gå in derpå, förrän landtmännens bördor blifvit
lindrade. Detta yttrande föranledde mig att tro, att äfven här
några baktankar kunde förefinnas; men nu hör jag att så icke är
förhållandet, åtminstone hos honom, hvaraf jag sluter att han för
sin del endast hyste sådana baktankar, när det gälde brefportot.

Man fruktar, att statens inkomster skola sjunka i väsentlig
mån i år, derföre att tullinkomsterna under de tre första månaderna
nedgått betydligt, och särskildt beträffande artikeln kaffe,
hvaraf importerats under de tre första månaderna af detta år allenast
1,192,000 kilo mot 3,661,000 kilo under samma tid 1883 och 2,323,000
kilo under samma tid 1882. Denna minskning är ju emellertid en
naturlig följd deraf, att Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen en nedsättning
i kaffetullen. Det är ju alldeles naturligt, att man under
afvaktan på beslutet importerar så litet som möjligt.

Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Friherre Flin eko wström: Jag skall söka att fatta mig så

kort som möjligt i denna fråga.

Herr Statsrådet och Chefen för Finansdepartementet har ganska
noga framhållit den regeln, att vid förhöjning af tullen på en vara
dess pris vanligen stiger i detaljhandeln mer än tullförhöjningen
utgör, och deri har han rätt. Men derefter sade han, att det förhåller
sig på samma sätt vid nedsättningar i tullen på en vara,
så att till följd deraf försäljningspriset i detaljhandeln sjunker mer
än som motsvarar tullnedsättningen. Deri har han deremot uppenbarligen
orätt!

Herr Wallenberg har äfven framhållit denna sats och gjort det
på ett sätt, som visserligen visar hans öfverlägsenhet i den större
finanspolitiken, men å andra sidan äfven ådagalägger att han helt
och hållet har förgätit den mindre detaljhandeln och har mycket
litet reda på den saken. Derom kan jag försäkra honom. Och
jag ber Herr Wallenberg vara god, när han kommer hem, fråga
sin älskvärda husfru, som säkert har noga reda på dessa förhållanden.
Hon skall säkert lika bra som jag kunna visa, att när
tullen nedsättes på en vara, priset å densamma i detaljhandeln
sällan faller i samma proportion, om ens i någon enda män. Jag
har, sedan jag fick hushåll, i 24 år haft noggranna räkenskapsböcker
deröfver så val i Stockholm som i landsorten, der jag en
eller annan gång nödgas hos detaljhandlande taga mina behof;
och jag kan försäkra herrarne, att ehuru kaffetullen under dessa
år många gånger nedsatts, man likväl icke enligt dessa böcker öfver
detaljköpen kan finna någon motsvarande skilnad i försäljningsprisen.
Den rabatt å priset, som man kunde vänta sig, hafva
detaljhandlandena i stället strukit, i sina egna fickor. Nu är åter
fråga om en tullnedsättning af 900,000 kronor å artikeln kaffe; men

N:<> 40.

Tullen å
kaffe.
(Forts.)

N:o 40. so

Tisdagen den 6 Maj, f. in.

Tullen å
kaffe.
(Forts.)

de fattiga konsumenterna få icke något godt häraf vid sina uppköp
— det kan jag försäkra herrarne!

Det är något egendomligt för alla de herrar, som i dag försvara
denna nedsättning på kaffetuilen — Herr Finansministern
dervid inbegripen -— att de stödja sig derpå, att vi nu händelsevis
hafva ett tillfälligt öfverskott i statskassan. Och hvad som är
ännu märkvärdigare är, att Herr Finansministern vill begagna sig
af vår hushållsaktighet och sparsamhet rörande riksbudgeten vid
denna riksdag för att nu få denna nedsättning till stånd och dervid
beräknat dessa besparingar till omkring en million kronor,
hvilket belopp alltså skulle finnas att tillgå till bestridande af
samma nedsättning. Han är visserligen i det fallet mycket god)
och han liknar härvid Herr Bennich, som äfven tog sig an detsvenska
folkets talan — eget nog! Jag tror dock att dessa båda
herrar något litet misstagit sig om detta svenska folks åsigter i
denna fråga. Det är eget, att höga förtroendeembetsmän, statsråd
m. fl. föra i denna fråga svenska folkets talan, under det att vi,
som väl egentligen stå närmare detta svenska folk till följd af
våra sysselsättningar och — om jag så får säga — lidanden, anses
icke alls känna till detta svenska folk. Jag tror att, på få undantag
när, det åtminstone i Utskottet varit de mindre bemedlade,
som tillåtit sig det beslut, hvilket jemväl blef Utskottets rörande
denna kaffetull. Jag tror, att äfven vi kunna göra anspråk på att
känna till förhållandena hos de mindre bemedlade klasserna.

En egendomlighet, som jag icke kan förklara — han må göra
det sjelf, om han förmår — är Herr Wmrns uppträdande i denna
fråga. Han har, såsom naturligtvis var att vänta, förklarat sig
för Kong], Maj:ts proposition. Men om man läser på sid. 13 i
detta betänkande angående artikeln “té“, så finner man att Herr
Wsern i sin motion om en högst betydlig nedsättning i tullen på
denna artikel såsom motiv för denna nedsättning anfört bland annat
“hurusom té i ännu högre grad än kaffe förtjenade. att göras
tillgängligt för den fattigare befolkningen i vårt land. Äfven om
det i större ymnighet förtärdes, medförde nemligen té likväl icke
den fara för helsan, som hvarje öfverdrift i kaffedrickning oundvikligen
framkallade och hvarom läkare upplyst, att i flere delar
af landet öfverdrifven förtäring af kaffe föranledt sjukdomar, hvilka
så allmänt förekomme, att de hotade att grundlägga ett svaghetstillstånd
hos hela befolkningen derstädes". Det är ganska eget,
att när man vill puffa för tétullens nedsättande, påstår man att
kaffet är ohelsosamt; men då det är fråga om kaffetullens minskande,
då förordar man en sådan åtgärd''för att derigenom framkalla
ökad import och ökad konsumtion af en vara, som, enligt
hvad man sjelf påstår, är skadlig för hela folket. Jag kan icke
förstå en sådan logik.

Det är sagdt, att kaffetullen bör nedsättas, derföre att den är
låg i andra länder. Jag har gjort mig mödan att se efter, huru
dermed sig förhåller; och om jag undantager Danmark, der kaffetullen
är 12 1 2 öre och Belgien, der den utgör 211/3 öre per kilo,

Tisdagen den 6 Maj, f. in.

31 N:o 40.

så finner jag, att i de flesta öfriga europeiska länder denna tull
är vida,högre än hos oss. Den uppgår

i Österrike till............................................................... 42,7 öre,

„ Tyskland „ ............................................................... 34,8 „

„ England „ ............................................................... 25,20 „

„ Frankrike „ ............................................................... 95,ss „

„ Italien „ ............................................................... 56,so „

och „ Ryssland „ ............................................................... 43 öre,

allt per kilo räknadt. I Sverige utgör den nuvarande tullsatsen
26 öre per kilo; och nu är det ifrågasatt att sänka densamma till
20 öre. Herrarne se af dessa siffror, att de flesta öfriga europeiska
staterna, med de två undantag jag nyss nämnde, hafva betydligt
högre tull på kaffe än här är föreslaget. Att på detta sätt
på en gång skänka bort en statsinkomst af 900,000 ä 1,000,000
kronor tyckes mig vara temligen obetänksamt. Och jag förvånar
mig öfver att vår höge generaldirektör för tullverket har kunnat
förorda eu så stor nedsättning i tullen, då han bättre än vi alla
andra bör veta, att vi hafva lidit eu förlust på tullen under det
nyss tilländagångna qvartalet till det betydliga beloppet af 250,000
kronor. Och hvem kan veta huru det kommer att gå under årets
öfriga qvartal. De finansiella förhållanden, jag här talat om, höra
visserligen icke till de storfinansiella, hvilka representeras af Herr
Wallenberg, utan till dem, som representeras af oss jordbrukare
och hemmansegare. Yi veta nog, hvar skon klämmer, och att den
dåliga skörd vi i fjol hade och som — det kan jag försäkra — var
mycket sämre än Statistiska byråns uppgifter utvisa, länge ännu
komma att sträcka sina verkningar öfver våra finansiella förhållanden,
äfven om vi i år få en god skörd. Och hvem svarar oss
för, att skörden blifver god i år. Yi hafva nu visserligen haft 8
dagars välgörande regn, men för huru många faror är icke skörden
utsatt, innan den blifver inhöstad i ladorna. Det kan derföre
vara godt att hafva en sparad penning af 5, 10 ä 12 millioner kronor
att tillgå för att tillgodose de stora frågor för dagen, som här
blifvit vidrörda, och andra vigtiga frågor, som nog i sinom tid
framkomma. Må vara att Herr Bennich låter något sådant framskymta
i sin slingrande reservation, säkert är emellertid, att penningar
behöfvas för andra stora frågor, vigtiga humanitetsfrågor,
som stå på dagordningen och icke kunna lösas utan penningar,
mycket penningar.

Jag hade ännu myckel? att tillägga i denna fråga; men jag
skall inskränka mig till allenast ett par ord, med anledning af två
reservationer, som bifogats denna punkt och som äro märkliga, derföre
att de afgifvits den ena af frihandelns och den andra af protektionismens
standarförare, Herrar Bennich och Dahl. De påminna —
dessa båda reservationer—omen vacker bild, som jag tillåter mig
anföra från paradisets lustgårdar, huru som nemligen der ulfven
och lammet gingo på samma sida om floden och betade på samma
äng. Det finnes icke någonting, som så mycket har rappelerat mig
om denna jordens första tid som just dessa båda reservationer.
Jag har fåfängt sökt förklara, för mig Herr Dahls åsigt, då jag läser

Tullen å
kaffe.
(Forts.)

JST:o 40. 32

Tisdagen den 6 Maj, f. m.

Tullen å
kaffe.
(Forts.)

hans reservation. Han vill hafva nedsättning i tullen på både kaffe
och socker. Och Herr Bennich i sin slingrande reservation tyckes
äfven antyda på socker i bakgrunden och på kaffe alldeles bestämdt,
ty kungen har ju föreslagit det! Men nu har Herr Dahl
i sitt anförande så till vida förklarat sin mening, att när han icke
kan få nedsättning i både kaffe- och sockertullen, hvilket han finner
vara omöjligt att åstadkomma vid denna riksdag, så vill han icke
hafva någon nedsättning i tullen på kaffe. Således får Herr Bennich
gråta öfver att han icke får lammet med sig.

Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.

Herr Pettersson, Per: Den nu ifrågasatta nedsättningen i

tullen på kaffe säges vara framstäld af ömhet för de mindre bemedlade
folkklasserna, hvilka skulle af dessa inkomstskatter proportionaliter
hardt tryckas. Men nu är frågan denna: äro verkligen
dessa förbrukningsartiklar en nödvändighetsvara? Då måste
åtminstone en stor del af den befolkning, som bor i den trakt,
hvarifrån jag är, snart sätta lifvet till, tv det hör till sällsyntheten
att de der förekomma i bruk, och för några år tillbaka fans
i hela byar icke en enda kaffekokare. De kunna således icke
vara så synnerligen nödvändiga för de mindre bemedlade klasserna.
Hvad dessa senare beträffar, tror jag äfven, att deras
styrka och sanitära förhållande i allmänhet skulle förbättras, om
de besutte en högre skatteförmåga, om de förskaffade sig den
mycket mera stärkande näringen ifrån ladugården, hvarigenom
ladugårdsprodukterna skulle stiga i pris, hvilket åter skulle hafva
till följd, att innehafvarne af jordbruk skulle blifva i tillfälle att
bättre förbruka t. ex. hafre här hemma, i stället för att de nu för
lågt pris exportera ut den t. ex. till England. Jag tror icke, att
det är nationalekonomiskt nyttigt hvarken för jordbrukaren eller
folket att exportera ut hafren och sedan ersätta den med sådana
saker, som icke äro nödvändiga, utan hvilkas nytta fastmer är
tvifvelaktig. Man talar så mycket om dryga skatter i vårt land.
Jag vill här vid lag erinra om en gammal mans ord, som jag tror
äro ganska rigtiga, nemligen att de drygaste skatterna i vårt land
äro de, som vi pålägga oss sjelfva genom vår fåfänga och njutningslystnad.
Om vi beakta detta, så tror jag att vi icke böra
uppmuntra till förbrukande af sådana saker, som icke äro nödvändiga.
Skulle någon besparing uppstå och tillgångar i statskassan
finnas, nog finnes det behof för deras användande. Jag instämmer
i Utskottets förslag.

Herr Casparsson: Jag skall blott yttra några få ord med

anledning af den tillvitelse, jag fick mottaga af en talare på kronobergsbänken,
att jag i mitt anförande härom dagen skulle hafva
utvecklat ett mod, som öfversteg det tillbörligas och tillständigas
gräns. Jag vill icke vara domare i egen sak, men om jag visat
ett i någon mån klandervärdt mod, har sådant antagligen skett
under påverkan af det samma mod, talaren sjelf utvecklat, när
han i sin motion angripit vårt största historiska minne. Hvad

Tisdagen den 6 Maj, £, m.

33

Sf:0 10.

angår hans siffror, har jag hittills icke ingått i granskning af andra
än den uppgift han meddelade om de personliga skatterna, nemligen
att de uppgingo till 3 å 4 millioner, hvarvid jag sade, att han
härutinnan “förmodligen“ misstagit sig. Han har nu gifvit mig en
detaljerad uppgift på dessa personliga skatter, som enligt denna
uppgift skulle uppgå till 8,180,000 kronor. Jag är icke i tillfälle
att nu granska och vågar således icke bestrida denna summas rigtighet,
men jag vill endast anmärka, att af dessa skatter ingå till
statens behof icke mer än mantalspenningarne, 629,000 kronor. De
återstående äro dels sjukvårdsafgiften, som ingår till länets sjukvård,
dels sådana, som gå till presterskapets aflöning, kyrkobetjeningen
eller folkskolan, och således äro helt och hållet afsedda för
kommunala behof. Hvad särskildt den personliga afgiften till
presterskapets aflöning beträffar, vill jag erinra den ärade talaren
derom, att den har blifvit bestämd till en fast afgift, just för att
lindra det bidrag, som förr utgick till presterskapet i form af
sportler vid tillfälliga förrättningar, såsom begrafning, dop, bröllop
o. s. v.

Hvad sjelfva saken beträffar, så, när det vid 1879 års riksdag
var fråga om förhöjning af tullen på kaffe, talade jag för denna
förhöjning, men säde tillika, att när statens inkomster tillåta att
nedsätta denna tull, jag då skulle rösta för en sådan nedsättning.
Till följd af denna uppfattning, som jag anser vara rigtig, vill jag
nu biträda det förslag, som Kongl. Maj:t här har framlagt. Att
Kongl. Maj:ts regering, huru som helst den än handlat, skulle utsätta
sig för klander, var naturligt, ty hade icke förslag om kaffetullens
nedsättning framlagts, då hade naturligtvis klander icke
heller uteblifvit. För min del är jag regeringen tacksam för det
förslag till skattenedsättning, som nu är i fråga, och anhåller, för
min del, om bifall till detsamma.

Friherre Barnekow: Då mitt namn står antecknadt bland
reservanterna vid denna punkt, skall jag be att få med några ord
angifva min ställning i denna fråga. Liksom en föregående talare,
hvilken yttrade sin förvåning öfver att två så olika tänkande som
Herrar Bennich och Dahl, hafva reserverat sig i samma sak, har
äfven jag funnit detta egendomligt och ansett mig för den skull
icke kunna instämma i någon af deras reservationer, utan, när
man frågade mig, anhöll jag endast att få antecknas som reservant
utan att vidare utveckla min åsigt. Jag har nemligen tagit saken
helt enkelt hvarken i “storfinansielt" eller “storpolitiskt“ hänseende.
Jag har tänkt sålunda: här är ett öfverskott af medel i
statskassan, huru skola dessa medel användas; skall jag lägga dem
på hög för att bilda fonder; eller skola vi använda dem på det
sättet, att vi lindra bördorna för de skattdragande? Dervid har
jag kommit till det resultat att, när öfverskott fins, då bör jag
möjligen använda detta öfverskott till att nedsätta skatterna. Nu har
en talare sagt, att om jag nedsätter tullen aldrig så mycket, de konsumerande
det oaktadt icke få någon lindring. Men, mina herrar,
Första Kammarens Prof. 1884. N:o 40. 3

Tullen å
kaffe.
(Forts.)

N:o 40.

34

Tisdagen den 6 Maj, f. m.

Tullen å då skulle vi ju nu hafva en inkomst, som ingen betalar. .Detta är
(Forts'') och då jag icke kan tänka mig möjligheten att handels 01

s''^ mannen skulle betala dessa penningar, så måste i sista hand den
konsumerande allmänheten vara den, som betalar denna skatt. Jag
har icke varit med om denna nedsättning i kaffetullen, för att våra
handelsmän skulle förtjena mera penningar, utan emedan jag hoppades,
att den skulle komma de konsumerande till godo. Huru
mycket vi än diskutera om hvem som i sista hand komme att
betala tullen, konsumenten, producenten eller mellanhanden, såkomma
vi derom aldrig öfverens, och alla anse vi oss, då det är frågan
om antingen att borttaga en tull eller pålägga en ny sådan,
såsom värma vänner till den fattige arbetaren, och är det endast
för hans skull, som tullen påiägges eller borttages, så är det äfven
vid detta tillfället. En talare har här i dag sagt, att det är de,
som stå folket närmast, som önska kaffetullens bibehållande, men
något bevis derför har han ej kunnat anföra, ty skulle det vara
Andra Kammarens ledamöter, så finnas inom Bevillnings-Utskottet
bland dem äfven de, som önska nedsättning af kaffetullen, och
bland Första Kammarens ledamöter finnas åter de, som önska bibehållande
af tullen. Frågar man arbetaren sjelf, så tror jag visst
att på ett arbetaremöte här i Stockholm har uttalats den önskan,
att tullen på kaffe skulle nedsättas, och möjligen att arbetaren
sjelf bättre än vi här vet hvad som för honom är gagneligt, och
skulle man döma härefter, skulle de som önska tullnedsättningen
i motsats till Friherre Klinckowströms uppfattning stå folket närmare
än det andra partiet.

Medan jag har ordet, skall jag be att få bemöta en annan
talare, som påstod, att de drygaste skatter, vi hafva, pålägga vi
oss sjelfva genom vår fåfänga och njutningslystnad. Om den ärade
talaren hade jordbruk, skulle han nog finna, att det är helt andra
skatter, som äro de drygaste. Detta har jag sökt visa tvenne
gånger under denna riksdag, nemligen att på jorden hvila våra
drygaste skatter.

Jag har velat biträda detta förslag endast derföre, att jag
anser, att, när det finnes öfverskott af medel i statskassan, man
bör, om möjligt, använda dem till att lindra skattebördan, och för
närvarande anser jag det vara möjligt. Jag yrkar derföre bifall
till Kongl. Maj:ts förslag.

Köp hördes nu på proposition.

Herr Peyron: Jag skall icke strida om, huru vida och till

hvilken grad den ifrågasatta nedsättningen på kaffetullen verkar
till förmån för de mindre konsumenterna eller icke, ty jag tror,
att det blir mycket svårt att räkna ut, huru mycket de få sig
till godo genom en nedsättning af cirka 21/1 öre per skålpund på
kaffetullen. Men det oaktadt vill jag påstå, att konkurrensen nu
för tiden till den grad gör sig gällande icke blott i Stockholm
och öfriga städer, utan äfven i landsorten och hos landthandlarne,
att priset tryckes ned, och konsumenten således måste hafva någon

Tisdagen den 6 Maj, f. m.

3B

N:o 40.

fördel, i den mån som tullen nedsättes. Men hvad betyder en
tullnedsättning af cirka 21/, öre på en sådan artikel som kaffe,
hvilken så fluktuerar på verldsmarknaden, att den på ett år kan
vexla 30 till 40 procent i pris? Priset på en sådan artikel påverkas
af något helt annat än en förhöjning eller nedsättning på
några öre på tullen. Från den synpunkten regleras således, efter
mitt förmenande, prisförhållandena mycket obetydligt.

Deremot är jag, för min del, för den ifrågasatta tullnedsättningen
ur principiel synpunkt, ty jag vågar påstå det vara en
rigtig grundsats, att, när staten har rikliga tillgångar och öfverskott,
bör den medgifva lindring i de skatter, som mer eller mindre
trycka de obemedlade. Om med våra nuvarande rika tillgångar
vi icke skulle sätta ned några skatter, sådana som dessa,
så blir det svårt att åter kunna höja dem, då sedermera dåliga
tider komma, och de inträffa nog ganska snart. Hvarifrån skall
man då taga de erforderliga skatterna? Jo, då tillgriper man
stämpelskatten och så kalladt “Grebuhr11; då lägger man skatt på
handeln, industrien och sjöfarten, men jag vill fråga, om det kan
vara rättvist och billigt.

På dessa skäl kommer jag att rösta för bifall till Kongl. Maj:ts
proposition.

Herr Bennich: Jag anhåller att få säga blott några ord med

anledning af den siste talarens anförande derom, att till följd deraf,
att kaffepriset varierade på verldsmarknaden, tullsatsen icke skulle
verka på priset här hemma. Han begick det stora felet i sin kalkyl,
att han förbisåg, att tullen är ett tillägg till verldsmarknadspriset.
Detta må nu vara lägre eller högre vid olika tillfällen, så blir ju
alltid tullen ett tillägg i detta pris och verkar således alldeles det
samma, d. v. s. till förhöjning eller nedsättning i verldsmarknaden.
Detta är alldeles klart.

Jag ber att vidare endast få tillägga, att, om här finnas några
“alfvar11, vare sig i fårakläder eller icke, så måste det väl vara
de, hvilka älska att onödigtvis beskatta svenska folket, och dit
hörer icke jag.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde Herr (Trefven och
Talmannen enligt de derunder framstälda yrkandena propositioner,
först på bifall till Utskottets förevarande hemställan och sedan på
afslag derå och bifall till Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning,
samt förklarade sig finna den senare propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad.

Flere ledamöter begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande
lydelse:

Den, som bifaller andra punkten i Bevillnings-Utskottets betänkande
N:o 7, röstar

J a j

''fullt<n å
kafle.
(Forts.)

J»:0 40. 30

Tisdagen den 6 Mars, f, ni.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås punkten och bifalles Kongl. Maj:ts i ämnet
gjorda framställning.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—57;
Nej-89.

3 punlden.

Bifölls.

Tullen ä 4 punkten.

.meker.

Herr Bennich: Ehuru, efter den utgång, frågan om kaffetullen
nyss fått, det är mycket liten utsigt, att Kammaren skall
vara villigare att medgifva en skattenedsättning på socker, kan
jag dock icke underlåta att, i öfverensstämmelse med de åsigter,
jag förut uttalat, och som finnas i min reservation uttryckta, yrka,
att tullsatsen för socker, raffineradt, och oraffineradt, icke mörkare
ap N:o 18, blifver nedsatt till 29 öre, och oraffineradt, mörkare än
sistnämnda nummer, till 20 öre, allt per kilogram. Jag behöfver
icke vidare utveckla skälen för detta mitt yrkande, det skulle i
alla fall icke tjena till någonting, sedan Kammaren visat sig döf''
för alla billiga anspråk på en skattelindring, der anledning att
medgifva en sådan varit så bjudande som för närvarande.

Herr Mankell: Jag skall blott anhålla att, på grund af hvad
jag i den föregående punkten hade äran att yttra, få instämma
i den reservation, som Herr Bennich afgifvit.

Friherre Klinckowström: Oaktadt den uti nu föreliggande
punkt 3:o ifrågasatta nedsättning i tullen på socker icke uppstått
till följd af en Kongl. proposition, har emellertid en mycket värderad
medlem af denna Kammare, som utan tvifvel eger ett stort
inflytande, yttrat sig för denna nedsättning. Att mången, som
skulle vilja hafva nedsatt både socker- och kaffetullen, nu ogerna
skall nedsätta tullen enbart på socker, det har redan Herr Bennich
låtit förstå, och jag tror, att han har en fin känning om opinionen
i denna Kammare nu mera — han hade det icke före den sista
voteringen! Jag vill emellertid icke hafva låtit detta tillfälle gå
mig ur händerna för att upplysa Kammaren om förhållandet med
denna tull på raffineradt socker i några af de förnämsta kulturländerna
i Europa. Om vi således jemföra tullen på socker, sådan
den nu befinnes i öfriga länder, är det, tror jag, endast två stater,

37 N;o 40.

Tisdagen den 6 Maj, f. m.

der denna tull är lägre än i Sverige. Det är nemligen i Tyskland,
der för socker pr kilogram får betalas i tull 26,io öre, och i Danmark,
der man betalar endast 13 öre i tullafgift. Men i de öfriga
större kulturländerna, mina herrar, står det raffinerade sockret
vida högre i tull än förhållandet är i Sverige. I Österrike betalas
pr kilogram 85,eo öre, i Belgien 38,83 öre, i Frankrike 37,27 öre, i
Italien 47,03 öre, i Holland 38,01 öre och slutligen i Ryssland 51,64
öre. Detta är lätt förklarligt, ty denna tull, mina herrar, har ett
stort inflytande på hvarje lands egna sockerraffinaderier, der sådana
finnas. Vid flera eller åtminstone åtskilliga af det mellersta
Europas länder har denna sockertull ett stort inflytande på den
betydligt utvidgade fabrikationen af sockerbetor, der således sjelfva
råmaterialet blir produceradt inom landet. Det är således mycket
förklarligt, hvarför man i dessa länder — i hvilkas Bevillningsutskott
Herr Bennich tyvärr icke råkat vara ordförande — vill
skydda en stor och blomstrande näring.

Under sådana förhållanden och då, på sätt jag visat, vår nuvarande
tull på socker icke alls är öfverdrifvet hög i jemförelse
med andra länders, tror jag, att vi göra klokast uti att vidblifva
den gamla tullsatsen å denna vara och yrkar jag alltså bifall till
Bevillnings-Utskottets förslag i denna punkt.

Herr Adelsköld: Då socker i motsats till kaffe är ett verkligt
lifsmedel af mycket högt värde såsom sådant och då, enligt
hvad den föregående talaren, med hvilken jag instämmer, yttrade,
hvarje nedsättning i sockertullen måste komma alla klasser till
godo, likaså mycket de obemedlade som de bemedlade, så får jag
tillstyrka bifall till Herr Bennicks reservation.

Under den föregående diskussionen i kaffefrågan har yttrats,
att då man motsatt sig nedsättningen i kaffetullen, så borde man
i stället hafva framkommit med yrkanden om andra tullnedsättningar,
som hade kunnat lända de obemedlade klasserna till fördel.
Ehuru det naturligtvis icke kan vara lämpligt att nu framställa
något sådant yrkande, tillåter jag mig att såsom passande föremål
för tullnedsättningar påpeka gröfre kläder och gröfre och billigare
väfnader i allmänhet, kvilka nu oproportionerligt fördyras genom
likheten i tull med finare, chokolad, som är ett af de ypperligaste
födoämnen i förhållande till handelsvärdet 0. s. v. Jag är öfvertygad
om, att man med tullnedsättningar å dylika artiklar skulle
verka mycket till de arbetande klassernas bästa.

Herr Björnstjerna: I valet mellan nedsättning i tullen å

kaffe eller socker hyser jag intet tvifvel att det är kaffetullen, som
företrädesvis bör nedsättas, eftersom kaffe är en vara, som i mycket
större proportion än socker konsumeras af de fattigare klasserna.
De, som påminna sig diskussionen i Andra Kammaren vid
1879 års riksdag, när dessa tullar höjdes, erinra sig nog mycket
väl, att den ena talaren efter den andra framhöll, att kaffe var
en mycket oumbärligare nödvändighetsvara för de fattiga än socker.
När nu kaffetullens nedsättning icke blifvit beviljad, måste jag så

Tullen A
socker.
(Korts.)

N o 40.

38

Tisdagen den 6 Maj, f. m.

Tullen å
socker.
(Forts.)

Tullen n
thé.

mycket mera motsätta mig nedsättning i sockertullen. Den skulle
göra en mycket större minskning i statens inkomster, hvilken efter
Herr Bennichs förslag om nedsättning med respektive 4 och 3,s öre
och beräknad efter medelimporten för åren 1881—1883 skulle uppgå
till 13 å 14 hundra tusen kronor. Enligt Herr Mankells förslag
skulle minskningen i tullinkomsterna blifva ännu större.

Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.

Herr Reuterswärd: Jag skall blott be att få yttra några
få ord. Det skulle allt komma att se högst egendomligt ut, att,
när Kongl. Maj:t framlägger en proposition om skattelindring genom
nedsättning i tullen å en kassaartikel och denna proposition
af. Borsta Kammaren afslås, Kammaren derefter på grund af enskild
motionärs framställning bifaller tullnedsättning å en annan
dylik artikel. Jag hoppas att Kammaren icke måtte göra sig skyldig
till en sådan inkonseqvens och yrkar derföre bifall till Utskottets
förslag.

Sedan öfverläggniugen ansetts härmed slutad, yttrade Herr
trefven och Talmannen att derunder yrkats dels bifall till Utskottets
förevarande hemställan, dels och af Herr Bennich, att
Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, skulle besluta nedsättning
af tullsatserna på socker, beträffande de under N:is 485
och 486 i gällande tulltaxa upptagna slag från 33 öre till 29 öre
för kilogram och i fråga om det slags socker, som i tax n vore
omförmäldt under N:o 487, från 23,5 öre till 20 öre för kilogram.

Härefter gjordes propositioner enligt dessa yrkanden, och förklarades
propositionen å bifall till Utskottets hemställan vara med
öfvervägande ja besvarad.

5 punkten.

Friherre Klinckowström: Oaktadt jag förutser den utgång,
som denna fråga i Första Kammaren kommer att taga, vill jag
ändock, till den kraft och verkan det kan hafva, något vidröra
densamma.

Ingen kan väl bestrida, att thé så som det nu nyttjas i Sverige,
är en njutnings artikel tillhörande de rikare och s. k. bättre
klasserna. Det har motionären äfven vitsordat; men han har trott,
att om tullen nedsattes, såsom han föreslagit och Utskottet förordat
till ungefär hälften eller 80 öre per kilogram, skulle derigenom
uppstå ett annat förhållande, så att thé här likasom exempelvis
i Ryssland och England blefve en njutningsartikel för en större
massa af befolkningen. Jag tillåter mig att helt och hållet tvifla
på, att det skulle blifva resultatet, utan tror, att thé hädanefter
som hittills blir en njutningsartikel för de förmögnare. Under sådana
förhållanden tycker jag, att, ehuru minskningen i tullinkomster
ej skulle blifva så särdeles betydlig, ligger det i princip en
orättvisa i att ånyo gynna de rikare klasserna på de fattigas be -

Tisdagen den 6 Maj, 1. m.

39 N:o 40.

kostnad; det tiar nog ändå genom vår nuvarande tulltaxa i rik

mån varit fallet. „ . _ ,

Om vi efterse, huru förhållandena _i afseende pa thétullen gestalta
sig i främmande länder, finna vi, att några länder visserligen
hafva lägre tull på thé än vi nu hafva, och en del till och
med lägre än vi enligt förslaget skulle fa eller 80 ore per
kg • men deremot hafva de större länderna ofantligt mycket
högre tullar på thé än vår nuvarande. Österrike^haren tull åt
17,8 öre, Tyskland 8,7, Belgien 6,39 öre, Danmark 33 /3 ove, Frankrike
14,76 öre, Italien 14,2 och Byssland 30,i öre, allt per kilogram.
Yi hafva nu eu tull af 1 kr. 40 öre per kg., hvilken skulle nedsattas
till 80 öre per kg. Jag finner af jemförelse^ med de större
kulturstaterna, att dessa hafva en högre tull på thé än var nuvarande,
och det är endast ett fåtal af de stater, jag nu uppräknat,
som hafva lägre tull än vi.

Med afseende härpå och då den föreslagna tullnedsattningen
otvifvelaktigt icke kommer andra än de bemedlade klasserna till
godo, vågar jag rösta för afslag å Utskottets hemställan i denna

punkt.

Herr Wsern, Carl Fredrik: Jag förmodar att den siste

ärade talaren icke läste sina siffror rigtigt, ty enligt hans påstående
skulle vi hafva lägre tull på thé än de flesta andra länder,
men enligt de siffror, han anförde, var tullen hos oss betydligt
högre än i alla de nämnda länderna. Jag vet icke, huru det ar i
Österrike och Tyskland, men i Danmark är tullen pa the högst
betydligt lägre än här, ehuru Danmark af thé-importen har större
statsinkomster än vi.

Hos oss äro de mindre bemedlade utestängda från njutningen
af thé genom den nuvarande höga tullen. Af våra närmaste grannars,
Danmarks och Finlands, exempel kunna vi se, att da timpriset
blir lägre och denna artikel således blir mera tillgänglig o
såväl de mindre bemedlade som de mera bemedlade, blir konsumtionen
af båda dessa klasser mycket större, och pa sadant satt
beredes icke blott en fördel för de mindre bemedlade, utan kommer
ock en mycket högre skatt än nu att uttagas af de mera bemedlade.
Af dessa skäl yrkar jag bifall till Utskottets förslag.

Den siste talaren anmärkte, när det var fråga om tullen pa
kaffe, att det skulle vara en deciderad motsägelse mellan hvad jag
sagt i min motion om, att kaffe vore skadligt, och mitt yrkande
att tullen derå måtte nedsättas; men om han med uppmärksamhet
läst min motion, skulle han funnit, att hvad jag sager om skadliga
verkningar af kaffet blott afser dess missbruk, icke det mattliga
bruket deraf.

Friherre Klinckowström: Jag har af den mest kompetente
person i fråga om tulltaxor, som finnes här i Kammaren bliivit
gjord uppmärksam på, att mina nyss lemnade sifferuppgifter mot
min vilja blifvit origtiga. Jag hade nemligen beräknat alla dessa
tullsatser för 100 kilogram och när jag yttrade mig, ville jag re -

Tullen å
thé.

(Ports.)

N o 40. 40

Tisdagen den 6 Maj, f. m.

Tullen å
thé.

(Forts.)

ducora dem till 1 kg ; deraf kom misstaget. Det rätta är att i
2 erlke. “ tullen7 a the 178 kr, i Tyskland 87 kr, i Belgien 63 kr.
;)0 orf> 1 * Danmark 33 kr. 33 öre, i Frankrike 147 kr. 68 öre i lfahen
142 kr., i Ryssland 301 kr. och i Sverige 140 kr., allt för 100
Kilogram. 7

Herr Björnstjerna: Det är visserligen sant, att Sverige
ai ett åt de land, der the konsumeras så godt som uteslutande af
de förmögna; men det torde vara bekant att i åtskilliga andra
länder, afskildt i England och dess kolonier samt i Nordamerika,
utgor the den förnämsta drycken för de. arbetande klasserna. På
samma sätt är det i Ryssland. Der ser man på krogarne folket
sitta, och dricka sitt thé. På hvarje jern vägsstation står thé islaget
i störa glas, utan grädde, och kostar endast obetydligt. På
gatorna i Petersburg gå ^försäljare omkring med sina thékök
och servera varmt thé åt kuskar och andra, som stå och frysa.

,, 2 j äl P telsosam och angenäm dryck och troligen mycket
att föredraga framfor kaffe. Jag minnes väl den agitation, som för
manga ar sedan dåvarande professor Huss satte i gång mot kaffebrutal
ngen, och jag minnes äfven att i provinsialläkarnes rapporter
lemnades uppgifter från många delar af landet, synnerligast
tran Norrland, om den störa skada, som den omåttliga kaffeförbrukningen
astadkom. Runde man få folket att i stället begagna
the, skulle ganska mycket vara vunnet. ö

i nTné-är vidar^ “ycket lättare att tillaga än kaffe, ty kaffet

skall brannas, malas och kokas, och det är ganska svårt att till it3

*; sa> atto det blir godt. Thé deremot behöfver man blott
slå hett vatten pa och lemna åt sig sjelft en stund, så är det färdigt.
ihe blir äfven billigare än kaffe, emedan ett skålpund thé
läcker ungefär lika länge som fyra skålpund kaffe, så att om det
äfven kostar mera än kaffe, har man detta igen. Jag har giort
mig underrättad i ett af de största thémagasinen här i Stockholm
nemligen Engelska magasinet, om priset på thé. Enligt dess priskurant
kostar den billigaste thésorten - Kongo — 1 kr. 75 öre
för skålpundet; häri ingår tullen med 60 öre. Man sade mig också,
att utomlands finnas mycket billigare thésorter, mendetlönade
sig ej att taga in dem, när tullen går till närmare 100 proc af
varhet, men om tullen blefve så nedsatt, att det blefve möjligt att
införa billigare thesorter, skulle man troligen kunna få ett skålad
S *°dt thC fÖr 6n kl’01ia'' Då Skulle tbé kllnna konkurrera “ed

När man påstår, att thé är ett njutningsmedel för de rikare

•nSS<Lrn-a ^ ,Ja£ påminna om, att när engelska regeringen

ville boja tullen pa thé i sina amerikanska besittningar, var detta
en åt de närmaste anledningarna till att upproret bröt ut, hvarigenom
de amerikanska besittningarna skilde sig från moderlandet.

folket St°r Vlgt anSågS tU redan då Vara för den stora massan af
Jag yrkar bifall till Utskottets framställning.

41

5T:0 40.

Tisdagen den 6 Maj, f. m.

Herr Bexell: Jag kan icke biträda tullnedsättningen på thé, Tulle», å
ty först och främst är det ingen nödvändighetsvara och för det .

andra är thé skadligare än kaffe, emedan kaffe verkar stimule- 01 s'';
rande, men thé verkar nervretande. För öfrigt anser jag, att denna
tullnedsättning icke kommer de fattiga, utan endast de förmögna
eller kanske rättare de förnäma till godo. De fattiga hafva nämligen
icke smak för thé och komma icke heller att få det i vår tid.

Jag yrkar afslag.

Herr Adelsköld: Jag skulle visserligen kunna inskränka mig
att till alla delar instämma i de yttranden, som blifvit afgifna af
Herrar Waern och Björnstjerna, men jag skall be att få tillägga,
att, oaktadt det höga priset på thé, har detta dock redan börjat
icke så obetydligt intränga i de mindre bemedlade klassernas bruk.

Detta har åstadkommits af Grood Templarne, som hufvudsakligen
dricka thé vid sina fester. Jag har varit i tillfälle att närvara
vid sådana tillfällen så väl i Stockholm som på landet, och funnit
att de sätta så högt värde på thé, att detta redan till en del utträngt
kaffet. Med afseende på Good Templar-ordens stora utbredning
kan man således säga, att thé redan är på väg att äfven
hos oss spridas till den stora allmänheten, och jag anser, att man
bör göra allt för att befordra denna goda sak, hvarigenom den
skadliga öfverhandtagande kaffedrickningen skulle kunna utträngas
af ett helsosammare och billigare njutningsmedel. En nedsättning
i den nuvarande orimligt höga tullen på thé skulle säkert
bidraga härtill, och jag får derför äran förorda bifall till Herr Weerns
motion.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes enligt de derunder
framstälda yrkandena propositioner, först på bifall till Utskottets
ifrågavarande hemställan och sedan på afslag derå, hvarefter propositionen
på bifall till Utskottets hemställan förnyades och förklarades
vara med öfvervägande ja besvarad.

6 punkten.

Bifölls.

7 punkten.

Lädes till handlingarna.

Föredrogs å nyo Banko-Utskottets den 2 och 3 innevarande Om inrätMaj
bordlagda utlåtande N:o 13, i anledning af väckta motioner tände af nya
om inrättande af ytterligare afdelningskontor af Riksbanken. kontor %

Riksbanken,

Herr Wallenberg: Som jag denna gång har den äran att

stå på samma fot som reservanterna, så har jag ansett mig kunna
drista begära ordet.

N:o 40. 42

Tisdagen den 6 Maj, f. m.

Om inrät- I Utskottets motivering förekomma några roligheter, som icke

tände af nya höra alldeles förbigås. Det säges först, att afdelningskontoren
kontor7*af sktille “underlätta och främja handels- och affärsrörelsens förbinjtiksbankcn,
delser med Riksbanken på de billigare lånevilkor densamma ofta
(Forts.) i jemförelse med enskilda penninginrättningar är i tillfälle att erbjuda",
och längre fram i utlåtandet står, att “bestyret med afbetalningslån
och den mindre rörelsen skulle öfverlemnas åt afdelningskontoren".
Men gå vi till Riksbankens rapporter, finna vi,
att Riksbankens ränta å afbetalningslån är 6 procent och den siffran
har varit spikad många år, under det att andra bankinrättningar
åtnöjt sig med en lägre utlåningsränta. Det är således en öfverdrift
att säga, att afdelningskontoren skulle komma att bereda
billigare vilkor åt den mindre rörelsen än de enskilda penninginrättningarna.

Vidare står det att afdelningskontoren skola “bereda en ökad
spridning inom landet af lagligt betalningsmedel". I det fallet får
jag säga, att de enskilda bankernas sedlar äro mycket närmare
det “lagligen i riket gällande guldmyntet", ty de kunna i orterna
vexlas mot guld, då deremot Riksbankens sedlar måste skickas till
Stockholm.

Så kommer en rolig strof: “med afseende särskildt å det af
bankkomitén nyligen afgifna förslag till förändrad organisation af
bankanstalterna i riket samt den vidgade verksamhet i förhållande
till allmänna penningrörelsen, som, enligt samma förslag, skulle
Riksbanken tillkomma, har betydelsen af nya kontors inrättande
synts Utskottet desto mera påfallande, som bankkomitén i sitt
nyssnämnda förslag icke har något att i förevarande hänseende
förmäla". Det är en besynnerlig kompliment, då Utskottet säger,
att derför att bankkomitén ej nämnt något derom, är det påfallande
att nya kontor böra inrättas. Jag kan för min del icke finna
annat än, att bankkomitén handlat rätt, då den höll sig till principer
och icke ingick på detaljer.

Längre ned står det, att hufvudkontoret i viss mån skulle fä
den större lånerörelsen i sin hand, under det att bestyret med afbetalningslån
och den mindre rörelsen borde öfverlemnas åt afdelningskontoren.
Ja, det är just det, som är felet. Om man vill,
att här skall blifva en centralbank med afdelningskontor, så måste
väl afdelningskontoren hafva samma uppgift, som t. ex. i Frankrike,
der de utmärkt väl besörja både den större och den mindre
rörelsen i sin ort. Icke bör väl meningen vara, att afdelningskontoren
skola sysselsätta sig blott med den mindre rörelsen. I så
fall komma de blott att befrämja utlåningen mot borgen. I de
franska afdelningskontoren ligga milliontal af Frankrikes egna
sedlar i reserv och på det sättet verka afdelningskontoren lika med
hufvudkontoret. Att bär storslöjden och den större industrien i
orterna skulle hänvisas till Riksbankens hufvudkontor, är ett mycket
befängdt förslag, men det må stå för Utskottets räkning. Slutligen
kommer jag till den ifrågasatta begäran om en fullständig
plan för utläggande af Riksbankens afdelningskontor. I det afseendet
hemställer Utskottet, att fullmäktige i Riksbanken skulle an -

4a N:o 40.

Tisdagen den 6 Maj, 4. in.

modas att till nästa riksdags början uppgöra förslag och plan för inordnande
af nya afdelningskontor af Riksbanken. Jag försäkrar,
att denna fråga är till den grad enkel, att hvarje menniska med kontor af
sundt förnuft kan på två eller tre minuter sätta sig in i den. Riksbanken.
Endast två sätt äro möjliga. Det ena sättet är att man på grund (Fort*.)
af folkmängden och den industriella rörelsen i städerna bestämmer
den ordning, i hvilken afdelningskontor skulle utläggas. Det
andra sättet att gå till väga, som är särskild! lämpligt, om nian
önskar sprida afdelningskontoren öfver hela landet, är att förlägga
ett sådant i hvarje läns residensstad. En af dessa två metoder
måste man följa, ty att sitta och utarbeta en plan efter annan beräkningsgrund,
t. ex. med ledning af antalet motioner, som blifvit
väckta om behofvet af dylika afdelningskontor, det är orimligt,

Man bör icke föreställa sig att afdelningskoutor kunna grundas på
en blott tillökning i banksedelutgifningsrätten. Dertill fordras
penningkapital, ty, äfven om man till en början utlemnar lån i sina
banksedlar, visar det sig snart att hvarje sådant afdelningskontor
får ett betydligt utestående belopp i fordringar, som tynga på
hufvudkontorets kapitaltillgångar.

För resten kan jag icke förstå annat, än att, då ju bankotullmäktige
i viss mån sortera under Banko-Utskottet, detta kunde
skrifva direkt till fullmäktige och uttala sin önskan. Att nu i
stället Riksdagen skulle aflåta en skrifvelse till fullmäktige, det
vore ett befängdt sätt att gå till väga. Derföre föreställer jag
mig att ingen tvekan kan råda om att Kammaren bör afslå detta
skrifvelseförslag; och jag tager mig derföre friheten att hemställa
om afslag derå och bifall till reservanternas framställning.

Herr Söderberg: Denna fråga, att Riksbanken skulle utsträcka
sin verksamhet något mer, har en tid varit före. hvarje år
och alltid har skälet deremot varit, att ingen plan funnits, utarbetad.
Sista gången var hufvudskälet, att Riksbanken hade förstärkt
de enskilda bankerna med så stora summor, att inga penningar
funnos. Denna senare olägenhet är nu afhjelpt med detta år, och
hvad det förra skälet beträffar, har Herr Wallenberg mycket rigtigt
sagt, att någon särskild plan kan icke behöfvas, ty den enda
och rätta planen är ju att utsträcka Riksbankens verksamhet genom
afdelningskontors förläggande på de ställen, der den största
affärsverksamheten finnes. Jag har vid denna riksdag vågat framkomma
med samma motion, som förut varit före, nemligen att få
ett afdelningskontor i Jönköping, som i afseende å affärsverksamhet
är en bland de förnämsta städerna i vårt land. Visserligen
finnes der ett par enskilda bankinrättningar, och dessa äro mycket
tillmötesgående, men genom den stora tillökade affärsverksamhet,
som der förefinnes, äro de mycket anlitade, så att ett afdelningskontor
derstädes skulle blifva både för Riksbanken ganska inkomstbringande
och för den stora behöfvande allmänheten, som den skulle
gå tillhanda, mycket välkommen. Jag antager således att det är
störa skäl, att dit förlägga ett afdelningskontor. I motiven till

N:o 40 a

Tisdagen den 6 Maj, f. m.

Om inråt- min motion har jag närmare utredt, hvad iag har att säga i saken,

Uaf''delning^ oc^ ^ir nu vördsamt yrka bifall till motionen.

kontor af .

mist*ankra. _ friherre Akerhielm: Som det ntdelade betänkandet gifver

(Fort.?.) tillkänna, bär jag låtit anteckna, att jag varit af sjukdom förhindrad
att deltaga i Utskottets behandling af föreliggande fråga äfvensom
i det slutliga justerandet af Utskottets betänkande. Jag anhåller
likvisst vördsamligen, att det måtte tillåtas mig få tillkännagifva
den ståndpunkt, jag skulle hafva intagit, och den åsigt, jag skulle
sökt gorå gällande, derest jag fått vara närvarande vid Utskottets
förhandlingar, en åsigt, om hvilken jag nu har någon grundad förhoppning,
att den jemväl torde blifva Kammarens. Min mening
är den, att Riksbanken svårligen nu lärer kunna vara på allvar
betänkt på att i någon större skala och såsom grundsats tillämpa
inrättandet af nya afdelningskontor. De redan inrättade äro så
nya och så många, att någon erfarenhet af huru Riksbanken i sin
helhet kan bära dessa spridda ortkontors affärer är nödvändig,
förrän Riksbanken, med hänsyn till den försigtighet, hvarmed denna
institution måste skötas och vårdas, ytterligare kan på samma sätt
utveckla sig. Att möjligen i en framtid, derest man kan lösa alla
med dessa affärer i sammanhang stående frågor på sådant sätt, att
Sveriges Riksbank blifver den enda sedelutgifvande banken, afdeiningskontor
måste inrättas, kan jag väl förstå; men derhän hafva
vi ännu icke kommit, och framför allt är ett fullt utarbetadt förslag
till Riksbankens förstärkning och ordnande ännu icke tillräckligt
förberedande pröfvadt, eller ens i en Kongl. proposition för
denna Riksdag framlagdt. Derföre torde man väl kunna förena sig
om den åsigten, att 1884 års Riksdag icke bör visa någon förkärlek
för vare. sig den ena eller andra motionen, utan principielt vara
af den meningen, att Riksbanken icke för närvarande bör inrätta
några afdelningskontor. Det är icke nog att en sådan åsigt anföres
af en ledamot i Banko-Utskottet, om hvilken jag gerna sjelf
erkänner, att hans vana vid sådana frågors pröfning ännu må hända
icke är tillräckligt stor. Åtskilligt mera betyder att en så framstående
bankman, som talaren på stockholmsbänken har yttrat alldeles
_ enahanda mening; mest att de två äro ense. Men jag vill
ytterligare, till stöd för Herr "Wallenbergs och min gemensamma
åsigt, anföra, att herrar bankfullmäktige i de yttranden, som i
föreliggande betänkande blifvit Kammaren meddelade genom BankoUtskottet,
tydligen rygga tillbaka för uppdraget att söka på något
vis framlägga ens ett förslag, på hvilket sätt och efter hvilka
grunder Riksbankens afdelningskontor framdeles borde inrättas.
De många skilda meningarne sammanstämma alltid derutinnan att
hopa svårigheter, invändningar och varningar mot inrättandet nu
af flere afdelningskontor. Ett förslag i sådant syfte har en gång
bl Hvit framlagdt af fullmäktiges ordförande, under den tid han tillfälligtvis
var deputerad för den inre förvaltningen, men detta förslag
blef icke af bankofullmäktige omfatta dt och ej heller för
Banko-Utskottet framlagdt; ja, oaktadt återremiss skedde till bankofullmäktige,
kom det dock icke såsom fullständigt förslag tillbaka.

Tisdagen den 6 Mai, f- m.

45 N:0 40.

Meningarne voro i öfrigt splittrade, och fullmäktige voro, som jag Om inråtsade,
eniga blott deruti, att de varnade för att nu inrätta afdel- tande afnya
ningskontor och tillstyrkte uppskof dermed. Vid sådant förhål- kotuiTlj
lande och då det torde vara nödvändigt att vinna någon mera er- Riksbanken,
farenhet angående afdelningskontoren, än den vi nu hafva, kan jag (Forts.)
icke förstå annat, än att Banko-Utskottet bort inskränka sig till
att nu endast behandla de föreliggande motionerna och, med anledning
af hvad mot bifall dertill förekommit, hemställa, likasom
reservanterna från Första Kammaren, att motionerna icke måtte
bifallas. Men att begagna den Utskottet i grundlagen tillagda
motionsrätt, hvilken jag ej bestrider, för att formulera ett sjelfständigt
förslag, som icke hemtats från motionerna, utan blifvit
väckt först inom Utskottet, nemligen om ett uppdrag till bankofullmäktige
att uppgöra förslag och plan för ordnande af nya afdelningskontor
af Riksbanken, det är, enligt mitt förmenande, lindrigast
sagdt, obehöflig^ Skulle en sådan fråga behöft behandlas
inom Banko-Utskottet, hade den väl enligt 5 § af instruktionen för
Banko-Utskottet bort falla inom området af de ärenden, som BankoUtskottet
kunde ega rätt att sjelf slutbehandla, utan att besvära
Riksdagen med dess upptagande. Först sedan det visat sig, att
bankofullmäktige, mot all förmodan —• ty så torde säkerligen icke
inträffa — lemnat Utskottets genom protokollsutdrag dem meddelade
beslut utan afseende, först då hade Utskottet haft tillfälle att
anmäla saken inför Riksdagen. Då en fråga föreligger af beskaffenhet
att deraf uppkomme ett bestämdt uppdrag till bankofullmäktige
från Riksdagen, bör stadgandet derom inryckas i bankoreglementet,
och derom må då Riksdagen afgöra. Förekommer åter en
fråga om ett embetsuppdrag till bankofullmäktige, som ej angår
bankens styrelse eller förvaltning, dess inkomster och utgifter,
hvilken i händelse af olika beslut inom Kamrarne enligt förutvarande
praxis, som i denna Kammare häfdats af en högt ärad ledamot
på södermanlandsbänken vid en riksdag, då han icke var af
talmansklubban hindrad att yttra sig, icke kan blifva föremål för
gemensam votering, då torde den ej böra underställas Riksdagens
afgörande, utan slutbehandlas inom Banko-Utskottet. Dess instruktion
visar hvarest, under pågående riksdag, Riksbankens öfverstyrelse
är att söka och afser väl hufvudsakligen att förebygga
att Kamrarnes plena skola förvandlas till bankobolagsstämmor.

Jag kan alltså nu icke bättre förstå, än att Banko-Utskottet bort
stanna vid att endast yttra sig om motionerna och i detta hänseende
för närvarande inskränka sig till att ur synpunkten af Riksbankens
eget bästa afstyrka bifall till dem samtliga.

För min del yrkar jag bifall till den af reservanterna från
denna Kammare, Herrar Peyron, Grefve Hamilton, Robson, Söderhjelm,
Nisser och Huldt, afgifna reservation.

Grefve Hamilton: Då jag antecknat mig som reservant,
må det tillåtas mig att yttra några ord, ehuru det kunde vara onödigt
efter det utmärkta föredraget af Banko-Utskottets ordförande.

Banko-Utskottets förslag innehåller egentligen två punkter,

N:o 40 46

Tisdagen den 6 Maj, f. m.

Om inrättande
af nya
afäelningskontor
af
Riksbanken.

(Korts.)

ehuru de blifvit sammanslagna till en. I den första punkten, om
inrättande af nya afdelningskontor, har Utskottet afstyrkt de härom
väckta motionerna, och deremot vill jag ej yttra mig. Jag har
endast velat beröra detta sätt att sammanföra två frågor i en
punkt. Inom Utskottet yrkade jag, att de skulle upptagas i två
punkter, men det vann icke bifall. Då Utskottet i sitt afstyrkande
utlåtande fäst sig vid den föregående Riksdagens mening och afstyrkt
inrättande för närvarande af nya afdelningskontor på grund
af den under pröfning varande banklagen, så är, enligt^mitt förmenande,
klart, att samma skäl äfven borde gälla, då fråga är om
att uppdraga åt bankofullmäktige att uppgöra plan för ordnande
af nya afdelningskontor. För att uppgöra en sådan plan bör man
förut veta, hvarom frågan handlar, hvilka grunder som skola följas.
Sålunda måste jag yrka afslag å Utskottets hemställan i denna del.

Dessutom anser jag, att, om Riksdagen skall lemna något upp*
drag åt bankofullmäktige, det bör ske genom införande i bankoreglementet
och icke i den form, som nu föreslagits, ty derigenom
blir det ett uppdrag till de personer, som äro bankofullmäktige,
och icke till bankofullmäktige i och för sig.

Jag yrkar bifall till den af mig biträdda reservationen.

Herr Ekenman: Då äfven jag bär låtit anteckna mig såsom reservant
mot detta betänkande, men icke deltagit i den gemensamma
reservation, som afgifvits af Herr Peyron m. fl. af denna Kammares
ledamöter, anser jag mig böra i korthet redogöra för min afvikande
mening.

I likhet med de nämnda reservanterna anser äfven jag, att
frågan om uppgörande af en allmän plan för ordnande af nya afdelningskontor
af Riksbanken är för tidigt väckt; men så vidt nu
kan förutses, bör, enligt mitt förmenande, ett afdelningskontors
anläggande i Jönköping icke kunna störande inverka på eller försvåra
en allmän plans uppgörande. Denna åsigt delas äfven af
herrar fullmäktige, och jag anser således, att på grund af de skäl,
som Herr Söderberg anfört i sin motion, ett sådant afdelningskontor
redan nu skulle kunna i Jönköping inrättas. Då emellertid föga utsigt
lär förefinnas att motionen vid denna riksdag kan bifallas,
skall jag icke besvära Kammaren med att göra något yrkande.

Herr Bexell: Jag tror icke, att det är bra att nu undanskjuta
denna fråga. Vår banklagstiftning går nog i den rigtningen, att
Riksbanken skall öfvertaga rikets hela utlånings- och penningväsen
eller åtminstone en stor del deraf, hvarföre man mycket väl kunde
börja när som helst. Det är ingenting nytt att bilda afdelningskontor,
utan det kan ske mycket enkelt. Jag tager mig friheten
påpeka en sak, som visar, att skäl tala för inrättandet af ett afdelningskontor
i Jönköping. Att en så stor stad, med så många
industriella anläggningar, skall ensam vara beroende af privatbanker
är icke bra, ty jag tror mig kunna uttala såsom ett allmänt
omdöme, att då det är godt om penningar, går det nog för sig
att diskontera hos dem, men vid kriser utlemna privatbankerna

47 >'':o 40.

Tisdagen den 6 Maj, t. m.

penningar endast till sådana personer, som stå i intimt förhållande Om innittill
styrelsen, men de öfriga få vänta. Riksbanken åter utdelar ta^Åeel^u^''
penningar till behöfvande i tur och ordning, eftersom ansöknin- \Snto™af
garne inkomma, om det blott finnes erforderlig säkerhet. JWtsbanken,

Jag yrkar bifall till Herr Söderbergs motion. (Forts.)

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade Herr
(Trefven och Talmannen, att i afseende på förevarande utlåtande,
beträffande hvilket någon begäran om bifall till Utskottets hemställan
icke under öfverläggningen förekommit, yrkats dels, af Herr
Söderberg, att Kammaren, med anslag å Utskottets hemställan, skulle
bifalla hans i ämnet väckta motion, dels ock, af Herr Wallenberg,
att Kammaren icke för närvarande måtte bifalla de vid innevarande
riksdag väckta motioner om inrättande af nya afdelningskontor
af Riksbanken, men afslå Utskottets hemställan för öfrig!.

Härefter gjorde Herr (Trefven och Talmannen proposition, först
på bifall till Utskottets ifrågavarande hemställan, vidare på bifall
till Herr Söderbergs yrkande och slutligen på bifall till Herr Wallenbergs
förslag, samt förklarade sig anse sistnämnda proposition
vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Söderberg begärde votering, i anledning hvaraf och sedan
såsom kontraproposition dervid antagits bifall till hans yrkande i
ämnet, uppsattes, justerades och anslogs en omröstningsproposition
af följande lydelse:

Den, som vill, att de vid innevarande riksdag väckta motioner
om inrättande af nya afdelningskontor af Riksbanken icke må för
närvarande bifallas, men att Banko-Utskottets i utlåtandet N:o 18
gjorda hemställan för öfrigt skall afslås, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar

Nej,

Vinner Nej, afslås Utskottets hemställan och bifalles Herr Söderbergs
motion i ämnet.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—57;
Nej—15.

N:o 40. 48

Tisdagen den 6 Maj, f. in.

Föredrogos å nvo och biföllos Banko-Utskottets den 2 och 3
i denna månad bordlagda memorial:

N:o 14, i fråga om ändringar och tillägg i gällande aflöningsstat
för Riksbanken;

N:o 15, i fråga om understöd från Riksbanken åt aflidne Ombudsmannen
vid Riksbankens afdelningskontor i Göteborg C. F.
Jacobssons enka Maria Jacobsson; och

N:o 16, i fråga om tryckning af en utaf f. d. Riksantiqvarien
B. E. Hildebrand författad katalog öfver Riksbankens samling af
svenska mynt.

Justerades ett protokollsutdrag för detta sammanträde.

Anmäldes och bordlädes Stats-Utskottets memorial:

N:o 62, med förslag till voteringsproposition i anledning af
Kammarens skiljaktiga beslut angående inköp och ombyggnad af
Sundsvall—Torpshammars jernväg; och

N:o 63, med förslag till voteringsproposition i anledning af
Kamrarnes skiljaktiga beslut angående väckt motion om skadeersättning
af statsmedel dels till lotsen Joel Bengtsson och hans
hustru Sara Maria Olsdotter samt dels till Stina Cajsa Olsdotter
för nämnda båda qvinnors oförskylda häktande.

Kammaren åtskildes kl. 3 e. m.

In fidem

A. von Krus eu stjerna.

Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1884.