1883. Första Kammaren. N:o 44 (Riksdagens protokoll 1883:44)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1883. Första Kammaren. N:o 44.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. in.

Anmäldes och bordlädes Bevillnings-Utskottets memorial N:o
10, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut i vissa delår af
Utskottets betänkande N:o 6, angående stämpelafgiften.

Fortsattes öfverläggningen angående Särskilda Utskottets utlåtande
N:o 1, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga propositioner
N:is 2 och B, afseende förändrad organisation af landtförsvaret,
äfvensom i anledning af de inom Riksdagens båda Kamrar väckta
motioner i dithörande ämnen.

1 punkten.

Herr Rääf: Efter så lång debatt om denna punkt och sedan
alla skäl för och emot blifvit framförda, önskar jag blott att i
protokollet få bevara, att jag förenat mig med dem, som yrkat
afslag.

Jag gör det, emedan jag tror, att den föreslagna stammen icke
blifver så god i moraliskt och socialt afseende, som den vi ega,
och sammansatt af så ungt folk icke kan utgöra en lämplig kärntrupp,
omkring hvilken de värnpligtige i farans stund skola samlas,
och af hvilken de böra hemta styrka och fasthet. Äfven tror
jag icke, att, om så skulle behöfvas, den kan vara tjenlig att uppehålla
den inre ordningen. Derjemte ogillar jag på det högsta, att
man vill pålägga den studerande ungdomen större öfning än andra
ynglingar, äfvensom jag befarar, att af garantilagen skall följa
mycken orättvisa och obehag. Skola dessa stora uppoffringar och
summor, som här äro i fråga, användas till vårt försvar, hyser jag
den fasta öfvertygelse, att man gjorde klokare i att medelst dem
Första Kammarens Prof. 1883. N:o 44. 1

Måndagen den 21 Maj, f. m.

Utskottets förslag till lag om härordningen.

§ 40.

Förslag till
lag om härordningen.

(Forts.)

N:ö 44.

Måndagen den 21 Maj, f. m.

Förslag till
lag om härordningen.

(Forts.)

söka åstadkomma ett starkare och tidsenligare sjöförsvar, som, efter
mitt förmenande, bättre kan värna vår sjelfständighet, än den armé
vi mäkta åstadkomma. Mig förefaller det äfven otänkbart, att man
i ett sammanhang skall kunna bringa till lycklig lösning alla dessa
stora frågor, som på så skilda sätt beröra olika delar och samhällsklasser
inom vårt land.

Man har yttrat, att ett stort ansvar skulle drabba dem, som
yrka afslag. Jag är beredd att bära detta och vill icke med min
röst bidraga att hafva sökt genomdrifva ett förslag, som mottagits
med så mycken ovilja af alla samhällsklasser från olika landsändar
och som rönt så stort motstånd inom Riksdagen, hvarigenom man
har skäl befara, att ett antagande skulle alstra större missnöje än
det, som nu säges vara rådande öfver bestående förhållanden. På
grund af hvad jag haft äran anföra, vågar jag i det längsta hoppas,
att .Första Kammaren icke vill påtvinga oss denna lag, som enligt
min tanke icke är egnad att befästa kärlek och förtroende
mellan regering'' och folk, icke mellan folket och dess representanter
och icke mellan de olika samhällsklasserna. Jag yrkar derför
afslag.

Herr Wsern, Carl Fredrik: Jag har icke begärt ordet för
att yttra mig om lämpligaste sätt för bildande af härens stam, tv
jag eger icke de tekniska insigter, som derför fordras, men jag
vill säga något om hvad jag anser nu vara det som egentligen står
på spel, och det är kompromissen. Bör den fortfara eller nu anses
slut? Jag har icke deltagit i denna kompromiss, men jag har icke
ansett det omöjligt för mig att kunna följa den. Jag bär stått och
står fortfarande på samma ståndpunkt, som Friherre De Gfeer förklarat
vara sin i afseende på grundskatternas afskrifning. J ag anser
det sålunda i och för sig önskligt, att denna afskrifning måtte
ske, och jag vill gerna med min röst till detta måls vinnande bidraga
i den mån som jag kan anse landet dertill hafva råd och
lägenhet. Men här är någonting annat i fråga, här är en sammanbindning
af två stora frågor af Indika den enas lösning skulle
betinga den andras utan afseende på landets tillgångar, och ju mera
jag har sett, hvad det verkliga resultatet deraf skulle blifva, desto
större obenägenhet har jag fått mot denna sammankoppling, och desto
större har min motvilja blifvit mot dess antagliga resultat.

Här är nu till en början föreslaget att i form af lag antaga eu
ny härordning och att likaledes såsom lag stadga öfvergång från
en härordning till en annan. Enligt min uppfattning är en här
en lefvande organisation, hvars ändamålsenliga utveckling måste
blifva beroende af många särskilda föränderliga och först under
dess fortgång sig företeende omständigheter. Likaså synes mig
den bästa möjliga öfvergången från en gammal härordning till en
annan väsentligen ny böra blifva beroende på en mängd omständigheter,
hvilkas ändamålsenliga bedömande icke kan ske på en
gång för så lång tid som 15 år, emedan man icke så lång tid förut
kan rätt bedöma, huruvida något bör ske på annat sätt än som
föreslagits eller icke, huruvida den bör påskyndas eller fördröjas

Måndagen den 21 Maj, f. m.

Ji:o 44.

o. s. v. Allt detta synes tillkännagifva, att det är origtigt att
välja denna form, och jag kan icke undgå säga, att jag anser detta
hafva skett för den nya härordningens egen skuld eller för att betrygga
en lämplig öfvergång dertill, utan endast för att kompromissen
måtte blifva beståndande. Man binder sig nemligen derigenom
äfven i afseende på de militära fordringarna vid mycket,
som man icke med säkerhet kan veta vara ändamålsenligt. Det
kan ju häremot invändas, att äfven en lag kan ändras och att man
således kan tänka sig, att om något befinnes lämpligen böra ske
på annat sätt, kunna Konung och Riksdag derom öfverenskomma,
men det får då en annan form, det blir beroende på båda Kamrarnes
beslut lika väl som på Kong!. Maj:ts bifall, och för saken
främmande förhållanden kunna afgörande derpå inverka. Hvarje
sak skulle icke kunna pröfvas för sig efter sitt eget värde. Deri
ligger olägenheten. Jag har velat fästa uppmärksamheten härpå,
men det är emellertid icke detta, som för mig varit bestämmande,
utan jag har sett frågan från en annan synpunkt, med hvilken jag
är mera förtrogen, nemligen den ekonomiska. Det fordras för denna
nya härordnings införande enligt skatteregleringskomiténs uppgifter
under 15 års tid sammanlagdt 12,433,842 kronor. Jag har sammanräknat
hvad som försvaret uppgifves skola årligen kosta och
hvad som årligen skulle afskrifvas af grundskatterna. För försvaret
skulle utgifvas 6,745,919 kronor, men för att på förnuftigt sätt
få använda dessa penningar skulle skatter afskrifvas till ett belopp
af 5,687,723 kronor. För att nu kunna bedöma valören af dessa
siffror företog jag mig att jemföra det med hvad som förut under
lika lång tid skett. Jag tog till och med två perioder af hvardera
ungefär samma längd och valde till utgångspunkt 1867 års
riksstat, hvilken var den sista som uppgjordes af ständerna. Hvad
som derefter blifvit bestämdt, har gjorts af Kamrarne. Jag tog emellertid
denna riksstat till jemförelse och jag bär sett efter, hvad förhöjningarna
i riksstaten hafva utgjort dels under perioden 1852—67
och dels under perioden 1867—83. Jag har då funnit, att från
1852 till och med 1867 ökades de ordinarie anslagen (om de extraordinarie
talar jag nu icke) på 4:de och ode hufvudtitlarne med
4,111,480 kronor. Men under perioden efter 1867 .till och med 1883
hafva de ökats med ett betydligt större belopp, nemligen 8,679,400
kronor. Men om man besinnar, att med år 1877 inträdde ett helt
och hållet nytt aflöningssätt för den indelta armén, så måste man
finna, att det, som är öfverfördt från dess förut icke i riksstat
upptagna inkomster, bör afräknas. Det är emellertid svårt att härvid
komma till ett noga bestämdt resultat utan mycket noggranna
undersökningar, hvilka dock icke skulle vara värda den tid, som
derför måste uppoffras. Nu finner jag, att mellan anslaget till indelta
kavalleriet och infanteriregementena 1876 och anslaget till
dessa regementen och till befälet år 1877 är en skilnad af 2,927,300
kronor. Om jag då afräknar detta belopp,så befinnes, att ökningen i
dessa anslag under åren 1867—1883 utgjort 5,752,000. Nu måste jag,
såsom sagdt, likväl reservera mig mot hvarje anspråk på ytterlig noggrannhet
i dessa siffror, ty icke blott vid 1877 års riksdag utan vid

Forslat) till
lag om härordningen.

(Forts.)

N:0 44.

Förslag till
lag om härordningen.

(Forts.)

Måndagen den 21 Maj, f. m.

nästan hvarje riksdag gjordes större eller mindre omflyttningar.
Jag tror dock, att dessa siffror erbjuda en temligen säker ledning
för omdömet.

Yi finna då, att ökningen under de 15 sista åren af ståndsriksdagarnes
tid, såsom jag redan nämnt, varit 4,111,480 kronor och
under de 15 första åren af tvåkammar-representationens tid 5,752,000
kronor. Skilnaden från hvad som nu verkligen för försvaret skulle
användas eller, såsom jag förut nämnde, 6,745,900 kronor är således
blott 1 million, men det skulle vara i högsta grad origtigt att till
så ringa belopp uppskatta denna skilnad och tro, att om vi låta
allt vara såsom det är och endast lemna 1 million högre anslag
under hvart och ett af de följande 15 åren, vi skulle få den nya
härordningen genomförd.

Detta är ingalunda förhållandet, ty flere anslag användas, nu
till åtskilliga försvaret tillhörande ändamål, hvilka anslag icke
skulle komma den nya härordningen till godo, utan, för att få
denna genomförd, måste dessa ersättas med nya. Emellertid skulle
nu, hvilka siffrorna än må blifva, deras summa förhöjas med en
afskrifning af grundskatter, hvilken dock visserligen innefattar eu
del af de anslag, som skulle öfverflyttas, till ett belopp af 5,687,728
kronor, och således inalles med en förhöjning, uppgående till dubbelt
så mycket som det belopp, med hvithet vi hittills under 15 år
hafva kunnat höja försvarsanslagen. Hvarifrån skall då skilnaden
tagas? Jo, svarar man, naturligtvis från nya skatter. Friherre
De Geer nämnde i sitt anförande, att han ansåg, att dessa skulle
bekostas af hela samhället, och han tilläde, att man dervid borde
gå varsamt till väga. Om hans rättrådighet och bestämda önskan
och redliga afsigt i detta fall kan ju icke en skymt af tvifvel finnas,
men man får ju icke rätta sig derefter, utan i stället se till hurudana
förhållandena verkligen gestalta sig, och hvilka verkningarne
af ett sådant beslut följaktligen kunna blifva. Förhållandet är då,
att enligt skatteregleringskomiténs förslag skulle från kommunerna
tagas dels alla bränvinsförsäljningsmedlen uppgående till 1,500,000
kronor, dels kyrkornas vin och byggnadssäd, uppgående till 120,000
kronor, hvarförutom förhöjningar i stämpelskatten, hvilka, utom.
arfsskatten, som jag ej medräknar, äro rena klass-skatter, blifvit
föreslagna till ett belopp af 800,000 kronor. .Detta gör sammanlagdt
närmare 21/., million, som således visst icke skulle tagas af
hela samhället utan af särskilda klasser för att gifvas åt andra
klasser, hvilket är något som förefaller mig. ytterligt förhatligt.
Om nu också dessa klasser skulle vara villiga att göra sådana
uppoffringar och förklara sig färdiga att, på det landet må erhålla
ett godt försvar, årligen betala ett dylikt belopp utöfver hvad som
rättvisligen borde komma på deras de], så vore dock ingalunda
allt vunnet, ty härtill komma ytterligare vansklighe.terna af. de
förespeglingar af statsinkomster, som af Skatteregleringskomitén
blifvit gjorda och deras otillräcklighet. Kongl. Maj:t har redan i
sin proposition helt och hållet afstyrka att några bränvinsförsäljningsmedel
skulle tagas från kommunerna och, enligt hvad mig

Måndagen den 21 m.

Jf:0 44.

synes, på ett särdeles förtjenstfull! och klart sätt visat, att det
vore origtigt och orättvist.

Således går en summa af 1,500,000 kronor bort. Bevillningen
af utländingar är af Riksdagen redan beslutad att bibehållas vid
hvad den är. I Skatteregleringskomiténs förslag var den upptagen
till 100,000 kronor. Stämpelförordningen är ännu icke afgjord af
Riksdagen. Inom Utskottet visade sig stor villighet att gå in på deruti
föreslagna nya eller ökade skatter, i den mån de icke berörde förhållanden,
med hvilka flertalet af ledamöterna voro förtrogna; men när man
kom till sådana bestämmelser,som närmare berörde allmänt kända intressen,
t.ex. till frågan om stämpel å skuldsedlar, såvisade sig ett lika
deciderad! motstånd. En afgift på mutsedlar och hviloståndsresolutioner
ingick också i komiténs förslag, och jag ansåg, att en sådan
i numeriskt förhållande till de förmåner, som genom dem medgåfvos.
icke vore orättvis och att man följaktligen skulle kunnat
gå in derpå, men herrarnes rättskänsla har ju blifvit kränkt af
förslaget i hvad det angår de senare och Första Kammaren har
afslagit denna fråga. Första Kammaren har också afslagit en
mängd afgifter, som skulle utgå af sjöfarten. Det har således mött
motstånd att på detta sätt taga ut skatter, men i detta senare fall
tror jag, att i fall man lyckats öfvervinna motståndet, det skulle
hafva skett på rättvisans bekostnad. Men nu komma vi till andra
delen. Skatteregleringskomitén har beräknat 3V2 million från vissa
statsinkomster. Så t. ex. skulle användas större delen af bankovinsten.
Nu veta vi dock huru bestämd den opinion varit, som
velat använda den på annat sätt, och hafva deraf stark anledning
förmoda, att det inom Riksdagen skulle kunna anses, att det vore
bättre att, såsom hittills skett, använda bankovinsten och låta något
annat sitta emellan.

Men att söka införa nya eller ökade konsumtionsskatter, skall
helt säkert möta ett starkt motstånd. Den förste talaren vid remisfedebatten
om Kongl. Maj:ts nu föreliggande propositioner var
Herr Mankell, och många delade hans åsigt, att bränvin, öl och
tobak visserligen äro i och för sig lämpliga skatteobjekt, men att
man icke bör pålägga sådana, emedan de företrädesvis komma att
drabba de mindre bemedlade... Häremot kommer således ett starkt
motstånd att resa sig, då man kommer till denna fråga.

Hvarje förhöjning af allmänna bevillningen kommer också säkert
att från flera håll möta ett kompakt motstånd. Huru skulle
då penningar kunna fås? Jag fruktar att det öfverhufvud blefve
vanskligt och att i hvarje fall under dessa 15 år en mängd andra
statsutgifter skulle i hög grad inskränkas mot hvad samma samhällsbehof
skulle kräfva.

Men, mine herrar, är farhågan för yttre fiender så stor att vi
icke böra göra hvad i vår förmåga står för att möta äfven inre fiender!
Jag vill härvid icke tala om något slags elände, men samhället behöfver
ovilkorligen gå framåt i alla rigtningar, och derför att
man önskar ett, får man icke underlåta ett annat, som, äfven det,
är för dess sunda utveckling nödvändigt.

Om allting sättes på svältkur, hvart skall det då taga vägen

Fardag till
lag om hav
ordningen.
(Forts.)

>’:o 44.

Måndagen den 21 Maj, f. m.

Förslag till
lag om härordningen.

(Forts.)

med oss, och kan det vara klokt att vi binda oss för 15 år utan
att veta att det., är nödvändigt och egentligen blott för kompromissens
skull? Äfven om de största och vigtigaste behof skulle
uppstå, skulle de, som fått löfte på afskrifning, säga: nej, det kan
icke bifallas, ty vi hafva fått löfte om afskrifning. Jag hemställer,
om detta skulle blifva en sund och god utveckling af samhällsförhållandena.

Sedan komma vi till ännu värre saker och det är, att huru
mycket vi än kunna hafva anledning att tro, att hädanefter som
hittills industrien och välståndet i landet skola gå framåt, så skola
dock otvifvelaktigt hädanefter som hittills perioder inträffa, under
hvilka statsverkets inkomster aftaga och likaså de skattdragandes
inkomster, så att de få svårt att utgöra sina utskylder. Så har
förut varit fallet under vissa perioder, så t. ex. under perioden
1867—68, då ett särskild! Utskott, det så kallade Välfärds-Utskottet
tillsattes och åter åren 1878—1879, med den påföljd att vi under
många år lidit deraf, fastän de menliga verkningarna vid denne,
riksdag icke längre kännas.

Huru skall det vid sådana perioder gå, om vi skulle binda oss
på detta sätt? Jag kan derför icke anse, att denna kompromiss,
som slutar med sådana resultat, är god och nyttig.

Det sades af Statsministern, att Riksdagen nu kan öfverse
resultaten och att Skatteregleringskomiténs utredningar och förslag
visa att tillgångar finnas. Jag måste dock för min del bestrida
både det ena och det andra. Vi kunna nemligen icke på förhand
se, hvilka resultaten skola blifva under 15 år, och det förefaller
mig mycket orimligt att vilja uppgöra en statsreglering eller högst
betydande del af en statsreglering lör 15 år utan att veta, hvilka
inkomster man verkligen får, och i hvilket förhållande inkomsterna
komma att stå till de nödvändiga utgifterna. Nu frågas: om man
icke vill slå in på den banan, hvad skall då ske? Ja! då hafva
vi blifvit hotade med de allra värsta olyckor. För min del kan jag icke
annat än att, på samma gång jag måste motsätta mig antagandet
af Konung och Riksdag af en bestämd oföränderlig plan för 15 år,
tillika uttrycka den önskan att Kongl. Maj:t ville efter en viss bestämd
plan — naturligen med sådana förändringar, som tidsomständigheterna
kunna föranleda — årligen förelägga oss eu så stor
del af denna plan, som vi nästföljande år mäkta utföra. Jag hoppas,
att Kongl. Maj:t i betraktande af de stora och vidlyftiga arbeten,
som blifvit gjorda, måtte utan synnerliga svårigheter kunna antaga
en sådan, om hvilken de olika åsigterna hos sakkunnige kunna
förena sig. Man säger: detta kan icke ske derför, att de, som önska
få sina grundskatter afskrifna, gå icke in derpå, och det är
visserligen sant att svårigheter från detta håll äro att vänta, samt
att vi sannolikt komma att under de närmaste 15 åren afskrifva
en del grundskatter, hvilket jag, i den mån vi dertill få tillgång,
icke anser för någon olycka, men, mine herrar, de samme, som
väntas tala på nämnda sätt, gå ju, såsom erfarenheten nu nogsamt
visat, icke heller in på att på en gång- besluta användningen
af 10 ä 12 millioner eller mera i årlig förhöjning af nu utgående

Måndagen den 21 Maj. f. m.

N:« 44.

anslag till försvaret, utan att fråga efter hvarifrån dessa penningar
skola tagas.

Det finnes ett samband mellan grundskatterna och rustningsoch
roteringsbesvären eller indelningsverket, och den öfvergång,
som en gång från detta till en på allmän värnpligt byggd härordning
eller kanske först till stam och beväring måste göras, kan
derför icke ske utan väsentliga rubbningar och afskrifningar,
hvilka utan tvifvel komma att fordra flera år, men jag kan icke
inse nödvändigheten af att nu genast derom fatta beslut, utan tror
oss med väl använda förhöjningar i årsanslagen till försvaret kunna
närma oss målet och först då böra taga ut det afgörande steget,
när vi kunna tydligare se hvad som verkligen behöfves och hvarifrån
medlen dertill skola tagas. Men. att nu såsom lag eller med
förbindelser, som äro lika stränga som en lag, binda oss för 15''
år, synes mig origtigt. Jag önskar derför, att den stora sakkunskap
och det myckna arbete, som på komitéernas arbeten blifvit nedlagda,
icke måtte varda förspildt utan att man måtte taga vara
derpå och så utveckla det, att regeringen hvarje år föreslår Riksdagen
hvad som är för året lämpligt och efter antagen plan erforderligt
samt med statsverkets tillgångar och öfriga behofs tillfredsställande
förenligt. Jag kan nemligen icke tro, att Riksdagen
då skulle vara för landets försvar mera likgiltig än hittills. Som
jag visat, har förhöjningen i de ordinarie anslagen till försvarsverket
under de 15 första åren af det nya representationssättet
utgjort 5,752,000 kronor, hvilket gör 40 procent mera än den förhöjning
af 4,114,480 kronor i anslagen till försvaret, som under de
föregående 15 åren skett och på de extra-ordinarie anslagen har
förhöjningen sannolikt varit ännu större.

Då jag hade den äran att uppgöra förslag till statsreglering
vid 1871 års riksdag, begärdes 17 millioner såsom extra statsanslag
för en gång till försvarsverket och jag vill minnas, att omkring
13 millioner beviljades; Kamrarne hafva således ingalunda varit
likgiltiga för landets behof. Jag anser således, att det för den enskilde
är omöjligt att säga, huru fort en utveckling i denna rigtning
bör gå, men derom är jag öfvertygad att alla med mig äro
ense, att det icke bör gå fortare än hvad statens inkomster och
landets förmåga att bära skatter medgifva. Om man derför också
skulle lyckas att fatta ett beslut för 15 år, så är jag öfvertygad
att man skulle få se, att när uppoffringarna blefvo allt för stora,
besluten måste ändras.

Det förefaller mig derför som det vore skäl, icke att göra hvad
en talare kallade partiella reformer, utan att i stället börja med en
lugn och långsam öfvergång till en ny sakernas ordning, så att
man icke, genom att på en gång vilja hafva ändring i allt, riskerar
att uppväcka krig mellan olika klasser om hvad den ena eller andra
skall skatta.

Men om vi här skulle binda oss för 15 år, skulle följden blifva,
att häftiga tvister i framtiden uppstode om hvem som skulle bära
de ökade bördorna och den ena klassen skalle vilja kasta dem

Förslag till
lag om härordningen.

(Forts.)

Ji-.o 44.

Måndagen den 21 Maj, f. m.

Förslag till öfver på den andra. Ett sådant tillstånd skulle i min tanke blifva
laordninen a^^e^es olidligt.

°(^ZT Jag tror sålunda, att det är hög tid, att kompromissen tager
slut, och för att befordra denna utgång, måste jag här rösta nej,
oafsedt att jag icke har något emot den föreslagna stammen.

Herr Nyström: I anledning af hvad som hufvudsakligen

biifvit anmärkt, i strid mot mina förut uttalade åsigter, ber jag att
nu något närmare få förklara hvad jag förut anfört och tillika
bemöta hvad som biifvit invändt i de hufvudsakliga delarna.

Af den förda diskussionen har jag kommit till den åsigt, att
hufvudsaken här är om vi skola af klokhets skål gifva efter rättsskäl
och om vi skola mottaga ett mycket tvifvelaktigt försvar, i
stället för att med 1873 års kompromiss-skrifvelse afsågs ett betryggande
försvar. 1873 års skrifvelse har, såsom de herrar, hvilka
velat läsa den, finna, afsett, att man skulle eftergifva roteringsoch
rustningsbesvären samt grundskatterna, under vilkor att en
arméorganisation infördes, byggd på hufvudsakligen allmän värnpligt.
Samma skrifvelse innehöll i motiven, att den ifrågasatta
skatteafskrifningen icke hade kunnat ske förut, emedan landet icke
tålt sådant, men då tycktes tiderna hafva börjat blifva så mycket
blomstrande och utsigterna för statens välmåga biifvit så stora,
att det icke vore någon fara med att gifva efter, snart sagdt, allt
hvad man hade, och att efterskänka både rustnings- och roteringsbesvären
och grundskatterna. Genom denna, såsom jag tycker,
olyckliga skrifvelse sade man till en viss klass: allt detta gifva
vi dig, om du ingår på ett någorlunda starkt härordningsförslag.
Man lade i den ena vågskålen det enskilda intresset och i den andra
statens eller det allmännas. Det har ock derföre och då komitén
i frågan varit öfvervägande sammansatt af män, som haft intresse
af att följa den sida, som befriar vissa klasser från eftergifter,
kunnat antagas att komiténs förslag skulle blifva ensidigt. Så har
också inträffat, och då regeringen följt detta ensidiga förslag, har
också fallet biifvit, att vi nu stå, der vi stå, med ett förslag, som
icke är bygdt hvarken på rättvisa eller sådan klokhet i finansielt
hänseende, som man hade bort vänta. Hans Excellens Herr Statsministern
yttrade bland annat, under gårdagens diskussion, att
kompromisskrifvelsen måst följas af regeringen, och att den hade
biifvit följd. Jag vågar dock göra det inkastet deremot, att den
icke har biifvit följd, utan att det är komiténs förslag, som biifvit
följ dt. Kompromisskrifvelsen afsåg, att det skulle vara under det
vilkor, att det blefve ett betryggande försvar, bygdt på allmän
värnpligt, som dessa stora skänker skulle gifvas. I det Kongl.
förslaget åter hafva bibehållits alla frågor om eftergifter eller afskrifningar,
men till största delen gifvits efter på hvad som var
såsom vilkor uppstäldt, nemligen fordran på allmän värnpligt såsom
grund för försvaret. Således har ju regeringen i visst fall
afvikit från kompromisskrifvelsens anda, och då anser jag ock att
regeringen haft rätt och bort säga nej för orättvisa eller öfverdrifna
anspråk i andra fallet. Icke en hårsmån på det rättvisas

Måndagen den 21 Maj, f. m. 9

bekostnad hade bort eftergifvas; men nu har rättvisan fått sitta
emellan, genom att man har har tagit bördan från en viss klass
och lagt den på andra, utan att gifva dessa en den förras bördor
motsvarande ersättning. Kan detta vara rätt? Hans Excellens
Herr Statsministern och den för afskrifning verksamme komitéledamoten
Kammarrådet Anderson, hafva ansett, att grundskatterna
jemväl borde försvinna, synnerligast derföre att grundskatterna
skulle stå i sådant samband med rustnings- och roteringsbesvären,
att dessa senare icke kunde afskrifvas, utan att grundskatterna
samtidigt blefvo afskrifna. En annan ärad talare från i förrgår har,
enligt min tanke, fullständigt vederlagt detta, hvad södra och
mellersta Sverige beträffar, hvadan jag dertill icke behöfver lägga
ett ord utan i allo instämmer, i hvad han i thy fall har yttrat. Det
är ju naturligt, att, i följd af odlingen — äfven om man i dag reglerar
skatterna i förhållande till jordens värde och enligt fullständigt
upprättade jordbruksbeskrifningar och kartor öfver hemmanens
områden och enligt så noggrant som möjligt verbstälda beräkningar
öfver jordens verkliga skatteförmåga — blifver det i allt
fäll inom kort en stor skilnad mellan det ena hemmanet och det
andra, just till följd deraf att odlingen icke fortgår i samma jemnlikhet
eller står i förhållande till mantalet på lägenheten, utan beror
på odlarens flit och förmåga eller på odlarens lättja och oförmåga.
Det visar sig vid ekonomiska regleringar ibland annat vid
laga skiften, der häfclen är delningsgrund, att det ena hemmanet
kan hafva ända till 50 procent högre värde än det andra hemmanet,
oaktadt de äro belägna i samma byalag och alldeles tätt intill
hvarandra. Eöljaktligen hafva äfven egarne vid köp af dessa
hemman betalat olika pris, och samma är ungefär förhållandet
vid köp af hemman, der grundskatterna trycka ojemt. Några egentliga
klagomål öfver delningsgrund efter häfd eller grundskatternas
tyngd har jag ej försport. Dessa grundskatter äro icke heller så
betydliga, ty jag tror, att de uppgå, efter omsättningen i penningar,
till ungefär 60 kronor per mantal. Att grundskatterna icke på grund
hvarken af rättvisa eller ekonomiska skäl kunna borttagas, det tror
jag vara så uppenbart, att icke någon här i denna Kammare borde
understödja ett sådant förslag. Jag vill till ytterligare stöd för
denna min åsigt åberopa yttranden af två högt uppsatte och sakkunnige
män. Den ene är Friherre De Geer; han yttrade sig vid
1878 års riksdag, då landtförsvarets ordnande förevar till behandling
i Andra Kammaren, och hans yttrande hade följande lydelse:

“En af grundtankarna i Riksdagens skrifvelse af år 1873 var, att
indelta armén skulle blifva obenöflig genom en vidsträcktare tillämpning
af värnpligten; och denna utsträckning har åtminstone jag
tänkt mig skola leda till en begränsning af kostnaden för anskaffande
af en tillräcklig armé. Men skall en stam värfva^ till hvad
pris som helst, så kan den indelta armén icke anses hafva blifvit obehöflig.
Och om ingen tvångsutsMfning någonsin kan komma i fråga
för härens kompletterande, så förfaller också den åberopade grunden
för anspråket på indelningsverkets afskrifning, nemligen att
rust- och rotehållare äro för everdliga tider frikallade från en sådan

N:o 44.

Förslag till
lag om härordningen.

(Forts.)

N:0 44.

Måndagen dea 21 Maj, f. m.

Förslag till
lag om härordningen.

(Forts.)

utskrifning — — —. Ännu betänkligare blifver det att välja det
dyraste sättet för stamtruppens bildande, då dervid såsom ytterligare
vilkor uppställes, att staten samtidigt skall efterskänka grundskatterna,
hvilkas afskaffande, huru önskvärd! det än är, ur flera synpunkter
likväl måste vara beroende deraf, att icke andra skattdragande
''öfver hofrätt hetungas. Härtill kommer att Utskottet å ena
sidan tillstyrkt'' ännu större “eftergifter i skatter, än som i 1873
års skrifvelse varit ifrågasatta, såsom af frälseräntor och kyrkotionde
m. m., och å andra sidan fordrat en förändring i grunden
för kommunalutskylderna, hvarigenom jorden skulle tillskyndas eu
förmån, som på de flesta ställen skulle betydligt öfverstiga det
enda vederlag för grundskatternas afskrifning, som af jorden utkräfves,
nemligen en något ökad fastighetsbevillning

Det andra yttrandet, jag velat åberopa, från en sakkunnig
person är Professor G. K. Hatniltons. Han yttrar i den bekanta
broschyren, som har utkommit och som har till titel: “Några af
hufvudskälen, hvarför grundskatterna icke böra afskaffas eller nedsättas“,
följande:

“De svenska grundskatterna — allt hitintills också bärande
namnet “ränta" — äro till sin beskaffenhet räntor äfven i de fall,
då de hafva uppkommit i följd af uråldriga utskylder afjorden —

—---. Men alldeles påtaglig är grundskattens uppkomst såsom

ränta, när jordeganderätten afhändts från kronan under förbehåll
och förutsättning af räntans fortfarande utgörande."

Vidare yttrar lian: “Det blir en gåfva; ty i och med grundskatternas
afskaffande eller nedsättande erhåller hvarje egare af
jord för intet en tillökning i sin förmögenhet motsvarande grundskattens
kapitalvärde. Denna gåfva är oförtjent, ty för detta värde
har han vid egendomens förvärfvande intet betalt, ej heller för det
allmänna gjort någon särskild uppoffring. Den är orättvis, ty rättvisan
fordrar, att ingen riktas på annans bekostnad. Men om grundskatterna
upphäfvas, så skola alla, som icke äro jordegare, få betala
högre skatt än eljest för att rikta nuvarande jordegare, hvilket
är orättvist!"

Och slutligen säger han: “Statens förnämsta uppgift är genomförandet
och värnandet af det råtta. Hvarje afvikelse derifrån
skall han med all sin kraft förhindra. Det är derför han blifvit
försedd med hela samhällets förenade makt. Men ve det land,
hvarest man börjar anse det likgiltigt,, om något är rätt blott det
anses vara klokt! Der lagen sjelf och de lagstiftande tjena orätten,
der skakas samhällets grundval. Der upphör tryggheten för
person och egendom. Der kersbär snart godtycket i stället för
rätten. Och godtycket blir icke mindre tryckande eller förhatligt
om det utöfvas af flera i stället för en: Af en representation eller
af en despot! — Hättens hufvudgrundsats är uppenbarligen att
ingen må gynnas på annans bekostnad."

Då jag nu kan bestämdt påstå, att alla skatter, som äro en
följ d afjordens öfverlåtande åt enskilde, åtminstone i hela norra
Sverige och särskild! inom den nordligaste fjerdedelen, äro räntor
och icke skatter, emedan jorden endast med det vilkor lemnats af sta -

Måndagen den 21 Maj, f. m.

N:o 44.

ten åt den enskilde, att han för framtiden skulle utgöra dessa
skatter, kan jag icke annat än på det högsta anse det blifva en
himmelsskriande orättvisa, om detta förslag, så vidt det afser
grundskatternas afskrifning, skulle gå igenom. Och då grundskatternas
afskrifning är stäldt såsom vilkor för arméorganisationens
genomförande, så följer ju deraf äfven, att hvar och en, som vill
följa det rätta, härvid måste vara med om att afslå hela förslaget
endast på sådan grund.

Jag anhåller också att få yttra några ord om arméorganisationen,
dervid jag tillåter mig nämna, att jag nu likasom i min
motion anser, att med afseende derpå, att värnpligten skall utsträckas,
man bör gifva åtminstone en högst väsentlig lindring i
rust- och roteringsbördan. Det kan också med tillförlitliga uppgifter
styrkas, att på många ställen rustnings- och roteringsväsendet
är mycket betungande äfven i de norra orterna. Jag fick från en
f. d. riksdagsman för någon tid sedan afskrift af ett knektekontrakt,
som visar, att det varit mycket betungande att utgöra rustningsoch
roteringsbördan särdeles för dem som måst anskaffa karl
under den dyrare tiden t. ex. år 1873. Han beräknar årliga
kostnaden för eu soldat, inbegripen afkastningen af jorden och
underhåll af torpet till något öfver 400 kronor. Jag tror väl att
detta belopp kan något nedsättas, men det går dock till en ganska
stor summa, och derför skulle jag anse, att en betydlig lindring
bör gifvas, jag skulle vilja gå ända derhän, att staten skulle bidraga
med 3/4 och den enskilde med 1/4, men dermed bör det ock
vara nog i afseende på eftergifter äfven med hänsyn till utvidgning
af den värnpligt, som man velat hafva införd. Jag anser
äfven och villfästa herrarnes uppmärksamhet på, att här icke är
fråga om att den jordbrukande klassen skall för framtiden
åtaga sig större bördor, än hvad hvar och en annan klass får
åtaga sig i militäriskt hänseende, och derför anser jag ock att
den jordbrukande klassen bör vara belåten med nämnda eftergift.

Hvad nu särskildt armé organisationen beträffar, nämnde jag
visserligen, när jag förra gången yttrade mig, att jag måste vara
emot den i och för sig sjelf, synnerligast derför att den erbjöd en
så tvifvelaktig stam mot den i de flesta afsenden goda, vi nu hafva,
att vi omöjligen borde kasta bort, hvad vi ega för något så opålitligt
eller tvifvelaktigt som det föreslagna. Jag ber att litet närmare
få granska de skäl, som Utskottet har anfört för att kasta
öfver bord allt hvad vi hafva i den vägen. Utskottet säger, att
indelningsverket är föråldradt, icke dugligt, icke kan förbättras
o. s. v. Bland annat upprepar Utskottet att indelningsverket har
bristande krigsbildning och att tjenstetiden är allt för lång; att
garnisonsregementena jemväl hafva för lång tjenstetid; att stammen
är otillräcklig på krigsfot och icke kan svälla ut; men Utskottet
medgifver dock, sid. 106, att det låter sig göra att med bibehållande
af indelningsverket förkorta manskapets tjenstetid samt att
tillgodose detsammas militära utdaning genom kommenderingar till
utsträckta rekryt- och underbefälsskolor; således kan anmärkningen
i dessa delar icke utgöra något giltigt skäl att taga värfvad

Förslag till
lag om härordningen.

(Forts.)

N:o 44.

Måndagen den 21 Maj, f. m.

Förslag till
lag om härordningen.

Ports.)

stam i stället för indelt. Anmärkningen att stammen ej kan svälla
ut kar Genera] Abelin i sin reservation bemött; ock det har icke
kunnat, efter hvad jag under diskussionen inhemtat, med fog bestridas,
att icke den indelta armén kan ställas ock ordnas så att
den kan svälla ut, fullt till hvad den nya stammen anses kunna
göra, ock således vinnes ju hvad chefen för generalstaben offentligen
uttalat, då han yttrade, att hvad med förslaget väsentligen
afsåges vore att utvidga och förbättra stammen. Då härtill kommer
att den nya stammen i allmänhet icke kommer att anskaffas
genom lottning utan genom värfning och kommer att utgöras af
ungt manskap mellan 18 och 26 år, och således antagligen blifver
sämre eller mindre stadgad än den vi nu hafva. Då värnpligtige,
bestående af bildade och obildade ynglingar, omöjligt kunna komma
att se upp och hafva sin tillit till den nya stammen i samma grad
som till den indelta, i längre tjenst och vid disciplin vanda soldaten,
och då den nya stammen, till följd af en osäker inkomst
och oviss bostadsort mellan tjenstgöringstiderna, icke torde komma
att få någon stadigvarande sysselsättning, utan fäst hellre torde
komma att stryka omkring i landet, föga villig eller beredd att
återgå till sjelfva jordbruksarbetet, hvilket väl dock skulle erfordras,
för att han skulle hafva någon säker utsigt till utkomst
mellan öfningstiderna, kan jag icke finna annat, än att den nya
stammen blifver sämre än den gamla, helst uppenbart är att det
icke kan finnas, såsom en talare nämnde, förmansplatser för alla
dessa afgående stamsoldater. Det är ock, enligt mitt förmenande,
klart att det blefve en stor fara i socialt hänseende att antaga
den nya stammen, och jag tror att, såsom en talare yttrat, det
då blefve bäst att taga sig en annan stam, som toge reda på den
nu föreslagna.

Slutligen är det ju eu fördel för de roteringsskyldige, en fördel
som kanske till och med uppväger den förmån, de skulle få
genom afskrifning af de i frågasatta skatterna, nemligen, att under
ogynsamma konjunkturer få in natura utgöra de med indelningsverkets
bibehållande förenade flesta tyngder. Det är ock borttagandet
af denna förmån och alla tyngders utgörande i penningar,
som åtminstone i de nordliga orterna fruktas ganska mycket. Ty
om missväxtår eller tryckande konjunkturer rörande våra trävaror
eller andra näringsgrenar inträffa, så är den jordbrukande klassen
urståndsatt att utgöra den nuvarande skatten, och ännu mera blifver
den det när alla de nu tilltänkta tillökningarna skola utgå i
penningar. Jag tror och vill påstå, liksom många af mina kommitenter
gjort, att här är fråga om “att komma ur askan i elden,"
och de hafva förklarat sig hellre vilja blifva qvar vid det gamla
än önska någon så förfärlig omstörtning i det nuvarande, som här
är föreslaget. Jag hade ett sammanträde för en annan orsaks
skull, och mer än 200 socknebor voro då tillstädes och deribland
alla de förnämste af den jordbrukande klassen, ty det var fråga
om anslag af 50,000 kronor till en jernväg, och det hade utlockat
många. Dessa män klagade icke egentligen öfver de bördor, som
äro, men de befarade att de ifrågasatta bördorna skulle blifva

Måndagen deri 21 Maj, f. m.

N:o 44.

särdeles tryckande; och då jag sade min åsigt, att de åtminstone
måste finna sig vid en betydligt utsträckt värnpligt, enär det väl
icke kunde vara som sig bör, att deras söner icke hade så pass
mycken öfning att de kunde följa de allmänna rörelserna i krig
utan kommo i oordning och blott blefve kanonmat, då yttrades,
att något väl kunde få medgifvas, men icke mycket.

På grund af hvad jag nu anfört i afseende å arméorganisationen,
den nya och den gamla, kommer jag äfven till den åsigt
att yrka afslag.

Jag ber ock att få fästa mig något närmare vid kostnaden.
En ärad talare, Herr Wsern, har så fullständigt framhållit den betänkliga
sidan af saken, af ökade stora kostnader, att jag för min
del icke kan se huru landet skall kunna bära dem, utan att i
grund varda förstördt. Jag vill icke beräkna de ökade kostnaderna
för försvaret så högt, som eu sakkunnig ledamot i denna
Kammare, Herr Mankell, gjort, eller till 20,000,000, utan endast till
15,000,000 kronor. Denna senare summa tror jag dock att det
kommer att gå till. Läggas nu härtill rustnings- och roteringsbördans
samt grundskatternas afskrifning, den tillökning i legan
Särskilda Utskottet föreslagit äfvensom ifrågasatta ytterligare eftergifter,
uppgår totalsumman till 30,000,000 i ökade utgifter för staten,
hvilka dock,efter afdrag af hvad Kongl.Maj:t föreslagit genom ökning
af stämpelpappers inkomsten och dylikt, skulle minskas till28,000,000,
eller ett belopp motsvarande 6 ä 7 gånger allmänna bevillningen.

Enligt 1873 års skrifvelse var det afsedt att bestrida de
ökade utgifterna för den nya härordningen och afskrifningarna
genom den till 100,000 kronor beräknade årliga tillökningen af inkomsten
af skogarne, genom 200,000 kronors årlig tillökning i jernvägstrafikmedlen
och genom förhöjning i tull, bränvins- och stämpelpappers
medel. Men, mine herrar, hafva vi icke sett, att vi oaktadt
de stegrade inkomsterna af tull och bränvinsmedel dock nödgats
hafva tilläggsbevillning. Dessa medel hafva sålunda icke
varit tillräckliga under den sista perioden. Det visar ju att de
varit för höga dessa beräkningar af förhöjda statsinkomster. I
stället för den höga beräkningen af den inkomst skogarne skulle
lemna, hafva de endast gifvit i medeltal 25,000 kronors årlig förhöjning.
Af jern vägsmedlen hafva vi icke kunnat bespara som
jag tror ett enda öre af den 200,000 kronors årliga tillökning, som
påräknats. Och det skulle, såsom Herr Wsern jemväl förklarat,
uppstå en mängd nya mer och mindre rättvisa klass-skatter, för att
ersätta grundskatterna. När icke hvarken genom konsumtionstullar
eller genom bränvinsskatter någon särdeles ökning i statens
inkomster kan ske, är det ock alldeles uppenbart, att det är synnerligen
betänkligt att biträda de nya förslagen redan för kostnadens
skull.

Slutligen vill jag nämna och hålla på allvarligen, att hela
försvarsplanen, så som jag förut nämndt, icke är så uppgjord, att
den bör vinna bifall. Jag förnekar visst icke de stora förtjenster, som
äro nedlagda i detta arbete, och jag kan naturligtvis icke det ringaste
bestrida, att det är utförbart, men jag påstår, att åt sjöför -

Förslag Ull
lag om härordningen.

(Forts.)

N:o 44.

Måndagen den 21 Maj, f. m.

Förslag till svaret både bort gifvas åtminstone mera än en femtedel af hela
lag om här- (jeil fQr försvaret beräknade summan cirka 35,000,000. Om vi nu
0(Forts!)W antaga denna försvarsplan, komme nästan alla våra uppoffringar
att gå till landtförsvaret, och vi kunna icke i någon verksam mån
utsträcka sjöförsvaret, hvilket jag anser vara alldeles nödvändigt.
Jag håller derför allvarligt på, att förslaget till arméorganisation
nu måtte i sin helhet falla, äfven af det skäl att i det blifvande
förslag, som jag hoppas måtte snart framkomma, regeringen måtte
gifva vårt sjöförsvar en mera framstående ställning i försvarssystemet.
Jag anser nemligen att man bör använda ungefär Va eller
minst 1/4 för sjöförsvaret af hvad som kan bomma att anslås för hela
försvaret. På detta sätt tror jag att Sveriges sjelfständighet skall
bäst betryggas.

Enligt mitt förmenande borde de stora frågorna lösas ungefär
sålunda:

30 högst 35 millioner kronor användas årligen för försvaret,
hvaraf 1/3 minst 1ji för sjöförsvaret;

Landtförsvaret bygges på indelt och värfvad stam, värnpligt
och landtstorm, sjöförsvaret hufvudsakligen på värfvadt manskap;

Indelningsverket afiyftes från jorden och öfvertages af staten,
eller, derest, för lättnad i rekrytering och underhåll, detsamma anses
böra hållas vid jorden, bekostas till ungefär 3 4 af staten och
’/4 af de enskilda;

60 dagars värnpligt införes;

Grundskatterna, nemligen räntan och kronotionden, aflösas, såsom
i England, eller sammanräknas och såsom i Preussen fördelas
på den privilegierade och oprivilegierade jorden i förhållande till
uppskattningsvärdet, dock mot skälig ersättning åt dem, som verkligen
frälst sin jord och derföre böra njuta lindrin ;

Ny rättvis Bevillningsförordning antages.

Mine herrar, jag älskar mitt fosterland och vår frihet lika så
högt som någon annan. Det är icke försvarsnihilism, som föranledt
mitt motstånd mot ifrågavarande förslag, utan det är deras
olämplighet. Denna olämplighet har jag i synnerhet funnit, när
jag jemför, huru förslagen skulle utfalla i praktiskt hänseende.
Vidare är en hufvudsak till mitt motstånd den orättvisa, som skulle
uppstå genom grundskatternas afskrifning. Herrarne hafva nu sannolikt
stadgat sin öfvertygelse, så att icke ens den allra bäste talare
i denna Kammare skulle kunna vinna en enda röst; men om någon
icke skulle vara fullt säker, om någon skulle tveka i valet
mellan ja och nej, så ber jag honom “hellre fria än fälla11. Han
bör icke döma Sverige till en arméorganisation, som icke kan
blifva så nyttig och så lämplig, som man anser att den borde vara.
Han bör icke heller bringa Sverige i ekonomiskt betryck. Genom
att frågan afslås förloras intet annat än ett eller annat års uppskof.
Detta uppskof är ock nödvändigt för att kunna smälta dessa
många och störa frågor, som nu i riksdagens sista timme eller
rättare sagdt efter riksdagens sista timme förestå till lösning.
Låtom oss derför för närvarande förena oss i ett afslag, hvarom
jag fortfarande får anhålla.

N:o 44.

Måndagen den 21 Maj, f. m.

Herr vice Talmannen: Jag skulle icke kafva besvärat

Kammaren med att yttra mig två gånger under en så lång debatt
som denna, om jag icke varit nödsakad att upptaga något af hvad
Herr Statsrådet och Chefen för Landtförsvarsdepartementet yttrat
särskildt mot mig. Herr Statsrådet sade till en början att jagfällt
ett origtigt yttrande i min reservation, då jag i generalitetets
yttrande funnit eu betänklighet mot sjelfva grunden. Den strof,
som Herr Statsrådet uppläste, innehöll emellertid att generalitetet
undandragit sig att yttra sig om grunden och särskildt påpekat
att detta skedde, emedan det i afseende på denna grund icke hade
någon skyldighet att yttra sig. Huru enkelt hade det icke varit
att lemna hela denna fråga å sido, om generalitetet icke varit
mån om att icke bära ansvaret för grunden, och det är just uti
ett sådant tillkännagifvande, som man har full rättighet att se en
betänklighet, om man också måste läsa den mellan raderna. Detta
generalitetets yttrande är för öfrigt icke det minst märkvärdiga
draget vid den förberedande behandlingen af denna fråga. Generalitetet
hade att yttra sig icke öfver förslaget i sin helhet, utan
öfver bestämdt framstälda frågor. Svaren på dessa frågor äro åtminstone
i ett fall så litet upplysande, att det heter, att chefen
för Landtförsvarsdepartementet förklarade, att diskussionen skulle
utgöra svar på frågan. Också ansågs det icke nödvändigt att
öfverlemna till Riksdagen denna handling, som under vanliga förhållanden
borde ansetts vara af så stor betydelse, som generalitetets
yttrande öfver eu härordning, utan det är Särskilda Utskottets
begäran att få se detta yttrande, som representationen
har att tacka för, att detta yttrande finnes bland de tryckta
handlingarne.

Statsrådet anmärkte vidare, att mitt yttrande, att systemet
värfvad stam och beväring icke i något land med framgång tillämpats,
vore origtigt så till vida, att det här föreliggande systemet
i sjelfva. verket ingenstädes tillämpats. Jag erkänner, att jag införde
dessa ord “med framgång“ för att icke få förebråelse, att jag
glömde Holland; och jag accepterar gerna Herr Statsrådets anspråk
på fullkomlig originalitet för föreliggande förslag. Yi veta
att menniskors snille, kunskaper och erfarenhet i högsta grad
tagits i anspråk i alla länder, stora och små, för att åstadkomma
härordningar, som varit för de särskilda länderna lämpliga och
betryggande. Det är ju i alla händelser ett eget beröm för detta
förslag, att man ändock i intet annat land tilltrott sig kunna tilllämpa
det. Man kan åtminstone icke säga, att man då har någon
erfarenhet att stöda sig på, och det var till och med en talare på
kristianstadsbänben, tror jag, som just i denna omständighet såg
en förtjenst i förslaget, tv huru kunde man väl veta, att det icke
komme att taga sig väl ut, då man ingenstädes sett det tillämpas.
För mig, som alltid varit van att höra erfarenheten åberopas såsom
en bland de vigtigaste faktorer .vid förändringar, för mig är
detta icke alldeles så betryggande. Äfven i mindre vigtiga saker
plägar man, då man saknar erfarenhet inom landet, söka den utom
landet. Här finner man en förtjenst uti att denna erfarenhet

Förslag till
lag om härordningen.

(Forts.)

N:0 44.

Måndagen den 21 Maj, f. m.

Förslag till
lag om härordningen.

(Forts.)

saknas. Den enda härorganisation, i hvilken man tyckt sig se någon
likhet, är den finska. Eu talare, hvars anförande åhördes med
stor uppmärksamhet, meddelade emellertid i afseende på denna
vigtiga fråga om rekryteringen, som Herr Statsrådet upplyste gått
med sådan stor lätthet under ett år eller 1881, första året då den
finska lagen tillämpades, att denna lätthet berott på en hungersnöd
eller åtminstone stark missväxt i landet.

För öfrigt, mine herrar, vilja vi väl icke hvarken i afseende
på arbetstillfällen eller arbetspris jemföra Sverige och Finland.
Vill man jemföra lättheten och möjligheten att få folk i olika länder,
skall man väl icke endast taga hänsyn till siffran af dem,
som anmäla sig, utan äfven till de förhållanden under hvilka det
ena eller andra landet arbetar. Det torde för öfrigt i afseende
på den finska lagstiftningen i denna fråga icke vara utan allt intresse
att höra den varsamhet, hvarmed man der gått tillväga.
Det heter sålunda i värnpligtslagens 2 §: “Så länge landets härväsende
är ordnadt på grundvalen af allmän värnpligt, äro samtliga
rusthåll och rotar frikallade från skyldigheten att uppställa
krigsfolk enligt indelningsverket".

Det heter vidare i kungörelsen af den 27 December 1878 “att
från rusthåll samt roterade hemman utgående vakans- och passevolaus-afgifter
skola såsom bidrag till bestridande af militiefondens
utgifter till oförändradt belopp utgöras intill dess landets ständer
anvisat annan för sagda ändamål erforderlig skatt."

Man har sålunda icke i Finland gått till väga med den abandon,
som man synes vara sinnad att göra här, då man i ett drag
beslutar att beröfva sig alla indelningsverkets ekonomiska tillgångar,
samtidigt med det att man fattar beslut om en ny härordning.

Herr Statsrådet yttrade vidare, att den nedsättning i vapenöfningar
från 90 dagar, som af komitén föreslagits, till 70 dagar,
som af Kongl. Maj:t bestämts för den, som förvärfvat en viss militärisk
färdighet, alls icke vore någon eftergift, utan att den vore
betingad af militäriska skäl. Går jag tillbaka till ärendets behandling,
finner jag att försvarskomitén med en majoritet, hvari
alla dess militära ledamöter deltogo, afstyrkte några eftergifter,
några minskningar med anledning af sådana öfningar. Jag har i
det Särskilda Utskottet erfarit, att samtlige de militära ledamöterna
i Utskottet, som deltagit i behandlingen af denna fråga, varit
ense om att afstyrka en sådan nedsättning. Deremot har jag all
anledning att antaga, att inom försvarskomitén frågan derom väckts
af ledamöter i komitén tillhörande Andra Kammaren, hvilka naturligtvis
på sin ståndpunkt måste vara måne om att förslaget
blefve så litet betungande som möjligt. Åtskilliga af dessa ledamöter
upptogo äfven i reservationer denna tanke, och herrarne få
väl medgifva, att när sedan förslaget om nedsättningen framkom i
den Kongl. propositionen, bar det åtminstone alla yttre tecknen
att vara en eftergift.

Nu hafva vi hört Herr Statsrådet förklara att så icke vore
förhållandet, utan att militäriska skäl föranledt detsamma, och jag

Måndagen den 21 Maj, f. m.

N:o 44.

skulle lyckönskat Herr Statsrådet att hafva funnit sin militära
uppfattning öfverensstämma med framstående mäns inom Andra
Kammaren, om dessa män icke redan i Utskottet i denna punkt
öfvergifvit Herr Statsrådet.

Jag skall icke yttra mig något utförligare om kostnaderna.
Det ligger verkligen icke inom min förmåga att granska dessa kostnader;
men inom Utskottet meddelades, som jag förmodar rigtigt,
att denna särskilda vapenöfning af 90 dagar, som vore afsedd att
påläggas skolungdomen, skulle medföra en nedsättning af 1,000,000
kronor, om icke mera. Det är icke så särdeles svårt att få ned
kostnaden, om Kongl. Maj:t anser sig på detta sätt kunna taga
arbetsbiträde här eller der, hvarest man finner det lämpligast. För
mig står emellertid detta förhållande i en ganska egendomlig dager I

sammanhang med den nya härordningen äro föreslagna skatteeftergifter,
som småningom bomma att uppgå till 10,000,000 kronor
årligen. Af dessa sbatteeftergifter får således skolungdomen betala
1,000,000 om året. Jag är glad att veta, att till äfventyra
ännu i Andra Kammaren pågår en debatt, som visar att man åtminstone
icke enhälligt är med om att taga eftergifter under
denna form.

Många skäl, mine herrar, hafva blifvit yttrade under denna
långa diskussion till förmån för förslaget, hvilka förslagets motståndare
äfven vilja skänka sin aktning, sin sympati, om de också
deraf icke blifvit öfvertygade; men det är ett skal, som jag hört
icke utan stor ledsnad, och det så mycket mera, som det framförts
af en man, vid hvilken jag sedan många år är fäst med
synnerlig tillgifvenhet och aktning. Det skälet är, att det icke
skulle vara värdigt denna Kammare att afslå denna paragraf, utan
att Kammaren borde bifalla den för att sedermera vara i tillfälle
att diskutera förslaget i detalj för att afvakta Andra Kammarens
beslut i frågan, och först sedan sig visat, om Medkammarens beslut
är oantagligt, säga sitt nej. Lättsinnigt, mine herrar, kan man
väl icke. säga att vi behandlat denna fråga, då vi i dag, femte
dagen, diskutera den. Värdigt Kammaren är endast att besluta i
öfverensstämmelse med dess öfvertygelse, och, mine herrar, det
finnes ju något särskildt i detta yttrande, som vi böra lägga märke
till, och det är tanken på vidare eftergifter och vid dessa kan det
icke vara något tvifvel om hvem som kommer att draga det kortaste
strået. I detta yttrande ser jag ett framtidens program, som
jag för min del icke önskar realiseradt.

Jag upprepar min anhållan om afslag.

Detta anförande mottogs med talrika bifallsyttringar.

Friherre von Krsemer: Herr Statsrådet och Chefen för Landtförsvarsdepartementet
har berört — och flere andra talare, dels
militära auktoriteter, dels talare som icke äro militärer, hafva häri
efterföljt honom — att detta förslags berättigande egentligen, enligt
deras. åsigt, läge deri, att det utgjorde en öfvergång till “en
arméorganisation på allmänna värnpligtens grund".

Första Kammarens Prof. 1883. N:o 44.

Förslag till
lag om härordningen.

(Forts.)

8:0 44.

Måndagen den 21 Maj, f. m.

Förslag till
lag om härordningen.

(Forts.)

Man bär bär under denna diskussion mycket talat om “slagord"
och “bevingade ord“. Jag undrar om icke talet om “försvarssystem
på allmänna värnpligtens grund* öfvergått till ett sådant
bevingadt uttryck. Det skulle vara mycket intressant att få höra
dessa herrar och män säga hvad de egentligen tänka sig med ett
system, bygdt på allmänna värnpligtens grund? — Efter mitt förmenande
kan detta, rationelt taget, icke vara annat än ett system,
der hvarje medborgare i lika mån deltager i försvarsbördan, och
derför hvarje medborgare måste erhålla tillräcklig militärisk bildning
för att vara fullbildad soldat. Menar man åter ingenting
annat än ett system, der endast en del af de värnpligtige öfvas
fullständigt, men den stora mängden blott erhåller ett minimum
af soldatbildning; men der de, som öfvas den längre tiden, icke
erhålla någon ersättning, utan uttagas genom lottning, då menar
man icke hvad man säger, när man använder uttrycket: system,
bygdt på allmänna värnpligtens grund. Detta är nemligen icke
något annat än en variation af systemet: “atom och bevaring*.

Hvad åter angår ett fullt rationelt system, bygdt på allmän
värnpligt, hemställer jag till er, mine herrar, hvad det skulle
blifva i Sverige? Ett sådant förslag förelåg 1876. Vi veta dess
öde, och att något liknande antagligen aldrig kan här komma att
bifallas. Ett system, bygdt på den “rena* allmänna värnpligten,
kan i Sverige, enligt min åsigt, omöjligen blifva något annat än ett
system af endast och allenast beväring med — under vilkor att
stammen afskaffats — t. ex. 120 dagars öfning.

Dessutom hemställer jag, huru vida ett försvarssystem, bygdt
på den allmänna värnpligten, någonstädes finnes rent genomfördt?
Jo, på ett enda ställe möjligen, nemligen i Schweiz. Der är verkligen
allmänna värnpligten genomförd. Alla hafva samma skyldigheter,
och äfven befälet består blott af värnpligtige. Men detta
schweiziska system är också, enligt den militära benämningen, ingenting
annat än milis. De länder, som man vanligen anför såsom
egande allmänna värnpligtssystemet fullt genomfördt, framför allt
Preussen — hafva de det rent genomfördt? Först och främst består
hela befälskadern, officerare och underofficerare, af yrkesmän.
Man har, och med rätta, icke vågat utsträcka den allmänna värnpligten
derhän att låta äfven befälets anskaffande bero blott på
densamma. Dessutom sucka dessa länder under bördan af skyldigheten
att exercera alla dessa massoi’, och undanskjuta denna pligt
under allehanda förevändningar, dels genom kasseringar, dels rent
af genom att icke uttaga hela antalet af de värnpligtige. Så småningom
öfvergå de derför i sjelfva verket, med bibehållande af
namnet, till systemet af ett mindre antal fullt öfvade, men den
stora massan blott någorlunda exercerad, d. v. s. till stam och beväring!
— Det skulle vara intressant att höra de herrar och män,
som förklara att de biträda detta nu här föreliggande förslag såsom
en öfvergång till ett system, bygdt på allmän värnpligt,
upplysa hvad de dermed mena. Må hända mena de, som sagdt,
icke något annat än en annan variation af stam och beväring, än

Måndagen den 21 Maj, f. m.

Jf:o 44.

den, som här är föreslagen, eller, närmare preciseradt: lottning i
stället för värfning?

Det är icke Kammaren obekant, att jag vid 1873 års riksdag
ännu icke hade den äran att deltaga i Kammarens öfverläggningar.
Detta hindrar mig dock i ingen mån att förstå det beslut, som då
fattades, denna så kallade sammanbindning af skattefrågan med
den militära frågan. Jag förklarar mig nemligen detta sammanbindande
helt enkelt så, att .Riksdagen egentligen, och så godt
som uteslutande, hvad indelningsverket angick, tänkte på den sidan
af detsamma, som är eu skatteform; och hvad den sidan af
indelningsverket, eller dess egenskap att vara en skatteform angår,
står indelningsverket onekligen så nära de öfriga grundskatterna,
att det icke är tänkbart, att icke i sammanhang med grundskatternas
afskrifning äfven afskrifva indelningsverket. Här i Kammaren
har man både nu och ofta förr talat om, att det icke skulle
vara rättvist- att besluta borttagandet af en skatt, som så länge
varit fästad vid jorden och följt med densamma vid köp och arfskiften
och delningar. Detta försvar kan dock anföras för alla
gamla orättvisor och ojemnheter. Man kan icke afskaffa en enda
af dem, om detta resonnement accepteras. Jag tror således för
min del, att grundskatternas afskrifvande är, närmare eller något
fjermare, ovilkorligen förestående, och att, på samma gång och i
samma mån den sidan af indelningsverket, som är en skatteform,
måste afskrifvas och kommer att afskrifvas.

Men deremot har jag, och många med mig, kommit till den
öfvertygelsen att den andra sidan af indelningsverket, dess egenskap
att vara ett anskaffningssätt för stammens manskap och eu
form för dess hysande, icke ovilkorligen sammanhänger med den
nyssnämnda sidan deraf eller dess egenskap af skatteform. I det
afseendet instämmer jag helt och hållet i det yttrande, som under
denna diskussion af en talare på östgötabänken — skattekomiténs
ordförande — blifvit afgifvet. Hans förslag förefaller
mig så ytterligt enkelt och nära till hands liggande, att det synes
mig vara underligt, att man icke förr kommit att tänka derpå.
Han föreslog nemligen, att vi skulle afskrifva grundskatterna och
indelningsverkets skattebörda samtidigt och i samma proportion;
men att afskrifningen, hvad indelningsverket angick, skulle bestå
deri, att rust- och rotehållarne finge en småningom stigande ersättning
af statsverket, till dess de vid afskrifningens slut, och
sedermera allt framgent, skulle erhålla full ersättning enligt den
tabell, som i skattekomiténs betänkande finnes upptagen; hvaremot
de oförändradt — sedan dock naturligtvis vid rusthåilen skyldigheten
att hålla beklädnad och beväpning blifvit eftergifven —
skulle bibehållas vid skyldigheten att anskaffa och hysa soldat.
Det är helt enkelt att med ett enda slag vinna hvad man åsyftar,
nemligen att öfverflytta skattebördan på alla klasser från den enda
klass, som hittills ensidigt drabbats af densamma, under det man
bibehåller den militära formen och — om jag får så säga — dermed
äfven bibehåller det enda fullt pålitliga hängiåset för systemet
stam och beväring.

Förslag till
lag om härordningen.

(Forts.)

N:o 44.

Måndagen den 21 Maj, f. m.

Förslag till
lag om härordningen.

(Forts.,)

Från dessa allmänna, i korthet framstälda betraktelser öfver
de stora frågornas närmaste framtid öfvergår jag till frågan om
situationen för ögonblicket. J ag tager mig. då friheten att fråga,
om det verkligen linnes någon, eller åtminstone om det finnes
många bland Kammarens ledamöter, som numera tro att det kan
vara fråga om att denna gång definitivt bifalla Särskilda Utskottets
utlåtande N:o 1? — Marskalk S:t Arnaud rapporterade från Krim
till Kejsar Napoleon III efter slaget vid Alma: “Ers Majestät,
kanonerna hafva talat!“ Månne vi ej kunna vända om rapportens
blad och på baksidan skrifva: de i Andra Kammaren mot
förslaget rigtade positionskanonerna hafva talat? Vid första salfvan
stupade 23,557 gemene med tillhörande befäl, underbefäl och
spel. Vid den andra försvunno 2 rytteriregementen med hästar
och packning. Derefter träffades ll:te §:en och då uppflög ordet
“högst" i densamma bredvid föreskriften om de 5,500 årliga rekryterna.
Det var alldeles som när man träffar pricken på en målskjutningstafia,
och en liten fana eller någon annan liten underlig
figur flyger upp! Och det var i sanning att träffa pricken! Ty i
och med detsamma detta ord “högst" står framför 5,500, är hela
det system, som försvarskomitén utarbetat — detta mycket omtalade
och mycket prisade system, enligt hvilket rekryter årligen
alltid i lika antal skulle strömma in på ena sidan i stammens skolor
och ut på den andra, för att fylla nationens leder med exerceradt
och krigsdugligt folk — hela detta system ligger qvar, skenbart
oförändradt, men i samma skick som ett ur, ur hvilket man
borttagit fjedern!

Jag tror således att, efter dessa af Andra Kammaren beslutade
förändringar samt de ytterligare förändringar, som efter all
anledning förestå, det icke gerna kan vara tal om, att förslaget
här kan komma att definitivt bifallas.

Detta hindrar naturligtvis icke Första Kammaren att bifalla
den nu föredragna 40:de §:en; men hvad åstadkommes derigenom?
Ingenting annat än att förslaget då kommer att gå till Utskottet
till så kallad sammanjemkning. Dervid kommer att inträffa ett
fall af två. Antingen att Utskottet kommer tillbaka med en förklaring,
att ingen sammanjemkning varit möjlig, i hvilket fall saken
är fullkomligt klar, eller också att Utskottet kommer tillbaka
med ett sammanjemkningsförslag, i hvilket förslag alla vigtigare
punkter äro mer eller mindre lemlästade, och dessutom antagligen
hela förslaget degraderadt till blotta grunder i stället för lag.
Det kan således enligt min åsigt — jag upprepar det — icke vara
någon utsigt för att förslaget denna gång blifver af Första Kammaren
definitivt bifallet.

Att Riksdagen nu skulle bifalla den 40:de §:en och dermed
hafva genom båda Kamrarnes sammanstämmande beslut sagt att
något tal om indelta armén icke vidare kunde ega rum, synes mig
under sådana förhållanden vara, jag hade så när sagt, bra beskedligt.
Det är att kasta bort den bästa insats man har att använda
vid blifvande underhandlingar i ämnet, utan att derigenom

Måndagen den 21 Maj, f. m.

N:0 44.

hafva vunnit det slut man önskar, men i stället bundit händerna Förslag till

på sig sjelf för framtiden. lordnin ^en

Men, säger man, om detta förslag faller, så kommer icke nå- 0\-poTtsj''
got förslag om ny härordning på långliga tider att blifva föremål
för Riksdagens öfverläggning. Ja, mine herrar, jag likasom många
andra sade just detsamma år 1878, men jag tog fel, och ett sådant
förslag kom snart igen. Nu, vis af erfarenheten, hyser jag ingen
fruktan för att denna fråga skall genom ett afslag vid denna riksdag
för alltid eller för någon lång framtid undanskjutas. Detta förslag
kommer blott att läggas till handlingarne för att sedermera
i sammanhang med alla föregående förslag tagas i betraktande vid
frågans förnyade behandling. Jag går så långt att jag tror, att
det är en fördel för förslaget, om det nu blifver af Riksdagen rent
afslaget, så att det icke kan återkomma, sammanjemkadt af Utskottet,
och sedermera kanske af Kammaren i någon mån i denna sammanjemkade
form bifallas, och således kommer att ligga i framtidens
bibliotek, försedt med den anteckning, att Kammaren deri beviljat
betydliga nedsättningar. Jag anser det således vara en mycket
större fördel, att förslaget, då det ändå kommer att afslås, afslås
genast och oförändradt för att såsom material o fö rändradt öfvergå
till framtiden.

Man har här sagt och talat mycket om sjöförsvaret. Jag tror
för min del också att sjöförsvaret kommer att i vårt framtida försvar
spela en högst vigtig roll, men jag tror icke att vi uteslutande
med det kunna reda oss. Det är den gamla historien om
Temistokles, som sade till atenarne, att Aten skulle försvaras
med trävallar. Han bevisade sin sats på ett glänsande sätt vid
Salamis. Men måhända hade experimentet icke lyckats så fullkomligt,
om icke Maraton föregått och Plataea efterföljt. Jag
skall för min del gerna vara med om de förstärkningar i vårt sjöförsvar,
som äro tidsenliga och lämpliga; men vill man uteslutande
lita på detsamma eller endast hufvudsakligen göra det, eller tro
att det skall kunna i någon mån göra ett tillfredsställande landtförsvar
öfverflödigt, så reserverar jag mig deremot af det enkla
skäl, att Sverige icke är en ö, utan tvärt om har ett landfäste och
ett mycket dyrbart sådant, ett landfäste som hvarje år stiger i
värde och i framtiden kommer att blifva af högst betydlig vigt
och antagligen mycket begärligt för andra nationer.

Jag hyser sålunda ingen fruktan för, att icke ett förslag om
landtförsvarets stärkande mycket snart måste återkomma. Men,
säger man, om ni hyser den tanken, bör ni inse, att här kan ligga
fara i ett dröjsmål. En talare sade till och med, att vi så länge haft
fred, att vi vore så godt som i tur till krig. Jag vill icke bestrida
utan instämma i detta yttrande, och jag medger gerna att
hvarje uppskof med en vigtig angelägenhet är en fara; men det kan
ligga en ännu större fara i att afgöra en sådan angelägenhet på
ett sådant sätt, att man sedan möjligen får ångra sig. Aro vi
dessutom under tiden så värnlösa, som många älska utsprida i landet?
Jag betvifla!'' icke att motivet för hela denna agitation varit
det bästa man kan tänka sig, eller kärlek för fäderneslandets för -

3ST:0 44.

Måndagen den 21 Maj, f. m.

Förslag till
lag om härordningen.

(Forts.)

svar och stärkandet af dess säkerhet, men jag tror att det medlet,
att sätta ned hvad vi hafva, icke varit berättigad^ och att de skildringar,
som gifvits af det närvarande tillståndet, icke äro rättvisa.
Man talar här ständigt och jemt om, att vi under det närvarande
tillståndet hafva endast 1,734 officerare, men att vi enligt förslaget
skola erhålla 2,161 officerare; att vi nu blott hafva 1,602
underofficerare, men enligt det nya förslaget skulle få icke mindre
än 6,667 underofficerare. Men här stannar man vanligen. Omjemförelsen
skall blifva rättvis, måste man taga med alltsammans på en
gång. Om man det gör, gestaltar sig saken på det viset, att vi
för närvarande hafva 1,734 officerare, 1,602 underofficerare, 1,566
spel, 32,545 manskap, inklusive korpraler, samt 3,048 anslagna
manskapsnummer. I parentes vill jag säga, att jag hemtat dessa
siffror ur generalförslaget öfver svenska armén, enligt staterna af
den 21 December 1877, den 17 November 1876, den 12 April 1878
och den 13 December 1878. Jag nämner detta derför, att om man
åter betraktar de siffror, som lemnas i qvartalsförslagen, är grupperingen
af siffrorna något olika, och betraktar man vissa af tabellerna
i försvarskomiténs betänkande, finner man åter i vissa
afseenden andra siffror. Skiljaktigheterna äro icke stora utan uppgå
högst till ett par hundratal, men för att på förhand bemöta de
anmärkningar, som i detta afseende möjligen kunnat framställas
har jag velat uppgifva källan. Särskildt gäller detta om de sista
siffrorna, jag nämnde, eller de anslagna nummerna, ty dessa äro
enligt det förslag jag följt 3,048, men deremot enligt qvartalsförslagen
3,700 och något deröfver, samt uppgå enligt komiténs betänkande
till ännu ett något olika antal. Jag hemställer, om det
är rättvist att frånräkna alla dessa vakanser från hvad vi nu
hafva? Om vi verkligen låtit vårt nuvarande försvarssystem öfverlöpas
med eu sådan grafräst som dessa vakanser, hvilka ända sedan
frihetstiden uppkommit för diverse ändamål, är det derför
rätt att sedermera, med frånräknande af dessa vakanta nummer,
säga att vi icke hafva mer än så och så många soldater? Man
måste tvärt om naturligtvis taga dessa fråndragna nummer med i
räkningen, ty den första åtgärd, som borde vidtagas, vore att åter
uppsätta dessa nummer, som enligt min åsigt blifvit högst orättvist
indragna. Om jag då räknar med dessa 3,048, blir hela antalet
manskap 35,593, och hela summan af befäl, underbefäl, spel
och manskap 40,495. Vidare hafva vi indelta båtsmän 5,686. Af
dessa behöfvas fortfarande för flottan, såsom vi se af Herr Statsrådet
och Chefens för sjöförsvaret förslag, omkring 3,000. Således
kan man säga, att ungefär 2,500 nummer af dessa båtsmän kunna
påräknas för landtförsvaret och rättvisligen böra tilläggas det belopp
vi nu hafva. Summan blir då 42,995, då den deremot enligt
det nya förslaget skulle uppgå till endast 35,186, när man lägger
i hop hela antalet af officerare, 2,161 underofficerare, 6,667, spel, 1,358
och trupp, 25,000, inklusive 4,851 vice korpraler. Dertill skall
dock, säger man, läggas 19,195 af stammens soldater, som genomgått
skolorna och släppts ut i landet, men vid krig äro att påräkna,
för att få stammen att “svälla ut“. Ja, nog tror jag att

Måndagen den 21 Maj, f. in.

N:o 44.

en del kommer att svälla ut. Jag glömmer aldrig mitt intryck,
när jag mötte korporal Nätt, fyra år sedan lian lemnat Andra
gardet och gift sig med en bryggarenka! Nätt kunde nätt och jemt
gå! Men för att tala allvarsamt i allvarsamma saker, är det rätt
att räkna alla dessa 19,195, af hvilka en stor mängd ej på flere
år kanske sett ett gevär, såsom stamsoldater alldeles lika de 25,000,
som äro i tjenst? Jag tror det visserligen icke! Slutligen kommer naturligtvis
beväringen, och der vid lag kan ingen bestrida, att det nya
förslaget innebär en stor militärisk fördel med sina 12 åldersklasser,
i stället för nuvarande 5, och längre öfning för de två
första klasserna. Men äfven den beväring vi nu hafva är icke så
alldeles obetydlig. Enligt det sista qvartalsförslaget af den lista
Januari innevarande år uppgår den exercerade beväringen, Gotland
oräknadt, till 82,265 man. Om man lägger i hop den stamtillgång,
jag nyss visat att vi hafva, eller 42,995 man, med dessa 82,265
man beväring, skulle man få upp armén, äfven med blott de nuvarande
tillgångarne, till 125,260 man. Jag hemställer till herrarne,
om det någonsin kan blifva oss möjligt att föda, kläda, beväpna
och underhålla ett större antal på krigsfot; och, derest vi verkligen
sätta ett större antal på krigsfot, om ej i sådant fall det vore att
befara, att de förskräckliga olyckor, som drabbade 1808 års landtvärn,
komme att upprepas? Jag vill dermed icke hafva sagt, att
icke antalet af beväringens årsklasser möjligen bör ökas, men jagsäger
att jag, vid betraktande af den beväring, vi nu hafva, och
den stamtillgång, som för närvarande finnes, anser det vara mindre
lämpligt, ja, mycket orätt af de herrar och män, som det gjort,
att inom och utom landet ha inplantat den öfvertygelsen, att “vi
icke hafva något försvar11. Det påståendet tycker jag icke eger
tillämplighet på en sådan styrka, som den jag här omnämnt.

Om det nu framlagda förslaget faller, är det derför verkligen
sagdt att vi, under den paus som då i frågans behandling uppstår,
ovilkorligen skola vara overksamma? Jag vill blott påminna om,
att under tiden mellan åren 1871 och 1875 likvisst så vigtiga förändringar
åstadkommos, att.friköpet och legningen afskaffades samt
generalstaben inrättades. År det icke tänkbart, att någon del af
de fördelar, det nya förslaget vill lemna oss, skulle kunna vinnas
under den betänketid, vi genom ett utslag bereda oss, t. ex. en
kärna till en träng? Den skall enligt förslaget värfvas. Kunna
vi då icke värfva den oberoende af förslaget?

Att ingå i någon detaljgranskning af det föreliggande förslaget,
dertill torde jag anses jäfvig; och jag skulle vilja underskrifva en
sådan anmärkning. I ett afseende har jag dock så att säga öppen
talan mig bevarad, ty det torde kanske icke vara herrarne obekant,
att framför den reservation, jag fogat vid landtförsvarskomitcns
betänkande, och som angick ett alldeles specielt ämne, hvilket nu
icke är föremål för Riksdagens behandling och afgörande, antecknade
jag, att jag icke varit närvarande vid det slutliga åtgörande!
af garantilagen. Jag ansåg nemligen såsom formelt rigtigare att i
enlighet med 77 § Riksdagsordningen göra en sådan anteckning,
än att, då jag icke närvarit vid det slutliga afgörandet, införa en

Förslag till
lag om härordningen.

(Forte.)

Sto 44.

Måndagen den 21 Maj, f. m.

Förslag till särskild reservation, ehuru jag vid den förberedande behandlingen
^ordiTn h<en :‘nom Utskottet otvetydigt och upprepade gånger uttryckt min tanke
°(Forts/T'' om denna lag. Jag anser mig således hafva full rättighet att här
uttala mina betänkligheter mot densamma. Dessa betänkligheter
äro, kortligen sagdt, att denna garantilag enligt min åsigt är eu
garanti att erhålla dåliga soldater, af det enkla skälet att de bästa
soldatämnena inom kommunen icke lära vara de, som erhållas för
det bästa priset. Jag erkänner visserligen villigt att först Kong!.
Maj:ts förslag, som öfverflyttar halfva kostnaden på landstingen,
och sedermera Utskottets förslag, som öfverflyttar denna halfva
kostnad på staten, innebär en väsentlig förbättring, ett halfvägs
återgående till det enda möjliga, den garantilag, som var bifogad
1878 års förslag.

Halfva kostnaden står dock alltid qvar för kommunerna, och
den skall uttaxeras just på den ömtåligaste af alla skattebaser eller
fyrken. Jag anser derför, att denna garantilag, i fall förslaget
med densamma hade antagits, hade varit en säker garanti för att
arméorganisationen ej hade kommit att bestå utan ändringar mer
än högst några få år. Så snart garantilagen hade begynt tillämpas,
hade nemligen, enligt mitt förmenande, inom kort en sådan
storm af ovilja samlat sig mot densamma, att representationen
omöjligen länge kunnat stå emot, utan snart måst medgifva en
ändring i sagde garantilag — — och en gång inne på ändringarnes
bana, hade allt fler och fler ändringar utan tvifvel följt efter. Det
är ju möjligt att någon i denna Kammare erinrar sig det obetydliga
yttrande jag här i denna fråga afgaf 1878, och att jag då förordade
ett förslag, som i det närmaste liknade det nu föreliggande; men, mine
herrar, en tafla utgöres val icke endast af hufvudfiguren, utan dess
karakter bestämmes väl äfven till någon del af bakgrunden. Hvad
var taflans bakgrund år 1878? De 102 i slutna led. Hvad är den
nu? En total förstöring! Det kunde do, när hela frågans öde
berodde endast på Första Kammarens beslut, vara skäl att trycka
ned alla mindre betänkligheter, alla teoretiska funderingar på möjligheten
af indelningsverkets bibehållande för att gripa det som
verkligen och så alldeles nära förelåg. Men hurudan är ställningen
nu? Ingen möjlighet att fä förslaget slutligt antaget, utan blott
fråga om att genom 40:de §:s antagande få igenom ett slags principbetänkande
af innehåll, att båda Kamrarne förklarat att man ej
vidare finge tänka på indelta arméns bibehållande. Men utom den
inom Kamrarne förändrade situationen har, sedan 1878, en annan
stor förändring inträffat: Sverige har bytt om tanke. Det är nemligen
obestridligt, att den stora massan inom landet nu hyser en
bestämd önskan, att indelningsverket måtte bibehållas. Jag instämmer
helt och hållet i en föregående talares på skaraborgsbänken
yttrande, att folkmötena icke hafva mycket att betyda, då
de opinera i sådana frågor som t. ex. dödsstraffets afskaffande eller neutralitetsfrågan
eller finansernas ordnande, o. s. v.; men jag är af
en helt annan tanke om dessa mötens betydelse då fråga är om
sådant,.som den stora allmänheten väl förstår: om att lemna sina
söner till armén samt om den dermed förenade ekonomiska frågan

N:o 44.

Måndagen den 21 Maj, f. ro.

att få lönerna för de flesta jordbruksarbetarne stegrade genom
konkurrensen med stamsoldatens föreslagna aflöning. Jag tror
att, när dylikt är i fråga, folkmötena visst icke sakna betydelse,
och då dessa möten enstämmigt opinera mot hela detta förslag
till härordning, tror jag att det betecknar landets mening om saken.
Dessutom, “känd sak så god som vittnad11, och ingen torde förneka,
att äfven samtalsvis, om man varit ute bland folket och talat med
medlemmar af detsamma, man erhåller samma intryck rörande den
allmänna opinionen som det, hvilket lemnas af flertalet utaf folkmöten.

Hvad äro vi? Vi äro ju dock representanter. Kan det då vara
lämpligt att vi besluta fördömandet af en i alla landets förhållanden
djupt ingripande institution just i det ögonblick, då det
alldeles öfvervägande flertalet af landets invånare opinera för densammas
bibehållande? Vi kunna göra det; men jag tror, att ett
sådant förfarande vore en allena stående företeelse inom de konstitutionella
författningarnes historia. Vi hafva onekligen grundlagsenlig
rätt att besluta stick i stäf emot den herskande folkopinionen;
men vore det klokt? Jag betviflar det. Vore det rätt?
Jag bestrider det. För min del åtminstone vill jag icke deltaga
deri utan nedlägger min röst för afslag å den nu föredragna
paragrafen.

Grefve Pos se, Knut: Uti min vid Utskottets betänkande fogade
reservation tror jag mig hafva tillräckligt tillkännagifvit den
ståndpunkt, jag intager i förhållande till så väl det nu föreliggande
förslaget till ny härordning som de dermed sammanbundna frågorna
om rustnings- och roteringsbesvärens afskaffande och grundskatternas
afskrifning. Jag hade derför icke tänkt besvära Kammaren
med något anförande i dessa ämnen; men då chefen för
Landtförsvarsdepartementet för några dagar sedan hade ordet och
dervid gjorde en jemförelse mellan det föreliggande förslagets och
indelningsverkets styrka vid mobilisering, slutade han sitt anförande
med att återgifva några ord ur min reservation och tillrådde
mig, att jag icke hade bort yttra något sådant. De ord, han
uppläste, voro följande: “då jag emellertid ej vill eller kan äfventyra
ett älskadt fosterlands lugna utveckling under närmaste mansålder,
är det som jag, för att freda mitt namn för framtidens dom,
härmed nedlägger eu bestämd och högljudd reservation mot antagande
af Kongl. Maj:ts proposition N:r 2 om en ny härordning
med dermed i sammanhang stående lagar och får å densamma yrka
afslag.“ Att en krigsminister ansett sig berättigad att, vid. bedömandet
af den militära delen af frågan, icke taga hänsyn till de i
sammanhang dermed framlagda förslag, kan jag fatta; men en annan
ställning intager en reservant; han måste bedöma frågorna så
som de äro framlagda i deras sammanhang, och detta har jag gjort.
Vore det så lyckligt, att man fick bedöma detta härordningsförslag
i och för sig sjelft, skulle jag utan tvekan medgifva, att det på
papperet har betydande fördelar; men jag fruktar, att denna organisation
icke biifver annat än en pappersarméorganisation, och så -

Förslag Ull
lag om härordningen.

(Forts.)

N:o 44.

Måndagen den 21 Maj. f. m.

Förslag till SOm sådan är den särdeles väl uttänkt men tillika en förelöpare
ordningen hvad svenska folket fruktår mest, nemligen en allmän värn(Forts.
) ’ pligt- under det den har förmågan att dölja de verkliga kostnaderna.

Medan jag har ordet, anhåller jag att få bemöta ett yttrande
af Friherre Ericson, helst samma yttrande förut fälts af en annan
talare, då han gjorde en jemförelse mellan den nuvarande volontärinstitutionen
och den blifvande stammen. Jag tror för. min del
icke, att en sådan jemförelse är berättigad; men äfven om den det
vore, tror jag icke att den håller streck. Han omtalade, huru begärliga
dessa platser voro, och yttrade, att de fyllas med särdeles
lämpligt folk ur den lägre medelklassen. Jag tror, att förhållandet
var sådant till en början; men enligt en uppgift, jag här har
i min hand, tror jag samma förhållande numera icke eger rum.
Jag tror, att med början af innevarande år finnas icke mindre än
226 vakanta nummer bland dessa volontärer, under det att hela
indelta armén icke har mer än 400 vakanser. Jag tror icke, att
de ifrågavarande institutionerna kunna med hvarandra jemföras;
ty äfven om det skulle lyckas att fylla dessa volontärplatser med
fullt lämpligt folk, skall det likväl icke lyckas, när man vill utsträcka
anvärfvandet till en så betydlig numerär som 5,500 man
årligen. Dessa kunna icke fås ur den lägre medelklassen utan
måste tagas i bästa fall ur samma klasser som''den indelta armén,
och hvad blir sedan följden? Jo antagligen den, att, då man gifvit
dem utbildning både i militäriskt och socialt hänseende, skola
de icke skatta sig mycket lyckliga eller hågade att få återgå till
det arbete, från _ hvithet de utgått, och sålunda kan man kanske
bilda ett militäriskt proletariat, både talrikare och för visso farligare
än det literära, som man tror sig redan hafva bildat.

Nu väntar jag mig visserligen den invändningen, att man kan
vänta att, om indelningsverket bibehålies, truppen skall utbildas
i närmaste öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts förslag om stammen.
För min del tror jag icke, att utbildningen behöfver blifva
så utsträckt, som afsedt varit med den föreslagna stammen, enär
den indelta soldaten skulle sedan under en längre följd af år årligen
erhålla vapenöfning för att underhålla sin duglighet och
sålunda icke behöfde omedelbart bibringas den skicklighet, som
man måste med kraft söka på en gång förskaffa den föreslagne
stamsoldaten. _ Och i allt fall klafve förhållandet olika med dem,
som återgå till sin bestämda verksamhet. De behöfva icke vara
ovissa om hvart de skola taga vägen, såsom de andre, hvilka hafva
svårt att återtaga ett ordentligt arbete. Den indelta soldaten balett
hem, som väntar honom, han kan ingå äktenskap och han bär
sin verksamhet gifven. Jag tror derför icke, att han kommer i
samma ställning, som den af Kongl. Maj:t föreslagna stamsoldaten.

Samme talare fästade mycket afseende vid den affär, man gjort
af folkmötena, och antydde dessa mötens ringa värde. För min
del hör jag icke heller till dem, som skänka särdeles mycket förtroende
åt dessa folkmöten, ty de kunna lätt blifva framjagade af
föreställningar, som icke alltid äro fullt exakta. Men när opinio -

Måndagen den 21 Maj, f. m. 27

nen hunnit blifva sådan att, när helst och hvar helst i landsorten
folk möta hvarandra, deras första och kanske enda fråga är: “hvad
tror ni, skola vi blifva förskonade från detta härordningsförslag?“
då tror jag, att man måste fästa afseende dervid, och jag ber att
få tillkännagifva, att, då jag för en tid sedan var på besök i min
hemort, denna fråga ständigt framstäldes tillgång.

Jag anhåller fortfarande om afslag å Kongl. Maj:ts föreliggande
förslag.

Herr Thyselius: Det har under den diskussion, som nu egt
rum, framhållits, att då denna Kammare delat de åsigter, hvilka
funnit ett uttryck uti Riksdagens till Kong!. Maj:t år 1873 aflåtna
skrifvelse angående försvarsverket och grundskatterna, Kammaren
skulle vara nära nog förbunden att antaga de nu framlagda förslagen.
I Riksdagens berörda skrifvelse antogs väl, att försvaret
skulle grundas på den allmänna värnpligten och att, i sammanhang
dermed, grundskatterna och indelningsverket skulle afskaffas,
men angående sättet för tillämpningen af denna grundsats lemnade
den underdåniga skrifvelsen föga ledning, sannolikt derför
att åsigterna i detta afseende hvarken inom Kamrarne hvar för sig
voro nog stadgade eller mellan Kamrarne sins emellan nog öfverensstämmande,
och förr än Kongl. Maj:t år 1875 framstälde sitt
förslag till försvarsverkets ordnande, och detta bygdt på värnpligtens
rätta tillämpning, hade icke heller de båda Kamrarne bestämdt
uttalat de grunder, på hvilka försvaret borde ordnas. Dessa grunder
blefvo i de båda Kamrarne olika; i denna Kammare närmast
öfverensstämmande med det förslag, som Kongl. Maj:t afgifvit.
Hvad sedermera i denna fråga förefallit vid riksdagen förbigår
jag, men en hvar af Kammarens ledamöter har nog tagit kännedom
om hvilkendera Kammaren det var, som antog de för försvaret
mest betryggande grunder, och hvilken Kammare det är, som
i sitt minne bäst bevarat dessa grunder. Det har talats om, att
beslutet vid 1873 års riksdag, hvilket skulle vara en kompromiss,
såsom sådant icke kunde tillintetgöras utan båda Kamrarnes gemensamma
samtycke. För att en kompromiss skall ega giltighet
och betydelse, har jag förestält mig, att de parter, mellan hvilka
den skall komma till stånd, borde icke blott gifva till känna sin
önskan om en öfverenskommelse, utan ock derom meddela stadganden,
icke af den lösa beskaffenhet, att en mångtydig tillämpning
deraf kunde ega rum, utan så, att de i allt väsentligt sammanstämde;
och öfver de kontraherande finnes här vid lag ingen, som
kan tjena såsom kompromissrätt, för det fäll deras tankar_ icke
mötas. För min del har jag således trott, att föga vigt ligger
derpå, om man anser någon så kallad kompromiss ega bestånd
eller ej.

Hvad mig särskild!, ankommer och min ställning till frågan,
är jag eu bland dem, hvilka i denna Kammare för 10 år tillbaka
förordade bifall till den underdåniga skrifvelse i ämnet, som var
af Utskottet tillstyrkt och blef af Riksdagen beslutad, men jaggaf
då öppet till känna, att sådant å min sida skedde icke utan ett

Ji:o 44.

Förslag till
lag ovi härordningen.

(Forts.)

N:o 44.

Måndagen den 21 Maj, f. m.

Förslag till och annat ehuru. Jag förklarade nemligen, att jag hade svårt att
lag cm har- se en fu]} rättvisa deri, att för åtagandet att i fäderneslandets
or muffel. förgvar kraftigare än förut deltaga en klass skulle tilldelas en be -

(Forte.)

tydande ersättning på bekostnad af alla de öfriga, på hvilka värnpligten
icke folie mindre tung. Jag var icke heller utan fruktan,
att saknaden af de bidrag till fyllande af statens behof, som grundskatterna
och indelningsverket lemnade, kunde medföra bekymmer,
desto hellre som flere nya statsbehof, hvilka icke kunde afvisas,
hade låtit sig förnimma. Detta allt oaktadt, och då fäderneslandets
försvar måste gå framför allt annat, fann jag mig böra bifalla
det föredragna betänkandet, helst Medkammaren på de vilkor
Utskottet föreslagit förklarat sig villig gifva sin samverkan för
åstadkommande af ett betryggande försvar och jag hvarken borde
eller kunde hos mig inrymma ringaste tvifvel derom, att denna
samverkan vore allvarligt menad och skulle i framtiden beredvilligt
lemnas. Jag yttrade mig alltså, att jag förordade den allmänna
värnpligten, men jag tilläde: på allvar tillämpad. År nu i
det förslag, som är föremål för Kammarens behandling, en sådan
allvarlig tillämpning af värnpligtssystemet gjord? Derom torde
icke blott kunna hysas starka tvifvel, utan det torde väl också i
allmänhet kunna erkännas, att så icke har skett, då, enligt detsamma,
de indelta trupper, om hvilkas välförhållande så i fred
som krig häfderna hafva att afgifva många ärofulla vittnesbörd,
skulle utbytas, icke mot en ur de värnpligtig^ led utskrifven
personal, utan af värfvade trupper. Mot lämpligheten att bilda
stamtrnpper af en sådan värfvad trupp, hyser jag, i likhet med
många andra ledamöter af denna Kammare, en viss misstro. Villigt
erkänner jag emellertid att, på den för det Kongl. förslaget
lagda grund, detsamma är med en särdeles omsigt, med en stor
sakkännedom, stor skicklighet och stor konseqvens uppstäldt och
derför också förtjent af ett högt uttaladt tacksamt erkännande,
om än, såsom af sakkunnige yrkesmän blifvit anmärkt, förslaget
icke är i besittning af hela den kraft eller eger hela den styrka,
som önskligt och behöfligt hade varit. Emellertid bär, såsom jag
nu visat, jag endast under förutsättning att den allmänna värnpligten
blefve allvarligt tillämpad, biträdt Riksdagens år 1878 aflåtna
skrifvelse, och det må icke förtänkas mig, om jag icke kan
känna någon synnerlig glädje, om, till följd af en någonstädes
yttrad motvilja mot värnpligtens konseqventa tillämpning, man
skulle ledas till en organisation, hvilken, äfven efter hvad Hen’
Chefen för Landtförsvarsdepartementet vitsordat, är af mindre
styrka men fordrar större kostnader — kostnader, som icke äro
med full säkerhet beräkneliga — och dessutom leder till ensidiga
eftergifter, genom hvilka man skulle sättas ur tillfälle att hafva
till sin disposition ett icke ovigtigt medel vid sträfvande! att bereda
framgång åt det rena värnpligtssystemet, hvars antagande
måhända kan blifva nödvändigt redan innan den dag infaller, då
den nu föreslagna organisationen, om den blifver antagen, nått sin
fullbordan. Om än, oaktadt allt detta, för den händelse att Kongl.
Maj:ts eller Utskottets dermed nära sammanhängande förslag skulle

Måndagen den 21 Maj, f. m. 29 N''.0 44.

hafva utsigt att oförsvagadt och med en allmännare tillkännagif- Förslag till
ven belåtenhet blifva af Andra Kammaren antaget, jag, ehuru icke ^.^ngen.
utan mycken betänklighet, möjligen kunnat finna mig uti att af- (Forts.)
gifva min röst för det Kongl. förslaget och i sammanhang dermed
för upplösande af indelningsverket och eftergifvande af grundskatterna,
så syntes dock, när jag mottog Utskottets betänkande och
genomläste de reservationer, som voro fogade dervid, ett sådant
''antagande blifva omöjligt, då flertalet af Andra Kammarens i Utskottet
insatte ledamöter och just de, som betraktas såsom denna
Kammares mest betrodde män och hvilkas i reservationerna uttryckta
åsigter till följd deraf kunde antagas angifva den innersta
tanken hos Kammarens flertal, förklarat sig icke hafva kunnat förorda
det Kongl. förslaget utan stora afknappningar, hvilket icke
heller bådade godt för benägenheten att _ åt denna organisation
gifva vidare utveckling och nödig förstärkning. Men om detta redan
af reservationen syntes mig blifva omöjligt, har det nu blifvit
omöjligt, sedan Andra Kammarens ledamöter med förkrossande
majoritet antagit reservanternas förslag. Ett af denna Kammare
gifvet bifall till det Kongl. förslaget skulle under sådana omständigheter
föranleda, att väsentligen skiljaktiga beslut blefve af
båda Kamrarna fattade, och om derefter försök möjligen gjordes
att sammanjemka de olika meningarne, skulle deraf framkallas
andra förslag, kvilka från min synpunkt blefve alldeles oantagliga.

På grund häraf finner jag mig föranlåten att biträda de talare,
hvilka yrkat afslag å det föreliggande förslaget.

Det må vara sorgligt att icke^ heller vid denna riksdag Kamrarne
kunnat enas om grunderna för försvarets ordnande, men det
sorgliga faller, enligt mitt'' förmenande, icke på denna Kammare,
som, trogen sina förut uttalade och alltid vidhållna tänkesätt, val
önskar en förändring i försvaret, men icke vill antaga någon sådan,
som icke blir tillfyllestgörande och säker.

Det har också i denna Kammare yttrats en farhåga, att ju
längre man dröjer med att fatta beslut i detta ämne, desto mer
är det att förutse, att beslutet blir icke bättre utan ^ sämre. Jag
har deremot den glädjande förhoppning, att, i den man insigterna
om hvad landets försvar kräfver blifva mera allmänt utbredda,
skall den hos hvarje svensk inneboende kärleken till frihet och
fädernesland också låta sin stämma allt högre ljuda för förbättring
af vårt försvar, hvilket ä£ en lifssak för vårt land.

Jag förnyar mitt yrkande om afslag å den föredragna punkten.

Många bifallsrop följde på detta yttrande.

Herr Grefven och Talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats
till detta sammanträdes fortsättande kl. 7 e. m.

Herr Statsrådet Ryding: Det torde vara min oafvisliga skyldighet
att söka upptaga till besvarande de skäl, som under öfverläggningarne
blifvit anförda mot det Kongl. förslaget, liksom det
torde vara min rättighet att försvara de yttranden jag haft och

N:0 44.

Måndagen den 21 Maj, f. m.

Förslag till dervid söka visa, att de missuppfattats, då så varit förhållandet.

ordningen'''' I)fet är naturligtvis svart att fullkomligt återgifva hvart enda ord
(Forts.)’ så som man sagt det, i synnerhet då man, såsom jag, är en ovan
debattör, men man kan ju i sådant fart stödja sig på Kammarens
ojusterade protokoll innehåller, säker på att de protokollsförande
åtminstone icke hafva affattat det på något partiskt sätt. Jag
ber att få förutskicka detta med anledning af den uppfattning, som
i Lördags förmiddag gjorde sig gällande öfver några uppgifter, jag
då lemnade.

Då det var tal om hvad ett system, bygdt på indelningsverkets
grund, skulle kosta, så, emedan jag ansåg att det skulle vara
för mycket att säga derom, och jag dessutom fruktade att taga
Kammarens tid väl mycket i anspråk, underlät jag att då visa,
huru åtskilliga i vinter uppgjorda förslagpå indelnindsverkets grund —
nemligen dels det nu befintliga, oförändradt, men med tillägg af träng,
positionsartilleri och hvad öfrigt som behöfdes, dels ett par andra_
förslag, stödda på ett utveckladt indelningsverk med ökad
öfningstid och åtskilliga andra förändringar — skulle erfordra
större kostnader än Kong!. Maj:ts nu framlagda förslag, utan jag
fäste mig endast vid det förslag, som nu framträdt i Herr Abeiins
reservation. Jag yttrade då med anledning af detta system, enligt
Kammarens protokoll, följande ord: -‘Kör att åter hålla mig till den
“af Herr Abelin.afgifna reservationen, ber jag att få erinra, hurusom
han uppgifver att de förbättringar, som han der föreslår,
“skulle erfordra en tillökning på det nuvarande ordinarie anslaget
“af 7,000,000, så att detsamma skulle höjas från 17,000,000 till
“24,000,000. '' ’

“Nu veten 1, mine herrar, mycket val, att det är en massa
“saker utöfver det ordinarie anslaget, hvartill erfordras penningar,
“såsom afgifter till rust- och rotehållare, anslag för pensionering
“m. in. Landtförsvarets nuvarande kostnader äro beräknade aflandt“försvarskomitén,
som, med stöd af skattekomiténs beräkning öfver
“rust- och rotehållares bidrag, uppskattar denna kostnad till omkring
24 millioner. Detta är, enligt min uppfattning, till och med
“lågt beräknadt. Lägger jag då till dessa 24.000,000 ytterligare
“reservantens 7,000,000, så kommer jag upp till en siffra af 31,000,000,
“och jag har äfven på annat sätt kommit till ungefär samma siffra.
“Det blefve således omkring 3,000,000 dyrare än enligt Kongl.
“Majds förslag. Hvad skulle man vinna med detta? Jo, visserligen
ett starkare fotfolk, men vill man öka årskontingenten till
“6,600 och fredsstyrkan till 30,000 man, så kan en sådan tillökning
“ske för ungefär l1/'', million kronor, således för hälften så mycket;
“och i det fallet trotsar jag hvar och en att säga, att infanteriet
“enligt Kongl. Majds förslag blefve svagare1*. Detta är protokollsförandens
uppfattning och den öfverensstämmer fullkomligt med
min egen uppfattning om hvad jag velat säga.

Den beräkning, på hvilken jag grundat den uppgiften, att Herr
Abeiins organisation skulle blifva omkring 3,000,000 kronor dyrare,
är den, att jag till de ordinarie anslagen måste lägga beloppet af
de extra ordinarie. Jag har här icke upptagit dessa till ens hvad

Måndagen den 21 Maj, f. m. 31

de i medeltal under de sista åren utgjort, eller 2,000,000 kronor, utan
endast till det belopp, hvarmed de skyldra i 1883 års riksstat eller
i rundt tal 1,200,000. Om de båda kostnadsförslagen skola blifva
jemförliga, måste man till de kostnader, som äro uppgifna i reservationen,
lägga hvad nu utbetalas till landtförsvaret från särskilda
fonder och kassor, hvilket utgör ungefär 500,000 kronor; man måste
vidare dertill lägga rust- och rotehållarnes bidrag, hvilka enligt
en beräkning i skattekomiténs betänkande — som jag dock anser
vara för låg — utgöra 3,600,000 kronor. Enligt det framlagda
förslaget skulle rust- och rotehållares bidrag till försvaret komma
att ökas derigenom, att antalet indelta nummer skulle höjas från

23.000 till 28,000, hvilket skulle medföra inskränkning i de vakanta
rotarnes antal, minska de vakansafgifter som nu ingå till statsverket,
m. m., och derför tror jag icke, att en beräknad förhöjning irustoch
rotehållarnes bidrag till omkring 4,200,000 kronor är för mycket.
Om jag derifrån drager den af reservanten beräknade ersättning,
som skulle utgå till rust- och rotehållare med i rundt tal 1,200,000
kronor, så kommer jag till en summa af 3 millioner, hvartill, enligt
reservantens förslag, rust- och rotehållarnes bidrag till landtförsvaret
skulle komma att uppgå, och hvilken summa måste läggas
till de ordinarie utgifterna. Dertill måste vidare läggas de bidrag,
som nu utgå från vissa kommuner till inqvartering, ungefär 200.000
kronor, samt utgifterna för manskapets pensionering, hvilken nu,
då pensioneringen börjar vid 50 års ålder, i medeltal utgår med

330.000 kronor, och utgår i lägsta pensionsklassen med så lågt
belopp som 15 kronor till hvarje soldat. Om nu pensioneringen
skulle börja vid 40 års ålder, och man tager tillökningen i pensionslagarnes
antal samt flere hithörande omständigheter i betraktande,
så är det icke för mycket att säga, att man med bibehållande af
15 kronors årlig pension i lägsta pensionsklassen måste fördubbla
den nuvarande siffran. Jag beräknar den till i rundt tal 600,000
kronor. Dervid fäster jag mig icke vid att 15 kronor äro ett alldeles
för lågt belopp redan nu, och blifva det ändå mera, då man
vill pensionera eu karl med fordran, att han skall uppfylla vissa
förbindelser, tills han uppnått 46 års ålder. Vidare måste tilläggas
förbättrad aflöning till de värfvade soldaterna. Denna äro nu alldeles
för låg. I Kongl. Maj:ts förslag är den upptagen till omkring
150 kronor för år, men i reservantens förslag är den beräknad
till ungefär samma belopp som nu; detta utgör eu förhöjning
som går till omkring 750,000 kronor. Skilnaden i de värnpligtiges
dagafiöning uppgår till minst 250,000 kronor, enär reservanten
endast upptagit densamma till 6 öre, men Kongl. propositionen
deremot till 20 öre. Lägger jag nu tillsamman alla dessa tillökningar
till reservantens 24 millioner och hvilka tillökningar väl kunna
försvaras, så erhålles omkring 3,300,000 kronor såsom varande den
siffra, hvarmed reservantens förslag kommer att i kostnad öfverstiga
regeringens. Det är på detta sätt, mine herrar, jag kommit
till det resultatet, att Herr Abelins förslag skulle blifva omkring
3,000,000 dyrare.

Påståendena om huru jag uppgifvit infanteriets styrka enligt

>:o 44.

Förslag till
lag om härordningen.

(Forts.)

N:o 44. 32 Måndagen den 21 Maj, f. in.

Förslag till Herr Abelins förslag, nemligen att det skulle blifva svagare än

Uolänligen ^lva(* fotfolkets i Kong]. Maj:ts förslag beräknats blifva, finnen I,
(Forte.)’ pine herrar, genast vederlagda af protokollet, ty der står i de ord.
jag nyss ur detsamma uppläste, att jag yttrade: “Hvad skall man
vinna med detta?" d. v. s. med det af Herr Abelin framlagda förslaget,
och att jag svarade derpå sålunda: “Jo visserligen ett
starkare fotfolk.*1 Men det framgår tydligare af hvad jag längre
fram yttrade, då jag jemförde de båda förslagen ur synpunkten af
fotfolkets styrka, der jag slutade med att visa, att om man räknar
alla kadrerna, d. v. s. så väl befäl, underbefäl och manskap,
som äfven f. d. stammanskap med, så skulle enligt Herr Abelins
förslag “infanteriet komma att uppgå till ‘28,900 man i stället för
28,700, således 200 man mera, plus dessa f. d. stamsoldater, som,
om jag tager förslaget med den siffra som står bär, 6,000, skulle
uppgå till omkring 5,000, men kanske litet öfver*1. Jag har således
uppgifvit just dessa siffror 200 + omkring 5,000 man för detta
stamsoldater, men det var den olika uppfattningen, huruvida denna
siffra på antalet för detta stamsoldater var rigtig eller icke, som
jag framhöll, och då angaf jag att om samma procent för afgången
beräknas som det i Kong!. Maj:ts förslag är gjordt — vill man
jemföra de båda förslagen, måste man ju följa samma beräkningsgrund
— så visar sig, att det blir icke 6,000 utan 3,116. Men,
nämnde jag, dessa 6,000 får man om man beräknar 21j2 procent
under de år då Kong!. Maj:t beräknat 4 och 5 procent under de
år, då Kong!. Maj:t beräknat 10 procent afgång.

Hvad kavalleriet angår, så erkänner reservanten, att min åsigt
var rigtig i afseende derpå, att sqvadronen borde vara större än
100 man, men mot mitt påstående, att, om reservanten ökade sina 4
liniesqvadroner till samma styrka som desamma fått enl.Kongl.Maj:ts
förslag, skulle det icke finnas några reserv-och depötsqvadroneroch ej
heller någon ordonansafdelning, tilläde han: “äfven jag sätter upp 4
liniesqvadroner, 1 reservsqvadron och en depötsqvadron, och visade
derefter att dessa blifva af omkring 100 mans styrka. Detta är
nog rätt, ty det finnes vid de 35 indelta sqvadronerna en reserv
af för detta stamryttare uppgående till 750 man, och fördelar jag
dessa 750 man på 7 rytteriregementen, så blir det en tillökning af
107 stamryttare på hvarje regemente; när dessa regementen skola
rycka ut, blir det således en tillgång på omkring 600 ryttare på
hvarje regemente och alltså en möjlighet att mobilisera 4 linie-,
1 reserv- och 1 depötsqvadron, hvardera på omkring 100 man.
Jag skall icke fästa mig vid, att i denna uppgillra styrka ingå
äfven korpralerna, men vill påpeka, att enligt Kongl. Maj:ts förslag
har hvarje kavalleriregemente en styrka af 874 man, och det är detta
Överskjutande antal af omkring 270 man, som räcker till att sätta
upp så väl depötsqvadronen som ordonansafdelningen och reservsqvadrouen.
Heservantens svagare sqvadroner kunde dockhjelpas
på det sättet, tilläde han, att man från reservsqvadronen toge ryttare
för att med 20 sådana öka hvarje liniesqvadron, som då komme att
uppgå till 120 man, hvaremot i dessa stamryttares ställe beväring
kunde ingå i reservsqvadronen. Här finnas flere kavallerister i

Måndagen den 21 Maj, f. m. 33 N:0 44.

denna Kammare, och jag hemställer till dem, huru eu sådan reserv- Förslag till
sqvadron skall taga sig ut, från hvilken jag tagit bort 20 man till ''ngen.
hvarje liniesqvadron och ersatt dem med 90 dagars öfvad beväring. (ports.)
Jag tror således fortfarande man kan saga, att de båda förslagen
knappast kunna jemföras med hvarandra i afseende på kavalleriets
styrka.

I afseende på frågan, huruvida generalitetet yttrade sig mot de
föreslagna grunderna för den föreslagna härordningen eller icke,
skall jag icke dermed upptaga Kammarens tid; jag öfverlemna!’
lugnt åt Kammaren att, när protokollet blir färdigt, låsa, hvad jag
derom yttrat.

Beträffande frågan, huruvida något annat land tillämpat detta
system eller icke, tog jag mig friheten visa Kammaren, att det
icke är fullkomligt rätt att påstå, att detta system är tillämpa dt
i Holland och England. Jag skall nu komplettera detta yttrande
och vill då så godt först som sist säga, att efter mitt förmenande
är det större olikhet mellan de system, som följts i Holland och
England, samt det af Kongl. Maj:t framlagda än det är emellan
systemet indelt armé och beväring och det af Kongl. Makt föreslagna.
Detta antydde jag äfven i Lördags och deraf följer, att
erfarenhet är lika mycket att hemta från vårt eget land som från
andra länder. Jag bestrider fullkomligt, att man af erfarenheten
i England och Holland kan sluta sig till, huru detta system skall
taga sig ut i Sverige. Det är bättre att hemta exempel från
Sverige, och derför hafva vi äfven framhållit volontäiinstitutio
nen och Verrnlands fältjägarecorps, men i öfrigt tror jag äfvenledes,
att vi hafva intet bättre att hålla oss till än de finska förhållandena.
.... , ,

Hvad Holland speciel angår, så ville jag gerna komplettera
mitt yttrande i Lördags, derför att det blifvit upptaget af en talare.

Jag sade, att den reguliera, aktiva armén mobiliseras för sig och
milisen helt och hållet för sig, men vill man söka. ett närmare
samband mellan dessa delar af holländska armén, aktiva hären och
milisen, så skulle det vara deri, att det finnes ett slags^garanti för
att hålla den reguliera armén fulltalig och den består deri, att
Konungen eger rättighet för att förekomma vakansers fortvaro att
flytta öfver en sjundededel af milisarmén till den aktiva hären,
hvilket gör att för närvarande 2,000 milissoldater flyttas in i den
aktiva hären, men icke får man derför säga, att de mobilisera
tillsammans såsom vår stam och beväring.

För det påståendet, att vi icke skulle fa soldater, kan man
icke heller söka stöd från förhållandena i Holland. Den lega, som
der bjudes dem, var år 1882 90 kronor i svenskt mynt för 6 års
tjenst, d. v. s. 15 kronor om året, och lönen utgår med 48 öre om
dagen, d. v. s. omkring 175 kronor om året; men för denna dagaflöning
skola de skaffa sig mat och kläder. Det finnes visserligen
en bestämmelse, att, om de icke vilja hafva det sålunda statut,
så har kronan skyldighet att hålla dem kläder och föda, men då
skall det ställas så, att de erhålla minst 15 öre per dag. Detta
är aflöningen i Holland. Vill nu någon med afseende på svangFörsta
Kammarens Pt''ot. 1883. N:o 44.

»so 44.

Måndagen den 21 Maj, f. ro.

Förslag till heten att erhålla soldater, enligt Kongl. Maj:ts förslag, hemta nåordnin^en"
S°t stöcl från det liolländska systemet? En stor de! af de vaCFortsT"
känsel1, som der förefunnos och hvilka år 1882 uppgingo till, såsom
jag tror, 4,000, återfinnas i korpralsgraden, och detta är helt naturligt,
ty der finnes icke den bestämmelsen, som förekommer i
Kongl. Maj:ts förslag, der manskapet antages på minst 2 år och
är tvunget att genomgå korpralskolan, utan holländarne hafva
fullkomligt samma svaghet i sitt system, som Andra Kammarens
reservanter i sitt förslag, nemligen att det skall vara ett frivilligt
åtagande att genomgå korpralskolan. Förhållandet lär också
vara, att den låga dagaflöningen inom holländska armén tvingar
soldaterna för det mesta att söka sig tjänster såsom uppassare i
enskilda hus, mest i officersfamiljer, der de då få sin föda, men
som de icke få behålla dessa platser, när de blifva korpraler,
föredraga de att taga den lägre aflöningen och kunna föda sig.

. Icke kan val någon taga exempel från England! Det förefaller
mig, som om det vore en stor olikhet mellan de förhållanden,
som bjudas i England och i Sverige, i synnerhet derför, att
de politiska förhållandena äro så olika. Den som går in vid den
engelska armén bär icke någon säkerhet, att han icke det ena
året skall slåss i Afrika, det andra året i Asien och det tredje
året på något annat håll. Sådana förhållanden, hvilka icke kunna
förekomma i Sverige, måste försvåra värfningen i England, och
derför tror jag att det är orätt att derifrån hemta exempel.

Jag her Kammaren om ursäkt, om jag, då jag talade om Finland,
icke visste, huruvida det 1881 var ett dåligt år eller icke.
Jag har nu skaffat mig reda på, att man i detta fall icke kan hafva
något att skylla 1882, och derför måste det medgifvas mig att
hålla på uppgifterna från det året åtminstone. Jag nämnde, att
det icke fans några bestämda uppgifter på huru många som frivilligt
anmält sig från hela landet, och jag tog derför fram Kuopio län,
från hvilket jag fått uppgift, men jag tog icke detta län derför att
i uppgifterna derifrån kunde ligga någon hund begifven. Det
finnes ingen rättighet att påstå, att det af mig anförda yttrandet
från detta län skulle gälla de ett-årigt frivillige, utan det gäller
skarpskyttarne, som skola tjena i tre år. Detta kunnen I, mine
herrar, se af finska värnpligtslagen, der i § 30 talas om viss befrielse
för dem, som idka studier, hvarefter i § 31 stadgas, att de
“i föregående paragraf omnämnde personer ega rättighet att''senast
innan den 15 Januari det år, då de borde i lottningen deltaga, hos
uppbördsnämnd anmäla sin önskan att utgöra värnpligten såsom
frivillige. De, som härom anmält, befrias från lottning och kunna
jemväl komma i åtnjutande af sådant anstånd, som "§ 30 omförmäler.
“ Den _ kungörelse, som “kansliet" utgifvit i April månad,
kan således icke gälla dessa. Alla listor, som röra de värnpligtige,
skola aflemnas den 15 Januari från vederbörande presterskap,
granskas derefter, hvarefter besigtningen af de värnpligtige och
lottdragningen ega rum mellan den 15 April och 24 Juni, och det
var då dessa besigtningar skulle börja, som man fann sig skyldig
att utgifva den kungörelse, som jag omtalade. Om man icke noga

N:o 44.

Måndagen den 21 Maj, f. m.

studerar den finska värnpligtslagen, kan man lätt uppfatta den
origtigt, ty på somliga ställen begagnas der namnet volontärer,
och på andra ställen frivillige, och likaså på en del ställen i stället
för ett-årigt frivillige blott ordet frivillige.

Jag kan vara kort vid besvarandet af alla de anmärkningar,
som äro gjorda om stammens anskaffande, stammens ålder, moral
o. s. v.; de äro här ofta vederlagda, men hafva, efter mitt förmenande,
utan grund lefvat upp lika fort igen, och under sådana omständigheter
tjenar det till intet att slå i hjel dem eu gång till.
Jag skall deremot be att få lemna några uppgifter från den indelta
armén, jemförd med den värfvade, i afseende på truppernas
benägenhet att “rymma" elle? “hålla sig undan". Jag drager dock
af dessa uppgifter, som jag nu går att i sådant afseende anföra,
helt andra slutsatser om de olika slagen trupper än hvad I, mine
herrar, skulle vänta Eder. Vid Lifgardet till häst hafva, enligt
rapporter från chefsembetet, under de sista 11 åren rymt eller
hållit sig undan summa 8 man; från Smålands husarregemente,
som är ett torpregemente, under samma 11 år 21 man. Under de
sista 6 åren hafva från Svea lifgarde rymt eller hållit sig undan
10 man, af Andra lifgardet 3 man, under samma år från Vestgöta
regemente 35 man, från Skaraborgs regemente 83, från Helsinge
regemente 51, från Elfsborgs regemente 44, från Vestgöta
Dals regemente 28, från Bohusläns regemente 28. Detta kan,
vill jag tillägga, möjligen vara något för höga siffror, ty det kan
hända, att en och samma person förekommer i ett par qvartalsrapporter
såsom hållande sig undan, men jag vill heller icke begagna
dessa siffror för att säga, att, derför att vid den indelta
armén många flere rymma än vid den värfvade, “moralen" derför
skulle vara sämre vid de indelta regementena, nej bevars, utan
enligt min uppfattning betyda dessa siffror endast, att, då “stugan
blir för trång", så rymmer den ene så väl som den andre, utan
afseende på om han är indelt eller värfvad, har torp eller icke.

Det var underligt att höra en talare i Lördags qväll förneka
sä väl skolors betydelse som ock att skolor halva förmåga att förbättra
folket. Jag har åter en stor tro på deras verkan. Jag har
hört många af allmogeklassen, som skickat sina söner till volontärskolan
på Karlsborg, säga, att sönerna kommit derifrån icke på
något sätt försämrade i afseende på kroppsförmögenheter och lust
att arbeta, utan att de tvärt om äfven efter hemkomsten gripit in
i jordbruket med lust och ifver. Straffprocenten står högt vid våra
värfvade regementen. Det kan icke förnekas. Men som jag hyste
den tro, att detta möjligen härrörde till största delen från dem,
som gått igenom skolorna och som sedan gå i garnisonen för att
göra vakt, så begärde jag uppgifter från Lifgardesbrigaden, huru
bestraffningarna der stälde sig, under det gardisterna gå igenom
skolorna. För att jemföra uppgifterna, äro de beräknade för 100
man på en månad, motsvarande alltså 3,000 dagsverken. Om man
då ser på strafflistorna, som medföljde från de olika regementena,
finner man, att de flesta stiaff, som gi t vits, afse undanhållning på
qvällarne vid korum, försummad uppställning, lylleri och dylikt.

Förslag till
lag om härordningen.

(Forts.)

51:0 44.

Måndagen den 21 Maj, f. m.

Förslag till
lag/ om härordningen.

(Forts.)

Herrarne finua således, att, under det de gått igenom skolorna,
det icke varit så farliga förbrytelser, som de i allmänhet begått,
d. v. s. att det icke varit så farligt med “moralen". Bestraffningarne
ställa sig på 3,000 dagsverken sålunda, att vid Svea lifgarde
medeltalet vid samtliga skolorna blifver 2 bestraffningar.

Lifgardet till häst......„ 2,t) „

Andra lifgardet.......„ 1 „

Infanteriets underbefäls- och volon tärskolor.

.......„ 0,7 „

Kavalleriets underbefäls- och volon tärskolor.

.......„ 1,3 „

Detta är antalet bestraffningar på 3,000 dagsverken; och jag
kan försäkra Eder, mine herrar, att man icke öfverser med felen
vid militärskolorna. Man beifran dem, så ofta man anser sig dertill
berättigad.

Skolorna må vara bra, erkänna somliga, men — säga de —
det blifver svårt att efter skoltidens slut och med det lösa sambandet,
som måste förefinnas då de icke hafva torp, finna reda på
dem alla. Det hjelper icke härvid att erinra derom, att det redan
nu finnes regementen, som icke hafva torp. Man invänder då, att
dessa 15,000 man, som icke genomgå skolor, visserligen finnas under
fredstid; men att, då krig utbryter, rymma de och man frågar:
“hvar finnes då något betryggande försvar?" Har man de åsigterna,
vill jag påstå, att mobiliseringen blifver lika svag enligt det
nuvarande systemet; ty vi kunna icke nu mobilisera utan beväringen
och vi hafva mycket mindre håll på beväringsklasserna än
vi få på dessa stamsoldater, hvilka äro aflönade för att bo inom
regementets stånd och icke få lemna detsamma utan befälets
tillstånd.

Samme ärade talare, som gjorde den nu vederlagda anmärkningen,
nämnde, att honom syntes, att indelningsverket kunde förbättras
på det sätt, att soldaterna tjenade till 32 års ålder och
sedan voro tjenstgöringsskyldige till omkring t. ex. sitt 40:de år.
Detta är ju något liknande med hvad Kongl. Maj:t föreslagit. Men
om man har den föreställningen i ena fallet, att de rymma, så att
man icke kan få fatt i dem vid en mobilisering, då synes mig, att
man äfven i det andra borde hafva samma åsigt.

Jag skall nu sluta att tala om de unga soldaterna, deras rymningar
och deras dåliga moral. Det förefaller mig, som om den
ärade talare, hvilken så gerna anför skaldernas ord, borde, så väl
med afseende på hela den nu föreliggande härordningsfrågan som
äfven i afseende å alla dessa oupphörligen framkomna invändningar
mot förslaget, känt sig ofta frestad att här vilja tillämpa skaldens
ord:

“Evigt kan ej bli det gamla,

Ej bär vanans nötta lexa
Ständigt repas upp igen".

Men det har blåst upp en annan vind sedan jag sist talade i
Kammaren. Jag vill kalla den sjövind. Huruvida den är så frisk
och sund för den nu föreliggande frågan, vill jag lemna derhän.

Måndagen den 21 Maj, f. m.

N:0 44.

Den är åtföljd af en broschyr, som utdelats till Kammarens ledamöter,
och som kallas: “Om grunderna för Sveriges försvar, af en
riksdagsledamot". Jag ber Eder, mine herrar, läsa igenom denna
broschyr med uppmärksamhet, och herrarne skola då finna, att författaren
lyckats att fullständigt vederlägga sig sjelf. Han visar
först, att det skulle vara alldeles tillräckligt för Sverige att hålla
en..sådan flotta, att den tillsammans med den ena af stormakterna
i Östersjön kunde slå den andra. Men sedan han mycket noga utvecklat
detta, kommer han på en annan sida, sidan 14, till det
resultat, att ingenting hindrar de båda stormakterna att när som
helst sluta fred med hvarandra och dervid lemna Sverige och
Gotland i sticket, “ungefär", såsom der står, “som i Pragfredens
bekanta 6:te artikel". Och i sådan händelse skulle ju Sverige
komma att få sitta emellan. Deraf framgår, så skulle jag vilja
draga slutsatsen, att det icke är nog att bygga på andra, utan att
man måste kunna lita på eget försvar. Att icke sjöförsvaret ensamt
kan gifva ett betryggande försvar — i den tron är jag uppfostrad.
Detta fick jag redan under mina skolår såsom militär
inhemta af en bok, som är utgifven af en svensk man, som ock
anses vara så väl skrifven, att den till och med varit antagen sin
som lärobok i Tysklands militärhögskolor. Det är Lefréns föreläsningar
i krigskonsten, jag nu syftar på. Jag skall bedja att få
läsa upp ett par stycken derutur. Stöter jag någon dermed, att
.jag anför andras ord, så ber jag att få säga, att jag gerna, då

jag anför andras ord, omtalar hvar jag hemta! dem, för att icke

blifva beskyld att “plöja med andras kalfvar". I den nyssnämnda
boken heter det på ett ställe: “Ett försvar, som ensamt är grundadt
på sjökrig, är osäkrare än det, som ensamt grundas på landkrig,
ty flottor äro underkastade tillfälliga olyckshändelser i vida
större förhållande än landtarméer och kunna icke med samma lätthet
efter lidna förluster iståndsättas och rekryteras. En enda
olycklig större sjöträffning eller en storm stör oftast för hela
kriget jemvigten mellan de stridande och blottställer för den mest
ögonskenliga fara det land som lidit förlusten". Detta är skrifvet

för länge sedan; men man kan få ett färskt exempel såsom till lämpning

på den satsen, nemligen nu senast från kriget mellan
Chile och Peru. På ett annat ställe skrifver han: “Då en stat
hvarken eger eller kan upprätta, underhålla, utrusta och med välöfvadt
sjöfolk bemanna en så stark örlogsflotta, att den kunde täfla
om herraväldet i sjön, samt erfarenheten dessutom visat, att äfven
de största sjömakter icke vågat grunda sin säkerhet ensamt på
sjöförsvaret, så följer: att alla stater, antingen de eget större eller
mindre örlogs flottor, måste hufvudsakligen bygga sin säkerhet på ett väl
inrättadt landtförsvar.“

Dessa åsigter inhemtade jag under det min militära uppfostran
grundlädes, och studiet af krigshistorien visar dessutom, att det är
ett af de svåraste företag som finnas, ja, anses nästan omöjligt att
hindra en landstigning. En flotta förmår mycket, men den kan
icke förmå allt, och med erfarenhet från flera krig att så verkligen

Förslag till
lag om härordningen.

(Forts.)

Nio 44.

Måndagen den 21 Maj, f. m.

ordningen.

(Forts.)

förslag ull är förhållandet, undras mig, om det kan vara rätt att inbilla nalag
om har- tionen något, som i farans stund kanske icke kan hålla profvet.

Om Första Kammaren, sedan Andra Kammaren nu visat sig
icke vilja hafva ett tillräckligt starkt försvar, skulle vid afgörandets
stund förkasta det Kongl. förslaget, så har ingen rätt att
harmas deröfver. Men ett vågar, jag bedja Eder om — jag ber
vid hvad som är oss alla gemensamt kårt, vid vårt gamla ännu
sjelfständiga Sverige — låt åtminstone regeringen då i en skrifvelse
få veta, på hvilken grund I viljen bygga landets försvar, en
grund sådan, att den kan antagas af Riksdagens båda Kamrar.
Låt regeringen få veta det, på det att en blifvande krigsminister
må skynda sig att utarbeta ett förslag och lägga fram det för
Riksdagen, ty jag är öfvertygad om, att ingen krigsminister, medveten
om det nuvarande tillståndet, medveten om .det ansvar han
bär, skall kunna låta det ena året efter det andra glida bort, utan
att göra allt hvad på honom kan bero, på det försvaret må blifva
ordnadt. Ett ögonblick, en votering kan kullkasta förslaget, men
det fordras många år för att uppbygga ett försvar, och ingen garanterar
oss, att vi hafva dessa år i fred. Det kan också för oss
en gång blifva — “för sent*. Det ordet kan höras för oss äfven
i detta fäll, och såsom målsman för armén vill jag försäkra Eder,
mine herrar, att inträffar detta, så skall så väl den af mången nu
så förkättrade värfvade armén, som äfven den indelta, söka göra
sin pligt, men den kan icke göra det omöjliga. Det är min skyldighet,
som för närvarande innehar krigsportföljen, att säga Eder,
att det nuvarande tillståndet är oförsvarligt. Det kan, det får
icke fortfara. Det är Riksdagens skyldighet att söka undanrödja
ett sådant tillstånd, och det är äfvenledes representationens skyldighet
att söka upplysa nationen om det.

Äfven detta anförande mottogs med många bifallsyttringar.

Herr de Hare: Det kännes för mig oeftergiflig! att uti föreliggande
fråga — landets vigtigaste — få till protokollet anföra
skälen för mitt votum.

Jag hade icke äran att vara ledamot af Riksdagen 1873.

I sådant fäll hade jag tvifvels utan icke tillhört dem, som röstade
för den ofta åberopade skrifvelsen.

Sedan denna emellertid af Konung och Riksdag accepterats,
har det för mig varit tydligt, att de frågor, som derigenom sammanbundits,
numera svårligen kunna annat än uti ett sammanhang
lösas, och att, om man upprigtigt önskar en lösning deraf, måste
man underkasta sig konseqvensen af kompromissen.

Jag har derför varit beredd att så göra för ernående af ett
fullt betryggande försvar.

Enligt min mening kan detta ej fullständigt vinnas annat än
på den rena värnpligtens grund.

Då emellertid svenska folket ännu hyser bestämd motvilja derför,
återstår att söka finna en arméorganisation, som bäst möjligt
motsvarar fordringarne å ett betryggande försvar.

Måndagen den 21 Maj, f. m.

Jag har den fasta öfvertygelsen, att bättre och relativt billigare
än å indelningsverkets grund ett sådant erhålles genom en
härordning, .s« beskaffad, som den af Kongl. May.t föreslagna, allra
helst som, nar öfvertygelsen en gång mognat om värnpligtens företräden,
öfvergången är lättare.

För mig uppställer sig då den frågan, om det af Kongl. Maj:t
framlagda förslag uppfyller dessa fordringar.

0 J- (let hänseendet skulle jag visserligen helst önska framgång
åt vissa punkter af den förstärkning deri, som af herrar generaler
framhålles i deras utlåtande, men då för närvarande i afseende å
folkets uppfattning och uttalanden det ej synes skäl att försöka
vinna en sådan, anser jag mig ega rätt att hålla mig till Herr
Krigsministerns uttalande till statsrådsprotokollet, att den föreslagna
härordningen är för vårt land betryggande.

Med denna uppfattning bär jag med godt samvete ansvaret
att lemna min röst åt det Kongl. härordningsförslaget och hoppas
lifligt, att denna Kammare, oafsedt Medkammarens beslut, må genom
ett bifall ådagalägga, att den vill bereda landet ett betryggande
försvar, hvilket jag befarar icke kunna erhållas genom något
nu framkastadt, men icke utfördt förslag i den ena eller andra
rigtnmgen.

Herr Lagerstråle: Hå diskussionen om denna fråga nu har
pågått i mer än fyra dagar, skall jag icke förlänga tiden med att
upprepa hvad som blifvit sagdt och omsagdt och återigen sagdt.
Jag har endast begärt ordet för att angifva den ståndpunkt, som
jag kommer att intaga vid frågans afgörande och få densamma
förvarad, i protokollet. ^ Jag har under 1878 års riksdag deltagit i
den skrifvelse, som då afläts, och jag qvarstår ännu på samma
ståndpunkt. De grunder och förutsättningar, som härutinnan för
mig varit bestämmande, hafva förut blifvit uttalade här af en talare,
som uppträdde eu a.f de föregående dagarne. Jag kan således
utan att behöfva blifva vidlyftigare hänföra mig till det anförande,
som afgafs af denne ärade talare, Herr Hans Forssell.

Peij, omständigheten, att nu inom Andra Kammaren ett beslut
bhfvit fattadt, som uppenbarligen leder dertill att göra förslaget
för båda Kamrarne oantagligt, kan för mig icke vara anledning att
rösta på annat sätt, än om frågan i allo stode öppen. Jag instämmer
derför med dem, som yrkat bifall till den nu föredragna
paragrafen.

feom ännu tjugutre ledamöter återstodo af dem, hvilka begärt
ordet för att yttra sig angående den föredragna paragrafen, uppsköts
den fortsatta öfverläggningen i ämnet till aftonsammanträdet.

Kammaren åtskildes kl. ]/4 3 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

N:o 44.

Förslag till
lag om härordningen.

(Forts.)