1883. Första Kammaren. N:o 38

ProtokollRiksdagens protokoll 1883:38

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1883. Första Kammaren. N:o 38.

Onsdagen den IQ Maj, f. in.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollen för den 7 och 9 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes Stats-Utskottets utlåtanden:

N:o. 12 b, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
anslag till en hospitalsbyggnad;

N:o 45, angående upprättande af ett sakregister till Rikets Ständers
protokoll med bihang för tiden från och med år 1809 till och
med år 1866; samt

N:o 46, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående fri
dispositionsrätt öfver svenska statens fastighet i Paris; äfvensom

Sammansatta Stats- och Banko-Utskottets utlåtande N:o 2, i anledning
af väckt motion om anslag till bekostande af utredning och
förslag i fråga om hofstallets flyttning samt anskaffande af lämpliga
lokaler för Riksdagen, Riksbanken, Riksgäldskontoret och Kongl. Stora
teatern m. in.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran LagUtskottets
den 12 innevarande Maj bordlagda utlåtande N:o 43.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande Stats-Utskottets
den 11 och 12 i denna månad bordlagda memorial N:o 44, med
förslag till voteringspropositioner i anledning af Kamrarnes skiljaktiga
beslut angående låneunderstöd för odling af sänka trakter m. in.

1 punkten.

Herr Wallenberg: Om jag också funne den nya inrättning, proposition

som kallas odlingsfonden, vara bland det mest utmärkta och felfria, fråga om
som kunde tänkas eller önskas, skulle jag icke desto mindre anse det odUn9*lån.
icke vara lämpligt att medverka till en så beskaffad fonds tillkomst
pa sätt här blifvit ifrågasatt. Den 65 § i Riksdagsordningen har visserligen
fått en så vidsträckt omfattning som möjligt, men jag kan

Första Kammarens Prof. 1883. N:o 38. I

N:0 38. 2

Voteringsproposition

fråga om
odlingslån.
(Forts.)

Onsdagen den 16 Maj, f. m.

aldrig tro, att hvarken när den nedskrefs eller när den af riksstånden
* godkändes vid två riksdagar, någon kunde föreställa sig, att dit skulle^
kunna hänföras sådana frågor, som anginge helt och hållet nya institutioner,
förutan hvilka statsverkets jemna gång ostördt kan fortgå.
Att nu sätta upp en ny institution, som blifvit af ena Kammaren afslagen
och som är afsedd att räcka under en lång framtid, om allt
går väl, gent emot ett årligt anslag, sådant som blifvit af båda Kamrarne
mångfaldiga gånger bifallet, anser jag vara en fullkomlig misstydning
af 65 §. När den föreskrifver gemensam votering, afser den
endast sådana frågor, som angå statsverket och anses icke kunna falla,
utan vara af beskaffenhet att Riksdagen ovilkorligen bör angående dem
uttala sin mening, nemligen frågor om statens behof och sådana anslag,
som utgå för ändamål, hvilka anses vara för statens ekonomiska
framtid af vigt och befogenhet, men aldrig talade man, när paragrafen
först blef föreslagen och antagen, om att gemensamt votera om sådana
inrättningar, som möjligen kunde föreslås att upprättas under en kommande
tid, och om hvilkas nytta eller nödvändighet eller dertill hörande
bestämmelsers ändamålsenlighet båda Kamrarne icke kunnat enas.
Således anser jag det vara alldeles orimligt att tillämpa denna 65 § i
förevarande fall, såsom Stats-Utskottet föreslagit; och jag har här velat
uttala denna min åsigt, för att, äfven om den icke understödjes, den
må stå för min räkning i Kammarens protokoll. Vinner den deremot
understöd, skall jag framdeles göra det yrkande, jag anser sakens vigt
kräfva.

Grefve Sparre; Jag har icke kunnat finna annat än att Utskottet
måste framlägga den voteringsproposition, som här föreligger till
Kammarens behandling. Hufvudsaken är naturligtvis icke att en fond
bildas, utan att för det afsedda ändamålet ett visst belopp ställes till
Kongl. Maj:ts disposition. Fonden är, synnerligen efter de förändringar
Utskottet vidtagit i Kongl. Majits förslag, något ganska oväsentligt,
Hvad innehåller nemligen förslaget om bildande af odlingsfonden ?
Först och främst i mom. B, att de till Statskontoret inflytande annuiteter
å odlingslån skola till fonden öfverlemnas. Vidare under mom.
C, att Riksgäldskontoret skall i mån af behof uppå reqvisition af Kongl.
Maj:t till fonden öfverlemna medel till så stort belopp, som jemte nyssnämnda
annuiteter må kunna erfordras till fyllande af högst en million
kronor årligen. Och slutligen under mom. D, att Riksgäldskontoret
skall af fonden erhålla godtgörelse för den ränteutgift, som, genom berörda
medels öfverlemnande till fonden, för Riksgäldskontoret förorsakas.
— Jag ber härvid att få observera, att anslaget på Riksgäldskontoret
är visserligen ett låneanslag, men Riksdagen har aldrig gjort
skilnad emellan ett anslagsbelopp, som skall utgå af skattemedel eller
af lånta medel; och jag ber att i detta hänseende få påpeka den votering,
som för några år sedan egde rum, då Kamrarne stannat i olika
beslut rörande det belopp, som skulle anslås såsom lån till enskilda
jern vägsföretag. Den ena Kammaren ville lemna 7 ]/2 millioner, fördelade
med l1/2 million årligen under 5 år. Den andra Kammaren 5
millioner, med en million årligen i 5 år. Derom voterades, och den
lägre summan bestämdes. Jag vill äfven fästa uppmärksamheten derpå,

Onsdagen den 16 Maj, f. in. 3 ]\T;0 3g.

att mom. P med derunder stående vilkor och bestämmelser inverkar Voteringspå
mom. C, eller det belopp, som skall utgå från Riksgäldskontoret. i''r"Posi‘>on
Att anslaget utgår under formen af en fond, bör icke hindra gemen- f''pa °m
sam votering. Jag stödjer detta mitt påstående på Riksdagens behandling
af en^likartad fråga för några år sedan, eller 1879. Kongl. 1 °
Maj:t väckte då ett förslag om inrättande af en jernvägshypoteksfond.

Den ena Kammaren biföll detsamma, men den andra Kammaren afsloodet.
Eu voteringsproposition uppstäldes. Jag vill icke trötta Kammaren
med att låsa upp den, men dess innehåll framgår klart af de ord,
som innefattas i nej-propositionen: »Den, det ej vill, röstar Nej. Vinner
Nej, har Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition angående bildande
af en jernvägshypoteksfond icke vunnit Riksdagens bifall.» Då ansågs
alltså att gemensam votering borde rum.

Jag ber ytterligare att få påpeka, att Första Kammarens beslut icke
innefattar ett rent afslag å Kongl. Maj:ts proposition. Första Kammaren
har nemligen beslutat, att med afslag å Utskottets hemställan
för ar 1884 ställa till Kongl.^ Maj:ts disposition ett belopp af 150,000
kionor, att användas såsom lan för befrämjande af utdikningar och aftappningar
af sänka trakter och sjöar till beredande af odlingsföretag,
samt vidare att för erhållande af lan, hvartill, enligt Kammarens nyssnämnda
beslut, medel anvisats, de härom nu gällande vilkor och föreskrifter
skulle^ bibehållas. Första Kammaren har således beslutat ett
anslag^ att utgå af statsmedel, och jag kan icke tro, att Stats-Utskottet
egt någon befogenhet att undertrycka denna Första Kamrriarens mening,
. utan att densamma ovilkorligen måste föranleda till gemensam
votering. Hvad skulle Utskottet då uppställa såsom kontraproposition ?

Afslag? Det hade varit omöjligt, då ingendera Kammaren beslutat
afslag. Mig förefaller derför, att Utskottet icke kunde uppställa annat
än Kamrarnes beslut i dess helhet emot hvarandra. Andra Kammarens
beslut innehåller ett penningeanslag lika väl som Första Kammarens
beslut. Första Kammaren vill lemna ett anslag endast för 1 år; Andra
Kammaren deremot för 5 är. Detta är den egentliga skilnaden
mellan de olika besluten. Jag tror således icke, att Utskottet kunde
uppställa någon annan voteringsproposition än Utskottet gjort, och
yrkar dertill Kammarens bifall.

Friherre af Ugglas: Jag vill villigt erkänna, att denna fråga är
ganska invecklad och svår att lösa, men jag tror icke, att Stats-Utskottet
i detta fall träffat det rätta. Hvad är här fråga om? Å ena sidan
föreligger ena Kammarens beslut att bilda en särskild fond för ett särskild!
ändamål med en stor förvaltning, med ett ord, om inrättande af
eu alldeles ny institution. A andra sidan deremot den Andra Kammarens
beslut att anslå ett visst belopp, 150,000 kronor, för ett gifvet
ändamål. Jag tror icke att, om Första Kammarens beslut hade varit
ett afslag utan något penningeanslag, Kammaren gerna skulle genom
gemensam votering afgjort, huruvida en ny institution skulle komma
att införas. Första frågan är helt enkelt den, om en fond skall bildas
för ett gifvet ändamål. Sedan kommer den andra frågan, huru
denna fond skall bildas. Således får jag säga, att jag har den allra
största tveksamhet att genom gemensam votering afgöra, om en ny

N:o 38. 4

Onsdagen den 16 Maj, f. ra.

Voteringsproposition

fråga om
odlingslån.
(Forts.)

fond skall bildas. Men jag är lika tveksam, om jag skall kunna afslå
! en proposition, som innebär ett beviljande af ett bestämdt belopp penningar,
nemligen 150,000 kronor. Huru man än i detta fall fattar sitt
beslut, följer man icke fullkomligt grundlagens mening i 65 § Riksdagsordningen.
Hvad skulle Stats-Utskottet hafva gjort, frågade Grefve
Sparre? Jo! 69 § i Regeringsformen och 65 § i Riksdagsordningen
gifva en ganska tydlig anvisning åt Stats-Utskottet i dylika fall, nemligen
att söka sammanjemka Kamrarnes stridiga beslut. Det står tydligt
att gemensam votering skall ske endast när »Kamrarne fatta stridiga
beslut, som ej uppå vederbörligt Utskotts förslag varda sammanjemkade».
Utskottet har icke försökt en sammanjemkning. Någon
omöjlighet att vinna eu sammanjemkning synes mig icke förefinnas,
ty man kan ju säga, att Andra Kammaren möjligen skulle gå in på
att taga 150,000 kronor, mot det att Första Kammaren jemkade på
vilkoren. Jag tror således att Kammaren bör, innan Kammaren fattar
sitt beslut rörande denna voteringsproposition, anmoda Stats-Utskottet
att söka sammanjemka Kamrarnes olika beslut i denna fråga, och
yrkar på denna grund återremiss. Jag vill härmed icke hafva uttalat,
huru jag kommer att göra vid det slutliga afgörandet, men innan jag
kan godkänna denna voteringsproposition, vill jag vara öfvertygad om,
att en sammanjemkning icke kan komma i fråga.

Herr vice Talmannen: Enligt min åsigt är det alldeles uppen bart,

att denna fråga angående en statsutgift — den gäller nemligen
att till Kongl. Maj:ts disposition ställa ett belopp af högst 1,000,000 kronor
årligen för ett visst uppgifvet ändamål — bör afgöras genom
gemensam votering. Att det belopp, som på detta sätt ställes till
Kongl. Maj:ts disposition, konyner att blifva föremål för en särskild
förvaltning och utlemnas efter särskilda vilkor, det är ju icke annat än
ett sådant accessorium, som nästan ständigt följer med betydligare penningeanslag.

Den omständigheten att dessa medel skola utlemnas icke såsom
anslag utan såsom lån är icke af någon betydelse för denna fråga, ty,
såsom herrarne behagade erinra sig, hafva vi röstat gemensamt så väl
om lån, som medgifvits, som om anslag.

Hufvudfrågan är den: är detta eu statsutgift? Denna synes mig
icke kunna nekande besvaras. I mom. F af den Kongl. propositionen
heter det, att Kongl. Maj:t skall ega att å fonden anvisa lån för odling
af sänka trakter. I mom. C omförmäles, att de härför erforderliga
medel skola i vissa fall genom Riksgäldskontorets försorg anskaffas.
Dessa omständigheter äro för mig alldeles afgörande; och på grund af
desamma anser jag att gemensam votering rörande denna fråga bör
ega ruin.

Då dertill kommer, att båda Kamrarne i denna fråga fattat beslut,
gående ut på användandet af statsmedel, och frågan således, om den
icke komme att afgöras genom gemensam votering, oaktadt den afsåga
dylika medel, skulle komma att förfalla, ser jag för min del verkligen
ingen annan utväg, än att gemensam votering måste ega rum enligt
Stats-Utskottets proposition.

Jag kan icke heller rätt väl fatta, att en återremiss till Utskottet

Onsdagen den 16 Maj, f. m.

5 N:o 38.

skulle kunna vara lämplig för en sammanjemkning af båda Kamrar- Voteringsnes
beslut, kvilka äro.så vidt skilda både i afseende på beloppen och vrovosition i
i afseende på vilkoren. fråga om

För min del anhåller jag om bifall till Stats-!Jtskottets förslag. °(Förta)”''

Herr Wen ner berg: Jag skall efter det, som Herr vice Talmannen
nyss yttrat, fatta mig helt kort.

En återremiss anser jag till intet tjena. Jag tror att det bör lätt
kunna inses vara rent af omöjligt att derigenom åstadkomma något
gagneligt. Derigenom skulle tvärt om uppkomma det besynnerliga, att
denna fråga utan slutligt afgörande helt enkelt förfölle. Att sammanjemka
på det viset, att en stor summa, som är beviljad af den ena
Kammaren, nedsättes, mot det att den andra Kammaren medger eftergifter
och ändringar i en del bestämmelser rörande användandet af en
mindre, kan jag icke finna vara att åstadkomma något annat, än det
helas fall.

1 motsats mot den förste talaren anser jag således att här föreligger
ett fall, der gemensam votering icke endast lian ega rum, utan
der en sådan måste ega rum, om man vill hafva en afslutning på
frågan.

Man har påstått, att här å ena sidan vore fråga om bildandet af
en fond med särskilda bestämmelser, å den andra sidan om något helt
annat; men ser man på ändamålet med de ifrågasatta anslagen, så
framstår dock icke någon skilnad dem emellan. Det ena som det andra
afser bortledande af öfverflödigt vatten. Den Kongl. propositionen, afseende
en viss stor summa för detta ändamål, är antagen i Andra
Kammaren. Just på grund af denna Kongl. proposition har denna
Kammare anslagit en mindre summa för samma ändamål, dock med
andra bestämmelser. Ligger då icke här ett sådant fall före, der saken
skall afgöras genom gemensam votering? Jag hemställer till Kammaren,
hvilken gestalt denna fråga skulle få, om man läte den efter förutgången
återremiss helt enkelt försvinna, ty något annat blir icke slutet.
Kongl. Maj:t hade då framlagt en proposition och denna blifvit lemnad
utan svar!

Man skulle visserligen kunna, med åberopande af 65 § Riksdagsordningen,
finna det här föreliggande fallet något kinkigt, och jag
medgifver detta. Vore det första gången ett sådant förelåge, skulle
jag anse, att det kanske vore så godt att då statuera det exempel, att
sådana frågor borde förfalla. Så har dock icke hittills skett. Med
hvad skäl skall då denna praxis brytas, som hittills egt rum?

Jag för min del tror att frågan bör blifva föremål för gemensam
votering och yrkar derför bifall till Utskottets förslag.

Herr Wallenberg: Då jag hört, att här yrkats återremiss, och

då jag anser detta vara alldeles olämpligt, tillåter jag mig, på grund
af hvad jag förut sagt och som jag icke är öfvertygad om att förslaget
är rigtigt, att yrka afslag på det framstälda förslaget till voteringsproposition.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade Herr Grefven och Tal -

N:o 38- 6

Onsdagen den 16 Maj, f. m.

Voteringsproposition

fråga om
odlingslån.
(Forts.)

mannen, att i afseende på Utskottets förevarande punkt blifvit yrkadt,
‘ dels att den föreslagna voteringspropositionen skulle godkännas, dels
att punkten skulle till Utskottet återförvisas, dels ock att ifrågavarande
voteringsproposition skulle afslås.

Härefter gjorde Herr Grefven ock Talmannen propositioner enligt
dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på godkännande
af den föreslagna voteringspropositionen vara med öfvervägande ja
besvarad.

Herrar Wallenberg och Stråle, Holdo, begärde votering, i anledning
hvaraf uppsattes, justerades och anslogs en omröstningsproposition
af följande lydelse:

Den, som godkänner den af Stats-Utskottet i dess memorial N:o
44, lista punkten, föreslagna voteringsproposition,

röstar Ja;

Den, det ej vill,

röstar Nej;

Vinner Nej, afslås ifrågavarande voteringsproposition.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—77;

Nej—50;

2 punkten.

Den föreslagna voteringspropositionen godkändes.

Föredrogs å nyo Särskilda Utskottets den 5 och 7 innevarande
Maj bordlagda utlåtande N:o 1, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga
propositioner N:is 2 och 3, afseende förändrad organisation af landtförsvaret,
äfvensom i anledning af de inom Riksdagens båda Kamrar
väckta motioner i dithörande ämnen.

Friherre De Geer: Då det framstälda förslaget till ny härord ning

nu skall företagas till behandling, torde det vara lämpligt att
först företaga någon paragraf, som innefattar någon af förslagets hufvudgrunder,
deraf det hela är beroende och som derför osökt kan gifva
anledning till en allmän diskussion, .lag tillåter mig derför föreslå,
att Kammaren, i fråga om första punkten af Särskilda Utskottets utlåtande
N:o 1, måtte besluta att lagförslaget föredrages paragrafvis,
samt att 40 § i sin helhet föredrages först; derefter de öfriga paragraferna
i nummerordning; så rubrikerna; så de af Utskottet i ingressen
föreslagna förutsättningar och vilkor; och slutligen förklarandet huru -

Oasdagen den 16 Maj, f. m.

7 N:o 38.

vida Kongl. Maj:ts förslag kan oförändradt godkännas; hvarjemte hemställes
ätt Kammaren förbehåller sig att framdeles bestämma föredragningsordningen
för de följande punkterna i Utskottets utlåtande.

Herr vice Talmannen: Jag anhåller att få förena mig i det

af Friherre De Geer väckta förslaget rörande föredragningen.

På gjord proposition antog Kammaren Friherre De Geers nyssnämnda
förslag.

Hans Excellens Herr Statsministern Grefve Posse uppläste ett
skriftligt anförande af följande lydelse:

De stora för fosterlandet vigtiga frågor, hvilkas behandling af
Kammaren inledes genom det föredragna betänkandet, äro så djupt
ingripande i alla våra inre förhållanden, att jag redan nu bör klargöra
regeringens ställning till desamma.

Jag behöfver väl knappast erinra Eder, mine herrar, om 1873
års skrifvelse till Kongl. Maj:t, deri Riksdagen, som icke förbisåg, att
en ny härordning skulle föranleda ansenligt ökade kostnader, förklarar,
att indelta armén icke vore tillräcklig för landets försvar eller lämplig
som befälsstam för eu armé bestående af värnpligtige, utan att en
sådan stam, föga mindre talrik än den nuvarande indelta armén och
omfattande jemväl kadersoldater, borde bildas ur de värnpligtiges led
mot ersättning af statsverket; hvarjemte Riksdagen anhöll, att Kongl.
Maj:t i sammanhang med förslag till ny organisation af landets försvarsväsende,
grundad icke på den indelta armén utan på en vidsträcktare
tillämpning af den allmänna värnpligten, måtte föreslå
stadganden om afskrifning efter eu måttstock af tre procent årligen
af rustnings- och roteringsbesvären samt af grundskatterna, så att
samtliga dessa bördor komme att efter hand minskas och slutligen försvinna,
emot det att jordbruksfastigheten åsattes bevillning efter samma
grunder, som gälla för all annan fastighet.

Det är detta Riksdagens egna program, som efter uttömmande
och långvariga utredningar Kongl. Maj:t lagt till grund för särskilda
nådiga propositioner, innefattande fullständiga förslag och öfvergångsförslag
till ordnande af så väl landt- som sjöförsvaret och till genomgripande
förändringar i landets föråldrade skatteväsende. Kongl. Maj:t
har dervid med sann konstitutionel uppfattning fäst obetingadt afseende
vid Riksdagens uttalade önskan både i det afseende att förslagen
äro i full öfverensstämmelse med de af Riksdagen antydda grunder,
hvilka blifvit samvetsgrant i hvarje detalj tillämpade, och derutinnan
att förslagen omfatta hela fältet för så väl försvars- som skattereformen.

1 punkten.

TJtshottets förslag till lag om härordningen.

Förslag till
lag om härordningen.

§ ±o.

N:0 38. 8

Onsdagen den 16 Maj, f. m.

Förslag till Statsrådet, som delar Riksdagens uppfattning derom, att indelningsordnin
iZ'' verket odl grundskatterna båda äro skatteformer, hvilka icke mot(Forts)”''
svara den. närvaran(Je lidens kraf på en rättvis och jemn fördelning
af skattebördan, bar, med fast öfvertygelse om den oafvisliga nödvändigheten
att förstärka landets försvarskraft och att åstadkomma ett
mera. enkelt och jemnt fördeladt skattesystem, icke tvekat tillstyrka
framläggande af de Kongl. förslagen, ehuru det mer än väl inser, att
reformerande af sekelgamla häfdvunna inrättningar,, hvilka, numera
föråldrade, likväl i sin tid och under andra förhållanden varit fullt
lämpliga, icke kan ifrågaställas utan att möta allvarligt men helt visst
icke oöfvervinneligt motstånd.

Det är regeringens afsigt att med de medel, som stå till buds,
med hänsynsfullt beaktande af alla berättigade intressen, med uthållighet
och den kraft, som fosterlandskärleken och en stadgad öfvertygelse
förläna, söka en för fäderneslandet lycklig lösning af dessa vidt omfattande,
i vårt statslif djupt ingripande frågor, hvilka allt för länge
hvilat^ tungt öfver folk och land och kunna menligt inverka på alla
vara inre förhållanden, icke minst på det nya statsskickets normala
utveckling.

Hvad särskild! beträffar det nu föredragna förslaget till förändrad
organisation af landtförsvaret, har Kongl. Maj:t, med fäst afseende
uteslutande å behofvet att kunna med tillräckliga stridskrafter möta
en anfallande fiende, tagit i öfvervägande så väl i militäriskt och tekniskt
hänseende lämpliga anordningar, som äfven landets förmåga att
utreda dermed förenade kostnader. Med iakttagande häraf hafva anspråken
pa landtförsvarets organisation i det Kongl. förslaget icke
stälts högre än nödvändigheten bjuder. Vid detta förhållande är det
sjelfkärt, att regeringen maste motsätta sig hvarje förändring i det
Kongl. förslaget, som innebär ett försvagande af härens styrka eller af
fastheten i dess sammansättning.

Kongl. Maj:ts, af Utskottet i hufvudsakliga delar förordade förslag
ordnar vara försvarskrafter på ett ändamålsenligt sätt och erbjuder,
utan att fordra större kostnader än landet förmår att bära, eu armé,
som med hänsyn till den styrka, hvartill den vid ett fiendtligt öfverfall
kan utsvälla, motsvarar landets behof och bereder åt försvaret i
jemförelse med nuvarande försvarskrafter en väsentlig och tillfredsställande
förstärkning. •

Under förhoppning att Kammaren delar denna regeringens uppfattning
och vill bringa den långvariga striden om försvarsväsendets
ordnande till ett lyckligt slut, anhåller jag vördsamt om understöd för
Kongl. Maj:ts proposition.

Beträffande de ändringar i detalj bestämmelser, som af Utskottet
ifragaställas, kommer Statsrådet och Chefen för Landtförsvarsdepartementet
att i hvarje särskildt fall afgifva yttrande.

Herr Carleson lät uppläsa följande, skriftligen affattade anförande
:

feom detta betänkande är det första af den rad af dylika, som
erfordras för att utplana indelningsverket och grundräntorna, och ingen
kan vara mera angelägen att biträda vid samma företag, än jag för

Onsdagen den 16 Maj, f. in.

9 N:o 38.

min del är angelägen att rentvå mig från misstanken om delaktighet
deruti, så må det icke förtänkas mig, att jag, af sjuklighet hindrad
att muntligen uttala min mening, söker att åtminstone i största korthet
framställa den skriftligen med tillkännagifvande af mina skal.
Omöjligen kan jag finna den nya arméorganisationen vara för landet
betryggande — fast hellre, tvärt om, såsom med temlig visshet kan
af de sakkunniges strider inhemtas. I vissa hänseenden synes mig den
nya organisationen vara sämre än den nuvarande, äfven om man finge
hoppas, att den värfvade stammen skulle blifva bättre än eliten af den
nu befintliga, sådan den senare för icke länge sedan skickade sig
här i Stockholm; och i hvarje fall måste efter min tanke kostnaden
för den värfvade arméns upprätthållande till beräknad styrka komma
att mycket öfverstiga kostnaden för den indelta armén och nästan
med hvarje år blifva för nationen mer och mer betungande. Bevisen
härför torde för tillfallet vara så mycket öfverfiödigare att anföra, som
j.ag föreställer mig, att en hvar af Kammarens ledamöter redan har i
frågan stadgat sin mening lika fast som jag. Indelningsverket liksom
grundräntorna äro sedan sekler tillbaka genom lag bundna vid jorden,
uti hvilken egares hand den må komma, och innefatta således verkliga
sakrätter, de der åtfölja eganderätten till jorden, ehvad den tagits i
arf eller annorledes åtkommits, och hvilka sakrätter innebära en° med
jorden öfvertagen gäld, för hvilken egaren antagligen blifvit vid jordens
mottagande godtgjord. Föronämnda sakrätter utgöra på en gång
den största och deri redbaraste delen af statens egendom, i jemförelse
hvarmed gafvan af kronans i Kammarkollegium förvarade juveler
skulle vara en försvinnande obetydlighet. De äro af samma beskaffenhet,
som de i jorden intecknade nyttjande- och fordringsrätter, hvilka tillhöra
enskilda personer, och skulle af ett. eller annat skäl någon statens
egendom bortskänkas, synes billigheten kräfva, att den hellre bortskänkes
till förmån för dem, som ega litet eller intet, än till förfångför
dem, och till förmån för dem, som ega största delen af Sveriges
jord. Ett .motsatt förfarande kan svårligen förfela att, såsom icke
blott Sveriges egen historia om reduktionen under lG:de och 17:de
århundradena, utan äfven sjelfva verldshistorien visar, efterföljas, förr
eller senare, af en fruktansvärd efterräkning. Något allmänt gagn,
som icke kunde ernås med mindre än att både statens fördelar af indelningsverket
och grundräntorna bortskänkas, har icke visats, icke
heller kan det af mig upptäckas; och att för tillfredsställandet af fullkomligt
oberättigade privatanspråk uppoffra eller bortskänka statens
egendom, är efter min tanke högst orätt. Om hvad rättsidén innebär
etter den gamla definitionen: »Suum cuiqve tribuendi voluntas», vill
jag icke tala, derför att begreppet om rätt har för mängden ett konventionel
och .ganska sväfvande innehåll i synnerhet bland den talrika
och tillfälligtvis uppburna klass al politici, som kallas opportunister,
ocn hvilka föga bekymra sig om livad rätt är, när ändamålet synes
dem godt. Deremot tillåter jag mig att åberopa den kristna sederegeln
fatt. icke göra åt andra, hvad man ej vill skall göras åt eu sjelf», och
jag är öfvertygad att, om Kammarens ledamöter vore, exempelvis, delegare
i ett euskildt bolag och nödgades åt visse medbolagsmän anförtro bevakandet
af det gemensamma intresset, men dessa förtroendemän begag -

Förslag till
lag om härordningen.

(Forts.)

N:o 33. 10

Onsdagen den 16 Maj, f. m.

Förslag till
lag om härordningen.

(Forts.)

nade uppdraget till att, under förebärande af sagda intresse, tillegna
sig sjelfve eller annorledes förskingra någon del af den gemensamma
egendomen, ingen af Kammarens ledamöter skulle vara dermed belåten.
För min del kunde jag icke finna ett sådant förfaringssätt vara ens
ursäktligt, och som jag icke har 111ig bekant, att det finnes olika sedelag
för riksdagsmän och för icke-riksdagsmän, så måste jag, utan att
derför böra anses betrakta staten som ett bolag, afslå betänkandet,
äfven under förutsättning af det otroliga, att det möjligen hölle hvad
det lofvar eller rättare sagdt förespeglar. Min ståndpunkt i frågorna
om indelningsverkets upphäfvande och grundräntornas, eller, såsom de
oftast benämnas, grundskatternas bortskänkande är härmed angifven och
torde icke tarfva någon ytterligare utläggning för hvarje särskild! betänkande
i ämnet.

Herr von Möller: Jag tillhörde icke den majoritet inom denna
Kammare, som vid 1873 års riksdag med tre rösters öfvervigt bestämde
aflåtandet till Kongl. Maj:t af den underdåniga skrifvelse, hvars innehåll
nyss blifvit af Hans Excellens Statsministern delgifvet. En framstående,
numera hädangången ledamot af denna Kammare, uti hvilkens
reservation jag tillika med 53 af Kammarens ledamöter instämde,
yttrade då, att »sedan den off- och defensiva alliansen, som vid 1873
års riksdag blifvit ingången mellan ett visst parti i Första Kammaren
och landtmannapartiet i Andra Kammaren, lyckats att sammanbinda
arméorganisationsfrågan med den om grundskatterna och i och för
sådant ändamål började att ackordera, man icke behöfde vara någon
klyftig profet för att kunna förutsäga, att indelningsverket väl skulle
sopas bort, men att något dugligt ej komme i stället». Herrarne må
sjelfve afgöra, huruvida denna spådom synes komma att besannas
eller ej.

Kompromissens verkningar föreligga nu i de nådiga propositioner,
som till afgörande hvila på Kammarens bord. Man kunde icke vänta
dem till sjelfva hufvudsyftet annorlunda af eu minister, hvars chef
är utgången ur det s. k. landtmannapartiet. Men lika öppet måste
det erkännas, att med det öde, som de efter 1873 framlagda arméorgauisationsförslagen
fått röna, det för regeringen — för att nyttja
chefens för Landtförsvarsdepartementet ord — »endast qvarstår en
enda väg oförsökt, och den är ett vädjande till systemet: stam, anskaffad
på frivillighetens väg och af statsverket aflönad, samt beväring».

Chefen för Landtförsvarsdepartementet säger, att ett sådant system
lian medgifva eu icke oväsentlig förbättring af vårt nuvarande försvarsväsende.
Dessa ord antyda eu tvekan, en hänvisning till eu möjlighet,
men icke någon visshet eller försäkran om förbättringar, och
kunna — uttalade af krigsministern, (it hvilken allmänna omdömet
tillerkänner framstående militära insigter och som visat prof på sjelfständighet,
då han nyligen öppet reserverat sig mot ett af hela Statsrådet
fattadt beslut — dessa ord, säger jag, kunna ej annat än framkalla
tvekan, ja misstro till ett härordningsförslag, som vill ersätta den
indelta soldaten med en värfvad stam och en tjenstetid af minst två
och i undantagsfall högst tolf år, såsom i den nu föredragna paragrafen
är föreslaget.

11 ]N:o 38-

Onsdagen den 16 Maj, f. m.

Det är också mot denna paragraf, jag ber att fa rigta några an- Förslag till
märkningar. En högre militär, hos hvilken man är berättigad att las om hä’"
fordra fullkomlig sakkännedom, har inför ett flertal af denna Kammares ordlun9enledamöter
offentligen framlagt sina åsigter om den föreslagna nja
stammens företräden framför den indelta soldaten, och sedermera i en
broschyr med titel: »Hvad innebär det Kongl. härordningsförslaget?»,
hvilken utdelats här i Kammaren, ytterligare framhållit hvad han förut
för eu del af Kammarens ledamöter uttalat. Jag anser mig derför
berättigad att upptaga några af dessa uttalanden, men förbigår dervid
hvad som yttrats om den gamle indelta soldatens och den unge värfvades
relativa mod i striden, »att tanken på hustru och barn hindrar
mången af de förra att med ifver kasta sig bland faror och död; att
den gamle är försigtig och mera angelägen om lifvet och i regeln icke
skall uträtta hvad den unge soldaten utan tvekan vågar sig på». Är
■denna uppfattning sann, så är den fälda förkastelsedomen jemväl utsträckt
till svenska arméns så väl gifta som äldre officerare och underofficerare.
Men då den, som uttalat denna dom, sjelf är 49 år gammal
och gift samt fader, torde med de anförda orden icke vara så illa
menadt.

Ett annat på fakta stödt meddelande lemnades Kammarens medlemmar
rörande Vermlands fältjägarecorps, »hvilkens rekrytering och
tj enstgörin gsför håll and en hafva mesta likheten med Kongl. Maj:ts
förslag och derför torde kunna gifva någon ledning för bedömandet
af den blifvande stammen».

Denna corps utgöres för närvarande af jordegare, arrendatorer, torpare
och hemmavarande hemmansegaresöner eller andra hemmasöner
till 82 procent; af drängar, statkarlar samt vid bruk eller sågverk
anstälde personer och handtverkare till 58 procent; och af volontärer,
spel och personer egnande sig åt hvarjehanda andra sysselsättningar
till 10 procent. Det är utan tvifvel den första kategorien eller vid
jordbruket fästa personer, som höjt denna corps, hvilken för några
årtionden tillbaka utgjordes af vagabonder, till den aktningsvärda
ståndpunkt, den nu intager. Men tror man verkligen att den föreslagna
stammen skall i sig upptaga samma antal besutne och bofaste
män, när första vilkoret för deras soldattjeust är, att de under 20 till
24 på hvarandra följande månaders tid skola lösryckas från sitt jordbruk
och sina hem för alt tjenstgöra i rekryt- och korpral skolorna? Ja,
jag tviflar till och med på, att stammen — åtminstone i de orter, der
års- eller arbetslönerna stå högre än de aflöningar, som erbjudas den
på »frivillighetens väg» eller genom värfning antagne soldaten —
skall kunna fyllas med sådane unge män, som utgöra 58 procent af
förenämnda corps, eller män ur den tjenande och arbetande klassen,
hvilkas, duglighet, nykterhet och goda frejd göra dem eftersökta af
arbetsgifvarne. Återstå alltså för denna stams rekrytering ynglingar
i omyndighetsåldern, hvilka ännu icke valt eller äro fullfärdige i något
yrke, eller sådane unge män tillhörande beväringens första uppbåd
och således i eu ålder mellan 21 och 26 år, hvilka icke af arbetsgifvarne
äro eftersökte eller ens antaglige. Äfven om den af staten
anslagna aflöning, såsom antagligt är, i vissa landsorter icke skulle
befinnas tillräcklig för anskaffandet af fullgoda rekryter, och rekryte -

N:o 38. 12

Onsdagen den 16 Maj, f. ra.

Förslag till
lag om härordningen.

(Forts.)

ringen sålunda, enligt förslaget om upprätthållande af härens stamtrupp,.
§§ 3, 4 och 5, måste utöfvas af kommunerna, blifver likväl alltid valet
af rekryter inskränkt inom den sistnämnda samhällsklassen.

Detta hade kunnat blifva annorlunda, om tjenstetiden för den nye
stamsoldaten utsträckts utöfver den föreslagna, eller minst två och i
undantagsfall högst tolf år. Kommunerna hade i sådant fall kunnat,
genom beredande af ett hem åt sina »kommunalsoldater», ined mera
sannolikhet erhålla i alla händelser fullgoda rekryter. Men då hade
den värfvade stammen fått samma stora lyte som den indelta, nemligen
»att icke kunna svälla ut».

Jag har begärt ordet i början af debatten i den förhoppning, att
under dess fortgång mina anmärkningar och mina betänkligheter
måtte varda af de utskottsledamöter, som tillstyrkt härordningsförslaget,
till fullo häfda och att det alltså måtte varda ådagalagdt, att en stam
i allo lämplig och värdig att i sina leder upptaga landets värnpligtige
unge män kan genom värfning bildas ur den lägsta arbetareklassen.
Sker ej detta — och jag betvifiar, att så kan ske eller att någon vågar
att rörande det nya systemets tillämpning uti sitt uttalande gå längre
än krigsministern gjort eller att systemet »lian medgifva en förbättring»
— då kommer jag att rösta afslag å det föreliggande härordningsförslaget.

Herr Mankell: Då det är tillåtet att nu yttra sig öfver försla get

i dess helhet, skall jag be att få begagna mig af detta medgifvande
för att uppdraga en parabel mellan vår nuvarande härordning och den,
som blifvit af Kong! Maj:t föreslagen. Jag tror detta vara i hög grad
behöfiigt, på det man må kunna inse, hvad det Kongl. förslaget verkligen
innebär och hvilken högst betydlig, för att icke säga utomordentlig,
tillväxt i försvarsstyrka, landet derigenom skulle erhålla. Jag beklagar,
att icke en sådan parabel för längesedan blifvit framstäld, vare
sig af försvarskomitén eller af regeringen eller af Utskottet; ty jag
är öfvertygad om att, derest så skett, skulle eu stor del af de obefogade
anmärkningar, som blifvit rigtade mot Kongl. Maj:ts förslag,
hafva uteblifvit. En sådan parabel torde lämpligast kunna verkställas
derigenom, att man söker göra sig reda för, hvilken styrka, som under
den ena eller andra förutsättningen kan vid mobilisering uppställas.
Beträffande det Kongl. förslaget finnes tillräckligt material för en sådan
parabel uti den mobiliseringsplan, som är samma förslag bifogad.
Men hvad beträffar mobiliseringen af vår nuvarande armé, så bekänner
jag, att det varit mycket svårt att i det afseendet samla tillförlitligt
material, emedan vederbörande icke velat visa den förkandenvarande
mobiliseringsplanen. Jag har derför varit tvungen att på egen hand
söka taga reda på de vigtigaste siffrorna, men tror att dessa skola vara
temligen rigtiga.

Betraktar man då förhållandena, först med afseende å befälskadern,
sedan beträffande stamtruppen och beväringen och slutligen med hänsyn
till mobiliseringen i sin helhet, så finner man, att befälskadern
genom det Kongl. förlagets antagande skulle erhålla följande tillökning: -

Onsdagen den 16 Maj, f. m.

18 N:o 38.

officerare, som nu	utgöra	1,734, skulle ökas till	2,162,
fanjunkare o. s. v.,	»	362, >'' » »	541,
sergeanter,	»	1,238, » » »	3,062,
korpraler o. s. v.,	»	2,097, » » »	3,071,
spel,	»	1,572, » » »	1,370,
civil personal,	»	572, » » x	812.

Hela den fasta befälskadern, som nu uppgår till 7,575 personer,
skulle alltså enligt Kong! Maj:ts förslag komma att utgöra 11,018 personer.
Men härtill böra äfven räknas vice korpraler, hvilka nu uppgå
till ett antal af 1,652, men enligt Kongl. Maj:ts förslag skulle ökas
till 4,851. Dessa båda kategorier ingå dock i stamtrupperna. Vidare
tillkommer enligt det Kongl. förslaget den värnpligtiga befälskadern,
bestående af 1,307 subalternofficerare, 1,243 underofficerare, 1,617 vice
korpraler och 526 spel, eller tillsammans 4,693 personer, som icke finnas
i den nuvarande härordningen. Nu kan man visserligen säga, att
det är temligen ovisst, om man verkligen erhåller denna befälskader,
men jag ber få erinra, att uti densamma ingå dock 724 f. d. fast aflönade
personer, som måste anses såsom med visshet påräkneliga, och
vidare alla värnpligtige underlöjtnanter, som äro tvungne att gå
denna väg för att blifva fast afiönade och hvilka förslagsvis beräknats
till 600 stycken. Och åtminstone dessa båda kategorier blifva fullt
påräkneliga. Utom de nu nämnda lära så väl framdeles som för närvarande
finnas pensionerade officerare och underofficerare till ett antal
af 449 samt i reserven qvarstående sådane, till ett antal af 188. Sammanlägger
man alla ofvan nämnda till befälskadern hörande personer,
så får man enligt vår nuvarande härordning ett antal af 9,864 emot
21,203 enligt Kongl. Maj:ts förslag, som alltså erbjuder ett mer än dubbelt
så stort antal.

Men det är icke blott till siffran den blifvande befälskadern öfverträffar
den nuvarande, utan äfven i afseende på qvaliteten. Redan den
värnpligtige underlöjtnanten måste genomgå en kurs, som i det närmaste
motsvarar hvad eu officer för närvarande är skyldig att inhemta
och ungefär uppväger hvad de flesta äldre officerare i sin ungdom genomgått,
nemligen, alla möten och öfningar oberäknade, eu teoretisk
skola på sex månader och en instruktionsskola på sex månader. Till
och med en simpel korpral skall genomgå en underofficersskola på ett
år. Likaså med de flesta öfriga befattningar. Sammanlägger man nu
så väl den qvautitativa som den qvalitativa tillväxt, som befälskadern
skulle erhålla enligt det Kongl. förslaget, så finner man att nämnda
kader skulle blifva icke blott dubbelt utan tre- till fyrdubbelt så stark
som för närvarande.

Ungefär samma förhållande eger enligt Kongl. Maj:ts förslag rum
med stamtruppen. För närvarande räkna vi enligt eu uppgift omkring
30,600 stamsoldater. Enligt en annan uppgift, som förekommer
i Utskottets betänkande, lärer antalet stamsoldater likväl icke
uppgå till mer än 29,800, deri inberäknade 2,800 rekryter och vakare;
men jag vill dock nu antaga den först nämnda siffran eller
30,600 man. I stället för denna skulle vi enligt Kongl. Maj:ts förslag
få en stamtrupp på 44,195 man, hvartill inom viss tid kunde läggas
2,787 man, så att denna trupp enligt Kongl. Maj:ts förslag skulle ökas

Förslag till
lag om härordningen.

(Forts.)

N:o 38. 14

Onsdagen den 16 Maj, f. m.

Förslag till med åtminstone 50 procent. Fördelad på de särskilda vapnen skulle

lag om har- ]j0mma bestå af:

ordningen. .

(Forts.) infanteri ......... 23,060 man mot nuvarande 22,500 man,

kavalleri......... 8,432 » » » 4,200 »

artilleri............ 8,638 » » » 3,200 »

fortifikation ... 2,481 » » » 700 »

träng............... 1,584 man mot ingen för närvarande. m

Sammanräknar man nu hela befälskadern med hela stamtruppen,
skulle vi vid en mobilisering under nuvarande förhållanden blott kunna
påräkna 38,812 man, men enligt det Kongl. förslaget 63,334 man med
minst dubbelt så god utbildning. Hvad beträffar stamtruppens utbildning,
så känna herrarne alla, huru svag denna nu är. Den beräknas
för infanteriet vanligtvis till 4 månader och för kavalleriet till 2 rekrytoch
remontskolor på 3 månader hvardera — allt förutom underbefälsskolorna
— men enligt det Kongl. förslaget skulle en stamsoldat undergå
20 till 24 månaders utbildning.

Hvad angår beväringen, hafva vi enligt den nuvarande härordningen
blott fem klasser, som beräknas uppgå till omkring 100,000 man;
men enligt Kongl. Maj:ts förslag skulle vi erhålla tjugu klasser beväring,
h vilkas antal i det Kongl. förslaget blott beräknats uppgå till

180.000 man, hvaraf likvisst blott eu del genast ingår vid mobiliseringen,
men 65,000 man återstå till ersättning af lidna förluster. Enligt
min åsigt är förstnämnda siffra dock alldeles för låg, och jag skall
vid ett annat tillfälle bevisa, att man upptagit beväringsklasserna allt
för svaga, då man beräknat den blifvande skärpta kontrollen, som nu
icke finnes. Sannolikt blir den disponibla beväringsstyrkan närmare

250.000 man. I stället för eu månads utbildning, som beväringen nu
är underkastad, skulle den enligt Kongl. Maj:ts förslag få tre månaders
utbildning.

Af ständigt underhållna hästar hafva vi nu 5,000. Enligt Kongl.
Maj:ts förslag skulle dessa blifva 10,000.

Alla dessa förhållanden göra, att man vid mobilisering verkligen
kan uppbringa en styrka, som antagligen med 150 procent öfverträtfar
den, som nu skulle kunna uppställas. Iför närvarande kan man sannolikt
i första linien icke uppställa mer än 50,000 man, och till depöterna
kunna inkallas omkring 20,000 man. Man har visserligen äfven
velat förneka detta och påstått, att en vida mindre styrka skulle
kunna uppsättas. Men detta anser jag såsom en öfverdrift nedåt, hvilken
saknar grund. Enligt Kongl. Majrts förslag deremot skulle man
kunna uppställa en linie af 108,000 man och dessutom en reserv af

28.000 man samt ersättniugstrupper till ett antal af 40,000 man. Således
å ena sidan 70,000 man mot 176,000 man å den andra sidan, och
desse senare betydligt mera utbildade och försedde med'' tillräckligt
befäl.

Jag vill nu icke uppehålla mig vid tross, kanoner och hästar, ty
jag känner icke de siffror, som angifva nuvarande förhållanden i dessa
afseenden. Uti det Kongl. förslaget beräknas dessa, såsom herrarne
hafva sig bekant, till följande tal, nemligen:

Onsdagen den 16 Maj, f. m.

15 N:o 38.

tross........................ 8,500 fordon,

kanoner .................. 492 stycken, och

hästar .................... 44,000 stycken.

Man kan således, tror jag, med full befogenhet påstå, att den föreslagna
härordningen icke blott är dubbelt starkare än den nuvarande,
utan, om man afser både qvaliteten och qvantiteten, 3 å 4 kanske 5
gånger starkare. Alla de påståenden, som blifvit gjorda, att den af
Kongl, Maj:t föreslagna härordningen skulle blifva svagare än den nuvarande
eller. åtminstone högst obetydligt starkare, anser jag derför
vara fullkomligt ogrundade och endast bevisa, att de personer, som
framstält dem, icke gjort sig besvär att satta sig in i förhållandena.

på jag nu tagit mig friheten att göra denna jemförelse, så erkänner
jag. gerna, att det skett icke blott för att bevisa den föreslagna
härordningens utomordentliga styrka i förhållande till den nuvarande,
utan äfven för att ådagalägga att en nedsättning i densamma är möjlig,
utan att derför vår försvarsförmåga i någon märkligare mån förminskas;
ty om man af denna härordning, som är 4 gånger bättre änden
nuvarande, skär bort en fjerdedel, så tror jag, att man kan vara belåten
med de öfriga tre fjerdedelarne, om annars skäl finnas till sådan
nedsättning.

Nu skall man emellertid från motståndarnes sida säga: »hvartill
tjenar det att uppdraga eu så lysande tablå i afseende på det blifvande
härordningsförslaget, da det i alla fall troligen aldrig kommer att utföras,
då det är eu luftbild utan verklighet, t. ex. derför att det är för
dyrt eller till följd af åtskilliga olämpliga och opraktiska bestämmelser, som
icke kunna genomföras?» Då svarar jag: detta är icke något skäl till
dess förkastande! Om det visar sig, att förslaget är för dyrt förvara
tillgångar, hvilket jag verkligen anser vara fallet, så låt oss skära bort
några mindre väsentliga delar och behålla återstoden, men icke rösta
för afslag a det hela. Pa samma sätt, om några bestämmelser kunna
anses finnas, som redan på förhand visa sig vara olämpliga, så lät oss
ändra dessa bestämmelser, men behålla återstoden. Att vilja förkasta
allt derför att vissa svaga punkter finnas, tror jag ingalunda vore
klokt.

En bland de förnämsta anmärkningar, som man rigtat mot det
Kongl. förslaget, angår den blifvande stammens moraliska och militäriska
halt.. Dessa anmärkningar känna herrarne alla till. De hafva
förnummits inom pressen sa tillräckligt, att jag icke behöfver upprepa
dem.. Men till svar derpå ber jag blott få anföra ett sakförhållande,
som i mitt tycke bevisar grundlösheten af största delen af dessa anmärkningar,
och detta är, att för närvarande finnas 9,000 indelta soldater
utan torp (mot 14,000 som hafva torp), hvilka innehafva samma
militära och sociala ställning som de blifvande stamsoldaterna. Yore
beskyllningarne mot de sist nämnde befogade, skulle de äfven obestridligen
träffa soldaterna utan torp; men öfver dessa hafva indelningsverkets
vänner, mig veterligen, aldrig klagat. Sedan indelningsverkets
början, således under 200 år, har det funnits 6,300 nummer, som alldeles
saknat torp, och dessa hafva varit lika väl besatta som de öfriga.
De hafva icke utgjorts af strörotar här och der, utan af hela regementen
af både kavalleri och infanteri. Det är bekant, att i Skåne

Förslag till
lag om härordningen.

(Forts.)

N:o 38. 15

Onsdagen den 16 Maj, f. m.

Förslag till
lag om härordningen.

(Forts.)

utgöres hela militären af stamtrupp utan torp. När detta nu visar sig
vara förhållandet, så kan jag omöjligen inse, hvarför de föreslagna
stamsoldaterna skulle blifva sämre; att de blifva bättre utbildade, lärer
ingen kunna neka, och det har jag nyss visat. Dertill kommer
att de äfven måste blifva yngre och kraftigare, än de indelta soldaterna
i allmänhet.

* Det enda bland de framlagda förslagen, som varit af den beskaffenheten
att det kunnat sättas mot det kungliga, är det, som eu ärad reservant,
Herr General Abelin, antydt i sin reservation. Jag vill för tillfället icke
inlåta mig i någon kritik öfver detsamma. Det är mycket lätt att få
indelningsverket att duga, när man plockar i hop från det Kong!, förslaget
allt som är bra och lägger till indelningsverket; men huru vida detta
är samma inrättning, som nu finnes, och om denna inrättning i sitt nya
skick, med alla dess ökade öfningar o. s. v., kan hålla i hop, detta lemnar
jag derhän. Möjligen får jag tillfälle att längre fram yttra mig
om denna sak, men för närvarande vill jag inskränka mig till att säga,
att det synes som om det sålunda utvecklade indelningsverket skulle
blifva fullkomligt lika dyrt som Kongl. Maj:ts förslag, om icke dyrare.
Enligt reservantens egna beräkningar skulle de årliga kostnaderna ökas
från 17,205,000 till 24,205,000 kronor; dertill komma, ehuru de icke
synas, kostnaderna för rustning och rotering, som oaktadt de lättnader,
reservanten vill bereda rust- och rotehållarne, troligen uppgå till ett
par millioner. Så komma vidare alla de extra ordinarie kostnader, som
enligt 1878 års förslag beräknats uppgå till 2 å 3 millioner; der hafva
vi 28 ä 29 millioner. I reservantens kostnadsförslag saknar jag äfven
en utgift, som är sjelfskrifven, och det är kostnaden för uppsättning
af nya torp eller för läggande af åkerjord till de gamla; ty, såsom jag
förmodar, lära indelningsverkets vänner icke nöja sig med torp, som
blott utgöras af bostad, och icke heller med torp, som hafva endast
kåltäppa; utan skola konseqvenserna utdragas, måste alla torp hafva
åkerjord. Denna konseqvens har en motionär, Friherre Klinckowström,
ganska rigtigt utdragit och yrkar derför, att alla torp skola förses med
behöflig jord, betesmark, skogsfång o. s. v. År det nu meningen att
öka de nuvarande 20,000 torpen med 8 å 9,000, hvilket, enligt reservantens
förslag'', skulle blifva förhållandet, så böra åtskilliga utgifter,
och dessa troligen icke ringa, beräknas derför, äfvensom för anskaffande
af åkerjord åt de gamla torp, som icke hafva sådan. Jag anför detta
blott för att visa, att ett förbättradt och utveckladt indelningsverk
enligt det enda förslag, som föreligger, åtminstone icke kan blifva
Ulligare, än den nu föreslagna organisationen, utan med all säkerhet
dyrare. Dessutom tillkommer kostnaden för ny uppsättning af den utrustning,
som måste ske för en lika stor armé, som Kongl. Maj:t föreslagit,
och hvilken icke kan undvikas.

Innan jag slutar, ber jag att få med några ord tillkännagifva min
ställning till skattefrågan. Jag kan för min del icke gilla den åskådning,
som ställer de föreliggande båda stora reformerna, nemligen försvarets
förbättring och skatteväsendets förbättring, emot hvarandra på
så sätt, att den ena skulle utgöra ett vilkor för den andra, eller att
försvarsreformeu skulle utgöra ett vederlag för skattereformen och
tvärtom.

Onsdagen den 16 Maj, f. m.

17 N:o 38.

För mig synas båda dessa reformer lika önskliga och i och för
sig lika varda att eftersträfva. Att något sammanhang dem emellan
skall uppstå, är naturligt, då i det förbättrade försvaret ingår upphäfvandet
af indelningsverket, som tillika är en skattebörda; men detta
är också det enda sammanhang, jag har kunnat finna.

I afseende på skattereformen fruktar jag, att man deraf i allmänhet
blott ser den ena sidan. Man ser blott den sidan, enligt hvilken
de, som hittills haft för litet skatter, skola få något mera. Och jag
anser det visserligen vara ganska naturligt och menskligt att de sistnämnda
skola spjerna emot skattereformen för att slippa större bördor
än förut. Men jag är öfvertygad, att om man äfven kunde eller ville se
skattereformens andra sida, nemligen dess ofantliga nationalekonomiska
fördelar, så skulle man medgifva, att densamma icke blott gagnade en
folkklass utan alla. Det är äfven derför man i allmänhet företager
skattereformer. Det är icke uteslutande för att tillfredsställa rättvisans
fordringar; ty rättskänslan är ofta ganska svag, när det gäller egna,
verkliga eller förmenta intressen. Utan det är derför, att man slutligen
varseblifver de välsignelsebringande nationalekonomiska följderna
för hela samhället och för alla dess lager. Min öfvertygelse är, att
den lilla förhöjning, som de allt för mycket från skatter befriade folkklasserna
skola få genom den ifrågasatta, under 37 år utsträckta, skattereformen,
är eu ren obetydlighet mot den tillökning i rikedom, som
de på andra vägar skola erhålla genom ökad konsumtion och förbättrad
produktion hos de folkklasser, som blifva befriade från sina, nu
allt för tunga bördor. Såge man saken ur denna synpunkt, hvilken
torde vara den enda rätta, skulle det myckna talet om bördors kastande
från den ena klassen på den andra sannolikt tystna.

I afseende på den nu föredragna punkten vill jag endast nämna,
att jag för min del anser det vara mycket bättre att från början vid
stamsoldatens antagande bestämma en tjenstetid af 6 år, såsom förslagsställarne
vid 1878 års riksdag ursprungligen ifrågasatte och hvilken
äfven Särskilda Utskottet då accepterade. Då vore man fri från
allt trassel med olika tjenstetid och rekapitulationer, som kunna utfalla
både på ena och andra sättet, och då hade man i alla händelser eu
bestämd fredsstyrka af 25,000 man. Kanske återkomma vi under diskussionens
lopp ännu en gång till detta kapitel, och då skall jag måhända
bedja om ordet för att utreda förhållandet mellan fredsstyrka
och krigsstyrka m. m. d.

För närvarande, då jag så länge haft ordet, vill jag icke ytterligare
upptaga tiden, utan inskränker mig till att yrka bifall till den
föreliggande punkten.

Herr Adelsköld: Den fråga, som här föreligger, är af så

ödesdiger beskaffenhet och så djupt ingripande i våra sociala och ekonomiska
förhållanden, att det torde vara en skyldighet för hvar och
en, som har säte och stämma i denna Kammare, att öppet och frimodigt
uttala sina åsigter om densamma •— inför samtid och efterverld.
Jag skall derför bedja att äfven få yttra mina tankar och skall söka
vara så kortfattad som möjligt.

Första Kammarens Prot. 1883. N:o 38.

Förslag till
lag om härordningen.

(Forts.)

2

N:o 38. 18

Onsdagen den 16 Maj, f. m.

Förslag till
lag om härordningen.

(Forts.)

Då ett förslag till härorganisation, bygdt på samma grunder som
här ifrågavarande, framlades vid 1878 års riksdag, eller att armén skulle
grundas på s. k. »frivilligt» antagen stam och beväring, uttalade jag
min tvekan om saken, och jag har icke haft anledning att sedan dess
ändra densamma, utan tvärt om, sedan jag haft tillfälle att taga noga
och fullständig kännedom om den utredning, hvilken verkstälts af
senaste landtförsvarskomité, har jag blifvit så mycket mera styrkt
i de åsigter, jag då hade om detta förslags förkastlighet så väl i afseende
på dess otillfredsställande organisation, som i synnerhet för de
oerhörda och på förhand oberäkneliga kostnader, dess konseqventa genomförande
skulle medföra för landet. Till statsrådsprotokollet för den
19 Juni 1880 yttrade Hans Excellens Herr Statsministern, och han
har i dag i Kammaren repeterat detsamma: »Enligt mitt förmenande

böra anspråken på försvarets organisation i fredstid ställas i jembredd
med, men icke högre än folkets förmåga att bära dermed förenade
uppoffringar». Sådan är äfven min åsigt om saken och jag tror, att
detta är rätta grunden för hvarje försvarsorganisation, ty iakttages icke
detta, så utarmas det land, den är ämnad att beskydda.

Vi skola nu tillse, huru 1882 års landtförsvarskomité fullgjort sitt
åliggande att utreda försvarsfrågan och huru Riksdagens Särskilda
Utskott verkstält granskningen af detta förslag, hvilket af Kongl. Maj:t
framlagts till Riksdagens antagande.

Vid granskning af denna härordning har man att taga i betraktande
dels den nya stammen — ty beväringen är ju densamma som
förut, fastän med utsträckt öfning — dels kostnaden, dels ock slutligen
den lag, hvarpå stammens upprätthållande skulle grundas, det vill säga
den så kallade garantilagen.

Jag kommer då först till deu värfvade stammen; men innan jag
ingår i ett närmare yttrande om densamma, ber jag att få nämna, att
jag under tjenstgöring i tio år vid två värfvade regementen haft tillfälle
att temligen fullständigt sätta mig in i det värfvade systemets alla
förhållanden. När jag var 15 år gammal och skulle ut i verlden för
43 år sedan, så ansågs det på den tiden icke passande för en ung
adelsman att blifva något annat än militär eller godsegare, och dä
godset icke kunde ses skymta ens i det mest aflägsna fjerran, så sändes
jag eu vacker dag, efter hållet familjeråd, till Göteborg att »frivilligt
och utan tvång», som det står i mitt kapitulationsbref, taga värfning
på tre år vid Kongl. Göta artilleriregemente. Under denna tid tjenstgjorde
jag i kasernerna, på vakt och i stallen o. s. v. och fick sålunda en
grundlig kännedom om kasernlifvet och de värfvade kamraternas egenskaper.
Derefter tjenstgjorde jag under nära 8 års tid på Vermlands
Fältjägareregemente, som också är värfvadt. Det är visserligen sant,
att sedan dess hafva förhållandena icke obetydligt ändrats i ekonomiskt
hänseende, ty underhållet har blifvit bättre och äfvenså beklädnaden
och åtskilligt annat, men deremot har jag all anledning antaga, att det
moraliska tillståndet icke är bättre nu än för 40 år sedan. Jag sluter
härtill dels af de beskrifningar, man i nästan hvarje tidning kan läsa
om allehanda excesser och illdåd, begångna af gardister, artillerister,
pontonierer, om uppträden sådana som de, hvilka nyligen försiggått vid
disciplinkompaniet å Carlsborg, dels ock af det stora antalet afskedade

Onsdagen den 16 Maj, f. m.

N:o 38.

ordningen.

(Forts.)

soldater af de kasernerade trupperna, som finnas i fängelserna och ar- Förslag till
betsinrättningarne. _ lag om har~

Försvarskomitén har visserligen sökt göra troligt, att den nya
s. k. »frivilliga» stammen skall blifva helt annorlunda än de nuvarande
garnisonerade värfvade trupperna, men jag tror, att man i en så ytterst
vigtig sak bör mera stödja sitt omdöme på hvad erfarenheten
konstaterat, än på lösa antaganden och förhoppningar, och att uttalanden
af högt stående skickliga och erfarna militärer således böra tillmätas
mycken betydenhet och väga tungt i vågskålen. Jag skall derför
bedja fa anföra hvad tvenne f. d. krigsministrar yttrat om en värfvad
stam för vår armé.

Krigsministern General Weidenhielm yttrade i Första Kammaren
år 1875:

»Jag tror, att man icke kan beträda en farligare väg än att uppsätta
en stam på värfningens grund. I England, det enda land, der
ett sådant sätt att uppsätta stammen ännu begagnas och der landets
läge och maritima öfverlägsenhet, i förening med dess rikedom, göra
detta sätt ännu möjligt, öfverflöda de militäre chefernas och krigsministerns
rapporter af tallösa klagomål öfver oupphörliga deserteringar
och stigande demoralisation inom armén. En blick på vår egen värfvade
armé är i detta afseende för oss upplysande. Oaktadt befälets
bemödande och oaktadt förhöjningen af värfningspenningarne samt det
rikliga och goda underhållet, har det varit omöjligt att upprätthålla
denna armé till ens */4 af den ursprungliga numerären utan att betydligt
sänka anspråken på den värfvades både moraliska och fysiska
egenskaper. Så är förhållandet, då det gäller några tusen man, och
må vi tänka oss, huru det skulle blifva, om 80,000 man behöfde värfvas.
Det skulle vara ogörligt äfven med de största penningeuppoffringar,
om man icke på samma gång vidöppnade arméns led för samhällets
olycksbarn. Och i en sådan stam skulle våra söner finna sitt stöd
i farans stund och en skola under fredens dagar! En sådan stam
skulle blifva opålitlig i striden och en landsplåga under freden.»

Sedermera Krigsministern, General Rosensvärd, anförde i denna
Kammare vid samma riksdag:

»De svårigheter, som redan nu finnas att upprätthålla den lilla
värfvade stam vi nu hafva, måtte tala alldeles tillräckligt för overkställbarheten
af detta förslag, utom det att denna stams beskaffenhet
och sammansättning blifvit redan förut af en talare skildrade, och dertill
har jag föga att tillägga. Jag har blott velat nämna dessa ord,
emedan jag icke ifrågasatt, att någon inom denna Kammare skulle på
allvar vilja vidhålla detta förslag.»

En föregående talare på hallandsbänken har anfört ett yttrande
af nuvarande Krigsministern till statsrådsprotokollet, deri han säger,
att ett sådant system han medgifva en icke oväsentlig förbättring af
vårt nuvarande försvarsväsen, ehuru han slutade med att säga, att han
visserligen icke saknade »öga för de brister, som äro med systemet
stam och beväring oskiljaktiga». Deraf vill det äfven för mig synas,
som om vår nuvarande Krigsminister icke heller skulle till alla delar
godkänna den föreslagna arméorganisationen, utan möjligen anse den
såsom en öfvergångsform till något annat bättre. Och jag sluter till

N:o 38. 20

Onsdagen den 16 Maj, f. m.

Förslag till detta så mycket mer, som i ett anförande i sällskapet Värnpligtens

ordnTnaen'' ^mier’ hållet af t- f- Chefen för Generalstaben Friherre Rappe, antyd,
F 9 '' des, att Yärnpligtens Vänner icke borde förkasta det Kongl. förslaget,
derför »att det skulle föra försvarsfrågan in på en väg, hvarpå den
skulle kunna föras framåt i full öfverenstämmelse med tidens fordringar»,
hvarmed jag förmodar att talaren syftade på allmän värnpligt.
För min del antager jag i likhet med de framstående män, som
jag ofvan citerat, att den ifrågavarande värfvade stammen, såsom Försvars-Utskottet
jemväl antagit, kommer att bestå af samhällets lägst stående,
minst bildade klasser, eller af samma element, som de nuvarande
värfvade kasernerade trupperna. Och under sådana förhållanden må
det icke undras öfver att man i allmänhet taget i landet är förskräckt
för dessa kaserner och dessa värfvade trupper, och fruktar dem nästan
lika mycket som pesten.

Jag nämnde för en stund sedan, hurusom eu mängd af manskapet
vid våra värfvade regementen, sedan de skilts derifrån, återfunnits i
fängelserna och arbetsinrättningarne; och jag skall med några siffror
belysa detta förhållande. Enligt Fångvårdsstyrelsens berättelse för år
1881 funnos i fängelserna 407 fångar, som förut tillhört armén. I
Stockholms stads arbetsinrättning funnos den 1 Mars 1883 intagna 714
hjon, deraf 187 voro f. d. gardister. Dessutom lära från de värfvade
regementena vara »bortskänkta» till disciplinkompaniet på Karlsborg,
efter hvad man sagt mig, omkring 200 man. Detta gör inalles
794 man; och då den värfvade kasernerade styrkan utgör 6,377 man,
sa uppgår sålunda antalet af de å straff- och arbetsinrättningar intagne
till omkring 12 procent af det hela. Dessutom har jag anledning tro,
att i kronoarbetscorpsen finnes ett icke obetydligt antal af dem, som
förut tillhört den värfvade armén. Och det är för mig uppgifvet, att
uti hemmet för husvilla karlar i Stockholm, 3/„ af dem, som der söka
herberge och hvilkas antal i allmänhet uppgår dagligen till 70 å 80,
utgöras af f. d. gardister. Med dessa siffror för ögonen kunna kasernerna
betraktas såsom uppfostringsanstalter för brott och elände. Nu
är visserligen sant, att en del af ofvanstående siffror, som jag anfört,
icke afse endast de kasernerade trupperna, utan äfven den öfriga armén;
men då man vet, huru ytterst sällan det inträffar, att någon soldat af
indelta armén begår brott eller kommer i misére, och då man tillika
besinnar, att af den mängd brottslingar samt försupna och förfallna
individer som finnas, det icke kan med säkerhet bedömas, hvilka som
förut tillhört den kasernerade armén, så tror jag, att man icke tager
till för mycket, om man säger, att minst 800 af dessa tillhört de varfvade
kasernerade trupperna, samt att de flesta utbildats till brottslingar
och förfallit under vistandet i kasernerna. Om man nu tänker sig huru
en sådan värfvaff stamtrupp skulle komma att taga sig ut i verkligheten,
så innehåller det föreliggande förslaget, att den skulle ligga°i
kaserner 20 till 24 månader, allt efter de olika truppslagens beskaffenhet,
Under denna tid lemna de sina förut innehafva befattningar för
att egna sig åt militäryrket, och man har förestält sig, att de efter slutligen
genomgången kurs skulle kunna återtaga sina civila befattningar.
. Men sådant lärer nog i allmänhet komma att möta svårigheter.
Och i alla fall hafva de lemnat sina förutvarande anställningar och måste

Onsdagen den 16 Maj, f. in.

21 N:o 38.

söka nya. Under tider, då det är god tillgång på arbete, torde detta
lyckas temligen lätt. Men i tider, då ett motsatt förhållande eger rum,
kunde'' det hända att man finge se större delen af den värfvade stammen
ute på vandring på landsvägarne, för att skalla sig arbete och
»lefvebröd», och lyckas detta ej, måste de tigga eller stjäla, ty de kunna
ju ej svälta ihjel — och jag frågar, kan en sådan ambulatorisk stam vara
lämplig till »mönster» och »föresyn» för Sveriges värnpligtiga ungdom
och kan det vara nyttigt att ställa denna ungdom i ledet jemte en
sådan stam?

Man har jemfört dessa värfvade trupper med Vermlands fältjägare,
men jag tror för min enskilda del att detta icke är fullt rigtigt; manskapet
är der visserligen, likasom den föreslagna stamtruppen skulle
blifva, värfvad; men tjenstgöringstiden är kort — i regeln endast 22
dagars regementsmöte — och kasernering ifrågakommer icke. Skulle
sådan införas, då skulle också Vermlands fältjägareregemente otvifvelaktigt
snart komma att se ut på annat sätt. Det skulle icke blifva besuten
gårdsegare och dylika, som toge anställning, för att under en kortare
tjenstgöring under sommaren tjena en ganska hederlig dagspenning,
utan löst folk, som saknade hem. Jag har räknat ut, att en
Vermlands fältjägare för hvaje dag han tjenar Kongl. Maj:t och kronan
får i ersättning 2 kr. 21 öre jemte inqvartering och fritt vivre,
och med sådana aflöningsförmåner är det icke underligt, att ordentligt
folk tager tjenst vid corpsen, då de icke behöfva ligga borta från hemmet
mer än några veckor. Men annat blifver förhållandet, om de
kaserneras och nödgas lemna sina hem och andra befattningar för åratal.
Vid Vermlands fältjägare äro emellertid icke alla mönstergilla.
Jag har här en kungörelse från Konungens Befallningshafvande i länet,
deri efterlysas icke mindre än åtta stycken, som rymt. Och den person,
som skickat till mig denna kungörelse, uppgifver, att de jägare,
som begifvit sig till Amerika, anses förlorade och aldrig efterlysas.
Antalet rymda är således större än de i kungörelsen upptagna 8 st.,
hvilket ej är så obetydligt på 500 man, och på en styrka af 25,000
man skulle göra 400 man årligen.

Mig veterligen finnes icke något land i Europa mer än det rika
England, som fortfarande har det värfvade systemet. Och att detsamma
bibehålies der, kommer sig deraf, att engelsmännen, såsom bekant,
icke tåla några band på sin frihet och derför icke underkasta sig allmän
värnpligt, utan hellre betala huru mycket det kostar för att slippa
gå ut sjelfve. Dessutom hafva engelsmännen sina kolonier i alla verldsdel
att försvara, och härtill duger icke den allmänna värnpligten.
Engelsmännen föredraga derför att köpa sina koloniers försvarare och
dem som skola utföra dess krig; derför bibehålies värfningen, ehuru högst
betydliga olägenheter äro dermed förenade. I Holland har det värfvade
systemet varit gällande förut; men sedan det visat sig att, såsom
af Krigsakademiens handlingar för år 1881 iuhemtas, den värfvade
stammen icke kunde upprätthållas på detta sätt, har man måst öfvergifva
detsamma och öfvergå till lottning. Uti 22 häftet sid. 684 läses
härom: »Att hålla den värfvade stammen fulltalig har visat sig all deles

omöjligt; man har då utom det årliga uppbådet måst komplettera
genom lottning bland den värnpligtiga årsklassen, och detta har gjort

Förslag till
lag om härordningen.

(Forts.)

N:o 38. 22

Onsdagen den 16 Maj, f. m.

Förslag till
lag om härordningen.

(Forts.)

att milisen allt mer och mer uppgått i denna stam». I Nord-Amerikas
Förenta stater bibeliålles också den värfvade stammen; men, såsom
herrarne känna, har den stora republiken endast 25,000 man stående
trupper, hvilka användas hufvudsakligen mot indianerna. Och der går
naturligtvis intet annat system an än värfning. Med Hollands exempel
för ögonen, hvilket åtminstone icke borde vara Landtförsvarskomiténs
och Särskilda Utskottets militära ledamöter obekant, vill man
emellertid här söka göra det vådliga experimentet att införa en värfvad
stam, oaktadt sådant visat sig i Holland vara ohållbart. För mig
förefaller detta minst sagdt besynnerligt.

Skulle härordningsförslaget emellertid bifallas, må man hoppas
att den värfvade stammen skall blifva bättre än hvad erfarenheten
visat. För min enskilda del hyser jag emellertid de största betänkligheter
emot en sådan organisation.

Jag kommer nu till kostnaderna för den nya hären; men innan
jag ingår i någon närmare undersökning härom, vill jag fästa uppmärksamheten
derpå, att jag i öfver 30 år arbetat såsom ingeniör och
dervid haft tillfälle att uppgöra hundratals kostnadsförslag, grundade
på samma faktorer som här är fråga om, nemligen arbetskraft och
materiel. Oaktadt jag dervid sökt att uppgöra dessa förslag så samvetsgrant
och så godt jag kunnat och beräknat prisen med 15 å 20
proc. förhöjning, hafva likväl, ehuru arbetena varit afsedda att utföras
en kort tid efter förslagens uppgörande, beräkningarne till följd af
vexlande konjunkturer _ och deraf föranledda förändringar i pris ofta
visat sig felaktiga. Öfverste Ericson hade för sed att alltid tillägga
minst 25 procent utöfver den beräknade kostnaden, och det visade sig
i allmänhet att ett sådant tillökande var erforderligt. Landtförsvarskomitén
har emellertid gått vida lättvindigare till väga; ty den har ej
allenast icke upptagit alla de poster, som bort upptagas, utan i allmänhet
beräknat kostnaderna så låga som möjligt, och slutligen för
diverse omkostnader tillagt endast 105,000 kronor, d. v. s. icke ens en
half procent af det hela för en kostnadsberäkning, som är uppgjord
icke endast för stunden utan för 15 år härefter. Näst föregående
talare anförde, att den föreslagna hären hade icke allenast fördubblats
i afseende på befäl och manskap, utan i allmänhet taget tre- till f3rrdubblats.
Men hvad som komitén och Utskottet glömt att fördubbla,
det är kostnaderna. Dessa kostnader äro af komitén beräknade till
27,400,000 kronor, hvartill kommer det tillägg, som Särskilda Utskottet
gjort, så att summan enligt beräkning skulle utgöra 29,150,000 kronor
årligen. Men härtill kommer icke allenast, såsom förut är nämndt, att
Utskottet icke upptagit en hel mängd poster, som måste tillkomma i
nya härorganisationen, och i allmänhet beräknat prisen för lågt, hvilket
visar sig bäst deraf, att så väl Arméförvaltningens olika afdelningar
som äfven ledamöter af Riksdagen gjort anmärkningar mot komitéus
beräkningssätt. Och icke nog med detta! Man har icke heller fast
minsta afseende vid den prisstegring, som ovilkorligen måste inträffa,
innan den nya organisationen hinner blifva genomförd 15 år härefter,
under hvilken tid prisen på alla förnödenheter måste komma att stiga.
Bland dem, som gjort de allvarligaste anmärkningarne mot den föreslagna
härorganisationens kostnader, är Friherre Klinckovvström. En

23 N:o 38.

Onsdagen den 16 Maj, f. m.

del af dessa försvarskomiténs beräkningar har Utskottet sökt försvara, Förslag m
såsom dem om stamtruppens underhåll ock. beklädnad, manskapets
underhåll, hästarnes utfodring, kasern- och inqvarteringsutgifter, re- (Forts)
paration å kaserner, anslag till fästningsbyggnad m. in., och jag förmodar,
att Friherre Klinckowström sjelf under öfverläggningen kommer
att yttra sig om dessa poster. Men deremot förekomma i Friherre
Klinekowströms anmärkningar flera betydande poster, hvaröfver
Utskottet uraktlåtit att yttra sig, såsom t. ex. stamhärens första upp .

. . .-.i ^ ct 1 ok nnn u,.

-sättning, upptagen till.........

Rust- och rotehållares underhåll m. m. och afgående

manskap .....................................................................

Sjukvårdskostnader....................•_.......................................

Krigsmaterielens första uppsättning, deraf beklädnad med

tillbehör .....................................................................

Handvapen (gevär, karbiner etc.) ....................................

Sjukvårdsmateriel med fordon..........................................

Öfriga trossfordon ............................................................

Positionsartilleri ...............................................................

Fältartilleri......................................................................

Krigsbryggeekipager .........................................................

Fältsignalmateriel (allt runda tal)

2.125.000 kr.

2.079.000

450.000

22,267,000

1.517.000

776.000

2.853.000

400.000

8.738.000

240.000
94,000

eller tillsammans 41,539,000 kr.

På alla dessa poster har Utskottets uppmärksamhet blifvit fäst af
Friherre Klinckowström, men det oaktadt har Utskottet icke ansett
sig böra upptaga hans anmärkningar till besvarande. Jag känner icke
orsaken härtill, men nog hade väl åtminstone någon förklaring bort
lemnas Riksdagen hvarför dessa stora belopp icke upptagits i kostnadsberäkningarne,
då de ovilkorligen måste tillkomma. Härtill komma
ytterligare några poster, såsom t. ex. arméns pensionering. Det är
gifvet att med befälsstyrkans fördubblande måste äfven kostnaden för
pensioneringen fördubblas. Hit hör äfven fragan om anskaffande af
tidsenliga gevär. De gevär vi hafva äro nemligen underlägsna andra
makters” med Indika vi kunna komma i krig, och Kongl. Maj:t har
redan för flera år sedan visat nödvändigheten att skaffa nya gevär af
tidsenlig modell; och då det vigtigaste af allt är eu god beväpning,^så
är det gifvet, att, om vi skola kunna uppträda mot fienden med fördel,
vi äfven måste hafva minst lika god beväpning. För en armé
om 103,000 stridande fordras enligt erfarenhet tre gevär till hvarje
man, således 309,000 stycken. Och som det förmodligen icke kan
blifva fråga om andra än magasinsgevär, livilka sannolikt icke kunna
anskaffas under 50 kr. stycket, så får man här en kostnad på mer än
15,000,000 kronor. Vidare har det ansetts nödigt att anordna ytterligare
tre skj uttalt för artilleriet, men ingen kostnad är härtill beräknad.
När man emellertid vet att Manna skjutfält, som till hufvudsakligaste
delen ligger å kronans skog, om den skogen värderades till
109,600 kronor, likväl dessutom kostade 233,374 kronor, så torde man
väl knappast kunna beräkna kostnaderna för de trenne skjutfälten med
planering till mindre än en million kronor.

Vidare måste tillkomma för försvarsverkets komplettering kost -

N:o 38. 24

Onsdagen den 16 Maj, f. m.

laqtnhär-l^, för bestyckning af fastningarne, hvilket enligt beräkningar af
ordning1 befastmngskomiten skulle uppgå till bortåt 10 millioner.

(Ports.) r Ue bada posterna gevär och kanoner till fastningarne äro visserligen
oberoende af omorganisationen, men jag har ansett mig böra
omnämna desamma för att visa hvad som ovilkorligen fordras och
som Riksdagen under öfvergångstiden måste vara beredd anvisa utöfver
löpande utgifter.

Genom dessa beräkningar kommer man till ganska betydliga belopp.
till extra anslag under öfvergångstiden utöfver de löpande utgiiterna
skulle nemligen härigenom enligt min beräkning komma att
erfordras icke mindre än 67 millioner kronor och derefter, utom de
extra _ anslag, som alltid tillkomma, 1,220,000 kronor årligen utöfver
komiténs förslag. Således skulle den årliga kostnaden för landthären
utom extra anslag efter öfvergångstiden, komma att uppgå till 30,500,000
kronor. Men _ då man skall uppställa en beräkning för en period af
lo ar fram i tiden, bör man ovilkorligen efter min tanke för att
komma sanningen nära lägga till den antagliga stegring i prisen, som
erfarenheten visat måste uppkomma under en så lång tid framåt. De
ordinarie kostnaderna för den nuvarande armén uppgingo 1868 eller
för 15 år sedan till 9,498,000 kr., men 1882 stego de till 17,205 000
kronor, Således en stegring af 81 procent. Vermlands fältjägare
kostade 1868 83,074 kr. och 1883 135,685 kronor. Men under tiden
hai truppstyrkan minskats med 100 man. Och om man tager detta
med i beräkningen, så utgör stegringen 95 procent. Med sådan erfarenhet
för ogonen och då fråga är att införa ett alldeles nytt svstem,
borde val försigtigheten bjuda, att icke beräkna dagens pris 15
ai härefter, utan att man gör. ett tillägg, som erfarenheten från förflutna
tider visst vara nödvändigt; och om man beräknar denna stegring
icke till 81 och 95 procent, utan endast till 25 procent, kommer
man utom extra anslag upp till 38 millioner kronor årligen för endast
landtforsvaret, hvilken siffra jag emellertid anser komma sanningen
temligen nära. &

, , Landtförsvarskomitén har emellertid (se II, sid. 219) kommit till
det förunderliga resultat, och med kursiv stil påpekat att, med en,
såsom m kort, tre- eller fyrdubblad armé med ny träna, som nu ej
finnes, med tredubblad öfning för beväringen, år 1897, då den mm
organisationen vore genomförd, kostnaden skulle blifva två örs mindre
per individ af Sveriges då lefvande befolkning, än hvartill kostnaden
för närvarande uppgår (!). Man har kommit till detta resultat dels
genom att pa förut anmärkt sätt icke upptaga eller för lågt upptaga
en mängd kostnader, dels ock genom att beräkna folkmängdens tillväxt
under tiden antagligen alldeles för högt. Denna beräkning hvilar
nemligen pa en utvandring af allenast 16,000 personer årligen. Då
vi emellertid veta, att under år 1881 öfver 30,000, och 1882 45 000
menmskor utvandrade från Sverige, vill det häraf synas som om utvandringen
skulle komma att blifva långt större än komitén beräknat
och att sålunda denna beräkning om folkmängdens ökning 1897
felaktig.. Det är derför efter min åsigt antagligast att
ar 1897 utgifterna för det tillämnade försvarsverket komma att blifva
minst dubbelt sa stora per individ som nu. Då kostnaderna för landt -

Onsdagen den 16 Maj, f. m.

25 N:o 38.

armén, såsom ofvan antagits, sannolikt skulle komma att uppgå till
38 millioner kronor årligen utom extra anslag och landtförsvaret nu
med extra anslag till kanoner och gevär m. m. kostar omkring 20
millioner, så gör detta en skilnad af icke mindre än 18 millioner
kronor. Men äfven om man skulle antaga landt- och sjöförsvarskomitéernas
beräkningar såsom rigtiga och sålunda uppskatta den
ökade kostnaden för armén till allenast 10 millioner och sjöförsvaret
till 7 millioner samt dertill lägga afskrifningen af grundskatterna med
10 millioner, så kommer man lika fullt till ett deficit å 27 millioner
kronor, och om mina beräkningar äro rigtiga, till 35 millioner kronor,
som af nya skatter måste betäckas, och jag tror till och med att den
sista siffran är den sannolikaste. Hvar skola nu dessa medel tagas?
Skattekomitén har beräknat, att, om skatten för jordbruksfastighet
ökas från 3 till 5 öre, så skulle statens inkomster ökas med 400,000
kronor. Vidare har komitén beräknat att genom ökad beskattning å maltdrycker,
tobak och bränvin m. m. kunna höja statsinkomsterna med
5,900,000 kronor och genom arfs- och stämpelskatt till 1,500,000 kr.
eller med tillsammans 7,800,000 kronor. Men dermed stannar också
skattekomiténs uppfinningsförmåga, och man har nöjt sig med att förhoppningsfullt
antaga, att statens inkomster efter hand nog ökas, så
att landet skulle kunna bära de ökade bördorna för försvaret m. m. m. m.
För min del tror jag, att, om man tager i betraktande den erfarenhet,
man hittills haft, man skall finna, att landets inkomster visserligen
stigit ganska betydligt, men att också på samma gång landets utgifter
vuxit i samma proportion ocli till och med understundom kilat på litet
fortare, så att statsbrist allt emellanåt uppkommit och tilläggsbevillning
fått tillgripas för att fylla bristen. Det är sålunda antagligt, att
hädanefter likasom hittills utgifterna komma att växa i samma proportion
som inkomsterna, om ej alla anslag till kulturändamål m. m.
skola indragas. Och då stå vi med en brist af minst 20 millioner kronor
utöfver de af skattekomitén föreslagna nya skatteinkomsterna att fylla
årligen. För min del ser jag ingen möjlighet att uttaga detta ofantliga
belopp. Visserligen kan något ökad inkomst för statsverket beredas
medelst inkomstbevillning; men, såsom vi veta, äro stora förmögenheter
här i landet lätt räknade. Det finnes här mycket s. k.
burget folk, men går man dessa allt för nära på lifvet med inkomstbevillning,
så förvandlas de snart från burgna till fattighjon, och dessutom
går det ej an att uttaga för mycket genom inkomstbevillning
eller beskattning af kapitalbildning och produktion i allmänhet, ty
derigenom skapas likgiltighet för produktion och håg för konsumtion.
Lägger man ökad bevillning på vår industri och våra näringar, som
under nuvarande förhållanden hafva en svår kamp för sin existens, så
gå de under. Det finnes sålunda icke något annat sätt att uttaga
dessa stora belopp än såsom i de andra militärstaterna genom konsumtion
sskatter, hvilka drabba hela befolkningen. Och om icke heller
detta räcker till, som sannolikt är, då får man göra såsom nämnda
makter —■ låna och återigen låna, så länge krediten räcker! När man
nu för dessa oerhörda uppoffringar skulle vinna en sådan här-organisation,
som är i fråga, tror jag sannerligen, att hvar och en gör klokt,

Förslag till
lag om härordningen.

(Forts.)

N:o 38. 26

Onsdagen den 16 Maj, f. ni.

Förslag till
lag om härordningen.

(Forts.)

om lian betänker sig mer än eu gång, innan lian antager Kongl.
Maj:ts proposition.

Ännu ett par frågor om den värfvade stammen, som det skulle
vara intressant och upplysande att af de sakkunnige få besvarade.

Då den föreslagna värfvade stammen skulle vara berättigad söka
arbete mellan öfningarne och kunna vara borta utan att uppgifva
adress under 2 månader, huru skall man vid hastig och oförmodad
mobilisering få reda på denna stam? Är man säker finna den i händelse
af krig? Är man säker att de ej af sina 120 kronor i värfningspenningar
skola begagna de hundra att göra en utflygt till Amerika?
Är man säker på att denna stam i händelse af anarkistiska oroligheter
skall träda på ordningsmaktens sida? Jag är clet icke.

Hvad beträffar den s. k. garantilagen, anser jag densamma vara
en af de mest orättvisa och ojemn! betungande skatter, som någonsin
pålagts; och hvar och en, som läser Konungens Befallningshafvandes
yttrande öfver denna lag, skall finna detsamma. Men man har ändock
icke tänkt sig alla konseqvenser deraf. Såsom herrarne finna, föreskrifver
lagen, att, om icke stamsoldat kan erhållas till af staten bestämdt
värfningsbelopp, skall han anskaffas af värfningsdistriktet och
framhafvas för en nämnd, sammansatt af landshöfdingen i länet, en
officer och ett ombud för landstinget eller stadsfullmäktige. Yi skola
tänka oss detta tillämpadt i våra glest befolkade provinser, t. ex. i den
provins, som jag här har äran representera, eller Yesterbotten. Det
kan der vara 20 å 30 mil till residensstaden eller lägerplats från de
aflägsnare rekryteringsområdena. Under antagande att det icke lyckas
att anskaffa folk till det pris, som är bestämdt, hvilket i Norrland i
allmänhet torde blifva förhållandet, så skall kretsen anskaffa karl och
infinna sig med honom inför Konungens Befallningshafvande för att
få honom approberad. Detta medför för de aflägset belägna kretsarne
en betydlig resekostnad. I lyckligaste fäll blifver karlen godkänd,
men antagligast är, att området icke lyckas skaffa duglig karl, då de
som ämna taga värfning veta att, om de icke binda sig på förhand,
få de slutligen högsta lega af militärchefen, som, om kretsen ej kan
uppställa någon som approberas, eger antaga hvilken han finner bäst,
och till hvad pris som helst. Värfningskostnaden komme således
genom denna orimliga lag att ställa sig vida högre än om ett bestämdt
belopp, såsom nu, vore stäldt till militärbefälets förfogande, och denna
högre kostnad skulle kommunerna få betala. Tänker man sig derjemte
de olika resekostnaderna för de kommuner som befinnas nära
eller 20 å 30 mil från residensstaden, så blifver förhållandet så mycket
värre, helst som de minst bemedlade oftast bo längst bort, och dessa
skulle få de största kostnaderna.

Jag återkommer till denna fråga, när garantilagen förekommer till
behandling, och skall derför för närvarande ej vidare upptaga Kammarens
tick

Jag skall nu slutligen bedja att få tillägga några få ord rörande
den vigtigaste frågan: kan man verkligen säga, att vi med en sådan
härorganisation som den nu föreslagna verkligen äro i stånd att försvara
vår sjelfständighet? För min del tviflar jag storligen derpå, att
i ett så vidsträckt land som Sverige det skulle lyckas att med en

27 N:o 38.

Onsdageu den 16 Maj, f. ra.

truppstyrka af omkring 100,000 man, fördelad såsom t. f. chefen för Förslag till
Generalstaben i sitt föredrag i Yärnpligtens Vänner ansett, möta och la^r^nh""
tillbakavisa ett anfall af några utaf våra mäktiga grannar, så vidt man
nemligen icke gör något för att försvara den våta fästningsgraf, som ( or''*-''
försynen lagt kring våra kuster. Och, mine herrar, detta försvar,
som vi åtminstone efter min uppfattning icke kunna åstadkomma ensamt
på land mot våra mäktiga grannars 10- och 20-dubbelt starkare
och krigsöfvade härskaror — detta försvar kunna vi för vida billigare
pris och vida lättare åstadkomma, i fall vi ordna vårt försvarssystem
på annat sätt, d. v. s. om vi i första rummet sökte på sjön hindra eu
fiende att landstiga samt afbryta hans förbindelser med eget land;
men dertill fordras att vi egna mera uppmärksamhet åt sjöförsvaret
än som skett under senaste århundradet, .lag; har i ett par artiklar
i Dagligt Allehanda framlagt ett förslag härtill, gruudadt hufvudsakligen
på vår framstående, erfarne landsman Kaptenen John Ericsons
yttrande i frågan. Jag skall icke upptaga Kammarens tid med att
ingå i detalj i denna sak, hvilken jag hoppas blifva i tillfälle närmare
utveckla, då fråga om flottan förekommer. Endast så mycket vill jag
nämna för dem af Kammarens ledamöter, som icke läst dessa uppsatser,
att John Ericson anser, att vi till vårt kustförsvar behöfva kanonbåtar
och minbåtar och särskilt sådana, som äro konstruerade i enlighet
med hans nya »Destroyer». Denna båt är 130 fot lång, 17
fot bred och 11 fot djupgående och kan, när han skall i aktion, genom
att rummet mellan öfre och mellandäcket fylles med vatten, sänkas
jemt med vattenytan. I sådant stridsfär digt skick är denna båt oåtkomlig
för projektiler, hvilka icke kunna skada hans skefva ytor. Deremot
utsänder han en undervattensprojektil af 16 fots längd och 17
engelska tums diameter med en hastighet af 6,000 fot i minuten, hvilken
projektil är försedd med en sprängladdning så stark, att icke något
af vår tids krigsfartyg kan motstå densamma. Med en flotta sammansatt
af snabbgående kanonbåtar med groft artilleri, Destroyer» och
minbåtar o. s. v., väl använda, torde man kunna åstadkomma ett såsom
mig synes vida mera betryggande försvar, än det som kan uppnås
med en landtarmé på 103,000 man. Man har gjort anmärkningar
mot Destroyer och ansett, att dess duglighet icke vore bepröfvad. Men
jag ber lierrarne ihågkomma, att när Merimac under amerikanska
kriget visade sig i Atlanten och hotade förstöra nordstaternas flotta,
besinnade de praktiska amerikanerna sig ej länge, då Ericson föreslog
sin monitor, fast den ej var profvad och godkänd af auktoriteterna.

Monitorn kufvade Merimac, hvarmed nordstaternas öfvermakt var gifven,
och denna monitor, som af »sakkunniga» auktoriteter antagligen
kasserats, om lian skolat undergå eu förberedande profning och godkännande,
har sedermera åstadkommit en fullständig revolution i hela
sjökrigsväsendet. Och jag föreställer mig, att Destroyer, som kapten
Ericson nu uppfunnit, hufvudsakligen för försvaret skall åstadkomma
samma verkan som Monitor på sin tid, för den som vill begagna detta
vapen mot sitt lands fiender.

Genom anvisande af 3V2 millioner årligen för byggande af krigsfartyg
under den tid, som den nya hårordningen skulle organiseras,
kunna vi åstadkomma med de fartyg, som nu finnas, icke mindre än

N:o 38. 28

Onsdagen den 16 Maj, f. m.

Förslag till omkring 100 stycken större och mindre krigsfartyg, hvilka omöjligen
ordningen'' af en fieu5i(: skulle kunna instängas eller göras oskadliga. Och om
(Forts.) '' kerrarne vilja taga. del af de beskrifningar på en anfallsflotta, som
finnas intagna i sjöförsvarskomiténs betänkande, skola herrarne säkert
finna, huru många ömtåliga punkter den har och hur lätt det är att
angripa densamma och intränga bland de obevärade transportskeppen
med en sådan flotta och åstadkomma en förstörelse så förfärande, att
sannolikt ändamalet med anfallsflottans utskickande vore förfeladt.
Derjemte bör tagas i betraktande att, derest vi icke hafva något sjöförsvar,
en fiende ^ kan, utan att landsätta eu enda man på svensk
botten,, beskjuta vara sjöstäder, bränna dem, bränna och förstöra de
industriella etablissement, som ligga vid kusten, genom blockad förstöra
var handel samt dermed gifva oss ett slag så starkt, att vi kanske
icke på ett sekel skulle kunna hemta oss.

.Jag vill i afseende på den senaste delen af frågan, eller om sjöförsvarets
vigt, som jag nu tagit mig friheten påpeka, icke för närvarande
framställa något yrkande. På grund af hvad jag nu haft
äran anföra, får jag,. manad af pligt och samvete, och på grund af
det .förtroende jag åtnjuter att vara ledamot af denna Kammare, samt
då jag icke kan gifva min röst till ett förslag, som i hög grad skulle
äfventyra landets utveckling, för att freda mitt namn för efterverldens
dom, yrka afslag på Kong!. Maj:ts proposition om ny härordning och
dermed i sammanhang stående lagar.

Herr Grefven och Talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till
detta sammanträdes fortsättande kl. 7 e. in.

Herr Wall enberg: I eu fråga sådan som denna — då vi beklagligen
icke hafva öppen votering — är det hvars och ens både rättighet
och skyldighet att uttala sin mening.

Såsom stam kan enligt min uppfattning antingen indelta armén
eller en allmän värnpligt begagnas. Men deremot anser jag och står
fast vid, att det aldrig skall lyckas att få någon dylik stam genom
värfning. Om man nu skulle vilja gå in på att försöka med eu vårflod
stam, så finnes det icke mer än en väg att nå det målet; och det
vore, att statsmakterna behagade af de 6,000 man värfvade trupper,
som nu finnas, söka göra eliteorpser, till hvilka man kunde hänvisa
och säga: »så utmärkta äro de nu värfvade trupperna, så förträffligskall
hela den värfvade armén komma att se ut». På mina förnyade
motioner om att öka de värfvade truppernas aflöning har dock alltid
svarats nej; och en fullkomlig likgiltighet råder i afseende på att göra
dessa trupper till någonting utmärkt. När man icke kan rigtigt hålla
reda på dem i kaserner, tror man då att det skall kunna lyckas bättre
i baracker! Det är tydligt att man med den värfvade armé, som här
är i fråga, afser att få en godtköpsupplaga af trupper, och det är deri,
som jag anser det .farliga ligga. Vore vilkoren för värfningen sådana,
att man dermed kunde få välja, sitt folk och taga ut det bästa, då
vore det eu tänkbar möjlighet att lyckas på denna väg. Men då något
sådant icke försökts, anser jag bättre att qvarstå vid den indelta armén,
ända till dess man en gång får Öfvergå till allmän värnpligt. Att

Onsdagen den 16 Maj, f. m. 29

försvara vart vidsträckta land med flygande kolonner, endast 6 till
antalet, från Haparanda till
pjeser pa ritbordet men icke i verkligheten; och derför anser jag också
alldeles nödvändigt att först tänka på att förstärka flottan.'' Det är
att säga, att man redan gjort detta, derigenom att man
girnt litet då och litet då dertill. Det är icke någon ordentlig förstärkning
man härmed åstadkommit, utan flottan är för svag. Och att
gorå allt på en gång, dertill tror jag icke att vi hafva krafter nog,
åtminstone hafva icke några siffror kunnat öfvertyga mig i detta hänseende.

Igenom att förstärka flottan skulle också vinnas den fördelen, att
Sverige kunde bättre intaga den ställning, som tillkommer det i den
skandinaviska norden. Genom att förstärka flottan skulle man också
väsentligen främja grannsämjan; jag tror också, att om vi finge eu
förstärkt flotta, skulle detta väsentligen inverka på företagsamheten i
afseende pa handelssjöfarten. Jag tror, att skeppsrederiet skulle utvecklas,
äfven om ett och annat onödigt bevis utfärdades blott för att
erhålla »Gebiihr». Sjöfarten skulle kunna utvecklas till större styrka
och den är en af våra naturligaste näringsgrenar. I vårt brödraland
Norge har man tydligt visat den saken.

1 afseende pa den föreliggande frågan har man tre saker att välja
emellan, nemligen Utskottets förslag, hvilket egentligen är detsamma
som Kongl. Maj:ts proposition med några förbättringar — det erkänner
jag; _ vidare Herr Danielsons förslag, som är eu modifikation eller
begränsning af den Kongl. propositionen, och slutligen rent afslag.

m*n ^el, icke vara med om att reducera indelta armén,
förr än jag ser klart för mig hvad som skall komma i stället, och jag
ser alldeles klart för mig och är fullkomligt öfvertygad om, att det
Kongl. härordningsförslaget_ aldrig skall komma till verkställighet, ty
om det skulle börja att tillämpas, då först insåge man svårigheterna.
Huru man än räknar och räknar, så, när man på samma gång skall
afskrifva grundskatterna och öka statens utgifter för en armé, är det
alldeles klart, att man kommer till korta, och jag tycker, att Herr
Danielson i det hänseendet har sett mera klart än den finansminister,
som ville påtaga sig det dryga ansvaret att göra allt på en gång. Det
första man hade att göra blefve att försätta skattekomitén i permanens
och denna hetsjagt efter nya skatteföremål skulle blifva de kommande
xuksdagarnes förnämsta åligganden. Jag tror icke, att man kan påtaga
sig sa mycket pa, en gång, och jag tror, att, om man också tycker att
i det finansiella framtidsperspektivet stämpelskatten hägrar såsom något
utomordentligt, man kan vara viss på, att man icke pa stämpelafgifter
kan bygga något landtförsvar. Herr Danielson har troligen bättre
begrundat tillgångarne än regeringen, ty regeringen vill samtidigt bilda
nya fonder och öka Riksbankens grundfond år för år. I Statskontoret
skall samlas en ny fond, som skall kallas »Förlagsfond för Statskontoret»,
som afser att icke använda det ändamålsenligaste liqvidationssättet.
I Statskontoret fans vid 1880 års slut 4,985,000 kronor; dertill
lädes vid den följande riksdagen 1,850,000 kronor, vid den derpå
följande riksdagen samma belopp, och vid 1883 års riksdag föreslogs
eu ytterligare ökning af 1,700,000 kronor. Det gör tillsammans

N:o 38.

Förslag till
lag om härordningen.

(Forts.)

X;<) 38. 30 Ousdagen den 16 Maj, f. in.

Förlag till kronor i den s. k. statsverkets grundfond. Men hvarken Stats-Utskottet
lag om här- ejjer Finansdepartementet hafva ännu gifvit Riksdagen någon uppordningen.
}ySnjng5 iivar (jessa tillgångar egentligen finnas, och när man icke vet
(Forts.) (letta_ gka^ man ändå oupphörligen votera mer och mer, som skall
tilläggas statsverkets grundfond. Detta är misshushållning och ingen Oo

o

ting annat.

Till detta nya förslag är lagd en s. k. ° garant ila g. Den är eu
ordentlig utväxt på hela förslaget och har pa spe blifvit kallad »det
nya indelningsverket», emedan de nya rekryteringsdistrikten skulle
bestå af flera hemman tillsammantagna, hvarigenom man ville försöka
gorå bördan litet lättare än förut. Men, mine herrar, hvad skall denna
garantilag egentligen garantera? Jo, rekryteringen •—säger man. Om
det nu visar sig, att det nya förslaget är tilltaget i sådana proportioner,
att det blir fråga om huruvida landet kan bära detsamma, hvartill
tjenar då, att garantera rekryteringen? Kan icke en framtida
Riksdag sätta ned anslagen på fjerde hufvudtiteln, sa att dessa, rekryter
hvarken få öfning eller materiel, och skulle icke på det sättet nihilismen
vinna terräng? Jag är säker på, att så kommer att ske. När en Riksdag
icke kan för all framtid besluta, att så och så stor progressiv förhöjning
af anslagen under fjerde hufvudtiteln skola Riksdagarne komma
öfverens om, dä är ingenting garanterad! genom garantilagen, men ett
oändligt trassel skall uppstå. Ånser man att allting skall uträttas med
penningar, att det skall köpslås om allt, att intet åliggande, ingen
pligt finnes, utan att för landets försvar skall betalas hvad det kosta!''
—°en fras, som Kongl. Maj:t nu upprepat — så, om vi komma till
verkställigheten, få vi se, huru det smakar. I sådant fall böra vi göra
såsom i England, der man tager alla dessa utgifter ur statskassan och
sedan fyller statskassan med inkomster, men man säger icke, att den
menigheten i det hörnet och den menigheten i det hörnet af landet
skall bära sådana utgifter som rekryteringen. Jag, för min del, kommer
icke att votera för garantilagen, ty den garanterar rakt ingenting.

Jag ber att få fästa uppmärksamheten på, att här är föreslaget,
att man genom en lag skall bestämma afskrifningen. Ja, det later
något, det vore ju att införa ett slags stadga i dessa förhållanden.
Men man vill icke på andra sidan af räkningen införa någon stadga,
utan der säger man: »till en början skola vi sätta det ena, framdeles
får man försöka med det andra skatteföremålet», hvarigenom man håller
industrien i sväfvande ovisshet om hvad som skall blifva dess öde.
Antages för öfrig! nu eu sådan afskrifningslag, så har man, hvaa än
må hända, afklippt både Konungens och Första Kammarens beslutanderätt
och öfVerlemnat densamma till Andra Kammaren, tv lagen kan
icke ändras utan Andra Kammarens bifall.

Jag ber att fä betyga herrar reservanter af denna Kammare mm
tacksamhet derför, att de icke hafva uppstält något motförslag. . Det
tillkommer icke Riksdagen eller riksdagsmannen att upprätta militariska
planer, utan det tillkommer regeringen. Skulle, såsom jag hoppas
och förmodar, den nu ifrågavarande Kongl. propositionen blifva utslagen,
är det regeringens oafvisliga pligt att studera ställningen och att
framlägga ett nytt förslag, som har större sannolikhet för sig att blifva
antaget. Men reservanter och enskilde riksdagsmän böra icke låta

Onsdagen den 16 Maj, f. m. 31

locka och tubba sig dertill, att anse deras skyldighet vara att upprätta
ett härordningsförslag, derför att de icke kunna gifva sitt ja och samtycke
till det af Kong!. Maj:t framlagda.

Jag skall sluta mitt anförande med att säga, det min önskan är,
att indelta armén må bibehållas, sådan den är, icke tillökad, att flottan
förstärkes, och att värnpligtslagen antages — utan betalning till någon
af de beslutande. Jag har söner, och jag voterar för deras räkning
bifall i denna fråga. Men jag vill icke betala något till andra söners
fäder, för att de skola votera för en för landet behöflig lag. Jag vill
vara med om lindring åt de rust- och rotehållare, som efter undersökning
befinnas för hardt betungade. Under min 30-åriga riksdagsmannaverksamhet,
har jag många gånger varit med om lindringar i afseende
på indelningsverket, och härtill är jag fortfarande villig, men att sammanlänka
alla möjliga frågor med hvarandra och derigenom köpslå,
dertill kan jag aldrig samtycka. Jag önskar icke nya fonders bildande,
utan att möjligen uppkommande öfverskott af statsinkomster måtte användas
till afbetalning af statsskulden. Det fins mycket rika länder,
Amerika och England, livilka aldrig lemna ur sigte sin sträfvan att,
när det uppkommer något öfverskott, använda det till afbetalning af
statens skuld. Det är en fråga, så mycket vigtigare för Sverige, som
jernvägarne ännu icke kunna betala räntan på sina anläggningskostnader.

Jag vill vara med om inkomstbevillningens höjande, om så är nödvändigt,
men icke om skatt på en verksamhet, som har till syfte att
höja _ inhemska näringsgrenar eller förbättra den ekonomiska ställningen
i landet.

Detta är så långt jag vill gå; och som jag i denna fråga står lika
med den högt ärade talaren, som i andra rummet hade ordet, så ber
jag att få instämma med Herr von Möller i hans yrkande.

Som många talare ännu funnos antecknade till erhållande af ordet,
uppsköts den fortsatta öfverläggningen angående förevarande paragraf
till aftonsammanträdet.

Kammaren åtskildes kl. 2 e. in.

In fidem

A. von Krusen stjerna.

ff:o 38.

Förslag til t
lag om härordningen.

(Forts.)

N:o 38. 32

Onsdagen den 16 Maj, e. m.

Förslag till
lag om härordningen.

(Forts.)

Onsdagen den 16 Maj, e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. in.

Justerades ett protokollsutdrag för sammanträdet på förmiddagen.

Fortsattes öfverläggningen angående Särskilda Utskottets utlåtande
N:o 1, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga propositioner N:is 2 och 3,
afseende förändrad organisation af landtförsvaret, äfvensom i anledning
af de inom Riksdagens båda Kamrar väckta motioner i dithörande
ämnen.

1 punkten.

Utskottets förslag till lag om härordningen.

§ 40.

Friherre De Geer: Mitt första intryck af den utaf Kongl. Maj:t
föreslagna härordningen var det, att den syntes mig tilltagen i väl
stora dimensioner och kräfva så störa uppoffringar, både personliga och
i penningar, att jag skulle hafva önskat, att någon nedsättning deri
kunnat åstadkommas. Men vid närmare granskning kom jag snart till
den uppfattningen, att förslaget är upprättadt med lika mycken omtanke
som sparsamhet och att det utgör ett sammanhängande helt,
hvars särskilda delar nödvändigt förutsätta hvarandra, så att ingen del
deraf kan utbrytas eller någon förminskning i styrkan medgifvas, så
framt man vill hafva ett väl ordnadt försvar, som kan vara någorlunda
tillräckligt för vårt land i hela dess utsträckning.

Jag anser således, att alla de modifikationer, som blifvit framstälda
af reservanterna mot Utskottets förslag i Andra Kammaren, böra förkastas.

Men å andra sidan vågar jag icke heller tillstyrka de förstärkningar
i förslaget, hvilka af generalitetet blifvit tillstyrkta, huru stort värde
än dessa tvifvelsutan skulle ega ur rent militärisk synpunkt.

Jag antager dem nemligen icke vara absolut nödvändiga, och de
skulle blifva synnerligen betungande och kostsamma.

De förnämsta anmärkningar, som blifvit framstälda mot det Kong!,
förslaget, gälla stammen. Äfven i mina ögon har den ett fel; den är
dyr. Icke i jemförelse med den indelta stammen, såsom den nu är, ty
den tror jag icke kan komma att blifva billigare, om den skall lemna

Onsdagen den 16 Maj, e. m. 33

samma styrka som den nu föreslagna stammen; men vid jemförelse
med soldaten i de flesta andra europeiska arméer, som äro grundade
på allmän värnpligt.

Om vi hade fått uttaga stammen genom lottning, skulle en årlig
kostnad af emellan tre och fyra millioner kronor kunnat inbesparas,
Indika nu skola åtgå till stammens aflöning; men då man här i landet
alldeles icke vill höra talas om lottning samt jag icke kan anse, att
Sverige ej skulle kunna bära kostnaden för en icke större tilltagen
stam än som här är i fråga, så kan jag, för min del, icke uppgifva
något sätt, hvarpå en stam bättre skulle kunna bildas än det, som nu
är föreslaget. Den bibehåller den stora förtjenst, som indelningsverket
har, att icke bilda någon yrkesarmé, utan soldaten lemnas, efter vunnen
utbildning i skolorna, fritt att återgå till hvilka borgerliga sysselsattsättningar
som helst, och derigenom undvikes det menliga inflytandet
af det kasern- och garnisonslif, som man funnit vidlåda våra nuvarande
värfvade trupper. •

Jag anser sålunda denna stam vara en lycklig förmedling mellan
indelningsverket och den nuvarande värfvade stammen, men också en
förmedling med värnpligtsystemet. Skilnaden är den, att under det
att i detta system hela ungdomen uttages genom tvång eller genom
lottning, så skall denna stam antagas på grund af frivilliga aftal.
Men månne förlusten häraf är så stor som man allmänt förestält sig?
Det är sant, att man derigenom går miste om några procent af den
högre intelligensen, som man genom lottning får se i ledet som soldater;
men detta torde till stor del motvägas af hågen för det militära
yrket. Genom lottning kan man få en ännu större procent af de till
krigare mest otjeulige och ohågade, då deremot genom frivilligt aftal
det kan anses, att i allmänhet de, som hafva någon håg för yrket,
taga anställning vid armén; och i alla yrken torde hågen icke vara
en oväsentlig faktor för skicklighet i yrket. — Icke heller är det
någon anledning att antaga, att man endast till denna stam skulle få
de sämsta, om man nota bene betalar den tillräckligt. Tvärtom bör
man kunna få välja bland de bättre, som äro nödsakade att söka sin
utkomst genom arbete. Intelligensen är här • dessutom påräknad för
befälet, och särskilda anstalter vidtagna för att kunna der upphämta den.

Men ytterligare skulle denna stam fä åtskilliga företräden framför
den indelte soldaten — allt sådan som denne nu är; den skulle nemligen
få fullständigare soldatutbildning, den skulle få kortare tjenstetid
än den, som nu för den indelte soldaten är utsträckt utöfver hans
kraftigaste ålder, men framför allt — den skulle lemna en större
krigsstyrka genom den bestämda årskontingent af 5,500 man, hvilken
motsvaras af ett årligt afskedande utaf lika stor styrka, hvilken sedermera
utgör eu tillgäng af fullt utbildade soldater i händelse af krig,
men som under fred icke kostar staten någonting. Obestridligt kan
indelningsverket tänkas utvecldadt och omdanadt till en grad, söm kan
jemföras med hvad här är föreslaget. Men hvad som just är eu omöjlighet
är att kunna få denna utveckling till stånd. Då en sådan kommer
i fråga, sa åberopa rust- och rotehållare sina knektekontrakt och dylika
uppgörelser, hvilka uttryckligen frikalla dem från all slags utskrifning,
af hvad namn det vara må, så länge de fullgöra sin rustnings Första

Kammarens Prot. 1883. N:o 38. 3

N:o 38.

Förslag till
lag om härordningen.

(Forts.)

N:o 38. 34

Onsdagen den 16 Maj, e. m.

Förslag till
lag om härordningen.

(Forts.)

och roteringsskyldighet; och de anse såsom utskrifning om manskapet
äfven under fredstid med tvång inkallas för att tillsammans med den
öfriga armén undergå vapenöfning.

De må häruti hafva rätt eller orätt; men det är likväl visst, att
detta är deras djupa och upprigtiga öfvertygelse; och jag har sett
öfvertygelser, ärliga öfvertygelse!-, grundade på sämre skäl än deras.
Man säger, att i sådant fall — då rust- och rotehållare hafva det
inflytande i representationen, att de kunna inlägga ett verksamt veto
mot hvad de anse vara eu rättskränkning — får man vänta till dess
rust- och rotehållarne få en annan uppfattning eller till dess andra
element kunna förstärka opinionen, hvarigenom deras motstånd kan
öfvervinnas.

Men tviflet om indelningsverkets fortfarande lämplighet såsom
grund för arméorganisationen har redan slagit så djupa rötter, att det
är föga sannolikt, att framtiden mer än vår tid skall växa in i det
begreppet, att det allra väsentligaste för eu arméorganisation och för
att få skickliga och i moraliskt afseende goda soldater är, att de skola
tillika vara torpare.

Indelningsverket är i sjelfva verket icke något annat än ett af~
löningssätt, som var synnerligen väl afpassadt för en tid, då penningarne
voro sällsynta, då skatterna utgingo i naturapersedlar, och då äfven de
fleste civile tjenstemän aflönades med indelta löner. Det torde emellertid
nu hafva börjat att allt mer och mer föråldras och, efter min tanke,,
hafva vi icke att hoppas någon utveckling af detsamma, utan antingen
få vi behålla det sådant det nu är eller också måste vi bygga på nya
grunder. — Kunna vi nöja oss med indelningsverket såsom det nu är
— hvilket Herr Wallenberg i dag på förmiddagen förklarat sig göra —
ja då hade vi icke behof! bråka så mycket som vi gjort; men ända
till dess att vi kunna hafva något hopp om att erhålla en flotta, lika
stark som eu stormakts, tror jag att vi göra klokast i att icke alldeles
öfvergifva tanken på ett starkt landtförsvar.

Härordningsförslagets förtjenster äro i öfrigt ganska allmänt vitsordade
äfven af flere bland dess motståndare; och jag har hört många
bland dem, som till och med finna det antagligt, ehuru de ämna rösta
för afslag derå, några emedan de icke vilja eftergifva grundskatterna
— och dem förstår jag — andra derför att de frukta en sammanjemkning
med Andra Kammarens beslut, om hvars beskaffenhet de
med profetisk blick på förhand äro förvissade.

Det vore illa, om Första Kammaren skulle kunna så litet lita på
sig sjelf, att den icke vågade gifva sitt bifall till ett förslag, som den
anser antagligt och godt, derför att den fruktar sig icke ega fasthet
nog att stå emot eftergifter, som den ogillar, till följd af påtryckning,
vare sig från Medkammaren eller från regeringen.

Jag vill för det närvarande icke vidare inlåta mig på den militära
delen af frågan, som nog kommer att behandlas af sakkunnigare än
jag; men jag ber att få yttra något om frågans så att säga civila och
politiska del.

Här har i dag, liksom snart sagdt alltid, då fråga varit om arméorganisationen
på senare tiden, yttrats ett mer eller mindre skarpt
ogillande af 1873 års så kallade kompromiss. Endast i den omständig -

Onsdagen den 16 Maj, e. m. 36

heten att den kan kallas kompromiss torde likväl icke ligga något
absolut fördömligt; ty i sjelfva. verket är all lagbunden samhällsordning
och framför allt den konstitutionella monarkien ingenting annat
än en kompromiss emellan olika samhällselement. Men det oberättigade
i denna kompromiss skulle bestå deri, att man bjuder en köpeskilling
åt den skattskyldiga jordens egare för att för densamma få
en armé, hvilken dock icke skulle bekostas af desse ensamt, som få
köpeskillingen, utan af hela samhället. Detta vore sant, i händelse
grundskatternas afskaffande vore något i och för sig alldeles oberättigadt.
Jag vill vid detta tillfälle icke ingå i någon undersökning
härom. Jag har redan 1872 till denna Kammares protokoll uttalat den
asigten, att grundskatterna kunna och böra afskrifvas så småningom
allt efter som statsverket får dertill råd och lägenhet; och jag är icke
ensam om den uppfattningen. Den går såsom en röd tråd genom hela
vårt statsskick ända från 1809 års riksdag, då ett hälft löfte gafs om
all jords lika beskattning; och den har sedermera många gånger gjort
sig gällande uti åtskilliga nedsättningar af grundskatter, senast år 1869,
då man icke allenast genom omsättning i penningar efterskänkte ett
betydligt belopp af hvad grundskatterna efter rigtig uträkning skulle
utgöra, utan med öppna ögon gick in på att man genom att penningarne
ständigt falla i värde skulle få allt mindre och mindre grundskatter.

Ett exempel på hvad Konung Karl XIV Johan tänkte om en sådan
grundskatternas minskning hafva vi i en allmän kungörelse af den
9 November 1830, kontrasignerad af Skogman, der det heter:

---»Vår nådiga önskan är, att i möjligaste måtto uppfylla

Rikets Ständers förtroende till vår nådiga omvårdnad, att å ena sidan
skydda alla inhemska näringar och, å den andra, med nödig varsamhet
befrämja en loflig importhandel, för att genom tullinkomsternas tillväxt
en utväg må kunna i framtiden beredas till nedsättning af grundskatterna
•— — —.»

Anmärkningsvärd! är också, att då denna så kallade kompromiss
i denna Kammare vid 1873 års riksdag bifölls med en ytterst knapp
majoritet, så röstade minoriteten också för en afskrifning af grundskatterna.
Det var endast en skiljaktighet i afseende på sättet att
reglera denna afskrifning, som då egde rum emellan majoriteten och
minoriteten.

Majoriteten ville, att den skulle ske med vissa procent under
några och trettio år, och minoriteten, att grundskatterna skulle till
hela beloppet utgå under fyrtio år. men derefter helt och hållet afskrifvas.
Minoriteten ville detta utan att sammanbinda denna fråga
med någon arméorganisation, hvilket deremot majoriteten icke ville gå
in på. Efter de åsigter, som man nu hör här uttalas, vill det synas
mig, som om majoriteten der skulle varit mindre att klandra än minoriteten.

För min del tvekade jag länge att biträda denna kompromiss,
men jag har sedermera funnit rigtigheten och nödvändigheten af densamma.
Ingen kan neka till att det finnes ett naturligt sammanhang
emellan indelningsverket och grundskatterna, då indelningsverket icke
är något annat än en grundskatt; och om vi skola lösa dessa frågor,

Ao 38.

Förslag till
lag om härordningen.

(Forts.)

N:o 38. 36

Onsdagen den 16 Maj, e. m.

Förslag till
lag om härordningen.

(Forts.)

synes det mig påtagligt, att det är bättre att lösa dem tillsammans
än hvar och en för sig — detta i enlighet med en gammal regel i
statskonsten, att, om en stor förändring inom samhället skall genomföras,
det är rådligare att låta den åtföljas af flere.

Och i hvad afseende skulle väl svårigheterna blifva mindre, om
man åtskiljer frågorna? Man säger, att erfarenheten allra bäst visar,
att saken icke går, på detta sätt sammanbunden. Men månne icke
erfarenheten också visat, att det icke går att taga arméfrågan ensam
för sig sjelf? Hafva vi icke försökt att lösa arméfrågan ensam?
Jag behöfver endast erinra om 1871 års båda förslag, för att icke gå
längre tillbaka. De folio, och med så liten utsigt att framdeles kunna
gå igenom, att hela konseljen begärde sitt afsked, som vidhölls af
krigsministern.

Med stöd af 1873 års skrifvelse framlade regeringen år 1875 ett
förslag till en värnpligtsarmé. Der sades det i den Kongl. propositionen
:

»Ehuru Riksdagen uttalat den önskan att frågan om försvarsverkets
ordnande skulle behandlas i sammanhang med frågan om grundskatternas
afskaffande, har Kongl. Maj:t likväl ansett den omständighet
att sistnämnda fråga ännu ej hunnit blifva slutligen beredd icke böra
hindra omförmälda lagförslags framläggande för Riksdagen redan nu,
helst desamma ej äro afsedda att bringas till verkställighet innan äfven
frågan om grundskatterna blifvit afgjord».

Och denna beredning bestod deri att Kammarrådet Anderson hade
af Kongl. Maj:t förordnats att afgifva betänkande och förslag ej mindre
huruledes så val grundskatterna som rustnings- och roteringsbesväret
kunde afskrifvas, än ock beträffande de åtgärder i öfrigt, som af en
sådan afskrifning kunde föranledas. Detta betänkande var redan
afgifvet, när den Kongl. propositionen framlades, ehuru de embetsverk,
som öfver detsamma skulle höras, ännu icke hunnit afgifva sina yttranden.
Jag kan icke se annat än att 1875 års regering således accepterat
de i 1873 års skrifvelse framstälda grunder; och jag nekar icke
till, att det derför smärtade mig, då jag är förvissad om att ingen af
Konungens rådgifvare, som tillstyrkt denna proposition — och hvilket
varit alla utom finansministern — skulle hafva lånat sitt namn till
något, som icke varit allvarligt menadt, att i dag få höra eu af desse
rådgifvare — då justitiestatsminister — som är min högt aktade vän,
nu brännmärka grundskatternas afskaffande såsom en upprörande rättskränkning,
då han sjelf för någon tid sedan tillstyrkt en likartad åtgärd.

Riksdagen förklarade emellertid, att 1875 års förslag icke kunde
bifallas; och i den underdåniga skrifvelsen härom sade Riksdagen:

»Vid behandlingen af detta ärende hafva Riksdagens båda Kamrar,
livad först beträffar förslaget till lag om härordningen, funnit sig icke
kunna detsamma antaga, samt rörande de grunder, hvarpå nytt förslag
borde fotas, stannat i olika beslut, hvilka icke kunnat sammanjemkas,
och har vid sådant förhållande lagförslaget om värnpligteu
icke blifvit föremål för Kamrarnes pröfning».

Dermed synes det mig som om 1873 års kompromiss i sjelfva
verket blifvit sönderrifven, icke derför att Riksdagen icke antog det
framlagda härordningsförslaget, ty det kunde ju vara otillfredsställande,

Onsdagen den 16 Maj, e. m.

37 N:o 38.

men derför att man förklarade sig icke kunna komma öfverens om de
grunder, hvarpå en härordning borde byggas.

För min del ansåg jag mig derför icke längre, åtminstone icke
formelt, bunden af kompromissen; och då jag kort derefter för andra
gången ingick i Konungens råd, tillstyrkte jag Kongl. Maj:t att ställa
sig på neutral grund och framlägga ett förslag, som kunde antagas
både af indelningsverkets vänner och af dess motståndare. Kongl. Maj:t
framlade ock till 1877 års Riksdag ett förslag om en värnpligtslag med
något utsträckt beväringsöfning och åtskilliga lindringar för rust- och
rotehållare i indelningsverket. På samma gång, ehuru icke i ovilkorlig!
sammanhang dermed, framlades också förslag till minskning af
grundskatterna; och det öfverlemnades till Riksdagen, om den ville
i öfverensstämmelse med 1873 års krompromiss vidhålla detta sammanhang
eller afgöra hvar fråga för sig. Detta förslag vann emellertid
icke framgång. Man säger visserligen, att det likväl var det, som fick
de flesta rösterna; men jag hemställer, om man tror att det fått så
många röster som det fick, så vida icke förslaget om värnpligtslagen
åtföljts af förslaget om nedsättning af grundskatterna.

Riksdagen förklarade äfven vid denna riksdag, att den icke ville
— och häri sammanstämde båda Kamrarne — att någon fråga skulle
väckas om nedsättning i grundskatterna utan i sammanhang med arméfrågan.
Emellertid hördes många röster från flera håll och allra mest
från denna Kammare, hvilka lade regeringen till last att den icke
hade med nog eftertryck sökt frampressa det förslag, som framstälts.
För att utröna i hvad mån detta var verkliga förhållandet, så, ehuru
jag för min del icke fäste mycken förhoppning om framgång, beslöt
regeringen att göra ett ytterligare försök och framstälde 1880 förslag
till ny värnpligtslag, utan utsträckt öfning i fredstid och utan sammanblandning
med frågan vare sig om rustnings- och roteringsbesvären
eller om grundskatter, och för att gifva så mycket eftertryck som
möjligt deråt, förklarades, att detta utgjorde eu så kallad kabinettsfråga.
Förslaget föll, och jag trodde verkligen att derefter talet skulle
tystna derom, att dessa frågor borde behandlas åtskilda och utan att
arméfrågan sammanblandades med vare sig rustnings- och roteringsbesvären
eller grundskatterna. Jag har deri tagit miste, men jag har
icke blifvit rubbad i min öfvertygelse att, om Kongl. Maj:t skulle försökt
att på andra grunder, än nu skett, framlägga något förslag, hade
det baft ännu mindre utsigt till framgång än den nu förevarande
Kongl. propositionen.

För min del anser jag dessa förslag, som blifvit i allt väsentligt
af Särskilda Utskottet tillstyrkta, utgöra en antaglig lösning af dessa
frågor, som stått på dagordningen så länge, utan att Riksdagens båda
Kamrar hafva kunnat förena sig om ett sammanstämmande beslut.
Om detta tillfälle nu försummas, komma vi visserligen derigenom icke
närmare till ett slut på arméfrågan, utan efter min tanke aflägsna vi
oss derifrån så långt, att jag knappt kan inse huru och när ett nytt
uppslag i den vägen skall kunna ega rum, äfven om regeringen, såsom
Herr Wall enberg yrkade, satte sig ned och studerade ställningen
aldrig så noga. Jag måste beklaga, om detta blir utgången, vare sig
genom Första eller Andra Kammarens beslut, och för mig kan det

Förslag till
lag om härordningen.

(Forts.)

N:o 38. 38

Onsdagen den 16 Maj, e. m.

Förslag till
lag om härordningen.

(Forts.)

visserligen blifva blott en ringa tröst att icke dela ansvaret för att
hafva bidragit till en sådan utgång; men oaktadt jag väl vet, att eu
åsigt motsatt mot min säkert kommer att, utom af de talare, som redan
yttrat sig, understödjas och vältaligt försvaras af flere af Kammarens
mest framstående och aktade ledamöter, kan jag dock icke undertrycka
den förhoppning, att sjelfva storheten af det mål, som nu möjligen
kan vinnas, skall bättre tala för sig sjelf än alla ord och i afgörandets
stund på Kammaren utöfva en så stark dragningskraft, att
Kammaren antager dessa förslag och derigenom ådagalägger att den,
under medgifvande af ett varsamt utjemnande af våra skattebördor,
framför allt vill, medan tid ännu är, värna det gamla Sveriges sjelfständighet.
Jag yrkar bifall till den föredragna paragrafen.

Detta anförande helsades med talrika bifallsyttringar.

Herr Sundberg: I hela den nu framlagda frågan om landtförsvarets
ordnande och hvad dermed ty värr är stäldt i sammanhang har
under en lång tid redan så mycket blifvit taladt och skrifvet, att äfven
den sakkunnige icke torde hafva något nytt att andraga. Då nu
jag, som mer än gerna frånkänner mig alla anspråk på militärisk sakkunskap,
icke desto mindre begärt ordet, så kan meningen dermed
följaktligen icke vara att inlåta mig i tvist med den siste ärade talaren
eller någon annan, som bekänner sig till hans åsigt. Icke heller
kan det vara min afsigt att försöka något slags utredning af denna,
enligt mitt omdöme, synnerligen intrasslade fråga för att derigenom
möjligen kunna eller åtminstone försöka inverka på andras öfvertygelse.
Nej, mine herrar, mina anspråk gå icke så högt. Afsigten från min
sida är endast och allenast den att för egen räkning fä aflägga en bekännelse
om den ståndpunkt, till hvilken jag efter den bästa möjliga
pröfning af alla omständigheter kommit. Och äfven en sådan enkel
bekännelse kali ju i många vigtiga samhällsfrågor för den enskilde
riksdagsmannen vara fullt befogad, antingen han nu tycker sig böra
förklara, att han vill bära sin andel i ansvaret för en reform, som han
gillar och till hvars framgång han således vill medverka, eller han anser
sig böra frikalla sig från allt ansvar för en reform, som han icke
kan godkänna och som han anser blifva för fäderneslandet olycksbringande.
Det är i det sistnämnda läget, som jag för min del befinner
mig. Alla de vackra skäl, som blifvit åberopade till förmån för indelningsverkets
slopning och grundskatternas »borttagande samt för härordningens
och till en del äfven skatteväsendets grundande på en ny
fot, alla dessa vackra skäl hafva nemligen icke kunnat öfvertyga mig
om det Kongl. förslagets lämplighet. Gerna erkänner jag, och det
göra säkert alla Kammarens ledamöter, att förslaget angående härordningen
är i sina allmänna grunddrag skickligt upprättadt, fördelningen
af försvarsstyrkan mycket förträfflig och att värnpligtslagen likaså
innehåller förträffliga tankar; men huruvida detsamma kan sägas om
lagen om stamtruppens bildande, är en annan fråga. Det må åtminstone
vara ursäktligt, om man vågar betvifla vinsten af den indelta
arméns utbyte mot 25,000 omogna ynglingar, mot en stam således,
för hvilken en sådan härförare som Napoleon den förste utan all fråga

*

39 N:o 38.

Onsdagen den 16 Maj, e. m.

skulle hafva betackat sig. Det må likaledes vara ännu mera ursäkt- Förslag till
ligt, om man vågar betvifla den förmenade vinsten vara värd uppoff- h“''n~

ringen af eu så ansenlig fast årlig tillgång som tio millioner kronor.

Då jag nu vidrört sjelfva sammanställningen af den, minst sagdt, 1 01 3''
osäkra vinsten och den säkra förlusten, en sammanställning som följaktligen
nog mycket liknar ett ofördelaktigt köpeaftal, har jag med
detsamma vidrört sjelfva den svaga grund, på hvilken hela det Kongl.
förslaget hvilar. Den grunden är redan lagd, som vi alla känna och
äfven hört i dag, genom den bekanta kompromissen från år 1873. I
denna kompromiss har jag för min del icke deltagit och har heller
icke haft tillfälle att förut derom yttra ett enda ord. Så må det nu
åtminstone vara mig tillåtet att beklaga densamma. Dess fosterländska
syfte har ingen bestridt och lärer ingen vilja bestrida, men den
bär verkat skadligt genom att nu i tio års tid hafva förhindrat eu
omreglering af både vårt beskattningsväsen och vart försvarsväsen, och
så lärer den nog äfven fortfarande komma att verka, om den kommer
att stå qvar. Hvarför nemligen de båda frågorna om grundskatterna
och indelningsverket nödvändigt skola vara sa sammanbundna med
hvarandra, att man icke kan behandla hvardera frågan för sig oberoende
af den andra, och således t, ex. försöka reglera eller omreglera
grundskatterna, efter som omständigheterna kunna kräfva, oberoende
af indelningsverket, och omreglera indelningsverket, om sa fordras,
oberoende af grundskatterna, det kan jag icke förstå. Enligt min uppfattning
hafva de föga mer gemensamt med hvarandra än att begge
äro på jorden hvilande onera. Nu förklarar man emellertid bestämdt,
att de begge icke endast måste följas åt, utan äfven maste följas åt i
en gemensam graf. Denna utväg är onekligen mycket enkel och mycket
radikal. Den vore måhända äfven försvarlig, om Sverige vore en
rik stat, som utan vidare kunde vidkännas en sa ansenlig uppoffring,
som här är i fråga, och sedan fördela på de skattdragande medborgare
det lilla bidrag, som möjligen vore behöflig! för att fylla den
uppkomna bristen. Men månne förhållandet är sa här hos oss? Jag
skall icke inlåta mig på några statsekonomiska kalkyler, med hvilka
jag säkert skulle misslyckas, och jag skall icke ens kriticera de sangviniska
förhoppningarne om en ständigt och stadigt fortgående progression
i statsinkomsterna, dervid man synes glömma den lika ständigt
fortgående progressionen i statsbehofven och att dessa sträcka sig
äfven till andra områden än det militära. Jag anhåller blott att fä
uttala mina djupt inrotade betänkligheter mot det radikala steg, som
nu är föreslaget. Några rättsskäl för hela den ifrågasätta uppoffringen
lärer man väl näppeligen kunna med framgång åberopa och. val
knappt heller efter min tanke några giltiga statsekonomiska skal.

Men det gifves ett tredje slags skål, som lära vara afgörande ocu
hvilka äfven den siste ärade talaren ganska rigtigt åberopade, och
■dessa skäl kallar man politiska skäl. Om det nu sa förhåller, sig, är
det verkligen ledsamt att detta slags skäl ständigt blifvit inhöljda i ett
visst mystiskt dunkel, som för vanligt förstånd är ogenomträngligt,
och att de icke i stället blifvit så klart och bestämdt utredda,, att de
af hvar man kunnat fattas. Nu må det kanske vara förlåtligt, om
man skulle tycka att hela denna s. k. politik har väl mycken fränd -

N:o 38. 10

Onsdagen den 16 Maj, e. m.

Förslag till skap med den definition, som någon af det förra århundradets beZZnaZ''.
fömd,e parWntstalare en gång gaf, då han förklarade »politik vara
(Ports) konsten att bereda sig sjelf de största möjliga förmåner på andras be^
; kostnad».

Men jag kali, det erkänner jag, häri misstaga mig. Let står dock
i alla händelser fast, att skall staten pa ett område vidkännas en stor
uppoffring, så måste den naturligtvis på ett annat område hafva en
ersättning, som kan anses fullgod mot hvad den lemnar ifrån sm. Sä
har också ganska rigtigt kompromissen från 1873 tänkt sig saken, så
har också både. Kong! Maj:t och Utskottet tänkt sig densamma. Frågan
gestalta! sig följaktligen sa: är da verkligen den ersättning, som
nu erbjudes, en fullgod valuta för den begärda uppoffringen?

Härpå svara, såsom bekant, fackmännen både ja och nej. Hvarje
svensk man, han må vara fackman eller icke, erkänner utan tvifvel
mycket villigt, att de framlagda lagarne innehålla åtskilligt, som skulle
blifva en verklig förstärkning a.i våra försvarskrafter. Detta gäller
t. ex. den förlängda beväringsaldern, den förlängda öfningstiden för
de värnpligtige, det gäller landstorinen och åtskilligt annat, som är
öfverflödigt att uppräkna. Men skola nödvändigt dessa fördelar behöfva
köpas mot kontant betalning till skattejordegare och till rustoch
rotehållare, och kunna de icke lika val vinnas med bibehållande
af våra grundskatter och vårt indelningsverk, nota bene om båda delarne
ändras och jemka* på ett sätt, som för handen varande förhållanden
möjligen kunna kräfva? Nej, säger man, det går icke, platt icke,
särskilt beträffande indelningsverket, ty det kan Icke bibehållas. Det
är en föråldrad institution och den indelta truppen duger icke till stam
föi den nya beväringen, huru manga förträffliga och redbara egenskaper
denna stam än må besitta. Skälen, som blifvit anförda för detta
djelfva påstående, det niaste jag erkänna, hafva alltid förekommit mig
ytterst svagöl, men deremot de skäl, som blifvit anförda för rena motsatsen,
mycket starka. Vi hafva t. ex. en af Utskottets egna reservanter,
en ledamot af denna Kammare, Herr Abelin, som framlagt ett
utkast till ett organisationsförslag, som ser ganska starkt och lofvande
ut med bibehållande af eu stam på 37,500 man, deraf 9,500 värfvade
och 28,000 indelta soldater, och detta mot eu kostnad, som är ganska
dräglig, äfven om den skulle ställa sig något högre än den af reservanten
beräknats. Deremot lofvar oss Kongl. Maj:ts förslag endast en
stam på 25,000 man, med 5,500 mans årlig rekrytering, och detta mot
en kostnad, som ännu aldrig, så vidt jag kunnat begripa, blifvit klart
framlagd och nöjaktigt utredd, men som efter all sannolikhetsberäkmng
skulle komma att betydligt öfverstiga hvad vi mäkta att bära.
Hvilken är da, ma man väl fråga, i verkligheten den förespegla de vinsten,
som skall ersätta den grina och stora förlusten? Jo, sä«''er man
den störa vinsten ligger deri, och den har nyss framhållits af den siste
ärade talaren, att deri värfvade stammen blifver yngre, ja, den blifirei
till och med så ung, att man med skäl kan ifrågasätta dess utnallighet
under krigets mödor. Vidare skall vinsten ligga deri, att
manskapet raskai e omsättes, att det lemnar en större reserv för krmsbehof,
att det får en bättre utbildning och så vidare, och så vidare.
Meii hvarför i all rimlighets namn, frågar jag ännu en gång, kan

Onsdagen den 16 Maj, e. m.

41 N:o 38.

icke hela denna härlighet i allt hufvudsakligt beredas äfven med in- Förslag till
delningsverkets bibehållande, om blott den indelte soldatens tjenstetid l,UJ °m har''
förkortas, hans öfningstid förlän ges och han blifver bättre lärd än hittills
knnnat ske eller har skett? Ty icke lärer någon föreställa sig '' 0 s'';
på allvar, att en värfvad stam skall kunna erhållas ur sådana samhällsklasser,
som äro i ekonomiskt hänseende bättre lottade eller mer
bildade än de folkklasser, ur hvilka den indelte soldaten i allmänhet
tages, och icke heller att en värfvad stamsoldat i intellektuella och
moraliska egenskaper skall komma att stå högre än den indelte soldaten
i dessa egenskaper står. Snarare torde man hafva anledning till
den farhågan, att för en värfvad stam den allmänna nivån i dessa afseenden
kommer att i längden ställa “sig icke så obetydligt lägre. En
af våra generaler har åtminstone redan i förväg gifvit den tillämnade
värfvade stammen det mindre fördelaktiga vitsord, »att den skulle
blifva opålitlig i striden och en landsplåga i fredstid». Jag tillåter
mig icke något eget omdöme öfver detta yttrande, men jag vägar försäkra,
att mångtusende sinom tusende i landet stå färdiga att underskrifva
detsamma. Jag vågar till och med påstå, att den allmänna
opinionen i detta vårt fädernesland är synnerligen starkt bemängd med
dylika farhågor och att till och med i allmänhet vår allmoge, huru
vaken den än är i fråga om egna fördelar, dock i grunden hellre vill
bibehålla indelningsverket, om det blifver något lindradt i fråga om
de bördor, som äro särskildt besvärande, än den vill mottaga den erbjudna
presenten på de erbjudna vilkoren. Hvarför skall man då, när
på icke något håll den nya ordningen synes högt uppskattas, hvarför
skall man då utbyta ett gammalt och bepröfvadt mot ett nytt, som
åtminstone lian blifva äfventyrlig!? År det verkligen meningen, att
man vill komma till en på allmän värnpligt helt och hållet grundad
armé såsom det slutliga målet, så förstår jag icke hvarför man icke
då hellre kan gå fram på en säker, jemn och redan banad väg, än
välja en väg, som är både krokig och farlig.

Jag vill icke längre upptaga Kammarens tid med mina mycket
obetydliga betraktelser. Af hvad jag redan anfört torde vara klart,
att jag för min del icke kan dela Utskottets åsigt. Jag hyser all aktning
för den och all skyldig vördnad för Kongl. Maj;ts höga auktoritet;
men fäderneslandet gäller för mig ännu mer, och det är med hänsyn
till dess framtida väl, så vidt jag förstår att bedöma det, som jag
med full öfvertygelse röstar för afslag.

Äfven på detta yttrande följde många bifallsrop.

Herr Peterson instämde med Herr Sundberg.

Herr vice Talmannen: Hans Excellens Statsministern, som
började öfverläggningen i dag, betonade allvarligt, att Kongl. Maj:ts
regering icke vore sinnad att göra några eftergifter i det förslag, som
nu föreligger, och en högt aktad representant för Stockholm yttrade
äfven nyss, att han icke förestälde sig, att Kammaren, af någon farhåga
att icke kunna stå för sin mening, skulle låta sig lockas att nu
afslå det framlagda förslaget i tanke att den kanske inom kort skulle

N:o 38. 42

Onsdagen den 16 Maj, e. m.

Förslag till komma att bifalla något vida underlägsnare. Jag tror dock icke, mine

l"ordZi heT herrar’ att vi a^ dessa yttranden, huru högt vi än må skatta dem,
(Ports)"'' böra lata. ll1S“a Tara farhågor, ty la force des choses är mycket
starkare °än några förklaringar, och när man en gång kommit in
på ett sådant sluttande plan, är det icke dens sak, som derpå inlåtit
sig, att bestämma just den punkt, der han kommer att stanna.. Vi
äro redan i den Kongl. propositionen inne på ett sådant sluttande
plan, och jag skall bedja att derför som hastigast få teckna denna
propositions gång från den 19 Juni 1880. Hans Excellens Statsministern
tog då inför Konungen initiativet i fråga om bildande
af en. landtförsvarskomité. Redan i den omständigheten, att detta
initiativ togs af statsministern "och icke af krigsministern ligger den
betydelsen, att frågan var i första rummet politisk och i andra rummet
militärisk. Hans Excellens förordade då också, att till grund för det
nya förslag, som komitén skulle utarbeta, borde läggas 1878 års förslag,
grundadt på värfvad stam och beväring. Deri" var redan en stor
eftergift i de militära fordringarne, ty dittills hade de framstående
fackmännen och statsmännen städse utdömt denna grund. Komitén,
som fick sitt uppdrag så begränsad^ underlät icke heller att i sitt betänkande
påminna om denna gräns för att frigöra sig sjelf från ansvaret
för att hafva valt sjelfva grunden; men komitén kunde icke
undandraga sig att följa med på det sluttande planet. 1878 års förslag
erbjöd 30,000 man stam, komitén nedsatte den till 25,000, ehuru
komiténs egna ledamöter i det Särskilda Utskottet erkände, att infanteriet
derigenom blef svagt och mycket illa lottadt. Hvarför skedde
det? Jo, för försoningens skull, för förmedlingens skull, för möjligheten
att vinna ett billigare resultat och att derför erhålla ett bifall,
hvarom man annars misströstade.

En annan högst väsentlig eftergift i fordringarne skedde äfven,
då i stället för ett starkt, fast befäl, det fasta befälet delades i ett
fast och ett värnpligtigt befäl, och då det värnpligtiga befälet likaledes
för besparings skull så ordnades, att, för att här icke tala om den
orättvisa, som ligger till grund för det första stadgandet, hvar och en
med full säkerhet kan säga, att något värnpligtigt befäl kommer aldrig
att finnas utom de officersaspiranter, som i allt fäll skulle utbildas.

Hvilken af eder, mine herrar, kan verkligen tro, att en yngling,
som till på köpet fått genomgå 90 dagars vapenöfning utom hvad
allmänna värnpligten fordrar, skall frivilligt underkasta sig att vapenöfvas
ytterligare 60 dagar för att blifva underofficer och att, såsom
komitén tänkt sig, tjenstgöra ett år för att blifva värnpligtig underlöjtnant
samt utan någon afsigt att på allvar egna sig åt det militära?
Det är så, har en ärad talare sagt, att detta förslag är så sammanhängande,
att ingenting kan derur utbrytas, men en lucka får dock
stå qvar, eu komplett lucka, och man söker i offentliga föredrag
öfvertyga oss, att just denna uppfinning af det värnpligtiga befälet,
som aldrig kommer att finnas i verkligheten, är en af de utmärktaste
uppfinningar, som komitén gjort.

Sedermera följde den tredje behandlingen eller den, som komiténs
förslag fick hos Kongl. Maj:t. Att generalitetets påminnelser om
skärpande af de militära fordringarne för politiska orsakers skull icke

43 K:o 38.

Onsdagen den 16 Maj, e. in.

kunde vinna något afseende, var ju att förutse, men det fans dock Förslag till
något, som komitén hade med segrande skicklighet motsatt sig, claret
yrkades inom komitén, och det var att en del af de vårnpligtiges (Fortä ^
vapenöfningar skulle få fullgöras i hemorterna.

Kongl. Maj:ts förslag, gående i detta fall i rigtning af några vid
betänkandet fogade reservationer, föreslog deremot, att 20 dagar af de
föreslagna 90 skulle eftergifvas, i händelse en större skjutskicklighet
och i allmänhet en viss militärisk utbildning kunde styrkas vara vunnen.

I parentes sagdt är detta nära nog det enda, som Utskottet varit
ense om att förkasta, men, mine herrar, när nu vid ärendets behandling
två gånger inför Kongl. Maj:t och under dess långa, vidlyftiga
behandling i komitén det har visat sig, att förslaget blifvit gångfötter
annan försvagadt, har man då icke rättighet att frukta, att ett sådant
försvagande ytterligare kan komma att ega rum?

Om förslaget i det skick det utgick från Kongl. Maj:t, kan jag
icke yttra mig med mera träffande ord än dem, som stå att läsa i en
i Andra Kammaren afgifven motion. Det heter der: »Arméförslaget
liknar en byggnad uppförd med mycken noggrannhet och omsorg, men
hvaruti hvarje vigtigare beståndsdel erhållit så svaga dimensioner, som
varit möjligt gifva den, för att få byggnaden till stånd — men enligt
mitt förmenande ej tillräckliga för att betrygga deras bestånd och
användbarhet till dess afsedda ändamål». Dessa ord, nedskrifna af en
bland våra mest framstående militärer, beteckna enligt min tanke på
ett synnerligen träffande sätt förslaget i det skick, det utgick från
Kong! Maj:t. Men, mine herrar, vi hafva redan sett, hvilka modifikationer,
som påkallas, och kunna vi verkligen tro, att, om dessa
modifikationers vidhållas, de icke skola komma att vinna afseende,
om vi en gång gått så långt, att vi, afstående från alla forna grundsatser,
erkänna, att vi kunna åtnöja oss med en värfvad stam, och
anse en organisation, så svag som den föreslagna, verkligen vara eu
sådan lösning af försvarsfrågan, som berättigar oss att efterskänka
indelningsverket och tillika att efterskänka grundskatterna? Jag för
min del tror det icke, jag är tvärtom fullkomligt öfvertygad, att
samma skäl, som vi i dag fått höra och ytterligare få höra till förmån
för Kongl. Maj:ts nu föreliggande proposition, skola vi då få höra fölen
försvagad organisation.

Dessa skäl äro dels politiska, dels militäriskt-tekniska. De politiska
skälen ligga i den förhoppning man har, att ett ordnande af
försvaret i sammanhang med ett ordnande af skatteväsendet skall
skänka oss eu tid af frid, lugn och enighet, likasom om någonsin inom
•ett samhälle icke stridsfrågor skulle uppstå, hvilka måste företagas till
behandling och afgöras, och likasom det vore sannolikt, att då sekelgamla
skatter, hvilka man varit van att bära och i hvilka man icke
kan påpeka någon orättvisa, skola upphöra och ersättas med nya, det
icke i denna ersättning skulle ligga ett utomordentligt rikt frö till
blifvande strider, vida allvarsammare än dem, man till äfventyrs nu
kan få bevittna.

De militäriskt-tekniska skälen skulle blifva ungefär desamma
som nu. Man skall fylla luckorna med förhoppningar likasom nu.

Man presenterar ett militäriskt-tekniskt kabinettstycke, som i afseende

2i:o 38. 44

Onsdagen den 16 Maj, e. ro.

Förslag till på anordningen och fördelningen af trupper, af jemvigt mellan de
ordningen'' sä5!^lda vaPnen och från administrativ synpunkt erbjuder något för(Forts.
) '' traffllSt: ocli gapska beundransvärdt, men den verkliga styrkan, som
skall göra sig gällande i farans stund, det är den, som man redan nu
saknar och som man i ännu högre grad skall komma att sakna.

För min del får jag säga, att jag, om jag röstade för bifall till
detta förslag, derigenom icke skulle anse mig hafva medverkat till en
lycklig lösning åt frågan,^ utan jag skulle anse, att jag hade bortkastat
hvad vi hafva för något, som enligt min öfvertygelse, grundad
på våra framstående fackmäns tidigare yttranden, icke kan vara försvarsgilt.
Och så mycket lära vi väl kunna vara ense om, att få vi
en gång ° och erkänna vi såsom ett fullgodt försvar ett sådant svagt
försvar, sa är den stund mycket längre aflägsen, då vi få ett verkligen
godt försvar, ° än den kan blifva, om man på det beståendes grund
såsom öfvergång bildar ett försvarligt och godt arbete i afvaktan på
att den allmänna meningen, som för närvarande sannerligen icke är
mogen för de uppoffringar, som eu tillfredsställande lösning af försvarsfrågan
krafvel-, blir mogen härför, och först då göra anspråk på att
vidtaga åtgärder, som skola sicänka oss ett verkligen kraftigt, godt och
betryggande försvar.

Jag an haller om utslag å den föredragna paragrafen.

Jemväl detta, anförande mottogs med bifallsrop.

Herr Montgomery-Cederhielm: Utam att ingå i någon granskning
af den nu föredragna punkten eller öfriga detaljer i den nu föreliggande
Kongl. propositionen, ber jag att med några ord få antyda
den allmänna synpunkt, som bestämt mitt votum i afseende på denna
vigtiga fråga och öfriga dermed sammanhängande.

Ehuru jag alltid ogillat 187o års kompromiss och här både talat
och röstat mot densamma och ehuru jag fortfarande ogillar densamma,
emedan jag anser den såsom opraktisk och icke ledande till det afsedda
målet, d. v. s. ett betryggande försvar, har jag dock nödgats foga mig
i Riksdagens beslut, som blifvit af två regeringar accepteradt.

Jag bär kunnat gorå det äfven derför, att jag i en hufvudsaklig
punkt gillar 1873 ars skrifvelse, nemligen deri, att hufvudsyftet klätt
vinna ett betryggande försvar, och då, så vidt jag kan förstå, den
Kongl. proposition, som ligger till grund för detta det Särskilda Utskottets
betänkande, innehåller ett förslag, som i många afseenden
innefattar en förbättring och eu förstärkning af det nuvarande försvaret
och som, så vidt möjligt är, verkligen skulle kunna skänka oss ett
betryggande försvar, sa är jag för min del färdig att, för att vinna,
detta betryggande försvar, betala det med den höga köpeskilling, som
för detsamma fordras.

o Yid eY sådant förhållande kan det icke här vara behöfligt att
ingå i detaljer af förslaget. Män af facket, tillhörande Kammaren
och ledamöter af det Särskilda Utskottet, komma utan tvifvel att
närmare utveckla de punkter, som kunna anses erfordra en särskild
utredning.

45 N:o 38.

Onsdagen den* 16 Maj, e. m.

Jag har således endast velat angifva det skäl, som för mig varit
afgörande i denna fråga, men jag ber likväl att ytterligare få tillägga,
att hvad jag kommer att rösta för är Kong! Majrts förslag oförändradt
utan alla modifikationer och i synnerhet utan några sådana stora försämringar,
som innehållas i de reservationer, som finnas afgifna särskildt
af reservanter från Andra Kammaren.

Jag kommer således att rösta för bifall till den nu föreliggande
Kongl. propositionen och äfven till de öfriga, som snart skola behandlas,
men utan hvarje modifikation, utan hvarje försämring.

Herr Nyström: Den stora fråga, som nu föreligger, manar hvarje
representant att lifligt intressera sig för densamma, så vidt förmågan
medgifver att sätta sig in deri.

Det bör således icke vara fackmän allena förbehållet att i densamma
yttra sig.

Dessa stora frågor, som redan nu — och de komma att göra det
ännu mera i framtiden •— skaka Sverige i alla dess fogningar från
den sydligaste gränsen till den nordligaste lappmarken, hafva för mig
framstått såsom en omhvälfning i nästan alla våra förhållanden. Det
är detta, som gjort, att jag vågat framlägga en motion i dessa frågor,
och det är likaledes detta, som gör att jag nu också vågar yttra
några ord.

År 1867 aflät Riksdagen en underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om lindring eller aflösning af rustnings- och roteringsbördan.
Så vidt jag kunnat finna, var det aldrig fråga om att dermed
sammanbinda grundskatternas afskrifning förr än genom 1873 års
skrifvelse eller kompromissförslag. Det var enligt min tanke en förhastad
skrifvelse, den ingaf ett slags förhoppning hos ett visst mäktigt
parti inom landet att få större fördelar än de verkligen hade rättighet
till. Den lade med ett ord grunden till att detta parti började betrakta
sina anspråk såsom rättigheter.

Jag för min del har under min verksamhetstid, och då jag haft
att göra med att medla mellan olika intressen, aldrig funnit, att man
vinner något genom att gifva skänker. I synnerhet har jag aldrig
kunnat förlika mig med att gifva gåfvor, när det måst ske på en tredje
parts bekostnad.

Detta skedde dock genom den antydan, som ligger i denna kompromiss-skrifvelse.
Hoppet gafs och har sedan tagits såsom en rättighet,
och sammankoppling har blifvit följden af allt. Hvad som icke
med någon rätt borde sammankopplas har blifvit satt i sammanhang
med hvart annat, och detta har gått så långt, att nu icke blott skatteoch
försvarsfrågorna, utan äfven många andra stora frågor blifvit med
hvarandra sammanbundna. Huru skall man nu kunna tänka sig, att
i Riksdagens sista timme det skall vara möjligt att i hast lösa alla
dessa stora frågor på ett tillfredsställande sätt? Det är ju något alldeles
omöjligt. Hela svenska folket skulle på intet sätt gilla ett
sådant brådskande afgörande, som här är i fråga, äfven om vi i flera
dagar hölle på med dessa frågor, och det skall uppstå ett mycket
större missnöje i hela landet än som nu råder, om vi gå in på hvad

Förslag till
lag om härordningen.

(Forts.)

N:o 38. 46

Onsdagen den 1’6 Maj, e. m.

Förslag till
lag om härordningen.

(Forts.)

som bär är föreslaget. Klasser, som vi föga eller litet hört af, skola''
uppstå med en bitter klagan öfver orättvisor, som skett dem. Redan
har den obetydliga stämpelpappersförordningen väckt stort missnöje i
hela landet, och det gäller dock endast några hundra tusen kronor.
Hvad skall då följden blifva här, när det är fråga om att taga bort
10 millioner, dels i grundskatter, dels i rustnings- och roteringsbördor,
när det är fråga om att lägga dessa tyngder, som vidlåda jorden och
som rättvisligen icke kunna derifrån skiljas utan vederlag? När det
är fråga om att afskrifva denna orimligt stora massa af skatter och
besvär för att lägga den på hela samhället, då måste man väl inse,
att följden deraf skall blifva eu oerhörd uppståndelse i hela landet,
naturligtvis mest från deras sida, som det länder till nackdel.

Det förefaller mig också, som om det föreliggande förslaget icke
skulle innebära någon förbättring utan snarare en försämring af det
nuvarande tillstå]] det.

Sverige är, såsom hvar man vet, kringflutet af haf på flera sidor.
Endast i vester och norr är det genom landgräns skildt från grannländerna.
Från vestra sidan är emellertid intet att frukta, åtminstone
så länge föreningen med Norge varar. Från vestmakterna kan man
lika litet befara något anfall, emedan dessa makter väl alltid skola
inse, att ett sjelfständigt Skandinavien är nödvändigt att hafva. Det
är således endast från Tyskland och i synnerhet från Ryssland, som vi
kunna befara några fiendtligheter. Vid sådant förhållande och då
dessa makter för att kunna väga ett verkligen kraftigt anfall på Sverige
måste komma öfver hafvet med allt hvad som fordras för angreppet,
så synes mig, att det nådiga förslaget till vårt försvarsväsendes ordnande
hade bort gå vida mera i sådan rigtning, att man åt sjöförsvaret
hade egnat större omsorg, än som nu blir fallet, då det icke ens skulle
få eu femtedel af den anslagssumma, som det här gäller. Det är ju
emellertid klart och tydligt, att vi måste ställa vårt försvar så, att vi
söka att träffa fienden i det ögonblick han är som ömtåligast, och det
är han just då, när han är på hafvet med sin transportflotta. Hafva
dessa stormakter väl lyckats landsätta trupper, så kunna de nog öfverväldiga
oss, äfven om vi mot dem skulle kunna uppställa 100,000 man.
Naturligtvis skola vi i sådant fall vida lättare blifva besegrade än
Frankrike i sista kriget, och vi riskera till och med att då förlora
äfven vår hufvudstad. I betraktande af hvad som anförts af Chefen
för Generalstaben och af hvad jag från andra håll kunnat fa veta,
anser jag derför, att det förslag till ordnande af vårt försvarsväsen,
som blifvit för oss framlagdt, icke är tillfyllestgörande, om vi icke
dessutom med kraft förstärka vårt sjöförsvar, så att vi så länge som
möjligt kunna hålla fienden från våra kuster, så länge åtminstone, att
vi få någon tid att kraftigare rusta oss, att icke våra städer blifva i
grund förstörda och all rörelse förlamad, att slutligen hålla fienden så
länge från våra kuster, att den åtminstone icke på sommaren måtte
kunna beträda landet. Detta bör enligt min åsigt vara vårt hufvudsakliga
syftemål. Jag nämnde i början af mitt anförande, att jag icke
är fackman. Derför kan man heller icke begära, att jag skall kunna
hafva några strategiska insigter, som man kan fästa vigt vid. Emellertid
kan jag för min del icke finna, att det af generalstabschefen

Onsdagen den 16 Maj, e. m. 47

förordade och nu af Kongl. Maj:t framlagda förslaget skulle gifva oss
ett betryggande försvar, utan dertill fordras enligt min åsigt att man
slår in på en annan bana. Om inalles 30—35 millioner kronor anslås
till hela vårt försvar, så bör sjöförsvaret hafva åtminstone en tredjedel,
och på denna grund bör försvaret byggas. Inom kort tid skulle vi då
hafva eu flotta, som kunde mäta sig åtminstone med hälften af fiendens
flotta, och då skulle vi enligt erfarae militärers utsago hafva goda utsigter
att kunna skydda oss. Om ett förslag i den rigtningen framlägges,
tror jag, att svenska folket, ja äfven Andra Kammaren, skulle
med långt större villighet, än som nu kan blifva fallet, ingå på detsamma.
Vi må besinna, att ej särdeles mera än tillhopa 2 års anslag
till landtförsvaret är tillräckligt för att bygga en flotta af 20 pansarbåtar
å 3 millioner hvardera, en flotta som anses tillräcklig för att
skydda oss mot hvilken stormakts som helst anfall.

Jag vågade framkasta, såsom jag nyss nämnde, en liten motion.
Jag antydde deri ett slags förmedlingsförslag. Jag hade inhemtat, att
utgången af det framstälda förslaget år 1880 var sådant, att det syntes
omöjligt, att Andra Kammaren skulle kunna ingå på något förslag
om utsträckt värnpligt, innan aflyftande af rustnings- och roteringsbördan
medgafs. Jag tror fortfarande, att Andra Kammarens män nog
, komma att hålla på det yrkandet och möjligen hindra all utsträckning
af värnpligten på denna grund. Det var derför egentligen som jag
afgaf det nämnda förmedlingsförslaget. Det gick derpå ut, att man
skulle söka skilja skatte- och arméfrågan åt, så vidt möjligt; att man
deremot skulle aflyfta indelningsverket från jorden och, derest det befunnes
böra vara qvar, behålla det för statens räkning; vidare att mall
skulle föreskrifva grundskatternas aflösning, icke deras afskrifning, och
slutligen att landet skulle åtaga sig fördubblad värnpligt. Denna min
motion har lemnats, såsom de andra, utan afseende. Då militära partiet
och alla de, som vilja hafva ett starkt försvar, inom Utskottet
hafva hållit strängt på Kongl. Maj ds förslag, och då Andra Kammarens
män, som velat hafva ett billigare och mindre betungande försvar,
gått till ytterlighet åt den andra sidan, jemväl hvad skattefrågan
beträffar, har något förmedlingsförslag ej synts kunna komma i fråga
inom Utskottet. Jag hade icke heller väntat, att något afseende skulle
fästas på mitt förmedlingsförslag, utan endast väckt motionen för att
kunna påpeka, i hvilken rigtuing jag ansåg, att förmedlingen borde gå.

Värfvad eller indelt stam är väl hufvudknuten i det förevarande
förslaget. Indelt stam blifver, i synnerhet af värnpligteus vänner, helt
och hållet utdömd. Värfvad stam vågar icke folket taga och icke jag
heller. Jag har, mine herrar, under min 30-åriga verksamhetstid och
genom min nära beröring med den landtbrukande befolkningen icke
kunnat finna, att något missnöje är rådande med det nuvarande förhållandet,
och icke heller att några verkliga klagomål mot den indelta
stammen förefinnas, och jag kan betyga, att jag till och med icke har
hört någon enda jordbrukare eller landtman i det nordliga Sverige, som
ens nämnt eller framstält en önskan att blifva fri från grundskatterna.
Detta påhitt har kommit från södra och mellersta Sverige och naturligtvis
dragit med eu eller annan af våra norrländska representanter.
Jag har i min motion antydt, att jag vill afskrifva rustnings- och

N:o 38.

Förslag till
lag om härordningen.

(Forts.)

N:o 38. 48

Förslag till
lag om härordningen.

(Forts.)

Onsdagen den 16 Maj, e. m.

roteringsbördan och detta är jag med om ännu i dag. Tv i samma
stund, som värnpligten utsträckes, äro äfven 1680 års knektekontrakt
brutna. Man kan icke säga, att det är annat än en utskrifning, om
man ålägger den, som nu är underkastad rustning och rotering, att
åtaga sig en fördubblad värnpligt, så att denne jordbrukares son och
dräng, som behöfves för jordbruket, tages bort till militärisk tjenstgöring.
Det är ett brytande af 1680 års kontrakt, som tillförsäkrade
bonden att, så länge han hade roteringsväsendet qvar, han skulle vara
fri från ytterligare utskrifning för sin son eller dräng, som behöfdes
för jordbruket.

Hvad åter grundskatterna beträffar, kan jag icke annat än på det
högsta beklaga, att frågan om deras afskrifning ens kunnat förekomma,
och att i Första Kammaren någon kunnat komma derhän att göra en
sådan antydan. Jag har under 27 år, i egenskap af styresman för afvittringsverket
i norra delen af riket, ledt skattläggningen, hvarigenom
afvittrats omkring 1,000 mantal. Jag har, på grund af afvittringsstadgans
föreskrift, i förhållande till odlingslägenheter och sedan mantal
blifvit åsatt, tilldelat de afvittrade hemmanen ganska rundligt område
af mark och skog till husbehof och afsalu. Detta har alltid skett
under den förutsättning, att den, som fick denna jord, skulle efter
vissa frihetsår, 20, 30 eller 40, utgöra den med mantalet förenade
tyngd af grundskatter, kronotionde och annat, som vidlåder vanliga
skattehemman. Alltid har man underrättat folket, som på dessa vilkor
tagit området, om de skatter, som ålåge jorden. När nu sådant skett
i hela öfre Norrland under de sista 200 åren, när allt ifrån Gustaf I:s
tid i hela Sverige skett en sådan tilldelning af områden och när slutligen
de, som från uråldriga tider varit odalmän, intagit marken från
det gemensamma området, kan jag icke finna annat, än att desse jordbrukare
fått eu särskild förmån framför andra statens invånare, en
sådan förmån att de derför rättvisligen böra utgöra den med skatten
förenade grundränta och kronotionde, till dess de lösa sig derifrån
genom kapitalisering. På dessa grunder kali jag icke med godt samvete
på något sätt understödja förslaget om grundskatternas afskrifning,
och då det sammanhänger med arméfrågan, blir ju följden, att jag
äfven måste afstyrka det förslaget.

Men jag måste ytterligare tillägga några ord. Huru orättvist det
skulle vara, om man till exempel gäfve efter dessa grundskatter, vill
jag söka framhålla. Det finnes två bröder. Den ene har öfvertagit
hemmanet efter eu köpeskilling, nedsatt i förhållande till hemmanet
åsätta grundräntor. Den andre har gått ut för att söka uppehålla sig
genom eget arbete och fick en liten andel af köpeskillingen, motsvarande
hans andel i hemmanet efter det värde, detta egde, med afräkning
af det, som motsvarade värdet af grundskatterna. Nu kommer
man och vill genom ett penndrag taga bort dessa grundskatter, hvilket
gör, att den, som fick hemmanet för den nedsatta köpeskillingen, tvärt
blifver alldeles skattefri; och så skall man taga ut af den andre brodern,
som ingenting fått af jorden, hans andel i motsvarande skatt.
Detta kan ju omöjligen blifva rätt. Men äfven från en annan synpunkt
kan det icke vara rätt att taga bort grundskatterna. Då man
köper ett hemman, får man det ju för nedsatt köpeskilling i förhål -

Onsdagen den 16 Maj e. m.

49 N:o 38.

lande till grundskatten. Om man då den ena dagen emottager ett
hemman, der köpeskillingen blifvit lägre, till följd af hemmanet åliggande
grundskatter, och vi i morgon dag afskrifva grundskatterna,
skulle köparen med ett drag få igen köpeskillingen, kanske i banko —
kan det vara rätt? Köparen har icke heller lidit något genom grundskatternas
bibehållande, ty köpet är gjordt med vetskap om de onera,
som ålågo hemmanet. Jag har varit med om att afvittra många hemman;
jag tror antalet äf dem uppgår, såsom ofvan blifvit nämndt, till
omkring 1,000 mantal. Många, i synnerhet de nya, hafva numera kommit
i enskildes eller bönders och nybyggares händer, men eu mängd, ända
till hundratal, tillhör sågverks- och andra bolag. Skulle det då vara
rätt af oss att sitta här och efterskänka dessa stora skattebelopp åt
dem? De hafva fått skog icke blott till husbehof utan äfven till afsalu
och skulle kunna sälja hemmanen för kanske 100,000 kronor. Är
det då rätt att taga bort den skatt, som motsvarar köpeskillingen, som
eljest skulle hafva stigit till vida högre belopp, och hvilken skatt staten
uppbär såsom ersättning för att jorden lemnats utan köpeskilling.
Lika gerna kan man då gifva bort alla de till 30 millioner kronor uppskattade
kronoparker och kronomärke!'' i de norra länen. Det blir
samma resultat. Rar man råd till det ena, så kan man äfven hafva
råd till det andra! Jag ber derför herrarne att allvarsamt fästa sig
vid, att det icke går an att göra eftergifter, när man icke har råd,
och när det sker på tredje parts bekostnad, och derför finner jag häri
det giltigaste skäl för afslag på alla dessa förslag.

Jag ber att få yttra några ord med hänsyn till den kännedom,
jag har om de norra orternas indelta armé, och huru jag tror, att det
skulle blifva, om detta föreliggande förslag antoges. Det råder i allmänhet
mellan allmogen och den indelte soldaten i norra orterna eu
ganska stor enighet och tillmötesgående. Jag vet knappt, att, med
undantag af några obetydliga anmärkningar vid syner, dem emellan
förekommit någon misshällighet. Det må också framhållas, att vid
skiften, som verkstälts i sammanhang med afvittringen inom Torneå
kommun, det visserligen icke afsattes soldattorp, emedan numren äro
vakanta till närmare nittonhundratalet; men hemmansegarne hafva åtagit
sig att, då staten påfordrar, genast uppsätta det kompani, som skall underhållas
och äfven gifva jord; och de hafva villigt gjort detta utan att
egentligen anse det vara någon stor tunga, emedan god tillgång på
mark linnes, samt kostar dem föga, och de byggnader, som fordras, äro
icke af särdeles stor betydenhet eller dyrbara. Hvad den södra delen
af länet beträffar, der det afsatts torp, äro dessa torp så rymliga, att
herrarne säkerligen skulle tycka dem vara små hemman, ja så rymliga,
att deras innehafvare godt kunna föda sig och sin familj med afkastningen
från desamma. Visserligen har jag hört, att legan för att få
en soldat, har under några af de föregående åren varit mycket hög,
uppgått ända till 800 a 900 kronor. Men det var också vid en tid, då
det var en stark rörelse, hvad trävaruindustrien beträffar, och då det
fäns stora arbetsförtjenster; möjligen inverkade dervid äfven att de
tänkte, det skulle blifva krig; men i allmänhet tror jag, att legan har
gått till ett eller par hundra kronor, och om torpet har varit bra, har
det gått för ännu bättre pris. Emellertid har jag hört allmogen säga

Första Kammarens Prot. 1883. N:o 38. 4

Förslag till
lag om härordningen.

(Forts.)

N:o 38. 50

Onsdagen den 16 Maj, e. m.

Förslag till
lag om härordningen.

(Forts.)

vid skiften, att de vore villiga afsätta rymliga torp, emedan derigenom
lättare erhölles pålitliga och bra soldater, med hvilka de kunna stå i
godt förhållande. Den föreslagna nya värfvade stammen torde ej kunna
blifva bättre, utan hellre sämre, äu den vi hafva. Den skulle egentligen
bestå af ynglingar från 18 till några och 20 års ålder. Den
skulle undervisas i 12/3 år vid infanteriet och något mera vid specialvapnen.
Denna stam, det måste vara alldeles klart, komme att blifva
af till och med vida sämre beskaffenhet i moraliskt och socialt hänseende,
''än den vi hafva. Den indelte soldaten är fäst vid jorden.
Han har verkligen fäst sig med familjeband. De indelte bestå i allmänhet
af mycket godt ocli oförvitligt folk. Men den stam, som nu
är i fråga, den skulle i sanning blifva eu godtköpsstam, efter hvad det
säges, ehuru jag tror, att den blifver många gånger dyrbarare, än den
vi hafva. Det kan aldrig blifva annat än löst folk och sådana, som
äro ännu mindre ordentliga och bra, än de som hafva tanke på att
fästa sig med familjeband. Denna nya stam skall äfven blifva i socialt
hänseende nästan farlig. Hvad kan den taga sig till efter att uti iy2
år hafva legat uti kaserner, om den också gått derifrån utan att blifva
förderfvad i ena eller andra hänseendet? Den är på bar backe och
nödsakad att fara omkring i landet för att finna sin bergning. Den
indelte deremot vet, att han har ett torp eller hemman, och reder sig,
medan den andre blifver helt och hållet beroende af den tillfälliga
arbetsförtjensten; och den aflöning, som han fått, kan lätt sluddra»
bort, vida lättare än för den indelte. Icke heller stor anledning är
det för antagandet att han återgår till jordbruksarbetet. Det säges,
att den nya stammen skulle få mera utbildning än den gamla. Ja,
väl nog får den det; men hvarför icke låta denna indelta få densamma
större utbildningen? Det finnes ju ingenting som hindrar detta.
Kunna icke äfven de indelte vara l’/2 år i början uti utbildningsskolor?
Såsom General Abelius förslag innehåller, är detta mycket lätt
att afhjelpa.

Med detta stora förslag är stäldt ett annat ganska stort förslag,
som ingen förut i afton berört. Det är den nya bevillningsförordningen.
Hade det nu varit så, att man genom denna föreslagna bevillningsförordning
hade kunnat träffa det rätta, så att inkomstbevillning
kommit att åsättas jordbruksrörelse i förhållande till dess verkliga afkastning,
skulle detta möjligen något hafva utjemnat orättvisan af att
afskrifva grundräntorna. Men så är icke förhållandet. Då, enligt förslaget,
beskattningen på jordbruksrörelsen icke skall upptagas till mera
än ett öre per hundra, och detta efter fastighetsvärde, och icke inkomstbevillning
efter afkastningen åsättas, så är det ju orimligt att
tänka sig någon rättvisa deruti, att hela den svenska jordbrukande befolkningen
icke skall med den gamla och nya inkomstbevillningen tillhopa
skatta mera för framtiden, än hvad som skulle blifva förhållandet,
om detta förslag antoges, ehuru det är möjligt, att med inkomsten
på denna beskattning .den skulle kunna lefva och underhålla sig.
Nej, man träffar icke det rätta på det sätt, som här är föreslaget, och
derför blir det för framtiden, när bevillningen skall utgöras, icke mer
än Vi6 af de 10 millioner, man vill afskrifva, hvaraf vid den ökade
beskattningen den jordbrukande klassen kommer att drabbas.

Öl N:o 38.

Onsdagen den 16 Maj, e. in.

Jag kommer till sist till kostnaderna. Mig förefaller det vara eu
orimligt vigtig sak att söka ställa det så, att debet och kredit gå ihop.
Enligt det föreliggande förslaget har jag åtminstone icke kunnat finna
någon klar kalkyl, huru det skulle utfalla sedan denna vidlyftiga och
kostsamma organisation blifvit genomförd. En talare, Herr Mankell,
som tillika är motionär, har antydt i sin motion att, i stället för den
af regeringen beräknade tillökningen af 4 millioner, tillökningen antagligen
skulle uppgå till 20 millioner kronor. Jag vill särskildt fästa
mig vid hans yttrande i motionen i detta fall, emedan han är sakkunnig
fackman och han i dag framlagt en jemförelse, huru stor förbättring
det nya förslaget skulle medföra i försvarsstyrkan i förhållande
till det gamla. Han har vågat det påståendet, att det nya förslaget
skulle göra styrkan fyra eller fem gånger starkare. Jag tror
dock, att detta är öfverdrifvet. Han har nämnt, att det skulle komma
att kosta ytterligare 20 millioner kronor. Jag vill hellre hålla detta
för troligt än hans förra antagande, men för att icke taga något för
mycket, vill jag beräkna, att det kostar endast tre fjerdedelar deraf
eller 15 millioner kronor i tillökning. Ett sådant förslag kan aldrig
vinna framgång och genomföras, med fördubblande af kadrer och infanteri
och bildande af ny träng o. s. v., utan att man bereder sig på
att det kostar penningar, och så mycket, att vi aldrig kunna på förhand
beräkna hvad det kommer att gå till. Finland, som år 1881
antog en värnpligtslag, säges hafva för tre kasernetablissement fått
betala 11 /.2 million kronor. Huru mycket som i förevarande förslag är
dertill anvisadt, vet jag ej säkert, men jag tror att det uppgår endast
till några hundratusen kronor. Den tillökning i statsutgifterna, som
skulle uppstå genom föreliggande stora förslag, är enligt gjorda beräkningar
följande. Enligt Herr Mankells antagande för landtförsvaret
20 millioner, men af mig beräknadt till endast 15 millioner. Enligt
Utskottets tillägg ungefär 2 millioner. För sjöförsvaret 2 millioner.
För skyddsafgiftens borttagande omkring 700,000 kronor. För blifvande
lindringar i bevillningen approximativt 300,000 kronor. För
rustnings- och roteringsbesvärens samt grundräntornas afskrifvande 10
millioner kronor. Det är dessa 30 millioner, som man således får i
förökad skattetunga. Om nu fråndrages hvad som genom den mer
eller mindre olyckliga stämpelpappersförordningen är ifrågasatt att erhålla,
eller omkring 1,200,000 kronor, bestående af arfsskatt, vexelskatt
och all möjlig annan slags stämpelskatt, om detta, säger jag,
fråndrages jemte den tillökade fastighetsbevillningen, utgörande högst
700,000 kronor, så är det ju i allt fäll icke mer än 2 millioner kronor,
som kunna påräknas såsom tillökning i inkomster. Då återstå likvisst
28 millioner kronor att fylla för att genomföra detta stora förslag
i sin helhet. Jag frågar den ärade Finansministern, hvarifrån dessa
28 millioner kronor skola tagas. Jag tror att det skall blifva ganska
svårt att framlägga en önsklig och någorlunda giltig beräkning i detta
fall. I 1873 års kompromiss-skrifvelse står i en ganska ljus beräkning,
att det aldrig har varit en så lycklig tid för att tänka på afskrifning
af grundskatter och rustnings- och roteringsbördorna; nu är tiden inne,
säges det; man kan beräkna, att jernvägstrafikmedlen komma att ökas
med 200,000 kronor årligen, som kunna användas för detta ändamål,

Förslag till
lag om härordningen.

(Forts.)

N:o 38. 52

Onsdagen den 16 Maj, e. m.

Förslag till
lag om härordningen.

(Forts.)

och vidare att skogarne skola gifva 100,000 kronor i årlig tillökning;
— men hvad skogarne beträffar har det slagit så illa ut, att, då inkomsten
för dem år 1873 upptogs till 700,000 kronor, har inkomsten,
enligt sista berättelsen, icke ökats mer än till 900,000 kronor i stället
för 1,500,000 kronor, som den enligt beräkningen bort uppgå till. Jag
kan verkligen antaga, efter de resor och beräkningar jag gjort i Norrland,
att skogarnes kapital betydligt minskats och att det aldrig i
framtiden kan tagas så mycket från skogarne, som hittills årligen tagits,
utan att det fast hellre måste blifva eu oupphörlig förminskning
i inkomster från det hållet. Hvad jernvägstrafikmedlen beträffar, så
känner jag icke huruvida de skulle kunna användas härför; men jag
tror, att för afskrifning af grundskatterna intet heller från det hållet
kan vara att påräkna, ty det vore bra, om dessa medel gåfve så mycket,
att de räckte till betalning af räntor å jernvägsskulden och dylikt.
Det har vidare uppgifvits, att bidrag skulle kunna erhållas från bränvinsskatten,
från tullafgifter in. m. Men bränvinsskatten är ju i betydligt
fallande. Förhöjning i tullen å öfverflödsvaror är ju stängd
genom handelstraktater, och konsumtionsskatterna kunna ju icke särdeles
ytterligare höjas.

Enligt mitt förmenande och utan att göra något förslag skulle jag
tro att regeringen möjligen skulle kunna hafva större utsigt att lyckas
i sina förslag än nu, om den till en kommande riksdag, så mycket
som möjligt är, stälde sitt förslag så, att det icke blefve mer än
eu större eftergift på ro terings bördan. Ja, jag har ingenting emot,
att eu ersättning gåfves uppgående till och med till 3/4 af hvad hela
roteringsbördan utgör; men att vi finge hafva qvar grundskatterna och
att dessa fortfaraude skulle utgå för dem, som icke ville aflösa dem,
och vidare att det icke stäldes högre fordringar i militäriskt afseende,
än att beväringstiden fördubblades. Vi böra icke tvinga på folket,
som icke för närvarande är villigt att gå in på längre tid, en mera
utsträckt värnpligt, om vi också äro oförhindrade att gå tillväga på
sådant sätt, att vi icke gifva efter en hårsmån af hvad som är rätt.
Vi böra hålla strängt på grundskatterna, ty de höra icke på något
sätt efterskänkas.

Jag slutar nu och ber om ursäkt, att mitt anförande blifvit sä
långt; men den stora frågan har lifligt intresserat äfven mig, och för
framtiden vill jag hafva till protokollet antecknade mina åsigter i saken.
Jag vill icke åtaga mig det dryga ansvar, som följer med detta
förslags antagande, och jag ber att de herrar, som tänka rösta för bifall,
så mycket som möjligt uppträda och låta höra sina åsigter, så må
de sedan bära ansvaret, i fall förslaget antages. Jag yrkar afslag.

Enär ytterligare sexton talare funnos antecknade för deltagande
i förevarande öfverläggning, hemstälde Herr Grefven och Talmannen,
att den fortsatta behandlingen af det under föredragning varande utlåtandet
måtte uppskjutas till morgondagen.

Härtill lemnade Kammaren sitt bifall.

Onsdagen den 16 Maj, e. m. 63 Jj;o 38.

På framställning af Herr Grefven och Talmannen beslöts att på
föredragningslistan för nästa ■ sammanträde skulle uppföras främst de
denna dag första gången bordlagda ärendena och sist det denna dag
andra gången bordlagda utlåtandet.

Kammaren åtskildes kl. 9 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.