1883. Första Kammaren. N:o 15

ProtokollRiksdagens protokoll 1883:15

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1883. Första Kammaren. N:o 15.

Lördagen den 3 Mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 24 sistlidne Februari.

Herr Grefven ock Talmannen tillkännagaf, att Friherre Ericson
anmält sig vara af illamående hindrad att bevista dagens sammanträde.

Upplästes ett insändt läkarebetyg af följande lydelse:

Att ledamoten af Riksdagens Första Kammare Herr Kapten A.
Burenstam är af sjukdom hindrad att under de närmaste dagarne infinna
sig i Första Kammaren, intygar
Stockholm den 2 Mars 1883.

P. J. Wising,

Med. D:r.

Anmäldes och bordlädes Stats-Utskottets utlåtande N:o 20, i anledning
af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående afsöndring af
jord från indragna militieboställena Götala N:is 1 och 2 i Skaraborgs
län samt Lilla Ökna N:o 2 och Båraryd Östergård N:o 2 i Jönköpings
län.

Efter föredragning af Stats-Utskottets under gårdagen bordlagda
memorial N:o 18, med förslag till voteringspropositioner i anledning
af Kamrarnes skiljaktiga beslut i åtskilliga frågor rörande anslagen
under riksstatens Nionde hufvudtitel, godkändes de föreslagna voteringspropositionerna.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
Stats-Utskottets sistlidne dag bordlagda utlåtande N:o 19 och LagUtskottets
samma dag bordlagda utlåtande N:o 13.

Första Kammarens Prof. 1883. N:o 15.

1

N:o 15. 2

Lördagen den 3 Mars.

Förslag till
förordning
ang. förlagsinteckning.

Föredrogs å nyo Lag-Utskottets den 27 och 28 sistlidne Februari
bordlagda utlåtande N:o 11, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående förlagsinteckning och i sammanhang
dermed erforderliga författningar.

På framställning af Herr Grefven och Talmannen beslöts att utlåtandet
skulle företagas punktvis till afgörande, dervid hvarje lagförslag
skulle för sig föredragas i paragrafernas ordningsföljd med
rubrik och ingress sist, samt att, sedan alla lagförslagen blifvit sålunda
genomgångna, Utskottets i utlåtandet gjorda hemställan skulle
förekomma till afgörande.

I enlighet härmed föredrogs nu

Förslaget till förordning angående förlagsinteckning.

1 §■

Grefve Strömfelt: Det är icke för att framställa någon anmärkning
mot den nu föredragna paragrafen som jag_ begärt ordet,
utan endast för att med några ord närmare förklara min ställning till
frågan i allmänhet i det föreliggande förslaget. Under den debatt,
som förlidet år egde rum om förslag till förordning angående förlagsinteckning,
framhöll jag, hurusom hvarje sådan lag, i hvilken saknades
nödigt skydd för förlagsgifvare gent emot en nödstäld eller tilläfventyrs
mindre redlig förlagstagares brådstörta försäljning af den intecknade
komplexen, d. v. s. här panten, hvarvid den förres säkerhet i ett
ögonblick, honom ovetande, tillintetgöres, skulle, huru väl man än eljest
lyckats ordna öfriga förhållanden, lyckats fylla öfriga brister i nu
gällande författningar och förordningar, likväl göra förlagsinteckning,
fortfarande såsom hittills, till en föga användbar säkerhet för industrien.
Att mina åsigter sedan dess icke undergått någon som helst förändring,
det utmärker den reservation jag bifogat Utskottets utlåtande;
tvärt om hafva de vunnit i styrka genom samtal med flere idkare af
skilda arter industri.

Jag erkänner med tacksamhet'' att Herr Justitieministern denna
gång beaktat den vigtiga fråga, som i fjol väcktes, och hvars förbigående
framhölls såsom en brist i det då framlagda förslaget, nemligen
frågan om skydd för förlagsgifvare. Att så skett, framgår dels af
hans yttrande till statsrådsprotokollet, dels af införandet af den 11 §
i nu till pröfning föreliggande förslag. Men jag beklagar, att denna
paragraf icke blifvit tillfyllestgörande; den kan i dess närvarande skick
icke uppfylla med densamma afsedt ändamål. De nödvändiga vilkor,
som fordras för att paragrafens i öfrigt fullt rigtiga bestämmelser skola
varda till gagn, saknas. Dessa vilkor äro tvenne, nemligen det ena
att förlagsgifvare måste på något sätt i lagen vara tillförsäkrad att
antingen erhålla eller sjelf kunna förskaffa sig underrättelse om skedd
öfverlåtelse; det andra att honom skall vara tillmätt någon mindre
tid, under hvilken han kan vidtaga åtgärder för att förhindra köpeskillingens
omedelbara förskingring, honom till förfång, hvilkens

Lördagen den 3 Mars.

3 N:o 15.

säkerhet genom öfverlåtelseakten, cl. v. s. försäljningen, tillintetgöres.
Det torde vara uppenbart, att just för sådana fall, der denna paragraf
behöfver anlitas, för dem är och förblifver han, i saknad af nu påpekade
bestämmelser, utan all kraft och verkan. Ty hvad gagn har
väl en förlagsgifvare deraf, att vid öfverlåtelse hans förlagsfordran är
till betalning förfallen, när han i lagen saknar hvarje stöd att kunna
indrifva den eller hindra medlens förskingrande?

Att jag med dessa åsigter om det nu föreliggande förslagets brist
på fullständighet, fogat en reservation till Utskottets utlåtande för
väl icke förundra någon, men väl måhända att jag uti densamma icke
gjort något yrkande om tillägg till 11 §. Skälet härtill finnes angifvet
i den diskussion, som förlidet år fördes om samma fråga. Flere
ledamöter af denna aktade Kammare, representanter för stor industri,
instämde då i behofvet af lagstiftning för ifrågavarande fall, men yttrade
tillika sin önskan vara, att ett förslag, i hvilket öfriga förhållanden
befunnes nöjaktigt ordnade och öfriga brister i nu gällande
författningar och förordningar på ett tillfredsställande sätt fylda, genast
måtte varda antaget och denna särskilda fråga om förlagsgifvares
skydd lemnas att hvila till dess ett antagligt förslag till dess ordnande
komme att framläggas. Jag har icke något skäl att antaga,
att dessa herrar ledamöters åsigt detta år blifvit förändrad. Lagutskottet
yttrar sig äfven i samma rigtning, då det säger: »Utskottet
är öfvertygadt om, att, derest i framtiden något lämpligt sätt att än
ytterligare betrygga förlagsgifvarens rätt skulle blifva uttänkt och
föreslaget, detsamma ock skall vinna lagstiftande maktens bifall».

Mine Herrar, jag är icke van att draga vexel på framtiden; jag
vet till fullo, huru svårt det är att, sedan en lag nyss blifvit antagen,
vinna rättelse deri eller tillägg dertill. Men i den nyss påpekade
diskussionen liksom i Lag-Utskottets af mig upplästa motivering ligger
likväl ett »löfte», löfte om biträde vid frågans framtida lösning, och
vid detta har jag tryggat mig. Jag måste erkänna, att alla öfriga
brister, utom den af mig framhållna, i nu gällande författningar och
förordningar blifvit i det Kongl. förslaget på ett förtjenstfull! och
tillfredsställande sätt fylda. Om jag då, genom att för närvarande
låta frågan om tillägg "till 11 § eu kort tid hvila, ställer mig den af
denna Kammare i fjol uttryckta önskan till efterrättelse, så hoppas
jag, att jag derigenom skall hafva stärkt och befordrat, icke försvagat
eller aflägsna! lösningen af denna vigtiga fråga, för hvilken jag i fjol
med så mycket lif kämpade. Jag hyser äfven den berättigade förhoppningen,
att när helst ett antagligt förslag till tillägg till 11 §
uti ifrågavarande lag framlägges, Riksdagen och särskild! denna
Kammare då skall med välvilja mottaga och understödja detsamma.

Jag har yttrat dessa ord för att närmare förklara och till protokollet
bevara min ställning till ett för industrien vigtigt lagförslag —
icke för att nu göra något yrkande, motsatt Lag-Utskottets hemställan.

Herr Svanberg: Då jag inom Lag-Utskottet har förenat mig
uti den af Grefve Strömfelt afgifna reservationen, så anser jag mig
skyldig att här yttra några ord för att dermed angifva skälet härtill.
Om man verkligen önskar en framtid för dessa förlagslån och förlags -

Förslag till
förordning
ang. förlagsinteckning.

(Forts.)

]N:o 15. 4

Lördagen den 3 Mars.

Förslag till inteckningar, så är det ju naturligt — så vill det åtminstone synas
förordning mjg — att man bör ställa det så, att långifvaren erhåller om ej fullt
“Inteckning, betryggande, åtminstone så mycken säkerhet som möjligt för sina
(Forts.)'' försträckningar.

Den elfte paragrafen i Kongl. Maj:ts förslag, som nu föreligger,
- är, efter. mitt förmenande, icke tillfredsställande. Den lyder visserligen:
»Ofverlåter någon till annan bruk, grufva, fabrik eller inrättning,
för hvars drifvande förlagsinteckning är beviljad, vare förlagsskudden
emot förlagstagaren genast till betalning förfallen». Men
ofta nog får icke förlagsgifvaren den ringaste vetskap om, när detta
köp eller denna öfverlåtelse försiggått, och detta är kanske oftast
händelsen, då man svekfullt vill dölja det för honom. Jag tror, att
man vid tillämpningen snart skall komma att erfara, att förlagslånen
hvarken få den utsträckning eller den nyttiga verkan, som de otvifvelaktigt
kunde hafva, derest man icke helt snart gör sådana bestämmelser
i denna 11 §, att långifvarens rätt till den pantförskrifna egendomen
något beaktas. Det har inom Utskottet yttrats, att man icke
får anse, att flertalet af dem, som erhålla förlagslån, äro mindre redliga
personer. Det är en sanning. Men på samma gång jag hemställer,
om icke det varit just för att i någon mån söka förebygga
att icke något svek skall kunna ega rum, som man har gifvit denna
11 § dess nuvarande lydelse, anhåller jag få erinra derom, att för
redliga och ordentliga menniskor behöfves det i sanning ej många
lagbestämmelser. Då emellertid '' det Kongl. förslaget ordnar saken i
öfrigt på ett fullt tillfredsställande sätt och afhjelper många fel, som
nu vidlåda dessa förlagsinteckningar •— ty såsom det nu är, är det
i det mest bedröfliga skick, man vet icke hvart man skall vända sig,
hvad som är laga forum o. s. v. — och då jag i likhet med den föregående
talaren hoppas, att man från regeringens sida snart kommer
att erhålla förslag rörande det tillägg, som bör göras till denna oftanämnda
11 §, så har jag, för min del, icke heller något yrkande
att framställa.

Ofverläggningen förklarades härmed slutad, och den föredragna
paragrafen godkändes.

Förslagets öfriga paragrafer, rubrik och ingress.

Godkändes.

Förslaget till förordning angående förändrad lydelse af 17 kap.
7 § Handelsbalken.

Godkändes.

Förslaget till förordning angående förändrad lydelse af 1 § i
förordningen angående särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar
och andra ärenden den 16 Juni 1875.

Godkändes.

Lördagen den 3 Mars.

5 N:0 15.

Förslaget till förordning angående förändrad lydelse af 2 och
5 §§ Konkurslagen den 18 September 1862.

Godkändes.

Utskottets i utlåtandet gjorda hemställan.

Bifölls i livad den ej redan blifvit genom Kammarens föregående
beslut afgjord.

Föredrogos å nyo och biföllos Första Kammarens Tillfälliga Utskotts
den 27 och 28 sistlidne Februari bordlagda utlåtanden:

N:o 2, i anledning af väckt motion angående inskränkande af
rättigheten att sälja vin och maltdrycker; samt

N:o 3, angående aflåtande af underdånig skrifvelse till Kongl.
Maj:t i fråga om anbringande af elektrisk belysning i Kongl. Biblioteket;

och skulle, jemlikt 3 mom. i 63 § Riksdagsordningen, dessa beslut
genom utdrag af protokollet delgifvas Medkammaren.

Föredrogs å nyo och bifölls Banko-Utskottets den 28 sistlidne
Februari och den 2 innevarande Mars. bordlagda utlåtande N:o 3, i
fråga om användande af Riksbankens vinst för år 1882, m. m.

Föredrogs å nyo Lag-Utskottets den 28 nästlidne Februari och Förordningsden
2 innevarande Mars bordlagda utlåtande N:o 12, i anledning af ?ng''

Kongl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående till- Uaf pastor
sättning af pastor primarius i Stockholm. primarius i

Stockholm.

På framställning af Herr Grefven och Talmannen beslöts att utlåtandet
skulle företagas punktvis till afgörande sålunda, att lagförslagets
paragrafer skulle hvar för sig i ordningsföljd först föredragas,
och att derefter skulle förekomma förslagets rubrik och ingress
samt sist Utskottets i utlåtandet gjorda hemställan.

I öfverensstämmelse härmed föredrogs förslagets

§ 1-

Herr Bergström: Herr Grefve och Talman! Jag vill icke fördölja,
att jag finner det föredragningssätt, som Kammaren nu antagit,
vara föga lämpligt. Emellertid skall jag i frågans nuvarande skede
inskränka mig till att yrka bifall till Lag-Utskottets hemställan, -att
Riksdagen måtte afslå Kongl. Maj:ts proposition och således jemväl
förkasta den nu föredragna första paragrafen. Och förbehåller jag
mig att, sedan de talare, hvilka ämna söka vederlägga de af Lagutskottet
för dess hemställan anförda skäl, yttrat sig, få dem bemöta.

N:o 15. 6

Förordningsförslag
ang.
tillsättning
af pastor
primarius i
Stockholm.
(Forts.)

Lördagen den B Mars.

Friherre af Ugglas: Det förefaller mig, såsom om Lag-Utskottets
utredning rörande denna Kongl. Maj ds proposition vore något ensidig.
Utskottet har nemligen på ett mycket förtjenstfull sätt och med mycken
omhugsan sökt att framleta alla möjliga betänkligheter, som kunna
framhållas mot denna Kong!, proposition; och huru lätt är det icke
att få reda på betänkligheter, när det är fråga om att förändra sekelgamla
förhållanden. De olägenheter deremot, som förefinnas i de nuvarande
förhållandena, har Utskottet vidrört med särdeles len hand;
och man får gerna det intryck af Utskottets betänkande, att Utskottet
ansett allt vara väl bestäldt för närvarande och någon förändring^ i
detta afseende icke erforderlig. Då jag emellertid icke kan för mig
fördölja, att ganska stora olägenheter äro förknippade med de nuvarande
förhållandena, och då jag funnit åtminstone i någon mån en
förbättring i dessa förhållanden vara föreslagen i Kongl. Maj:ts proposition,
så har jag ansett denna proposition vara förtjent af Riksdagens
uppmärksamhet, så mycket mer som jag anser densamma vara
ett steg i den rätta rigtningen, nemligen att så småningom söka att
åt Stockholm bereda en fullt sjelfständig och af alla andra oberoende
kyrklig öfverstyrelse. Detta har för mig utgjort ett hufvudsakligt
skäl, hvarföre jag för min del önskar framgång åt den Kongl. propositionen.

Jag har nämnt, att ganska stora olägenheter vidlåda de nuvarande
förhållandena; och i det afseende! har jag understöd från snart
sagdt alla, som i denna fråga yttrat sig, med undantag af Lag-Utskottet.
Den olägenhet, som i främsta rummet framstäf sig för mig, är
den, att till följd af den efter inin uppfattning Storkyrkoförsamlingen
i närvarande stund meddelade, fullkomligt obegränsade och oinskränkta
presentationsrätt till kyrkoherde i församlingen, det icke finnes någon
garanti för att de personer, på hvilka församlingens val faller, besitta
de egenskaper, som erfordras hos en kraftfull och lämplig chef för en
stor och omfattande kyrkostyrelse. Jag skall söka visa, att så är för
närvarande förhållandet. Lag-Utskottet har ju sjelft i detta afseende
lemnat Kammaren det allra bästa material. Jag skall icke fästa mig
vid de ursprungliga privilegierna af år 1436, utan genast öfvergå till
de nu gällande privilegierna, eller Drottning Kristinas privilegier 1636.
Dessa innehålla tydligt och bestämdt att det är staden — d. v. s. storkyrkoförsamlingen
— förunnadt att med »Biskopens jaa och samtycko
några qvalificerade personer welja och Oss dehm med stadzens och
Biskopenz Breeff presentera, af hwilkom vvi sedan een utkeesa och till
Kiörkioherde confirmera weela».

Nu har Lag-Utskottet särskildt mycket fäst sig vid ordet »kvalificerad».
Men då det från den tiden eller år 1636 icke finnes något
bestämdt uttaladt derom, att Storkyrkoförsamlingens kyrkoherdebefattning
vore förenad med ordförandeskapet i konsistorium — den enda
handling Lag-Utskottet i det afseende åberopat är brefvet af 1649,
hvilket är hela 13 år senare än dessa privilegier —• så synes det
uppenbart, att med ordet kvalificerad^ i 1636 års privilegier icke
kunnat menas annat, än att personen skulle vara kvalificerad till den
kyrkoherdebefattning, som det vore fråga om att tillsätta. Under
tidens lopp har, så vidt jag kan finna, äfven denna församlingens af

7 N;o 15.

pnmanus i
Stockholm.
(Forts.)

Lördagen den 3 Mars.

ordförandeskapet i konsistorium oberoende valfrihet blifvit erkänd Det ^-ordni^
skedde nemligen genom den citerade resolutionen af den 1 Mars 1743, tillsäUning
då församlingen erhöll rättighet att fortfarande ta tillämpa interims- aj pastor
valordningen af år 1730. Emellertid dröjde det icke länge derefter,
innan man sökte och äfven lyckades fa till stånd en inskränkning i
denna församlingens sålunda efter min uppfattning genom privilegier
tillförsäkrade oinskränkta rätt. Det skedde genom det citerade breivet
af den 3 Maj 1743. Församlingen hade då presenterat nagra personer,
hvilka af dåvarande vederbörande icke ansågos lämpliga. Valet
kasserades och församlingen fick till svar en föreskrift att med eu
sådan presentation hålla sig inom vissa uppgifna kategorier, ur hvilka
det skulle vara lämpligt att välja ordförande i konsistorium. ..Det ar
detta bref af den 3 Maj 1743, som sedermera ansetts vara tillämpligt
vid kallelse till kyrkoherde i Storkyrkoförsamlingen. Det^ har delgitvits
församlingen vid alla tillfällen, da sådan kallelse ifragakommit;
och man har med rätt eller orätt ansett, att detta bref fortfarande
eger en" viss tillämplighet i men redan Lag-Utskottets betänkande antyder
dock att detta bref genom särskilda resolutioner sedermera blifvit
annulleradt, och jag är i tillfälle att särskildt upplysa om ninehållet
af den sista bland dessa resolutioner eller Kongl. brefvet åt ar
1842. Konsistorium i Stockholm hade nemligen med tillämpning åt
1743 års bref ansett en person icke vara kompetent till denna befattning.
På besvär af honom förklarade Kongl. Maj:t genom nyssnämnda
den 2 Juli 1842 gifna nådiga bref »1743 års bref, såsom med
afseende på ett särskildt fall utfårdadt, icke utgöra något allmänt
stadgande». Härigenom måste väl föreskrifterna i .1743 ars bref anses
annullerade. Så uppfattas äfven saken för närvarande i Stockholms
stads konsistorium; ty när denna fråga var föremal för konsistorii
öfverläggning vid sista kallelsen till kyrkoherde i fetorkyrkolörsamlingen,
förklarade konsistorium, dock efter votering, att detta bref
icke för närvarande kunde anses tillämpligt. År min uppfattning sålunda
rigtig, att de föreskrifter, som en gång blifvit gitna för att in-,
skränka församlingens valrätt, för att betrygga, ett. lämpligt val åt
ordförande i konsistorium, icke längre finnas vid^ gällande kraft, sa
återstår icke något annat än att återgå till 1636 ars privilegiers alldeles
klara och oförtydbara föreskrifter. Der är församlingen enligt
min uppfattning icke inskränkt till annat än att tillse, att den Person,
som utses, är qvalificerad till befattningen såsom kyrkoherde.
Visserligen heter det der »efter biskopens ja och samtycke». Det var
ett vanligt uttryckssätt efter den tidens åsigter; men jag betviflar att
med dessa ord åsyftades att gifva biskopen ett absolut veto gent emot
församlingen, så att han skulle kunna förklara en af församlingen utsedd,
till kyrkoherde fullt qvalificerad person inkompetent. Dermed
kan enligt min uppfattning icke förstås något annat, än hvad jag äfven
anser vara fullkomligt i sin ordning, eller att biskopens yttrande
skulle infordras och att naturligtvis dervid borde fästas det afseende,
som det kunde anses förtjena. Jag tror sålunda att det icke förvara
tvifvel underkastadt, att församlingens valfrihet i afseende a kyrkoherdebeställningen
är så godt som oinskränkt; och hvad finnes det da
för trygghet, att man skall få till en helt annan befattning den mest

Jf:o 15. 8

(Forts.)

lördagen den 3 Mars.

/tTatZ:!ä™plig: PerSOnen'' J^frlwen antyder Lag-Utskottet en utväg, nemtilisättning
ett ytterligare bref i öfverensstämmelse med det af

af pastor ''^o inskränka denna frihet. Och i det utlåtande rörande denna

primarius i truga, som åt erkebiskopen afgifvits, föreslås likaledes något sådant.
Stockholm Men för min del tror jag icke numera att eu inskränkning i en så
dyrbar rättighet som denna församlingens valfrihet gerna kan på allvar
komma i fråga. 1

Ln annan olägenhet af nuvarande förhållanden är den, att deri
Iiggei en stor orättvisa mot Stockholms öfriga presterskap. I olikhet
mot hvad som egen rum inom alla stift, egen nemligen detta presterskap
icke en enda röst vid valet af den person, som skall vara dess
högste chef. _ Såsom synes af Lag-Utskottets betänkande har också
denna orättvisa gjort sig känbar för Stockholms presterskap, i det de
ingått till Kongl. Maj:t med begäran att en sådan rättighet måtte
blifva dem förunnad.

Vidare anser jag att de nuvarande förhållandena innefatta

Tartan r\4- ^ 1 ~ * i • -r i

en

orättvisa mot Stockholms öfriga församlingar. Hvarför skall numera
btorkyrkoforsamlingen uteslutande hafva rättighet att, så att säga,
M a txl1 c\etfot s.tadens öfriga, församlingar, då dessa numera kunna
anses vara fullkomligt jemnbördiga med Storkyrkoförsamlingen?

,, ... sålunda betraktar dessa olägenheter, nemligen dels den

u lkomliga bristen pa garanti att få den lämpligaste och dugligaste
personen till ordförande i konsistorium, och dels orättvisan mot hufvudstadens
öfriga församlingar och mot stadens presterskap, synes mig
a It detta innefatta verkliga olägenheter, som äro värda att beaktas,
och om möjligt afhjelpas; och det enda skälet emot eu förändring,
som blifvit framhållet, ar att några olägenheter af nuvarande förhållanden
hittills icke försports. Men detta är ett svagt skäl, ty erkänner
man olagenheterna är det väl skäl att afhjelpa dem på förhand,
innan de visat sig allt för starkt träda i dagen.

Nu har Lag-Utskottet visserligen framhållit ett ekonomiskt skäl,
nemligen fragan om kronotiondeanslaget på 250 tunnor spanmål, som
ar btorkyrkotorsamlmgens kyrkoherde tillförsäkradt. I det afseendet
tt! i nr 3? mycket svårt att afgöra hvem som har rätt — Lagutskottet
eller Kongl. Maj:t och Kammarkollegium. För min del får
jag dock saga att jag tryggar mig till den utredning, som af Kammarkollegium
blifvit verkstad, i synnerhet som Lag-Utskottet icke
lyckats framföra något skäl, som förringar värdet af samma utredning.

Det enda nya, som Lag-Utskottet i detta afseende framlagt, är
ett bref af ar 1694 rörande detta anslags beviljande till en pastor,
-,0, ^ . ei/ ~,en ^ser man detta bref med uppmärksamhet, så är
det åtminstone för mig, temligen klart, att dessa 250 tunnor spanmål
just aisago att ersätta honom hans besvär af »presidiiförandet i Stockholms
städs konsistorium» eller alldeles samma skäl, som talat för anslaget
till Emporagrius; och eu sådan uppfattning är också öfverensstämmande^
med den, som åtminstone hittills af alla, äfven af församlingen
erkants. Da nemligen, jag tror det var år 1871, fråga uppstod
om legering af presterskapets löner här i hufvudstaden — det var

lördagen den 3 Mars.

9 N:o 15.

kyrkomötet, som framkom med det förslaget - så yttrade sig derom Förordning»
törst och främst Kammarkollegium. ° förslag ang

Kollegium, hvars utlåtande jag har sett, gjorde sig den mödan tillsättnin9
att tor hvarje församling uppräkna de kronotiondeanslag, som af för- åfpastor.
sam ingen åt ålder åtnjutits, och rörande ifrågavarande kronotionde- Stockholm
anslag redogor kollegium noga för tillkomsten af detsamma och för- (Forts.)
klarar såsom sin åsigt, att detsamma icke bör ingå i regleringen af
presterskapets löner. _ Då sedermera denna fråga kom till löneregleringsnamnden,
till hvilken uppgift lemnades äfven rörande detta anslag,
sa förklarade nämnden »samma anslag icke utgöra föremål för
någon nämndens behandling».

Nämnden uppgjorde också löneregleringsförslaget alldeles oberoende
åt detta tillskott, och mot detta förslag framstälde församlingen
icke någon anmärkning. Förslaget blef också af Kongl. Maj:t faststaldt.
Nu h.ar jag hört den frågan göras: huru kom det sig då att
Klara församling, hvars pastor är vice ordförande i konsistorium, fick
behålla sitt kronotiondeanslag? Förhållandet der var dock helt annat.

Anslaget till Klara församling lemnades år 1617, icke till kyrkoherden,
utan till Klara församling, och det anslaget togs in såsom tillgång
vid löneregleringen för Klara församling och fick ingå i pastors
ion. Jag yagar sålunda tro, att Kammarkollegium har uti sin utredW
alldeles fullkomligt rätt, ock det må förlåtas mig, om iag i en
fråga sådan som denna vågar trygga mig till Kammarkollegium Det
kali hända att, pa siitt Lag-Utskottet antydt, det härom kan blifva
process Man kan processa om hvad man vill, men hvem som i det
fallet skulle blifva kärande, det är mig svårt att fatta, emedan anslaget
aldrig ar gifvet till församlingen, utan till kyrkoherden. Visserligen
kan man säga, att församlingen har fördel af att kyrkoherden
bär högre lön, men då församlingen, oberoende af detta anslag har
or kyrkoherden faststält ganska tillräcklig sådan, tror jag icke, att
orsamlingen med något hopp om framgång kan göra anspråk härom.

Emellertid ar det eu fråga, som står i vida fältet. Det går icke
fort, om det bhr rättegång; och skola vi vänta på regleringen af de
kyrkliga forhallandena har i Stockholm, till dess sådana frågor blifvit
a priori afgjorda, fa vi allt vänta mycket länge.

o an(lra skälet, som Utskottet framhållit, och som kan vara af

någon betydelse, är att Storkyrkoförsamlingen sjelf uttryckt eu önskan,
att ett sadant förs ag icke skulle komma i fråga. Jag erkänner villigLatt
detta skal kan ega någon betydelse, och jag går till och med
JaP lJ1jllSar de skål, som af församlingen åberopades, då
detta betänkande afgafs. Men, mine Herrar, låtom oss dock se litet
närmare pa dessa skäl.

Det förnämsta torde hafva varit att församlingen fruktade, att
genom denna åtgärd skulle med tillsättandet af kyrkoherdebefattningen
i storkyrkoförsamlingen komma att dröja till en obegränsad framgå,
Detta skal ar numera helt och hållet förfallet, ty om Riksdagen
skulle antaga detta förslag, så komme, då vi ju hafva kyrkomöte i
rost, med tillsättningen af denna befattning icke att dröja mer än
kanske nagra manader längre än eljest.

Ett annat skäl var, att ingen utredning blifvit gjord rörande

H:o 15. 10

För ordning sjörslag
ang.
tillsättning
af pastor
primarius i
StocJcholm.
(Forts.)

Lördagen den 3 Mars.

detta nyssnämnda kronotiondeanslag å 250 tunnor i det syfte att fa
utrönt, huruvida kyrkoherden åtnjutit detta kronotiondeanslag innan
1687 års Rättegångsordinantie, det vill säga innan han blef sjelfskrifven
ordförande i konsistorium. Denna utredning bär nu lemnats; ty
det är visadt, att han icke annat än personligen åtnjutit detta anslag
förr än år 1694, således efter 1687.

Det tredje skälet, som Utskottet framhållit, är att det föreslagna
valsättet icke innebure något inrymmande af behörigt inflytande åt
lekmannaelementet, ehuru kyrkomötet begärt ett sadant. Jag vill erkänna,
att jag med nöje skulle se i fall lekmannaelementet blefve mrymdt
vid ett sådant tillfälle; men jag kan icke föreställa mig, att
det kan vara skäl, om icke några andra finnas, att nu afsla den
Kong!, propositionen, derför att i Stockholm icke sådant inrymmande
eger° rum, då ett dylikt inrymmande icke eger rum i öfngt. Skulle
ett förslag om lekmännens deltagande i biskopsvalen komma till stånd,
så är det ju en enkel sak att i sammanhang dermed lemna lekmännen
inflytande äfven på valet af pastor primarius i Stockholm.

Slutligen har Utskottet bär yttrat, att förevarande förslag icke
innebure några garantier derför, att bland de å förslaget uppförde alltid
må finnas någon, som egnar sig att till pastor primarius varda
utnämnd, hvaremot, enligt gällande bestämmelser, Storkyrkoförsam ingen
eger att på förslag uppföra kompetente prestman från hela riket.
Att börja med vill jag icke bestrida, att församlingen eger uppföra
kompetente prestman från hela riket; men jag tror icke, att någon
föreskrift finnes derom, att församlingen skall uppföra till ordförande
i konsistorium kompetente prestman. Således tror jag, att Utskottet,
har orätt derutinnan. Vidare hemställer jag, huruvida det icke ma
kunna anses innebära större garanti för ett godt val, i tall valet iar
ske mellan så pass många pastorer som i Stockholm, da man borde
kunna påräkna, att dessa pastorer äro sådana personer, att bland dem
en lämplig ordförande i konsistorium kunde erhållas.

Hade icke hela denna fråga blifvit väckt, så vill jag erkänna, att
hvad hittills inträffat visserligen icke påkallat någon förändring, btorkyrkoförsamlingen
har i allmänhet och, så vidt jag vet, oftast med
mycken urskilning och mycket bra utöfvat den kallelsefrihet, som den
har, och några olägenheter deraf hafva väl icke uppkommit; men da
frågan en gång blifvit väckt och man efter min uppfattning omöjligen
kan förneka, att de nuvarande förhållandena vidlådas af stora^ principiella
olägenheter, att de medföra verklig och kanske icke sa litet
känbar orättvisa för Stockholms öfriga presterskap, kan jag icke
finna något skäl att motsätta mig eu rättelse i de nuvarande torhallandena.
_ o o

Det finnes, på sätt reservanterna erinrat, två sätt att gå till väga.
Det ena sättet är det, som i erkebiskopens utlåtande blifvit föreslaget,
nemligen att Kongl. Maj:t skulle meddela föreskrifter, inskränkande
församlingens valfrihet, för att betrygga möjligheten att erhålla en
lämplig ordförande i konsistorium. För min del skulle jag vilja afråda
ett sådant förslag. Jag tror icke det vore lyckligt. .

Det andra sättet är att gå på den väg, Ivongl. Maj:t föreslagit,

Lördagen den -3 Mars.

ll N:o 15.

ocli för min''del kan jag icke finna några olägenheter deraf; och ber
jag sålunda att få ansluta mig till detta Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Statsrådet Hammarskjöld: Till hvad den siste ärade talaren
yttrat har jag ganska litet att tillägga.

Den fråga, som nu utgör föremål för Kammarens behandling, är
icke särdeles stor. Efter min uppfattning kommer hvarken statens
eller kyrkans angelägenheter att på något synnerligen svårt sätt lida,
hvilket beslut som Kammaren än må fatta i densamma. Men oaktadt
frågan således, såvidt jag kunnat finna, icke är af någon genomgripande
betydelse, har jag likväl trott mig böra tillstyrka att proposition
om förändring i den nuvarande ordningen för tillsättande af pastor
primarms borde göras. Första tanken härpå väcktes derigenom att
det uppstod två strax på hvarandra följande ledigheter af pastor
primarii-befattningen. Man kom då att undersöka, huru nu tillgår
vid dess tillsättande. Man kunde då ej undgå att finna, att den nuvarande
ordningen visserligen för ett par hundra år sedan kunde hafva
ganska göda skäl för sig, när Storkyrkoförsamlingen utgjorde den
väsentligaste delen af Stockholms stad, men att den numera måste anses
vara en anomali. Med all aktning för Storkyrkoförsamlingen har
det icke varit mig möjligt anse, att den skulle i betydenhet eller med
afseende på invånarnes intelligens stå framför Stockholms öfriga
församlingar. Men under sådana förhållanden kan jag icke finna något
skäl, hvarför denna församling skall hafva ett privilegium på att tillsätta
den person, som, om icke rättsligen, dock faktiskt är den verklige
chefen för Stockholms stads presterskap. Man känner vidare till,
huru nu för tiden prestval ofta gifva anledning till agitationer. Det
ligger _ icke utom möjlighetens gränser att sådana kunna förekomma
äfven inom Storkyrkoförsamlingen. Kan det vara rätt af en regering
att, då man af erfarenhet känner verkningarne af sådana agitationer
på många andra ställen, blunda för att sådana kunna inträffa vid ett
val, som skall gifva Stockholms stads presterskap dess chef? Dessa
förhållanden hafva gjort att regeringen trott sig böra framlägga till
Riksdagens pröfning det nu föredragna förslaget. Nu har det sagts,
att man ju icke har skäl att klaga öfver det sätt, hvarpå Storkyrkoförsamlingen
hittills utöfvat sin valrätt. Intet yttrande af regeringen
föreligger heller, som uttalar ett sådant missnöje. Men hvad är det
Stockholms Storkyrkoförsamling vid val af pastor primarius skall göra?
Den skall främst välja sig en kyrkoherde. — Är det gifvet, att hvar
och en prest, som är en lämplig kyrkoherde, derför också är en lämplig
ordförande i ett konsistorium? Ingen lärer kunna påstå något
sådant. När nu Storkyrkoförsamlingen väljer sig en själasörjare, kan
jag icke på något sätt förvåna mig, om den har sin uppmärksamhet
rigtad på att få en prestman med de egenskaper, som erfordras för
en god kyrkoherde men ganska litet tänker på att få en prestman
med de egenskaper, som göra honom till lämplig ordförande i konsistorium.
En själasörjares egenskaper måste ligga församlingen närmast
om hjertat; det vore underligt och onaturligt, om annorlunda skedde.
Man kan derför på intet sätt bryta stafven öfver Storkyrkoförsamlingen,
om den vid ett val stälde upp 3 till kyrkoherdar synnerligen lämpliga

Förordningsförslag
ang.
tillsättning
af pastor
primarius i
Stockholm.

>:o 15. 12

Lördagen den 3 Mars.

Förordningsförslag
ang.
tillsättning
af pastor
primarius i
Stockholm.

(Forts.)

personer, af hvilka likväl icke någon innehade de egenskaper, som
gjorde honom lämplig till pastor primarius. Nu säger man visserligen,
att detsamma kan inträffa i stadens samtliga 9 församlingar, så att
ingen af de 9 kyrkoherdarne hade de för en ordförande i konsistorium
erforderliga egenskaper; och Lag-Utskottet har äfven antydt något sådant
i sitt betänkande. Men det är temligen klart, att sannolikheten
för att bland de 9 skall finnas en till ordförande i konsistorium lämplig
man är bra mycket större än att bland de tre, af Storkyrkoförsamlingen
å förslag uppförda, en dylik skall finnas. Kyrkoherdebeställningarne
i flere af Stockholms församlingar tillsättas, såsom bekant, i
regal väg. Alla de hufvudstadens församlingar, hvartill förslag upprättas,
tillhöra första klassen, hvarför kunskaper och lärdomsmeriter
hafva stor betydelse vid deras besättande med kyrkoherdar. Derför
är det all anledning att antaga, det åtminstone en stor del af Stockholms
stads kyrkoherdar skola vara män med ganska god bildning, och
det vore högst märkvärdigt, om bland desse ingen både de egenskaper,
som gjorde honom lämplig till ordförande i ett konsistorium sådant
som Stockholms. — Derjemte vill jag fästa uppmärksamheten på ännu
en annan sak. När Storkyrkoförsamlingen väljer sin kyrkoherde, kan
församlingen sätta upp på förslaget tre personer, af hvilka ingendera
förut haft någon verksamhet i Stockholm, ingendera deltagit i några
konsistoriigöromål. En med såväl stockholmsförhållanden som konsistoriigöromål
helt och hållet främmande person och som derjemte,
ehuru han är lämplig kyrkoherde, likväl möjligen saknar särskild ordförandebegåfning,
kan således blifva ordförande i konsistorium och chef
för Stockholms städs presterskap. Deremot håfva de kyrkoherdar, som
redan en tid verkat inom Stockholm och varit medlemmar af konsistorium,
åtminstone de fördelarne, att de känna till de förhållanden,
i hvilka de skola verka och äro vana vid göromålen inom det konsistorium,
hvars förhandlingar de skola leda.

Af dessa skäl har jag aldrig varit tveksam om att icke det af
Kongl. Maj:t framlagda förslaget innebär en verklig förbättring.

I afseende på den ekonomiska invändning, som mot förslaget blifva
framhållen, ber jag få instämma med den föregående talaren. Jag
må tillägga, att det är mig alldeles omöjligt att inse, huruledes någon
process i afseende på ifrågavarande kronotiondeanslag skulle kunna
med något slags rimlighet komma i fråga. Konung och Riksdag hafva
gifvit bestämmelser om lönereglering i rikets pastorat, äfven i hufvudstadens,
och faststält de grunder, efter hvilka en sådan reglering skall
ske. Konung och Riksdag hafva sagt hvilka former dervid skola iakttagas
och lagt det slutliga afgörandet i Kongl. Maj:ts hand. I enlighet
med de faststälda formerna har lönereglering skett i Storkyrkoförsamlingen;
och vid denna reglering har från intet håll påståtts,
att nu ifrågavarande anslag skulle vara fäst vid kyrkoherdebeställningen.
Icke ens församlingen sjelf har dristat framkomma med sådant
påstående. Kammarkollegium har deremot uttalat, att detta anslag
icke hört till kyrkoherdebeställningen utan till pastor primariibefattningen.
I öfverensstämmelse med den utredning, som sålunda skett,
har Kongl. Maj:t år 1875 gifvit en resolution angående pastors i Storkyrkoförsamlingen
löneförmåner, hvilken resolution icke upptager något

Lördagen den 3 Mars. 13

om detta krono tiondean slag; och då är det mig omöjligt att inse annat
an att det är 1 laga ordning och orubbligt bestämdt att pastor i Storkyrkoförsamlingen,
såsom sådan, icke har någon rätt till det anslag,
hvarom nu är fråga.

&er man pa Storkyrkoförsamlingens rätt och intresse, kan jag väl
förstå, att en medlem af församlingen kan tycka det vara hederligt
och präktigt-, att dess kyrkoherde skall vara sjelfskrifven pastor primarius;
men^att församlingen för sin själavård eller sina angelägenheter
har någon nytta af att just dess kyrkoherde skall vara ordförande
i konsistorium, kan jag icke förstå. Under sådana förhällanden
synes det mig att i valet mellan två vägar, — och att något bör
göras, erkännes så godt som af alla, — att i valet mellan det af
regeringen framlagda förslaget och förslaget att inskränka församlingens
valrätt, regeringen bättre tillvaratagit församlingens intresse,
bättre försvarat församlingens sanna väl, än de, som vilja att församlingen
för den tomma äran att hafva sin kyrkoherde till sjelfskrifven
pastor primarius skall förlora en del af den rätt, den nu har, att kalla
de personer till kyrkoherdar, som, behöriga till den befattningen, synas
församlingen bäst egnade att varda dess andliga angelägenheter.

Herr Bergström: Den förste ärade talaren började sitt anförande
med framkastandet af den tillvitelsen mot Lag-Utskottet, att det ensidigt
behandlat förevarande fråga och omtalade vidare hvad intryck
Utskottets utlåtande gjort på honom. Han erkände likväl, att LagUtskottet
gjort sig besvär för att åstadkomma all möjlig utredning i
ämnet, och då förefaller det mig såsom en sjelfmotsägelse att påstå,
det Utskottet dock skulle gjort sig skyldigt till ensidighet. Det är
pa., grund deraf som jag tillbakavisar denna tillvitelse. Hvad intryck
1 öfrigt Lag-Utskottets betänkande gjort på talaren är mig likgiltigt.
Intryck och stämningar falla inom lyrikens område. Men vi äro här
icke lyrici, utan praktiske män, som pa objektiva skäl och grunder
fatta beslut i förekommande frågor.

Den ärade talaren lade synnerligen stor vigt derpå, att föreningen
emellan befaftningen såsom kyrkoherde i Storkyrkoförsamlingen och
presesbefattningen i konsistorium är åstadkommen först genom förordningen
af ar 1687, men att deremot Drottning Kristinas privilegier
lör Stockholms stad, som tillerkänna församlingen rätt att med biskopens
ja och samtycke välja och Kongl. Majrt presentera några qvalihcerade
personer, af indika Kongl. Maj:t sedan vill en till kyrkoherde
»utkeesa» eller utkora, blifvit utfärdade redan den 10 Mars 1636; hvaraf
skulle följa, att den erforderliga qvalifikationen afsåge endast kyrkoherdebeställningen,
men icke tillika befattningen såsom preses i konsistorium.

Detta har ett sken af giltighet; men redan erkebiskopen har i
sitt utlåtande fäst uppmärksamheten på, att denna förening mellan
kyrkoherdebefattningen i Storkyrkan och presesbefattningen i konsistorium
är af äldre datum, och att 1687 års författning endast stadfäster
en. äldre praxis. Detta bekräftas ock af historien. Såsom Kammaren
känner, var det under 12:te och 13:de århundradena, som domkapitlen
ordnades i Sverige. Huru gammalt stadskonsistorium i Stock -

N:o 15.

Förordningsförslag
ang.
tillsättning
af pastor
primarius i
Stockholm.
(Forts.)

N:0 15. 14 Lördagen den 3 Mars.

Förordnings- bolin är, känner man ej med visshet, men man vet att det fans. till
förslag ang. vjj en viss gifven tidpunkt, som ligger mycket längre tillbaka i tiden
tillsättning omförmäföa privilegier; och pastors i Storkyrkan rätt att presidera
primarius i i konsistorium är lika gammal som konsistorii-inrättningen i Stockholm.
Stockholm.'' Detta vill jag bevisa med åtskilliga historiska uppgifter och skall da
(Forts.) först gå till det bekanta arbetet af Elers, »Stockholm». Han åberopar
ur Dijkmanns kyrkohandlingar en notarii-publici-skrift af år 1442, således
nära tvåhundra år äldre än Drottning Kristinas privilegier.
Denna skrift af år 1442 omtalar att »proconsules i Stockholm»,d. v. s.
borgmästarne, hade inställ sig »in consistorio oppidi Stockholmiensis».
Vidare visa Upsala domkapitels handlingar att ar 1593, således långt
före 1636, utgjordes »consistorium holmiense» af pastor primarius vid
Storkyrkan, jemte församlingarnes kyrkoherdar och »rector schola!».
Rector schola! var vid denna tid Magister Olaus Petri Medelpadius,
och han var under pastor i Storkyrkan medlem i konsistorium, med
nästa rummet efter preses. Det kan ej antagas att Drottning Kristina
icke hade sig mycket väl bekant att kyrkoherden i Storkyrkan tillika
var preses i konsistorium; hvarföre ock det åt henne uppstälda vilkor
för utöfningen af församlingens valrätt, att nemligen den skulle hålla
sio- till »qvalificerade personer», måste afse personer, qvalificerade icke
blott till kyrkoherdebefattningen, utan äfven till presesbefaltningen
i konsistorium. Emot giltigheten af denna slutledning torde icke rimligen
något kunna invändas. Således, äfven om 1743 års bref icke
funnits, anser jag det af privilegierna vara klart, att erkebiskop^!,
med hvars ja och samtycke presentation skall ske, har vetorätt, om församlingen
skulle så glömma sin pligt att den uppförde på förslaget
personer, som icke vore qvalificerade. Jag kan nemligen icke i likhet
med den förste talaren fatta detta erkebiskop ens »ja och samtycke»
som eu betydelselös fras, ty man skulle då också kunna reducera stadgandet
i grundlagen att ändring i kyrkolag icke får. ske utan kyrkomötes
samtycke till en fras. Detta stadgande maste innebära ett veto.
Vidare anser jag privilegierna innebära, att Kongl. Maj:t, äfven om
icke 1743 års ‘bref funnits till, kan rata dem, som icke ega qvalifikationer
jemväl till presesbefattningen.

Den förste talaren åberopade ett Kongl. bref af 1842 och förmenade,
att derigenom 1743 års bref skulle blifvhptill all kraft och
verkan upphäfdt — men saken förhåller sig icke så. Kongl. Maj:ts
.förklarande i åberopade 1842 års bref går derpå ut, att 1743 års bref
icke innehölle något allmänt stadgande. Detta förklarande är fullt
rigtigt och näppeligen lärer någon vilja påstå motsatsen. 1743 års
bref innehåller nemligen endast ett beslut, meddeladt i särskild^ mai.
Församlingen hade vid ett nämnda år hållet val icke iakttagit ..sin
pligt att i öfverensstämmelse med 1636 års privilegier endast välja
qvalificerade personer. Derom förständigade Kongl. Maj:t i 1743 års
bref församlingen, föreskref nytt val och gaf församlingen en anvisning
i fråga om hvad med qvalificerade personer rätteligen. förstodes. Betydelsen
af detta bref, såsom innefattande eu tolkning af 1636 ars
privilegier, qvarstår derför oförminskad trots 1842 års bref. Jag kan
till följd häraf alldeles icke erkänna, att. 1636 års privilegier hafva
tillerkänt Storkyrkoförsamlingen någon oinskränkt valrätt. Den är

Lördagen den 3 Mars.

15 N:o 15.

endast i den mån oinskränkt, som församlingen ställer sig till efter- Förordning$-rättelse vilkoret att välja qvalificerade personer, och detta har ock förslaff an9-framhållits af erkebiskopen i hans utlåtande. Man får icke såsom
den förste talaren betona ena hälften af privilegierna och kasta bort primarius i
den andra. Stockholm.

Statsrådet och Chefen för Ecklesiastikdepartementet yttrade att, (Forts.)
om kyrkoherdarne i Stockholms alla församlingar blefve valbare till
befattningen som pastor primarius, utsigterna att få en duglig ordförande
i konsistorium skulle vara större än om det förblefve vid det
gamla; men jag vågar bestrida detta. Storkyrkoförsamlingen har i
privilegierna en bestämd uppmaning att välja framstående män, som
äfven äro duglige att föra ordet i konsistorium, medan deremot ingen
af de öfriga församlingarne har en sådan skyldighet. Eu af de ledamöter
i Stockholms konsistorium, som var skiljaktig från pluralitetens
mening, har också påpekat, att det är lyckligt att åtminstone en af
hufvudstadens församlingar har skyldighet att vid val se icke blott på
sitt enskilda tycke, utan äfven på objektiva företräden hos dem, som
församlingen vill välja. Ser man här till, huru biskopsvalen utfalla
i vårt land, har man anledning att glädjas deröfver att Storkyrkoförsamlingens
medlemmar kunna vid sitt val till kyrkoherde tillvägagå
med samma frihet som presterne i de särskilda stiften vid val till
biskop, nemligen att kasta sina blickar öfver hela riket, ty just derigenom
har man erhållit de utmärkte män, som djupt ristat sina namn
i sitt lands historia. Det innebär icke någon förolämpning mot Stockholms
kyrkoherdar, om man antager som möjligt att på en viss tid
dessa kunna vara så tarfliga, att det är föga utsigt att bland dem
finna en lämplig ordförande i konsistorium. Men det är väl att märka
att, hvilka önskningar man än i Stockholm må hafva att, göra Stockholm
till ett särskildt biskopsdöme, är det för närvarande icke, som
den förste talaren sade, förhållandet att pastor primarius är högste
chef för Stockholms presterskap, utan det är erkebiskopen; och pastor
primarius fungerar endast i erkebiskopens frånvaro.

Frågan om kronotionde!! är icke en så liten fråga, eller så lätt
affärdad, som man synes antaga på statsrådsbänken. Lag-Utskottet
har, trots den af Kammarkollegium gjorda utredning, ansett sig böra
taga denna fråga i noggrant öfvervägande, och det är visadt genom
1694 års bref, att ifrågavarande tionde utgör en förläning icke till
ordföranden i konsistorium, utan till kyrkoherden vid Storkyrkan.

Jag skall be att få uppläsa verba formalia: »Som Wi förnimma att
detta kyrkoherdeembete ingen lön dessutom skulle vara tillagd, antingen
af Kongl. Maj:t, staden eller kyrkan att åtnjuta, der dock detsamma
ett stort besvär hade af presidiiförandet i Stockholms konsistorium,
ty ville Kongl. Maj:t icke allenast låta honom, doktor Iser,
för dess person behålla bemälte förläning af 250 tunnor spanmål årligen,
utan ock dess successorer efter honom, så att det blefve ett
salarium för kyrkoherdarne i Stockholms stora kyrka, det de af Kongl.

Maj:t och kronan årligen skulle hafva att åtnjuta, till deras embetes
dess bättre utförande.»

Der står med uttryckliga ord att denna förläning i spanmål är
gifven kyrkoherden i Storkyrkan och icke preses i konsistorium. Den

N:o 15.

Förordningsförslag
ang.
tillsättning
af pastor
primarius i
Stockholm.
(Forts.)

16 Lördagen den 3 Mars.

förste talaren var villrådig hvem som skulle kunna blifva kärande i
tvist om rätt att åtnjuta detta kronotiondeanslag. Jag antager att
den blifvande kyrkoherden i Storkyrkoförsamlingen är en mycket behörig
kärande och, om tionden mot brefvets innehåll skulle tilläggas
preses i konsistorium, så kan han, kyrkoherden, vända sig till domstol
och söka till tjensten återvinna en derifrån obehörigen afskild
lönetillgång. Jag tror, att domstolen upptoge frågan och möjligen
äfven gillade ett sådant käromål. — Statsrådet och Chefen för Justitiedepartementet
synes icke heller hafva varit fullt viss i sitt sinne rörande
denna fråga. Han yttrar sig derom något sväfvande till statsrådsprotokollet,
der han säger: »På grund af den af Kammarkollegium
lemnade utredning anser jag det i löneregleringen för pastor i Storkyrkan
icke upptagna kronotiondeanslag af 1575 kubikfot spanmål
jemte forsellönsersättning Imma tilldelas den blifvande pastor primarius».
i

Yid sådant förevetande förtjena!’ den ekonomiska sidan af frågan
stort beaktande. Jag tycker icke det kan vara skäl att besluta i
denna fråga, förr än det är fullt utredt om man har något arfvode att
tilldela den preses, som skulle utses i den af Kongl. Maj:t nu föreslagna
ordning.

Vore jag ledamot af Storkyrkoförsamlingen, så skulle jag bemöta
det yttrande, som Ecklesiastikministern hade, att nemligen Storkyrkoförsamlingen
hölle på den tomma äran att få utse preses i konsistorium,
men då jag icke tillhör denna församling, så lemnar jag åt möjligen
efterkommande talare att besvara anmärkta yttrande.

Slutligen framhöll den förste talaren att, om frågan icke blifvit
väckt, hade det kanske kunnat förblifva vid det gamla, men, då den
nu en gång blifvit väckt, vore skäl att göra ändring. Det är då anledning
att undersöka på hvad sätt och i hvilken ordning frågan blifvit
väckt, helst det gäller församlingens rätt att så fort som möjligt
blifva försedd med egen kyrkoherde. Redan i April 1881 blef dåvarande
innehafvare!! af pastor primarii-befattningen, d:r Strömberg,
utnämnd till biskop. Sedan dess hafva nära två år förflutit och ännu
står befattningen ledig. Ser man då efter huru frågan uppkom, finner
man att dess synlige upphofsman är kyrkoherden Schultzberg i Kungsholmen,
och underligt nog har konsistorium icke funnit lämpligt •—•
hvad grannlagenhet jemväl bjudit — att underrätta erkebiskopen att
en sådan fråga skulle förekomma. Hade detta skett och erkebiskopen
infunnit sig, så hade denna fråga icke rönt framgång i konsistorium,
ty två af konsistoriets ledamöter afslogo den och endast tre ville
främja don. Erkebiskopen, hvilken som ordförande har votum decisivum,
skulle sällat sig till de två, och sålunda hade hela frågan förfallit
och konsistorium måst inskränka sig till en enkel anmälan, hos
Kongl. Maj:t, att befattningen vore ledig, och en derpå grundad anhållan
om vidtagande af åtgärder för dess återbesättande. Men till
följd af anmärkta underlåtenhet å konsistoriets sida har frågan dykt
upp. Nu uppgifvas i konsistoriets skrifvelse mycket vackra motiv.
Det är i synnerhet månhet om Kongl. Maj:ts makt, som förmått konsistorium
till detta steg. Förmodligen är detta också förslagsställarens
motiv. Det gäller, säger man, att »söka förebygga, att Eders Kongl.

Lovdagen den 3 Mars. 17 Jf;o jj,

Maj:t skulle i ocli för utnämningen af eu framstående embetsiune- Förordnings
häfvare fortfarande vara inskränkt till det för Eders Kong! Maj:t af f°rsla9 an9
Storkyrkoförsamlingen framlagda förslaget». Men det är redan visadt tillsättn!n9
att Kongl. Maj.ds rätt kan, när det gäller få eu framstående embets- primarius i
innehafvare, faktiskt blifva ännu mera inskränkt, derest, som föreslaget Stockholm.
är, valbarheten begränsas endast inom Stockholms kyrkoherdar. Mig (Forts.)
synes, att om konsistorium velat undgå att uppehålla församlingens
rätt att så snart som möjligt blifva försedd med kyrkoherde, hade
frågan kunnat väckas utan sammanhang med inträffad ledighet, ty
det hade icke inneburit någon ogrannlagenhet att frågan uppstått
under det befattningen varit besatt. Det väcker ock min undran, att
icke frågan väcktes vid Doktor Fallenii död. Kunde det icke då varit
lika klart att ordningen för utseende af pastor primarius är olämplig,
som när ett val egt rum och den då välde gick af? Skulle det vant
något i clet sista valet, som mer än vid föregående val berättigade
frågans ^ väckande? För min del tror jag det icke, ty den utnämnde
gick från sitt embete till biskopsstolen, liksom så många innehafvare
af denna kyrkoherdebefattning tillförene gjort. Lag-Utskottet har
framhållit att af 28 kyrkoherdar icke färre än 19 gatt till biskopsstolar
och af dessa 3 till erkebiskopsstolen. Det talar verkligen icke
för det påståendet att Storkyrkoförsamlingen skulle illa utöfvat sin
rätt. Just i skyldigheten att taga hänsyn till egenskaper, som göra
en person lämplig till presidis-befattningen i konsistorium, ligger en
kraftig och verksam maning till församlingen att göra ett vackert och
godt val; och när detta har skett under föregående tider, hvarför
skulle det ej ske för framtiden? Hvad hjelper det att tala om garantier?
För min del anser jag de moraliska garantierna oändligt° mycket
starkare än de lagliga. Jag har det hopp om Storkyrkoförsamlingen,
att den allt framgent gör sådana val, att Kongl. Maj:t med nöje
kan utkora hvilken lian vill af de tre, som kommit upp på församlingens
förslag. Jag yrkar fortfarande att Kongl. Maj:ts proposition
i an helhet och således äfven den nu föredragna paragrafen icke
måtte af Kammaren antagas.

Herr Sundberg: Efter den näst föregående talarens uppträdande
kunde, jag gerna afstå från ordet, men efter som mitt embetsutlåtande
blifvit äberopadt så väl i Lag-Utskottets betänkande, som
under öfverläggningen inom Kammaren, och den föredragna frågan
dessutom rör eu vigtig förändring i afseende på kyrkostyrelsen i
hufvudstaden, så kunde det måhända synas underligt, om jag iakttoge
en fullständig tystnad under detta ärendes behandling. Alltså må det
tillatas mig att yttra nagra ord; de skola icke blifva många, ty hvad
jag har att såga, är i sjelfva verket redan sagdt i mitt officiella utlåtande,
som Kongl. Maj:t affordra! mig och som finnes tryckt i det
nu föredragna betänkandet.

Det är ju händelsen, såsom Kammarens ledamöter lätt finna, att
jag i det nämnda utlåtandet stält mig på en rent historisk ståndpunkt,
och der står jag ännu qvar. Det är nemligen i allmänhet min
åsigt, att en gammal häfdvunnen ordning icke bör onödigtvis ändras,
utan tvärt om om den under sin tillvaro visat sig i tillämpningen slå
Första Kammarens Prot. 1883. N:o 15. 2

N:o 15.

Förordningsförslag
ang.
tillsättning
af pastor
primarius i
Stockholm.
(Forts.)

Ig Lördagen den 3 Mars.

val ut, så bör den bibehållas, ty just i häfden ligger ett bevis på dess
duglighet och användbarhet, och ändring bör icke ske utan att andra
tidsförhållanden uppenbarligen göra en ändring nödig. Hvad nu åldern
vidkommer af den ordning, som man satt i fråga att ändra, sa är det
redan af den föregående talaren nämndt, huru hög denna ålder är.
Storkyrkoförsamligens kyrkoherdar hafva verkligen af ålder intagit
främsta platsen bland Stockholms presterskap. För att icke gå så
långt tillbaka i tiden som den föregående talaren gjorde, vill jag blott
erinra om hvad som är mera allmänt kändt af enhvar bland edei,
mine Herrar, och det är, att under reformationstiden denne kyrkoherde
uppträdde bland sina kolleger som den främste, och detta betydde
icke blott att han hade det första ordningsnumret, utan verkligen
att han utöfvade ordförandeskapet i den ecklesiastika myndighet,
som handhade kyrkostyrelsen i Stockholm. Huru nu denne tjensteman
tillsattes, det är kanske svårt att med full visshet säga, tv tjenstetillsättningar
voro den tiden icke, såsom bekant är, med sådan noggrannhet
genom lag bestämda, som de sedermera blifvit. Men det
Tider intet”tvifvel derom, att tillsättningen var i hufvudsak densamma,
som sedermera blef lagbestämd genom Drottning Kristinas privilegiibref
af år 1636, ty det var, efter alla tecken att döma, ingen nyhet
som detta privilegiibref stadgar, utan det är uppenbarligen blott en
konfirmation på en ordning, som i hufvudsak förut var gällande. Jag
säger »i hufvudsak», ty att detta bref med all sin obestämdhet dock
innehåller några närmare bestämmelser än som lågo i den föregående
tidens praxis, är antagligt. Ordförandeskapet, som nu med tjenstenär
förenadt, är också, som rigtigt blifvit anmärkt, gammalt och vida
äldre än 1687 års Kong], förordning, genom hvilken detta ordförandeskap
blef genom lag bestämdt. Då uppstår det spörsmålet: hur hafva
dessa begge förordningar eller lagar, Drottning Kristinas privilegiibref
och Kongl. förordningen af år 1687, tillämpats, huru hafva de
verkat ? Har det skett pa ett sadant sätt, att man kunde hafva anledning
att vara missbelåten dermed och derför bör ändra dem? Jag
tror för min del, att man skall hafva mycket svart att uppvisa, att
denna tillämpning varit på något sätt ogynsam. Det har tvärtom
vant händelsen, såsom också Lag-Dtskottet anfört i sitt betänkande,
att Storkyrkoförsamlingens kyrkoherdetjenst alltid blifvit besatt med
någon af de förnämsta ecklesiastika krafter, pa hvilka landet, näi
ledighet inträffat, haft tillgång. Hvad kan man ^då mera och bättre
begära? Nu är det väl en enda gång som en så beskaffad tillämpning
af 1636 års privilegiibref inträffat, att erkebiskopen och konsistorium
samt i sista hand Kongl. Maj:t funnit sig föranlatne att
underkänna det förslag, som StorkyrkofÖrsamlingen presenterat, och
det var, såsom redan förut citerats och äfven Lag-Utskottet i sitt betänkande
anfört, år 1743. Det var i sammanhang med denna kassation
af församlingens förslag, som Kongl. Maj:t i sin resolution gaf den
bekanta erinran eller anvisningen om hvad som med privilegiibrefvets
»qvalificerade personer» borde förstås, och dervid räknade upp några
kategorier, inom hvilka församlingen vid sitt val borde hålla sig, och
hvaraf hufvudtanken är den, att församligen skall se till, att sadana
personer presenteras för Kongl. Maj:t, som både genom lärdom och

Lördagen den 3 Mars.

19 N:o 15.

praktisk erfarenhet på kyrkostyrelsens område äro skicklige och tamp- Förordningslige.
Såsom den förste ärade talaren erinrat, har också alltid ända försla,J angintill
senaste tider denna Kongl. resolution ansetts som en lagförkla- ti^lsä,t"Jn9
ring, en närmare uttydning af hvad privilegiibrefvets obestämda ut- priZn-iZi
tryck inneburo. Derför har det varit vanligt att vid hvarje kyrko- Stockholm.
herdeval i Storkyrkan uppläsa 1743 års Kongl. bref. Så skedde äfven (Forts.)
vid det sista valet, ehuru det då var för sent att uppläsa det, ty
genom den, som jag vill kalla olyckliga resolutionen af 1842 har
Kongl. Maj:! gifvit tillkänna att detta Kongl. bref af 1743 icke är
att anse såsom lag, och således icke heller såsom lagförklaring, utan
som en resolution i ett enstaka fall. Hvad har då inträffat genom
denna sista Kongl. resolution af 1842? Jo! Det har inträffat, att
Drottning Kristinas privilegiibref är lika mångtydigt som förut och
följaktligen verkligen är af sådan beskaffenhet, att det är möjligt för
Storkyrkoförsamlingen att missbruka sin rätt och makt, så att icke
fullt lämpliga personer komma att utväljas, väl lämpliga till kyrkoherdebefattniugen,
men kanske icke till ordförandeskapet i konsistorium.

Detta är sant. Men det är blott en möjlighet, ty denna möjlighet
har funnits hela den föregående tiden, utan att hafva blifvit verklighet,
och då är den kanske icke så mycket att vara rädd för. Då
återstår blott att välja mellan två vägar, hvilket jag också tagit mig
friheten framhålla i mitt embetsutlåtande för Kongl. Maj:t — den
ena, att närmare förklara hvad med den qvalifikation bör förstås, som
privilegiibrefvet talar om, och den andra den att frigöra pastor-primariibefattningen
från kyrkoherdebefattningen i Storkyrkan, hvilken senare
väg är den af Kongl. Maj:t här föreslagna. Af dessa två vägar har
jag valt den första, såsom, enligt min uppfattning, den rigtigaste,
redan derför att man då icke behöfver bryta med eller mot den
historiskt häfdvunna ordning, som i tillämpningen visat sig god, utan
blott behöfver afgifva eu enkel förklaring öfver hvad med ordet
»qvalificerade» bör förstås.

Nu säger den förste ärade talaren, att denna förklaring är mycket
svår att afgifva under våra nuvarande förhållanden, och han kallar det
förslag, som jag i allmänna ord framkastat derom, för en inskränkning
i församlingens valrätt. Detta uttryck måste jag på det bestämdaste
bestrida, ty det kan aldrig blifva fråga om någon inskränkning i församlingens
valrätt, utan blott att förklara huru långt denna rätt
sträcker sig, såsom Drottning Kristina sjelf menat. Ja, hvad Drottning
Kristina menat, är visserligen svårt att tvåhundra femtio år senare
bestämdt säga, men jag tror dock icke, att det är så konstigt att med
temligen stor visshet afgöra det, som det vid första påseendet kan
förefalla. Den förste talaren misstog sig mycket, då han trodde, att
med denna qvalifikation blott menades, att personen skulle vara behörig
att anställas såsom pastor i församlingen. Nej, för ingen del
var detta tillräckligt! Redan då fans detta primat, som sedan uråldriga
tider tillbaka tillkommit kyrkoherden i Storkyrkoförsamlingen
inom hufvudstaden, och sålunda menade Drottning Kristina nog att
såsom qvalifikation härtill skulle fordras något mera än hvad som erfordras
för kompetens till en vanlig kyrkohérdebefattning. Dessutom
finnes det i dessa privilegier ett annat restriktiv, som också förtjena!-

N:o 15. 20

iördågen den 3 Mars.

Förordnings afseende, ty skall man rätta sig efter ett privilegiibref, så skall det
förslag ang. s]je efter privilegiet i dess helhet ock icke blott efter en eller flere
tillsättning ,je]ar <jeraf, Det heter nemligen i privilegierna, att »de mage med
primnrius i biskopens ja och samtycke några qvalificerade personer välja» etc.
stociholm. Den förste talaren gaf en mycket platonisk tolkning af detta uttryck,
(Forts.) men denna tolkning är fullkomligt ohistorisk och helt och hållet
origtig, ty biskopens ja och samtycke betydde på den tiden eller 1636
ganska mycket: det innebar helt enkelt en veto-rätt. Nu vill jag
väl icke påstå, att det skulle vara så särdeles lämpligt att under våra
nuvarande förhållanden lägga hela denna makt i biskopens händer,
ehuru jag dock tror, att den skulle komma att utöfvas på ett mycket
godt sätt; men jag vill fästa uppmärksamheten derpå, att Ivongl.
Maj:t då kan förklara både hvad det ena och det andra betyder, både
hvad som skall förstås med »qvalificerade» personer och hvad »biskopens
ja och samtycke» innebär. Detta skulle, sade den ärade talaren, vara
svårt, men mycket större konststycken lärer väl Kongl. Maj:ts regering
dagligdags få utföra.

För öfrigt vill jag blott fästa uppmärksamheten på ett par småsaker,
som för frågans afgörande visserligen må vara af mindre vigt,
hvarför jag ock kallar dem småsaker, men som dock förtjena någon
uppmärksamhet. Herr Statsrådet och Chefen för Ecklesiastikdepartementet
erinrade bland annat derom, att Storkyrkoförsamlingen icke
numera inom hufvudstaden kan sägas intaga den betydande plats, som
den egde i gamla tider, när den gamla ordningen infördes. Detta är
obestridligen en sanning, såvida man dermed menar, att den har till
folknummer blifvit en af de minsta församlingarna, så att den för
närvarande till och med har den näst minsta folkmängden i hela hufvudstaden,
men icke räknar man precis rang och betydenhet efter folkmängdssiffran,
utan det finnes många andra omständigheter, som härvid
kunna vara afgörande. Detta kan således i andra fall vara en
likgiltig sak, men här är det icke likgiltigt, ty just derför att den är
till folknummer jemförelsevis liten, har den blifvit dubbelt lämpligare
än förr att hafva sin kyrkoherde till ordförande i konsistorium. Man
lärer väl nemligen icke kunna förneka, att det ligger rätt mycket i
den omständigheten, som också af en reservant i konsistorium blifvit
framhållen, att fastän Storkyrkoförsamlingen är till folknummer den
näst minsta församlingen, så är den dock den med presterliga krafter
bäst försedda, ty under det att alla de öfriga Stockholmsförsamlingarna
blott hafva två komministrar, har Storkyrkoförsamlingen, trots
sin litenhet, tre. Detta gör naturligtvis att hennes kyrkoherde såsom
innehafvare af pastor primarii-befattningen kan hafva långt mera tid
öfrig, än någon annan församlings kyrkoherde skulle kunna få, att
sköta de rätt vidlyftiga göromål, som åtfölja nämda pastor primariibefattning.

En annan omständighet, som jag äfven vill påpeka och som för
öfrigt redan Lag-Utskottet har framhållit, ehuru den — jag medgifver
det — är af ännu mera underordnad vigt, är frågan om konsistorii
embetslokal. Man kan tycka, att det är en bagatell, men vill man
degradera Storkyrkoförsamlingen, vill man bestämma, att hennes pastor
icke längre skall vara pastor primarius eller, såsom han i de andra

Lördagen den 3 Mars.

21 N:o 15.

stiftsstäderna skulle kallas, domprost; ja, då är hon i och med detsamma
befriad från den skyldighet, som enligt lag åligger rikets domkyrkor
och ex analogia Storkyrkan, nemligen att hålla konsistorium
med embetslokal. Man blir således utan tak öfver hufvudet. Det är
en småsak, kan man säga, men någonstädes måste man val hafva en
lokal. Icke lärer den församling, hvars kyrkoherde blir pastor primarius,
vilja upplåta sin lokal, icke lärer heller den så tillkomne pastor
primarms sjelf hafva skyldighet att upplåta lokal, icke lärer staten och
icke heller staden hafva lust att göra det, ty hvarken den ena eller
den andra har någon skyldighet att förse denna embetsmyndighet med
lokal. Hvart skall hon då taga vägen? Utsigten ser litet mörk ut.
Kanske blir det dock ej så svårt att få lämplig lokal, men äfven småsaker
kunna ibland förtjena uppmärksamhet.

För öfrigt skall jag icke längre upptaga Kammarens tid. Hvilken
min mening är, var ju bekant redan innan jag här fick ordet.
Jag anser det derför öfverflödigt att framställa något yrkande.

Herr Forssell, Otto Herman: Då jag deltagit i Utskottets öfverläggningar
och äfven biträdt det slut, hvartill Utskottet kommit,
har jag ansett det vara min pligt att också, om ock i yttersta korthet,
angifva de skäl, som dertill föranledt mig.

Herr Statsrådet och Chefen för Ecklesiastikdepartementet behagade
i sin ingress yttra, att den fråga, som nu föreligger, är utaf
jemförelsevis underordnad vigt. Ja, det är fullkomligt sant. Det
första intryck, som den Kongl. propositionen gjorde på mig, var det,
att hvad som här förelåg var eu ytterst ringa och obetydlig fråga,
och det förvånar mig icke, att Herr Statsrådet och Chefen för Ecklesiastikdepartementet,
som delade denna uppfattning, deraf drog den
slutsats, att det kan vara temligen likgiltigt, huru frågan kommer att utfälla.
Vidare har Herr Statsrådet och Chefen för Ecklesiastikdepartementet
samt likaledes den förste ärade talaren behagat yttra, att utaf
den erfarenhet, som vi vunnit under de närmast föregående två eller
tre århundradena ej ett enda faktum föreligger, som gifver vid handen,
att eu lagförändring i nu föreslagna syfte är af behofvet påkallad.
Afföra detta är fullkomligt rigtigt och innebär en sanning,
som icke lärer kunna bestridas. Men det är ju den första regeln i
allt hvad lagstiftning heter att man aldrig skall ändra en lag utan
att faktiska omständigheter kunna åberopas till stöd för en sådan förändring.
Iakttager man ej denna regel, kommer man in på hypotesernas
område och man vet då icke hvart den nya lagen kan leda.
Detta är en regel, som i alla länder blifvit iakttagen, och det är derför
att man följer den principen, som hvarje lagstiftning nödvändigt
är konservativ. Man dröjer nemligen med att vidtaga några ändringar
i gällande författningar och lagar, till dess fall inträffat, som göra
en lagförändring nödig. Då så icke här är förhållandet, då man icke
kunnat åberopa ett enda precedensfall, som påkallar en lagförändring
i "förevarande syfte, har jag för min del ansett det vara alldeles onödigt
att framkomma med detta förslag till lagförändring.

Dessa äro de två hufvudsakliga skäl, som föranledt mig att instämma
i Lag-Utskottets förslag. Några i detalj gående anmärknin -

För ordning sförfila
g ang.
tillsättning
af pastor
primarius i
Stockholm.
(Forts.)

No 15.

Förordning sförslag
ang.
tillsättning
af pastor
primarius i
Stockholm.
(Forts.)

22 Lördagen den 3 Mars.

gar, som här blifvit framstälda, hafva redan af andra talare blifvit besvarade,
hvarför jag för min del icke längre vill upptaga Kammarens
tid, utan inskränker mig till att yrka bifall till Lag-Utskottets
förslag.

Herr Samzelius: Såsom ledamot af Lag-Utskottet och af Storkyrkoförsamlings
kyrkoråd har jag redan förut uttalat min åsigt i
frågan, och af betänkandet kan väl slutas till hvilken den är. Men
jag kan icke låta vara oemotsagda åtskilliga anmärkningar, som framkommit
först och främst från den ärade talaren på stockholmsbänken,
som tillika är Storkyrkoförsamlings ledamot.

Han har, så vidt jag rigtigt uppfattat honom, sagt, att kyrkorådet,
om det nu skulle yttra sig, antagligen komme att yttra sig i
helt annan rigtning än förut. Men jag vet icke hvad som kan gifva
honom anledning till ett sådant antagande. Storkyrkoförsamlingen
har afgifvit ett på sakförhållanden stödt mycket moderat yttrande,
som icke, på sätt en annan ärad talare antydt, vittnar om att församlingen
ledes af fåfänglig ära, då den önskar behålla rättigheten
att tillsätta pastor primarius. Det är deremot gifvet, att Storkyrkoförsamlingen,
när den en gång har fått denna rättighet och, mig veterligen,
aldrig missbrukat den, icke kan förstå, hvarför den rättigheten
just nu skall tagas bort från församlingen.

Herr Chefen för Ecklesiastikdepartementet har behagat antyda,
att det egt rum någon valagitation, som skulle vara anledningen till
borttagandet. Men jag frågar: när har denna agitation egt rum?
Jag känner förhållandet vid de två sista valen, men vet ingenting
annat derom än lösa rykten, hvilka åtminstone till största delen saknat
grund och derför icke bort tagas till utgångspunkt för en så allvarlig
åtgärd som den ifrågavarande. Vid senaste valet inom Storkyrkoförsamlingen
hade, utöfver två bland de män, som uppfördes på
förslaget, en del af församlingen velat bereda rum för en tredje mycket
utmärkt prestman i hufvudstaden. Man voterade öppet och det
är derför ingen hemlighet, att kyrkorådets samtlige i valet deltagande
ledamöter röstade på denne man. Han Sek emellertid icke förslagsrum.
Jag beklagar det, men har icke rätt att tadla dem, som tänkt
annorlunda. Inom förslaget saknades nemligen icke tillfälle att erhålla
högt förtjente personer, och utnämnandet till pastor primariibefattningen
af nuvarande biskop Strömberg innebär derom ett ojäfaktigt
bevis. Men om församlingen hade lyckats att fä på förslaget
den tredje personen och han i så fäll, efter hvad det allmänt antages,
blifvit nämnd till befattningen, då hade säkerligen allting varit godt
och väl. Således är det bär — jag säger det i sanningens intresse
och ej för att såra någon •— icke sakförhållande utan ett rent personförhållande,
som framkallat propositionen, ty hade denne person
kommit upp på förslaget, så hade man •— det är min lifliga öfvertygelse
— icke ansett, att Storkyrkoförsamlingen missbrukat sin rätt.

Den förste talaren på stockholmsbänken började sitt anförande
med att säga, att Utskottets betänkande vore helt ensidigt hållet. Jag
ber dock få säga, att, om denna anmärkning bör träffa något aktstycke
i denna fråga, så är det icke Lag-Utskottets betänkande, ty

23 X:o 15.

Lördagen den 3 Mars.

der förekomma dokumenten i dess helhet, både hvad som talar för Förordningsoda.
emot. Men deremot iiro i Kongl. Maj:ts proposition aktstyckena
stympade, så att man får ett helt annat intryck af dem, än när man ‘afSapa^
läser dem i Lag-Utskottets betänkande. Att för öfrigt ett litet miss- primärius i
tåg influtit i Utskottets betänkande, derför ber jag få påtaga mig min Stockholm.
dryga andel. Det står nemligen i betänkandet, att hofrättspredik- (Forts.)
ningarna hållas i Storkyrkan, ehuru de i sjelfva verket lära hallas i
slottskapellet. Detta misstag ber jag få råtta, men det inverkar icke
mycket på saken, ty den ställning, som Storkyrkoförsamlingen från
urminnes tider intagit och ännu intager, är så vigtig och grundad på
så gammal häfd, att jag tror icke den skall förbises i denna Kammare.

Hvarföre, säger man, har Storkyrkoförsamlingen denna rätt, då
den är den minst folkrika församlingen i hufvudstaden och, såsom, vi
hört i den Kongl. propositionen, icke i något afseende utmärkt sig?

Jag ber dock få erinra derom, att församlingen i historiskt afseende
varit mycket framstående. Jag skall dervid icke gå tillbaka till urminnes
tider, utan endast tala om reformationstiden, hurusom mäster
Olof i korgen bröt isen mot katolicismen, och att sedan dess Storkyrkoförsamlingen
intagit ett mycket framstående rum.

Man säger, att det är en småsak, att 1''iksdagspredikninga.r,
kröningar och magistratspredikningar hållas i Storkyrkan, men jag vill
hoppas, att icke någon i denna församling ringaktar den betydelse,
som en kröning eger. Det skedde första gången, när Karl XII kröntes
eller, som det så kallades, smordes, och sedan hafva, med undantag
af Ulrika Eleonora, alla de följande regenterne der blifvit krönte.

Eu kyrka, i hvilken så vigtiga akter ega ruin, borde man särskilja
från andra kyrkor, och i utlandet hafva städse sådana kyrkor betraktats
såsom mycket högt stående. Hvarför färdades man till Upsala
domkyrka för att der verkställa kröningarne? Jo, för det härliga
templets skull, som utmärker sig framför alla andra i norden. Storkyrkan
är i arkitektoniskt hänseende visserligen på långt när icke så
framstående, men jag tror icke att det finnes något annat land, der
icke staten underhåller den kyrka, i hvilken kröningar ega rum. Här
deremot tillåter man församlingen att ensam bygga och underhålla
en kyrka, som är afsedd för så höga och vigtiga ändamål. Jag vill
härmed naturligtvis icke ifrågasätta, att församlingen skulle vilja afsåga
sig den stora heder, som ligger i upplåtandet af sitt tempel för
sådana högtidligheter. Jag är tvärt om öfvertygad, att, hvad utgång
förevarande fråga än må erhålla, församlingen fortfarande skall göra
det och icke skall spara några kostnader för att den må visa sig värdig
vid sådana tillfällen. Jag vill såsom exempel derpå nämna, att
församlingen förra året bekostade en reparation af kyrkan å 50,000
kronor. Det gjorde församlingen kanske i första rummet för sin egen
skull, men för församlingen var dervid icke främmande den tanken, att
man borde hålla kyrkan i ett skick, värdigt för Konungen att der
sammanträffa med så vigtiga korporationer som Riksdagens Kamrar.

Icke heller glömde församlingen, att detta tempel kan komma att
begagnas för blifvande kröningar.

Sant är, att Storkyrkoförsamlingen är till folknumerären ganska

N:o 15. 24

Förordnings
förslag ang
tillsättning
af pastor
primarius i
Stockholm.
(Forts.)

Lördagen den 3 Mars.

- obetydlig nu i förhållande till de andra stora församlingarna på sia■
dens utkanter, som dagligen tillväxa. Storkyrkoförsamlingen kan i
afseende å folknumerären icke tillväxa, ty utrymmet för byggnaderna
är begränsadt och det upptages hufvudsakligast af handels- och affärslokaler,
hvadan det icke är någon utsigt att folkmängden inom församlingen
han komma i stigande. Men just deri ligger enligt min
uppfattning eu fördel, nemligen att pastor primariisysslan kan förenas
med kyrkoherdebefattningen i en så till folknumerären ringa församling
som denna, helst de tre komministrarne, som Storkyrkoförsamlingen
eger, kunna bistå honom och han derigenom kan komma i tillfälle
att egna sin tid åt uppdraget att vara pastor primarius och de befattningar,
som dermed följa. Jag vill i det afseendet först och främst
erinra derom, att pastor primarius är sjelfskrifven främste ledamot i
direktionen för Stockholms stads undervisningsverk, hvilket krafvelmycken
tid, och att han dessutom är sjelfskrifven ordförande i eu hel
hop andra direktioner. Jag känner särskild^ att den siste aktningsvärde
innehafvare!! af befattningen offrade mycken tid på hvad pastor
primariibefattningen kräfde och äfven mycken tid åt församlingens
angelägenheter. Jag tror således, att det icke minskar utan ökar
stödet, att församlingen är till folknumerären den minsta.

Men vill man nu hafva en förändring i de gamla författningarna,,
hvilket jag för min del icke anser nödigt, hvarför skall man då gå
till väga på detta sätt? 1868 års kyrkomöte, Riksdagen och sedan
Kongl. Maj:t hafva uttalat sig för den åsigten, att en samverkan borde
ega rum mellan presterskap och lekmän vid tillsättande af chefsbefattningar
inom kyrkan. Här vill man det oaktadt gå stick i stäf
emot den åsigten. Jag har följt med de kyrkliga angelägenheterna
och äfven följt med den verksamhet, som nuvarande Chefen för Ecklesiastikdepartementet
har tagit i kyrkomötets förhandlingar. Jag har
dervid med mycken glädje funnit, att han i kyrkomötet uttalat sig för
kyrkliga reformer, ty då en gång någon der säde, att vår kyrkas bestånd
vore beroende på, att man i tid vidtoge nödiga reformer, svarade
han: »deri instämmer jag af hjertat». Jag hade då väntat, att något
skulle vidtagas i den vägen; att man skulle bereda en samverkan mellan
presterskap och lekmän vid tillsättande af befattningar inom kyrkan,
men i stället derför vill man nu taga ifrån lekmännen alltsammans
och lägga det i hand på presterskapet. Jag vet icke, om det
kan vara till nytta för kyrkan eller befattningen, att man nödgas
inom en trängre krets utse ordförande i konsistorium. För öfrigt
— må det vara sagdt utan att såra presterskapet — väljer eu
korporation icke alltid den bäste till ordförande och förman. Vi veta,
att den bästa förmågan valdes till påfve en gång allenast genom att
han låtsades vara lungsigtig och först efter valet visade sig icke vara
det. Nu vill jag visserligen icke säga, att Stockholms presterskap
skulle förfara på det sättet, men säkert är, att det ligger i den menskliga
naturen, att man icke sätter till förman öfver sig någon, som är
sträng. Och på andra områden är ju det heller icke fallet, att korporationen
väljer sin ordförande: aldrig har jag hört, att hofrätterna
gjort anspråk på att sjelfva få välja sina ordförande, och de äro dock
mycket större korporationer! Domkyrkokönsistorierna äro för öfrigt helt

Lördagen den 3 Mars. 25 >'':o 15,

annorlunda sammansatta ån Stockholms städs konsistorium. jYJcd un- Förordningsdantag
af domkapitlen i universitetsstäderna bestå de af lekmän ofta forsla9 ang.
till -/a och derutöfver. Der sitter biskopen såsom ordförande och dom- tMsaUnmä
prosten såsom vice ordförande, men för öfrigt, med undantag af en jLZtZi
teologie lektor, äro alla lekmän. Här åter skulle man sätta prester- Stockholm.
skåpet att sjelft välja sin ordförande, och jag hemställer, huruvida man (Forts.)
kan vänta sig, att följden deraf skulle blifva ett kraftfullt förmanskap.

Jag tror det icke. För öfrigt, när pastor primarius innehar en sådan
befattning, som den att vara främste ledamot och ordförande i direktionen
öfver Stockholms städs undervisningsverk, ligger det val billighet
i att äfven lärarne vid de allmänna läroverken här i staden finge
hafva någon inverkan på valet, och jag bekänner, -att om hufvudstadens
presterskap och lärarne hade gjort anspråk på att få rösta jemte
församlingen i valet, ungefär pa det sätt som redan är medgifvet för
magistratsledamöterne, skulle jag icke hafva funnit något obilligt eller
orätt deri, ty dessa bildade element skulle utan tvifvel bidraga till att
gorå valet godt, och det är i sanning icke något annat som församlingen
önskar, oaktadt det hlifvit antydt, att församlingen ledes af
sadana motiv som fåfänga och andra mindre goda bevekelsegrunder,
hvilken beskyllning jag för min del såsom en ringa medlem af församlingen
måste bestrida såsom fullkomligt ogrundad och obevist.
Församlingen har nemligen icke yttrat sig officiel annat än i det betänkande,
som finnes bifogadt Utskottets utlåtande, och jag ber att få
till en allvarlig och samvetsgrann pröfning hemställa, om det betänkanclet
vittnar om någon fåfänga. För min del liar åtminstone iag
icke kunnat finna ringaste spår deraf.

Att församlingen kan finna eu ekonomisk fördel i att till bidrag
för att aflöna sin kyrkoherde få använda de 250 tunnor spanmål, som
äro dertill anslagna, är ju naturligt, ty jag vill icke påstå, att Storkyrkoförsamlingen,
om den vill aflöna sin pastor med ett mindre belopp
.in de andra församlingarna, likväl med säkerhet kan påräkna att
fa båttre kyrkoherdar än dessa, utan just derigenom att församlingen
kan bjuda högre aflöning och högre ställning och heder kan den påräkna
att fa de bästa krafter att taga emot befattningen. Man har
sett en annan församling, som, om man tager folkantalet till utgångspunkt,
står vida öfver Storkyrkoförsamlingen, nemligen Ladugårdslands
församling, man har sett, säger jag, huru det tillgick, då den härom
dagen hade prestval. Det är eu församling på 40,000 menniska- i det
närmaste, och der var eu mycket framstående prestman kallad såsom fjerde
profpredikant; han undandrog sig och församlingen fick nöja sig med
att välja en mycket rapp expeditionskarl, men om han är lämplig att
vara ordförande i konsistorium, tillkommer icke mig att bedöma. ° Om
nu han tillika skulle blifva ordförande i konsistorium, blefve det kanske
nödvändigt att till hans biträde förordnades en ny prestman, ty han
kan omöjligt hjelpa sig med det biträde han nu har. Det visar, att
församlingen kanske icke skulle betrakta det såsom en fördel utan
såsom en olägenhet att erhålla sin kyrkoherde till ordförande i konsistorium,
då församlingen derigenom nödgades att anställa och aflöna
en eller annan ny prestman.

Jag kan icke lemna alldeles a sido det yttrande, som den förste

N:o 15.

Förordningsförslag
ang.
tillsättning
af pastor
primarius i
Stockholm.
(Forts.)

2(> Lördagen den 3 Mars.

talaren på stockholmsbänken fälde om 1694 års bref. Han yttrade
sig väl något sväfvande, men han antog, att° Kammarkollegium och
Kongl. Maj-t, hade pröfvat detta brefs innehåll så val, att det icke
skulle vara af behof för den enskilde någon pröfning i det afseendet.
Jag ber likväl få erinra, att när handlingarna förelågo hos Kongl.
Maj:t, fans icke 1694 års bref till hands. Jag har sjelf forskat efter
det i Kammarkollegium, men der fans det icke, utan man har lyckats
förskaffa det i Riksarkivet. Detta bref innehåller mycket mera,
än den Kongl. propositionen angifver. Förmodligen både det blifvit
citeradt vid något föregående tillfälle och från det utlåtande, som dervid
blifvit afgifvet, har det återgifvits så som^det står i den Kongl.
propositionen. Kongl. Maj:ts proposition innehåller emellertid någonting
helt annat än detta bref, ty när man skall tolka ett Kongl bref,
så får man icke uteslutande hålla sig till de flerestädes osäkra motiven
utan till sjelfva klämmen och der står alldeles tydligt: »ty vele
vij icke allenast låta honom Död. Iser för dess Person beliolla herde
förhållning af 250 tunnor spanmåbl åhrl. utan och dess successor
effter honom, så åt det blifver ett Salarium för kyrkioherdarne her i
Stockholm Stora Kyrkia det de af Oss och Cronan åhrl. sköte hafva
åt åtniuta, till deras Embetes dess bättre utförande». Jag kan icke
fatta, att det ens skulle kunna uppstå olika tankar om meningen af

detta bref. . ,

Det har sagts, att Kongl. Maj:t och Riksdagen skulle vara i stånd
att ändra en sådan bestämmelse. Jag vill icke utlåta mig om gränsen
för den makt, som Kongl. Maj:t och Riksdagen kan hafva, ty om
ett sammanstämmande beslut dem emellan om en sak kommer till
stånd, gissar jag, att, äfven om den enskilde funne någon sm rätt
kränkt, han måste underkasta sig ett sådant beslut. Men det finnes en
gräns, nemligen rättvisa och billighet, och jag hoppas, att Kongl.
Maj:t och Riksdagen icke träda den gränsen för nära, än mindre öfverskrida
densamma. Derpå tryggar sig församlingen, och jag tror
den deri har bättre säkerhet än i detta Kongl. bref.

Att denna lönefråga icke upptogs i löneregleringen kom sig deraf,
att man ansåg spanmålen vara gifven för ett särskildt uppdrag.
Deri misstog Kammarkollegium sig till någon del, men dervid tryggade
sig församlingen, och den dåvarande, mycket aktade ^kyrkoherden
var mycket mån om, att spån malen icke skulle ingå i kyrkoherdelönen,
emedan han ansåg att församlingen ändock skulle^ anständigt
aflöna sin kyrkoherde; helst hans ordförandeskap i konsistorium
medförde utom ökadt besvär för honom äfven ökade utgifter, i
det han nemligen icke kunde undandraga sig representationsskyldighet
vid prestmöten och dessutom för prest- och lärarestaten i hufvudstaden.
Han fick derför egentligen icke något annat qvar af aflöning
gen än sin kyrkoherdelön. Ett faktum är ock, att, äfven, efter 1875
års reglering, han bibehöll denna sin lön såsom pastor primarius och
att han fortfarande uppbär den.. Efter de upplysningar, man nu bär
fått om denna sak, synes det mig vara alldeles tydligt, _att° församlingen
har berättigade anspråk på denna spån mål såsom ingående i atlöningen
för dess kyrkoherde, hvilken likväl dervid är skyldig att ut -

Lördagen den 3 Mara.

27 N:o 15.

föra det ärofulla uppdraget att vara ordförande i Stockholms stads Förordningikonsistorium.
förslag ang.

Här har ock sagts, att det kan uppstå stora olägenheter genom ^f^ZTol
att bibehålla nu gällande bestämmelser, men det har ingalunda visats, pnmarim i
att nagra sadana uppstått, utan allt har gatt väl hitintills; och hvar- Stockholm.
för skall ett gammalt historiskt förhållande strykas bort, hvarför skall (Forts.)
man söka utplåna allt, äfven det goda och brukbara, som förskrifver
sig från en tid längre aflägsen än detta sekels början? Hvarför har
city i London sina företrädesrättigheter? Hvarför är Upsala erkebiskopssäte?
Kanske skall äfven denna gamla minnesrika ort mista
detta sitt företräde och erkebiskopen sitta än i Hernösand och än i
Skara! — Kanske har det historiska likväl icke så ringa betydelse i
allmänhet, och när det såsom i förevarande fall har skäl med sig, kan
jag icke förstå, hvarför man icke skall respektera detsamma.

I kyrkolagstiftning måtte väl äfven gälla de skäl, som grundlagen
utstakar för lagförändringar, nemligen att sådana icke böra ske, derest
de icke äro högst nödiga, nyttiga och möjliga att verkställa. Jag frågar
nu: är denna förändring högst nödig? Derpå kan man obetingadt
svara nej. Icke heller är den nyttig och att den icke är så lätt
att utföra, tror jag församlingen skall kunna visa, om beslutet utfaller
emot dess önskan.

Jag tryggar mig emellertid till den rättskänsla, som utan tvifvel
finnes inom Riksdagen, och till den aktning för historiska förhållanden,
som borde finnas särskild! inom denna ärade Kammare. Utan en
sådan aktning har icke något folk länge kunnat fortlefva.

Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.

Herr Statsrådet Hammarskjöld: Jag ber Kammaren om ursäkt,
att jag nödgas besvära Kammaren med ännu några ord. De skola
icke blifva många.

Det hufvudsakliga skäl, som blifvit anfördt mot Kongl. Maj:ts
proposition, har varit de historiska minnen, som äro fästa vid Storkyrkan.
Men den fråga, som föreligger, är i mina ögon en praktisk
fråga, och då jag har mycket svårt att tro, att dessa historiska minnen
kunna göra den person, som väljes till kyrkoherde i Storkyrkan, lämplig
att vara ordförande i konsistorium, kan jag icke vid dessa historiska
skäl fästa synnerlig vigt.

För öfrigt får jag lof att säga, med anledning af livad som blifvit
taladt om lämpligheten af att lekmannaelementet skulle få deltaga i
dessa val, att detta anspråk möjligen kan hafva sitt berättigande, men
att jag icke kan tro, att vare sig kyrkomötet eller någon annan har
menat, att det skall vara lekmannaelementet allenast i en församling
som deltager i valet, med uteslutande af lekmannaelementet i alla de
öfriga församlingarna; och hvad som nu eger rum är just, att lekmannaelementet
i Storkyrkan har uteslutande rätt att deltaga i valet,
utan att de öfriga församlingarna hafva någonting att säga. Genom
Kongl. Maj:ts proposition tror jag lekmannaelementet i hela Stockholm
finge mera jemn! inflytande på valet, ty i samtliga församlingar har
lekmannaelementet stort inflytande på valet af de personer, som allena
skulle blifva valbare till pastor primarii-sysslan. Om en gång Kongl.

N:0 15. 28 Lördagen den 3 Mars.

Förordnings- Maj:t, huru svår äu all kyrkolagstiftning under nuvarande förhållanförsiag.
ang. gr, finner lämpligt att framkomma med en proposition om ändrade
tillsättning. begtämmeiser rörande biskopsval, följer det af sig sjelf,att dessa samma
primariut i bestämmelser komme att tillämpas med afseende på val af pastor
Stockholm, primarius. _

(Forts.) Den andra utvägen, som här har blifvit ifrågasatt, att afhjelpa

det olämpliga i nuvarande sätt för tillsättande af pastor primarius, är
mycket lätt att tala och skrifva om, men torde i praktiken visa sig
vara ganska svår att genomföra. Jag har derföre stora betänkligheter
emot ”densamma och synes det mig ganska tvifvelaktigt, om den kan
blifva annat än ett blott förslag på papperet.

Slutligen anhåller jag att, med anledning af en talares yttrande,
få förklara, att regeringen vid framläggande af denna proposition icke
har låtit hänföra sig af något missnöje med Storkyrkoförsamlingens
senaste val och icke heller latit sig påverka åt något obehörigt inflytande.
Hvarje beskyllning i det afseendet är alldeles obefogad.

Herr Anderson, Albert: Jag ämnar icke inlåta mig på denna
fråga i hela dess vidd, men då här har blifvit taladt om statsanslaget
och då jag af de talares anföranden, som yttrat sig för Utskottets
åsigt härom, icke funnit mig öfvertygad att densamma är rigtig, har
jag” ansett mig böra framlägga skälen för min afvikande mening.

Af de statsanslag, som blifvit tillagda presterskapet i allmänhet i
hela riket, urskiljer man två stora hufvudgrupper, den ena bestående
af sådana anslag, hvilka blifvit presterskapet endast tills vidare gifna,
den andra åter af sådana, hvilka blifvit tillagda utan inskränkning
till någon viss tid. Den förra gruppen har i allmänhet och i man
som församlingarna sjelfva kunnat aflöna sitt presterskap indragits till
statsverket. Den senare gruppen deremot har blifvit presterskapet tillförsäkrad
genom 4:de punkten i 1723 års privilegier. Men här är att
märka, att dessa privilegier tillförsäkra icke hvarje särskild embetsinnehafvare
det anslag, han åtnjuter, utan det tillförsäkras presterskapet
i allmänhet. Derför har det också, vid alla de anordningar i
fråga om presterskapets aflöning som vidtagits, hittills fatt gälla såsom
grundsats, att ett‘statsanslag kunnat skiljas från ett embete och öfverfemnas
åt någon annan prestman, som deraf kunnat vara i behof.
Vid den lönereglering för presterskapet, som nyss år verkstäld, har
Kongl. Maj:t och Riksdagen fäststält vissa grunder i detta afseende.
Kougl. Maj:t aflat till 1859 —(10 års Riksdag en proposition, innehållande
dessa grunder, och den första punkten i denna proposition afhandlar
just dessa statsanslag. Riksdagen godkände dessa grunder, och i enlighet
dermed utfärdade Kongl. Maj:t förordningen af den 11 Juni 1862
angående lönereglering för presterskapet i allmänhet utom Stockholm
och sedermera förordningen af den 1 November 1872 särskild! för
presterskapet i Stockholm. Dessa författningar stadga, att inkomster,
som af en församling utgöras till dess presterskap eller som grunda
sig på donationer af enskilde, icke fä användas till förman för annan
församlings presterskap, hvaremot de inkomster åter, som grunda sig
på statsanslag i kontanta penningar, kronotionde och hemmansränta
eller pa arrenden från de af kronan upplåtna hemman, som icke äro

Lördagen den 3 Mars. , 29

bostadsboställen, kunna efter behof från en till annan församling
öfverflyttas.

Lag-Utskottet har anmärkt, att detta statsanslag icke kan hänföras
till vederlagsspanmål, men jag förstår icke rigtigt, hvilken skilnad
Lag-Utskottet gör mellan ett anslag sådant som det här i fråga
varande och vederlagsspanmål. För min del anser jag vederlagsspanmal
vara fullt lika betryggande anslag för tjensteinnehafvare som i
fråga varande 250 tunnor spanmål, ty man får komma ihåg, att vederlagsspanmålen
gafs åt visse prestman såsom ersättning derför, att vid
reformationstiden fråntogos dem de hemman, de förut innehade. För
min del kan jag icke finna, att Kongl. Maj:t och Riksdagen beträffande
detta anslag skulle hafva mindre rättigheter än beträffande alla andra
presterskapet tillförsäkrade anslag, derunder äfven inbegripna de hemman
och lägenheter samt den tionde, som äro biskoparne i riket anslagna
och som vid regleringen af deras löner blifvit från den ena
till den andra biskopsstolen öfverflyttade.

Lag-Utskottets ordförande yttrade, att en blifvande innehafvare
af kyrkoherdebeställningen skulle kunna med utsigt till framgång
göra anspråk på denna tiondespanmål. Jag tror att det vore farligt
att antaga en sådan princip, ty den skulle, vid dess utsträckning till
hvarje embetsinnehafvare, mången gång blifva ytterst obeqväm för
statsmakterna vid löneregleringar.

Grefve Mörner: Tvifvelsutan är det en regerings pligt att hafva
ett öppet öga för landets förhållånden och att noga undersöka, i hvilka
delar ändringar kunna behöfvas samt hvilka åtgärder kunna påkallas
för att befordra samhällets väl och ändamålsenliga utveckling. Men
lika sant är också, att i ett monarkiskt samhälle bjuder regeringens
pligt och den noggranna omtanke, den bör egna åt landets förhållanden,
att icke ändra och rubba annat än hvad som verkligen behöfver
ändras. Derför bör allt hvad som utan skada kan bestå också fortfarande
. få gälla. Med ett ord: regeringen i ett monarkiskt samhälle
får aldrig drifvas af en otålig ifver att reformera endast för att reformera,
utan endast i de fall, der ett verkligt behof af reformer visat
sig, böra de ske. Skulle eu monarkisk regering vika från dessa åsigter,
skulle den, utan att samhällets väl det kräfde, utan att — såsom
redan blifvit sagdt — något funnes, som verkligen påfordrade sådana
åtgärder, göra till sitt mål att opåkalladt rubba och förändra samhällsinrättningarna,
da öfverginge denna regering till en annan styrelseform,
den vore då ej längre en monarkisk regering utan blefve en
samhällsordning, i hvilken alla anspråk lösgåfves för att endast af
maktens bild kunna mötas och stäf jas. Detta kan synas vara väl högstämda
ord i fråga om föreliggande ärende, men så är dock icke förhållandet,
ty från det ena leda anspråken och vägen lätt till det andra.
Har det beträffande förevarande fråga förefunnits anledningar, hvarför
några åtgärder från regeringens sida skulle vidtagas? Har någon klagan
försports i första rummet inom Storkyrkoförsamlingen öfver det
sätt, hvarpå kyrkoherdar der blifvit tillsatta? Nej, man har icke sport
något sådant. Tvärt om, vid ett tillfälle, då församlingen blifvit hörd,

No 15.

Förordnings
förslag ang
tillsättning
af pastor
jtrimarius i
Stockholm.
(Forts.)

N:0 15. 30 lördagen den 3 Mars.

Förordning*- undtillbud den sig eu sådan förändring. Har det från Stockholms preförsiag
ang. gferskaps sida inkommit någon hemställan om förändring härutinnan?
tillsättning utan f5rst secian frågan val blifvit väckt, sedan detta stridsäpple

pr,marins i blifvit kastadt på bordet och sedan regeringen visat sig benägen att
Stockholm, rubba det gamla förhållandet, då har omsider ett antal af Stockholms
(Forts.) presterskap inkommit med eu anmälan till regeringen, och det var ju
icke så underligt, emedan man ju lätt kan föreställa sig, att det kan
vara frestande för en och annan att få utsigt att kunna erhålla detta
embete med åtföljande ökade inkomster och ökadt inflytande samt möjligen
äfven ökad utsigt att komma på biskopsförslag. Allt det der,
som ju blott är ett uttryck af mänskliga känslor, och hos någon möjligen
äfven tron att en förändring skulle vara nyttig, må ju hafva
inverkat, men hade frågan aldrig blifvit väckt från regeringen, så
hade denna petition troligen aldrig kommit till stånd. Åtminstone
har man ingen rättighet att antaga, att så skulle hafva skett.

Nu visar sig af allt hvad vi hafva hört, att Storkyrkoförsamlingen
med synnerlig grannlagenhet och lycka har utöfvat sitt kall, da ju så
många af innehafvarne af denna kyrkoherdebefattning öfvergatt till
att blifva biskopar, och de, som icke det gjort, haiva alla efterlemna!
ett aktadt och äradt minne inom svenska kyrkan, och äfven inom
Stockholms stad hafva dessa kyrkoherdar varit högt uppburne af den
allmänna opinionen. Kanske skulle lika skicklige män hafva kunnat
finnas äfven bland andra kyrkoherdar, det är en sak, på hvilken jag
icke vill inlåta mig. Det vissa är, att pa detta sätt bringas man ur
den nödvändiga tron i samhället, att en rättighet bör fa fortfara, till
dess den visat sig vara skadlig, men dessförinnan böra inga rubbningar
deri tillåtas. Jag bestrider helt och hållet den satsen, som en ärad
talare framkastat i sitt första anförande, att olägenheter böra afkjelpas,
innan någon skada skett, ty först skall det val styrkas, att det
verkligen är en olägenhet. Huru äro motionerna vid riksdagarne beskaffade?
De grunda sig ofta derpå, att en motionär tycker, att det
finnes någon liten olägenhet i en eller annan bestående lag och så
kommer han med motioner, som dess bättre vanligen blifva afslagna.
Men detta är icke rätta sättet att ändra gällande lag, utan man skall
hafva ögat öppet när olägenheter verkligen visa sig och då skall man
afhjelpa desamma. Att deremot sätta sig och tänka efter, om möjligen
olägenheter kunna uppkomma af ett eller annat stadgande, det
tillhör icke statsmän att göra och det länder ej heller till samhällets
förkofran, ty dertill fordras en sakta men lugn utveckling, men alls
icke detta idkeliga jägtande efter revision af allt bestående, som gör
att man ena dagen icke vet hvad som skall blifva lag den andra, utan
allt blir beroende af tillfälliga åsigter hos en minister och en tillfällig
majoritet i en riksförsamling.

För öfrigt ämnar jag icke ingå i någon pröfning hvarken af
spanmålsfrågan eller af alla dessa öfriga frågor, som blifvit så grundligt
afhandlade af andra talare, att derom ej mycket torde vara att
mera säga.

Den grund, på hvilken jag ansluter mig till Lag-Utskottets förslag,
har jag emellertid nu antydt, och denna grund anser jag vara
så stark, att jag vågar anhålla om afslag å Kongl. Maj:ts förslag.

Lördagen den 3 Mars. 31 U;o 15,

Herr Grefven och Talmannen tillkännagaf, att anslag utfiirdats Förordningstill
detta sammanträdes fortsättande kl. 7 e. m. förslag angr

tillsättning

Herr Samzelius: Jag kan icke underlåta att med anledning af priman™ i
det yttrande,^ som en talare på jönköpingsbänken fålde i afseende på Stockholm.
denna spannmål, som dock spelar eu viss roll i denna fråga, bedja att få (Forts.)
gorå en erinran. Han uppläste ett utdrag af 1862 års förordning angående
löneregleringen för presterskapet i allmänhet och derjemte äfven
ett utdrag af 1872 års förordning särskild! beträffande löneregleringen
för presterskapet i Stockholm. Der står visserligen medgifvet
för löneregleringsnämnden att, »i händelse af befogenhet», föreslå
öfverflyttande af ett statsanslag i penningar eller kronotionde från en
församling till en annan, men när löneregleringsnämnden i Stockholm
såg, att denna spanmål uttryckligen var gifven endast åt en viss församlings
kyrkoherde, sa kunde den icke föreslå någon förändring deri.

Sjelfva Karl XI, som dock var en »envålds allom bjudande och rådande
suverän konung», skulle, så stor reduktionsman han än var, och äfven
den man, som kontrasignera! det här åberopade Kong! brefvet, Piper,
dragit i betänkande att rubba ett löfte så högtidligen bekräftadt som
det, som innehålles i detta bref. Konungen säger nemligen i detta
bref, att derför att Doktor Emporagrius endast haft det för sin person,
kunde han väl hafva fog och skäl att samma benådning återkalla,
men deraf följer ex contrario, att då det sedan hade blifvit gifvet åt
Doktor Iser och hans efterträdare, kunde det aldrig falla Karl XI in,
att det vidare skulle kunna återkallas. Och hans efterträdare, som
var lika enväldig och som val* i stor förlägenhet att finna medel till
utförande af sina olyckliga krig, hvarför han äfven måste klappa på
kyrkans portar, fann dock icke skäl att ens ifrågasätta någon ändring
i den ovilkorliga bekräftelse, som ligger i detta bref.

Vid sådant förhållande hemställer jag, om Konung och Riksdag i
vår tid skulle vilja vidtaga en sådan förändring. Jag vill visserligen
icke bestrida, att de kunna hafva makt dertill, men jag tror attT ju
vidsträcktare makten är, ju försigtigare bör den användas.

Jag yrkar fortfarande bifall till Lag-Utskottets förslag.

Herr Wallenberg: Jag skall visst icke inlåta mig i den kamerala
fragan. Jag är öfvertygad, att ingen i denna Kammare betvifiar,
att den kan på^ vanlig väg lösas. Är det icke rätt att Storkyrkoförsamlingen
får åtnjuta denna spanmålsförmån, så tag den från henne
och lägg den dit den rätteligen hör. Sådana frågor hafva mången
gång blifvit lösta, utan att de behöft indragas i ett spörsmål sådant
som det föreliggande.

Jag vill nu till protokollet betyga min tacksamhet till Chefen för
Ecklesiastikdepartementet, som behagat förklara, att i motiven till
detta Kongl. förslag icke ingår något ogillande af det sätt, hvarpå församlingen
hittills utöfvat sin rätt att presentera tre kandidater, af
hvilka Kongl. Maj:t haft att utse en. Derjemte ber jag få säga, att
ett smygande rykte att en underordnad inom kyrkan skulle vara den
ledande viljan inom församlingen saknar all grund och är ett af de
motiv, som man tager till, då man icke känner något bättre utan

N:o 15. 32 Lördagen den 3 Mars.

Förordnings- famlar i mörkret efter skäl. Då skulle man lika gerna kunna säga,
förslag ang. peja frågan uppkommit genom individuel honnett ambition.
tillsättning^ Hvad jag för min del har emot sjelfva frågan, har emellertid
primariws i ännu ingen, "oaktadt öfverläggningen varit temligen lång och omfatStockholm.
tande, fäst sig vid. Det är, att jag icke vill, att det skall blifva ett
(Forts.) valkollegium, bestående af konsistorium och de prester, som tillhöra
församlingarne, inom hvilket kollegium man närmare den tid, då man
kan motse att en förändring skall komma att ega rum, skall börja
tänka på och rådslå om den frågan: huru skola vi ersätta den der
gubben, som nog snart faller ifrån? Detta kommer enligt min tanke
att störa förrättningarna inom konsistorium på ett sätt, som icke är
lämpligt för de vigtiga saker, som der skola handläggas.

Vore det fråga om att flytta primatet från Storkyrkoförsamlingen
till en annan församling, skulle jag kanske ej så mycket motsätta mig
detsamma, men att man på detta sätt vill göra det beroende på stundens
val och dermed följande olägenheter, som hafva mycket sämre
namn men som aldrig kunna helt och hållet undvikas, deri ligger
skälet, hvarför jag icke kan biträda det nu framlagda Kongl. förslaget.
Och utan att i konservativt tänkesätt gå så långt som min ärade
landsman på östgötabänken, tror jag att det tillkommer oss att vidtaga
förändringar, när de visat sig nyttiga.och nödiga; men när här
blifvit ådagalagdt, att Kongl. Maj:ts valrätt hittills icke blifvit inskränkt
till ett val mellan tre oduglige prestmän, kan jag ej annat än
anse frågan såsom för tidigt väckt.

Jag anhåller om afslag å den Kongl. propositionen.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes enligt de derunder
framstälda yrkandena propositioner, först på den föredragna paragrafens
godkännande och sedan på dess förkastande, och förklarades den
senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Förslagets öfrigci paragrafer.

Afslogos hvar för sig på särskilda af Herr Bergström. gjorda
yrkanden.

Förslagets rubrik och ingress.

Herr Bergström: Då Kammaren nu förkastat'' samtliga paragraferna
i det föreliggande förslaget till förordning angående tillsättning
af pastor primarius i Stockholm, lärer det blifva en gifven följd häraf,
att den föreslagna rubriken och ingressen icke kunna godkännas; och
anhåller jag derför, att Kammaren måtte förkasta jemväl dessa delar
af förslaget.

Den föredragna rubriken och ingressen förkastades.

Utskottets i utlåtandet gjorda hemställan.

Förklarades besvarad genom de beslut Kammaren fattat i afseende
på sjelfva förordningsförslaget.

33 N:o 15.

• Lördagen den 3 Mars.

Justerades fyra protokollsutdrag för detta sammanträde.

Herr (Trefven ocli Talmannen hemstälde, att, sedan dagens föredragningslista
numera blifvit genomgången, de utfärdade anslagen till
sammanträdets fortsättande kl. 7 e. m. måtte få nedtagas, hvilket
bifölls.

Kammaren åtskildes kl. 2 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Första Kammarens Prof. 1883. N:o 15.

3