1883. Andra Kammaren. N:o 14

ProtokollRiksdagens protokoll 1883:14

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1883. Andra Kammaren. N:o 14.

Lördagen den 3 Mars.

kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 24 nästlidne Februari.

§ 2.

Föredrogos de i gårdagens sammanträde bordlagda motioner;
och hänvisades Herr P. A. Kellgrens motion, N:o 98, till Riksdagens
Särskilda Utskott samt Herr A. J. Lyths motion, N:o 99, till
Kammarens Tillfälliga Utskott N:o 2.

§ 3.

Vid föredragning af Stats-Utskottets Memorial N:o 18, med förslag
till voteringspropositioner i anledning af Kamrarnes skiljaktiga
beslut i åtskilliga frågor rörande anslagen under riksstatens nionde
hufvudtitel, blefvo de i detta memorial föreslagna voteringspropositioner
af Kammaren godkända.

§ 4.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 19; samt
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

§ 5.

Föredrogos och lades till handlingarne Stats-Utskottets Memorial
^N:o 16, i anledning af Statskontorets underdåniga berättelse
angående undsättningsfonden.

Andra Kammarens Prof. 1883. N:o 14.

1

N:o 14. 2

Om förslag till
förordning
ang. fårlagsintechning
in. m.

Lördagen den 3 Mars.

§ 6.

Föredrogs ocli bifölls Stats-Utskottets Memorial N:o 17, om anvisande
af de i Regeringsformens 63 § föreskrift^ kreditivsummor.

§ 7.

Förekom till behandling Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11, i anledning
af Kougl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående
förlagsinteckning och i sammanhang dermed erforderliga författningar.

Ordet begärdes af

Herr Thomasson, som anförde: Jag ber att i afseende å föredragningssättet
få framställa följande förslag:

att för den händelse lagförslagen eller något af dem skulle i vissa
delar komma att af Kammaren återförvisas, Lag-Utskottet må lemnas
öppen rätt att, vid ärendets förnyade behandling, i afseende å
de paragrafer, hvilka må hafva blifvit med eller utan ändring godkända,
föreslå sådana jemkningar, som af ifrågasatta förändringar i
återförvisade delar kunna föranledas.

På derom af Herr Talmannen framstäf proposition, biföll Kammaren
hvad Herr Thomasson sålunda föreslagit.

Derefter skedde föredragning af § 1 i det af Kongl. Maj:t framlagda
samt af Utskottet tillstyrkta förslag till förordning angående
förlag sinte eldning; lydande denna § sålunda:

»Gifver man annan förlag till idkande af bergsbruk eller grufvedrift,
äfven der denna ej är att till bergsbruk hänföra, eller till drifvande
af fabrik, mjöl- eller sågqvarn, boktryckeri, bryggeri, bränvins-
eller kruttillverkning, och varder förlaget intecknadt i den ordning
här nedan stadgas, njute förlagsman sedan för sin fordran den
förmånsrätt, som i 17:de kapitlet Handelsbalken sägs.»

Herr Berglöf yttrade: Riksdagen har nu att behandla ett förslag
till förordning angående förlagsinteckning, hvilket nästan öfverensstämmer
med det förslag derom, som vid sistlidne riksdag förelåg
och af denna Kammare förkastades. Den nuvarande lagstiftningen
angående förlagsinteckning måste jag beteckna såsom synnerligen bristfällig
i flera hänseenden, och jag måste medgifva att det nu föreliggande
förslaget innebär väsentliga fördelar framför de nu gällande
bestämmelserna. Detta oaktadt hade det varit ensidigt om förslaget,
när det nu åter framlades för Riksdagen, hade blifvit ytterligare
ändradt utöfver hvad som skett.

Det är obestridligt att den olägenhet, som ligger i den nuvarande
lagens bestämmelse om forum, blifvit afhjelpt genom den föreskrift,
som intagits i det föreliggande förslagets 2:dra paragraf, der det

Lördagen den 3 Mars.

O

lf:o 14.

heter: »Förlagsin teckning sökes, då rörelsen drifves i stad, der Rådstufvurätt
finnes, vid denna Rätt och, då rörelsen drifves å landet
eller i stad lydande under landsrätt, vid Rådstufvurätten i den stad,
der Konungens Befallningshafvande i länet har sitt säte.» Genom
denna paragraf har man fått bestämdt, angifvet, vid hvilket forum
dessa inteckningsärenden skola behandlas. Jag tror emellertid, i
likhet med hvad jag vid sistlidne riksdag anförde, att det hade
varit bättre om forum för dessa inteckningar blifvit detsamma som
för inteckning i fastighet, eller att ansökan om förlagsinteckning
skulle behandlas af den domstol, inom hvars domvärjo rörelsen bedrifves.
Jag kan icke förstå, hvarföre icke häradsrätten lika väl
som rådstufvurätten skall kunna behandla denna angelägenhet. Det
är förenadt med ganska mycken risk samt besvär och kostnader att
sända inteckningshandlingarne från eu ort till eu annan; och jag
tror att man skulle kunnat förekomma denna olägenhet genom att
förklara jemväl häradsrätten för forum i dessa ärenden. Sammanställer
man denna paragraf med § 8, som handlar om förnyelse
af förlagsinteckning, så finner man att förnyelsen kan ske antingen
vid den rätt, som inteckningen beviljat, eller inför annan rådstufvurätt,
som då har att teckna s. k. presentatum å iuteckningshandlingen
och öfver uppvisandet meddela protokollsutdrag, hvilket
sökanden sedan har att ingifva till den rätt, som beviljat inteckningen;
men inför domstol å landet kan förnyelsen icke ega rum,
och detta synes mig vara en stor olägenhet. Ty sedan sökanden
fått inteckningen beviljad och inteckningshandlingen i sin hand, så
ser han ogerna att han nödgas, för att få inteckningen förnyad,
skicka handlingen till annan ort under rekommendation eller assurans,
utan ser han helst att han antingen sjelf eller genom pålitligt
ombud kan uppvisa den vid närmaste domstol. Detta är ett ytterligare
skäl för att domstolen i den ort, der rörelsen drifves, bör
vara forum i frågor rörande förlagsinteckning.

Derigenom att man i förslagets lista paragraf angifvit de inrättningar,
som äro berättigade att begagna sig af detta rättsinstitut,
har man sökt afhjelpa en annan nu befintlig olägenhet. Men
icke heller denna paragraf är för mig fullt tillfredsställande. I det
af sistlidne riksdag behandlade förslaget lydde samma paragraf sålunda:
»gifver man annan förlag till idkande af bergsbruk, grufvedrift,
sågverk eller fabriker eller annan dermed jemförlig inrättning»
etc. Uttrycket annan dermed jemförlig inrättning har nu blifvit
borttaget och ersatt med åtskilliga uppräknade inrättningar, som
berättigas att begagna sig af förlagsinteckning. Jag medger att
på hvilken sida man i detta fall än går, så stöter man på svårigheter.
Tager man nemligen förra årets förslag, som talar om Dannan
dermed jemförlig inrättningD, så är det svårt att tänka sig den
gräns, vid hvilken man skall stanna. Ä andra sidan, om man, på
sätt i det nu föreliggande förslaget skett, uppräknar de inrättningar,
som skulle berättigas till förlagsinteckning, så kan man lätt

Om förslag till
förordning
ang. förlagsinteckning
m. m.
(Fort*.)

N:o 14. 4

Omförslag till
förordning
ang. förlagsinteckning
m. m.
(Forts.)

Lördagen den 3 Mars.

taga uppräknandet för snäft. Det finnes nemligen andra storslöjder
än de i paragraf 1 uppräknade, som böra komma i åtnjutande åt
denna förmån. Jag vill jemförelsevis endast nämna vwrfsvövelscn,
jag vill tro, att den, som drifver vågrörelse, kan lemna lika stor
säkerhet i sina dyrbara materialier som den, hvilken t. ex. drifver
boktryckeri eller bryggeri. Får man förlagsinteckning uti ett underbyggnad
varande fartyg eller uti till varfvet börande verktyg och
maskiner, så bör denna säkerhet kunna anses vara lika god som den,
hvilken många af de i paragrafen uppräknade inrättningarna hafva
att erbjuda. Jag tror derföre att paragraf 1 bort bland andra storslöjder
äfven upptaga varfsrörelse.

Vidare har det nya förslaget afhjelpt bristen i afseende å bestämmelse
angående flere meddelade inteckningars förmånsrätt sins
emellan vid konkurs, och härom har jag icke annat än att uttrycka
mitt gillande. Men i afseende å det skydd, som förslaget afser att
lemna förlagsgifvare, finnas stora anledningar till anmärkningar.
Jag vill då påpeka, att dessa förlagsiuteckningar äro ganska vanskliga
och mången gång vilseledande för dem, som icke hafva närmare
kännedom om naturen af den säkerhet de lemna. Allmänheten
är van vid att betrakta den intecknade förbindelsen såsom en
handling, hvilken medför säkerhet i en viss, angifven egendom; men
förlagsinteckningsinstitutionen är icke så mycket begagnad, att kännedom
vunnits derom, att inteckningen icke är åt samma betryggande
betydelse som inteckning i fastighet. Om det nu föreliggande
förslaget antages och upphöjes till lag, komma nog förlagsinteckningar
att mera än förut användas i allmänna rörelsen, och borde derför
i lagen hafva funnits ett stadgande, i någon mån tryggande för
den som lemnar förlaget. Förlagsin teckningen är nemligen beroende
af det personliga förtroendet mellan långifvare!! och lantagaren, i sa
måtto som långifvaren har sin förnämsta säkerhet i låntagarens redbara
handlingssätt och icke i de föremål af råvaror, maskiner eller
andra föremål, som i förlagsinteekningen angifvas. Orsaken härtill
ligger deri att, så snart''en person öfverlåter eganderätten till en
med förlagsinteckning besvärad fabrik till en annan person, verkan
af inteckningen med detsamma förfaller. Inteckningen är nemligen
personlig och beroende af fabriksegaren, då långifvaren ej förvärfvat
sakrätt i egendomen. Om eu gäldenär, som förlagsintecknat
egendom för att utgöra förlagsgifvares säkerhet, sedan vill förvärfva
sig penningar på ett annat sätt, då han ser sin affärsställning vacklande,
så försäljer han eller upplåter egendomen under sken af köp
till eu annan, och är i och med detta den gamla inteckningen förlorad
och förlagsgifvaren lemnad utan säkerhet. Detta upphörande
af inteckningsrätten i och med egendomens öfvergående till annan
person är det farliga i detta rättsinstitut och kommer med all säkerhet
att framkalla många rättegångar och stora förluster för långifvare,
innan de hunnit blifva visa af erfarenheten. Likaså komma
nog tvister att uppstå i följd af svårigheter att med säkerhet an -

Lördagen den 3 Mars.

5 N:o 14.

gifva, hvilken egendom omfattas af förlagsinteckningen eller så att Om förslag till

man kan skilja mellan t. ex. maskiner, som sitta fast i väggarna forofc
och skola åtfölja fastigheten, och maskiner, som äro af den lösa be-teckning
skaffenhet att de skola inbegripas under förlagsinteckningen. Jag (yorts)
tror att i den föreslagna bestämmelsen i 11 §: »Öfverlåter någon
till annan bruk, grufva, fabrik eller inrättning, för hvars drifvande
förlag sinteckning är beviljad, vare förlag sskulden emot förlagstagaren
genast till betalning förfallen» förlagsgifvaren har föga skydd
emot den förlagstagare, som icke vill bevara honom säkerheten för
lemnade lånebeloppet. Det är nog godt och väl att skulden förfaller
till betalning, om egendomen öfverlåtes till annan person, men visst
är, att den, som har eu äfventyrlig affärsställning och har för afsigt
att öfverlåta sin egendom till annan person, också har försäkrat sig
om att köpeskillingen förut blifvit gulden eller satt i säkerhet, och
således ej är tillgänglig för den, som med sitt karterade papper i
hand vill göra anspråk på återfående af forlagskapitalet. Förlagsgifvaren
måste, om hans rätt skall anses i någon mån tryggad, finnas
tid att åtminstone begära qvarstad på så stor del af köpeskillingen,
som motsvarar hans förlagsfordran. Det kan låta tänka sig
att i sådant syfte skulle till 11 § läggas en bestämmelse, om ock
icke fullkomligt lika med den af förlidet års Lag-Utskott föreslagna
11 §, dock något mera tryggande för förlagsgif var en än den nu
föreslagna. Det kunde bestämmas, att säljaren af egendomen skulle
ega skyldighet att underrätta förlagsgifvaren om försäljningen, om
han vore känd, genom särskild underrättelse, men om han vore
okänd genom kungörelse i tidningarna, äfvensom att köpareh icke
skulle få liqvidera köpeskillingen inom eu viss kortare tid, som
skulle vara anslagen till förlagsgifvaren för att göra sina anspråk
gällande. Om då förlagsgifvaren icke begagnade sig af sin rätt att
framställa anspråk på liqvid, hade han att skylla sig sjelf. Införer
man vidare den bestämmelsen, att, vid köpares eller säljares försummelse
att ställa sig nämnda föreskrifter till efterrättelse, förlagsgifvaren
skall hafva rätt att ur egendomen uttaga sin fordran, så tror
jag, att man lenmat förlagsgifvaren tillräcklig säkerhet för att
skydda sin rätt vid egendomens öfvergående från en egare till eu
annan. Det är icke min mening att införa en sakrätt i dessa lösören,
ty härigenom skulle kanske uppstå åtskilliga förvecklingar, utan
att genom fastställande af en termin, inom hvilken rättsförhållandet
emellan säljare, köpare och förlagsgifvare skulle ordnas, söka
förvärfva det skydd för förlagsinteckningen, som den bör ega för att
blifva för allmänheten gagnande.

Förlidet år gjordes mot det då framlagda förslaget anmärkning
derför att lagen icke afsåg alla näringsfång, således äfven jordbruket.

Det har nu upplysts, att eu särskild lag om förlagssäkerhet i jordbruket
tillhörande inventarier och materialier skall utfärdas, och
detta är i och för sig tillfredsställande, men jag tror att det varit
välbetänkt, om ett förslag i den rigtningen hade framkommit sam -

*:• 14. 0

Om förslag till
förordning
ang. förlagsintechning
m. m,
(Ports.)

Iiördagen den 8 Mars.

tidigt med nu föreliggande förslag om förlagsinteckning i andra
föremål. Om båda dessa förslag hade samtidigt behandlats, tror jag
att detta varit i flera hänseenden mera tillfredsställande, då dessa
lagar ju gälla enahanda sak, ehuru den ^ena afser mera förhållandena
i stad och den andra förhallandena a landet.

Herr Talman! Jag har endast velat framställa dessa mina anmärkningar
vid det föreliggande lagförslaget för att bringa dem till
allmän kännedom och fa dem bevarade för framtiden, men har i
afseende å förslaget intet särskildt yrkande att framställa.

Herr Ekenman: Herr Talman! Sedan den föregående talaren
slutat sitt anförande med att ej framställa något yrkande, kan jag
i anledning deraf fatta mig mycket kort. Jag hade ej van tat, att
han skulle sluta på det sättet efter de föregående uttalanden han
i>jorde; men jag skall dock, enär jag nu lått ordet, i afseende, pa
några anmärkningar, som han framstälde mot förslaget, härå genmäla.

Han faun det i afseende på 2:dra paragrafen vara felaktigt, att
man ej förlagt forum för sökandet och förnyandet åt förlagsinteckningar
till de för andra inteckningsfrågors behandling vanliga fora.
Detta anser jag vara rent af en fördel. Derigenom att forum är
förlagd t till städerna, eller rådstufvurätterna derstädes, vinnes nemligen
en större skyndsamhet, än om detta forum skulle vara domstolen
i orten, der sammanträden hvad angår häradsrätterna ofta
icke förekomma mer än 2 a S gånger om aret, under det i stad
sådana hållas hvarje vecka. Härigenom tillgodoses industriens kraf
på en vida större skyndsamhet vid förlagsinteckningars erhållande
,:in som erhålles vid vanliga inteckningar, och denna fördel mer än
uppväger olägenheten att forum för förlagsinteckning ej alltid äi
närmaste domstol.

Vidare yttrade samme talare, att 11 :te paragrafen, sådan den
af Lag-Utskottet sistlidet år formulerades och Riksdagens pröfning
understäldes, vore bättre och ingåfve förlagsgifvaren mera säkerhet
och trygghet än hvad nu vore fallet med samma paragraf. Jag
tror också att så är förhållaudet, men som Kammaren behagade
erinra sig, vann ej denna paragraf mycket stora sympatier inom
Riksdagen. Man ansåg, att man velat gifva industrien något mer
än förut och att, om man gjorde det, man samtidigt borde tillgodose
jordbrukets kraf. Denna stötesten är nu undanröjd genom den
lydelse, som 11:te paragrafen i det Kongl. förslaget fått. Man kan
nu icke med fog säga att industrien fatt något, som den ej förut
hade; hela förslaget afser endast ett klargörande af redan befintliga
förhållanden. Denna förlagsinteckningsrätt finnes ju redan förut,
men de författningar, hvarigenom den bestämmes, äro ganska otydliga,
och man har ansett det vara alldeles nödvändigt att få ett
förtydligande af åtskilliga frågor, som i dessa författningar förefinnas.
Man har härmed afsett att tydligt bestämma hvar man skall
söka förlagsinteckning och huru man skall tillvägaga dervid. Att

Lördagen den 3 Mars.

7 Jf:o 14.

man icke, såsom samme talare yttrade, samtidigt fått förslag rörande
jordbruket, kan icke heller anses för något fel, ty om Kongl. Måj:ts
regering kommer att framlägga förslag angående kreditförhållandena
för den del af jordbruksnäringen, som icke redan kan anses vara
tillgodosedd genom inteckningsrätten i fast egendom, så är det ju
icke alldeles gifvet att det författningsförslag, som i det afseendet
kan komma att framläggas, blir likartadt med det förslag, som afser
att lemna industriens kreditförhållanden skydd genom förlagsinteckning.
Jag tager mig derföre friheten att, på grund af hvad
jag nu anfört, yrka bifall till det framlagda förslaget.

Herr Arvvidsson: Såsom ledamot i en stadsdomstol, som ganska
ofta har att handlägga ärenden af samma beskaffenhet som de,
hvilka afses i förevarande lagförslag, har jag haft tillfälle att många
gånger komma till erfarenhet om det oefterrättlighetstillstånd, som
i nuvarande förlagsinteckningslagstiftning är rådande. Jag kan således
ej annat än med den största tillfredsställelse se att ett förslag
blifvit framlagdt angående ordnandet af dessa förhållanden, ett
förslag som äfven synes omfattas med välvilja af Kammaren. En
ärad talare framstälde mot vissa detaljbestämmelser i detta förslag
några anmärkningar, hvilkas befogenhet kanske ej alldeles kan underkännas,
dock tror jag att vid tillämpning af lagförslaget, om det
antages, dessa brister snart skola utjemnas. Skulle det deremot visa
sig, att genom olika tillämpning i ett eller annat fall osäkerhet i
något afseende skulle förekomma, så är det bättre att få denna
olägenhet afhjelpt genom en lagförklaring eller ett tillägg än att
stanna qvar vid det gamla. Jag kan således icke annat än på det
lifligaste förorda förslaget. Men just derföre att jag anser detta förslag
vara så högeligen af beliofvet påkalladt, har jag en anmärkning
att deremot framställa, och denna gäller 15:de paragrafen. T
denna paragraf är nemligen hemstäldt, att lagen icke skall träda i
gällande kraft förr än den 1 Januari 1885. Jag har förgäfves sökt,
vare sig i Kongl. Maj:ts proposition eller annorstädes, något skäl
hvarföre tiden blifvit så långt framskjuten, innan lagen skall träda
i verket. Någon hänsyn till innehafvares af äldre förlagsinteckningar
rätt kan icke gerna antagas hafva härvid varit bestämmande,
då det ju synes af förslaget, att desse skulle erhålla rätt att få sina
inteckningar behandlade i enlighet med den nya lagen, om de härom
sig anmälde inom ett år efter den tid, då lagen trädt i gällande
kraft. Då det är högst sannolikt att, om Kammaren nu bifaller
detta lagförslag, detsamma kan blifva upphöjdt till lag redan inom
förra hälften af detta år, hvarigenom således de, som af lagens tilllämpning
hafva behof, få öfver ett hälft år att sätta sig in i den
nya lagstiftningen och vidtaga alla de åtgärder, som erfordras för
att begagna den rätt, de enligt den nya lagen erhålla, och derefter
ytterligare ett år, innan den får tillämpas på äldre rättsförhållanden,
så tror jag, att den tid, då den nya lagen skall tillämpas, kan

Om förslag till
förordning
ang. förlagsintechning
m. m.
(Forts.)

N:o 14. 8

Lördagen den 3 Mars.

Om förslag till utan skada för någon, men till gagn för alla förknappas med ett
al0rförunfin-^r'' ''^ag hemställer derföre vördsamt, att Kammaren måtte besluta,
teckning § 15 inom. 1 af nu föreliggande lagförslag skall erhålla följande

(Forts.) lydelse: »Denna förordning träder i kraft den 1 Januari 1884.»

Herr Sjöberg: De betänkligheter, jag vid förra riksdagen tog
mig friheten framhålla för Kammaren i afseende å Kongl. Majrts
då framlagda förslag till förordning angående föflagsinteekning och
särskilt vid lista paragrafen i densamma, hafva icke blifvit häfda
genom de förändringar ifrågavarande förslag nu undergått. -Jag kan
nemligen icke neka till att jag äfven nu finner föreliggande förslag
vara i denna del ganska föga tillfredsställande, och allra minst lycklig
anser jag den särskilda specifikation vara, Kongl. Maj:t här funnit
nödigt göra i afseende å vissa näringar, som icke ansetts kunna
hänföras till fabriker.

Äfven vid förra riksdagen anmärktes, hurusom vederbörande
myndigheter, som blifvit i frågan hörda, påpekat den absoluta omöjligheten
att numera gifva en allmängiltig och uttömmande bestämning
af begreppen fabriker och handtverkeri!’. Genom näringarnas
utveckling i alla möjliga rigtningar har nemligen den skilnad mellan
dessa båda begrepp, som förr, t. ex. vid den tid då 1770 års
Hallordning utfärdades, icke var svår att finna, nu blifvit alldeles
omöjlig att bestämma. För att afhjelpa denna brist, har Kongl.
Maj:t nu låtit införa i lista paragrafen ett uppräknande af vissa
näringar, hvilka jemte fabriker skulle kunna erhålla förmånen af
förlagsinteckning. Jag vill då särskildt fästa mig dervid, att bryggerier,
enligt hvad Herr Statsrådet och Chefen för Justitiedepartementet
antydt, skulle vara sådana inrättningar, som, ehuru de ej
räknades till fabriker i egentlig mening, likväl hittills haft förlagsinteckningsrätt.
Då eu så hög auktoritet yttrat det, borde jag visst
icke derom hysa ringaste tvifvelsmål; men jag får bekänna, att för
mig åtminstone är detta förhållande alldeles obekant, ehuru jag
väl borde hafva haft tillfälle att derom inhemta någon kännedom.
Jag nämnde i mitt anförande i denna fråga vid förra riksdagen,
att fråga här i Stockholm väckts om erhållande af förlagsinteckning
i ett stort bryggeri. Den afdelning af Stockholms magistrat,
som handlade detta ärende, eller det nu mera upphäfda Handelsoch
Ekonomi-kollegium, vägrade att bevilja den sökta inteckningen.
Klagan häröfver fördes hos Svea Hofrätt, som likväl af formella
skäb icke inlät sig i hufvudsaklig pröfning af saken, hvarefter besvären
fullföljdes hos Kongl. Majit, som, efter att öfver ansökningen
hafva hört Kommerskollegium, förklarade, att det ifrågavarande
bryggeriet vore att anse såsom eu fabrik och att den sökta förlagsinteekningen
derföre borde beviljas. Något vidare i det afseendet
har jag mig icke bekant, men om äfven andra bryggerier här i
fetockholm, på grund af det nyss anförda prejudikatet, kommit i
åtnjutande af samma förmån, torde dock deraf icke få dragas den

Lördagen den 3 Mars.

9 N:o 14.

slutsats, att bryggerier i allmänhet ansetts vara likstälda med fabriker.
I afseende å bryggerier är förhållandet dessutom, att de i
strängaste mening aldrig räknats ens till handtverkerier och således
ännu mindre till fabriker, utan till s. k. handteringar, hvilka stode
i ett säreget förhållande till de egentliga handtverkerierna. För
min del kan jag icke finna annat, än att det numera är en verklig
orättvisa att förmena handtverkerier förmånen af att erhålla
förlagsinteckning, i synnerhet som det finnes handtverkerier af den
omfattning, att de i betydenhet vida öfvergå en hel mängd af så
kallade fabriker.

Fn annan omständighet, som synes mig hafva varit förtjent
af Kongl. Maj:ts och Lag-Utskottets uppmärksamhet, är den, att
icke såsom allmänt vilkor för erhållande af förlagsinteckning föreskrifvits
skyldigheten att föra bok och räkning på sätt i Förordningen
den 4 Maj 1855 är för vissa näringar och yrken stadgadt.
Specielt är detta förhållandet med idkare af grufvedrift, livilka i
1855 års förordning blifvit särskildt befriade från denna skyldighet.

Då det emellertid, åtminstone för närvarande, torde vara omöjligt
att åstadkomma förändring härutinnan, och då jag nu, likasom
vid förra riksdagen, erkänner det ifrågavarande förslagets förtjenster
deruti, att det processuella i frågan blifvit tillgodosedt, så
att genom förslagets antagande det icke vidare kan uppstå tvifvel
om, till hvilken myndighet man i förekommande fall bör vända sig
för erhållandet af förlagsinteckning, är ju detta redan eu ganska
stor fördel. Då man dessutom svårligen kan upphäfva alla nu
gällande föreskrifter om förlagsinteckning, hvilket jag helst skulle
önska, emedan jag anser den princip, hvarpå denna lagstiftning hvital-,
sakna en fast grund, och då den föreställningen är allmänt
rådande, att det ligger ett slags säkerhet i den förmån, man genom
förlagsinteckning kan bereda sig, så synes mig att förslaget i antydda
afseende eger så stora företräden framför nu gällande och
delvis otillämpliga stadgande!! i ämnet, att jag anser mig icke böra
yrka afslag å detsamma, under förhoppning dock, att de ändringar
i författningen, hvilka erfarenheten visar vara nödvändiga, också
framdeles skola komma till stånd.

Hvad särskildt angår det af näst föregående talaren anförda i
fråga om tiden för den blifvande författningens tillämpning, så instämmer
jag med honom deruti till alla delar; det synes icke böra
möta någon svårighet, att författningen träder i kraft så tidigt,
att den kommer att gälla redan från näst instundande års början.

Herr Åbergsson: Beträffande det sist anmärkta förhållandet,
eller hvilken tid författningen bör träda i kraft, ber jag att få
yttra några ord.

Skälet, hvarför Lag-Utskottet i fjor gjorde hemställan om, att
lagen icke skulle träda i kraft förr än då föreslogs, var, såsom LagUtskottets
vid förra riksdagen afgifna betänkande visar, att man

Om förslag till
förordning
ang. förlagsinteckning
m. m.
(Forts.)

N:o 14. 10

Lördagen den 3 Mars.

Om förslag tit
förordning
ang. förlagsinlockning
m. m.

(Forts.)

ansåg vederbörande böra lemnas tillräckligt rådrum att reglera sina
förhållanden i öfverensstämmelse med denna nya författning. I den
nya författningen föreslogs nemligen då såsom nu sådana bestämmelser,
som gjorde att förlagsinteckningarna kunde komma att gälla
med annan förmånsrätt sins emellan, än de egde enligt den gamla
författningen. När det nu bestämdes, att förlagsinteckningarna skulle
utgå med förmånsrätt efter deras ålder, så att de äldre förlagsinteckningarna
gingo framför de yngre, borde detta icke allt för
hastigt genomföras. Förmånsrättsförhållandet har icke förut varit
klart uttaladt i lagen, och man har derför ansett ganska möjligt,
att domstolarne skulle kunna tillämpa förmånsrättsordningen på det
sättet, att alla inteckningar utan hänsyn till ålder hade lika rätt.
Om t. ex. i en fabrik olika personer hade inteckningar af olika
datum, så skulle efter nu gällande lag de yngre förlagsinteckningarna
hafva lika rätt med de äldre. Men när den nu föreslagna
förordningen träder i kraft, få de olika rätt. Man kan ju tänka
sig, att den inteckningshafvare, hvars rätt sålunda försämrats, kan
vara angelägen om att uppsäga lånet och indraga sin fordran, innan
den nya författningen träder i kraft; och derför ansågs det också
nödvändigt, att tiden bestämdes så lång som skedde, innan förordningen
skulle träda i kraft. Visserligen antog man då, att det
Kongl. förslaget icke skulle oförändradt bifallas och att den nya
författning Riksdagen föreslog skulle behöfva tid för att granskas
af Högsta Domstolen, men detta skäl föreligger icke nu. Jag tror
dock, att tiden är för kort för att förordningen skall kunna träda
i kraft redan den 1 .Januari nästkommande år. Deremot anser jag
detta möjligt den 1 Juli 1884 i stället för den 1 Januari 1885.
Emellertid kan väl icke den omständigheten vara af en sådan vigt,
att derutinnan ligger tillräcklig anledning för Kammaren att fatta
ett annat beslut än som redan fattats i Första Kammaren, der författningen
blifvit oförändrad antagen.

Beträffande frågan om bokföringsskyldigheten, som min granne
här till venster på stockholmsbänken berörde, så kan det väl vara
skäligt, att alla de, som äro berättigade att upptaga förlagsinteckningslån,
också skulle vara skyldiga att öfver sin rörelse föra böcker.
Men detta är en så fristående fråga, att, då nu frågan om förlagsinteckning
kommit före utan samband med denna, man tryggt kan
antaga förslaget om förlagsinteckning utan att i minsta mån fästa
sig vid bokföringsskyldigheten. Den, som ifrar för denna senare,
kan ju derom när som helst väcka förslag, och regeringen är då i
tillfälle att ingå i pröfning deraf.

Jag yrkar bifall till det föreliggande förslaget.

Herr Arwidsson: Herr A bergsson upplyste Kammaren om
anledningen, hvarför tiden för lagens trädande i verksamhet blifvit
så långt framflyttad, nemligen hänsynen till att de nu bestående
rättsförhållandena inteckningshafvarne emellan icke så fort skulle

11 Jf:o 14.

Lördagen den 3 Mars.

rubbas, att innehafvare af yngre förlagsinteekningar beröfvades Om förslag till
möjligheten att göra sin rätt gällande mot innehafvare af äldre, förordning
Jag vill härvid blott erinra om hvad jag nyss anförde och hvad ““£}
som står i § 15, 2 mom., der det heter: »Derförinnan meddelad för- (Fort3)
lagsinteckning skall, för att bibehållas gällande, inom ett år från
nyssnämnde dag förnyas hos den rådstufvurätt, som, derest ny förlagsinteckning
då sökes, är behörig att upptaga ansökningen.» Vid
sådant förhållande hemställer jag till herrarnes ompröfning, huruvida
icke den tidpunkt för lagens trädande i kraft, jag föreslagit,
kunde vara lämplig. Man finge då en öfvergångstid från medlet af
innevarande år till årets slut och så ytterligare den i lagen medgifva
anståndstiden af ett år för äldre rättsinnehafvare; och denna
tid synes mig vara tillräcklig för vidtagande af de laga åtgärder,
som af den nya författningen påkallas. Af detta skäl, och då det
är ytterst vigtigt att så fort som möjligt bringa reda i de alldeles
oefterrättliga förhållanden, som nu råda, då ingen med säkerhet kan
veta, i hvilken ordning han kan göra sina på en förlagsinteckning
grundade anspråk gällande, vidhåller jag mitt redan en gång framstälda
yrkande.

Herr Lewin: Såsom herrarne torde finna af Utskottets betänkande,
har en af Första Kammarens ledamöter mot detsamma afgifvit
en reservation, hvari jag instämt. Han har dock icke framstält
något yrkande, och jag skall icke heller göra det. Jag skall endast
be att få begagna tillfället att uttrycka den billiga önskan, att
Kammaren eller Riksdagen framdeles icke måtte motsätta sig något
förslag, som afser att bereda förlagsgifvare bättre säkerhet än den
nu ifrågavarande, om icke precist på det sätt reservanterne föreslagit,
så på något annat lämpligt sätt.

Herr Hammarberg: Fullkomligt ense med den siste ärade
talaren, skall jag dock icke tillåta mig att framställa något yrkande
om förändring i lagförslaget i det af honom framhållna syftet. Men
jag har en liten anmärkning mot ett ord, som förekommer i förslagets
lista paragraf, nemligen ordet »sågqvarn», hvilken anmärkning
dock troligen icke kommer att föranleda till någon Kammarens
åtgärd. Då betydelsen af detta ord emellertid går öfver mitt förstånd,
har jag icke velat låta saken gå alldeles oanmärkt förbi. 1
§ 1 heter det bland annat: »drifvande af fabrik, mjöl- eller sågqvarn».

Det är för mig icke alldeles klart hvad man med detta sistnämnda
ord verkligen afser. Jag förmodar dock att ordet »sågqvarn» skall
innefatta hvad i allmänt tal namnes »sågverk». Då nu kanske
ingen industri inom vårt land bedrifves i större omfång än sågverkshandteringen,
så är det för mig obegripligt, hvarför man i detta
fall skall bibehålla ett så gammalt namn, som här är föreslaget för
denna handtering. Huruvida ordet »sågverk» möjligen i framtiden
kan gifva anledning till misstydning, vet jag icke och jag öfver -

N:0 14. 12

Lördagen den 3 Mars.

Om förslag till lemnar till de lagkunnige att bestämma huru det rätteligen i lagen
förordning Lör heta. Jag hav blott velat påpeka förhållandet, i fall någon
ang. jor agsm ändring härutinnan möjligen kan ske, hvilket, efter mitt förmenande,

teckning m. ni.

(Forts.)

vore högst önskvärdt.

Då jag emellertid hört att denna lag redan antagits af Första
Kammaren, vill jag icke framställa något yrkande. Jag har endast
velat framhålla min åsigt om olämpligheten af detta ords begagnande.

Herr C. A. Larsson: Efter hvad jag minnes, afslog denna
Kammare i fjor eu alldeles likartad proposition som denna, på den
grund att jordbruksnäringen icke komme i åtnjutande af samma
fördelar som åtskilliga fabriker, qvarnar, bryggerier och kruttillverkning
etc. Nu deremot anses dessa näringar mycket vigtigare
än jordbruket. Som vi veta, finnes en massa kronarrendatorer i
Sverige, och det skulle för mången af dem, hvilka icke hafva några
kapital, vara ganska bra om de Ange upptaga lån på sina inventarier,
hvarigenom de skulle kunna sköta sig bättre än nu, då de
måste låna i bankerna och omsätta hvar sjette månad. Jag vet
icke hvarför detta lagförslag i år är populärare äu i fjor, då det
afslogs af denna Kammare. Hvarken i Kongl. Maj:ts proposition
eller Lag-Utskottets betänkande har jag funnit ett ord om att jordbruket
får begagna samma rätt till förlagsinteckning som en mängd
andra näringar. Det skulle derför vara mig kärt att få höra orsaken
till detta förhållande. Finnes ingen skälig anledning dertill, vill jag
i år likasom i fjor yrka rent afslag å föreliggande lagförslag.

Chefen för Kongl. Justitiedepartementet Herr Statsrådet von
Steyern: De speciella anmärkningar, som anförts mot åtskilliga,
delar af det föreliggande lagförslaget, hafva redan blifvit af föregående
talare besvarade och hafva icke heller föranledt något yrkande
om förslagets förkastande. Jag vill derför inskränka mig till
att besvara den siste talarens fråga: hvarför man icke i lagen intagit
bestämmelser om förlagsinteckning för jordbruk? Jag vill i detta
afseende fästa hans uppmärksamhet på hvad som förekommer i mitt
yttrande till det vid Kongl. propositionen fogade statsrådprotokollet.
Jordbrukets behof af förändrade lagbestämmelser, för underlättande af
möjligheten att anskaffa förlagskapital, är enhändt så väl af Kongl.
Maj:t som begge Kamrarne, men under det denna Kammare synes anse
att målet bör vinnas genom förlagsinteckningsinstitutionens utsträckande
till jordbruket, framgår deremot af den i Första Kammaren under
förra riksdagen förda diskussion i frågan, att denna form der icke
har några sympatier. Deremot antog Första Kammaren ett förslag
om fredande från utmätning af lösören, som jordägare lemnat landbo
till egendomens bruk. Detta förslag afslogs af denna Kammare.
Man är således ense om sjelfva saken, men icke om sättet för frågans
lösning. Vid sådant förhållande synes enda utvägen vara att underkasta
frågan en ytterligare utredning uteslutande ur synpunkten af

Lördagen den 3 Mars.

13 Jf;o 14.

jordbrukets behof, så att man kan åstadkomma ett förslag, om kvilket Om förslag till
alla kunna blifva ense. Eu sådan utredning borde omfatta så väl förordning

förlagsinteckningsinstitutionen som andra sätt för frågans lösnin
ocli i densamma böra deltaga anhängare af förlagsinteckningsinstitutionen
lika väl som motståndare dertill. En sådan utredning är
Kongl. Maj:t villig låta föranstalta, om det nu föreliggande lagförslaget
blir af Riksdagen antaget. Detta förslag, som endast rör den
större industrien, är af dess målsmän ifrigt efterlängtadt och behöfver
icke heller stå i närmare samband med hvad som kan komma att
gälla för jordbruket.

Jag är således öfvertygad om att den, som i detta afseende vill
göra något för jordbruket, står målet vida närmare om lian nu
antager detta lagförslag än om han afslår detsamma.

ang. förlagsinteckning
m. in.

(Forts.)

Herr C. A. Larsson: Jag förstår icke hvarför Kongl. Maj:t
har större förkärlek för hvad Första Kammaren önskar än för Andra
Kammarens vilja. Vore jag eu person med inflytande, skulle
jag lika gerna gå Andra Kammarens önskningar till mötes, som den
Förstas. Första Kammarens ledamöter hafva i allmänhet icke på
långt när den erfarenhet och kännedom om landets behof och önskningar
med afseende på jordbruket som Andra Kammarens ledamöter.
Väl äro eu stor del af dem ganska rika och hafva stora possessioner,
der de kunna hafva tillfälle att iakttaga huru bekofven ställa sig
för jordbruket, men den stora massan af svenska folket, som sysselsätter
sig med jordbruk, har en helt annan uppfattning af hvad vårt
jordbruk behöfver. Det är väl sant, att det ligger en möjlighet
att anskaffa förlagskapital genom hypoteksföreningarna. Men denna
utväg står öppen endast för sjelfva jordegarne, icke för de lika talrika
arrendatorerna, hvilka ej kunna få penningar hos hypoteksföreningarne.
De hafva ingen annan utväg för vinnande af lån än de
s. k. lösöreköpsafhandlingarna, och man vet huru misskrediterande
dylika afhandlingar äro. Den, hvars kredit stöder sig på sådana afhandlingar,
anses icke värd två styfver i kreditväg. En lag om
förlag för jordbruket är sålunda af behofvet påkallad för att bereda
dessa icke sjelfegande jordbrukare möjlighet att på ett hederligt sätt
lemna garanti för lån. Det hade heller icke varit någon svårighet
att införa ett dylikt stadgande i det föreliggande lagförslaget. Och
hvilket besvär skall det icke medföra att utarbeta en helt och hållet
särskild lag i detta afseende för jordbruket. Man kunde gerna i
lagförslagets § 1 slutit ut ordet »kruttillverkning» och i dess ställe
infört ordet »jordbruk»; man hade då haft lagen tydlig och klar.
Hade man dertill deri infört den bestämmelse att frågor om förlag
för jordbruk skulle handläggas vid allmänna domstolarne å landet,
så hade vi haft frågan fullständigt ordnad.

Jag yrkar afslag å hela det föreliggande lagförslaget.

Herr Statsrådet von Steyern: Jag vill endast fästa den siste

N:o 14. 14

Lördagen den 3 Mars.

Om förslag till talarens uppmärksamhet uppå, att Kongl. Maj:t hvarken gått Första
förordning eller Andra Kammarens önskningar till mötes i denna sak. Kongl.
"teckning Maj:t har för Riksdagen hvarken framlagt förslag till lag om för(Forts.
) lagsinteckning för jordbruket eller det förslag till lag i ämnet, som
af Första Kammaren vid förra årets riksdag antogs. Kongl. Maj:t
har nemligen ansett det omöjligt att nu genomdrifva vare sig det
ena eller andra af dessa förslag i strid emot den ena eller andra
Kammarens åsigt. Derför har Kongl. Maj:t beslutat att föranstalta
en utredning af frågan. Blifver resultatet af denna utredning, att det
lämpligaste sättet för lösningen af frågan är att utsträcka förlagsinteekningsinstitutiouen
till jordbruket, antager jag, att Kongl. Maj:t
skall finnas villig att för Riksdagen framlägga förslag, bygd! på
sådan grund. Men då det lika väl kan inträffa, att det förslag till
författning i ämnet, som kommer att framläggas, alls icke blifver något
förslag till lag om förlag sinteckning för jordbruket, och då i sådant
fall de för den större industrien och för jordbruket gällande bestämmelser
kunna blifva sins emellan väsentligen skiljaktiga och af hvarandra
alldeles oberoende, hemställer jag om antagande af det föreliggande
förslaget.

Härmed var öfverläggningen slutad. Derunder hade i afseende
på den till afgörande föreliggande paragrafen yrkats dels bifall och
dels afslag. Herr Talmannen gaf propositionen i enlighet med dessa
yrkanden samt förklarade sig hafva funnit propositionen på bifall
vara med öfvervägande ja besvarad. Votering begärdes samt företogs,
enligt en nu uppsatt och af Kammaren godkänd, så lydande
omröstningsproposition:

Den, som godkänner 1 § uti det förslag till förordning angående
förlagsinteckning, som af Lag-Utskottet i Utlåtandet N:o 11
framstälts, röstar

Ja ;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, är omförmälda paragraf af Kammaren afslageu.

Omröstningen utföll med 132 Ja mot 49 Nej; i följd hvaraf
Kammaren godkänt den ifrågavarande paragrafen.

§§ 2-14:

Blefvo jemväl godkända.

Lördagen den 3 Mars.

15 N:o 14.

Efter föredragning af § 15, gaf Herr Talmannen propositioner Om förslag till
så väl på paragrafens godkännande i oförändradt skick som ock på förordning
det yrkande om ändring i samma paragraf, som Herr Arwidsson
under här förut intagna, i ämnet förda öfverläggning framstält; och (porte)
fann Herr Talmannen den förra propositionen vara besvarad med
öfvervägande ja. Som votering blef begärd, uppsattes, justerades och
anslogs en voteringsproposition af följande lydelse:

Den, som, i fråga om 15 § uti det af Lag-Utskottet i Utlåtandet
N:o 11 framstälda förslag till förordning angående för lagsinteckning,
vill bifalla samma paragraf oförändrad, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kammaren godkänt omfönnäda paragraf, med
den förändring deri, som af Herr Arwidsson föreslagits.

Omröstningen försiggick derefter och visade 115 Ja mot 41 Nej;
hvadan beslut fattats i enlighet med Ja-propositionen.

Härpå föredrogos och godkändes det förevarande förordningsförslagets
ingress och rubrik.

Ofriga förordningsförslag, om hvilkas antagande Utskottet i det
föreliggande utlåtandet jemväl gjort hemställan, blefvo derefter hvart
för sig genomgångna och i sin helhet af Kammaren godkända.

§ 8.

Föredrogs och bifölls Banko-Utskottets Utlåtande N:o B, i fråga
om användande af Riksbankens vinst för år 1882 m. m.

§ 9.

Skedde föredragning af Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12, i an-o™ förslag till
ledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till förordning an- förordning
gående tillsättning af pastor primarius i Stockholm. "n,J- tillsätt~

tung af pastor
primarius i

Kongl. Maj:ts berörda förordningsförslag hade följande lydelse: Stockholm.

»Med upphäfvande af hvad i § 1 af förordningen angående rättegång
i domkapitlen den 11 Februari 1687 stadgas derom, att kyrko -

N:o 14. 16

Lördagen den 3 Mars.

Om förslag till herden i Storkyrkan skall vara ordinarie ordförande i Stockholms
förordning gfods konsistorium, förordnas som folier:

ang. tillsättning
af pastor

primarius i j ö

Stockholm.

(Forts.) Pastor primarius är, i erkebiskopens frånvaro, ordförande i

Stockholms stads konsistorium. Har pastor primarius förfall eller
är hans befattning ledig, utöfvas densamma af den bland konsistoriets
ledamöter, som enligt vedertagen ordning deri sitter främst.

2 §.

När pastor primarius från sin befattning afgått, skall val till
hans efterträdare inför konsistorium ske af det enligt 8 § röstberättigade
presterskapet å tid, som Konungen bestämmer.

3 §■

Rösträtt vid detta val tillkommer de vid Stockholms territoriella
församlingar samt vid de Tyska och Finska församlingarna anstälde
kyrkoherdar och komministrar. År kyrkoherdetjenst ledig, utöfvas
rösträtten för samma tjenst af den som tjensten förvaltar, der han
ej på annan grund är röstberättigad.

4 §•

Valbar till embetet är en hvar af de i nästföregående paragraf
omförmälde kyrkoherdar, af indika de tre, som erhållit de flesta
rösterna, af konsistorium på förslag uppföras.

5 §•

Sedan erkebiskopens yttrande öfver förslaget inhemtats, utnämner
Konungen en af de tre, som blifvit föreslagne.

<3 §•

I öfrig! gälle i tillämpliga delar till efterrättelse hvad i fråga
om biskopsval är stadgadt.»

Utskottet hade hemstält, att Kongl. Maj:ts förevarande förslag
icke måtte af Riksdagen antagas.

Mot denna hemställan voro reservationer inom Utskottet anmälda
dels af Herr EJcenman och dels af Herr Anders Persson,
med hvilken senare Herr Smedberg instämt.

Lördagen den 3 Mars.

17 N:o 14.

Efter uppläsning af § 1 i det ifrågavarande förordningsförsl aget
lemnades ordet till

Chefen för Kongl. Justitiedepartementet, Herr Statsrådet von
Steyern, som anförde: Herr Talman! Mine Herrar! Då Lag-Utskottet
så godt som enhälligt afstyrkt Kong]. Maj:ts proposition,
torde Kammaren finna det helt naturligt, att jag inleder diskussionen
med att söka gendrifva de skäl Lag-Utskottet anfört.

Anledningen, hvarför pastor i Storkyrkan kommit att blifva ordförande
i Stockholms stads konsistorium, är anförd i så väl Kongl.
Maj:ts proposition som af Lag-Utskottet. När detta konsistorium
inrättades — det må nu hafva varit på 15- eller 1600-talet —, var
Storkyrkoförsamlingen till den grad Stockholms förnämsta församling,
att de andra knappt förtjenade nämnas jemte henne. I Stockholms
stads privilegier af år 1636 heter det: »Vid hjrhoherdevalet hafve
Wi undt staden den rätt etc.», alldeles som om icke någon annan
kyrkoherde då funnits. Det var emellertid icke förhållandet, ty på
den tiden funnos åtminstone två församlingar å malmarne, hvar och
en med sill pastor, men Storkyrkans var den förnämste. Derom
vittnar också hans titel »primarius pastor», som icke tillkom honom
i egenskap af ordförande i konsistorium, utan som han hade såsom
pastor i förhållande till de öfrige kyrkoherdarne: han var stadens
främste pastor. I denna egenskap blef han också sjelfskrifven ordförande
i konsistorium, såsom man inhemtar bland annat af den år
1668 för honom utfärdade instruktion; och detta förhållande bekräftades
sedermera genom den ännu gällande förordningen om rättegång
i domkapitel åt år 1687.

Grunden till detta förhållande har emellertid helt och hållet
förändrats eller snarare alldeles bortfallit. Storkyrkan är nu den
till folkmängden minsta af alla Stockholms territoriella församlingar,
-och ingen lärer väl kunna påstå, att denna församlings befolkning i
något afseende utmärker sig framför de andra församlingarnas. Om
det derför skulle komma i fråga att nu åt någon församling uppdraga
rättigheten att utse ordförande i konsistoriet, så fruktar jag,
att Storkyrkoförsamlingen skulle vara bland de sista, som komme
i åtanke. Emellertid, på samma gång som Storkyrkoförsamlingen i
förhållande till de öfriga gått tillbaka, har Stockholms stads konsistorium,
till följd af stadens växande folkmängd och det ökade antalet
prester, vunnit en utvidgad verksamhet, och dess ordförande
också derigenom intagit en mera betydande ställning. Han är visserligen
icke någon biskop och blir det ej heller, så länge erkebiskopen
har rätt att föra ordet i stadens konsistorium, när han behagar,
men pastor primarius utöfvar likväl, på sätt konsistorium ock
erinrar, många af en biskops rättigheter. Hvilka dessa äro, derom
får man kännedom af instruktionen, som jag icke vill besvära Kammaren
med att nu uppläsa. Vidare är pastor primarius, i likhet
med biskoparne, sjelfskrifven ledamot af kyrkomötet. När pastor

Andra Kammarens Prof. 1883. N:o 14. 2

Om förslag till
förordning
ang. tillsättning
af pastor
primarius i
Stockholm.

(Forts.)

fl:o 14. 18

Lördagen den 3 Mars.

Om förslag till
förordning
ang. tillsättning
af pastor
primarius i
Stockholm.
(Forti.)

primarius således är om icke fullt likstäld, så åtminstone ganska
jemförlig med en biskop, så är det ganska förklarligt, att Stockholms
presterskap nästan enhälligt kommit till den mening, att pastor primarius
bör tillsättas i ungefär samma ordning som biskoparne i
stiften. t

Häremot har man nu anfört åtskilliga skäl. Det som man
oftast får höra är, att Storkyrkoförsamlingen icke missbrukat sin rätt.
Det är en synpunkt, som enligt mitt förmenande ingenting har att
betyda vid afgörandet af denna fråga. Det är en origtig uppfattning
att tro, att här är fråga om ett privilegium, en uteslutande
rätt, som Storkyrkoförsamlingen skall kunna utöfva ända till dess
hon missbrukar densamma. Så är icke förhållandet. Saken är
helt enkelt en lagstiftningsfråga, der det gäller att få ändring i ett
förhållande, som icke längre är ordnadt i öfverensstämmelse med
tidens fordringar. Särskildt i fråga om allmänna val är det ju en
vanlig sak, att när eu valkorporation under tidens lopp icke befinnes
tillräckligt tänjbar för att inom sig upptaga de element, som
anses böra deltaga i valet, så ändrar man lagen utan afseende på
om missbruk egt rum eller ej, blott derför att man önskar en bättre
och mer förtroendeingifvande form för ärendets behandling. jJag
skall bedja att få nämna ett exempel, som faller inom alla de närvarandes
minne. När rättigheten att välja riksdagsman för stad utsträcktes
från borgerskapet först till husegarne och sedermera till
städernas öfriga invånare, var det visserligen icke derför, att man
ansåg att borgerskapet missbrukat sin rätt och valt dåliga riksdagsmän,
utan skälet var att borgerskapet icke vidare spelade samma
öfvervägande roll i förhållande till städernas öfriga invånare som
förut. Vid sidan af borgerskapet hade åtskilliga andra samhällsklasser
uppstått, hvilkas stigande inflytande fordrade deras deltagande
i valet, alldeles utan afseende på om valets resultat blef detsamma
efter förändringen som förut. Detta i fråga om val, och
ungefär detsamma gäller också om lagstiftning i allmänhet. Jag delar
icke deras mening, som anse att lagstiftaren skall vänta med att
ändra eu föråldrad lag, till dess ett missbruk redan visat sig och
skada skett. Snarare tror jag, att man af hans förutseende omtanke
fordrar, att han söker på förhand undanrödja sådana stötestenar,
som han finner ligga i vägen för samhällsutvecklingens
jemna gång.

Och att i förevarande fall fara verkligen är för handen att
lagen får en tillämpning, som man ej afsett, det är erkändt till och
med af den kyrkliga auktoritet, som är närmast förtrogen med
saken och som för öfrigt afstyrkt bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
I Storkyrkoförsamlingens intresse ligger i främsta rummet
att få en duglig och nitisk församlingslärare och själasörjare.

Derföre har också Storkyrkoförsamlingen af Kongl. Maj:t fått
sig tillförsäkrad en ganska oinskränkt rätt att uppsöka sin kyrkoherde
bland hela rikets presterskap. I de af drottning Kristinas

Lördagen den 3 Mars. 19

förmyndare för Stockholms stad år 1636 utfärdade privilegier förekommer
nemligen, bland annat, följande bestämmelse:

»Uti Kyrkioherdewalet hatfwe Wij nådigst undt Staden then
rätt, att thee maghe med Biskopens jaa och samtycko några qvalificerade»
d. v. s. till kyrkoherde qvalificerade, ty om ordförandebefattningen
i konsistorium är här ej fråga — »personer welja och
Oss dehm med stadzens och Biskopenz Breeff presentera, af liwilkom
wi sedan een utkeesa och till Kiörkioherde contirmera weela.»

Men de egenskaper, som bilda en duglig och nitisk försarolingslärare
och själasörjare, äro icke alltid tillräckliga för den som skall
leda förhandlingarna i ett konsistorium och vara chef för eu liufvudstads
presterskap. Derföre har ock Kongl. Maj:t funnit sig föranlåten
att göra en ganska betydlig inskränkning i den valrätt, församlingen
genom privilegierna fått sig tillförsäkrad. Detta skedde
genom ett Kongl. bref till konsistorium af den 6 December 1743,
der Kongl. Maj:t förständigade församlingen »att förut öfverenskomma
om sadane män af teologie professorer, domprostar, kyrkoherdar
vid de större, församlingarna här i Stockholm samt i städerna
och pa landet, som jemte andra nödiga egenskaper äfven varit vane
vid konsistoriella sysslor». Detta är sålunda en ganska väsentlig
inskränkning åt den krets, inom hvilken församlingen skulle fä välja
sin kyrkoherde. Detta Kongl. bref har emellertid fallit i glömska,
och äfven Kongl. Maj:t har, då han skolat i följd af anförda besvär
pröfva de föreslagnes kompetens till pastor i Storkyrkoförsamlingen,
i åtskilliga fall nöjt sig, om de föreslagne innehaft de egenskaper,
som i allmänhet erfordras för kompetens till ett större pastorat. Att
detta innebär en stor olägenhet, har, såsom jag redan nämnt, äfven
erkebiskopen erkänt, och han har tillstyrkt att Kongl. Maj:t måtte
skärpa bestämmelsen i privilegierna i den rigtning 1743 års bref
afser'' förefaller det dock ganska motbjudande att vidtaga en

sådan åtgärd allenast för att uppehålla ett gammalt bruk, som icke
synes^ mig hafva något stöd i den allmänna uppfattningen, särdeles
da sadant skulle ske på bekostnad af församlingens valfrihet, och
jag undrar om församlingen sjelf skulle hålla på sin rätt att tillsätta
pastor primarius, om den hade klart för sig, att denna rätt
torde komma att medföra en ganska väsentlig inskränkning i dess
privilegium att fritt få välja sin kyrkoherde.

Utskottet både vidare antydt, att det skulle vara betryggande
för en god utgång af valet att'' detsamma förrättas af Storkyrkoförsamlingen,
da denna har att välja bland hela rikets presterskap,
under cl et ..att konsistorium, enligt Kongl. Maj:ts förslag, endast
skulle fa välja mellan Stockholms kyrkoherdar. Härvid synes dock
Utskottet hafva förbisett, att till dessa hör äfven den bland hela
rikets presterskap utsedde kyrkoherden i Storkyrkan. År han så
förträfflig som man tycks taga för gifvet, så uppföres han naturligtvis
på förslaget och kan da af Kongl. Maj:t nämnas till befattningen.
Men icke kan det väl skada, att man derjemte har nio andra

N:o U,

Om förslag till
förordning
ring. tillsättning
af pastor
primarius i
Stockholm.

(Forts.)

N:o 14. 20

Lördagen den 3 Mars.

Om förslag till att välja på, af hvilka för öfrigt de fleste utses på sådant sätt, att
förordning (}e alldeles icke behöfva vara underlägsne kyrkoherden i Storkyrkan.
nin9 aflhast''or Ja§ tillåter mig i sådant afseenda erinra, att Maria Magdalena förnprimarius
f samling får välja sin kyrkoherde bland hela rikets presterskap på
Stockholm, samma sätt som Storkyrkoförsamlingen. I Adolf Fredriks försam(Forts.
) Hng tillsättes kyrkoherde åt konungen, såsom patronus, och i de
öfriga territoriella församlingarna, så vidt jag vet, i samma ordning
som i regala gäll, det vill säga församlingen har rätt att bland
hela rikets presterskap kalla fjerde profpredikant.

Vidare bar Utskottet antydt, att till följd af tillfälliga ledigheter
bland kyrkoherdebeställningarna i hufvudstaden antalet valbare
skulle kunna blifva synnerligen inskränkt. Deremot ber jag
att få fästa uppmärksamheten derpå, att, enligt § 2 i förslaget,
Kongl. Maj:t skulle ega bestämma tiden för valet af pastor primarius,
och det lär väl få antagas, att Kongl. Maj:t icke skulle komma att
utsätta valet till en sådan tidpunkt, då antalet valbare i följd af
tillfälliga ledigheter blir synnerligen inskränkt.

Utskottet har erinrat om kyrkomötets skrifvelse af den 1 Oktober
1868, deri kyrkomötet hos Kongl. Maj: t anmält sin åsigt, att
rätt till deltagande i biskopsval äfven borde tillerkännas lekmän;
men, säger Utskottet, det föreslagna valsättet innebär det oaktadt
icke något inrymmande af behörigt inflytande åt lekmannaelementet.
Jag vågar dock tro att, hvad än kyrkomötets ifrågavarande skrifvelse
må kunna anses innebära, kyrkomötet i allt fall icke afsett att
olika stadganden i detta hänseende skulle gälla inom olika stift.
Men i alla händelser torde just med afseende på de särskilda förhållandena
inom Stockholm kyrkomötet böra anses tillfredsstäldt
med hvad Kongl. Maj:t här föreslagit. Kyrkomötet anför nemligen
till stöd för sin åsigt hufvudsakligen tvenne skäl. Det första är
biskopens ställning såsom eforus för läroverken inom stiftet; men
pastor primarius är icke eforus för läroverken inom Stockholm. Det
andra skälet är, att församlingens deltagande i valet af biskop skulle
ställa denne i ett närmare och förtroligare förhållande till dem,
öfverj hvilkas själavård han har att vaka. Denna kyrkomötets
önskan synes, åtminstone i viss mån, vara tillgodosedd derigenom,
att lekmännen inom hvarje af hufvudstadens församlingar få uppställa
sin församlings kyrkoherde såsom kandidat, och att bland
desse sålunda utsedde konsistorium har att upprätta förslag. Och
att konsistorium får upprätta förslaget, synes så mycket mera berättigadt,
som Stockholms stads konsistorium mera än något af de
öfriga sysselsätter sig med rent kyrkliga ärenden. Detta konsistorium
har nemligen ingen befattning med elementarläroverken, utan besörjas
hithörande ärenden af direktionen för Stockholms stads undervisningsverk.
Icke heller med folkskoleväsendet har konsistorium
någon befattning; den handhafves af öfverstyrelsen för Stockholms
stads folkskolor.

Jag skall nu öfvergå till det skäl, som synes hafva haft det

Lördagen den 3 Mars.

21 H:o 14.

största inflytandet på Utskottets beslut, nemligen frågan om det Om förslag till
kronotiondeanslag af 250 tunnor spanmål, som uppbäres af pastor försäkring
primarius. Utskottet bar aftryckt det Kongl. bref till Statskontoret ar>9'' f!sätt~
den 14 Maj 1694, genom hvilket detta anslag blifvit upplåtet åt primarius 7
kyrkoherden i Storkyrkoförsamlingen, och den som läser detta bref Stockholm.
utan förut fattad mening, kan icke gerna komma till annan slut- (Forts.)
sats, än att anslaget är gifvet åt honom i egenskap af ordförande
i konsistorium. Det heter nemligen, att som »Wij derhoos förnimma
åt detta Kyrkioherde-Embetet ingen löhn dessutan skall wara tillagd,
anten af oss, Staden eller kyrkian att åtniuta, der dock detsamma
ett stort besvär hafwer uthaf Pnesidii förandet här i Stockholms
consistorio. Ty wele Wij» etc. När det nu heter att anslaget är
gifvet kyrkoherden, derföre att han ej har någon lön af staten, staden
eller kyrkan såsom ordförande i konsistorium, ligger det väl
nära till hands att antaga, att anslaget är afsedt att utgöra ett sådant
arfvode. Så har ock Kongl. Maj:t, i öfverensstämmelse med
Kammarkollegii'' förslag, uppfattat saken, då Kongl. Maj:t vid löneregleringen
för presterskapet i Storkyrkoförsamlingen skilt detta anslag
från kyrkoherdelönen, men låtit pastor primarius behålla det,
derföre att han var ordförande i konsistorium. I fall nu Riksdagen
och kyrkomötet bifalla Kongl. Maj:ts förslag, så antager jag att
Kongl. Maj:t icke skall hysa den ringaste tvekan att öfverflytta
anslaget från kyrkoherden i Storkyrkoförsamlingen till den, som
sedermera blir pastor primarius.

Men äfven om man antager att Utskottets åsigt är rigtig, att
detta anslag blifvit gifvet kyrkoherden i Storkyrkoförsamlingen såsom
lön och icke såsom arfvode för hans befattning såsom ordförande
i konsistorium, kan jag icke se huru Storkyrkoförsamlingen skulle
kunna göra Kongl. Maj:t rätten stridig att indraga anslaget. Ibland
de grunder, som 1859—1860 års Riksdag på Kongl. Maj:ts
förslag faststälde för regleringen af presterskapets löner, var också
den, att sådana medel, som grunda sig på statsanslag eller arrenden
af kronohemman och lägenheter, som icke äro bostadsboställen, må
i händelse af befogenhet från en till annan församling öfverftyttas
eller alldeles indragas, det senare dock endast i de fall, då de icke
äro presterskapet för all framtid tillförsäkrade.

Härigenom har således Kongl. Maj:t obegränsad rätt att vid
löneregleringar indraga hvarje kronotiondeanslag, som blifvit tilldeladt
hvilken prestbeställning i riket som helst, Detta har Kongl. Maj:t
också gjort med ifrågavarande anslag. Utskottet säger att beslutet
härom är i administrativ väg meddeladt och att dermed rättsfrågan
icke torde få anses slutligen afgjord. Jo, den afgjordes 1860 af de
myndigheter, konung och riksdag, som då ensamma egde förklara och
ändra presterskapets privilegier, och Kongl. Maj:ts åtgärd att indraga
anslaget från Storkyrkan är endast en tillämpning af detta beslut, som
gaf Kongl. Maj:t en sådan rätt. Jag är ganska viss att icke någon
domstol skall kunna döma till förmån för den församling, som vill

N'':o 14. 22

Lördagen den 3 Mars.

Omförslag till bestrida Kongl. Maj:t denna rätt, om ens församlingens talan i en
an^tiUsätt dylik sak skulle kunna upptagas till behandling af domstol. Ty att
ning''af pastor Pesterna fatt sina inkomster skyddade genom presterskapets priviprimarius
i legier, har jag väl hört omtalas, men ej att sådant skydd tillagts
Stockholm, församlingarna. Faran är således efter min uppfattning icke stor för att
(Forts.) pastor primarius skulle komma att sakna aflöning, om Riksdagen
bifaller Kongl. Maj:ts förslag.

Icke heller tror jag att man, såsom Utskottet antydt, behöfver
befara att konsistorium, i händelse förslaget antages, skall komma
att sakna lokal. För närvarande begagnar konsistorium ett rum i
sjelfva Storkyrkan. Detta rum tillhör således församlingen och
torde vara hyresfritt upplåtet åt konsistorium, som dock får bekosta
reparationer af detsamma, hvilka stundom äro ganska dyrbara.
Men jag är öfvertygad att det icke skall blifva svårt att ibland de
många embetslokalerna här i Stockholm finna någon, der konsistorium
kuDde hafva sina sammankomster, hvilka icke lära inträffa oftare
än hvar fjortonde dag. Af sitt arkiv lärer konsistorium för dagligt
bruk icke behöfva mera än de senare årens handlingar, hvarför det
öfriga kunde öfverlemnas till riksarkivet.

Då Lag-Utskottets skäl alltså synas mig föga hållbara, tillåter
jag mig hemställa, att Kammaren behagade bifalla Kongl. Maj:ts
proposition.

Herr Wieselgren: Jag skall till en början taga fasta på det
yttrande af Herr Statsrådet och Chefen för Justitiedepartementet,
som afsåg att ännu ytterligare betona pastor primarii egenskap att
vara icke blott biskops vederlike, utan biskop till uppgift och ställning.
Det är just denna egenskap hos pastor primarius i Storkyrkoförsamlingen
som gör att denna fråga blir icke blott en fråga för
Stockholms stad, en fråga som blott rörer ordnandet af vissa dess
kyrkliga förhållanden, utan eu principfråga af ganska genomgripande
betydelse. Ser jag på de skäl, som Herr Statsrådet för ändringen
anfört i den Kongl. propositionen, så hafva de egentligen afseende
på trenne omständigheter. Den första är att Storkyrkoförsamlingen
numera icke intager samma ställning inom Stockholms stad som
förut. För min del tror jag att detta, långt ifrån att vara ett skäl
för Kongl. Maj:ts proposition, tvärt om talar emot densamma. Ty
icke kan man väl anse att det, att en annan kyrkoherde har en
större församling och följaktligen mera göromål, bör göra honom
lämplig att öfvertaga ännu ett uppdrag af ganska maktpåliggande
och omfattande beskaffenhet. Tvärt om bör väl just den omständigheten
att Storkyrkoförsamlingen icke är så stor, att dess kyrkoherde
kan antagas vara synnerligen upptagen af de pastorala embetsbestyren,
utgöra ett skäl för hans bibehållande vid den befattning, som
man nu vill fråntaga honom.

Den andra omständighet, hvilken Herr Statsrådet och Chefen för
Justitiedepartementet funnit tala för den ifrågasatta ändringen, innefat -

Lördagen den 3 Mars.

23 S:o 14.

tas i yttrandet att »det är ganska tänkbart, att de prestman, som Om förslag till
församlingen med skäl kan anse lämplige att utöfva kyrkoherdekallet, förordning
dock sakna de egenskaper, hvilka fordras hos den, som skall presi~ ning af pastor
dera i ett konsistorium». Ja väl, nog kan det vara »ganska tänk- primarius i
bart» att ett val kan misslyckas. Men Herr Justitieministern bär Stockholm.
dock sjelf dragit försorg om att beröfva denna anmärkning dess udd; (Forts.)
ty strax framom detta uttalande heter det i den Kongl. propositionen,
»att Kongl. Maj:t i allmänhet ej behöft stanna i förlägenhet för
att inom de af församlingen upprättade förslag finna män, egnade
att med heder ■ bekläda en chefsplats bland hufvudstadens presterskap
och ordförandebefattningen i dess konsistorium». Detta är ett yttrande,
som naturligtvis måste grunda sig på en mogen pröfning och
kännedom om förhållandena, icke blott sådana, som datera sig från
i går, utan som sträcka sig genom en tidrymd af hundradetals år.

En så lång erfarenhet måste emellertid tillerkännas ett ganska kraftigt
vitsord och rätt afgörande betydelse, när det gäller att till sitt
praktiska värde uppmäta den der »tänkbarheten», om hvilken Herr
Justitieministern talade; och jag förmodar verkligen att den anförda
invändningen icke kan tillerkännas mycken betydelse. Den tredje
omständigheten är af en ännu mera underordnad vigt. Herr Justitieministern
åberopar nemligen, att icke blott konsistorium, utan
ock ett antal inom hufvudstadens anstälde prester förordat en förändring
af pastor primarii-valet i den rigtning, som Kongl. Maj:t
föreslagit. Hvad beträffar nämnda konsistorium, så instämmer jag
till fullo i det yttrande, som en af dess ledamöter uttalat uti afgifven
reservation. Han säger nemligen: »Jag kan icke heller undertrycka
den fruktan, som jag hyser, att motivet till initiativet i fråga,
då de, bland hvilka pastor primarius och ordföranden samt vice ordföranden
skulle utses, tagit det sistnämnda, kunde missuppfattas»,
och hvad åter angår det förhållandet, att kanske t. o. m. flertalet
af Stockholms stads presterskap opinerat i frågan, så kan man visserligen
ifrågasätta, huruvida det varit lämpligt att detta presterskap
i en fråga sådan som denna drifvit agitation; men huru än
man häröfver må döma, kan dock, efter min uppfattning, i hvilket
fall som helst någon synnerlig betydelse icke tillmätas den, och ännu
mindre hade den i den Kong!, propositionen bort framställas såsom
en omständighet, hvilken talade för regeringens förslag. Om man
såsom ett skäl för ändring i nu gällande bestämmelser angående borgmästareval
i hufvudstaden skulle åberopa att juristerne i Stockholms
stad gått in till Kongl. Maj:t med begäran att de sjelfve eller något
antal mera framstående personer bland dem skulle ega rätt att ensamme,
med uteslutande af alla andra, välja borgmästare i staden,
så betvifla» jag att man skolat. anse denna framställning innebära
något skäl för valrättens förändring.

Jag ber nu att få öfvergå till den omständighet, vid hvilken
jag fäste uppmärksamhet i början af mitt anförande, nemligen
frågans episkopala del. Derom behöfver jag väl knappast påminna,

K:o 14. 24

Lördagen den 3 Mars.

Om förslag till att sättet för förrättande af biskopsval i vårt land icke är det
förordning, bästa, och att man rätt länge varit öfverens om att detsamma borde
a/>asL>-förändras; både Kongl. Maj:t, Riksdagen och kyrkomötet torde
pHmarius i kunna sägas i detta stycke varit eniga. I den äldre Vestgötalagen
Stockholm, finnes eu bestämmelse, som visar, huru man i Sverige från början
(Forts.) förrättat biskopsval. Der beter det nemligen: »När biskop skall
tagas, då skall konungen tillspörja alla i landskapet boende, hvilken
de vilja hafva; han skall bondeson vara, och skall konungen honom
staf i hand sätta och guldring på fingret; sedan skall han i kyrka
ledas och på biskopsstol sättas» etc. Denna valordning, som bevisar
ganska mycket i fråga om svenska folkets fasthållande af sin af ålder
egda sjelfständiga rätt äfven i kyrkliga angelägenheter, kunde dock
icke så länge bestå i striden mot den kanoniska rätt, som framdrefs
af den mäktiga katolska hierarkien. Påfven Innocentius IV öfverflyttade
redan år 1250 denna rättighet från folket till domkapitlen.
Det skulle icke vara lämpligt att vid detta tillfälle vidare
följa gången af den utveckling, som ifrågavarande kyrkliga rätt haft
i vårt land; jag vill endast påpeka, att då svenska folket under mera
än sexhundratrettio år väntat på att återfå sin gamla rätt att deltaga
i biskopsval, så kan man väl svårligen anses gå för hastigt till
väga, då man nu börjar tänka sig att tiden kunde vara inne att erhålla
någon ändring i det nu bestående valsättet. Det omtalas af
en kyrkoliistorisk författare, att den ändring deraf, som på tolfhundratalet
genomfördes, skedde »på svenska kleresiets tillskyndan» —
och det är ju rätt eget att finna äfven det ändringsförslag, hvarom
nu är fråga och hvilket också afser att vid val till en befattning
af episkopal karakter beröfva församlingen dess hittills åtnjutna
rätt, jemväl berott på kleresiets tillskyndan. För min del kan jag
icke säga annat än att förevarande förslag, långt ifrån att, såsom
Herr Justitieministern yttrade, vara enligt med tidens fordringar,
tvärt om är ett högst reaktionärt förslag. Jag tror att man vid dess
affattande icke så mycket, som man bort, har haft blicken öppen för tidens
kraf. En allmän klagan genomgår de kyrkliga leden i vårt land
deröfver, att det kyrkliga sinnet hos folket förminskats; man klagar
öfver separatism och sekterism, öfver de många med kyrkorna täflande
bönehusen, öfver missionsföreningar, öfver lekmannapredikanter
o. s. v.; men man saknar blick för den röda tråd, som genomgår
alla dessa rörelser, man märker icke hvad som ligger till grund
för dem — eller behofvet af och krafvet å kyrklig sjelfstyrelse.
Detta sjelfstyrelsebegär, medvetet eller omedvetet, skall man i de
flesta fall finna såsom en kraftig orsak till en mängd af dessa yttringar,
hvilka, man må anse dem beklagliga eller glädjande, dock
i hvarje fall äro faktiska och såsom sådana förtjenta af att moget
öfvervägas och beaktas. För min del anser jag dem bestämdt mana
till sådana ändringar i vår kyrkliga organisation, att denna medgifver
en vidgad sjelfstyrelse inom lagbestämda gränser och således
ock bereder utvägar för den verksamhetsdrift, som annars så lätt

Lördagen den 3 Mars.

25 N:o 14.

blir okyrklig. Ett steg i sådan rigtning är dock långt ifrån det. Omförslag till
hvilket här föreslagits. Det afser ingenting annat än att öfverflytta „ förordning
från lekmännen till presterskapet en rättighet, som de förre sedan *ang'' ullsatt~
uråldriga tider innehaft och icke missbrukat. Bör nu — och jag ^rimariZT
tror det — utvecklingen gå i motsatt rigtning, dömer jag också Stockholm.
med allt skäl det föreliggande förslaget såsom reaktionärt, och jag (Forts.)
har för min de! icke kunnat underlåta att deremot inlägga en gensaga.
Herr Talman! Jag yrkar bifall till Utskottets afstyrkande
hemställan af det Kongl. förslaget.

Herr J. Johansson från Stockholm: Då jag icke anser denna
fråga vara af så synnerligen vigtig natur för Kammaren i allmänhet
som för Stockholmsrepresentanterne, så hade jag heller icke trott,
att så synnerligen stora invändningar kunde göras mot Lag-Utskottets
så väl affattade. afstyrkande utlåtande. Jag är derföre icke beredd
att, såsom jag borde, bemöta den eller dem af Kammarens ledamöter,
som tilläfventyrs komma att hålla på den Kongl. propositionen.

Men om jag också icke är det, så kan jag dock säga, att jag nog
här i Kammaren ganska ofta hört Lag-Utskottet få vitsord om sig
att icke handskas synnerligen mildt med enskilda motioner, men
icke trodde jag ändå att detta Utskott skulle kunna tillvitas att
utan grundliga skäl afstyrka Kongl. propositioner. Och de skäl
Utskottet här anfört äro enligt mitt förmenande alla så giltiga och
klara, att, Klara må se saken hur hon vill, så tycker jag dock, lika
med Utskottet, att Nikolaus har rätt. Det skulle till och med
varit fullt tillräckligt, om man användt endast två af de många
skäl, som Utskottet åberopat, eller tillvaron af 1743 års Kongl.
bref med tillagd bestämmelse om biskopens ja och samtycke. Dessa
två föreskrifter ensamma omöjliggöra för Storkyrkoförsamlingen att
välja kyrkoherde, som icke är kompetent att vara ordförande i
konsistorium. Men Utskottet har vidare anfört, att under loppet af
250 år har församlingen endast en gång, och det för 140 år sedan,
valt mindre väl. Detta hade dock ingen annan påföljd än att valet
blef öfverklagadt och upphäfdt, hvadan ingen olycka inträffade.

Vidare säger Utskottet, att af de 28 kyrkoherdar, som församlingen
under denna långa tid haft, icke mindre än 16 blifvit biskopar och
3 erkebiskopar, hvilket visar att församlingen haft insigt och förmåga
att välja dugande män. Min historik i denna fråga går icke
så långt tillbaka. Den rör sig endast om de 11 sista kyrkoherdarne.

Af dessa hafva en blifvit erkebiskop, en ordensbiskop och 5 biskopar,
alla med vitsord om värdighet och kunskaper för sina olika befattningar.
I Kongl. Maj:ts proposition heter det, att Storkyrkoförsamlingen
nu mera icke intager någon synnerligen framstående
ställning, och detta uttryck är understödt af 33 i Stockholm tjenstgörande
prester. Jag vill nu icke så synnerligen högt skatta detta
understöd af de 33 presterne, dels emedan det är något ensidigt
och, så att säga, sökt, och dels emedan af fem kyrkoherdar, som

N:o 14. 26

Lördagen den 3 Mars.

Om förslag till afgifvit skriften till Kongl. Maj:t, två reserverat sig. Sedan har
förordning tillkommit ännu en reservant, så god som två, ehuru hans röst i
ni»9’afl>åstorförevarande fall icke gälde något, nemligen erkebiskopen. Lägger
n™rimarius 7 man dertill Storkyrkoförsamlingen, som gerna vill behålla det gamla
Stockholm, sättet, så lider det intet tvifvel, att dessa båda reservanter jemte
(Forts.) erkebiskopen och församlingen skulle kunnat mot 33 Stockholmsprester
ställa upp 66 andra; men de, som stodo på den sidan, funno
det icke med sin värdighet förenligt att begagna sig af sådana medel.

Hvad de två reservanterne angår, anföra de, att Storkyrkoförsamlingen
vid val af kyrkoherde i främsta rummet ser på själavården.
Men ty värr eller dess bättre, hvilket man vill, är detta
ingalunda händelsen. Dessutom måste Storkyrkoförsamlingen lika
så väl som hvarje annan församling vid val af kyrkoherde i första
rummet fästa afseende vid de pastorala egenskaperna, och i Storkyrkoförsamlingen
ser man nog på denna omständighet, då ju pastoralvård
väl behöfves. Att kyrkoherden dessutom bör hafva goda
teologiska kunskaper, tager jag för gifvet. Har han dessa två
egenskaper, bör han val också kunna såsom ställföreträdare för
erkebiskopen fungera såsom ordförande i Stockholms stads konsistorium.
Hvad för öfrigt själavården besträffar, så har han ju sina
komministrar till biträden och kan dessutom, om han sjelf saknar
»utförsgåfvor», välja sig en duglig adjunkt. Dessutom kunna, med
den frihet, som "är rådande i våra dagar i kyrkliga förhållanden,
äfven lekmän användas för själavården, hvilka ej äro att förakta.

Hvad nu angår rangen mellan de olika kyrkorna i hufvudstaden,
om man ens kan tala om en mer eller mindre framstående ställning
i detta fall, så må jag säga, att jag blir den siste, som frånkänner

Storkyrkan första rangen i Stockholm. Icke nog med att den är

äldst — och man bör ju hedra det gamla, då det icke förtjena!-annat — utan den är äfven den största och den första, i hvilken
evangelium, såsom det i våra dagar sker, har predikats. Vill man
säga, att den församlingen står främst, som har de flesta medlemmarne,
kan man häremot använda ett uttryck i motsatt anda,

nemligen: »Hvar två eller tre äro församlade i mitt namn» etc.

Och vill man påstå, att den främsta församlingen är den, som har
de högsta och rikaste medlemmarne inom sig, så kan man härvid
tillämpa satsen, att inför vår Herre äro vi alla små och fattiga.
Må Storkyrkan derför framgent som hittills behålla sin ställning!
Härigenom kränkes ingens rätt, men genom ett motsatt förhållande
skulle Storkyrkoförsamlingen måhända finna sig smärtsamt berörd.

Jag har redan förut anfört, hurusom Storkyrkoförsamlingen
valt ganska väl. Mången gång har församlingen till och med syftat
väl högt. Hittills har den valt blott biskopsämnen, och skulle
Utskottets afstyrkande förslag falla och Kongl. propositionen bifallas,
så blefve väl äfven häraf med tiden en biskopsfråga. Jag må för
min del säga, att om jag icke har annat skäl att önska biskopsembetenas
indragning, så har jag åtminstone ett, nemligen att i så

Lördagen den 3 Mars. 27

fall skulle Storkyrkoförsamlingen få längre behålla sina kyrkoherdar
än hittills varit händelsen.

Herr Talman! Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.

Herr Ekenman: I trots af det ampla erkännande Lag-Utskottet
fått af den siste värde talaren för sin motivering till afslag å
Kongl. Maj:ts föreliggande proposition, vågar jag hysa en annan
mening än Utskottet, en mening den jag ock tillkännagifvit genom
att vid Utskottets betänkande foga min reservation. När betänkandet
skulle justeras, åtnjöt jag emellertid med Kammarens begifvande
ledighet från riksdagsgöromålen, och var derföre ej i tillfälle
att skriftligen affatta min reservation. Jag ber derföre att nu få
muntligen angifva min ställning till frågan.

I sitt till Kongl. Maj:t afgifna yttrande i ämnet har Herr
erkebiskopen yttrat: »Rätten för kyrkoherden i Storkyrkoförsam lingen

att tillika vara pastor primarius eller »ordinarie preses» i
Stockholms stads konsistorium grundar sig egentligen, såsom i den
underdåniga skrifvelsen rigtigt anmärkes, på Kongl. Förordningen
den 11 Februari 1687. Den är dock i sjelfva verket vida äldre, ty
långt förut betraktades denne kyrkoherde såsom det stockholmska
presterskapets främste man och närmaste förman.» Ja, det är ju
så. Af Chefen för Justitiedepartementet har redan framhållits, huru
förhållandena på det kyrkliga området i Stockholm så småningom
utvecklat sig. Kyrkoherden i Storkyrkoförsamlingen var den främste
af Stockholms presterskap af den enkla anledningen, att denna församling
var den största och mest ansedda. De öfriga församlingarna
utvecklade sig småningom på malmarne, och från att i början endast
hafva kapell erhöllo de under senare århundradena kyrkor med egna
kyrkoherdar. Förhållandena hafva dock så småningom förändrats.
Stockholms folkmängd, som på 1660-talet blott utgjorde 14,000
personer, uppgår nu till närmare 180,000, och Storkyrkoförsamlingen,
som varit den största församlingen, är nu mera den minsta. Det
kan således hafva stort skäl för sig, när Stockholms presterskap,
hvilket man väl ej rimligen kan påstå i något afseende står under
landsortens, framställer en önskan att blifva likstäldt med detta
vid utseendet af sin chef, som i väsentligt afseende innehar ungefär
enahanda embetsåligganden som biskoparne i stiften.

De skäl, som Lag-Utskottet anfört mot detta förslag, äro till
en del redan bemötta. Jag vill dock beträffande den ekonomiska
delen eller det merberörda anslaget af 250 tunnor spanmål ytterligare
anmärka, att man ej får föreställa sig, att detta anslag blifvit
på administrativ väg utan vidare frånskildt, den lön, som tillkommer
kyrkoherden i Storkyrkan, utan skedde detta i sammanhang med
löneregleringen för bemälde kyrkoherde. Vid denna lönereglering
hafva helt säkert, oaktadt jag ej haft tillgång till handlingarne och
således med dem kan utreda sakerna, lag och författningar blifvit
följda, och då har kyrkoherden blifvit hörd i frågan likasom för -

Nso 14.

Om förslag till
förordning
ang. tillsättning
af pastor
primarius i
Stockholm.
(Forts.)

No 14. 28

Lördagen den 3 Mars.

Om förslag till samlingen, och på grund af de uppgifter, som säkerligen vid kyrkoforordmng
stämma aflemnats af kyrkoherden, hafva dessa 250 tunnor spanmäl
ang. tillsatt ■ • „»tt i den till kyrkoherden reglerade lönen. Denna åtgärd på

ning af pastor J o J o

primarius i administrativ väg, hvarom sa mycket talats, har således ej skett
Stockholm, mot församlingens vetskap och vilja, utan för visso med dess goda
(Forts.) minne, och jag vill tro, att församlingen ej har vidare något att
skaffa med afgörandet i rättsligt afseende af denna fråga. Huru
detta anslagsbelopp ursprungligen uppkommit, ser dessutom Kammaren
af handlingarne, och jag tror, att deraf otvetydigt framgår, att
detta skett för att upprätthålla presidiet i Stockholms stads konsistorium,
men att det ej varit ett personligt anslag till Storkyrkoförsamlingens
kyrkoherde. I motsatt fall skulle säkerligen berörda
församling vid löneregleringen protesterat mot den dervid gjorda anordningen
att frånskilja detta anslagsbelopp från kyrkoherdens lön.

Under debatten, som till en del varit ganska varm, har man
synts antaga, att man, genom bifall till det Kongl. förslaget, skulle
göra Storkyrkoförsamlingen något för när; man har uppfattat detta
förslag likasom eu förnärmelse, såsom indragning af fri- och rättigheter,
som vore Storkyrkoförsamlingen förunnade. Det är dock icke
så. Jag har redan tagit mig friheten nämna, huru denne kyrkoherdes
rätt att utöfva presidiet i stadskonsistoriet uppkom. Förhållandet
reglerades närmare först genom förutnämnda Kongl. förordning
af år 1G87, hvarigenom bestämdes, att Storkyrkoförsamlingens
kyrkoherde skulle vara pastor primarius. Det är ock
något svårt att föreställa sig, huru den nu ifrågasatta förändrade
anordningen skulle kunna menligt inverka på ifrågavarande församling.
Denna får ju fortfarande utse sin kyrkoherde på det sätt,
som dess långt före 1687 utfärdade privilegiibref bestämmer. Det
är blott den rätt, som genom bestämmelsen af sistberörda år åtföljer
kyrkoherden att vara preses i konsistorium, som skulle komma
att upphöra, och huru detta skulle kunna menligt inverka på Storkyrkoförsamlingen
och dess invånare, är rätt svårt att fatta. Lika
svårt är det att förstå, huru den ekonomiska delen af saken skulle
kunna vara till men för församlingen, ty kyrkoherdens lön är ju
redan reglerad, och vare sig detta anslag af kronotionde indrages
eller icke, så minskas eller ökas ej församlingens afgifter till det
lönebelopp som Kongl. Maj:t efter myndigheternas hörande eir gångbestämt
för kyrkoherden. Nu har man emellertid talat om, att
Storkyrkoförsamlingens rätt skulle blifva kränkt, att den föreslagna
åtgärden skulle bära en reaktionär pregel. Detta är ett underligt
tal, ty hela frågan är ju endast den, huruvida Stockholms stads
prester skola, vid tillsättandet af sin förste chef, erhålla samma rättigheter,
som presterne i stiften på landet. Detta är frågan i sin
enkelhet; och när Kongl. Maj:t framstäf ett förslag att så ordna
tillsättandet af denne chef, bör det hafva en helt annan benämning
än en reaktionär åtgärd.

Jag tillåter mig derföre, på grund af de skäl jag nu anfört,

Lördagen den 3 Mars.

29 N:o 14.

yrka bifall till Kongl. Majrts i ämnet afgifna proposition och afslag
å Lag-Utskottets betänkande.

Herr Blomberg: Ett par föregående talare hafva framhållit

de formella oegentligheterna vid det nuvarande sättet att välja
pastor ''primarius, och det är onekligen ganska oegentligt att en af
Stockholms församlingar skall välja den, som skall företräda eu
biskops ställe i samtliga församlingarna. Men det torde å andra
sidan vara en sund konservativ princip att, då fråga är att ändra
det bestående, tillse, huruvida det nya är bättre, och derom hyser
jag för min del, hvad detta förslag angår, stora tvifvel, tvifvel,
hvilka egentligen äro byggda på paragraf 4 i Kongl. Majrts förslag.
Enligt denna paragraf är det nemligen endast Stockholms kyrkoherdar,
som äro valbare till pastor primariibefattningen. Stockholms
presterskap skulle härigenom komma att intaga eu helt annan ställning
än presterskapet i stiften för öfrigt. Ty då detta vid utseende
af biskop har fritt val öfver hela riket, skulle Stockholms presterskap
deremot vara inskränkt till endast ett fåtal personer, nio, tror
jag, af hvilka dessutom ingen blifvit vald med särskild hänsyn till
att kunna utöfva en biskops åligganden. Det vore verkligen också
hårdt att pålägga Stockholms samtliga församlingar det tvånget att
tillse, det vid kyrkoherdevalen lämpliga kandidater till pastorprimariibefattningen
utsågos. Vid sådant förhållande skulle jag anse
rigtigast att låta förblifva vid det bestående. Den är visserligen
icke fullt korrekt den valkorporation, vi nu ega, men man har deremot
ett större antal kandidater att välja mellan, och har derigenom
en större garanti för ett godt val än man skulle få genom det
Kongl. förslaget.

På grund af dessa skäl yrkar jag bifall till Utskottets förslag.

Herr Lyth: Herr Talman! Mine Herrar! Jag skall också bedja
att för Kammaren få framlägga mina åsigter i denna fråga. Jag
vill då först nämna, att hela förslaget icke tilltalar mig, först och
främst derför, att det är konsistorium, som tagit initiativet i detsamma.
Det har också synts mig, att när man framställer ett sådant
förslag, så borde ett verkligt behof af ändring i nuvarande
förhållanden förefinnas. Men såsom vi i dag flere gånger hört framhållas,
finnes icke något sådant behof, ty Storkyrkoförsamlingen har
alltid på ett utmärkt sätt begagnat sin valrätt. Man kan visserligen
tänka sig — och detta har äfven framhållits i erkebiskopens
utlåtande — att Storkyrkoförsamlingen möjligen lian komma att
missbruka denna rätt. Men, mine Herrar, skola vi ändra lagar och
författningar och byta om institutioner blott derför, att de möjligen
kunna komma att missbrukas, då är jag rädd för att vi måste
ändra allt hvad vi hafva, ända från det första till det sista. Ser
jag nu efter, hvarifrån initiativet till detta förslag egentligen utgått,
så finner jag, att, enär af fem utaf konsistorii vid frågans af -

Om förslag till
förordning
ang. tillsättning
af pastor
primarius i
Stockholm.

(Forts.)

N:o 14. 30

Lördagen den 3 Mars.

Om förslag till görande närvarande ledamöter, två varit af skiljaktig åsigt, det varit
förordning blott de trenne återstående ledamöterna, som varit det egentliga
ang. tillsatt-^ Uppb0fvet till förslaget, hvilket visserligen icke vinner derpå, att
niprimarius i dessa ledamöter opinerat i en sak, genom hvars antagande de skulle
Stockholm, komma i åtnjutande af en rättighet, som de nu icke ega. Jag vill
(Forts.) icke ens tänka, att så aktade män, som dessa, skulle vid fattandet
af sitt beslut hyst några äregiriga afsigter, men jag vill ännu en
sans nämna, att den anmärkta omständigheten åtminstone icke för
mig gjort förslaget på något sätt tilltalande.

Hvad vill man nu med detta förslag? Jo, man vill förändra
pastorprimariibefattningen i Stockholm, som för närvarande närmast
är att jemföra med en domprostbefattning, till ungefärlig likhet
med en biskopstjenst. Jag vet icke egentligen hvartill detta skall
tjena, då vi, såsom äfven under diskussionen yttrats, och äfven jag
för min del anser, hafva biskopstjenster nog förut. Jag ber dessutom
att mot den ärade talaren på vestgötabänken få anmärka, att
det är en stor skilnad mellan det nu föreslagna sättet för tillsättning
af pastor primarius och tillsättningen af biskopstjensterna i
stiften, i så måtto nemligen, att vid biskopsval stiftets prester kunna
välja sina kandidater bland hela Sveriges presterskap och jemväl
ibland dem, som icke är o prester, då man deremot vid val af pastor
primarius skulle blifva inskränkt till kyrkoherdarne inom Stockholms
stad, hvilka icke äro flere än omkring tio. Tager man nu i
betraktande, att detta antal kan, till följd af tillfälliga ledigheter,
blifva ytterligare inskränkt, och man dessutom vet, att några särskilda
för skötandet af pastorprimariibefattningen nödiga egenskaper
icke fordras för att blifva utnämnd till kyrkoherde i någon af Stockholms
öfriga församlingar, så synes det föreliggande förslaget innebära
ganska små garantier för ett godt val.

Mot sjelfva valsättet har jag dessutom att anmärka för det första,
att det endast är lemuadt åt en del af Stockholms presterskap
att välja och icke åt alla, för det andra, att man icke eger rätt att
välja bland Stockholms alla prester, utan endast inom kyrkoherdarnes
klass, och för det tredje — och detta är det vigtigaste — att
församlingarna icke skulle erhålla någon kallelserätt åt sig bevarad,
hvilket jag, i likhet med en talare på göteborgsbänken, anser
vara mycket vigtigt, då man i en sak sådan som ifrågavarande
vill göra förbättringar. En annan oegentlighet i förslaget synes
mig beaktansvärd. När man i § 1 gör den ordinarie chefsbefattningen
i Stockholms stads konsistorium rörlig, bibehåller man
nemligen i samma paragraf den andra platsen, hvars innehafvare i
händelse af förfall för pastor primarius skall utöfva dennes befattning
inom konsistorium, såsom fast, i det fallet, att den alltid skall
intagas af den bland konsistoriets ledamöter, som enligt vedertagen
ordning sitter främst i konsistorium.

Hvad slutligen angår lönefrågan, ber jag att få fästa uppmärksamheten
på ett missförhållande, som möjligen skulle kunna inträffa,

Lördagen den 8 Mars.

31 If:o 14.

om kyrkoherden i S:t Klara församling skulle blifva utnämnd till Om förslag till
pastor primarius i Stockholm, sedan detta förslag blifvit antaget, förordning
Han har nemligen för närvarande 67 tunnor kronotionde sig anslagna, nin9''af^Tt
derför att han är vice preses i konsistorium. Under sådana förhål- *primarius T
landen skulle det ju kunna hända, att, om han blef ordinarie ord- Stockholm.
förande, han kunde komma att på samma gång få uppbära begge (Forts.)

lönerna, så väl den åt preses som den åt vice preses anslagna, ty
det är att märka, att dessa 67 tunnorna icke kunna honom fråntagas,
af det skål, att de ingå i hans lön såsom pastor i S:t Klara
och äro intagna i löneregleringen. Han skulle således kunna erhålla
både de till pastor primarius anslagna 250 tunnorna spanmål och
berörda 67 tunnor, hvilket är en oegentlighet, som väl borde varit
anmärkt i förslaget.

Af dessa och flera andra skäl, som så väl i Utskottets betänkande
som under diskussionen blifvit framhållna, ber jag att få yrka bifall
till det af Utskottet framstälda förslaget.

Herr. Anders Persson: Jag skall börja med att förklara, att

jag anser denna fråga vara af en jemförelsevis underordnad vigt,
men jag har likväl icke kunnat dela den uppfattning, som gjort sig
gällande hos Lag-Utskottets pluralitet, emedan jag anser, att detta
förslag ur principal synpunkt har något för mig tilltalande. Jag
anser det nemligen kort och godt vara förnärmande för Stockholms
Storkyrkoförsamling, att pastorprimariibefattningen är förenad med
kyrkoherdebeställningen derstädes, förnärmande, säger jag, för Stockholms
Storkyrkoförsamling i det hänseendet, att denna församling
blifvit genom en sådan förening, i olikhet med andra församlingar,
bunden i sitt fria val af själasörjare för sig. Jag anser det också
vara förnärmande för Stockholms presterskap, att de, i olikhet mot
andra prester inom landet, icke få deltaga i upprättandet af förslag,
som afse att utse pastor primarius i Stockholm och chefen för dess
presterskap.

Man har sagt, att detta förslag går i reaktionär rigtning, i det
hänseendet, af;t man derigenom skulle beröfva lekmän, hvilka nu
hafva rättighet att deltaga i valet till pastor primarius, denna rättighet.
I anledning deraf vill jag säga, att jag icke vet, hvarför
lekmännen i Storkyrkoförsamlingen i Stockholm skola hafva mera
rätt att deltaga i detta val än lekmännen i Stockholms andra församlingar.

Då Lag-Utskottets pluralitet, såsom skäl för sin Kongl. Maj:ts
förslag afstyrkande hemställan, anfört de i ämnet afgifna utlåtanden,
i hvad de innefatta afstyrkande af bifall till Kongl. Maj:ts förslag,
och de talare, som här uppträdt till försvar för Utskottets åtgärd,
äfven åberopat dessa skäl såsom sina egna, skall jag å min
sida bedja att få åberopa hvad erkebiskopen sagt i sitt yttrande öfver
förslaget. Det utlåtande, han till Kongl. Maj:t ingifvit, går i en
mer reaktionär rigtning än detta af Kongl. Maj:t framlagda förslag.

S:o 14. 32

Lördagen den 3 Mars.

Om förslag till
förordning
ang. tillsättning
af pastor
primarius i
Stockholm.

(Forts.)

Erkebiskopen hemställer på sidan 21 i Lag-Utskottets betänkande,
efter det att han medgifvit, att bestämmelserna i 1743 års Kongl.
bref blifvit genom särskilda Kongl. resolutioner annullerade och således
icke kunna anses fortfarande gällande, och efter det han yttrat,
att han anser detta förslag vara en obehöflig nyhet i vår kyrkoförfattning,
att »Kongl. Majestät behagade utfärda en sådan efter nuvarande
tidsförhållanden lämpad förklaring öfver de ord i privilegiibrefvet
den 10 Mars 1636, som uppenbarligen åsyfta en nödvändig
inskränkning i Storkyrkoförsamlingens valfrihet, att genom samma
förklaring önskvärd trygghet må vinnas mot ett missbruk, som låter
andra än behörigen ''qvalificerade personer’ komma under omröstning
vid nämnda församlings kyrkoherde val». 1743 års bref är medgifvet
innehålla ganska stora inskränkningar i den församlingen uttryckligen
lemnade rätt att välja pastor. Enligt privilegiibrefvet hade
nemligen Stockholms Storkyrkoförsamling blott att presentera trenne
personer, men deras qvalifikationer voro icke närmare bestämda.
Först i 1743 års bref stadgades, att dessa personer skulle vara teologie
professorer, domprostar, kyrkoherdar vid de större församlingarna
här i Stockholm samt i städerna och på landet, som jemte
andra nödiga egenskaper äfven varit vande vid konsistorium sysslor.
Här se herrarne tydligen, att försök till inskräkning i församlingens
rätt varit ganska starkt i fråga; och jag tror berörda stadgande vara
mera reaktionärt än det förslag Kongl. Maj:t nu framstält.

Tiden är emellertid redan långt framskriden, och då jag dessutom
för tillfället befinner mig i den olyckliga belägenhet att vara
något svag till helsan, skall jag nu icke upptaga till bemötande de
anmärkningar, som blifvit framstälda med afseende på aflöningsförhållandena,
utan slutar med den anhållan, att Kammaren måtte
skänka sitt bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Sjöberg: Då jag nu, ehuru naturligtvis mycket ogerna,
vågar uppträda mot Kongl. Maj:ts nådiga förslag i ämnet, gör jag
det icke derför, att Herr Statsrådet och Chefen för Justitiedepartementet
icke fäst vederbörlig uppmärksamhet på den omständigheten,
att Storkyrkoförsamlingen intager en traditionel och särskild värdighet
inom landet. Det talas nemligen i Utskottets utlåtande om,
att kungliga stolar äro i Storkyrkan upprättade och på statens bekostnad
underhållna, samt att der hållas riksdagspredikningar vid
riksmötes början och slut. Jag har icke heller med hänsyn till det
der talet om riksdagspredikningar någon förkärlek för presterskapet
inom Storkyrkoförsamlingen af det skal, att, så långt min erfarenhet
sträcker sig tillbaka, det icke haft sig företrädesvis angeläget
att, vare sig vid riksdags början eller — hvad måhända varit ännu
vigtigare — vid dess slut, gifva oss den uppbyggelse, vi så väl behöfva.
Men då i alla fall en förändring nu blifvit ifrågasatt, gör
jag mig i detta så väl som i andra fall den frågan: föreligger här
en verklig eller absolut nödvändighet till förändrings vidtagande?

Lördagen den 3 Mars;

33 N:o 14.

Här har redan framhållits af flere talare den omständigheten —
jag skall icke missbruka Kammarens tid med att närmare utveckla
den, — att vid sammanträde af fem kyrkohedar i Stockholms konsistorium
var det'' endast tre som beslöto den underdåniga framställning,
som ju föranled t Kongl. Maj:ts nu förevarande förslag, medan
de tvenne öfrige åter reserverade sig mot detta beslut. Hade nu
erkebiskopen, hvilken är konsistoriets ordinarie ordförande, varit närvarande
vid detta tillfälle, hade denna underdåniga framställning
aldrig kommit till Kongl. Maj:t, ty såsom vi sett, är erkebiskopen
mot förslaget. Lägges nu härtill, hvad som nyss i Första Kammaren
offentligt yttrades, att erkebiskopen icke ens blifvit underrättad
om tiden för detta sammanträde, så må väl medgifvas, att det förefaller
besynnerligt, att denna fråga kunnat komma fram, och att
man, ehuru pluraliteten inom konsistorium var så knapp, att det
blott var en enda rösts öfvervigt för beslutet, icke kunnat uppskjuta
detta ärendes behandling till dess svenska kyrkans primas fått ''tillfälle
att i sjelfva konsistoriet uttala sin mening. Denna omständighet
är en betänklig sak, och den är så mycket mera anmärkningsvärd,
som derpå nu grundar sig regeringens förslag till eu
liten ändring af en enda paragraf i den nuvarande s. k. förordningen
angående rättegång i domkapitlen, eu författning, mine
herrar, som med de till densamma hörande mångahanda tillägg och
förklaringar otvifvelaktigt tarfvar en genomgående revision. Detta
har också för några år sedan äfven i denna Kammare blifvit framhållet,
och borde, efter hvad mig synes, utgjort ett särskilt skäl
för Kongl. Maj:ts regering att icke nu framkomma med detta i och
för sig sjelft ganska obetydliga förslag. Det har sagts och lärer
icke kunna bestridas, att Storkyrkoförsamlingen aldrig missbrukat
den förmån densamma nu eger; bevis derför saknas ju icke heller.
Nu kan man väl säga, att missbruk möjligen kunna komma att
ega rum, men i så fall borde korrektivet deremot varit bättre än
det nu framlagda lagförslaget. Hvad skulle det också betyda, om förslaget
i nu varande tidpunkt blefve upphöjdt till lag? Utom den
lediga kyrkoherdebeställningen i Storkyrkoförsamlingen är en dylik
befattning för närvarande ledig inom Ladugårdslands församling,
och kyrkoherden i eu af de södra församlingarna är af ålder och
sjukdom så bruten, att han icke kan sköta sin tjenst. Valet skulle
således vara inskränkt till det fåtal kyrkoherdar, som för närvarande
finnes i Stockholm; och är det större borgen för att ett
val skall blifva bättre, derigenom att antalet valbare i möjligaste
mån inskränkes?

Hvad beträffar den särskild! framhållna frågan om lokal för konsistoriets
sammanträden, är icke heller denna utan en viss vigt, äfven
om den må anses underordnad. Det är nemligen icke förhållandet,
såsom Herr Statsrådet och Chefen för Justitiedepartementet anförde,
att det är något öfverflöd på tjenliga embetslokaler här i hufvudstaden.
Tvärt om är det ganska stor brist på sådana, hvarföre ock

Andra Kammarens Prof. 1883. N:o 11. 3

Om förslag till
förordning
ang. tillsättning
af pastor
primarius i
Stockholm.

(Forts.)

«:» 14. 34

Lördagen den 3 Mars.

Om förslag till icke få af härvarande myndigheter blifvit inrymda i enskilda hus.

förordning jjva(] vidare angår frågan om det statsanslag, som hittills utgått
J»9 afl‘''altar Pastor i Storkyrkoförsamlingen i hans egenskap af preses i Stock ”''primarius

T kohus konsistorium, torde det icke vara alldeles klart, på grund af
Stockholm, den utredning, som hittills lemnats, att detta anslag ovilkorligen
(Forts.) kan disponeras på det sätt, Kongl. Maj:t antagit, utan jag föreställer
mig, att Storkyrkoförsamlingen på goda skäl skulle kunna
derom väcka en rättegång, hvars utgång åtminstone torde vara något
tvifvel underkastad. Det är i öfrigt äfven af vigt, att den nu
förevarande frågan kommer till ett slut ju förr dess hellre. Storkyrkoförsamlingens
nuvarande kyrkoherde skall, såsom utnämnd
biskop, frånträda sin befattning vid nästkommande April månads
slut, och man bör icke uppskjuta längre tid med att få samma beställning
återbesatt. Den har till följd af de tilldragelser, hvarom
vi nu talat, stått obesatt redan allt för länge.

Tiden är redan långt framskriden, och jag skall icke uppehålla
den ärade Kammaren med något längre anförande. Men jag lägger
synnerlig vigt uppå och fasthåller vid hvad af en föregående talare
också blifvit yttradt, nemligen att detta förslag snarare är att anse
såsom gående i reaktionär rigtning, då, såsom Utskottet också anmärker,
det föreslagna valsättet icke innebär något inrymmande åt
lekmannaelementet; och jag upprepar, att det efter min uppfattning
icke föreligger något afgörande skäl för att vidtaga den af Kongl.
Maj:t nu ifrågasatta oväsentliga ändring i den allt igenom föråldrade
förordningen om rättegång i domkapitlen. Jag yrkar bifall till
Utskottets hemställan.

Herr vice Talmannen C. Ifvarsson: Jag skulle helst hafva
sett, att vi helt och hållet sluppit ifrån afhandlandet af en fråga,
som angår Stockholms stad alldeles enskildt, men då jag nu icke
desto mindre är tvungen att deltaga i frågans afgörande, kan det
icke vara ur vägen att jag säger min mening. I visst afseende ma
det väl anses sakna betydelse hvilket beslut denna Kammare fattar
i ämnet, då, efter hvad jag hört, frågan redan fallit genom Första
Kammarens afslag å den Kongl. propositionen, men i ett annat
hänseende har likväl äfven denna Kammares uttalande sin betydelse,
nemligen i fråga, huruvida regeringens förslag är så olämpligt, att
det förtjenar att förkastas af båda Kamrarne. Jag föreställer mig,
att hvar och eu, som opartiskt begrundar förslaget, skall finna, att
detsamma icke är sämre, än att det bör vinna något understöd.
Jag skulle helst hafva sett, att Lag-Utskottet hade kommit i tillfälle
att taga frågan under förnyad ompröfning, och att Utskottet,
sedan frågan blifvit dit återremitterad, byggande på den grund Kongl.
Maj:ts proposition innehåller, underkastat förslagets detaljer en närmare
granskning. Men då, såsom sagd!, Första Kammaren redan
afslagit Kongl. Maj:ts proposition, vore en återremiss naturligtvis
ändamålslös. Här gäller sålunda en opinionsyttring, huruvida rege -

Lördagen den 3 Mars.

35 If:o 14.

ringen i denna fråga icke finner understöd i någondera Kammaren. Om förslag till
Jag tror för min del icke, att regeringens förslag förtjenar så be- förordning
handlas, att det afslås af båda Kamrarne, och derför hemställer jao-, ar>9'' t‘Ilsätt~
att denna Kammare måtte bifalla Kongl. Maj:ts proposition. Jag ^rimariu^T
upprepar, att, då frågan redan är fallen, Kammarens beslut icke Stockholm.
eger annan betydelse än i af mig nu nämnda hänseende, och hem- (Forts.)
ställer ännu en gång, att reservanternes från denna Kammare inom
Utskottet mening såsom principielt rigtig må vinna Kammarens
understöd.

Häruti instämde Herr J. Andersson i Häcken äs.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad och propositioner gifvits
enligt de gjorda yrkandena, för så vidt de afsågo den under föredragning
varande lista paragrafen, biföll Kammaren Utskottets hemställan,
hvadan nämnda paragraf blifvit af Kammaren förkastad.

Herr Sjöberg begärde då ordet och yttrade: Sedan nu den
lista paragrafen af Kongl. Majits förevarande nådiga förslag blifvit
afslagen, och de följande paragraferna sålunda icke vidare ega någon
betydelse, tillåter jag mig hemställa, att dessa paragrafer icke
må uppläsas, utan på sin höjd deras nummer angifvas, hvarigenom
ändock någon liten besparing af tid vinnes.

Derefter föredrogos de öfriga delarne af förordningsförslaget på
det sätt Herr Sjöberg föreslagit; och som Kammaren jemväl i afseende
å dessa delar biföll Utskottets hemställan, hade alltså det
föreliggande förordningsförslaget i sin helhet af Kammaren förkastats.

§ io.

Herr C. Å. Larsson anmälde en motion, afseende skrifvelse
till Kongl. Majit om åtgärder för åstadkommande af fullständig
öfversigt i fråga om löner och pensioner.

Denna motion bordlädes, sedan derå tecknats ordningsnummern
100.

§ Il Till

bordläggning anmäldes:

Stats-Utskottets Utlåtande Nio 20, i anledning af Kongl. Majits
nådiga proposition angående afsöndring af jord från indragna rnilitieboställena
Götala N:is 1 och 2 i Skaraborgs län samt Lilla Ökna
Nio 2 och Båraryd Östergård Nio 2 i Jönköpings län; samt

Första Kammarens Protokollsutdrag Nio 72, med delgifvande
af Kammarens beslut öfver dess Tillfälliga Utskotts Utlåtanden:

Nso 14. 36

Lördagen den 3 Mars.

N:o 2, i anledning af väckt motion angående inskränkande af
rättigheten att sälja vin och maltdrycker; och

N:o 3, angående aflåtande af underdånig skrifvelse till Kongl.
Maj:t i fråga om anbringande af elektrisk belysning i Kongl.
biblioteket.

Dessa ärenden skulle å den föredragningslista, som komme att
upprättas för nästa sammanträde, sättas framför de ännu oafgjorda
ärenden, som redan blifvit två gånger bordlagda.

§ 12.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr C. Magni under 14 dagar fr. o. m. den 12 Mars,

t>	A. Svensson i Lösen	»	14	)>	D	))	12	))
5)	L. Anderson i Vall	»	14	)>	y>*	)>	12	)>
»	G. Sälling	»	14	»	»	»	14	»
»	0. Månsson	»	14	5)	5>	5)	16	»
»	J. Jonasson i Rasslebygd	»	14	»	»	»	17	)>
))	P. Näsman	»	14	»	))	))	17	))
»	J. Anderson i Tenhult	»	14	»	»	))	17	)>
»	A. Wechnan ■	))	6	»	))	D	19	»
»	M. Arhusiander	)>	12	»	)>	X)	20	»
»	J. Marcuson	»	14	))	)>	X)	21	)>
och Herr Andersson i Knarrevik »	14	)>	5)	»	21	»

§ 13.

Justerades protokollsutdrag; och åtskildes derefter Kammarens
ledamöter kl. 7. 3 e. m.

In fidem

H. A. Kolmodin.

STOCKHOLM, TRYCKT I CENTRAL-TRYCKERIET, 1888.