1882. Första Kammaren. N:o 19

ProtokollRiksdagens protokoll 1882:19

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1882. Första Kammaren. N:o 19.

Tisdagen den 14 Mars.

Kammaren sammanträdde kl. 1/2 2 e. m.

Anmäldes och bordlädes

Stats-Utskottets memorial:

N:o 28, i anledning af erhållna återremisser å tvenne i StatsUtskottets
memorial N:o 26 föreslagna voteringspropositioner; och

K":o 29, om anvisande af de i Regeringsformens 63 § föreskrift^
kreditivsummor;

Lag-Utskottets utlåtande och memorial:

N:o 25, i anledning af väckt motion om upphäfvande af nu befintliga
familjefideikommiss i fäst egendom; och

N:o 26, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande
Utskottets utlåtande N:o 7, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående böter för svarandeparts uteblifvande
från underrätt; äfvensom

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts utlåtande N:o 2, i anledning
af väckt fråga om utfärdande af förbud mot försäljning af s. k.
fosfortändstickor.

Föredrogs Kongl. Maj:ts den 11 innevarande Mars bordlagda pro- Kongl. propoposition
till Riksdagen, med förslag till ny tulltaxa. sition ang. ny

tulltaxa.

Friherre Klinckowström: Det kan visserligen icke vara min
mening att nu ingå i någon granskning rörande den nådiga proposition,
som kommer att remitteras till Bevillnings-Utskottet; men jag
har ansett mig redan nu böra göra en enda observation, nemligen den,
att Kongl. Maj:t föreslagit, att, för den händelse den franska traktaten
af Riksdagen godkännes, den i samma traktat varande tulltariffen
skulle inrangeras i vår allmänna tulltaxa. Jag anser eu sådan åtgärd
vara af en stor betydelse för vårt näringslif och af en icke ringa vigt
för statens inkomster genom tullbevillningen. Mig synes derjemte, att
Kongl. Maj:t vid detta förslag och i det förslag till allmän tulltaxa,
som vid den nådiga propositionen bifogats, icke gått fullt konseqvent
till väga. Det har nemligen vid den granskning jag gjort öfver samma
tulltaxa, jemförd med den franska traktaten åtföljande tarif Ditt. B,

Första Kammarens Prot. 1882. N:o 19. 1

N:o 19. 2

Tisdagen den 14 Mars.

Kong!, propo- visat sig, att för vin, drufbränvin, hudar och skinn, her edda, för sill^‘tulltaxa
mJ ^äder och 2 å 3 öfriga artiklar Kongl. Maj:t föreslagit icke den all“
axa'' männa tulltariffens bestämmelser utan en separat-tarif. Sålunda har
°i s.) gongj Maj:t i sitt förslag, såsom mig synes på ett högst välgörande
sätt, brutit med de hittills följda åsigterna, att tulltaxan skall vara en
och allmän såväl för de länder, med hvilka vi ingått traktat, som äfven
för alla andra med Sverige handlande nationer, hvilka således
utan någon gengäld böra tillförsäkras den traktatslutande nationens
förmåner. Betydelsen i ekonomiskt hänseende för statskassan är ungefär
den, att, om vi hafva en separat-tariff för Frankrike allenast, så
kommer vår förlust för de från Frankrike hit importerade varor att
belöpa sig på nära 500,000 kronor, beräknadt efter 1879 års införsel.
Men om vi införa den franska tariffen i den allmänna tulltaxan, så
blir förlusten, beräknad efter samma års import, ungefär 900,000 eller
i det närmaste eu million kronor, och efter den beräkning Bevillningsutskottet
har gjort för femårs-perioden 1876—1880 går det löst på
mer än en million. Jag behöfver dessutom här icke tillägga, att Riksdagen
skulle, genom att införa den franska tariffen i den allmänna
tulltaxan, beröfva sig möjligheten att, beträffande ungefär en tredjedel
af vår allmänna tulltaxas tullpligtiga varor, kunna behandla dem allt
efter som dels skydd för våra inhemska näringar, dels skydd för vårt
nationalarbete och dels statens fordran på ökade statsinkomster möjligen
eljest skulle föranleda. Det är icke eu ringa ting att så frånkasta
sig eu möjlighet att reglera sina egna förhållanden inom landet
och att, utan att vara lagd under oket af eu främmande makts tillstånd,
kunna bestämma öfver en tredjedel af vår tulltaxa. Det är
dessa allmänna reflektioner jag ansett böra komma till Bevillningsutskottets
kännedom på samma gång Kongl. Maj:ts nådiga proposition
i Utskottet behandlas; förbehållande jag mig för öfrigt att, när densamma
från Utskottet återkommer, få göra de många speciella anmärkningar,
hvartill jag kan anse mig befogad till följd af ämnets
vigt och omfång.

Öfverläggningen förklarades härmed slutad, och den föredragna
propositionen jemte det i anledning af densamma nu afgifna yttrandet
hänvisades till Bevillnings-Utskottet.

Föredrogs och hänvisades till Bevillnings-Utskottet Kongl. Maj:ts
den 11 i denna månad bordlagda proposition till Riksdagen, angående
nedsättning i bevillningen för utländske eller andre här i riket icke
mantalsskrifne handlande och handelsexpediter.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran Bevillnings-Utskottets
den 11 innevarande Mars bordlagda betänkande
N:o 5 och Lag-Utskottets jemväl sistnämnde dag bordlagda utlåtande
N:o 24.

Onsdagen den 15 Mars, f. m.

3 N:o 19.

Justerades ett protokollsutdrag för detta sammanträde.

På hemställan af Herr Grefven och Talmannen beslöts, att de
denna dag första gången ■ bordlagda ärendena skulle uppföras främst
på föredragningslistan för nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 3/4 2 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Onsdagen den 15 Mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 8 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes:

Konstitutions-Utskottets memorial N:o 2, angående fullbordad granskning
af de i Statsrådet förda protokoll;

Stats-Utskottets utlåtande N:o 30, i anledning af Kongl. Maj:ts
nådiga proposition angående försäljning af åtskilliga kronans egendomar
;

Banko-Utskottets utlåtande N:o 7, i anledning af väckt motion
om ett årligt understöd åt förre tryckaren i Riksbankens sedeltryckeri
F. A. Frölund; samt

Lag-Utskottets utlåtande N:o 27, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition angående meddelande af bestämmelser om vården och förvaltningen
af Stockholms stads allmänna begrafningsplats er.

Föredrogos Stats-Utskottets under gårdagen bordlagda memorial :
N:o 28, i anledning af erhållna återremisser å tvenne i StatsUtskottets
memorial N:o 26 föreslagna voteringsproposition er.

De i förevarande memorial N:o 28 föreslagna voteringspropositioner
godkändes.

N:o 29, om anvisande af de i Regeringsformens 63 § föreskrifna
kreditivsummor.

Bifölls.

N:o 19. i

Onsdagen den 15 Mars, f. m.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran följande
under gårdagen bordlagda ärenden, nemligen Lag-Utskottets utlåtande
N:o 25 och memorial N:o 26 samt Första Kammarens Tillfälliga
Utskotts utlåtande N:o 2.

Herr Grefven och Talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats
till detta sammanträdes fortsättande kl. 7 e. m.

Nya handels- Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande Bevillningsoch
sjöfarts- Utskottets den 8 och 11 innevarande Mars bordlagda betänkande N:o
^Frankrike d1 anledning af Kongl. Majrts nådiga proposition angående med
Frankrike afslutade nya handels- och sjöfartstraktater.

1 punkten.

Friherre Klinckowström: Bland de vigtigaste företeelser rörande
den ifrågavarande traktaten och de åtgärder, som dermed blifvit
vidtagna, anser jag vara det förbiseende af rikets grundlagar, som regeringen
i flera hänseenden låtit komma sig till last. Våra grundlagar,
hvilka borde vara föreningsbandet mellan konung och folk,
hvilka skydda konungamaktens likasom Riksdagens rättigheter och
skyldigheter och hvilka borde i främsta rummet helighållas af regeringen,
hafva vid denna frågas behandling blifvit i flera afseenden
förbisedda. Jag vill i korthet angifva anledningarne till den grava
anmärkning, som jag nu uttalat. Uti 10 § Regeringsformen heter det:
»innan ärendena hos Konungen i Statsrådet föredragas, skola de, genom
nödiga upplysningars inhämtande från vederbörande embetsverk,
af den föredragande beredas». Så har här icke skett. Väl har utrikesministern
uti ett anförande inför Kongl. Maj:t i Statsrådet lemnat
den upplysning, att chefen för Civildepartementet vidtagit åtgärder
för att i frågan höra Kommerskollegium; men detta är icke enligt
med verkliga förhållandet. Hvar och en kan härom öfvertyga sig,
om han kastar en blick på sid. 22 uti Kongl. propositionen angående
traktatens antagande, der det förekommer en promemoria af två personer,
tillhörande Kommerskollegium, och upprättad i kollegiets embetslokal;
men en sådan promemoria, sedermera stucken i hand på
någon af Herrar Statsråd, är icke ett officiel yttrande af »vederbörande
embetsverk» och rörer icke heller handelstraktaten eller de
olika artiklar, som ingå uti dennas tulltarif. Kommerskollegium har
icke såsom embetsverk affordrats något yttrande angående traktaten;
utan två af dess ledamöter hafva uppgjort eu promemoria angående
det olika inflytande, den år 1881 utgifna allmänna franska tulltaxan
och 1865 års traktat skulle utöfva på några af de vigtigare näringarne.
Den andra upplysning, som utrikesministern lemnat vid nyss ornförrnälda
tillfälle, angår det af chefen för Finansdepartementet infordrade
yttrandet af tullkomitén; men fullkommen, hvars ärade ordförande jag
ser här närvarande, är icke heller något »vederbörande embetsverk»,
utan en tillfällig komité, tillsatt för utredning af vissa förhållanden

Onsdagen den 15 Mars, f. m.

5 N:o 19.

rörande näringarne och för uppgörande af en ny allmän tulltaxa. Nya handelsDessutom
förekommer just med afseende på chefens för Finansdepar- och sj°f“rtstementet
uppträdande i denna komité så egendomliga förhållanden,^p^anlHke^
att jag icke kan underlåta att derpå fästa Kammarens uppmärksam- ,-r, , . ’
het. Första gången finansministern uppträdde inom komitén yar anledningen
dertill den, att han genom en föregående remiss hade anhållit,
att komitén måtte yttra sig öfver omkring 11 artiklar, hvilka
ansågos komma att inflyta i den franska traktatens tarif, och detta
är det enda yttrande i sak, som komitén afgifvit öfver de 135 artiklar,
som ingå i nämnda traktats tarif. Den andra gången finansministern
var närvarande i komitén var i December 1881 och då yttrade
han bland annat, som återfinnes på sid. 73 i den Kongl. propositionen,
att innan på komiténs taxeförslag grundades något åtgörande
i och för underhandlingarne med Frankrike, vore det angeläget att
hafva visshet om, att komitén med afseende på ifrågakommande artiklar
ej framdeles vidtoge någon ändring i de för det då varande
endast provisoriskt fattade besluten, och på det komitén skulle blifva
satt i tillfälle att derom kunna med bestämdhet uttala sig, ville Herr
Statsrådet redogöra för de artiklar, hvilkas upptagande i traktaten
man kunde antaga komma att å Frankrikes sida påyrkas. Då var det
fråga om endast 18 artiklar, hvilka departementschefen uppräknade
inför komitén och öfver hvilka han begärde dess utlåtande. Härpå
afgaf komitén intet annat svar än det, som innefattas på sid. 75 i
den Kongl. propositionen, der det heter: »med anledning deraf, att
Kongl. Maj:ts regering vid afslutandet af eu förnyad handelstraktat
med Frankrike ansåg sig behöfva stödet af tullkomiténs mening rörande
det utseende, vår tulltaxa borde i vissa delar erhålla, så beslöt
komitén på af ordföranden framstäld fråga, att komitén framdeles vid
det definitiva antagandet af det nu provisoriskt utarbetade förslaget
till tulltaxa ej skulle komma att vidtaga någon förhöjning i tullsatserna
för de artiklar, som Herr Statsrådet nu meddelat komitén, att
man från Frankrikes sida önskade i traktaten intaga». Detta påminner
nog bjert om grodan och oxen i fabeln: grodan tog munnen så
full med väder, att hon sprack, i högfärdig tro att hon skulle blifva
lika stor och vigtig som oxen. Det är att märka, att genom nu omförmälda
beslut binder tullkomitén sitt definitiva beslut, vid fattandet
hvaraf möjligen en annan pluralitet är inom komitén närvarande än
den, som deltog i det provisoriska beslutet; och dessutom synes mig,
som om chefen för Finansdepartementet hade bort inse, att det icke
är tullkomitén, som bestämmer vår tulltaxa, utan att den endast uppgör
förslag dertill, och att detta förslag skall granskas, gillas och godkännas
af Riksdagen, innan det blir gällande. Följden deraf, att vid
sistnämnda tillfälle endast 18 och förut 11 artiklar blefvo hänskjuta
till komiténs bepröfvande, var också den, att när komitén fattade sitt
definitiva beslut angående förslaget till tulltaxa, detta i flera hänseenden
skilde sig ifrån den franska traktatstariffen B.

Jag vill nu gå tillbaka till frågan om grundlagar^. Uti 60 §
Regeringsformen stadgas bland annat följande: »ej heller må Konungen
statens inkomster förpakta eller, till vinning för sig och kronan
eller enskilda personer och korporationer några monopolier fastställa».

N:o 19. C

Onsdagen den 15 Mars, f. m.

Nya handels- Att så skett i fråga om artikeln »drufbränvin» lider emellertid intet
traUate^med^v^ve^'' Den frågan upptogs vid diskussionen om 1865 års tulltaxa.
Frankrike. 0°h de skål, som då anfördes för åsigten om att intrång egde rum i
(Forts.) § Regeringsformen genom detta monopol, bestredos af, bland andra,
Herr Bennick med motskäl, hvilka jag då ansåg ock fortfarande anser
vara temligen sväfvande. Man må säga hvad man vill derom, att, när
1865 års traktat godkändes af Riksdagen ock deri upptogs artikeln
»drufbränvin», detta var ett prejudikat emot ordalydelsen i 60 § Regeringsformen;
men grundlagen vet icke af några prejudikat, utan
den föreskrifver i 84 § Regeringsformen, att grundlagar^ skola efter
deras ordalydelse i hvarje särskild! fall tillämpas, ock alltså äro vi
fullkomligt oberoende af att den åsigt, som låg till grund för godkännandet
af 1865 års traktat i detta hänseende, icke synts bryta mot
grundlagens bild. Vidare föreskrifver Regeringsformen uti 61 §, att
bevillning — och dit måste ovilkorligen denna traktats tarif räknas —
skall utgöras intill slutet af det är, under hvars lopp ny bevillning
varder faststäld. Att nu fastlåsa all möjlighet för blifvande Riksdagar
att bestämma tullen å en tredjedel af vår tulltaxas samtliga tullpligtiga
artiklar för en tid af tio, kanske tjugu år, anser jag, på grund
af de grundlagsparagrafer, jag anfört, vara fullkomligt olagligt. Vidare
anser jag det icke vara klokt handladt af Riksdagen att lägga ensamt
i regeringens hand rättigheten att från tolf månader till tolf månader
prolongera traktaten huru länge som helst, och detta synnerligen derför,
att Riksdagen derigenom betages möjligheten att syftesenligt befordra
våra näringar genom behöflig! skydd; derför att Riksdagen förhindras
att med rättvisa och billighet fördela tullbeskattningen de
olika samhällsklasserna emellan, ock slutligen derför att derigenom
Riksdagen på ett betänkligt sätt beröfvas möjligheten att erhålla nödiga
medel för verkställande af den stora skatteregleringen i sammanhang
med organisationen af försvarsverket, som nu står på dagordningen.

Enligt traktatens 18 artikel sista momentet förbehålla sig de för.
dragslutande parterna rättighet att, efter gemensamt aftal, i denna

traktat och i de densamma bilagda tariffer införa alla sådana emot
traktatens anda ock dess grunder icke stridande ändringar, hvilkas
nytta erfarenheten kan komma att ådagalägga. Men derigenom att
Riksdagen bifaller traktaten och således äfven nu anförda moment i
densamma, bortskänker Riksdagen jemväl den enligt 57 § Regeringsformen
svenska folket tillkommande rätt att sig sjelf beskatta, hvilken
rätt utöfvas af Riksdagen allena.

Jag har ansett det vara min pligt att åtminstone till dagens protokoll
frambära min gensaga emot det sätt, hvarpå denna traktat strider
emot grundlagens föreskrifter.

Hvad beträffar sj elfva de förhandlingar, som föregingo och bestämde
Kongl. Maj:t att öppna underhandlingar för afslutandet af den
traktat, som nu föreligger till afgörande, så finner jag dervid så många
intressanta och till en del bedröfliga omständigheter, att jag icke kan
underlåta att derom nämna åtminstone ett och annat. Det blefve för
långt, om jag skulle med någon större noggrannhet genomgå alla dessa
protokoll, som äro bifogade Kongl. Maj:ts proposition i ämnet; jag

7 >T:o 19.

Onsdagen den 15 Mars, f. in.

vill icke alltför mycket taga Kammarens tid och tålamod i anspråk handelsgenom
mitt anförande, som i allt fall torde blifva långt nog. Jag traktater med
har emellertid med mycken omsorg gjort utdrag ur dessa protokoll, Frankrike.
men vill nu endast angifva några af de vigtigaste omständigheterna (Fol.ts )
dervid. I första rummet förekommer då utseendet af kommissarier för
att vid underbardlingarne biträda vår minister i Paris. Den norska
regeringen, som först väckte frågan derom, säger att ifrågavarande
personer — såväl de svenske som de norske — borde ega särskilda
insigter i den fråga, som skulle förhandlas, och detta tyckes verkligen
var en ganska billig begäran. Men när fråga uppstod om dessas utseende,
ifrågasatte utrikesministern inga särskilda insigter hos den
person, som Sverige nämnde till kommissarie, såsom synes af statsrådsprotokollet
för den 1 Juli 1881. Såsom bekant är, var det nuvarande
ministerresidenten i Madrid, som blef nämnd till kommissarie,.
och han kan icke gerna hafva gjort handel, sjöfart och näringar till
■föremål för något specialstudium. Också visar underhandlingarnes
gång och det resultat, hvartill de ledde, eller den taxa, som uppgjorts
för vår import till Frankrike, denne persons — för att begagna ett
lindrigt uttryck — okunnighet i dessa frågor. Deremot finna vi af
de offentliggjorda statsrådsprotokollen, hurusom de franska underhandlarne
med den öfverlägsenhet, som de visade sig ega, gång på
gång nedslogo våra underhandlare och ökade sina anspråk på ett för
oss verkligen förkrossande sätt och på ett sätt, som vittnade om en
utmärkt skicklighet å deras sida. Det är verkligen bedröfligt att genomgå
många af dessa protokoll, sådana de af Kongl. Maj:t lemnats
till Riksdagens kännedom. Der synes bland annat, att af svenska
Statsrådet beslutats tre särskilda instruktioner, den ena efter den andra
och hufvudsakligen gående derpå ut, att den nuvarande sjöfartens
fördelar skulle betryggas och att så få artiklar som möjligt skulle intagas
såväl i den franska tariffen rörande vår export på Frankrike
som äfven i den svenska tariffen rörande Frankrikes export på Sverige,
på det att icke vår tulltaxa skulle erfara någon betydligare rubbning,
synnerligen som den var under utarbetning och skulle af Riksdagen
granskas. Chefen för Finansdepartementet har äfven vid början af
förban dlin garn e inom Statsrådet låtit förstå, att de nuvarande konjunkturerna
och den närvarande tidpunkten för afslutandet af en handelstraktat
vore otjenliga, på grund af flere orsaker, hvilka Herr Statsrådet
då med mycket nit och talang framstälde; och dessa orsaker
ligga så i öppen dag, att det förvånar mig, att Kongl. Maj:t ^icke
låtit sig deraf beveka att uppskjuta hela frågan om traktaten. Såsom
herrarne alla känna, hade tullkomitén blifvit förstärkt med nödiga
element för att göra en vidlyftig undersökning rörande våra näringars
tillstånd och dessutom uppgöra förslag till ny tulltaxa. Hvad hade då
varit rigtigare än att regeringen afvaktat dessa för hela vårt industriella
lif så vigtiga undersökningars allmängörande för att på grund af dem
kunna bättre bedöma den föreliggande frågan?

Finansministern säger också ganska rigtigt, att det skulle vara
ett hinder för att nu företaga frågan, men han slutar med att förklara
sig anse de fördelar, som skulle uppkomma genom att icke skjuta
från sig möjligheten att få en traktat, vara så stora, att han för dem

N:o 19. 8

Onsdagen den 15 Mars, f. m.

j\r!/a handels- fick uppgifva sina betänkligheter. Jag anser tvärtom, att denna ut trahtatermedrednin^

angående näringarnes tillstånd varit högst behöflig för IvonunFranhrike.
§ens. rådgifvare, och uteblifvandet af densamma spåras på många stäl(Forts.
) ^en i _statsrådsförhandlingarne af den fullkomliga brist på kännedom
om näringarnes tillstånd och behof, man uppdagar hos Konungens rådgifvare.
Det är icke någon lätt fråga att bedöma, och statsråden både
väl behöft dessa upplysningar och tid att studera dem samt äfven tid
att lära känna Riksdagens tanke om en allmän tulltaxa och dess beslut
derom, innan dessa första traktatsunderhandlingar öppnats. På
flera ställen i statsrådsprotokollen säges det, att sä få artiklar som
möjligt höra tagas med i den ömsesidiga taxan; men slutet blir, att,
i stället för några högst tå artiklar, som i början inskränkte sig till
jern, trä- och fiskvaror, artiklarnes antal uppgick till 135. Endast
derför att vi skulle fa tre månaders prolongation af den gamla traktaten
fordrade Frankrike och medgaf Sverige status quo i fråga om.
drufbränvin och 20 procent nedsättning af tullen å siden, så att denna
prolongation kostade oss ungefär 307,000 kronor i nedsatt tullinkomst,
beräknadt efter 1879 ars införsel, hvilket jag icke finner denna prolongation
vara värd. Som sagdt, när slutligen underrättelse anlände,
att traktaten vore antagen, fann man med förvåning, att Frankrike
begärt och genomdrifvit, icke att några få utan 135 af deras exportartiklar
till ^ oss fastlåstes för alla vidare åtgöranden i tullagstiftningsväg
från var sida under loppet af tio och kanske flera år. På hvad
grund underhandlarne kunnat medgifva detta stora antal artiklars
intagande i traktats tariffen B, derom upplysa icke statsrådsprotokollen,
der tvärtom flera gånger betonas, att antalet artiklar bör vara ett fåtal.
Det besynnerliga dervid — något som jag framdeles skall fästa
mig vid - är att den iranska traktatens innehåll rörande vår export
till Frankrike är en ren humbug, då den upptager, jag tror 158 artiklar,
ehuru vi dit exportera endast 6, 7 eller 8 artiklar, som förtjena
att nämnas. Och denna taxa angående införseltullar i Frankrike innehåller
dessutom sådana besynnerligheter, att man icke kan förstå, huru
vara underhandlare kunnat låta sådant deri inflyta.

När så_ utrikesministern i Statsrådet den 13 Januari 1882 anmälde
för Kongl. Maj:t, att traktaten var undertecknad i Paris, redogjorde
han äfven för de bestämmelser, som hade blifvit träffade. Han
säger. dervid, att vi. genom traktaten vunnit, att sjöfarten under tio
år. blifvit betryggad i de fördelar, hvaraf den hittills på grund af allmän
fransk lag och 18(55 års traktat varit i åtnjutande. Ja, det var
icke mycket att glorifiera sig öfver. I fråga om sjöfarten hafva vi
således icke vunnit någon verklig fördel mot hvad vi hade förut, och
den säkerhet, vi skulle vunnit, blir kanske, såsom jag framdeles skall
visa, under vissa förhallanden nog problematisk. Hvad beträffar våra
fordringar om nedsättning af införseltullen i Frankrike för vissa produkter
och. inskränkning till ett fatal af de artiklar, i afseende hvarpå
vi. skulle binda vår tullagstiftning, säger utrikesministern, att de icke
blifvit i samma män tillgodosedda, enär Frankrike, som genom sina
traktater med Belgien, Italien och Holland bundit och ytterligare genom
hvarje ny traktat i större eller mindre omfång binder sin tulltarif,
till gengäld fordrat, att vi å vår sida skulle binda oss i någon

Onsdagen den 15 Mars, f. m.

9 N:o 19.

ä°rre o utsträckning^ och särskild! i fråga om de artiklar, Indika utgöra Nya handelsföremål
för nämnvärd export från Frankrike till Sverige och Noro*e oc^ sjöfartsHvad
utrikesministern dervid säger om att Frankrike skulle binda sintrftater™ed
tulltaxa genom den särskilda tarif, som uppgjorts för Sverige, fruktar ™ ,

jag förnär pa ett fullständigt misstag, åtminstone att döma af det 0

satt, Hvarpå frankrike förr behandlat sina särskilda traktatstariffer
Jag har här Frankrikes allmänna tulltaxa af år 1864, och i densamma

unnas upptagna särskilda taxor för alla de länder — ja0, tror 24 _

med hvilka Frankrike hade uppgjort traktatstariffer, och alla dessa
tariffer finnas mförda med alla sina detaljer till efterrättelse vid tullbehandling
af produkter, som från ifrågavarande länder ankomme till
Iranska hamnar. Åtminstone under denna tid var alldeles icke förhållandet,
att Frankrike band sin generella tulltaxa genom tarifferna,
och med mindre utrikesministern kan genom officiella meddelanden
\isa, att clet nu skulle vara Frankrikes mening att inrangera alla
traktatstarifferna i den generella tulltaxan, tror jag det icke, emedan
det strider mot den coutume och, hvad mera är, mot den klokhet, som
l frankrike ständigt uppenbarat sig beträffande handels- och sjöfartslornallanclena.

Vidare säger utrikesministern: -.men det beroende, hvari tullagstiftningen
i båda de förenade rikena stått till följd af 1865 års handelstraktat,
har blifvit högst betydligt inskränkt». Låtom oss se efter
huruvida detta påstående kali vara fullt rigtigt. 1865 års tulltaxa uppt
° artiklar, deraf fria från tull 247 och tullpligtiga 426 artiklar.

1 1865 ars franska traktat finnas upptagna 23.3 artiklar, deraf 38 äro
Ina från tull och 195 tullpligtiga. Enligt traktaten tullpligtiga artiklar
utgöra således 45,7 7 procent af samtliga enligt 1865 års tulltaxa
tullpligtiga artiklar. Vår nuvarande, det vill säga 1880 års tulltaxa
innehåller 664 artiklar, deraf 281 äro tullfria och 383 draga tull. 1881
ars traktatstanf å införseltullar i Sverige upptager 135 artiklar, deraf
7 aro tullfria men återstående _ 128 tullpligtiga. Således utgöra de en traktaten

tullpligtiga artiklarne ungefär 33,42 procent af vår nu
gällande tulltaxas samtliga tullpligtiga artiklar. Att nu, såsom utrikesministern
säger, kalla skilnaden mellan 45 och 33 procent för
högst betydlig och, oaktadt 33 procent, det är *''g af alla tullpligtiga
artiklar, äro åt traktaten bundna, framhålla tullagstiftningens beroende
åt traktaten såsom högst betydligt inskränkt, kan åtminstone icke jag
mina vara rigtigt.

Vidare heter det i utrikesministerns anförande, att den tilläggsaignt,
som enligt särskild bestämmelse skulle drabba oarbetade trävaror
vid indirekt införsel till Frankrike, blifvit upphäfd. Det är ett
ganska märkligt förhållande med denna surtaxe, som skulle åligga oarbetade
travaror vid transport genom Belgien landvägen till Frankrike.

Jag maste betvifla, till dess jag får mera bestämda upplysningar, att
en i 12 artikeln 3^moni. af handelstraktaten Sverige tillförsäkrade rätt
att utan surtaxe fa öfver Belgien i Frankrike införa oarbetade trävaror
kan tillämpas på hyllade. bräder. Den år 1881 i Frankrike uttardade
allmänna tulltaxa har jag här i min hand. På pag. 20 i denna
taxa förekommer »bois communs», som omfattar det hufvudsakliga af
var trävaruexport på Frankrike, men bland alla de underafdelningar,

N:o 19. 10

Onsdagen den 15 Mars, f. m.

Nya handels- som förekomma der, finnes icke hyflade bräder. Men går jag till pag.
och sjöfarts- 72 af samma taxa, som innehåller hufvudbenämningen »ouvrages en
■traktater med-^^ gnnes derunder hufvudbenämningen ouvrages en bois en underFranknke.
^p1 gom upptager planches et frises ou lames de parquet, ra(Fovts-)
botées, hvarmed förstås hyflade bräder. Bland ouvrages en^bois inbeo’ripes
således utan tvifvel enligt allmän fransk tulltaxa vara liyflade
bräder, och är denna uppfattning rigtig, som jag bär all anledningförmoda,
vid jemförelse af de olika bestämmelserna i 1881 ars iranska
tulltaxa, komma dessa hyflade bräder, införda öfver Belgien till Frankrike,
att behandlas såsom ouvrages en bois och icke såsom .bois communs.
Således är icke enligt Frankrikes åsigt den i 12 artikeln lemnade
tullfrihet hänförlig på de hyflade bräderna, hvithet synes sa mycket
rigtigare som man ju icke kan neka till, att hyflade bräder snarare
höra till arbetade än oarbetade trävaror.

När sålunda traktatsfrågan blifvit i Statsrådet anmäld såsom arfjord
i Paris, begärde chefen för Finansdepartementet ordet och uttalade
dervid högst egna äsigter samt upplysningar, som jag alls icke
kan förstå. Hvad som ovilkorligen måste gorå ett pinsamt intryck är,
att under alla dessa öfverläggningar hos Konungen i Statsrådet om
våra inhemska näringar icke blifvit närnndt ett enda ord. . Det är
smärtsamt att se ett sådant förbiseende, som att, vid behandlingen af
en för vårt näringslif så vigtig fråga, dessa näringar icke blifvit med
ett ord vidrörda. Hvad som derjemte väcker förvåning. är, att den
Konungens rådgifvare, som enligt sin befattning har till åliggande att
fora näringarnes talan och under hvars departement den centrala myndighet
Kommerskollegium lyder, som har sig anförtrodt att redogöra
för våra näringar, för våra fabriker och manufakturer, för var husoch
hemslöjd, för vår sjöfart, att denne Konungens rådgifvare icke
alls nämnt något om näringarne och deras tillstånd, utan han pläter
chefen för Finansdepartementet föra näringarnes talan, om jag så kan
kalla den resumé, han gör i Statsrådet sedan traktaten blifvit undertecknad.
Det var visst tid att då göra några reflexioner öfver huru
näringarne skulle af traktaten beröras! Bland annat säger då departementschefen,
att de tullnedsättningar, Frankrike fordrat, i flera fäll
gälla öfverflödsvaror, och dessa tullnedsättningar anser han vara betänkliga
mindre med afseende på någon inhemsk industri,, än derför
att dessa varor lämpa sig för en högre tullbeskattning, »hvilken uppfattning
ock lag till grund för 1880 års Riksdags beslut om betydligt
förhöjda tullsatser för en mängd sådana artiklar, i händelse franska
traktaten skulle upphöra att gälla. Då emellertid Frankrike eger ett
bestämdt intresse att just för åtskilliga af dessa artiklar utverka tulllindringar
i andra länder, har jag redan från början förutsatt, att .ett
tillmötesgående af Frankrikes fordringar i detta fall vore ett nödvändigt
vilkor för traktaternas bringande till stånd, och att ett dylikt tillmötesgående,
när det gälde att såmedelst, befordra för oss. vigtiga intressen,
borde så mycket mindre vacka någon större betänklighet, som
åtminstone statskassans uppoffring på tullnedsättningen för ifrågavarande
slags varor icke är nämnvärd».

Huruvida denna inför Konungen lemnade upplysning är enlig med
rätta förhållandet skall jag nu bedja att få undersöka. Till öfverflöds -

Onsdagen den 15 Mars, f. m.

11 N:o 19.

varor, som beröras af den franska införseltariffen i Sverige, höra bland Nya handehandra
följande artiklar, som enligt 1879 års import skulle betingat en och sjöfarts -

allt beräknadt efter 1879 års import. På dessa öfverflödsvaror fick
statsverket sålunda lida en minskad tullinkomst, uppgående till 488,599
kronor, och det för endast direkt från Frankrike kommande varor.
Men om traktatstariffen blifver generel, hvilket åtminstone är Kongl.
Maj:ts mening, eftersom Kongl. Maj:t framlagt nådig proposition derom,
skulle den minskade tullinkomsten för hela tullinförseln på öfverflödsvaror
uppgått till 872,000 kronor. Att finansministern kan kalla eu
sådan förlust i statsinkomster för icke nämnvärd, är eu smaksak, men
nog tala siffrorna ett helt annat språk. »Om man», yttrar vidare
departementschefen, »efter de i traktaten förekommande tullnedsättningar
å alla slags varor beräknar flen minskning i tullinkomst, som
skulle inträda, under förutsättning att endast samma qvantiteter som
hittills infördes, belöper hela minskningen sig endast till cirka 100,000
kronor, en^ siffra, hvilken naturligtvis i förhållande till vår nuvarande
tulluppbörd, beräknad till 27 millioner kronor, icke kan anses vara af
någon betydenhet». Denna framställning synes mig vittna nog mycket
om obekantskap med förhållandena. Den direkta förlust, statsverket
skulle göra genom nu ifrågasatta tullnedsättning, belöper sig
till 489,500 kronor, beräknadt efter 1879 års import; men den totalförlust,
statsverket skulle göra genom att införa den franska traktatstariffen
i vur allmänna svenska tulltaxa, uppgår, om man ställer beräkningen
i enlighet med det eventuella beslut, 1880 års Riksdag fattade,
för den händelse att traktaten skulle förfalla, efter 1879 års import
till 951,000 kronor. Bevillnings-Utskottet har, med hittills gjorda rättelser,
fått upp denna summa till något öfver 1,000,000 kronor, men
det är derför att Utskottet tagit en medelberäkning för de fem åren
1876—L880. Ehuru jag anser medelberäkningar i vissa fall vara rigtiga,
äro de det icke med afseende på dessa importförhållanden; ty
importen från Frankrike var 1880 nära 900,000 kronor högre än 1879,
efter hvilket år jag stält mina beräkningar. Att nu, såsom finansministern,
kunna säga att en förlust i statsinkomst på nära 1,000,000
kronor icke skulle vara af någon betydenhet, hör också till finansdepartementets
hemligheter.

Slutligen nämner, som jag nyss hade äran anföra, Herr Finansministern
äfven något om våra näringars ställning till den nu antagna
tariffen. Han säger, att det egentligen endast är tre industrigrenar,
som deraf beröras, nemligen siden-, handsk- och tapettillverkningen.
1 statsrådsprotokollet af den 16 September 1881 (sid. 56 i den Kongl.
propositionen) motsätter sig dock Herr Finansministern eu nedsättning
i tullen å^handskar, under anförande: »Mot den yrkade nedsättningen
af tullen å handskar gälla samma skäl, som nyss anförts i fråga om

tull af:

för drufbränvin

» vin................................

» konserver

» sidenhängslen m. in. d.
» papper

» helsidenväfnader.........

272,645 kronor

traktater med
Frankrike.
(Forts.)

9,981
630 »

542
529

N:o 19. 12

Onsdagen den 15 Mars, f. m.

Nya handels- plymer och blommor, hvartill dessutom kommer tillvaron af en icke
och sjöfarts- obetydlig inhemsk industri, som sysselsätter sig med handskfabrikation.
traktater med to”je cierför icke höra ifrågakomma att här frångå den nu berT
TT stämda tullsatsen, och endast om ett synnerligt tillmötesgående från
i 01S'' fransk sida skulle påkalla ett sådant från var, eller de franska underhandlarne
lägga bestämd vigt på utverkande af någon nedsättning i
'' denna tull, kan jag förorda en sådan». Annorlunda låter det rörande
sidentillverkningen. A sid. 57 säger sig Herr Finansministern icke
kunna förorda någon nedsättning i de nuvarande tullsatserna, emedan
det skulle rubbande inverka på våra näringsförhållanden. ^ Äfven tullkomitén
anser sig icke kunna förorda »någon vidare nedsättning af de
nu ifrågavarande afgifterna; börande komitén erinra, att tullinkomsten,
som dessa afgifter inbringa, uppgår till omkring 210,000 kronor, och
att sistlidna års Riksdag alternativt förhöjde tullafgifterna å väfnader
och band af helsiden samt å snörmakeriarbeten af hel- och halfsiden
från deras nuvarande belopp, o kronor 50, öre till 5 kronor per kilo,
hvilket nogsamt ådagalägger huru föga de nu gällande, vid jemförelse
till och med med Frankrikes egen tulltaxa, i vissa fall låga afgifterna
gillas af landets allmänna mening».

Eu talare på uplands bänken upplyste dock vid remissen af den
Kong! propositionen, att sidenfabrikationen numera inskränkte sig till
»pigschaletter», som få afsättning i de o kring Sverige liggande grannländerna.
Tullnedsättning å iinneväfnader ansåg Herr Departementschefen
likväl icke möta någon afsevärd betänklighet. Denna sistnämnda
tullnedsättning är dock för den inhemska hemslöjden af en
franska stor betydelse. Denna hemslöjd borde mera än hittills skett
omhändertagas och vårdas, ty den är just i sin egenskap af hemslöjd
af största vigt. Hvad deremot beträffar den nya beräkningen af tullen
på Iinneväfnader, som tullkomitén föreslagit i sitt förslag till tulltaxa,
tror jag, att om komitén tagit mera notis om linnetillverkningens tillstånd
i Sverige, vare sig denna tillverkning sker fabriksmessigt eller
såsom hemslöjd, skulle komitén kommit till ett annat resultat.

Rörande den ställning drufbränvinet skulle komma att intaga
bland tullpligtiga varor, anser Herr Finansministern (pag. 87) den
skärpta kontroll, som finnes intagen i traktatens 8:de artikel, skola verka
att ingen falsk vara skulle kunna importeras. Jag tror, att den fördel
Frankrike velat förskaffa sig, att nemligen få drufbränvin infördt
med ett privilegium af 16 öre billigare tull än andra länder, är mer
än nog och åstadkommer eu förlust för statsverket, efter 1879 års import,
af omkring 272,000 kronor.

Slutligen yttrar Herr Departementschefen: »Det ligger naturligtvis
icke inom min förmåga att åstadkomma den utredning, som kan
vara behöflig för en fullständig pröfning af den ifrågavarande traktaten».
Hvarför föreslår han dä icke Kongl. Maj:t att uppskjuta hela
traktatsfrågan? Det hade varit rigtigare och mera öfverensstämmande
med hans samvetes röst.

Herr Departementschefen fortsätter vidare: »Jag har måst för de

artiklar, rörande hvilka tullkomitén icke varit i tillfälle att afgifva
särskildt yttrande i följd af traktatsförhandlingarne, nöja mig med de
resultat, hvartill tullkomiténs pluralitet i sitt förslag till tulltaxa kom -

Onsdagen den 15 Mars, f. m.

13 N:o 19.

mit». Herr Departementschefen har dock icke alltid åtnöjt sig med Atya handelskomitéledamöternes
flertals beslut. I fråga om artikeln vin till exempeloch sJ°farts~
har lian följt icke majoriteten utan minoriteten, till hvilken senare, trfrankrike^
om jag icke misstager mig, äfven komiténs ordförande hörde. Denna (Forts)*''
minoritetens mening har Herr Departementschefen der tagit fasta på, 01 S''
och det har tillskyndat oss en ganska betydlig förlust.

Ytterligare tillägger Herr Finansministern: »--- — men att de

sålunda i traktaten upptagna lägre tullsatserna äro af beskaffenhet att
hvarken för statskassan medföra någon känbar uppoffring eller att för
inhemska industrigrenar innebära några afsevärda vådor, liksom att en
vida större frihet att obundna af traktatsbestämmelser ordna vår tullagstiftning,
än som under den förra traktatens tillämpning varit oss medgifven,
blifvit genom den nya oss inrymd, så att jag för visso vågar
antaga, att efter den nya traktatens godkännande vår tullagstiftning i
sina hufvuddrag och med undantag endast för det mindre antal artiklar,
hvarpå jag nyss syftat, kommer att erhålla samma utseende, den skulle
hafva fått äfven om vid denna lagstiftnings ordnande hänsyn icke behöfde
tagas till några mot annat land åtagna förpligtelse!-». Följden,
mine Herrar, var den, att icke ens tullkomitén fick del af alla förändringar
i flen franska tariffen. Slutet blef, att det finnes 66 artiklar
i tullkomiténs förslag till tulltaxa, som äro högre tull åsätta än
som finnes i den franska tariffen. Jag bekänner villigt, att jag härvidlag
till ledning tagit komiténs första förslag till tarif, emedan jag
icke bär haft tid räkna om, enär rättelserna i nämnda förslag först i
går middag kommo mig till hända. Det är på denna grund möjligt att
jag gjort mig skyldig till några misstag. Säkert är, att af 128 tullpligtiga
artiklar i franska traktatstariffen B är tullen lägre än enligt
1880 års allmänna tulltaxa å 53 artiklar; tullen är lägre än den, som
enligt 1880 års Riksdags beslut alternativt åsattes å 22 artiklar; tullen
är vidare lägre än den af tullkomitén föreslagna å 66 artiklar.

Det märkligaste i denna frågas behandling är, hvad jag redan
förut påpekat, l:o att någon utredning rörande de svenska näringarnes
tillstånd och vårt nationella arbete icke förekommer, förr än Herr Chefen
för Finansdepartementet i förbigående gjort det vid traktatens undertecknande
;

2:o att Herr Civilministern, under hvars departement Ivommerskollegium
lyder, är under hela tiden stum och öppnar icke sin mun
förr än traktaten är undertecknad och då blott i fråga om fabriksmärkeu,
industriella mönster och modeller och dylika saker;

o:o att Kongl. Maj:t icke uppskjutit behandlingen af denna fråga,
till dess tullkomitén slutat sin utredning och framlagt sitt förslag.

Hela denna underhandling, som pågått mellan Frankrike och Sverige,
påminner i mångt och mycket om de förhandlingar, som under vår
störste svenske konung, Gustaf II Adolf, fördes med Frankrike under
vida svårare och rörande mycket vigtigare förhållanden. Frankrike var
då styrdt af Rickelieu, hvilken med hänsynslös egennytta ville tvinga
svenske konungen att blifva Frankrikes generalkapten och svenska härarne
att blifva Frankrikes legotrupper. Men konungen, oaktadt han
var i vida större trångmål än hvad nu är fallet, ville icke uppoffra
rikets sanna väl och sin egen värdighet för att få till stånd en traktat,

Onsdagen den 15 Mars, f. m.

N:o 19. 14

a>« handels- hvilken han dock sa väl behöfde. Förhandlingarne, som pågingo från
och sjöfarts- mTnma,i''mi 1628 och, med åtskilliga afbrott, fortsattes under 3 år, slutmhtater
med som bekant, den 13 Januari 1631 på ett för Sverige i allo äroFrankrike.
^ g~t^ genoin fördraget i Berwalde. Men det är sant,, vid konun(t''°rts.
) g g^a s|.0d den tiden hans främste vän och rådgifvare, rikskansleren
Axel Oxenstjerna, och i konungens råd sutta Sveriges stormän, icke
endast i rikedom och börd, utan äfven hvad duglighet, skicklighet och
fosterlandskärlek beträffar. Det är nu en annan tid; men ovilkorligen
flyger tanken dit hän, när man jemför dessa båda traktater och deras
olika verkningar.

Går jag nu öfver till den ifrågavarande traktaten, har jag främst
dervid att beklaga, att icke, såsom det skedde vid 1865 ars traktat,
Kongl. Maj:t låtit den franska texten Åtfölja den svenska öfversättningen.
0 Jag gör denna anmärkning derför att, såsom de herrar och män,
Indika här sitta och deltogo i behandlingen på Riddarhuset af 1865
ars traktat, kunna intyga, i den då gjorda öfversättningen från franska
till svenska språket förekommo åtskilliga fel. Dåvarande utrikesministern
Herr Friherre Manderström nödgades vidgå rigtigketen af dessa
anmärkningar; men, sade han, de äro af mindre betydenhet derför, att
vid tydningen af traktaten det icke är den svenska öfversättningen
utan den franska originaltexten som är den gällande. Att jag gör
denna anmärkning kommer sig deraf, att sex rader fransk text i statsrådsprotokollet
blifvit intagna, nemligen rörande förlängningen afliden
för traktaten. De innefatta ett yttrande af franske handelsministern
och återfinnas på sid. 81. Den öfversättning af dessa få ord. som förekommer
å sid. 82, är icke fullt exakt, i ty der finnas två bestämda öfversättningsfel.
Tänk, hvad det skulle varit för eu skörd för oss, menade
jag, om vi hade hela traktaten, för att få anställa jemförelse!’, men
beklagligtvis har utrikesministern undandragit oss detta nöje.. Hvad
nu sjelfva traktaten beträffar, mine Herrar, sa skiljer den sig just icke
särdeles mycket från 1865 års traktat. Jag har gjort en sammanställning
mellan 1865 års och 1881 ars traktater för att fa full kännedom
om dessa olikheter. Jag skall bedja att i största hast fa genomgå,
hvilka skilnader 1881 års traktat har vid jemförelse med 1865 ars
traktat. Vid art. 5 märkes, att afgifterna äro något olika. rfrf..^.angår
afgift för varor, deri alkohol ingår; art. 8 bestämmer, att likörer
skola behandlas såsom ren alkohol; art. 9 att tullen a raffineradt
socker nu icke får stiga mer än 42 procent — förut 50 procent —
öfver medelbeloppet af den tullafgift, som är stadgad för råsocker.
Art. 12: oarbetade trävaror, som från Belgien införas landvägen, skola
vara befriade från den genom lagen af den 7 Maj 1881 faststälda surtaxe.
Jag har förut uttalat mitt tvifvel, huruvida hyflade bräder
kunde komma underrubriken »oarbetade trä varor»,och jag tror således,
att de äro underkastade surtaxe. Till dess jag blilver med fakta öfvertygad
om motsatsen, måste jag vidhålla denna åsigt. Art. 13 och U
(motsvarande art. 12 i 1865 års traktat) angår mönster, fabriks-, handelsstämplar
och modeller, och är icke obetydligt förändrad; art. 17 (motsvarar
i 1865 års traktat art. 15) sätter franske handelsresande i samma
ställning som de lägst beskattade svenske; art. 18 fastställer traktaten
att vara gällande till den 9 Februari 1892; art. 19 inrymmer Riksdag

Onsdagen den 15 Mars, f. in.

15 N:o 19.

och Störtning rätt att godkänna traktaten; art. 20 rör litterär, artistisk
och industriel eganderätt. I deklarationen, som bifogats traktaten,
fälas om två saker: dels att regeringen förbinder sig att framlägga
förslag om, att franske handelsresandes afgifter här i landet måtte till
hälften nedsättas; dels upprepa? här de förbehåll, som under det åttonde
sammanträdet gjorts i afseende på franska viners och spritvarors införsel
till de förenade rikena och derom faststälda bestämmelser. Det
hade sannerligen varit billigt, att Riksdagen fatt reda på de bestämmelser,
som vid det åttonde sammanträdet öfverenskommits. Äfven
Bevillnings-Utskottet hade bort taga reda härpå, men sådant har likväl
icke skett. Jag tror, att ordföranden i Bevillnings-Utskottet nog har
svaret i fickan, och kommer fram med det, för att hafva något att i saken
yttra. . Vi hafva här fått eu mängd tariffer och en mängd taxor, men
då vi icke fått några underrättelser om hvad som skett vid detta
åttonde sammanträde, kan ju deri möjligen ligga en af regeringen utstäld
råttfälla för att fånga Riksdagens ledamöter. Vi sväfva i fullkomlig
ovisshet, Vi skola taga traktaten ord för ord, sådan den är.
Intet far tilläggas eller derifrån tagas. Man kan fråga sig verkligen
med nog mycket bekymmer: hvad kan egentligen vara orsaken dertill,
att denna traktat nu under så ofördelaktiga förhållanden blifvit med
en så förskräcklig skyndsamhet uppgjord och för Riksdagen framlagd?
Hvarken sjöfartsförhållandena eller handelsförhållandena, som deraf beröras,
kunna för den ojäfvige betraktaren på långt när befinnas vara
af den stora vigt, att derför, så att säga, på förhand samma traktat
skulle^ framläggas. Jag måste således med allt skäl anse, att det ligger
någon orsak bakom, att det finnes saker, som icke blifvit angifna
i de till oss utlemnade officiella handlingarne, men som äro de verkande
orsakerna och motiven till denna traktat. Då måste jag ovilkorligen
fästa min blick på herrar frihandlare — jag har den dessutom
alltid fäst på dem — som genom denna traktat vilja å nyo
binda landet med ett tioårigt slafveri under franska tariffer med afseende
på alla de artiklar (135), som af vår svenska tulltaxa beröras.
År det möjligt att genom denna tullagstiftning skydda våra näringar
och befordra deras uppkomst? Den skulle förhindra täflan för våra
industrialster på den inhemska marknaden, sedan de alltmera utträngas,
ja, försvinna från den utländska. Möjligheten för det inhemska arbetet
att genom trägna bemödanden vinna sitt dagliga bröd på ärligt sätt
skall snart sagdt omöjliggöras. Slutligen skall regleringen af tullbeskattningen,
som enligt sin art och billighetens fordringar bör jemlikt
fördelas mellan de olika skattskyldige och bör tillgodose de obemedlades
fattigdom och icke de rikes öfverflöd, omöjliggöras. Dessa skäl äro nu,
från frihandlarnes sida sedda, så stora, att för deras skull traktaten så
fort som möjligt borde antagas, och detta innan Riksdagen hunnit
genomgå tullkomiténs undersökningar om svenska näringarne och den
nya allmänna tulltaxan samt hunnit att rörande dem gifva sin tanke
till känna.

Hvad beträffar »Tarif A eller Införseltullen till Frankrike» har
jag sökt taga reda på efter mitt förstånd och mina krafter, huru sig
dermed förhåller, och det har väckt min förvåning, att af de 158 artiklar,
som tariffen A innehåller, icke mindre än 126 artiklar, mine

Nya handelsoch
sjelf ar Istraktater
med
Frankrike.
(Forts.)

N:o 19. 16

Nya handelsoch
sjöfartstraktater
med
Frankrike.
(Forts.)

Onsdagen den 15 Mars, f. m.

Herrar, åtnjuta lika små tullar eller tullfrihet enligt 1881 års allmänna,
franska tariff Kan detta bero på ett förbiseende af våra underhandlare?
Hafva de möjligen icke jemfört den allmänna franska tariffen
med traktatstariffen? Det vore högst oförlåtligt, om så vore förhållandet.
Hvarför har man då tagit in dessa 126 artiklar, som, efter
hvad jag sagt, åtnjuta den tullsats eller tullfrihet, som finnes angifven
i den allmänna franska tariffen af år 1881 och som således äro lika
för alla med Frankrike handlande nationer, de må nu hafva gjort
traktater eller icke? Det är, säger man, på den grund att ingen förändring
i tullsats eller tullfrihet med afseende på dessa artiklar må
kunna ske genom fransk lagstiftning under de 10 år traktaten varar.
Om dessa artiklar utgjordes af våra förnämsta exportartiklar på Frankrike
— de äro icke många, 7 eller 8 vill jag minnas — skulle jag
kunna förklara det. Man både då bundit Frankrike för att fa åtnjuta
den tullfrihet eller de minskade tullar, som nu finnas.. Så är dock
icke händelsen. Bland dessa artiklar i tariffen A ingår icke en så betydlig
exportartikel som hafre, som 1879 utfördes för 7,367,721 kronor.
Deri ingår icke hvete, som vi nämnda år exporterade för 307,544 kronor.
Deri ingår icke heller horn, som vi exporterade för 147,329 kronor, och
icke tändstickor, som vi utförde för 190,799 kronor. Mig synes, att
dessa artiklar företrädesvis hade bort bindas genom franska traktaten.
Deremot finnas i ofta nämnda tarif upptagna artiklar, af Indika vi
exportera intet eller högst ringa, såsom till exempel laggkärl, qvastar
vanliga, cadmium, vismut, mangan, geografiska kartor, knappformar,
träskor, askar af hvild trä, träkärl, stakar och störar, brännved, träkol,
korkbark, talg, svinister, så kallad dégras, byggnadssten (oarbetad),
gatsten, antimonium, arsenik in. m. dylikt. Mina Herrar — frihandlare
eller protektionister — af dessa och andra dylika artiklar hafva
vi icke någon export och behöfva således ifcke söka skydda dem genom
någon traktat. Sålunda har denna förmodan icke någon giltighet och
jag vet således icke något skäl för'' dessa artiklars inryckande i den
franska traktaten.

Går man nu till en undersökning om, huru rätteligen sig förhåller
med vår export på Frankrike, finner man till sin förundran att
de artiklar, vi till något egentligen nämnvärdt belopp exportera på
Frankrike, äro tullfria äfven enligt den allmänna franska tulltaxan.
Dessa artiklar äro nemligen af oarbetade trävaror, timmer, bjelkar och
sparrar, bräder och plank, brädstump samt af arbetade trävaror trämassa;
vidare koppar och bly, hudar och skinn, oberedda; af spanmål
hafre och korn, tryckta böcker, hö och sten. Alla dessa artiklar,
som äro tullfria enligt den gällande allmänna taxan, belöpa sig
enligt 1879 års export på Frankrike till 24,332,617 kronor, och enligt
1880 års export till 25,198,290 kronor. Då hela var export för 1879
belöpte sig till 27,828,927 kronor och för 1880 till 28,699,361 kronor,
återstår således icke mycket, som enligt allmänna taxan skulle vara
tullpligtigt, men enligt traktaten fritt eller åsatt lägre tull. De artiklar,
som detta skulle vara förhållandet med, äro: arbetade trävaror,
tjära, tändstickor, tackjern, stångjern, plattjern, smältstycken och stål,
platina, arbetadt silfver, maskinerier, redskap och verktyg, papp, papper
och papperstapeter, af spanmål hvete, maltdrycker på buteljer, fartyg

Onsdagen den 15 Mars, f. m.

IT >'':o 19.

och båtar, färsk fisk, fernissa, kläder. Hela denna tullpligtiga export Nya handelstill
Frankrike, »öfriga varor» deri inberäknade, värda 1879 6,230 kronor 00\ si°fartsoeh
1880 endast 4,318 kronor, utgjorde år 1879 3,496,310 kronor och tr°ktat^^‘ed
år 1880 3,456,151 kronor. Om vi ingen traktat haft med Frankrike, nr ortaV''
utan tull skulle utgått å dessa artiklar, enligt den allmänna franska °r S‘

tulltaxan, skulle hela det belopp vi haft att erlägga i tull till Frankrike
uppgått år 1879 till 844,388 kronor och år 1880 till 780,157
kronor. Herrarne kunna häraf se, att det för tullsatsernas skull icke
vore så farligt att icke hafva någon traktat med Frankrike, och jag
skall snart visa, hvilken den fördel i verkligheten är, som vi fått genom
att skaffa oss några nedsättningar genom traktaten.

Här har väl stått en utredning i tidningarne, enligt hvilken vår export
till Frankrikes hamnar skulle vara ofantligt mycket större än Kommerskollegium
uppgifvit. Jag tror visst, att det är konsuln i Havre, som insändt
denna beräkning, enligt hvilken han får upp vår export på Frankrike till
87,890,429 francs. Om jag reducerar till francs det belopp Kommerskollegium
angifvit för denna export, blir summan 39,606,000 francs. Således
uppstår en skilnad af mer än 37,000,000 francs. Jag kan icke förneka dessa
siffror och det är icke heller min sak, men då dessa uppgifter förvillat mångens
åsigter i ämnet, har jag här velat omnämna huru med dem sig förhåller.

Se vi nu till, i afseende å hvilka artiklar Sveriges export till
Frankrike genom nu föreslagna 1881 års traktat blifvit förbättrad,
emot hvad den skulle vara enligt 1881 års allmänna tulltaxa, finna
vi, att dessa artiklar äro hyllade trävaror, tackjern, ballastjern, stångjern,
plattjern, papper, papp, samt andra maskinerier än ångmaskiner.

Hvad hyflade trävaror beträffar, har beloppet af vår export på Frankrike
deraf blifvit omtvistadt. I Kommerskollegii berättelser upptages
beloppet för år 1879 till 36,185 kronor och för år 1880 till 108,572
kronor. Deremot har en hop sågverksegare och liyfleribolag uppgifvit,
att en vida större qvantitet dylika varor nämnda år från Sverige exporterats
och att exporten för år 1880 deraf uppgått till vida högre
belopp, om jag icke. missminner mig till något öfver 4 millioner kronor.

Men detta gick icke till Frankrike utan till andra länder, och till dess
man kan med fakta bevisa mig, att icke de af Kommerskollegium uppgillra
siffrorna äro rigtiga, måste jag naturligtvis hålla på dem. Hvad
åter angår tackjern, uppgick exporten deraf år 1879 till 31,255 kronor
och år 1880 till 30,960 kronor. Det oaktadt uppgaf Chefen för Finansdepartementet
för Konungen i Statsrådet, att detta är eu af våra
liufvudsaläigaste exportartilclar! — Vidare hade vi stångjern, som utan
tvifvel är den betydligaste af våra exportartiklar på Frankrike och
hvarpå tullen blifvit nedsatt från sex till fem francs per 100 kilogram.

Jag vill lemna osagdt, huruvida icke eu del stångjern kommer att
ingå för vida billigare pris, än hvad traktaten nu lyder på. Jag har
fått enskilda underrättelser, som gifva anledning till att de så kallade
»acquits å caution» komma att lätta vår stångjernsexport i mer än ett
afseende. Dessa äro nu de artiklar, som genom traktaten skulle blifva
mer eller mindre lättade i tull, mot hvad den allmänna tariffen innehåller.
Beloppet af de tull-lindringar, som skulle på dem uppstå, utgör
enligt 1879 års export 124,658 kronor och enligt 1880 års export
131,031 kronor. Detta är hela vår vinst i minskad tull för vår export

Första Kammarens Prof. 1882• N:o 19. 2

N:o 19. 18

Onsdagen den 15 Mars, f. m.

Nya handelsoch
sjöfart straktater
med
Frankrike.
(Forts.)

på Frankrike, som vi skulle åtnjuta till följd af traktaten. Det är
sannerligen icke mycket att hurra för.

. Detta är framsidan af medaljen, men det finnes äfven en baksida
och den kallas här Frankrikes export till Sverige. Den ber jag att
få litet mera omsorgsfullt behandla, åtminstone hvad de vigtigare
varorna beträffar. Då finna vi först bränvin och sprit eif vindrufvor,
deraf importen af 1879 utgjorde 1,704,027 liter, som gick in för en
tull af 44 öre per liter. Om ingen traktat kommer till stånd, skulle
denna artikel enligt 1880 års Riksdags alternativa beslut vara belagd
med en tull af 60 öre per liter. Genom detta monopol skulle statsverket
enligt 1879 års import göra en förlust af 272,645 kronor. —
Sedan komma vi till vin på fastager. I traktaten står visserligen, att
hit skall räknas endast sådant vin, som håller 15 procent alkohol och
derunder, men det vin, som införts enligt 1865 års traktat, finnes i
Kommerskollegii tabeller upptaget under samma rubrik intill 21 procents
alkoholhalt, och sedan kommer en annan uppgift å det vin, som
öfverstiger denna alkoholhalt. Jag säger detta för att visa, att jag
icke förbigått något, som på frågan kunnat inverka. Således är det
vin intill °21 procents alkoholhalt, jag upptagit i min beräkning, och
importen deraf utgjorde år 1879 568,825 liter, eller för att nämna en
jemförelsesiffra, enligt Bevillnings-Utskottets medeltalsberäkning för
åren 1876—1880, 694,220 liter. Detta vin är, såsom bekant, i den
nu föreslagna traktatstariffen åsatt en tull af 16 1.''2 öre, men om ingen
traktat funnes, skulle tullen derå utgå med 30 öre per kilo. A denna
artikel skulle förlusten, enligt min beräkning, som visar hur modest
jag varit, uppgå till 72,440 kronor, och enligt Bevillnings-Utskottets
tabell till 93,720 kronor. — Af vin på buteljer infördes år 1879
272,888 liter eller enligt Utskottets uppgift 494,068 liter, nemligen i
medeltal för åren 1876—1880; enligt traktaten utgör tullen derå endast
16 y2 öre, men skulle, om ingen traktat kommer till stånd, utgöra
65 öre per liter enligt 1880 års Riksdags beslut. Enligt 1879 års import
och min beräkning skulle förlusten å denna artikel uppgå till
132,342 kronor och enligt Utskottets uppgift till 239,623 kronor.
Dessa äro de vigtigaste artiklarne. På konserver skulle förlusten blifva
9,981 kronor. Vidare finnes det åtta andra artiklar, som till någon
nämnvärd myckenhet införas till Sverige och ej uppgå hvardera till
värde af 1,000 kronor och derunder, som jag jemväl upptagit i min
beräkning. Hela statsverkets förlust på importen från Frankrike skulle
efter min beräkning uppgå till 489,526 kronor, och om jag tillägger
det belopp, hvarmed denna summa enligt Utskottets beräkning bör
ökas endast för artikeln vin, eller 128,561 kronor, skulle totalförlusten
uppgå till mer än 600,000 kronor på dessa från Frankrike af någon
nämnvärd myckenhet till Sverige importerade varor.

Det finnes visserligen åtskilliga andra varor, som importeras till
icke obetydligt belopp, och som skulle icke obetydligt öka denna förlust
för statsverket, men jag har icke kunnat beräkna dem, derför att
Kommerskollegii berättelse öfver importen från Frankrike icke skiljer
på de olika artiklarne. Detta gäller i synnerhet bomulls-, ylle- och
linneväfnader, å hvilka förlusten ej kan beräknas, emedan Kommerskollegii
berättelse ej upptager mer än en rubrik för hvarje slag, ehuru,

Onsdagen den 15 Mars, f. ra.

19 N:o 19.

som bekant, den franska traktattaxan för hvarje af dessa artiklar har Nya handeisflera
olika tullsatser. På samma sätt sammanför Kommerskollegium ioch sj°fartsen
rubrik så väl parfymerad som »andra slag» tvål. Likaledes är detta tr^tat"rfed
förhållandet med äkta porslin, deraf det hvita och enfärgade förtullas YYY''
med 24 öre per kilo såväl enligt nya franska som 1880 års svenska °‘

tulltaxa, hvaremot det förgylda och målade förtullas med 47 öre enligt
den franska taxan, men med 50 öre enligt 1880 års Riksdags alternativa
beslut. Derför har jag icke kunnat beräkna den förlust, statsverket
genom dessa olika tullar komme att tillskyndas.

Men den förlust, som statsverket gör derigenom, att denna speciella
franska tulltaxa inrangeras i vår allmänna tulltaxa för hela den
handlande verlden, är vida betydligare. Jag har äfven räknat ut denna
förlust för alla de artiklar, som enligt Kommerskollegii berättelse i
någon nämnvärd myckenhet importeras. Jag vill icke besvära Kammaren
med att uppläsa hela denna lista, som är vida betydligare än
den, som afser importen allenast från Frankrike. Men efter 1879 års
import skulle totalförlusten uppgå till 950,920 kronor och efter Bevillnings-Utskottets
beräkning till 1,126,893 kronor utan rättelser, och med
rättelser tror jag att beloppet ändå komme att öfverstiga 1,000,000
kronor. Således synes deraf, att jag alldeles icke gjort någon öfverdrifven
beräkning, jemförd med Bevillnings-Utskottets, äfven med de
deri införda rättelserna.

Men det är en annan sak, som jag icke sett att man inom pressen
egentligen fäst sig vid, men som emellertid visar hur pass skickligt
denna traktatfråga blifvit genomförd. Det är nemligen, att genom
den nu föreslagna traktaten våra finansiella förhållanden blifva" i viss
mån försämrade, mot hvad 1865 års traktat innehåller. Och nog synes
det mig, att man åtminstone hade bort erhålla ett så pass drägligt
resultat, att detta icke blefve förhållandet. Tjära var enligt allmänna
franska taxan af år 1864 fri, men enligt samma taxa af år 1881 belagd
med en tull af 2 francs per 100 kilo. Häri har vår nya handelstraktat
ej kunnat åstadkomma nedsättning. Vår export till Frankrike
af denna artikel var år 1880 28,564 centner eller 1,213,970 kilo.

Efter 2 francs per 100 kilo uppstår härå en förlust i högre tullafgift
af 17,481 kronor. För tändstickor erlades i tull enligt 1865 års traktat
5 procent af värdet, men enligt 1881 års allmänna franska tulltaxa
12 francs per 100 kilo, deri 1881 års handelstraktat ej kunnat erhålla
nedsättning. År 1880 exporterade vi till Frankrike 3,900 skålpund eller
1,657 kilo, till värde af 1,170 kronor. Tullen härå gör efter 12 francs
per kilo 143 kronor, men enligt 5 procent af värdet endast 58 kronor
50 öre. Således en förlust af 84 kronor 50 öre. För stål, valsadt,
erlades enligt 1865 års traktat 15 francs per 100 kilo, men enligt
1881 års traktat 16,50 francs. Om det stål, som upptages i Kommerskollegii
berättelse 1880, är alltsammans valsadt, upplyser ej berättelsen,
men förutsatt att så är, var exporten deraf år 1880 på Frankrike
1,018 centner eller 43,265 kilo. Efter 1,5 o francs per 100 kilo blir
förlusten härå 467 kronor 26 öre. Enligt 1865 års traktat var i fråga
om arbetade trävaror ingen tull åsatt hyflade och spåntade bräder
och belöpte sig för andra träarbeten till 10 procent af värdet. Enligt
1881 års traktat är tullen för de förra 0,5 o franc och för de senare

K:o 19. 20

Nya handelsoch
sjö fartstraktater
med
Frankrike.
(Forts.)

Onsdagen den 15 Mars, f. m.

5 francs per 100 kilo. Vår export af dessa båda slag äro i Kommerskollegii
berättelser sammanförda under en rubrik med åsatt värde af
108,572 kronor. Förlusten mot förr kan lägst upptagas till 10 procent
af värdet eller 10,857 kronor 20 öre. Skulle man rätta sig efter
Bevillnings-Utskottets å pag. 6 framstälda uppgift från enskilda personer,
skulle år 1881 från Sverige utskeppats 27,000,000 kilo hyfladt
virke. I sådant fall skulle förlusten å endast denna artikel utgöra
97,200 kronor. Detta är således den försämrade ställning, hvari vi
enligt den nya traktaten skulle komma.

Hvad hade väl varit enklare, än att låta eu konventionel taxa
för Frankrike åtfölja den generella — detta ligger naturligtvis i Riksdagens
hand, men skulle, om regeringen understödt det, vunnit ofantligt
mera gehör, än nu kan vara fallet — och derigenom dels bespara
oss de svårigheter, som uppkomma genom en till följd af den franska
taxans införande i den allmänna taxan ofantligt minskad tullinkomst,
dels ock, hvad som är ännu vigtigare, åstadkomma att Sverige blefve
herre öfver sin generella tulltaxa och kunde bestämma den efter
näringarnes behof af skydd eller statsverkets behof af ökade inkomster
af tull, och kunna jemnare afväga tullbeskattningsbördan mellan de
olika samhällsklasserna efter rättvisa och billighet. Nu har motsatsen
egt rum. De flesta lyxartiklar äro belagda med låg tull, som icke
kan ändras. Men för att skaffa oss inkomster hafva vi allt sedan
1865 anlitat, och komma kanske i ökad mån hädanefter att anlita,
tullen. Vi måste då gripa till kassaartiklarne, som utgöras af dels
nödvändighetsvaror och dels en och annan njutningsartikel för de
fattiga och arbetande klasserna, som dock draga den jemförelsevis
tyngsta bördan af tullen. Detta är eu himmelsskriande orättvisa, som
kommer att sedermera bära frukter, hvilka icke blifva goda för de
bättre klasserna.

Men, säger man, det låter sig icke göra, ty Sverige har ingått
traktater med främmande nationer. Hvad hindrar väl detta? dag har
genomgått Sveriges traktater från 1826 till 1875, eller tillsammans 18
stycken och funnit att de allesammans äro stälda på 12 månaders uppsägningstid,
med undantag af handels- och sjöfartstraktaten med Turkiet.
Frankrike har kunnat göra det. Då Frankrike antog sin allmänna
tarif, uppsade det traktaterna med alla främmande makter,
jag tror 24 stycken. Hvad hindrar Sverige att göra detsamma? Jag
vet icke hur många traktater af de sedan 1826 ingångna 18 traktaterna
nu äro gällande, men derom kan Herr Statsrådet och Chefen
för Utrikesdepartementet upplysa. Men äfven förutsatt att alla 18
ännu gälla, finnes intet hinder att uppsäga dem på tolf månader. Således
är detta icke något hinder att göra en särskild traktatstarif och
en allmän tulltarif''.

Det torde vara skäl att i en så vigtig fråga som denna icke,
såsom Konungens Statsråd, låta komma sig till last att hafva helt och
hållet förgätit de svenska näringarne. Det lider intet tvifvel, att icke
tulltaxan och dess bestämmelser hafva ett väsentligt inflytande på de
olika näringarnes förmåga att skydda sig och fortfara i strid mot
öfvermakten af främmande länders industri. Man har i allmänhet
låtit framskymta, att vårt näringslif höjt sig. Jag tror, att man der -

Onsdagen den 15 Mars, f. m.

21 N:o 19.

uti har gjort ett ganska stort misstag, ty om vi jemföra tillverknings- handeltvärdet
vid våra samtliga fabriker under olika år, så finna vi, att detta och siåfarts~
värde allt sedan år 1876 nedgått. Sålunda utgjorde det nämnda årUfrankrike.
173,094,961 kronor, år 1877 167,605,364 kronor, år 1878 145,211,230 (ivts)
kronor och 1879 134,209,871 kronor. Enligt Kommerskollegii berättelse
för år 1880 har detta tillverkningsvärde visat sig uppgå till
152,813 kronor. Men så är icke allenast förhållandet i fråga om tillverkningsvärdet,
utan om vi betrakta alla de väsentliga förhållanden,
som antyda på välmåga eller aftagande af näringslifvet och de af
detta lif beroende förhållanden, så finna vi under de senare åren en
nedgång i alla sådana förhållanden. Jag vill blott här i största korthet
genomgå de väsentligaste ovärdemätarn e på dylika förhållanden.

Först hafva vi emigrationen. År 1876 utgjorde emigranternas antal
9,418, 1877 7,610, 1878 9,032, 1879 17,637, 1880 icke under 30,000
och 1881 tror jag icke det stannar förr än vid 40,000. Man måste
vara blind i frågan, om man icke finner detta vara eu följd af näringsförhållandenas
försämring. Likaså med ingångna äktenskap, som aftaga
från 1876, då de utgjorde 31,184, 1877 30,674, 1878 29,151 till
1879, då de endast uppgingo till 28,635. Den som känner förhållandena
inom den arbetande klassen i synnerhet, vet, att när folk för
näringsomsorger icke kunna gifta sig, uteblifva äktenskapen, men osedligheten
uteblifver ej, och det är ohelsa från näringslifvets sida. Om
vi vidare betrakta afgjorda utsökningsmål, så ökade sig dessa från
1876, då de voro 27,133, och 1877, då de utgjorde 33,522, till 58,827
år 1878, och Herrarne skola få ose, att för år 1882 komma dessa mål
att uppgå till 60 å 70.000. Adömd skuldsimma utgjorde 1876

7.534.000, 1877 9,099,000 och 1878 15,145,000 kronor.'' Äfven det
är ett icke ovigtig! bevis på ohelsa inom näringslifvet. Antalet understödstagare
i landet utgjorde 1876 190,852, 1877 193,046 och 1878
201,461. Äfven det bevisar detsamma. Fattighjonens antal uppgick
1876 till 190,852, 1877 till 193,046 och 1878 till 201,461. Sparbankernas
rörelse slutligen bevisar äfven detsamma. Deri insattes år

1876 36,068,000 och 1877 31,433,000; men 1878 nedgick insättningarne
till 26,812,000 kronor, under det deremot uttagningarne från
sparbankerna, som 1876 utgjorde 32,622,000, ökades 1877* till 36,559,000
och 1879 till 39,917,000. Kommunernas utgifter, som 1874 voro

34.584.000, uppgingo 1875 till 37,863,000, 1876 till 42,581,000 och

1877 till 45,885,000, deraf för fattigvården 1874 6,492,000, 1875

6.947.000, 1876 6,813,000, 1877 7,086,000 och slutligen 1878 7,289,000
kronor. Jag vill icke trötta Herrarne med att framställa flera statistiska
bevis på allmän ohelsa i landet. Någon kanske säger, och mina
motståndare göra det nog, att detta beror icke på tulltaxan, men den
reglerar dock i mycket näringsförhållandena i landet och på dess bestämmelser
bero mycket alla sådana förhållanden, som dem jag har
visat och som bestämdt antyda ett aftagande i vårt näringslif. Jag
har, fastän jag icke tillhör tullkomitén, gjort eu beräkning öfver de
vigtigaste näringarne och deras tillstånd för att se, huru den saken
slår sig ut. Jag gjorde beräkningen, innan jag fick tullkomiténs beräkningar
och tabeller, och jag är glad deröfver, emedan dessa tabeller
börja med år 1860 och man af dem icke får eu fullt klar utredning,

N:o 19. 22

Onsdagen den 15 Mars, f. m.

Nya handels- huru näringslifvet och fabriksrörelsen gestaltade sig under vår egentliga
°eh*j?fart*\ skyddsperiod. Det hade varit enklare och rigtigare att åtminstone för
”Frankrike. livarl 15 eller 10 år från 1834 göra eu sådan utredning i tabellerna.

(Forts.) Material dertill saknas alldeles icke och för mig är det tydligt att,
om man velat skipa lika rätt mellan de två perioderna, tullskyddsperioden
och den andra, så hade man mera opartiskt förfarit. Jag
har för de 23 vigtigaste näringarne, som representera 85 å 86 procent
af samtliga tillverkningars belopp, gjort eu så beskaffad kalkyl, men
som tiden är så långt framskriden och jag redan tagit Kammarens
tid så mycket i anspråk, vill jag icke redogöra derför näring efter
näring; men så mycket vill jag dock säga, att på grund af denna utredning,
som är tillgänglig för hvem som vill begagna den, befinnes
det, att från 1834 till 1879 hafva i det närmaste utan undantag dessa
23 väsentliga näringar, som representera 85 å 86 procent af samtliga
fabrikers tillverkningsvärde, gått framåt under skyddsperioden, ökat
sig ojemnt under frihandelns första 10 år, men från 1875 nästan utan
undantag gått tillbaka. Af dessa 23 hufvudsakliga näringar är det
egentligen endast fyra, som gått framåt, och det är kemiskt-tekniska
fabriker, pappersfabriker, sockerbruken samt Öl- och porterbryggerier;
men äfven dessa visa efter 1875 en fram- och återgång, som just icke
antyder någon industriel helsa. Våra näringar äro för betydliga med
afseende på sin tillverkning och sina inkomster för att förbises.

Denna tillverkning utgör nemligen:

Bruttoinkomst Årlig behållning
årligen i milloner i millioner

kronor. kronor.

Jordbruket
Bergshandteringen
Sågverksrörelsen
Fabriksindustrien
Utrikes sjöfarten ..

Samfärdseln...........

Handtverkerierna
Jernhandteringen..

450.	80 å 90.
70.	3,7.
140.	6,6.
140.	18.
30.	5,6.
30.	5>
?	17.
y	3,7.

Det hade lönat mödan att undersöka saken och att infordra vederbörandes
utlåtande. Sådant har emellertid af vederbörande föredragande
Herr Departementschef icke skett. Jag har förut anmärkt, att
hvad handtverkerierna beträffar, så visa de samma resusultat; arbetarepersonalen
har aftagit, under det handtverkarnes antal nära nog förblifvit
stationärt sedan 1875.

Öfvergå vi nu till den franska sjöfartstraktaten, som jag icke
ämnar behandla särdeles omfattande, men som jag anser mig med några
ord böra beröra, derför att det blifvit mig förevitadt, att jag vid
remissen af den Kongl. propositionen lemnade denna fråga å sido utan
att nämna den med ett enda ord; så hafva vi i det fallet först att
jemföra sjöfartstraktaten af 1881 med den af 1865, och jag erkänner,
att skilnaden mellan båda icke är särdeles betydande. 1881 års traktat
skiljer sig endast i följande punkter från den af 1865: Artikel I
är ny och den innehåller något, som icke kan annat än förvåna, ty

23 Nso 19.

Onsdagen den 15 Mars, f. m.

der står: »Full och oinskränkt frihet i afseende å handel och sjöfart A> handels*

skall ega rum mellan de höga fördragslutande parternas undersåtar
Oinskränkt frihet är ett illa valdt uttryck, ty det är liktydigt med Franlerilce_
sjelfsvåld. Det skall val vara lagbunden frihet. »Dessa undersåtar», (Fortä)
heter det vidare i artikeln, »skola uti hamnar, städer eller på andra
orter, hvilka som helst, inom de respektive staterna, antingen de der
bosätta sig eller hafva tillfälligt uppehåll, icke för sin handel eller
industri erlägga andra eller högre avgifter, skatter eller ^ pålagor, af
hvad namn de vara ma, än som af landets egna undersatar utgöras.

De privilegier, friheter och andra förmaner, hvilka som helst, hvaraf
i afseende^ handel, industri eller sjöfart det ena fördragslutande landets
undersåtar äro i åtnjutande, skola likaledes tillkomma det andras

undersåtar.» _ n

2:dra artikeln 1 inom. motsvarar Artikeln II i 1865 ars. traktat,
ehuru den senare mera utförligt angifver, hvilka de afgifter äro, som
de respektive ländernas fartyg äro underkastade. 2 inom. motsvarar
Y Art. i 1865 års traktat. 3 mom. är nytt och lyder:

»För öfrigt är öfverenskommet, att vid kustfart de respektive nationernas
fartyg skola ömsesidigt behandlas pa samma sätt som fartyg,
tillhörande de mest gynnade nationer.»

För öfrigt är Artikel 3 lika med Artikel VII i 1865.års traktat.

Artikel 4 lika med Artikel II; Artikel 5 lika med Artikel III och
Artikel 6 motsvarar Artikel IV mom. 2 i 1865 ars traktat, ehuru med
den olikhet i redaktionen, att i 1865 års traktat skola varor, införda
med den ena eller andra maktens fartyg, kunna, efter egarens godtfinnande,
utlemnas till förbrukning, transitoförsändning eller återutförsel,
på samma vilkor som med landets egna fartyg; hvaremot enligt
1881 års traktat föreskrifves, att, om fartyg endast vill lossa en del af
sin last, må den andra delen aterutföras, utan att denna senare del behöfver
erlägga annan tullafgift än för bevakning, lika med landets

Sedan är den nya Artikel 7 lika med gamla Artikel VIII mom. 2 ;

Artikel 8 lika med Artikel X; Artikel 9 lika med Artikel XI; Artikel
10 lika med Artikel XII; Artikel 11 lika med Artikel XIII; Artikel
12 lika med Artikel XIV; Artikel 13 lika med Artikel XV; Artikel
14, motsvarande gamla traktatens Artikel XVI, angår ratifikationen
och utgör traktatens sista artikel.

Herrarne se af denna korta redogörelse, att det är högst få olikheter
mellan de båda traktaterna. Hvad nu var sjöfartstraktat beträffar,
så känna Herrarne nog, att man icke kunnat åstadkomma andra
fördelar än dem, som vunnits genom 1865 års traktat, men .hufvudsakligast
genom 1866 års allmänna franska sjöfartslag, som galler, för
hela verlden. De afgifter, som vi ännu fa vidkännas, äro af den ringa

betydelse, att det icke är mycket att göra väsen af. De hafva blifvit

uppgifna olika, och någon fullständig .utredning på sak har hvarken
skett i Kong!. Maj:ts proposition eller i Utskottets betänkande. Man
har kommit till olika siffror. Norska regeringen har sökt att utreda
denna fråga, men har icke heller kommit till någon rätt. klarhet deri.

Jag vill här icke upptaga tiden med att tala om historien, huru

Sveriges regering och Sveriges underhandlare i Paris under förra tider

N:o 19. 21

Onsdagen den 15 Mars, f. m.

Nya handels- betett sig i afseende på traktatsunderhandlingarne. Det är ett sorg traktater

^mekapitel 1 V:Lra traktaters historia.

rFrankrike! 0 Slutligen bär man velat skrämma oss med, att om vi icke ingå
(Forts.) Pa traktaten, så skulle det kunna blifva vida sämre än nu. Det är
visserligen sant, såsom man framdragit, att Frankrike genom lagen af
den 13 Januari 1872 gjort ett försök att beröfva främmande nationer
de fördelar de egde i afseende på sjöfarten, men man fann snart
olämpligheten deraf och upphäfde denna lag genom lagen af den 20
Juli 1873. Frankrike har deremot tagit ett annat steg, som borde
efterföljas af Sverige, för att gynna sin sjöfart, och det är premieringssystemet,
som Frankrike infört genom eu lag af den 29 Januari 1881.
Det har ännu icke blifvit utsträckt till andra franska fartyg än sådana,
som gå på transatlantiska länder, men det lider intet tvifvel,
att icke detta system snart nog blir appliceradt äfven på andra franska
fartyg, som gå på Europas atlantiska, medelhafs-, nordsjö- och
östersjöhamnar, och då blir i alla fäll den svenska sjöfartens ställning
gent emot den franska ganska mycket begränsad och kommer att lida
mycket afbräck. Då hus för oss intet annat medel än att använda
detta premieringssystem, hvilket står i strid mot traktatens anda, och
dock hafva de båda traktatslutande makterna förbundit sig att icke
vidtaga åtgärder, som strida deremot. Norge befarar alldeles icke någon
höjning^ af sjöfartsafgifterna på Frankrike och anser det icke kunna
komma i fråga, att dessa förstoras, äfven om de icke betryggades af
någon traktat. Alla andra sjöfartsiåkande länders trafik på Frankrike
har, efter upphörandet af tonnageafgiften, tilltagit i betydligare grad
än den svenska gjort det. Här har blifvit framstäldt vid remissen af
den Kongl. propositionen, att det skulle varit sjöfartstraktaten som
åstadkommit denna så stora tillökning i vår sjöfart på Frankrike. Jag
bestrider detta på goda grunder, och vill man söka den verkliga orsaken
dertill, så finner man den enklast i vår trävaruexport, som ju
ökats i så hög grad, att det gränsar ända till skogssköfling.

När man betraktar våra sjöfartsförhållanden på Frankrike, som
tullkomitén egnat eu särskild tabell, så är det förvånande, att komitén,
sedan^ beräkningen af fartygs drägtighet från och med 1875 förändrats
från nyläster till tons, icke behagat reducera denna drägtighet
antingen för föregående år till tons eller för de efterföljande till
nyläster. Det är mycket svårt för en hvar att sätta sig in i frågan,
och vid en jemförelse mellan 1875 års traktat och den nu föreliggande
gör sig mången icke reda för förhållandet mellan nyläst och tons, men
såsom bekant är räknas 3,14 tons på en nyläst för segelfartyg och för
ångfartyg svarar eu nyläst mot 4,5 tons. Jag har gjort en reduktion
ur tullkomiténs tabeller, enligt hvilken fraktfarten från Frankrike till
Sverige aftagit från 1876 till 1879. 1876 och 1877 har fraktfarten

af svenska fartyg, afgångna från Frankrike till Sverige, aftagit, men
1878 och 1879 tilltagit. Svenska fartyg, afgångna från Frankrike i
utländsk fraktfart, hafva, hvad samtliga drägtigheten beträffar, under
åren 1876 och 1877 aftagit, men under åren 1878 och 1879 tilltagit;
hela antalet svenska fartyg, ankomna till Frankrike, har i drägtighet
aftagit under åren 1876 och 1877, men tilltagit under åren 1878 och
1879. Af detta antal i utländsk fraktfart till Frankrike ankomna

Onsdagen den 15 Mars, f. m.

25 N:0 19.

svenska fartyg bär likaledes drägtigheten under åren 1876 och 1877 Nya handelsaftagit,
men under åren 1878 och 1879 tilltagit. Det synes mig der- och sJ°fartsför,
att det är långt ifrån så fördelaktigt med afseende på sjöfarten frankrike d
som man föreställer sig.

Jag skulle, om icke tiden vore så långt framskriden, hafva ännu °’ S''
mycket att tillägga om våra två förnämsta industrialster, trä och jern,
men jag vill inskränka mig att sluta med JBevillnings-Utshottets betänkande
N:o 4. Jag har redan under loppet af mitt anförande berört
många utaf dessa frågor, och jag kunde inskränka mig till att
hänvisa, rörande första delen af betänkandet, till Dagbladet för i går,
som kriticerar det på ett sätt, som icke hedrar Bevillnings-Utskottet.

Den första delen af betänkandet och den sista tyckas vara skrifna af
två olika personer. Om man läser den första delen, skall man säga:
det var skönt; nu blir det afslag; men nej, på slutet har troligen den
ärade ordföranden fört pennan, och ehuru han framhåller många olägenheter
af traktaten, så slutar han dock med att föreslå dess antagande.

Bevillnings-Utskottet säger vidare, att »den yrkade nedsättningen
i tullafgifterna för vissa svenska och norska produkter hade deremot
endast i ofullständigare grad kunnat utverkas». Ja, den belöper sig,
såsom jag nyss nämnde, endast till 130,000 kronor. »Icke heller» —
fortsätter Utskottet — »hade sträfvande! att inskränka antalet af de
artiklar, som inginge i traktat-tarifferna, krönts med fullständig framgång,
enär Frankrike icke velat i någon högre grad eftergifva sina
fordringar på omfattande traktat-tariffer. Nedsättningar i våra införseltullar
hade dock betingats allenast för ett mindre antal artiklar.

Dessa kunde i allmänhet karakteriseras såsom öfverflödsvaror.» Jag
hemställer till Bevillnings-Utskottet, huruvida man kan betrakta bomulls-
och linneväfnader äfvensom fajans såsom öfverflödsvaror; jag tror,
att det är ganska behöfliga varor, och dock äro de upptagna i traktattariffen.

Hvarför skola tullarne fortfarande nedsättas, när 1880 års Riksdag
uttalade en motsatt åsigt? Jag tycker, att man borde respektera Riksdagens
vilja i en fråga, der Riksdagen ensam har rätt att besluta.

Utskottet säger slutligen: »Och då det beroende, hvari vår tull lagstiftning

stått till följd af 1865 års handelstraktat, i alla händelser
blifvit betydligt inskränkt, stode ju alltid möjligheten öppen att vid
bestämmandet af öfriga tullsatser söka motverka de oegentlighet^- i
tullbeskattningen, som ifrågavarande nedsättningar kunde komma att
medföra». Hvarifrån har Utskottet tagit den äsigten, att det är ett
betydligt antal artiklar, som blifvit frigjorda från beroende af handelstraktaten?
I 1881 års traktat utgöra ju antalet artiklar 33 % d. v. s.
en tredjedel af samtliga i den allmänna tulltaxan upptagna tullpligtiga
artiklar. Hvad åter beträffar frasen, att man med de öfriga tullsatserna
kan söka motverka de oegentligheter, som af traktaten medföras,
så vore detta en stor orättvisa mot de fattigare och mindre bemedlade
klasserna. Ty hvarifrån skall man taga medel, då de stora
organisationsfrågorna rörande armén och flottan komma på dagordningen,
hvarifrån skall man få medel till alla dermed förenade nya utgifter
utan att träda de fattigare klassernas berättigade intressen för

N:o 19. 26

Onsdagen den 16 Mars, f. m.

icke har frihet att bestämma öfver tullsatserna? Jas

(Forts.)

Nya handels- nära, om man W

och sjöfarts- ye£ ,Je^

^frankrike ^ Utskottet säger på sid. 4: »Endast en makt har lyckats att med

Frankrike träffa ett aftal, som innehåller allenast ömsesidig tillförsäkran
af den behandling, som i hvardera landet tillkommer den mest
gynnade främmande nation. Denna makt är Tyskland, och det ifrågavarande
aftalet utgör en af bestämmelserna i det fredsfördrag, som
undertecknades, då dess segrande härar stodo i hjertat af Frankrike».
Detta är så till vida origtigt, att nu har eu makt, som på industriens
område är af ofantligt mycket större betydelse än Tyskland, nemligen
England, fått samma fördel, och hvad Tyskland beträffar, så var det
icke genom någon vanlig handelstraktat det vann dessa fördelar, utan
det var med svärdet på nacken som Tyskland vid fredstraktaten med
Frankrike tilltvang sig desamma.

Hvad det beträffar att vi i afseende på export- och sjöfartsförhållandena
till Frankrike skulle komma i eu ogynsammare ställning än
andra nationer, så äro de nationer, som fått sina traktater ratificerade,
snart räknade. Jag tror, att det ännu icke är en enda. Väl är det
sant, att åtskilliga nationer öppnat underhandlingar eller undertecknat
traktater med Frankrike samt att äfven en och annan nations representation
eller del af sådan gillat dem, men ännu är ingen definitivt
afgjord. Och jag kan berätta den nyheten, att det är sannolikhet för
att ingen handelstraktat med någon af de mindre makterna blir ratificerad,
just emedan England fått sig tillförsäkrad fördelen att liksom
Tyskland behandlas såsom den mest gynnade nation. Holland har afslagit
traktaten, hvarvid representationen anhållit, att regeringen måtte
öppna nya underhandlingar med Frankrike för att få en bättre och
förmånligare traktat.

Jag kan icke annat än gratulera oss, att Kongl. Maj:t, ehuru han
i sin seuaste proposition föreslagit, att vissa tullartiklar skulle inrangeras
i den allmänna svenska tulltaxan, likväl gjort en konventionel
tulltaxa för andra artiklar, t. ex. bl c eldslågarearheten. borstbindarearbeten,
drufbränvin, vin, hudar, beredda. I afseende å dessa artiklar
är det i Kongl. Maj:ts förslag till ny tulltaxa etablerad eu undantagslagstiftning
för Frankrike.

För borstbindarearbeten med infattning af opoleradt eller måladt
trä eller jern är tullen enligt traktaten 12 öre per kilogram, men enligt
allmänna taxan 10 öre; för sulläder är den enligt traktaten 24 öre
öre per kilogram, men i allmänna tulltaxan endast 15 öre.

För att få vinet att moussera, om jag så får säga, har Bevillningsutskottet
beträffande jern- och trävarorna kommit fram med åtskilliga
upplysningar, som jag icke kan tillägga någon annan betydelse än
vanligt käringprat. Så talar Utskottet om de upplysningar af enskilda
personel- det fått, huru många standards hyfladt virke exporteras till
Frankrike, men Bevillnings-Utskottet säger icke, hvarifrån det fått
dessa upplysningar eller hvilka personer lemnat dem; tills detta skett,
kan jag icke rubricera dem på annat sätt än jag nyss gjorde. Hvad
vidare beträffar dessa hyfiade bräder, som skickas genom Belgien till
Frankrike, sa har jag redan förut visat hvad betydelse
i tull för dem kan hafva.

genom

nedsättniugen

Onsdagen den 15 Mars, f. m.

27 N:o 19.

Någon utredning angående det belopp, hvarmed vår sjöfart ihän-A^a handelsdelse
af traktatens uteblifvande skulle betungas, har Bevillnings-Ut- och v°fartsskottet
icke kunnat åstadkomma. »Ifrågavarande afgifter utgå nemli-^ftanklike^
gen», säger Utskottet, »i olika hamnar med olika belopp och efter skilj- /Forts\ ''
aktiga beräkningsgrunder. Af eu från de förenade rikenas generalkonsul
i Havre ingången, Bevillnings-Utskottet meddelad skrifvelse
framgår emellertid, att lotspenningar och mäklarkurtage i Håvre uppgå,
för ett från Amerika kommande, med styckegods lastadt fartyg till
omkring 40 procent, och för ett fartyg med trälast från europeisk hamn
till omkring 50 procent af samtliga hamnumgälderna. En eventuel
förhöjning af ifrågavarande afgifter torde fördenskull vara af den betydelse,
att den icke bör helt och hållet lemnas ur räkningen vid bedömandet
af föreliggande ärende.»

Härom lemnas dock i den norska regeringens Indstilling 8 September
1881 eu annan uppgift, nemligen att afgifterna för ett från
Amerika kommande fartyg skulle uppgå till 20 % af hamnumgälderna.

I alla händelser betviflar jag, att förlusterna, i fall traktaten icke skulle
komma till stånd, skulle belöpa sig till sådana summor, att det för
dessa förlusters skull vore värdi att ingå på sådana vilkor, som denna
traktat innehåller.

Jag har således i afseende på den första punkten af Bevillningsutskottets
betänkande, der Utskottet hemställer, att Riksdagen måtte
meddela det af Kongl. Maj:t äskade godkännande af de med Frankrike
afslutade nya handels- och sjöfartstraktater, intet annat att yrka än
att Kammaren måtte afstå denna hemställan.

Vid andra punkten har jag några ord att tillägga rörande den
behandling Herr Hedins motion erhållit, och jag kommer att framställa
mina anmärkningar derom, när denna punkt föredrages.

Herr Reutersvärd: Af den motiverade reservation, som åtföljer
detta betänkande, synes, att jag varit af skiljaktig mening mot Utskottets
majoritet med afseende på denna sä vigtiga fråga, vigtig icke
endast för stunden utan för en lång, oviss framtid, som vi icke hafva
i vår hand. Men innan jag ingår på bedömandet af sjelfva hufvudfrågan,
ber jag att få till Kongl. Maj:ts regering hembära min tacksamhet
derför att denna fråga blifvit hänskjuten till Riksdagens pröfning
och afgörande i olikhet med 1865 års traktat, som var på förhand
afgjord. Särskildt ber jag också att få hembära min tacksamhet
till Herr Finansministern, som från första början sökt ställa frågan på
dess rätta ståndpunkt, och då en tarifftraktat skulle afslutas, sökt att,
hvad som var det enda rätta, inskränka de i tariffen upptagna artiklarnes
antal till det minsta möjliga. Underhandlingarnes resultat visar
tyvärr, att det icke låtit sig göra, ty icke mindre än 135 artiklar
medtagas vid traktatens uppgörelse, hvilket naturligtvis under en lång
följd af år fastslår det system, nemligen frihandelssystemet, som man
både hoppats vara på återgång.

Jag bär inom Utskottet motsatt mig traktaten dels af principiella
skäl, emedan jag anser, att det för ett litet folk kan hafva sina stora
vanskligheter att ingå sådana traktater med en stor och mäktig stat,
hvarvid förhållandet alltid blir, att den starkare tager ut sin rätt, men

N:o 19. 28

Onsdagen den 15 Mars, f. m.

Nya handels-deri svagare får se sig om efter sin, dels derför att erfarenheten, som
och sjöfarts- vunnits under de 17 år, som den nuvarande traktaten varit gällande,
trFrankrike11™^ visat, att de förespeglingar, som gjordes oss vid tidpunkten för
(Forts)'' nåmnda traktats antagande, blifvit så uppfylda som önskligt hade
varit. Jag vågar uttala denna åsigt så mycket mer som, då vi under
dessa år dels hafva varit gynnade med ganska tillfredsställande skördar,
dels ock hafva i landet indragit hundratals millioner kronor för
jemvägsanläggningar och åt hypoteksföreningarne, det skulle hafva
varit underligt om, under fortfarande fred, vårt land skulle varit stillastående
och dessa förhållanden icke skulle hafva lemnat efter sig
några spår af en förbättring i vår finansiella ställning. Jag får tilllägga,
att vår finansiella ställning kan synas vara förbättrad, men det
beklagliga är, att vi i närvarande stund stå i så stor skuld till utländingarne,
att jag fruktar, att den tid icke är långt aflägsen, då vi
få dyrt plikta för vårt hittills använda tullsystem. Jag har vidare
varit emot traktaten, derför att vi icke fått den reciprocitet, som borde
finnas kontrahenterna emellan; jag kan icke inse, hvarför icke, då
Frankrike sätter så oerhördt höga tullar på eu mängd artiklar för att
skydda sin förädlingsindustri, icke äfven vi på samma sätt skulle få
hafva rättighet att bestämma öfver dylika tullsatser, om också Riksdagen
hvarken nu eller på lång tid skulle önska göra eu sådan rätt
gällande. Jag har vidare varit emot traktaten, derför att fördelar,
som i densamma forespeglas oss, enligt mitt förmenande äro af sådant
obetydligt värde, att det vore en ganska vådlig sak att för så ringa
fördelar vilja hindra vårt lands representation från att under en längre
tid njuta den af vår grundlag bestämda, .för svenska folket dyrbara
rättigheten att sig sjelf beskatta. Det skall efter mitt förmenande
vara sä öfvervägande fördelar, för att ett land skall afsåga sig eu sådan
rättighet, att de knappast kunna mätas med penningar.

Sedan den föregående talaren har så noggrant genomgått alla
möjliga detaljer, kan jag vara ganska kortfattad vid uppvisandet af
de ringa fördelar, som denna traktat skulle bereda vår handel och vår
industri. Jag hänvisar emellertid till den tabell, Bil. A, som jag tagit
mig friheten framlägga inför Riksdagen och som jag anser tydligare
än de af Utskottet utarbetade tabellerna, enär den upptager alla tullsatserna
i francs, då deremot Bevillnings-Utskottets tabeller hafva kronor
och francs om hvarandra. Tabellen upptager i lista spalten Frankrikes
allmänna tariff, i den Ådra traktatsförslagets tullsatser i Frankrike,
i den o:dje samma förslags tullsatser i Sverige, i den 4:de svenska
tulltaxan af år 1881 och slutligen i den 5:te tullsatserna i Frankrike
enligt 1865 års traktat. Jag vill nu endast hålla mig till de
vigtigaste, af Utskottet omnämnda artiklarne, och se vi då först på
artikeln jern, så finna vi, att för tackjern och barlastjern är tullen i
Frankrike nedsatt från 2 till 1,5 o francs, hvilket motsvarar en lindring
af 15 öre per centner; denna lindring spelar dock alls ingen roll för
vår export, tv med lika stort belopp kan priset ändra sig under samma
börsdag, så att den ene köparen får betala 15 öre mera än den andre.
För stångjern, hörn- och vinJceljern etc. är tullsatsen enligt Frankrikes
tarif general 6 francs, men enligt traktatförslaget nedsatt till
5 francs. Då vi enligt nu gällande traktat hafva rättighet att sätta

Onsdagen den 15 Mars, f. m.

29 N:0 19.

tullen lika högt som Frankrike, det vill säga till 6 francs, tvingas vi A’*/a handeisnu
att nedsätta den till noll och intet. Jag hemställer till alla yrkes- och si°fartsbröder,
huruvida det icke skulle vara fördelaktigare för oss att afståtraf£ånkriked
den nämnda lilla fördelen, som utgör 31 öre per centner, mot att, (p0i"ts)''

i fall denna näring skulle komma i betryck, det skulle vara möjligt för
svenska Riksdagen att lemna den något skydd, hvilket blir omöjligt
genom traktatens antagande. Ser jag vidare på den dyrbarare artikeln
plåt, valsad eller smidd, plan af mer än 1 millimeter, ej urklippt, har
Frankrike i tarif general satt tullsatsen till 7,5 0 francs, men för vår
räkning afpruta! en half franc, således till 7 francs, hvilket gör 151 .2
öre per centner, men vi hafva måst underkasta oss att göra denna
förädlade vara vid införsel till Sverige tullfri. Plätt, valsad eller smidd,
af mer än 1 millimeters tjocklek, klippt i brickform, har i tarif général
en tull af 8 francs, hvilken enligt traktaten skulle nedsättas med
,/2 franc för 100 kilogram; för denna artikel hafva vi enligt nu gällande
traktat rättighet att sätta en tull ända till 8,2 5o francs, men
enligt den nya traktaten skall den här blifva tullfri. A sistnämnda
artiklar tillskyndas oss ingen fördel utan endast olägenhet. Så kommer
vidare plåt, tunn och svartbleck, plan af 1 millimeter eller derunder,
ej urklippt, för hvilken beviljats en nedsättning i franska tullsatsen
från 10 till 9 francs, under det att vi, som enligt nu gällande
traktat haft rättighet att sätta tullen] till 10 francs, hädanefter måste
göra den tullfri.

Det skulle verkligen förvåna mig, om icke underhandlarne å
Sveriges och Norges sida skulle kunnat betinga oss rättigheten att,
i fall behofvet så krafvel'', kunna få åsätta samma tullsatser, som fransmännen
sjelfva bestämt för införseln af våra varor. Angående trävaror
har den föregående talaren fullständigt belyst frågan. Jag har
ännu ett skäl, som jag ej nämnde nyss, för att afstå traktaten och
det är, att om traktaten endast afsåge Frankrike, vore den kanske
ändå icke så förkastlig, men att hela den öfriga verlden, med hvilken
vi hafva kommersiella förbindelser, skall få åtnjuta samma fördelar som
Frankrike, ehuru dessa stater år efter år göra det allt omöjligare för
oss att komma in på deras marknad. Skola vi under sådana förhållanden
öppna våra portar, så att äfven de få hit införa sina varor tullfritt
eller mot ytterst små tullsatser? Kan något sådant kallas reciprocitet,
så har jag orätt.

Den föregående talaren har så fullständigt utredt frågan, att
den snart sagdt redan är uttömd på förhand, och jag inskränker mig
derför till att anhålla, att den af Bevillnings-Utskottet gjorda framställningen
måtte af Kammaren afslås. ’

Herr Bennich: Säkerligen skänker Kammaren mig sin tacksamhet
för att jag icke följer den förste talaren i alla detaljer. Flan
borde sjelf vara tacksam derför.

Jag vill endast upptaga några allmänna synpunkter, ur hvilka
frågan blifvit behandlad, och jag tror, att dessa allmänna synpunkter
skola vara tillräckliga för omdömet, derest någon tvekan eljest här
förefunnes, om hvad i denna fråga borde göras eller icke göras.

Jag förbigår den förste talarens anmärkning emot det sätt, hvarpå

N:o 19. 30

Onsdagen den 15 Mars, f. m.

Nya handels-regeringen inledt och ledt underhandlingen härom: det är icke min
traktater ^medderom tala, ehuruväl jag tror, att detta sätt mycket lätt kan
T\Frankrike! försvaras. o

(Forts.) Likaledes kunde jag förbigå hans påstående, att man ådagalagt,

såsom han uttryckte sig, »eu fjeskande skyndsamhet» för att få traktaten
upprättad. Härvid må dock erinras, att när den gamla handelsoch
sjöfartstraktaten blef uppsagd från ena sidan, man å andra sidan
visserligen icke borde underlåta att tillse, huruvida traktatsaftalen
borde helt och hållet upphöra och tarif general träda i stället, eller
om icke för Sverige genom ny traktat afsevärda fördelar kunde beredas.

Den ärade talaren anmärkte —- och det med rätta — att den
nya tariftraktaten, med undailtag deraf att den utesluter omkring ett
hundratal artiklar, som förekommo i den gamla, i öfrig! foga skiljer
sig från 1865 års traktat; och frågan blir då den, huruvida 1865 års
traktat medfört fördelar eller olägenheter för vårt land. Då den
gamla traktaten förhandlades, jag minnes det mycket väl, var samme
talare, mot hvilken jag nu vänder mig, eu af de varmaste motståndarne
mot densamma. Han förutspådde, huru vårt land skulle, med
tillämpning af en sådan traktat, få se sina näringar grusade. Han
förespeglade, huruledes vårt land skulle komma att öfversvämmas af
det franska hvitbetsbränvinet och hela vår bränvinsbrännerihandtering
gå under. Ja, han förutspådde alla möjliga olyckor af denna 1865
års traktat. Hvad har nu resultatet af den blifvit? Hvem är det
som förlorat på denna traktat? Statskassan, tullinkomsterna skulle,
såsom det då påstods, komma att minskas med 2 till 3 millioner kronor
till följd af den nedsättning, som genom traktaten medgafs i tullsatserna.
Huru har resultatet blifvit? Tullinkomsterna utgjorde året
näst före traktatens afslutande eller år 1864 i runoda tal brutto 13,800,000
kronor och netto något öfver 10 millioner. År 1880 uppgingo tullinkomsterna
till 27,600,000 kronor brutto och till 23,400,000 kronor
netto. Statskassan åtminstone har således icke blifvit lidande, ty tullinkomsterna
hafva ju fördubblats under dessa år, i stället för att minskas.
Men ännu många flera olyckor skulle ju följa af tullnedsättningarne:
industrien skulle blifva lidande; fabriksindustrien skulle naturligtvis
gå under; det skulle komma att qvarstå allenast ruiner efter grusade
näringar! Hvad säger vår erfarenhet i detta afseende? Jo, den säger,
att år 1864 uppgick hela tillverkningsvärdet vid våra fabriker till 71
millioner kronor. År 1879 åter — för öfrigt ett synnerligen olyckligt
år för att vara slutpunkt för våra undersökningar — uppgick tillverkningsvärdet
till 134 millioner kronor. Han trodde, den ärade
talaren, om hvilken jag nyss* nämnde, att, om vi kunde få se 1880
års resultat, skulle det visa sig vara ännu mycket värre. Men jag har
fått se detta resultat just nyss och det befinnes, att tillverkningsvärdet
vid våra fabriker år 1880 utgjort 152 millioner kronor; det har
således sedan år 1879 stigit med omkring 18 millioner och sedan år
1864, då det, såsom nyss sagts, utgjorde 71 millioner, med icke mindre
än 81 millioner. Tillverkningsvärdet har således under dessa år mera
än fördubblats och angifver icke något sjunkande tillstånd för våra
fabriker.

Ser man åter till, huru frågan ställer sig med afseende på de

Onsdagen den 15 Mars, f. m.

31 X:o 19.

vid fabrikerna försörjda arbetarnes antal, som naturligtvis bör vara en tya handeisganska
väsentlig faktor vid bedömandet af industriens ställning, finner och sj°farisman,
att år 1863 —-det- första år man i näringsstatistiken har fabriks-U ^ankrih^
arbetarneso antal skildt från fabriksegarnes —■ de förras antal utgjorde « ,n ''
28,918. År 1879 hade detta arbetareantal stigit till 52,459 och år
1880 — ännu ett års erfarenhet — uppgick det till 57,340: ett ganska
vackert bevis synes det mig för att fabriksindustrien under denna
tid varit mäktig att taga i anspråk ett ungefär fördubbladt antal arbetare,
under det att fabriksindustrien på samma tid, till följd af maskiners
vidsträcktare användande, kunnat åstadkomma mycket större
arbetsprodukt med ett mindre antal arbetare, än den kunde göra vid
tiden före 1865 års handelstraktats afslutande.

Och huru ställer sig förhållandet inom handtverkerierna, som
också skulle blifva så lidande? Hvad produktionsvärdet vid handtverkerierna
beträffar, finnes visserligen icke någon officiel statistik att
tillgå, men man kan något så när bedöma, äfven huru denna art af
näringar gestaltat sig, dä man undersöker, hvilket antal personer som
dermed sysselsatt sig och deraf hemtat underhåll och utkomst. Hvarje
menniska i vårt land har ju full valfrihet i fråga om yrke och arbetsfält
för vinnande af ärlig utkomst, och naturligtvis väljer eu hvar
det arbetsfält, der han efter sin fallenhet tror sig ega bästa utsigt till
vinnande af bergning och oberoende. Har nu antalet inom handtverkerierna
gått tillbaka, varit stillastående eller tillväxt? Antalet
handtverkare, det vill säga handtverksmästare, utgjorde år 1864, således
året näst före traktatens afslutande, 10,531 personer. År 1879
åter 20,850 personer. Således är det på denna tid mycket nära fördubbladt.
Antalet arbetare vid handtverkerierna utgjorde år 1864
21,500; år 1879 åter 30,500 personer.

Således: icke har fabriksindustrien gått under eller tillbaka, utan
fastmera gått ganska starkt framåt under tillämpning af de grundsatser,
som genom 1865 års traktat här blifvit i lagstiftningen vidare
fullföljda, och icke heller har handtverksindustrien gått under. Det
är visserligen sant, såsom den ärade talaren anmärkte, att, om man
endast ser på förhållandena under åren 1878 och 1879, dessa visa en
återgång från de näst föregående, som voro mycket briljanta, men
jemfÖr man år 1879 med år 1865 — och då har man likväl tagit ett
mycket dåligt slutår till jemförelse — visar det sig att, oaktadt den
minskning dåliga konjunkturer medfört, ändock så väl fabriker som
handtverkerier, jemförda vid början och slutet af dessa perioder, varit
stadda i mycket hög grad af utveckling. Jag ser en af Herrarne runka
på hufvudet åt detta påstående — man säger nemligen: det är sant
att fabriker och handtverkerier hafva tillväxt och sysselsätta många
personer, men detta bevisar icke att dessa personer kunnat lefva på
sitt arbete, eller att detsamma lemnat någon behållning; de hafva
arbetat med förlust — den satsen drifves naturligtvis från det motsatta
hållet likasom derifrån påstås, att svenska folket alltid lefver
öfver sina tillgångar och undergräfver sin ekonomiska ställning. Huru
förhåller det sig då med denna förlust? Jo, äfven på den frågan hafva
vi ett officielt svar, som väl svårligen lärer kunna jäfvas: tullkomitén,
som nyligen afslutat sitt arbete, har nemligen i en tabell N:o 10 fram -

N:o 19. 32

Onsdagen den 15 Mars, f. m.

Nya handels- lågt resultaten af en noggrann undersökning rörande näringarnes inr
och sjöfarts- komsttaxering enligt de specifika, taxeringslängderna för o olika år,
^Frankrike1 nemligen år 1864, det år, som närmast föregick traktatens afstötande,
(Forts)'' 1^71 och år 1878. Hvad visar då denna tabell? Jo, den visar,
hvilken behållen inkomst näriugarne under denna tid lemna!. Ser
man då på resultatet af denna undersökning, så visar det sig, att den
behållna inkomsten enligt taxerihgsmännens uppskattning utgjorde i
rundt tal 1864 vid fabriker och handtverkeri!’ 39 millioner, år 1871
43 millioner och år 1878 68 millioner kronor! År det rimligt, att
alla svenska medborgare, som taxerat hvarandra i förhållande till deras
inkomster, skulle hafva varit, så obarmhertiga, att de taxerat dessa
arma fabrikanter och handtverkare till 75 procent högre inkomst år
1878, än år 1864, om förhållandet verkligen hade varit, att dessa näringar
under tiden gått tillbaka eller gått med förlust? Nej!

Hvarken statskassan eller industrien har blifvit lidande på tillämpningen
af 1865 års traktat.

Hafva då konsumenterna blifvit lidande på traktaten? De hafva
fått nedsättning i beskattning å hvad de förbrukat, och det är ju ett
lidande, som hvem som helst gerna underkastar sig.

Så vidt jag vet finnes det endast en klass, som verkligen blifvit
lidande: det är — olycksprofeternas. Desses förutsägelser hafva icke
gått i fullbordan, och det är något, som de aldrig kunna förlåta den
franska traktaten!

Det har blifvit rigtadt åtskilliga anmärkningar mot Bevillningsutskottets
betänkande både här och inom pressen. Jag anser mig icke
behöfva upptaga några anmärkningar, som inom pressen göras, mot de
förhandlingar, som förekomma vare sig i Riksdagens afdelningar eller
i Kammaren, men jag ber att inför Kammaren få lemna en förklaring,
hvarför Bevillnings-Utskottets betänkande är alfattadt med den moderation,
som man deri återfinner. Det är icke uttryck af någon lidelse
detta Utskotts betänkande, utan tvärt om af den stämning, som
inom Utskottet gjorde sig gällande vid behandlingen af traktatfrågan.
Någon öfverdrifven förtjusning i anledning af traktaten har icke varit
rådande hvarken hos den ene eller den andre, huru skiftande meningarne
än voro bland den pluralitet, som bestämde Utskottets tillstyrkan;
men det är icke heller under förtjusningsfeber man skall fatta
beslut i vigtiga frågor. Med lugn besinning och betänksamhet har
man att noga väga fördelar och olägenheter mot hvarandra; och sedan
man gjort en sådan omsorgsfull pröfning inom sig, går man att på
grund af de befintliga förhållandena uttala den slutsats, till hvilken
man kommit. Detta har ock Bevillnings-Utskottet i oförtydbara ord
gjort.

Jag har sett på våra platser i Kammaren utdelad en högst intressant
»vördsam adress till Riksdagens ledamöter» emot traktatens
godkännande. Det är kuriöst nog och har förvånat mig, att den förste
ärade talaren icke velat omnämna denna adress, ty jag tager för
gifvet, att han icke kan vara främmande för densammas tillkomst.
Den upptager en mängd aktade namn å personer, till ett antal af omkring
6,000, som anslutit sig till adressen. Det är ju en ganska betydlig
siffra denna summa af 6,000 personer, hvilkas namn man kun -

Onsdagen den 15 Mars, f. m.

33 N:o 19.

nät få under adressen. Visserligen har inträffat, att samme person Nya handeisförekommer
på olika ställen bland underskrifterna — men hvad gör 00,1 si°fartsdet
i det stora hela, det ökar blott antalet litet. I afseende på entrfrankrike d
underskrift faller detta så mycket mera i ögonen, som blott en enda ,port ,’
person i hela landet bär detta aktade namn. Han har naturligtvis °l s''
fått sig förelagda flera listor till underskrift och i glömska skrifvit på
dem. Rörande en massa andra namn äro de af den beskaffenhet, att
man icke lika lätt kan kontrollera, om de förekomma flera eller färre
gånger bland underskrifterna, och jag vill derför icke påstå, att så är
förhållandet. Emellertid vill jag med anledning af denna adress för
Kammaren omtala, att till tullkomitén inkom en petition, underskrifven
af 6,000 personer i ren frihandelsrigtning; derpå kom från andra sidan
en adress i ren protektionistisk rigtning; till svar å denna senare
åter inkom en ny petition, underskrifven af mera än 20,000 frihandlare.
Detta allt bevisar ju icke mycket, men nog kunna väl de 20,000
uppväga den här framlagda 6,000-persons-adressen, äfven om denna
senare icke skulle innehålla dubbelräknade namn.

De fördelar för vår stora industri, som enligt min öfvertygelse
genom traktaten beredas, hafva visserligen här blifvit af en den stora
industriens målsman underskattade, men komma sannolikt att till
fullo ådagaläggas af andra talare, hvilka äro mera kompetenta domare
i denna sak än jag. För min del är jag fullkomligt öfvertygad om
dessa fördelars verklighet och betydenhet, likasom jag vågar tro, att
något tvifvel icke förefinnes derom, att sjöfartstraktaten är ett för
Sverige i högsta grad vigtigt aftal, tj enligt att betrygga vår handelsflottas
ställning. Och jag är slutligen öfvertygad derom, att, huru
man än må se frågan, vare sig ur statsinkomsternas eller industriens
eller konsumenternas synpunkt, man skall komma till det slutliga omdöme,
åtminstone i denna Kammare, att 1881 års traktat nödvändigt
måste lemna lika godt resultat, som det visat sig att 1865 års traktat
medfört, och derför ber jag få tillstyrka Kammaren att godkänna Utskottets
förslag.

Herr Svanberg: Då jag begärt ordet i denna för vårt land så
vigtiga fråga, är det sannerligen icke med hopp om att kunna ändra
någons öfvertygelse, som jag här yttrar mig, utan det sker endast på
det att jag, för min enskilda del, må kunna mot antagandet af den
ifrågavarande traktaten få inlägga min protest till det ringa värde det
än kan hafva.

Det torde likväl vara nödvändigt att dervid först kasta en blick
tillbaka för att få den frågan besvarad: hvilken nytta har vårt land
haft af den traktat med Frankrike, som ingicks år 1865. I motsats
mot den föregående ärade talaren vågar jag för min del påstå, att
denna traktat har för vårt land varit af särdeles olycksbringande beskaffenhet.

Den har nemligen kastat oss in i ett system, som för vårt land
och dess förhållanden varit särdeles olämpligt; den har förorsakat en
betydlig utländsk skuldsättning, föranledd till stor del genom en högt
drifven import af öfverflödsvaror, och den har slutligen, såsom en naturlig
följd, kommit en mängd enfaldiga menniskor att icke göra sig reda
Första Kammarens Prof. 1882. N:o 19. 3

N:o 19. 34

Onsdagen den 15 Mars, f. m.

Nya handels- för, hvad ett lån egentligen är. De hafva nemligen låtit bedåra sig
och sjöfarts- af <jer skenfagra talet, som man under dessa sistflutna 17 åren så
frankrike d °^ia‘ höra: * lån, det är icke skuld, det är endast ett sätt att öka

(Forts)'' s''iia tillgångar», och ett lefnadssätt, som sannerligen icke har burit
01 S'' goda frukter, har, hos oss allt för många, också blifvit följden af
dessa från frihandelslägret predikade läror.

Den siste ärade talaren sade, att olycksprofeterna från år 1865 äro
de ende i vårt land, som finna sig bedragne i afseende på verkningarne
af den traktat, som afslöts med Frankrike nämnda år. Jag fruktar
dock, att om han gör sig mödan riktigt noga undersöka förhållandena,
skall han nödgas erkänna, att det i stället är blomstermålarne
från år 1865, som känna eller åtminstone borde känna sig svikne i
sina förhoppningar, ett förhållande, som utan tvifvel skall i ännu högre
grad komma att ega rum, i händelse den ifrågavarande handels- och
sjöfartstraktaten nu blir antagen.

Hvad nu särskildt vidkommer vår industri, så är det i sanning
bedröfligt, att personer, som allmänt aktas högt för bildning och förstånd
och om hvilkas redbara handlingssätt åtminstone icke jag hyser
det ringaste tvifvel, kunna sväfva i en så djup okunnighet rörande det
verkliga tillståndet inom vårt lands industri, att de kunna påstå, att
det under de sistförflutna 15 åren gått lysande framåt med alla våra
näringar. Det finnes visserligen ännu några få inom åtskilliga yrkesgrenar,
som mäkta hålla sina respektiva yrken uppe och sålunda äfven
till eu viss del bestå i täflan med utlandet, men det kommer sig otvifvelaktigt
deraf, att de redan förut* intogo en solid och sjelfständig
ställning; men jag försäkrar eder, mine Herrar, att nästan inga nya
fabriker eller verkstäder af någon betydelse hafva under den omnämnda
tidsperioden vuxit upp, och hur skall det blifva möjligt att, med hopp
om framgång, tänka på inrättandet af någon omfattande handtverksrörelse
under väldet af det dödande system, som då blef antaget och
hvarmed man nu vill fortsätta?

Deras antal, som hafva sin utkomst genom handtverksrörelse, blir
allt färre och färre, det må herrarne vara förvissade om, och för min
del åtminstone är jag fullt öfvertygad derom, att slutet blir, hvad de
mindre fabrikerna och synnerligen handtverkerierna vidkommer, att de
till stor del nödgas så småningom upphöra. Åtskilliga yrken och industriella
inrättningar hafva ju redan försvunnit inom vårt land och
de qvarvarande tvingas till en täflan med utlandet, hvari det är dem
omöjligt att på läugden kunna bestå. Vore det — jag har yttrat det
eu gång förut —■ här endast fråga om en täflan för vår industri med
Frankrike och dess i allmänhet högt värderade tillverkningar, ja, då
ginge det väl an; men frågan gäller icke endast detta, utan det är
med Tyskland, som vi fortfarande hufvudsakligen skola komma att
täfla, och man får dervid ej förglömma, att inom detta land sättes prisbilligheten
i främsta rummet och, om endast ytan är förledande, får
det med varans qvalitet gå som det kan. Naturligt är det ju, att
i allmänhet en bedräglig vara blir följden af ett dylikt förfarande —
och kan verkligen någon på allvar tro, att, om man går i denna rigtning,
det skall höja vår industri och tillika förskaffa utkomst åt arbetsgivare
och arbetare, så kan jag icke annat än beklaga dem, som äro

Onsdagen den 15 Mars, f. m.

35 N:o 19.

så vilseledda; ty deras goda uppsåt vare det långt ifrån mig att be-*>» handehtvifla.
ochsjöfarts För

att nu tala några ord om den föreslagna traktaten, så ligger
det ju i öppen dag att vi i afseende å vår sjöfart, som ju skulle (Fol.ta ^
vara det största och vigtigaste motivet för traktatens antagande, icke
hafva fått det ringaste mera än livad som genom allmän lag i Frankrike
är tillerkändt alla andra sjöfarande nationer. De obetydliga eftergifter,
som Frankrike gjort, hafva vi fått rundligen betala genom sådana
nedsättningar i våra tullbestämmelser, att ytterligare några grenar
af vår redan nu beklagansvärda industri måste do, emedan de ej
kunna uthärda täflan med de billiga varor, som hufvudsakligen från
Tyskland blifva importerade.

Slutligen ber jag endast att till herrarnes afgörande få framställa
den enda frågan: kan man verkligen anse, att Sverige är ett land, som i
kapitalstyrka, arbetsskicklighet eller i annat industrielt hänseende kan
jemföras med ett land sådant som Frankrike? Nej, svarar man, det
kan det icke; och så långt äro vi troligen alla ense. Men huru kommer
det sig då, att under det att Frankrike anser sig skyldigt att
skydda sina näringar, påstår man här, att vi för våra näringar icke
behöfva det ringaste skydd. Kan ett sådant tal någonsin vara rigtigt?

Onödigt torde det emellertid vara att vidare spilla några ord på
denna sak. Vare det nog, att jag tillfredsstält mitt eget samvete dermed,
att jag mot denna traktats antagande härmed velat inlägga min
protest och mot den föregående ärade talarens vackra men fabulösa -löften uttala en gensaga. På inga vilkor skulle jag vilja såsom han
till stöd för den åsigt jag uttalat anföra några af de många siffror, som
stå mig till buds, ty dels vet jag mer än väl, att den som hör dem
uppräknas svårligen kan behålla dem i minnet, och dels har jag nyss
af den föregående talaren åter fått erfara, att det helt och hållet beror
på sättet, huru man placerar dessa siffror, hvilket språk de komma att
tala och hvad de skola bevisa.

Jag tager mig friheten att yrka afslag å Bevillnings-Utskottets
förevarande betänkande.

Herr Wallberg uppläste ett skriftligt anförande af följande lydelse:
Det är endast med stor tvekan jag nu begärt ordet, för att
uttala min mening angående det till innevarande Riksdags afgörande
framlagda förslaget till en för tio år bindande traktat med Frankrike.

Ty å ena sidan lian jag befara, att man skall anse mig, såsom sjelf
industriidkare, vara genom denna min ställning motvilligt stämd för
ett förnyande af en tariftraktat, hvilken alltid lägger besvärande fjettrar
på större delen af landets industri. Men å andra sidan manar mig
just min på erfarenhet grundade öfvertygelse om den 1865 ingångna
traktatens verkningar att ärligt och oförbehållsamt uttala vid detta
tillfälle hvad jag anser vara med landets sanna bästa förenligt. Jag
skulle eljest svika miifpligt både såsom|representant och industriidkare.

Så sorgfälligt, som det varit mig möjligt, har jag sökt mot hvarandra
afväga de nu åt vårt lands handel och sjöfart erbjudna fördelarne
med de olägenheter och uppoffringar, hvilka skulle komma att
genom ny traktat oss påläggas. Hvad beträffar de så mycket fram -

N:0 19. 36

Onsdagen den 15 Mars, f, m.

Nya handels- hållna fördelarne för vår handel, hvilka blifvit oss genom 1865 års
traktaterberedda, så får jag tillstå, att de själas mig mycket tvifvel’''Frankrike,
aktiga. Åtminstone kan svårligen tillskrifvas traktat en den utveckling
(Forts.) yårt varuutbyte med andra länder vunnit under dessa 17 år. Från
1865 till 1879 visar sig vår utförsel till Belgien hafva vuxit från 2
millioner kronor till omkring 10 millioner kronor; till England från
53 millioner till 91 millioner kronor och var 1874 till och med 126
millioner; till Danmark från 10 till 20 millioner, men var 1874 till
och med 31 millioner, till Ryssland från 360,000 kronor till 1,600,000,
men har 1871 varit nära 4 millioner. Att utförseln till Frankrike
ökats från 11 millioner till 27 millioner, som är det högsta vår statistik
visar, bör väl då ej kunna förefalla så märkvärdigt. Men ändå
mera slående torde jemförelse!! visa sig, om afseende fästes vid häda
faktorerna i vår utrikes handel, det vill säga både in- och utförseln.
Vi finna då vårt varuutbyte med Frankrike till exempel 1865 representeras
af ett värde till 15 millioner och 1879 till do millioner, med
Danmark 1865 till 20 millioner och 1879 till 68 millioner; med Belgien
omkring 3 millioner 1865, men 1879 öfver 16 millioner; med
Ryssland 3 millioner 1865, men nära 20 millioner 1879.

Jag har härvid just till jemförelse valt tre länder, hvilka med ansenliga
tullar möta de förnämsta af våra exportartiklar, och likväl har
förhållandevis vårt varuutbyte med dem ökats i vida större grad än
med Frankrike, ehuru det just var för utvidgande af detta lands kommersiella
förbindelse med oss vår handelspolitiska sjelfständighet gent
emot alla länder uppoffrades.

När det nu uppstår fråga, hurudan ställning oss bjudes genom den
nya traktaten, så är jag fullt förvissad att hvarje oveldigt dömande
skall medgifva, det ställningen för oss blir vida sämre än förut, icke
blott derigenom att en af landets exportartiklar, trävaror, möter i
Frankrike tullskrankor, som förut ej funnits, utan hufvudsakligen derigenom,
att anspråk på oss ställes att nedsätta i ganska betydlig mån
våra införseltullar för franska öfverflödsvaror och lyxartiklar, på samma
gång den likställighet i sjöfartshänseende, hvilken förut varit oss i
verkligheten medgifven, numera är det endast på papperet.

Det kan möjligen förefalla en och annan på denna Kammare väl
djerft, att jag så bestämdt vågar uttala eu sådan uppfattning, men jag
ber att blott ett par ögonblick få dröja vid ett par omständigheter,
som synas mig egnade att bestyrka hvad jag sagt.

Då jag nyss nämnde införseln af trävaror, syftade jag naturligtvis
på dels det hyllade träet, dels de så kallade snickeriarbetena. För min
del tror jag, att det med eu tull af 50 centimer per 100 kilo för hyflade
bräder snart skall visa sig nära nog omöjligt att härifrån kunna
till Frankrike skeppa sådana trävaror med ringaste utsigt till behållning.
Yi lära icke förmå att här nedbringa arbetskostnaden lägre än
i Norge, der man kalkylerar densamma till minst 20 francs per Petersburger
standard, och då en standard allra minst väger 2,700 kilogram,
hvarigenom tullen blir 131 2 francs, så återstår ju ej mera än 6 francs
50 centimer såsom ersättning för det förädlingsarbete, som den eljest
tullfria råvaran undergått. Jag kan förstå, att man i Norge på grund
af exceptionella förhållanden anser möjligt att bedrifva en träförädling

Onsdagen den 15 Mars, f. m.

37 N:o 19.

under så tryckta vilkor, emedan afsättningen på England, hvilken är Nya handelsbetydligt
större, är i väsentlig mån beroende på afsättningen i Frank- ochi sj°fartsrike;
men deremot hoppas jag, att icke pa lång tid ännu vara skogs- frankrike.
afverkare skola nödgas af samma orsak beqväma sig till så föga lönande ^fortg ^
förädlingsarbete. Om rundvirke med de små dimensioner, som nu lära
i Norge nästan uteslutande vara att tillgå, icke kunde delvis, det vill
säga för de smalaste sidobräderna, finna användning just i Frankrike,
så skulle de ur virkets midt uttagna ställa sig för dyra att kunna med
någon fördel säljas i England, der man åter icke vill hafva de smalare.

Hvad åter snickeriarbetena såsom dörrar, fönsterkarmar, lister in. m.
beträffar, så torde den nu stadgade tullsatsen 5 francs per 100 kilo, i
stället för 10 procent af värdet, äfvenledes lägga allt för stora hinder
i vägen för skeppning härifrån. Ty det kan knappast betviflas, att ej
franska industriella anläggningar skola förmå att utföra sådana träarbeten
billigare, i all synnerhet som derigenom de för hvarje ort skiftande
lokala behofven, vid ingående större eller mindre beställningar,
kunna vida lättare varda tillgodosedda, än genom större lager af utländska
tillverkningar. Alltså måste vi, efter mitt förmenande, hafva
att såsom följd af Frankrikes senaste tullagstiftning emotse eu ganska
betydligt försämrad ställning för trävaruskeppningen dit, så mycket
farligare för oss, om under traktatstiden det skulle visa sig varda ett
oafvisligt behof här, såsom i Norge, att göra oss till godo de mindre
virkesdimensionerna till mera förädlade träarbeten.

Hvad beträffar den blifvande ställningen för en jernexport till
Frankrike, så vågar jag tro, att ingen verkligt sakförståndig skall i
de medgifvanden, som från Frankrikes sida nu gjorts, finna minsta
anledning till förhoppningar om en för framtiden ökad utförsel dit.

Tvärtom vill det synas, som om vår jernmarknad numera måste allvarsamt
hotas genom de nya tillverkningsmetoder, som sätta främmande
och med oss redan starkt täflande länder i tillfälle att begagna i vidsträcktare
mån än hittills sina mindre godartade malmer, för åstadkommande
af mångahanda tillverkningar, för hvilka i förra tider vårt
ypperliga råjern ansågs nära nog oumbärligt. Att under sådant förhållande
binda oss sjelfva för lång tid och medgifva tullfri införsel hit
af så många slags jerneffekter, under det att utlandet, och Frankrike
i främsta rummet, välbetänkt skyddat sina egna jernmarknader, det
anser jag vara i högsta grad obetänksamt och för vår jernhandterings
framtid hotande. Frankrike har för egen del behållit sina höga tullar
på maskiner af alla slag, men fordrar, att vi skola låta sådana gå in
hit tullfria. Det ligger en sådan brist på likställighet härutinnan, att
det mindre landet nödsakas att vara på sin vakt.

I fråga om sjöfarten är ju från flera håll offentligen utredt, att
Frankrike icke på minsta sätt tillstädjer oss andra lättnader, än som
medgifves andra sjöfarande nationer, och detta på grund af en nu gällande
lag, som otvetydigt uttalar, att Frankrike ändrat sjelfva principen
för det sätt att understödja sin handelsman^, hvilket förut varit
använda Frankrike har, i likhet med verldens alla öfriga sjöfarande
nationer, funnit den humana och billiga grundsatsen af full likställighet
vara den enda, som bör och med fördel kan tillämpas. Men genom
sin premieringslag af den 29 Januari 1881 har dock Frankrike vetat

N:o 19. 38

Onsdagen den 15 Mars, f. m.

Nya handels- att på det verksammaste sätt kringgå den vackra likställighetsförsäkran,
traktatf^medsom andra folk. I)et är nog sant, att tillsvidare premieringen

* Frankrike blott afser landets transoceaniska sjöfart, men ingenting kan hindra Frank(Forts)
rike att på alldeles samma sätt, det vill säga på administrativ väg, när som
helst utsträcka premieringen äfven till fraktfarten på europeiska vestlmsterna
och på medelhafskusterna. Derjemte vittnar sjelfva arten af den
utveckling, som på senare åren gifvits åt alla länders ångbåtsflottor, att
en omhvälfning är förestående på sjöfartsområdet, hvilken genom ingen
traktat kan göras mindre svår och äfventyrlig för vårt lands han delsmarin.
Allt tal om att den föreslagna traktaten skulle förmå att bereda
åt vår sjöfart större trygghet för framtiden, torde alltså icke förtjena
minsta afseende. Om det skulle inträffa, att våra fartyg i franska
hamnar hotades, i brist på traktat, med i någon mån förhöjda
afgifter, till exempel lotsafgifter, så vore ju ingenting lättare än att
gifva svenska fartygsredare af allmänna medel en godtgörelse härför,
då de med företeende af vederbörliga räkningar styrkte sig hafva måst
erlägga sådana. Beloppen måste i allt fall stanna vid eu obetydlighet.

Om jag således, på grund af hvad jag nu haft äran nämna, måste
bestämdt förklara, att vårt land af en förnyad traktat icke har utsigt
till några fördelar, värda att nu komma i beräkning; så nödgas jag å
andra sidan öppet uttala mina stora bekymmer för de förluster och
faror, som jag finner vara förknippade med afslutande ånyo af eu tariftraktat
för längre tid. Jag ber om några ögonblicks uppmärksamhet,
för att äfven böra yttra min mening, som jag hufvudsakligen stöder
på min erfarenhet under de flydda 17 åren och min uppfattning af
landets ekonomiska ställning, såsom framgången ur och skapad genom
tillämpning af de grundsatser, som fingo sitt uttryck i 1865 års traktat.

Under den tid jag fått deltaga i Riksdagens förhandlingar har jag
vid flera tillfällen hört af erfarna män uttalas medgifvande, att traktatstvånget
vore oss till hinder för vidtagande af åtskilliga åtgärder, hvilka
eljest erkänts både nyttiga och af behofvet påkallade. Sjelf har jag
både om jordbrukets och industriens kraf samlat någon erfarenhet, och
många olägenheter för idkare af såväl det ena som det andra närings’
fånget borde hafva kunnat framläggas inför landets representation och
säkerligen också blifvit afhjelpta, så framt icke de hindrande traktatsbanden
funnits.

Hvad jag derföre mest fruktar såsom påföljd af traktatens förnyande,
det är just fastställandet, för ännu en lång följd af år, af
ett bestämdt utpregladt handelspolitiskt system, som vi sedermera
omöjligt skulle kunna få modifieradt, huru svår än landets ställning
skulle gestalta sig. När vi senast afslutade tariftraktat, hade vid
samma tid de flesta kulturländer i Europa i hufvudsak adopterat handelsfrihetens
grundsatser och sökt tillämpa den på det internationella varubytet.
Man hade icke heller då ännu sett fulla verkningarne af det i
Nordamerika strängt genomförda protektiva systemet. Men, mine
Herrar, nu är ställningen en helt annan! Det finnes intet kulturland
på denna verldsdel kontinent, som ej i senare tider noga undersökt
sin ställning ur nationalekonomisk synpunkt samt på grund deraf
reformerat sina tariffer uti mer eller mindre protektiv rigtning.

I sjelfva England hafva höjt sig allt starkare röster, uttalande

Onsdagen den 15 Mars, f. m.

39 N:o 19.

tvifvel om nyttan för landet af ett så kalladt friliandelssystem ock yr- Arya tackande
på eu genom tullpolitikens omgestaltning mera skyddad ställ- °tchlc^°t^rts^1
ning för landets industri, synnerligast i betraktande af Nordamerikas Frankrike
allt farligare konkurrens och kontinentalländernas protektiva handels- (Foj.ts)
politik. Många tecken antyda verkligen, att England skall se sig af
de inträdda förhållandena nödsakadt att modifiera sin tullpolitik. Huru
farligt det då skulle vara för ett svagt industriland, såsom Sverige, att
genom redan ingånget traktatsaftal se sig afstängdt från all möjlighet
att skydda sin industri, behöfves väl ej att med många ord tydliggöra.

Yi stå redan för närvarande, om England undantages, längst avancerade
på frihandelns väg, sedan öfriga nationer »ändrat signaler», men
ännu värre skulle vår ställning varda, om vi skulle komma att stå
ensamma med så öppen marknad som nu för alla den utländska förädlingsindustriens
alster.

Jag vågar ej upptaga Kammarens tid med bevis ur vår näringsstatistik
på den afmattning, som på många industriella områden röjer
sig i tilltagande grad i jembredd med den stigande införseln af utländska
tillverkningar. Endast den, som sjelf pröfvat verkan af att
nödgas, med liten eller ingen arbetsvinst, hålla en större industrigren
uppe, för att ej kasta en mängd skickliga och aktningsvärda arbetare
med deras familjer i fattigdomens armar, kan föreställa sig alla de bekymmer
och obehag, som vållas af en konkurrens med underhaltiga
utländska tillverkningar, hvilkas ofta svekfulla beskaffenhet betinga
just den prisbillighet, som man förebrår den ärliga svenska industriidkaren
att icke kunna i lika grad uppnå.

Af de vid Utskottets betänkande fogade jemförelsetabeller ses bäst,
hvilken förlust i penningar skulle statsverket tillskyndas genom medgifvande
af de föreslagna nedsättningarne i tullen på siden, vin, konjak
m. in. Dessa varor äro dock öfverflödsartiklar, som vårt folk han undvara.
Det kan ej anses statsekonomiskt klokt att sålunda ytterligare,
genom underlättande af konsumtionen på detta område, rotfästa dyra
lefnadsvanor hos vårt folk och på samma gång än mera försumma vår
handelsbalans gent emot utlandet. Det är redan allt för illa stäldt
i detta hänseende, och landets finanser hafva lidit en rubbning, hvars
verkningar allt mera hotande framträda.

Då jag således anser att förnyande af en tariftraktat, på nu föreslagna
vilkor, alldeles icke skulle medföra för vårt land några fördelar,
utan tvärtom vålla både direkta förluster och framför allt innebära
stora faror för framtiden, finner jag mig af min pligt såsom representant
nödsakad att å den nu föredragna Kongl. propositionen yrka
afslag.

Friherre af Ugglas: Då tiden är så långt framskriden, är det
min pligt att fatta mig så kort som möjligt, och ehuru jag här gjort
ganska många anteckningar, skall jag icke missbruka Kammarens tid
med att på grund deraf framställa mina anmärkningar vid åtskilliga
talares uppgifter. Jag vill endast, då jag blifvit uppropad, här angifva
den ståndpunkt, som jag har intagit i afseende på denna fråga, en
ståndpunkt, som —• jag vågar säga det — är alldeles motsatt den siste
äradé talarens.

N:o 19. 40

Onsdagen den 15 Mars, f. m.

Nya handels- Jag vill icke bär undersöka verlmingarne af den så mycket orn talade

franska traktaten af år 1865. A ena sidan liar bär blifvit förTFrankrike,
klaradt, att den verkat till olycka för vårt land, att icke blott vårt
(Forts.) lands fabriker, utan äfven våra handtverkerier under denna tid gått
baklänges. Deremot tala likvisst dessa af tullkomitén utarbetade statistiska
uppgifter, hvilka, såsom jag tror, icke kunna jäfvas, och de uppgifter
derutur, som Herr Bennich nyss uppläste, visa ju uppenbarligen
att, om det än icke får anses hafva skett i följd af den franska traktaten,
så hafva dock i trots af samma traktat våra näringar gått framåt i
högst betydlig måtto, och då kan man väl icke med fog påstå, att
traktaten vållat olyckor för vårt land.

Jag vill emellertid icke nu sysselsätta mig med dessa saker, utan
vill endast helt enkelt återföra frågan till hvad den för närvarande
gäller eller med andra ord till en undersökning, huruvida de näringar,
som af den nu ifrågasatta traktaten skulle kunna hemta nytta, böra
af svenska Riksdagen omfattas med värme och intresse, eller huruvida
de böra skjutas tillbaka för andra näringar.

Hvad är det då, mine Herrar, som det bär ytterst gäller? Jo, det
gä Jer ytterst tre af Sveriges största och vigtigaste näringar. I första
rummet gäller det att antingen bereda trygghet ocli säkerhet åt vår
sjöfart eller skapa otrygghet och osäkerhet för den samma.

Må man gerna säga, att genom den ifrågasatta traktaten Sverige
i närvarande ögonblick ingenting skulle vinna, utan att man ändå fortfarande
skulle få åtnjuta samma fördelar, som hittills kommit oss till
godo; men, mine Herrar, eu näring kan icke lefva endast på en lös
förhoppning, utan den måste grunda sig på visshet, om den på ett tillfredsställande
sätt skall kunna utveckla sig, och hvad vi nu med visshet
veta, är, att om denna traktat antages, så är Sveriges sjöfart under
loppet af tio år fullkomligt betryggad i afseende på förbindelserna
med Frankrike.

A andra sidan har man endast en tro, att någon fara i detta afseende
icke föreligger, emedan Frankrike icke skulle komma att ändra
sin nuvarande lagstiftning. Mig förefaller det likvisst, som om många
tecken skulle tyda på, att en förändring i detta afseende inom Frankrike
lian komma att ega rum, och endast den omständigheten, att det
ligger inom möjlighetens gränser att denna sjöfart icke längre skulle
kunna vara trygg, måste ju inverka mycket förlamande. Och denna
sjöfart må väl anses värd att kraftigt understödjas och uppmuntras!

Om man kastar en blick på de tabeller, som af tullkomitén blifvit
utarbetade, och dervid finner, att denna sjöfart år 1879 representerade
en inkomst af nära 32 millioner kronor och år 1877 var uppe i nära
38 y, million, eller en inkomst större än någon annan af våra näringar,
utom trävaruindustrien, lemnat, så kan man väl med skäl fråga,
om man icke för denna näring bör så lagstifta, att den må ega full
trygghet för framtiden. Här har visserligen sagts, att det vore vida
bättre att genom statsmedel godtgöra rederierna, i fall Frankrike skulle
pålägga några afgifter på våra fartyg, men jag hemställer till hvar
och en af eder, om det verkligen kan vara ett klokt och förnuftigt
sätt att på det viset understödja en näring. Emellertid har man, sa -

41 N:o 19.

Onsdagen den 15 Mars, f. m.

som nämndt, sagt, att Frankrike, i händelse vi afsloge traktaten, icke Nya handelsskulle
göra någonting, utan låta oss behålla de gamla förhållandena. ^ktiterTed

Men månne detta är så säkert? År det så visst, att ett land, som Frankrike.
funnit sig föranlåtet att så understödja sina fartygsrederier som i Frank- (Forts.)
rike skett genom den så kallade premieringen, icke skulle finna det
vida beqväm are att lägga kostnaden derför på främmande fartyg än att
bestrida den ur statskassan?

För det andra rör frågan vårt jern. Man har bär visserligen hört
det uttalandet, att denna nedsättning i tull är af så godt som af noll
och intet värde, men för min del är jag af motsatt åsigt. Jag anser
nemligen, att denna nedsättning är af eu mycket stor betydelse, och
jag förmodar, att litet hvar af eder, mine Herrar, sett ^ en uppgift,
lemnad af en af våra största jernexportörer, hvari det förklaras, att
den nedsättning, som här är i fråga, motsvarar ungefär 4 å 5 procent
af varans värde och sålunda mången gång kan vara af mycket stor
vigt. Månne icke ett sådant vitsord bör tillerkännas fullt lika stor
betydelse som det andra vittnesbördet, eller att nedsättningen icke
skulle lända till någon nytta för vår jernindustri? Slutligen hafva vi
vår trävaruindustri, som här i dag blifvit behandlad pa ett mycket
besynnerligt sätt. Man har sagt, att det icke lönar mödan att bereda
några fördelar åt hyflingsindustrien, emedan exporten deraf är så ofantligt
liten. Det vore väl dock, mine Herrar, just meningen att genom
en förmånligare tullagstiftning bereda framgång åt en ny handtering,
och det som förefaller mig så ytterst underligt är, att herrar protektionister,
som eljest just genom skyddstullar vilja uppmuntra näringarne,
här icke vilja vara med om att bereda lättnader åt en näring,
som, så vidt man nu kan döma, kan få en stor betydelse för vårt land.

Detta beror emellertid uteslutande på antagandet af den föreliggande
traktaten, ty med den tullsats, som i »tarif general» finnes upptagen,
kan denna näring omöjligen bestå i täflan med den franska industrien,
men deremot kan den mycket väl bestå i en sådan täflan med en tullsats
af 50 eentimer. Finner man således, att denna traktat ovilkorligen
måste medföra stora och väsentliga fördelar för Sveriges största
och vigtigaste industrier, hemligen vår sjöfart, vår trävarurörelse och
vår jernindustri, så vill jag fråga, om det kan vara skäl att afslå
traktaten blott derför, att den å andra sidan möjligen kan komma att
medföra en eller annan svårighet för andra industrier —Jkvilka dock
i jemförelse med de nämnda icke kunna betraktas såsom särdeles stora
eller vigtiga för vårt land?

Detta har varit den ståndpunkt, som jag för min del har intagit.

Jag har sökt mot hvarandra väga fördelarne och olägenheterna af den
ifrågavarande traktaten så samvetsgrant som möjligt, och jag har derigenom
kommit till den öfvertygelsen, att man handlade mycket oklokt,
om man i närvarande ögonblick sköte ifrån sig tillfället att kunna bereda
en större utveckling åt våra största och vigtigaste industrier.

Min förhoppning är alltså, att Första Kammaren genom att antaga
denna traktat skall visa, att den låter sig angeläget vara att omhulda
dessa våra största näringar.

Jag yrkar bifall till Bevillnings-Utskottets förslag.

Första Kammarens Prot. 1882. N:o 19.

4

N:o 19. 42

Onsdagen den 15 Mars, f. in.

A> handels- Som tiden var långt framskriden och många ledamöter begärt,
traktater medännu icke erhållit ordet, uppsköts den vidare öfverläggningen i
Frankrike, ämnet till eftermiddagssammanträdet.

(Forts.)

Justerades ett protokollsutdrag för detta sammanträde, hvarefter
Kammaren åtskildes kl. 3 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Stockholm, tvär Hseggströms boktryckeri, 1882.