1882. Andra Kammaren. N:o 51 (Riksdagens protokoll 1882:51)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1882. Andra Kammaren. N:o 51.

Måndagen den 8 Maj.

Kl. 11 f. m.

§ I Föredrogos

och bordlädes för andra gången:

Stats-Utskottets Utlåtanden N:is 53, 54 och 55;

Sammansatta Stats- och Bevillnings-Utskottets Utlåtande N:o 1;

och

Bevillnings-Utskottets Memorial N:o 13.

§ 2.

Skedde föredragning af Bevillnings-Utskottets Memorial N:o 14,

1 anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut rörande vissa punkter af
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 10, angående tullbevillningen.

Punkten 1—3.

De i dessa punkter föreslagna voteringspropositioner godkändes.

I punkten 4 hade Utskottet framlagt följande förslag till voteringsproposition
:

“Den, som bifaller Utskottets, af Andra Kammaren godkända förslag,
att tullsatsen å Maskin- och Vagnssmörja skall bestämmas till

2 öre samt den å Såpa till 5 öre per kilogram, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Första Kammaren, besluta,
att tullsatsen å Maskin- och Vagnssmörja skall vara 5 öre
samt den å Såpa 7 öre per kilogram.

Andra Kammarens Prot. 1882. N:o 51.

N:o 51.

Måndagen den 8 Maj, f. m.

Beträffande detta förslag yttrade

Herr Ola Andersson i Burlöf: Bevillnings-Utskottet både i
punkten 32 af dess utlåtande N:o 10, efter att i näst föregående punkt
af samma betänkande hafva afgifvit förslag i fråga om tull å oljor,
yttrat följande: “I sammanhang härmed hemställer Utskottet, att, derest
förestående punkt af Riksdagen bifalles, tullsatsen å Maskin- och Vagnssmörja
nedsättes från 5 till 2 öre samt den å Såpa från 7 till 5
öre, allt per kilogram. “ Dessa båda punkter hänga således helt och
hållet tillsammans, den ena är en förutsättning för den andra, den
ena en följd af den andra. Vid sådant förhållande synes det mig,
som om det varit lämpligare, att Utskottet icke hade hemstält om
antagande af voteringsproposition rörande punkten 32, förrän den närmast
föregående eller punkten 31 blifvit genom gemensam votering afgjord,
emedan, om, såsom nu föreslås, dylika voteringar om båda
punkterna samtidigt skola ske, det besynnerliga kan inträffa, att vid
voteringen om den ena punkten ena Kammarens beslut kan segra och
vid voteringen om den andra punkten den andra Kammarens, hvarigenom
Riksdagen skulle hafva fattat två osammanhängande beslut,
hvarmed ingen kunde vara belåten. Då emellertid ingen lärer vilja
vara med om en återremiss så nära riksdagens slut, vill jag icke
framställa något yrkande; jag har endast velat för min del på detta
sätt reservera mig, i fall slumpen verkligen skulle göra, att Riksdagen
beträffande dessa båda punkter i de gemensamma voteringarne derom
fattar olämpliga beslut.

Friherre Fock: Då den föregående talaren icke framstält något
yrkande, skall jag icke länge upptaga Kammarens tid, utan endast
fästa uppmärksamheten derå, att beträffande den nu förevarande frågan
båda Kamrarne stannat i fullkomligt motsatta beslut, och att
voteringspropositionen blifvit i enlighet dermed uppstäld. I Utskottet
förefans verkligen mycken tvekan, huruvida man icke skulle använda
någon annan utväg än den nu föreslagna, men man stannade vid den
åsigten, att det sätt, man nu föreslagit för frågans afgörande, strängt
taget vore det rättaste, hvarförutom man var fullt öfvertygad om, att
Kamrarne nog skulle se till, att Riksdagens beslut angående båda de
ifrågavarande punkterna blefve i konseqvens med hvarandra, hvarpå
man nu kan vara ännu mera viss, sedan genom förre talarens yttrande
Kamrarnes uppmärksamhet blifvit ytterligare fäst på det sammanhang,,
som mellan de båda yoteringspropositionerna eger rum.

För min del yrkar jag således bifall till den nu föredragna voteringspropositionen.

Vidare yttrades ej. Kammaren godkände den ifrågavarande voteringspropositionen.

Punkten 5.

Den voteringsproposition, som Utskottet i denna punkt föreslagit.,
blef jemväl af Kammaren godkänd.

Måndagen den 8 Maj, f. m.

N:o 51.

§ 3.

Herr Talmannen tillkännagaf att, enligt mellan Herrar Talmän
träffad öfverenskomn^else, gemensamma omröstningar komme att anställas
i Kamrarnes sammanträden nästa Onsdag den 10 innevarande
månad.

§ 4.

Fortsattes föredragningen af Stats-Utskottets Utlåtande N:o 14 b,
i ^anledning af ej mindre Kongl. Maj:ts proposition angående löneförbättring
åt lärare vid de allmänna läroverken och vissa pedagogier,
högre lärarinneseminariet samt folkskolelärareseminarierna m. m., än
äfven särskilda inom Riksdagen väckta motioner rörande dels de allmänna
läroverken och dels folkskoleväsendet.

I ordningen förekom

Punicten II, deruti Utskottet hemstält,

att Herr W. Roos’ inom Första Kammaren väckta motion, N:o lo,
om beviljande af anslag till lön för ytterligare en kollega vid Haparanda
elementarläroverk, icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Rörande denna punkt yttrade

Herr Emil Key: Jag anhåller äfven om afslag å förevarande
motion, men på de grunder, som i reservationen blifvit af reservanterna
framställa.

I enlighet med hvad Herr Key sålunda yrkat, biföll Kammaren,
på grund af de skäl och omständigheter, som i reservationen vid
punkten I blifvit anförda, Utskottets hemställan i förevarande punkt.

Punkten III.

I afseende å folkundervisningen rörande frågor var uti särskilda
inom Riksdagen väckta motioner föreslaget:

af Herr Jonas Andersson (motion N:o 17 i Första Kammaren),
att Riksdagen måtte besluta, att hvarje ordinarie folkskolelärares lön
från och med år 1884 skulle utgå med, förutom kofoder och vedbrand,
700 kronor samt efter fem års väl vitsordad tjenstgöring med
800 kronor, efter tio års tjenstgöring med 900 kronor och efter femton
års tjenstgöring med 1,000 kronor årligen;

af Herr A. Th. Wallenius (motion N:o 20 i Andra Kammaren),
att lärare eller lärarinna, hvilken efter genomgången godkänd examen
från seminarium blifvit i föreskrifven ordning i folkskolan anstäld,
skulle åtnjuta, utom kofoder, vedbrand, husrum och planteringsland, i

■Angående
förbättrad
aflöning för
folkskolelärare.

N:o 51.

Måndagen den 8 Maj, f. m.

Angående årlig lön 800 kronor, hvilken lön efter fem års oförvitlig tjenstgöring
förbättrad borde höjas med 100 kronor och på samma vilkor efter ytterligare
fem års undervisningsarbete åter ökas med 100 kronor; samt att förelärare.
'' stående kontanta lön skulle betalas till två tredjedelar af staten, un(Forts.
) der förbehåll att vederbörande kommun tillsläppte en tredjedel; samt

af Herr J. E. Ericsson i Ahlberga (motion N:o 81 i Andra Kammaren),
att Riksdagen måtte bestämma folkskolelärares minimilön till
600 kronor; att efter fem års vitsordad tjenstgöring nämnda belopp
måtte höjas med 200 kronor och efter tio år med ytterligare 200
kronor, såsom tjenstårstillägg; att ifrågavarande tjenstårstillägg måtte
bestämmas att utgå af statsmedel, som af Riksdagen för ändamålet
anvisades; och att, derest sålunda föreslagna tjenstårstillägg ansåges
för högt, ett efter bepröfvande skäligt ansedt lägre belopp måtte bestämmas
;

hvarjemte Herr A. P. Lind, med instämmande i Herr Wallenii
ofvan omförmälda framställning i fråga om förhöjning af folkskolelärarnes
löner, uti sin inom Andra Kammaren väckta motion, N:o 109,
föreslagit, att hela den kontanta lönen måtte utgå från statsverket,
samt att dertill måtte i första rummet användas den så kallade skyddsafgiften.

Beträffande nämnda motioner hade Utskottet gjort följande hemställanden
:

■ A) att Herr J. Anderssons omförmälda motion icke för närvarande
måtte af Riksdagen godkännas;

B) att Herr A. Th. Wallenii ofvannämnda motion icke för närvarande
måtte af Riksdagen bifallas;

C) att Herr J. E. Ericssons ofvanberörda motion icke för närvarande
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda; samt

D) att Herr A. P. Linds ifrågavarande motion måtte af Riksdagen
lemnas utan afseende.

Enligt anteckning å utlåtandet, var reservation vid förevarande
punkt inom Utskottet afgifven af Herrar Emil Key, Carl Ifvarsson,
Piss Olof Larsson, P. O. Hörnféldt, J. E. Johansson, Sven Nilsson,
Ola Andersson, Jan Andersson, C. A. Larsson, Nils Petersson, Sven
Andreasson och C. Magni, hvilka yrkat, att motiveringen till Utskottets
berörda hemställanden måtte affattas på följande sätt:

“Hvad först beträffar de framstälda förslagen om höjande af folkskolelärarnes
aflöning, så, enär Utskottet, på sätt här ofvan blifvit
anfördt (se vår reservation vid punkten I), anser, att frågan om löneförhöjning
åt lärarne vid de allmänna läroverken bör pröfvas i sammanhang
med frågan om folkskolans blifvande ställning och folkskolelärarnes
deraf betingade löneförhållanden, är häraf en gifven följd utt,
enligt Utskottets åsigt, å andra sidan folkskolelärarnes aflöningsförmåner
endast böra regleras i samband med lärarnes vid de allmänna
läroverken; och, då Utskottet nu icke kunnat biträda det förslag, som
i sistnämnda hänseende blifvit af Kongl. Maj:t framlagdt, är Utskottet

Måndagen den 8 Maj, f. m.

N:o 51.

alltså så mycket mer förhindradt att i anledning af enskilde motionärers
yrkanden tillstyrka någon ändring i folkskolelärarnes löneförhållanden.

"Vidkommande åter förslaget derom, att folkskolelärarnes kontanta
aflöning skulle helt och hållet bestridas af staten, får Utskottet i
minnet återkalla, hurusom yrkanden i enahanda syfte vid flera föregående
riksdagar framstälts, utan att dock lyckas tillvinna sig vare
sig dåvarande Stats-Utskotts understöd eller någondera Kammarens
bifall. Vid pröfningen af dylika yrkanden har hittills städse fasthållits
den grundsats, att folkskolan i främsta rummet är en kommunens
angelägenhet, och att statens mellankomst i afseende å kostnaderna
för folkundervisningen bör, förutom omsorgen om lärarebildningen,
endast afse att understödja församlingarna vid ordnandet af
deras folkskoleväsende. Då dessa åsigter senast vid 1880 års riksdag
af båda Kamrarne godkändes, samt någon förändring i folkskolans
ställning icke sedan dess blifvit beslutad, har Utskottet icke ansett
sig kunna biträda Herr A. P. Linds ofvan omförmälda, i ämnet gjorda
yrkande. “

Angående
förbättrad
aflöning för
folkskolelärare.

(Forts.)

Efter uppläsning af Utskottets hemställan i mom. A yttrade

Herr Wallenius: Jag anhåller hos Herr Talmannen om proposition
på att Utskottets förslag i alla momenten under punkten 111,
rörande samtliga de väckta motionerna om skollärarnes aflöning, måtte
få diskuteras i ett sammanhang, och att sedermera särskilda propositioner
vid de olika momenten måtte framställas.

Sedan öfverläggningen angående föredragningssättet härmed förklarats
slutad, biföll Kammaren Herr Wallenii i afseende derå nu
gjorda framställning, hvarefter

Herr Wallenius ånyo erhöll ordet och anförde: Såsom hvar och
en vet, utgår folkskolelärarnes aflöning för närvarande med, förutom
kofoder, husrum, vedbrand och planteringsland, femhundra kronor i
kontant. Efter 5 års tjenstgöring höjes denna kontanta aflöning till
sexhundra kronor. Då jag emellertid ansett denna kontanta aflöning
vara alldeles för knapp och ringa för deras utkomst, har jag tagit
mig friheten att till innevarande års Riksdag framställa förslag om
löneförhöjning för dessa skollärare på det sätt, att de, förutom de
ofvanuppräknade förmånerna “in natura “, måtte få åttahundra kronor
i årlig lön, hvilken efter fem års oförvitlig tjenstgöring skulle höjas
till niohundra kronor och efter ytterligare 5 års undervisningsarbete
till ett tusen kronor. Detta förslag om löneförhöjning åt folkskolelärarne
har uti det nu föreliggande utskottsbetänkandet blifvit bedömdt
på följande å sid. 23 deraf intagna sätt: “Hvad först angår
de framstälda förslagen om höjande af folkskolelärarnes aflöning, torde
de löneförmåner, som för närvarande tillkomma desse lärare, knappast
kunna anses utgöra en, i förhållande till folkskolans allt mer ökade
betydelse, tillfyllestgörande ersättning för lärarnes mödosamma och

N:o 51.

Måndagen den 8 Maj, f. m.

Angående
förbättrad
.aflöning för
fölskolelärare.

(Forts.)

ansvarsfulla arbete, ej heller i och för sig fullt tillräckliga för lärarnes
tarfiiga bergning1*. Af detta uttalande synes, att Utskottet benäget
upptagit min framställning och behjertat densamma samt mycket
gynsamt yttrat sig för en förhöjning i aflöningen för dessa skollärare.
Naturligtvis är det för mig och Sveriges folkskolelärare mycket fägnesamt
att se ett sådant erkännande af Utskottet. Men Utskottet säger
vidare i samma betänkande: “Detta oaktadt har Utskottet likväl icke
ansett sig böra på grund af enskilde motionärers förslag tillstyrka
Riksdagen att vidtaga förändring beträffande ifrågavarande afiöningsförhållanden.
Otvifvelaktigt bör nemligen en förändring härutinnan
föregås af en så fullständig utredning af ärendet i hela dess omfattning,
som endast kan hos Kongl. Maj:t åstadkommas, enär, i annat
fall, svårligen såväl folkskolelärarnes anspråk på erhållande af tillräcklig
och efter arbetet afpassad godtgörelse, som statens och kommunernas
berättigade fordran att icke behöfva för ändamålet vidkännas
större uppoffringar, än förhållandena verkligen kräfva, skulle
kunna blifva i tillbörlig mån beaktade och tillgodosedda. “ Herrarne
finna af denna sista del i utlåtandet, att Utskottet säger nej till folkskolelärarnes
löneförhöjning, och detta på den grund, att någon tillräcklig
utredning icke skulle förefinnas angående de förhållanden, under
hvilka folkskoleläraren lefver. När Utskottet i samma betänkande
yttrade sig om löneregleringen för elementarläroverkslärarne, hvilka
dock uppbära mångdubbelt så hög aflöning som folkskolelärarne, ansåg
Utskottet något hinder i detta afseende icke möta, utan fann alla
skäl tala för höjning af dessa lärares löner. Detta anser jag stå illa
tillsammans med rättvisa och billighet. Reservanterna eller de utskottsledamöter,
som tillhöra denna Kammare, yttra i sin reservation
å sid. 44 af detta betänkande följande i fråga om läroverkslärarnes
lönereglering:

“då det allt mera blifvit erkändt, att den medborgerliga skoluppfostran
borde förändras derhän, att den blefve icke blott hastigare
åtkomlig för eu större mängd i och med borttagandet af ämnen, heleller
halffrämmande för flertalets lefnadsuppgifter, utan äfven att den
borde mera än hittills lämpas efter tidens växande fordringar på skolbildningens
omedelbara användbarhet i det praktiska lifvet;

då öfverallt röster med ökad styrka och bestämdhet fordrat, att
det nuvarande bildningsstrecket mellan folkskolan och elementarskolan
skall borttagas, och den förra ställas i omedelbart samband med den
senare, och man i enlighet härmed fordrat att uppfostran icke med
ens skall aflägsna den bildningssökande så långt från hemmet och
dess sysselsättningar, att han förlorar dessa ur sigte och går vilse
under fortsatt jägtande efter lefnadsmål, för hvilka han till äfventyrs
icke befinnes vara ämnad;

då fördenskull frågan om elementarlärarnes lönereglering icke
torde böra ensidigt pröfvas samt än mindre slutligen afgöras utan
någon hänsyn till eller något sammanhang med den icke mindre omfattande
och svårlösta frågan om folkskolans blifvande ställning och
folkskolelärarnes deraf betingade löneförhållanden.** Detta hafva reservanterna
anfört såsom skäl för afslag å löneförhöjning till lärarne

Måndagen den 8 Maj, f. m.

N:o 51.

vid elementarläroverken. I fråga åter om förhöjning af folkskolelärarnes
löner säga resesvanterna i sin reservation: “Hvad först beträffar
de framstälda förslagen om höjande af folkskolelärarnes aflöning, så,
enär Utskottet, på sätt här ofvan blifvit anfördt (se vår reservation
vid punkten I), anser, att frågan om löneförhöjning åt lärarne vid de
allmänna läroverken bör pröfvas i sammanhang med frågan om folkskolans
blifvande ställning och folkskolelärarnes deraf betingade löneförhållanden,
är häraf en gifven följd, att, enligt Utskottets åsigt, å
andra sidan folkskolelärarnes aflöningsförmåner endast böra regleras
i samband med lärarnes vid de allmänna läroverken; och, då Utskottet
nu icke kunnat biträda det förslag, som i sistnämnda hänseende
blifvit af Kongl. Maj:t framlagdt, är Utskottet alltså så mycket mer
förhindradt att i anledning af enskilde motionärers yrkanden tillstyrka
någon ändring i folkskolelärarnes löneförhållanden". Såsom herrarne
häraf se, stödja reservanterna sitt afslag å den begärda löneregleringen
på den grund, att de önska en omorganisation af våra läroverk
ända från folkskolan upp till universitetet. För min del hyser jag de
största sympatier för reservanternas yttrande, emedan de, efter mitt
förmenande, framställa saken bättre och på ett tidsenligare sätt än
Utskottet gjort, då det sagt ett bleklagdt nej på den begärda löneförhöjningen.

Stats-Utskottets ärade ordförande yttrade förlidne Lördag, att han
från folkskolelärarne i min hembygd fått emottaga ett tillfredsställande
yttrande i afseende å det uttalande, som reservanterna haft i fråga
om förhöjning af folkskolelärarnes löner. Det gläder mig, att folkskolelärarne
uttalat en sådan åsigt. De hafva med sjelfförsakelse och
stor uppoffring ådagalagt sin kärlek till hvad de ansett vara rätt och
gagneligt för vårt land, och jag hyser stor förtröstan till, att den
ifrågasatta läroverksreformen snart kommer till stånd och skall bringa
välsignelse och rika frukter med sig. Jag har visserligen hört en
representant på stockholmsbänken sistlidne Lördag säga, att, om löneregleringen
för lärarne skulle anstå, tills ombildningen af läroverken
hunnit försiggå, generationer af lärare skulle komma att få svälta
i lijel. Jag tror dock, att han är mycket för svag och eger för ringa
krafter för att kunna stå emot de berättigade anspråk, som höja sig
från dem, som önska en sådan reform. Jag fruktar derför icke detta
hot. Jag tror dessutom, att då regering och land önska en så nyttig
och behöflig reform, kraften af den rättvisa, som ligger i detta sträfvande,
skall tillintetgöra de konservativa ansträngningarne, som oresonligt
göras mot densamma, och verka derhän, att motståndet kännes
fjäderlätt och blåser bort som agnar för vinden, då tiden för reformens
genomförande är kommen. Jag hyser den fasta förtröstan, att
sagda reform på den punkt, saken nu står, icke skall låta vänta på
sig, att den skall blifva en sanning, i synnerhet efter de välvilliga yttranden,
som jag hört för densamma från herrar lärares sida, såväl elementarläroverkens
som folkskolornas.

Men, mine Herrar, folkskolelärarne behöfva löneförhöjning. Det
gäller en behjertansvärd sak af stor vigt och genomgripande natur;
och ehuru fyllandet af detta behof kräfver stora uppoffringar, är det

Angående
förbättrad
aflöning för
folkskolelärare.

(Forts.)

N:o 51.

Måndagen den 8 Maj, f m.

Angående
förbättrad
aflöning för
folkskolelärare.

(Forts.)

Häruti instämde Herr Hellgrén.

Herr Jöns Rundbäck: Vi känna alla här närvarande, hvilken
lång och mödosam strid, som män, varmt tillgifna folkets och upplysningens
sak, utkämpat, innan folkskolan kom till stånd i vårt land.
Plantan blef emellertid en gång satt, och trots en mängd ogynsamma
omständigheter har den från ett ringa frö växt upp till ett vackert
träd, under hvars skugga Sveriges ungdom och framtida hopp nu ammas
under fostrarens vård. Af alla de berättelser, offentliga och enskilda,
som blifvit afgifna af regeringen och folkskoleinspektörerna,
och hvar man vill för öfrigt taga kännedom om folkskolelärarnes verksamhet,
skall man finna, att de åtminstone hittills på ett särdeles förtjenstfull!
sätt löst sin uppgift, ehuru de lefva under svåra och brydsamma
omständigheter, och svenska folkskolans nuvarande ståndpunkt
är sådan, att utländingar med nöje taga kännedom derom och sedermera
derom afgifva vackra berättelser samt erkänna, att de sjelfva
hafva åtskilligt att lära af oss i detta hänseende. Jag vill erinra,
hurusom ett dylikt fördelaktigt omdöme om våra folkskolor för icke
så länge sedan afgafs af en högst framstående man, hvilken för några
år sedan var amerikanskt sändebud i Sverige och som yttrade, att
vårt skolsystem stod lika högt som det annars med rätta så högt prisade
amerikanska systemet. Hvem har man väl att tacka för att så

derför icke mindre berättigadt. Jag är på det högsta tillfredsstäld
med de välvilliga uttalanden, som ej mindre inom Riksdagen och Statsutskottet,
än äfven från olika delar af landet kommit folkskolorna
till del, och vågar jag hoppas, att denna välvilja i ord snart måtto
utbytas mot samma välvilja i handling.

Jag har visserligen från flera håll hört, att folkskolelärarne hafva,
det till fyllest, och att de således icke behöfva någon löneförhöjning.
Detta kan i viss mån vara sant, då folkskoleläraren börjar sin bana,
då han står på höjden af sin kraft och ungdom. Men sedan han
blifvit gift och barnskaran ökas, då blir brödet knappt i folkskolelärarens
hem. Ofta händer det, att, sedan han under många år med
nit och allvar fullgjort sitt maktpåliggande arbete, han vid framskriden
ålder nedlägges på sjukbädden och då får afstå större delen af
sin lilla löneinkomst åt medhjelpare; och vid sådant förhållande blir
det mer än svårt för honom att förskaffa sig och de sina den nödtorftigaste
bergning. Hans lefnadsafton förmörkas af ekonomiska bekymmer,
och mången slutar sitt lif i fattigdom och nöd.

Ofvertygad, att ingen här i Kammaren skall förneka det högst
behjertansvärda i folkskolelärarens ställning, öfverlemnar jag förtröstansfullt
saken åt regeringen och representationen, åt svenska folkets välvilja
och ynnest, viss derom, att det icke skall dröja länge, innan
folkskolelärarens rättmätiga anspråk på löneförbättring skola blifva
förverkligade.

Jag har icke något yrkande att framställa, emedan frågan fallit
i Första Kammaren och således vid denna riksdag icke kan komma
till något afgörande.

Måndagen den 8 Maj, f. m.

N:o 51.

är förhållandet? Naturligtvis i främsta rummet de goda anordningarne; Angående
men säkert är dock att man till största delen derför har att tacka fff^ttrad
de outtröttlige skollärarne, hvilka vid utöfvandet af sin befattning i fJifaiicole^
allmänhet visat -berömvärdt nit, och detta har varit och är desto akt- 7 lärare.
ningsvärdare, som dessa folkskolelärare arbetat och arbeta under sär- (Forts.)
deles brydsamma och ogynsamma omständigheter. För hvarje sann
fosterlandsvän och för enhvar, som ömmar för folkupplysningens välgång,
är denna tafla vacker och leende, och det är en glädje att
hafva lefvat på den tid, då folkskolan inrättades, och då den första
folkskolestadgan utgafs, denna en bland de skönaste perlorna, som
Carl XIV Johan inflätat i Sveriges krona. Det är hugnerikt att se,
det denna perla fortfarande glänser, och att den vackra institutionen
mer och mer blomstrar. Men så leende denna tafla än är, har den
dock en bakgrund, som man också bör betrakta. Jag skall i dettå
fall bedja herrarne få omnämna en liten jemförande berättelse, som
herrarne troligen äfven läst, men som mycket frapperat mig genom
sin likhet med det förut sagda, emedan den särdeles väl afmålar svenska
folkskolelärarnes nuvarande ställning. Det är ett litet stycke ur
Runebergs nätta berättelse om Nadeschda. På ett ställe omtalas der,
hurusom ryska kejsarinnan Katharina reste på besök till sin väninna
furstinnan Feodorowna, som bebodde ett lustslott vid Wolgas stränder.
Denna hade gjort allt hvad i hennes förmåga stod för att på
ett värdigt sätt emottaga sin kejserliga väninna. Då nu kejsarinnan
kom dit och fick se det leende landskapet med sina väl odlade fält
och välbyggda byar, då blef kejsarinnan förtjust och ville fara ut och
se sig närmare omkring. Detta ville furstinnan dock ej gå in på,
emedan, som hon sade, det icke fans några körbara vägar öfver fälten
och det var dagg i gräset. Kejsarinnan sade då till sin gunstling,
furst Potemkin: “Om det icke finnes några vägar, så låtom oss
gå till fots“. Hon var i eu glad och munter sinnesstämning vid åsynen
af dessa leende fält, och tyckte förmodligen, att det var angenämt
att herska öfver ett så lyckligt folk och land. Men då de kommo
närmare byarne befans det, att alla dessa vackra byggningar endast
voro målade taflor, och att folket på långt när icke bodde så vackert
som det såg ut på afstånd, folket bodde i jordkulor, som då stodo
tomma. Detta gjorde naturligtvis ett obehagligt intryck på kejsarinnan,
som med en onådig blick på furstinnan frågade: hvarest befinner
sig godsets folk och skulle de ej också finna nöje att se regentinnan?

Hennes önskan uppfyldes; ty vid kejsarinnans återkomst från promenaden
voro alla godsets underhafvande samlade och strödde blommor
för hennes fötter. Rörd deraf bad hon dem till henne framställa en
bön och lofvade att gifva dem hvad de önskade. Till en början vågade
ingen af rädsla för den stränga furstinnan yttra sig, men, sedan
kejsarinnan ytterligare uppmanat dem säga hvad de önskade, steg en
gammal man fram och säde: “Herrskarinna! blommor mätta icke. Gif
åt folket bröd, det hungrar!''1 Stats-Utskottets blommor mätta icke
heller, gifven folkskolelärarne bröd, de hungra; Stats-Utskottet säger
också, att folkskolelärarne icke hafva sin tillräckliga bergning med de
inkomster de nu hafva; Utskottet sjelf vittnar således, att så är för -

N:o 51.

Måndagen den 8 Maj, f. m.

Angående
förbättrad
aflöning för
folkskolelärare.

(Forts.)

hållandet, men tyckes dock tro, att en folkskolelärare skall kunna med
de blommor, man kastar för hans fötter, hafva bröd och bergning nog
för sig och de sina. Lycklig den, som kan lefva af blommor, men
för menniskan, och dit får man väl ändå räkna skolläraren, är det
omöjligt. Jag vågar dock hoppas, att Andra Kammaren skall gifva
folkskolelärarne bröd, det är sådant de behöfva. Detta har Andra
Kammaren gjort en gång förut vid 1875 års riksdag, då äfven var
fråga om folkskolelärarnes aflöning. Stats-Utskottet hade då likasom
nu sagt ett bleklagdt nej och på samma sätt också Första Kammaren,
men Andra Kammaren sade ja, och det så enhälligt att, äfven
om en hvar af Första Kammarens ledamöter sagt nej, hade folkskolelärarne
ändock fått sin lilla löneförhöjning. Det var den gången, och
jag hoppas att det skall blifva samma resultat i dag.

På det att herrarne icke skola tro, att man skall gå för hårdt
åt hvarken kommunernas eller statsverkets kassa, vill jag nu framställa
ett förslag till beslut, hvars närmare bestämmelser jag sedermera
skall förklara, och hvilket är af beskaffenhet, att jag tror, att
äfven de mest sparsamme kunna dertill gifva sitt bifall. Såsom herrarne
finna, hafva de fleste motionärer föreslagit, att lönen skulle för
folkskolelärarne blifva 1,000 kronor, och jag skulle gerna hafva gillat
detta belopp, det är visst icke för mycket, men för min del tror jag,
att vi böra stanna vid ett mindre belopp och låta andra, som komma
efter oss, efter omständigheter och behof gifva mera. På grund häraf,
och då jag i motsats till Herr Wallenius, hvilken jag tackar för hans
intresse för folkskolan, för hans motion och för hans anförande, anser,
att saken icke är fallen genom Första Kammarens beslut, tillåter jag
mig hos Herr Talmannen anhålla om proposition på bifall till ett förslag,
så lydande:

“att ordinarie lärare i rikets folkskolor, hvilka genomgått godkänd
examen vid något af rikets seminarier, skola från och med ingången
af år 1883 ega rätt uppbära, förutom husrum, vedbrand och
kofoder samt der så ske kan planteringsland, i kontant lön 600 kronor,
och vidare att alla de som med förestående egenskaper inträda i
folkskolans tjenst skola efter fem års tjenstgöring, likasom de lärare,
hvilka redan tjenstgjort fem år och derutöfver, från och med ofvan
nämnda tidpunkt erhålla ett ålderstillägg af 100 kronor, hvilket ålderstillägg
efter ytterligare fem års oförvitlig tjenstgöring ökas med 100
kronor, intill dess den kontanta aflöningen, hvilken såsom hitintills erlägges
med två tredjedelar af statsverket och med en tredjedel af
kommunerna, uppgår till 800 kronor; likasom att förslagsanslaget till
folkskolelärarnes aflöning måtte höjas med 260,000 kronor.''1

Såsom herrarne torde observera, skulle lönen genast vid tillträdet
blifva densamma som nu, men den skulle fixeras till 600 kronor, hvarjemte
naturaprestationerna skulle blifva desamma. Jag vill derjemte
nämna, att jag har strukit lärarinnorna, ty vi hafva något öfver 800
lärarinnor, och jag för min del får säga, att det icke är rigtigt att
sätta lärarinnorna i samma lönekategori, som lärare. Säga hvad man
vill, är det otvifvelaktigt, att en manlig lärarne behöfver för sin existens
något mer än eu lärarinna. Vidare tror jag, att nästan hvarje

Måndagen den 8 Maj, f. m.

N:o 51.

lärarinna är ogift; och är hon gift, så har hon vanligtvis en man,
som kan hafva någon aflöning eller inkomst. Läraren deremot, om
han är gift — och enligt flere folkskoleinspektörers åsigter böra alla
lärare vara det, emedan hvarje lärare bör vara fader sjelf, för att
kunna uppfostra barn och känna barnakärlek — behöfver med hustru
och barn, som han har att försörja, något mera. Derföre att jag blott
tagit med i räkningen de manlige lärarne, minskas anslagsbehofvet.
Vidare har jag icke begärt att läraren skall få ålderstillägget på 100
kronor genast, utan först sedan han tjenstgjort fem år; jag har nemligen
hemstält, att först när en lärare tjenat i fem år skulle han få
ett ålderstillägg, men den, som sträfvat och arbetat i folkskolans tjenst
i 20 år, skulle få sitt första ålderstillägg genast, och således tillsammans
med lönen 700 kronor, och ett andra först efter ytterligare fem
års tjenstgöring, så att hela kontanta afiöningeii slutligen skulle blifva
800 kronor.

Nu frågar man väl: hvad skola kommunerna säga härom? Man
har sagt, att kommunernas utgifter äro stora o. s. v. Detta är mycket
rigtigt. Men huru stor blir kommunernas utgift för att skolläraren
skall få den lönehöjning af 100 kronor, som jag har föreslagit?
Kommunen skall nu bestå en tredjedel af detta belopp eller 33 kronor
33 öre, för att få återstoden af staten. Men om kommunen ger
detta, så vågar jag likväl framställa det besynnerliga påståendet, att
kommunen icke skulle komma att gifva ett öre mer och icke ens så
mycket som före 1875. Intill år 1875 hade kommunerna skyldighet
att bestå hälften af skollärarens lön. När således en skollärare hade
500 kronor, så måste alltså kommunen gifva 250 kronor till skollärarens
aflöning, men nu, sedan det blifvit bestämdt att staten skall
gifva •§ af lönen, så slipper kommunen att erlägga mer än af 500
kronor eller 166 kronor 66 öre; men då i de flesta fall skollärarens
lön redan höjts till 600 kronor, betalar alltså kommunen ett kontant
tillskott af 200 kronor. Följden vardt alltså af 1875 års beslut, att
kommunen genom detta arrangement fick sig till godo en vinst af
50 kronor och i bästa fall 66 kronor. Kommunen kan således utan
ett enda öres uppoffring icke blott gifva detta tillägg, utan äfven lemna
bidrag till båda ålderstilläggen. Om således någon skulle säga, att
det i alla händelser blefve eu ny skatt och tunga, så är det icke sant;
och detta är en omständighet, hvarpå jag vill fästa herrarnes synnerliga
uppmärksamhet, och som måste tillintetgöra en opposition emot
förslaget på den grund, att kommunerna skulle blifva betungade.
Detta är en mycket vigtig omständighet och bör öfvertyga dem, som
äro rädda för, och det med rätta, att höja kommunalskatterna, att
någon fara i det afseendet här alldeles icke föreligger. Detta om kommunen
och staten. För resten ber jag få erinra, att, innan och ännu
långt efter det 1842 års folkskolestadga blef gällande, det var vanligt,
att församlingarne hade privata lärare, som gingo omkring i socknen
och läste med barnen. Dessa privata lärare voro merendels afskedade
båtsmän eller soldater, och många af dem personer af en
ganska tvetydig karakter. De kunde visserligen i allmänhet läsa
någorlunda innantill, men skrifva och räkna var det ofta klent med,

Angående
förbättrad
aflöning för
folkskolelärare.

(Forts.)

N:o 51.

Måndagen den 8 Maj, f. m.

Angående
förbättrad
aflöning för
folkskolelärare.

(Forts.)

och något annat kunde de alls icke. Emellertid fick en sådan privatlärare
ofta 12 skillingar i veckan för hvarje barn han undervisade,
men dessutom hade han äfven fria husrum och mat och allt annat,
som hör till fritt vivre, på hvarje ställe, der han höll skolan. Han
hade ofta 20 och ända till 40 barn i sin skola, och undervisningen
fortgick i allmänhet tio månader hvarje år. Om jag nu antager, att
antalet barn, som han undervisade, i medeltal uppgick till 25, så förtjenade
han 25 kronor i månaden, d. v. s. 250 kronor om året i kontant
aflöning. Lägger jag dertill kostnaden för husrum och mat, som
väl icke kan beräknas lägre än till en krona om dagen d. v. s. för
10 månader 340 kronor, så utgjorde en sådan byskolelärares årsinkomst
icke mindre än 590 kronor, och detta fastän han icke egde de ringaste
vare sig insigter eller kunskaper. Nu finnes ingen småskolelärare,
som kan så litet som dessa byskolelärare. De fordringar man
nu ställer på dem, som vilja söka inträde i seminariet, äro jemförelsevis
ganska stora; de skola åtminstone kunna allt, hvari folkskolan
meddelar undervisning, och sedan hafva de att genomgå seminariekursen,
som tar minst fyra år, och för många, som icke hafva så lätt
att lära, fem å sex år. Men dessa, på hvilka man ställer så stora
anspråk, dem vill man afspisa med eu ringa penning, mindre till och
med än hvad dessa okunniga byskolelärare erhöllo, om man tager i
betraktande, i huru hög grad penningens värde sjunkit under de sista
30—40 åren. Om man för öfrigt ser efter, hvad staten lemnar i bidrag
till folkskolan, så är det visserligen en ganska betydlig summa.
Men om man räknar efter, huru mycket hvarje barn i folkskolan i
ett för allt kostar staten och kommunerna, hvad kommer man då till
för resultat? Jo, det blir 16 kronor, och jag hemställer, om detta
icke måste anses vara ett billigt pris för att få en god undervisning.
För min del tror jag icke man kan begära att få det billigare. För
öfrigt ber jag att såsom en jemförelse, men visst icke såsom något
klander, få erinra att, på sätt af en vid Utskottets betänkande fogad
tabell framgår, vi hafva elementarläroverk, der kostnaden för hvarje
ynglings undervisning uppgår till högre belopp, än hela den lön, som
nu bestås våra folkskolelärare. Jag känner många folkskolelärare,
som hafva ända till 80 ä 100 barn att undervisa, och om de finge
åtnjuta samma ersättning som de gamla byskolelärarne, skulle de förtjena
i banko mot hvad de nu få. Statens bidrag fördeladt på alla
de barn, som undervisas i folkskolan, kan nu beräknas till 4 kronor
33 öre för hvarje barn; om nu detta höjdes till 4 kronor 50 öre,
så vore det väl icke för mycket, då man besinnar, att i elementarläroverken
hvarje lärjunge kostar oss minst 150 kronor om året, och
då man vidare betänker, att folkskolan är en bottenskola eller, för
att begagna de vackra ord Hans Excellens Herr Statsministern i Lördags
uttalade, folkskolan är en skola för alla, det är i den skolan
alla barn borde få sin första och de flesta hela sin undervisning, och
det är derföre den, som staten i främsta rummet borde underhålla.
Jag missunnar för ingen del elementarlärarne en förbättring i deras
lönevilkor, men säkert är, att den, som hvart femte år kommer i åtnjutande
af en lönereglering, som hvart femte år höjes med ett be -

Måndagen den 8 Maj, f. m.

N:o 51.

lopp motsvarande nästan en hel folkskollärarelön, kanthår dock sitt Angående
nödtorftigaste uppehälle och kan draga sig fram, men för den, som
aldrig kan avancera på sin bana och som icke har mer än 600 kro- a f0i^0ie°r
nor, fäller sig detta ganska svårt. '' lärare.

Man har åberopat Amerika och förhållandena der, men, mine (Forts.)
Herrar, der är det icke som hos oss; der är tillträdet till folkskolan
fritt för alla, men de, som sedan vilja begagna undervisningen i de
högre skolorna, de få sjelfva betala sin undervisning.

Då jag nu begärt blott en ringa förhöjning, då jag icke begärt
mer än två ålderstillägg, i stället för att motionärerna ifrågasatt
fyra, då denna min begäran kan, om Riksdagen dertill finner råd och
lägenhet, i en framtid ytterligare afhjelpas, och då man på folkskoleläraren
nu mera ställer stora fordringar, som ökas snart sagdt med
hvarje dag, så vågar jag hoppas, att Andra Kammaren icke skall
vägra sitt bifall till denna min anspråkslösa begäran, och att icke
heller de ledamöter af Kammaren, som sistlidne Lördag ledo ett
nederlag för sina åsigter, skola låta sig deraf föranledas till att motverka
livad jag nu begärt. Det enda man har deremot, säger man,
är att en nöjaktig utredning af saken fattas. Hvad är det då för
utredning man vill hafva? En utredning af det förhållande, att folkskolelärarne
för närvarande hafva för otillräckliga löner, har jag nu
lemnat, och detta torde för öfrigt hvar och eu kunna inse och känna.

År det åter fråga om en utredning af det sätt, hvarpå ett sammanbindande
af folkskolan och elementarläroverken lämpligen bör ega
rum, ja, då får jag säga, att en förbättring af folkskolelärarnes löner
mycket väl kan åstadkommas, oberoende af en sådan omorganisation.
Folkskolelärarne kunna dervid icke göra något hvarken från eller till,
och om de tillsägas att lemna en sådan undervisning, som fordras för
att bereda en lärjunge inträde i t. ex. femte klassen, så göra de det,
naturligtvis om de kunna det. I annat fall måste de underkasta sig
en förökad seminariekurs, som då möjligen komme att draga ut i
kanske ytterligare 4, 5 till 6 år. Men allt hvad man af dem billigtvis
kan fordra äro de beredda att göra, och att de äro i besittning
af icke ringa duglighet, det har jag hört intygas af flere folkskoleinspektörer,
som sagt, att, hvad pedagogik och metodik vidkommer,
stå folkskolelärarne vida öfver elementarlärarne. Detta är icke heller
att undra på, då man vid seminarierna särskildt lägger an på att bibringa
de blifvande skollärarne insigt i dessa ämnen. Hvad helst således
regering och Riksdag kunna vilja vidtaga i fråga om undervisningen
i folkskolan, antingen att man fordrar, att något ämne skall
derifrån uteslutas eller något nytt införas, eller att man fordrar, att
folkskoleläraren skall till undervisning mottaga ytterligare 100 barn
förutom dem, som han redan förut har, så är han villig att underkasta
sig detta och skall helt säkert med nit och allvar söka så godt
i hans förmåga står uppfylla de anspråk, som man ställer på honom.

Jag tror mig således hafva visat, att de skäl, man anfört emot
den ifrågasatta löneförhöjningen åt folkskolelärarne, icke äro hållbara,
och jag vågar derföre hysa den förhoppning, att Kammaren skall
lika enhälligt år 1882 rösta för denna förhöjning, som den år 1875

N:o 51.

Måndagen den 8 Maj, f. m.

Angående
förbättrad
aflöning fö
folkskolelärare.

(Forts.)

röstade för en förbättring af deras löner. Herr Talman, jag ber att
få yrka bifall till mitt förslag.

Herrar A. Andersson i Intagan, J. Andersson i Knarrevik och
J. Andersson i Lysvik förenade sig med Herr J. Rundbäck.

Herr Fredenberg: Då frågan om förbättrande af elementarlärarnes
lönevilkor förfallit, sedan Kongl. Maj:ts härom väckta proposition
för ett par dagar sedan blifvit af denna Kammare afslagen, så
förmodar jag, att Kammaren ej heller nu är villig att blott på enskilda
motionärers framställning höja folkskolelärarnes löner. Men
äfven om denna min förmodan är rigtig, så vill jag dock icke underlåta
att tillkännagifva mina sympatier för motionärernas, i synnerhet
Herr Wallenii förslag, om jag än icke kan i de flesta delar instämma
uti de åsigter, som af honom nyss här blifvit uttalade. Jag ber tilllika
att få uttrycka den förhoppning, att Riksdagen måtte icke allt
för länge dröja med att visa sin välvilja såväl emot elementarläroverkens
som folkskolans lärare, hvilka alla hafva ett mödosamt och ansvarsfullt
arbete i statens tjenst, utan så snart som möjligt lemna dem
ett lefvebröd, som gör deras existensvilkor mindre tryckande och bekymmersamma
än hvad nu är händelsen. Skulle Kammaren emellertid
vilja lemna sitt bifall till Herr Jöns Rundbäcks nu framstälda
förslag till löneförbättring åt folkskolelärarne, så får jag för min del
förklara, att jag är villig att understödja detsamma.

Herrar Helander och Lundblad instämde i Herr Fredenbergs
anförande.

Herr Emil Key: Stats-Utskottet har uti sin motivering i denna
punkt erkänt folkskolans allt mer och mer ökade betydelse och derjemte
sagt, att otvifvelaktigt bör en förändring i fråga om folskolelärarnes
lönevilkor “föregås af eu så fullständig utredning af ärendet
i hela dess omfattning, som endast kan hos Kongl. Maj:t åstadkommmas".
På denna grund har Utskottet afstyrkt bifall till de motioner, som
i denna fråga blifvit väckta. Det skäl, som Utskottet sålunda angifvit
för sitt afstyrkande, borde väl äfven hafva gält, när frågan
om elementarlärarnes aflöning var före, nemligen att en förändring;
uti dessas löneförhållanden borde föregås af en så fullständig utredning
af ärendet i hela dess omfattning, som endast kan hos Kongl...
Maj:t åstadkommas. Reservanterna hafva i detta fall varit konseqvente,
ty de hafva tillämpat denna åsigt i fråga såväl om löneregleringen
för elementarlärarne som i fråga om omreglerandet af
folkskolelärarnes aflöningsförhållanden. Jag är fullkomligt ense med
de talare, som hafva påpekat behofvet af en förhöjning i folkskolelärarnes
aflöning, och instämmer till alla delar i syftet af hvad derom
blifvit sagdt. Men i fråga om sättet för åvägabringandet af denna
reglering kunna meningarne vara delade, och derom föreligger icke
för närvarande någon så nöjaktig utredning, att jag skulle kunna
biträda vare sig det ena eller andra försöket att nu provisoriskt.

N:o 51.

Torsdagen den 8 Maj, f. m.

lemna folkskolelärarne någon tillfällig löneförhöjning. Detta skulle
vara att begå en inkonseqvens, då man icke velat på extra stat bevilja
elementarlärarne en tillfällig löneförbättring, just emedan man
velat afvakta en utredning af den omorganisation af skolväsendet i
vårt land, som är så högt önskvärd och sedan så länge står på dagordningen.
Gäller detta i ena fallet, så måste det också gälla i det
andra. Om nu första klassen samt de lägre läroverken och pedagogierna
indragas — och ehuru detta icke kunde genomföras genast
och med ens, utan endast i den mån, som lärjungarne hunno afgå,
under hvilken tid nya lärjungar icke skulle få intagas — så komme
det dock icke att dröja länge, emedan de ju snart äro genomgångna, —
om så sker, säger jag, hvad skall man då sätta i stället? Jo, folksJcolan,
ty den del af ungdomen, som skulle beröras af den första
klassens samt af de lägre elementarläroverkens och pedagogiernas indragning,
är just den, som i sådant fäll skulle taga sin undervisning
i folkskolan. Under sådana förkållanden kan det icke vara lämpligt
att redan nu och i förväg definitivt ordna folkskolelärarnes löneförhållanden,
icke ens att nu bevilja ett tillfälligt lönetillägg åt folskolelärarne,
emedan detta skulle ovilkorligen strida mot all rättvisa och
billighet, med afseende å de skäl, som blifvit anförda och efter min
uppfattning med rätta anförts gent emot en tillfällig löneförbättring
åt elementarlärarne.

Jag skall inskränka mig till hvad jag nu yttrat och helt enkelt
hos Herr Talmannen anhålla om proposition derå, att punkten måtte
alslås på de skäl och grunder, som blifvit af Stats-Utskottets ledamöter
från Andra Kammaren i deras reservation under punkten III
anförda. •

Herr Abr. Rundbäck: Med den kännedom jag har om hit hörande

förhållanden vill jag till att börja med säga, att jag anser
behof förefinnas af en löneförbättring åt folkskolelärarne såväl med
hänsyn till de ständigt ökade anspråk, hvilka ställas på deras verksamhet,
som ock med hänsyn till deras nödtorftiga bergning.

I afseende på de anspråk, som man nu för tiden ställer på folkskolelärarne,
vill jag erinra derom, att redan vid inträdet på seminarium
äro fordringarne på en seminarieelev numera större än förut.
Vidare böra vi erinra oss, att man beslutit utvidga seminariekursen
med ett år, så att densamma numera är fyraårig, och således äfven
mera kostsam. Och när eleven sedan lemnat seminarium och utkommit
i skolan, så möta honom nu för tiden vida större anspråk på hans
verksamhet än förr. Det ena cirkuläret i sådant syfte utfärdas efter
det andra, vi inspektörer arbeta äfven på att föra skolorna framåt,
och skolråd och kommuner verka i samma rigtning. Då man således
ställer allt större fordringar på lärarnes verksamhet och arbete, så
är det icke heller underligt, att de tillbaka ställa större anspråk på
godtgörelse för sitt arbete.

Betraktar jag åter frågan om lärarnes behof af löneförbättring
ur synpunkten af deras nödtorftiga bergning, så får jag erinra om,
att dyrare lefnadskostnader numera göra sig gällande för löntagaren

Angående
förbättrad
aflöning för
folkskolelärare.

(Forts.)

N:o 51.

Torsdagen den 8 Maj, f. m.

Angående
förbättrad
aflöning för
folkskolelärare.

(Forts.)

på landet lika val som i städerna. Jag vill också erinra om, att den
gamla välviljan att lemna skollärare små naturapresenter af t. ex.
mjölk, ägg, smör och dylikt alltmera försvinner, så att lärarne i de
flesta fall äro hänvisade blott till sin lön. Om han dertill är gift —
såsom nästan allmänt är fallet — så har jag funnit, att han blott
med stora försakelser och svårigheter kan draga sig fram. Detta har
också blifvit erkändt och behjertadt ifrån ett håll, som väl icke i allmänhet
är partiskt stämdt för löntagarens intresse, nemligen de skattdragande
sjelfva. I det hänseendet får jag nämna, att en mängd församlingar
i riket, äfven i det fattiga Småland, sjelfmant höjt lärarnes
löner, på somliga ställen icke så obetydligt, emedan de insett och
behjertat det behof af hjelp, som förefunnits.

Sedan jag yttrat detta för att visa min uppfattning af sjelfva
beliofvet af en löneförbättring, vill jag äfven säga några ord angående
sättet, på hvilket detta behof enligt min åsigt lämpligast må kunna
tillfredsställas. Jag anser, att detta lämpligast borde ske genom beviljande
af några ålderstillägg till skäliga belopp och med lämpliga mellantider.
Hvad tillträdeslönen beträffar, så är upplyst, att densamma
nu utgör 500 kronor och att den sedan efter fem års tjenstgöring
ökas till 600 kronor. Men nu är fallet, att i många församlingar
tillträdeslönen redan är 600 kronor och i städerna oftast vida
högre. Jag anser således, att man tills vidare kunde nöja sig med
att bestämma tillträdeslönen till 600 kronor, såsom min bror nyss föreslagit;
deremot är det sedermera af största vigt att öka lönen med
minst ett par efter behofvet afpassade ålderstillägg.

Jag nämnde, att nästan alla folkskolelärare äro gifta. Efter 10
till 15 års tjenstgöring, under hvilken tid familjen vuxit till, hafva de
äldre barnen vanligen redan genomgått folkskolan; sedan har skolläraren
icke tillfälle, såsom jordbrukaren eller handtverkaren, att sätta
sina söner i eu praktisk skola under sin egen ledning. Han måste
derföre skicka bort sönerna från hemmet, vanligen till ett folkskolelärareseminarium,
en organistskola eller ett allmänt läroverk. Men
det kostar ju penningar att på detta sätt underhålla sina söner i
någon skola, och herrarne kunna litet hvar förstå, att 600 kronor
icke äro mycket att dela på, i fall barnen på sådant sätt skola underhållas
borta. Jag skulle derföre anse, att skollärarne borde tilldelas
åtminstone två om icke tre ålderstillägg till lämpliga belopp.

Men fastän jag sålunda instämmer i hvad Utskottet yttrat derom,
att folkskolelärarnes anspråk på löneförbättring äro berättigade,
så synas mig dock åtskilliga skäl tala för Utskottets afslag å Herr
Wallenii med fleres motioner i år; ty, mine Herrar, denna fråga är
en ganska stor och omfattande fråga, om man ser densamma i hela
dess vidd. Vill man nemligen genomföra en fullständig reglering för
folkskolärarecorpsens löner, så erfordras derför först och främst en
uträkning på, huru stort belopp, som erfordras både nu och i mån af
lärarnes tillväxande antal och ålder, äfvensom i sammanhang härmed
utredning om de tillskott, som böra ske till pensionsinrättningen;
emedan det är tydligt, att i sammanhang med det lönen höjes bör
också pensionen ökas. Man bör derjemte också taga i öfvervägande,

N:o 51.

Måndagen den 8 Maj, f. m.

huruvida tillträdeslönen och ålderstilläggen böra vara lika för lärarne
på landsbygden och i städerna, samt om åtskilnad bör ega rum i
afseende på den fästa och flyttande skolans lärare, likasom ock emellan
lärares och lärarinnors löneförmåner. Derjemte bör man bestämma,
huru många och huru stora ålderstillägg som böra utgå och
efter hvilken tid desamma skola utdelas, samt äfven taga i öfvervägande,
i hvilken proportion statens och kommunens bidrag böra stå
till hvarandra i dylika fall. Detta med mera bör utredas; och jag tror
derföre, att Utskottet haft fog för sitt afstyrkande af motionerna för
tillfället; hvarföre jag också på de grunder, jag nu anfört, är benägen
att ansluta mig till Utskottets afstyrkande förslag. Jag får likväl
säga, att jag är så pass intresserad för folkskolelärarnes bästa,
att, om i Kammaren funnes någon utsigt för att kunna bereda dem
någon tillfällig löneförbättring, såsom t. ex. min bror nyss föreslagit
eller på annat sätt, så är jag böjd för att biträda hvarje förslag i
sådant afseende; men som icke någon sådan utsigt synes mig förefinnas,
så måste jag säga, att jag för närvarande icke kan komma till
något annat resultat, än att instämma med Utskottet d. v. s. med
Första Kammarens ledamöter i Utskottet. Och, rnine Herrar, jag kan
göra detta med lugnt samvete, emedan Utskottet fält de för skollärarecorpsen
uppmuntrande orden, att deras anspråk på löneförbättring
äro berättigade, hvilket innebär, att Första Kammaren är beredd att
gifva dem löneförbättring, så snart Kongl. Maj:t framlägger ett på en
ordentlig utredning grundadt förslag. Sådana uppmuntrande ord böra
göra, att folkskolelärarne med resignation kunna vänta ännu ett år.
under hvilket saken kanske hinner utredas.

Men Eder, mine herrar, som yttrat Eder så- välvilligt för folkskolelärarne,
men som viljen nu grunda Edert afslag på den af reservanterna
afgifna motivering, Eder beder jag att betänka er ännu
en gång, innan I afgifven Eder röst; ty ett afslag med sådan motivering
vore det mest tröstlösa svar, som man nu kan gifva folkskolelärarue.
Dessa reservanter, d. v. s. alla våra egna män i Statsutskottet,
dessa, hvilka skola anses representera denna Kammares
åsigter, hvad hafva de nemligen sagt till folkskolelärarecorpsen ? Jo, de
hafva sagt, att de icke vilja vara med om en löneförbättring åt denna
corps utan i sammanhang med en löneförbättring åt lärarne vid de allmänna
läroverken, och när skola dessa senare få den? Jo, när alla
de vilkor blifvit uppfylda, som stå beskrifna i reservationen å sid.
44—46. Och hvad innnebära så dessa vilkor? Sådana som de i
Utskottets betänkande äro formulerade, är det visserligen mycket svårt
för den oinvigde att rigtigt förstå deras innebörd, emedan de äro
synnerligen orediga och oklara; men då man känner hvad som förut
förekommit i den s. k. undervisningsfrågan, kan man på ett ungefär
öfversätta reservanternas svamlande fraser på ett begripligt språk,
och då finner man reservanternas program innehålla hufvudsakligen
följande punkter: att examensväsendet vid universitetet skall förändras;
att de allmänna läroverken skola förändras genom indragning
af åtskilliga nuvarande skolor och klasser, genom utvidgning af realliniens
betydelse och realisternas kompetens till högre examina och
Andra Kammarens Prat. 1882. N:o 51. 2

Angående
förbättrad
aflöning för
folkskolelärare.

(Forts.)

N:o 51.

Angående
förbättrad
aflöning för
folkskolelärare.

(Forts.)

Måndagen den 8 Mai, t- m flera

tjenster i staten, genom utsträckning af läseåret eller inskränkning
af ferierna in. m.; att lärarnes ställning vid de allmänna läroverken
i sammanhang härmed skall i flera afseenden förändras, så
att t. ex. ingen af dem får innehafva prebendehemman eller räkna
presterliga tjensteår m. m.; hvartill slutligen kommer en ny punkt,
den märkligaste af allt det märkliga i detta aktstycke, nemligen att
folkskolan sjelf skall omstöpas och i sitt nuvarande skick tillintetgöras
— först när allt detta skett, när alla våra undervisningsanstalter
hunnit sålunda förändras och omskapas, först då skola folkskolelärarne
kunna hoppas på en löneförbättring. — Sådant är reservanternas
välvilliga svar på frågan om bemälda lärares förseende med
tillräckliga löner!

Det är vanligt på senare tider, att Stats-Utskottet sammankopplar
flera olikartade frågor med hvarandra, men här har Utskottet verkligen
öfverträffat sig sjelf, då det sammankopplat ett tåg af frågor
ända från universitetens högsta spets till den lägsta folkskola uere i
dalen. I allra sista vagnen på detta långa tåg sätter man se’n folkskoleläraren
och säger till honom: först när vi komma fram till vårt
obestämda mål i det obestämda dimmiga fjerran, först då kunnen I
hafva hopp om löneförbättring. Nu frågar jag dock: hvad i Herrans
namn har folkskolelärarens behof af löneförbättring att göra med de
akademiska examina!? Han har ju sjelf aldrig besökt universitetet,,
känner icke till dess examina och förbereder dertill icke en enda
yngling. Han har ju sin dagliga gerning från tidigt på morgonen till
sent på qvällen och sina dagliga behof, hurudana än de akademiska
examina äro eller blifva. Deras beskaffenhet inverkar icke det
minsta på hans ställning. Och dock skall en löneförbättring för honom
göras beroende af ändringar i det akademiska examensväsendet!
Likaså frågar jag: Hvad har han att göra med elementarläroverken,
om der blifva flere klasser eller färre, om der studeras mer latin
eller mindre latin, om realisterna erhålla ökade kompetensförmåner
eller ej? Hvad rör det honom? Behöfver han icke lefva, antingen
elementarläroverken äro så eller så beskaffade, och om han saknar
dagligt bröd, skola vi icke gifva honom det oberoende af detta? Och
slutligen hvarföre skall han behöfva vänta, till dess elementarlärarne
fått sina behof tillfredsstälda ? Hvarföre skola de behöfva vara sammankopplade
som galérslafvar, så att den ene icke får äta annars än
när den andre äter, och den ene skall hungra, när den andre hungrar?
Det är ju ett spektakel, likasom det är ett spektakel, att folkskolelärarne
skola för sin löneförbättring behöfva vänta på kyrkomötets
bifall till några prebendehemmans indragning in. m. dylikt.

Jag ser således i reservanternas motivering ingenting annat än
ett mycket illa funnet sätt att undanskjuta frågan om folskolelärarnes
löneförbättring till en aflägsen och obestämd framtid. Jag kan icke
svara på frågan, när alla de nämnda vilkoren kunna uppfyllas, och
jag tror icke heller, att någon annan kan det, men visst är, att
det dröjer bra länge, först och främst innan förändringen af universiteten
och elementarläroverken och sedan innan förändringen åt folkskolan
sjelf blir genomförd. Det skulle dock icke vara mig så mot -

Måndagen den 8 Maj, f. m.

N:o 51.

bjudande att gå in på den af reservanterna föreslagna motiveringen,
om jag nemligen trodde, att denna, trots sin obillighet mot allt hvad
lärare heter, likväl kunde åstadkomma hvad reservanterna påstå sig
åsyfta, nemligen eu fullt tillfredsställande reform af undervisningsväsendet.
Men antagandet af denna motivering kommer utan tvifvel
att aflägsna oss betydligt från en sådan reform. Förut visste vi nemligen
hvad vi ville vinna med våra reformförslag, som voro till omfånget
begränsade och till syftet noga formulerade. Reservanternas
oklara och dimmiga program lemnar oss åter i ovisshet om både
mål och medel utom i ett afseende, nemligen, att hela vårt undervisningsväsende
skall omstöpas. Sedan detta uppgifves vara målet,
dit man syftar, torde många reformvänner draga sig tillbaka, redan
i fråga om universiteten och läroverken. — Men alldeles visst är det,
att allt klokt och sansadt folk i landet skall med ovilja vända sig
emot en sådan reform af vår folkskola, som åsyftar att just nu,
när denna skola befinner sig i en naturlig, lugn och glädjande
utveckling, rifva omkull densamma och förvandla henne till något
helt annat med en helt annan uppgift, lika främmande för folkskolans
ändamål som omöjlig att realisera. Nej, mina Herrar reservanter,
på folkskolans ruiner vill vill ingen vara med om att bygga upp
ert nya undervisningssystem, derom kan jag tryggt försäkra Eder.
När jag läste i reservationen, att vi hade framför oss en vidtomfattande
och svårlöst fråga om folkskolans blifvande ställning, studsade jag och
undrade, hvad det kunde vara för en fråga. Såsom den äldste folkskoleinspektören
i riket och såsom gammal lärare och riksdagsman
trodde jag mig hafva reda på undervisningsfrågans hela innebörd, men
hvad som menades med denna vidt omfattande fråga om folkskolans
blifvande ställning, var mig en gåta. Mig veterligen har nemligen
under de föregående riksdagarne fråga härom icke förekommit mer än
en gång, och det var^ då för 2 år sedan ett förslag framstäldes af en
motionär i denna Kammare att i väsentlig mån omstöpa folkskolan.
Men vi, som då voro med, minnas nog, huru det tillfälliga Utskott,
som behandlade frågan, i grund aflifvade detta förslag, och huru Andra
Kammaren — ty längre kom det icke — utan tårar begrafde
det. Det är väl sant, att Andra Kammaren sedermera två gånger
uttalat sig i sådant syfte, att inträdesfordringarne i elementarläroverken
skulle ställas i nära samband med fordringarne för utträde från
folkskolan, men det är en reform utanför folkskolan, ej innanför densamma.
Jag frågar för öfrigt er, mine Herrar! I, som ären från landet
lika väl som från städerna, tron I, att folkskolan kan och bör
hafva en annan uppgift än den har? Och hvilken är denna uppgift?
Jo, att lemna alla dessa hundratusental af folkets barn det nödvändiga
primära kunskapsförrådet, att lära dem förstå, läsa och skrifva
sitt modersmål, att bibringa dem de första grunderna i religionsläran,
att öfva dem i räkning samt att meddela dem de första elementen i
historia och naturkunnighet och dylikt, i den mån tiden och krafterna
sådant medgifva. Detta är den uppgift, som folkskolan kan och bör
hafva och som den äfven har icke blott i vårt land utan i alla länder.
Nu har man emellertid hört af den talare, som nyss före mig hade

Angående
förbättrad
aflöning för
folkskolelärare.

(Forts.)

N:o 51.

Måndagen den 8 Maj, f. m.

Angående ordet, att folkskolan borde förändras till en elementarskola i väsejitförbättrad
jjg grad, nemligen så att bon skulle ersätta 2 å 3 klasser af elemena^mh/Ör
tarläroverken. Men jag försäkrar Eder, mine Herrar, att folkskolelärarne
lärarekafva nog med arbete redan nu. Viljen I inrätta sådana folkskolor,
(Forts.) då mästen I äfven föröka lärarekrafterna, då måsten I anställa icke
en lärare i folkskolan, utan då blir nödvändigt att indela folkskolan
i flere klasser med en lärare i hvarje klass och att åtminstone i högsta
klassen anställa en lärare med betydligt större kunskaper än hvad
de nuvarande folkskolelärarne ega. Ty skall folkskolan i viss grad
ersätta elementarskolan, så måste man i den förstnämnda icke blott
studera modersmålet utan äfven de första grunderna af främmande
språk. Man har här talat om ett literärt proletariat, derföre att ynglingarne
få gå i elementarläroverken så länge och läsa så mycket; men
på samma gång I påstån detta, viljen I nu, att man för folkets hundratusentals
barn, som tillhöra folkskolan, skall utvidga undervisningen,
så att de få gå i folkskolan lika länge och studera lika mycket.
Då frågar jag: månne detta för arbetarens barn kan vara nyttigt?
Skola vi göra alla våra gossar till läskarlar och ej låta dem
öfva sig i att arbeta? Jag har någon erfarenhet från detta område,
och jag kan försäkra, att de kurser, som redan nu fordras, äro sä
dryga, att en del folkskolelärare, äfven då de understödjas af småskolan,
näppeligen hinna genomgå dem, och man måste i icke så få
fall se genom fingrarne med, att ett eller annat ämne eftersättes, blott
de vigtigaste blifva tillgodosedda. Och så vill man införa nya ämnen
och vidga ut arbetet! Och det tror man sig kunna göra med åstadkommande
af besparingar! Nej, då få vi allt vara betänkta på att
bevilja anslag till mångfaldigt flere nya läraretjenster. Jag är också lifligt
öfvertygad om, att den dag icke snart skall randas —• att den
åtminstone icke skall randas i min tid — då den här framkastade
tanken skall blifva en verklighet, då man skall experimentera bort
vår goda och präktiga folkskola, som nu befinner sig i så glädjande
utveckling. Den regering, som vågade ett sådant attentat, skulle snart
nog mötas af allmänt ogillande, och den af Riksdagens Kamrar, som
beslöte något sådant, skulle nog också få sin dom af svenska folket.
Jag kunde icke tro, att jag i denna Kammare, der den klass, som i
folkskolan fått sin hufvudsakliga undervisning, är så starkt representerad,
skulle behöfva försvara den nuvarande folkskolans existens, men
jag ser, att jag behöfver det, och att till och med vänner af folkskolan
i sin kortsynthet äro med om att rifva ned henne. Och kunde
detta ske, då, mine Herrar, blefve folkskolelärarne icke längre i behof
af löneförbättring, då måste man ställa flertalet af dem på indragningsstat,
- ty såsom eiementarlärare kunna de icke längre med fördel
arbeta, men deremot vet jag att de arbeta bra och pligttroget med
hvad de nu hafva att göra.

Då jag sålunda anser, att vi i min tid och i de nuvarande lärares
tid icke hafva någon utsigt att på dessa vilkor få en löneförbättring
till stånd för folkskolelärarne, men jag emellertid vet, att de behöfva
och förtjena en sådan, så måste jag säga, att det skulle vara det
hjertlösaste man kunde göra att afslå motionen på de grunder reser -

N:0 51.

Måndagen den 8 Maj, f. m

vanterna yrkat, ty det skulle vara att för nära nog all framtid afskära
för lärarne hoppet att få något bättre. Då är det väl mycket bättre,
att vi, som äro folkskolans och folkskolelärarnes verkliga vänner, afstå
på de grunder, hvarpå Första Kammaren afslagit denna punkt. Derigenom
uppehålla vi nemligen hos folkskolelärarne hoppet att, så fort
regeringen hunnit utreda frågan, få eu löneförbättring bifallen af Riksdagen.

Och nu, Herr vice Talman, ber jag att gent emot den siste talaren
få framställa yrkande på bifall till hvad Utskottet föreslagit, men
på grund af Utskottets motivering. När jag det gör, så sker det blott
för att bereda oss en möjlighet att kunna komma ifrån denna reservanternas
olyckliga och vedervärdiga motivering för afslag. Är det
emellertid så, att till kontraproposition mot Herr Keys förslag, hvilket
jag tager för gifvet kommer att blifva föremål för votering, skulle
framställas t. ex. yrkandet, att Kammaren måtte besluta några provisoriska
åtgärders vidtagande för folkskolelärarnes löneförhöjning, så
skall jag gerna förena mig om det förslag, som i sådant syfte kan blifva
framstäldt.

I detta yttrande instämde Herr af Trolle.

Herr J. Anderson i Tenhult: Ehuru föga utsigt finnes att vid

denna riksdag kunna bereda någon löneförbättring åt folkskolelärarne
inom landet, så kan jag dock icke underlåta att yttra några ord i
denna fråga. Att folkskolelärarnes löner nu äro allt för knappa, det
tror jag, att hvar och en inom denna Kammare både kan och vill erkänna.
Det åtgår en mycket lång tid, innan folkskolelärare!! har genomgått
den kurs, som fordras för att söka en folkskolelärareplats.
Eu sådan kurs medtager nu vanligen fyra år. Den yngling, som vill
egna sig åt folkskolelärarekallet, måste, såvida han sjelf eger några
tillgångar, tillsätta dem under dessa fyra år, eller ock sätta sig i skuld,
och när kursen ändtligen är genomgången, så får han en lön af 500
kronor utom några naturaförmåner. Om man då antager, att hans
lön jemte ålderstillägg och naturaförmåner motsvara ett belopp af 1,000
kronor, så gör detta icke fullt 2 kronor per dag. Såsom ensam person
kan det väl vara möjligt för honom att dermed draga sig fram,
men då han ingår äktenskap och familjen sedermera ökas, så blir
denna inkomst enligt mitt förmenande alldeles otillräcklig. Det är icke
ovanligt, att en folkskolelärarefamilj består af ända till 7 å 8 personer.
Antager man, att familjen utgöres af 8 personer, och man bland
dem fördelar årslönen, så blir detta 25 öre per dag för hvar och en
af familjens medlemmar, och härför skola de således både föda och
kläda sig. Riksdagen har gång efter annan gjort löneregleringar för
våra embetsmän och för icke många dagar sedan förevar eu sådan,
nemligen för domänförvaltningen. Ingen af der upptagne vaktmästare
skulle få så liten lön som en folkskolelärare. En folkskolelärare är
i allmänhet så bunden vid sin syssla, att han icke har tid att skaffa
sig någon biförtjenst, hvilket en vaktmästare deremot merendels kan,

Angående
förbättrad
aflöning för
folkskolelärare.

(Forts.)

N:o 51.

Måndagen den 8 Maj, f. m.

Angående
förbättrad
aflöning för
folkskolelärare.

(Forts.)

och likväl får vaktmästaren sin syssla utan någon som helst examen,
under det man på folkskoleläraren ställer ganska stränga fordringar.

Jag anser för min del, att staten, så nära Som möjligt, bör bereda
fri undervisning i de ämnen, som inom folkskolan stå till buds,
och kan således icke biträda flertalet af dem, som yttrat sig i nu
föreliggande fråga. En del har yrkat, att församlingarne skola tillsläppa
en tredjedel och staten två tredjedelar af folkskolelärarnes löner.
Det kunskapsmått, som inom folkskolan lemnas, bör till allra största
delen bekostas af staten, men det vetande, som derutöfver fordras,
böra lärjungarne sjelfva till icke liten del bekosta. Jag kan, såsom
jag nyss nämnde, hvarken godkänna motionärernas förslag eller det af
HeiT Jöns Rundbäck framstälda.

Jag ber derföre att för Kammaren få framlägga ett förslag sådant,
som jag anser vara lämpligt. Det är af följande lydelse: att minimilönen,
utom bostad, planteringsland, vedbrand
och kofoder, blir såsom hittills... 500 kronor

som tillsläppas af staten och kommunen
på nu vanligt sätt;

att kontanta lönen efter 5 års, af skolrådet
och folkskoleinspektören sammanstämmande
väl vitsordade tjenstgöring

höjes med ............................................. 200 „

och efter ytterligare 5 års, på lika sätt
vitsordad tjenstgöring lönen ånyo höjes
med........................................................ 200 „

Summa 900 kronor.

samt att sistnämnda 2 ålderstillägg tillsläppas ensamt af statsverket.

Jag har gjort en jemförelse mellan statens kostnader för folkskolorna
och dess utgifter för rikets allmänna läroverk och pedagogier.
Efter det af mig nu gjorda förslaget skulle statens kostnad för hvarje
folkskoleelev uppgå till 14 kronor., förutsatt att medelantalet barn i
hvarje skola utgjorde 50. Ser jag åter på en föreliggande utlåtande
bifogad tabell öfver kostnaden för hvarje lärjunge vid de allmänna
läroverken, så finner jag, att kostnaden öfverallt ställer sig ojemförligt
högre. Så t. ex. utgöra statens kontanta utgifter per lärjunge i Mariestads
läroverk 299 kronor 74 öre, i Strengnäs 515 kronor 45 öre, i
Hedemora pedagogi 522 kronor 27 öre, i Sölvesborgs läroverk 690
kronor 6 öre o. s. v. efter år räknadt. Då kostnaderna vid statens
läroverk kunna belöpa sig till så stora belopp, så hemställer jag, huruvida
det ej må vara statens skyldighet att på hvart folkskolebarn uppoffra
så mycket som 14 kronor.

Jag ber, Herr Talman, att få yrka bifall till mitt nu framlagda
förslag.

Herr Nils Petersson: Att jag icke förut deltagit i öfverlägg ningen

om denna omfattande och vigtiga fråga, har helt enkelt sin
grund deri, att jag icke anser mig tillräckligt hemmastadd i ämnet
för att yttra mig deri, ehuru jag tillika med de öfriga utskottsledamöterna
af denna Kammare reserverat mig mot det förliggande utlå -

Måndagen den 8 Maj, f. m.

N:o 51.

tandet, öfvertygad, som jag är, att denna reservation innefattar den
•enda råtta lösningen -ftf frågan. I hvad ärendet rör folkskolan och
dess lärares lönevilkor, så tror jag mig dock besitta någon erfarenhet
och ber derföre att få uttala min åsigt härom.

Jag kan då ingalunda erkänna, hvad af flere talare här framhållits,
och skarpast af representanten från Vexiö, nemligen att reservanterna
inom Stats-Utskottet vilja tillintetgöra och rifva omkull
folkskolan. Detta är icke sant. Naturligtvis kunna tankarna om sättet
att gå till väga vara olika, men jag trotsar någon att i reservationen
kunna spåra någon afsigt att tillintetgöra eller rifva ikull folkskolan.
Att denna, sådan den nu är, icke kan betraktas såsom något mönster,
att den icke behöfver undergå förändringar och förbättringar, det tror
jag den ärade vexiörepresentanten sjelf skall medgifva. Frågar man
då om sättet för dessa förändringars åstadkommande, så svaras: genom
att förbättra folkskolelärarnes lönevilkor och detta utan att afvakta
tills en ombildning af skolväsendet i dess helhet egt rum. Hvad nu
angår frågan om löneförbättring, så medger jag, att beträffande sådana
folkskolelärare, som genomgått eller hafva att genomgå den nu
varande dryga och kostsamma seminariekursen, den lön, som nu bestås,
måste anses för ringa. Skulle således en löneförbättring anses
nödvändig, så bestrider jag dock nödvändigheten af att göra den allmän,
och i synnerhet motsätter jag mig, att den sker i form af s. k.
ålderstillägg. Ty då blefve följden den, att de folkskolelärare som
måst tillegna sig den bättre undervisningen finge den mindre, och de
äldre folskolelärarne, med betydligt underlägsna kunskaper, erhölle den
högre ersättningen.

Jag ber att litet närmare få förklara detta mitt påstående. Förhållandet
är nemliget det, att då folkskolorna började upprättas här
i landet, en mängd ungt folk utan all underbyggnad togo den då
varande lätta semifiarieexamen och blefvo folkskolelärare. Men med
do kunskaper, de sålunda förvärfvade sig, är det icke bättre, än att
de knappt kunna jemföras med en småskolelärinnas. Kan det väl vara
rigtigt att tilldela sådana personer en lön, som är nära dubbelt så
stor som den lärarinnorna åtnjuta. Och våra öfriga examinerade folkskolelärare
stå med afseende på sin verksamhet i samma ställning
som lärarinnorna vid småskolan. De äro både för goda och för dyra
för folkskolan under den form, den nu eger.

För min del tror jag, att Riksdagen slagit in just på den rätta
stråten, när den sökt uppmuntra småskolorna, hvilka mycket väl kunna
skötas af lärarinnor. Under nuvarande förhållanden nödgas dessa
examinerade lärare läsa med småparflar, och min öfvertygelse är, att
en omorganisation af folkskolorna är nödig, för att vi må kunna af
dem draga afsedd nytta. Nu invänder man: icke böra dessa folkskolelärare
vänta på den omorganisation, som är meningen att vidtaga
med hela vårt undervisningsväsen. Men för min del kan jag icke se
något hinder att omorganisera folkskolan något fortare än det öfriga
skolväsendet. Min åsigt är, att den nuvarande småskolan bör utvidgas
derhän, att i den får läras äfven hvad nu ingår i folkskolan
såsom minimikurs och att vidare öfver denna sättes en annan

Angående
förbättrad
aflöning för
folkskolelärare.

(Forts.)

N:o 51.

Måndagen den 8 Maj, f. m.

Angående
förbättrad
aflöning fö'',
folkskolelärare.

(Forts.)

skola, inom hvilken våra folkskolelärare kunna finna en lämpligare och
mera gagnande verksamhet. Benämningen af denna högre skola må
blifva hvilken som helst, antingen man vill kalla den fortsättningsskola
eller bibehålla det gamla namnet folkskola. Om så sker, kan
ock folkskolelärarnes antal inskränkas och dem derigenom beredas en
bättre aflöning.

Jag föreställer mig val, att i de större församlingarne det blefve
nödvändigt att inrätta en dylik högre skola inom hvarje, men att, der
församlingarne äro mindre och befolkningen tätare, flere församlingar
skulle kunna förena sig om en gemensam så kallad högre skola. På
sådant sätt skulle aflöningen kunna höjas för sådana lärare, som äro
utrustade med grundliga kunskaper. Hvad vidare beträffar den invändningen,
att småskolelärarinnornas kunskap icke vore tillräcklig
för en mera vidt omfattande undervisning än dem nu åligger, så tror
jag, att de redan nu skulle kunna meddela den minimikunskap, som
folkskolan har att lemna. Det af mig nu framstälda sätt anser jag
derför vara det lämpligaste, i händelse man vill, att denna löneförhöjning
skall stanna vid en någorlunda rimlig kostnad, ty att aflöna
alla våra folkskolelärare, huru ringa deras kunskapsmått än må vara.
med dessa här ifrågasatta höga löner, torde icke vara lämpligt. I
öfrigt tror jag äfven, att qvinnan lämpar sig vida bättre för småskolan
än mannen, och äfven denna omständighet torde böra tagas i
betraktande. Jag tror sålunda, att frågan på detta sätt bör lösas
och anser det hvarken vara rätt eller klokt att nu bifalla motionärernas
förslag. På de skäl jag anfört yrkar jag derför bifall till reservanternas
hemställan och vill tillika förklara, att jag fritager mig från
beskyllningen att vilja skada folkskolan. Jag önskar folkskolans
omorganisation på ett sätt, som bättre motsvarar dess ändamål än
det nuvarande systemet, och vill gerna gifva folkskolelärarne den aflöning
de förtjena, på samma gång jag vill bereda dem ett mera
passande verksamhetsfält.

Jag yrkar bifall till reservanternas förslag.

Herr Carl Johansson: Jag har begärt ordet för att offent ligen

tillkännagifva, att då vid riksdagens början motioner väcktes
om förhöjning i folskolelärarnes aflöning, jag med synnerlig tillfredsställelse
helsade denna tilldragelse, men såsom saken nu står lärer
för närvarande icke något kunna göras, utan jag vill endast uttala
den förhoppning, att Kongl. Maj:t måtte redan för nästa Riksdag
framställa proposition om löneförbättring för dessa lärare. I öfrigt
ber jag att få instämma i det yttrande herr E. Key för en stund
sedan hade i denna fråga. Jag kan icke finna att folkskolelärarnes
ställning är så tröstlös, som Herr Abraham Rundbäck påstod, lika
litet som jag kan inse, att kyrkomötet skulle hafva att skaffa med
denna sak. Jag tror, att en löneförbättring för folkskolelärarne mycket
väl kan genomföras utan kyrkomötets hörande.

Herr Arnoldson: Stats-Utskottet erkänner gerna den stora betydelsen
af folkskolelärarens kall, samt att hans löneförmåner icke stå

Måndagen den 8 Maj, f. m.

N:o 51.

i rimligt förhållande till detsamma, ja till och med att de icke ens
äro tillräckliga för hans tarfliga bergning. Bättre skäl torde man
knappast kunna anföra till förmån för t. ex. de kraf, som framstälts
i herr Wallenii motion. Jag skall icke upptaga Kammarens tid ens
med att i största korthet meddela resultaten af de detaljerade uppgifter
i ämnet, som jag begärt och erhållit från flera håll, för att deraf
bilda mig ett omdöme; jag vill blott anmärka, att dessa uppgifter på
ett allt för sorgligt sätt bekräfta detsamma, som också Stats-Utskottet
villigt medgifvit, flere föregående talare erinrat om och hvilket ingen
med sakkännedom kan bestrida, nemligen att den ifrågavarande löneförbättringen
är befogad. Men är det så, och förtjena dessutom folkskolelärarne
att uppmuntras i deras aktningsvärda sträfvanden i flere
rigtningar att höja sin ställning, hvarför skulle då icke Kammaren
redan nu kunna fatta ett beslut i nämnda motions syfte?

Nej, säger Utskottet, “emedan en förändring härutinnan bör föregås
af en så fullständig utredning af ärendet i hela dess omfattning,
som endast kan hos Kongl. Maj:t åstadkommas"; nej, säga reservanterna,
“emedan folkskolelärarnes aflöningsförmåner endast böra regleras
i samband med lärarnes vid de allmänna läroverken11.

Det förefaller mig, som om man här kunde i princip vara ense
med både Utskottet och reservanterna och likväl kunna tillmötesgå
ifrågavarande billiga fordran. I båda fallen hade man (synes det mig)
den utvägen att föreslå en tillfällig löneförhöjning. Såvidt jag förstår,
borde saken (åtminstone tills vidare) kunna behandlas för sig,
utan det ringaste men för hufvudfrågan om hela undervisningsväsendets
omgestaltning. Icke påskyndar man väl borttagandet af det s. k.
bildningsstrecket mellan elementarskolan och folkskolan genom att
fortfarande upprätthålla ett missförhållande, som för läraren medför
brödbekymmer och deraf alstrad håglöshet, eller, för att begagna
Utskottets egna ord, derigenom att “hans löneförmåner i och för sig
icke äro fullt tillräckliga för hans tarfliga bergning". Detta tror nog
icke heller någon vän af ett nytt rationelt undervisningssystem och
följaktligen icke heller någon af reservanterna, hvilka samtlige, jemte
Utskottets öfriga ledamöter, helt visst äro lika måna om folkskolans
väl, som vi alla äro. Sak samma i afseende på regeringen, som troligen
lika väl som vi alla önskar folkskolelärare en rättvis löneförhöjning,
ehuru hon icke för denna gång ansett sig böra framkomma
med något sådant förslag.

Under dessa förutsättningar och i förhoppning om, att Kongl.
Maj:t redan till nästa år skall för Biksdagen framlägga tillfyllestgörande
förslag i ärendet — som i förening med hufvudfrågan, enligt
mitt förmenande, är näst eller rättare jemsides med religionsfrihetsfrågan
för närvarande den vigtigaste reformfråga i vårt land — i
den förhoppningen skall icke heller jag tillåta mig att framställa
något särskilt yrkande, så mycket mindre som motionären sjelf ju
inskränkt sig till att blott lägga en blomma på grafven och dervid
ställa hoppet på vakt — må hända det enda som nu kunnat göras.
Skulle emellertid mot all förmodan någotdera af Herrar J. Rundbäcks

Angående
förbättrad
aflöning för
folkskolelärare.

(Forts.)

N:o 51.

Måndagen den 8 Maj, f. m.

Angående
förbättrad
aflöning för
folkskolelärare.

(Forts.)

eller Johan Anderssons förslag visa sig ega ringaste utsigt till famgång,
skall jag af hela mitt hjerta med min röst understödja det.

Herr Rubenson: För min del behjertar jag lika väl folkskolelärarnes
som elementarlärarnes ställning och tror, att begge dessa
klasser äro förtjenta af och behöfva löneförbättring. Jag skulle derför
hafva biträdt det förslag om förbättring af lönevilkoren för den ena
eller andra af dem, som efter fullständig utredning först framlagts.
Hade Kongl. Maj:t först framkommit med ett af fullständig utredning
åtföljdt förslag till förbättrade löneförmåner för folkskolelärarne, innan
Kongl. Maj:t framstälde ett sådant för elementarlärarne, skulle jag
således på förhand varit böjd derför och gerna bifallit detsamma, om
några hufvudsakliga anmärkningar icke kunnat göras mot detaljerna;
på samma sätt som jag äfven gifvit min röst åt det nu framlagda
förslaget om löneförhöjning åt elementarlärarne. Jag föreställer mig,
att, om den ena eller andra af dessa lärareklasser sålunda fått sina
löneförmåner förbättrade så mycket skäligen kan begäras, detta förhållande,
långt ifrån att skada, tvärtom skulle gagna den, som komme
efter, ty den omständighet, att en af dessa i behof stadda klasser
hade fått hvad den tillkomme, skulle utan tvifvel blifva ett ytterligare
skäl att bevilja den andra detsamma.

På samma gång jag vill hafva sagt detta, och dermed velat uttrycka
att, om frågan i närvarande stund varit fullständigt utredd, jag med
min röst skulle bidragit till förbättrandet af folkskolelärarnes löner, på
samma gång ber jag också att få vända mig mot en talare på skaraborgsbänken,
hvilken behagat upptaga ett yttrande, som af mig fäldes
under Lördagens debatt om förbättrande af elementarlärarnes löner.

Jag får verkligen säga, att sällan har jag blifvit så grymt missförstådd
som af denne talare. Han påstod nemligen, att jag^ skulle
satt ett konservativt motstånd mot den af honom åsyftade reformen,
så att jag skulle tillse, att, generationer af elementarlärare skola
svälta ihjel, innan denna reform medgifves. Jag vädjar till hvar och
en af eder, mine Herrar, som hört mitt yttrande, om jag yttrat mig
så förmätet. Jag ville för min del icke uttala någon mening i reformfrågan
helt enkelt af det skäl, att jag anser mig icke förstå densamma.
Jag har endast sagt, att reformen, i den utsträckning man här talat
om den, är så vidtutseende, att det skulle draga många årtionden om,
innan den blefve genomförd, hvaraf följden åter kunde blifva, att flere
gererationer af lärare dess förinnan skulle svälta ihjel. Tänker jag
mig det förhållande, att vare sig folkskolelärare eller elementarlärare
skulle bibehållas vid sina nuvarande lönevilkor under en tid af 50—60
år, under det prisen på lifsförnödenheter stego i samma grad som
hittills, så tror jag för min del, att det skulle blifva eu sorglig sanning
af den bild, jag framstälde.

Af samme talares yttrande nyss förmodar jag, att han röstat
emot den föreslagna löneförhöjningen för elementarlärarne, och att
han gjort det på de skäl, som dikterats från kalmarbänken. Har
han gjort det, har han likasom många andra inom denna Kammare
genom ett sådant votum röstat omkull sig sjelf i den nu föreliggande

Måndagen den 8 Maj, e. m.

N:o 51.

frågan och detta icke blott vid denna utan äfven vid följande
riksdagar. De hafva bandit ett ris, som de eu gång sjelfva kunna
komma att få smaka.

På grund af hvad jag nu antydt kan jag icke komma till annat
slut än det, hvartill Utskottet kommit.

Innan jag slutar ber jag att få fästa uppmärksamheten på den
omständighet, att man i dag ytterligare kommit ett ganska godt stycke
in på den väg man beträdt med de motiverade besluten. Här föreligga
förslag till två motiverade slut i samma sak. I det ena yrkas
afslag å motionerna på grund af de motiv Utskottet angifvit, i det
andra yrkas afslag på grund af de motiv reservanterna anfört; och
slutligen är äfven Utskottets eget förslag på sätt och vis ett motiveradt
förslag till beslut, nemligen att motionerna icke för närvarande må af
Riksdagen godkännas. Icke ens med det sistnämnda förslaget kan jag
således till följd af dess form vara nöjd. Men då jag icke vill öka
antalet af propositioner genom att yrka helt enkelt afslag, förenar jag
mig med dem, som yrkat bifall till Utskottets förslag, hvilket jag
alltså anhåller måtte blifva Kammarens beslut.

Herr Jöns Rundbäck: Jag ber blott att få yttra några få ord.

Min uppmärksamhet har, sedan jag förra gången hade ordet, af
sakkunniga personer blifvit fästad derå, att en liten otydlighet förefinnes
i det förslag till beslut, jag förut i denna fråga framstält; och
detta fel i förslaget har jag numera fått genom deras benägna medverkan
rättadt. Jag föreslog nemligen, att de folkskolelärare, som
hädanefter inträdde i skolans tjenst, skulle efter 5 år få löneförhöjning
och vidare att de, som hade tjenstgjort i 5 år, också skulle få ett
ålderstillägg. Men i fråga om dem som tjenstgjort i 1—3 år, skulle,
enligt hvad man gjort mig uppmärksam på, förslaget icke vara tydligt.
Jag ansåg sjelf, att förslaget äfven i detta hänseende var tydligt och
klart; men som möjligen en och annan i följd af dess förmenta otydlighet
icke skulle vilja vara med derom, har jag nu gjort en liten förändring
i förslaget, hvilket i dess förändrade form skulle hafva den
lydelse: “att ordinarie lärare i rikets folkskolor, hvilka genomgått
godkänd examen vid något af rikets folkskolelärareseminarier, skola
från och med ingången af år 1883 ega rätt att i årlig lön uppbära,
förutom husrum, vedbrand, kofoder och såvidt möjligt är planteringsland,
600 kronor; och vidare, att alla dessa lärare, så snart de innehaft
ordinarie läraretjenst i 5 år eller derutöfver skola från och med
sagda år ega rätt undfå, då de sin tjenst oförvitligen förrätta, ett
ålderstillägg af 100 kronor, samt ytterligare efter 5 års tjenstgöring
ett andra ålderstillägg af 100 kronor, intill dess den kontanta aflöningen,
hvilken såsom hitintills ersättes med -f af statsverket och med
\ af kommunerna, uppgår till 800 kronor11. Förslaget i denna form
kan icke så missförstås, att icke äfven de lärare, som tjenstgjort i 1
å 3 år skulle, sedan de tjenat i fem år, få ålderstillägg. Vidare har
jag nu strukit bort de 260,000 kronorna, hvarmed förslagsanslaget
till folkskolelärarnes lönereglering skulle höjas, derför att jag vid uppställandet
af denna siffra beräknade hvad som skulle åtgå till alla

Angående
förbättrad
aflöning för
folkskolelärare.

(Forts.)

N:o 51.

Måndagen den 8 Maj, f. m.

Angående
förbättrad
aflöning föi
folkskolelärare.

(Forts.)

våra folkskolelärare. Men då de inalles äro blott 3,904 stycken och
af dem omkring \ del ännu icke tjenstgjort i 5 år, skulle för ändamålet
erfordras blott 200,000 kronor eller åtminstone icke öfver 220,000 kronor.

Flere talare hafva yttrat, att de, om den ringaste utsigt funnes
för frågans framgång, skulle vara med derom. Af hvem beror då
framgången, mine Herrar, om icke af Eder, af Edert upplysta omdöme
och Edra välvilliga tänkesätt? Hvem kan vägra frågan framgång, om
I viljen rösta derför?

Ingen må säga: jag vill icke rösta för förslaget, derför att jag
icke tror det skulle gå igenom. Så brukar icke jag göra. Den, som
anser frågan värd framgång, må i sin mån bidraga dertill, utan afseende
å hvad andra i afseende derå tänka och handla. Utredt är,
att folkskolelärarne behöfva förbättring i sina löner. De andra utredningar,
som Stats-Utskottet och reservanterna förutsätta, på dem
få nog väntas temligen länge. Här är blott fråga om en tillfällig
löneförbättring; gifven dem den!

Jag återtager således mitt förra förslag och yrkar i stället bifall
till det, jag nu uppläst.

Herr Axel Key: Att folkskolelärarnes ställning för närvarande
är i högsta grad behjertansvärd, derom finnes blott en mening inom
denna Kammare; och jag måste djupt beklaga, om utsigten för dem
att få sin ställning förbättrad skulle så skjutas undan till en oviss
framtid, som reservanterna föreslagit. Då en definitiv lönereglering
för dem väl icke kan på rak arm uppgöras utan en föregående närmare
utredning, hade jag hoppats att få sluta mig till något här framstäldt
förslag om anvisande åt desse lärare af en tillfällig löneförbättring
på extra stat. Men då något förslag derom icke framkommit,
ber jag att på det varmaste få tillstyrka bifall till herr Abraham Rundbäcks
yrkande, genom hvars antagande skulle beredas en möjlighet
att snart få frågan upptagen ånyo och äfven att i den närmaste framtiden
få henne löst på ett lyckligt sätt.

Herrar Wedberg, Meijer, Thomasson, Blomberg, Schenström, Angel
och Trybom förenade sig med Herr Axel Key.

Herr Lyth: Jag ber att få yttra blott några få ord.

Då jag är öfvertygad, att det bland alla våra tjenstemannacorpser
i landet knappast finnes någon, som är mera i behof af löneförbättring
än folkskolelärarne, och då jag vidare af egen erfarenhet vet, att
lärarens yrke är ett bland de mest själs- och kroppsansträngande, som
finnas — ja, man kan säga, att de, som det heter i den gamla bilden,
äro liksom ljus, hvilka, då de lysa andra, sjelfva förminskas och förbrännas,
så måste jag förklara, att jag på det hjertligaste och varmaste
skulle vilja vara med om hvarje sätt, hvarigenom förbättrade
lefnadsvilkor kunde beredas åt dessa för vårt land så vigtiga men så
illa lottade lärare. Min ärade vän på kalmarbänken har yttrat, att
han skulle vilja vara med om en löneförbättring åt folkskolelärarne,
om den träffade endast dem, som genomgått en fyraårig kurs vid ett

Måndagen den 8 Maj, f. m.

N:o 51.

folkskolelärareseminarium. Jag ber dock att få fråga honom: äro
icke äfven de äldre lärare, som med trohet och nit skött sitt vigtiga
kall under decennier, värda en löneförbättring; ty endast kunskapen
gör icke en duglig lärare?

Samme talare har vidare sagt, att, om dessa lärare verkligen vore
lärare i folkskolan och icke i småskolor, han ville bevilja dem löneförhöjning.
Åtminstone på Gotland är folkskoleväsendet i allmänhet
så ordnadt, att i hvarje församling finnas småskolor och deröfver folkskola.
Hans anmärkning derutinnan har således ingen betydelse. Men
jag vill nu icke vidare uppehålla mig härvid; jag vill blott uttala min
förhoppning, att regering och Riksdag så snart som möjligt måtte
vara betänkta på att bereda dessa tjenstemän, som i sanning arbeta
i ett välsignelsebringande kall, en nödig löneförbättring; jag får erinra,
huru skola väl de, som hafva sig uppdragen tillsynen öfver folkskolan,
kunna med allvar tillhålla folkskoleläraren att sköta sin tjenst eller
huru skola de, då han begär att få jemte sin lärarebefattning åtaga
sig en annan sysselsättning, som han väl behöfver för sin bergning,
kunna neka läraren detta och ålägga honom att uteslutande egna sig
åt sin läroverksamhet?

Af dessa skäl, och då det visat sig, att en löneförhöjning åt folkskolelärarne
i de flesta fall blifvit till gagn för skolan, ber jag att få
lägga regering och Riksdag på hjertat nödvändigheten af att här
bringa snar hjelp. Om det af Herr Jöns Rundbäck framstälda yrkandet
har någon utsigt till framgång, vill jag gerna instämma deri. I
annat fall förenar jag mig med Herr Araham Rundbäck i hvad han anfört
och yrkat.

Angående
förbättrad
aflöning för
folkskolelärare.

(Forts.)

Herr Marcuson instämde med Herr Lyth.

Herr Wallenius: Jag skulle icke hafva begärt ordet, en gång

till i denna fråga, om jag icke blifvit interpellerad af en talare på
stockholmsbänken. Jag är honom mycket tacksam derför, att han
icke hör till de omedgörliga konservativa. Det ar glädjande för mig,
att man har en fiende mindre att bekämpa, men jag kan icke instämma
i de mörka skildringar, han framkallade, rörande läroverksreformen.
Jag tror nemligen, att när regeringen och nationen i landet vilja reformen
går den nog igenom, och att tiden derför snart är inne, och
att de konservativa krafter, som nu arbeta emot en reform af läroverken,
då skola försvinna som agnar för vinden. Jag anser mig
också icke bunden af min åsigt i afseende på önskan om läroverksreformen
att redan nu i någon mån förbättra folkskolelärarnes knappt
tilltagna löner, och jag skall med min röst gerna bidraga till att
gifva dem en ringa skårf och unnar dem den af allt hjerta, om det
kan gå igenom.

Herr Granlund: Det kan väl icke förnekas, att folkskolelärar nes

yrkanden på någon lönetillökning äro både rättvisa och billiga.
Jag ber att få återkalla i herrarnes minne, hurusom Riksdagen genom
förändringar i folkskolestadgan gång efter gång ålagt dessa folkskole -

N:o 51.

Måndagen den 8 Maj, f. m.

Angående
förbättrad
aflöning för
folkskolelärare.

(Forts.)

lärare en ökad undervisningsskyldighet nemligen i trädgårdsskötsel, gymnastik,
teckning m. m. samt, ehuru ännu icke obligatorisk, äfven i slöjd.
Det är således en mycket mångsidig och ansträngande befattning de
hafva, dessa lärare, som skola inplanta de första grunderna till vetande
hos alla dessa små barn, som de hafva om hand, och de äro ock lika
berättigade till löneförbättring som elementarlärarne. Men jag är
nästan af samma åsigt som representanten på vexiöbänken, att, om
de skola vänta med löneförhöjningen - så länge, som till dess frågan
om läroverksreformen i sin helhet blifver utredd, så få de vänta alltför
länge. Här är ju fråga om att taga bort pedagogierna och de treklassiga
läroverken; folkskolorna måste i så fall upptaga dessa, och
då måste det ju falla af sig sjelf, att då man sätter stora anspråk
på dessa lärare, man ock måste förbättra deras löner. Det blifver
väl då ock nödigt, att folkskolelärarnes kunskaper måste höjas; i annat
fall blifver folkskolan sådan den nu är, och den är på många ställen
icke sådan den borde vara, för att den skall kunna, såsom föreslaget
är, i sig upptaga första klassen af elementarläroverken. Skall man ur
elementarskolorna borttaga denna klass, måste ju folkskolleläraren
egna sig mer och mer åt den undervisning der meddelas, för att bereda
de elever, som önska komma in uti elementarläroverken. Jag
tror dock icke, att detta blifver till fördel för folkskolan, men deraf
följer dock att folkskoleläraren får mer berättigade anspråk på löneförbättring,
men hur och när denna löneförbättring skall inträda, bör
icke ensamt staten utan äfven kommunen dertill bidraga.

Herr Hedin: Att bedöma, huruvida folkskolelärarne äro i behof
af ett par hundra kronors tillägg till sin så knappt tillmätta aflöning,
det förmå vi allesammans i denna Kammare utan Kongl. Maj:ts biträde.
Talet om behofvet af en utredning i denna fråga skulle derför
synas mig vara lustigt, om det icke rent af vore sorgligt, emedan det
endast är en simpel förevändning för undanskjutande af denna angelägenhet.
Jag vill derföre i korthet gifva till känna att, ehuru jag
helst önskat att Herr J. Rundbäck gått något längre i sitt förslag
och icke undantagit lärarinnorna, jag likväl af hela mitt hjerta instämmer
i hans yrkande och anhåller om bifall dertill.

Friherre Nordenskiöld och Friherre Stackelberg instämde i Herr
Hedins yttrande.

Herr O. Andersson i Burlöf: I min ort hafva många kommuner
frivilligt ökat folkskolelärarnes löner utöfver det i folkskolestadgan
bestämda minimum, och jag har hört att så äfven skett i andra orter.
Detta är efter min förmening den väg, som vi i denna löneregleringsfråga
böra beträda, och detta tillvägagående bör uppmuntras så, att
staten af den tillökning, församlingarna gifva sina folkskolelärare, utöfver
nämnda minimum tillskjuter ■§, Jag anser nemligen att folkskolan
företrädesvis är en kommunens angelägenhet. Kommunerna
komma härigenom otvifvelaktigt att gifva de folkskolelärare, som äro
förtjente af bättre aflöning, högre sådan, men de tvingas icke att

Måndagen den 8 Maj, f. m.

N:o 51.

lemna högre löner till dem, som äro likgiltige, mindre duglige och
sysselsätta sig med åtskilligt annat, än folkskolan.

Sådane folkskolelärare hafva vi tyvärr också, det måste jag säga
på samma gång jag erkänner att det stora flertalet är nitiskt i sin
befattning. Jag tror att det icke skulle gagna folkskolans sak och
kommunernas intresse för densamma att absolut ålägga alla kommuner
att höja lönerna åt folkskolelärarne, äfven då de icke deraf äro
förtjente.

Under sådana förhållanden har jag icke kunnat instämma i någon
af de motioner, som föreligga, ehuru jag gerna skulle vara med om
att åstadkomma en löneförhöjning för de lärare, som göra sig deraf
förtjente. Jag vill också hafva sagt, att jag icke kunnat gilla den
motivering, som mina kamrater inom Utskottet i denna fråga begagnat,
enär jag ansett att denna sak både kunnat och bort behandlas
för sig. Deraf följer också att jag helt enkelt anhåller om bifall till
Utskottets afstyrkande förslag.

Häruti förenade sig Herrar P. Persson i Norrsund och Sv.
Andersson i Plöninge.

Öfverläggningen var slutad. I enlighet med de meningar, som
derunder förekommit, gaf Herr Talmannen propositioner dels på godkännande
af såväl Utskottets hemställan i mom. A som ock den motivering
derför, Utskottet använda dels på bifall till Utskottets hemställan,
med den motivering derför, som af reservanterne föreslagits,
dels på antagande af det förslag, som Herr Jöns Rundbäck i sitt
senare anförande framstält, dels ock slutligen på bifall till Herr
J. Anderssons i Tenhult yrkande; och fann Herr Talmannen propositioner
på bifall till Utskottets hemställan med den derför i reservationen
föreslagna motivering vara med öfvervägande ja besvarad. Votering
begärdes. I anledning deraf och för bestämmande af kontrapropositionen
upptog Herr Talmannen ånyo de öfriga yrkandena, af
hvilka det, som afsåg att Utskottets så väl hemställan som motivering
måtte godkännas, nu förklarades hafva flertalets mening för sig. Men
jemväl rörande kontrapropositionen äskades votering, i följd hvaraf,
och sedan till kontraproposition i denna votering antagits yrkandet
på bifall till Herr Jöns Rundbäcks förslag, en så lydande omröstningsproposition
först uppsattes, justerades och anslogs:

Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen antager deras
mening, som yrkat bifall till såväl Stats-Utskottets förevarande hemställan
som den af Utskottet för samma hemställan använda motivering,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Angående
förbättrad
aflöning för
folkskolelärare.

(Forts.)

N:o 51.

Måndagen den 8 Maj, f. m.

Angående
förbättrad
aflöning för
folkskolelärare.

(Forts.)

Den som bifaller hvad Stats-Utskottet hemstält i 3:dje punkten
mom. A af Utlåtandet N:o 14 b, med den motivering till samma hemställan,
som uti den vid punkten fogade reservation föreslagits, röstar

Ja ;

Vinner Nej, har Kammaren till kontraproposition i nämnda votering
antagit det af Herr Jöns Rundbäck i ämnet framstälda yrkande.

Den omröstning, som företogs enligt denna proposition, visade
119 ja mot 60 nej, hvadan propositionen för hufvudvoteringen erhöll
följande lydelse:

Den, det ej vill, röstar,

Nej;

Vinner Nej har Kammaren godkänt såväl Stats-Utskottets förevarande
hemställan som ock den derför af Utskottet använda motivering.

1 den senare voteringen röstade 99 ledamöter ja och 82 ledamöter
nej; varande alltså beslut fattadt i öfverensstämmelse med japropositionens
innehåll.

Mot detta beslut reserverade sig Herrar Grumcelius och Jöns
BundbäcTc.

Efter föredrag af mom. B anförde

Herr Emil Key: Jag anhåller om afslag å den föredragna punkten,
på de grunder som i fråga om litt. A blifvit i reservationen anförda.

Vidare anfördes icke. Kammaren biföll Herr Keys yrkande och
hade således godkänt Utskottets i förevarande punkt gjorda hemställan,
dock med den motivering derför, som uti den vid punkten III fogade
reservation föreslagits.

Sedan derpå uppläsning skett af Utskottets hemställan i mom. C,
yttrade

Herr Emil Key: Jag anhåller att här få göra samma yrkande

som i fråga om den näst föregående punkten.

Herr J. E. Ericsson i Ahlberga: Sedan Kammaren nu har beslutat
att till framtiden undanskjuta frågan om våra folkskolelärares
löneförbättring, så återstår för mig endast att instämma med de ärade
talare som yttrat sig till förmån för deras sak, hvilken jag vågar påstå
äfven är kommunens och skolans. Är skollärarens aflöning otillräcklig
så tvingas han, för att bereda sig en nödtorftig utkomst, att

Måndagen den 8 Maj, f. m.

N:o 51.

Angående
föriättrad
aflöning för
folkskolelärare.

(Forts.)

Efter det öfverläggningen förklarats slutad, godkände Kammaren
Utskottets ifrågavarande hemställan, med den motivering derför, som
uti den vid punkten 3 fogade reservation föreslagits.

Mom. D.

Bifölls.

Punkten IV.

Blef jemväl bifallen.

sysselsätta sig med andra göromål, som hindra honom att uteslutande
egna sina krafter åt skolan och detta kan icke ske utan skada för
undervisningen. Jag tror att en kraftfull undervisning är det nödvändiga
vilkoret för att folkskolan en gång skall blifva hvad hon
kan och bör blifva. Det är derföre jag anser, att det äfven skulle
lända kommunerna till fordel, om något bättre löner bestodes folkskolelärarne.
Jag hoppas dock, att den tid icke måtte vara alltför aflägsen,
då vi kunna motse en lycklig lösning af denna fråga, och, då
frågan nu måste falla, denna må falla så långt framåt som möjligt.

Jag har således icke något yrkande att göra för denna gång.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag rörande Kammarens i anledning af
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 14 b) uti sammanträdena sistlidne
lördag och denna dag fattade beslut.

§ 6.

Föredrogs och bifölls Stats-Utskottets Memorial N:o 44, med förslag
till åtskilliga stadganden, hvilka böra införas i det nya reglementet
för Riksgäldskontoret.

§ 7.

Förekom till behandling Stats-Utskottets Utlåtande N:o 12 b), Angående
angående Kongl. Maj:ts förslag i fråga om väg- och vattenbyggnads- stat för Förståten
m. in. i vatten oyggnads styrelsen.

Mom. a.

Af Kongl. Maj:t var föreslaget, att Riksdagen måtte för sammanförande
af Styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader och Styrelsen
öfver statens jernvägsbyggnader i en gemensam styrelse, med
benämning väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, samt med godkännande
af ett i statsrådsprotokollet öfver civilärenden för den 9 sistlidne JaAndra
Kammarens Prat. 1882, N:o Öl. 3

N:o 51.

Måndagen den 8 Maj, f. m.

Angående
stat för Vägoch
vattenhyggnadsstyrelsen.

(Forts.)

nuari intaget förslag till stat för nämnda styrelse, bevilja ett anslag
å ordinarie stat af 83,400 kronor.

Utskottet, som ansett frågan om ordnandet af tillsynen öfver statens
jernvägsbyggnader böra ännu någon tid lemnas öppen, och att
Riksdagen borde nu godkänna en definitiv stat för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för sig samt på extra stat bevilja erforderliga medel
för handhafvandet af tillsynen öfver jernvägsbyggnaderna, hade af
sådan anledning funnit skäligt tillstyrka, att den af Kongl. Maj:t för
den gemensamma styrelsen föreslagna staten skulle minskas med följande
belopp, nemligen:

af chefens aflöning ....................................... kronor 2,000

aflöning för en byråchef .............................. „ 6,400

„ för en kassör och bokhållare ........ „ 3,000

„ för en vaktmästare ........... .......... „ 800

af anslaget till vikariatsersättning m. m....... „ 7,800

. tillsammans kronor 20,000: —
varande af Utskottet i nu föreliggande moment hemstäldt, att Riksdagen
med godkännande af här nedan intagna förslag till stat för vägoch
vattenbyggnadsstyrel.seu, måtte för statens tillämpning bevilja ett

ordinarie anslag af 63,400 kronor.

Förslag till stat för Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

	Lön.	Tjenst- görings- pennin- gar.	Summa.
	Kronor.	Kronor.	Kronor.
1 chef ..........................	6,000	2,000	8,000
Tekniska af delningen.
1 tredje gradens tjensteman (Byråchef).................. 1 ByråingeniÖr.................. 1 d:o ..................	4,400 2,300 1,800	2,000 1,200 1,200	6,400 3,500 3,000	f Efter 5 år kan lönen (höjas med 600 kronor.
Administrativa afdelningen. 1 andra gradens tjenste-man, (Kamrerare)...... 1 första gradens tjensteman, (Registrator, tillika Ak-tuarie).......................	3,000 1,800	1,500 1,200	4,500 3,000 28,40o\|	Efter 5 år kan lönen hö-jas med 500 kronor och efter 10 år med ytterligare 500 kr. I
Transport	—	—

Måndagen den 8 Maj, i m.

N:o 51.

		Tjenst-
	Lön.	gonngs- pennin-	Summa.
		gar.
	Kronor.	Kronor.	Kronor.
Transport		''	28,400
Till vikariatsersättning, arf-
voden åt extra ordina-
rie tjensteman, rit- och skrifbiträde ............			7,200
1 Vaktmästare...................	500	800	800 jemte bostad.	/Efter 5 år kan lönen \ höjas med 100 kr.
1 Distriktschef.................	8,000 15,000		3,000 15,000
5 d:o .................
1 extra distriktsingeniör,
arfvode .....................	—	—	1,500
5 d:o d:o d:o ..	—		7,500
Summa	—	1--	\| 63,400

Angående
stat för Vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen.

(Forts./

Mot Utskottets ofvanberörda hemställan hade reservationer blifvit
inom Utskottet anmälda dels af Grefve C. Beck-Friis, dels af Herr
L. Nordenfelt, dels af Herrar P. 0. Hörnfeldt, J. E. Johansson, Sven
Nilsson, O. B. Olsson, Ola Andersson, Jan Andersson, C. A. Larsson,
Nils Petersson, Sven Andreasson och Pehr Pehrsson i Törneryd, dels
ock slutligen af Herr Låss Olof Larsson, enligt hvilkens åsigt den
ifrågavarande staten borde få följande utseende:

N:o 48.

Måndagen den 8 Maj, f. m.

Angående
stat för Vägoch
vattenbyggnads-
Förslag till stat för Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

styrelsen.

(Forts.)

		Tjenst-
	Lön.	görings-	Summa.
		pennin-
		gar.
	Kronor.	Kronor.	Kronor.
chef ..............................	5,000	2,000	7,000
1 förste ingeniör..............	3,500	2,000	5,500
1 andre d:o .............	2,000	1,500	3,500	höjasmed 500 kr. och
1 sekreterare och kamre-				efter 10 år med yt-
rare tillika ombudsman	3,000	1,500	4,500	terligare 500 kr.
1 registrator, tillika revisor	1,800	1,200	3,000
Till vikariatsersättning, arf-
voden åt extra ordi-
narie tjenstemän, rit-
och skrifbiträde.........	—	—	5,000
1 vaktmästare..................	*) 500	300	800	/ höjas med 100 kr.
1 distriktchef ..................	2,400	600	3,000	\
5 d:o .............	12,000	3,000	15,000
1 extra distriktsingeniör,
arfvode ...................	—	—	1,500
5 d:o d:o d:o ......	—	—	7,500
Summa	—		56,300

*) Om vaktmästaren åtnjuter bostad jemte vedbrand, böra dessa förmåner,
så vida de icke tillkomma honom såsom portvakt eller för andra
åligganden utöfver tjensten, inberäknas till ett värde af 150 kronor under
lönen, hvilken i sådant fall utgår med allenast 350 kronor.

Sedan uppläsning skett af Utskottets hemställan, yttrade

Herr Sven Nilsson: Såsom Herrarne af betänkandet torde

finna, hafva åtskilliga af denna Kammares ledamöter inom Utskottet
reserverat sig emot dess beslut i denna punkt. I följd deraf, att Utskottet
icke kunnat godkänna Kougl. Maj:ts förslag till sammanslagning
af styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader och styrelsen
öfver statens jernvägsbyggnader, har Utskottet måst uppgöra en
särskild stat för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, och det var naturligt
att dervid skulle möta åtskilliga svårigheter, då ju den i Kongl.
Maj:ts förslag upptagna staten var uppgjord under förutsättning af de
begge nyssnämnda styrelsernas sammanförande i en gemensam styrelse.
För min del kunde jag dock icke gilla det af Utskottet uppgjorda
förslag till stat för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, och för denna

Måndagen den 8 Maj, f. m. 37

min åsigt hade jag stöd uti den omständighet, att denna stat icke
stod i öfverensstämmelse med den stat för samma styrelse, hvartill
Kongl. Maj:t för 1880 års Riksdag framlade förslag. Det är på grund
åt detta sistnämnda förslag, som Herr Liss Olof Larsson inom Utskottet
uppgjort ett särskilt förslag, hvilket jag för min del har biträdt.
Detta förslag afviker visserligen i några oväsentliga delar från det år
1880 framlagda, hufvudsakligen i fråga om chefens aflöning, men som
jag anser att Herr Liss Olof Larssons förslag äfven i sistberörda afseende
har de bästa skälen för sig, så skall jag taga mig friheten att
yrka bifall till detta hans förslag.

Friherre Leijonhufvud: För min del kan jag så till vida instämma
med den föregående talaren, att jag gillar Stats-Utskottets åtgärd
att icke nu uppföra jernvägsbyggnadsstyrelsen på ordinarie stat.
För detta förfarande talar åtskilligt: för det första att man icke med
visshet vet, vare sig om staten kommer att fortsätta med jernvägsbyggande
eller, om så sker, till hvad utsträckning. Det är äfven derföre
som jag för min del tror att, om jernvägsbyggandet icke drifves
i stor skala, är det bättre att öfverlemna bestyret dermed till trafikstyrelsen
än till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, och således förenar
jag mig med Utskottet äfven i detta afseende.

Jag är äfven ense med Utskottet i fråga om den föreslagna staten
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och kan således icke instämma
med den ärade talaren uti hans yrkande om nedsättning derutinnan,
på sätt Herr Liss Olof Larsson i sin reservation föreslagit. Det är
visserligen sant, att reservationen har sin styrka deruti, att det förslag
den omfattar, öfverensstämmer nästan med det förslag, soin för ett
par. år sedan framlades af Kongl. Maj:t. Men förhållandena äro betydligt
förändrade sedan dess. Styrelsens göromål hafva i betydlig
mån ökats, hvilket man lätt kan sluta till af den betydliga förhöjningen
uti anslagen till de under styrelsens kontroll stående allmänna
arbeten. Så har t. ex. anslagen till vägars anläggande m. m. höjts
från 200,000 kronor till 300,000 kronor, till hamnar och broar från
50,000 till 100,000 och till utdikningsföretag stigit från 100,000 kronor
till 180,000 kronor. Häruti ligger ett icke obetydligt ökadt arbete
för styrelsen. Denna har att granska alla förslag, som i berörda hänseenden
uppgöras. Stundom äro dessa uppgjorda af verkligt sakkunnige
män och då har styrelsen dermed icke mycket att beställa,
men oftast äro förslagen mycket knapphändigt upprättade, och då är
det en mycket kinkig sak att granska dem i detalj. Jag tror mig i
denna sak kunna hafva rätt att betraktas såsom sakkunnig, då ifrågavarande
göromål i viss grad öfverensstämma med de göromål, jag
under min långa tjenstetid handhaft. Jag kan derföre säga, att vid
granskningen af de uppgjorda förslagen händer ofta, att ganska väsentliga
utredningar fattas, hvadan man måste infordra nya upplysningar
och sedan sjelf tillse att dessa äro rigtiga. Ja, granskningen af
ett förslag är ofta mer besvärlig än om man skulle göra upp det från
början. När förslaget sedan, efter genomgången granskning hos vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, kommer till Kongl. Maj:t, har han an -

N:o 51.

Angående
stat för Vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen.

(Forts.1)

N:o 51.

Måndagen den 8 Maj, f. m.

Angående
stat för Vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen.

(Forts.)

språk på att det är rigtigt, att kostnadsförslag^ är väl grundadt, så
att det icke inträffar samma spektakel som för ett par år sedan, då
det var fråga om att planera eu kyrkbacke. Då arbetet skulle utföras,
befans nemligen att entreprenören stötte på berg på sina ställen,
fastän man antagit, att hela backen bestod af grus. Man hade
icke verkstält undersökningen med tillräcklig noggrannhet, icke borrat
fullständigt. Arbetet blef derföre vida dyrare, än man beräknat, och
entreprenören blef ruinerad. Dessutom vill jag påpeka, att styrelsen
har att granska långt flera förslag än de som komma till utförande,
en stor del blifva nemligen underkända och till andra finnas ej medel.
Att lägga alla dessa göromål på en enda ingeniör, såsom Herr Diss
Olof Larsson föreslagit, anser jag vara omöjligt. Alla dessa förslag
måste numera kopieras, förr brukades det icke, men nu gör man det,
för att veta hvilka förslag som genomgått granskningen; och det medför
ett betydligt arbete.

Jag är således innerligt öfvertygad om att den stat, Stats-Utskottet
föreslagit, är välbetänkt; och jag får derföre på det allra varmaste
yrka bifall till Utskottets hemställan.

Herr C. A. Larsson: Det är underligt hvad tiderna förändras.

För några år sedan, då det var fråga om att öka på lönerna åt Vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens embets- och tjensteman, uppträdde
chefen och förklarade, att det behöfdes icke, för de hade alldeles nog
förut. Nu har chefen 14,000 kronor i lön, men nu är det icke längre
nog. Nu påstår talaren på stockholmsbänken, att det är alldeles
omöjligt att fä denna beqväma tjenst skött för den summa som Diss
Olle föreslagit. Inom Utskottet voro vi alla ledamöter från denna
Kammare ense om att det kunde gå för sig, men Första Kammarens
ledamöter ville icke gifva med sig. Jag tror att vi icke böra sätta
summan för hög, så länge det står så här och väger i fråga om hvem
som skall hafva bestyret med statens jernvägsbyggnader, ifrågavarande
styrelse eller trafikstyrelsen. Som Herrarne hört, har trafikstyrelsen
sagt, att den icke vill hafva detta bestyr så länge norra stambanan
ännu icke är färdig, men sedan vill den åtaga sig bestyret. Och derföre
tror jag att vi med godt samvete kunna rösta för den lilla nedsättning,
som Herr Liss Olof Larsson föreslagit. Här föreligga för
öfrigt inga ömmande omständigheter, ty tjenstemännen få särskilt
betaldt för hvad de göra extra.

Chefen för Kongl. Civildepartementet, Herr Statsrådet Hederstierna:
Äfven om man hyser den åsigt, som af 1880 års Riksdag

uttalades, eller att det vore synnerligen lämpligt att bestyret med
byggandet af statens jernvägar öfverflyttades på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
en åsigt, som nu af Kongl. Maj:t biträdts, så är
det tydligt att den ordinarie personal, som måste vid denna styrelse
anställas, icke bör vara talrikare än, att den har full sysselsättning,
äfven om bestyret med jernvägsbyggandet skulle upphöra. Ty vi veta
ju icke, om icke staten upphör att vidare bygga jernvägar, när den
beslutade stambanan till Sollefteå blir färdig. Detta är en omständig -

N:o 51.

Måndagen den 8 Maj, f. m.

het, som man också tagit i betraktande vid uppgörandet af den Kongl.
propositionen.

I väg- och vattenbyggnadsstyrelsen finnas för närvarande anstälda
på den tekniska avdelningen, förutom chefen, fyra tjensteman,
nemligen en byråchef, en förste och en andre adjutant samt, sedan
några år, ett s. k. tekniskt biträde, som åtnjuter arfvode af de medel,
som finnas anslagna för expenser och undersökningar. Kongl. Maj:t
har icke föreslagit förökning i detta antal tjensteman, oaktadt Kongl.
Maj:t hemstält att bestyret med jernvägsbyggandet skulle till styrelsen
öfverlemnas.. Den enda förändring Kongl. Maj:t föreslagit är, att en
af de tekniska tjenstemännen skall uppflyttas i 3:dje lönegraden för
att såsom byråchef kunna omhänderhafva bestyret icke blott med
statens, utan äfven med enskildes jernvägsbyggnader. Skulle emellertid
staten upphöra att bygga jernvägar eller Konung och Riksdag besluta
att lemna bestyret dermed åt annan myndighet än styrelsen för väg- och
vattenbyggnader, så skulle dock dessa fyra tjensteman behöfvas för
fullgörande af de åligganden, som tillkomma väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Nu har inom Utskottet den mening gjort sig gällande, att
jernvägsbyggnadsstyrelsens göromål skulle öfverlemnas till trafikstyrelsen.
Utskottet har af sådan anledning begärt upplysning om de ökade
krafter och deraf uppkommande ökade kostnader, som af detta öfverflyttande
skulle föranledas. Trafikstyrelsen har på Kongl. Maj:ts befallning
härom afgifvit utlåtande, deruti styrelsen uttalade den meningen,
att detta bestyr bör åt styrelsen öfverlemnas, men att styrelsen
dock icke anser sig kunna öfvertaga detsamma, förr än man fullbordat
det påbörjade arbetet med norra stambanans utsträckning till
Sollefteå. Frågan härom är således undanskjuten till dess denna jernväg
blir färdig, och bestyret med jernvägsbyggnaderna måste således
fortfarande anförtros åt de enligt det Kongl. förslaget förenade båda
styrelserna.

Det synes mig som om den fruktan Utskottet hyst, att genom
ett bifall till Kongl. Maj:ts förslag i dess helhet Riksdagen skulle
bundit sig vid denna förening, mot hvilken Utskottet hyser åtskilliga
betänklighetei'', denna fruktan, säger jag, synes mig alldeles ogrundad.
Ty väg- och vattenbyggnadsstyrelsen behöfver under alla förhållanden
den personal, som Kongl. Maj:t föreslagit. Men å andra sidan ser
jag icke något hinder för att, på sätt Utskottet föreslagit, tills vidare
sätta en del af denna personal på extra stat. Den enda olägenhet,
som dermed är förenad, är att denna personal då icke skulle vara
berättigad till pension. Men om någon af denna personal skulle blifva
nödsakad att lemna sin tjenst, innan jernvägen till Sollefteå blir färdig,
är jag öfvertygad att Riksdagen icke skall neka honom pension.
Jag kan således icke se något hinder möta mot antagandet af Utskottets
förslag.

Deremot måste jag på det bestämdaste motsätta mig reservantens
från denna Kammare nu af en talare understödda föx-slag.

Jag ber att i det hänseendet få fästa Kammarens uppmärksamhet
på, att detta förslag skiljer sig från Utskottets såväl i afseende
på personalens antal som i afseende på afiöningen. Då väg- och

Angående
stat för Vägocli
vattenbyggnadsstyrelsen.

(.Forts.)

N:o 51.

Måndagen den 8 Maj, f. m.

Angående vattenbyggnadsstyrelsen redan nu har fyra tekniskt bildade tjenstestat
för Väg- män5 så är det ju tydligt, att det är alldeles omöjligt att, såsom
°ha malls-'' reservanten afser, uppdraga det arbete, de hafva att utföra, åt endast
styrelsen, tvenne personel’, för så vidt man vill att arbetet skall utföras lika

(Forts.) skyndsamt och väl som, till styrelsens heder, nu är förhållandet. Det

blir derföre efter mitt förmenande alldeles nödvändigt att åtminstone
en tjensteman till anställes på den tekniska afdelningen i öfverensstämmelse
med hvad Utskottet också föreslagit. Det skulle kunna anmärkas,
att denne tjensteman kunde atiönas af de medel, som anvisats
till vikariatsersättning, arfvoden åt extra tjenstemän och ötriga expenser,
men jag ber att få nämna, att det tekniska biträde, som nu finnes,
har ett arfvode af 8,000 kronor och att dessutom till skrifbiträde
betalas 600 kronor, allt af expensmedlen. Med 3,600 kronor för detta
behof lemna icke de af reservanten föreslagna medel tillgång till vikariatsersättning
och öfriga utgifter, som på detta anslag måste anvisas. Att
till detta ändamål använda expensanslaget kan för öfrigt så mycket
mindre komma i fråga som Kongl. Maj:t, under förutsättning att
Riksdagen skulle höja staten med motsvarande belopp, nedsatt detta
anslag med 5,000 kronor. Såväl Utskottet som reservanten tillstyrka
bifall till denna del af Kongl. Maj:ts proposition eller att med 5,000
kronor nedsätta anslaget till expenser m. m., men de vilja icke i motsvarande
grad höja anslaget på den ordinarie staten, hvarigenom Kongl.
Maj:t skulle sättas ur stånd att aflöna de biträden, som äro nödvändiga.
Skulle Riksdagen fatta ett med reservationen öfverensstämmande
beslut, blir följden icke någon annan, än att Kongl. Maj:t nödgas anställa
och af tillgängliga medel aflöna de tjenstemän, som äro för styrelsen
oundgängligen behöfliga och måste sedan hos Riksdagen år efter
år äska dertill erforderliga medel.

Vidare har reservanten föreslagit nedsättning i aflöningen för
chefen och den tjensteman, som i Kongl. Maj:ts proposition är uppförd
såsom byråchef, men hvilken han kallar förste ingeniör. Att
sätta byråchefen i sämre ställning i afseende på aflöningen än hans
gelikar inom andra embetsverk kan icke vara lämpligt, då åt honom
förutom administrativ förmåga fordras teknisk skicklighet, en anledning
snarare till förökning i aflöningen än till nedsättning deraf. Att nedsätta
chefens lön med 1,000 kronor under hvad Utskottet föreslagit
kan äfvenledes icke vara skäl, då för denna tjenst fordras en åt de
skickligaste ingeniörer, som äro att tillgå inom riket, då det väl icke
kan ifrågasättas, att den person, som har till sitt förnämsta åliggande
att granska af andra uppgjorda kostnadsförslag och byggnadsplan!’,
skulle i kunskaper och skicklighet vara underordnad de personer,
hvilkas förslag han skall granska. Då Riksdagen årligen anvisar, åtminstone
har så skett i år, 700,000 kronor till understöd för väg-och
vattenbyggnader, så synes det mig, för så vidt man vill att dessa
medel skola rätt och väl användas, vara en dålig hushållning att vidtaga
den besparing af 1,900 kronor, som här är föreslagen.

Af hvad jag nu tagit mig friheten säga torde framgå att, om
jag ock ej skulle hafva något emot bifall till Utskottets förslag, jag
dock måste motsätta mig reservantens,

Måndagen den 8 Maj, f. m.

N:o 51.

Herr Emil Key: Såsom Herrarne af betänkandet finna, hafva
tio utskottsledamöter från Andra Kammaren deltagit med Herr Liss
Olof Larsson i hans reservation. Blott ett enda namn, det tolfte
namnet, saknas, och det är mitt. Jag har nemligen ej kunnat deltaga
i detta förslag om lägre lönereglering, och jag ber nu att få afgifva
mina skäl dertill. Reservanterna hafva visserligen stält sig på
en skenbart mycket antaglig ståndpunkt, som under andra förhållanden
borde vara fullt gällande, nemligen på Kongl. Maj:ts förslag till lönereglering
år 1880. Jag erkänner att detta är ett i hög grad talande
skäl. Hela frågans bedömande beror emellertid på, huruvida sedan
1880 några förändringar inträffat, som äro af beskaffenhet att väsentligen
inverka på förhållandena samt af sådan art, att hvad Statsutskottet
här föreslagit kan mer än hvad reservanterna gjort vara
giltigt och befogadt. Jag skall bedja att med afseende härpå få läsa
upp följande skrifvelse från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen: “Med
anledning af för Stats-Utskottets räkning gjord förfrågan, huruvida
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens göromål i afseende å enskilda jernvägar
ökats sedan åren 1879 och 1880, får till upplysning meddelas,
att under hela året 1881 och fortfarande ett extra tekniskt biträde
uteslutande varit och är vid styrelsens expedition upptagen af att förberedande
handlägga de åtgärder, som åligga styrelsen i följd af Kong!,
förordningen af den 15 Oktober 1880 angående lagfart, inteckning
af jernväg m. in., samt att för förberedande granskning af hit remitterade
ansökningar om tillstånd till nya jemn ägs antågg ning ar styrelsen
måst från mediet af sistlidne Januari ytterligare inkalla ett tekniskt
biträde“. Häraf ser man en omständighet, utfärdandet af Kongl.
Förordningen den 15 Oktober 1880, som verkat ändring i förhållandena
sedan Kongl. Maj:ts proposition till 1880 års Riksdag afgafs.

Vidare ber jag att få ytterligare anföra följande. Göromålen i
styrelsen hafva tillväxt på ett mycket anmärkningsvärdt sätt, och det
på grund af Riksdagens egna beslut. Riksdagen har nemligen höjt
anslaget till vägar, broar, hamnar m. m., så att, då totalsumman 1880
utgjorde 430,000 kronor, uppgår den nu för 1883 beviljade till 700,000
kronor. Naturligtvis förutsätter ett ökadt anslag ökade göromål för
kontroll och övervakning af de arbeten, för hvilka det större beloppet
är afsedt. Ökningen i anslaget är ungefär 50 procent mot 1880
och derigenom ökas, om icke i samma mån, styrelsens göromål, något
som äfven bör inverka, synes mig, på denna frågas bedömande. Det
är, jag upprepar det, Riksdagen sjelf som beviljat denna tillökning i
anslaget, och då så är, kan Riksdagen icke gerna säga: ja, jag har
beviljat en förhöjning i anslaget med 50 procent, men tager i stället
bort kontrollen öfver användandet.

Vidare skall jag anhålla att få påpeka arten af de ärenden, som
af styrelsen handläggas. De angå icke allenast byggandet af vägar,
såväl allmänna lands- som jernvägar, sjösänkningar, myrutdikningar,
broar, hamnar, skeppsdockor och sliprar, dambyggnader, kanaler, slussar
och farleder, utan äfven utredningar uti till såväl Kongl. Maj:t
som underrätter hänskjuta mål, hvilka angå tvist om vattenrätt (t.
ex. vattenregleringsfrågan i Norrköping), lidna förluster i vattenkraft
Andra Kammarens Prof. 1882. N:o 51. 4

Angående
stat för Vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen.

(Forts.)

N-.o 51.

Måndagen den 8 Maj, f. m.

Angående
stat för Vägoch
vatteniyggnadsstyrelsen.

(forts.)

genom vattenaftappningsarbeten, om flottningsarbetens ändamålsenlighet,
om inverkan af sjösänkningar på ofvan- och nedanliggande jordegor,
om uppdämningar, t. ex. mälarefrågan, hvarom vid denna riksdag talats,
hvartill kommer tillsynen af alla med statsbidrag sedan 40 år
tillbaka utförda allmänna arbeten. Vill man nu säga, att allt detta
får hafva sin gång i allt fall, så är ju klart, att landets behof af
alla dessa arbeten måste blifva mindre tillgodosedt. Arbetet blir så
mycket sämre gjordt och kontrollen så mycket svagare, det blir hela
följden. Och huru stort är beloppet, om hvilket skiljaktighet råder?
Jo, icke mer än 7,000, säger sju tusen kronor; det är den omtvistade
skilnaden. Men då jag vägt mot hvarandra å ena sidan denna ringa
besparing och å andra sidan de stora olägenheter, som deraf skulle
blifva följden — en slappare kontroll, ett sämre arbete och tidsutdrägt
för rättssökande — så har jag icke med min röst kunnat biträda
reservationen, som påyrkar en i sanning allt för kostsam och dyr besparing.
Mine Herrar, jag anhåller om bifall till Stats-Utskottets
förslag.

Herr Ola Andersson i Burlöf: Jag tror, att det bör medgifvas,
att det är rätt att icke nu uppföra jernvägsbyggnadsstyrelsen på ordinarie
stat, vare sig man ordnade styrelsen särskildt för sig eller sammansloge
den med ett annat verk. Vi hafva nu byggt öfver 200 mil statsjernväg
och hålla väl nu på att sluta med byggandet eller komma åtminstone
i alla händelser icke att hädanefter bygga så mycket som hittills årligen
skett./ Derför tror jag för min del det varit på fullgoda skäl Utskottet
icke velat uppföra anslaget till jernvägsbyggnadsstyrelsen på ordinarie
stat. Att regeringen dock framkommit med förslag härom, kan jag fatta
vid det förhållande, att Riksdagen två gånger uttalat sig för styrelsens
sammanslående med annat verk, ena gången med jernvägstrafiks- och
andra gången med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Herr Statsrådet
och Chefen för Civildepartementet har nu också uttalat sitt godkännande
af detta anslags uppförande på extra stat.

Hvad beträffar den reservation en ledamot afgifvit med afseende på
lönebeloppen och antalet af tjensteman i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
och som jag i hufvudsak biträder, så kan det icke gerna
nekas, att den hvilar på goda grunder, då den öfverensstämmer med
den proposition, som Kongl. Maj:t 1880 afgäf till Riksdagen, och det
icke blott skenbart goda grunder, som den siste talaren sade, utan
verkligt goda. Å andra sidan vill jag — ehuru jag icke medger att
göromålen i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ökats i så högst betydlig
grad som man här uppgifvit, ty om än anslaget till utdikningar
och vattenaftappningar ökats, så hafva deremot göromålen med de enskilda
jernvägarne minskats, efter som sådana väl icke komma att
byggas i samma skala som hittills — dock för min del medgifva, att
ärendena möjligen något kunna komma att ökas. Men med den kännedom
jag sökt att få angående pröfningen af dessa arbeten, är jag
öfvertygad om, att pröfningen på senare tiden varit omsorgsfullare än
förut varit fallet i denna styrelse. Derför vill jag icke för min del
omöjliggöra, att pröfningen hädanefter blifver åtminstone lika god som

Måndagen den 8 Maj, f. m.

N:o 51.

hittills. Jag vill således hemställa till Kammaren, om man icke skulle Angående
kunna öka beloppet till vikariatsersättningar m. m. 5,000 kronor till stat f°r Lä#-samma belopp som för detta ändamål förekommer i Utskottets förslag °i,yggnacteeller
till 7,200 kronor. Derigenom beredes tillfälle att använda unga styrelsen.
extra biträden, hvarmed jag anser, att man vid de flesta tillfällen kan (Forts.)

hjelpa sig, och man undviker derigenom att sätta en ny tjensteman
på fast stat med ty åtföljande pension. Med denna bila förändring
hemställer jag om bifall till reservanternas förslag.

Herr Liss Olof Larsson: Då jag bifogat min reservation till
betänkandet, hade jag knappt behöft begära ordet, ty af reservationen
synes min tanke i saken. När man inom Utskottet var ense om, att
man icke skulle bifalla Kongl. Maj:ts proposition angående en sammanslagning
af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med styrelsen öfver statens
jernvägsbyggnader, och man icke heller ville afslå den utan låta
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen komma på ordinarie stat, såsom alla
andra embetsverk numera äro, och då man icke hade någon utredning
från Kongl. Maj:t att tillgå, huru man skulle organisera nämnda
styrelser, om man ville slippa ifrån Kongl. Maj:ts proposition och taga
endast väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt således komma ifrån
hvad Kongl. Maj:t föreslagit i fråga om jernvägsbyggnadsstyrelsen, så
synes det mig, som om Utskottet borde hafva stödt sig på Kongl.

Maj:ts proposition i ämnet till 1880 års riksdag. Rörande densamma
visste man, att en sådan pröfning föregått, som alltid brukar föregå
vid framläggandet af Kongl. propositioner. Jag har icke haft tillfälle,
allra minst nu under slutet af riksdagen, att på ort och ställe taga
reda på förhållandena och bilda mig ett sjelfständigt omdöme om dem,
utan jag får derför lita på den utredning, som föreligger, då man icke
är i tillfälle att få någon annan, och jag står då på en säkrare basis,
om jag litar på Kongl. Maj:ts proposition 1880. Det är också den
jag följt i min reservation. Visserligen kan arbetet inom styrelsen
hafva något ökats, såsom man säger genom ökade anslag till väganläggningar,
vattenaftappningar och dylikt, men, såsom den föregående
talaren sagt, har arbetet äfven något minskats derigenom, att man
nedsatt anslaget till jernvägsbyggnader från 10,000,000 kronor till
5,000,000. För mig synes det alldeles klart, att om man 1880 antagit
Kongl. Maj:ts då framlagda förslag, skulle man bestämdt icke
1882 framkommit med förslag att öka de ordinarie tjenstemännens
antal, hvilka man 1880 ansett nödvändigt att sätta på ordinarie stat.

Det har visat sig vara behöfligt att öka antalet extra tjenstemän i
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, och bland skälen härför anföres, att der
nu förekomma frågor om inteckning i enskilda jernvägar. Jag medger,
att det för närvarande kan vara ett skäl, när alla inteckningar
komma på en gång, såsom under sista tiden varit förhållandet, då är
det naturligt, att det blifver ett stort arbete och att det behöfves extra
tjenstemän för att hinna med det, men man kan väl icke påstå,
att detta arbete är af stadigvarande beskaffenhet; ty när inteckningarne
i de nuvarande enskilda jernvägarne blifvit beviljade, kommer
detta arbete icke i fråga för andra jernvägar än dem, som hädanefter

N:o 51.

Måndagen den 8 Maj, f. m.

Angående
stat för Vägvch
vattenbyggnadsstyrelsen.

(Forts.)

nybyggas, och det kan väl icke blifva så många, när man dertill icke
beviljar större belopp än som skett på senare tiden.

Det anslag till chefens för ifrågavarande styrelse lön är i reservationen
upptaget till 7,000 kronor, då Kongl. Maj:t år 1880 härtill
begärde 9,000 kronor. När jag för min del ansåg, att 7,000 kronor
var ett lämpligt belopp för chefen för detta embetsverk, tog jag hänsyn
till den lön, man bestämt för chefen i andra jemförliga embetsverk.
Så hafva vi t. ex. chefen i landtmäterikontoret. Han har endast
7,000 kronor i lön. Här tinnes dock ett annat embetsverk, som
ligger ändå närmare det nu ifrågavarande och är dermed mera likartad!.
Det är nemligen öfverintendentsembetet. Äfven der erfordras
stor teknisk skicklighet och förmåga hos den, som är chef derför, ty
äfven detta embetsverk har att göra med byggnader, och lönen för
chefen i detsamma är bestämd till 7,000 kronor. För att nu ställa
chefen för ifrågavarande embetsverk i jemnbredd med cheferna i de
båda nyssnämnda var det som jag föreslog lönen för honom till 7,000
kronor.

Hvad byråchefen beträffar, har jag slutit mig till det af Kongl.
Maj:t 1880 framlagda förslag, hvilket var detsamma, som det af den
så kallade löneregleringskomitén uppstälda. Man har icke satt lönen
för denne till samma belopp som för byråcheferna i andra större
embetsverk, men man har icke heller satt den så lågt, att han kommit
i jemnbreddd med andra embetsverks tjensteman i andra graden.
Detta är i öfverensstämmelse med löneregleringskomiténs förslag.

I öfverintendentsembetet, landtmäteristyrelsen och åtskilliga andra
mindre embetsverk har man ansett, att det icke bör finnas så kallade
byråchefer eller tjensteman med samma lön som en föredragande
tjensteman inom de större embetsverken, utan i deras ställe anstalt
tjensteman med lägre löner, så t. ex. i öfverintendetsembetet, der föredraganden
har lön efter andra graden, och i landtmäteristyrelsen lika
så. Orsaken hvarför löneregleringskomitén föreslagit en högre lön för
den föredragande i väg- och vatten byggnadsstyrelsen är den, att man
tagit hänsyn till den stora tekniska och äfven i viss mån administativa
skicklighet, som måste förutsättas hos denne tjensteman. Den
föreslogs också till 5,500 genast i stället för 4,500, som motsvarar
föredragandens lön i andra liknande embetsverk, och höjes med 500
kronor efter 5 år och med ytterligare 500 kronor efter 10 års tjenstgöring,
då den sålunda uppgår till 6,500 kronor. Distriktchefernas
löner har jag tillåtit mig att i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts
förslag föreslå till 3,000 kronor. Men i öfverensstämmelse med löneregleringskomiténs
förslag, anser jag att lönebeloppet bör delas i lön
och tjenstgöringspenningar, hvilket Kongl. Maj:t icke föreslagit. För
min del kan jag icke finna hvarför icke äfven dessa tjenstemäns löner
skulle delas i lön och tjenstgöringspenningar såsom fallet är med andra
tjenstemäns löner. Enligt det föreliggande förslaget skulle distriktcheferna
få en pension af 3,000 kronor, men enligt mitt förslag att dela
löneförmånerna i lön och tjenstgöringspenningar, skulle pensionen endast
utgöra 2,400 kronor. Denna pension kan dock icke anses för
låg, ty i förhållande till lönen är den större än andra tjenstemäns;

Måndagen den 8 Maj, f. m.

N;o 51.

och dertill kommer också att distriktcheferna icke äro förhindrade att Angående
innehafva andra tjenster af hvad slag som helst. Deras förnämsta stat för VäV~
inkomst är icke den de få af staten, utan den som de hafva utom °i,yggnadsden
egentliga tjenstgöringen. Derför anser man icke heller att de böra styrelsen.
få så kallad full pension, utan endast en pension, som motsvarar den (Forts.)
lön de af statsverket skulle komma att åtnjuta.

Hvad tjenstemännens antal beträffar, anser jag för min del, att
man icke bör gå längre än Kongl. Maj:t 1880 föreslog. Den nuvarande
chefen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen var ordförande i löneregleringskomitén
och var der ense med komiténs öfriga ledamöter om
att det antal tjensteman, som nu återfinnes i reservationen, skulle vara
tillräckligt. Af komiténs betänkande framgår, att de ordinarie tjensternännen
inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utfört en stor del af
de arbeten, som inom andra embetsverk vanligen förrättas af extra
ordinarie tjensteman. Detta framgår bland annat derutaf, att hela
det belopp, som af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen 1878 utbetalades
i arfvoden, gratifikationer och ersättning för renskrifning, endast uppgick
till 1,172 kronor. Deraf torde man finna, att nästan alla göromålen
inom verket utförts af tjenstemän på ordinarie stat. Inom löneregleringskomitéu
föreslogs ett belopp af 4,300 kronor till arfvoden och
vikariatsersättning åt extra biträden. Nu har jag föreslagit 5,000 kronor
i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts förslag 1880. I komiténs
förslag ingick bland annat en post å 997:50 kronor till vikariatsersättning
under semester, renskrifning m. m., 1,500 kronor till ett
extra biträde på tekniska afdelningen och 1,200 kronor till ett extra
biträde på den administrativa afdelningen. Af detta belopp 4,300
kronor utgör således redan största delen arfvoden till extra biträden
inom verket. Man anslog 1,500 kronor till det extra biträdet på den
tekniska afdelningen, derför att man antog, att ett sådant biträde skulle
vara svårare att få än andra. Jag får förklara, att jag för min del
icke har någonting emot att anslaget till vikariatsersättning, arfvoden
åt extra biträden m. m. bestämmes till 7,200 kronor, på sätt Utskottets
majoritet föreslagit, ty derigenom sätter man Kongl. Maj:t i tillfälle
att fordra mera arbete af eller ock tillsätta flere extra biträden,
när så kan vara erforderligt, och skulle detta icke behöfvas, så blifver
ju en del af anslaget inbesparadt. I det fallet hyser jag derför ingen
fruktan att biträda reservationen med den af Herr Ola Andersson föreslagna
förändringen.

Det är på grund af de skäl, jag nu i korthet antydt, som jag
reserverat mig mot Utskottets betänkande och ingalunda till följd af
något slags misstroende mot väg-och vattenbyggnadsstyrelsen. Tvärtom
skulle jag, om ett uttalande från min sida i det fallet hade något att
betyda, på det högsta vilja loforda den nuvarande styrelsen.

Äfven i ett annat fall har jag eu anmärkning att framställa mot
Kongl., Maj:ts nu framlagda förslag, som härutinnan är i öfverensstämmelse
med löneregleringskomiténs och Kongl. Maj:ts förslag 1880.

Denna anmärkning gäller distriktsindelningen._ Nu föreslås sex distriktchefer
i stället för att det förut är fem. Jag för min del har trott
och tror fortfarande, att det skulle vara tillräckligt med fem hädan Andra

Kammarens Prof. 1883. N:o 51. 5

N:o 51.

Måndagen den 8 Maj, f. m.

Angående
stat för Väg
och vattenbyggnadsstyrelsen.

(Forts.)

efter såsom hittills, om nemligen Kongl. Maj:t i stället för att öka
antalet chefer hade vidtagit den åtgärden att göra en ny indelning af
distrikten. Tv såsom distrikten nu äro indelade, är det mycket stor
skilnad i afseende på dem. Så omfattar t. ex. norra distriktet icke
blott hela Norrland, utan äfven en del af Dalarne samt dessutom Upsala
och Stockholms län. Detta distrikt är således i afseende på arealen
större än alla de andra distrikten tillsammantagna. Kunde således
en omreglering af distrikten ega rum, kunde det vara tillräckligt
att hafva fem distriktchefer. I detta afseende har jag dock icke
velat reservera mig mot Utskottets förslag och vill icke heller nu
framställa något yrkande.

Jag har på detta sätt velat motivera min reservation; jag hade
ingalunda trott att den skulle gå regeringen emot. Detta hade varit
fallet, om Utskottets förslag varit Kongl. Maj:ts, men så är ju icke
fallet. Skulle Utskottets förslag bifallas, skall jag visst icke sörja deröfver,
ty skilnaden är ej afsevärd, och mot anslagets till vikariatsersättning
etc. höjande från 5,000 till 7,200 har jag, som sagdt, intet
att invända.

Häruti instämde Herr J. E. Johansson i Forneby.

I anseende till den långt framskridna tiden afbröts nu öfverläggningen
för att åter fortsättas kl. 7 e. m: och åtskildes Kammarens
ledamöter kl. 3 e. m.

In fidem

H. A. Kolmodin.

Stockholm, Isaac Mardis’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1882.