1881. Första Kammaren. N:o 22 (Riksdagens protokoll 1881:22)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1881. Första Kammaren. N:o 22.

Tisdagen den 22 Mars.

Kammaren sammanträdde kl. */2 3 e. m.

Justerades protokollet för sammanträdet på eftermiddagen den
12 innevarande månad.

Föredrogs å nyo och hänvisades till Stats-Utskottet Kong],
Maj:ts den 19 i denna månad bordlagda nådiga proposition till
Riksdagen angående upplåtelse af Artilleriplanen till byggnadsplats
för nytt hofstall m. m.

_ Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
följande den 19 innevarande Mars bordlagda ärenden, nemligen
Stats-Utskottets Utlåtanden N:ris 12 samt 30—34 äfvensom Bevillnings-Utskottets
Memorial N:o 7.

Föredrogos och biföllos Lag-Utskottets nedannämnda, den 9
och 11 i denna månad bordlagda Utlåtanden:

N:o 23, i anledning af förslag om förändrade stadganden rörande
skyldighet att bygga och underhålla tingshus och häradsfängelse;
samt

N:o 24, i anledning af''väckt motion om stadgande af skyldighet
för utländsk man att vid talans anställande inför svensk*myndighet
mot svensk man ställa borgen för kostnad och skada.

Föredrogs och bordlädes ett från Andra Kammaren ankommet
protokollsutdrag, N:o 123, med delgifvande af Kammarens be Första

Kammarens Prot. 1881. N:o 22. 1

N:o 22.

Tisdagen den 22 Mars.

slut öfver dess Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 18, med anledning
af motion rörande omarbetning af folkskolestadgan.

Föredrogs ett från Andra Kammaren ankommet protokolls"
utdrag, N:o 125, med delgifvande af Kammarens beslut öfver dess
Tillfälliga Utskotts Utlåtande, N:o 20, angående revision af gällande
expeditionstaxa.

Grefve Beck-Friis: Jag anhåller, att detta ärende måtte
remitteras till Tillfälligt Utskott,

Härtill lemnade Kammaren, på gjord proposition, sitt bifall.

Föredrogs Andra Kammarens protokollsutdrag N:o 125, med
delgifvande af Kammarens beslut öfver dess Tillfälliga Utskotts
Utlåtande N:o 21, i anledning af väckt motion om aflåtande till
Kongl. Maj:t af underdånig skrifvelse med begäran om utredning,
huruvida och under hvilka vilkor statsmakten må kunna ikläda sig
ansvar för förluster, som af embetsman genom felaktig embetsförvaltning
vållas.

Grefve Beck-Friis: Jag hemställer, att Kammaren behagade
remittera äfven detta ärende till tillfälligt Utskott.

Jemväl denna hemställan bifölls; hvarefter beslöts att såväl
detta ärende som det näst förut omnämnda skulle öfverlemnas till
behandling af Första Kammarens Tillfälliga Utskott N:o 1.

Herr Forssell, Hans, väckte följande motioner:

N:o 44, om ändring af 72 § Regeringsformen; och
N:o 45, om ändring af 71 § Riksdagsordningen.

Begge dessa motioner hänvisades till Konstitutions-Utskottet.

Herr Cawallin afgaf en motion, N:o 46, om aflåtande af underdånig
skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om ändring i vissa
delar af förordningen angående lotsverket den 15 Februari 1881.

Bordlädes.

Tisdagen den 22 Mars.

N:o 22.

Upplästes följande skrift:

Hastigt hemkallad af min hustrus plötsliga och oroväckande
sjukdom, hvarom läkareattest härmed bifogas, måste jag hos Kammaren
vördsamt utbedja mig tillstånd att tills vidare få stanna
hemma och uteblifva från Riksdagen.

Jönköping, Munksjö den 20 Mars 1881.

O. Ljungqvist.

Den åberopade läkareattesten, som jemväl upplästes, lydde
sålunda:

Ledamoten af Första Kammaren O. Ljungqvists fru har hastigt
insjuknat i lunginflammation jemte åtföljande förtidig födsel, hvithet
intygas å embetets vägnar.

Jönköping den 20 Mars 1881.

(just. Engstro.nd.
l:ste stadsläkare.

På gjord proposition beviljades Herr Ljungqvist ledighet från
riksdagsgöromålen under tre veckor från denna dag.

Justerades fyra protokollsutdrag för detta sammanträde.

På framställning af Herr trefven och Talmannen beslöts, att
de denna dag för andra gången bordlagda ärendena skulle uppföras
sist på föredragningslistan för nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 3 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

N:o 22.

Torsdagen den 24 Mars, f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 16 innevarande månad.

Herr Statsrådet von Steyern aflemnade Kong!. Maj:ts nådiga
proposition till Riksdagen angående förhöjning af anslaget till
Hans Kongl. Höghet Kronprinsen m. m.

Herr Grefven och Talmannen mottog den nådiga propositionen
med förklarande, att Kammaren skulle egna densamma grundlagsenlig
behandling.

Upplästes och godkändes Riksdagens Kanslis förslag dels till
Riksdagens underdåniga skrivelser:

N:o 9, angående val af Fullmäktige i Riksbanken; och
N:o 10, angående val af Fullmäktige i Riksgäldskontoret;

dels ock till Riksdagens förordnanden:

N:o 11, för Fullmäktige i Riksbanken;

N:o 12, för suppleanter till Fullmäktige i Riksbanken;

N:o 18, för Fullmäktige i Riksgäldskontoret; samt

N:o 14, för suppleanter till Fullmäktige i Riksgäldskontoret.

Föredrogs och bordlädes den vid detta sammanträde aflemnade
Kongl. propositionen.

Torsdagen den 24 Mars, f. m.

N:o 22.

Anmäldes och bordlädes följande inkomna ärenden:

Konstitutions-Utskottets utlåtanden:

N:o o, i anledning af motion om tillägg till § 3 Tryckfrihetsförordningen; N:o

6, i anledning af motioner om ändring i Tryckfrihetsförordningen,
för vinnande af utvidgad frihet att anlägga boktryckeri; N:o

7, i anledning af motion om ändring af § 109 Regeringsformen
samt §§ 5 och 23 Riksdagsordningen; samt

N:o 8, i anledning af motion om införande af öppen omröstning
inom Riksdagens Kamrar och Utskott;

Stats-Utskottets memorial M:o 35, med förslag till voteringsproposition
i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut i anledning
af väckt fråga om ersättning åt förre Landtbrukaren Sven
Johan Bladh för hos honom anstäldt beslag;

Banko-Utskottets Memorial och Utlåtanden:

N:o 10, i fråga om afskrifning ur Riksbankens hufvudkontors
räkenskaper af åtskilliga fordringar;

N:o 11, i anledning af väckt motion om inrättande af en s. k.
jordbruksbank i sammanhang med Riksbanken för tillhandahållande
af lån till nyodlingar; samt

N:o 12, i anledning af väckt motion om inrättande i Vexiö
af ett afdelningskontor af Riksbanken; äfvensom

Lag-Utskottets utlåtanden:

N:o 31, i anledning af Riksdagens Justitieombudsmans hemställan
om tillägg till 23 kap. Strafflagen;

N:o 32, i anledning af väckt motion dels om ordnande af kommunalrepresentation
för härad eller tingslag, dels ock om kronouppbördsmans
redovisning för de inom härad eller tingslag utdebiterade
medel och revision af sådan redovisning;

N:o 33, öfver väckt motion om utfärdande af en lag till inskränkande
af s. k. vivisektioner;

N:o 34, i anledning af väckt motion om lagbestämmelser rörande
egande- och nyttjanderätt till bostadslägenhet i stadsfastighet; N:o

35, i anledning af väckt motion om tillägg till 55 § Utsökningslagen; N:o

36, i anledning af väckt motion om ändring i 59 § Utsökningslagen
samt upphäfvande af 60 § i samma lag;

N:0 22. 6 Torsdagen den 24 Mars, f. m.

N:o 87, i anledning af väckt motion om tillägg till 99 § Utsökningslagen; N:o

38, i anledning af väckt motion om ändring i 41 § Konkurs!
agen;

N:o 39, i anledning af väckt motion om förändrade bestämmelser
rörande bevakning af varufordran i konkurs;

N:o 40, i anledning af väckt motion rörande ändring i lagens
stadgande om kronans rätt till danaarf;

N:o 41, i anledning af väckt motion om upphäfvande för vissa
orter af Förordningen den 29 Juni 1866 angående dispositionsrätten
öfver skogen å sådana skattehemman, som uppkomma af nybyggen,
hvilka hädanefter från kronan upplåtas m. m., samt

N:o 42, i anledning af väckt motion om underdånig skrifvelse
angående framläggande för adelsmöte af förslag till upphäfvande
af vissa bestämmelser i de adliga privilegierna.

Motion om Föredrogs Herr Caivallins den 22 innevarande månad bordändring
iför- lagda motion, Nfo 46, om aflåtande af underdånig skrifvelse till
ordningen Kongl. Maj:t med begäran om ändring i vissa delar af FörordlotsverUtden
ninSen angående lotsverket den 15 Februari 1881.

is Pte8^uan Herr Statsrådet Friherre von Otter: Med anledning af de
anmärkningar, som uti föreliggande motion blifvit framstälda emot
vissa paragrafer i den nya förordningen angående lotsverket af
den 15 Februari detta år, anhåller jag att få redogöra för de skäl,
som gjort sig gällande vid bestämmandet af de klandrade paragraferna,
hvilka likväl icke tillkommit utan efter noggrann pröfning,
och sedan Högsta Domstolen förklarat sig icke mot desamma
hafva något att erinra.

Sjöfarten har under de senare åren erhållit många lindringar
i lotspligtigheten och ännu flera hafva blifvit begärda, ehuru icke
alla kunnat bifallas. Redan år 1876 inkommo Kommerskollegium
och Generaltullstyrelsen med underdånig hemställan att Kongl.
Maj:t täcktes tillse, huruvida icke den nuvarande lotspligtigheten
kunde ännu ytterligare lindras eller helt och hållet eftergifvas.
Med anledning deraf hördes Lotsstyrelsen, som för sin del förklarade,
att den ansåg ganska väsentliga betänkligheter föreligga mot
ett sådant stadgande. Men å andra sidan ansågs förslaget icke
vara alldeles oantagligt, förutsatt, att vissa oeftergifliga vilkor
medgåfvos. Bland dessa vilkor var det hufvudsakligaste, att ett
tillräckligt belopp skulle ställas till Lotsstyrelsens förfogande för
att i öfverensstämmelse med de grunder, Kongl. Maj:t kunde fastställa,
godtgöra lotsarne för de förluster, som de skulle komma
att lida genom lotspligtighetens borttagande. Ett annat lika oeftergiflig!
vilkor var det, att s. k. bilotsar skulle helt och hållet
utestängas, det vill säga, att de fartyg, som kunde vägleda sig

Torsdagen den 24 Mars, f. in.

N:o 22.

sjeltva, skulle vara berättigade dertill, men att de fartyg, som be- Motion om
höfde främmande lotsbiträde, skulle vara tvungna att anlita krono- anfr^f^{"r''
lots då sådan kunde erhållas. Om nu dessa bogserfartyg och bi- ”angående
lotsar verkligen kunde öfvertaga såväl lotsuppassningen som lots- lotsverk den
ningen till sjöfartens fulla belåtenhet, då vore ingenting härom att ?.r> Februari
säga, och då skulle jag, för min del, icke hafva något emot att ****■
så skedde. Men detta är af flera skäl icke möjligt. Visserligen '' ori,s''
betvifla!- jag icke att dessa befälhafvare på bogserångare skulle
kunna vägleda fartyg lika säkert som kronolots, åtminstone i många
fall. Men deremot skulle de icke alltid kunna påräknas å de platser
och tider, då de bäst behöfdes för sjöfartens betjenande. Men
detta är icke det betänkligaste, utan ännu värre skulle det blifva
genom ett sådant medgifvande, derigenom att sjöfarten under sådana
förhållanden otvifvelaktigt förr eller senare skulle komma
att i hög grad trakasseras. Der kronolotsar funnes att tillgå
skulle dessa öfverbjudas och undanträngas, och der kronolotsar
icke funnes, skulle dessa befälhafvare och bilotsar taxera fartygen
efter behag, beroende af det större eller mindre behof af biträde,
som erfordrades, och man har sett att de vid sådana tillfällen tagit
väl för sig. Kronolotsarne äro nemligen bundna af sina taxor,
under det att bilotsarne äro utom all kontroll. Det är visserligen
sant, att kronolotsar alltid måste finnas att tillgå, om icke för
annat, så för att pricka, ut farvattnet åt dessa bilotsar och andra
fartyg, som utan sådana märken antagligen icke skulle kunna vägleda
sig. Dessutom behöfdes kronolotsar för att ombesörja lotsningen
vid sådana tillfällen, då det icke konvenerade bogserångarne
att gå ut, såsom t. ex. under tjocka, storm, regn och rusk,
eller då de kunde påräkna bättre förtjenst på andra håll, och
hvarigenom sjöfarten skulle, såvidt på dessa berodde, blifva helt och
hållet i saknad af lotsbiträde. Jag befarar dock att under dylika
förhållanden kronolotsar icke kunde erhållas, och om de äfven
kunde fås mot hög betalning, så skulle man bestämdt icke kunna
få dugliga lotsar, ty dessa vilja icke underkasta sig att vara reserv
och prickhållare åt bilotsarne, hvilka utan ansvar och med
ringa möda tillegna sig den förtjenst, som lotsarne anse företrädesvis
tillkomma dem.

Hvad för öfrigt lotspligtigheten beträffar, ber jag att särskilt
få fästa Kammarens uppmärksamheten derpå, att, huru dermed än
må ordnas, kommer dock alltid en stor mängd personer att blifva
missbelåtna. De, som äro egare af fartyg, vilja naturligtvis hafva
fullständig lotsfriliet, så att de slippa betala lotsafgift, när de icke
begagna lots, och det är ju mycket rigtigt. Assuransbolag och
lotsar åter yrka på fullständig lotspligtighet, det vill säga, att alla
fartyg skola anlita kronolots; assuransbolagen, emedan de anse
det vara större säkerhet för fartygen och således mindre risk för
dem, då de i lotsmans farvatten hafva kronolots ombord, och att
lotsarne göra ett sådant yrkande får man icke förtycka dem, ty
de vilja naturligtvis hafva så stor förtjenst som möjligt. Men det
är ett annat skäl, hvarför lotsarne äro missbelåtna med förändringen,
nemligen att de hittills uppburit stora lotspenningebelopp,

N:o 22.

Motion om
ändring iföl''
ordningen
angående
lotsverket dei
75 Februari
1881.
(Forts).

8 Torsdagen den 24 Mars, f. m.

-utan att måhända ens hafva sett de fartyg, som erlagt desamma.
Vi hafva här t. ex. i närheten en lotsplats, Söderarm, der lotsafgiften
t årligen i medeltal uppgått till omkring 7,000 kronor. Men af dessa
hafva 59 procent blifvit erlagda för fartyg, som hvarken begärt
eller begagnat lotsbiträde. Penningarne betalas genom mäklare
till lotsbefälet, som liqvidera!’ lotsarne, hvilka å sin sida icke
hafva annat att göra än qvittera. Detta har jag ansett såsom
olämpligt böra ändras.

Beträffande för öfrigt sjelfva afgiften, tror jag icke att den
kan anses vara så. särdeles betungande, om man betänker, att, i
stället för att hittills alla fartyg, kommande från eller afgående
till utrikes. ort, varit skyldiga att erlägga fumla lotspenningar då
deras drägtighet öfversteg 40 tons, antingen de begagnade lots eller
icke, men nu deremot äro fria från denna skyldighet med undantag
af dem, som anlita bogsering, hvilka få betala halfva lotspenningar,
då deras drägtighet öfverstiger 100 tons. Härvid är således
en betydlig eftergift redan medgifven äfven för de fartyg,
som använda bogsering. Hvad den inrikes sjöfarten angår, så erkänner
jag gerna, att den fått en pålaga, som den förut icke hade,
emedan den förut under alla förhållanden var befriad från skyldigheten
att begagna lots eller betala lotspengar då lots ej anlitades.
Men denna afgift är, åtminstone i aet närmaste helt och
hållet nominel, ty enligt Kommerskollegii uppgift för år 1879 var
antalet af; de segelfartyg, som trafikerade inrikes orter, 1,655, men
af dessa äro 1,573 under 100 tons och således fria från afgiften
och af de återstående 82 är, såvidt jag har kunnat utröna, flertalet
icke underkastade skyldigheten att erlägga lotspenningeafgift,
nemligen de fartyg, som trafikera Venern, der lotsverket icke upptager
någon afgift, och likaså en del af dem som gå på vestkusten,
emedan, om bogsering der egen rum, fartygen i de flesta fall enligt
förordningen blifva fritagna från att erlägga lotsafgift, då de bogseras.
Det kan visserligen hända att ett par. kanske fyra eller
fem fartyg drabbas af sådan afgift; men många blifva det i alla
hänseenden icke. Jag tror derföre icke att det vore skäl att för
detta lilla fåtal låta hela sjöfarten blifva lidande. Man kan visserligen
anse, att lotspligtigheten kunde upphäfvas helt och hållet
för den inrikes sjöfarten. Men det har icke skett derföre att, enligt
traktater med flertalet utländska makter, äro deras fartyg likstälda
med våra egna och hafva mångahanda sätt att göra sig
till inrikes fartyg, och i sådant fall skulle föreskriften blifva af
noll och intet värde.

För öfrigt förstår jag icke rigtigt hvad motionären afser med
sin motion, eller^ hvarthän han syftar. Han begär, att § 1 skall
ändras och att § 29 måtte upphäfvas. Men då blir frågan, om
§_ 29 skall upphäfvas, huru skall då § 1 förändras? För min del
lår jag säga, att jag skulle, icke hafva något emot att bifalla motionen
i denna del, men jag skulle göra det så, att § 29 skulle
upphäfvas och § 1 förändras sålunda, att den gamla lotspligtigheten
skulle, om icke i sin fulla utsträckning'', likväl åtminstone bibehållas
för de fartyg, som begagnade bogsering. Detta var ock -

Torsdagen den 24 Mars, f. in. . 9 NSO 22.

så meningen från början, och ändringen gjordes uteslutande till Motion om
förmån för den allmänna sjöfarten och bogserångarne. Alternati- and™n9 iför"
vet var nemligen att de bogserade fartygen skulle betala full lots- "angående
afgift, antingen de begagnade kronolots eller icke. Jag tror der - lotsverk^ den
före, att motionären skulle göra sjöfarten och bogserångarne en is Februari
dålig tjenst med denna motion för den händelsen, att den skulle (l88l''

blifva af Riksdagen bifallen och en underdånig skrifvelse i ämnet or s''
till Kongl. Maj:t aflåtas. Jag åtminstone, i fall jag skulle hafva
något dervid att säga, vare sig som chef för Sjöförsvarsdepartementet
eller såsom lotsdirektör, komme i sådant fall ovilkorligen
att tillstyrka, att lotspligtigheten återstäldes, och att åtminstone
alla fartyg, som använda bogsering, skola anlita kronolots eller
betala full lotsafgift.

I öfrigt ber jag att få göra några mindre anmärkningar angående
motionärens påståenden. Beträffande § 1 säger han: “Här
har sålunda den principen funnit erkännande, att den fartygsbefälhafvare,
som ej vill begagna kronolots, hvarken behöfver upptaga
eller betala en sådan, och när ett sådant erkännande en
gång blifvet gjordt, så är det svårt att förstå grunden för det
s. k. olaga lotsbiträde, som i § 3 omhandlas.“ Jag tror icke, att
det kan vara något hinder för Kongl. Maj:t att i gällande författning
göra vissa lindringar. Här är den lindring medgifven i lotspligtigheten,
att en del fartyg äro befriad från, men en annan
del tvungen att underkasta sig ett visst lotstvång. Vidare yttrar
motionären: “Hvarföre och med hvad rätt ålägger man bogser ångbåtens

befälhafvare att inom viss kort tid redovisa eu afgift,
hvars rätta belopp det är honom i de flesta fall omöjligt att kontrollera?
Han eger ingen befogenhet att undersöka, huruvida det
bogserade fartygets drägtighet är öfver 100 tons, han kan icke utröna,
huru djupt det ligger, han kan oftast icke under bogsering
i yttre skärgård komma ombord å detsamma, han kan ännu mindre
exakt bestämma den distans, som bogsering egt rum.“ Alla
dessa fyra påståenden bestrider jag bestämdt. Ty om befälhafvaren
på en bogserångbåt åtager sig lotsning af fartyg, så är
hans första skyldighet att taga reda på fartygets djupgående för
att kunna lotsa det, och hvad dess drägtighet beträffar, så är det
otvifvelaktigt, att fartygets befälhafvare gerna lemnar de uppgifter,
som man begär, och skulle han icke göra detta, har man alltid
tillfälle att få besked i tullkammaren. “Han kan icke komma
om bord** — säger motionären. Det skulle på det högsta förvåna
mig, om bogserångarnes befälhafvare äro så liberala, att de icke
taga betaldt för fartygets bogserande. Men jag tror nog att de
göra det, och som denna betalning oftast är uppgjord påförhand,
äro de i tillfälle att taga reda på fartygets drägtighet och djupgående,
och har icke liqviden på förhand egt rum, torde för dess
verkställande närmare kommunikation emellan det bogserade och det
bogserande fartyget komma att ega rum, hvarvid befälhafvare!! å det
senare nog torde komma i tillfälle att erhålla erforderliga uppgifter,
om han vill. Hvad i öfrigt angår drägtigheten, behöfver bogserbåtens
befälhafvare icke veta annat än om fartyget är öfver

S:o 22

Torsdagen den 24 Mars, f. m.

Motion om eller under 100 tons. “Han kan icke heller bestämma den distans,
ändring i för- som bogsering; egt rum“, påstår motionären slutligen. Kan han
angående icke det, så är det verkligen illa. Han vet, hvarest bogseringen
lotsvenhet den började, och kan han, då den är slut, icke sjelf räkna ut distan1.
5 Februari Sen, så kan lotsbefälet göra det.

(Forts Till sist hemställer motionären, om icke de bötesbelopp, som

or s'' blifvit faststälda, äro alltför höga. Jag tror det icke, och det på
grund af de öfverträdelser och missbruk, som i afseende på rättigheten
att lotsa ständigt egt rum synnerligen på sista tiden, och
hvarvid man sökt på alla möjliga sätt kringgå författningen, och
när det t. ex., såsom under förliden sommar, kan inträffa, att en
rådman i en af grannstäderna gjort sig skyldig till olaga lotsning,
kan man vänta att lagen öfverträdes snart sagdt af hvem som
som helst. Motionären sätter äfven i fråga, huruvida Kongl. Maj:t
kan vara berättigad att föreskrifva om böters förvandling efter allmän
lag. Så långt jag kirnnat forska tillbaka har uti alla lotsförfattningar
stadgats om böternas förvandling enligt hvad allmän
lag bestämmer och endast med den skilnad, att i den förra, nemligen
1862 års författning, stodo särskildt utsatta den allmänna lagens
straffbestämmelser; men som denna lag kan undergå en eller
annan förändring, har man ansett lämpligare att föreskrifva: “saknas
tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas efter allmän
lag."

Jag anhåller vördsamt, att detta mitt anförande måtte åtfölja
motionen till det Utskott, hvartill den kan blifva remitterad.

Herr Cawallin: Med anledning af hvad jag hörde yttras %

från statsrådsbänken angående min motion, tillåter jag mig fästa
Kammarens uppmärksamhet derpå, att jag i min motion icke alls berört
lämpligheten eller olämpligheten af den förändring, som i hittills
varande lotsförordning blifvit vidtagen. Jag har endast hållit mig till
den särskilda omständigheten, att deruti har gjorts till åliggande för
befälhafvare å en bogserångbåt att hafva uppbörden af de halfva
lotspenningar, som man ansett böra betalas af fartyg, hvilka, utan
att hafva kronolots ombord, begagna ångbogsering. Jag tror, att
den lindring, som Herr Chefen för Sjöförsvarsdepartementet anser
i det afseendet skulle genom den nya författningen komma sjöfarten
till godo, ingalunda uppväger den, minst sagdt, obillighet,
som jag anser ligga deri, att ett åliggande af så pass svår art,
som bär är i fråga, skulle kunna göras för någon som helst svensk
medborgare. Det är i den anda min motion går, och det är just
för att få bort detta, såsom mig synes, obilliga åliggande som jag
framstält min motion. Hvad beträffar de särskilda förhållanden,
som den siste talaren påpekade inom lotsväsendet, så anser jag
icke här lämpligt att upptaga detta till bemötande, utan yrkar
endast, att min motion måtte remitteras till Kammarens Tillfälliga
Utskott N:o 2.

Ofverläggningen var härmed slutad, och motionen jemte yttrandena
hänvisades till Kammarens Tillfälliga Utskott N:o 2.

Torsdagen den 24 Mars, f. ni. 11 N:0 22.

Föredrogs å nyo Lag-Utskottets den 9 och 11 i denna månad Ändring i so
bordlagda Utlåtande N:o 25, i anledning af väckt motion om änäring
i 30 kap. 5, 6 och 7 §§ Rättegångsbalken. ''

Herr Samzelius: På sätt en Utskottets betänkande vidfogad
anteckning utvisar, har jag icke haft tillfälle att deltaga i
detta ärendes behandling inom Lag-Utskottet. Hade så varit händelsen,
skulle jag utan tvifvel blifvit antecknad såsom reservant,
emedan jag icke kan dela de åsigter, Utskottet här uttalat. Jag
kan visserligen så till vida instämma med Utskottet, att ifrågavarande
stadgande icke “öfverensstämmer med nutida åsigter och
förhållanden". Men Utskottet yttrar tillika, att “det endast i ytterst
få fall, om ens någonsin, kommit i verklig tillämpning". Detta är
icke med verkliga förhållandet öfverensstämmande. Enligt hvad
jag försport, har nemligen detta stadgande tillämpats under senare
år i icke så få fall. Jag har talat med en yngre ledamot
i Svea Hofrätt; och han uppgaf, att under den jemförelsevis korta
tid, hvarunder han tjenstgjort derstädes, stadgandet tre särskilda
gånger blifvit tillämpadt. Dessa tre gånger äro enligt^ min tanke
jemnt tre för många. I 10:de häftet af Naumanns tidskrift för
lagstiftning, lagskipning och förvaltning förekommer äfven ett fall,
der detta lagstadgande kommit till användning. Jag tror icke,
att det finnes någon inom denna Kammare eller inom Lag-Utskottet,
som vill försvara detta stadgandes bibehållande inom lagstiftningen.

Men, säger man, då Nya Lagberedningen för närvarande är sysselsatt
med utarbetande af en ny rättegångsbalk, bör man uppskjuta
alla dessa partiella lagförändringar, om hvilka förslag tid
efter annan väckas. Detta är, enligt min tanke, icke lämpligt.

Den omständighet, att någon del af vårt lagverk är under omarbetning
bör icke i och för sig utgöra hinder för partiella förändringar
inom detsamma; och Lag-Utskottet har både i fjor och
i år framkommit med förslag till partiella förändringar just inom
Rättegångsbalken. Det är väl icke att hoppas, att förslaget till
ny rättegångsbalk kan blifva upphöjdt till lag, förrän om tio år
härefter; och då skulle man under hela denna tid nödgas bibehålla
denna barbariska qvarlefva från den tid, då man satte in folk
i bysättningshäkte, derföre att de icke kunde betala sina skulder.

Då måhända flere af Kammarens ledamöter icke haft tillfälle att
genomläsa detta betänkande, ber jag att få omnämna, att här är
fråga om upphäfvande af ett stadgande, i 30 kapitlet 5 § Rättegångsbalken,
enligt hvilket den, som vill under Ko.ngl. Maj:ts pröfning
draga sin talan i civilt mål, men icke har tillgång att fullgöra
Hofrättens dom och icke heller kan ställa full borgen för
det, som dömd! är, eller för sin person, skall träda i fängelse till
sakens slut. Det är barbariskt, att den fattige skall för sin fattigdoms
skull vara nödsakad att träda i fängelse, om han vill få sin
sak pröfvad af Kongl. Maj:t; och det är för mig obegripligt, att
ett sådant stadgande kunnat, så länge som skett, bibehållas i lagen.
Då man för närvarande äfven inom utlandet egnar rätt mycken
uppmärksamhet åt lagstiftningen inom vårt land, skulle det

N:o 22.

Torsdagen den 24 Mars, f. m.

hap. 5—7
Rättegång,
hälben.
(Forts.)

bevara bedröfligt, om man der komme under fund med, att eu såB
dan barbarisk qvarlefva ännu qvarstode i vår lag. Sådant skulle
s icke göra bättre intryck, än då man för flera år sedan såg i den
civiliserade verldens nästan alla tidningar omtalas, hurusom man
här landsförvisade personer, som frånträdt den rena evangeliska
läran. Om nu svenska Riksdagen afslår ett förslag om ifrågavarande
stadgandes upphäfvande, så skulle denna händelse sannolikt
icke komma att passera utan uppmärksamhet äfven från pressens
sida; och detta skulle icke lända till fromma för oss. Det
synes mig såsom om Lag-Utskottet, i stället för att afvisa denna
motion, bort hellre sysselsätta sig med att uppgöra ett förslag till
förändrad lagstiftning i detta ämne, helst som ett sådant förslag
skulle kunna skrifvas blott med några få rader. I Andra Kammaren
har uppmärksamheten blifvit fäst vid saken; och der har den hållna
diskussionen föranledt dertill, att ärendet blifvit utan votering
återremitteradt till Utskottet. Andra Kammaren uttalade sig för
den åsigt, att detta stadgande borde upphäfvas; och det skulle
verkligen smärta mig, om Första Kammaren icke skulle vilja gå
lika långt i humanitetssträfvande och visa lika mycken ömhet för
den fattigare klassen som Medkammaren. Första Kammaren har
särskildt vid behandlingen af Herr Friherre De Geers motion nyligen
visat, att den eger känsla för den fattigare klassen; och det
skulle derföre innnebära en inkonseqvens, om Kammaren nu bifölle
Lag-Utskottets förslag.

Utan att nu vilja längre upptaga Kammarens tid, som i dag
anlitas för vida vigtigare frågor, ber jag, att Kammaren måtte
återremittera detta betänkande. Jag är förvissad om, att när
Lag-Utskottet får kännedom om, att detta stadgande verkligen
ännu tillämpas, Utskottet också skall finna någon utväg att föreslå
dess afskaffande.

Herr Sandell: Jag är med den siste talaren alldeles ense
derom, att det lagstadgande, hvarom nu är fråga, är barbariskt,
och lärer det icke falla någon in att försvara dess bibehållande.
Men inom Lag-Utskottet fästes uppmärksamheten derpå, att det
väl inträffat, att personer anmälde sig att träda i häkte, derföre
att de icke kunde fullgöra Hofrätts dom; men man visste
deremot icke något enda fall, der så beskaffad! häktande verkligen
egt rum. Det skulle mycket förundra mig, om den uppgift
härom, som den siste talaren sade sig hafva erhållit af eu ledamot
i Svea Hofrätt, vore rigtig. Frågan har, enligt hvad jag tror,
föga eller ingen praktisk betydelse, enär stadgandet, såvidt jag
bär mig bekant, ytterst få gånger, kanske blott en enda gång föranledt
dertill, att en part hållits häktad, under det målet varit
beroende på Kong!. Maj:ts pröfning. Vid sådant förhållande och
uå Nya Lagberedningen för närvarande är sysselsatt med utarbetande
af förslag till ny rättegångsordning, hvithet förslag förmodligen
lärer komma att fullbordas långt tidigare än tio år härefter,
anhåller jag, att Kammaren behagade gilla hvad Utskottet i sitt
förevarande betänkande föreslagit. Jag vet visserligen, att Andra

Torsdagen den Mars, f. m.

N:0 22.

Kammaren återremitterat betänkandet; men sådant bör ju icke i:t(>

binda Första Kammaren i dess beslut. Om saken verkligen vore kap.: 5~7
af någon vigt, skulle jag ingalunda motsätta mig en sådan återremiss,
utan tvärtom påyrka densamma, då., såsom jag nämnt, jag (Forts.).
anser, att lagstadgandet icke kan försvaras. Men då stadgandet
icke är af någon praktisk betydelse, vill jag för min de! yrka bifall
till Utskottets förslag.

Herr Nyström: Jemte det jag till alla delar instämmer med
Herr Samzelius, ber jag att äfven för min del få förklara, att jag
på det högsta önskar, att detta stadgande, hvars tillämpning icke
kan annat än såra rättskänslan, måtte borttagas. Den betydligt
konservativa hållning, som Lag-Utskottet i allmänhet iakttager,
har äfven i detta fall gjort sig gällande, oaktadt erfarenheten bjuder,
att en förändring inom denna del af lagstiftningen bör så
fort som möjligt vidtagas. Jag har nemligen temligen säker anledning
antaga, att en och annan, som på det högsta önskat anföra
besvär öfver en Hofrättens dom, måst afstå derifrån blott
för detta ohjelpliga stadgandes skull. Jag anhåller vördsamt om
återremiss.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes först proposition
på bifall till förevarande utlåtande och sedan på dess återremitterande,
och förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad.

Föredrogos å nyo och biföllos Lag-Utskottets den 9 och 11
innevarande Mars bordlagda utlåtanden:

N:o 26, i anledning af väckt motion om förhöjda böter för
part eller vittne vid förfallolöst uteblifvande; och

N:o 27, i anledning af väckt motion angående föredragningslista
vid häradsrätt.

. Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande Konsti- ifrågawtt
tutions-Utskottets den 11 och 12 innevarande månad bordlagda ändring i
utlåtande N:o 4, i anledning af väckta motioner om ändring i 8
14 Riksdagsordningen. ordmngen.

1 punkten.

■j ?err J.öns Eehrsson: Efter den utgång, en likartad fråga
vid förra riksdagen erhöll, gjorde man kanske klokast i att icke
upptaga tiden med något yttrande i den nu föreliggande frågan,
då Utskottet i år likasom många gånger förut icke funnit skåf att
bifalla ett förslag om det så kallade streckets nedflyttande, hvit -

N:0 22. 14 Torsdagen den 24 Mars, f. m.

ifrågasatt ket förslag denna gång framlagts af Herr Gustaf Ericsson. Jag
ändring i § u anser emellertid, att denna Kammare handlade klokt, om den ju

Ridnin9en ^örr desto liellre gingö i''1 Pä en sådan nedflottning. Man har hört

"”"(Forte.)’ i^e så få och icke heller svaga påståenden framställas inom landet,
om att den politiska rösträtten skulle utsträckas ännu mycket
längre, än Herr Gustaf Ericsson nu föreslagit, och Andra Kammarens
ledamöter inom Utskottet i en afgifven reseryation tillstyrkt.
Såsom man vet, hör denna fråga till dem, som icke kunna
falla. Det beror endast på tidpunkten, när reformen skall genomföras;
och jag tror, att både billighet, klokhet och rättvisa fordra,
att man ju förr desto hellre tillmötesgår dessa önskningar, hvilka
gjort sig gällande alltsedan det nya riksdagsskicket infördes. Genom
den nya Riksdagsordningen beröfvades nemligen en stor del
af svenska folkets sjelfegande jordbrukare den politiska rösträtt,
de förut egde. Statistiken utvisar, att det finnes en mängd jordägare
i vårt land, hvilkas egendomar icke äro så högt taxerade, att
de kunna medföra politisk rösträtt. Jag tror för min del, att landets
väl mycket är beroende derpå, att man ställer så till, att
man får en fast befolkning, som så att säga har eu torfva att sköta
och sträfva för, och att det i sådant hänseende skulle vara nyttigt,
om man ginge till mötes det anspråk, som från denna befolknings
sida här framstälts. Yi skola komma i håg, att, för så
vidt icke den olyckliga utvandringen till Amerika skall fortgå i
förökad skala, folkmängden i landet alltmer kommer att ökas och
våra smärre jordegendomar i följd deraf att blifva mer och mer
styckade. Yi få då en befolkning, som i många orter saknar politisk
rösträtt. Jag har förut en gång nämnt, att i den kommun,
jag tillhör, finnas 115 särskilda jordegare, hvilkas hemman icke
uppgå till det taxeringsvärde, som erfordras för politisk rösträtt.
Visserligen blef taxeringsvärdet vid den senaste fastighetstaxeringen
något höj dt; men det verkade mycket litet. Jag tror derför
att det vore klokt, om denna Kammare, i likhet med .Medkammaren,
bifölle reservanternas förslag. Att Utskottet icke kunnat
komma till annat resultat nu än förut, förvånar mig alldeles icke,
då det består af hufvudsakligen samme ledamöter. Men det skulle
förundra mig, om denna Kammare i sin helhet säger ett bleklagd!;
nej till hvarje rimligt förslag i denna rigtning. _ Jag hoppas så
mycket mer, att Kammaren nu skall behjerta motionärens förslag,
som det nyligen vid behandlingen af Herr Friherre De Geers motion
visade sig, att man här ville tillmötesgå de anspråk, som från
ifrågavarande samhällsklasser framställas. Dessutom finnas här
många ledamöter, som kalla sig svenska ''arbetets vänner. Det
skulle vara ett talande bevis på upprigtigheten af detta valspråk,
om de nu biträda det förslag, reservanterna framstält. De skulle
derigenom tydligt ådagalägga, att de verkligen äro svenska arbetarens
vänner. Jag vågar derföre tro, att vid en blifvande votering
den nu gjorda framställningen skall vinna understöd, afmer
än 12 röster, med hvithet antal en dylik framställning i fjor understöddes.
Jag skall icke längre upptaga Kammarens tid, utan
slutar med att yrka bifall till den reservation, som är bifogad be -

Torsdagen den 24 Mars, f. ro.

N:o 22.

tänkandet; och ber att, om så skulle behöfvas, få vid frågans
afgörande besvära Kammaren med en votering.

Friherre Klinckowström: Jag har vid denna riksdag och
på detta rum redan uttalat mig i allmänhet rörande den fråga,
som här föreligger. När Herr Friherre de Geers motion rörande
förändring i taxeringen af de mindre bemedlade klasserna nyligen
var föremål för denna Kammares behandling, beklagade jag, att
den frågan sammanhängde med den kommunala rösträtten, hvilket
förorsakade, att jag fann mig förhindrad att bifalla en framställning,
som jag eljest på det högsta gillade. Jag nämnde på samma
gång. att det var ett stort missgrepp af 1865 års grundlagsstiftare
att sätta penningen till värdemätare för medborgerliga rättigheter.
Under tidernas lopp har den frågan blifvit mer och mer utredd,
och den åsigten mer och mer bekräftad, att de medborgerliga rättigheterna
borde bestämmas på sådant sätt, att de vore oberoende
af kronor och ören. När nu icke detta skett, tror jag, att Riksdagen
aldrig skall blifva fri ifrån ganska mäktiga påtryckningar
från de. politiskt oberättigade folkklassernas sida samt slutligen
måste gifva med sig och uppställa andra grunder för valrätt och
valbarhet.

Det torde fordras af mig, att jag gifver skäl för det klander,
jag sålunda rigtat mot Riksdagsordningens nuvarande bestämmelser
i detta hänseende; och jag ber derföre att få för Kammaren
framlägga några af de vigtigaste skälen för detta klander, under
uttalande af att jag skulle blifva glad, om dessa skäl kunde af
motsidan vederläggas.

Yi veta, att valrätten är till viss grad beroende på kommunallagarne.
Men dessa lagar äro, såsom bekant, af civillags och icke
grundlags natur. Således är en af de vigtigaste bestämmelserna
i grundlagen beroende på en förändring i den ordning, som för
civillag är bestämd. Detta synes mig icke vara rigtigt.

Vidare veta vi, att valrätt och valbarhet äro beroende af II:a
artikelns bevillning och de fyrktalsberäkningar, som på grund af
denna II:a artikel ega rum. Jag har förut nämnt och upprepar
det ännu ep .gång, att det kan förekomma så lyckliga förhållanden,
att denna i jemförelse med hela riksbudgetens belopp ringa skatteinkomst
skulle kunna af Riksdagen helt och hållet undvaras; och
rättigheten att upphäfva densamma ligger ju uteslutande i Riksdagens
händer, alldenstund det är en bevillningsfråga. Under sådana
förhållanden framträder det abnorma förhållande, att grundlagen
är beroende af Riksdagen allena och icke af Riksdagens och
Kongl. Maj:ts sammanstämmande beslut, såsom ifråga om civillag
är stadgadt. Således kan Riksdagen ensam göra valrätten och
valbarheten helt och hållet illusoriska genom att helt enkelt upphäfva
bevillningen enligt lita artikeln, när den finner denna jemförelsevis
ringa skatteinkomst icke vara behöflig för att få riksbudgeten
att gå i hop.

Vidare är taxeringen af fast egendom, äfvensom uppskattningen
af inkomst utaf kapital eller arbete förlagd i taxeringskomité -

Ifrågasatt
ändring i § 14
Riksdagsordningen.

(Forts.)

N:o 22.

Torsdagen den 24- Mars, f. m.

Ifrågasatt ernas handel’; och det bär inträffat och kommer alltid att inträffa
ändring i §14 £an? ,jer personel-, som med afseende på sin fästa egendom eller
ordnin^ii inkomst af kapital och arbete stå på minimigränsen för valrätt
(Forts.)” och valbarhet, genom dessa komitéers åtgöranden flyttas ned och
beröfvas sina politiska rättigheter. Detta har, som sagdt, händt
och kommer att hända; och taxeringskomitéernas förfarande är dervid
ofta det rätta. Ty en egendom, hvars uppskattning ligger på
gränsen för valrätt och valbarhet, kan genom skogens förödande
— hvilket är ett modernt sätt nu för tiden att skaffa sig inkomster
— lätt förlora detta taxeringsvärde. Andra omständigheter,
såsom t. ex. försummad häfd, eldsvåda, försäljning på exekutiv
auktion till underpris, kunna ofta medföra samma påföljd.

En annan brist i de bestämmelser, som ligga till grund för
politisk valrätt och valbarhet, förefinnes i afseende på sättet för
taxering af fastighet. Det är bekant, att vid dylika taxeringar göres
icke afseende på de inteckningar, hvarmed den fasta egendomen
är behäftad. Detta är ett ganska stort förbiseende både af
rättvisa och billighet; ty det är klart, och jag har vid föregående
tillfällen haft äran nämna det, att härigenom kunna i representationen
insättas personer, som effektivt ega ingenting.

Kan sådant vara rätt och billigt? Jag tviflar derpå. EJera
dylika allvarliga och sorgliga bevis på ohållbarheten af den nuvarande
Riksdagsordningens bestämmelser för valrätt och valbarhet
ådagalägga mer än tillräckligt, att hela denna byggnad är uppförd
på lös sand, och när floden störtar öfver den och vinden stöter
på densamma, fäller den omkull; och för att citera skriftens
ord, det husets fall blir stort. Yi hafva nu snart i femton år dansat
kring guldkalfven, d. v. s. genom att värdera menniskorätt och
medborgarerätt i penningar. Jag tror, att det vore tid, att vi
sökte andra grunder för så dyrbara mänskliga rättigheter. Man
kan med skäl fråga: fins det några förhållanden, der icke penningen
ingår till största delen i värdet af så beskaffade rättigheter.
Jag har redan förut på detta rum vid denna riksdag uppräknat
några sådana qvalifikationer, der icke penningen ingår i allmänhet
eller, om den gör det, ingår på ett försvinnande sätt. Jag vill
här repetera dem. Man kan föreskrifva, att endast mankön får
vara valberättigad^ man kan göra vissa modifikationer beträffande
ålder; man kan uppställa såsom regel, att den, som icke erlägger
skatt till staten och kommunen, icke är valberättigad; man kan
uppställa vilkor om medborgerligt förtroende och allmänt anseende;
den valberättigade skall hafva fullgjort allmän värnpligt; vara oförvitlig
i seder; råda öfver sig sjelf och tillhöra kristet religionssamfund.
Många andra dylika qvalifikationer, alldeles oberoende af penningen,
kunna äfven anföras, såsom att han skall hafva genomgått
allmän folkskola och dylikt mera. Då frågar man, huru skulle det
se ut, om man grundade valrätt och valbarhet på så beskaffade
qvalifikationer. Jag har gjort en uppsats på hvilka personer af
Sveriges befolkning skulle falla bort på grund af dessa qvalifikationer.
Jag skall icke besvära med många tal, men några äro
nödvändiga, på det att Kammaren skall kunna göra sig begrepp

Torsdagen den 24 Mars, f. m. 17

oni icke dessa c[valitikationer äro vida att föredraga framför penningen,
emedan derigenom såväl rika som fattiga hafva samma
rättigheter och samma åligganden att uppfylla. År 1879 npp^ick
S veriges befolkning till 4,579,000 personer. Deraf utgjordes qvinnokön
af 2,350,000, som gå bort. Vidare alla personer som voro under
26 år eller 1,185,000, som äfven gå bort. Vidare barn af mankön
inom skolåldern, hvilka icke deltaga i undervisningen 31,000;
understödstagare af mankön i fattighus omkring 36,000; främmande
trosbekännare 5,000; sinnessjuka, blinda, dårar och stumma
män 8,500; i fängelse. sittande äfvensom till straffarbete dömda
personer af mankön, vidare personer, på grund af vederbörandes
intyg om fattigdom och sjuklighet, befriade från att erlägga skatt
omkring 96,000. Så kommer gemenskapen vid armén och flottan,
oberäknad^ vid värfvade armen, 31,100; arbetare, som äro i andras
bröd och således icke kunna svara för sig sjelfva, af olika kategorier,
som jag icke vill uppräkna. Tillsammans utgör denna klass
137,560. Slutligen kommer privat betjening omkring 36,000. Derigenom
skulle således bortgå ytterligare 1,568,800 personer och då
skulle återstå valberättigade omkring 660,000 män. Vill man sträcka
dessa qvalifikationer ännu längre, d. v. s. anser man de valberättigades
klass i hela landet vara för stor, kan man gorå ytterligare
inskränkningar oberoende af penningen och penningens värde, men
jag anser icke faran stor, att låta 660,000 män, som uppfylt de
qvalifikationer, jag nyss. nämnt, få den ringa politiska rätten att
välja sina ombud till riksdagen. Enligt nuvarande riksdagsordning
voro 1878 valberättigade till Andra Kammaren i hela riket
270,337 personer. Således skulle, enligt mitt förslag, de vaiberättigades
klass i hela landet ökas med omkring 390,000 personer.
Nu är eu erfarenhet, som vi alla veta, att vid val till riksdagsmän
i Andra Kammaren af valberättigade i hela landet, städer och
landsbygd sammanräknadt, icke mera än tjugu procent har gjort
bruk af sin valrätt. Det skulle i stället för 54,821 personer, som
välde till riksdagsmän i Andra Kammaren, enligt mitt förslag
blifva omkring 132,000 af samtliga valmän, som gjorde bruk af
denna rättighet; men min öfvertygelse är, att om denna utvidgning
af valrätten egde rum och de s. k. medelbara valen uteslötes
och det blefve omedelbara val, intresset för dessa val blefve
mycket större och många flere valberättigade begagnade sig af
denna sin valrätt. Det är en ganska vigtig fråga, som nu är före,
derföre att den har framtiden i sin hand och min öfvertygelse är,
att det är en fråga, som icke kan falla, förrän den mottagit en
lämplig lösning. När vi besinna, att de politiskt oberättigade klasserna,
de mindre bemedlade klasserna likväl draga den ojemförligt
största tungan för skatternas utgörande, så är det hårdt, att
dessa Klasser icke skola hafva den minsta rätt att om några förhållanden,
som förekomma vid Riksdagen, kunna bestämma. Jag
vill blott för Herrarne uppräkna några få tal. som visa, att skatterna
ojemförligt mest trycka dessa politiskt oberättigade klasser
Jmru dessa skatter icke för längre tid än sedan 1830 växt på
ett förskräckligt sätt i några få skatteförhållanden. Om jag tager
hur sta Kammarens Prat. 1881. Alu 22. 2 ••

Do 22.

Ifrågasatt
ändring i $ 14
Riksdagsordningen,

(Forts.)

Ii jo 22.

Ifrågasatt
näring i § 1
Eiksdagserdningen.

(Forts.)

18 Torsdagen den 24 Mars, f. k.

blott de skattetitlar, som nästan uteslutande angå de politiskt oberättigade
klasserna, nemligen den personliga bevillningen, bränvinstillverknings-
och utskänkningsafgifterna samt tullafgifter på
kaffe, socker, sirup, tobak och lysämnen och dertill lägger den förlust
i arbetsförtjenst, som uppstår genom den allmänna beväringspligten,
så uppkomma följande summor, som jag ber att få ställa
jemförelsevis bredvid hvarandra för att visa, huru skattebeloppen
växt för dessa klasser. 1830 utgjorde summan af afgifter för de
nämnda artiklarna och den förlorade arbetsförtjensten 3,454,000''
kronor och 1875 uppgick samma skattetitlar och samma förlorade
dagsverken till 34,345,000 kronor. Det är således tio gånger tillökade
skatter på dessa politiskt rättslöses bekostnad. Precist på
samma sätt är det med den s. k. värnpligten. Hvilka personer är
det som i allmänhet skola utgöra den, om fara påkommer och fienden
intränger i landet; på hvilkas skuldror hvilar landets säkerhet,
skydd och försvar, om icke på den stora mindre bemedlade
klassens. I allmänhet tänker man högt om vårt folk, när det bifråga
om att beskatta det, när det är fråga om att visa lydnad och
offervillighet, när det är fråga om, att skydda land och rike, men när
det är fråga om att de skola få minsta delaktighet i att beskatta
sig sjelfva, att hafva en röst med när det är fråga om allmänna angelägenheter,
då tänker man icke högt om detta folk, och då vill man
icke medgifva hvad rättvisa och billighet fordra i hög grad. Min åsigt,,
som jag här i korthet framlagt, skiljer sig visserligen mest från
den af Herr Gustaf Ericsson begärda förändring rörande den politiska
valrätten, ty han har endast velat, att det s. k. strecket
skulle nedflyttas från 800 till 400 kronors taxeringsvärde, då deremot
Herr Lind föreslår att valrätt skall tillkomma “inom den kommun,
der han bosatt är, hvarje fullmyndig och välfrejdad svensk
medborgare, som försörjer sig sjelf, råder öfver sin egendom och
fullgjort skyldigheterna till stat och kommun."

Denna åsigt närmar sig mycket mera den, jag framstäf och
som jag anser som den enda rigtiga. En så vigtig fråga som denna
borde omhändertagas af regeringen och genom en fullständig utredning
och motivering bringas under Riksdagens pröfning och beslut.
Att på sätt här enskilda motionärer gjort bestämma om en så
vigtig fråga anser jag vara något obetänksamt och förkastligt, derföre
att motionärerna icke kunna inse, huru en så förändrad bestämmelse
skulle verka. Jag har önskat att på detta sätt uttala
min mening för att visa inför landet, huru min ståndpunkt är i
denna fråga. Jag vill framgång åt de allmänna medborgerliga
rättigheterna. Jag vill att de mindre bemedlade klasserna skola
få större del i utseendet af riksdagsmän och jag vill att qvalinkationerna
till valrätt och valbarhet skola vara skilda från penningen
och penningens värde och sedan att bestämmelser föreslås i
stället, hvarigenom fattiga och rika dela samma rättigheter i den
mån, de kunna gjort sig förtjenta af verkligt medborgerligt värde
och anseende.

Torsdagen den 24 Mars, f. m.

N:o 22.

Herr Hallenborg: Då en motion om ändring i 14 § Riks- Ifrågasatt
dagsordningen nn för tionde gången under 15 år förekommer till ändring is 14
afgörande åt denna Kammare och då Kammaren vid alla dessa 0rdn;mnen
tillfällen fattat fullkomligt lika beslut, så skulle jag kunna in- (Forts.)
skränka mig att endast yrka bifall till Utskottets förslag, men
frågan är så vigtig, att den icke bör från Utskottets ledamöters
sida affärdas helt knapphändigt, utan några ord böra anföras för
att söka bemöta hvad som mot Utskottets framställning blifvit
anmärkt.

Det ligger i sakens natur, att man i allmänhet bör vara betänksam,
innan man gör förändring i en författning, den må vara af
hvad beskaffenhet som helst, och att man bör se till, att den ändring,
man vidtager, verkligen är sådan, att den åstadkommer det
goda ändamål, som dermed är afsedt. Huru mycket noggrannare
bör man då icke vara, när ett förslag afser att ändra en författning,
som varat endast i femton år och efterträdt sekelgamla institutioner.
Att sedan en ny författning så kort tid verkat, genast
börja vidtaga förändring i densamma, derföre att på ett eller annat
håll missnöje eger rum, kan icke vara förenligt med den politiska
klokhet, som bör iakttagas vid alla sådana förslag till ändring.
Utskottet har här velat accentuera att, om beskattningen
rigtigt verkställes, så är klagan öfver att strecket står för högt i
det hela obefogad, ty om denna uppskattning rigtigt ordentligt
verkställes, så att man uppskattar efter verklig inkomst, visar sig,
att många af dem, som nu stå under strecket, dituppflyttas. Om
Riksdagen velat ingå på Friherre De Geers motion angående en
skattelindring för att derigenom underlätta möjligheten för de
lägst beskattade att upptagas till verkligt inkomstbelopp, så skulle
det visat sig, om sådana åtgärder blifvit vidtagna, att en stor del,
som stått under strecket, blifvit dit uppflyttad. Hvad detta streck
beträffar, som man så klagat öfver, måste man komma ihåg, att
hvarje streck, det må sättas hvar som helst, är godtyckligt, men
detta blef satt, när gamla statsskicket ersattes med det nya och
derför blef det en af grundvalarne i den nya författningen. För
hvar och en som röstade för derina förändring i öfvertygelse att
man gått ned i afseende å census så lågt man borde, är det en
pligt att se till att strecket icke ytterligare nedsättes. Flyttar
man ned detta streck, så vinner man intet; man åstadkommer intet
godt och uppväcker icke någon tillfredställelse. Man endast
öfvergifver sin ståndpunkt och går utföre utan någon berättigad
grund derför. Man talar om dessa många politiskt rättslösa och
säger, att det är orätt att hindra dem från att deltaga i allmänna
angelägenheter, men de ansökningar, som från detta håll inkommit,
innehålla inga önskningar att strecket skulle nedflyttas, utan
att det skall helt och hållet borttagas. Således om strecket nedsättes,
kommer samma anspråk att ställas på dess slutliga borttagande
och man qvarstår då icke på samma så att säga kontraktsenliga
ståndpunkt, som den, hvilken lades till grund då de
gamla privilegierna afstodos och man öfvergick till den nya författningen,
hvilken sannolikt icke blifvit antagen, om man kunnat

X:o 22.

Torsdagen den 24 Mars, f. m.

Ifrågasatt tro att (tenna grund skulle inom kort komma att öfvergifvas.
ändring «Men äfven om man skulle vilja gifva vika och tillmötesgå dem,
ordningen. som vilja hafva dessa rättigheter, så låter det sig icke i praktiken
(Forts.) tillämpa, emedan de numeriska förhållandena lägga hinder i vägen
derför, ty en sak är, att släppa in dem i representationen, den
andra att gifva dem uteslutande makt. Jag fäster mig hufvudsakligen
vid städerna, ty på landet betyder det intet. När den
nya representationsförändringen antogs, så fästes särskildt hoppet
dervid, att stadsrepresentanterna skulle kunna utgöra motvigt
mot allt för ensidiga intressen, som kunna finnas hos jordbrukets
alltför talrika representanter. Om dessa stadsrepresentanter,
Indika nu äro 64 till antalet, blifva tillsatta på annat sätt
och derigenom möjligen andra personer intaga deras platser, kommer
denna goda motvigt att helt och hållet upphöra och det kommer
således att blifva ytterligare rubbningar i de grunder, hvarpå
den nya författningen hvilar. Efter statistiska tabeller visar det
sig att af valberättigade i städerna äro omkring 42,000 personer.
Om de, som hafva en uppskattad inkomst af emellan 800 och 600
kronor, äfven skulle erhålla valrätt, ökas detta antal med
13,000. Skulle åter valrätten utsträckas till dem, som hafva en inkomst
mellan 600 och 400 kronor, så ökas valmännens antal ytterligare
med 65,000. Således får jag antalet till 78,000, som med
36,000 öfverstiger den nuvarande summan 42,000 och det är alldeles
tydligt och klart, att härigenom hela den politiska maktställningen
kommer att förflyttas från den ståndpunkt, der den nu
finnes, på dessa arbetare, som, huru förträffliga de än må vara,
dock på grund af sitt arbete, på grund af sina tänkesätt, på grund af
nödvändigheten att planera och sträfva för sina lefnadsbehof icke
kunna hafva de politiska vyer, som fordras för att bevaka icke blott
sina egna intressen, utan äfven alla deras, som icke hafva plats i
representationen. Man får icke, då man vill ändra en lag, låta sin
känsla råda, ty huru hård domen under nu rådande opinionsvindar
kunde blifva öfver denna Kammare, derest den nu vägrade sitt bifall
till förslaget, skulle den dock helt visst i en framtid blifva än
hårdare, derest ett förhastadt beslut nu fattades. Utskottet har
vidare såsom skäl för sitt afstyrkande uttalat den åsigt att något
inom landet allmänt kändt behof af den ifrågasatta förändringen i
sjelfva verket icke finnes och detta lär väl icke heller kunna bestridas,
tv man måste väl bedöma den politiska lifaktigheten efter
det sätt, hvarpå de nu valberättigade begagna sig af sin rätt att
i valen deltaga. De siffror som i Utskottets betänkande åberopas
ådagalägga att denna rätt begagnas med sådan inskränkning
att man tydligen inser att intresset för valen är ganska
svagt.

Man har såsom stöd för den begärda förändringen anfört att
petitioner med tusentals underskrifter blifvit inlemnade på flera
håll med begäran att strecket skulle nedflyttas eller helt och
hållet borttagas. Utan att på något sätt vilja ringakta dessa petitioner
kan jag dock dervid icke fästa ett synnerligen stort afseende,
ty att åstadkomma några tusen namn under en petition är

N:o 22.

Torsdagen den 24 Mars, f. m.

ingalunda vårt. Då man vill hafva rättigheter utan dermed förenade
skyldigheter, så är det mycket lätt att få underskrifter, men
jag vågar påstå, att dessa petitioner icke omfatta ett för hela
landet kändt behof, ty. då skulle det äfven på andra sätt göra
sig gällande. Det gör intet att utvidga valrätten, säger man, ty
det är så. få, som begagna den. Kan man uppställa någon farligare
sats i .afseende på lagstiftning? Om dessa vilja begagna sin
makt och jag vet icke hvarför icke den tid skulle komma, då de
vilja det, så hjelper det icke, att de hittills icke begagnat den.
När de med samlad styrka komma till valurnan, så dominera de
valet helt och hållet. Det gör att jag icke kan gå in på denna
nu föreslagna förändring. Jag kan på siffran bevisa, att städernas
representanter i Andra Kammaren blifva genom densamma på
helt annat sätt valde och vi hafva äfven skyldighet att se på städernas
intressen. På jandet deremot skulle den ifrågasatta förändringen,
om också i en och annan valkrets den nuvarande representanten
blefve efterträdd af någon större jordegare eller möjligen
af en lågt beskattad jordtorpare, icke verka någon väsentlig
ändring uti landtrepresentanternas politiska ställning, och med
afseende fäst på den provins, jag bebor, skulle jag när som
helst vara med om streckets fullkomliga borttagande, om det endast
gälda landsbygden. Lyckligt vore, om antingen, såsom den
siste talaren yttrade, man kunde uppställa andra grunder för valrätten
eller också en annan valordning för städerna än pålandet,
så att de högst beskattade och lägst beskattade skulle hafva
rättighet att tillsätta vissa representanter, på det att de olika
kategorierna kunde få tillfälle att blifva representerade, men att
de lägst beskattade i städerna skulle helt och hållet bestämma
öfver valen, tror jag icke riktigt. Kan någon förändring i den af
mig-angifna rigtning åstadkommas, så tror jag icke att den skall
möta motstånd och jagpär öfvertygad om att Första Kammaren
skall vara den första, icke att nedflytta strecket, utan att helt
och hållet borttaga det, men till dess det sker, måste man vara
betänksam. Då tiden är långt framskriden och andra vigtiga
ärenden förestå, inskränker jag mig till hvad jag yttrat och yrkar
bifall till hvad Utskottet föreslagit.

Herr Stråle, Holdo: Det var icke min mening att upptaga
Kammarens tid i denna fråga, då jag redan vid två föregående
riksdagar uttalat min åsigt och den fortfarande är oförändrad.
Men man har bär fält yttranden som ganska nära beröra förhållanden,
hvilka jag känner till, och hvilka yttranden jag icke kan
låta passera oanmärkta.

En talare yttrade, att det icke vore politiskt klokt att uppskjuta
en reform uti ifrågavarande hänseende, emedan den tilltagande
emigrationen från vårt land skulle härröra af politiskt
missnöje hos dem, som icke vore röstberättigade. Så är emellertid
icke ^ förhållandet. Såsom väl kändt är, genomgick vårt land under
åren 1878 och 1879 en af de svåraste ekonomiska kriser, som
vi upplefvat; och deraf blef en gifven följd att arbetslösheten i

Ifrågasatt
ändring i §14
Riksdagsordningen.

(Forts.)

N:o 22.

Ifrågasatt
ändring i § 1
Riksdagsordningen.

(Forts.)

Torsdagen den 24 Mars, f. m.

vårt land skulle kännas mycket mera tyngande än hvad förut varit
fallet. Jag kan upplysa att endast vid Bet industriella etablissement,
för hvilket jag bar den äran att stå i spetsen, måste 2 ä
300 arbetare afskedas och många af dem, som icke afskedades,
fingo sysselsättning med tillfälligt arbete, mot en nedsatt dagspenning.
Då detta var förhållandet vid en enda industrianläggning,
ligger det nära till hands att tänka huru det skulle se ut i
hela’ landet. Det var denna kris, som, jemte en dålig skörd år
1879, förorsakade emigrationens tillväxt.

Samme ärade talare, ansåg “svenska arbetets vänner” böra
ställa sig på samma ståndpunkt som han. Jag tillhör icke sällskapet
“svenska arbetets vänner“, men jag är eu stor vän af det
svenska arbetet och af den svenske arbetaren och för denne svenske
arbetares skull är det, som jag alltid motsatt mig en förändring
sådan som den ifrågavarande. Jag har förut yttrat, att jag icke
fruktar för att lemna den svenske arbetaren rösträtt, när tiden
dertill är inne, men jag vill icke att en förändring skall vidtagas,
som blefve till hans skada. En arbetare, som förtjena!; 800 kronor
om året, har helt annat att göra än att kasta sig in i det

politiska lifvet, och lians tid är upptagen på helt annat sätt än

som dermed är förenligt. Dessutom är hans politiska underbyggnad
icke af beskaffenhet att göra honom derför lämplig, ty denna
hemtas ur källor, der sannerligen icke mycket är att lära. Men
om detta är förhållandet med dem, som hafva 800 kronors inkomst,
hnrudant är det väl då med dem som hafva en inkomst af 500

kronor? Jag vill fråga dem, som tala för detta förslag, om det

är tänkbart att en arbetare, som bär oOO kronors inkomst, kan
hafva tid att springa på valmöten. Så vidt jag kan förstå, finnes
det alldeles ingen befogenhet för detta talet om att utvidga rösträtten
och sådana missförhållanden existera icke att vi behöfva
göra någon förändring i nu gällande bestämmelser.

En talare på elfsborgsbänken återkom nu likasom förut med
åtskilliga skäl, om hvilka man skulle kunna säga att de påminna
om galten Sehrimmer, ty om de icke slägtas hvarje qväll, så sker
det åtminstone hvarje år. Han talade om att det år 186o var ett
misstag att göra penningen till mätare af valrätt och valbarhet.
Derpå kan jag svara att redan enligt 1809 års grundlag hvilade
representationen till största delen på penningen. På nddarhuset
representerades adeln af ett stort antal aflönade embeLS- och tjenstemän
och dervidlag var penningen ett vilkor för dem att kunna
utöfva sin representationsrätt, samt vidare af jordegare, hvilka ju
obestridligen hade penningen eller förmögenheten att tacka för att
de kunde representera. Inom det högvördiga presteståndet var
förhållandet enahanda, tv de komministrar och pastorer, af hvilka
ståndet var sammansatt, voro till följd just af sina löner i tillfälle
att vara representanter. I borgarståndet utgjordes ledamöterna
till nio tiondelar af borgmästare från småstäderna eller rådmän,
alla aflönade; och äfven i afseende på sammansättningen af fjerde
ståndet, der rösträtten utöfvades efter hemmantalet, gjorde penningens
makt sig gällande. Jag vill äfven i minnet återföra att

Torsdagen den 24 Mars, f. m.

X:o 22.

enligt 1720 års regeringsform penningen uteslutande regerade ochIfrågasatt
visserligen icke till landets båtnad. Han klagade öfver att enligt * N

den nuvarande författningen allt räknades i kronor och öre, men ordningen,
jag föreställer mig att det förut icke var någon annan skilnad än (Forts.)
att man räknade i riksdaler och skillingar.

Den ärade talaren uttalade den varningen, att vi borde i tid
gifva vika, så att icke floden störtade öfver oss och grusade hela
samfundsbyggnaden. Då han sålunda citerade ett bibelspråk,
kunde man svara honom med ett annat: »härintill böra vi gå och
icke vidare» — åtminstone till dess det visar sig nödvändigt.

Samme ärade talare påstod äfven, att vi i denna stund dansa
kring guldkalfven. Jag vill fråga honom omkring hvilken kalf han
vill dansa. Om den kalfven heter reformföreningen eller något
dylikt, så får jag säga, att jag åtminstone icke vill vara med i dansen.

Slutligen'' yttrade den ärade talaren ett förståndigt ord, då
han sade att denna fråga borde läggas i regeringens hand. Det
var ett sant och rigtigt ord; så löstes frågan 1865 och så skall
den lösas. Alltså: när den ärade talaren kommer i spetsen för
regeringen, då kan det vara tid på att denna fråga framlägges.

Herr Jöns Pehrsson: Den ärade ordföranden i Konstitutions-Utskottet
har i dag visat en helt annan åsigt än vid sistlidne
riksdag. Han har nu stält hela farhågan för reformens genomförande
deruti, att städernas arbetarebefolkning skulle få alltför
stor makt och han har icke ansett, att det skulle inverka på valen
på landsbygden. Förr hette det, att landtbefolkningen skulle få
en betydligt utvidgad rösträtt, och man sökte i en del tidningar
skrämma Andra Kammarens ledamöter till att icke antaga ett förslag
sådant som det ifrågavarande, emedan det skulle verka till
en förändring i sammansättningen af landsbygdens representanter
i Andra Kammaren. Så kan man ändra åsigter och skäl. Huru
förhållandena än komme att gestalta sig, så tror jag icke att någon
olycka skulle ske, om man komme derhän, att den strid mellan
stad och land, som är nedlagd i vår nu gällande Riksdagsordning,
kunde något utjemnas, ty vi äro ju ett folk och denna strid mellan
stad och land anser jag derför vara en af de största olyckorna i
Riksdagsordningen. Om denna reform kunde, såsom ordföranden
i Konstitutions-IJtskottet befarade, medföra någon förändring i afseende
på sammansättningen af Andra Kammaren, så tror jag, att
det vore den största lycka som kunde inträffa.

I afseende på talaren på elfsborgsbänken har jag fäst mig vid
att han har större förmåga än någon annan att prata bort en sak.

Jag minnes icke, om han var med om representationsförändringens
genomförande, men att döma af hvad han i dag yttrat måtte så
icke hafva varit förhållandet. Hans tal gälde icke om vi skulle
antaga reservationen eller icke, utan om grunderna för en ny representation,
hvarom här icke är fråga. Jag skall icke länge besvära
Kammaren, då jag icke lärer få många röster med mig i
denna fråga, men jag tror att man gjorde väl och klokt, om man,
antoge reservationen.

N:o 22.

Ifrågasatt
’ i§ 14

Torsdagen den 24 Mars, f. m.

ordningen.

(Forts.)

En talare påstod, att jag skulle kafva sagt, att det rådande
politiska missnöjet hos dem, som icke vore röstberättigade, utgjorde
orsaken till emigrationen till Amerika. Men jag sade, att i åtskilliga
magra orter af vårt land, der hemmansklyfuingen sker till
så små delar, att antalet af dem, som sakna politisk rösträtt, högst
betydligt ökas, der kan det hända att t. ex. i en valkrets finnas
tusentals landtbrukare, som icke hafva rösträtt, och att de icke
vilja blifva qvar i detta land, hvarest de ingenting hafva att säga
i politiskt afseende. Det kan vara åtminstone eu medverkande
orsak och jag tror derför att saken är af stor vigt, ty vårt land
bär icke någon säkrare befolkning än den, som har en torfva att
bo på och svara för.

Jag inser nog hvilken utgång frågan nu får och jag vet, att
med denna. Kammares nuvarande sammansättning det skall dröja
Jänge, innan frågan får sin lösning. Emellertid anhåller jag om
bifall till reservationen.

Friherre Klinekowstrom: Det är några yttranden af motstandarne
till en förändring uti Riksdagsordningen rörande valrätt
och valbarhet, som egentligen nu uppkallat mig.

Konstitutions-Utskottets ordförande sysselsatte sig. för att
visa ohallbarheten af de förändringar, som bär äro i fråga rörande
valrätten i städerna, ganska mycket med statistiska tabeller. Men
JaS„ vill be honom hafva godheten att gifva akt på att städernas
inva.naie utgöra ett fatal i jemförelse med landsbygdens. Då
con K>ÅdS|bysd-en b° 3>380>000 menniskor, så lefva i städerna blott
j j ’ -“var™re det synes vara mera skäl att han sysselsatte sig
med det, som är regel, än det, som är undantag. Städerna hafva,
såsom denne talare borde veta, mycket stora politiska rättigheter
i jemförelse med landsbygden i afseende å valrätt. Maximum af
den befolkning, som lernnar en riksdagsman till Andra Kammaren,
äi mindre för städerna än för landet och städerna hafva derjemte
en jätthet^att välja genom omedelbara val, som landsbygden endast
i ringa män har, emedan afstånden äro så stora, hvarföre ock på
landsbygden på många ställen de omedelbara valen blifvit ersatta
med medelbara. Han yttrade äfven att man borde hafva politiska
vyer och icke låta sin känsla hänföra sig. Ja, det vore väl, om
han och Kammarens flertal ville litet mera se in i framtiden vid
denna frågas bedömande än han och Kammaren hittills gjort, ty
säkert är, att dessa politiskt oberättigade, som nu hafva börjat
med vördsamma petitioner rörande rösträttens utvidgning, de skola
en gång, såsom all historia visar, när de hafva makten i händerna
och äro fullt medvetna derom, bortsopa de hinder, som i de nuvarande
Ka in ram e finnas för deras anspråk. Så har det gått
annorstädes och jag befarar, att slutet på visan blir detsamma
äfven här. Derför anser jag, att det vore mera värdigt Riksdagen
att i tu förebygga ett så beklagligt sakernas skick och genom
illvillig bemedling söka undvika att en storm bryter ut öfver land
och rike.

Han har sagt. att de som hafva politiska rättigheter höra äfven

Torsdagen den 24 Mars, f. m.

X:o 22.

begagna dem. Jag antager att den ärade ordföranden i Konstitu- ifrågasatt
tions-Utskottet bör hafva sett, huru denna Kammare i många fall ändrint>i s 14
begagnat sina politiska rättigheter. Om han går igenom votenngarne
i denna Kammare, skall han, såsom jag hoppas, med sorg (Forts.)
erfara att många gånger är det ett sådant fåtal i denna Kammare,
som deltagit i omröstningarne om de vigtigaste administrativa och
finansiella, frågor, att det är bedröfligt att sådant kunnat inträffa.

Man kan icke kalla det att begagna sina politiska rättigheter, när
man är frånvarande långa tider från Kammarens öfverläggningar.

Jag vill icke upptaga tiden allt för mycket med att besvara
de sofismer, som en talare på vestmanlandsbänken framstälde med
anledning af de åsigter,jag här vågat uttala. Det var ett sådant
barnsligt pjoller, att jag befarar det han ännu icke förlorat barntänderna.
Bland annat dylikt pjoller, som han tillät sig anföra,
var ett yttrande, att enligt 1809 års grundlag hvilade valrätten
och valbarheten i alla klasser till största delen på penningen. Jag
ber honom vara öfvertygad om att hvad Ridderskapet och Adeln
beträffade berodde det på börden, hos presteståndet på upplysningen
och i borgarståndet på näringänne, men alldeles icke på penningen
i den mening, som penningen nu sättes till värdemätare för politiska
rättigheter. I fjerde.ståndet hvilade valbarheten på besutenheten,
men icke på det värde, som hemmanet hade. Vill han vindicera
penningens allsmäktiga inflytande dermed, att valrätten
beror på att lefva och att lefva beror på att äta, så kan man
säga, att på penningen beror all möjlig existens.

Jag vill icke bär inlåta mig på det smutsiga ämne, han berörde,
när han talade om frihetstidens mutväsen. Det är ett bedröfligt
ämne, men måhända har han icke studerat detta ämne
tillräckligt genom alla dess faser för att bedöma det. Om det
icke vore af aktning för menniskor i allmänhet, så skulle jag icke
vara den siste att kunna visa huruledes mutor i en eller annan
form existera ännu i dag och att beklagligtvis många äro underkastade
mutor af annan beskaffenhet än dem, som förekommo under
frihetstiden, men som emellertid inverka på uppfattningen af hvad
som är allmänt nyttigt och rättvist, hvilket borde vara den enda
ledtråden för en representants handlingssätt.

Hvad han slutligen pjollrade rörande min ställning såsom
ledamot af eller i spetsen för regeringen, så vill jag, trogen min
vana att i Kammaren icke besvara dylika personliga angrepp,
endast förklara, att om jag vore maktlysten, sä anser jag mig på
den anspråkslösa plats å elfsborgsbänken, jag nu innehar, hafva
mycket mera.makt att verka det goda och rätta för samhället, än
om jag sate i Konungens råd.

Herr Wallenberg: Det händer understundom i denna upplysta
Kammare, att diskussionen kommer på afvägar och val mycket
tager Herr Talmannens godhet och öfverseende i anspråk. Jag
anser detta hafva varit fallet, då Friherre Klinckowström nu för
andra ^gången vid denna riksdag hotat oss helt enkelt med revolution.
Åtminstone kan jag icke finna något annat ligga i de orden,

N:o 22.

Torsdagen den 24 Mars, f. m.

Ifrågasatt att om vi icke gå in på en reform, så blifva vi bortsopade. Den
* * U ära(^e talaren tilläde, sedan han skickat ut en sådan premiss, att
ordningen det icke vore Kammaren värdigt att motsätta sig detta förslag.

(Forte.) Om någonting kunde förmå mig att öfvergifva min åsigt och gå
öfver till den andra sidan, så vore det just ett dylikt hot, ty att
låta skrämma mig har jag icke blifvit lärd. Men det må nu vara
huru som helst med dessa motiv, så får jag upprigtigt bekänna,
att den ärade talaren synes hafva glömt den gamla ärevördiga och
välgrundade satsen: noblesse oblige.

Jag är icke någon vindflöjel och i så allvarsamma frågor som
grundlagsändringar har jag länge betänkt mig, innan jag stadgat
mitt omdöme, och ännu längre, innan jag vågat uttala det i denna
aktade församling. Men jag har vid föregående riksdagar just i
denna fråga uttalat det omdöme, att jag anser en förändring nyttig
och nödvändig, och jag har icke hört något som sedan dess
kunnat förmå mig att ändra denna åsigt. Det har här under diskussionens
lopp uttalats klander mot 1865 års riksdagsordning,
men detta är icke berättigadt, ty grunden der är rigtig. Man
gycklar öfver att det är penningen som utgör grunden för valrätten,
och man talar derom med förakt. Men ser man saken på ett
annat sätt, så är detta detsamma som att hafva till grundval förmågan
att bidraga till samhällets behof, och den anser jag icke
vara att klandra eller förlöjliga. Det finnes en annan grund och
det är personlighetsprincipen för den ena Kammaren. Men som
jag icke önskar, att vi må komma ända derhän, så tror jag att
det vore klokt och rigtigt att tillämpa den princip, som redan
är nedlagd i vår grundlag, och det är att den, som skattar för
kapital och arbete till staten, egen valrätt. Afståndet mellan dessa
800 och 400 kronor gör dock en skilnad af omkring 150,000 valmän;
och det är icke någon likgiltig sak att tillöka valkorporationerna
med ett sådant antal personer, som sjelfva förtjena sitt
bröd. Ty det är icke fråga om underhållstagare eller tjenare, utan
om sådana, som sjelfva förskalfa sig sin utkomst, och hvilka jag
derför anser böra blifva en värdig tillökning i valmännens antal.

Man har mycket klandrat 1865 års författning. Jag gör det
icke, men jag klandrar dem som anse, att denna författning icke
kan förbättras, utan vilja att de felaktigheter, som kunna finnas,
icke skola undanrödjas, men i stället petrificeras, så att det sedan
fordras mejsel att få bort dem.

Utskottet har framkommit med den gamla utslitna frasen om
penningevärdets fallande. Jag vill fästa Herr Talmannens uppmärksamhet
på att penningevärdet faller icke så der gradvis som
man föreställer sig; det som hos oss har hejdat detta fall var att
vi 1873 antogo guldet till värdemätare. Och då man i hela verlden
talar om att det är brist på guld och att det är svårt att upprätthålla
tillgången deraf, kan man gerna uppskjuta talet om att
penningevärdet faller, ty det kommer troligen icke att inträffa under
den närmaste mansåldern.

Vidare har Utskottet yttrat om den föreslagna förändringen,
att “verkningarne af densamma skulle med ännu större styrka fram -

N:o 22.

Torsdagen den 24 Mars, f. m.

tråda i städernas valkretsar". Jag är ledsen att höra eu ledamot, . Ifrågasatt
som mycket väl borde käuna den största af våra^ städers befolk- R^d"s_
ning, hafva varit af Utskottets mening i denna fråga. Jag ar af ordningen.
den mening att städernas befolkning mycket väl låter tala vid sig (Forts.)
och tager skal. om man är så god och närmar sig dem och åskådliggör
hvarom'' fråga är. Detta kan jag intyga, som varit närvarande
vid många valmöten, der icke den eller den klassen varit
samlad, utan tillträdet varit fritt och der personer, som icke hade
synnerligt inflytande på sjelfva valet, kommit tillstädes och deltagit
i förhandlingarne. Detta i afseende på kommunalvalen. Hvad
valen till riksdagsmän angår, har jag icke något att derom anföra
som kan innebära någon farhåga för att vi skulle fa in någon röd
republikan i riksförsamlingen, om vi vidtoge denna moderata förändring.
Det är ganska säkert, att en sådan förändring vore ett
sätt att tillämpa den i grundlagen nedlagda principen i dess renhet
och icke efter något godtycke. Ty ett maximum af 800 kronor
är lika godtyckligt som ett af 6 eller 700, men sätter jag 400,
så har jag, enär man är skattefri för 300 kronor, kommit så långt
ned jag kan komma, såvida jag håller på den principen att endast
den som skattar till staten bör hafva valrätt. Och ingen må inbilla
sig, att det ligger någon motsägelse häruti mot mitt uppträdande
i fråga om förändring af kommunallagarne, der man ville
att de som hade kio af egendomen skulle hafva 4/5 af rösterna och
den som hade ,J ,0 skulle få ''/5 af röstetalet. Af en kommunalstyrelse
stiftas icke några lagar, under hvilka alla medborgare hafva
skyldighet att subordinera, utan der är blott fråga om förhållandet
egendomsegarne emellan. Men Riksdagen stiftar lagar, och
huru ringa och anspråkslös en samhällsmedlem än är, bär han
dock skyldighet att underkasta sig de lagar, som stiftas af Riksdagen
och sanktioneras af Kongi. Maj:t. Derföre anser jag, att
det vore upplyftande, om man kunde förena sig om. att öka antalet
valmän; och anhåller jag om bifall till reservationen.

Herr Mannerskantz: Jag både icke tänkt uppträda i denna
fråga, men likasom mer en gång under föregående riksdagar tiar
jag blifvit uppkallad af en talare på elfsborgsbänken som nyss
yttrade, att om man icke i tid gåfve efter för den nu i politiskt
hänseende tillbakasätta delen af svenska nationen, så hade man att
befara, att den en dag sjelf med våld eller makt skulle undanrödja
alla hinder för en förbättring i dess politiska ställning och derigenom
framkalla en större omstörtning i vårt samhälle.

På denna hans hotelse har han redan fått svar af den siste
talaren, men äfven jag måste uttrycka min förvåning öfver, huru
han kunnat fälla sådana ord i denna församling, och tro sig derom
någonting annat, uträtta än väcka en rättmätig harm. Jag kan
icke heller förstå, hvarifrån han fått ingifvelsen att yttra sig på
ett sådant sätt i eu svensk representativ församling, då jag tänker
tillbaka, hurusom han, likasom jag, förr tillhört eu annan.afdelning
af landets representation, der man verkligen ända i sista
stund hade-till valspråk, hvad en talare på stockholmsbänken

N:o 22.

Torsdagen den 24 Mars, f. m.

ifrågasatt nyss yttrade, och på grund deraf var otillgänglig för hvarje skymt
^MiksdagV4 fruktan. Hade man der icke varit förvissad om att befrämja
ordningen, fäderneslandets väl genom den åtgärd, som 1865 genomfördes, så
(Forts.) skulle man icke af någonting annat hafva kunnat förmå sig att
gå in på en sådan väsentlig förändring som då gjordes. Åtskilliga
hafva sökt framhålla något annat; men jag kan med personlig
kännedom om de förhållanden, som då egde rum, vitsorda och
skall alltid vidhålla, att. det icke kunde finnas en skymt af tvång,
då det riksstånd, om hvilket jag talar, gjorde sin bögsinnade frivilliga
eftergift af den dyra rättigheten, att utgöra en sjelfskrifven
del af svenska folkets representation. De som gjorde denna eftergift
voro fast öfvertygade, att de dermed befrämjade fäderneslandets
sanna väl. Men deras öfvertygelse i det hänseendet hvilade
dock på en förutsättning, nemligen att den Första Kammare, som
genom reformen skapades, skulle ega förmåga att motstå de förändringsförsök,
som tid efter annan skulle komma att göras i afsigt
att, utan att hafva den allmänna nyttan till hufvudsyfte, försöka
rubba de säkra grundvalar, som i afseende å Kammarens
sammansättning då blefvo lagda. Jag och många med mig kunde
då icke föreställa oss, att män, som deltagit i den gamla representationen
och der visat sig hysa konservativa tänkesätt och ansett
sig böra försvara de konstitutionella hufvudelementen i samhället,
skulle så hastigt helt och hållet byta om åsigter, som sedan
beklagligen blifvit händelsen.

Här talas om politiska rättigheter för dem, som äro från valrätt
uteslutna. Jag kan icke medgifva, a-tt dessa hafva någon ovilkorlig
rätt att deltaga i representationens sammansättning; ty representationen
är inrättad uteslutande för att befrämja hela fäderneslandets
väl. Jag känner mig endast skyldig, att medgifva
dem en sådan rätt, för så vidt man kan öfvertyga mig om, att införandet
åt den allmänna rösträtten eller den modifikation deraf,
som nu här är föreslagen, kan ske utan skada eller fara för landet
eller utan att en förändring af dess vigtigaste institutioner deraf
blir en följd. Andra länders exempel hafva visat, huru farligt
det är att införa denna allmänna valrätt och huru den i grunden
omskapar samhället, och man bör derföre akta sig, att genom hvad
nu är föreslaget, alltmera närma sig dertill. Och jag tror, att
vårt svenska samhälle framför andra är i visst hänseende af gammalt
så val ordnadt och organiseradt, att det icke behöfver några
sådana förändringar, hvars farliga följder man så ofta på andra
ställen haft tillfälle att iakttaga. Den förändring, som nu är ifrågasatt,
är, såsom Ordföranden i Konstitutions-Utskottet nyss sagt,
derstädes alslagen icke så, mycket derföre, att den synnerligen
skulle inverka på förhållandena i landsbygden, utan derföre, att
den skulle komma att hafva ett stort inflytande på de val, hvarigenom
städerna utöfva sin representationsrätt. Detta är uppenbart
deraf, att på landet skulle antalet valmän, som tillkomma genom
förändringen, blott utgöra en obetydlig del af valmännens hela antal
och följaktligen, då de lomme in i den stadiga och lugna valkorporation,
som utgöres af Sveriges allmoge, icke på något sätt

Torsdagen den 24 Mars. f. m.

29 N:o 22.

kunna förleda den till några farliga steg. Men helt annorlunda
förhåller det sig i de stora städerna. Ty de nya element, som
der tillkomme, skulle i antal öfverväga de förut varande valmännens
samt, ovana vid valrättens utöfvande och i saknad af tid att
utbilda sig till någon förmåga i det hänseendet, ganska lätt blifva
lockade af förledare att befrämja läror, som för vårt samhälles
lugna fortbestånd snart skulle visa sig vara ganska skadliga; och
i denna stund, då vi ännu hafva flere stora och vigtiga samhällsfrågor
att afgöra, skulle vi i denna Kammare blottställa oss för faran
att icke kunna motstå de förändringsförslag, som komma från den
andra, och som, lugnt behandlade, kanske icke vore så farliga, men
hvilkas antagande på ett öfveriladt sätt säkerligen skulle skada flera
bland landets vigtigare intressen. Jag kan derföre icke dela den
siste talarens mening; ty jag tror, att, om Stockholms valmän mer än
fördubblades, skulle de nye valmännen utse till största delen helt
andra representanter än staden hittills insatt i Andra Kammaren.
Och jag tror icke, att vi här skulle kunna utan saknad mista i
representationen de upplyste, skicklige och kunnige män, som
Stockholm, likasom ock Göteborg, med flere städer nu der hafva insatt.
JDet är att frukta, att vi sedan skulle råka in uti en helt
annan och svagare ställning inom representationen, än hvari vi
nu befinna oss, och vi kunna verkligen icke känna oss stå så starka,
att vi utan betänkande höra låta minska vår motståndskraft. Först
må man söka, innan man tager ett steg i den rigtningen, få denna
massa af valmän i städerna eller på landsbygden mera skicklige
att sjelfva bedöma, mera fasta i sin uppfattning om hvad som
verkligen är fosterlandets bästa. De måste först danas härtill genom
en högt stegrad folkupplysning och måhända ock, såsom talaren
på elfsborgsbänken föreslog, genom att undergå en verkligt
grundlig militärisk utbildningskurs, så att de komma till full
insigt om sin pligt i afseende på fosterlandets försvar och om hvad
dess förflutna historia påkallar att väl taga vara på för framtiden.
Men innan detta skett, böra vi akta oss för att utvidga en politisk
rösträtt, som vi för så kort tid sedan bestämt, och hvars förändring
skulle kunna leda till ganska svåra påföljder. Och då
jag anser mig hafva fått i arf från den representation, jag förr tillhört,
pligten att i denna Kammare försvara allt, som konserverar
samhället och leder till dess bestånd och lugna utveckling, är jag
äfven skyldig att icke göra några eftergifter, med hvilka fara i
nämnda hänseende kan vara förenad, och derföre nödgas jag bifalla
Utskottets nu afgifna betänkande och påyrka afslag å de
motioner, som blifvit gjorda i syfte att utvidga den politiska rösträtten.

Jag har icke kunnat afhålla mig från att uttala min protest,
då man hotar oss att med våld vilja taga, hvad man icke på annat
sätt kan erhålla. Man må vara förvissad, att i det afseendet är
den svenska representationen genom den genomförda stora reformen
mycket väl sammansatt. Den hufvudsakliga makten har derigenom
blifvit Överflyttad i Sveriges allmoges händer; och man kan
vara förvissad att detta stora flertal icke skall tillåta några ex -

Ifrågasatt
ändring i § 14
Riksdagsordningen.

(Forts.)

N:o 22.

Torsdagen den 24 Mars, f. ro.

ifrågatatt periment eller tilltag, hvarigenom landets lugn af ett jemförelseändring
i§ u vis ]^et antal orostiftare skall kunna sättas i fara. Mot hvarje
ordning rit. i-nnan uppfattning i detta afseende protesterar jag nu och för
(Ports.) alltid.

Herr Stråle, Holdo: Jag tillåter mig uttala, att, ifall den
ärade talarens på elfsborgsbänken senaste yttrande skall utgöra
någon försmak af den diskussion, som kommer att göra sig gällande,
i händelse det af honom förordade förslaget antages, så är
detta i och för sig ett tillräckligt skäl för mig att motsätta mig
ett sådant förslag. För öfrigt ber jag att få säga, att man nog
kan försvara en sak, som man anser vara god, utan att behöfva
använda dåliga vapen, som till på köpet äro så klumpiga, att de
falla till marken utan att såra.

Herr vice Talmannen: Ehuru denna diskussion länge försiggått
och jag skulle kunna inskränka mig till att instämma i det
mesta, som blifvit yttradt till förmån för Utskottets förslag, anhåller
jag dock att få tillägga några ord.

En talare på stockholmsbänken yttrade, att här icke vore
fråga om någon småsak utan om att gifva valrätt åt 125 å 150,000
personer. Intet yttrande betecknar mer betydelsen af förändringen
och dess resultat. Efter de uppgifter, som i Utskottets betänkande
lemnas, äro valmännens antal på land och i stad enligt
senaste beräkning omkring 270,000. Således skulle nu antalet
nya valmän genom förändringen ökas för hela landet med cirka
50 procent. Några exacta uppgifter, huru propositionen skulle
ställa sig mellan land och stad, förefinnas visserligen icke, men
med någon kännedom om städernas befolkning och med hänseende
till att valmännen i städerna för närvarande uppgå till ett antal
af endast 42,565, lärer vara alldeles uppenbart, att det antal nya
valmän, som i städerna skulle tillkomma, blefve så stort, att det
blefve på valen i städerna fullt afgörande. Huruvida det skulle
vara lämpligt och öfverensstämmande med de grunder, som bestämdes
vid 1865 års riksdag att genomföra en sådan förändring,
att 64 ledamöter af Andra Kammaren skulle komma att väljas a f
sådana personer, hvilka enligt 1866 års riksdagsordning icke hafva
rösträtt, öfverlemnar jag till en hvar att afgöra, äfvensom att betänka,
hvilka praktiska resultat det skulle komma att medföra.
Samme talare yttrade äfven, att man genom att nedflytta valgränsen
till 400 kronor skulle komma att stå på en ren grund, nemligen
bidraget till staten men så är icke förhållandet. Tv han
glömmer dervid alla de personliga afgifterna till staten, hvilka lika
väl äro bidrag till staten, som beviliningen efter andra artikeln,
och de personliga utgifter till kommunen, som lika väl som den
efter bevillningsbidraget beräknade kommunalskatten äro bidrag
till kommunen, för att icke tala om hela den del af beskattningen,
som i form af bränvinsafgifter och tull erlägges af alla och således
icke blott af dem, som stå under det nuvarande strecket,
utan äfven af dem, som skulle komma att stå under det nya.

Torsdagen den 24 Mars, f. m.

N:o 22.

För min del kan jag icke annat än anhålla om bifall till Utskottets
förslag.

Herr Wallenberg: Jag ber blott att få göra en gensaga
mot Herr vice Talmannens påstående, att jag skulle hafva glömt
att taga med i beräkning de personliga afgifterna. Dem har jag
ingalunda glömt; men jag har icke hört, att de ingå i den bevillning,
som ligger till grund för rösträtten, utan tvärtom att denna
bevillning beräknas uteslutande efter inkomst af kapital eller arbete
till ett belopp af minst 800 kronor. Och om så är förhållandet,
vore en nedflyttning af denna minimigräns till 400 kronor
enligt min tanke en fullt rigtig åtgärd.

Ifrågasatt
ändring ig 14
Riksdagsordningen.

(Forts.)

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes, enligt de derunder
framstälda yrkandena propositioner, först på bifall till punkten
och vidare på afslag derå och bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen, hvarefter propositionen på bifall till punkten förnyades
och af Herr (Trefven och Talmannen förklarades vara med
öfvervägande ja besvarad.

Herr Jöns Pehrsson begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition: -

Den, som bifaller 1 punkten i Konstitutions-Utskottets Utlåtande
N:o 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås punkten och bifalles den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—82;
Nej—14.

2 punkten.

Bifölls.

Föredrogs å nyo Andra Kammarens den 22 i denna månad
bordlagda protokollsutdrag N:o 123, med delgifvande af Kammarens
beslut öfver dess Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 18, med
anledning af motion rörande omarbetning af folkskolestadgan.

UjO 22. 32 Torsdagen den 2i Mars, f. m.

Friherre af Ugglas: Jag anhåller att denna motion måtte
remitteras till ett Tillfälligt Utskott,

På gjord proposition blef detta ärende hänvisadt till ett Tillfälligt
Utskott.

Friherre af Ugglas: Då icke allenast denna fråga rörande
omarbetning af folkskolestadgan utan, enligt hvad jag tror mig
veta, äfven en annan skolfråga angående elementarläroverken kommer
att vid denna riksdag behandlas, tillåter jag mig hemställa,
att Kammaren för dessa båda vigtiga frågor behagade tillsätta
ytterligare ett Tillfälligt Utskott. Det är nemligen af stor vigt,
att dessa frågor komma att behandlas af fullt sakkunnige och i
dessa ämnen_ erfarne män. Och då de båda nuvarande Tillfälliga
Utskotten blifvit tillsatta för helt andra frågor, tror jag att den
sak, som nu föreligger, skulle vinna på att komma under utred
ning af ett särskildt för densamma utsedt Tillfälligt Utskott.
Jag anhåller derföre att för behandling af frågan om folkskolestadgans
omarbetning måtte af Kammaren tillsättas ett Tillfälligt
Utskott N:o B.

På gjord proposition beslöt Kammaren att ett Tillfälligt Utskott
N:o 3 skulle tillsättas för behandling af det nyss remitterade
ärendet.

Vidare beslöts att ifrågavarande Utskott skulle bestå af fem
ledamöter och två suppleanter samt att val af dessa ledamöter
och suppleanter skulle företagas nästa Lördag den 26 innevarande
Mars.

Föredrogs ett från Andra Kammaren ankommet protokollsutdrag
N:o 127, med delgifvande af Kammarens beslut öfver dess
Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 22, i anledning af Herr F. T.
Borgs motion, N:o 44, angående vissa ändringar i undervisningsväsendet.

Friherre af Ugglas: Jag anhåller, att äfven denna fråga
måtte remitteras till Kammarens Tillfälliga Utskott N:o 8.

Härtill lemnade Kammaren sitt bifall.

Herr (trefven och Talmannen tillkännagaf, att anslag före kl.
1 e. m. utfärdats till detta sammanträdes fortsättande kl. 7 e. m.

Torsdagen den 24 Mars, f. m.

N:o 22.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande Statsutskottets
den 19 och 22 i denna månad bordlagda UtlåtandejN:o
12, angående regleringen af utgifterna under Biksstatens åttonde
hufvudtitel.

1 och 2 punkterna.

Biföllos.

3 punkten. Aflöning för

kapell Herr

Statsrådet Hammarskjöld: Tacksam som jag är för predikant i
det sätt, hvarpå Stats-Utskottet yttrat sig öfver de af regeringen arendo.
framlagda förslagen under åttonde hufvudtiteln, nödgas jag dock
vid denna punkt göra en liten anmärkning. Jag misskänner ingalunda
Utskottets afsigt att äfven här gå Kong!. Maj:ts regeringtill
mötes. Likväl kan jag icke vara fullt tillfredsstäld med Utskottets
förslag. Jag vill icke besvära Kammaren med att utveckla
de formella betänkligheter, som hos mig uppstått mot det
det af Utskottet framlagda förslaget. Men jag måste yttra mig
något om ändamålet med löneregleringsfonden, hvithet enligt min
uppfattning är sådant, att det anslag, som Utskottet nu tänkt sig
skola från denna fond utgå, icke rätt vill dermed stå tillsammans.
Presterskapets löneregleringsfond har, såsom bekant, till uppgift
att lemna lönetillskott åt svagt aflönade prestman i sådana församlingar,
der tillgångarne icke tillstädja att lemna presten en anständig
bergning. Det är så långt ifrån, att de behof, för hvilka löneregleringsfonden
sålunda är ämnad, ännu äro till fullo tillfredsstälda,
att Kongl. Maj:t nyligen måst lemna löneförbättring åt
ordinarie prestman med löner understigande 1,000 kronor. Andra
fall hafva förekommit, der presten haft 1,100 kronors inkomst;
men det torde för Kammarens ledamöter vara uppenbart, att en
prestman icke är i stånd att med en så ringa aflöning uppehålla
sin ställning på ett anständigt sätt. Han måste komma i formlig
misére och nedtryckas i ekonomiska bekymmer, som göra honom
mindre lämplig att sköta sitt vigtiga kall. Sådana exempel, med
anledning hvaraf, såsom jag nämnde, Kongl. Maj:t nyligen haft
att besluta, finnas utan tvifvel i flere delar af landet. Kongl. Maj:t
har i de fall, som hittills varit under ompröfning, icke dristat sig
att höja sådana svagt aflönade komministrars löner mer än till
1,200 kronor, oviss som man är, huruvida löneregleringsfonden
räcker till att öfver hela landet gifva en löneförhöjning utöfver
detta belopp. Men det är tydligt att äfven en aflöning af 1,200
kronor är alldeles otillräcklig. Då således det måste anses vara
ytterst osäkert, om löneregleringsfonden, hvars blifvande inkomster
ännu icke äro fullt bestämda, lemnar tillfälle att fylla de
behof, för hvilka den är afsedd, synes det mig vara mindre egentligt
att hänvisa till denna fond för bestridande af utgifter, för
hvilka densamma icke ursprungligen varit ämnad.

Nu är fråga om inrättande af en ny tjenst i ett pastorat, der
Första Kammarens Prat. 1881. N:o 22, 3

K:o 22.

Torsdagen den 24 Mars, f. m.

Aflöning för
kapellpredikant
i
Tärendö.
(Forts.)

lönereglering redan är verkstad, en tjenst, som egentligen kar ett
civilisatoriskt syfte i en bygd, hvars befolkning är så godt som
utestängd från religiös omvårdnad, ty bygdens befolkning kar ej
väg till den aflägset belägna kyrka, dit den hör. Presten skulle
tillika blifva folkskolelärare. För närvarande finnes der nemligen
icke någon folkskola. Under sådana förhållanden förefaller det
mig, såsom om det af Kongl. Maj:t begärda anslaget är alldeles
likartad! med andra dylika, som Riksdagen förut på Kongl. Maj:ts
framställning beviljat; och jag vågar derföre anhålla om bifall till
Kongl. Maj:ts förslag oförändradt.

Friherre von Essen, Fredrik: Inom Stats-Utskottet har

man icke bestridt nödvändigheten af att den ifrågavarande presterliga
befattningen blir aflönad, sedan kyrka blifvit byggd och
kapellförsamling afsöndrad. Man har icke heller satt i fråga, att
den af Kongl. Maj:t begärda summan för aflönande af en prest
inom församlingen skulle vägras, utan endast, såsom chefen, för
Ecklesiastikdepartementet antydde, dragit i tvifvel, huruvida icke
den föreslagna aflöningen kunde utgå från presterskapets löneregleringsfond.
Inom Utskottet har man ganska mycket sysselsatt
sig med den frågan, huruvida denna fond vore uteslutande afsedd
för reglering af lönerna inom de sedan gammalt befintliga pastoraten
eller om den finge tagas i anspråk jemväl då ett nytt pastorat
inrättas. Jag skall icke tillåta mig att ur författningarne
uppläsa, hvad man härom kan hafva att inhemta, dels emedan
detta skulle draga för lång tid och dels emedan jag antager, att
Första Kammaren icke skulle vara intresserad af att sitta till
doms uti en fråga, som är så pass invecklad, att meningarne kunna
vara delade om hvad som är rätt. Men en annan fråga är, om
fonden lemnar tillgång till en sådan aflöning som den ifrågavarande.
Detta kan man ej heller afgöra inom Riksdagen, ty man
vet icke, i hvad mån fondens tillgångar komma att stiga. Dessas
belopp är nu öfver 500,000 kronor; den ingående balansen var år
1878 540,000 kronor, men vid årets slut öfver 580,000 kronor. En
stor del af inkomsterna beräknades dock inflyta af skogsmedel,
och man vet icke, om dessa komma att fortfara eller, om de det
göra, huruvida de komma att stiga eller falla. Jag tror derför,
att man icke med visshet kan bestämma, huru stora fondens tillgångar
äro, innan en noggrann utredning derom egt rum. — Jag
tillåter mig betvifla, att ens chefen för Ecklesiastikdepartementet
kan på stående fot säga, huruvida i detta fäll fonden kommer att
stiga eller icke. Det är derför Utskottet föreslagit, att Kongl.
Maj:t skulle låta anställa en utredning, huruvida de erforderliga
medlen kunde utgå från presterskapets löneregleringsfond, och jag
tror, att Utskottet varit skyldigt göra en sådan framställning, för
så vidt Utskottet velat handla klokt och försigtigt. Jag hemställer
alltså, huruvida icke Kammaren behagade lemna sitt bifall till
Stats-Utskottets hemställan i denna punkt.

Herr Törnebladh: Då jag låtit anteckna mig som reservant

Torsdagen den 24 Mars, f. m.

N:o 22.

mot Utskottets beslut i denna punkt, tillhör det mig att gifva skäl Aflöning för
för denna min reservation. Jag vill då först uttala en principbe- kapellliklighet
emot att man skulle göra, ett sådant uttalande, som vrZ~ika''fs i
Ståts-Utskottet här ifrågasatt. Det synes mig nemligen gifvet, att (Forts)''
om Riksdagen gör ett uttalande, den bör stå på någorlunda fast
och säker grund; men att, om Riksdagen gör ett sådant på lös
grund, den förringar värdet af sina egna framställningar icke blott
i det föreliggande, utan äfven i andra fall. och det är således ur
Riksdagens egen synpunkt jag vill motsätta mig denna framställning.

Hvad nu presterskapets. löneregleringsfond beträffar, så torde
man böra gå tillbaka till sjelfva grunden för löneregleringen, sådan
den föreligger i 1862 års författning. Denna åter har sitt ursprung
från Rikets Ständers skrifvelse den 6 Juli 1857, hvarur
jag skall bedja att få uppläsa ett par punkter. Det heter der bland
annat: “en fullständig utredning af presterskapets inkomster och
uppgörande af ett derpå grundadt förslag till allmän lönereglering
är således, enligt Rikets Ständers åsigt, den enda åtgärd, som numera
lämpligen kan vidtagas för att befordra en tillfredsställande
lösning af, frågan om presterskapets aflöning''1 o. s. v.; — “dock
att, vid sådant ordnande för framtiden af denna samhällsvigtiga
fråga, de. presterskapet lagligen eller genom häfdvunnen vana tillhörande
inkomster icke finge till främmande ändamål förryckas",

— en punkt som till yttermera visso vidare inskärpes längre fram
i skrifvelsen.^ Här föreligger alltså den frågan, huruvida i detta
fall något sådant, främmande ändamål är i fråga, och är det nu
sa, att. löneregleringen är eu lönejemkning eller ett begagnande
af de tillgångar och inkomster, som för ändamålet äro anslagna,
så att aflöningarne på något sätt förändras dels inom samma församling
och dels genom vissa medels öfverflyttande från en församling
till en annan, så är det tydligt, att användandet af dylika
medel bör stå i omedelbart sammanhang med en lönereglering.

Ser man på .uppkomsten af denna löneregleringsfond, så har den
bildats af sådana, medel, hviika icke varit för vissa församlingar
behöfliga, utan hviika kunnat för presterskapets aflöning på annat
sätt användas, och hviika influtit, innan löneregleringen blifvit
fullständigt afslutad eller innan sådan visshet vunnits, på grund
hvaraf regeringen kunde med full sakkännedom pröfva behofvet
inom hela riket. Löneregleringsfonden är således intet annat än
en besparingsfond, . bildad för att möjliggöra löneregleringens genomförande
i de olika församlingarne, hvilket också tydligen framgår
deraf, att löneförbättringar beviljades år 1876, oaktadt fonden
bildades redan år 1868. — Jag känner icke med visshet, huruvida
ännu återstå några sådane löneförbättringar, som blifvit vilkorligt
utlofvade; men jag tror mig veta, att åtminstone icke öfverallt
löftena, ännu blifvit uppfvlda, och detta af omtanke för att fondens
tillgångar icke må befinnas otillräckliga. Se vi på fondens
ställning, sådan den framstår enligt kapitalkontot år 1878, så uppgick
den utgående balansen nämnda år till 580,000 kronor, sedan
under årets lopp i aflöningsfyllnaden utgått 56,396 kronor, ett be -

N:o 22.

Aflöning fö
kapellpredikant
i
Tärendö.
(Forts.)

Torsdagen den 24 Mars, f. m.

''■lopp somt vida öfversteg ränteinkomsten af löneregleringsfonden
och hvars utgående kunde möjliggöras endast derigenom, att skogsmedel
under året influtit till belopp af 42,000 kronor. Men då
dessa medel inflyta olika under olika år, beroende på hushållningen
med skogarne, kan icke derpå grundas något antagande,
att fonden skall framdeles växa, utan försigtigheten torde bjuda,
att man icke på densamma gör några anvisningar, som möjligen
icke kunna infrias. På grund af dessa skäl och då det synes mig
icke vara fullt välbetänkt att göra en framställning, om hvars
berättigande i ena fallet och hvars ändamålsenlighet i andra fallet
man icke vore öfvertygad, anhåller jag om bifall till Kongl. Maj:ts
proposition. Jag ber att få tillägga, att det kunde vara tillräckligt
att nu borttaga den af Stats-Utskottet föreslagna mellanmeningen
och uppföra beloppet på extra stat, men det bästa torde
ändock vara att, såsom chefen för Ecklesiastikdepartementet
hemstält, Kongl. Maj:ts proposition varder bifallen, enär i allt fall,
om någon förändring vidtages, beslutet blir olika mot hvad Andra
Kammaren redan beslutit.

Herr Carlson: Jag tillåter mig påminna derom, att det Kongl.
Maj:ts förslag, som här föreligger, tillhör kretsen af de beslut, som
fattades af 1875 års Riksdag. På Kongl. Maj:ts framställning beslöt
nemligen Riksdagen då dels uppförande af kyrka och dels inköp
af predikantboställe för Tärendö kapellförsamling, men uppsköt
tills vidare frågan om kapellpredikantens aflöning.

Pajala kyrka är belägen 20 mil norr om Haparanda, vid Torne
elfs förening med Muonio eif i en trakt, som är stadd i starkt
framskridande. Tärendö åter är belägen vid Kalix eif samt af
vidsträckta, ovägade skogs- och bergstrakter skild från Pajala.
Folkmängden i denna församlingens del har numera ökats så, att
den uppgår till mer än 800 personer, och behofvet af särskild
presterlig vård derstädes oundgängligt. Derför har också Riksdagen
beviljat anslag till boställe åt en prest, och det är nu endast
fråga om bidrag till hans aflöning, till hvilken kapellaget
utfäst sig att äfven utgöra bidrag.

Vid föregående riksdagar hafva ofta dylika anslag blifvit beviljade,
t. ex. till Malå, Trehörningsjö, Korpilombolo, Muoniouiska
m. fl. kapellförsamlingar.

Allt synes således tala för bifall till det ringa belopp af 1,500
kronor, som här är begärdt. Emellertid säger man nu, att det
möjligen skulle kunna tagas af presterskapets löneregleringsfond;
men jag har för min del icke kunnat instämma! Utskottets beslut
att begära en utredning i det afseendet, emedan det är mig så väl
bekant, huru med denna fond sig förhåller, nemligen att den är
afsedd egentligen till förbättring af de redan befintliga, svagt aflönade
presternas vilkor. Man har sagt, att denna fond stigit till
580,000 kronor; men man har icke sagt, hvilka betydliga utgifter
redan äro anvisade på fonden och i enlighet med grunderna för
densamma kunna ytterligare anvisas.

Om fondens medel hafva vid särskilda tillfällen beslut redan

Torsdagen den 24 Mars, f. m.

N:# 22.

fattats, att. de skola till annan församling öfverflyttas och de äro Aflöning för
således hvilande till dess de komma att användas, allteftersom kapelllöneregleringen
träder i verksamhet. predikant i

Vid sådant förhållande har det synts mig, som om den ifråga- ^Fortså''
sätta utredningen icke vore behöflig. Jag ber äfven att särskildt
få fästa uppmärksamheten derpå att här är fråga endast om ett
anslag tillsvidare, nemligen till dess församlingen blir stark nog
att kunna sjelf aflöna sin prest; när detta förhållande inträder,
indrages anslaget, såsom t. ex. fallet var med det likartade anslaget
..till Loos församling i Helsingland.

Pa .alla dessa skäl anhåller jag om bifall till Kongl. Maj:ts
proposition.

Grefve Beck-Friis: Oaktadt jag väl vet, att de föregående
tal.arnes ord väga tungt i denna Kammare, vågar jag dock yrka
bifall till Utskottets förslag. Jag gör det egentligen på den grund,
att jag är fullt förvissad om, att förr än denna utredning, som
här är begärd, kommer att fullbordas, anspråk komma att ställas
på presterskapets löneregleringsfond, hvilka enligt min tanke äro
väl berättigade, om tillgångar finnas. Jag kan icke finna, att vid
denna lönereglering någon skilnad finnes uppdragen, så att man
icke skulle få anlita fonden, der det t. ex. behöfves en ny komminister.
Jag tror icke,.att ordalagen äro sådana, att de gifva anledning
till någon, skilnad i det afseendet; ty det heter icke, att
fonaen är afsedd till sådana presterliga befattningar, som funnos
inrättade, då regleringen skedde, utan flere tjenster hafva just till
följd, af regleringen blifvit. inrättade. Jag tror alltså, att en utredning
i detta afseende icke kan skada, och att den äfven är
behöflig synes mig framgå deraf, att fonden vuxit högst betydligt
och alltjemt är stadd i växande. Med hvarje år tillkomma nya
tillgångar. En kyrkoherde i min hemort hade 2 ä 3 mensalhemman
och vid hans död skulle dessa läggas till fonden. Det vore
intressant att. en gång få veta, till hvad belopp denna fond kan
komma att stiga. För öfrigt är här begärdt endast ett tillfälligt
lönetillskott, till dess församlingen kan sjelf bestrida aflöningen.
och derför är det lämpligt att sätta anslaget på extra stat. På
grund häraf anhåller jag om bifall till Stats-Ctskottets förslag,
som redan är af Andra Kammaren bifallet.

Herr von Strokirch: Då jag låtit anteckna mig som reservant,
ber jag att med några ord få angifva skälen härför, nedan
då den föreliggande frågan afhandlades inom afdelningen, uppstod
tal om, huruvida icke denna aflöning skulle kunna tagas från
presterskapets löneregleringsfond, och för att se till, om ett sådant
anspråk kunde göras, företog man sig inom afdelningen att studera
de författningar, som finnas i ämnet utfärdade, och de Kong], bref,
som bestämma bildandet af denna löneregleringsfond. Af allt,
som man sålunda kunde få reda på, framgår det, att fonden icke
kan användas till ett sådant ändamål, som här är i fråga, och jag
stannade derför redan inom afdelningen i den minoritet, hvilken

N:o 22.

Torsdagen den 24 Mars, f. m.

Aflöning /»v jag sedan kommit att inom Utskottet tillhöra. Jag kan fortfarande
. icke annat än vidhålla min åsigt i detta afseende, hvarför jag anPTärendö
* håller, att ur klämmen må borttagas den mening, som börjar med
(Forts.)’ orden: “under anhållan" och slutar med ordet: “löner eg] eringsfond“.
Att sätta anslaget på extra stat är dock icke heller ändamålsenligt,
då fråga är om en kapellpredikant, som skall tjenstgöra
i en särskild aflägsen kapellförsamling, hvadan befattningen
bör blifva permanent. Det heter visserligen, att medlen skola
utgå endast till dess församlingen kan sjelf bestrida aflöningen:
men den tiden lärer väl blifva ganska aflägsen, då man vet huru
fåtalig befolkningen är. På grundfaf dessa skäl anhåller jag om
bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Sedan öfverläggningen blifvit härmed slutad, gjordes enligt
de derunder framstälda yrkandena propositioner, först på bifall
till punkten och derefter på afslag å punkten i hvad den skilde
sig från Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning och bifall till
samma nådiga framställning oförändrad; och förklarade Herr (Trefven
och Talmannen sig anse sistnämnda proposition vara med
öfvervägande ja besvarad.

Flere ledamöter begärde votering.

Uppsattes, justerades och anslogs en voteringsproposition af
följande lydelse:

Den, som bifaller 3 punkten i Stats-TJtskottets Utlåtande N:o
12, röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås punkten i hvad den skiljer sig från Kongl.
Maj:ts i ämnet gjorda framställning och bifalles samma nådiga
framställning oförändrad.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—34;
Nej—47.

4—7 punkterna.

Biföllos.

8 punkten.

Torsdagen den 24 Mars, f. m. 39 N:0 22.

Herr von Koch: Jag tänker icke motsätta mig bifall till Aflöning för

denna punkt, men jag vill, i anledning deraf, att bär är fråga om J^Aant i
ett slags partiel löneförbättring för lärare, som äro anstälda vid de 1 xärendö.
allmänna läroverken, blott anhålla, att när det blir fråga om någon (Fort*.)
allvarlig allmännare lönereglering, inom de under Åttonde hufvudtiteln
hörande embetsverk, "denna må gå i samma rigtning, som
löneregleringar inom de öfriga, så att den alltför stora s. k. pluralismen
eller hopande af många särskilda tjenster på en hand må -äfven der undvikas. Det var blott detta, jag önskade få inför
Kammaren säga.

Öfverläggningen ansågs härmed slutad, och punkten bifölls.

9 punkten.

Bifölls.

10 punkten.

Herr Törnebladh: Icke för att på något sätt motsätta mig
hvad Stats-Utskottet föreslagit, utan blott för att, med anledning
af hvad i statsrådsprotokollet förekommer, uttala några önskningsmål
i en vigtig angelägenhet, har jag begärt ordet. Det
heter nemligen i nämnda protokoll att ifrågavarande läroämne
“just nu är på väg att vid läroverken vinna en ställning, hvarigenom
såväl dess allmänt bildande förmåga som dess praktiska
gagn för ernående af en högre yrkesskicklighet mera än förut
träda i dagen och hos lärjungarne ”framkalla lifligare intresse och
större håg för deltagande i denna undervisning". Fullkomligt instämmande
i den önskan som här blifvit uttalad ber jag endast
få erinra derom, att för att detta må kunna blifva en verklighet
är det ytterst vigtigt att teckningslärarne erhålla en för sin blifvande
verksamhet fullt lämplig utbildning så till vida, att de icke
blott äro skicklige i att teckna, utan äfven i att undervisa i teckning,
i att handleda lärjungarne och föra dem framåt. Jag vet
visserligen att en läroanstalt nu blifvit inrättad i samband med
Tekniska skolan i Stockholm för att bilda teckningslärare, men
jag fruktar att deltagandet i densamma icke lemnar grundad förhoppning
för läroverken att på flera år kunna erhålla ett tillräckligt
antal fullt kompetente lärare i teckning. Detta är så
mycket vigtigare, som timantalet nu blifvit förökadt och genom
den frikostighet, Riksdagen redan visat och ytterligare är på väg
att visa, undervisningen kommer att taga mycket större antal
timmar än förr.

I sammanhang härmed ber jag att få göra den erinran, att
det synes mig, som om vid åtskilliga af de 5- och 3-klassiga samt
kanske vid ett eller annat af de högre läroverken med ringa lärjungeantal,
teckningslärarnes timantal skulle kunna i någon mån
inskränkas mot hvad nu är fallet till förmån för de läroverk, som
hafva ett högre antal lärjungar, och om hvilka nu är fråga.

Éxtra
arfvoden
åt teckningslärare
vid
de allmänna
läroverken.

N:o 22.

Torsdagen den 24 Mars. f. m.

Extra Under uttalande af dessa, erinringar anhåller jag om bifall till

ar/coden Utskottets förslag.

åt tecknings- °

lärare vid ••

de allmänna Otverläggningen var härmed slutad, och punkten bifölls.

läroverken.

(Forts.) 71—28 punkterna.

Biföllos.

Ifrågasatt 75 punkten,

löneförhöjning
för pro- Hem Sundberg: Man har berömt den nuvarande regeringen
l&karne. ^ör sParsamhet och den förtjenar utan tvifvel ett sådant beröm.

Men det gäller om sparsamheten, hvad som gäller om så många
andra goda egenskaper, den står på gränsen till ett fel, och så
snart denna gräns öfverstiges, så egen verkligen en förvandling
till det närliggande felet rum. Jag, för min del befarar att en
dylik förvandling torde hafva inträffat, när statsreglering^!! under
åttonde^hufvudtiteln uppgjordes. Jag finner under denna hufvudtitel,
på några högst få undantag när, inga andra anslag begärda
än antingen sådana, som äro fortsättning af hvad Riksdagen redan
beviljat, eller sådana som kunna kallas årligen förekommande
och förnyade repetitioner, det vill säga anslag, som, ehuru uppförda
på extra stat, efter hvad man kan säga, falla af sig sjelfva.
Deremot äro många andra, enligt min åsigt, mycket vigtiga och
mycket trängande behof alldeles lemnade å sido. Bland dessa
många angelägenheter är nu en förbättring af provinsialläkarnas
löner onekligen en. Dessa tjensteman hafva, såsom bekant, för
någon tid sedan hållit ett möte och dervid rådgjort om sitt framtida
ekonomiska väl. De hafva ock der sjelfve uppgjort ett förslag
till förbättring af sin ställning. Detta förslag har blifvitunderstäldt
Medicinalstyrelsens pröfning och nämnda styrelse har
ingått till Elongl. Maj:t med framställning i ämnet, men har hos
Kongl. Maj:t åtminstone för närvarande icke vunnit något gehör.
Nu kan man visserligen säga, hvad Stats-Utskottet också anmärkt
med anledning af en motionärs framställning i frågan, att desse
tjenstemäns löner reglerades och verkligen blifvit förbättrade 1878;
och att det väl således kunde anses något tidigt att nu ifrågasätta
en ytterligare löneförbättring. Det är visserligen sant, att
en löneförbättring 1878 skedde, men hurudan var den? Det heter
på ^papperet att lönen höjdes från 1,500 till 2,000 kronor; i verkligheten
slår det dock så ut, att förhöjningen i summan är icke
mera än 200 kronor för somliga, 100 för andra. Den enda egentliga
förbättringen i deras ställning, som då inträdde, var ett lönetillägg
af 500 kronor, som beviljades efter 10 års tjenstgöring samt
pensionsålderns nedflyttande från 65 till 60 år. Den sistnämnda
förmånen är dock icke så utomordentligt vigtig, då, efter hvad
med siffror är visadt, desse tjenstemäns lifslängd i medeltal uppgår
till 58 år.

Samma ogynsamma öde, som har träffat provinsialläkarne,

Torsdagen den 24 Mars, f. m.

N:o 22.

har äfven drabbat en annan tjenstemannaklass, som naturligtvis Ifrågasatt
ligger mig mycket nära om bjertat. Jag menar lärarne vid rikets {öneförhöjallmänna
läroverk. Äfven de framstälde för någon tid sedan en
fordran på förbättring i sina löner, en fordran, som utan tvifvel af läkarne.
Kongl. Maj:t ansågs billig och beaktansvärd, då en särskild löneregle- (Forts.)
ringskomité tillsattes för att pröfva densamma. Denna komité har
afgifvit sitt förslag, öfver detta förslag hafva vederbörande myndigheter
blifvit hörde, man trodde således, att, när frågan redan
var utredd, man från regeringens sida skulle få vänta en proposition
till denna Riksdag, men ingen sådan har kommit. Jag känner
icke skälen till uppskofvet och kan således icke öfver dem
yttra mig. Det har dock berättats, att man har velat ställa denna
löneregleringsfråga i förbindelse med eu påtänkt partiel omorganisation
af läroverken. Om så är, befarar jag att väntan för de
väntande blir något lång, ty organisationsfrågor bruka icke gå
hastigt och “medan gräset växer, dör kon“ säger ett gammalt talesätt.
Om nu icke så svåra följder här inträffa, så inträffa i alla
fall olägenheter genom dröjsmålet, som blifva känbara icke blott
för desse tjensteman sjelfva, utan medelbart också för de anstalter,
som äro anförtrodda åt deras vård.

Men icke bättre lycka än korporationerna hafva institutionerna
denna gång haft. Jag ber om ursäkt att jag gör eu liten afväg
från det ämne, som egentligen är föredraget i denna punkt; men
jag känner ett behof att få uttala mig litet vidlyftigare för att
sedan återgå till den föredragna frågan. Jag säger då, att det
har icke gått institutionerna bättre än personerna, som kunde behöfva
någon hjelp. Upsala universitet har år efter år gjort anmälan
om otillräckligheten af den lokal, som nu är upplåten för
den anatomiska institutionen. Denna* lokal är otillräcklig och
otjenlig, man begärde medel hos Kongl. Maj:t för att utvidga densamma,
Riksdagen har till och med en gång haft detta ärende
under sin pröfning och då erkänt nödvändigheten af lokalens utvidgande.
Sedan bär år efter år gått, lokalen har naturligtvis
icke blifvit större än den varit, men deremot har behofvet af
ökadt utrymme ytterligare vuxit, Nu är emellertid tillståndet der
sådant, att eleverna alls icke rymmas på det rum, der dissektionerna
skola försiggå, utan man har nödgats öfverflytta dessa in på
sjelfva auditoriet, der undervisning meddelas. Deraf har naturligtvis
uppkommit snusk och elände af mångfaldigt slag ända till
den grad, att fråga varit huruvida icke stadens sundhetsmyndighet
borde lägga sig i affären. Sådan är nu ställningen för denna
institution, men något förslag, som lemnar hjelp, synes icke till.

Nu kan visserligen anmärkas, att Upsala ju ännu årligen får anslag
till sin stora universitetsbyggnad, och det erkännes äfven
med tacksamhet, att så förhåller sig, men icke afhjelpes dermed
den ifrågavarande institutionens behof, och icke är—behöfverjag
väl säga det? — det nya huset afsedt för, att man der skall
dissekera lik.

Emellertid har på grund af det trånga utrymmet en del af studenterna
sökt sin tillflykt till Stockholm. Huru förhåller sig då

N:o 22.

Torsdagen den 24 Mars, f. ro.

Ifrågasatt
löneförhöjning
för pro
vinsialläharne.

(Forts.)

med samma institutioner i Stockholm? År der godt utrymme, är
der lämpliga lägenheter för den anatomiska och åtskilliga andra
''grenar af den medicinska verksamheten? År Karolinska institutet
bättre lottadt i detta afseende? På dessa frågor måste man svara
nej. Der är lika illa stäldt som i Upsala och det fullt ut. Lyckligtvis
är dess sak vidi denna riksdag icke alldeles förlorad, tv
en motionär har framdragit den, flere reservanter bland Utskottsledamöterne
från denna Kammare hafva tillstyrkt motionärens förslag,
och således är det någon förhoppning att här åtminstone på
detta rum få bifall till hvad läroverkskollegium begärt, oaktadt
icke någon framställning från Kongl. Maj:ts sida skett. Gå vi
öfver till sjukvårdsanstalterna, så träffa vi äfven der —■ ingå begärda
anslag. Serafimerlasarettet, landets största sjukhus och på
samma gång den största anstalten för de blifvande läkarnes kliniska
undervisning, är i behof af ombyggnad eller nybyggnad,
huru man nu vill kalla det. Vid denna punkt skall jag icke vidare
uppehålla mig; ty äfven den är föremål för blifvande öfverläggning
inom denna Kammare och kan då upptagas fullständigare
än nu bör ske. — Eu annan sjukvårdsanstalt, som likaledes
blifvit vanlottad, kan jag icke underlåta att omnämna, enär den
är i högsta grad värd att behjertas. Jag menar det ifrågasatta
nya hospitalet för den vestra delen af vårt rike. Denna angelägenhet
har länge stått på dagordningen. Redan 1867 års landsting
i Vermland gjorde framställning derom. Samma framställning
förnyades vid 1872 och 1873 årens riksdagar. Den har varit
före hos Riksdagen, som godkändt, att ett dylikt hospital borde
uppföras närmast efter det i Upsala. Nå väl, hospitalet i Upsala
börjar nu att närma sig sin fullbordan; under den långa tiden
af väntan hafva undersökningar pågått om lämplig plats för denna
stora inrättning. Man har lyckats finna en sådan i närheten af
Kristinehamn. Sedan platsen blifvit funnen har Medicinalstyrelsen
hos Kongl. Maj:t begärt 185,000 kronor, deraf 85,000 kronor
till egendomens inköpande och 100,000 kronor för arbetets påbörjande.
Denna framställning är af Kongl. Maj:t besvarad genom
begäran om en handpenning på 10,000 kronor, hvilket synes nog
litet, enär detta byggnadsarbete verkligen behöfver pådrifvas, då
väl bekant är, att de sinnessjukes antal i riket uppgår till inemot
10,000 under det att utrymme på hospitalen, äfven sedan Upsala
hospital blifver färdigt, icke finnes för mera än 1/4 af de sinnessjuke,
och knappt för så många.

Men jag bör icke på detta sätt längre divergera från det
egentliga och föredragna ämnet. Man kan möjligen här inom
denna Kammare fråga hvarför jag anfört allt detta som nu blifvit
anfördt. Jag ber då blott att få svara, att det alldeles icke skett
för att framställa något klander mot regeringen. Jag vet mycket
väl att konsten att klandra är en lätt konst, och jag vill icke utöfva
den. Ännu mindre har det varit min afsigt att i allra ringaste
måä uttala något klander mot den högt aktade man, som
för närvarande är chef för Ecklesiastikdepartementet, ty jag vet
alltför väl, att han måst gifva vika för omständigheters makt, som

Torsdagen den 24 Mars. f. m.

N:o 22.

varit starkare än hans egen goda vilja. Men hvarför då säga allt Ifrågasatt
detta? Jo, för att beklaga, att man anser sig oupphörligt böra
öka den stora högen af behof, att samla dem år efter år utan att mn\insi<Jafhjelpa
dem, det ena efter det andra, till dess högen slutligen läkamc.
blir så stor, att hvarken Regering eller Riksdag rätt vet, hvar den (Ports.)
skall hugga in; ty att lägga fram allt på en gång är väl sannolikt
icke rådligt, enär någon förhoppning, att Riksdagen på en
gång skall bevilja allt, de anslag, som nu äro vidrörda och kanske
liera dertill, icke lärer förefinnas. Dessutom kan det väl vara godt
att vid ett och annat tillfälle erinra derom, att det verkligen finnes
andra samhällsbehof och andra samhällsangelägenheter, som
förtjena att behjertas, än jernvägsanläggningar, skatteregleringar
och nationalförsvar.

Här skall jag nu bedja att få återgå till dessa provinsialläkare,
om kvilkas löner det för tillfället är fråga. En motionär
har i det närmaste eller kanske helt och hållet upptagit det förslag,
som blifvit till Kongl. Maj:t inlemnadt rörande sättet för
förbättrande af provinsialläkarnes löner. Det kan visserligen mötas
med åtskilliga, ja många gensägelser, hvad han föreslagit. Man
kan känna sig ytterst tveksam om, huruvida just detta sättet är
det rigtiga. Motionären begär, att den lägsta lönen skall sättas
till 3,000 kronor, att denna lön skall efter 5 år ökas med 500 kronor,
efter åter 5 år med ytterligare 500 kronor och så vidare, till dess
man koinme till ett belopp af 5,000 kronor. Vidare föreslår han
att pensionsåldern för dem skulle sänkas från 60 till 55 år, jemte
åtskilligt annat, som med dessa båda allmänna hufvudpunkter står
i samband. Jag vågar betvifla och kanske många med mig, att
det låter sig göra att sätta alla provinsialläkares löner här i landet
till lika belopp. Man har kanske ett något starkt begär för
att vid löneregleringar hos oss, när det gäller tjensteman i provinserna,
antaga att alla böra hafva lika löner, oaktadt det är så
ofantligt olika förhållanden med afseende på dels möjligheten af
biförtjenst dels lefnadskostnad och mycket annat, att lönerna af
dessa anledningar icke böra vara lika i alla fall.

Hvem inser icke mycket väl, att på sätt äfven Utskottet i
förbigående erinrat, t. ex. en provinsialläkare i ett litet folkrikt,
välmående skånskt distrikt befinner sig i en helt annan och mycket
bättre ställning än en provinsialläkare i ett många gånger
större, men folktommare och mindre välmående, ja, ofta kanske
utfattigt distrikt i våra nordliga bygder. Naturligtvis blifva för
den skånske läkaren biförtjensterna och betalningen för hans arbete
helt andra än för läkaren i de nordligare distrikten. Det kan väl
icke vara något tvifvel underkastadt att visserligen en bestämd
minimilön bör sättas för alla, men att derefter en jemkning bör
ske i lönebeloppen och ännu mer i tjenstgöringspenningarne, som
böra ställas till Kongl. Maj:ts disposition; äfvensom att i synnerhet
de sistnämnda böra till så stor rundlighet ställas till Kongl.

Haj:ts förfogande att genom dem en så rättvis fördelning af tillgångar^
komme att ske, att ingen provinsialläkare i landet kunde

S.o 22.

Torsdagen den 24 Mars, f. m.

Ifrågasatt
löneförhöjning
för pro
vinsiallakarne.

CForts.)

sägas på något sätt lida nöd eller befinna sig i en ställning, som
föga motsvarade det vigtiga arbete, som af honom fordras.

Som nu emellertid en närmare utredning i detta hänseende
hvarken af motionären eller Stats-Utskottet blifvit gjord eller af
någon enskild bland oss lär kunna på något nöjaktigt sätt ske,
och jag för min del tror att dock denna fråga om våra provinsialläkares
aflöning förtjenar något, ja mycket afseende, vågar jag
till Kammaren hemställa, huruvida Kammaren icke skulle vilja
för sin del besluta:

att Riksdagen, som erkänner behofvet af en förbättring i provinsialläkarnes
lönevilkor, genom underdånig skrifvelse anhåller
att. Kongl. Maj:t efter frågans ytterligare utredning, behagade om
möjligt redan till näst sammanträdande Riksdag framlägga förslag
till sådan förbättring;

och vågar jag hos Herr Talmannen anhålla om proposition
på detta förslag.

Herr (Trefven och Talmannen uppstod och aflägsnade sig,
hvarpå Herr vice Talmannen öfvertog ledningen af Kammarens
förhandlingar.

Herr von Kock: Efter den plägsed vi här städse hatt, tilllåtes
det att, när man yttrar sig i en fråga på en hufvudtitel, äfven
få vidröra andra och således gå något utom ämnet; och vår
siste Talman, som väl bör veta hvad som kan och bör tillåtas i
det afseendet, har nyss visat att sådant ännu är oss medgifvet.
— Jag ämnar icke ingå på så många ämnen som han, men jag
tänker dock — i synnerhet som mina krafter kanske icke tillåta
mig att i dag bevista aftonplenum — yttra mig i två frågor som
båda angå ämnen, hvilka jemväl han vidrörde, innan jag kommer
till nu föredragna punkt, i hvilket jag kommer till samma slutsom
lian, nemligen “att Kammaren måtte, för sin del besluta, en underdånig
skrifvelse til! Kong-!. Maj:t i det syfte han nämnde".

Dessa två andra frågor röra Karolinska Institutet och SerafmerLazarettei.
Hvar och en som genomläst de skrifter i dessa ämnen,
som pligga här på våra bord och med hvilka jag således nu icke
behöfveb upptaga Kammarens tid — Herr Lovéns uttalande i
frågan och provincialläkaremötets förhandlingar — känner hvilka
de ömmande omständigheter äro, som förekomma i afseende å
läkarevården.

Hvad Karolinska Institutet angår, finnas så många reservanter
mot Utskottets hemställan i denna punkt, och frågan är dessutom
af den art, att, i synnerhet om, såsom jag hoppas, Herr Departementschefen
accepterar det af de enskilda motionärerna föreslagna
anslaget, sådant det är, jag icke vidare vill inlåta mig i frågan,
utan endast uttala den förhoppning att ett tillräckligt anslag måtte
för uppförandet af den föreslagna bygnaden beviljas, så att icke
det kommer att stå som en skamfläck — en stor skamfläck —
för hela vår nation, att vi skola så sköta en sådan inrättning som
denna och missvårda så dyrbara lif, ty vi hafva ju knappast några

Torsdagen den 24 Mars, f. m. 45 N:o 22.

dyrbarare än våra läkare, både i afseende å deras långa, dyra ‘ifrågasatt
studiebana och med hänsyn till de uppoffringar de så ofta måste l°nef°rhöjgöra
genom förkortandet af egen lifslängd och förstörandet af sin,m,jf/“la|”"
helsa för att hjelpa oss andra, lindra våra lidanden och bevara Wuirne.
lif och helsa för oss. I afseende å denna fråga hoppas jag så- (Forts.)
lunda att det begärda statsanslaget måtte redan vid denna riksdag
beviljas.

Den andra frågan rörde Seraf merlazarettet. Äfven i denna
fråga är så mycken utredning förebragt och dessutom af Statsutskottet
så mycket medgifvet med afseende å vigten och betydelsen
från statens synpunkt af att detta lazarett försättes i nöjaktigt
skick, att beviljandet af det föreslagna anslaget härför endast
kan vara en tidsfråga.

Dör min del måste jag dock medgifva, att Utskottet anfört
ett ganska godt skäl för sitt uppskofsbeslut. Förhållandet är
nemligen att, enligt hvad vederbörande upplyst, under de senaste
20 åren å ifrågavarande lazarett varit intagne mer än .9,000
sjuka från Stockholms län, under det att inom samma tidrymd der
vårdats allenast omkring 7,000 sjuka från alla öfrig a. län inom
riket, för hvilket dock lazarettet skall vara en gemensam anstalt.

— Detta synes, såsom Utskottet mycket rigtigt anmärkt, innebära
giltig anledning att till Stockholms läns landsting gorå framställning
om erhållande af bidrag från detta län för lazarettets sättande
i tidsenligt skick. På detta lazarett förekomma och behandlas
kanske de allra värsta sjukdomsfall, och då det är eller
skall vara den främsta anstalt i denna rigtning inom riket, bör
det ock sättas i lika godt eller åtminstone icke vara i sämre skick
än nästan alla andra dylika i riket. Min anhållan är nu blott att
regeringen täcktes vidtaga så skyndsamma åtgärder i detta ärende
att, såvidt ske kan — och det bör kunna ske lätt nog — redan
vid nästa riksdag, sedan utredt blifvit huru stort bidrag Stockholms
län är villigt att för ändamålet lemna, Kongl. ''proposition i
ämnet kunde framläggas. Och på det att detta angelägna ärende
då icke må uppskjutas, skulle den åtgärd kunna vidtagas, som
stundom i likartade fall skett, att anslaget, då det beviljas, beviljas
att utgå från och med det år, då det beviljas, eller då 1S82
års början. På detta sätt förloras ingen tid och iakttagas äfven
formerna.

Den föregående talaren nämnde, att han icke kunde ana den
egentliga anledningen, hvarför regeringen icke vid denna riksdag
framkommit med förslag i dessa 3 ämnen. Jag tycker mig finna
den allra bästa anledning dertill i det förhållande att den man.
som egentligen har omsorgen om detta, nemligen Herr Ecklesiastikministern,
så nyss före Riksdagens början tillträdt sitt embete,
att han ännu icke hunnit sätta sig in i alla dessa vidlyftiga och
omfattande frågor redan vid denna riksdag. Jag för min del
känner åtminstone icke några andra motiv dertill, ehuru sådana
möjligen kunna vara den siste ärade talaren bekanta.

För att nu öfvergå till frågan om provinsiallakames lönevilkor,
får jag, då ingen proposition i ämnet af Kongl. Maj:t framlagts,

»:• 22.

Ifrågasatt
löneförhöjning
för pro
rinsialläharne.

(Forts.)

Torsdagen den 24 Mars, f. m.

på de göda skäl, som af den förste talaren blifvit anförda, förena
mig med honom deri, att vi endast böra stanna vid aflåtandet af
''en underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t. Detta slut får jag för
min del tillstyrka och kommer i händelse af votering att derför
gifva min röst. Men jag kan icke underlåta att vid detta tillfälle,
medan jag har ordet, upplysa om helsovårdens tillstånd åtminstone
inom den ort, der jag nu några år varit bosatt, äfvensom
på några andra orter, der jag haft egendomar och fått tillfälle
att taga närmare kännedom om förhållandena i detta afseende å
landsbygden.

Mine Herrar! Läkarevården på landet är enligt min tanke i allmänhet
usel! Det kan knappt sägas att det finnes någon läkarevård
annat än för förmöget folk, och icke ens tillräckligt för dem,
emedan distriktsläkarne ofta äro för aflägset boende. Så känner
jag t. ex. en person, som står mig nära och som för tillfallet är
angripen af en. svår sjukdom, hvilken har 5 mil till närmaste lånare.
Det är i sanning illa bestäldt med läkarevården inom vårt
land, i synnerhet för de fattige, som icke hafva råd att hemta och
betala läkaren, och äfven för en mängd andra, så länge läkarevården
skall bestridas genom frivilliga gratifikationer, då äfven
de som kunna betala ofta blott för obehaget att icke veta, hvad
de skola betala, icke söka läkarevård. Jag tror för min del att
läkarevården på landet — i städerna finnes alltid lättare tillfälle
att få läkare — bör så ordnas att sådana fattiga som icke kunde
betala läkarevård — hvilken enligt min åsigt är lika nödvändig
som folkskoleundervisningen, borde få den på det allmännas bekostnad.
— Om distrikten på landet blefve lämpligen reglerade
och lönerna för läkarne efter olika förhållande satta så tillräckligt
höga, att alla de som t. ex. till följd af kommunalstämmas
beslut befrias från att betala skatt till staten eller kommunen —
och i detta afseende sker årligen af kommunalstämman pröfning —
finge fri läkarevård, och en lämplig taxa kunde bestämmas för de
öfriga, vore det alltid en betydlig förbättring af de nuvarande
förhållandena.

Men det finnes en annan sak som är lika vigtig. I min tanke
är det både för vetenskapen och för läkareyrkets utöfning nödvändigt
att ställa så till, att man får veta, hvad verkliga följden
blir af enskild medicinsk behandling i hemmen. Jag hörde för
flera år sedan en af mina vänner, som var läkare vid en allmän
inrättning, säga, att han förr haft mycken enskild praktik, men
icke vunnit någon tillfredsställelse deraf. Jag är öfvertygad, sade
han, att lika många blifva förderfvade af våra föreskrifter som
de, som blifva hjelpta deraf. — För en läkare, som har enskild
praktik, finnes för närvarande ingen möjlighet att tillse först och
främst de nödvändigaste preventiva satinära åtgärderna för en sjukdoms
botande, nemligen att tillräcklig fuktfrihet af bostaden, lagom
luftvexling och värmegrad der städse förefinnes för den sjuke,
med. flere andra sådana omständigheter. Och vidare kan han
omöjligt veta, om den sjuke iakttagit läkarens föreskrifter angående
diet och ens verkligen följt de recept han gifvit. Jag vet

Torsdagen den 24 Mars, f. m.

\:o 22.

af egen erfarenhet i min vänskapskrets och ännu mera af mina ifrågasatt
underhafvande, att mycket ofta läkarens föreskrifter icke åtlydas;
och då han tror, att han kurerat sjukdomen, har kanske patienten ”^vinsL?-™
genom fönstret kastat ut det läkemedel, han gratis fått från herr- läkarne.
gården och som han begärt, för att kunna gå till herrgården och (Forts.)
tigga'' sjukmat.

På ett allmänt sjukhus deremot, der en allvarlig kontroll eger
rum och tillräckligt utrymme finnes, såsom t. ex. på Stockholms
allmänna barnbördshus, der då redan väsentliga förbättringar blifva
gjorda, der kunde man säga att på vissa år sjukligheten och
dödligheten blifvit så och så mycket minskad.

När man framdeles kommer att reglera läkaredistrikten på
landet och då tager behörig hänsyn till den enskilda ;praktiken,
bör man, enligt min åsigt, också bestämma att den läkare,
som kan visa att dödligheten eller sjukligheten inom hans distrikt på
t- ex, 10 år betydligt aftagit, derför bör få särskilt lönetillägg.

Detta är en sak, hvarpå man borde fästa uppmärksamheten här i
Sverige. Det är i sjelfva verket icke annat än en princip till
förmän för den preventiva, kanske något på den blott ensidigt kurativa
läkarekonstens bekostnad i ekonomiskt afseende, hvilken följts
troligen tusentals år i vårt kanske äldsta kulturland, Kina. Der
upphör nemligen alltid arfvodet för kejsarens läkare, så länge kejsaren
är sjuk, och utgår endast när han hålles frisk. Det kan
kanske tyckas underligt att taga ett exempel från så aflägset håll.

Ett motsatt exempel från närmare håll skall kanske synas ändå
underligare att här anföra, då det hemtas från ett mycket lågt
område. Men menniskor äro, i vissa fall, i allmänhet lika i alla
länder och tider. De famösa, skickliga engelska råttjägarne anses
kunna, som man vet, alldeles utrota råttor, men de lemna årligen
i hvart hus några qvar till det nästa året. Den som anförtros
ett kall, bör om möjligt kunna sammanbinda nitet för uppdraget
eller sjelfva saken med det egna intresset. Sådant
gäller äfven för de allra oegennyttigaste, samt sjelfuppoffrande,
till hvilka jag obetingadt hänför våra nuvarande svenska läkare.

Äfven dem bör man gifva ett ännu starkare motiv att dels laga
att sjukdomar förekommas och dels kunna längre tid förblifva i
samma distrikt och icke låta detta bero på en slump.

Det är nu tal om att förkorta riksdagen. Om detta icke varit
händelsen och mina krafter det medgifvit, skulle jag sannolikt
inkommit med ett särskildt förslag i ärendet till denna Riksdag.

Men under för handen varande förhållanden vill jag icke göra det.

Men ännu återstår då en sak att omnämna, den vigtigaste af
alla. Yår Helsovärdsstadga utkom år 1874. Den har olyckligtvis
icke inkommit i de samlingar af våra kommunalförfattningar,
hvilka blifvit af enskilde personer utgifna, och är till följd deraf
för kommunalstyrelserna på landet ofta fullkomligt okänd. Jag
hade nyligen ett eklatant exempel derpå. I den kommun, der
jag bor, och der likväl bildade personer deltaga i kommunalstyrelsen
— en brukspatron och fabriksidkare är ordförande i kommunalstämman
och kommunalnämnden — var Helsovårdsstadgan

N:o 22.

Torsdagen den 24 Mars, f. in.

Ifrågasatt gå okänd, att de icke ens viste att de voro skyldige att tillämpa
löneförhäj• deB_ Och när jag gick till presterskapet och påpekade att de
mnlinsial- ° döda inom en socken af pastoratet begrafdes alldeles emot Helsolakame.
vårdsstadgans föreskrifter — visserligen icke i den socken der jag
(Forts.) bor, men i en annan socken som tillhör samma pastorat — nemligen
på en kyrkogård, belägen på högsta berget i trakten, der
det icke kan gräfvas mer än 4 till 5 fot djupt, och som för många
år sedan af Biskop Thomander förklarats alldeles oduglig, åberopade
de kyrkolagen och voro alldeles okunniga om att jemväl
Helsovårdsstadgan skulle tillämpas, och äfven i min församling
höll presterskapet på att förfara på samma sätt, till dess jag nu
för 6 eller 8 veckor sedan upplyste dem om, att de skulle tillämpa
denna stadga. I allmänhet känna de ej till annat än hvad de få
läsa i författningssamlingarne. Derför tror jag, att det är nödvändigt,
om man vill hafva verklig hälsovård inom församlingen,
att i stället för att provinsial- och distriktsläkaren nu icke har
annan rätt än att deltaga i öfverläggningarne, men ej i besluten,
när kommunalnämden behandlar frågor om allmänna helso- och
sjukvården, han alltid vore ordförande i helsovårdsstyrelsen och
hade öfverinspektion öfver Helsovårdsstadgans tillämpning. 1 de
flesta kommuner torde denna fakultativa rätt att öfvervara kommunalnämndens
förhandlingar aldrig i verkligheten af läkaren utöfvas,
liksom äfven förhållandet är med prestens rätt att bevista
kommunalnämndens och fattigvårdsstyrelsens sammanträden. Det
finnes väl prester, som hafva nit för fattig- och hälsovård och andra
kommunens allmänna angelägenheter, men på andra ställen åter ser
man aldrig pastor eller vice pastor vid kommunalstämma eller kommunalnämnd.
Skall något verkligt uträttas angående helsovården,
bör läkaren derför hafva skyldighet att bevista kommunalnämndens
sammanträden, när frågor om allmänna helso- och sjukvården der
förekomma, och icke blott denna fakultativa rätt att öfvervara dem,
som nu är föreskrifven. Det är i denna rigtning jag önskar att
en reform skall ske.

Då det kanske är sista gången jag yttrar mig i denna fråga,
har jag ansett det för min skyldighet att till protokollet yttra
hvad jag nu uttalat.

För öfrigt får jag, hvad nu frågan om provinsialläkarnes löner
beträffar, förnya, att jag instämmer med Herr Sundberg i det
slut, hvartill han kommit.

Herr Törnebladh: Den förste talaren i detta ämne har framstält
särdeles behjertansvärda sanningar rörande mängden och vigten
af de behof, som inom ett kultursamhälle med nödvändighet
tränga sig på och hvilka förr eller senare måste blifva fylda på
det ena eller andra sättet. Det kan naturligtvis icke här vara min
uppgift att tala något om, hvarför dessa behof icke hafva blifvit
uppmärksammade i den Kongl. propositionen; det åligger mig endast
att i någon mån göra reda för, huru Stats-Utskottets majoritet
har tänkt sig, att dessa frågor böra behandlas från Utskottets
och Riksdagens sida.

Torsdagen den 24 Mars, f. m.

N:o 22.

Redan af den framställning, som den förste talaren gjorde, vi- Ifrågasatt
sar det sig, att det är mycket lätt att i princip erkänna berätta ^neförhojgandet
af åtskilliga behof, men i tillämpningen mycket svårt att ninlinsld-°
säga, kvilka af dessa behof nu skola tillfredsställas och hvilka läkame.
böra uppskjutas till nästa år eller till en längre framtid. Det är (Forts.)
just denna pröfning, som är så svår, att, om Riksdagen skulle vilja
på något sätt taga den i sin hand, Riksdagen derigenom handlade
orätt så väl emot sig sjelf som mot hela samhället, och det är
denna grundsats, som Stats-Utskottet sökt vindicera i sitt betänkande
rörande åttonde hufvudtiteln. Här hafva redan framkommit
så många framställningar om anslag till korporationer och institutioner
i den ena eller andra formen, att valet och pröfningen är
särdeles svår att verkställa — och om det valet eller den pröfningen
utfaller orätt i det ena eller andra afseendet, kommer ansvaret
att hvila på Riksdagen, som har åtagit sig pröfningen; men
om Riksdagen deremot företrädesvis har beviljat hvad Kongl. Maj:t
begärt, faller ansvaret, såsom naturligt och rigtigt är på, regeringen.

Jag tror ock för min del, att man, äfven med ett mera allmänt
bifall till hvad enskild motionär beträffande den ena eller andra
embetsmannakorporationen eller institutionen föreslagit, icke i
längden gör något gagn vare sig åt landet i dess helhet eller åt
embetsmannakorporationer eller institutioner. Ty skulle det blifva
vana att på den enskilda motionens väg söka få behof tillfredsstälda
och genomdrifva önskningar, skulle Riksdagen snart öfversvämmas
af en sådan mängd dylika motioner, att snart en reaktion
inträffade, som yttrade sig i skadlig inverkan på just den
pröfningsrätt, som regeringen i första hand har, och på dess skyldighet
och rättighet att för representationen framlägga, hvad regeringen
i första rummet anser vara värdt uppmuntran och understöd.
Från den sidan sedt — en synpunkt som jag tror att denna
Kammare vid många tillfällen förut har gillat — ställer sig förhållandet
något annorlunda, än om man ser sakerna ur den enes
eller andres behof; ty det är naturligt, att det kan anföras behjertansvärda
skäl både för det ena och för det andra, men hvad
som är af nöden, det är just att se sakerna i deras sammanhang.

Jag vill anföra ett exempel. Här har blifvit föreslaget att understödja
uppförandet af en byggnad för Karolinska institutet. Utskottet
har erkänt det behjertansvärda i detta, likasom i många
andra fall, och jag kan försäkra, att det icke varit Utskottets mening''
att strö blommor på grafven utan att plantera blommor i en
jordmån, der de kunna växa och bära frukt. Men i dag har framstälts
ett annat lika trängande behof, nemligen för den anatomiska
institutionen i Upsala. Vi skulle kunna bifalla den ena begäran,
men handla vi då rätt i afseende på den andra? Hvad Utskottet
således afsett har varit, att frågorna böra ses i samband med
hvarandra och läggas fram allt efter den vigt, som en utredningkan
visa att de ega, och Stats-Utskottet har så mycket mindre
haft skäl att fästa sig vid de enskilda motionärernas framställningar,
då bifall dertill möjligen kunde uppskjutas, som RiksdagsordFörsta
Kammarens Prot. 1881. N:o 22. 4

N:o 22.

•1''orsdagen den 24 Mars, f. m.

Ifrågasatt
löneförhöjning
för provinglalHUtarne.

(Ports.)

ningen tydligen ålägger Stats-Utsbottet att söka vidtaga nödiga
indragningar och besparingar, men icke motsatsen.

Hvad nii särskilt^ den här föreliggande frågan beträffar, kan
jag säga, att för mig åtminstone underskrifvandet af Utskottets
hemställan skett under samma förhållanden, som en annan underskrift
förr i tiden för biskop Brask. Det är “nödd och. tvunget,
som jag lagt mig emot en löneförbättring för provinsialläkarne.
Skälen dertill hafva så tydligt blifvit utvecklade af den förste talaren,
att jag icke behöfver lägga mycket till hvad han yttrat.
Jag ber dock få tillägga, att den motivering, som Utskottet begagnat,
icke blifvit af mig gillad, utan att jag tvärtom sökt få den
inom Utskottet ändrad och förbättrad, emedan jag ansett den innebära
ett allt för kategoriskt uttalande om att löneförbättringen bör
byggas blott på grundvalen af tjenstgöringspenningarnes förhöjande.
Jag tror tvärtom, i likhet med den förste talaren, att den
frågan tål en mycket noggrann utredning; men då man är tveksam
om sättet, gör man saken en större tjenst, om man icke bifaller
motionen men erkänner det behjertansvärda i dess. syfte, så
mycket mera som det under Stats-Utskottets öfverläggningar yppade
sig olika åsigter rörande möjligheten att på bästa sätt åvägabringa
en löneförbättring för provinsialläkarne. Der. framstäldes
den tanken, att landstingen och kommunerna borde bidraga, emedan
vi hafva för få provinsialläkaredistrikt, och många flera läkareplatser
behöfvas på landet. Jag hemställer, om man skulle gorå
någon tjenst åt saken genom att nu bifalla motionen?. Nej, tvärtom
genom att icke bifalla motionen, gör man den en tjenst.

Hvad beträffar det nu framlagda skrifvelseförslaget, har jag
för min del icke egentligen något mot det att anmärka, emedan
det synes mig vara i det förevarande fallet en gärd af rättvisa.
Jag skulle dock här, efter den utgång saken fått i Andra Kammaren,
undra, huruvida det nu mera kan tjena till något annat än
möjligtvis att vara en opinionsyttring. Jag gör intet yrkande mot
skrifvelseförslaget; jag har endast velat vindicera Stats-Utskottets
ställning i dessa frågor för att visa, att det icke misskänt kulturbehofvet
utan erkänt, att det bäst tillfredsställes, om frågorna, efter
utredning från vederbörande myndigheter läggas under Riksdagens
ögon, så att icke den ene ellere andre talaren eller det ena
eller andra inflytandet blir afgörande, utan afgörandet sker på den
vanliga grundlagsenliga och ändamålsenliga vägen, som så många
gånger förut i denna Kammare beträdts i dylika fäll.

Rop hördes nu på proposition.

Grefve Lagerberg: Då jag varit ensam reservant i Stats utskottet

i denna fråga, ber jag att i största korthet få säga några
ord. Hvad först den siste ärade talarens argumentation beträffar,
angående nödvändigheten af att regeringens propositioner i allmänhet
skola vara de, som böra blifva bifallna på grund af den
öfverblick, som Kongl. Maj:t alltid har vid bestämmandet af alla
de frågor, som böra läggas fram för Riksdagen, erkänner jag. villigt
rigtigheten deraf. Men jag kan omöjligen gå så långt i er -

Torsdagen den 24 Mars, f. m. 51

kännandet som han. Skulle jag obetingadt underskrifva något dylikt,
i synnerhet i år, då det af skäl, som jag ej känner, varit ning Jför pJro.
Stats-Utskottets majoritets åsigt att ej höra på enskild motionär, vinsialså
skulle jag ju derigenom helt och hållet taga bort den rätt, hvarje läkame.
enskild representant har att framställa förslag och få dem prof- (»''orts.J
vade och, om de befinnas goda, möjligen antagna. Men denna rätt
är för mig så dyrbar, att det icke kan falla mig in att, när penningar
finnas, med min röst afstyrka ett förslag, som jag noga pröfvat
och som är vederbörligen utredt. För närvarande är det uppenbart,
att något hinder emot ett bifall till enskild motionärs förslag
ej bör förefinnas ur finansiel synpunkt, ty den finansiella ställningen,
som regeringen öfverbliekade vid början af riksdagen, den
har redan blifvit vid behandlingen af föregående sju hufvudtitlar
och äfven vid den nionde, om icke helt och hållet upp-och nedvänd,
dock så bruten, att, just för att återfå jemvigt, det är på sin
plats att bevilja sådana behof, soin äro oundgängliga, och ej afslå
dem derför att de äro af enskilde representanter framstälda
önskningsmål och, af ett eller annat skäl, vid början af riksdagen
ej vunnit Kongl. Maj:ts godkännande. Vi komma på eftermiddagen
till en dylik fråga, som varit före i Kammaren förut och enligt
mitt förmenande synes vara fullt utredd, och hvilken år 1878
varit föremål för Kongl. proposition, men då afslogs af brist på medel
i statskassan.

Jag har egentligen reserverat mig mot Stats-Utskottets utlåtande
för att frågan här skulle komma på tal, ty jag tycker att
den innehåller så mycket behjertansvärdt sant, och jag anser det
absolut nödigt, att en reglering å nyo af provinsialiäkarnes lönevilkor
må komma att ega rum. För min enskilda del tycker jag,
att deras löner böra bestämmas till 3,000 kronor årligen, ty det
tror jag icke vore för mycket. Då lönen- inverkar på pensionens
storlek, synes mig lönen böra sättas högre än 2,000 kronor. Pensionsåren
böra, om skymt af billighet och erfarenhet iakttages, sättas
enligt motionärens förslag. Jag erkänner villigt, att kanske
rättaste sättet ändå blir att anslå ett stort belopp till tjenstgöringspenningar,
som stäldes till regeringens förfogande. En ny
reglering af provinsialläkaredistrikten torde kanske äfven böra ske,
desslikes ändring af taxan, så att den fattige kunde få läkarehjelp
utan att behöfva betala skjuts, som ofta belöper sig till 10 å 20
kronor. På de flesta ställena borde provincialläkaren hafva ersättning
för egna hästars underhåll in. m. Med ett ord, jag anser
att frågan fordrar ytterligare utredning, och då nu Herr Sundberg
förordat en underdånig skrifvelse, är det mig ett nöje att bifalla
den. Jag vet väl, att Andra Kammaren redan bifallit StatsUtskottets
förslag, men det vore en opinionsyttring från Första
Kammarens sida att bifalla förslaget, som äfven borde gälla något.

Jag får derför tillstyrka bifall till Herr Sundbergs skrifvelseförslag.

Herr Nyström: Endast ett kort ögonblick skall jag taga
Herrarnes tid i anspråk. Jag för min del finner, att provinsial -

N:o 22.

Torsdagen den 24 Mars, f. m.

Ifrågasatt
löneförhöjning
för provinsiallakarne.

(Forts.)

läkarne icke stå i lika belägenhet i afseende på aflöning med de
flesta andra statens tjensteman, deribland landsstatens. Jag finner
det deraf att, ehuru provinsialläkarne hafva en vida svårare
kurs att genomgå än landsstatens tjensteman, läkarnes aflöning dock
i de allra flesta provinsialläkaredistrikt är sämre. Jag finner det
äfven deraf, att i det nya resereglemente! läkarnes ställning är
betydligt sämre än t. ex. landskamrerarnes. Provinsialläkarne
hafva der den ställning, att de få sex kronor i dagaflöning och
enkel hyttplats på ångbåt, under det att landskamrerare och landssekreterare
och flere andre jemlikar hafva blifvit satta till tio
kronors dagaflöning och dubbel hyttplats. Men om nu det råder
ett sådant menligt förhållande för provinsialläkarne, i synnerhet i
det södra och mellersta Sverige, är förhållandet ännu mycket
värre för dem i de nordliga orterna, ty der hafva de att tillryggalägga
förfärligt långa och mödosamma resor. Der hafva de ofta
att i den mörka natten begifva sig ut på resor till fattiga, som
bo på flera mils afstånd, för att hjelpa utan utsigt att kunna få
den ringaste ersättning. Jag känner en läkare, som en gång måste
resa tre mil två nätter å rad för att komma till en barnföderska
och hjelpa henne i hennes svåra belägenhet, och han hade en så
svår resa, att det var med knapp nöd han kunde komma med lifvet
öfver vattendragen tillbaka. Jag känner äfven till flera andra
beaktansvärda omständigheter, som ådagalägga, att provinsialläkarnes
ställning bör förbättras, och jag kan på dessa grunder,
samt då härtill kommer, att det är alldeles nödvändigt ätt förändra
förhållandena i de norra orterna snart, derest icke församlingar
på flera tusen invånare skola vara utan läkare, såsom
nu är fallet med åtskilliga kommuner i Norr- och Yesterbottens
län, der flera gånger läkareplatser varit anslagna lediga utan att
någon läkare kunnat erhållas, anse alldeles uppenbart vara, att
löneförbättring för provinsialläkarne bör, så snart ske kan, komma
till stånd. Jag känner till en socken deruppe, som har gjort allt hvad
den kunnat för att skaffa ett nytt ypperligt läkareboställe och
som dertill lemnat betydligt bidrag till aflöning, men det har ändå
icke stått till att få en utexaminerad läkare. Det lär väl till ett
par af Norrbottens i sådan ställning varande kommuner hafva för
tillfället förordnats såsom läkare några personer, men dessa hafva
icke genomgått fullständig läkarekurs -— och huru skall man också
kunna vänta att den läkare, som genomgått en så svår kurs
med kanske 10 till 15 tusen kronors skuldsättning, skall gifva sig
upp till dessa bygder för att utöfva det mödosamma läkarekallet
med utsigt att icke erhålla mera än 2,000 kronor och kanske 1,000 ä
1,500 kronor derutöfver på enskild praktik? Så är åtminstone förhållandet
med ersättningen åt läkare i många af de kommuner, jag
känner till inom Norrbottens län.

Jag gör intet yrkande, men jag hoppas och väntar att, efter
hvad som här i denna Kammare blifvit ordadt för denna billiga
begäran, regeringen täcktes till en blifvande riksdag taga frågan
i allvarligt öfvervägande.

Torsdagen den 2i Mars, f. m.

N:o 22.

Friherre von Essen, Fredrik: Då icke något yrkande blif- ifrågasatt
vit framstäldt på bifall till motionen, så skulle det synas som om löneförhöjdenna
diskussion, hållen vid denna sena timme, skulle vara öfver- >nnffVinVslaf.r°
Uddig, och man kan undra på att jag icke afstår från ordet. Jag läkar ne.
anhåller likväl att få framlägga några skal, hvarför jag anser, att (Forts.)
man kan hafva goda grunder för att yrka bifall till Stats-Utskottets
förslag med lika god förhoppning, att detta stora och erkända
behof skall blifva tillgodosedt, som om den förste ärade talarens
skrifvelseförslag skulle komma att antagas. Skilnaden i sak är
endast den, att Stats-Utskottet framstält den åsigten i sin motivering,
att en reglering af deras aflöning kunde vara önskvärd; men,
då förhållandena i förevarande hänseenden gestalta sig mycket
olika i skilda distrikt och i en provins emot i en annan, synes
den förbättring i provinsialläkarnes ekonomiska ställning, som må
vara af behof påkallad, icke så mycket böra åstadkommas genom
någon allmän förhöjning af de fasta afiöningsbeloppen, utan snarare
genom beredande af ökade tillgångar för höjande af tjenstgöringspenningarne
inom de distrikt, der provinsialläkarne icke
kunna anses under nuvarande förhållanden åtnjuta tillräcklig godt -görelse för sitt mödosamma arbete, eller kunna påräkna någon
större inkomst genom enskild praktik. Nu är det troligtvis bekant
för flertalet af denna Kammares ledamöter, att provinsialläkare
finnas, som dels innehafva andra tjenster och dels utöfva
en särdeles förmånlig enskild praktik på vissa orter, der det finnes
en talrik och förmögen befolkning. Att då ifrågasätta en
allmän löneförhöjning för hela denna tjenstemannacorps, tror jag
skulle vara en stor orättvisa, och Stats-Utskottets flertal har också
delat den åsigten. Man har derför ansett det vara rättast att
icke tillstyrka en dylik allmän löneförhöjning men deremot här
framhålla nödvändigheten af att tillgodose de provinsialläkare,
som hafva stora distrikt med en fattig och fåtalig befolkning, som
blott kunna påräkna föga enskild praktik och som icke innehafva
några andra tjenster. Det är detta, Utskottet velat framhålla, och
jag anser, att det är ganska rigtigt att det bör stå vid det beslut,
som Kamrarne gemensamt fattat. Sant är visserligen, att det icke
kommer för Kongl. Maj:ts ögon, men det kan väl icke undgå
Kongl. Maj:ts uppmärksamhet, att båda Kamrarne gemensamt fattat
detta beslut. Behofvet af en löneförbättring för provinsialläkarne
är visserligen synnerligen trängande, men det blir icke fortare
afhulpet, om en skrifvelse aflåtes till Kongl. Maj:t. Det är
dock icke så litet, som provinsialläkarnes ställning har blifvit förbättrad
genom 1878 års Riksdagsbeslut. Dels höjdes nemligen då
deras lön från 1,500 kronor till 2,000 kronor, hvarjemte det gafs
dem ett ålderstillägg af 500 kronor efter 10 års tjenstgöring, dels
sänktes pensionsåldern för dessa läkare från 65 lefnads- och 40
tjensteår till 60 lefnads- och 30 tjensteår, dels tillädes slutligen
7,500 kronor till det förut befintliga anslaget af 9,800 kronor, som
under namn af tjenstgöringspenningar är afsedt att utgå till de
mest behöfvande af provinsialläkarne, hvarigenom tjenstgöringspenningarne
i flera distrikt kunnat höjas ända till 1,000 kronor,

N:o 22.

Torsdagen den 24 Mars, f. m.

Ifrågasatt
löneförhöjning
för promnsialläkarne.

(Forts.)

så att i dessa distrikt provinsialläkarnes samtliga löneförmåner
uppgått till 3,500 kronor. Det var icke tillräckligt, det erkänner
jag, men det är dock icke längre än sedan år 1878, som en så betydlig
förhöjning skedde. — Sedan jag nu fäst uppmärksamheten
härpå, ber jag att få tillägga, att någon möjlighet att bifalla
motionen kunde efter min tanke icke finnas för Utskottet, då man
besinnar att, såsom den siste talaren före mig yttrade, en reglering
af distrikten samt bestämmande af en viss taxa borde vara
vilkoret derför, och då man ju icke kan förneka, att vissa provinsialläkare
äro i vida större behof af en löneförbättring än
andra.

Sist ber jag att få tillkännagifva, att jag icke fullt kan dela
den åsigt, som en ledamot af Stats-Utskottet nyss framstälde,
nemligen att Stats-Utskottet enligt hans mening icke borde i dylika
frågor någonsin taga initiativet och tillstyrka bifall till enskilda
motioner, huru väl utredda än de ämnen må vara, som de
beröra. Detta har jag här velat nämna för att reservationsvis
hafva på förhand sagt det, då andra frågor komma före,_ der jag
för min del icke kan underlåta att yrka bifall till enskilda motioner.
Det fordras nemligen, när det gäller reglering af lönestaten
för en hel embetsmannacorps, en helt annan utredning, än då
det är fråga om en byggnad eller något dylikt ändamål, som redan
af Kongl. Maj:t har blifvit utredd; och nu har Kongl. Maj:t
redan för Riksdagen framlagt dessa frågor. Den ärade ledamoten
af Stats-Utskottet anmärkte, att om också Kongl. Maj:t vid
ett föregående tillfälle gillat behofvet, så har dock icke Kongl.
Maj:t i detta fall haft tillfälle att pröfva detta, jemfördt med andra
likartade fall, som måhända äro lika vigtiga eller ännu vigtigare.
Det, får jag säga, förefaller mig att vara ett ganska svagt
skäl, och när det kommer derhän, skall jag bedja att få framhålla
den åsigten, att enskilda motioner väl må kunna af Riksdagen
bifallas i sådana frågor, der det icke afses en allmän löneförhöjning.

För öfrigt har jag icke något annat yrkande, än att Kammaren
måtte bifalla Utskottets förslag.

Herr Widén: Ehuru jag icke är antecknad såsom reservant

mot Utskottets mening i förevarande punkt, her jag dock att nu
få tillkännagifva, att jag icke har varit af fullt lika tanke med
Utskottet. Detta gäller dock icke så mycket hvad Utskottet han
skrifvit, som fastmer hvad Utskottet icke har skrifvit. Som det emellertid
nu redan är taladt så mycket om hvad Utskottet skrifvit,
vill jag icke uppehålla mig dervid, utan endast göra en erinran
om en punkt, som jag för min del velat att Utskottet skulle hafva
intagit i betänkandet, nemligen en punkt rörande pensioneringen
för provinsialläkarne. Motionären har äfven framstält ett förslag
rörande denna sak, men derom har Utskottet icke nämnt ett enda
ord. Men för den händelse, att en skrifvelse, hvarom hemställan
af Herr Sundberg blifvit gjord, komme att beslutas, vore det,
tror jag, icke utan vigt, att äfven denna sak blefve berörd. För

Torsdagen den 24 Mars, f. m.

N:o 22.

min del anser jag, att det största beliofvet af förbättring i läkar- ifrågasatt
nes ekonomiska ställning ligger deri, att en förbättrad pensione- liineförhöjning
blefve för dem anordnad. Denna förbättring borde, enligt nin^g[afr°
min åsigt, ^ sättas först och främst deri, att pensionsåldern något ''läkarni.
sänktes, såsom också motionären föreslagit, och vidare deri, att, (Forts.)
då man bibehåller den fasta lönen vid den låga silffan, som nu är
gällande för provinsialläkarne, man vid pensioneringen skulle göra
ett undantag från den allmänna regeln att för de löntagare, som
hafva sin aflöning satt i både lön och tjenstgöringspenningar, endast
lemna den fasta lönens belopp till pension. Jag önskade alltså,
att man i dess ställe här ginge till väga på samma sätt som
redan skett i fråga om pensionering af häradshöfdingarne, indika,
då deras pension för några år sedan till sitt belopp bestämdes af
Riksdagen, fingo sin pension beviljad till ett högre belopp, än den
fasta. lönesumma, som åt dem blifvit beviljad. Det är endast dessa
ord, jag velat hafva antecknade till Kammarens protokoll.

Friherre von Krsemer: Jag skulle icke vid denna sena timme
hafva begärt ordet, om jag icke ansett det vara af en ej obetydlig
vigt att bestrida en åsigt, som nyss i förbigående blifvit uttalad,
nemligen att det i denna fråga praktiskt kunde göra detsamma,
om vi besluta en skrifvelse eller bifalla Utskottets förslag. Jag
tror, att ehuru någon skrifvelse icke kan komma att afgå, då Andra
Kammaren redan bifallit Utskottets förslag, så skulle dock blotta
beslutandet af en sådan skrifvelse vara en förmån, en utmärkelse,
som från Första Kammarens sida hade blifvit beviljad denna punkt
framför en del andra förslag i samma hufvudtitel, hvilka måhända
icke komma att åtnjuta samma fördel. Jag anser derför, att det
ur synpunkten af rättvisas skipande mellan de olika behof, som i
denna, hufvudtitel omhandlas, är nödvändigt att man noga betänker
sig, innan man särskildt accentuerar just detta behof genom
att besluta en skrifvelse i ämnet, under det man sedan möjligen
icke kan göra det för en del lika tänkvärda, ja, måhända mera
tänkvärda behof, som i fortsättningen af denna hufvudtitel förekomma.

Dessutom tror jag, att Utskottet har ofantligt rätt-i den allmänna
principen att icke på grund af enskild motion, om icke
saken är alldeles ovanligt väl utredd eller har flera gånger förut
varit föremål för Riksdagens pröfning, tillstyrka en genomgripande
förändring af en lönestat, och när denna princip i Utskottet har
gjort sig gällande, och detta, såsom jag anser, med rätta, så synes
mig att deri ligger, att man på intet sätt vill inverka på Kong!.

Maj:ts pröfningsrätt. Det är utom allt tvifvel, att denna fråga
kommer att underställas Kongl. Haj:ts pröfning; kan det då våra
rättvist att särskildt för detta behof, men möjligen icke för andra
behof, som dock kunna vara fullt ut lika vigtiga, besluta att aflåta
en skrifvelse till Kongl. Maj:t?

Dessutom ber jag att få påpeka just slutet af Utskottets utlåtande,
der det heter: Jemte antydan om det sätt, på hvithet en ytterligare
förbättring i provinsialläkarnes aflöningsförhållanden sålunda

N:o 22.

Ifrågasatt
löneförhöjning
för provinsialläkarne.

(Forts.)

66 Torsdagen den 24 Mars, f. m.

skulle kunna anordnas, har Utskottet dessutom ansett sig höra, på
sätt ofta förr egt rum, här särskildt framhålla, att en reglering af
tjenstemäns löner och i synnerhet eu så genomgripande, som den
nu ifrågasatta, icke bör af Riksdagen vidtagas på grund af enskild
motionärs yrkande, utan att dylika frågor först, böra underkastas
den grundliga utredning och pröfning, som vid behandling hos
Kongl. Maj:t kan komma dem till del.

Det är ju således hvad Utskottet angår och, om Kammaren
nu bifaller det, äfven hvad Kammaren angår ett.slags rekommenderande
af saken till Kongl. Maj:ts behjertande till nästa riksdag,
och dermed är tillika rättvisa skipad mellan de olika frågor,, som
på denna hufvudtitel förekomma; enär flera anslagsförslag i det
följande af hufvudtiteln blifvit med samma, så att säga, rekommenderande
af slag för denna gång af Utskottet afstyrkta. Dessutom
vill jag påpeka, att en ledamot af Stats-Utskottet nyss talat om,
att det äfven fans ett annat sätt att förbättra dessa läkares, vilkor,
nemligen genom att för dem .anordna en förbättrad pensionering.
Angående lämpligheten af sjelfva detta sätt, eller pensioneringens
förbättrande, vill jag icke nu yttra mig, men jag tager
fasta på detta uttalande såsom ett bevis på, att denna fråga om
provinsialläkarnes aflöning, dock icke är så ofantligt val utredd,
att den bör utan vidare föranleda eu skr.ifvelses aflåtande till.Kongd.
Maj:t. Ur synpunkten af rättvisas skipande mellan de olika frågornas
på denna hufvudtitel behandling och ur synpunkten af sakens
egen icke fullt utredda natur är det, som.jag på det högsta
anhåller om bifall till Stats-Utskottets förslag i denna punkt.

Her Sundberg: Jag ber om ursäkt, att jag ännu ett par minuter
tager Kammarens uppmärksamhet i anspråk. Den siste ärade
talaren har starkt betonat rättvisan i fråga om att bifalla Utskottets
förslag; han har gjort det icke en utan förnyade gånger. Det
kan derigenom synas så, som skulle den som vagade uttala en
annan mening, nemligen om lämpligheten af ett skrifvelseförslag,
icke föra rättvisans språk i det stycke, som här är i fråga. Jag
ber då att fä veta af den siste ärade talaren, mot hvem man begår
någon orättvisa, om man särskildt erkänner inför Kongl. Maj:t
behofvet af en löneförbättring för provinsialläkarne. Här är för
ingen annan tjenstemannacorps än just denna enda ifrågasatt, någon
lönereglering eller löneförbättring. Under sådana omständigheter
kan jag icke inse, att någon annan corps lider derpå, att nu från
denna Kammares sida ett särskildt erkännande sker af behöfligheten
af en löneförbättring för den corps, hvarom det här är fråga.

Friherre von Krsemer: Den siste talaren frågade, mot hvilken
man begår en orättvisa, om man särskildt erkänner behofvet af
en löneförbättring för provinsialläkarne. Jag ber då att få påpeka,
att han sjelf i sitt första föredrag anförde talande skäl för
att äfven elementarlärarnes löner borde förbättras. Der har man
då strax en orättvisa, som man begår mot sistnämnda corps, om man
i en skrifvelse särskildt framhåller nödvändigheten af en löneför -

N:o 22.

Torsdagen den 24 Mars, f. m.

bättring för provinsialläkarne blott derför, att denna fråga har ifrågasatt
haft den tillfälliga förmånen att hafva blifvit föremål för en en-nin^för^n
skild motion. Dessutom finnes det, om man icke strängt håller sig % 9vin°slai.r(
till frågans natur af lönereglering, en hel mängd andra frågor, läkarne.
som skulle komma, så att säga, att stå i en sämre dager inför (Forts.)
Kongl. Maj:t, om man här skulle besluta att aflåta en skrifvelse
till Kongl.'' Maj:t, men i de andra punkterna endast bifölle Statsutskottets
förslag.

Sedan öfveriäggningen förklarats härmed slutad, yttrade Herr
vice Talmannen, att derunder yrkats dels bifall till punkten, dels
ock af Herr Sundberg, att Kammaren, med afslag å punkten,
skulle för sin del besluta: “att Riksdagen, som erkänner behofvet
af en förbättring i provinsialläkarnes lönevilkor, genom underdånig
skrifvelse anhåller, att Kongl. Maj:t, efter frågans ytterligare utredning,
behagade om möjligt redan för näst sammanträdande
Riksdag framlägga förslag till sådan förbättring.11

Härefter gjordes propositioner på dessa yrkanden, och förklarade
Herr vice Talmannen sig anse propositionen på bifall till
punkten vara med öfvervägande ja besvarad.

Hr Sundberg begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller 19 punkten i Stats-Utskottets Utlåtande N:o
12, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås punkten och bifalles följande af Herr Sundberg
framstälda förslag, att Kammaren för sin del besluter: att
Riksdagen, som erkänner behofvet af en förbättring i provinsialläkarnes
lönevilkor, genom underdånig skrifvelse anhåller att Kongl.
Maj:t, efter frågans ytterligare utredning, behagade om möjligt
redan för näst sammanträdande Riksdag framlägga förslag till
sådan förbättring.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—33.
Nej—30.

Första Kammarens Prot. 1881. N:o 22.

N:o 22. 58

Torsdagen den 24 Mars, f. m.

Den vidare föredragningen af utlåtandet uppsköts till aftonsammanträdet.

Kammaren åtskildes kl. 3/4 4 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Stockholm, tryckt hos A, L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1881.